Sök i Ratio Lex

Utlåtande med anledning av väckta motioner angående utredning om vissa åtgärder för en förbättrad skogsvård.

1950-05-16 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1950:46, Utlåtande med anledning av väckta motioner angående utredning om vissa åtgärder för en förbättrad skogsvård.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46

1

Nr 46.

Utlåtande med anledning av väckta motioner angående utredning

om vissa åtgärder för en förbättrad skogsvård.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 335 av herrar Osvald och Näsgård samt II: 393 av herrar

Mårtensson i Smedstorp och Persson i Svensköp, har hemställts att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig

utredning av möjligheterna att genom intensivare gallringar och en allmänt

förbättrad skogsvård avhjälpa de i motionerna påtalade bristerna och framlägga

därav föranledda förslag.

Angående de skäl, som åberopats till stöd för yrkandena, får utskottet

hänvisa till framställningen i motionerna.

över motionerna ha yttranden avgivits av styrelsen för skogsbögskolan och

statens skogsforskningsinstitut, skogsstyrelsen och domänstyrelsen. Vidare

har Sveriges skogsägureförbund inkommit med en den 13 mars 1950 dagtecknad

skrift. Därjämte ha muntliga upplysningar lämnats utskottet av

professorerna vid skoghögskolan S. B. G. Lindquist och S. J. Petrini samt

av representanter för Stockholms skogsmannaklubb.

Högskolestyrelsen har hänfört sig till en den 25 februari 1950 dagtecknad

skrivelse av f. d. professorn Henrik Pettersson i Stockholm, vilken skrivelse

är av i huvudsak följande innehåll.

Gallringsintervallets lämpliga längd har varit mycket diskuterad, men

med ringa utbyte. Oklarheten på detta område beror väsentligen på svårigheten

att hålla isär effekterna av intervall och gallringsstyrka. För en viss

bonitet bestämmes produktionen i stort sett av den fortskridande utglesningen

på lång sikt. Om denna åstadkommes genom korta intervall och svaga

huggningar eller långa intervall och starka uttag har i vanliga fall ringa betydelse.

Beträffande tidigare överslutna bestånd och i vindexponerade lägen

kan det emellertid vara nödvändigt att undvika starka engångsuttag. Enda

sättet att likväl genomföra en kraftigt fortskridande utglesning är då att välja

korta intervall. Där särskilda skäl ej föreligga, torde det vara klokt att använda

måttligt långa intervall, förslagsvis 10 år i Norrland och 5 år i södra

Sverige.

Lindquist och Petrini ha åberopat av mig utförda undersökningar, varmed

torde avses skriften »Utvecklingsprognoser för skogsbestånd», Stockholm

1937. Där förekommer å s. 30, tabell 7, en studie över effekterna av

5, 10 och 15 års intervall inom ungefär samma långtidsulvcckling. Jämförelsen

visar följande produktionsvinster.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 sand. Nr 40.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

Iionitet

hl 00

Produktionsökning vid minskning

trän 10 från 15

till 5 år till 10 år

av intervallet

från 15

till 5 år

15........ ..

...... 4-2 %

12-5 %

17-3»,

20. .........

...... 3-6 %

11-5 ",

15-5 ",

25..........

3-0 ",

9-0 ",

12-3 %

Förestående siffror gälla för bestånd med stor utgångstäthet. Jämförelsen

är begränsad till högst 100 år. Vid generalisering av ökningsprocenterna

måste därför glesa och gamla bestånd uteslutas. En mycket stor del av

Norrland undandrages alltså från tillämpningen.

Intervallminskningen från 10 till 5 år motsvarar närmast förhållandena

i södra Sverige, medan minskningen från 15 till 10 år kan anses gälla för

de delar av norra Sverige, där gallringsbruk förekommer. Minskningen från

15 till 5 år torde sällan komma i fråga.

Ett försök att ur min tabell 7 taga fram produktionsvinsten vid förkortat

intervall ger alltså för medelbonitetcn en ökning av 3,6 % i södra Sverige

och primärt 11,5 % i norra Sverige. Emellertid kan sistnämnda procent,

såsom förut framhållits, icke tillämpas på glesa och gamla bestånd. Om

man vill använda procenten för att beräkna den totala tillväxtens ökning

måste därför antingen tillväxtbeloppet eller procenten minskas högst väsentligt.

Förlägges minskningen till procenten, torde denna böra sänkas till

ungefär samma nivå som siffran för södra Sverige. Vi skulle då för hela

landet ha att räkna med en produktionsvinst av 3 till 4 % i stället för 10 %,

som Lindquist och Petrini synbarligen använt.

Härtill kommer att senare undersökningar visat mindre produktionsökning

än i tabell 7 eller till och med produktionsminskning vid övergång till

kortare intervall. För närvarande synes det klokast att icke räkna med någon

produktionsökning vid sänkning av intervallet.

