Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
1950-11-28 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SärU 1950:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
1
Nr 4.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående
riktlinjer för lärarutbildningens ordnande jämte i
ämnet väckta motioner.
Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 219, angående
riktlinjer för lärarutbildningens ordnande, vilken proposition hänvisats till
särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnandet av
vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:
1. I den ordning och till det antal som framdeles bestämmes skola lärarutbildningsanstalter
av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning
för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare
ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för olika
grupper av speciallärare.
2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och
småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels utbildning
vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.
3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.
4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,
som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande till
utskottet remitterade motioner, nämligen
dels de båda likalydande motionerna I: 507 och II: 601 av herrar Eskilsson
och Lundqvist samt herrar Ilceggblom och Ilagård, i vilka hemställts,
att riksdagen vid ställningstagandet till förevarande proposition måtte beakta
vad motionärerna anfört;
dels de båda likalydande motionerna I: 529 och II: 628 av herr Näsgård
samt herrar Persson i Norrby och Svensson i Stenkyrka i vilka hemställts,
att riksdagen måtte uttala sig för att den nuvarande fyraåriga seminarieutbihlningen
ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna
utbildningen vid lärarhögskola, så att icke lärarutbildningen för mellanskolestadiet
uteslutande reserveras för dem som avlagt studentexamen;
1 — Bihang till rilcsdagens protokoll 1950. 11 samt. Nr It.
2
Särskilda utskottets utlåtande nr Jf
dels
ock de båda likalydande motionerna I: 527 och II: 629 av herr Ohlon
samt fröken Vinge och herr Nestrup, i vilka hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t hemställa, att sådana åtgärder vidtagas, att läroverkslärarutbildningen
vid provårsanstalterna bättre än nu motsvarar sitt ändamål,
varvid de synpunkter böra vara vägledande, som föresvävat skolkommissionen
vid dess skissering av de planerade lärarhögskolorna.
Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas
till den följande redogörelsen.
I statsrådsprotokollet (s. 5—19) har departementschefen först lämnat en
redogörelse för den nuvarande lärarutbildningens organisation, till vilken
här må hänvisas.
1. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen.
Efter att ha återgivit vissa allmänna uttalanden av skolkommissionen
in. fl. rörande den lämpligaste utformningen av lärarutbildningen har departementschefen
för egen del gjort följande allmänna reflexioner i ämnet.
»Det är blott som sig bör, att man inför en stundande reform av lärarutbildningen
söker klargöra, vilka egenskaper det är som göra en god lärare.
Listan blir lång, den kommer att upptaga flertalet goda mänskliga egenskaper,
och de skola alla vara förenade i en person.
I framtidens svenska skola måste dock helt vanliga lärare undervisa helt
vanliga barn. Det blir inte i överskådlig tid något överflöd på lärarkraft;
ett urval bör ske bland aspiranterna, men man kan icke nöja sig med att
taga emot de bästa, snarare måste man inskränka sig till att utesluta de
klart olämpliga.
Lärarutbildningen kan dock göra något för att hjälpa till rätta även dem,
som icke av naturen särskilt utrustats för lärarkallet. Den kan lära en ännu
formbar ung människa, huru hon skall komma förbi sina svaga punkter,
den kan uppmuntra den försagde och lära honom göra det bästa möjliga
av sina personliga tillgångar, och den kan visa den självgode, huru stort
arbetsfältet är och vilket arbete det kräver, om man skall komma till ett
resultat. En erfaren handledare minns säkert från sin praktik unga lärare,
som kämpat med mycket stora nybörj arsvårigheter, men likväl, sedan de
lärt sig att uppbära sin roll, blivit ganska goda lärare.
Det kan emellertid icke råda mycken tvekan om att den första förutsättningen
för att läraren skall lyckas är, att han väl och på ett personligt sätt
behärskar sitt stoff. »Det gives flera metoder att föredraga vad man rätt vet,
men det gives i sanning ingen att rätt föredraga vad man vet illa eller till
hälften», säger Tegnér i ett av sina skoltal. Erfarenheterna från 1800-talets
folkskollärarutbildning visa klart och tydligt, vart det bär hän, om kunskapsbasen
göres för smal och undervisningstekniken alltför mycket sättes
i centrum. En lärare måste ha gått så långt i studierna, att han kan taxera
en kunskapsdetalj efter dess faktiska värde för de uppväxandes utbildning,
och han måste ha den vidsynthet, som kräves för att mönstra ut det som
blivit föråldrat, även om det råkar vara någon av hans käraste käpphästar.
Han måste också ha kunskaper nog för att gå vidare och förnya sitt
3
Särskilda utskottets utlåtande nr J.
kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lärjungar
allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den unge
läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja
verket.
