Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.

1950-11-28 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1950:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

1

Nr 4.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående

riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 219, angående

riktlinjer för lärarutbildningens ordnande, vilken proposition hänvisats till

särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma

dag, föreslagit riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnandet av

vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal som framdeles bestämmes skola lärarutbildningsanstalter

av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning

för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för olika

grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och

småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels utbildning

vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskapsmått,

i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbildande

kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande till

utskottet remitterade motioner, nämligen

dels de båda likalydande motionerna I: 507 och II: 601 av herrar Eskilsson

och Lundqvist samt herrar Ilceggblom och Ilagård, i vilka hemställts,

att riksdagen vid ställningstagandet till förevarande proposition måtte beakta

vad motionärerna anfört;

dels de båda likalydande motionerna I: 529 och II: 628 av herr Näsgård

samt herrar Persson i Norrby och Svensson i Stenkyrka i vilka hemställts,

att riksdagen måtte uttala sig för att den nuvarande fyraåriga seminarieutbihlningen

ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna

utbildningen vid lärarhögskola, så att icke lärarutbildningen för mellanskolestadiet

uteslutande reserveras för dem som avlagt studentexamen;

1 — Bihang till rilcsdagens protokoll 1950. 11 samt. Nr It.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda utskottets utlåtande nr Jf
dels

ock de båda likalydande motionerna I: 527 och II: 629 av herr Ohlon

samt fröken Vinge och herr Nestrup, i vilka hemställts, att riksdagen ville

hos Kungl. Maj:t hemställa, att sådana åtgärder vidtagas, att läroverkslärarutbildningen

vid provårsanstalterna bättre än nu motsvarar sitt ändamål,

varvid de synpunkter böra vara vägledande, som föresvävat skolkommissionen

vid dess skissering av de planerade lärarhögskolorna.

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas

till den följande redogörelsen.

I statsrådsprotokollet (s. 5—19) har departementschefen först lämnat en

redogörelse för den nuvarande lärarutbildningens organisation, till vilken

här må hänvisas.

1. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen.

Efter att ha återgivit vissa allmänna uttalanden av skolkommissionen

in. fl. rörande den lämpligaste utformningen av lärarutbildningen har departementschefen

för egen del gjort följande allmänna reflexioner i ämnet.

»Det är blott som sig bör, att man inför en stundande reform av lärarutbildningen

söker klargöra, vilka egenskaper det är som göra en god lärare.

Listan blir lång, den kommer att upptaga flertalet goda mänskliga egenskaper,

och de skola alla vara förenade i en person.

I framtidens svenska skola måste dock helt vanliga lärare undervisa helt

vanliga barn. Det blir inte i överskådlig tid något överflöd på lärarkraft;

ett urval bör ske bland aspiranterna, men man kan icke nöja sig med att

taga emot de bästa, snarare måste man inskränka sig till att utesluta de

klart olämpliga.

Lärarutbildningen kan dock göra något för att hjälpa till rätta även dem,

som icke av naturen särskilt utrustats för lärarkallet. Den kan lära en ännu

formbar ung människa, huru hon skall komma förbi sina svaga punkter,

den kan uppmuntra den försagde och lära honom göra det bästa möjliga

av sina personliga tillgångar, och den kan visa den självgode, huru stort

arbetsfältet är och vilket arbete det kräver, om man skall komma till ett

resultat. En erfaren handledare minns säkert från sin praktik unga lärare,

som kämpat med mycket stora nybörj arsvårigheter, men likväl, sedan de

lärt sig att uppbära sin roll, blivit ganska goda lärare.

Det kan emellertid icke råda mycken tvekan om att den första förutsättningen

för att läraren skall lyckas är, att han väl och på ett personligt sätt

behärskar sitt stoff. »Det gives flera metoder att föredraga vad man rätt vet,

men det gives i sanning ingen att rätt föredraga vad man vet illa eller till

hälften», säger Tegnér i ett av sina skoltal. Erfarenheterna från 1800-talets

folkskollärarutbildning visa klart och tydligt, vart det bär hän, om kunskapsbasen

göres för smal och undervisningstekniken alltför mycket sättes

i centrum. En lärare måste ha gått så långt i studierna, att han kan taxera

en kunskapsdetalj efter dess faktiska värde för de uppväxandes utbildning,

och han måste ha den vidsynthet, som kräves för att mönstra ut det som

blivit föråldrat, även om det råkar vara någon av hans käraste käpphästar.

Han måste också ha kunskaper nog för att gå vidare och förnya sitt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Särskilda utskottets utlåtande nr J.

kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lärjungar

allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den unge

läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja

verket.

Självfallet måste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans

föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbildningen,

kommissionens inventering av behoven har givit ett blott alltför

rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen

särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.

Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten

för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning

för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska

forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara

obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psykologisk-pedagogiska

inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbildningen,

som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.

För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det

främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida

ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som

på varandra följande led i lärarutbildningen. De skäl, som av folkundervisningskommittén

på sin tid anfördes till förmån för en förberedande utbildning

inom de allmänna skolstudiernas ram och en därpå byggande fackbildning

ha behållit sin friskhet, motskälen ha successivt försvagats, i mån som

nya högre skolor ha upprättats och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintresserad

ungdom från alla samhällslager. Medan fordom många av de

blivande folkskollärarna voro mogna män, innan de bestämde sig för

sitt yrke, har det nu blivit allt vanligare, att allmänbildande studier påbörjas

i mycket unga år utan alltför preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet

sker senare på lämplig punkt av studiegången. Det är tydligen önskvärt,

att specialiseringen på lärarbanan icke sker vid en tidpunkt, då den

studerande ännu är ur stånd att bedöma sin fallenhet och sitt intresse för

lärarkallet. Beaktas detta, skulle planläggningen av de blivande klasslärarnas

utbildning i princip närma sig till den studiegång, som länge praktiserats

för läroverkslärarna. I likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen

anser jag, att icke blott den nuvarande utbildningsgången för läroverkslärarna

bör i sina stora drag bibehållas med dess uppdelning i akademiska

ämnesstudier och en därefter följande egentlig yrkesutbildning utan även

en liknande väg sökas för klasslärarna; den komme att kännetecknas av en

första allmänbildande etapp av gymnasial karaktär och en därpå följande

yrkesutbildning vid fackutbildningsanstalt av högskolekaraktär. Till de

jämkningar i detta program, som bliva en följd av under den närmaste

framtiden rådande förhållanden, återkommer jag i det följande.»

2. Läraraspiranternas ämnesstudier.

Utredningar och yttranden.

a. n e n a k a d e m i s k a u t b il d n i n g c n f ö r ä m n c s I ä r a r c.

F i 1 o s o f i s k ä mbetse x a in 0 n. Det kan icke råda mycken tvekan

om att den nuvarande ämbetsexamen förmått hävda sig som en i stort sett

ändamålsenlig form av läroverkslärarnas teoretiska utbildning i sina ämnen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Universitetsberedningen påpekar, att under tiden 1831—1907 medellivslängden

för en akademisk examensordning endast obetydligt översteg 15 år,

medan den nuvarande ämbetsexamen redan, i stort sett oförändrad, har

bestått i mer än 40. Det är emellertid uppenbart, säger beredningen, att en

examen, som ursprungligen väl fyllde sin uppgift, småningom kan bliva

mindre lämpad för sitt syfte, allteftersom ändrade förhållanden inträda.

Vissa reformer av ämbetsexamen måste nu övervägas, men det står klart,

att den kritik, som har framförts mot själva examens konstruktion, icke

varit principiellt mera genomgripande, än att man kan bygga reformarbetet

på den nuvarande ämbetsexamens grund.

Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de studerande

en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet

i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skolkommissionen,

»men den bör också kunna utgöra den naturliga språngbrädan

för fortsatt vetenskapligt arbete.»

Kritiken mot ämbetsexamen har avsett dels kursinnehållet dels ock studietidens

längd. I det förstnämnda hänseendet framhålles studieplanernas

bristande anpassning efter skolans krav och angelägenheten av ett nära

samarbete mellan universitet och skola vid fastställandet av respektive

studie- och kursplaner. De väsentligaste anmärkningarna mot ämbetsexamen

ha emellertid gällt studietidens längd.

Gång efter annan har i framställningar från berörda parter och i offentliga

utredningar fastslagits, att den faktiska studietiden alltför mycket kommit

att överstiga den beräknade. Denna uttänjning av de akademiska studierna

återverkar på flera områden och har framkallat livliga yrkanden på snara

och effektiva motåtgärder.

Enligt stadgan angående filosofiska examina stadfäster kanslern studieplaner

för de akademiska examina. Planen för ämbetsexamen skall utgå

från en normaltid av högst sju lästerminer. Det har ansetts, att denna tid

skall avse en minimiexamen, som enligt examensstadgan omfattar sju betygsenheter

och inbegriper kurs i pedagogikens teori och historia. I normalstudietiden

inräknas icke tid, som åtgår för förvärvsarbete, militärtjänstgöring,

fyllnadsprövningar efter studentexamen och dylikt eller som går

förlorad till följd av sjukdom, men däremot skälig årlig semestertid.

Även med dessa preciseringar blir dock begreppet normaltid tämligen

obestämt, emedan studietiden för en viss kurs i hög grad beror av den enskilde

studentens begåvning. 1945 års akademikerutredning har för vissa

studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men

ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt ämbetsexamen

och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.

Resultatet framgår av följande tablå:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtaiide nr 4-

5

Studentårgång

Studietid,

terminer

1920

1925

1930

1935

8,8

9,4

11,2

10,4

De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de

beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av

de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimiexamen,

som ligger till grund för beräkningen av normaltiden.

Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets natur

och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen

publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden

för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 månader

i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universitet

till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska

undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,

torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att

nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga

den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dessutom,

framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare

förlängts sedan 1930-talets början.

För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möjligen

understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden

för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska studier

teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, vanligen

historia med samhällslära eller modersmålet.

Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av studentsociala

utredningen (SOU 1948: 42) till 19 300 kronor och för avläggande

av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.

I den nyss anförda statistiken hade tidsförlust på grund av studiehinder

av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande bruttostudietiden

— utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siffror,

som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen meddelar

en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsalaavdelningen

av Sveriges yngre läroverkslärares förening och Sveriges yngre

naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk ämbetsexamen

vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande

tabell; bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normaltiden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Å r

Antal

examina

Medel-

ålder

år

Antal

studie-

terminer

Betygs-

summa

Terminer

per betyg

Terminer

per 7

betyg

1930-34 .......

in

26,0

12,1

7,58

1,60

11,2

1935—39 .......

103

26,2

13,2

7,81

1,70

11,9

1940-44 .......

68

27,3

14,5

7,55

1,92

13,3

Även om den anförda statistiken har rätt begränsad räckvidd, vittnar

den dock obestridligen om en utveckling, som måste framkalla allvarliga

bekymmer.

Skolkommissionen jämför olika akademiska utbildningsvägar:

»Enligt 1945 års akademikerutredning utgör nettostudietiden (medianvärde)

för årgång 1935 för teologie kandidatexamen 5,3 år, för juris kandidatexamen

4,3 år och för civilingenjörsexamen 3,8 år. Skillnaden mellan studietiden

för dessa examina och den cirka sexåriga studietiden för ämbetsexamen

är icke oväsentlig, och starka ekonomiska skäl talar för en utjämning

av studietiderna. Den nuvarande onormalt långa studietiden för ämbetsexamen

äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärarbanan.

Man synes ha två utvägar att välja mellan, antingen en avsevärd

höjning av lönerna eller en förkortning av studietiden. Så snart det statsfinansiella

läget medger, torde den förra utvägen böra prövas, men för närvarande

synes man inte kunna undgå att tillgripa även den senare.» (S. 386.)

Om minimifordringama i examen nedskrivas från 7 till 6 betygsenheter

och den obligatoriska pedagogikkursen överflyttas till den egentliga yrkesutbildningen,

bör det enligt kommissionens mening icke vara omöjligt att

genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till

skolans behov åter nedbringa studietiden till en normaltid av sju eller

högst åtta terminer.

