Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
1950-05-22 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1950:52, Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
1
Nr 52.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande sgfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1950/51 beräkna dels (p. 113) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av 135 000 000 kronor, dels (p. 115)
till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor, dels ock (p. 116) till Statlig
lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av 7 000 000 kronor.
Därefter har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 28 april 1950 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 245, under åberopande av
ett bilagt utdrag av protokollet över jordbruksärenden för samma dag framlagt
de förslag till åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, vilka
i huvudsak framgå av följande i propositionen lämnade sammanfattning.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Sedan överenskommelse träffats mellan statens livsmedelskommission, å
ena, samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk,
å andra sidan, angående grunderna för prissättningen å jordbrukets produkter
för regleringsåret 1950/51, bär Kungl. Maj :t den 21 april 1950 meddelat
beslut i prisfrågan. Beslutet innebär ett godkännande av överenskommelsen.
Enligt denna skola priserna å jordbrukets produkter — bortsett från vissa
justeringar i marknadsanpassande syfte —bibehållas i stort sett oförändrade,
så länge den nuvarande stabiliseringspolitiken tillämpas. Jordbruket har
emellertid bland annat förbehållit sig att påkalla täckning för de särskilda
kostnadsökningar, till exempel ökade löner till lejd och egen arbetskraft
inom jordbruket, som kunna uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering.
Nu utgående pristillägg avses skola bibehållas i stort sett oförändrade,
så länge den nuvarande stabiliseringspolitiken tillämpas. I samband med
ett upphörande eller en modifiering av denna politik bör emellertid frågan
om att begränsa dessa tillägg övervägas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 52.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
För nästa regleringsår har vidare ej räknats med ett bibehållande av det
belopp å 6 miljoner kronor, som nu utgår såsom kompensation för felslagen
skörd i vissa delar av landet.
Medelsbehovet för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område har -—
under förutsättning att pristillägg skola utgå under hela regleringsåret
1950/51 enligt nu gällande grunder — beräknats till 191 miljoner kronor,
därav omkring 147 miljoner kronor för mjölkpristillägg och särskilda mjölkbidrag,
33 miljoner kronor för pristillägg för fläsk, 6 miljoner kronor för
bidrag till förbättring av mjölkhandelns marginaler och 5 miljoner kronor
för bestridande av diverse kostnader i samband med jordbruksregleringen.
Ett reservationsanslag å sagda belopp äskas för ändamålet. Vidare begäres
ett reservationsanslag å 25 miljoner kronor till kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet och ett förslagsanslag å 6 miljoner
kronor till omkostnader för statlig lagerhållning av vissa jordbruksprodukter.
Kungl. Maj :t har i enlighet med vad sålunda anförts föreslagit riksdagen
att
dels medgiva Kurigl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
under nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de i
propositionen angivna riktlinjerna;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa priser på brödsäd och oljeväxter
av 1951 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen
angivits;
dels å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln anvisa
a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 191 000 000 kronor;
b) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor;
c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamliet
ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor;
dels att antaga vid propositionen fogade förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift
å mjölk, grädde och ost samt till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes
för framställning av grädde m. m.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
3
Ifrågavarande båda författningsförslag äro av följande lydelse.
Förslag
till
Förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378)
om viss avgift å mjölk, grädde och ost.
Härigenom förordnas, att förordningen den 10 juli 1947 om viss avgift å
mjölk, grädde och ost, vilken jämlikt förordningen den 3 juni 1949 (nr 355)
gäller till och med den 31 augusti 1950, skall äga fortsatt giltighet under
tiden från och med den 1 september 1950 tills vidare.
F ö r s 1 a g
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 30 juni 1944 (nr 459)
angående avgift för smör som användes för framställning
av grädde m. m.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 30 juni 1944 angående
avgift för smör som användes för framställning av grädde m. m. skall erhålla
följande ändrade lydelse.
2 §.
Avgift för sådan tillverkning som avses i 1 § utgår med det belopp, som
Kungl. Maj :t bestämmer, dock med högst 5 kronor för varje vid tillverkningen
använt kilogram smör. Avgiften utgör lägst 50 kronor för varje hel
eller påbörjad kalendermånad, under vilken tillverkningen bedrives.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.
1 detta sammanhang har utskottet därjämte behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen
1) I: 120 av herr Osvald och II: 140, likalydande, av herr Ståhl, i vilka
motioner hemställts, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning i syfte alt ersätta det nuvarande systemet med pris
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
sättning på jordbrukets produkter med ett smidigare, mer utvecklingsfrämjande
system, som principiellt giver vårt jordbruk samma rörelsefrihet som
andra näringsgrenar;
2) I: 261 av herr Aabij-Ericsson m. fl. och II: 318, likalydande, av herr
Hseggblom m. fl., vari hemställts, alt riksdagen i avsikt att bereda jordbruket
en tryggare och friare ställning ville hos Kungl. Ma:jt begära en plan
för successiv avveckling av de subventioner, som nu anvisas till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område;
3) I: 273 av herr Spetz och II: 308, likalydande, av herr Antbg m. fl., vari
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring av kungörelsen den 19 mars 1942, nr 91, att mejerier skola få rätt
att jämsides med försäljning av 3-procentig standardiserad mjölk saluföra
mjölk med högre fetthalt samt att å sådan mjölk tillämpa fri prisbildning;
4) 1:513 av herr Persson, Karl, och herr Hermansson, Herbert, samt II:
609, likalydande, av herrar Carlsson i Bakeröd och Hansson i Skediga, vari
hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hegära skyndsam utredning
angående på vad sätt småbruket skall få kompensation för den i propositionen
nr 245 föreslagna kraftfoderfördyringen ävensom att riksdagen måtte
giva Kungl. Maj :t bemyndigande att verkställa denna kompensation;
5) 1:514 av herr Elofsson, Gustaf, och 11:610, likalydande, av herrar
Johnsson i Kastanj egården och Persson i Svensköp, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att fabrikspotatispriset för nästa regleringsår skall vara
detsamma som under regleringsåret 1949/50;
6) I: 515 av herr Elofsson, Gustaf, och II: 611, likalydande, av herr Johnsson
i Kastanj egården m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 245 måtte besluta om samma prissättning för höstvete
och råg;
7) 1:516 av herr Persson, Ivar, m. fl. och 11:615, likalydande, av herr
Adolfsson m. fl., vari hemställts dels att övre och undre gränserna för äggpris
till producent under år 1950/51 skola fastställas enligt livsmedelskommissionens
förslag, alltså med 1 krona 80 öre per kilogram som lägsta och
i allmänhet 3 kronor per kilogram som högsta pris, eller att producenterna
— i händelse riksdagen beslutar att bottenpriset skall tillåtas ligga
lägre än 1 krona 80 öre per kilogram — erhålla rätt att tillgodogöra
sig de överpriser utöver 3 kronor per kilogram, som eventuellt temporärt
kunna uttagas vid export eller på hemmamarknaden, dels att höjningen av
priset på kraftfoder under innevarande regleringsår icke tillätes slå igenom
i vad gäller de kraftfoderpartier, som ingå i hönsfoderblandningarna, dels
ock att den s. k. 4-procentregeln i samband med omräkningen av jordbrukskalkylen
under hösten 1950 skall tillämpas på sätt som hittills skett och som
förutsatts i årets prisöverenskommelse för regleringsåret 1950/51;
8) I: 517 av herr Näslund in. fl. och II: 617, likalydande, av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 245 måtte beakta de synpunkter, som framförts i motionerna;
9) I: 518 av herr Gränebo m. fl. och II: 614, likalydande, av herr Hedlund
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
5
i Rådom m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte besluta hemställa, att Kungl.
Maj :t ville överväga att införa margarinaccis av den storlek, som är nödvändig
för att trygga avsättningen av smörproduktionen;
10) I: 519 av herr Gränebo m. fl. och II: 016, likalydande, av herr förste
vice talmannen Skoglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära en skyndsam utredning om frigivandet av handeln med
oljekraftfoder och därvid erforderliga anordningar för att säkerställa avsättningen
av det inhemska oljeväxtmjölet;
11) I: 520 av herr Isaksson m. fl. och II: 613, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., vari yrkats dels att kraftfoderregleringen för hönsfoder till utgången
av innevarande regleringsår skall bibehållas vid de på hösten 1949
beslutade grunderna eller att äggproduktionen skall erhålla annan kompensation
för sedan hösten 1949 genomförd höjning av kraftfoderpriserna, dels
att för regleringsåret 1950/51 intet högsta pris eller bottenpris skall fastställas
för ägg, dels ock att vad i övrigt i propositionen nr 245 föreslås om
äggreglering och kraftfoderreglering skall godkännas; samt
12) I: 521 av herr Werner m. fl. och II: 612, likalydande, av herr Adolfsson
m. fl., vari hemställts, att Skattkärr, Kristinehamn och Säffle i Värmlands
län samt Lidköping i Skaraborgs län skola behållas som prisorter.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till framställningen i motionerna.
Över de under 1), 2) och 3) här ovan upptagna motionerna ha särskilda
yttranden inhämtats.
Sålunda ha utlåtanden avgivits med anledning av motionerna I: 120 och
II: 140 av lantbruksstyrelsen, statens livsmedelskommission, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Lantbruksstyrelsen har i sitt den 16 februari 1950 dagtecknade utlåtande
anfört i huvudsak följande.
Att systemet med en totalkalkyl för hela jordbruket ej varit tillfredsställande,
torde vara rätt allmänt erkänt, men så länge något bättre system ej
tunnits att tillgå, har det måst användas. Ett försök att åstadkomma en
förbättring härutinnan har gjorts genom beslutet att i sinom tid övergå till
en s. k. typjordbrukskalkyl. Syftet med detta system är att med ledning av
bokföringsresultat från undersökta jordbruk få närmare utrönt, under
vilka ekonomiska förhållanden jordbruk av olika storlek och i olika delar
av landet arbeta för att på grundval härav kunna framräkna en typjordbrukskalkyl,
efter vilken prissättningen sedan skall kunna avvägas.
I propositionen nr 75 till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken anförde sålunda dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
beträffande frågan hur storleken av det statliga prisstödet
åt jordbruket skulle bestämmas, att detta lämpligen kunde ske genom
uppgörande av typjordbrukskalkylcr för vissa storleksgrupper och
jordbruksområden. Härvid borde faktiska siffror införskaffas rörande produktionskostnader
och inkomster vid ett antal jordbruk, vilka utvalts så,
att de genomsnittligt motsvarade de i propositionen behandlade basjordbruken.
Med hänsyn till den betydelse, dylika typjordbrukskalkyler finge vid
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
avvägningen av det allmänna prisstödet, vore det av vikt, att det material,
på vilket de skulle grundas, vore tillräckligt omfattande och tillförlitligt.
Genom beslut den 18 juli 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens livsmedelskommission
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning
rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att utvidga underlaget för den
jordbruksekonomiska undersökningen och för att erhålla ett fullt tillförlitligt
räkenskapsmaterial samt rörande det sätt, på vilket bearbetning av
materialet skulle ske. Livsmedelskommissionen och lantbruksstyrelsen överlämnade
till Kungl. Maj:t den 1 februari 1949 en promemoria, vilken utarbetats
av eu särskild delegation, samt hemställde att åtgärder för att utvidga
bokföringsverksamheten måtte vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som förordats i promemorian. Vidare föreslogs i promemorian
vissa ändringar beträffande den framtida lokala organisationen av
bokföringsverksamheten och den centrala bearbetningen av bokföringsmaterialet.
I anledning härav föreslogs i proposition nr 43/1949, bland annat, att
antalet i den jordbruksekonomiska undersökningen deltagande jordbruk
skulle utökas. Frågan om den framtida organisationen av ifrågavarande
verksamhet upptogs emellertid icke i detta sammanhang. Förslaget i propositionen
godkändas av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 243).
I anslutning till de riktlinjer, som uppdragits i förenämnda promemoria,
har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 18 augusti 1949 hos Kungl. Maj :t
framhållit, att undersökningen under budgetåret 1950/51 bör utsträckas till
att omfatta 2 750 brukningsdelar, varav 2 500 med 2—30 hektar och 250
med 30—50 hektar. I 1950 års statsverksproposition har föredragande departementschefen
under anslaget till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag tillstyrkt fortsatt
ökning av anslutningen till undersökningen under nästa budgetår men
samtidigt förklarat sig icke heller nu vara beredd att upptaga spörsmålet om
den framtida organisationen till behandling.
Organisationen är sålunda ännu ej fullt utbyggd; ej heller är ännu närmare
bestämt, hur densamma skall ledas. Full klarhet har ej heller nåtts,
huruvida primärmaterialets innehåll är tillfyllest som underlag för typjordbrukskalkylen.
Med hänsyn till bokföringsverksamhetens framtida utveckling
och angelägenheten av att bokföringsmaterialet skall kunna utnyttjas
vid prissättning av jordbrukets produkter är det enligt lantbruksstyrelsens
mening av vikt, att ståndpunkt snarast möjligt tages till frågan om organisationen
av verksamheten och den centrala bearbetningen av materialet.
Lantbruksstyrelsen vill framhålla, att styrelsen för att vinna erfarenhet
har i mycket begränsad omfattning upptagit en något fylligare undersökning
än som hittills förutsatts rörande, bland annat, arbetsredovisning samt
beträffande skogsbrukets förhållanden. Lantbruksstyrelsen vill tro, att detta
material skall giva någon vägledning för den slutliga utformningen av den
jordbruksekonomiska undersökningen.
Lantbruksstyrelsen hyser förhoppning om att frågan om undersökningsmaterialets
innehåll snart skall kunna bestämmas i den ordning ämbetsverkens
förenämnda utredning förutsatte. Så snart bokföringsverksamheten
fått planerad omfattning, torde typjordbrukskalkyler kunna upprättas. I
avvaktan på vad resultat, som därigenom kan erhållas, torde någon ytterligare
utredning icke böra igångsättas. Lantbruksstyrelsen får med hänsyn
härtill avstyrka bifall till förevarande motioner.
Livsmedelskommissionen har i utlåtande den 7 mars 1950 anfört bland
annat följande.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
7
Motionärerna framhålla sammanfattningsvis om det nuvarande regleringssystemet
att det överlevt sig självt, icke minst genom det svenska jordbrukets
starka ekonomiska och organisatoriska expansion. Motionärerna
fortsätter: »Det gäller nu att utfinna ett nytt system, som möjliggör för
jordbruket och dess utövare att känna trygghet utan den nuvarande bundenheten.
Det är förvisso ingen omöjlig uppgift att finna en anordning,
som förenar trygghet med större frihet, som skänker rättvisa och lägger huvudansvaret
för den fortsatta expansionen på jordbrukets egna utövare. Det
nuvarande allt för stela, utvecklingshämmande och föga stimulerande systemet
bör kunna ersättas med ett annat, som ger jordbruket principiellt samma
frihet som andra näringsgrenar i vårt samhälle och därmed större möjlighet
till en sund utveckling i enlighet med våra naturliga och ekonomiskgeografiska
betingelser.»
Med anledning av vad motionärerna anfört om att det nuvarande systemet
skulle ha överlevt sig självt på grund av det svenska jordbrukets starka
ekonomiska och organisatoriska expension vill kommissionen erinra om att
den starka expansion, varom talas, och varmed uppenbarligen avses associationstankens
förverkligande inom jordbruket på såväl det ekonomiska som
fackliga planet, sträcker sig över en period av två decennier och att densammä
ingalunda var i begynnelsestadiet, när 1942 års jordbrukskommitté
år 1946 framlade sitt betänkande med riktlinjer för den svenska jordbrukspolitiken.
Det av jordbrukskommittén framlagda programmet har också tillkommit
med hänsynstagande till förefintligheten av starka organisationer på
jordbrukets område.
Beträffande de förmenta eller verkliga svagheter, som vidlåda det nuvarande
regleringssystemet och främst då den på totalkalkylen över jordbrukets
inkomster och kostnader byggda ordningen för prissättningen, vill kommissionen
erinra om att man inom jordbrukskommittén var väl medveten
om bristerna hos totalkalkylen och att man, såsom kommissionen tidigare
nämnt, i 1947 års riksdagsbeslut förutsatt, att prissättningen jämväl skall
grundas på s. k. typjordbrukskalkyler. Man torde få avvakta, hur ett system
med dylika typjordbrukskalkyler kommer att utfalla i praktiken, innan man
tager under övervägande att sätta något nytt i stället.
För att man redan nu skulle företaga en ny omfattande utredning rörande
jordbrukspolitiken och särskilt då prissättningssystemet, måste man framlägga
starka motiv. Motiveringen för en ny utredning skulle enligt kommissionens
åsikt antingen vara den, att de grundförutsättningar på vilka jordbrukskommittén
byggde, icke längre äro aktuella eller ock att det av kommittén
förordade systemet har medfört sådana praktiska olägenheter, att
man av denna anledning borde söka sig fram på en ny väg. Beträffande
grundförutsättningarna vill livsmedelskommissionen framhålla att de av
jordbrukskommittén skisserade olägenheterna med en överproduktion icke
förelegat under de första efterkrigsåren men att de nu börjat bli aktuella. Vi
befinna oss för närvarande på gränsen mellan en bristhushållning inom
landet och en god eller överflödande god tillgång på jordbruksprodukter.
Endast i mindre utsträckning hade man före krondevalveringen anledning
att räkna med besvärande avsättningsproblem på utlandsmarknaden. I och
med devalveringen har tidpunkten för ett mera allmänt framträdande av dylika
problem förskjutits framåt. Det förefaller emellertid troligt att den av
1947 års riksdag rekommenderade politiken till skydd för vårt jordbruk
ganska snart skall behöva tillämpas i vidgad utsträckning. Kommissionen
vill i detta sammanhang påpeka att motionärerna synas ha förbisett, att det
av 1947 års riksdag fastställda programmet för jordbrukspolitiken ännu icke
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
hunnit i nämnvärd omfattning sättas i verket och prövas. Man har därför
ingen möjlighet att närmare uttala sig om hur detsamma kommer att utfalla
i praktiken.
Man har svårt att inse, att en ny jordbruksutredning skulle i dagens läge
med större säkerhet än 1942 års jordbrukskommitté kunna bedöma framtidsutsikterna
med avseende på såväl det inhemska som det internationella
marknadsläget för jordbruksprodukter och anpassa ett jord bruk sprogram
därefter. Det torde under sådana förhållanden vara berättigat att avvakta
den vidare utvecklingen, innan man överväger att lägga upp ett nytt program
för den jordbrukspoliliska målsättningen, enkannerligen prissättningspolitiken.