Självfallet måste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans
föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbildningen,
kommissionens inventering av behoven har givit ett blott alltför
rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen
särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.
Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten
för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning
för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska
forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara
obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psykologisk-pedagogiska
inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbildningen,
som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.
För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det
främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida
ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som
på varandra följande led i lärarutbildningen. De skäl, som av folkundervisningskommittén
på sin tid anfördes till förmån för en förberedande utbildning
inom de allmänna skolstudiernas ram och en därpå byggande fackbildning
ha behållit sin friskhet, motskälen ha successivt försvagats, i mån som
nya högre skolor ha upprättats och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintresserad
ungdom från alla samhällslager. Medan fordom många av de
blivande folkskollärarna voro mogna män, innan de bestämde sig för
sitt yrke, har det nu blivit allt vanligare, att allmänbildande studier påbörjas
i mycket unga år utan alltför preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet
sker senare på lämplig punkt av studiegången. Det är tydligen önskvärt,
att specialiseringen på lärarbanan icke sker vid en tidpunkt, då den
studerande ännu är ur stånd att bedöma sin fallenhet och sitt intresse för
lärarkallet. Beaktas detta, skulle planläggningen av de blivande klasslärarnas
utbildning i princip närma sig till den studiegång, som länge praktiserats
för läroverkslärarna. I likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen
anser jag, att icke blott den nuvarande utbildningsgången för läroverkslärarna
bör i sina stora drag bibehållas med dess uppdelning i akademiska
ämnesstudier och en därefter följande egentlig yrkesutbildning utan även
en liknande väg sökas för klasslärarna; den komme att kännetecknas av en
första allmänbildande etapp av gymnasial karaktär och en därpå följande
yrkesutbildning vid fackutbildningsanstalt av högskolekaraktär. Till de
jämkningar i detta program, som bliva en följd av under den närmaste
framtiden rådande förhållanden, återkommer jag i det följande.»
2. Läraraspiranternas ämnesstudier.
Utredningar och yttranden.
a. n e n a k a d e m i s k a u t b il d n i n g c n f ö r ä m n c s I ä r a r c.
F i 1 o s o f i s k ä mbetse x a in 0 n. Det kan icke råda mycken tvekan
om att den nuvarande ämbetsexamen förmått hävda sig som en i stort sett
ändamålsenlig form av läroverkslärarnas teoretiska utbildning i sina ämnen.
4
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Universitetsberedningen påpekar, att under tiden 1831—1907 medellivslängden
för en akademisk examensordning endast obetydligt översteg 15 år,
medan den nuvarande ämbetsexamen redan, i stort sett oförändrad, har
bestått i mer än 40. Det är emellertid uppenbart, säger beredningen, att en
examen, som ursprungligen väl fyllde sin uppgift, småningom kan bliva
mindre lämpad för sitt syfte, allteftersom ändrade förhållanden inträda.
Vissa reformer av ämbetsexamen måste nu övervägas, men det står klart,
att den kritik, som har framförts mot själva examens konstruktion, icke
varit principiellt mera genomgripande, än att man kan bygga reformarbetet
på den nuvarande ämbetsexamens grund.
Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de studerande
en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet
i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skolkommissionen,
»men den bör också kunna utgöra den naturliga språngbrädan
för fortsatt vetenskapligt arbete.»
Kritiken mot ämbetsexamen har avsett dels kursinnehållet dels ock studietidens
längd. I det förstnämnda hänseendet framhålles studieplanernas
bristande anpassning efter skolans krav och angelägenheten av ett nära
samarbete mellan universitet och skola vid fastställandet av respektive
studie- och kursplaner. De väsentligaste anmärkningarna mot ämbetsexamen
ha emellertid gällt studietidens längd.
Gång efter annan har i framställningar från berörda parter och i offentliga
utredningar fastslagits, att den faktiska studietiden alltför mycket kommit
att överstiga den beräknade. Denna uttänjning av de akademiska studierna
återverkar på flera områden och har framkallat livliga yrkanden på snara
och effektiva motåtgärder.
Enligt stadgan angående filosofiska examina stadfäster kanslern studieplaner
för de akademiska examina. Planen för ämbetsexamen skall utgå
från en normaltid av högst sju lästerminer. Det har ansetts, att denna tid
skall avse en minimiexamen, som enligt examensstadgan omfattar sju betygsenheter
och inbegriper kurs i pedagogikens teori och historia. I normalstudietiden
inräknas icke tid, som åtgår för förvärvsarbete, militärtjänstgöring,
fyllnadsprövningar efter studentexamen och dylikt eller som går
förlorad till följd av sjukdom, men däremot skälig årlig semestertid.