Emellertid är intervallet endast en detalj i gallringen. Av större betydelse

är frågan, hur produktionen påverkas av gallringen i sin helhet. Det är

påtagligt, att gallringen kan öka skörden av rått virke genom att i tid tillvarataga

träd, som eljest skulle torkat. Däremot finnas inga säkra belägg

för att gallring kan öka virkesproduktionen. Starka gallringar kunna i mycket

avsevärd grad sänka den producerade virkesmängden.

Man gallrar alltså ej för att få större produktion utan för att erhålla

grövre samt i andra avseenden bättre och värdefullare träd. Men grövre

träd betyder färre träd och därför stiger den totala värdeproduktionen ej på

samma sätt som de enskilda trädens värden. I en serie försök med olika

gallringsstyrka, där trädens värden bestämts uteslutande av dimensionerna,

kulminerar värdeproduktionen redan vid svaga gallringar och den faller

därefter, då gallringen skärpes. Denna fallande tendens kan i viss grad motvägas

genom kvalitetsförbättring, vars betydelse dock växlar mycket med

konjunkturen.

Här relaterade erfarenheter avse jämförelser mellan olika skötselprogram,

som tillämpas under hela den tid, då bestånden äro gallringsbara. Vi ha sett,

att skillnaderna i värdeproduktion tala emot både för starka och för svaga

gallringar. För motionernas frågeställning intresserar mest det senare fallet.

Vi få då komma ihåg att jämförelsen mellan motionärernas önskningar

och rådande förhållanden icke gäller beståndens hela liv, utan en mindre

del därav. Om en värdeproduktionsförlust uppstår genom eftersläpning av

gallringen, vilket ingalunda är säkert, blir den betydligt mindre än skillnaden

mellan livslånga program.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

3

På grund av ovanstående får jag såsom min mening uttala, att professorerna

Lindquist och Petrini saknat tillräcklig grund för sin beräkning av

produktionsvinsten 5 000 000 kubikmeter årligen med ett värde av 70 000 000

kronor. Ej heller kan jag biträda åsikten, att den eventuella vinsten skulle

i sin helhet vara tillgänglig 30 till 60 år från det den intensivare skötseln

satts in.

I det föregående har diskussionen förts på den av förslagsställarna valda

planen, nämligen i anslutning till produktionsvinsten. Här bör emellertid

framhållas, att det ojämförligt mest bärande motivet för gallring är den

förbättring av räntabiliteten, som därigenom uppnås. Om räntabilitetssynpunkten

anlades, skulle å andra sidan den påyrkade personalökningen mycket

försvåras.

Med det anförda är icke sagt, att allt är bra som det är i våra skogar. Så

är långt ifrån fallet. Meningarna kunna emellertid vara delade om hur problemet

bör angripas. Det avgörande synes vara, om situationen skall anses

så kritisk som motionärerna framhålla. Detta skulle i så fall endast kunna

gälla mellersta och övre Norrland. Men där äro virkesförråden för små, varför

en minskning av uttagen allmänt eftersträvas. Samtidigt äro förvngringsarealerna

också för små, vilket motiverar avsevärda slutavverkningar. Dessa

böra visserligen förläggas till de glesast bestockade arealerna, men förhållandet

utgör likväl ett hinder mot en stark ökning av gallringarna. Just i

den landsända, där virkessituationen anses kritisk, är alltså personalbehovet

för gallring icke särskilt framträdande.

Däremot torde en avsevärd personalökning erfordras för reproduktionsprogrammets

genomförande.

Enligt motionärernas mening är bristen på förvaltande och bevakande personal

en huvudorsak till att vår nuvarande virkessituation är så kritisk.

Detta är överord. Med uttalandet måste avses Norrland, och huvudorsaken

till där rådande tillstånd är utan tvekan den åldersfördelning, som rådde

vid början av urskogarnas exploatering. Det dåvarande stora överskottet på

gammal skog måste sätta djupa spår i skogsbrukets utveckling, som ingen

skogspolitik kunnat förebygga. Dock är det sannolikt, att övergången från

urskogsstadiet kunnat mildras genom större varsamhet, som bland annat

skulle tagit sig uttryck i mindre avverkningar och därigenom krävt mindre

personal.

Den nuvarande generationen skogsmän måste nog erkänna att rådande

missförhållanden i skogsbruket i mycket förorsakats av bristande kunskap.

