Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 17

1950-05-11 · 28 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1950:17, Konstitutionsutskottets memorial nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

1

Nr 17.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1949 till och med den 9 januari 1950 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsårenden från och med den 14 januari 1949 till och

med den 4 januari 1950;

justitieärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 29 december

1949;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1949 till och

med den 4 januari 1950;

försvarsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4

januari 1950;

socialärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4 januari

1950;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med

den 4 januari 1950;

finansärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4 januari

1950;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den

4 januari 1950;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4

januari 1950;

handelsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4

januari 1950;

inrikesärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4

januari 1950;

folkhashållningsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med

den 4 januari 1950.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats

utdrag av följande efter den 9 januari 1950 i statsrådet förda protokoll,

i vad de avse:

dels ärende nr 1 i protokollet över försvarsärenden för den 10 mars 1950

angående utnämning av lektor vid försvarets läroverk i Uppsala;

dels ärende nr 2 i protokollet över kommunikationsärenden för den 3

februari 1950 angående besvär av en kansliskrivare i fråga om tillsättande

av en kontorsskrivartjänst vid statens järnvägar;

dels ock ärende nr 49 i protokollet över inrikesärenden den 13 januari

1950 angående fråga om förpassning ur riket av viss person.

1 IS i han g till riksdagens protokoll 19l>0. 5 saml. 2 avd. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Till utskottet har jämlikt § 57 riksdagsordningen från andra kammaren

remitterats en av herr Andersson i Dunker gjord anmälan om anledning till

anmärkning mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg. Anmärkningsanledningen

har omförmälts i ett till utskottet tillika överlämnat

av herr Andersson i Dunker undertecknat skriftligt anförande och avser

nämnda departementschefs tillstyrkan av Kungl. Maj :ts under nr 31 i statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för den 9 december 1949 antecknade

beslut angående ny indelning av Södermanlands län i borgerliga kommuner.

Såsom bilaga till förevarande memorial har utskottet låtit foga en inom

utskottets kansli upprättad statistisk redogörelse för nådeinstitutets tilllämpning

under år 1949.

A.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa

§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Vid granskningen har utskottet däremot funnit nedan upptagna ärende

vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen

anmälas.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden och jordbruksärenden den 11 november

1949.)

Den 11 november 1949 beslöt Kungl Maj :t på hemställan av tillförordnade

chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Quensel, efter gemensam beredning

med bland andra chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet

Sträng, att genom flyktkapitalbyråns försorg till domänstyrelsen för en köpeskilling

av 4 500 000 kronor försälja ett antal fastigheter, tillsammans utgörande

en större egendom, Asa säteri i Kronobergs län, omfattande bland

annat jordbruk och betydande skogsarealer. Vidare bemyndigade Kungl.

Maj :t samma dag på hemställan av chefen för jordbruksdepartementet domänstyrelsen

att för kronans räkning inköpa nämnda egendom; tillika anbefallde

Kungl. Maj :t domänstyrelsen att i samråd med statens lantbruksorganisation

verkställa utredning rörande försäljning av mark från ifrågavarande

egendom till vissa arrendatorer samt uppdrog åt domänstyrelsen

och skogsstyrelsen att gemensamt och efter samråd med skogsvårdsstyrelsen

i Kronobergs län uppgöra och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag angående

upplåtelse till skogsvårdsstyrelsen av mark från förevarande egendom

för inrättande av en skogsvårdsgård.

Av till dessa ärenden hörande handlingar m. m. framgår följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

3

Den ifrågavarande egendomen hade av den tyska ägarinnan år 1924 förvärvats

genom testamente efter hennes make, ävenledes tysk medborgare,

vilken med Kungl. Maj:ts tillstånd år 1914 erhållit lagfart å fastigheterna.

År 1930 hade ägarinnans dotter genom giftermål med infödd svensk man

blivit svensk medborgare; ägarinnans dotter och måg hade från 1931 bott

på egendomen samt först förvaltat och därefter från 1947 arrenderat densamma.

På framställning av flyktkapitalbyrån förordnade restitutionsnämnden

den 7 december 1946 jämlikt 2 § första stycket lagen om kontroll å viss

utländsk egendom m. m. att kvarstad skulle läggas å den nämnda egendomen.

Flyktkapitalbyrån som i januari 1947 förordnat särskilda syssloman

för egendomens förvaltning, vidtog sedermera förberedande åtgärder för

försäljning av egendomen och infordrade genom annonsering anbud till den

1 september år 1949.

Redan den 25 juni 1948 hade Riksförbundet Landsbygdens folk i skrivelse

till chefen för jordbruksdepartementet hemställt, att lantbruksnämnden i

länet måtte verkställa en utredning rörande ett rationell uppordnande av

jordbruken under ifrågavarande egendom sam vidtaga av utredningen motiverade

åtgärder. Lantbruksnämnden framhöll sedermera i skrivelse den 5

juli 1949 i anledning av förenämnda hemställan bl. a., att densamma vore

föranledd av utav vissa arrendatorer framförda önskemål om friköp av

arrendelägenheter å egendomen, vilka de och deras föräldrar före dem brukat.

Då egendomen, efter vad som vore känt, komme att försäljas i den

ordning, som vore föreskrivet beträffande tyskt flyktkapital, hemställde

nämnden att chefen för jordbruksdepartementet i samband med egendomens

försäljning måtte vidtaga åtgärder för att möjliggöra för arrendatorerna att

triköpa och komplettera vissa lägenheter, på sätt, som av lantbruksnämnden

föreslagits. Lantbruksnämnden hade med sitt förslag sökt åstadkomma

brukningsenheter av sådan beskaffenhet och storleksordning, som för varje

särskilt fall ansetts lämpligast. Hänsyn hade härvid också tagits till att

huvudgården ej berövades ur arronderingssynpunkt välbelägna åkerarealer.

Vid anbudstidens utgång hade till flyktkapitalbyrån bland annat följande

anbud ingivits (härvid har uteslutits ett par lägre anbud utan intresse i

sammanhanget):

Jönköpings och Vulkans tändsticksfabriksaktiebolag. .. . 4 750 000 kronor

Stiftsnämnden i Växjö stift .......................... 4 500 000 »

Nobelstiftelsen .................................... 4 300 000 »

Domänstyrelsen ................................... 4 300 000 »

Kommunalfullmäktige i Aneboda, Asa och Berg1 ...... 4 026 000 »

Såsom motivering för sina anbud åberopade anbudsgivarna bland annat

följande.

Jonköpings och Vulkans tändsticksfabriksaktiebolag hade genom tidigare

lamnade medgivanden av Kungl. Maj :t fått förvärva viss egendom för°be
andamålet161

8ÖHdc Undcr förutsättnin6 “It Kungl. Muj:t lämnade tillstånd att upptaga lån för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

redande av aspförädling i samband med experimentella planteringar. De hittills

utförda planteringarna hade givit vissa gynnsamma resultat. Försöken

hade kommit så långt att verksamheten i huvudsak inriktats på korsningar

mellan svensk och amerikansk asp. För att i praktiken få fram någorlunda

pålitliga resultat som bl. a. syftade till att få fram materiel, som vore rötbeständiga

och som även passade för olika marktyper m. m. fordrades emellertid

fr. o. in. nu en utökning av rörelsen från hittillsvarande laboratorieskala

till praktiska försök å större områden. Genom ett förvärv av ifrågavarande

egendom, varest funnes för aspodling synnerligen lämpliga marker bl. a.

större arealer nedlagda jordbruk som snarast borde omföras i produktivt

skick genom skogsplantering, skulle bolagets behov i detta avseende säkerställas".

Vidare framhöll bolaget, att asptillgångarna i ifrågavarande och närliggande

län under de sista 25 åren sjunkit med 25—50 % och detta torde

med all sannolikhet även vara fallet i övriga delar av riket. I och med att

importen sedan det sista världskriget till största delen omöjliggjorts och sådan

givetvis i och för sig icke vore önskvärd, vore det av mycket stor betydelse

för vår fortsatta export av tändstickor att allt gjordes för att intressera

skogsägarna i Sverige att taga mera hänsyn till aspen, som ju vore en

livsviktig råvara för tändsticksindustrien och samtidigt utgjorde en betydelsefull

sådan för vår massaindustri. Välskötta asp- och poppelodlingar i

större skala å vederbörande egendom skulle utan tvivel ha ett storartat propagandavärde.

I detta sammanhang framhölls också, att skogsvardsstyrelsen

i länet hade ett stort behov av en skogsvårdsgård för skogsägare och andra

skogligt intresserade. Om bolaget förvärvade egendomen, skulle denna fråga

.kunna lösas.

Resultatet av de arbeten med aspodling, som hittills framkommit dels genom

bolagets bidrag till Föreningen för växtförädling av skogsträd, dels

genom bolagets egna försöksodlingar, hade städse stått till förfogande för

alla intresserade skogsmän. Denna politik skulle aven i fortsättningen följas

och bolaget ansåg sig kunna påstå, att dess olika arbeten med snabbväxande

lövträd kunde komma att bli av stor betydelse för skogsbruket i hela landet

vid den förestående nödvändiga restaureringen av skogarna. Dessutom skulle

ett fortsättande av dessa i större skala på den berörda egendomen utgöra ett

led i säkerställande av råvarubehovet för fortsatt export av tändstickor, vilken

även i framtiden borde vara av stort intresse för Sverige.

Föreningen för växtförädling av skogsträd anslöt sig i en särskild skrivelse

till de av tändsticksaktiebolaget anförda synpunkterna. Ifrågavarande

egendoms skogsmark vore till övervägande del mycket väl ägnad till uppdragning

av aspskog. Aspen hade synnerligen speciella fordringar på markbeskaffenheten

och krävde särskilt en näringsrik jord med hög markfuktighet

men utan försumpning. Dessa betingelser vore för handen inom en för

vårt land osedvanligt stor samlad areal på denna egendom. De med tändsticksaktiebolagets

understöd tidigare gjorda försöken med nyframställda

asptvper hade givit så utslagsgivande resultat att deras tillämpning i stor

skala borde prövas snarast möjligt. Föreningen ville därför rekommendera

tändsticksaktiebolaget som köpare.