Livsmedelskommissionen har med det anförda icke velat bortse från möjligheten,
att man längre fram skall komma att behöva upptaga frågan om
riktlinjer för jordbrukspolitiken till förnyat övervägande. Kommissionen är
emellertid av den åsikten, att de av motionärerna anförda synpunkterna i
ämnet icke äro av den art, att de kunna motivera att en revision av 1947
års jordbruksprogram nu företages. Kommissionen får därför föreslå att
motionärernas anhållan om utredning i dylikt syfte lämnas utan beaktande.
I utlåtande den 9 mars 1950 har Sveriges lantbruksförbund bland annat
anfört.
Ingen torde bestrida, att uppgörandet av riktiga kalkyler över utvecklingen
av jordbrukets inkomster och kostnader är förenat med svårigheter.
Självfallet kan vid prognoserna icke fullt riktigt förutsägas utvecklingen
av kostnaderna och ännu mindre av inkomsterna; utvecklingen av de senare
är framför allt beroende av det då icke kända skördeutfallet. Erfarenheten
torde emellertid ha visat, att de slutliga kalkylresultaten i stort sett
väl återspegla växlingarna i jordbrukets lönsamhet, så som dessa växlingar
framträda genom de i efterhand uppgjorda räkenskapsresultaten. Föreliggande
fel torde i förhållande till kalkylens totalsummor vara relativt små.
Det är vidare uppenbart, att även ett friare system, som föresvävat motionärerna,
kräver vägledande beräkningar i någon form. De mera väsentliga
brister, som vidlåda totalkalkylen men som icke synas ha observerats av
motionärerna, föranledde 1947 års jordbrukskommitté att föreslå användande
av en ny form av kalkyler, typjordbrukskalkyler, syftande till att ge
en mera differentierad upplysning och vägledning för olika delar av landet.
Såsom motionärerna riktigt framhållit, ha jordbrukets utövare under kriget
och åren därefter godtagit en prissättning avsevärt under världsmarknadens.
Såsom ett förslag, avsett att ge jordbruket ökade vinstchanser, skulle
motionen därför ha varit förståelig för några år sedan. Den situationen man
nu står inför är av allt att döma en helt annan, nämligen den man inom
jordbrukets organisationer länge insett skulle komma efter kriget. Den utmärkes
av att livsmedelsproduktionen i olika länder starkt återhämtat sig
och ger allt rikligare tillgång, samtidigt som krigets skadegörelser och ekonomisk
efterblivenhet i åtskilliga fjärran länder för lång tid medför en svag
köpkraft. Som följd härav synes man ha att räkna med fallande priser, en
tendens, som de sista åren gjort sig tydligt märkbar. I insikt om att en sådan
utveckling vore att vänta liksom också i samhällssolidaritetens intresse
ha jordbrukarna under de gångna åren visat återhållsamhet i sina ekonomiska
anspråk, men de ha också ansett sig kunna ha rätt att påräkna, att
de i stället, när förhållandena ändrade sig, skulle få åtnjuta skydd för sin
näring. Statsmakternas erkännande härav har kommit till uttryck i 1947
års riksdagsbeslut. Lantbruksförbundet vill bestämt motsätta sig ansatser
att uppriva detta, innan man ens hunnit få tillfälle pröva det i verkligheten
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
9
eller man fått någon närmare klarhet om huru efterkrigstidens avsättningsförhållanden
komma att gestalta sig.
Vad motionärerna anföra om stundande knapphetsläge på livsmedel smarknaden
kan väntas få sin betydelse för framtida generationer, men utgör
ingen realitet, på vilken aktuell jordbrukspolitik i vårt land kan bygga
under närmaste tiden. Berörda förhållande kan dock ha sin betydelse även
nu, såtillvida att det jämte andra omständigheter talar för strävanden att
uppehålla det svenska jordbrukets produktionskraft. En omläggning i enhetlighet
med uttalandena i motionen torde emellertid med all sannolikhet
leda till ett försvagande av jordbruksproduktionen under den närmare framtiden.
I detta sammanhang skall framhållas, att en eventuell utveckling på
världens livsmedelsmarknad i den av motionärerna förespeglade riktningen
icke ger anledning till några bekymmer med avseende på den redan beslutade
stödpolitiken, då den lätt kan anpassas härefter. Någon utredning är
för sådant ändamål icke behövlig.
Vad beträffar motionärernas mening att jordbrukets egna utövare och
deras organisationer böra i större omfattning få övertaga ansvaret för den
framtida utvecklingen, så delar förbundet denna uppfattning. Denna tankegång
har också kommit till uttryck i riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken,
och det gäller sålunda att förverkliga denna.
Under hänvisning till vad anförts får lantbruksförbundet avstyrka, att
den i motionen föreslagna utredningen kommer till stånd.
Riksförbundet Landsbygdens folk har till alla delar anslutit sig till det
av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet.
Över motionerna I: 2(51 och II: 381 ha yttranden på begäran avgivits av
lantbruks styrelsen, statens livsmedelskommission, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
I sitt den 16 februari 1950 dagtecknade yttrande har lantbruksstyrelsen
anfört.
Inom stora delar av vårt folk ha tydligen livsmedelssubventionerna blivit
uppfattade som ett stöd till jordbruksnäringen. Av jordbrukarna betraktas
de däremot icke utan skäl som i realiteten ett konsumentstöd och då i synnerhet
den under år 1949 beslutade livsmedelssubventionen, som ju också
tillkommit i avsikt att förhindra en stegring av livsmedelskostnadsindex.
Vid genomförandet av subventionerna synes man ha förutsatt, att åtminstone
vissa av dem så småningom skulle avvecklas. För jordbrukets utövare
måste det anses önskvärt, alt denna avveckling sker så snart som möjligt
och i varje fall medan världshandelspriserna i allmänhet ligga högre än
den svenska prisnivån. En avveckling synes även vara önskvärd ur andra
synpunkter, så t. ex. av statsfinansiella skäl.
Skäl föreligga sålunda alt överväga frågan om sättet för subventionernas
avveckling. Sannolikt måste avvecklingen genomföras successivt och med
hänsyn till under avvecklingen rådande förhållanden. Därigenom kommer
såväl erforderligt utredningsarbete som ock eventuella åtgärder att draga ut
på tiden. Ur denna synpunkt synes det lämpligt, om utrednings- och avvecklingsplaneringen
kunde anförtros något statligt organ, lämpligen åt den
planerade jordbruksnämnden, som, hland annat, skall ha att syssla med
jordbrukets prissättningsfrågor. Det skulle därvid självfallet vara önskvärt
om avvecklingsarbetet kunde bedrivas planmässigt och efter riktlinjer, som
godkänts av statsmakterna. Huruvida det i nuvarande läge är möjligt att
uppdraga sådana riktlinjer undandrager sig lantbruksstyrelsens säkra bedömande.
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
Efter en redogörelse för subventionssystemet, dess uppkomst och nuvarande
omfattning har livsmedelskommissionen i yttrande den 7 mars 1950
anfört följande.
Efter den nu lämnade översikten över det existerande subventionssystemet
övergår livsmedelskommissionen till atl behandla frågan om detta systems
avveckling. Till en början må erinras om, att det speciella mjölkpristillägg,
som utgår i vissa delar av norra Sverige (till den del det ej utgör
missväxtbidrag), ävensom stödet åt ullproduktionen, få förutsättas utgöra
bidragsformer, vilka ej böra bli föremål för avveckling i samband med slopande
av subventionerna i övrigt. (Årsbeloppen av nu avsedda pristillägg
utgöra tillhopa något över 20 milj. kr.) Däremot får man förutsätta, att det
nyss berörda missväxtbidraget till vissa delar av norra Sverige (6 milj. kr.)
med årets utgång automatiskt bortfaller.
Kommissionen har förut anfört, att de under innevarande år utgående
subventionerna på livsmedelsområdet — inklusive devalveringssubventionerna
— motsvara 4 1/2 procent av värdet av hela livsmedelskonsumtionen. Till
ytterligare belysning av subventionernas betydelse må nämnas, att enligt nyligen
inom livsmedelskommissionen gjorda beräkningar den sammanlagda
levnadskostnadssänkande effekten av subventionerna på livsmedelsområdet
utgör approximativt 2,2 procent för den s. k. indexfamiljen. Ett omedelbart
slopande av samtliga statliga subventioner på livsmedelsområdet skulle medföra
en höjning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår
med omkring 3,5 enheter. Eftersom det i samband med den ekonomiska
stabiliseringen fixerade s. k. indextaket vid en dylik höjning av index med
säkerhet skulle genombrytas kan det icke komma i fråga — och detta är ej
heller motionärernas mening — att omedelbart och i ett sammanhang subventionera.
Vad beträffar möjligheterna att efter stabiliseringsperiodens slut avveckla
subventionssystemet vill kommissionen som sin allmänna inställning till det
frågekomplex, som beröres i motionerna, anföra, att en avveckling icke bör
ske utan hänsynstagande till det ekonomiska läge, som då kommer att uppstå.
Kommissionen vill här peka på två omständigheter av särskild betydelse.
Den ena sammanhänger med den prisstegring, som kommer att åtfölja
avvecklingen av subventionerna och dess återverkan på den allmänna prisoch
löneutvecklingen. Om efter lönestoppets hävande en mera betydande lönestegring
skulle äga rum förefinnas starka skäl att på en gång helt avveckla
subventionssystemet; blir däremot lönerörelsen dämpad kan en successiv
avveckling försvaras. Den andra omständigheten av betydelse är att vi redan
vid nuvarande prisläge på livsmedel ha överskott av vissa jordbruksprodukter.
Det är tveksamt vilka möjligheter, som komma att föreligga att längre
fram utan större förluster finna avsättning på utlandsmarknaden för dessa
överskott. Kommissionen vill i detta sammanhang framhålla, att man via
prissättningen bör söka inrikta jordbruksproduktionen så, att de produktionsgrenar,
som alltjämt visa underskott, stimuleras, medan produktionen i överskottssektorerna
hålles tillbaka. Det tager emellertid viss tid, innan dylika
prisreglerande åtgärder ge utslag i produktionsinriktningen. Kommissionen
vill även framhålla, att jordbruksproduktionen för närvarande till 99 procent
täcker det inhemska konsumtionsbehovet, och att man i den nya jordbrukskalkylen
räknar med en ytterligare total produktionsökning under år
1950/51 med ca 2 procent. (Till jämförelse kan nämnas att folkmängden
f. n. ökar med mindre än 1 procent per år.) Genom begränsning av fodermedelsimporten
kunna överskottstendenserna visserligen hållas tillbaka, men
också här tager det tid, innan produktionen påverkas. Det bör för övrigt
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
11
framhållas, att den nuvarande fodermedelsimporten endast motsvarar 3 ä 4
procent av den totala jordbruksproduktionen. Möjligheterna att bemästra
en överskottskris genom minskad användning av importfoder äro med
andra ord begränsade.
Vid en alltför hastig avveckling av subventionerna med åtföljande prisstegringar
riskerar man sålunda ökade avsättningssvårigheter till följd av att
efterfrågan på hemmamarknaden kan minska, varvid redan av denna anledning
de överskott, som måste exporteras, skulle bli av större omfattning än
för närvarande. Denna risk neutraliseras dock mer eller mindre, om konsumenternas
penninginkomster skulle öka. Emellertid tillkommer det andra
försvårande momentet, nämligen att jordbruksproduktionen nu åter liksom
före kriget synes öka hastigare än folkmängden. Den takt, med vilken en
avveckling av subventionerna för bl. a. mjölk och fläsk kan ske, torde i viss
mån bli beroende av huruvida den fortgående produktionsökningen kommer
att medföra allvarligare avsättningsproblem eller ej. Avgörande härför
blir givetvis prisutvecklingen på utlandsmarknaderna under den närmaste
tiden, vilken till följd av det labila läge, som uppkommit efter punddevalveringen
hösten 1949, alltjämt är synnerligen svårbedömbar.
Med hänsyn till det sagda förefaller det kommissionen vara orealistiskt
att i nuvarande stund uppställa en konkret avvecklingsplan med angivande
av lämpliga tidpunkter för olika subventioners avskaffande. Kommissionen
ämnar ej heller framlägga en dylik plan i det följande. Däremot vill
kommissionen anföra några synpunkter på frågan om angelägenhetsgraden
av att slopa de olika subventionerna, alltså en plan beträffande den ordning,
som enligt kommissionens förmenande lämpligen bör följas vid subventionssystemets
avskaffande.
Av de för yttrande överlämnade motionerna synes framgå, att motionärerna
tänkt sig, att de förut såsom devalveringssubventioner betecknade
statliga bidragen i första hand böra avskaffas. Livsmedelskommissionen
delar denna uppfattning. Frågan gäller härefter, i vilken ordning övriga subventioner,
som icke äro av bestående karaktär, böra slopas.
Enligt livsmedelskommissionens mening torde man böra i första band
söka avskaffa förnödenhetssubvenlionerna, alltså de subventioner, som utgå
för att förbilliga jordbrukarnas anskaffningskostnader för kraftfoder och
handelsgödsel. Årsbeloppet av dessa subventioner utgör f. n. ca 40 milj. kr.
Såsom skäl för att dessa subventioner skola i första hand avskaffas må andragas,
att genom ett dylikt borttagande producenterna få möjlighet att
bedöma de verkliga kostnaderna för olika produktionsgrenar på ett bättre
sätt än f. n. är fallet. Härigenom torde man i viss mån kunna förhindra de
skevheter i produktionsinriktningen, som innebära, att viss produktion ekonomiskt
underlättas i sådan grad, att uppkomsten av produktöverskott kan
befaras, varvid, såsom bl. a. utvecklingen på äggmarknaden visat, staten
kan få träda emellan med prisstöd. En avveckling av förnödenhetssubventionerna
kan redan sägas ha påbörjats, i det priserna på vissa foder- och
gödselmedel under den senaste tiden tillåtits stiga. Kommissionen vill tilllägga
alt prisläget i utlandet är synnerligen labilt, särskilt beträffande kraftlbder.
Det finns vissa skäl som tala för den åsikten, att den internationella
prisnivån för jordbruksförnödenheter kommer att sjunka, varvid de betydande
subventioner, som för närvarande utgå av statsmedel, automatiskt
skulle minska. Avvecklingen av subventionerna bör med hänsyn härtill anpassas
efter prisutvecklingen.
Huvuddelen av de icke av devalveringen förorsakade subventionerna kunna
betecknas som »stabiliseringssubventioner». Till denna grupp kunna
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
hänföras de allmänna mjölkpristilläggen, bidragen till förbättring av mjölkhandelns
marginaler samt pristillägget å fläsk, tillhopa svarande för ca 151
milj. kr år 1949/50. Såsom kommissionen tidigare anfört torde en konkret
avvecklingsplan för dessa subventioner kunna uppställas först efter stabiliseringsperiodens
slut.
Beträffande slutligen körlinje- och merfraktsbidragen m. in. för mjölk må
törst erinras om att det bär rör sig om förhållandevis små belopp, tillhopa
mindre än 10 milj. kr år 1949/50. Enligt kommissionens erfarenhet kan
det bereda svårigheter att finna en form för avveckling av subventioner av
ifrågavarande slag. Livsmedelskommissionen är emellertid av den uppfattningen,
att man bör söka avskaffa även dessa bidrag, men kommissionen
är icke beredd att nu ange hur och när detta bör ske.
Sveriges lantbruksförbund har i yttrande den 3 mars 1950 framhållit följande
synpunkter.
Från Sveriges lantbruksförbund liksom från andra företrädare för jordbruket
har vid flera tillfällen hävdats den principiella meningen, att priserna
på jordbrukets produkter böra anpassas efter föreliggande produktionskostnader
och uttagas av konsumenterna direkt.
Såsom berörts i motionen finnas dock vissa former av subventioner, som
ej synas kunna avvecklas vid fullföljande av de antagna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken, nämligen de subventioner, som syfta till en differentiering
av priset eller speciellt stöd i vissa sammanhang, såsom de särskilda
pristilläggen å mjölk i norra Sverige samt visst stöd åt lin- och hampodlingen.
Vad beträffar de till mindre jordbrukare utgående producent- och
kontantbidragen, vilka utgöra av sociala skäl betingade hjälpåtgärder, kan
någon snar avveckling ej heller komma i fråga, så framt de icke ersättas
av på annat sätt utformade hjälpåtgärder i enahanda syfte.
De nuvarande subventionerna i övrigt torde väsentligen få betraktas såsom
etl led i den allmänna ekonomiska politiken (stabiliseringspolitiken).
En avveckling av subventionerna sammanhänger därför med frågan om avlösning
av den bundenhet i olika hänseenden, som denna politik medfört,
genom övergång till friare prisbildning och löneutveckling. I samband med
en sådan ändring i den allmänna ekonomiska politiken bör prövas möjligheterna
att med bibehållande av jordbrukets lönsamhet avveckla ifrågavarande
subventioner. I vad mån detta kan ske torde bland annat vara beroende
av de möjligheter, som, med hänsyn till den senaste tidens strömningar
och överenskommelser på den internationella handelns område,
fortfarande föreligger att trygga tillfredsställande marknadspriser å det
svenska jordbrukets produkter på de sätt, som angivits i förenäinnda riktlinjer.
Även om förbundet delar uppfattningen, att subventioner i största möjliga
utsträckning böra undvikas, torde dock enligt dess mening en avveckling
av subventionerna kunna genomföras endast i den mån förutsättningar
av den art ovan angivits föreligga. Huruvida det är möjligt att på förhand
uppgöra en bestämd plan för subventionernas avveckling undandrager sig
förbundets bedömande.
Slutligen har Riksförbundet Landsbygdens folk i ett den 10 mars 1950
dagtecknat yttrande anfört, att förbundet delar motionärernas uppfattning,
alt det är av stort intresse för jordbruket, att subventionerna i största möjliga
utsträckning komma att bortfalla så snart som möjligt. Förbundet
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
13
ifrågasätter emellertid, huruvida något är att vinna med att statsmakterna
utarbeta och framlägga en plan för subventionssystemets avveckling. Enligt
förbundets uppfattning torde denna fråga bäst och smidigast lösas genom
förhandlingar mellan berörda parter.
Vad härefter angår motionerna I: 273 och II: 308 ha utlåtanden avgivits
av statens livsmedelskommission, statens priskontrollnämnd och statens
institut för folkhälsan.
Livsmedelskommissionens den 21 mars 1950 dagtecknade yttrande innehåller
i huvudsak följande.
Vad motionärerna anfört om försörjningsläget i fråga om mjölk och mejeriprodukter
är riktigt och överensstämmer med kommissionens uppfattning.