Erfarenheten har lärt, att plötsliga personalökningar lätt medföra sänkt

kunskapsnivå. Just från denna utgångspunkt synes det angeläget, att den

personalökning, som blir nödvändig, får ske genom organiskt växande. Vi

stå nu i en skoglig brytningstid. Skogsforskningsinstitutet och skogshögskolan

ha nyligen omorganiserats. En ny skogsvårdslag har trätt i kraft den

1 januari 1949. Inom kort tid böra dessa viktiga beslut medföra en viss stabilisering

av den skogliga åsiktsbildningen. Så snart tillräcklig erfarenhet

vunnits torde det vara lämpligt att upptaga hithörande organisationsfrågor

till allsidig utredning.

Skogssttjrelscn har anfört i sitt den 27 februari 1950 dagtecknade yttrande.

I anslutning till vad i motionerna uttalas om skogarnas skötsel och frågan

i vilken utsträckning eu eftersatt omvårdnad kan betingas av brister i skogsvårdsstyrelsernas,

statliga skogsförvaltningarnas och de privata företagens

»personaluppsättning» vill skogsstyrelsen beträffande skogsvårdsstyrelserna

hänvisa till den s. k. skogsvårdsstyrelseutredningen (SOU 1946: 46).

Nämnda utredning, som bl. a. avsåg verksamhetens framtida personal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

behov, sökte klarlägga den kvantitativa omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas

arbetsuppgifter med ledning av en på föreliggande skogliga förhållanden

baserad undersökning. Målsättningen beträffande intensiteten i verksamheten,

d. v. s. takten i vilken grundförbättringar, underhållsarbeten, reproduktionsåtgärder

m. m. beräknades böra komma till utförande, är av viss

betydelse för bedömande av den fråga som beröres i motionerna och förtjänar

därför bringas i erinran, åtminstone i vissa huvudpunkter. Det förutsattes

bl. a. att man för genomförande av eftersatta, i lag föreskrivna återväxtåtgärder,

vilka givetvis borde vidtagas med det snaraste, måste räkna

med omkring 20 år samt att erforderliga återväxtåtgärder å av ålder kala

marker och trakter med otillfredsställande skogstillstånd, röjningar i stavaskog

och tätväxande ungskogar ävensom erforderliga skogsdikningar och

skogsvägar skulle kunna vara fullbordade inom 50 år.

Undersökningens resultat, det s. k. »normalprogrammet», pekade på att

de beräknade arbetsuppgifterna, utförda utan prutmån, skulle kräva en så

stor utökning av 1944 års personalstock att den »främst av finansiella

skäl icke kunde komma i fråga» (citat ur utredningsrapporten). Utredningen

rekommenderade därför programmets genomförande till ungefär 65 %

såsom en »tills vidare möjlig och rimlig linje». Genom beslut vid riksdagarna

1946, 1947, 1948 och 1949 ha medel för verksamheten ställts till förfogande

i en utsträckning som, med undantag av 1948, motsvarar normalprogrammets

genomförande till nämnda procent.

En statistisk undersökning omfattande olika skogsägarekategorier rörande

behovet av skogligt utbildad personal utfördes och publicerades av statens

arbetsmarknadskommission 1944. Vad personalbehovet inom de privata

företagen beträffar synas utredningen och införskaffade uttalanden giva

vid handen, att de nuvarande förvaltningsenheterna och personalstaberna

ungefärligen ha en storlek som av företagarna själva anses lämplig.

Vid övervägandet av frågan hur en intensifiering av skogsvården skall

kunna uppnås ha motionärerna, med hänvisning till av professorerna Lindquist

och Petrini gjorda uttalanden, i huvudsak uppehållit sig vid den eftersläpning

i skogsgallringarna, som konstaterats. I anledning av detta vill

skogsstyrelsen framhålla, att frågan om gallringarna icke bör behandlas som

ett fristående problem utan som en betydelsefull detalj i ett vidare sammanhang,

där särskilt avsättningsmöjligheterna och den framtida tillgången

på klenvirke ha avgörande betydelse för valet av de åtgärder som böra vidtagas.

Då Kungl. Maj :t uppenbarligen redan bedömt förutsättningarna för

frågans lösning efter liknande synpunkter och genom beslut den 20 januari

1950 föranstaltat om särskild utredning rörande möjligheterna att utnyttja

skogstillgångarna på ett mera rationellt sätt, utgår skogsstyrelsen från att

därvid såväl de i motionerna avhandlade skogsvårdsfrågorna som de här

av skogsstyrelsen särskilt berörda avsättningsförhållandena för gallringsvirket

komma att bli föremål för uppmärksamhet.

Enligt chefens för handelsdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet

för den 20 januari 1950 skall utredningen huvudsakligen avse produktionsförhållandena

i de södra delarna av landets skogsvård i allmänhet utan någon

provinsiell begränsning. En utredning i motionernas syfte förutsätter

alltså hänsynstaganden jämväl till förhållandena i norra Sverige.