I skrivelse den 9 september 1949 framhöll tändstickaktiebolaget bl. a., att

bolaget vid ett förvärv av egendomen med nöje komme att tillmötesgå alla

skäl i aa anspråk beträffande friköp, som kunde göras av de ifrågavarande arrendatorerna.

Bolaget föreslog i detta sammanhang att detalj granskning av

de föreliggande framställningarna från arrendatorerna liksom fastställandet

av gränserna för de olika brukningsenheterna samt värdering skulle överlämnas

till en nämnd bestående av en överlantmätare, en jordbrukskonsulent

samt representant från skogsvårdsstyrelsen och bolaget.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

5-

Stiftsnämnden i Växjö stift. Då nu Asa säteri utbjudits till försäljning,

erbjöde sig för stiftsnämnden ett tillfälle att i denna inom stiftsnämndens

förvaltningsområde belägna egendom placera större delen av stiftets prästlönefondsmedel

och därigenom i enlighet med grunderna för 1942 års prästlönefondslag

ernå en mera värdebeständig placering av dessa fondmedel.

Hänsyn borde jämväl tagas till den omständigheten, att egendomen låge i

stiftsstadens närhet, varigenom en effektiv tillsyn och vård av densamma

genom stiftsnämndens med ortens förhållanden förtrogna organ vore möjlig

och förvaltningskostnaderna kunde heräknas till förhållandevis låga

belopp.

Nobelstiftelsen. Det vore givetvis av många skäl, inte minst genom den

internationella uppmärksamhet som knötes till Nobelprisen, synnerligen

önskvärt, att dessa ej allt för mycket varierade i storlek, i varje fall icke

nedåt. Det vore sålunda säkerhets- och avkastningssynpunkter, som måste

kombineras. Med nuvarande ränteläge på obligationsmarknaden hade frågan

aktualiserats om placering i egendom av ifrågavarande typ. Ett förvärv

av den berörda egendomen skulle, enligt stiftelsens mening, vara riktigt

ur de synpunkter, som stiftelsen hade att företräda. Ett avgörande moment

för stiftelsen hade även varit, att den ansåg sig kunna ordna förvaltningen

på ett ur både skoglig och ekonomisk synpunkt betryggande sätt

utan att i allt för hög grad öka arbetsbördan för stiftelsens kamerala förvaltning.

Slutligen förklarade stiftelsen att den för sin del vore beredd att

med skogsvårdsstyrelsen och övriga eventuellt berörda instanser närmare

pröva förutsättningarna för realiserandet av skogsvårdsstyrelsens i länet

framförda önskemål om tillgång till s. k. demonstrationsskog å den berörda

egendomen.

Domänstijrelsen angav ingen motivering för sitt anbud.

Kommunalfullmäktige i Aneboda, Asa och Berg. Då ifrågavarande egendom

omfattade cirka 1/3 samt den bästa och centralaste delen av Asa kommun

— vilken senare tillsammans med de två andra skall uppgå i en storkommun

— och egendomens innehavare icke tillåtit någon ny bebyggelse

utan lagt ut torp och arrendegårdar, med följd att socknen de sista åVtiondena

hastigt avfolkats, med olyckliga verkningar för såväl den enskilde som

kommunen, ansåg den blivande storkommunen det enda möjliga vara, att

kommunen inköpte egendomen samt att kommunen i samråd med lantbruksnämnden

efter hand som förhållandena ansågos lämpliga avstyckade

till självständiga jordbruk de delar av egendomen som icke med fördel

kunde brukas till huvudgården. Genom försäljning av tomter kunde även

önskvärd bebyggelse komma till stånd. Beträffande de redan begärda friköpen

av sju stycken torparrenden ställde sig kommunen helt på RLF:s och

lantbruksnämndens linje.

Flyktkapitalbyråns styrelse beslöt vid sammanträde den 13 september

1949 att på grund av gällande lagbestämmelser angående särskilt tillstånd

för förvärv av jordbruksfastighet ävensom den för byråns verksamhet gällande

instruktionen underställa frågan om försäljning av den berörda

egendomen Kungl. Maj ds prövning. Till frågan om vilken anbudsgivare,

soin enligt flyktkapitalbyråns uppfattning borde ifrågakomina som köpare,

anförde byrån följande:

Vid den pågående avvecklingen av tysk egendom hade det, såsom även

fastslagits i den s. k. Washingtonöverenskommelsen, framstått såsom byråns

uppgitt alt elter oftentliga utbud utvälja den spekulant, som avgivit högsta

opaginerad Kontrollera mot PDF

€

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

anbud, därest denne icke av näringspolitisk eller annan grund vore olämplig

såsom köpare. Det förutsattes nämligen att vederbörande tyske ägare,

som frånhändes egendom, skulle i tysk valuta erhålla ersättning för denna i

förhållande till den erlagda köpeskillingen. Tändsticksbolagets anbud överstege

med 250 000 kronor närmast följande av stiftsnämnden avgivna anbud

och med 450 000 kronor Nobelstiftelsens och kungl. domänstyrelsens bud.

Redan på grund härav borde, enligt flyktkapitalbyråns uppfattning, bolagets

anbud antagas. Härutöver finge emellertid byrån under hänvisning till

bolagets motivering för anbudet framhålla att ett förvärv för bolaget — för

att trygga bolagets erforderliga behov av råvara för produktionen — framstode

såsom ett ur näringspolitisk synpunkt väsentligt viktigare intresse än

de investerings- och andra önskemål som kunde åberopas av de närmast liggande

anbudsgivarna. Flyktkapitalbyrån hemställde därför att Kungl. Maj:t

mätte finna för gott medgiva att egendomen måtte försäljas till tändsticksbolaget

och bolaget medgivas tillstånd till förvärvet. — Angående arrendatorernas

krav ansåg flyktkapitalbyrån att frågan om friköp närmast borde vara

en sak mellan den blivande ägaren och arrendatorerna. Med hänsyn till

tändsticksbolagets inställning syntes en tillfredsställande lösning av frågan

kunna förväntas.

Även de för egendomens förvaltning utsedda sysslomännen förordade att

tändsticksbolagets anbud antoges, då det vore det högsta anbudet och en försäljning

i enlighet därmed skulle innebära en ändamålsenlig och ur allmän

synpunkt lämplig användning av egendomen.

Frågan om åtgärder av olika slag gentemot bland annat tysk, här i riket

befintlig egendom berördes i framställningar från de allierade regeringarnas

sida redan under det andra världskrigets senare år. I en i Bretton Woods 1944

antagen och bl. a. svenska regeringen delgiven resolution begärdes, att de

neutrala regeringarna skulle vidtaga omedelbara föranstaltningar för att

förebygga undangömmande med svikliga medel eller annorledes av egendom,

som tillhörde eller påstods tillhöra regering, enskilda eller institutioner inom

fiendeländer.

Med syfte att erhålla upplysning om förekomsten av viss utländsk egendom

införskaffades redan före krigets slut uppgifter genom valutakontoret,

vilka sedan kompletterades genom ett på sommaren 1945 anbefallt deklarationsförfarande.

1945 års riksdag (vårsessionen) antog med vissa jämkningar

i proposition nr 328 framlagda förslag till lag rörande återställande

av från ockuperat land rövad egendom, i samband med vilket en särskild

restitutionsnämnd inrättades, samt förslag till lag om kontroll å viss utländsk

egendom in. in. Enligt 1 § i den sistnämnda lagen — kontrollagen —

stadgades, att om i anledning av kapitalflykt till Sverige eller eljest med hänsyn

till rådande av kriget föranledda utomordentliga förhållanden funnes nödigt

att vinna kontroll över utländsk egendom inom riket, ägde Konungen

förordna, att här befintlig egendom, som tillhörde viss främmande stat, juri
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17. 7

disk person eller medborgare i samma stat eller annan som vore bosatt i

den staten, skulle, i den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen

bestämde medgåve undantag, vara underkastad förbud att säljas eller skingras.

Kunde skäligen befaras, hette det i 2 §, att sådan egendom undanstuckes

eller förstördes, kunde på framställning av vederbörande kontrollmyndighet

— flyktkapitalbyrån — kvarstad å egendomen förordnas av restitutionsnämnden.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över kontrollagen, att då den hade karaktären

av fullmaktslag och verkningarna därför berodde av i vilken omfattning

givet bemyndigande toges i anspråk, vore det icke möjligt att överblicka

lagstiftningens verkliga innebörd. Lagrådet förutsatte, att de befogenheter,

kontrollagen innefattade, endast anlitades efter noggrann prövning av

föreliggande behov och allenast i den utsträckning, som oundgängligen påkallades.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) rörande kontrollagen

sade sig sammansatta utrikes- och första lagutskottet utgå från att det vid

tillämpningen av 1 § i lagen skulle bliva möjligt att i avsevärd utsträckning

från skingringsförbudet undantaga sådan främmande egendom som trots

ägarens nationalitet kunde sägas i realiteten höra närmare samman med

Sverige än med den ifrågavarande främmande staten, varvid som exempel

nämndes i Sverige sedan länge bedrivna företag och handelsrörelser i här besatta

främmande medborgares ägo, vilka icke kunde karakteriseras som dotterbolag

eller agenturer.

En väsentlig utbyggnad av kontrollagstiftningen genomfördes redan vid

1945 års höstriksdag. Eu av riksdagen bifallen proposition, nr 373, innehöll

dels förslag till lag rörande administration av vissa utländska bolag, dels

vissa tillägg till kontrollagen. Till denna lags 2 § första stycke lades en ny

andra punkt, enligt vilken kvarstad kunde förordnas även i det fall att sådan

åtgärd funnes erforderlig »för att egendomen skall komma till en ändamålsenlig

och ur allmän synpunkt lämplig användning». Vidare föreskrevs, att

kvarstadsbelagd egendom kunde försäljas, om den vore underkastad snar

förstörelse eller hastigt fallande i värde eller krävde alltför kostsam vård

eller det funnes erforderligt för det nyssnämnda, i första stycket andra

punkten angivna ändamålet och Konungen eller flyktkapitalbyrån lämnat

tillstånd därtill.