Mjölkproduktionen har alltsedan ingången av 1949 kännetecknats av
en fortskridande, stark produktionsökning. Samtidigt har en viss konsumtionsökning
kunnat konstateras, men denna har icke skett i samma takt
som produktionen. Kommissionen har också i sin i dagarna till Kungl.
Maj:t avlåtna skrivelse rörande prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
kunnat konstatera, att anledning icke längre föreligger att ur försörjningsmässiga
synpunkter motsätta sig en höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken.
Emellertid skulle, såsom också av motionärerna påpekats, en
höjning av mjölkens fetthalt till 3,5 procent också medföra en höjning av
konsumtionspriset på mjölken med 3,5 öre per liter, vartill skulle komma av
denna prishöjning föranledd ökning av handelsmarginalerna in. m. Enligt
kommissionens mening kan det mot bakgrunden av de avtal, som i stabiliseringssyfte
träffats med arbetsmarknadens parter, icke nu anses lämpligt
att genomföra en så väsentlig höjning av priset på en så viktig konsumtionsvara
som mjölken. Kommissionen har därför i nyssnämnda skrivelse
förordat, att frågan om en allmän höjning av fetthalten av konsumtionsmjölken
tillsvidare bör anstå.
Förslaget att mejerierna såsom en övergångsform till den nuvarande
mjölkstandardiseringens slopande skulle få rätt att jämsides med försäljningen
av 3 %-ig mjölk saluföra mjölk med högre fetthalt är ej så lätt att
realisera som motionärerna anse. Enligt vad kommissionen inhämtat av
sakkunniga på området föreligga med nuvarande utrustning vid mejerierna
hinder såväl ur tillverkningstekniska som distributionstekniska synpunkter.
Motionärerna hava själva förutsatt såsom nödvändigt, att mjölk av den
högre kvaliteten skall försäljas endast såsom flaskmjölk och med särskilt
angivande av att den innehåller mer än 3 procent fett. Anledningen härtill
är givetvis den, att kontrollen över mjölkens fetthalt i annat fall icke skulle
kunna upprätthållas. Emellertid äga endast cirka 9 procent av landets samtliga
mejerier tillgång till anläggningar för tappning av mjölk på flaskor och
plombering av dessa. Den konsumtionsmjölk, som försäljes från dessa mejerier
tappad på glas, representerar ungefär 25 procent av den totala konsumtionsmjölksförsäljningen
inom landet. Även de mejerier, som nu ha erforderliga
tekniska anordningar för ändamålet, d. v. s. de mejerier, som äro
belägna i landets större städer, skulle, om motionärernas förslag genomfördes,
nödgas anskaffa glasemballage i en icke obetydlig utsträckning. Visserligen
framhålla motionärerna att deras yrkande i första hand icke gäller
att ernå en skyldighet utan en rättighet för mejerierna att tillhandahålla
konsumenterna en standardiserad mjölk med högre fetthalt än 3 procent,
men med hänsyn till konkurrensförhållanden och andra omständigheter torde
åtminstone sistnämnda grupp av mejerier icke kunna undgå alt tillhan
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
dahålla konsumenterna den fetare mjölken. I sammanhanget torde även
böra framhållas den fördyring av distributionen, som skulle bliva en oundviklig
följd av tvånget att distribuera ytterligare ett slags mjölk. Denna
kostnad har inom Svenska Mejeriernas Riksförening uppskattats till minst
1 öre per liter mjölk av den högre kvaliteten. Nödvändigheten av att hålla
mjölk med två olika fetthalter skulle även verka fördyrande såtillvida som
returrätten och mjölkhandelsmarginalerna därigenom komma att påverkas.
Vidare bör hänsyn tagas till att glasemballaget i och för sig fördyrar mjölken
med 4 å 5 öre per liter.
Under åberopande av vad sålunda anförts får kommissionen för sin del
avstyrka bifall till motionerna.
I yttrande den 11 maj 1950 har priskontrollnämnden i huvudsak instämt i
vad kommissionen anfört. Därutöver har nämnden anfört följande.
Nämnden anser sig icke utan närmare kalkylgranskning kunna taga ställning
till storleken av de merkostnader, som torde vara förenade med försäljningen
av den föreslagna 3,5 %-iga mjölken. Uppenbart är emellertid,
att det av motionärerna föreslagna systemet med saluförande av två skilda
kvaliteter mjölk skulle medföra kostnadsfördyringar även utöver den direkta
merkostnaden för ökningen av fetthalten.
Principiellt anser nämnden, att saluförande av mjölk med högre fetthalt
än 3 procent varken för mejerirörelsen eller för detaljhandeln bör medföra
förmånligare kalkyl än den som gäller för den 3-procentiga mjölken. Någon
säkerhet härför kommer emellertid enligt nämndens mening icke att
föreligga, därest prisbildningen i enlighet med motionärernas förslag lämnas
fri. Erfarenheter från prisregleringen på andra varuområden ha visat, att
en prisreglering icke blir effektiv om densamma begränsas till varans standardkvalitet,
medan de högre kvaliteterna lämnas utanför. Motionärerna
synas visserligen ha förutsatt, att mejerierna skulle åläggas skyldighet att
jämväl saluhålla den 3-procentiga mjölken. Om konsumenternas intressen
skola tillgodoses, måste emellertid även detaljhandeln åläggas att tillhandahålla
sådan mjölk i full utsträckning. Nämnden ifrågasätter, huruvida sådana
tvångsbestämmelser för detaljhandeln, om de över huvud taget kunna genomföras,
skulle kunna göras effektiva. Det är emellertid uppenbart att
krav på höjda detaljhandelsmarginaler på den 3,5-procentiga mjölken komma
att framföras från detaljhandelns sida, med hänsyn till de nu gällande
detaljhandelsmarginalerna på mjölk samt även med hänsyn till att returrätt
för överbliven mjölk inom de flesta orter icke medgives. Nämnden vill
i detta sammanhang peka på att, då den vitaminerade mjölken infördes i
Stockholm, förelåg på vissa håll inom detaljhandeln benägenhet att icke
längre tillhandahålla annan mjölk än vitaminerad. För Stockholms vidkommande
skulle motionärernas förslag innebära, att detaljhandeln i regel
skulle få saluföra tre slag av konsumtionsmjölk, nämligen den vanliga
3-procentiga mjölken, vidare samma mjölk vitaminerad och slutligen den
3,5-procentiga mjölken. Det bör vidare beaktas att mjölkhandeln i stor utsträckning
består av mindre butiksenheter, för vilka det bleve förenat med
svårigheter att saluhålla ytterligare än mjölkkvalitet.
Motionärerna synas utgå från att den dyrare 3,5-procentiga mjölken icke
skulle få någon inverkan på levnadskostnadsindex. Nämnden ifrågasätter
riktigheten i detta resonemang. Förmodligen torde indexnämnden komma
att taga ställning till denna fråga först sedan det kan bedömas, vilken omfattning
försäljningen av sådan mjölk erhåller och vilket pris denna mjölk
kommer att betinga. Även om ingen eller endast en begränsad ökning av
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
15
levnadskostnadsindex skulle registreras kommer onekligen den dyrare 3,5- procentiga mjölken att av konsumenterna kännas som en utgiftsökning,
eftersom en minskning av mjölkkonsumtionen knappast torde ske. Enligt
nämndens mening skulle införandet av den 3,5-procentiga mjölken vid sidan
av den 3-procentiga i verkligheten innebära att den sistnämnda icke
längre komme att saluhållas eller i varje fall komme att föras och efterfrågas
endast i liten omfattning.
Sammanfattningsvis vill nämnden sålunda framhålla att en höjning av
fetthalten i mjölken icke av prisskäl för närvarande kan anses önskvärd.
Om det emellertid ur närings- och hälsosynpunkt skulle vara behövligt att
höja fetthalten, kommer frågan i annat läge. I så fall bör dock den högre
fetthalten avse all mjölk.
Som motionärerna inledningsvis framhållit, lägger försörjningsläget icke
längre hinder i vägen för höjning åv mjölkens fetthalt. Enligt kungörelsen
den 6 mars 1942 (nr 91) bestämdes fetthalten till 3 procent med en tolerans
av 0,i procent. Det är sålunda enligt kungörelsens ordalydelse förbjudet
— och förenat med straff — att överskrida en fetthalt av 3,i procent.
Med hänsyn till det numera förändrade försörj ningsläget, synes det icke
vara lämpligt att bibehålla sistnämnda föreskrift. Nämnden anser det därför
böra övervägas att ändra fetthaltsbestämmelserna i fråga om mjölk —■
i likhet med vad som gäller i fråga om ost och grädde — på så sätt, att
mjölkens fetthalt fastställes till lägst 3 procent. Nämnden förutsätter dock
därvid att denna ändring icke skall föranleda någon höjning av prisnivån
för mjölk.
Med" anledning av vad chefen för nämndens livsmedelsbyrå i bifogade
särskilda yttrande anfört om att en fetthalt i mjölken av 3,5 procent skulle
innebära i stort sett en återgång till den genomsnittliga fetthalt, som gällde
före den nuvarande standardiseringen, vill nämnden framhålla följande.
Även om medelfetthalten för den vid mejerierna invägda mjölken före
standardiseringen låg vid 3,5 procent är det därmed icke givet att den saluförda
konsumtionsmjölken i genomsnitt haft denna fetthalt. Några generella
bestämmelser i hela landet om lägsta fetthalt förefunnos icke och i de
fall, då lokala matvarustadgor upptogo bestämmelser härom, varierade den
lägsta tillåtna fetthalten från 2,5 till 3,5 procent. Vidare bör observeras att
medelfetthalten varierar något inom olika landsdelar och med hänsyn till
årstiderna. Slutligen ha, enligt vad som inhämtats från Svenska mejeriernas
riksförening, mejerierna före nuvarande standardisering vanligen använt
morgonmjölken för konsumtionsmjölk, medan den fetare middagsoch
kvällsmjölken gått till produktmjölk. Skillnaden i fetthalt mellan morgonmjölken
och den övriga mjölken är avsevärd.
Under åberopande av vad sålunda anförts får nämnden för sm del avstyrka
bifall till motionärernas förslag.
Chefen för priskontrollnämndens livsmedelsbijrå har i särskilt yttrande
förordat, att nämnden med utgångspunkt från gällande riktlinjer för den
priskontrollerande verksamheten måtte tillstyrka en generell höjning av
fetthalten till lägst 3,5 procent, under förutsättning att prishöjningen begräsas
till att endast täcka de kostnadsstegringar som en sådan kvalitetsförbättring
kommer att medföra.
Statens institut för folkhälsan har i sitt den It maj 1950 dagtecknade
yttrande bland annat anfört, att införandet av cn fettrikare mjölk ur av
institutet diskuterade synpunkter icke torde komma att medföra större
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
praktiska fördelar. Å andra sidan synes hela frågan om åtgärder för en
förbättrad mjölkstandard böra snarast upptagas till undersökning, även
om det är sannolikt att en väsentlig förbättring endast kan åstadkommas
under förutsättning av en prishöjning.
I propositionen har lämnats en närmare redogörelse för dels prissättningen
på jordbruksprodukter för regleringsåret 1949/50 (s. 5—9), dels
förkalkylen rörande jordbrukets inkomster och kostnader under produktionsäret
1950/51 (s. 9—19), dels överläggningarna med jordbrukets organisationer
om prissättningen (s. 19—21), dels livsmedelskommissionens
förslag angående jordbruksregleringen under produktionsåret 1950/51 (s.
22—57), dels statens priskontrollnämnds yttrande (s. 57—58), dels Kungl.
Maj:ts beslut i prisfrågorna (.s. 58—59), dels prissättningen på brödsäd och
oljeväxter av 1951 års skörd( s. 59—63), dels förslag till särskilda åtgärder
till stöd för jordbruket i Norrland (s. 63), dels ock bidrag till anläggningskostnaderna
för en slaktstation i Gällivare (s. 64—67). Därjämte har vid
propositionen fogats promemorior med översikt över hittills vidtagna regleringsåtgärder
in. in. Utskottet torde i angivna delar få hänvisa till propositionen.
Departementschefen.
1949 års skörd var i flertalet länder, liksom i Sverige, förhållandevis god.
Detta förhållande har medfört att den förbättring av det allmänna livsmedelsläget
i världen, vilken gjorde sig tydligt märkbar under år 1948, fortsatt
även under det senaste året. Den tendens till sänkning av världsmarknadspriserna
å olika slag av jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter,
som gjort sig gällande under senare delen av år 1948 och första delen av
år 1949, hejdades emellertid genom devalveringen hösten 1949. Priserna ha
sedan dess legat högre än före devalveringen, uttryckt i svenska kronor. För
vissa varor, såsom brödsäd, har prisstegringen motsvarat krondevalveringen.
För vårt lands del har försörjningsläget i fråga om livsmedel utvecklats
gynnsamt under det senaste året. Främst tack vare det goda resultatet av
1949 års skörd har livsmedelsbehovet i fråga om flertalet jordbruksprodukter
kunnat helt tillgodoses medelst inhemsk produktion. Beträffande vissa
produkter, nämligen nötkött och socker, har dock ett ej oväsentligt underskott
förelegat, vilket fått täckas medelst import. A andra sidan har produktionen
av vissa slag av jordbruksprodukter, främst ägg och ost, till och
med överstigit det inhemska avsättningsutrymmet. Avsättningen av överskotten
på utlandsmarknaden har stundom vållat svårigheter, vilka dock
hittills kunnat övervinnas.
Försörjningsprogrammet för det kommande regleringsåret torde, liksom
fallet varit under de senaste åren, böra utformas med utgångspunkt från att
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
17
livsmedels behovet i största möjliga utsträckning bör täckas medelst inhemsk
produktion. Under förutsättning att skörden blir någorlunda normal torde
man, såsom i det följande skall närmare beröras, med undantag för nötkött
och socker kunna räkna med att detta önskemål skall kunna förverkligas
och att dessutom i vissa fall överskott skola uppstå.
Vad först gäller brödsäden är den år 1949 med höstsäd besådda arealen
ungefärligen lika stor som motsvarande areal närmast föregående år men
avsevärt mindre än den genomsnittliga arealen åren närmast före kriget. En
förhållandevis stor odling av vårvete är med hänsyn härtill önskvärd innevarande
vår. Även om sistnämnda odling når samma omfattning som under
ar 1949 torde 1950 års brödsädsskörd vid normal skörd sannolikt komma
att något understiga konsumtionsbehovet under nästa regleringsår. Några
försörjningssvårigheter torde dock ej behöva vållas härav, eftersom brödsädslagren
för närvarande äro ganska stora. En utvidgning av brödsädsodJigen
framstår emellertid som önskvärd till ett kommande år, detta även
i betraktande av att man därigenom skulle kunna ernå en viss lättnad
för andra grenar av jordbruksproduktionen, där överskottsproblem nu föreligga
eller kunna befaras uppstå. Av skäl som kommissionen angivit bör en
sådan utvidgning få formen av en ökad höstveteodling.
Vad socker för sörj ningen angår torde den tecknade arealen innevarande år
bliva avsevärt större än 1949 års men dock alltjämt mindre än vad som
erfordras för att täcka den inhemska konsumtionen. Även här finnes alltså
utrymme för eu fortsatt produktionsökning, så långt tillgången på lämplig
mark och på arbetskraft möjliggör en sådan.
Beträffande produktionen av mjölk och matfett har livsmedelskommissionen
under förutsättning av normal skörd räknat med en i stort sett oförändrad
kostam men med en fortsatt ökning av avkastningen per ko. Oljeväxtodlingen
synes vidare komma att uppgå till närmast föregående års i
och för sig höga siffra. I totalkalkylen har man räknat med att odlingen
innevarande år skulle komma att stiga till omkring 170 000 hektar eller
närmare 27 000 hektar mer än år 1949. Även om denna uppskattning på
grund av stark utvintring av höstraps torde komma att visa sig för hög
torde oljeväxtodlingen bland annat komma att giva en kvantitet fettråvaror
för margarintillverkning, som i och för sig är tillräckligt stor för att tillsammans
med smörproduktionen täcka det inhemska konsumtionsbehovet
av matfett. I betraktande såväl härav som av mjölkproduktionens sannolika
storlek kan det ur försörjningssynpunkt knappast anses påkallat att bibehålla
den nuvarande standardiseringen av konsumtionsmjölkens fetthalt. Eu
höjning av fetthalten hos konsumtionsmjölken skulle emellertid medföra eu
avsevärd prishöjning å denna vara. Med hänsyn till prisstabiliseringspolitiken
torde en sådan åtgärd icke böra företagas under år 1950. Huruvida det
därefter kan befinnas lämpligt att ändra de nuvarande standardiseringsbestämmelserna
torde ännu vara omöjligt alt avgöra.
Aggproduktionen har, såsom redan nämnts, innevarande regleringsår varit
ej oväsentligt större än konsumtionen. Även under nästa regleringsår
11 Bihang till riksdagens protokoll 10Ö0. 10 samt. Yr Ö2.
18 Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
torde man kunna räkna med att produktionen kommer att lämna ett visst
exportöverskolt.
Vad till slut angår försörjningen med köttvaror torde fläskproduktionen
åtminstone i det närmaste komma att motsvara den inhemska konsumtionen,
medan däremot en ganska betydande import av nötkött synes bliva
erforderlig.
Sammanfattningsvis vill jag här erinra om att, enligt av livsmedelskommissionen
gjorda beräkningar, jordbruksproduktionen under innevarande
är torde täcka 99 procent av det totala konsumtionsbehovet av jordbruksprodukter
i kalorier räknat och att siffran för nästa regleringsår under
förutsättning av normal skörd väntas stiga till 100 procent. Härav representera
omkring 3 procent den produktion som kan beräknas härröra från
importerade fodermedel. Även om hänsyn tages härtill ligger den beräknade
normproduktionen dock ej oväsentligt över vad som enligt 1947 års
riksdagsbeslut ansågs lämpligt för att avsättningssvårigheter skulle undvikas.
Riskerna för dylika svårigheter ökas självfallet genom att utvecklingen
varit olika inom olika produktionsgrenar och att sålunda produktionen,
såsom förut nämnts, inom vissa grenar redan nu ligger över vad
som motsvarar det normala inhemska konsumtionsbehovet.
I och för sig är den starka expansion av jordbruksproduktionen, som
dessa siffror vittna om, givetvis glädjande. Den har otvivelaktigt kraftigt
bidragit till den förbättring av vårt lands ekonomiska läge, som ägt rum.