Då det emellertid kan antagas, att de resultat, vartill den nyligen igångsatta

utredningen kommer, i väsentliga avseenden kunna nyttiggöras i en

utredning av den typ motionärerna begärt, vill skogsstyrelsen uttala såsom

sin uppfattning, att den i motionerna 1: 335 och II: 393 begärda utredningen

tills vidare bör anstå.

s. 5 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande nr 46. 5

Domänstyrelsens yttrande, dagtecknat den 4 mars 1950, innehåller i huvudsak

följande.

Domänstyrelsen har beretts tillfälle att taga del av den av Lindquist och

Petrini framlagda utredningen, vilken dock ännu ej föreligger i färdigt skick

och enligt uppgift avses komma att ytterligare bearbetas och kompletteras,

varför styrelsen icke anser sig böra närmare ingå på densamma. Styrelsen

vill dock framhålla, alt gallringarnas huvudsakliga betydelse ligger i möjligheten

till förbättring av virkesavkastningens kvalitet, och att den av utredningsmännen

beräknade produktionsökningen synes högst oviss, så mycket

mera som stora områden, främst i Norrland, äro bevuxna med glesa och

ojämna bestånd. Enligt av Petrini muntligen lämnad redogörelse belyser

utredningen i huvudsak produktionsförlusterna såsom en följd av dels försummade

gallringar och alltför långa gallringsintervaller, dels ock andra

faktorer, exempelvis otillfredsställande bestockning, för marken olämpligt

trädslag, otillräckligt vägnät, otillfredsställande flottleder m. m., svårigheter

att avsätta virke av klenare dimensioner samt icke minst bristen på skogsarbetare.

I anledning av motionärernas uttalande angående bristen på förvaltande

och bevakande personal vill styrelsen framhålla, alt revirens och bevakningstrakternas

omfattning ständigt är föremål för styrelsens uppmärksamhet.

Denna fråga har även berörts i en den 7 februari 1945 av statens sakrevision

till domänstyrelsen överlämnad promemoria, i vilken framlagts resultatet

av en på sakrevisionens uppdrag av jägmästaren G. Tamm och skogschefen

G. Wesslén med biträde av revisorn hos sakrevisionen S. Granström verkställd

undersökning rörande domänverkets skogsförvaltning och därmed

sammanhängande spörsmål. I denna promemoria uttala granskningsmännen

bl. a. följande: »En jägmästares och enkannerligen en revirförvaltares

arbetsinsats har ett avgörande inflytande på kronoskogarnas skötsel. Det

ligger i sakens natur, att en rätt omvårdnad om och ett ekonomiskt nyttiggörande

av skogen kräver en verksamhet, som i främsta rummet är lokaliserad

till arbetsobjektet, d. v. s. förlagd till skogen. Emellertid anse sig

granskningsmännen ha funnit, att jägmästarnas huvudsakliga arbete för

närvarande mera är knutet till skrivbordet än till utomhusgöromål.»

På ett annat ställe i promemorian heter det: »Detta anmärkningsvärda

förhållande att revirförvaltarna och i stor utsträckning även deras assistenter

sakna tid och möjlighet att i erforderlig omfattning sköta sin viktigaste

uppgift, nämligen skogens och skogskapitalets direkta vård och nyttiggörande,

kan givetvis icke anses tillfredsställande. Att vinna rättelse häri är

nödvändigt. Viktigast synes härvid vara att giva revirförvaltningarna en

effektivt arbetande kontorsorganisation, så att ett avlyftande från revirförvaltarna

och deras assistenter av enklare expeditionsgöromål möjliggöres.»

Den av tjänstemän i domänstyrelsen och ledamöter av statens organisationsnämnd

sammansatta beredning, den s. k. organisationsutredningen,

som trädde i verksamhet hösten 1942, upptog bl. a. dessa frågor på sitt

program. Redan dessförinnan hade emellertid domänstyrelsen arbetat för

att avlyfta kassarörelsen och därav föranlett bokföringsarbete från kronojägarna.

Genom den från och med ingången av 1947 genomförda nya kontorsorganisationen,

varigenom tillkommit 23 kontor på olika platser i riket,

har kassarörelsen och en stor del av kontorsarbetet å revirexpeditionerna

överförts från dessa till kontoren. Härigenom ha skapats bättre förutsättningar

för såväl jägmästare som kronojägare att mera ägna sig åt det praktiska

förvaltningsarbetet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr JG.

Den förvaltande personalen utgöres av jägmästare och biträdande jägmästare,

varav de förstnämnda i regel äro revirförvaltare och de senare utgöra

en rekryteringskår, vars numerär måste avvägas bl. a. med hänsyn härtill.

Antalet förvaltningsenheter är således avgörande för den förvaltande personalens

storlek. Ju mindre förvaltningsområdena äro, desto större möjligheter

äger personalen att ägna sig åt arbetet i skogen.