De nu nämnda tilläggen till kontrollagen, enligt vilka kvarstadsförordnande

och försäljning kunde beslutas även med syfte att egendomen skulle

komma till ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning,

måste ses i samband med den vid samma tillfälle antagna lagen om administration

av vissa bolag. Ifrågavarande utvidgning av lagstiftningen föranleddes

enligt departementschefens uttalande dels av den oreda i hithörande

rättsförhållanden det tyska sammanbrottet och Tysklands uppdelning i

olika ockupationszoner skapat, dels av de svårigheter, som avspärrningen

från Tyskland förorsakat åtskilliga i Sverige verksamma men av Tyskland

finansiellt eller kommersiellt beroende företag och som i många fall föranlett

driftsinskränkningar. Departementschefen förordade därför åtgärder

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

från det allmännas sida, varigenom samhällets intresse av produktionens

och sysselsättningens upprätthållande tillvaratoges.

De förutnämnda lagarna ha haft begränsad giltighetstid och beslut om

förlängning ha upprepade gånger träffats. Erforderliga tillämpningsföreskrifter

ha utfärdats av Kungl. Maj :t, bland annat en kungörelse om skingringsförbud

å tysk egendom. Enligt den gällande instruktionen för flyktkapitalbyrån

skall byrån bland annat meddela tillstånd till försäljning av egendom

varå kvarstad lagts, om det finnes erforderligt för ändamål som i 2 § första

stycket andra punkten i kontrollagen sägs, d. v. s. för att egendomen skall

komma till en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning,

och icke med hänsyn till egendomens värde eller omständigheterna i övrigt

frågans bedömande anses böra underställas Konungens avgörande.

Ett ytterligare steg i denna utveckling representerar den s. k. Washingtonöverenskonnnelsen,

vilken hade formen av en skriftväxling mellan företrädare

för å ena sidan Sveriges regering och å andra sidan Förenta staternas,

Frankrikes och Storbritanniens regeringar. Washingtonöverenskommelsen

framlades (proposition nr 367) för 1946 års riksdag, som godkände den verkställda

skriftväxlingen och bemyndigade Kungl. Maj :t att, vid tidpunkt som

Kungl. Maj :t prövade lämplig, sätta den därigenom träffade uppgörelsen i

kraft. I propositionen uttalades, att den likvidation av den tyska egendomen,

som förutsattes i uppgörelsen, kunde verkställas med stöd av de befogenheter,

som erhållits genom den antagna ändringen av kontrollagen och den

samtidigt utfärdade administrationslagen. Denna lagstiftning vore nämligen

tillräckligt vidsträckt för att medgiva även en allmän likvidation av tysk

egendom här i riket. Genom att någon ny lagstiftning icke ansågs nödvändig,

kom propositionen varken att underställas lagrådets eller lagutskotts

prövning. Propositionen godkändes emellertid i oförändrat skick av riksdagen.

Enligt skriftväxlingen hade ett meningsutbyte ägt rum i frågor berörande

tyska intressen i Sverige och »undanröjandet av varje möjlig risk att dessa

intressen användas till stöd för ett nytt tyskt anfallskrig». Den svenska regeringen

bekräftade härvid sin avsikt att fullfölja ett program för tryggande

av fred och säkerhet genom elimincring av de tyska intressena i Sverige. Den

bekräftade vidare, att flyktkapitalbyrån för detta ändamål skulle fortsätta

att uppdaga, taga under sin kontroll, likvidera, försälja eller eljest överlåta

tysk egendom. Vederbörlig hänsyn skulle härvid tagas till intresset av framtida

fred och säkerhet, »särskilt till nödvändigheten att fullständigt eliminera

alla former av tysk kontroll och ekonomiskt inflytande, ävensom till svenska

nationella ekonomiska intressen samt till önskvärdheten att erhålla högsta

möjliga priser». För övrigt må beträffande Washingtonöverenskommelsen

särskilt framhållas, att den svenska regeringen icke härigenom förbundit

sig att genomföra en total likvidation av tysk egendom. Enligt uppgörelsen

avsågs med tysk egendom all egendom, som direkt eller indirekt ägdes eller

kontrollerades av någon enskild eller juridisk person av tysk nationalitet

inom Tyskland eller av någon tysk, som repatrieras till Tyskland, »dock

med undantag för personer, vilkas fall förtjäna särskild behandling».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

9

Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen givit Ivungl. Maj :t

fullmakter till för svenska förhållanden osedvanliga, långt gående inskridanden

mot bl. a. tysk egendom i Sverige samt att vårt land genom Washingtonöverenskommelsen

i förhållande till främmande makter åtagit sig vittgående

förpliktelser rörande likvidering av dylik egendom. Denna överenskommelse

öppnar dock möjlighet för undantag i speciella fall från ett

dylikt förfarande. I det nu förevarande inledningsvis berörda fallet, som utskottet

med hänsyn till de där föreliggande särskilda omständigheterna ansett

sig böra upptaga till närmare granskning, ha sådana förhållanden varit

för handen, att en likvidation av egendomen ej varit nödvändig enligt

Washingtonöverenskommelsen samt måste framstå som särskilt stötande

enligt rådande svensk rättsuppfattning.

Den berörda, år 1914 förvärvade egendom, som enligt Kungl. Maj :ts beslut

(ten 11 november 1949 försåldes, kan icke sägas hava haft karaktären av i

Sverige undanstucket flyktkapital. Egendomen och därmed förbundna intressen

voro ej heller av den art att försäljning jämlikt Washingtonöverenskommelsen

var erforderlig för »undanröjandet av varje möjlig risk att dessa

intressen användas till stöd för ett nytt tyskt anfallskrig». Vidare kan icke

någon skyldighet till likvidation härledas ur Sveriges utfästelse att taga hänsyn

till »nödvändigheten att fullständigt eliminera alla former av tysk kontroll

och ekonomiskt inflytande». Washingtonöverenskommelsen gav alltså

Kungl. Maj :t full frihet att pröva, huruvida en sådan särskild behandling

varom överenskommelsen talar, i detta fall bort komma till användning. Vidare

har det ej heller kunnat göras gällande, att egendomen vanskötts och

att därför ett ingripande motiverats enligt kontrollagens bestämmelse om

ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning. Ifrågavarande

egendoms nära anknytning till Sverige hade bort påkalla särskild uppmärksamhet.

Visserligen har icke ägarinnan mer än tidvis vistats i Sverige men

hennes dotter och måg, som äro svenska medborgare, den senare ända sedan

födseln, ha från 1931 bott på egendomen samt först förvaltat och därefter

från 1947 arrenderat densamma. Enligt utskottets mening föreligger

här ett exempel på en sådan egendom som — för att begagna uttryckssätten

i sammansatta utrikes- och första lagutskottets tidigare anförda yttrande

— trots ägarens nationalitet i realiteten hör närmare samman med

Sverige än med den ifrågavarande staten. Avgörande skäl ha sålunda enligt

utskottets åsikt förelegat för att undantaga den berörda egendomen

från det allmänna likvidationsförfarandet.

När förevarande egendom nu emellertid försåldes, är även det härvid tilllämpade

förfarandet ägnat alt ingiva betänkligheter. Egendomen försåldes

icke till den högstbjudande. Den av Kungl. Maj :t godkände köparen, domänstyrelsen,

hade lämnat ett anbud på 4 300 000 kronor, vilket med

450 000 kronor understeg det högsta anbudet på 4 750 000 kronor. Enligt

Kungl. Maj :ts beslut bemyndigades dock domänslyrelsen att inköpa egendomen

för 4 500 000 kronor. Om Kungl. Maj :t på detta sätt tilldelar viss anbudsgivare

— i detta fall staten själv — en förmånsställning genom att låta

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

denne ändra sitt bud, sedan övriga anbud föreligga, blir själva anbudsförfarande!

skäligen meningslöst. Ej mindre anmärkningsvärt är, att det pris

uoinänstyrelsen skulle betala dock ej kom i paritet med den högste utan

blott med den näst högste anbudsgivarens bud. Givetvis kan Kungl. Maj:t,

då anbudsförfarande tillämpas, icke alltid vara skyldig att som köpare godkänna

den som avger högsta budet. I förevarande fall förelåg likväl — till

skillnad från ett annat under granskningsåret förekommande fall — intet

skäl att frångå denna regel. Såsom flyktkapitalbyrån anfört i sitt yttrande

företrädde den högste anbudsgivaren tillika betydelsefulla näringspolitiska

intressen. De från vissa arrendatorer och skogsvårdsstyrelsen i länet framförda

särskilda önskemålen hade dessutom på ett tillfredsställande sätt bort

kunna tillgodoses genom uppställande av särskilda villkor för köpeavtalet.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot statsråden Quensel och Sträng.

Närvarande:

frän första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,

Karl August Johanson, Herlitz, Björck, Lindén, Bror Nilsson*, Damström

och Georg Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,

Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Hammar, Löfroth och fru Wallin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 11 maj 1950.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,

Karl August Johanson, Elmgren, Herlitz, Björck, Lindén, Hällgren

och Gustav Emil Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,

Norén, Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Hammar, Löfroth och fru Wallin.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

11

Reservationer:

A. Avseende särskilda delar i utskottets memorial.

I.

av herrar Hallén, Karl August Johanson och Linden, som ej funnit anledning

föreligga för utskottet att såsom bilaga till memorialet låta foga en

inom utskottets kansli upprättad statistisk redogörelse för nådeinstitutets

tillämpning under år 1949.

II.

av herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Lindén, Damström,

Georg Pettersson, Norén, Spångberg och fru Wallin, som ej funnit

anledning föreligga för utskottet att göra anmälan till riksdagen jämlikt

§107 regeringsformen i det ovan under avdelning B upptagna ärendet samt

till stöd härför anfört:

Utskottets majoritet har i två hänseenden riktat anmärkning mot ett

Kungl. Maj :ts beslut att, på framställning av flyktkapitalbyrån, låta försälja

ett fastighetskomplex, tillhörande tysk ägare.