Det förtjänar bland annat erinras om att särskilt under senaste och innevarande
år en siffermässigt ganska betydande export av jordbruksprodukter
ägt rum. Samtidigt kan man emellertid ej bortse från att utvecklingen
kan komma att skapa vissa avsättningssvårigheter med hänsyn till
att möjligheterna att i fortsättningen avyttra eventuella överskott utomlands
till skäliga priser måste betecknas som ovissa. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att 1947 års riksdags beslut innebär att jordbruket bör
ha företrädesrätt att till skäliga priser avsätta sin produktion på den inhemska
marknaden men att statsmakterna däremot ej skola ikläda sig någon
garanti för avsättningen av eventuella exportöverskott och sålunda ej
heller någon absolut garanti för att en viss prisnivå skall kunna hållas.
På tal om principerna för jordbruksregleringen må i detta sammanhang
jämväl erinras om den betydelse, som Sveriges anslutning till Havanastadgan
(ITO) och det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) kan komma
att få för utformningen av de prisreglerande åtgärderna. På sätt framgår av
den redogörelse, som livsmedelskommissionen utarbetat och vilken fogats
såsom bilaga till detta protokoll, påverkar anslutningen till dessa internationella
överenskommelser ej grundlinjerna för 1947 års riksdagsbeslut
men kan däremot i någon mån begränsa valet av medlen för genomförande
av detta beslut.
Framför allt gäller detta användningen av kvantitativa importregleringar.
Bland annat med hänsyn härtill bör Kungl. Maj :t redan från och med nästa
regleringsår, i den mån så visar sig erforderligt, äga förordna om utta
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
19
gamle av sådana export- och importavgifter å jordbruksprodukter, som enligt
1947 års riksdags principbeslut angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken
skola kunna användas såsom medel i den prisreglerande verksamheten.
Likaså bör Kungl. Maj :t, i enlighet med vad som förutsatts i nyssnämnda
principbeslut, äga meddela föreskrifter om utbetalande av sådana exportbidrag,
som i realiteten ha karaktären av restitution av importavgifter.
•lag förutsätter givetvis, att vid användningen av dessa befogenheter skola
beaktas de förpliktelser, som Sverige iklätt sig genom sin anslutning till
nyssnämnda internationella överenskommelser.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i övrigt meddela de bestämmelser,
som kunna erfordras i fråga om redovisningen och användningen
av nu nämnda bidrag och avgifter.
Under åren 1943—1948 har Kungl. Maj :t varje år meddelat beslut angående
prissättningen på jordbrukets produkter för nästkommande regleringsår.
Besluten ha byggt på särskilda prognoser angående jordbrukets
inkomster och utgifter under sagda regleringsår, vilka upprättats av en för
ändamålet tillsatt delegation och granskats bland annat inom livsmedelskommissionen
och dess råd. Prognoserna ha omräknats en eller flera gånger
under regleringsårets lopp, sedan det faktiska skörderesultatet kunnat
överblickas. Justering av de på våren fastställda priserna har därvid i allmänhet
kunnat ske under vissa i besluten om vårprissättningen angivna
förutsättningar. På liknande sätt förfors även våren 1949. Det prisbeslut,
som då meddelades, avvek dock från de tidigare så tillvida, att den definitiva
prissättningen i fråga om mjölk och mejeriprodukter och därmed även
den definitiva prisavvägningen beträffande jordbruksproduktionen i dess
helhet uppsköts till hösten.
En prognos av nu angiven innebörd har i sedvanlig ordning upprättats
och granskats även innevarande år. Densamma utvisar ett kalkylmässigt
inkomstöverskott å 56 miljoner kronor, därest räntekostnadsposten beräknas
helt enligt hittills tillämpade grunder, men ett underskott å 21, alternativt
22,5 miljoner kronor, därest sagda post beräknas med hänsynstagande
till den ökning av kapitalvolymens värde, som inträtt efter basåret 1938/39.
Anmärkas må att å prognosens inkomstsida uppförts statliga pristillägg
till samma belopp som de, vilka beviljats för innevarande regleringsår, med
undantag av dels det belopp å 20 miljoner kronor, vilket nu utgår till mjölkproduktionen
såsom kompensation för den innevarande år vidtagna sänkningen
av priserna å oljeväxtfrö, och dels det belopp å 6 miljoner kronor,
vilket nu utgår såsom särskilt mjölkpristillägg i vissa delar av riket och
närmast har karaktären av ett missväxtbidrag.
Vid de överläggningar, som i anslutning till denna prognos ägt rum mellan
statens livsmedelskommission, å ena, samt representanter för Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, å andra sidan,
har uppnåtts enighet om de grunder, som borde tillämpas för prissättningen
å jordbrukets produkter under regleringsåret 1950/51. överenskommel
-
20
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
sen har godkänts utav Kungl. Maj :t genom beslut den 21 april 1950. Kungl.
Maj :ts beslut i prisfrågan innebär, som tidigare angivits, alt nuvarande
prisnivå för jordbrukets produkter — med undantag för vissa avsättningsmässigt
betingade justeringar — skall bibehållas i stort sett oförändrad.
Den sålunda godkända överenskommelsen innebär, såsom framgår av
den förut lämnade redogörelsen, bland annat att man i princip godtagit,
att ränteposten skall beräknas med beaktande av bland annat den kostnadsstegring,
som är en följd av ökningen av kapitalvolymens värde efter basåret
1938/39 samt att härvid skall tillämpas den metod, som i LK-delegaiionens
beräkningar betecknats såsom alternativ A. Angående den närmare
innebörden av sagda metod torde jag få hänvisa till propositionen nr
''212/1949. Man har emellertid samtidigt enats om att tillämpningen av denna
princip med hänsyn till prisstabiliseringspolitiken icke skall få föranleda
ökning av produktpriserna, så länge den nuvarande stabiliseringspolitiken
tillämpas.
Jordbruket har vidare förbundit sig att icke kräva någon utjämning vare
sig av det kalkylmässigt föreliggande underskottet av 21 miljoner kronor
eller av den ökning därav, som uppkommer genom vissa i överenskommelsen
angivna prisjusteringar och vilka för jordbruket beräknats medföra ett
underskott av något över 10 miljoner kronor. Beträffande innebörden av
dessa prisjusteringar torde jag få hänvisa till den förut lämnade redogörelsen
för överenskommelsens innehåll.
Vid ett bedömande av överenskommelsen måste självfallet också uppmärksammas,
att jordbruket förbehållit sig rätt att påkalla täckning för
de särskilda kostnadsökningar (exempelvis i form av ökade löner till lejd
och egen arbetskraft), vilka kunna uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering.
Överenskommelsen synes i och för sig vara av beskaffenhet att kunna
godtagas av det allmänna. Såsom i densamma påpekats, överensstämmer
den där tillämpade metoden i fråga om beräkningen av räntekostnadsposten
med den ståndpunkt, som Kungl. Maj :t intagit i sitt den 29 december 1949
meddelade beslut angående grunder för lönsamhetsberäkningar i prisärenden.
Jag vill emellertid påpeka, att enligt sistnämnda beslut de i detsamma godkända
nya principerna för lönsamhetsberäkningar icke utan vidare skola
få föranleda krav på prishöjningar utan att det slutliga avgörandet av dylika
krav måste bli beroende på cn skälighetsprövning, verkställd med ledning
av de direktiv för den prisreglerande verksamheten som äro eller framdeles
kunna bliva givna. Vad vidare angår det förbehåll, som från jordbrukets
sida gjorts med tanke på ett slopande eller en modifiering av stabiliseringspolitiken,
vill jag framhålla, att utrymmet för en allmän inkomstökning
efter utgången av innevarande år måste anses begränsat. Man bör
vidare självfallet även vid ett frångående av den nuvarande stabiliseringspolitiken
söka förebygga en allmän prisstegring. Även om hänsyn tages till
dessa förhållanden finner jag det emellertid rimligt alt ett dylikt förbehåll
göres. Frågan, i vad mån jordbruket vid ett slopande eller en modifiering
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
21
av sagda polilik bör erhålla kompensation för de kostnadsökningar, som
kunna föranledas därav, bör alltså bliva beroende av resultatet av de överväganden,
som då kunna komma att äga rum. Därvid bör då jämväl, på sätt
angivits i beslutet den 29 december 1949, prövas i vad män den ändrade
principen beträffande beräkning av räntekostnadsposten bör få inverka på
prissättningen på jordbrukets produkter.
Kommissionen har uttalat att överenskommelsen innebure, att den s. k.
4-procentsregeln med stor sannolikhet icke komme att bli tillämplig under
nästkommande regleringsår. Rörande denna fråga vill jag framhålla, att
spörsmålet om tillämpning av sagda regel torde få upptagas vid sådana
överläggningar, som jordbruket förbehållit sig att påkalla vid ett slopande
eller en modifiering av den nuvarande stabiliseringspolitiken.
Det bör därvid bemärkas att det i händelse av svag skörd måste anses obilligt
om jordbruket, samtidigt som inkomstförbättring för övriga samhällsgrupper
vore att emotse, skulle få vidkännas den inkomstminskning, som
skulle följa av regelns tillämpning. A andra sidan torde det samhällsekonomiska
läget, även om skörden skulle bli god, knappast medge att jordbruket
utöver den kompensation, som kan komma att utgå för en uppräkning
av arbetskostnadsposten eller andra kostnadsökningar till följd av
stabiliseringspolilikens upphörande eller modifiering, skulle erhålla ytterligare
inkomsthöjning genom regelns tillämpning.
Vissa speciella svårigheter föreligga denna gång, då det gäller att uppdraga
de närmare riktlinjerna för den prisreglerande verksamheten på jordbrukets
område under nästa regleringsår. Dessa svårigheter sammanhänga
med den situation, som kan uppstå då den nuvarande stabiliseringspolitiken
slopas eller modifieras. Härvidlag är först att beakta det nyss nämnda förbehållet
om rätt att påkalla kompensation för kostnadsökningar, som från
jordbrukets sida gjorts med tanke på denna situation. Även bortsett härifrån
reser emellertid ett frångående av den nuvarande stabiliseringspolitiken problem
för jordbruksregleringen. Det synes nämligen nödvändigt att man då
prövar, i vad mån det nuvarande systemet med statliga pristillägg för vissa
jordbruksprodukter, vilket tillkommit i syfte att hålla konsumentpriserna
på en lägre nivå än som motsvarar producentpriserna, bör begränsas eller
ej. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av utformningen av
regleringsåtgärderna för de olika slagen av jordbruksprodukter. Redan här
vill jag emellertid anmärka att det, med hänsyn till ovissheten om hur den
allmänna ekonomiska politiken kan komma att utformas efter utgången av
innevarande år, icke synes möjligt att redan nu uppdraga några bestämda
riktlinjer för lösningen av ifrågavarande problem. Helt allmänt vill jag
härjämte framhålla, att man enligt min mening torde få tänka sig, att avvecklingen
av ifrågavarande pristillägg skall ske successivt. I betraktande
av den ovisshet, som nu råder på denna punkt, synes det vidare lämpligt
att vid beräkningen av anslagsbehovet bortse från den inverkan, som ett
frångående av den nuvarande stabiliseringspolitiken kan få på pristilläggen.
22 Jordbruksutskottets utlåtande ur 52.
I propositionen nr 212/1949 berördes frågan om det nu utgående statliga
stödet åt säsongmässig lagring av smör, kött och fläsk samt ägg borde bibehållas
eller, såsom förutsatts i 1947 års principbeslut, avvecklas. Jag uttalade
då rörande denna fråga att det av vissa skäl syntes nödvändigt att stödet
skulle bibehållas tills vidare. Dock borde de förberedelser vidtagas, som erfordrades
för att stödet skulle kunna avvecklas så snart förutsättningar
härför förelågo. Bland annat borde den avsedda export- och importföreningen
för ägg omedelbart komma till stånd. Tidpunkten, då motsvarande förening
för kött och fläsk borde bildas och träda i verksamhet, borde få bliva
beroende på beslut av Kungi. Maj :t. Någon erinran mot dessa uttalanden
gjordes ej av riksdagen.
Nämnda import- och exportförening för ägg har numera bildats. En av
livsmedelskommissionen gjord ansökan om bemyndigande för densamma
att uppdraga åt föreningen att i enlighet med de allmänna riktlinjer för prisregleringen,
som fastställts eller kunna komma att fastställas av statsmakterna,
handhava export och eventuell import av ägg, är för närvarande
under Kungl. Maj :ts prövning. Rörande bildandet av en motsvarande förening
för kött och fläsk ha förberedande diskussioner förts.
Såsom livsmedelskommissionen framhållit i sin skrivelse torde emellertid
ett slopande av det nuvarande statliga stödet åt säsongmässig lagring av
animaliska produkter förutsätta ett friare prisbildningssystem än det, som
kan tillämpas så länge den nuvarande stabiliseringspolitiken består. Med
hänsyn härtill torde man nu böra förutsätta att dylikt lagringsstöd skali
utgå tills vidare även under regleringsåret 1950/51. Kungl. Maj :t bör dock
äga befogenhet att begränsa eller slopa detta stöd, därest så visar sig lämpligt
i samband med en övergång till ett system med friare prisbildning på
ifrågavarande produkter.
I anslutning till vad som gällt under senare år och med hänsyn till ovissheten
om den blivande ekonomiska utvecklingen och det framtida försörjningsläget
torde Kungl. Maj :t liksom hittills böra äga befogenhet att, inom
den anslagsram som kan komma att anvisas, handhava jordbruksregleringen
och vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Skulle
det befinnas erforderligt att taga i anspråk statsmedel utöver vad som av
riksdagen ställts till förfogande, bör frågan givetvis underställas riksdagen.
Därest på grund av det förbehåll, som från jordbrukets sida gjorts om
rätt att påkalla täckning för kostnadsökningar till följd av stabiliseringspolitikens
upphörande eller modifiering, fråga skulle uppkomma om mera
avsevärda ändringar i grunderna för prisregleringen, torde beslutet härom
likaledes böra underställas riksdagen.
Då prognosen angående jordbrukets inkomster och kostnader avser tiden
från och med den 1 september 1950 till och med den 31 augusti 1951 torde
Kungl. Maj :ts nu nämnda befogenheter böra gälla till och med sistnämnda
dag. Erinras må i detta sammanhang att de grundläggande av riksdagen antagna
regleringsförfattningarna, med undantag av förordningen den 10 juli
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
23
1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost, gälla tills vidare. Till
frågan om förlängning av nämnda förordning, vars giltighetstid utgår den
31 augusti 1950, återkommer jag på tal om utformningen av mjölk- och
matfettsregleringen. I samband därmed torde jag även få upptaga frågan
om vissa av livsmedelskommissionen föreslagna ändringar i förordningen
den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes för framställning
av grädde in. in. Övriga av riksdagen lämnade bemyndiganden, vilkas
giltighet utgår vid slutet av innevarande regleringsår, torde, liksom hittills
skett, där ej annat särskilt angives, böra förlängas för ytterligare ett år.
Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till de föreliggande
spörsmålen övergår jag till att behandla de grunder, som i fortsättningen synas
böra tillämpas beträffande jordbruksregleringen.
Bröåsädsregleringen.
Livsmedelskommissionen har i sitt förslag till utformningen av regleringsåtgärderna
i fråga om brödsäd och fodermedel, i likhet med Svenska
spannmålsaktiebolaget, utgått från att bolaget även under nästa regleringsår
skall handhava importen av dessa varor. På sätt framgår av spannmålsbolagets
skrivelse den 7 mars 1950 har det från handelns sida gjorts gällande,
att tiden nu kunde vara inne att överföra importen och försäljningen
av nämnda varor från bolaget till det enskilda näringslivet. Enligt min mening
är emellertid det handelspolitiska läget och läget i övrigt på världsmarknaden
icke sådant, att en dylik åtgärd ännu kan ifrågakomma.
Vad kommissionen anfört om lämpligheten av att slopa utfodringsförbudet
på brödsäd föranleder ingen erinran från min sida. Jag torde senare
få anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t. I anslutning till hävandet av utfodringsförbudet
torde vederbörande centrala prisregleringsorgan böra erhålla
befogenhet att meddela sådana förmalningsbestämmelser, som erfordras
för att reglera avsättningen av olika slag av inhemsk brödspannmål.
I fråga om utformningen av prisregleringen för brödsäd har livsmedelskommissionen
föreslagit vissa ändringar i det system, som tillämpats under
de senaste åren. Förslaget innebär bland annat, att fasta inlösningspriser ej
skola tillämpas utan att i stället vissa garantipriser skola fastställas genom
avtal mellan spannmålsbolaget samt spannmålshandlare och kvarnar. Dessa
garantipriser skola uppbyggas enligt en under året successivt stigande skala
och gälla endast å ett begränsat antal prisorter. Å övriga platser komma spannmålspriserna
då i allmänhet att understiga garantipriserna med belopp, motsvarande
fraktkostnaden till närmaste prisort. Samtidigt skall emellertid
den genomsnittliga prisnivån för brödsäd justeras upp med ett belopp, motsvarande
den fraktkostnad som jordbruket skulle få bära till följd av minskningen
av antalet prisorter. Den föreslagna omläggningen innebär ett steg
i riktning mot det prisregleringssystem, som förutsatts i 1947 års principbeslut,
och skulle bland annat möjliggöra en väsentlig rationalisering av det
nuvarande systemet för spannmålstransporterna. Även ur administrativ
24
Jordbruksutskottets utlåtande nr ö''2.
synpunkt innebär förslaget en betydande förenkling, vilken bland annat
skulle möjliggöra en avsevärd minskning av spannmålsbolagets personalbehov.
För min del har jag intet att erinra mot kommissionens förslag.
Vad angår valet av prisorter vill jag framhålla att den avsedda effekten
av omläggningen minskas, därest prisorterna utvidgas utöver vad som i
kommissionens skrivelse i första hand förordats. Jag vill dock ej motsätta
mig förslaget, att även Örebro under nästa regleringsår skall få utgöra
prisort ehuru med ett lägre garantipris än kustprisorterna.
De spörsmål om fastställande av vissa handelsmarginaler, som uppkomma
vid ett genomförande av förslaget, torde få upptagas av kommissionen i samråd
med priskontrollnämnden.
Vidtages den nu förordade omläggningen av prisregleringen i fråga om
brödsäd, torde något behov ej längre föreligga av att bibehålla det nuvarande
systemet med auktoriserade handlande.
Såsom kommissionen anfört torde skalan för den successiva stegringen
av brödsädspriserna under regleringsåret 1950/51 böra utformas något annorlunda
än som skett under innevarande regleringsår. Hänsyn härtill bör
tagas vid fastställande av ingångsnivån för garantipriserna.