I samband med de ecklesiastika skogarnas överförande från domänverket

till annan förvaltningsmyndighet genomfördes i början på 1930-talet en omfattande

revirreglering, varigenom antalet revir reducerades från 127 till 89.

Sedermera har en ökning av förvaltningsenheternas antal ägt rum dels

genom tillskapande av fem s. k. extra revir (tidigare benämnda revirdelar),

dels genom inrättande av nya revir på grund av markinköp. Antalet revir

är sålunda för närvarande 106, varav 5 extra.

Vid behandling av frågan angående revirens storlek uttalar sakrevisionen

i sin ovannämnda promemoria bl. a.: »Det är givetvis icke möjligt att vid

dylika revirregleringar uppnå ett alltigenom och för framtiden idealiskt resultat

i fråga om förvaltningsenheternas omfattning. En del revir ha också

onekligen blivit väl stora, medan andra måste anses ha blivit väl små.» I

fortsättningen uttala granskningsmännen, att några av norrlandsreviren

inom en snar framtid torde böra uppdelas samt att en del revir, framför

allt i de södra och mellersta delarna av landet, icke minst vid jämförelser

med motsvarande förvaltningsområden inom det privata skogsbruket, måste

anses väl små. Utan en mera ingående prövning ha granskningsmännen dock

icke ansett sig kunna taga ställning till eu sådan omreglering.

Emellertid har arbetsbelastningen för revir förvaltningarna succesivt ökat

dels genom större omfattning av de egna avverkningarna, dels genom ökade

återväxtarbeten och större fordringar på intensitet i skogsvårdsarbetet in. m.

Härutöver må framhållas att domänverkets handhavande jämlikt kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 532) av däri avsedda kronotorp medfört en högst

betydande ökning av arbetet för revirförvaltningarna i Norrland och norra

Dalarna.

Det har därför synts styrelsen nödvändigt att ånyo överväga huruvida

icke en del av förvaltningsenheterna måste minskas. I underdånig skrivelse

den 3 januari 1950 har styrelsen bl. a. funnit sig böra anmäla, att behov

föreligger av ytterligare 3 nya befattningar för jägmästare i övre Norrland

samt av 5 reservbefattningar, avsedda att tagas i anspråk, där ändringar

av jägmästarnas arbetsuppgifter eller andra omständigheter så kräva. Så

snart förutsättningar föreligga att genomföra dessa ändringar i revirindelningen,

änmar styrelsen framlägga förslag härom samt om inrättandet i samband

därmed av ytterligare 8 jägmästarbefattningar, varav 5 reservbefattningar.

Även i fråga om storleken av den bevakande personalen, kronojägare och

biträdande kronojägare, kan fastställas, att antalet bevakningstrakter utgör

ett mått på personalens numerär. Styrelsen vill i samband härmed framhålla,

att styrelsen under senare år inrättat ett flertal nya bevakningstrakter

och inom närmaste tiden avser att inrätta ytterligare ett antal sådana,

där detta erfordras med hänsyn till skogsvårdens krav.

Styrelsen får slutligen framhålla, att styrelsen söker att på många olika

sätt åvägabringa bättre vård av statens skogstillgångar och ett bättre utnyttjande

av de kronans marker, som för närvarande ej lämna full produktion.

Sedan en del år tillbaka är inom styrelsen en avdelning sysselsatt med

att utreda omfattningen av de kronans skogsmarker, som ej äro fullt utnyttjade,

och planläggning av nödiga föryngringsåtgärder samt härför erforderliga

anläggningar av plantskolor. Denna avdelning har även på sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

7

arbetsprogram att följa utvecklingen beträffande nykonstruktion och framställning

av bättre föryngringsredskap jämsides med anskaffande av högvärdigt

skogsfrö och plantmateriel. Två särskilda avdelningar i styrelsen,

en för norra och en för södra Sverige, handhava planläggningen av nydikningar

och rensningsarbcten. För nyanläggning och ombyggnad av vägar

har inrättats en avdelning under ledning av en byrådirektör (civilingenjör,

väg- och vattenbyggare) med honom underställda vägingenjörer och annan

personal. Inom vissa lokalförvaltningar ha under senare år jämväl anställts

för vägbyggnad utbildade fackmän. För anskaffande av bättre bostäder, vilket

för skogens förseende med arbetskraft är ett oeftergivligt villkor, arbetar

en särskild avdelning i styrelsen under ledning av en chefsarkitekt, varjämte

lokalförvaltningarna förstärkts med fackutbildad byggnadspersonal.

Intensiteten av verksamheten inom alla dessa avdelningar kan i viss mån

avläsas på storleken av de anslag, som under senare år förbrukats för arbeten

inom olika verksamhetsgrenar, därvid bör beaktas att anslagen till

inom skogsbruket erforderliga byggnader under senare år begränsats till

belopp långt mindre än de styrelsen för ändamålet begärt i de årliga generalförslagen.