Den första anmärkningen gäller att försäljning över huvud företogs. Enligt

utskottets mening var en likvidation av denna egendom ej nödvändig

enligt Washingtonuppgörelsen. Därvid åberopar utskottet en föreskrift att

egendom tillhörande »personer vilkas fall förtjäna särskild behandling»

kan undantagas från likvidation. Utskottet menar att en privilegierad ställning

bör tillerkännas ägaren till denna jordegendom av det skälet att svärsonen

till ägaren förvaltat och senare arrenderat fastigheten och att denne

svärson är svensk medborgare. Utskottet har underlåtit att visa att fall av

denna typ avsetts med nyss citerade undantagsbestämmelse. Det kan enligt

vår mening ingalunda antagas att en så stor investering av tyskt kapital

i svenska realvärden skulle enligt Washingtonavtalet skonas av nyssnämnda

skäl. Utskottets uppfattning att en likvidation i detta fall varit »särskilt

stötande enligt svensk rättsuppfattning» kunna vi icke heller dela. Vi tro

tvärtom att det skulle ha verkat stötande, icke blott i Sverige utan långt

utanför våra gränser, om åtgärderna för eliminering av tyska ekonomiska

intressen i Sverige och för tillgodoseende av svenska rättsägares anspråk

att få åtminstone partiell betalning för sin fordringar skulle ha hejdats

inför Stinnesfamiljens fastighet i Sverige, värd bortemot 5 miljoner kronor.

Clearing- och likvidationsåtgärder innebära med nödvändighet en viss solidaritet

i uppoffringar mellan olika grupper av tyska medborgare, och tyska

fastighetsägare få finna sig i att likställas med t. ex. ägare av rörelse eller

av löst kapital.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Den andra anmärkningen avser valet av köpare. Utskottet anmärker på

att fastigheten såldes till domänstyrelsen för 4y3 miljoner kr. oaktat Tändsticksbolaget

givit ett anbud på 4 750 000 kr. Orsaken till att icke det högsta

anbudet antogs var att gällande lag av 1925 ang. bolags förvärv av fastighet,

sådan den i praxis tillämpats, ansågs utgöra ett hinder för försäljningen

till nämnda bolag. De i praxis tillämpade reglerna för dispens från försälj

ningsförbudet enligt 5 § ha befunnits i detta fall icke medgiva försäljning

till bolaget. Något skäl för anmärkning mot denna ståndpunkt finna

vi icke föreligga.

B. Avseende avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen.

III.

(Protokoll över justitieärenden.)

av herrar Gustav Emil Andersson, Pettersson i Norregård, Swedberg och

Olsson i Mora, vilka anfört:

Frågan om rattfylleriets bekämpande har under senare år vid flera tillfällen

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet samtidigt som den officiella

statistiken uppvisat, att antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av

spritpåverkan, blivit allt flera. Vid 1949 års riksdag väcktes flera motioner

angående skärpt lagstiftning på detta område, och samma år tillsattes 1949

års trafiknykterhetsutredning för utarbetande av förslag till reviderad rattfyllerilagstiftning.

Inför första kammaren uttalade 1949 chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, bl. a., att om en person, som gjort sig skyldig till

rattfylleri, skall få nåd fordras det andra och mycket starkare skäl än när

det gäller nådesansökningar för de flesta andra brott. Statsrådet trodde inte

att han i något enda fall förordat villkorlig dom i rattfyllerimål endast

med stöd av sådana skäl, som i vanliga mål kunna föranleda domstolarna

att bevilja villkorlig dom, t. ex. att det är fråga om engångsförseelse av en

hygglig människa, som man kan vänta aldrig kommer att upprepa sitt brott.

Mot denna bakgrund är det ägnat att förvåna att antalet benådade rattfyllerister

synes bli allt större.

Under år 1948 behandlades något över 100 nådeansökningar från personer,

som dömts för onykterhet vid förande av bil. Av dessa ansökningar

blevo 27 i större eller mindre mål bifallna, därav 12 mot högsta domstolens

avstyrkande. I 4 av de sistnämnda fallen nedsattes straffet, och i 6 fall

beviljades villkorlig dom.

Under år 1949 utvisar en inom konstitutionsutskottet verkställd undersökning

att antalet nådeansökningar av personer, som dömts för rattfylleri

(i vissa fall i förening med andra brott), uppgått till 144 och att av dessa 39

blivit i större eller mindre mån bifallna. 105 ansökningar ha avslagits, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

13

9 ha i överensstämmelse med högsta domstolens hemställan helt eller delvis

bifallits (1 nådesökande har beviljats uppskov med straffets verkställighet,

3 ha erhållit villkorlig dom och 5 ha fått sänkta straff) och icke mindre än

30 ha med avvikelse från högsta domstolens hemställan blivit i större eller

mindre mån bifallna (4 nådesökande ha fått uppskov med straffets verkställighet,

12 ha erhållit villkorlig dom och 14 ha fått sänkta straff). Bland

de benådade befinna sig även ett flertal chaufförer och bussförare. Vid undersökningen

har observerats att ett flertal nådesökande underlåtit att i

vanlig ordning överklaga underrätts dom och i stället funnit lämpligt att

göra ansökan om nåd.

Verkningarna av den nja rättegångsordningen äro väl ännu icke fullt

tydliga, men reformens grundläggande krav på muntlighet och omedelbarhet

i rättegångsförfarandet stå knappast i god överensstämmelse med en

väsentligt vidgad pappersprövning vid växande nådeärendens beredning

inom justitiedepartementet.

Iakttagelserna i fråga om behandlingen av rattfylleristernas nådeansökningar

synas vara av den natur att de böra bringas till riksdagens kännedom,

och detta torde kunna ske utan detaljerad redovisning av de särskilda

ärendena. För att välja ett enda exempel kan en anmälan enligt § 107 regeringsformen

knytas till handläggningen av en under 17 :o) i protokollet över

justitieärenden den 1 april 1949 omförmäld nådeansökan.

En militär befattningshavare hade för onykterhet vid förande av bil samt

ovarsamt förande av bil av hovrätt dömts att hållas i fängelse två månader.

Domen avsåg brott vid två särskilda tillfällen. Den 26 oktober 1947 hade

mannen gjort sig skyldig till rattfylleri; blodprov utvisade 1,55 promille alkohol.

Två dagar senare gjorde han sig skyldig till rattfylleri och ovarsam

framfart, varigenom han på en tämligen rak vägsträcka kolliderat med en

mötande bil; båda bilarna samt två passagerare i den mötande bilen skadades;

blodprov utvisade 2,56 promille alkohol. Det var icke första gången, som

denne man gjort sig skyldig till spritmissbruk. 1940 erhöll han 8 dagars

vaktarrest samt 2 månaders suspension för fylleri. Samma år intogs han

på egen ansökan på alkoholistanstalt. 1944 fick han 15 dagars vaktarrest

för fylleri, i samband varmed han var intagen på sjukhus några dagar. Dessutom

har han 1929 fått höta för våldsamt motstånd.

Såsom nådeskäl anförde sökanden hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet,

ömmande familjeskäl samt att hans militära tjänstgöringsförhållanden ändrats

till hans nackdel.

Högsta domstolen fann anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till

ansökningen, men föredraganden hemställde alt Kung]. Maj.-t av nåd måtte

förordna att med verkställandet av det ådömda straffet skulle anstå i enlighet

med lagen om villkorlig dom, men att sökanden under en prövotid

av tre år skulle stå under övervakning.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifölls av

Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda förekommit ha vi mot den allmänna bakgrunden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

av nådeinstitutets tillämpning i fråga om rattfyllerister ansett oss böra påyrka

anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet

Zetterberg.

IV.

(Protokoll över utrikesdepartements- och liandelsärenden.)

av herrar Herlitz och Hammar, vilka anfört:

Inom utskottet har ett försök gjorts att överblicka, i vad mån reglerna i

RF § 12 om riksdagens — eller i särskilda fall utrikesnämnden eller utrikesutskottets

— medverkan vid avslutande av överenskommelser med främmande

makter blivit tillämpade på de handelsöverenskommelser som ingåtts.

Ledning har härvid erhållits i en nyligen publicerad Utredning angående

de handelspolitiska arbetsformerna in. m. II (SOU 1950: 9). Det visar

sig att av 49 sådana överenskommelser som ingåtts 1949 endast två

blivit underställda riksdagens prövning. I vad mån i stället den av RF § 12

subsidiärt anvisade utvägen, att lämna utrikesnämnden respektive utrikesutskottet

tillfälle att yttra sig, har tillgripits, kan icke till fullo upplysas.

Men det kan nämnas, att å föredragningslistorna för utrikesnämnden — som

efter årets första månader, då frågan om skandinaviskt militärt samarbete

var aktuell, endast sammanträdde tre gånger — frågor om handelsöverenskommelser

icke i något fall upptagits, samt att enligt utrikesutskottets protokoll

endast vid jämförelsevis få tillfällen handelpolitiska frågor varit

före, och detta endast i den formen, att redogörelser lämnats och diskussion

i anslutning därtill ägt rum. Med avseende på beskaffenheten av den

behandling, som förekommit eller kan antas ha förekommit hos utrikesutskottet

(utrikesnämnden), synes det uppenbart, att denna ingalunda har

kunnat vara sådan som RF § 12 avser. Då riksdagens organ träda i riksdagens

ställe, kan det icke vara till fyllest, att ärendena presenteras allenast

genom muntlig föredragning; meningen måste vara att yttrandena skola

avgivas på grundval av framlagda handlingar (färdiga traktattexter eller i

vart fall utformade preliminära förslag). Än mindre är det till fyllest, att,

så som sedan början av 1948 synes hava varit vanligt, redogörelse för varulistor

i en eller annan form meddelas utrikesnämnden (utskottet) i efterhand.

RF § 12 avser självklart, att yttranden skola avgivas, innan avgöranden

träffas. Och det är — vilket nu för tiden besynnerligt nog ofta förbises

— en fundamental skillnad mellan att avgiva yttranden om vad som bör

ske och att få upplysningar om vad som skett.

I vad mån 1949 års överenskommelser varit av sådan beskaffenhet, att de

bort behandlas enligt RF § 12, torde väsentligen bero av huruvida de anses

angå frågor »av större vikt». Denna bestämning förutsätter ett diskretionärt

bedömande i varje särskilt fall. Hur det bör utfalla kan naturligen beträffande

åtskilliga av ifrågakommande överenskommelser vara föremål för

delade meningar. Men med den grundläggande betydelse våra handelsöver
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

15

enskommelser jncd främmande makter i närvarande läge hava för vår folkhushållning,

kan det icke råda meningsskiljaktighet om att talrika överenskommelser

måste anses äga denna karaktär. Det är ingalunda till fyllest, att

de ganska intetsägande »ramavtalen» underställas riksdagen. Det är framför

allt genom s. k. kontingentavtal (fristående eller anslutna till ramavtalen),

som de viktiga avgörandena träffas. Utan anspråk på att kunna särskilt

utpeka de fall, där RF § 12 mest påtagligt blivit åsidosatt, vilja vi —

med ledning av SOU 1950: 9 s. 20 ff. — erinra om ett stort antal s. k.

sekundära kontingentavtal, bl. a. med Tjeckoslovakien, vissa avtal med

Ungern, vissa s. k. primära kontingentavtal, bland annat angående de båda

zonerna i Tyskland samt med Sovjetunionen, samt vissa överenskommelser

med Storbritannien och Australiska statsförbundet. Även om en eller annan

av dessa överenskommelser i någon form blivit dryftad i utrikesnämnden

eller utrikesutskottet, synes det oss uppenbart att reglerna i RF § 12 blivit

åsidosatta, dels genom att vissa överenskommelser över huvud ej behandlats

av vare sig riksdagen eller dess organ, dels genom att andra cj behandlats

på det sätt RF § 12 åsyftar.

Detta förhållande sticker bjärt av mot de försäkringar, som för 4 år sedan

avgåvos av utrikesministern, att man i möjligaste mån borde återgå till

den praxis som rådde före kriget beträffande tillämpningen av RF § 12.

Denna tanke har — såsom framhålles i nämnda utredning — icke fullföljts.

Anledningarna till att handelsöverenskommelser icke förelagts riksdagen_

vilka utförbgt redovisas i utredningen — skola här ej diskuteras. Dem förstå

vi väl; riksdagsbehandlingen är ofta olämplig — med hänsyn till nödvändigheten

att handla snabbt. Men varför har då icke den i RF § 12 subsidiärt

anvisade utvägen anlitats: inhämtande av utrikesnämndens eller

utrikesutskottets yttrande? Detta är frågans kärnpunkt. Det under nuvarande

förhållanden naturliga är enligt vår mening, att de handelspolitiska

frågorna — i den mån de ej enligt RF § 12 ovillkorligen ankomma på riksdagen

handläggas i denna form. Riksdagen kan icke på allvar följa handelspolitikens

skiftningar, men desto viktigare är det, att dess utrikespolitiska

delegation gör det.

Vi betvivla ej, att ansvaret för den utveckling, som ägt rum, delvis faller

på utrikesnämnden (utskottet), i det att den i stor utsträckning varit till

fieds med sin mycket passiva roll. Mycket kunde utan tvivel varit annorlunda,

om dess ledamöter i högre grad tagit initiativ till handelspolitiska

frågors upptagande. Att så ej skett, beror väl delvis på att, såsom ofta kunnat

iakttagas, ledamöterna, vilka i avsevärd omfattning äro tvngda av andra

uppgifter, över huvud ej ha tillfälle att ägna utrikesfrågorna tillräcklig uppmärksamhet.

I varje fall är det framför allt regeringens sak att, oavsett hur

stort intresse som yppas inom nämnden (utskottet), genom framställningar

i överensstämmelse med RF § 12 sörja för en grundlagsenlig behandling av

handelspolitiken.

Med åberopande av vad nu anförts, lut vi inom utskottet yrkat anmälan

enligt 107 § regeringsformen beträffande ministern för utrikes ärendena

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Undéns och statsrådet och chefen för handelsdepartementet Ericssons underlåtenhet

att i vederbörlig omfattning utverka sådan behandling av handelsöverenskommelser,

som är föreskriven i § 12 regeringsformen.

V.

(Protokoll över socialärenden den 18 mars, 8 april och 16 december 1949.)

av herrar Herlitz, Björck, Stener, Olsson i Mora, Nordkvist och Häckner,

vilka anfört:

Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete bestämmer som bekant intet

om de grunder, efter vilka byggnadstillstånd skall givas eller vägras.

Icke heller på annat sätt har riksdagen tagit ståndpunkt till frågan om

vilka behov som skola givas företräde framför andra. Vad som anförts i

detta spörsmål i statsverkspropositionen (vid framläggandet av den s. k.

nationalbudgeten) har icke blivit föremål för några riksdagens beslut. Hur

olika sökandes anspråk skola vägas mot varandra ankommer det sålunda

helt på Kungl. Maj :t att bestämma. Kungl. Maj :t tar ståndpunkt till detta

spörsmål i olika former, särskilt genom prövning av riktigare ansökningar

och av besvär, genom direktiv för tillståndsgivande myndigheter och genom

fastställande av det mått av tillstånd som olika myndigheter förfoga över

(kvoter).

Med hänsyn till byggnadsregleringens utomordentliga betydelse har det

synts oss vara av intresse att kunna iakttaga, huru dessa Kungl. Maj:ts

befogenheter blivit begagnade. Det har emellertid för oss varit otänkbart att

söka med ledning av statsrådsprotokoll och därtill hörande handlingar få ett

grepp om byggnadsregleringen i dess helhet och däri tillämpade grundsatser.

Vi ha stannat inför allenast de beslut genom vilka kvoter fastställts för bostadsbyggen.

Dessa beslut äro tre, samtliga fattade på föredragning av statsrådet

Sköld. Den 18 mars fastställdes bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner

för 1949, den 8 april dels bostadsbyggnadskvoter för ytterligare vissa

kommuner, dels s. k. länsbostadskvoter, ävenledes för år 1949, och den 16

december bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner för 1950. Det har

synts oss vara av intresse att vinna kännedom om de till grund för denna

kvotering liggande övervägandena.

Att statsrådsprotokollen icke direkt lämna det besked vi eftersökt är naturligt.

Men man har anledning att söka beskedet i det utredningsmaterial

som, enligt vad protokollet utvisar, legat till grund för Kungl. Maj :ts beslut.

Det har under dessa förhållanden synts oss påfallande, att de handlingar,

på vilka Kungl. Maj :ts beslut grundas, huvudsakligen allenast utgöras av

mycket summariska framställningar av bostadsstyrelsen.

Den framställning av den 18 mars, som ligger till grund för beslutet samma

dag, uppehåller sig väsentligen vid den särskilda tillståndsgivning, som

betingades av vissa industriers arbetskraftsbehov. I övrigt anföres endast

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 11.

17

Vid uppgörande av förslag till bostadsbyggnadskvoter har vid fördelningen

grundläggande hänsyn hittills brukat tagas till de beräknade nettotillskotten

av hushåll inom respektive kommuner. Kvoterna ha tidigare angivit

det antal lägenheter, som ur bostadsmarknadssynpunlct rimligen borde innom

en kommun få färdigställas för inflyttning under ett kalenderår. När

kvoterna nu i stället ange det antal lägenheter, för vilka byggnadstillstånd

bör få meddelas under ett kalenderår, synes detta i och för sig icke böra

föranleda tillämpning av någon annan fördelningsprincip än den ovan angivna.

Det har emellertid varit nödvändigt att beakta, att lägenhetstillskottet

under ett år betingas av icke endast den tillståndsgivning soin skall regleras

genom fastställande av kvoter för samma år utan jämväl av den bostadsproduktion,

för vilken tillstånd meddelats under föregående kvotperioder.

Ju större sistnämnda bostadsproduktion är, desto lägre har — under

i övrigt lika omständigheter — kvoten kunnat sättas. I vissa fall har

emellertid i den vid årsskiftet pågående lägenhetsproduktionen kunnat

konstateras ingå en större eller mindre försening i fråga om färdigställandet

av lägenheter, som ursprungligen beräknats bli inflyttningsfärdiga före

den 1 januari 1949. Att icke beakta detta skulle ha inneburit att kvoten

blivit för låg. På samma sätt gäller, att kvoten satts desto högre, ju högre

det beräknade hushållstillskottet är.

Särskild hänsyn har vidare tagits till den olika grad i vilken kommunerna

hittills blivit underförsörjda med bostäder samt till en serie särskilda omständigheter.

I vissa fall har det sålunda varit nödvändigt att beakta förhållandena

på den lokala byggnadsarbetsmarknaden. Vidare har det varit

nödvändigt att icke sätta en lägre kvot än det antal lägenheter för vilka

byggnadstillstånd redan meddelats sedan den 1 januari 1949.

Av det sagda framgår, att uppgörandet av förslag till kvoter haft karaktären

av diskretionär prövning från fall till fall. Inom det begränsade totalprogrammet

har emellertid utrymmet för i och för sig motiverade hänsynstaganden

varit mycket litet. Det må emellertid framhållas, att programmet

icke innebär någon minskning av tillståndsgivningen för bostäder jämfört

med 1948 utan tvärtom en icke oväsentlig utvidgning. Innebörden av de

nya kvoterna för de berörda kommunerna framgår bäst av en jämförelse

med det antal lägenheter, för vilka byggnadstillstånd erhölls under år 1948,

varom uppgifter därför lämnas i bilagda förslag till kvoter.

Framställningen av den 8 april innehåller allenast följande motivering:

I.1

Till och med den 28 mars 1949 hade till bostadsstyrelsen inkommit framställningar

från 43 kommuner, vilka hemställt om att för dem måtte fastställas

särskilda bostadsbyggnadskvoter.

Dessa framställningar ha därefter i samråd med arbetsmarknadsstyrelsens

byggnadslillståndsbyrå prövats å bostadsstyrelsens planeringbyrå, varvid

i stort sett tillämpats samma principer som vid uppgörandet av förslag

till kvoter för de kommuner, för vilka dylika tidigare varit fastställda.