Med hänsyn till önskvärdheten av att priserna på höstvete, höstråg och
vårvete skola fastställas före höstsådden erhöll Kungl. Maj :t våren 1949
av riksdagen bemyndigande att redan sommaren 1949 fastställa priserna å
dessa produktslag för regleringsåret 1950/51. Bemyndigandet utnyttjades
på så sätt, att prisrelationen mellan de olika spannmålsslagen fastställdes.
Motsvarande befogenhet torde böra utverkas för nästa regleringsår. Vad angår
de prisrelationer, som böra gälla under regleringsåret 1951/52, vill jag
redan nu framhålla att det av skäl som kommissionen anfört synes önskvärt
att höstveteodlingen skall stimuleras och att därför den nuvarande
prisdifferensen mellan höstvete och vårvete bör minskas med beaktande avvad
som därom anförts i kommissionens skrivelse.
Prisfallsersättning för viss del av de lager av brödsäd, som inneligga hos
kvarnarna vid utgången av regleringsåret 1949/50, torde böra utgå enligt i
huvudsak samma bestämmelser, som tidigare gällt.
Regleringen av fodersäd och andra fodermedel.
Några ransoneringsbestämmelser i fråga om fodermedel finnas ej för närvarande
och även prisbildningen å fodermedel är i huvudsak fri. För importerad
fodersäd ävensom för oljekraftfoder och importerat kli fastställer
dock livsmedelskommissionen de priser, som skola tillämpas i vissa importhamnar.
Någon anledning att räkna med återinförande av ransonering eller
med en utvidgning av priskontrollen synes icke föreligga. Det innevarande
är tillämpade systemet med fraktbidrag för fodermedel till Norrland torde
böra bibehållas med den jämkningen att den grundfrakt, som mottagaren
skall bära, bör höjas från 75 öre till 1 krona 25 öre per deciton.
Med hänsyn till produktionsutvecklingen synes del nödvändigt att priserna
å importerade fodermedel i högre grad än hittills skola anpassas efter
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
25
de verkliga importkostnaderna. Jag har följaktligen intet att erinra mot
kommissionens förslag om en höjning av priset på oljekraftfoder med högst
4 kronor per deciton. Jämväl priserna på kli och majs ävensom importerad
fodersäd torde, därest så kan anses påkallat, få justeras uppåt i motsvarande
mån. I och med att Kungl. Maj :t godkänt den med jordbrukets organisationer
träffade prisuppgörelsen har kommissionen erhållit bemyndigande
alt genomföra nämnda prisändringar omedelbart.
Från jordbrukarehåll har i anslutning till överenskommelsen i prisfrågorna
uttalats, att det mindre jordbruket om möjligt borde beredas kompensation
i någon form för en dylik prishöjning. Med anledning härav vill
jag framhålla att det enligt min mening bör undersökas, vad prishöjningen
i realiteten kommer att betyda för de mindre jordbruken. Skulle det därvid
visa sig, alt den i allmänhet kommer att medföra en mera påtaglig belastning
för dessa, torde möjligheten att bereda dem kompensation härför
böra övervägas. Jag torde senare få återupptaga denna fråga.
Det inköpspris som spannmålsbolaget tillämpar för oljekraftfoder av
svenskt frö torde böra bibehållas oförändrat, d. v. s. utgöra 40 kronor per
deciton.
Vad som anförts angående behovet av en reglering av tillverkningen av
oljekraftfoder och vissa specialfodermedel föranleder ingen erinran från
min sida. Bestämmelserna om sådan reglering böra, såsom kommissionen
påpekat, icke längre grundas på de under krigsåren utfärdade beslagskungörelserna
utan på särskild författning. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att utfärda härför erforderliga bestämmelser. Dessa böra emellertid
betraktas som ett provisorium i avbidan på den definitiva reglering av frågan,
som bör ske genom att lagen den 30 september 1938 (nr 611) om handel
med fodermedel sättes i kraft. Innan så kan ske torde emellertid en allmän
översyn av lagen böra företagas. Jag ämnar senare anmäla denna fråga
för Kungl. Maj :t.
Potatisregleringen.
Jag torde få erinra om afl Kungl. Maj :t den 7 oktober 1949 bemyndigat
livsmedelskommissionen att med Sveriges stärkelseproducenters förening
u. p. a. träffa överenskommelse om föreningens inköp och försäljning av
potatisstärkelse under tiden den 1 oktober 1949—den 30 september 1950 i
huvudsaklig överensstämmelse med upprättat förslag till avtal. Sådant avtal
har senare träffats mellan kommissionen och föreningen. Kungl. Maj :t har
emellertid vid sitt bemyndigande gjort förbehåll om att den i avtalets 7 §
av kommissionen gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande. Avtalet
innebär, bland annat, att föreningen inköper den mängd potatisstärkelse,
som framställes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 300 000
deciton, med undantag av vad som erfordras till husbehov för tillverkaren
och dennes potalisleverantörer. Härjämte förklarar sig föreningen villig
att, i den mån livsmedelskommissionen så påfordrar, importera stärkelse
26
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
och stärkelseprodukter samt sälja importerad vara utan anspråk på handelsvinst.
Enligt 7 § i avtalet åtager sig kommissionen —• under förutsättning
av statsmakternas godkännande och om avtalet icke skulle komma att
förnyas för tillverkningsåret 1950/51 — att vidtaga eller föranstalta om åtgärder
från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla dels
minst 68 kronor 75 öre per deciton för den 1 oktober 1950 inneliggande lager
av extra prima, prima och ej fullt prima potatismjöl, dock med avdrag av
80 000 deciton, dels ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i avtalet
angivna grunder i avseende å inneliggande lager av extra prima, prima
och ej fullt prima potatismjöl, utom 30 000 deciton, under tre månader,
räknat från och med den 1 oktober 1950. De enligt 7 § av kommissionen
gjorda åtagandena torde nu böra underställas riksdagen.
I fråga om fabrikspotatis innebär Kungl. Maj :ts beslut i prisfrågan, enligt
vad förut nämnts, att odlarpriset sänkes med ett öre per hektoliter och
stärkelseprocent. Såsom kommissionen angivit bör härjämte möjligheten
undersökas att ytterligare sänka potatismjölspriset genom reducering av
stärkelsefabrikernas och deras centralförenings marginaler.
Kommissionen har vidare upptagit frågan om den utsträckning, i vilken
potatis bör få användas för tillverkning av sprit. Den har härvid anfört att
de försörjningspolitiska skälen för en begränsning av användningen av potatis
för sagda ändamål numera få anses ha bortfallit i händelse av normal
skörd, och att det följaktligen ej längre är befogat att vidmakthålla beslaget
på potatis och de på detta beslag grundade inskränkningarna i rätten
att använda potatis för tillverkning av sprit. I stället har kommissionen
förordat, att man skall återgå till den princip, som fastställts av 1934 års
riksdag, d. v. s. bereda brännerierna avsättning för eu mängd potatissprit,
som svarar mot brännvinskonsumtionen. Samtidigt har kommissionen ifrågasatt,
att skillnaden i råvarupriset på potatisbrännvin och cellullosabrännvin
skulle få slå igenom vid fastställandet av utförsäljningspriset å varan.
Kommissionen har vidare förutsatt att statens jordbruksnämnd skulle äga
begränsa den kvantitet potatis, som skulle få användas för brännvinstillverkning,
om felslagen skörd eller andra förhållanden så påkallade. Sådan
begränsning borde emellertid endast i undantagsfall få till följd, att tillverkningen
av potatisbrännvin komme att understiga 24 miljoner liter
per år.
Frågan om ändring i grunderna för fastställande av utförsäljningspriset å
potatisbrännvin torde ej böra upptagas i detta sammanhang. Däremot synes
det lämpligt att man, sedan försörjningsläget numera blivit i stort sett normalt,
ånyo skall tillämpa de av 1934 års riksdag godkända principerna i
fråga om avsättningsgaranti för potatisbrännvin, dock med den modifikationen
att vederbörande centrala regleringsorgan bör äga befogenhet att begränsa
användningen av potatis för sprittillverkning, då så är påkallat ur
försörjningssynpunkt. Vad kommissionen anfört om den undre gräns för
tillverkningen, som om möjligt bör beaktas, föranleder ingen erinran från
min sida. Frågan om hävande av beslaget å potatis torde jag senare få anmäla
för Kungl. Maj :t.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
27
Ägg regleringen.
I fråga om äggprodukiionen innebär Kungl. Maj:ts beslut i prisfrågan, såsom
förut nämnts, att äggpriset bör få fritt svänga mellan ett bottenpris av
1 krona 80 öre per kilogram och ett högsta pris av 3 kronor per kilogram till
producenter i södra Sverige. Vad livsmedelskommissionen anfört angående
den närmare utformningen av äggregleringen föranleder ingen erinran från
min sida. Liksom den övre prisgränsen under särskilda omständigheter
bör kunna höjas bör emellertid det allmänna ej heller ha ovillkorlig skyldighet
att stödja det nyss angivna bottenpriset, utan åtgärder i denna riktning
böra vidtagas endast i den mån de kunna sägas vara ur allmänt ekonomiska
synpunkter försvarbara. Skulle den övre prisgränsen ha höjts under
viss tid, torde vidare hänsyn böra tagas därtill, därest under en annan
del av regleringsåret mera omfattande åtgärder skulle erfordras för att
stödja bottenpriset.
Köttvaruregleringen m. m.
Såsom tidigare antytts torde i vart fall under större delen av nästa regleringsår
produktionen av fläsk komma att täcka det inhemska konsumtionsbehovet,
medan däremot ett ganska betydande underskott kommer att föreligga
beträffande kött. Bland annat med hänsyn till denna bristande jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan på köttvaror synes det icke vara möjligt
att övergå till helt fri prisbildning på köttvaror så länge den nuvarande stabiliseringspolitiken
fullföljes. Jag förordar därför att, på sätt kommissionen
föreslagit, prisregleringen på köttvaror tills vidare skall bibehållas och utformas
i huvudsak på samma sätt som under innevarande regleringsår.
Därest prisbildningen ej lämnas fri, torde ej heller det statliga lagringsstödet
böra helt borttagas. Jag har intet att erinra mot kommissionens förslag
att stöd för lagring av kött och fläsk skall lämnas för den händelse priset
på någon varugrupp skulle understiga den fastställda medelprisnivån med
mer än 10 procent.
Så länge prisstabiliseringspolitiken fullföljes torde jämväl det statliga
pristillägget för fläsk böra bibehållas. I samband med en modifikation eller
ett slopande av denna politik torde emellertid frågan om bidragets bibehållande
få övervägas på nytt. Jämväl frågan om prisbildningssystemet över
huvud taget på kött och fläsk bör i sådant fall omprövas. Kungl. Maj :t torde
därvid böra äga befogenhet att närmare utforma systemet på sätt finnes
lämpligt med hänsyn bland annat till marknadsförhållandena.
Med hänsyn till den fortgående minskningen av fårstanunen och till att
stödet av ullproduktionen icke fått den omfattning, som från början avsetts,
synes en ökning av detta stöd motiverad. Jag har intet att erinra mot att
subventionen ökas till 1 krona per kilogram. För ändamålet torde böra beräknas
ett belopp av 100 000 kronor eller hälften av det belopp, som avsetts
för ändamålet under innevarande budgetår.
28
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
Oljeväxt regleringen.
Av olika skäl torde en betydande inhemsk odling av oljeväxter vara önskvärd
även framgent. Statsmakterna böra därför vara beredda att stödja denna
odling även i fortsättningen. Liksom i fråga om brödsäden synes det
önskvärt att prissättningen på oljeväxter skall ske i god tid före höstsådden.
Detta gäller framför allt de höstsådda oljeväxterna.
Av skäl som nu anförts torde Kungl. Maj :t redan nu böra erhålla bemyndigande
att fastställa odlarpriset för höstraps av 1951 års skörd. Det av
kommissionen föreslagna odlarpriset för sådan höstraps innebär en betydande
sänkning i förhållande till det pris, som gäller för innevarande år.
Mot kommissionens förslag, vilket skulle medföra att kostnaden för produktion
av inhemsk rapsolja skulle komma att rätt betydligt understiga
nu gällande importprisläge, har jag intet att erinra. Jag kan även i övrigt
i huvudsak ansluta mig till vad kommissionen anfört. Jag anser sålunda
odlarpriset per kilogram levererat frö med 18 procents vattenhalt och 9(>
procents renhet böra fastställas till 66 öre för höstraps. Hinder bör dock
ej möta att Kungl. Maj:t, om så skulle visa sig önskvärt, exempelvis på
grund av utvintringen av höstraps av 1950 års skörd eller på grund av att
möjligheterna till export av rapsfrö eller rapsolja bedömas gynnsamt, justerar
priset uppåt, dock högst till 70 öre per kilogram. Jag förutsätter härvid
att odlarpriset i sin helhet skall inräknas i jordbrukskalkvlen.
Det definitiva garantipriset på höstraps, vilket avser till oljefabrikerna
levererat frö med 9 procents vattenhalt, torde Kungl. Maj :t senare få fastställa.
Garantipriser på vårraps, linfrö och frö av vitsenap torde få bestämmas
i anslutning till priset på höstraps.
För att eventuellt uppkommande överskottspartier av frö av Fiskebvsenap,
vallmofrö och hampfrö skola kunna tillgodogöras för oljeutvinning,
bör härjämte livsmedelskommissionen äga befogenhet att föranstalta om
inlösen av dessa fröslag till priser, som avvägas med hänsyn till oljehalten.
Enahanda befogenhet bör tillkomma kommissionen även beträffande andra
oljehaltiga fröslag, till exempel solros, soja, crambe, lindådra med flera. I
fråga om icke kontraktsodlade fröpartier bör emellertid hinder icke möta
mot att inlösningspriserna fastställas till lägre belopp än de priser, som
skola utgå till kontraktsodlare.
I en den 14 december 1949 ingiven framställning från Västra Sveriges, Östergötlands
och södra Södermanlands samt mellersta Sveriges spannmålshandlareförening
har ändring begärts i det nu tillämpade systemet beträffande
organisationen av odlingen av oljeväxter. Vidare har Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening i skrivelse den 5 april 1950
hemställt om utredning i frågan. För 1950 års skörd av oljefrö torde dock
redan av praktiska skäl det hittills tillämpade systemet böra bibehållas. Däremot
finner jag det önskvärt att frågan om möjligheten och lämpligheten av
att övergå till ett friare system för odlingen skall noggrant övervägas till ett
kommande år. Det torde få ankomma på statens jordbruksnämnd att när
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
29
mare pröva denna fråga i samråd med representanter för de berörda intressenterna.
Regleringen av handeln med mjölk, mejeriprodukter och fettvaror.
Såsom förut antytts torde de nu gällande statliga regleringsåtgärderna på
detta område, vilka främst avse att reglera fetthalten i mjölk och vissa
andra mejeriprodukter, i stort sett böra bibehållas oförändrade. Det bör
emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att under hänsynstagande till utvecklingen
av det ekonomiska läget och försörjningsläget besluta om åtgärdernas
fortsatta bestånd eller om de ändringar däri, som kunna anses påkallade.
Kungl. Maj :ts den 21 april 1950 meddelade beslut om jordbrukets prisfrågor
innebär, såsom förut nämnts, att allmänt mjölkpristillägg bör utgå
enligt nuvarande grunder även under regleringsåret 1950/51. Även extra
mjölkpristillägg böra enligt Kungl. Maj :ts nyssnämnda prisbeslut utgå enligt
samma grunder som hittills med den jämkning som skall beröras i det
följande. Däremot skola ej de särskilda missväxtbidrag å tillhopa 6 miljoner
kronor, vilka nu utgå främst till vissa delar av Norrland, bibehåRas
efter utgången av innevarande regleringsår.
Kostnaderna för utbetalande av allmänna och extra mjölkpristillägg under
nästa regleringsår ha uppskattats till omkring 141 miljoner kronor.
För innevarande budgetår har avsetts ett belopp av 6 miljoner kronor till
förbättring av mjölkhandelns marginaler. Av skäl som kommissionen anfört
torde detta subventionssystem böra avvecklas så snart förutsättningar
därför föreligga. Man synes emellertid böra räkna med att detsamma behöver
bibehållas under återstoden av år 1950. Liksom hittills böra vidare även
under nästa regleringsår utgå dels s. k. merfrakttillägg, dels s. k. regleringskostnadstillägg
till vissa mjölkorganisationer i Stockholm och Göteborg, dels
viss ersättning för behandling av konsumtionsmjölk vid några mejerier,
som leverera mjölk till Stockholm, dels bidrag till uppehållande av mejeriernas
körlinjer inom de områden, där transportkostnaderna per kilogram
mjölk äro särskilt höga.
Beträffande grunderna för utbetalande av dessa bidrag torde annan ändring
ej böra göras än att körlinjebidrag, i enlighet med vad som förutsatts i
överenskommelsen mellan livsmedelskommissionen samt jordbrukets fackliga
och ekonomiska centralorganisationer, bör utgå endast då den genomsnittliga
kostnaden för transporten under månaden överstiger 1,5 öre per
kilogram mjölk. Med hänsyn till svårigheten att bedöma medelsbehovet för
de olika ändamålen torde bidragen, på sätt skett under de senaste budgetåren,
böra sammanföras till ett anslagsbelopp. Detta anslagsbelopp torde, såsom
livsmedelskommissionen föreslagit, böra beräknas till 5,5 miljoner kronor.
Kungl. Maj :t synes böra äga disponera ifrågavarande anslag även för
tillgodoseende av annat ändamål än förut berörts, därest detsamma är av
särskild betydelse för mjölkförsörjningens ordnande. Motsvarande befogenhet
tillkommer för närvarande Kungl. Maj :t.
30
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
I samband med den nu angivna ändringen i bestämmelsen om körlinjebidrag
bör, såsom livsmedelskommissionen föreslagit, det extra mjölkpristillägget
höjas med 5 öre per kilogram mjölkfett.
Vad kommissionen har anfört angående justeringar av ostpriset samt av
de nu utgående avgifterna för denna vara kan jag godtaga.
Kungl. Maj :t bör alltjämt äga bemyndigande dels att uttaga accis och tillläggsaccis
å sådana varor, som avses i förordningen den 7 juni 1935 (nr 259)
om accis å margarin och vissa andra fettvaror, dels ock att upptaga en rörlig
clearingavgift vid import av fettämnen, motsvarande i varje särskilt
fall skillnaden mellan normalpriset och den faktiska anskaffningskostnaden
för varan i fråga. Den i kommissionens skrivelse omförmälda framställningen
om tillsättande av en särskild kommitté för utredning av frågan om en
omläggning av clearing- och accissystemet torde chefen för finansdepartementet
i annat sammanhang komma att anmäla för Kungl. Maj :t.
Förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde
och ost, vars giltighetstid utgår den 31 augusti 1950, torde böra erhålla förlängd
giltighet. Det synes lämpligt att förordningen, vilken hittills förlängts
för ett år i taget, får gälla tills vidare. I enlighet härmed har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning om fortsatt giltighet av
nyssnämnda förordning.
Kommissionen har vidare föreslagit vissa ändringar i förordningen den 30
juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes för framställning
av grädde in. in. Förslaget innebär dels en höjning av maximiavgiften
från 1 krona 50 öre till 5 kronor per kilogram smör, dels en utvidgning avförordningens
tillämpningsområde på så sätt att avgift skall kunna uttagas
även då osaltat margarin och andra obearbetade fettämnen användas för
framställning av fettemulsion, vilken skall användas i tillverkarens egen rörelse.
Mot den föreslagna höjningen av maximiavgiften har jag intet att erinra.
Däremot föreligger enligt min mening ej tillräcklig anledning att utvidga
förordningens tillämpningsområde på sätt kommissionen föreslagil.
Sistnämnda fråga torde böra upptagas i samband med en allmän omprövning
av det nuvarande accissystemet. I enlighet med det anförda har inom
departementet utarbetats förslag till förordning om ändring i ifrågavarande
förordning den 30 juni 1944.
Nu nämnda båda författningsförslag torde få föreläggas riksdagen för antagande.
Konstgödselregleringen.
Under de förutsättningar, som livsmedelskommissionen angivit, anser jag
att den nu tillämpade prisregleringen å konstgödselmedel samt subventioneringen
av vissa slag av dylika varor bör slopas. Ändringen torde av praktiska
skäl böra genomföras redan vid ingången av nästa gödselår, d. v. s.
den 1 juli 1950. Även i övrigt kan jag biträda vad kommissionen här anfört.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
31
Kostnader för Svenska spannmålsaktiebolaget.
I årets statsverksproposition liar till kostnader för bolagets verksamhet
för budgetåret 1950/51 upptagits ett beräknat belopp av 20 miljoner kronor.
I sin skrivelse den 7 mars 1950 till livsmedelskommissionen har bolaget angivit,
att utav tidigare av riksdagen anvisade medel i runt tal 56 miljoner
kronor funnes disponibla för täckande av bolagets kostnader under åren
1949/50 och 1950/51. Kostnaderna för dessa båda verksamhetsår har bolaget
uppskattat till 45 respektive 41 miljoner kronor. Med hänsyn härtill har bolaget
funnit ett anslag å 30 miljoner kronor erforderligt för regleringsåret
1950/51.
Livsmedelskommissionen har för sin del ansett ett anslag å 25 miljoner
kronor tillräckligt. Härvid har kommissionen å ena sidan räknat med eu
ökning av bolagets omkostnader med omkring 10 miljoner kronor, beroende
på att kommissionen ansett bolagets inköpspris för inhemskt oljekraftfoder
böra bestämmas till 40 kronor per deciton, samt å andra sidan räknat med
eu stegring av bolagets inkomster med omkring 15 miljoner kronor till följd
av de av kommissionen föreslagna prishöjningarna å oljekraftfoder, kli och
majs in. m.
I det föregående har jag anslutit mig till kommissionens förslag om att
priserna å importerade fodermedel böra i högre grad än som hittills skett
anpassas efter anskaffningskostnaderna. Även i övrigt kan jag godtaga
kommissionens beräkning av medelsbehovet.
Särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland m. m.
Under de senaste budgetåren ha vissa belopp ställts till förfogande för
produktionsbefrämjande åtgärder på jordbrukets område i Norrland samt
vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län. För ett vart av de nio senaste
budgetåren har medgivits, att ett belopp av 900 000 kronor finge för
detta ändamål utgå av anslaget till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. Av sagda belopp har för år 1949 500 000 kronor utgått till hushållningssällskapen
i ifrågavarande län för olika åtgärder på jordbrukets område
— därav till hushållningssällskapen i Västerbottens och Norrbottens län
100 000 kronor vardera — samt återstoden huvudsakligen till ett antal mejeriföreningar
såsom bidrag till uppförande av nya mejerianläggningar.
Jag torde i detta sammanhang få erinra om att, på sätt angivits i årets
statsverksproposition (IX. H. T. punkt 86), Norrbottens läns hushållningssällskap
hemställt om ändring i bestämmelserna om fördelningen av anslaget
till bidrag till hushållningssällskapens omkostnader. Framställningen
har motiverats med att den del av anslaget, som enligt nu gällande fördelningsgj-under
tillfaller Norrbottens län, ej står i rimligt förhållande till de
stora omkostnader, som sällskapet har för reseersättningar till befattningshavare
med hänsyn till det stora antalet tjänstemän och till resornas längd.
Samma problem föreligger givetvis, ehuru ej i fullt lika hög grad, för vissa
andra hushållningssällskap. Vid behandlingen av ifrågavarande anslag ut
-
32
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
talade jag även att verkningarna av nu gällande fördelningsbestämmelser
icke syntes fullt tillfredsställande. Eu särskild utredning med uppgift att
söka komma fram till rättvisare fördelningsgrunder borde därför igångsättas.
En dylik utredning syntes emellertid ej kunna slutföras inom sådan
tid, att förslag i frågan kunde föreläggas årets riksdag. Nu gällande fördelningsgrunder
borde alltså tills vidare fortfarande tillämpas. Vid årets riksdag
väcktes vidare motioner (I: 181 och II: 222) om anvisande av ett tillläggsanslag
å tillhopa 130 000 kronor för bestridande av rese- och traktamentskostnader
under innevarande år för befattningshavare hos Norrbottens
och Västerbottens läns hushållningssällskap. I sitt utlåtande över sagda
motioner uttalade jordbruksutskottet (ull. nr 1) att de båda nämnda hushållningssällskapens
ställning syntes vara sådan, att viktiga arbetsuppgifter
löpte fara att hämmas av brist på medel till resor och traktamenten. I likhet
med motionärerna ansåg utskottet därför, att dessa sällskap redan under
budgetåret 1950/51 borde erhålla förstärkning av de för rese- och traktamentskostnadcr
avsedda medlen. Enligt utskottets mening borde det ökade
medelsbehovet för Norrbottens och Västerbottens läns hushållningssällskap
kunna tillgodoses ur nu ifrågavarande delpost av anslaget till prisreglerandc
åtgärder på jordbrukets område. Utskottet ansåg därför någon medelsanvisning
för ändamålet icke behövlig under anslaget till Bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader. Vad utskottet sålunda anfört lämnades utan
erinran av riksdagen.
Det belopp, som för innevarande år står till förfogande för åtgärder till
stöd för jordbruket i Norrland in. in., är ännu i huvudsak odisponerat. Hinder
möter därför i och för sig ej att på nu angivet sätt lämna ett särskilt
stöd åt ifrågavarande båda hushållningssällskap. För att man ej därigenom
skall i alltför hög grad begränsa möjligheten alt lämna stöd åt andra välmotiverade
åtgärder synes det emellertid önskvärt, att sagda belopp skall
böjas, förslagsvis med 100 000 kronor. Därest riksdagen ej har något att
erinra däremot, torde alltså av de medel, som för innevarande budgetår beviljats
till prisreglerandc åtgärder på jordbrukets område, 1 miljon kronor
få disponeras till särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland in. in.
Även för nästa år torde ur anslaget till prisreglerande åtgärder få disponeras
vässt belopp för produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.
Det är nu icke möjligt att bedöma, om den av mig förut berörda utredningen
angående grunderna för fördelning av anslaget till Bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader kan tänkas bliva slutförd i så god tid,
att densamma kan föreläggas nästa års riksdag och sålunda tillämpas från
och med kalenderåret 1951. Försiktigheten torde därför bjuda, att man nu
räknar med att det även för nästa budgetår kan bliva erforderligt att stödja
ifrågavarande båda hushållningssällskap på det sätt, som riksdagen angivit.
Av skäl jag i det följande skall angiva anser jag det vidare önskvärt, att av
nu nämnda medel skall utgå bidrag till uppförande av den förut omförmälda
slakterianläggningen i Gällivare. Med hänsyn till dessa förhållanden
synes det lämpligt, att det belopp från anslaget till prisreglerande åtgärder
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
33
på jordbrukets område, som skall få disponeras till särskilda åtgärder till
stöd för jordbruket i Norrland in. in., även för nästa budgetår skall beräknas
till 1 miljon kronor.
Bidrag till anläggningskostnader för slaktstationen i Gällivare.
1946 års köttbesiktningskommittés förslag om att lagen den 4 juni 1937
om slakt av husdjur skall göras tillämplig även å slakt av ren överväges
för närvarande inom justitiedepartementet. Vad angår kommitténs övriga
förslag anser jag, framför allt på grund av det motstånd som rests från lapparnas
sida, tiden icke vara mogen för att genomföra dessa. Utvecklingen
i fråga om avsättningen av renkött aktualiserar emellertid behovet av en
sanering av renslakten. Den av Norrbottens slakteriförening planerade slaktstationen
i Gällivare har därför enligt min mening en viktig uppgift att fylla
såsom ett praktiskt försök att få till stånd en bättre hygien vid renslakt och
en mera tillfredsställande behandling av renkött. Vidare torde stationens
tillkomst innebära en stor fördel för jordbrukarna i denna del av Norrbottens
län. Med hänsyn härtill anser jag att föreningen bör erhålla statsbidrag och
statslån till kostnaderna för stationens anläggande. I fråga om storleken av
bidraget och lånet ansluter jag mig till livsmedelskommissionens åsikt, att
dessa böra tillsammans uppgå till 85 procent av berörda kostnader. Då det
synes vara av ett betydande allmänt intresse, att slaktstationen kommer till
stånd, och då driftkostnaderna vid stationen åtminstone till en början torde
bliva relativt höga, beroende dels på att eu avsevärd tid kan förflyta innan
tillräcklig anslutning vinnes från jordbrukarna och lapparna, dels på de
stora avstånden inom lillförselområdet, förordar jag att statsbidraget skall
utgå med 40 procent av anläggningskostnaderna. I dessa böra dock ej inräknas
kostnaderna för uppförande av charkuterifabriken. Med hänsyn till lappfondens
ställning och till de anspråk, som från andra håll torde komma att
ställas på denna fond, torde endast en del av bidraget kunna utgå ur lappfonden.
I övrigt torde bidraget böra få bestridas från det belopp ur anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, som ställes till förfogande
för produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland.
Särskilt stöd till jordbrukare i vissa delar av Norrland.
Såsom tidigare nämnts utgår under innevarande regleringsår särskilt pristillägg
å mjölk med tillhopa 6 miljoner kronor. Detta pristillägg har närmast
karaktären av ett bidrag på grund av felslagen skörd till jordbrukarna
i vissa delar av Norrland och har motiverats med att jordbrukarna i dessa
delar av riket på grund av särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden
fingo vidkännas en mycket kraftig skördeminskning. Särskilt kännbar har
denna felslagna skörd varit för jordbrukarna i de nordligaste trakterna.
Samtidigt ha dessa jordbrukare, genom att de ej alls eller endast i ringa
mån producera mjölk för leverans till mejeri, blivit så gott som helt utan
8 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 52.
34
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
det stöd, som ifrågavarande särskilda mjölkpristillägg varit avsett att giva.
Till länsstyrelsen i Norrbottens län ha även inkommit framställningar från
jordbrukarna i flera socknar om bidrag till kostnaderna för sådana inköp
av hö och potatis, som blivit nödvändiga på grund av den felslagna skörden.
Samma situation torde föreligga i vissa andra ur produktionssynpunkt
speciellt illa belägna delar av Norrland. Länsstyrelserna ha emellertid endast
i mycket begränsad utsträckning möjlighet att bifalla dessa framställningar.
Med hänsyn till föreliggande förhållanden torde därför hinder ej
böra möta att Kungl. Maj :t av de medel, som för budgetåret 1949/50
stå till förfogande för den prisreglerande verksamheten, disponerar ett belopp
av högst 150 000 kronor såsom särskilt stöd åt sådana jordbrukare som
nu nämnts.
Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet.
Jag har redan förut angivit, att enligt min mening statsmakterna även
under nästa regleringsår i viss utsträckning böra lämna stöd åt säsonglagring
av jordbruksprodukter. Kommissionen har beräknat omkostnaderna
härför till 6 miljoner kronor eller en miljon kronor mindre än det belopp,
som i statsverkspropositionen preliminärt upptagits för ändamålet. Mot
denna beräkning har jag intet att erinra.
Anslagsäskanden m. m.
I propositionen nr 212/1949 beräknades kostnaderna för de där förordade
prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område för regleringsåret
1949/50 till i runt tal 123 miljoner kronor. Med hänsyn till förefintliga
reservationer begränsades emellertid anslagsäskandet till 103 miljoner kronor.
I enlighet med den hösten 1949 träffade uppgörelsen angående jordbrukspriserna
för innevarande regleringsår anvisades vidare för samma
ändamål ytterligare 66 miljoner kronor. Sammanlagt har sålunda för prisregleringen
under innevarande regleringsår stått till förfogande ett belopp
av 189 miljoner kronor.
Kostnaderna för att genomföra de av mig nu förordade förslagen till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för nästa regleringsår torde
— därest pristillägg skola utgå enligt oförändrade grunder under hela regleringsåret
— komma att uppgå till i runt tal 191 miljoner kronor. Av detta
belopp belöpa 118,5 miljoner kronor på allmänt mjölkpristillägg, 22,5 miljoner
kronor på mjölkpristillägg inom vissa delar av landet, 5,5 miljoner
kronor på särskilda mjölkbidrag såsom merfraktbidrag in. in., 6 miljoner
kronor på bidrag till förbättring av mjölkhandelns marginaler, 33 miljoner
kronor på pristillägg till slaktdjursprodukter, 100 000 kronor på kostnader
för främjande av ullproduktionen samt 5 miljoner kronor på diverse kostnader.
Sistnämnda belopp är enligt vad livsmedelskommissionen upplyst i
första hand avsett att användas för ersättning till Svenska mejeriernas
riksförening för handhavandet av vissa med mjölk- och matfettsregleringen
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
35
sammanhängande uppgifter, till bestridande av vissa bidrag till Mjölkpropagandan
samt till utgifter för ersättande av förluster vid lagring och annat
omhändertagande av andra livsmedel än spannmål. Nu ifrågavarande
post torde även få anlitas för bestridande av vissa återstående tryckningskostnader
för 1942 års jordbrukskommitté ävensom för täckande av de utgifter,
som föranledas av förslagen till särskilda åtgärder till stöd för jordbruket
i Norrland m. m.
Någon reservation å de medel, som anvisats för prisreglerande åtgärder
under innevarande regleringsår, kan, såvitt nu kan bedömas, icke med säkerhet
beräknas föreligga.
Såsom redan tidigare nämnts bör det, därest stabiliseringspolitiken slopas
eller modifieras, övervägas att begränsa de statliga pristilläggen. Det synes
emellertid lämpligt att man nu vid beräkningen av medelsbehovet bortser
från denna eventualitet. Till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
torde sålunda för budgetåret 1950/51 böra anvisas ett reservationsanslag
av 191 miljoner kronor. I enlighet med vad jag förut förordat torde vidare
för sagda budgetår böra anvisas till bestridande av kostnaderna för Svenska
spannmålsaktiebolaget ett reservationsanslag av 25 miljoner kronor samt
till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av 6 miljoner kronor.
Utskottet.
I propositionen har framhållits, att enligt av statens livsmedelskommission
gjorda beräkningar jordbruksproduktionen under innevarande år torde
täcka 99 procent av det totala konsumtionsbehovet av jordbruksprodukter i
kalorier räknat och att siffran för nästa regleringsår, under förutsättning av
normal skörd, väntas stiga till 100 procent, varav omkring tre procent avse
den produktion, som kan beräknas härröra från importerade fodermedel.
Kisk för vissa avsättningssvårigheter kan därmed komma att föreligga.
I vanlig ordning har en prognos upprättats i fråga om nästa regleringsår.
Den utvisar ett kalkylmässigt inkomstöverskott av 56 miljoner kronor, därest
räntekostnadsposten beräknas enligt hittills tillämpade grunder, men ett
underskott av 21 eller, alternativt, 22,5 miljoner kronor, om nämnda post
beräknas under hänsynstagande till den ökning av kapitalvolymens värde,
som inträtt efter basåret 1938/39. I fråga om inkomstsidan skiljer sig denna
prognos från prognosen för innevarande regleringsår bland annat därutinnan,
att de statliga pristilläggen minskats med dels det belopp av 20 miljoner
kronor, som nu utgår till mjölkproduktionen såsom kompensation för
den under löpande år vidtagna sänkningen av priserna å oljeväxlfrö, dels
ock det belopp av 6 miljoner kronor, vilket nu utgår såsom särskilt mjölkpristillägg
i vissa delar av riket och närmast har karaktären av inissväxtbidrag.
Hörande de grunder, som böra tillämpas för prissättningen å jordbrukets
36
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
produkter under regleringsåret 1950/51, har enighet kunnat nås vid överläggningar,
som i anslutning till prognosen ägt rum mellan livsmedelskommissionen
samt representanter för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Den sålunda träffade överenskommelsen har
godkänts av Kungl. Maj :t i samband med beslut den 21 april 1950 rörande
prissättningen på jordbruksprodukter under regleringsåret 1950/51. Beslutet
innebär, att den nuvarande prisnivån för nämnda produkter skall —
med undantag för vissa avsättningsmässigt betingade justeringar — bibehållas
i stort sett oförändrad.
Av framställningen i propositionen framgår, att överenskommelsen bland
annat innebär, att man i princip godtagit, att räntekostnadsposten skall beräknas
med beaktande av den kostnadsstegring, som är en följd av ökningen
utav kapitalvolymens värde efter basåret 1938/39 samt att därvid skall
tillämpas en såsom alternativ A betecknad metod, i korthet innebärande att
fastighetskapitalet skall fastställas på grundval av utjämnade taxeringsvärden.
Emellertid skall tillämpningen av denna princip med hänsyn till
prisstabiliseringspolitiken icke få föranleda ökning av produktpriserna, så
länge den nuvarande stabiliseringspolitiken äger bestånd, överenskommelsen
innebär vidare, att utjämning icke skall äga rum vare sig av det kalkylmässigt
föreliggande underskottet av 21 miljoner kronor eller den ökning därav,
som uppkommer genom vissa angivna prisjusteringar, vilka beräknats
medföra ett underskott av något över 10 miljoner kronor. Jordbruket har
emellertid förbehållit sig rätt att påkalla täckning för de särskilda kostnadsökningar
-—■ t. ex. i form av ökade löner till lejd och egen arbetskraft —
vilka kunna uppkomma till följd av stabiliseringspolitikens upphörande eller
modifiering.
Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen, att
överenskommelsen i och för sig synes vara av beskaffenhet att kunna godtagas
av statsmakterna. Vad departementschefen i samband därmed anfört
rörande krav på prishöjningar till följd av nya principer för lönsamhetsberäkningar
biträdes av utskottet. Likaså får utskottet med anledning av frågan
om täckning för särskilda kostnadsökningar, som kunna uppkomma
vid ett slopande eller en modifiering av stabiliseringspolitiken, i likhet med
departementschefen framhålla, att det därom gjorda förbehållet synes rimligt.
Såväl denna fråga som spörsmålet om ändringar i prissättningen på
grund av den ändrade beräkningen av räntekostnadsposten böra upptagas
vid sådana överläggningar, som jordbruket förbehållit sig att påkalla vid ett
slopande eller en modifiering av den nuvarande stabiliseringspolitiken.
Beträffande den s. k. 4-procentregeln vill utskottet med anledning av vad
därom yrkats i motionerna I: 516 och II: 615 understryka, att även de
spörsmål, som kunna komma att uppstå beträffande denna regel, böra behandlas
vid nämnda överläggningar.
1 fråga om brödsädsregleringen biträder utskottet Kungl. Maj :ts
förslag, att Svenska spanninålsaktiebolaget även under nästa budgetår skall
ha hand om importen av sådan säd liksom även av fodermedel. Vad i pro
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
37
positionen anförts om lämpligheten av att slopa utfodringsförbudet på
brödsäd och därmed sammanhängande spörsmål föranleder icke någon
erinran från utskottets sida.
Beträffande utformningen av prisregleringen för brödsäd innefattar
Kungl. Maj :ts förslag vissa ändringar i det nu tillämpade systemet, innebärande
en omläggning i riktning mot det prisregleringssystem, som förutsatts
i 1947 års principbeslut. Sålunda skola fasta inlösningspriser icke
tillämpas utan i stället vissa garantipriser fastställas genom avtal mellan
spannmålsbolaget samt spannmålshandlare och kvarnar. Garantipriserna
skola uppbyggas enligt en under året successivt stigande skala och gälla
endast å ett begränsat antal prisorter. Å övriga platser komma spannmålspriserna
i allmänhet att understiga garantipriserna med belopp, som motsvarar
fraktkostnaden till närmaste prisort.
I motionerna I: 517 och 11:617 påpekas i förevarande hänseende, att förslaget
innebär att, även efter en avsedd justering av den genomsnittliga
prisnivån för brödsäd med belopp, motsvarande den fraktkostnad, som
jordbruket skulle få bära till följd av minskningen av antalet prisorter,
de odlare, som bo nära prisorterna, komma att få en prishöjning av ca 50
öre per deciton, under det att de längst bort boende få en prissänkning upp
till 1 krona 50 öre per deciton. Tillika anföres, att en sådan prisanpassning
måste godtagas, om man vill ha en förenklad ordning på handelns område,
men att dess faktiska innebörd å andra sidan bör beaktas, då man
bedömer jordbrukets inre fördelningsproblem. Vidare hemställes i motionerna
I: 521 och II: 612, att riksdagen måtte besluta, att Skattkärr, Kristinehamn
och Säffle i Värmlands län samt Lidköping i Skaraborgs län skola
bibehållas som prisorter.
Såsom departementschefen framhållit, innefattar förslaget i propositionen
bland annat en väsentlig rationalisering av spannmålstransporterna
samt eu betydande förenkling ur administrativ synpunkt. Med hänsyn till
de fördelar, som omändringen synes innebära, finner utskottet sig böra
förorda att densamma genomföres. Något vägande skäl att, på sätt i motionerna
1:521 och 11:612 föreslagits, öka antalet prisorter föreligger icke
enligt utskottets uppfattning. Vad i förevarande del anförts i motionerna
1: 517 och II: 617 synes icke i detta sammanhang böra föranleda något särskilt
uttalande.
Beträffande skalan för den successiva stegringen av brödsädspriserna under
regleringsåret 1950/51 biträder utskottet, att de ändringar av utformningen
därav skola vidtagas, som innefattas i Kungl. Maj :ts förslag.
Vad härefter angår det begärda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att redan
under sommaren 1950 fastställa priserna å höstvete, höstråg och vårvete
för regleringsårct 1951/52, hemställes i motionerna I: 517 och II: 617,
att bemyndigandet skall begränsas till att gälla fastställandet av prisrelationerna
mellan olika slags brödsäd.
Med anledning härav vill utskottet framhålla, att motsvarande bemyndigande
för regleringsåret 1950/51 utnyttjades endast i den begränsade om
-
38
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
fattning, som avses i sistnämnda motioner. På grund av den ovissa utvecklingen
synes det utskottet lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller det begärda
bemyndigandet och att det därefter får ankomma på Kungl. Maj :ts prövning
i vad mån bemyndigandet bör användas.
I fråga om prisrelationen mellan höstvete och råg finner utskottet tillräckliga
skäl icke ha anförts för ett bifall till vad därutinnan yrkats i motionerna
I: 515 och II: 611.
Utskottet förordar slutligen vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande den
fortsatta tillämpningen av bestämmelserna om prisfallsersättning.
Beträffande regleringen av fodersäd och andra fodermedel
innebär Kungl. Maj :ts förslag bland annat, att priset på oljekraftfoder
skall höjas med högst 4 kronor per deciton ävensom att priserna på
kli och majs samt på importerad fodersäd skola, därest så kan anses påkallat,
få justeras uppåt i motsvarande mån. Vad prishöjningen kommer
att betyda för de mindre jordbruken anses böra undersökas och möjligheten
att bereda dem kompensation därför övervägas, därest det skulle visa sig,
att höjningen i allmänhet kommer att medföra en mera påtaglig belastning
för dem. Vidare föreslås, att det inköpspris, som spannmålsbolaget tillämpar
för oljekraftfoder av svenskt frö, skall bibehållas oförändrat, d. v. s.
utgöra 40 kronor per deciton.
I motionerna I: 516 och II: 615 samt I: 520 och II: 613 hemställes, att höjningen
av priset på kraftfoder under innevarande regleringsår icke skall tilllåtas
slå igenom beträffande de kraftfoderpartier, som ingå i hönsfoderblandningarna.
I de båda sistnämnda motionerna yrkas alternativt, att äggproduktionen
skall erhålla annan kompensation för sedan hösten 1949 genomförd
höjning av kraftfoderpriserna. Vidare hemställes i motionerna I: 517
och II: 617, att kraftfoderråvaror av svenska oljeväxter, frånsett linfrömjöl,
skola betalas med 30 öre per kilogram samt att subvention på importerade
oljekakor skall slopas. Priset på oljekraftfoder bör med dessa utgångspunkter
fastställas till spannmålsbolagets självkostnadspris i den mån detta icke
överstiger 40 kronor per deciton, varvid det anses önskvärt, att priset sättes
så, att man under utfodringsperiodens senare del snarare kan räkna med
sänkta än med höjda priser.
I motionerna I: 513 och II: 609 samt I: 517 och II: 617 yrkas, att utredning
skall företagas rörande på vilket sätt småbruket skall kunna kompenseras
för kraftfoderfördyringen. De båda förstnämnda motionerna innehålla
tillika en begäran om bemyndigande för Kungl. Maj :t att verkställa en sådan
kompensation.
Slutligen yrkas i motionerna I: 519 och II: 616, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om frigivande av handeln med
oljekraftfoder och därvid erforderliga anordningar för att säkerställa avsättningen
av det inhemska oijeväxtmjölet.
Vad först angår prissättningen delar utskottet departementschefens uppfattning,
att det med hänsyn till produktionsutvecklingen synes nödvändigt
att i högre grad än hittills anpassa priserna å importerade fodermedel efter
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
39
de verkliga importkostnaderna. Utskottet biträder därför propositionens förslag
i denna del. Likaså finner utskottet övervägande skäl tala för att spannmålsbolagets
nuvarande inköpspris för oljekraftfoder av svenskt frö bör bibehållas
vid 40 kronor per deciton ävensom att de gällande reglerande bestämmelserna
för importerad fodersäd m. in. skola fortfarande äga tillämpning.
Såsom framhållits i åtskilliga av de nyssnämnda motionerna, kommer den
beslutade höjningen av priset på kraftfoder att fördyra produktionskostnaderna
för ägg och även för annan animalieproduktion vid det mindre jordbruket,
som i sin produktion använder förhållandevis mera köpkraftfoder
än det större jordbruket. Utskottet anser det därför vara välmotiverat att,
såsom Kungl. Maj :t och livsmedelskommissionen föreslagit, utreda vad prishöjningen
i realiteten betyder för det mindre jordbruket och vilka möjligheter
som föreligga att bereda detta kompensation. Utskottet förordar, att en
sådan utredning skyndsamt verkställes genom producentbidragsutredningen.
Vad beträffar äggproduktionen under innevarande regleringsår anser utskottet
det vara önskvärt, att kompensation i någon form beredes denna för
den prishöjning å kraftfoder, som ägt rum under regleringsåret. Utskottet
förväntar, att Kungl. Maj :t enligt för regleringsåret gällande fullmakt prövar
vilka kompensationsåtgärder som äro praktiskt realiserbara inom den
nuvarande regleringspolitikens ram.
Vad Kungl. Maj :ts förslag i övrigt innehåller i denna del föranleder icke
någon utskottets erinran.
I fråga om potatisregleringen finner utskottet sig icke kunna biträda
den i motionerna I: 514 och II: 610 gjorda hemställan, att priset för
fabrikspotatis skall bibehållas oförändrat. Såväl på denna punkt som i övrigt
såvitt angår ifrågavarande slag av reglering biträder utskottet Kungl.
Maj :ts förslag.
Under regleringsåret 1949/50 har ägg regleringen i princip haft
samma utformning som under det föregåenden regleringsåret. Priset har sålunda
fritt fått svänga mellan ett bottenpris av 2 kronor per kilogram och ett
högsta pris av 3 kronor per kilogram, gällande till producenter i södra Sverige.
Kungl. Maj :ts beslut den 21 april 1950 rörande regleringsåret 1950/51
innebär, att producentpriset i huvudsaklig överensstämmelse med av livsmedelskommissionen
framlagt förslag bör fritt få svänga mellan i regel ett
bottenpris av 1 krona 80 öre och ett högsta pris av 3 kronor per kilogram.
Dessa gränser skola dock icke vara fixa under alla omständigheter utan
vissa avvikelser skola kunna göras såväl uppåt som nedåt.
I motionerna 1:516 och 11:615 har yrkats, att den nedre gränsen skall
fastställas till 1 krona 80 öre per kilogram. Alternativt yrkas, att om bottenpriset
tillåtes sjunka under denna gräns, producenterna skola få rätt
att tillgodogöra sig de överpriser utöver 3 kronor per kilogram, som eventuellt
kunna temporärt uttagas vid export eller på hemmamarknaden.
Vidare ha i motionerna I: 517 och II: 617 hemställts, att den övre grän
-
40
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
sen skall höjas till 3 kronor 40 öre per kilogram, samt i motionerna I: 520
och II: 613, att intet högsta pris eller bottenpris skall fastställas för nästa
regleringsår.
Livsmedelskommissionen har beträffande äggregleringens utformning för
nästa regleringsår framhållit, att mycket talar för att äggpriserna skola få
utvecklas fritt. Å andra sidan har kommissionen dock funnit risk föreligga
för att de internationella marknadsförhållandena kunna bliva sådana, att
det inhemska äggpriset vid helt fri prisbildning under vissa perioder kan
bliva oskäligt lågt. Vidare tillåter den nuvarande stabiliseringspolitiken icke
en ohämmad prisuppgång under den knapphetsperiod på färska ägg, som
regelmässigt inträffar varje höst. Kommissionen har därför föreslagit, att
ett system med en undre och en övre prisgräns skall tills vidare tillämpas
även under regleringsåret 1950/51. Med hänsyn till den ovissa utvecklingen
på exportmarknaden och till den svenska äggproduktionens omfattning har
kommissionen emellertid ansett, att den nivå, vid vilken statliga stödåtgärder
böra vidtagas, bör sättas något lägre än innevarande år och har förordat
en sänkning därav från 2 kronor till 1 krona SO öre per kilogram.
Den övre prisgränsen föreslås däremot skola bibehållas oförändrad.
I likhet med Kungl. Maj :t anser utskottet, att den av kommissionen sålunda
föreslagna utformningen av äggregleringen är lämplig och i huvudsak
bör godtagas. De av Kungl. Maj :t angivna möjligheterna till avvikelser
från gränspriserna synas vara välgrundade och förordas av utskottet.
Beträffande o 1 j eväxtregleringen delar utskottet departementschefens
uppfattning, att en betydande inhemsk odling av oljeväxter av
olika skäl torde xrara önskvärd även framgent ävensom att statsmakterna
böra vara beredda att stödja odlingen även i fortsättningen. Vad Kungl.
Maj:t i sådant hänsende föreslagit biträdes av utskottet.
I motionerna I: 517 och II: 617 hemställes i fråga om oljeväxtregleringen,
att formerna för prissättningen på oljeväxtfröer och odlingens inpassning i
jordbruksregleringen omedelbart skola göras till föremål för en utredning, i
vilken alla berörda parter skola få tillfälle att deltaga. Med anledning därav
vill utskottet framhålla, att även om det såväl för jordbruket i allmänhet
som för landets ekonomi är en fördel, att vår oljeväxtodling får bedrivas
i hela den omfattning, som de ekonomiska och marknadsmässiga faktorerna
medgiva, så bör liksom för närvarande tillses, att odlingen icke får
ske på bekostnad av andra jordbrukares lika berättigade intressen. Departementschefen
har funnit det önskvärt, att frågan om möjligheten och lämpligheten
att övergå till ett friare system för odlingen skall noggrant övervägas
till ett kommande år, varvid det torde få ankomma på statens jordbrunksnämnd
att närmare pröva detta spörsmål i samråd med representanter
för de berörda intressenterna. Enligt utskottets mening bör i anslutning
därtill vidtagas den i nyssnämnda motioner avsedda översynen.
Vad härefter angår regleringen av handeln med mjölk, mejeriprodukter
och fettvaror innebär Kungl. Maj :ts förslag bland
annat, att de nu gällande statliga regleringsåtgärderna på området, vilka
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
41
främst avse fetlhalten i mjölk och vissa andra mejeriprodukter, i stort sett
böra bibehållas oförändrade, dock med rätt för Kungl. Maj :t att vidtaga påkallade
ändringar däri eller besluta om åtgärdernas fortsatta bestånd.
1 fråga om fetthalten i mjölk yrkas emellertid i motionerna I: 273 och II:
308, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring av kungörelsen den 19 mars 1942 (nr 91), att mejerier skola få rätt
att jämsides med försäljning av 3-procentig standardiserad mjölk saluföra
mjölk med högre fetthalt samt att å sådan mjölk tillämpa fri prisbildning.
Av den förut lämnade redogörelsen för de remissutlåtanden, som livsmedelskommissionen
och priskontrollnämnden avgivit över motionerna, framgår
att om också anledning icke längre föreligger att ur försörjningsmässiga
synpunkter motsätta sig en höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken,
så tala dock flera skäl mot bifall till motionerna. Bland annat må framhållas,
att såvitt utredningen giver vid handen med den nuvarande utrustningen
vid flertalet mejerier hinder föreligga ur såväl tillverkningstekniska som
distributionstekniska synpunkter att jämsides med försäljningen av 3-procentig
mjölk saluföra mjölk med högre fetthalt. På grund härav och på de
av kommissionen och nämnden i övrigt anförda skälen finner utskottet
sig icke kunna förorda bifall till dessa motioner.
1 motionerna I: 518 och II: 614 yrkas, att riksdagen måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t ville överväga att införa margarinaccis av den storlek, som
är nödvändig för att trygga avsättningen av sinörproduktionen.
Med anledning härav vill utskottet erinra om de riktlinjer, som av statsmakterna
år 1947 uppdrogos för den framtida jordbrukspolitiken i vårt land.
I fråga om förhållandet mellan smör och margarin på den inhemska marknaden
anförde i samband därmed dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i propositionen nr 75, att jordbruket tills vidare i första hand borde
åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsvarande vad som kunde
frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana importerade fodermedel,
som erfordrades för att uppnå balans i foderstaterna. Återstoden
av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett borde i första hand utfyllas
medelst margarin (däri inbegripet även vegetabiliska oljor och fetter
samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den
mån det ej vore möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av
denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smörkvantiteter,
för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, borde
man möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduktionen
genom att medgiva ytterligare import av fodermedel.
I fråga om avsättningsförhållandena på den inhemska marknaden anförde
departementschefen vidare bland annat, att det syntes sannolikt, att
det även utan någon export av smör komme att under de närmaste åren vid
sidan av den inhemska smörproduktionen finnas utrymme för en margarinkonsumtion,
som vore större än den antagna minimikvantiteten. Man torde
således icke behöva befara, att regleringen av förhållandet mellan smör och
margarin på den inhemska marknaden under sagda tid skulle erbjuda några
42
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
slörre svårigheter. En måttlig avgiftsbeläggning av margarinet torde sannolikt
komma att visa sig tillräcklig för att smörproduktionen skulle kunna
beredas erforderligt avsättningsutrymme på den inhemska marknaden.
Skulle svårigheter i detta hänseende uppstå, torde även andra åtgärder få
övervägas.
Mot vad departementschefen sålunda anfört hade riksdagen i huvudsak
intet att erinra.
I förevarande proposition har Kungl. Maj:t hemställt om fortsatt bemyndigande
att uttaga accis och tilläggsaccis å sådana varor, som avses i förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra
fettvaror. Även om sådan accis icke för närvarande uttages å margarin,
torde dock med hänsyn till innehållet i de år 1947 uppdragna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken i denna del ett bifall till vad i propositionen sålunda
hemställts tillgodose motionärernas syfte i den män detta är förenligt med
nämnda riktlinjer. Därvid förutsättes givetvis, att Kungl. Maj :t kommer
att följa den fortsatta utvecklingen på området och, därest så visar sig påkallat,
vidtager nödiga åtgärder inom ramen för riktlinjerna.
Vad Kungl. Maj :t i övrigt hemställt i fråga om regleringen av handeln
med mjölk, mejeriprodukter och fettvaror föranleder icke någon erinran
från utskottets sida.