Under perioden 1945—1949 ha för nedan angivna arbeten förbrukats följande

ungefärliga belopp (angivna i miljoner kronor):

1949

1945 1946 1947 1948 (preli
-

minärt)

för byggnader.................... 4-8 6-6 8-7 8 8 6-9

» vägar........................ 2-3 3 6 5-1 5-5 4 9

» diken........................ OT 0 3 0 4 0-7 1-9

« skogsföryngring............... 1-2 2-2 2-1 3-7 6 l

Summa 8-4 12-7 16-3 18-7 19 8

Häri ingå ej kostnaderna för inköp av erforderliga maskiner och redskap.

Sammanfattningsvis får styrelsen framhålla följande. Vården av skogarna

i riket är utan tvivel i vissa avseenden bristfällig, och även beträffande

statens skogar kunna självfallet brister i skötseln påvisas, vilka dock mera

hänföra sig till föryngringen av skog i Norrland än till i allmänhet eftersatta

gallringar. Motionärernas uppgift att produktionsvinster av storleksordningen

5 miljoner kubikmeter årligen skulle kunna förväntas vid eu

intensifiering av gallringarna över hela landet saknar, såvitt styrelsen känner,

verklighetsunderlag och är vilseledande. Statsskogarnas ekonomiska

skötsel och vård förbättras successivt genom åtgärder av många olika slag,

som vidtagits ej minst under de senaste åren. Den av motionärerna förordade

ökningen av förvaltningspersonalen kan utgöra en sådan åtgärd. Det är

emellertid ovisst, huruvida cn kraftigare ökning av nämnda personal är med

hänsyn till skogens framtidsvärden erforderlig och med hänsyn till den

aktuella skogsavkastningen försvarlig. Rationaliseringsåtgärder på flera

områden kunna säkerligen ofta främja skogsvården på ett bättre sätt och

motionärernas förslag innebär därför eu grov förenkling av problem’ som

måste lösas med ledning av praktiska erfarenheter, vunna inom det ekonomiska

skogsbrukets eget verksamhetsfält.

Slutligen har Sverige» skogsägare förbund anfört i sin förut nämnda skrift.

Sveriges skogsägareförbund vil) icke bestrida, alt allvarliga brister finnas

i vårt lands skogsvåid och att detta gäller samtliga ägarekategorier.

Framför allt ha återväxtarbetena av skilda anledningar, som i olika sam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

manhang utförligt belysts och här ej behöva beröras, blivit eftersatta. Även

röjningar och gallringar behöva förvisso utföras i avsevärt större omfattning

än som skett.

Om förbundet sålunda delar motionärernas åsikt om att vissa betydande

brister föreligga i svenskt skogsvårdsarbete, har förbundet eu mot motionärerna

avvikande mening rörande orsakerna till berörda brister samt medlen

för deras avhjälpande. I motionerna göres gällande, att eftersläpningen

i fråga om föryngringsåtgärderna samt det eftersatta gallringsarbetet

väsentligen föranletls av att man inom svenskt skogsbruk arbetar med lör

liten förvaltande och bevakande personal. Motionärerna ha här enligt förbundets

mening gjort sig skyldiga till en felbedömning.

Eftersläpningen i fråga om föryngringsåtgärderna har flera orsaker. Betydelsefullast

i berörda hänseende torde ha varit dels att man tidigare inom

skogliga kretsar haft eu alit för stark och optimistisk tilltro till möjligheterna

att erhålla naturlig föryngring även i mer svårföryngrade beståndstyper

och landsdelar samt dels att under hela kriget samt åren närmast

efter detta arbetskraft icke stått att uppbringa under skogsodlingssäsongen

i den omfattning, att det varit möjligt att utföra skogskulturer i önskvärd

usträckning. Sedan numera de skogliga föryngringsproblemen blivit vetenskapligt

bättre klarlagda och sedan under de sista åren tillgången på

arbetskraft i skogarna blivit något rikligare, har man med större kraft gripit

sig an med de löpande och de tidigare försummade återväxtåtgärderna,

och det finnes goda förhoppningar om att man småningom skall komma i

balans med dessa arbeten. I varje fall gäller detta det större, enskilda skogsbruket,

för vilket förbundet har att föra talan. Förbundet tror icke, att beträffande

nämnda skogsägarekategori omfattningen av föryngringsåtgärderna

kommer att hållas tillbaka genom att den förvaltande och bevakande

personalen skulle vara för liten. I den mån arbetskraft i skogarna kan

mobiliseras för skogskulturer in. in., komma säkerligen även dessa skogsägare

att tillhandahålla nödig förmanspersonal för arbetenas organiserande.