Sedan resultatet av denna prövning diskuterats vid byggnadsberedningens

sammanträde den 5 april 1949, har det befunnits lämpligt att föreslå bostadsbyggnadskvoter

för 9 av de kommuner som hemställt härom. Innebörden

av detta förslag framgår av bilaga 1 (förslaget upptaget i tabellform).

Summan av de föreslagna kvoterna utgör 400 lägenheter.

Hänför sig till fastställandet av bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner.

llinang till riksdagens protokoll 1950. tj samt. 2 avd. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

II.1

För byggnadstillståndsgivning under år 1949 inom de kommuner, för

vilka bostadsbyggnadskvoter icke voro fastställda under år 1948, har förutsatts

kunna disponeras sammanlagt 9 000 lägenheter.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 18 mars 1949 ha 26 kommuner, för vilka

kvoter voro fastställda under år 1948, överförts till icke-kvotkommuner, och,

enligt här föreliggande förslag skulle å andra sidan kvoter fastställas för

9 nya kommuner. I samband med den först nämnda förändringen beslöts,

att 200 lägenheter skulle överföras från tillståndsgivningsprogrammet för

kvotkommuner å 33 000 lägenheter till det antal lägenheter, som förutsatts

böra fördelas på länsbostadskvoter. Bifall till den nu föreslagna förändringen

har förutsatts böra inbegripa ett överförande av 400 lägenheter från tillståndsgivningsprogrammet

för icke-kvotkommuner till motsvarande program

för kvotkommuner.

Sagda modifikationer innebära, att tillståndsgivningsprogrammet för ickekvotkommuner

minskats med (400 — 200 =) 200 eller från 9 000 till 8 800

lägenheter. Efter diskussion inom byggnadsberedningen har det befunnits

lämpligt att på länsbostadskvoter fördela 8 000 av ovannämnda lägenheter,

medan 800 lägenheter skulle disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen såsom

en central reserv.

Det förslag till länsbostadskvoter, som redovisas å bilaga 2, har uppgjorts

å bostadsstyrelsens planeringsbyrå i samråd med arbetsmarknadsstyrelsens

byggnadstillståndsbyrå.

Då närmare uppgifter om bostadsbehovet och dess förändringar inom de

olika länen för närvarande icke stått att erhålla, har vid fördelningen av

sagda lägenhetsantal på länsbostadskvoter hänsyn i första hand tagits till

folkmängden i respektive län, exklusive kommuner med egen bostadsbyggnadskvot.

Därjämte har sagda befolknings fördelning på tätorter och egentlig

landsbygd beaktats ävensom i viss utsträckning flyttningsrörelserna. Slutligen

har viss ledning erhållits av uppgifter om tillståndsgivningen i ickekvotkommuner

under år 1948.

Framställningen av den 12 december innehåller över huvud ingen motivering,

allenast förslag om kvotsiffror.

I ärendena hava jämväl förelegat vissa framställningar från särskilda

kommuner in. fl., över vilka emellertid bostadsstyrelsen icke särskilt yttrat

sig.

Detta är, såvitt handlingarna upplysa, hela det utredningsmaterial på vilket

Kungl. Maj :t grundat sitt avgörande om i vilken omfattning olika orters

bostadsbehov skola tillgodoses. Vi ha svårt att förstå, hur föredraganden

och statsrådets övriga ledamöter kunnat vara tillfreds med en så summarisk

utredning och beredda att på grundval därav på ytterst kort tid —

bostadsstyrelsens framställningar i de första två ärendena äro daterade samma

dagar ärendena föredrogos i konseljen och den tredje framställningen

4 dagar före konseljbeslutet — bedöma skäligheten och riktigheten av de

resultat, som bostadsstyrelsen kommit till och som av Kungl. Maj :t utan

ändring accepterats.

Kännetecknande för vårt regeringssystem är den vikt som lägges vid att

de ärenden i vilka Kungl. Maj :t beslutar bliva vederbörligen förberedda

1 Hänför sig till fastställandet av länsbostadskvoter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

19

genom »nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk»

(RF § 10). Denna beredning är för det första av betydelse såsom grundval

för Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande. Men det är tillika av betydelse, att

allmänna handlingar, tillgängliga för konstitutionsutskottet och i regel även

för allmänheten, giva kännedom om de grunder, på vilka besluten vila samt

möjlighet att bedöma och i förekommande fall kritisera dem.

Vikten av denna behandlingsform är större ju större räckvidd och betydelse

Kungl. Maj :ts beslut hava. I förevarande fall är det fråga om beslut

av den mest ömtåliga och ingripande art: det gäller ju den vanskliga uppgiften

att träffa ett avgörande om i vilken utsträckning olika grupper av

medborgare skola få sina bostadsbehov tillgodosedda, ett val mellan de anspråk

härutinnan som från olika orters sida gjorts gällande. Här är det sålunda

särskilt angeläget, att de grunder på vilka avgörandet träffas bliva

noggrant övervägda och klarlagda. Avgörandena måste framstå som resultat

av en såvitt möjligt ingående omsorgsfull och objektiv utredning.

Till en sådan utredning hör i första hand noggrann utredning om de

faktiska förhållanden inom olika orter, vilka äro av betydelse för bedömande

av behovet av bostäder. Till utredningen hör för det andra att fixera

de grundsatser, efter vilka olika orters behov skola bedömas och vägas mot

varandra, och att i varje särskilt fall överväga huru dessa grundsatser skola

tillämpas. Den av Kungl. Maj :t bestämda kvotfördelningen kan inför allmänheten

framstå som objektiv och rättvis endast om den sålunda bygger

på ett allsidigt material av fakta och på generella normer, enligt vilka de

enskilda fallen likformigt bedömas. Vad av bostadsstyrelsen anförts är ur

denna synpunkt långt ifrån tillräckligt. Utredningens bristfällighet framstår

klart, om man erinrar sig att olika meningar ofta gjorts gällande om de

grunder, efter vilka fördelningen bör ske, om beskaffenheten och värderingen

av det statistiska material m. in., som bör ligga till grund för kalkylerna

o. s. v. Betydelsen av det val, som härutinnan träffas mellan olika

möjligheter, får en klar belysning exempelvis i den diskussion som förts

kring frågan om bostadskvoten för Göteborg (Göteborgs stadsfullmäktiges

handlingar 1950 nr 102).

Måhända kan man räkna med att föredraganden på andra vägar förskaffat

sig en viss orientering i och överblick över spörsmålet. Det förefaller

dock osannolikt att tillräcklig inblick i mångfalden av speciella frågor, till

vilka Kungl. Maj :t vid kvoternas bestämmande haft att taga ståndpunkt,

kunnat ernås utan en vederbörligen motiverad utredning av bostadsstyrelsen.

Och i varje fall har det tillvägagångssätt som valts medfört den betänkliga

följden, att fördelningen för utskottet och för allmänheten icke

framstår såsom tillräckligt grundad i gripbara objektiva överväganden.

Med stöd av vad nu anförts hava vi inom utskottet yrkat anmälan enligt

§ 107 regeringsformen beträffande bristerna i den utredning, som legat till

grund för ovannämnda på föredragning av statsrådet Sköld fattade beslut

av den 18 mars, 8 april och 10 december 1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

VI.

(Protokoll över inrikesärcnden den 30 september 1949.)

av herrar von Friesen och Löfroth, vilka anfört:

I ansökan den 1 juni 1949 anhöll stadskamreraren i Kiruna Hjälmar

Fredrik Vilhelm Falk, att Kungl. Maj :t måtte förklara honom behörig att

erhålla förordnande såsom kommunalborgmästare i nämnda stad, oaktat

han icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Kungl. Maj :t fann genom beslut den 30 september 1949, nr 65, framställningen

icke föranleda någon åtgärd.

I 55 § lagen om kommunalstyrelse i stad föreskrives, att i stad utan

magistrat skall jämte drätselkammare finnas en kommunalborgmästare.

Om utseende och entledigande av kommunalborgmästare stadgas i lagen

den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare. Beträffande kompetensvillkoren

stadgas i 1 § att kommunalborgmästare skall hava avlagt för

utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, dock må till kommunalborgmästare

utses jämväl den som av Konungen på grund av annan

utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän

befattning funnits skickad att innehava den tjänst, varom är fråga.

Enligt 2 § väljes kommunalborgmästare av stadsfullmäktige eller, där sådana

ej finnas, av allmänna rådstugan. Förordnande å befattningen utfärdas

av länsstyrelsen. Enligt 3 § skall särskilt reglemente utfärdas av Kungl.

Maj :t i viss ordning. Reglemente skall bl. a. innehålla bestämmelse om

kommunalborgmästares tillsättning och entledigande.

Reglementet för kommunalborgmästare i Kiruna har fastställts genom

Kungl. brev den 14 januari 1949. Om kommunalborgmästarens tillsättande

stadgas i 5 § bl. a., att tjänsten skall kungöras i allmänna tidningarna

och annan lämplig tidning samt att sökande skall ingiva sina ansökningshandlingar

till drätselkammaren inom en månad efter kungörandet. Handlingarna

överlämnas till stadsfullmäktige jämte yttrande.

Tjänsten såsom kommunalborgmästare i Kiruna kungjordes i behörig

ordning i början av 1949, varefter stadsfullmäktige den 7 februari 1949

valde en tingsmeriterad juris kandidat till kommunalborgmästare i staden.

Denne avsade sig emellertid tjänsten, innan han ännu erhållit förordnande

å densamma. Tjänsten kungjordes på nytt till ansökan ledig och därvid

anmälde sig såsom sökande fyra personer, av vilka två styrkt sin behörighet

för tjänsten. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 20 maj 1949, då

frågan om val av kommunalborgmästare stod på dagordningen, beslöto fullmäktige

emellertid att bordlägga ärendet och i stället vädja till Falk att

anmäla sig som sökande till tjänsten. Vid sammanträde den 17 juni 1949

beslöto fullmäktige att befattningen ånyo skulle kungöras till ansökan

ledig.