I en utredning angående lärarbristen, som den 15 april 1948 överlämnades

till Kungl. Maj:t, citerar även skolöverstyrelsen den sist anförda statistiken

och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ursprungligen

avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lärarkraft.

»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större betydelse.

Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras. Många studenter rygga

nu av naturliga skäl tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under

den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare

giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det

föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som

ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.

Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart .

Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»

I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har

universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.

Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed

ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser

icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lösning.

Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, endast

om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrelsen

och fortsätter:

»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens förmåga

och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så

hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den allmänna

diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lärarutbildningen

borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläggas

till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar i

framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga

att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfredsställandet

av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen

värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med

största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universitetens

förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste

sättas i fråga.»

De akademiska kollegierna synes ganska allmänt beredda att acceptera en

sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och

givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.

Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska

väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande uttalande

av Allmänna adjunktsföreningen:

»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare

vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens förslag

om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga

halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas

innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för universitet

och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen

som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är endast,

att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av studierna,

och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»

Univcrsitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv förkortning

av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Beredningen

har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhandlingar

med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv inställning

till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. Fn

sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles oberoende

av den för tillfället rådande lärarbristen.

Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygssumman

i en minimiexamen från 7 till (J betyg. Då sänkningen bestämt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda utskottets utlåtande nr ,{•

förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till läraryrkets

krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.

Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig

preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nuvarande

filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fortsatta

vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har

i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.

Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytterligare

nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5

betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsområdenas

tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skolhåll

har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle

näppeligen vara tillräcklig kvalifikation för lärarverksamheten. Basen för

fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.»

Kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia är till syfte och

art sådan, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de

teoretiska fackstudierna. Beredningen är ense med skolkommissionen om att

kursen kan utgå ur fordringarna för ämbetsexamen.

Normal tiden för ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag icke i

någon ämneskombination få överstiga 40 effektiva studiemånader. Räknar

man med 5 effektiva studiemånader per termin, blir sålunda normalstudietiden

i de mest krävande ämneskombinationerna 8 terminer. Då den effektiva

studietiden per termin för närvarande torde ligga vid 4 månader eller

möjligen något därutöver, förutsätter detta dock en viss intensifiering av

studiearbetet för ämbetsexamen.

Huruvida fordringarna i varje särskilt ämne äro nöjaktigt anpassade

efter den fastställda normaltiden, kan endast avgöras genom studiestatistik.

Normaltidsbestämmelsen anses uppfylld, om minst hälften av de studerande

underskrida en nettostudietid överensstämmande med den i stadgan

fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestämmelsen

överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma,

att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fortsättningen

bli rådande. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisningsnämnden,

fakulteten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka

komma fram till en rimlig avvägning mellan de olika ämnenas krav.

I statsrådsprotokollet har härefter (s. 38—50) lämnats en redogörelse för

olika förslag rörande de högre filosofiska studierna och

lektorsko mpetensen samt kristendo in slärarnas utbildning.

Då departementschefen icke för egen del berört dessa spörsmål,

torde det vara tillräckligt att här hänvisa till den nämnda redogörelsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

b. Klasslärarnas ävin e s s t u d i e r.

Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans

lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och

skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på

den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Därigenom

kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets

slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för

alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid

lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att

lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än

lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomständigheterna

framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag

till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga

till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.

Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymnasiestudier,

kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig

gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.

»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträckning

på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande

ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyraåriga

linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens

nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskapsgrund

för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring

hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen

föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärarutbildning,

för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)

Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena

gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de studerande,

som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i

dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan förkovra

sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning

skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen

vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avsevärd

tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.

Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande

mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kunna

beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synnerhet

om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning

före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till realprövning

av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.

Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möjligt

att sätta förbildningskraven något lägre.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

»Emellertid talar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund

för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa studentexamen

(efter 11 :e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skall

kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde

man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen

avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psykologi,

vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte

vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden

förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärarhögskolan

får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen föreslår

alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av småskolans

lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från 11 :e skolåret (studentexamen)

eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)

I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för

de blivande mellanskollärarna.

Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt

önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimissionsexamen

fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen utestänga

en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha

håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock

skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta

stadium.

Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett

ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de

bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,

speciellt i psykologi och pedagogik.

Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt

hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärarutbildningsprogram.

Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet

föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så

begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för

mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säkerligen

finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förutsättningar

för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.

»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes

kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåvningar.

Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de

fyraåriga semmarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras

så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen

oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämneskunskaper,

medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan utformning,

att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna

lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)

När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt

möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den full
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 4- H

ständiga övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fastställas.

Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen

förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthallas,

ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasieorganisation

med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrånkomligen

höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först

sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbildningen

företagas.

Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbildningen

vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att

sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver

realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller därmed

jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den

pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som avlagt

studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara befriade

från den ettåriga förberedande kursen.

Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskoleseminarier

även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som

inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,

Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida

vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på individuell

bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella bestämmelser.

Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen

tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier

och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av psykologisk-pedagogiska

institutet.

Sveriges folkskollärarinneförbund har livligt åstundat en lösning av utbildningsfrågan

efter kommissionens huvudlinjer och styrelsen för Sveriges

folkskollärarförbund vill starkt understryka skolkommissionens motivering

för att dimissionsexamen skall läggas som grund för utbildningen av mellanskolans

lärare. Ett dispensförfarande bör givetvis kunna ifrågakomma i

enstaka fall, men det bör få karaktären av undantag. Rigorösa krav på viss

ämneskombination i dimissionsexamen böra emellertid icke uppställas.

Kollegiet vid folkskoleseminanet för kvinnliga elever i Göteborg håller

det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarielinjen

i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,

och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna

utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,

dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet

av lärare skall kunna fyllas.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Särskilda utskottets utlåtande nr J.

Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen

vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en

icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överensstämmelse

med den nuvarande.

»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nuvarande

seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bibehållas

med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort

antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna

utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen

tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det

allra bästa materialet för lärarbanan.»

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört

och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,

vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och studentexamen.

Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid

bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men betonar

att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsättningarna

tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till

lärarbanan genom de fyraariga seminarierna. Under en övergångstid av

obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med

den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat sammanhang

tillstyrkts.

Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt

i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver

man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig

gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den

egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskollärarinneutbildningen

i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men

utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasiestudier.

Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,

att småskollärarutbildningen skalj baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet

har hittills alltför mycket bedömts mot en historisk bakgrund, som icke

motsvarar modern uppfattning om dess uppgifter. Förbundet förbiser icke,

att kommissionens förslag att grunda utbildningen på ll:e klassens kurs

innebär en förstärkning av den nuvarande utbildningen. Men det är dock

en eftergift åt ett betraktelsesätt, som är grundat på en föråldrad uppfattning

om lågstadiets uppgifter. Skolkommissionen har vidare enligt förbundets

mening alltför mycket låtit påverka sig av övergående svårigheter

vid lärarrekryteringen.

Kommissionens alldeles riktiga uppfattning, att mellanstadiets och lågstadiets

lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning,

kan icke realiseras, om skillnaden i allmänbildningsgrunden göres

s. 13 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 4- 13

för stor. Särskilt bleve grunden för psykologistudierna vid lärarhögskolan

allför ojämn.

En motivering för att lågstadiets lärare böra äga de förutsättningar

och egenskaper, som dimissionsexamen avser att säkerställa, ligger slutligen

i bygdeskolornas uppgift att vara kulturhärdar, påpekar förbundet.

»I mycket stor utsträckning blir det lågstadiets lärare som skall tjänstgöra

vid dessa skolor. De bör där kunna leda studiearbete och deltaga i

frivilligt bildningsarbete. Det bör vara ett rimligt krav att landsbygden för

dessa uppgifter har tillgång till lika välutbildade lärare som städer och tätorter.

»

Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdesvilllcor

även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas matematisk-naturvetenskapliga

sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sveriges

kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folkskolinspektörsförbund,

Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund

och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. domkapitlen

i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden

bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.

Statskontoret kan icke finna den nuvarande småskollärarinneutbildningen

otillräcklig.

»Ämbetsverket hyser för sin del starka betänkligheter mot den föreslagna

förlängningen av studietiden för denna grupp. Såvitt statskontoret kunnat

finna torde en utbildning av i huvudsak samma omfattning som den hittillsvarande

göra småskollärarna fullt skickade för sina arbetsuppgifter,

även om dessa efter skolreformens genomförande skulle erhålla något vidgad

omfattning.

I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas de ekonomiska konsekvenserna

av en så väsentligt utökad utbildning, som i förslaget förutsattes.

Krav på betydligt högre lönegradsplacering av småskollärartjänsterna

lära nämligen icke komma att utebliva och kunna för övrigt svårligen

avvisas. Kostnadsökningen kan redan vid nuvarande lärarkader och skolorganisation

beräknas till omkring 2,5 miljoner kronor per lönegrad, vilket

ger en föreställning om frågans ekonomiska storleksordning.»

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre förbildningen

med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in

på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat

på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folkskoleseminarier,

32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.

För egen del anför överstyrelsen föjande.

»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även

småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen).

Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller

(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet elever,

som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att re
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

krytera såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år

blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på

denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna

föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissionsexamen.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående intagit

till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen

icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SIv:s

förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före

dimissionsexamen. Ställningstagandet maste bli beroende av de erfarenheter,

man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga

om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en

dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den

föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen

efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten

för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)

Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuvarande

småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget

att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarutbddningen

på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet

att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med säkerhet

avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan

från och med höstterminen 1953.

Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig

önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande

kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.

Departementschefen.

Departementschefen konstaterar att om någon viss kvalifikation för lärarkallet

särskilt framhäves i remissyttrandena, är det otvivelaktigt kunnigheten,

den säkra behärskningen av kunskapsstoffet, den personliga kulturkontakten.

Ej sällan betecknas en viss utbildningsnivå som oeftergivlig,

men blott i enstaka yttranden utdrages den yttersta konsekvensen av denna

standpunkt: att åtminstone vid de högre skolorna nya klassavdelningar icke

upprättas i större utsträckning än tillgängen pa lärare med den en gång

fastslagna kompetensen medgiver.

»Gar man i stället ut från det faktiska behovet av utbildning inom den

uppväxande generationen, blir problemställningen en annan. Det gäller då

att med den Ullgång av lärarkraft, som finnes eller med lämpliga stödåtgärder

kan astadkommas, sa väl sig göra låter tillgodose dessa behov. Är

tillgången på lärarkraft riklig, kan måhända en mera krävande och mera

givande bildningsgång föreskrivas; är den knapp, tvingas man att undersöka,

huruvida uppställda utbildningskrav äro oundgängligen nödvändiga,

för att undervisningen skall bevara sin effektivitet. Ur ren undervisningssynpunkt

välmotiverade krav på en hög utbildningsstandard måste då i

praktiken ställas mot nödvändigheten att begränsa utbildningstiden, så

att dess längd icke blir ett hinder för lärargruppens rekrytering. Skolkorn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Särskilda utskottets utlåtande nr J.

missionen har för sin del funnit det möjligt att föreslå en höjning av småskollärarutbildningens

standard, ehuruväl icke i den omfattning, som många

remissinstanser anse önskvärd, och den har beträffande mellanskollärarnas

utbildning ansett sig åtminstone kunna tillstyrka, att den redan pågående

och tämligen långt drivna utvecklingen fram mot en på fullständig gymnasiekurs

grundad lärarutbildning fullföljes. Men beträffande läroverkslärarnas

utbildning har kommissionen av olika skäl nödgats tillägga studietidssynpunkterna

avgörande betydelse.»

Departementschefen har därefter anfört följande om de olika lärarkategoriernas

utbildningsproblem.

»Universitetsungdomen kan i våra dagar icke låta åren gå och

skulderna växa i förvissning om att balansen en gång automatiskt skall återställas

genom höga inkomster under den blivande yrkesverksamheten. För

lärarexamina har studietiden på ett oroväckande sätt förlängts, och bilden

blir ungefär densamma, vare sig man tar i betraktande bruttostudietiden,

som inbegriper tidsförluster till följd av förvärvsarbete eller andra studiehinder,

eller nettostudietiden, som mäter antalet faktiska arbetsmånader

för examen. Många tecken tyda på att de kortare utbildningsvägarna med

tiden, relativt sett, fått ökad dragningskraft. Den otillräckliga rekryteringen

av de högre skolornas lärarkårer är redan en skranka för dessa skolors

utveckling och därmed även ett hinder för genomförandet av den planerade

skolreformen.

Man kan visserligen hänvisa till de stipendier av olika slag, som tillfalla

de studerande vid universitet och högskolor, och till de särskilda studentsociala

stödåtgärder, som redan träffats eller nu äro föremål för riksdagens

övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor

i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt riktning,

och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt

målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida

åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att samtidigt

gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och

universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,

att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera studietiden

för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska

studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke ra precisera de

steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat

yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bearbetas

— men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre behöva

gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet

för dess ändamålsenliga genomförande.

Kommissionens förslag att grunda m e 11 a n s k o 11 ä r a r n a s egentliga

yrkesutbildning på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt

accepterats i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet

folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytterligare

förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slutligen

grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskapsmått,

i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats

farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla

inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera

på gymnasiestudier utan liittills funnit vägen till katedern genom de fyra
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

åriga seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av

nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för

vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa farbara

vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin

ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i

mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåvningurvalet

i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom

förhastad indragning av de fyraariga linjerna kommer i försämrat läge.

Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollär a r u t b i 1 dningen

uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för

en däremot svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskollärarutbildningen

i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass It i

ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme därigenom

att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna

allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser

mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad

småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för "närvarande otillräcklig

för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gymnasial

utbildning, och jag vågar icke påräkna en ändring härutinnan under

den framtid, vi nu något så när överskåda. Jag finner det visserligen önskvärt^

att även lågstadiets lärarkår får sitt inslag av studenter och gärna

också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet med akademiska

studier, men i stort sett måste enligt min uppfattning de studenter, som

reflektera på lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch

mellanstadier.

Under sådana omständigheter torde man en avsevärd tid framåt få åtnöjas

med en förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare

skala. En första etapp synes böra bli en höjning av inträdesfordringarna

ungefär till realexamensnivån — redan nu ha flertalet av de i

småskoleseminarierna intagna avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens.

Därpå bör en på realexamen byggande ettårig kurs anordnas

vid småskoleseminarierna och den egentliga yrkesutbildningen därtill

anslutas. Det är mycket möjligt, att utvecklingen även därefter kommer att

fortsätta i den inslagna riktningen, men det kan knappast vara rådligt att

redan nu söka binda den vid ett fixerat organisatoriskt mål, därtill synes

den mig vara alltför beroende av erfarenheter, som komma att göras under

övergångstiden, icke minst vid de första lärarhögskolorna.

Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde tills vidare särskilda

anordningar i viss utsträckning bliva erforderliga för sökande till

småskoleseminarierna, vilka icke ha tillgång till undervisning i realskola av

nuvarande typ eller i enhetsskola; bland annat torde vid sidan av de blivande

ettåriga förberedande kurserna tvååriga sådana kunna befinnas önskvärda

vid ett eller annat småskoleseminarium.»

3. Den egentliga yrkesutbildningen.

Utredningar och yttranden.

En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig konsekvens

av vårt skolsystems utveckling till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli

den gemensamma arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

mellan de nu så starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas

och ersättas med en kontinuerlig samverkan. Det är önskvärt, att aspiranterna

icke blott få en gedigen utbildning för de klasser, där de skola

undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en konkret uppfattning

av enhetsskolan i dess helhet och av det gemensamma i all lärargärning.

Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan

tvärtom på allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring

på annat stadium.

Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium

för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lärarkategorier,

som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främmande

för varandra, framhåller skolkommissionen.

»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får

under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för

vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än

den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på

annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetydliga

svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap

om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och

föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare

accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna

föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare tillhörande

olika skolformer.» (S. 362.)

Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena

de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och

sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter

kommissionen.

Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i

hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som

hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinstitntionens

kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt

skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbehovet

under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall

därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan

ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är

genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärarutbildningen

på ett antal nyinrättade provårsläroverk, som bleve nödvändig,

skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi

ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»

Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen

sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lära rhögskolor.

Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisnings2

— Dihang till riksdagens ■protokoll 1950. 11 samt. Nr /+.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

praktiken kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett

aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall läraraspiranten

praktisera vid någon lämplig skola.

a. Lärarhögskolornas st or l ek och förläggning.

I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening fullständiga

lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av

alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att

fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och

till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, huvudsakligen

ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast

mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.

Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av

klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa

speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för

vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.

Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under

loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommissionens

mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Göteborg,

där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga

rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jämväl

vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.

Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt

ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund

samt eventuellt på ytterligare några orter.

Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och

provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda

lärarhögskolorna. Provårsläroverkens uppgift blir under denna tid att avverka

den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas

plats vid provårskurserna.

Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet

av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland

annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och därefter

mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbildning.

Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mottaga

båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening

ske.

b. Lärarhögskolornas organisation.

Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person

med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i övrigt,

att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhögskolorna

i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska

universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende

av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den materiella

och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad

allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhögskolornas

kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska institutioner

kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt

med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga

håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och

intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärarhögskolorna

i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men

även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller

någon högskola.

Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas

från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshandledare,

förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbefattningar

böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempelvis

fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt

fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,

bland annat akademiska lärare.

»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi

och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,

torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i

vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.

Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle

komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samtliga

lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i undervisningen

från universiteten.» (S. 410.)

För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på pedagogisk

skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet

tillmätas ett betydande meritvärde.

Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna

omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av högskolorna

bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna

kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning

och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade

lärare.

Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha

tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår

en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har

speciell uppmärksamhet iignats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas

referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Särskilda utskottets utlåtande nr /+.

anstalta om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är

erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.

Särskilt under övergångstiden torde det vara lämpligt att anordna pedagogiska

konferenser för lärare inom olika ämnesgrupper för överläggning

om undervisningsfrågor. Härvid torde samarbete böra etableras med de

s. k. ämnesföreningarna, vilka synas vara särskilt skickade att organisera

dylika konferenser. Slutligen bör lärarhögskolan samverka med ett stort

antal statliga, kommunala och privata undervisningsanstalter på högskoleorten

eller i dess omgivning samt med de organisationer som bedriva folkbildningsarbete

på högskoleorten.

c. Utbildningen vid lärarhögskolorna.

Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning.

Till det gemensamma, som alla lärare böra känna till, höra framför allt

vissa delar av psykologien och den allmänna pedagogiken. Även en del

specialundervisning kan vara gemensam, t. ex. kurser i tal- och röstvård,

muntlig framställningskonst, användande av tekniska hjälpmedel, skolhygien

och nykterhetsundervisning.

Så långt möjligt bör också arbetssättet för alla lärarhögskolans lärjungar

präglas av den frihet och självständighet, som bör utmärka högskolestudier.

Skolkommissionen ger en antydan om studiernas karaktär och anda

med följande ord:

»Undervisningen vid lärarhögskolan bör helt vara lagd på fria studier och

förutsättes anordnad i form av föreläsningar, seminarieövningar och laborationsövningar.

Den schemabundna undervisningstiden bör begränsas så

mycket som möjligt och antalet föreläsningar inskränkas till det nödvändiga

och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke

föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.

De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande programmet,

och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla

eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamensbok

införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort föreskrivna

prestationer.» (S. 412.)

Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess

lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för ämnes-

och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för

aspirantåret:

»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet

studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan

tjänstgöring.---Tjänstefördelningen för aspirantlärama uppgöres av

vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes

till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid

tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke undervisas

av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

tjänstefördelningen för aspiranttjurister, avsedda för gymnasie- och realskolliirare,

tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl

på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämpligt,

att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgöring

vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man

beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan

anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspiranttjänst.

Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen

sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänstgöringen

intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över

huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra

noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.

Kommissionen förutsätter vidare, att aspiran terna under hela sin tjänstgöring

erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare

samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning

bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt infogas

i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens

effektivitet och resultat. Klasslärama, som under aspirantåret blott har

halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som

förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—415.)

Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna. För

de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen vara treårig.

Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra året är aspirantåret,

då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon skola.

De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas

i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna

förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,

anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening

fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångstiden

18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt

arbete bör räknas sökande till godo som merit.

Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett

sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en

första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa uppenbart

olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta tre moment, nämligen

svensk uppsats, muntlig framställning och fri sysselsättning med en grupp

barn.

Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna

lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska

prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra

erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa seminarier,

tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighetsprövningar.

Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för

klasslärarnas yrkesutbildning (se närmare statsrådsprotokollet s. (19—72).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Aspiranttjänstgöringen bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten

skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har

godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt

med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänstgöringstidens

slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för

arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.

Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.

Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning

under minst en vecka. Hans lärarskicklighet bedömes på grundval av aspiranttjänstgöringen

under andra året, undervisningsövningarna under tredje

året och lärarprovet.

Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.

För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen vara

tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid lärarhögskolan,

andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.

Även de blivande ämneslärarna böra vid passande tidpunkt undergå en

lämplighetsprövning, som administreras och ledes av lärarhögskolan. Ändamålet

med prövningen bör vara att fastställa, att sökanden äger rimliga

förutsättningar att ägna sig åt lärarbanan, och att visa, att han inte är

behäftad med fysiska eller psykiska egenheter, som göra honom uppenbart

olämplig som lärare.

Lika litet som i fråga om klasslärarutbildningen är kommissionen beredd

att presentera en definitiv studieplan, men den har gett en antydan om de

riktlinjer, efter vilka den tänkt sig utbildningen upplagd, och lämnat en

översikt av utbildningens gång, vilken återfinnes å s. 73—76 i statsrådsprotokollet.

d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och

lärarnas egentliga yrkesutbildning.

Lärarhögskolornas organisation. Man torde nog kunna

säga, att skolkommissionens förslag om den praktiska lärarutbildningen fått

ett övervägande gynnsamt mottagande, åtminstone vad huvudlinjerna beträffar.

Den förstärkning av den allmänpedagogiska utbildningen, som förslaget

innebär, anses oftast påkallad, vilket naturligtvis icke utesluter, att

ett och annat yttrande kraftigt markerar en rakt motsatt uppfattning om

pedagogikens värde. De remissinstanser, som finna utbildningstiden för

lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning av studierna vid lärarhögskolan

utan i första rummet en förkortning av aspiranttjänstgöringens

längd.

Allmänna adjunktsföreningen ansluter sig i princip till förslaget:

»Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss utsträckning

göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Särskilda utskottets utlåtande nr Jf
därför

acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir gemensamma

för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspiran ttjänstgöring

tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas som

extra adjunkt i lägsta löneklassen.»

Bland kritiska röster må nämnas domkapitlet i Stockholm, som kommit

till resultatet, att i fråga om mellanskollärarnas utbildning föga vinnes genom

den föreslagna omorganisationen, och Göteborgs högskolas lärarråd,

i vars yttrande det bland annat heter:

»Principer, som varit ledande för kommissionen vid utformandet av skolundervisningen

under tolfte året, ha i mindre grad satt sin prägel på programmet

för lärarhögskolan. I skolan koncentration till ett fåtal ämnen,

fördjupning och själv verksamhet, å lärarhögskolan splittring, småsysslande

med de mest olika ting, kurser och övervakning. Hur starkt belastat programmet

är, framgår icke minst därav, att Viss tid varje vecka är anslagen

till kulturkontakt, idrott och rekreation’ (s. 420). Tentamensboken kommer

att späckas med anteckningar om genomgångna kurser och väl även

med betyg över dessa. Allt skall regleras, kontrolleras, registreras. Och dock

rör det sig här om vuxna människor, vana vid fria vetenskapliga studier.

Det är ali anledning att befara, att förmyndarmentaliteten skall döda den

eljest av kommissionen så högt värdesatta lärarpersonligheten. Lärarhögskolans

utformning kommer otvivelaktigt att verka avskräckande, särskilt

på individer med självständig läggning och stark personlighet. En ökad

tillströmning till lärarbanan är en förutsättning för skolreformens genomförande.

Kommissionen har sökt göra lärarbanan mera lockande genom

att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna allehanda

genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Samtidigt

avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera

fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.

Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning

av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under

hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»

Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akademiska

kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i

Uppsala och Lund, niatematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,

Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.

Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens omläggning

direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande

resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning behöver

icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.

Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbildningen,

som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,

som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner

slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett

nytt grepp på problemet.

»När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på

nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

och på annat sått reformerat provår få anses vara ungefär desamma som

under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som

var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärarutbildningsanstalter,

trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror

icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former

för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reformerad

pro vårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som

lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårs vägen uppnå

en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än

att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som

fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som

uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärarhögskolor.

» (S. 116.)

Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka

centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts

för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:

o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett

så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda

lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärarfabrikation

te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande

sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av deltagarnes

antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare

form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare

och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.

Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att

förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt

knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste

omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla

lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och

auskultationer.»

Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund tvekar däremot icke

att förorda en centraliserad lärarutbildning, så långt möjligt förlagd till

fullständiga lärarhögskolor.

»Om inte idén om en viss gemensam grundutbildning för alla lärarkategorier

och brytandet av isoleringen mellan lärargrupperna ska bli endast

ett talesätt, måste utbildningen av alla lärarkategorier förläggas till s. k.

fullständiga lärarhögskolor. Att dessa i första hand måste förläggas till

universitets- och högskolestäderna har SK starkt motiverat.

Om lärarhögskolor för enbart utbildning av klasslärare för låg- och mellanstadiet

upprättas, kan med skäl befaras att dessa blir av lägre standard

än de fullständiga lärarhögskolorna. De kan i fråga om psykologiska institutioner

inte mäta sig med universitets- och högskolestädernas resurser. Detta

gäller också om tillgången till bibliotek och annan materiell utrustning.

Inte heller kan dessa små utbildningsanstalter beräknas få tillgång till lika

kvalificerade lärarkrafter som i universitets- och högskolstäderna står till

buds. Sambandet mellan forskning och lärarutbildning blir också svagare

i de små decentraliserade högskolorna, vilka kan befaras bli något moderniserade

folk- och småskolseminarier men inga verkliga lärarhögskolor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Lärarhögskolor, avsedda enbart för utbildning av klasslärare, bör därför

förekomma endast som provisorium, så länge det ökade lärarbehovet under

1950-talet gör detta nödvändigt. Vid slutet av 1950-talet bör all lärarutbildning

förläggas till fullständiga lärarhögskolor vid universitets- och högskolestäderna

och därjämte till några få fullständiga lärarhögskolor på andra

orter, om detta blir nödvändigt. Norrland torde dock under alla förhållanden

behöva en fullständig lärarhögskola.---

Gentemot SK:s invändningar mot alltför stora fackhögskolor vill förbundsstyrelsen

endast påpeka att det bör vara möjligt att inom en mycket

stor fullständig lärarhögskola åstadkomma en decentralisering genom att

flera rektorer under högskolans chef anställs. I Stockholm finns nu två

folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En

liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.

Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. Fördelarna

av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och

delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl

för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka

skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,

då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och högskolestäderna

— skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor

endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissionens

synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskurser

utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot

en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emellertid

överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,

huruvida man icke av organisatoriska skäl även bör räkna med lärarhögskolor

för enbart ämneslärare.

»I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd

av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten

kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten

bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför

övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda kapaciteten

behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att

denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den

kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till

ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket

stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen.

Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade uppbyggnaden

av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare

kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärarutbildning

med dess speciella problem — fördenskull behöver icke ett visst

samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klasslärarhögskola

i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av

ämnesliirarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på

ett senare stadium, sedan under gynnsammare betingelser en sådan kombination

blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det

också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål ut
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

vidgningen till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför opersonlig

och svårbemästrad inrättning.

Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande

av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarutbildning

torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i

förhållande till utbildningskapaciteten.» (S. 122.)

Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.

Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en

friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några

yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och

att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.

Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med

den grad av självständighet och frihet i studierna, som kommissionen rekommenderar,

förena en fixerad utbildningstid. Förbundet är också benäget

att betrakta den föreslagna utbildningstiden som minimitid för förvärvandet

av en fullgod klasslärarutbildning för mellanstadiet. Ett liknande uttalande

göres av Svenska seminarielärarföreningen.

Skolöverstyrelsen finner det synnerligen förklarligt, att kommissionen

måst »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig,

att lärarutbildningen skall läggas upp», men nödgas på samma gång konstatera,

att denna begränsning gör det omöjligt att med någon större säkerhet

bedöma lärarutbildningsprogrammet. »Innan man vet, om principerna

kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen

taga definitiv ställning till principerna». Försöksverksamhet bör även på

detta område igångsättas. Så snart en detaljerad organisationsplan har utarbetats

av skolkommissionen och om möjligt redan från och med läsåret

1950—51 bör den första fullständiga lärarhögskolan upprättas, lämpligen

i Lund. »Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för

bedömandet av SK:s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare.»

Sedan skolöverstyrelsens förslag blivit bekant, har jolkskolestyrelsen i

Malmö i särskild skrivelse utvecklat de skäl, som kunna andragas för en

förläggning av den nya lärarhögskolan till Malmö. »Staden kan tänkas vara

villig att utan kostnad ställa tomt till förfogande liksom fallet varit med

tandläkarhögskolan», påpekar folkskolestyrelsen.

Inom skolkommissionen har hösten 1949 tillsatts en ny delegation, lärarhögskoledelegationen,

med uppgift att utarbeta detaljförslag rörande den

första lärarhögskolan.

Aspirantårets organisation. Huvudinvändningen mot aspirantåret

från läroverkslärarnas sida är, att den långa utbildningstiden

därigenom ytterligare förlänges. Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna

läroverket i Göteborg påpekar, att lärarutbildningen i ledande kulturländer

som U. S. A., England och Frankrike är betydligt mindre tidskrävande

än den skolkommissionen för vår del föreslår.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång

utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.

»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka

två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteoretiska

studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta studietiden

icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer

åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.

Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent

—• finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.---För

gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som

skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»

(S. 419.)

Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.

»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå

en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss

tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något

avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har

icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och rådgivning

utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga provterminen.

»

Då auskultationer och övningsundervisning under de två terminerna vid

lärarhögskolan icke torde kunna förekomma i samma omfattning som under

det nuvarande provåret, finner skolöverstyrelsen det angeläget, att tanken

på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga.

Det står emellertid utan vidare klart, att en aspiranttjänstgöring erbjuder

mycket svårlösta organisationsproblem. Överstyrelsen belyser detta genom

en detaljanalys, som onekligen stöder de yrkanden om en förkortning av

aspiranttjänstgöringen, vilka från helt andra utgångspunkter ha framställts

av de citerade lärarorganisationerna.

»Av vissa uttryck att döma ser det... ut, som om SK tänkt sig, att

ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle

fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen

tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgöring,

räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredjedelar

av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgöring,

om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt.

Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt

fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda

12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämnesläraraspirant

få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiranter

i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet,

och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänstgöringen

bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i

genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietj änstgö ring per lärarkandidat

eller sammanlagt omkring (4M> X 900 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande

läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommu
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

nala gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det

ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall

kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läroverk,

ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för

lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på

350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar

per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasieundervisning

utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet

anses sasom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsikterna

till en så stor lärarrekrytering som 000 per är icke förefalla särskilt

gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorganisationen.

Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock

kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en

omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen

förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig

fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtidsplaner.

De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle

sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan upp(lehiiug

av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och

förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgöringens

vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet akademiskt

utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och

därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.

På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att

komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste

avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för

gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att

giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju

göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också

framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgöringens

fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt

SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för

visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)

Ännu livligare har diskussionen om aspirantåret blivit hos folkskolans

företrädare. Avslagsyrkanden förekomma men också — och i avgjort

större antal — ändringsförslag, som åsyfta att tillvarataga den sunda

kärna, som kommissionens förslag anses innesluta. Sålunda anför folkskolinspektören

i Östergötlands östra inspektionsområde:

»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret

knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan

kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin

klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra

beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträdande

måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas

till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa förhållanden,

återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verkligheten

icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i

rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större

antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen

i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynnsamt

påverka deras inställning till skolarbetet.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka

ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänkbar

lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos

lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak

handha all undervisning i läraravdelningen. Lämpligt torde vara, att, som

Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klasslärare.

För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och

kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända

lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.

---Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,

förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något

belopp borde utgå i aspirantlön.

Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt betraktande

kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att

skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommissionens

förslag.

Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir

beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnadsskäl

utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i

denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärkning

av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och

för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.

Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,

även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första

hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett

av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, nämligen

anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang

framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier. Reserveras

korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras

anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkraftsbehov

tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke

helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo

motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårstjänster

och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle

aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas pa sa satt, att

aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.

Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle

bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»

Förbundsstyrelsen för Sveriges jolkskollärarförband börjar med en kritik

av kommissionens förslag ur utbildningssynpunkt.

»Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning

sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och

effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handledning

som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspektör

och lärarhögskolans liirare måste bli otillräcklig. Enligt förslaget skulle

aspiranten under det praktiska utbildningsåret ha sin tjänstgöring förlagd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

till endast en klassavdelning på ett visst klasstadium, frånsett kortvariga

studiebesök och undervisningsövningar i andra klasser och skolformer. Då

mellanskolans lärare enligt SK:s förslag ska utbildas för klasstadiet 3—6

och for tjänstgöring i såväl A-skola som skolor av Bl- och B2-form,

synes^ aspiranttjänstgöringen böra inom den begränsade tidsramen omfatta’

så manga klasstadier och skolformer som är möjligt.»

Styrelsen släpper dock icke tanken på en aspirantpraktik. Om aspirantema

i stället finge dels tjänstgöra, dels hospitera i klassavdelningar med

examinerade lärare, skulle det mesta av svårigheterna bortfalla.

»Beträffande aspiranttidens längd synes det mera ändamålsenligt att

aspiranttjänstgöringen koncentreras på en termin än att den utbreds över

ett helt läsår. Under denna termin bör aspiranten dels hospitera på olika

klasstadier och i olika skolformer, dels periodvis ha full tjänstgöring i

samma klassavdelningar med klassläraren som åhörare men tidvis helt°på

egen hand.

Hälften av aspiranterna kunde fullgöra aspiranttjänstgöring under höstterminen

efter första året vid lärarhögskolan och den andra hälften av

aspiran tenia under därpå följande vårtermin. Den ternun som blir fri från

aspiranttjänstgöring skulle tillbringas vid lärarhögskolan och användas

till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.»

Enligt detta förslag skulle inga särskilda tjänster reserveras för aspiranterna,

»Detta får givetvis inte hindra att aspirantarvode utgår till aspiranten

under den termin han tjänstgör», framhåller förbundsstyrelsen.

Styrelsen föreslår, att ny utredning verkställes och att på olika sätt detaljutformade

förslag praktiskt prövas, innan aspiranttjänstgöringen mera

definitivt utformad inlägges i utbildningen vid lärarhögskolorna.

Jämväl seminarielärarmötet i Lund 1048 ansåg, att aspiranttjänstgöringen

icke behövde omfatta längre tid än på sin höjd en termin.

Som ett alternativ framkastade mötet, att aspirantåret på studentlinjen

och i småskoleseminarierna kunde utbytas mot förpraktik, som kunde ställas

som villkor för inträde i första klassen. Dylik förpraktik förekommer

redan nu i betydande utsträckning, och det skulle endast behövas en rationell

organisation av densamma.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärarutbildningen

väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret

skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande

alternativ:

»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,

som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.

För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänstgörande

— lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersättning

för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirantklassen

var sin termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller undervisningen

i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på

olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observa
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

tionsklasser samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får tillfälle

att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.

Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika

övningsämnena.»

Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt styrelsens

mening få dela en lärarlön.

Departementschefen.

Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant

utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin

plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens

planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena alltför

mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål, framhåller

departementschefen. För egen del tror han dock icke, att lärarutbildningsanstalterna

hos oss någonsin kunna givas en fullt ensartad organisation:

därtill äro de lokala förhållandena alltför skiftande. Inom ett blivande

system av lärarhögskolor torde förutsättningarna och omfattningen av

verksamheten komma att variera i så hög grad, att nära nog varje sådan institution

blir ett organisationsproblem för sig. Samma bärande tanke kan

få uttryck i lokalt skiftande organisationsformer; detaljutformningen kan

fastställas först när man står inför den konkreta uppgiften att planlägga

en lärarhögskola med bestämd kapacitet på en bestämd ort.

Statsmakterna böra enligt departementschefens mening icke taga definitiv

ställning till organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i

samband med ett konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt.

Olika frågor, exempelvis rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning

till andra läroanstalter, böra därvid även omprövas.

Trots denna uppfattning anser sig departementschefen redan vid detta

tillfälle böra deklarera sin principiella inställning till skolkommissionens

förslag att inrätta ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om

möjligt var och en skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna

av lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.

»Fn sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera

mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärarutbildningssystem

av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp

de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skolsystem,

som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring

på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbildningsanstalter

för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontakten

mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller fullfölja

varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.

Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen

på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa

kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna

hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstalternas antal,

så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock enligt

min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis

framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande

av den nuvarande pro vårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna

för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande

utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,

synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna

kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder

ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på

att skapa större utbildningsenheter.»

Departementschefen förklarar sig icke beredd att nu taga ståndpunkt

till hela det framtidsperspektiv, som skolkommissionen uppdragit: fullständiga

lärarhögskolor i de fyra städer, där högre lärarexamina avläggas, och

kring varje sådan centralort ett system av fullständiga eller ofullständiga

lärarhögskolor, allt i intim samverkan med vederbörande universitet eller

högskola och särskilt med de därtill knutna psykologiska institutionerna.

Departementschefen fortsätter:

»Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av

lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalterna

befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögskolor,

som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i detaljerna

beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstadkomma

övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter

för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva

erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föreslagit,

att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i

Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade

skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för

närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig

utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.

Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor

successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erforderliga

organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och

de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin

verksamhet.

Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva praktisk

utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhögskolorna

till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt

dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträckning,

att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.

Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk

seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin definitiva

organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbildningen

vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för

detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör

enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,

så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuvarande

organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av

lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt

får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills

slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.

Departementschefen finner det icke nödvändigt att nu taga ståndpunkt

till olika organisatoriska detaljer, såsom intagningsförfarandet, organisationen

av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med universiteten:

i vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övningsämnen böra

förekomma, beror bland annat av detaljer i gymnasieorganisationen, som

ännu icke kunna överblickas. Lärarnas slutprov måste, om sådana skola

förekomma, måhända organiseras på skilda sätt vid de olika lärarhögskolorna,

alltefter storleken av den till buds stående övningsskoleorganisationen.

Samarbetet med de akademiska instanserna kan taga olika former,

allteftersom det gäller statsuniversitet eller fria högskolor. Från flera håll

har anmärkts, konstaterar departementschefen, att programmet förefaller

överlastat. Anmärkningen saknar enligt hans uppfattning kanske icke fog;

när arbetsprogrammet en gång skall definitivt utarbetas för de utbildningsanstalter,

där blivande lärare skola öva sig i koncentrationens svåra konst,

är det säkerligen skäl att tillse, att aspiranternas eget arbete också koncentreras

till väsentliga ting.

Det inre arbetet vid lärarhögskolorna bör gestaltas så fritt, som omständigheterna

medgiva. Muntlig undervisning är i viss utsträckning oumbärlig

för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och problemställningar

och även för att ge dem del av handledarnas personliga erfarenheter

och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunna med

större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier. Antalet

schemabundna timmar bör hållas så lågt som möjligt, framhåller departementschefen

vidare.

Beträffande den föreslagna aspiranttjänstgöringen har departementschefen

slutligen anfört följande.

Jag är personligen övertygad om att det är ett riktigt grepp att i lärarnas

egentliga yrkesutbildning inpassa även en aspiranttjänstgöring, där de blivande

lärarna självständigare än i övningsskolan kunna tillämpa vad de ha

inhämtat under utbildningens första de! och samtidigt få tillfälle att skaffa

sig erfarenheter, som ge den senare delen av utbildningen dess konkreta

grund. Aspiranttjänstgöringens former böra däremot icke bindas. Det torde

i en del fall kunna visa sig ändamålsenligt, att såsom kommissionen föreslagit

låta två aspiranter tillsammans uppehålla en lärartjänst, det kan i

andra fall vara fördelaktigare, om två aspiranter till större eller mindre del

3 — B i han g till riksdagens protokoll lV-r>0. 11 sand. Nr Jt.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Särskilda utskottets utlåtande nr J.

uppehålla undervisningen i två klasser under handledning av en erfaren

lärare, som bestrider återstoden av undervisningen i dessa klasser, och det

kan slutligen befinnas lämpligt, att aspiranter för någon tid hänvisas till

praktik i distrikt, där försöksverksamhet pågår, för att av vederbörande

lärare systematiskt handledas i den undervisningsmetodik, han vid sin undervisning

följer. Jämväl korttidsvikariat kunna enligt min mening med

fördel inläggas i aspiranttjänstgöringen. Avgörande praktiska skäl tala 1

själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den är förenlig

med en ändamålsenligt planlagd utbildning. En för skoldistrikten ofta

bekymmersam fråga skulle därigenom komma i ett bättre läge.

Tiden för vistelsen vid lärarhögskolan synes mig för normala fall i överensstämmelse

med skolkonnnissionens förslag kunna sättas till två år för

klasslärare och ett år för ämneslärare. Mera tveksamt kan det vara, om

aspiranttjänstgöringen bör omfatta så mycket som ett läsår. I fråga om

ämnesläraraspirantema torde detta redan av tekniska skäl vara uteslutet,

såsom närmare framgår av skolöverstyrelsens yttrande. I fråga om klassläraraspiranterna

är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen

bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åtminstone

tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas

till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare

stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,

varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden

böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom

att undervisningen i vissa klasser uppehälles av aspiranterna.

Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl

för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.

Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående

utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.

4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.

Utredningar och yttranden.

Det kan vara begripligt, att lärarutbildningen, sådan den idag är, av

praktiska skäl har inriktats på ett begränsat antal huvudtyper av lärare,

motsvarande de fyra största lärarkategorierna: lektorer, adjunkter, folkskollärare

och småskollärarinnor. Skolan som sådan är dock icke lika stereotyp.

Där finnes utrymme för talrika utbildningsvarianter och där kan även

lärarens personligt lagda och fritt utformade studiearbete komma till full

nytta. Det är en styrka för en skolorganisation om det också kan sägas,

att skolan väl utnyttjar lärardugligheten och uppmuntrar lärarna till att

förkovra sina kunskaper och förbättra sin praktiska lärar duglighet. En

lärare, som genom eget arbete gjort sig kompetent för en mera krävande

uppgift, bör kunna få en sådan placering inom skolväsendet, att hans uppnådda

duglighet blir till bästa nytta för skolarbetet.

Begränsningen till ett fåtal utbildnings- och anställningsformer har medfört,

att lärarbanan med en viss rätt kunnat karakteriseras som ett yrke

utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommissionen

framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra

och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran

ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådagalagda

skicklighet.

a. Gymnasiets lär ar fråga.

Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen

grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgöring

på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på

många andra faktorer.

En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag

bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Återstående

gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av en ny kategori

av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i

remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärargrupp

skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lektorer.

Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realskolor,

där klass 9 g är anordnad.

Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommissionen

har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.

»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika

bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens

om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att befattningarna

som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet

kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbetsexamen

med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter

därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och

vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»

(S. 394.)

I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskunskap

kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.

Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle innebära

tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skriver

sålunda Läroverlcsläramas riksförbund.

Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppställas.

b. Realskolestadiets lärar fråga och mellanskollärarnas

fortbildning.

Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter användningen

av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen anser

det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad

beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina

elever.

»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klassavdelning

ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal ämnen,

och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kommissionen

förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans

klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett

stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en

sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)

I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens

undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skolämnet

samhällskunskap.

Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på realskolstadiet

icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare

med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och därvid

finna sådana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste

mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassföreståndarens

betydelse kan tillgodoses.»

Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya

utbildnings vägar tillskapas:

1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen

tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och prövning

enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsämnen,

motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska

prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett universitetsämne.

Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för

realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig

som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänstgöring

i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden

torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör medföra

adjunktskompetens.

Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,

tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.

Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i

dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.

2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärartjänster

med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har

diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta

sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersökningen

bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än

gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lårarlönesakkunniga ansluta sig i sitt

betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947:15) till denna

mening:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och

lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.

---Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade

övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universitet

och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i

ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för närvarande

undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten

hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)

Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,

att den bör kunna lösas i positiv riktning.

»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i

kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, erhållna

dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt reglerad

fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)

Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.

3. Mellanslcollärarutbildn in g jämte betyg i läroämne. En utbildning, som

icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för

partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en

lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen

i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i

ännu något ämne.

Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kompletteras

med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.

Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.

Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss undervisning

i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på realskolstadiet.

Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå

också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren

undervisar i sin egen klass i engelska.

4. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning.

Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan

att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att

handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,

huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mellanskollärare»

bör anordnas vid lärarhögskolorna.

»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett

mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.

Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper

under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda

slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru

icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig motvilja

mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger

dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en

under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

skollärare och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den

enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som samhällets

intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»

(S. 391.)

Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin undervisning

enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.

Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets

lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,

allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighetsformerna.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund kan icke tillstyrka, att

mellanskollärarutbildning skulle medföra adjunktskompetens efter komplettering

med en partiell ämbetsexamen.

»Lärare med sådan kombinerad utbildning böra kunna vara ett värdefullt

tillskott till kåren av realskollärare, men för adjunktur bör dock på

dem ställas samma krav som på fil. magistrar i fråga om betyg i de ämnen

tjänsterna omfatta. Mellanskollärare med akademiska betyg, som icke räcka

till adjunktskompetens, föreslås att mot tilläggsarvode som ämneslärare få

undervisa i realskolan i de ämnen i vilka akademiska betyg tagits.»

Humanistiska sektionen i Lund vill gärna medverka till utbildningsformer,

som vid sidan av mellanskollärarutbildning upptaga viss akademisk

meritering. Dock kan sektionen icke vara med om en utbildningstyp med

endast två betygsenheter efter fordringarna för ämbetsexamen, såvida

den ej brukas uteslutande för utbildning av lärare i främmande språk i

enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kanslersämbetet

skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning

grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsenheter.

Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen föreslagna

lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögskolan.

Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som

yttrat sig, tillstyrkt adjunktsbehörighet för mellanskollärare med en partiell

ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens riktlinjer,

men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår

fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid universitet

med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre skolorna

tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering avspeglas

även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas organisationer.

Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig

ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så

anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis

lätt kan förvärva den ökade kompetens, som gör honom skickad för undervisning

på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärarkompetens,

som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna

vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer

sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollärarutbildning

samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen.

Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande

av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas,

som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom personliga

kvalifikationer få anses kompetenta att handha viss undervisning

på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räckvidd,

att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»

Folkskolans lärarorganisationer följa däremot kommissionen. Sålunda

yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund:

»Den i förslaget upptagna kombinationen av mellanskollärarutbildning

samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för fil. ämbetsexamen finner

förbundsstyrelsen vara en utmärkt utbildningsväg, vilken bör ge mångsidig

pedagogisk erfarenhet. Lärare med denna form av adjunktsutbildning

kan användas som klasslärare på mellanstadiet, som ämneslärare på

realskolstadiet eller för tjänstgöring i vissa ämnen på båda stadierna i de

fall lärartillgång och tjänstgöringsskyldighet gör en sådan anordning nödvändig,

särskilt i små enhetsskolor på landsbygden. Denna adjunktsutbildning

bör även stå öppen för lärare med folkskollärarexamen och nuvarande

studentexamen.

Kommissionens förslag beträffande adjunktsutbildning med begränsad

kompetens, omfattande mellanskollärarutbildning samt minst 2 betyg i ett

läroämne efter fordringarna för filosofie ämbetsexamen eller utbildning i

ämnet kristendomskunskap inom teologiska fakulteten, tillstyrks. Även

dessa utbildningsvägar bör stå öppna för lärare med folkskollärarexamen

och nuvarande studentexamen.

SK:s förslag om mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerade

kunskaper i viss grupp av läroämnen tillstyrks i princip.

Denna utbildning bör stå öppen även för lärare med nuvarande folkskollärarexamen

på studentlinjen eller den fyraåriga linjen. Kurserna vid

lärarhögskolan bör så utformas att de i så stor utsträckning som möjligt

medger självstudier på hemorten och inte nödvändiggöra sammanhängande

tjänstledighet för vistelse vid lärarhögskolan under hela utbildningstiden.»

Sveriges överlärarförbund anser till och med, att villkoret om fortbildning

under kontroll av lärarhögskolan i vissa fall kan vara för strängt.

»Icke så få lärare i vår nuvarande 7- och 8-klassiga folkskola, som varit

särskilt intresserade av undervisningen i de högre klasserna (7 och 8) och

är lämpade för att ta hand om ungdom i just dessa åldrar, ha genom fortsatt

utbildning på olika sätt skaffat sig fullgoda insikter i de ämnen, vari

de undervisat, och skött både undervisningen och fostran av ungdomen

— det sista inte det minst viktiga — på ett i allo utmärkt sätt. Skolkommissionen

erkänner också riktigheten härav och menar, att det under en

övergångstid skall vara möjligt alt låta lämpliga sådana lärare tjänstgöra

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

i realskolan. Villkoret är dock, att vederbörande vid lärarhögskola genomgår

en förstärkt utbildning för mellanskollärare’ eller ’en under betryggande

former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär

och i vad män de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskollärare

finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.

Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,

särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna

möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga formella

behörighetskrav.»

Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunktstjänster,

omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast

föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytterligare

utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kollegier,

som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande yttranden

avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverksläramas

riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, FredrikaBremer-Förbundet

och Svenska slöjdföreningen.

Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin tillfredsställelse

över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och

övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Svenska

gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium

likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,

att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i huslig

ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.

Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar

måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet

för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombinerad

utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan

intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag

ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av

kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärarutbildning

skulle omfatta fortbildning under lärarhögskolans kontroll.

Denna utbildningsgång är, säger överstyrelsen, »en nödfallsutväg, som kanske

måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon

av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfattning».

Överstyrelsen finner det emellertid icke självfallet, att fortbildningen

skall kontrolleras genom lärarhögskolan utan kan tänka sig andra

vägar härför. Efter en övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre

accepteras.

c. Småskollära mas vidareutbildning.

För småskollärare, som önska skaffa sig utbildning för tjänstgöring inom

mellanskolan eller på högre stadier, böra enligt skolkommissionens uppfattning

särskilda vägar öppnas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

För dem som önska kompetens för mellanstadiet skulle en ettårig utbildning

anordnas vid lärarhögskolan, innefattande dels — för dem som så

behöva — en komplettering av ämneskunskaperna, dels en pedagogisk-metodisk

utbildning för mellanskolestadiet. De som vilja gå längre och utbilda

sig för realskolestadiet kunna följa samma utbildningsvägar som mellanskollärare,

vilka kvalificera sig för realskoletjänstgöring. Kommissionen anser

det emellertid värt att överväga, huruvida icke sådana anordningar

kunna vidtagas, att småskollärare även utan omvägen över mellanskollärarutbildning

skola kunna vinna partiell kompetens för realskoleundervisning.

»Enligt kommissionens mening är det av stor betydelse, att vägen till

akademiska studier i framtiden kan öppnas för småskolans lärare, icke blott

därför att dessa därigenom bereds möjligheter att kvalificera sig för undervisning

på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva

vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan

göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan

bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbildningsanstalterna.

» (S. 381.)

Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna

förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.

Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gymnasierna

för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinneförbund

som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara

möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,

såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,

varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga

kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.

Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder

för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då

förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en

mera ingående granskning.

d. Iluvudlärarbefattningarna.

Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier särskilda,

i högre lönegrad placerade huvudlärarbefattningar skola upprättas.

Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika stadierna.

På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje

läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga studeras;

vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste

representera två läroämnen.

På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare företräda

ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.

För de större mellanskolorna tänker sig kommissionen huvudlärarbefatt
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Särskilda utskottets utlåtande nr Jy.

ningar dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvudlärarbefattningen

icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.

»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, pedagogiska

och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp

samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium

där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering

och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i synnerhet

yngre och mindre erfarna. I hans uppgifter bör ingå att vårda

undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissionens

förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärarutbildningen

till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren

att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandidater.

» (S. 379.)

Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För

övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för

stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra

givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pedagogiska

kvalifikationer vara avgörande.

Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åtskillig

kritik.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsystemet

kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner

motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.

_ »Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska

självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samtliga

ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen

kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnesspecialister

som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldistrikt

för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk

skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstadkomma,

och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli godtycklig.

Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser

mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än

huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»

Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster

för klasslärare.

Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.

»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att honorera

en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef

satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med

nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde

den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---I själva verket torde

det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare ut
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 4- 43

tryckligen föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.

Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara

åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret

därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att övriga lärare anse

sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som Det skall Karlsson

göra; han har betalt för det’ böra icke uppmuntras. Särskilt inom mindre

skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda

irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissa

lärare skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara säker pa

att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma

att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan

större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt

intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan

en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera

gränsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna

vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK:s förslag förhållandet vid de

mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelningar torde

komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst

fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter

måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas

på det sätt, som SK föreslagit.» (S. 107—108.)

e. Rektorsbefattningarna.

Vid tillsättningen av rektor stjänster böra de personliga kvalifikationerna

vara utslagsgivande, framhåller skolkommissionen. Behörighet att söka och

inneha befattning som chef för en skola bör tillkomma varje lärare, som är

behörig att söka och inneha ordinarie lärarbefattning vid skolan och som

äger kompetens att undervisa på skolans högsta stadium; chefsposterna böra

sålunda icke vara bundna vid bestämda lärdomsmeriter. »Detta innebär

t. ex., att en mellanskollärare, som har kompetens att undervisa på realskolestadiet,

skulle kunna förordnas som rektor vid en nioårig skola, även

om han inte avlagt fullständig ämbetsexamen, samt att en gymnasielärare

skulle kunna förordnas som rektor vid ett gymnasium, även om han inte är

lektorskompetent.»

Kommissionen anser det vara en brist i den nuvarande lärarutbildningen,

att det icke ingår någon utbildning för administrativa eller pedagogiskt

ledande jooster inom skolväsendet. En på folkskollärarkarens initiativ tillkommen

kurs i skoladministration, närmast avsedd för överlärare, har

gjort god nytta. Kommissionen finner det angeläget, att i samband med

omgestaltningen av lärarutbildningen även cn kurs ordnas för lärare, som

aspirera på ledande poster inom skolväsendet.

Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetenskraven

för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt

tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan lektorskompetens skall kunna

inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Särskilda utskottets utlåtande nr Jf.

»SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande

befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa

kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas

enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka

lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rektorat

vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de

föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektorskompetens.

LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga företräde

vid tillsättandet av dessa befattningar.»

Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera

åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompepetens

att undervisa på skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart

adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med

samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola

bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder

överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,

avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hänsyn

till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:

»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ7

erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, omfattande

klasserna 1—!), bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellanstadiet

som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunktsutbildning

eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha

de pedagogiska upngifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har

endast adjunktsutbildning bör därför närmast under honom förordnas en

särskild studierektor (biträdande rektor) med mellanskollärarutbildning för

klasstadiet 1—6.

Lärare med enbart klasslärarutbildning för mellanskolan, vilken har stora

pedagogiska och administrativa meriter, bör även kunna förordnas som

rektor för enhetsskola. I sådana fall bör särskild studierektor med adjunktskompetens

förordnas för realskolstadiet.

I större skoldistrikt synes det lämpligt att sammanföra klasserna 1—6

till en skolenhet med klasslärare som rektor och realskolstadiet klasserna

7—9 till en särskild skolenhet med realskollärare som rektor.

I mycket stora skoldistrikt kan det måhända även vara lämpligt med

särskild studierektor för småskolstadiet.

„ Vid inrättande av enhetsskola inom skoldistrikt som förutom överlärare

vid folkskolan har rektor vid realskola (kommunal mellanskola) inom distriktet

bör antingen överläraren eller rektorn förordnas till rektor vid

enhetsskolan, i förra fallet med rektorn vid realskolan som studierektor för

realskolstadiet, i senare fallet med överläraren som studierektor för klassstadiet

1—6.

Rektor för gymnasium bör inte samtidigt vara rektor för enhetsskola.»

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del beträffande det senast behandlade

avsnittet rörande lärartjänsterna och lärarnas fortbildning anfört följande.

Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas

vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Särskilda utskottets utlåtande nr Jt.

för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats

i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.

Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elastieitet

i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande

organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd

från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper

ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,

att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgöringsområden.

Man måste kunna vid behov lata lärare, som i första hand utbildats

för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta

underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier

och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.

Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,

som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar,

andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare

och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.

När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall

skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom

en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens

för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom

deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen

fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna

trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig

utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna

kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare

kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge

förbildningskraven för de blivande smaskollärarna maste hallas lägre än

kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i

samband med den pågående detalj utredningen om lärarhögskolorna. Jag

vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för småskollärare

i en eller annan form om några år torde komma att få starkt

ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga

vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet pa småskolestadiet

börjar sjunka.

Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefattningar

på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.

Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat

vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt

kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda handledare

för läraraspiranterna under praktikåret, har salunda avratt från att

huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.

Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda

nu ifrågavarande förslag.

Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda hot för lärarbristen

på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akademiska

studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskollärarutbildningen.

Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna

sikta på full adjunktskompetens eller åsyfta behörighet för eu mera begränsad

undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda prövning

vid universitet eller högskola, som lör ändamålet blir erforderlig, torde

böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkler. Vid

den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stånd, bör

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu

äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skolsynpunkt

användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras

fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk

vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskolestadiet,

torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat

sätt.

Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om

kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor

bör jämväl under de närmaste åren upp tagas till utredning och grundligt

övervägande.

Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasielärartjänster

vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de

allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke

kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har blivit

övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas

art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gående

differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta

skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på

lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera

lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämpligheten

av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande

löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emellertid

för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare utredning

även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor rörande

särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av

skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefattningar,

vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde

stå i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för

gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.

Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har berörts

även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation

av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra

upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.

5. Motioner.

I motionerna I: 507 och 11: 601 (herrar Eskilsson och Lundqvist samt

herrar Haeggblom och Hagård) betecknas det såsom mindre välbetänkt att

på grund av lärarbristen skära ned kraven på teoretisk utbildning. De skäl

för bibehållande av disputationsprov för lektorstjänst, som framförts av

flera remissinstanser, synas värda uppmärksamhet. De blivande mellanskollärarnas

bildningsunderlag bör göras så starkt som möjligt; det kan

ifrågasättas, huruvida nuvarande gymnasieorganisation är i alla avseenden

till fyllest för ändamålet, de nya gymnasiekursernas utformning är ännn

obekant. I synnerhet bör dock småskollärarnas bildningsunderlag förstärkas

i förhållande till vad som av Kungl. Maj:t föreslagits.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Blivande läroverkslärare böra bibringas kunskap om arbetsmetoderna,

studiemålen och de allmänna förutsättningarna inom folkskolan. En motsvarande

kontakt är önskvärd för folkskolans lärare. Denna synpunkt leder

fram till någon form av gemensam utbildning för alla lärarkategorier. Motionärerna

kunna således härutinnan ansluta sig till propositionen, men de

hysa tvekan i fråga om aspiranttjänstgöringens utformning och ifrågasätta,

huruvida icke den pågående utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation

bör avslutas, innan några som helst beslut fattas.

Mellanskollärarnas utbildning avhandlas i motionerna 1:529 och 11:628

(herr Näsgård samt herrar Persson i Norrby och Svensson i Stenkyrka).

Motionärerna tala för ett bibehållande av de nuvarande fyraariga seminarielinjerna,

som skänkt landsbygden en betydande del av dess bästa lärarkrafter

och under många årtionden varit den enda framkomliga studievägen för

många begåvade ungdomar på landsbygden. Redan den begränsade tillgången

på läraraspiranter med studentexamen torde göra det omöjligt att

inom överskådlig tid slopa denna utbildningsväg. Även sedan skolreformen

så som den nu skisserats blivit helt genomförd, kommer gymnasieutbildningen

av lättförståeliga ekonomiska skäl att bli mer svåråtkomlig för landsbygdens

ungdom än för städernas. Motionerna utmynna i en hemställan,

att riksdagen måtte uttala sig för att den nuvarande fyraåriga seminarieutbildningen

ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna

utbildningen vid lärarhögskola, så att icke lärarutbildningen uteslutande

reserveras för dem som avlagt studentexamen.

Vissa förhållanden under övergångstiden beröras i motionerna 1:527 och

11:629 (herr Ohlon samt fröken Vinge och herr Nestrup). Departementschefen

har förklarat sig vilja medverka till en provisorisk seminariereform,

men för pro vårsanstalternas del saknas ett liknande uttalande. Det är önskvärt,

att utbildningen vid provårsanstalterna under 1950-talet successivt

närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolorna. I samband

med en översyn av denna utbildning böra allmänna direktiv lämnas beträffande

betygsgivningen, så att betygen komma att sättas efter enhetliga

principer och betygsskalans möjligheter bättre utnyttjas. \ id utnämningarna

av lärare vid provårsanstalterna bör vidare betydligt större hänsyn än

nu tagas till de sökandes speciella lämplighet för den krävande handledningen

av lärarkandidater. De ekonomiska villkoren för lärarna vid lärarutbildningsanstalterna

böra förbättras, så att det blir möjligt för provårsanstalterna

att behålla verkligt dugande lärarkrafter. Motionärerna sluta

med att föreslå en riksdagsskrivelse med hemställan om åtgärder för att

läroverkslärarutbildningen vid provårsanstalterna bättre än nu skall motsvara

sitt ändamål, varvid de synpunkter böra vara vägledande, som föresvävat

skolkommissionen vid dess skissering av de planerade lärarhögskolorna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Särskilda utskottets utlåtande nr .{■

Utskottet.

1. Allmänna synpunkter. Ämneslärarnas utbildning har sedan

gammalt varit fördelad på två etapper, de akademiska studierna, som ge

kunskaps- och allmänbildningsgrunden, och provåret, som direkt förbereder

den praktiska lärarverksamheten. För de klasslärare, som utbildas i seminariernas

studentlinjer, är utbildningens gång principiellt likartad; såsom

allmänbildande grund för den egentliga yrkesutbildningen ligger i detta fall

en fullständig gymnasiekurs. Vid folkskoleseminariernas fyraårslinjer och

småskoleseminarierna löpa däremot ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen

parallellt.

Departementschefen ställer först frågan, vilket av dessa båda system som

bäst passar var tids förhallanden. Han erinrar om att det blivit allt vanligare,

att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför preciserade

yrkesplaner. Specialiseringen på lärarbanan bör icke ske vid en tidpunkt,

då den studerande annu är ur stånd att bedöma sin fallenhet och

sitt intresse för lärarkallet. Av dessa och andra överväganden drager departementschefen

slutsatsen, att icke blott den nuvarande utbildningsgången

för ämneslärarna bör i sina stora drag bibehållas utan även en liknande väg

sökas för klasslärarna. Dessas utbildning komme sålunda att bestå av en

första allmänbildande etapp av gymnasial karaktär och en därpå följande

egentlig yrkesutbildning vid fackutbildningsanstalt.

Utskottet ansluter sig till departementschefens principståndpunkt. Liksom

denne anser dock utskottet, att vissa jämkningar i det skisserade utbildningsprogrammet

tills vidare bliva erforderliga.

2. Ämnesstudierna. Ehuru ämneslärarnas utbildning principiellt

är ordnad enligt de grunder, departementschefen funnit riktiga, torde berättigade

erinringar kunna framställas mot det sätt, varpå utbildningen i

enskildheter är ordnad. Utskottet har tagit del av det material rörande studietiden

för de akademiska examina, som återgives i propositionen (s. 7—8

samt s. 30 ff). Av uppgifter, som insamlats för olika offentliga utredningar,

synes framgå, att nettostudietiden för filosofisk ämbetsexamen numera så

avsevärt överstiger den i stadgar angående filosofiska examina angivna normaltiden

av 7 terminer, att fordringarna i stor utsträckning måste anses

otillfredsställande avvägda. Skadeverkningarna härav äro särskilt framträdande

vid en tidpunkt, då tillgången på ämneslärare är otillräcklig. Enligt

utskottets mening äro kraftiga åtgärder nödvändiga i syfte att hindra, att

studenternas inträde i samhällsarbetet eller övergång till vetenskapliga studier

alltför mycket försenas. Utskottet, som helt kan instämma i departementschefens

uttalanden härutinnan, vill framhålla angelägenheten av att

de föreliggande utredningsresultaten snarast möjligt bliva föremål för

Kungl. Maj:ts prövning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Beträffande mellanskollärarutbildning en tänker sig departementschefen

ett fullföljande av den utveckling, som lett till att nu ungefär halva antalet

folkskollärare utexamineras från studentlinjerna. I en framtid skulle enligt

propositionen mellanskollärarnas utbildning principiellt grundas på genomgången

fullständig gymnasiekurs eller i varje fall på ett kunskapsmått, som

i huvudsak motsvarar gymnasiekurs. De fyraåriga seminarielinjerna måste

dock för avsevärd tid bibehållas, visserligen med en del jämkningar i studiegången.

I motionerna I: 529 och II: 628 hemställes åter, att den fyraåriga

seminarieutbildningen måtte ges stadigvarande karaktär.

Obestridligen har den gamla seminarieutbildningen på fyraårig linje tillfört

lärarbanan ett stort antal framstående lärarbegåvningar. Ofta ha deras

studier föregåtts av en längre eller kortare period av manuellt arbete. För

lärargärningen har detta medfört fördelen av en större förtrogenhet med

de breda folklagrens levnadsvillkor och livssyn än som kan påräknas hos

dem, som fram till lärarexamen uteslutande ägnat sig åt skolstudier. Det

iir dock icke möjligt att bortse från den utveckling, som har försiggått beträffande

rekryteringen av dessa linjer och som redan lett därhän, att de

flesta inträdessökande avlagt realexamen. Efter all sannolikhet kommer

denna utveckling att fortsätta, i mån som enhetsskoleorganisationen växer

upp och en ny gymnasieorganisation anslutes till densamma, och den torde

komma att ytterligare stimuleras av en vidareutveckling av det statliga stipendiesystemet.

Karaktärsskillnaden i elevurvalet för de båda slagen av

mellanskollärarutbildning komme genom en sådan utveckling att mer eller

mindre utjämnas.

Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på fullständig

gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskjutes då

till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett gymnasium

har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den som

givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt måhända

icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl att

tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildningen

på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak motsvarar

fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i stånd

att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och högskolor

utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna få största

nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att undervisa

på realskolstadiet i ett eller annat iimne. Utskottet är med hänsyn till dessa

förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen av mellanskollärare

vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast planeras,

bör vara grundad på gymnasiekurs.

De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den

vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av

gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår iir ett vik
4

— Bihang till riksdagens protokoll 1050. 11 sand. Nr lt.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

tigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskottet

vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier snarast

möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom sådana

åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhållas,

att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under noggrant

aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom en

förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjerna. Liksom departementschefen

anser utskottet det icke möjligt att nu fixera någon tidpunkt

för det fullständiga genomförandet av utbildningsreformen. Skillnaden mellan

departementschefens och motionärernas ståndpunkter torde under sådana

omständigheter icke ha alltför stor praktisk betydelse.

Därmed har utskottet besvarat motionerna I: 529 och II; 628. Den ståndpunkt

utskottet intagit innebär, att utskottet kan tillstyrka den tredje

punkten i Kungl. Maj:ts hemställan.

Departementschefen anser sig icke i stånd att föreslå en på fullständig

gymnasiekurs grundad småskollärarutbildning. Som närmaste utvecklingsmål

uppställer han en förstärkning av grunden för den tvååriga utbildningen

vid småskoleseminarierna — denna skulle i regel föregås av en ettårig allmänbildande

kurs, som i sin tur skulle grundas på kunskapsmåttet i realexamen.

Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde dock

vid ett eller annat småskoleseminarium tvååriga allmänbildande kurser

kunna befinnas önskvärda för sökande, som icke ha tillgång till undervisning

i realskola av nuvarande typ eller i enhetsskola.

Den föreslagna utbildningen är enligt utskottets mening tilltagen i knappaste

laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens stora

betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskollärarnas

tjänstgöringsområde. Vid ett realistiskt bedömande av våra personresurser

finner utskottet det dock icke möjligt att för närvarande ifrågasätta

någon förstärkning. Utskottet tillstyrker sålunda jämväl den fjärde

punkten av Kungl. Maj:ts hemställan.

Med det som utskottet i detta avsnitt av sitt utlåtande anfört få även

motionerna I: 507 och II: 601 anses besvarade, i vad dessa avse det erforderliga

bildningsunderlaget för olika lärargrupper.

3. Den egentliga yrkesutbildningen. De nya lärarutbildningsanstalter,

som i framtiden skulle ge de stora lärargrupperna deras

egentliga yrkesutbildning, benämnas i propositionen vanligen lärarhögskolor.

Utskottet använder av praktiska skäl samma beteckning utan att däri inlägga

någon mening angående ifrågavarande läroanstalters organisation.

Liksom departementschefen anser utskottet, att tiden för ett ställningstagande

till organisationsfrågorna är inne, först då ett konkret förslag föreligger

angående inrättandet av den första lärarhögskolan.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Av departementschefens anförande framgår, att lärarhögskoledelegationens

arbete i första hand inriktats på att utreda organisationen av en fullständig

lärarhögskola avsedd för alla de tre huvudkategorierna av lärare:

ämnesliirare, mellanskollärare och småskollärare. I propositionens hemställan

hålles det likväl ännu öppet, huruvida även småskollärarutbildning

skall kunna förläggas till en sådan läroanstalt.

Enligt utskottets mening är det viktigt, att utredningen så klart som möjligt

belyser, i vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper

kan sammanföras. Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de

olika lärargrupperna därinom känna sin samhörighet och det gemensamma

ansvaret för de uppväxande. Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i

detta avseende vara gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation

är helt inriktad på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet.

Det är visserligen sant, att gemenskapen icke får drivas så långt,

att utbildningen därigenom kommer att ligga för högt eller för lågt för någon

elevgrupp. Sådant skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt

motverka syftet med den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid

berättigade effektivitetskrav, bör en utbildning i en gemensam läraranstalt

med i viss utsträckning gemensamma lärare, gemensamma diskussioner

kring ämnen av gemensamt intresse och inslag av gemensam instruktion

kunna hos de unga lärarna skapa en ökad förståelse för arbetet på andra

stadier än det, där de själva komma att verka.

En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resurser

för att aktivt följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en

nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör

under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens aktuella

problemställningar. Så många som möjligt av lärarhögskolans elever

böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.

Skall detta syfte nås, måste utbildningsanstalten ha den inriktning, som

ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora

lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som

karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskottets

uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lärarhögskolorna.

I avseende på utbildningen av ämneslärare skulle inrättandet av lärarhögskolor

av allt att döma innebära en viss rationalisering. Av lärarna vid

provårsanstaltcrna taga för närvarande somliga en relativt obetydlig del

i provårsarbetet, ehuru de alltid måste hålla sig beredda att mottaga åhörare

vid sina lektioner. Vid en större läraranstalt av lärarhögskolans typ böra

särskilt framstående lärare kunna anställas och deras kapacitet bättre än

som stundom kan ske vid de nuvarande provårsanstalterna utnyttjas för

lärarutbildningen. Om behovet av nya lärare fortsätter att stiga, som det

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

otvivelaktigt kommer att göra, synes en sådan rationalisering redan av

tekniska skäl bliva i längden ofrånkomlig.

På grund av dessa och andra överväganden har utskottet kommit till

samma uppfattning som departementschefen i fråga om arten av de lärarutbildningsanstalter,

som under de närmaste åren böra upprättas. Utskottet

tillstyrker sålunda jämväl första punkten i propositionens hemställan. Utskottet

vill blott i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att

även småskollärarutbildningen, i den mån så ske kan, förlägges till lärarhögskolor.

Också i fråga om tidsomfattningen av de olika lärargruppernas

studier vid lärarhögskolorna biträder utskottet departementschefens mening.

Den omläggning av lärarutbildningen, som nu planeras, gäller emellertid

icke blott utformningen av lärarutbildningsanstalter av ny typ utan också

lärogången och kursinnehållet. Departementschefen framhåller bland annat

behovet av en förbättrad psykologisk orientering. Han anbefaller vidare en

växelutbildning med alternerande studier vid lärarhögskolan och praktik

på arbetsfältet, s. k. aspiranttjänstgöring.

I båda avseendena delar utskottet departementschefens mening. En aspiranttermin

skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets praktiska

krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle att självständigare

än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhämtade; de

skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer, som kunde

ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärarhögskolan och

öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd att ge. Betänkligheter

ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbildade lärare skulle

bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid fullt genomförd

aspiranttjänstgöring bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att aspiranterna

erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en så

tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna

av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara

så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.

Utskottet biträder sålunda jämväl andra punkten av departementschefens

hemställan.

Liksom departementschefen anser utskottet, att formerna för aspiranttjänstgöringen

icke nu böra fixeras. Utskottet har intet att erinra mot att

aspiranttjänstgöringen fullgöres genom korttidsvikariat, så långt detta med

hänsyn till aspiranternas utbildning och undervisningens gång befinnes försvarligt.

I övrigt synas resultaten av pågående utredningar och försök böra

avvaktas. Definitivt torde aspiranttjänstgöringen icke kunna utformas,

förrän de nya lärarutbildningsanstalterna någon tid varit i verksamhet.

Enligt skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig

uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Särskilda utskottets utlåtande nr Jt.

läggas kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för

viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den

art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departementschefen

delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta

anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhögskolornas

detaljorganisation slutförts. Utskottet kan icke intaga någon

annan ståndpunkt men vill understryka betydelsen av att kontinuerligt

verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta utbildning komma till stånd.

I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen av

lärarutbildningen kan utskottet icke göra något bestämt uttalande. Utskottet

förutsätter, att Kungl. Maj:t successivt kommer att förelägga riksdagen

de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som befinnas

av omständigheterna påkallade. Så länge behovet av lärare är i stigande,

och sannolikt även under avsevärd tid därefter, torde lärarutbildningsanstalter

av nuvarande typ icke kunna undvaras vid sidan av de nya.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att den planerade omorganisationen

icke med fog kan åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande

lärarutbildningsanstalterna eller deras lärarkårer skulle försättas i ett

ogynnsammare läge än eljest vore fallet. Det är även under övergångstiden

av yttersta vikt, att seminarier och ]irovårsläroverk kunna draga till sig

dugande lärare och erhålla en utrustning, som sätter dem i stånd att väl

fullgöra sina uppgifter.

Lika viktigt är det, att övergångsförhållandena icke få leda till någon

stagnation på det pedagogiska området. Departementschefen förklarar sig

ha för avsikt att föreslå åtgärder, varigenom undervisningen vid seminarierna

successivt närmas till den planerade undervisningen vid lärarhögskolorna.

Reformen av lärarutbildningen bör liksom skolreformen ha en fortskridande

karaktär. Delreformer böra företagas, i den mån det är möjligt inom

ramen av nuvarande organisation, säger departementschefen, och parallellt

därmed bör en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —

fullständiga och ofullständiga — successivt uppbyggas, allteftersom den

aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna medgiva,

att reformen i dess helhet föres i hamn.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen uttalat i fråga om reformarbetet

vid seminarierna under övergångstiden och vill i anledning av

motionerna 1:527 och 11:629 understryka, att liknande synpunkter böra

anläggas även ifråga om pro vårsläroverken. Liksom motionärerna anser

utskottet, att åtgärder böra vidtagas för att läroverkslärarutbildningen vid

provårsanstalterna bättre än nu skall motsvara sitt ändamål och att därvid

de synpunkter böra vara vägledande, som kommit till uttryck i skolkommissionens

förslag rörande de planerade lärarhögskolorna. Även de specialfrågor,

motionärerna i detta sammanhang berört, synas vara värda be
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Särskilda utskottets utlåtande nr 4 .

aktande; utskottet förutsätter, att de uppmärksammas av vederbörande

instanser.

Slutligen är utskottet ense med departementschefen om att utredning

vid läglig tidpunkt bör företagas om i vad mån lärarhögskolorna kunna

utnyttjas för utbildning av speciallärare.

4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.

Propositionens sista avsnitt upptages huvudsakligen av redogörelser för

tillämnade utredningar.

I fråga om tendensen i de åtgärder, som böra vidtagas, delar utskottet

departementschefens mening. Det är ur flera synpunkter önskvärt, att det

bland lärarna på varje stadium finnes icke alltför få, som vid behov kunna

åtaga sig tjänstgöring på ett angränsande stadium, och det är lika önskvärt,

att lärare, som kvalificerat sig för mera krävande uppgifter, också

beredas en däremot svarande ställning på sitt arbetsfält. Utskottet har

sålunda intet att erinra mot vad departementschefen i denna del av propositionen

anfört.

Utskottet vill särskilt understryka angelägenheten av att åtgärder i god

tid vidtagas för att lösa centralskolornas lärarproblem. I rätt stor omfattning

torde lärare vid dessa skolor komma att tjänstgöra såväl på mellanskole-

som på realskolestadiet. Det kan ej rimligen ifrågasättas, att de

skola avlägga såväl mellanskollärarexamen som en tidsödande och dyrbar

ämbetsexamen. I likhet med skolkonnnissionen anser utskottet, att en

mellanskollärare bör kunna förvärva adjunktsbehörighet, om han till sin

mellanskollärarexamen lägger akademiska studier av ungefär den omfattning

skolkommissionen angivit jämte viss praktisk utbildning vid lärarhögskola

och att han bör kunna få behörighet för viss tjänstgöring på

realskolestadiet efter en mera begränsad komplettering.

Bland enhetsskolans lärare komma emellertid under lång tid framåt

att finnas lärare, som avlagt nuvarande folkskollärarexamen men icke studentexamen

och alltså icke äga tillträde till universitet. I samma läge med

avseende på möjligheterna att fortsätta studierna torde i regel de mellanskollärare,

som under övergångstiden utexamineras på seminariernas fyraårslinjer,

komma att befinna sig, möjligen även vissa lärare, som intagits

i lärarhögskola efter inträdesprov. Vid den planerade utredningen om mellanskollärarnas

fortsatta studier bör enligt utskottets mening även eftersträvas

att i görlig mån underlätta för dessa lärargrupper att påbygga sin

lärarexamen med akademiska studier.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Särskilda utskottets utlåtande nr Jf.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

godkänna följande riktlinjer för ordnandet av vissa

lärargruppers egentliga yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes,

skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas,

avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för

ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare

ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes,

för olika grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,

mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbildningsanstalt,

dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad

på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare

skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare

vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad

på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen;

B. att

1. motionerna I: 507 och II: 601,

2. motionerna I: 529 och II: 628

— i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört — icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

C. att motionerna I: 527 och II: 629 må anses besvarade

genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 28 november 1950.

På särskilda utskottets vägnar:

BERTIL von FRIESEN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Karl Andersson, Ivar Persson,.

Arrhén, Ohlon, Gillström, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Johan Eric Ericson,

Wahlund, Bergh, Englund och fru Lindström; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Severin, Bark, Onsjö, Wallentheim,

Malmborg i Skövde, Lindahl, Kyling, Hoppe, Hammar, Gustafsson

i Bogla och Johansson i Mysinge.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

Reservation

vid punkten A. 4. av utskottets hemställan av herrar Arrhén, Bergh, fru

Lindström, herrar Malmborg i Skövde, Kyling och Hammar, vilka funnit

den av departementschefen förordade förstärkningen av småskollärarnas

utbildning otillräcklig och därför ansett, att

dels det stycke i utskottets yttrande å s. 50, som börjar med orden »Den

föreslagna» och slutar med orden »Kungl. Maj:ts hemställan», bort hava

följande lydelse:

»Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 1 med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 70 vid årets riksdag, finnes det ett nödvändigt samband

mellan de olika lärarkategoriernas arbetsuppgifter och den utbildning

de erhållit. Detta sammanhang kommer till uttryck i det beslut angående

den blivande enhetsskolans stadieindelning, som riksdagen fattade under

årets vårsession: ''Enhetsskolan är avsedd att uppdelas i tre stadier, vart

och ett i regel omfattande tre år. Undervisningen på vart och ett av dessa

stadier skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats för

undervisning på stadiet i fråga’. Sambandet kommer till ännu klarare uttryck

i utskottets motivering. Utskottet fann det angeläget att betona, att

samtliga lärarkategorier böra erhålla en för sina uppgifter väl kvalificerad

utbildning. Utskottet framhöll även, att enhetsskolans utformning icke

kunde alltför mycket schematiseras, emedan lokala förhållanden, lärarutbildningens

läge och tillgången på arbetskraft kunde föranleda vissa olikheter

i utformningen.

Av det sagda torde få anses framgå, att den av riksdagen i princip beslutade

stadieindelningen kan förverkligas, i den mån tillgången på väl

kvalificerade lärare gör det möjligt, och att en utsträckning av småskolestadiet

till att omfatta klasserna 1—3 förutsätter en för undervisning på

detta stadium särskilt tillrättalagd lärarutbildning.

Enligt utskottets mening skulle ett förverkligande av Kungl. Maj:ts nu

föreliggande förslag till utbildningsgång för småskolans lärare icke på ett

tillfredsställande sätt skapa denna förutsättning.

I propositionen betecknas den föreslagna förstärkningen av den grund,

varpå de blivande småskollärarinnornas yrkesutbildning skall byggas, som

en första etapp, vilken uppfattning utskottet helt delar. I den fortsatta

utredningen bör enligt utskottets mening eftersträvas en förbättring av

småskollärarinneutbildningen, beträffande såväl den grundläggande allmänbildningen

som den egentliga yrkesutbildningen. Man bör därvid söka

nå fram till en lösning, som möjliggör yrkesutbildningens förläggande till

lärarhögskola även för denna lärarkategori, ett önskemål vilket utskottet i

annat sammanhang understrukit. Skulle en sålunda i jämförelse med Kungl.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Särskilda utskottets utlåtande nr 4-

Maj:ts förslag förstärkt utbildning av olika skäl icke kunna åstadkommas,

synes enligt utskottets mening frågan om stadieindelningen inom klasserna

1—6 böra tagas under förnyat övervägande;»

dels ock punkten A. 4. av utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
»Den

egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,

som senare bestämmes, vara grundad på en tvåårig allmänbildande kurs,

baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.»

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Särskilda utskottets utlåtande nr 4.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition och enskilda motioner .................. 1

1. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen .................... 2

2. Läraraspiranternas ämnesstudier .............................. 3

Utredningar och yttranden 3. — Departementschefen 14.

3. Den egentliga yrkesutbildningen .............................. 16

Utredningar och yttranden 16. — Departementschefen 31.

4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning ...................... 34

Utredningar och yttranden 34. — Departementschefen 44.

5. Motioner ................................................... 46

TJtskottet ..................................................... 48

Utskottets hemställan .......................................... 55

Reservation ................................................... 56

Stockholm 1950 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

503319

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:404 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckt a1 i texten