Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.

1950-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1950:9, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutio-nsutskottets utlåtande nr 9.

]Vr i).

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt

motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 234, av herr Håstad m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte såsom

vilande för sin del besluta sådan ändring av § 63 riksdagsordningen att ständiga

eller särskilda utskott vid sådana skiljaktiga beslut, som kunna bli föremål

för sammanjämkning, böra vara oförhindrade att, därest sammanjämkningsförslag

fallit, framlägga nytt dylikt för kamrarna».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

De nu tillämpade reglerna för åstadkommande av samstämmande beslut i

sådana fall, där kamrarna intagit skiljaktiga ståndpunkter, kunna delvis återföras

på de äldre bestämmelser, som gällde före den nuvarande riksdagsordningens

tillkomst. Enligt dessa bestämmelser kunde härvidlag dels ett sammanjämkningsförfarande,

dels votering i s. k. förstärkt utskott komma till

användning. De båda nämnda metoderna voro icke alternativa i den meningen,

att den ■ ena skulle begagnas för ett visst slags och den andra för ett annat

slags frågor, utan det förutsattes att sammanjämkningsförfarandet i första hand

skulle prövas men att, om detta misslyckades, man skulle kunna övergå till

votering i förstärkt utskott, d. v. s. i stället för den på fyra stånd uppdelade

riksdagen fungerade då ett slags enkammarrepresentation. I praktiken kom

votering i förstärkt utskott att spela huvudrollen, och det har ansetts, att medvetandet

om att denna metod fanns att tillgå bidrog till att försvaga sammanjämkningsinstitutets

ställning. Votering i förstärkt utskott förekom särskilt

ofta i finansiella frågor men däremot mindre ofta i lagfrågor.

Föreskrifter om sammanjämkning och votering i förstärkt utskott återfunnos

i skilda grundlagsstadganden. Av intresse är här främst § 73 i 1810

års riksdagsordning:

»Stanna riksstånden i sina beslut över någon fråga uti huvudsakligen

eller till vissa delar skiljaktiga meningar, då skall varje stånds beslut genom

protokollsutdrag remitteras till det utskott, som med målet befattning haft,

vilket åligge, att meningarna, så nära möjligt är, sammanjämka, och med förslag

över denna jämkning inkomma till riksens ständers plena, som över den

yppade frågan sedermera definitivt beslute. Skulle detta försök till jämkning

fruktlöst avlöpa, utvälje riksens ständer i sina särskilda plena genom allmän

omröstning till en nämnd att förstärka det utskott, till vars handläggning

målet hört, så att ledamöterna bliva trettio av varje stånd, vilka samfällt och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9. 5

icke efter stånd röstc, såsom 53 § föreskriver, över den tvistiga frågan och

äge att densamma med riksens ständers rätt avgöra.

Vid tvåkammarsystemets införande år 1866 avskaffades det särskilda förtärandet

med votering i förstärkt utskott. I stället föreskrevs, att gemensam

\ otering skulle tillämpas i fråga om vissa, huvudsakligen till statsregleringen

hörande ärenden, om kamrarna vid deras behandling stannat i skiljaktiga

beslut, som icke kunnat sammanjämkas. Vad reglerna om sammanjämkning

beträffar, upptogos bestämmelserna härom i den förutnämnda § 73 med vissa

ändringar i den Irya riksdagsordningen, § 63:

»När fråga, varöver utskott sig utlåtit, till avgörande förekommer, äger

kammaren att antingen genast, med bifall till utlåtande eller utan avseende

a vad utskottet föreslagit, fatta sitt beslut, eller, om ämnet anses fordra ytterligare

utredning, målet till utskottet återförvisa.

Stanna kamrarna över någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe särskilt

tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsakligen eller till vissa delar olika beslut,

då skall utskottet söka att de olika meningarna, såvida möjligt är, sammanjämka

och med förslag därom till kamrarna inkomma.

Vad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut.

Bliva kamrarna ej, efter den behandling ovan är nämnd, om ett beslut ense,

skall frågan, utom i de fall 65 § upptager, anses hava för den riksdagen (nu:

sessionen) förfallit.»

De närmare bestämmelserna om sammanjämkning, som i gällande grundlagar

endast återfinnas i detta stadgande, ge en mycket knapphändig upplysning

om det förfarande som härvid skall komma till användning. För bestämmelsernas

tolkning har därför praxis och från början också praxis från ståndstiden

blivit i hög grad vägledande.

Enligt riksdagsordningen § 63 skall det sålunda, om kamrarna vid behandling

av fråga som beretts av ständigt eller särskilt utskott stannat i skiljaktiga

beslut, ankomma på vederbörande utskott att såvida möjligt är framlägga

sammanjämkningsförslag. Beträffande skiljaktiga beslut i frågor, som kunna

bli föremål för gemensam votering, ha emellertid utskotten i allmänhet underlåtit

att söka åstadkomma en sammanjämkning och i stället omedelbart brukat

överlämna ärendet till avgörande genom gemensam votering. För frågor utanför

den gemensamma voteringens område gäller däremot, att de förfalla om

kamrarnas skiljaktiga meningar icke kunna sammanjämkas.

Initiativet vid sammanjämkning tillkommer det utskott, som avgivit betänkande

i ärendet. Av uttryckssättet i riksdagsordningen § 63 — utskottet

skall »söka» de olika meningarna »såvida möjligt är» sammanjämka — framgår,

att utskottet härvid har en viss, fri prövningsrätt. Sammanjämkning kan

äga rum, om kamrarna stannat »uti huvudsakligen eller till vissa delar olika

beslut». Denna bestämmelse är synnerligen allmänt hållen och ger utskotten

vidsträckta befogenheter att pröva möjligheten av sammanjämkning. Då utskotten

vidare skola söka sammanjämka de olika »meningarna», kan detta

snarast betraktas som en anvisning om att utskotten vid behandlingen av

sammanjämkningsfrågan jämförelsevis fritt äga bedöma de reella förutsättningarna

för att uppnå enighet mellan kamrarna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9

I förevarande motion upptages spörsmålet, huruvida utskotten skola vara

berättigade att göra inte bara ett utan, om detta misslyckas, flera samman

jämkningsförsök. Motionärerna framhålla, att med hänsyn till grundlagstex

tens ej otvetydiga utformning det kan sättas i fråga, om en grundlagsändring

erfordras för att inaugurera en ny praxis, men föreslå för vinnande av full

klarhet att eu omformulering göres i § 63 riksdagsordningen.

I praxis ha utskotten begränsat sin verksamhet till att avge blott ett sammanjämkningsförslag.

De enda undantagen utgöra de fåtaliga fall, då båda

kamrarna återremitterat sammanjämkningsförslag, varvid nytt förslag framlagts

av utskottet. Den i praxis iakttagna begränsningen har i de båda statsvetenskapliga

specialarbetena på området — utgivna av Granström (kormerna

för behandling av skiljaktiga beslut. I. Om sammanjämkning s. 202)

och Thulin (Sveriges Riksdag, X, s. 310—ll)* —- ansetts vara riktig och

motiverad av grundlagens bestämmelser. Granström erinrar om att enligt

riksdagsordningen § 63, fjärde stycket, frågan skall anses hava för den riksdagen

(nu: sessionen) förfallit, därest kamrarna ej »efter den behandling ovan

är nämnd» bliva om ett beslut ense, för den händelse frågan ej kan göras till

föremål för gemensam votering. Detta kan, säger han, näppeligen tolkas

annorlunda än att, om kamrarna stanna i skiljaktiga beslut över ett förslag

till sammanjämkning, de icke äga att förvänta något nytt dylikt förslag utan

att frågan är i och med divergensens återuppträdande förfallen. Med liknande

motivering har sedan Thulin anslutit sig till denna uppfattning.

På frågan om mera än ett sammanjämkningsförslag kan tillåtas, synes 1810

års riksdagsordning ha givit ett nekande svar. När sammanjämkningsförslaget

inkommit, skulle, hette det i § 73, ståndens plena sedermera däröver »definitivt»

besluta. I fortsättningen förklarades, att om »detta försök» bleve fruktlöst,

skulle man övergå till votering i förstärkt utskott. Det ligger nära till

hands att sammanställa begränsningen till ett sammanjämkningsförslag med

den allmänna anvisningen om votering i förstärkt utskott såsom det andra

ledet i försöket att trots meningsskiljaktigheter mellan stånden komma fram

till ett riksdagsbeslut. När sedan den nya riksdagsordningens § 63 formulerades

med den förutnämnda paragrafen som tydlig förebild, borttogos inte

bara föreskrifterna om votering i förstärkt utskott utan även den sats, vari

talades om att man vid plena skulle fatta definitivt beslut över sammanjämkningsförslaget.

Det heter nu endast, att utskottet skall söka de olika

meningarna, såvida möjligt är, sammanjämka »och med förslag därom till

kamrarna inkomma». Genom den nya riksdagsordningen ersattes sålunda eu

på denna punkt synbarligen tydlig och mer detaljerad bestämmelse av en kortfattad

och obestämd föreskrift. Ordet »förslag» kan uppenbarligen i och för

sig täcka såväl ett som flera sammanjämkningsförslag. Ett förnyat försök till

sammanjämkning bör betraktas, inte som en sammanjämkning av besluten

* Utskottet har även haft tillfälle att taga del av en opublicerad uppsats, Några sam

manjämbningsfrågor, till tolkningen av § 63 riksdagsordningen, författad av docenten Gustaf

Petrén.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9

7

rörande föregående samman jämkningsförslag, utan som ett fortsatt försök att

förena de skiljaktiga meningar, vilka framträtt vid kamrarnas ursprungliga

beslut i frågan. Den i litteraturen gjorda hänvisningen till § 63, fjärde stycket,

kan icke vara av avgörande betydelse. Om det nämligen medgives, att ordet

»förslag» i andra stycket kan innefatta flera samman jämkningsförslag, är det

tydligen icke heller möjligt att ur uttrycket i fjärde stycket —- »efter den

behandling ovan är nämnd» — utläsa ett förbud mot upprepade sammanjämkningsförslag.

Utskottet har alltså kommit till den redan i motionen antydda meningen,

att § 63 riksdagsordningen icke innehåller något förbud mot upprepade försök

till sammanjämkning — därest sådana försök i sällsynta fall skulle visa

sig vara av behovet påkallade —- och får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 14 mars 1950.

På konstitutionsutskottets vägnar:

JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Karl August Johanson*,

Elmgren, Herlitz, Björck, Linden*, Gustav Emil Andersson*, Arrhén*,

Sandberg* och Damström; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen*, Norén*, Spångberg, Jonsson

i Haverö*, Olsson i Mora, Larsson i Julita, Hansson i Skediga*, Hammar,

Håstad och Bark*.

*) Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.