I fråga om k ö 11 v a r u r e g 1 e r in g e n m. m., konstgödselregi eringen,
kostnader för Svenska spann målsaktiebolaget,
särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland
in. m., bidrag till anläggningskostnader för slaktstationen
i Gällivare, särskilt stöd till jordbruket i vissa
delar av Norrland samt omkostnader för statlig in köp soch
försäljnings ver k samhet biträder utskottet Kungl. Maj :ts
förslag.
Beträffande anslagsäskandena har departementschefen anfört, att
kostnaderna för genomförandet av de av honom förordade prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område för nästa regleringsår beräknas komma
att uppgå till i runt tal 191 miljoner kronor. Samtidigt har departementschefen
framhållit, att därest stabiliseringspolitiken slopas eller modifieras,
en begränsning av de statliga pristilläggen bör övervägas. Vid beräkningen av
medelsbehovet har emellertid bortsetts från denna eventualitet.
I likhet med vad som anförts i motionerna I: 517 och II: 617 finner utskottet
det icke vara möjligt att nu överblicka alla ofrånkomliga eller önskvärda
anpassningsåtgärder, som kunna komma att anmäla sig omkring
nästa årsskifte. Det torde emellertid kunna förutsättas, att de åtgärder, som
då kunna bliva möjliga att vidtaga för att begränsa medelsåtgången, också
komma att genomföras.
I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna I: 261 och II:
318 samt I: 120 och II: 140.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
43
I de båda förstnämnda motionerna yrkas, att riksdagen i avsikt att bereda
jordbruket en tryggare och friare ställning skall hos Kungl. Maj :t begära
en plan för successiv avveckling av de subventioner, som nu anvisas till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Härvidlag får utskottet i
första hand hänvisa till uttalandena i remissutlåtandena över motionerna.
Utskottet vill för sin del framhålla, att det självfallet skulle vara önskvärt
om avvecklingen kunde bedrivas planmässigt efter riktlinjer, som godkänts
av statsmakterna. Emellertid torde erinras om den tveksamhet, som från
skilda håll anförts rörande möjligheten att i nuvarande stund uppgöra en
sådan plan, som motionärerna avse. Med hänsyn bland annat härtill kan
utskottet för sin del icke förorda bifall till motionerna.
Vad åter angår motionerna I: 120 och II: 140 hemställes i dessa, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig utredning i
syfte att ersätta det nuvarande systemet med prissättning på jordbrukets
produkter med ett smidigare, mera utvecklingsfrämjande system, som principiellt
giver jordbruket samma rörelsefrihet som andra näringsgrenar.
Såsom framhållits i remissutlåtandena över dessa motioner är man väl
medveten om svagheterna i det nu tillämpade systemet med en totalkalkyl
för hela jordbruket. I propositionen nr 75 till 1947 års riksdag anförde emellertid
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat, att storleken
av det statliga prisstödet åt jordbruket lämpligen kunde bestämmas
genom uppgörande av typjordbrukskalkyler för vissa stor leksgrupper och
jordbruksområden. Därvid borde faktiska siffror införskaffas rörande produktionskostnader
och inkomster vid ett antal jordbruk, vilka utvalts så, att
de genomsnittligt motsvarade i propositionen behandlade basjordbruk. Genom
beslut den 18 juni 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen och
livsmedelskommissionen att gemensamt verkställa utredning rörande de åtgärder,
som borde vidtagas för att utvidga underlaget för den jordbruksekonomiska
undersökningen och erhålla ett fullt tillförlitligt räkenskapsmaterial,
ävensom rörande det sätt, på vilket bearbetningen av materialet
skulle ske. Styrelsen och kommissionen ha därefter avgivit en promemoria
i saken. Emellertid är frågan icke löst därmed. Först sedan den planerade
bokföringsverksamheten fått avsedd omfattning, torde typjordbrukskalkylerna
kunna upprättas. I avvaktan på vad resultatet härav kan bliva torde
enligt utskottets mening någon ny utredning icke böra komma till stånd.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen må, med anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna 1:510 och 11:015, 1:517 och
II: 017 såvitt nu är i fråga, I: 518 och II: 014 samt I: 520 och
II: 013 ävensom med avslag å motionerna I: 514 och II: 010,
I: 515 och II: 011 samt I: 521 och II: 012,
1) medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på jordbrukets område
44
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som utskottet
angivit i det föregående,
2) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa priser på brödsäd
och oljeväxter av 1951 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad förut angivits.
B. att riksdagen må å riksstaten för budgetåret 1950/51
under nionde huvudtiteln anvisa
1) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett
reservationsanslag av 191 000 000 kronor;
2) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor;
samt
3) till Statlig lagerhållning: Omkostnader för statlig inköps-
och försäljningsverksamhet ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor.
C. att riksdagen må antaga förslagen till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den 10 juli 1947 (nr
378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost samt till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 30 juni 1944
(nr 459) angående avgift för smör, som användes för framställning
av grädde in. m.
D. att riksdagen, med anledning av motionerna I: 513 och
II: 609 samt med bifall till motionerna I: 517 och II: 617 såvitt
nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla
om utredning genom utredningen för översyn av bestämmelserna
om producent- och kontantbidrag för mjölk till vissa
mindre jordbruk av frågan vad den förordade prishöjningen
å oljekraftfoder m. m. kommer att betyda för de mindre
jordbruken samt vilka möjligheter som finnas att bereda
dessa kompensation därför.
E. att riksdagen, med bifall till motionerna I: 517 och
II: 617 såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om översyn av formerna för prissättningen på oljeväxtfröer
och oljeväxtodlingens inpassning i jordbruksregleringen;
F.
att motionerna 1:120 och 11:140, 1:261 och 11:318,
I: 273 och II: 308 samt I: 519 och II: 616 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 maj 1950.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
45
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Carl Sundberg,
Näslund, Jon Jonsson, Bror Nilsson, Bertil Andersson, Ernst Hjalmar
Nilsson, Isaksson och Einar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Johnsson i Kastanjegården,
Gustafson i Dädesjö, Norup, Jacobson i Vilhelmina, Antby,
Hseggblom, Jonsson i Järvsand, Svensson i Ljungskile och Lindström.
Reservationer:
I fråga om 4-procentregeln:
1) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson och Norup;
2) av herrar Carl Sundberg, Näslund, Isaksson, Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Hseggblom och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att motionerna
I: 516 och II: 615 i denna del borde bifallas och att därför det stycke å s. 36
i utskottets yttrande, som börjar med orden »Utskottet delar» bort ha följande
lydelse:
»Utskottet delar ----- (lika med utskottet.) ‘---nuvarande sta
biliseringspolitiken.
Även om det, såsom livsmedelskommissionen framhållit,
kan anses sannolikt, att den s. k. 4-procentregeln icke kommer att få
aktualitet under regleringsåret 1950/51, så kan dock dess slopande befaras
innebära en nackdel för jordbruket. Slopandet kommer enligt departementschefens
uttalande att betyda, att jordbrukarna vid en god skörd ej
skulle få någon som helst inkomstförbättring. De skulle blott få behålla
kompensation för kostnadsökningar. Då 4-procentregeln varit gällande under
en lång följd av år, bör den ej avskaffas utan särskilda skäl, som utskottet
ej anser föreligga nu. Utskottet föreslår därför i överensstämmelse
med vad som hemställes i motionerna I: 516 och II: 615, att 4-procentregeln
i samband med omräkningen av jorbrukskalkylen under hösten 1950 skall
tillämpas på sätt hittills skett.»
I fråga om bemyndigandet för Kungl. Maj:t att fastställa priser på brödsäd:
3) av herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården, Antby och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att motionerna I: 517 och II: 617 borde i denna del
bifallas och att därför det stycke å s. 37 i utskottets yttrande, som börjar med
orden »Med anledning» bort lyda sålunda:
»Beträffande fullmakten åt Kungl. Maj :t att fastställa priser på brödsäd
före höstsådden vill utskottet erinra om att en inbördes avvägning av priset
på olika produkter så långt möjligt bör ske i ett sammanhang i samband
med vårprissättningen. Denna synpunkt får ökad vikt i den mån man kommer
in i ett labilare prisläge med behov av prisanpassningar på kortare tid.
Skola både brödsäd, oljeväxter och spånadsväxter prissättas i särskild ordning,
så bliva animalieproducenterna satta i efterhand. Kungl. Maj :ts full
-
46
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
makt bör därför enligt utskottets mening begränsas till ati gälla fastställandet
av prisrelationerna mellan olika slag av brödsäd. Härvid bör, om icke
starka skäl tala däremot, samma pris fastställas för höstvete och höstråg.»
I fråga om oljekraftfodret:
4) av herrar Tjältgren, Carl Sundberg, Bror Nilsson, Isaksson, Norup och
Heeggblom vilka ansett, att motionerna I: 519 och II: 616 borde bifallas och
att därför
dels det stycke å s. 38 i utskottets yttrande, som börjar med orden »Vad
först», bort ha följande lydelse:
»Vad först —- — — (lika med utskottet)---per deciton. I enlighet
med vad som anföres i motionerna I: 519 och II: 616 bör emellertid försök
göras att fortast möjligt minska på kristidsorganen inom jordbrukets regleringsområde.
Angelägnast och närmast till hands liggande torde därvid
vara, att handeln med kraftfoder gives fri. I och med kraftfodersubventionernas
avveckling synas också goda förutsättningar därför komma att
finnas, även om omhändertagandet av det inhemska oljeväxtmjölet till
fixerat pris kan vålla vissa svårigheter. Utskottet förordar, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t begär en skyndsam utredning om frigivandet av handeln
med kraftfodermedel och därvid erforderliga anordningar för att säkerställa
avsättningen av dét inhemska oljeväxtmjölet.»
dels ock att i utskottets hemställan motionerna 1:519 och 11:616 bort
utgå ur punkten F och till hemställan bort fogas ett nytt stycke, så lydande:
»att
riksdagen, med bifall till motionerna I: 519 och II: 616, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning om frigivandet
av handeln med kraftfodermedel och därvid erforderliga anordningar för
att säkerställa avsättningen av det inhemska oljeväxtmjölet.»
5) av herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården, Antbg och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att motionerna I: 517 och II: 617 borde bifallas i
denna del och att därför det stycke å s. 38 i utskottets yttrande, som börjar
med orden »Vad först», bort ha följande lydelse:
»Vad först----(lika med utskottet)---- — denna del. Kungl. Maj :ts
förslag, att oljekraftfoder av svenskt frö skall betalas med 40 öre per kilogram,
innebär en överbetalning med 10 öre per kilogram. I realiteten verkar
detta som en accis på animalieprodukterna till förmån för margarinet, motsvarande
12 öre per kilogram rapsolja. Utskottet, som icke finner en dylik
ordning vara motiverad, föreslår i anslutning till motionerna 1:517 och
II: 617, att kraftfoderråvaror av svenska oljeväxter, frånsett linfrömjöl, skola
betalas med 30 öre per kilogram. Endast om självkostnadspriset för oljekaksblandningar,
trots den billigare svenska varan, skulle överstiga 40 kronor
per deciton, bör subvention av importerat oljekraftfoder äga rum. Blir
självkostnadspriset lägre än 40 kronor, bör det lägre priset tillämpas vid försäljningen.
Önskvärt är, att man från dessa utgångspunkter söker ordna
prissättningen så, att man under utfodringsperiodens senare de! snarare kan
räkna med sänkta än med höjda priser.»
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
47
I fråga om potatisregleringen:
6) av desamma som under 5) här ovan, vilka ansett, att motionerna I: 514
och II: 610 borde bifallas och att därför det stycke å s. 39 i utskottets yttrande,
som börjar med orden »I fråga», bort lyda sålunda:
»I fråga om potatisregleringen vill utskottet, med hänsyn till den
höga arbetskostnaden för denna odling och med beaktande av att priset på
sockerbetor höjts, i enlighet med hemställan i motionerna I: 514 och II: 610
förorda, att för fabrikspotatis skall fastställas samma pris, som gäller för
regleringsåret 1949/50. I övrigt biträder utskottet Kungl. Maj :ts förslag angående
denna reglering.»
dels ock att utskottets hemställan under punkten A bort lyda sålunda:
»A. att riksdagen må, med anledning av Kungl. Maj :ts framställning samt
motionerna I: 516 och II: 615, I: 518 och II: 614,1: 520 och II: 613 samt I: 517
och II: 617 såvitt nu är i fråga, med bifall till motionerna I: 514 och II: 610
ävensom med avslag å motionerna I: 515 och II: 611 samt I: 521 och II: 612
—- --(lika med utskottet) — ---förut angivits.»
I fråga om äggregleringen:
7) av desamma som under 5) här ovan, vilka ansett, att motionerna I: 517
och II: 617 borde bifallas i denna del och att därför de stycken å s. 40 i utskottets
yttrande, som börja med orden »Livsmedelskommissionen har» resp.
»I likhet», bort ersättas med ett så lydande stycke:
»Utskottet vill icke motsätta sig, att den nedre prisgränsen sänkes till 1
krona 80 öre per kilogram med hänsyn till de svårigheter, som kunna uppstå,
då det gäller att bemästra en överskottssituation. Å andra sidan erinrar utskottet
om att årsmedelpriset på ägg nu, relativt sett, ligger lägre än för någon
annan jordbruksprodukt av betydelse. Härtill kommer, att foderkostnaden
ökas. Om äggproducenterna skola acceptera ett lägre pris än tidigare
vid den tidpunkt, då produktionen är störst, böra de få möjlighet att taga
ut ett högre pris under den tid, då marknadsförhållandena så medgiva. Den
övre prisgränsen bör därför enligt utskottets mening, såsom hemställts i
motionerna 1:517 och 11:617, fastställas till 3 kronor 40 öre. Inom de sålunda
förordade prisgränserna bör högsta möjliga årsmedelpris få eftersträvas.
»
8) av herrar Carl Sundberg, Isaksson och Hseggblom, vilka ansett, att motionerna
I: 520 och II: 613 borde bifallas i denna del och att därför de stycken
å s. 40 i utskottets yttrande, som börja med orden »Livsmedelskommissionen
har», resp. »I likhet med» bort ersättas med ett så lydande stycke:
»Då äggproducenterna efter kraftfodersubventionernas avveckling komma
att få köpa sina förnödenheter till världsmarknadspris och, om äggproduktionen
ej minskas, en betydande del av densamma måste avsättas
på export anser utskottet i överensstämmelse med vad som föreslagits i
motionerna 1:520 och II: 613, att äggpriset bör få röra sig fritt och att äggproducenterna
ej genom prismarginaler böra hindras från att tillgodogöra
sig världsmarknadens priser. För reglcringsåret 1950/51 anser utskottet
därför, alt intet högsta pris eller bottenpris hör fastställas för ägg.»
48
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
I fråga om regleringen av handeln med mjölk m. m.:
9) av herrar Carl Sundberg, Näslund, Isaksson, Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Hseggblom och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att motionerna
I: 273 och II: 308 borde bifallas och att därför det stycke å s. 41 i utskottets
yttrande, som börjar med orden »Av den» bort lyda sålunda:
»När missväxten och avspärrningen började göra sig gällande under de
första krigsåren och den ena varan efter den andra ransonerades, var det
en väsentlig sak för folkhushållet, att mjölken kunde säljas fritt. Man vidtog
olika åtgärder för att så skulle kunna ske. Enligt kungörelsen den 19
mars 1942, nr 91, bestämdes, att fetthalten i mjölken skulle vara 3 procent.
Genom denna åtgärd samt genom den svenska mejeriorganisationens
organisatoriska insatser lyckades man undgå mjölkransonering även under
de svåraste perioderna.
Nu är läget ett annat. Vi ha överskott på matfett, ostlagren äro fyllda
och tillgången på mjölk är mycket god. Från folkförsörjningssynpunkt
finnes därför intet hinder att slopa mjölkstandardiseringen.
I och för sig kan man emellertid icke rikta någon anmärkning mot att
mjölken är standardiserad. Tvärtom. En vara med ett bestämt pris bör ha
en bestämd kvalitet. Att standardiseringen under kriget inneburit 3-procentig
mjölk, var en fråga om brist på matfett.
Om det nu å ena sidan är så, att vi med hänsyn till levnadskostnaderna
måste föra i marknaden en 3-procentig, priskontrollerad mjölk, under det
att vi å andra sidan ha så gott om matfett, att avsättningen vållar svårigheter,
då förefaller den riktiga lösningen vara, att även mjölk med högre
fetthalt bjudes konsumenterna. För denna mjölk bör en fri prisbildning
kunna tillåtas. Det synes alltså rimligt, att mejerierna få saluföra olika
mjölkkvaliteter.
Vad det därvid gäller är i första hand icke en skyldighet utan en rättighet
för mejerier att tillhandahålla konsumenterna en standardiserad mjölk
med högre fetthalt. Detta är ett problem, som i både jordbrukets och konsumenternas
intresse kan och och bör lösas.»
dels ock att i utskottets hemställan motionerna 1:273 och 11:308 bort
utgår ur punkten F och till hemställan bort fogas ett nytt stycke, så lydande:
»att
riksdagen, med bifall till motionerna I: 273 och II: 308, måtte i skrivelse
till lvungl. Maj :t hemställa om sådan ändring av kungörelsen den 19
mars 1942 (nr 91), att mejerier skola få rätt att jämsides med försäljning
av 3-procentig standardiserad mjölk saluföra mjölk med högre fetthalt
samt att å sådan mjölk tillämpa fri prisbildning.»
I fråga om livsmedelssubventionernas avveckling:
10) av herrar Carl Sundberg, Isaksson och Hseggblom, vilka ansett, att
motionerna I: 261 och II: 318 borde bifallas och att därför det stycke a s. 43
i utskottets yttrande, som börjar med orden »I de båda» bort lyda sålunda:
Jordbruksutskottets utlåtande nr 52.
49
»I de båda---(lika med utskottet)---på jordbrukets område.
För genomförande av en allmän övergång till friare ekonomi och för beredande
av en tryggare och friare ställning åt jordbruket är det önskvärt, att
subventioneringen av inom landet producerade livsmedel så fort sig göra
låter ersättes av priser, där produktionskostnaderna få slå igenom. Utskottet
anser därför angeläget att, i enlighet med vad som föreslagits i motionerna
I: 261 och II: 318, utredning verkställes för åstadkommande av en plan för
successiv avveckling av de subventioner, som nu anvisas till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område. Utredningen bör lämpligast ske genom statens
jordbruksnämnd.»
dels ock att i utskottets hemställan motionerna I: 261 och II: 318 bort utgå
ur punkten F och till hemställan bort fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
»att
riksdagen med bifall till motionerna I: 261 och II: 318, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning för åstadkommande av en
plan för successiv avveckling av de subventioner, som för närvarande anvisas
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.»
4 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 10 samt. Nr 62.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten