Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.
1950-03-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1950:9, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.
Dokumentets text
4
Konstitutio-nsutskottets utlåtande nr 9.
]Vr i).
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt
motion angående viss ändring av § 63 riksdagsordningen.
Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 234, av herr Håstad m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte såsom
vilande för sin del besluta sådan ändring av § 63 riksdagsordningen att ständiga
eller särskilda utskott vid sådana skiljaktiga beslut, som kunna bli föremål
för sammanjämkning, böra vara oförhindrade att, därest sammanjämkningsförslag
fallit, framlägga nytt dylikt för kamrarna».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
De nu tillämpade reglerna för åstadkommande av samstämmande beslut i
sådana fall, där kamrarna intagit skiljaktiga ståndpunkter, kunna delvis återföras
på de äldre bestämmelser, som gällde före den nuvarande riksdagsordningens
tillkomst. Enligt dessa bestämmelser kunde härvidlag dels ett sammanjämkningsförfarande,
dels votering i s. k. förstärkt utskott komma till
användning. De båda nämnda metoderna voro icke alternativa i den meningen,
att den ■ ena skulle begagnas för ett visst slags och den andra för ett annat
slags frågor, utan det förutsattes att sammanjämkningsförfarandet i första hand
skulle prövas men att, om detta misslyckades, man skulle kunna övergå till
votering i förstärkt utskott, d. v. s. i stället för den på fyra stånd uppdelade
riksdagen fungerade då ett slags enkammarrepresentation. I praktiken kom
votering i förstärkt utskott att spela huvudrollen, och det har ansetts, att medvetandet
om att denna metod fanns att tillgå bidrog till att försvaga sammanjämkningsinstitutets
ställning. Votering i förstärkt utskott förekom särskilt
ofta i finansiella frågor men däremot mindre ofta i lagfrågor.
Föreskrifter om sammanjämkning och votering i förstärkt utskott återfunnos
i skilda grundlagsstadganden. Av intresse är här främst § 73 i 1810
års riksdagsordning:
»Stanna riksstånden i sina beslut över någon fråga uti huvudsakligen
eller till vissa delar skiljaktiga meningar, då skall varje stånds beslut genom
protokollsutdrag remitteras till det utskott, som med målet befattning haft,
vilket åligge, att meningarna, så nära möjligt är, sammanjämka, och med förslag
över denna jämkning inkomma till riksens ständers plena, som över den
yppade frågan sedermera definitivt beslute. Skulle detta försök till jämkning
fruktlöst avlöpa, utvälje riksens ständer i sina särskilda plena genom allmän
omröstning till en nämnd att förstärka det utskott, till vars handläggning
målet hört, så att ledamöterna bliva trettio av varje stånd, vilka samfällt och
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9. 5
icke efter stånd röstc, såsom 53 § föreskriver, över den tvistiga frågan och
äge att densamma med riksens ständers rätt avgöra.
Vid tvåkammarsystemets införande år 1866 avskaffades det särskilda förtärandet
med votering i förstärkt utskott. I stället föreskrevs, att gemensam
\ otering skulle tillämpas i fråga om vissa, huvudsakligen till statsregleringen
hörande ärenden, om kamrarna vid deras behandling stannat i skiljaktiga
beslut, som icke kunnat sammanjämkas. Vad reglerna om sammanjämkning
beträffar, upptogos bestämmelserna härom i den förutnämnda § 73 med vissa
ändringar i den Irya riksdagsordningen, § 63:
»När fråga, varöver utskott sig utlåtit, till avgörande förekommer, äger
kammaren att antingen genast, med bifall till utlåtande eller utan avseende
a vad utskottet föreslagit, fatta sitt beslut, eller, om ämnet anses fordra ytterligare
utredning, målet till utskottet återförvisa.
Stanna kamrarna över någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe särskilt
tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsakligen eller till vissa delar olika beslut,
då skall utskottet söka att de olika meningarna, såvida möjligt är, sammanjämka
och med förslag därom till kamrarna inkomma.
Vad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut.
Bliva kamrarna ej, efter den behandling ovan är nämnd, om ett beslut ense,
skall frågan, utom i de fall 65 § upptager, anses hava för den riksdagen (nu:
sessionen) förfallit.»
De närmare bestämmelserna om sammanjämkning, som i gällande grundlagar
endast återfinnas i detta stadgande, ge en mycket knapphändig upplysning
om det förfarande som härvid skall komma till användning. För bestämmelsernas
tolkning har därför praxis och från början också praxis från ståndstiden
blivit i hög grad vägledande.
Enligt riksdagsordningen § 63 skall det sålunda, om kamrarna vid behandling
av fråga som beretts av ständigt eller särskilt utskott stannat i skiljaktiga
beslut, ankomma på vederbörande utskott att såvida möjligt är framlägga
sammanjämkningsförslag. Beträffande skiljaktiga beslut i frågor, som kunna
bli föremål för gemensam votering, ha emellertid utskotten i allmänhet underlåtit
att söka åstadkomma en sammanjämkning och i stället omedelbart brukat
överlämna ärendet till avgörande genom gemensam votering. För frågor utanför
den gemensamma voteringens område gäller däremot, att de förfalla om
kamrarnas skiljaktiga meningar icke kunna sammanjämkas.
Initiativet vid sammanjämkning tillkommer det utskott, som avgivit betänkande
i ärendet. Av uttryckssättet i riksdagsordningen § 63 — utskottet
skall »söka» de olika meningarna »såvida möjligt är» sammanjämka — framgår,
att utskottet härvid har en viss, fri prövningsrätt. Sammanjämkning kan
äga rum, om kamrarna stannat »uti huvudsakligen eller till vissa delar olika
beslut». Denna bestämmelse är synnerligen allmänt hållen och ger utskotten
vidsträckta befogenheter att pröva möjligheten av sammanjämkning. Då utskotten
vidare skola söka sammanjämka de olika »meningarna», kan detta
snarast betraktas som en anvisning om att utskotten vid behandlingen av
sammanjämkningsfrågan jämförelsevis fritt äga bedöma de reella förutsättningarna
för att uppnå enighet mellan kamrarna.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9
I förevarande motion upptages spörsmålet, huruvida utskotten skola vara
berättigade att göra inte bara ett utan, om detta misslyckas, flera samman
jämkningsförsök. Motionärerna framhålla, att med hänsyn till grundlagstex
tens ej otvetydiga utformning det kan sättas i fråga, om en grundlagsändring
erfordras för att inaugurera en ny praxis, men föreslå för vinnande av full
klarhet att eu omformulering göres i § 63 riksdagsordningen.
I praxis ha utskotten begränsat sin verksamhet till att avge blott ett sammanjämkningsförslag.
De enda undantagen utgöra de fåtaliga fall, då båda
kamrarna återremitterat sammanjämkningsförslag, varvid nytt förslag framlagts
av utskottet. Den i praxis iakttagna begränsningen har i de båda statsvetenskapliga
specialarbetena på området — utgivna av Granström (kormerna
för behandling av skiljaktiga beslut. I. Om sammanjämkning s. 202)
och Thulin (Sveriges Riksdag, X, s. 310—ll)* —- ansetts vara riktig och
motiverad av grundlagens bestämmelser. Granström erinrar om att enligt
riksdagsordningen § 63, fjärde stycket, frågan skall anses hava för den riksdagen
(nu: sessionen) förfallit, därest kamrarna ej »efter den behandling ovan
är nämnd» bliva om ett beslut ense, för den händelse frågan ej kan göras till
föremål för gemensam votering. Detta kan, säger han, näppeligen tolkas
annorlunda än att, om kamrarna stanna i skiljaktiga beslut över ett förslag
till sammanjämkning, de icke äga att förvänta något nytt dylikt förslag utan
att frågan är i och med divergensens återuppträdande förfallen. Med liknande
motivering har sedan Thulin anslutit sig till denna uppfattning.
På frågan om mera än ett sammanjämkningsförslag kan tillåtas, synes 1810
års riksdagsordning ha givit ett nekande svar. När sammanjämkningsförslaget
inkommit, skulle, hette det i § 73, ståndens plena sedermera däröver »definitivt»
besluta. I fortsättningen förklarades, att om »detta försök» bleve fruktlöst,
skulle man övergå till votering i förstärkt utskott. Det ligger nära till
hands att sammanställa begränsningen till ett sammanjämkningsförslag med
den allmänna anvisningen om votering i förstärkt utskott såsom det andra
ledet i försöket att trots meningsskiljaktigheter mellan stånden komma fram
till ett riksdagsbeslut. När sedan den nya riksdagsordningens § 63 formulerades
med den förutnämnda paragrafen som tydlig förebild, borttogos inte
bara föreskrifterna om votering i förstärkt utskott utan även den sats, vari
talades om att man vid plena skulle fatta definitivt beslut över sammanjämkningsförslaget.
Det heter nu endast, att utskottet skall söka de olika
meningarna, såvida möjligt är, sammanjämka »och med förslag därom till
kamrarna inkomma». Genom den nya riksdagsordningen ersattes sålunda eu
på denna punkt synbarligen tydlig och mer detaljerad bestämmelse av en kortfattad
och obestämd föreskrift. Ordet »förslag» kan uppenbarligen i och för
sig täcka såväl ett som flera sammanjämkningsförslag. Ett förnyat försök till
sammanjämkning bör betraktas, inte som en sammanjämkning av besluten
* Utskottet har även haft tillfälle att taga del av en opublicerad uppsats, Några sam
manjämbningsfrågor, till tolkningen av § 63 riksdagsordningen, författad av docenten Gustaf
Petrén.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9
7
rörande föregående samman jämkningsförslag, utan som ett fortsatt försök att
förena de skiljaktiga meningar, vilka framträtt vid kamrarnas ursprungliga
beslut i frågan. Den i litteraturen gjorda hänvisningen till § 63, fjärde stycket,
kan icke vara av avgörande betydelse. Om det nämligen medgives, att ordet
»förslag» i andra stycket kan innefatta flera samman jämkningsförslag, är det
tydligen icke heller möjligt att ur uttrycket i fjärde stycket —- »efter den
behandling ovan är nämnd» — utläsa ett förbud mot upprepade sammanjämkningsförslag.
Utskottet har alltså kommit till den redan i motionen antydda meningen,
att § 63 riksdagsordningen icke innehåller något förbud mot upprepade försök
till sammanjämkning — därest sådana försök i sällsynta fall skulle visa
sig vara av behovet påkallade —- och får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 mars 1950.
På konstitutionsutskottets vägnar:
JONES ERIK ANDERSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Karl August Johanson*,
Elmgren, Herlitz, Björck, Linden*, Gustav Emil Andersson*, Arrhén*,
Sandberg* och Damström; samt
från andra kammaren: herrar von Friesen*, Norén*, Spångberg, Jonsson
i Haverö*, Olsson i Mora, Larsson i Julita, Hansson i Skediga*, Hammar,
Håstad och Bark*.
*) Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.