I en den 3 juni 1949 till länsstyrelsen i Norrbottens län inkommen ansökan

anhöll Falk att bliva förklarad behörig att erhålla förordnande som

kommunalborgmästare i Kiruna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

21

över ansökningen avgav länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande den 30

juni 1949. Länstyrelsen konstaterade bland annat, att Falk, trots avsaknaden

av juridisk examen, syntes fylla de krav, som borde uppställas på innehavaren

av kommunalborgmästartjänsten. Ur denna synpunkt syntes hinder

därför icke böra möta emot ett bifall till Falks ansökan om dispens. Länsstyrelsen

ville emellertid ifrågasätta, huruvida Falk, om dispensen beviljades,

likväl i nuvarande läge kunde vara berättigad att ifrågakomma till kommunalborgmästartjänsten

i Kiruna. Därvid påpekade länsstyrelsen, att bestämmelserna

i reglementet för kommunalborgmästa^en i Kiruna syntes

otvetydigt giva vid handen, att val skulle ske bland dem som i behörig ordning

anmält sig till tjänstens erhållande. En förutsättning för att en framställning

från Falk om tjänstens erhållande skulle kunna komma under

bedömande vore, att befattningen ånyo kungjordes till ansökan ledig. Fullmäktige

hade även vid sammanträde den 17 juni beslutat att så skulle ske.

Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida ett dylikt beslut kunde

anses lagligen grundat, alldenstund behöriga sökande redan anmält sig vid

det tidigare kungörelseförfarandet. Under åberopande av vad som anförts,

och då Falk haft möjlighet att vid två tidigare tillfällen i vanlig ordning

anmäla sig till tjänstens erhållande, ville länsstyrelsen starkt ifrågasätta,

huruvida den sökta dispensen i detta sammanhang borde beviljas Falk.

Falk bör, ehuru han saknar juridisk examen, såsom även länsstyrelsen

erkänt, skäligen anses fylla de krav som böra uppställas på innehavaren

av ifrågavarande kommunalborgmästartjänst. Vad länsstyrelsen i trots

härav anfört emot ett meddelande av dispens i nu förevarande fall synes

däremot icke förtjäna beaktande. Med hänsyn härtill och till betydelsen

av en likformig tillämpning av dispensbestämmelserna rörande kommunalborgmästartjänster

ha vi ansett att utskottet bort göra anmälan enligt

§ 107 regeringsformen mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Mossberg. VII.

VII.

av herr Spångberg, Swedberg, Olsson i Mora och Häckner, vilka anfört:

I en den 31 oktober 1949 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

inkommen skrift hade advokaten Torsten Sylwan, Stockholm -—

med förmälan att chefen för departementets landsstatsavdelning förde ett

kortregister över vissa inom landsstaten anställda tjänstemän, i vilket register

av denne infördes vissa till honom i förtroende lämnade upplysningar

rörande dessa tjänstemän —• jämlikt § 2 4:o tryckfrihetsförordningen

anhållit om tillstand att taga del av samtliga till registret hörande kort,

som använts i något av departementet handlagt ärende.

Sedan vederbörande tjänsteman upplyst, att framställningen torde åsyfta

vissa av honom förda privata minnesanteckningar, vilka av honom förvarades

under särskilt lås, fann statsrådet och chefen för inrikesdeparte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

mentet genom beslut den 8 november 1949, § 1, framställningen icke föranleda

någon åtgärd, enär ifrågavarande anteckningar icke kunde anses

vara sådana allmänna handlingar, varom förmäldes i § 2 l:o gällande

tryckfrihetsförordning.

Såväl i den äldre tryckfrihetsförordningen, som gällde till och med utgången

av år 1949, som i den samma år antagna nya tryckfrihetsförordningen

fastslås grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet. Enligt

båda förordningarna äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade

handlingar allmänna, vare sig de till myndigheten inkommit eller

blivit där upprättade.

Några uttryckliga bestämmelser funnos ej i den äldre tryckfrihetsförordningen

i fråga om gränsen mellan allmänna och enskilda handlingar. I den

nya tryckfrihetsförordningen inflöt emellertid i 2 kap. 4 § ett stadgande av

innebörd, att minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet

verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande

till avgörande, ej skall hos myndigheten anses som allmän handling, om ej

uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats,

omhändertagits för förvaring. I propositionen nr 230 till 1948 års riksdag

med förslag till ny tryckfrihetsförordning anförde föredragande departementschefen

bl. a. att ifrågavarande stadgande i huvudsak torde innefatta

endast ett lagfästande av vad redan då gällde.

1944 års tryckfrihetssakkunniga, vilkas förslag (SOU 1947: 60) ligger

till grund för den nya tryckfrihetsförordningen yttrade bl. a. att från handlingsbegreppet

borde ej uteslutas något skriftligt meddelande i vilken form

det än framträdde. Hur skriften åstadkommits -— för hand, med maskinskrift,

helt eller delvis genom tryck eller stencilering eller på annat sätt —

kunde icke anses avgörande, lika litet som om det skriftliga meddelande,

som handlingen innefattade framstode som ett avslutat helt. Även vad som

ur språklig synpunkt vore ofullständigt kunde vara en handling, exempelvis

en blankett eller en tablå eller tabell. Praktiska skäl talade för att handlingsbegreppet,

då det gällde hos myndighet upprättade handlingar, gåves

en begränsad innebörd genom undantag i lagen. Avgörande för undantagets

omfattning borde vara att därigenom ej något av det sakliga material,

på vilket myndighet grundade sina beslut och åtgärder, undandroges från

offentlighetsprincipens tillämpning. Promemorior och utredningar, som

innehölle dylikt material, borde ej få undantagas och ej heller uppteckningar,

som vore föreskrivna i arbetsordning eller eljest. Därutöver förekomme

dock att befattningshavare för underlättande av sitt eget arbete gjorde

minnesanteckningar och andra uppteckningar, vilka alltefter vederbörandes

personliga läggning bleve mer eller mindre fullständiga. Enligt en allmänt

tillämpad praxis torde sådana uppteckningar betraktas som befattningshavarens

personliga egendom, varöver han, i varje fall sedan målet

eller ärendet slutbehandlats, ägde disponera. Han kunde således borttaga

dem ur akten och förstöra dem eller behålla dem till ledning för behandlingen

av likartade mål eller ärenden. Vad nu sagts gällde även i viss ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

23

sträckning memorialanteckningar över muntlig förhandling i sådana fall

då de ej voro att jämställa med protokoll. I den mån sådana uppteckningar

som nu avsåges bliva arkiverade hos myndigheten, skulle de emellertid

hänföras till allmänna handlingar.

Från rättspraxis kan vidare erinras om rättsfallet RÅ 1946:3, vari regeringsrätten

hade att taga ställning till en såsom konfidentiell betecknad

maskinskriven PM, upptagande vissa anmärkningar mot en tjänsteman.

Regeringsrätten förklarade att PM måste anses utgöra sådan handling,

som avses i 2 § 1 mom. äldre tryckfrihetsförordningen och sålunda offentlig.

Vidare kan nämnas, att militieombudsmannen i sin år 1936 avgivna

ämbetsskrivelse såsom allmän handling förklarat ett handbrev som en ämbetsman

i befordringsärende avlåtit till annan ämbetsman och som därvid

kommit till användning.

Frågan om rätt att överklaga beslut, varigenom myndighet vägrat bifalla

ansökan om utlämnande av offentlig handling, reglerades i § 2 5:o äldre

tryckfrihetsförordningen. Hade beslutet fattats av domstol, kunde klagan

föras i högre rätt. Var det en administrativ eller kommunal myndighet,

som meddelat beslutet, kunde — vid sidan av domstolsvägen — ändring sökas

i administrativ ordning med regeringsrätten som högsta instans. Över

departementschefs beslut att icke utlämna handling kunde klagan icke föras.

Nu nämnda regler om överklagande infördes år 1937. I den nya tryckfrihetsförordningen

ha bestämmelser om överklagande upptagits i huvudsaklig

överensstämmelse med vad tidigare gällt. Överklagande får dock

icke ske när beslutet i utlämningsärendet meddelats av departementschef.

Då sålunda den enskilde icke har möjlighet att åstadkomma rättelse i ett

beslut fattat av departementschef om att ej utlämna handling, är det av

största vikt att konstitutionsutskottet övervakar att den för vår tryckfrihetsrätt

grundläggande principen om allmänna handlingars offentlighet icke

trädes för nära genom beslut från detta håll. Konstitutionsutskottet har i

är — liksom föregående år — begärt upplysning angående samtliga fall under

granskningsåret i vilka departementschef meddelat beslut i fråga om

utlämnande av allmänna handlingar. Därvid upplystes att inom inrikesdepartementet

meddelats ifrågavarande beslut under § 1 den 8 november 1949.

Sedan konstitutionsutskottet med skrivelse den 29 mars 1950 anhållit att

utskottet måtte »erhålla handlingarna» till ärendet, har utskottet från inriesdepartementet

mottagit dels den av Sylwan ingivna skrivelsen dels ock

avskrift av protokoll i ärendet. Ett inom utskottet därefter framställt yrkande

att utskottet i särskild skrivelse måtte anhålla att på lämpligt sätt få

taga del av jämväl de inom departementet förvarade, den 8 november 1949

omnämnda anteckningarna har icke vunnit utskottets bifall. Vi anse oss

likväl böra framhålla, att om klagorätt i dylikt fall funnits till regeringsrätten

eller domstol, klagandeinstansen icke kunnat tänkas avgöra ärendet utan

att taga del av ifrågavarande anteckningar. Dessa borde lika väl ha ställts

till utskottets förfogande men då departementschefen underlåtit att i anled
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

ning av konstitutionsutskottets begäran överlämna dem och ytterligare åtgärd

från konstitutionsutskottets sida icke ägt rum, ha vi saknat möjlighet

att säkert bedöma, om anteckningarna utgjort sådan allmän handling,

som skolat utlämnas. Presumtionen talar dock för att anteckningarna äro

av sådan beskaffenhet, bl. a. därför att de förvaras i departementet och sannolikt

äro tillgängliga jämväl för annan tjänsteman vid semester eller dylikt

för chefen för departementets landstatsavdelning. Påtagliga likheter

föreligga sålunda med de handlingar, som enligt vad ovan angivits av regeringsrätten

och militieombudsmannen betecknats såsom offentliga. Vi ha

ansett oss böra för riksdagen omförmäla vad som förekommit i förevarande

tall i anslutning till en inom konstitutionsutskottet preliminärt påyrkad anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot chefen för inrikesdepartementet,

statsrådet Mossberg.