Vad härefter beträffar gallringsarbetets omfattning får förbundet uttala,

att dessa åtgärder främst bero av två betydelsefulla faktorer, nämligen dels

möjligheterna att avsätta de klenaste virkesdimensionerna och dels tillgången

på arbetskraft. När den uppväxande yngre skogen nått den ålder

och grovlek, att det vid gallringarna utfallande virket är dugligt till massaved,

props eller prima brännved, plägar detta även regelmässigt vara avsättningsbart.

Gallringar torde då även, i varje fall inom det större skogsbruket,

komma till utförande. Emellertid är det med hänsyn till skogsvården

synnerligen angeläget, att röjningar och gallringar insättas i bestånden,

redan innan dessa nått den utveckling, att de giva avsättningsbart virkesutfall

i form av massaved, props eller prima ved. Under krigsårens bränslebrist

fanns god avsättning för det klenare gallringsvirket i form av pannved,

kolved och långved till järnbruken. Numera finnas väl alltjämt avsättningsmöjligheter

för kolved och långved i vissa begränsade delar av

landet,''men i stort sett föreligga markerade avsättningssvårigheter för det

virke av klena dimensioner, som utvinnes vid de tidiga gallringarna. Detta

förhållande motverkar i hög grad många skogsägares benägenhet att nedlägga

arbete och kostnader på sådana huggningar. Frekvensen av de ur beståndsvårdssynpunkt

så viktiga tidiga gallringarna är sålunda til! ej ringa

grad en marknadsfråga. Kungl. Maj :t har observerat detta samt nyligen

tillkallat sakkunniga med uppdrag att undersöka möjligheterna för beredande

av bättre avsättningsmöjligheter för nu ifrågavarande virke av klenare

dimensioner. Problemet har därmed angripits i dess kärnpunkt.

Såsom förbundet ovan framhållit, är spörsmålet om de beståndsvårdan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 46.

9

de gallringarnas omfattning även i mycket hög grad en fråga om tillgång på

arbetskraft i skogarna. Vid praktiskt taget allt avverkningsarbete samt i

övrigt även i viss mån vid körningarna gäller, att åtgången av arbetskraft

och därmed även kostnaden stiger med fallande dimensioner hos de avverkade

träden. Är arbetskrafttillgången knapp, ligger det därför nära till

hands, att densamma i första hand utnyttjas för uttagandet av det grövre

och värdefullare virket, varvid större total effekt erhålles. Förbundet kan

icke dela motionärernas optimistiska syn på skogsbrukets arbetskraftsförhållanden.

Inom det större skogsbruket är man närmast av den uppfattningen,

att tillgången framför allt av huggare är för knapp och utgör ett

allvarligt hinder mot genomförandet av ett rationellt skogsbruk med vårdande

genomhuggningar alltifrån beståndens tidigaste ålder.

De åtgärder, som krävas för att möjliggöra ett rationellt beståndsvårdsarbete

i tillfredsställande omfattning, äro sålunda ingalunda av den art, som

motionärerna påyrka, nämligen att utöka förvaltningspersonalen. Problemet

skall i första hand angripas som en skogsarbetarfråga. Det gäller att

till skogsnäringen knyta en tillräckligt stor stam av yrkesskickliga arbetare.

Under insikt härom ha de större skogsägarna, delvis under samverkan

med statsmakterna och domänverket, vidtagit åtgärder i syfte att rekrytera

och bevara en fackkunnig skogsarbetarstam. Bland dylika åtgärder må

nämnas yrkesutbildning på flera olika plan, ordnandet av skogsarbetarnas

bostadsfrågor både i fasta och tillfälliga förläggningar, rationalisering av

själva skogsarbetet m. m.

Den av motionärerna begärda utredningen har enligt förbundets mening

icke någon uppgift att fylla. Alla de spörsmål, som beröras i motionen, äro

redan uppmärksammade eller befinna sig under utredning.

Utskottet. Det torde vara en allmänt omfattad åsikt, att vården av skogarna

i vårt land är i vissa avseenden bristfällig. Omdömet torde gälla

såväl statliga som övriga skogar. Detta förhållande har redan tidigare beaktats,

och åtgärder ha vidtagits för att åstadkomma rättelse.

Sålunda må till en början erinras om den s. k. skogsvårdsstyrelseutredningen

(SOU 1946: 46), som med ledning av gjorda undersökningar sökte

klarlägga omfattningen av skogsvårdsstvrelsernas framtida arbetsprogram.

Det förutsattes därvid bland annat, att sådana återväxtåtgärder, som äro föreskrivna

i lag och därför i den mån de blivit eftersatta böra vidtagas snarast

möjligt, icke skulle kunna genomföras på kortare tid än omkring 20 år. Vidare

utgick man ifrån att dels erforderliga återväxtåtgärder å marker, som av

ålder äro kala, och i trakter med otillfredsställande skogstillstånd, dels röjningar

i stavaskog och tätväxande ungskogar, dels ock nödiga diknings- och

skogsarbeten skulle fullbordas inom en tid av 50 år.

Med dessa utgångspunkter kom utredningen till det resultatet, att genomförandet

av skogsvårdsstyrelsernas beräknade arbetsuppgifter skulle

kräva en synnerligen stor utökning av den personal, som fanns till förfogande

år 1944. Främst av finansiella skäl ansåg utredningen därför, att det

angivna s. k. normalprogrammet icke kunde genomföras i full utsträckning.

Såsom en tills vidare möjlig och rimlig linje angav utredningen ett realiserande

av normalprogrammet till ca 65 procent. I enlighet med denna rekommendation

ha statsmakterna under åren 1946, 1947, 1949 och 1950 ställt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 10 saml. Nr 46.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

medel till förfogande för normalprogrammets genomförande i nämnda begränsade

utsträckning. År 1948 beviljades anslag, motsvarande kostnaderna

för programmets genomförande till 55 procent.

Vilka skogsvårdande åtgärder som böra vidtagas torde sålunda i huvudsak

vara utrett. Genomförandet av dessa utgör emellertid ett problem, vars

lösning är beroende av såväl det ekonomiska läget som läget på arbetsmarknaden.

I den mån förhållandena på dessa områden förbättras, torde det vara

att förvänta att normalprogrammet genomföres i ökad utsträckning.

I fråga om de statliga skogarna kan vidare framhållas domänstyrelsens

uttalande, att revirens och bevakningstrakternas omfattning ständigt är föremål

för styrelsens uppmärksamhet. Åtgärder ha även vidtagits för att

skapa bättre förutsättningar för jägmästare och kronojägare att mera ägna

sig åt det praktiska förvaltningsarbetet. En av tjänstemännen i domänstyrelsen

och ledamöter av statens organisationsnämnd sammansatt beredning

sysslar bland annat med detta spörsmål.

Vad härefter särskilt angår den av motionärerna ifrågasatta intensifieringen

av gallringarna framgår av utredningen i ärendet, att meningarna äro delade

rörande vilken produktionsvinsten därav skulle kunna bliva. Utan att närmare

ingå på detta spörsmål vill utskottet för sin del framhålla, att lönsamheten

av kortare gallringsintervall står i visst förhållande till möjligheterna

att tillvarataga klenvirket på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.

I skilda sammanhang har statsmakternas uppmärksamhet påkallats beträffande

dessa möjligheter. Med anledning härav har Kungl. Maj:t den 31 juli

1945 uppdragit åt statens skogsforskningsinstitut att verkställa utredning

rörande den framtida tillgången på klenvirke och dettas avsättning inom

olika användningsområden ävensom rörande framställningskostnader för

olika småvirkessortiment för vissa avsättningslägen vid iakttagande av utdrivningsteknikens

senaste rön. Denna utredning har ännu icke helt avslutats.

Vidare har chefen för handelsdepartementet den 30 januari 1950 tillkallat

särskilda sakkunniga för att utreda möjligheterna att genom ett mera rationellt

utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten. I direktiven för

utredningen har angivits, att denna bland annat bör avse frågan om klenvirkets

tillvaratagande, varvid icke böra förbises andra möjliga användningsområden

för klenvirket än som bränsle. Vissa skogsvårdsfrågor och vad därmed

står i samband kunna vidare enligt direktiven visa sig vara av den natur,

att de böra övervägas. Utredningen skall i första hand beröra produktionsförhållandena

i de södra delarna av landet.

Av det anförda torde framgå, att statsmakterna och de berörda myndigheterna

äro väl medvetna om att skogsvården icke är tillfredsställande och

ha sin uppmärksamhet riktad på bristerna. De utredningar, som redan kommit

till stånd, synas till avsevärd del även beröra de i förevarande motioner

åsyftade spörsmålen. Vid sådant förhållande synes det utskottet lämpligt,

att resultaten av utredningarna avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Därvid förutsätter utskottet emellertid, att vederbörande myndigheter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

11

med uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen och, om så befinne^

påkallat, inkomma med de förslag, vartill denna kan giva anledning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionerna I: 335 och II: 393 icke må föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1950.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Svedberg,

Carl Sundberg, Näslund, Jon Jonsson, Henry Johansson*, Bror Nilsson, Hjalmar

Nilsson och Bertil Andersson*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Jacobson i Vilhelmina,

Antby, Andersson i Hyssna, Jonsson i Järvsand och Ahlsten, fru

Eriksson i Hallstahammar, herrar Mårtensson i Smedstorp* och Boman i

Stafsund samt fru Boman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.