VIII.

av herrar Björck, von Friesen, Pettersson i Norregård, Swedberg och

Nordkvist, vilka anfört:

Statens handelskommission beviljade herr X importlicenser för sammanlagt

1 000 ton belgisk svartplåt, nämligen den 22 oktober 1947 licens nr ZM

46669 å 600 ton och den 23 oktober 1947 licens nr ZM 48684 å 400 ton. Montören

Y var medintressent. X och Y skulle enligt vid licensansökningarna

lämnade uppgifter använda plåten för tillverkningar vid det icke inregistrerade

Aktiebolaget Falkenbergs Plåtindustri i Falkenberg. I verkligheten synes

plåten enligt en i Göteborg verkställd polisutredning ha varit avsedd att

försäljas för avsevärda överpriser. Redan den belgiske säljaren skulle erhålla

gottgörelse för plåten med i runt tal dubbla licensbeloppet.

Bakgrunden till de ovan angivna besluten vore, enligt tillgängliga handlingar,

att X vid tiden omedelbart före den första ansökningens ingivande

vid besök å industrikommissionen tillsammans med Y förhört sig om

möjligheterna att erhålla kommissionens tillstyrkan till en sammanlagd

import av 1 000 ton plåt från Belgien. Då X:s företag i Falkenberg icke

beräknades hava behov av mer än 600 ton till att börja med och X hade

möjligheter att inköpa tillhopa 1 000 ton, erbjöd X att ställa 400 ton av

partiet till kommissionens förfogande för fördelning enligt de grunder, som

kommissionen kunde finna skäliga. X erhöll emellertid besked å kommissionen,

att kommissionen icke ansåg sig kunna tillstyrka den planerade importen.

Ett av skälen till att kommissionen icke ansåg sig kunna tillstyrka

denna import vore, att det icke från sökandens sida kunde styrkas och icke

ens göras troligt, att materialet vore prima, d. v. s. nytillverkat. Vilket verk

som tillverkat materialet kunde icke heller uppgivas, en uppgift, som kunde

lämna upplysning om materialets kvalitet. Priset, vilket visserligen icke

skulle göras till föremål för prövning av kommissionen, men till vilket kommissionen

icke kunde underlåta att taga hänsyn, syntes kommissionen icke

vara i överensstämmelse med det s. k. avtalspriset utan låg något över

detta. Säljaren av partiet vore vid denna tidpunkt okänd och syntes det

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

25

kommissionen av allt att döma vara fråga om ett second hand köp. Valutasituationen

beträffande Belgien gåve vid denna tidpunkt icke anledning till

samma hänsynstagande som vore fallet under slutet av 1948, men det vore

dock kommissionens strävan att tillse, att till landet infördes så stora kvantiteter

järnmaterial som möjligt med minsta möjliga valutautlägg, varav

konsekvensen givetvis bleve, att det med hänsyn till kvaliteten billigaste materialet

hade preférence vid behandlingen av till kommissionen remitterade

importlicensansökningar.

X åtnöjde sig emellertid icke med de besked han erhållit från industrikommissionen

utan besökte tillsammans med Y dåvarande folkhushållningsministern,

statsrådet Sträng. X och Y omtalade för statsrådet, att de vidtagit

avancerade förberedelser för startande av en plåtindustri i Falkenberg och

ville tillförsäkra sig om den erforderliga kvantiteten svartplåt för tillverkningen.

Statsrådet begärde närmare informationer om det planerade industriföretaget

och erhöll detta i ett brev av den 8 oktober 1947, vari redogjordes

för den planerade plåtindustrien i Falkenberg. Vidare meddelades, att

undersökningar beträffande inköp av svartplåt hade bedrivits, varvid det

visat sig möjligt att erhålla svartplåt från leverantör i Belgien till ett pris

av 5,35 belg. francs (44 öre) per kg. Ansökan om licens å 600 ton svartplåt

hade inlämnats. Priset kunde enligt statsrådet Sträng godtagas av priskontrollnämnden.

På statsrådets rekommendation tillstyrktes ansökningen,

varefter denna sändes från industrikommissionen till handelskommissionen

den 19 oktober med följande påteckning:

»Tillstyrkes på uppdrag av statsrådet Sträng efter samtal med direktör

Diedrichs under villkor att plåten användes för tillverkning av oljecisterner

vid den planerade fabriken i Falkenberg och att den icke får försäljas till

återförsäljare». Handelskommissionen beviljades därefter ansökningen, som

åsattes beteckningen ZM 46669.

Den 22 oktober 1947 beviljades ytterligare en licens om 400 ton svartplåt,

licens nr 48684. På den senare licensen antecknades efter samtal mellan

statsrådet Sträng och direktör Diedrichs som villkor för godkännande, att

hela kvantiteten skulle fördelas inom landet genom industrikommissionens

försorg.

I brev den 27 november 1947 till statsrådet Sträng meddelade X, att

han icke kunde verkställa importen av svartplåt till det i den ursprungliga

licensen angivna priset. För att importen skulle kunna genomföras erfordrades

att 55—59 öre per kg betalades av köparen. Med hänsyn till försörj

ningsläget förklarade statsrådet Sträng, att någon erinran mot bifall till

licensen trots prishöjningen icke förelåg. I juni månad 1948 begärdes förlängning

av licensen nr 46669. Tydligen hade densamma icke kunnat utnyttjas

inom avsedd tid. Framställningen avslogs av vederbörande kommission.

Visserligen har utskottet icke minst under krigsåren haft anledning antaga

att ett i och för sig inkonstitutionellt ministerstyre förelegat. Men ett så

!! Uihaiuj till riksdagens protokoll 1950. 5 samt. 2 avd. Nr 17.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

uppenbart fall som det föreliggande, vilket genom en tillfällighet kommit

till utskottets kännedom, har dock hittills icke kunnat prövas av utskottet.

Även om man kan förutsätta att vederbörande statsråd, sedan ärendet besvärsvägen

bragts under Kungl. Maj :ts prövning, medverkat till en i konselj

företagen ändring av kommissionens beslut, bli hans tidigare ingripanden

olämpliga då han därigenom måste anses ha bundit sig beträffande

den slutliga prövningen. Enär konstitutionsutskottet först i år kunnat uppmärksamma

statsrådets åtgärder i förevarande avseende, vilka ej framgå

av statsrådsprotokollen, har utskottet ansett sig böra göra anmälan jämlikt

§ 107 regeringsformen mot dåvarande folkhushållningsministern, statsrådet

Sträng.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

27

Bilaga.

Statistik

över nitdeärenden hos Kungl. Maj:t.

A. Jämförande uppgifter för vissa år angående nådeärenden,

i vilka högsta domstolen avgivit yttrande.

År:

1924

1929

1934

1939

1944

1949

Hela antalet personer, för vilka nåd

sökts...........................

359

461

1066

951

1682

992

Därav helt eller delvis bifallna nåde- ansökningar.....................

79

78

443

264

440

413

a) i överensstämmelse med högsta

domstolens yttrande..........

62

65

410

204

314

249

b) med avvikelse från högsta dom- stolens yttrande..............

17

13

33

60

126

164

Avslagna eller icke upptagna till pröv- ning ............................

280

383

623

687

1 242

579

Vänd t

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

B. Nådeärenden under år 194 9, i vilka Kungl. Maj:t med

avvikelse från högsta domstolens yttranden helt

eller delvis bifallit nådeansökningen.

Kungl. Maj:ts beslut:

Be-

Vill-

Vill- Befrielse

Uppskov

frielse

korlig

korlig från för-

med

Ådömt straff

dom

fri- vandlings-

givning straff om

straffets

verk-

böter beta-

ställighet

las

I. Förmögenhetsbrott.1

Straffarbete

högst 6 mån........

. 1

11

2

» 1 år.........

18

över 1 år.........

2

2

1

Fängelse.............

Internering, förvaring .

Suspension, avsättning

6

1

etc................

. 1

Ned
sättning
av
straffet
-

1

4

4

1

12

2

IT.

Straffarbete:

högst 6 mån........

» 1 år..........

över 1 år..........

Fängelse..............

Böter, vite, förverkande

Andra i strafflagen upptagna brott}

(utom ämbetsbrott)

1

1

2

8

III. Ämbetsbrott.

Fängelse (arrest)....... 2 2

Böter, vite, förverkande,

vederlag............

Suspension, avsättning

etc.................

IV. Rattfylleri.3

Fängelse.............. 10

4

1

9

6

1

1

10

V. Ransoneringsbrott, prisöverträdelser m. m.

Fängelse.............. 4 1

Böter, vite, förverkande,

vederlag............4__1_7_19

Summa 8 66 2 8 9 71

Ansökan hos Kungl. Maj:t om nåd har i de 164 föreliggande ärendena i 71 fall

gjorts direkt efter underrätts, i 48 fall efter hovrätts samt i 45 fall efter högsta domstolens

dom eller efter det ansökan om prövningstillstånd av högsta domstolen avslagits.

I 22 fall har Kungl. Maj:t, efter det högsta domstolens yttrande avgivits, förordnat

om ytterligare utredning, såsom verkställande av särskild förundersökning,

infordrande av yttrande från medicinalstyrelsen o. s. v. 1 2

1 Stöld, bedrägeri, förskingring m. m.

2 Mened, mord, dråp, misshandel, fosterfördrivning, otukt m. m.

s 6 fall ha med hänsyn till den samtidiga förekomsten av förmögenhetsbrott förts under

avd. I. _

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

son oo

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.