Även med dessa preciseringar blir dock begreppet normaltid tämligen
obestämt, emedan studietiden för en viss kurs i hög grad beror av den enskilde
studentens begåvning. 1945 års akademikerutredning har för vissa
studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men
ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt ämbetsexamen
och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.
Resultatet framgår av följande tablå:
Särskilda utskottets utlåtaiide nr 4-
5
Studentårgång
Studietid,
terminer
1920
1925
1930
1935
8,8
9,4
11,2
10,4
De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de
beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av
de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimiexamen,
som ligger till grund för beräkningen av normaltiden.
Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets natur
och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen
publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden
för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 månader
i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universitet
till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska
undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,
torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att
nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga
den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dessutom,
framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare
förlängts sedan 1930-talets början.
För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möjligen
understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden
för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska studier
teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, vanligen
historia med samhällslära eller modersmålet.
Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av studentsociala
utredningen (SOU 1948: 42) till 19 300 kronor och för avläggande
av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.
I den nyss anförda statistiken hade tidsförlust på grund av studiehinder
av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande bruttostudietiden
— utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siffror,
som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen meddelar
en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsalaavdelningen
av Sveriges yngre läroverkslärares förening och Sveriges yngre
naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk ämbetsexamen
vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande
tabell; bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normaltiden.
6 Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Å r
Antal
examina
Medel-
ålder
år
Antal
studie-
terminer
Betygs-
summa
Terminer
per betyg
Terminer
per 7
betyg
1930-34 .......
in
26,0
12,1
7,58
1,60
11,2
1935—39 .......
103
26,2
13,2
7,81
1,70
11,9
1940-44 .......
68
27,3
14,5
7,55
1,92
13,3
Även om den anförda statistiken har rätt begränsad räckvidd, vittnar
den dock obestridligen om en utveckling, som måste framkalla allvarliga
bekymmer.
Skolkommissionen jämför olika akademiska utbildningsvägar:
»Enligt 1945 års akademikerutredning utgör nettostudietiden (medianvärde)
för årgång 1935 för teologie kandidatexamen 5,3 år, för juris kandidatexamen
4,3 år och för civilingenjörsexamen 3,8 år. Skillnaden mellan studietiden
för dessa examina och den cirka sexåriga studietiden för ämbetsexamen
är icke oväsentlig, och starka ekonomiska skäl talar för en utjämning
av studietiderna. Den nuvarande onormalt långa studietiden för ämbetsexamen
äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärarbanan.
Man synes ha två utvägar att välja mellan, antingen en avsevärd
höjning av lönerna eller en förkortning av studietiden. Så snart det statsfinansiella
läget medger, torde den förra utvägen böra prövas, men för närvarande
synes man inte kunna undgå att tillgripa även den senare.» (S. 386.)
Om minimifordringama i examen nedskrivas från 7 till 6 betygsenheter
och den obligatoriska pedagogikkursen överflyttas till den egentliga yrkesutbildningen,
bör det enligt kommissionens mening icke vara omöjligt att
genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till
skolans behov åter nedbringa studietiden till en normaltid av sju eller
högst åtta terminer.
I en utredning angående lärarbristen, som den 15 april 1948 överlämnades
till Kungl. Maj:t, citerar även skolöverstyrelsen den sist anförda statistiken
och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ursprungligen
avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lärarkraft.
»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större betydelse.
Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras. Många studenter rygga
nu av naturliga skäl tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under
den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare
giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det
föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som
ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.
Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart .
Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»
I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har
universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden
7
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.
Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed
ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser
icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lösning.
Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, endast
om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrelsen
och fortsätter:
»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens förmåga
och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så
hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den allmänna
diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lärarutbildningen
borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläggas
till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar i
framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga
att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfredsställandet
av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen
värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med
största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universitetens
förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste
sättas i fråga.»
De akademiska kollegierna synes ganska allmänt beredda att acceptera en
sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och
givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.
Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska
väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande uttalande
av Allmänna adjunktsföreningen:
»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare
vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens förslag
om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga
halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas
innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för universitet
och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen
som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är endast,
att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av studierna,
och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»
Univcrsitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv förkortning
av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Beredningen
har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhandlingar
med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv inställning
till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. Fn
sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles oberoende
av den för tillfället rådande lärarbristen.
Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygssumman
i en minimiexamen från 7 till (J betyg. Då sänkningen bestämt
8
Särskilda utskottets utlåtande nr ,{•
förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till läraryrkets
krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.
Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig
preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nuvarande
filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fortsatta
vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har
i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.
Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytterligare
nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5
betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsområdenas
tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skolhåll
har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle
näppeligen vara tillräcklig kvalifikation för lärarverksamheten. Basen för
fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.»
Kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia är till syfte och
art sådan, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de
teoretiska fackstudierna. Beredningen är ense med skolkommissionen om att
kursen kan utgå ur fordringarna för ämbetsexamen.
Normal tiden för ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag icke i
någon ämneskombination få överstiga 40 effektiva studiemånader. Räknar
man med 5 effektiva studiemånader per termin, blir sålunda normalstudietiden
i de mest krävande ämneskombinationerna 8 terminer. Då den effektiva
studietiden per termin för närvarande torde ligga vid 4 månader eller
möjligen något därutöver, förutsätter detta dock en viss intensifiering av
studiearbetet för ämbetsexamen.
Huruvida fordringarna i varje särskilt ämne äro nöjaktigt anpassade
efter den fastställda normaltiden, kan endast avgöras genom studiestatistik.
Normaltidsbestämmelsen anses uppfylld, om minst hälften av de studerande
underskrida en nettostudietid överensstämmande med den i stadgan
fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestämmelsen
överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma,
att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fortsättningen
bli rådande. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisningsnämnden,
fakulteten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka
komma fram till en rimlig avvägning mellan de olika ämnenas krav.
I statsrådsprotokollet har härefter (s. 38—50) lämnats en redogörelse för
olika förslag rörande de högre filosofiska studierna och
lektorsko mpetensen samt kristendo in slärarnas utbildning.
Då departementschefen icke för egen del berört dessa spörsmål,
torde det vara tillräckligt att här hänvisa till den nämnda redogörelsen.
9
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
b. Klasslärarnas ävin e s s t u d i e r.
Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans
lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och
skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på
den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Därigenom
kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets
slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för
alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid
lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att
lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än
lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomständigheterna
framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag
till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga
till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.
Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymnasiestudier,
kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig
gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.
»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträckning
på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande
ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyraåriga
linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens
nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskapsgrund
för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring
hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen
föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärarutbildning,
för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)
Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena
gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de studerande,
som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i
dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan förkovra
sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning
skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen
vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avsevärd
tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.
Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande
mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kunna
beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synnerhet
om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning
före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till realprövning
av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.
Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möjligt
att sätta förbildningskraven något lägre.
10
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
»Emellertid talar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund
för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa studentexamen
(efter 11 :e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skall
kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde
man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen
avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psykologi,
vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte
vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden
förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärarhögskolan
får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen föreslår
alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av småskolans
lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från 11 :e skolåret (studentexamen)
eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)
I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för
de blivande mellanskollärarna.
Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt
önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimissionsexamen
fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen utestänga
en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha
håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock
skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta
stadium.
Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett
ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de
bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,
speciellt i psykologi och pedagogik.
Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt
hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärarutbildningsprogram.
Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet
föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så
begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för
mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säkerligen
finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förutsättningar
för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.
»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes
kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåvningar.
Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de
fyraåriga semmarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras
så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen
oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämneskunskaper,
medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan utformning,
att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna
lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)
När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt
möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den full
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Särskilda utskottets utlåtande nr 4- H
ständiga övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fastställas.
Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen
förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthallas,
ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasieorganisation
med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrånkomligen
höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först
sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbildningen
företagas.
Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbildningen
vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att
sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver
realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller därmed
jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den
pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som avlagt
studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara befriade
från den ettåriga förberedande kursen.
Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskoleseminarier
även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som
inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,
Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida
vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på individuell
bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella bestämmelser.
Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen
tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier
och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av psykologisk-pedagogiska
institutet.
Sveriges folkskollärarinneförbund har livligt åstundat en lösning av utbildningsfrågan
efter kommissionens huvudlinjer och styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund vill starkt understryka skolkommissionens motivering
för att dimissionsexamen skall läggas som grund för utbildningen av mellanskolans
lärare. Ett dispensförfarande bör givetvis kunna ifrågakomma i
enstaka fall, men det bör få karaktären av undantag. Rigorösa krav på viss
ämneskombination i dimissionsexamen böra emellertid icke uppställas.
Kollegiet vid folkskoleseminanet för kvinnliga elever i Göteborg håller
det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarielinjen
i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,
och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna
utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,
dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet
av lärare skall kunna fyllas.»
12
Särskilda utskottets utlåtande nr J.
Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen
vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en
icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överensstämmelse
med den nuvarande.
»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nuvarande
seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bibehållas
med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort
antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna
utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen
tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det
allra bästa materialet för lärarbanan.»
Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört
och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,
vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och studentexamen.
Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid
bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men betonar
att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsättningarna
tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till
lärarbanan genom de fyraariga seminarierna. Under en övergångstid av
obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med
den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat sammanhang
tillstyrkts.
Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt
i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver
man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig
gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den
egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskollärarinneutbildningen
i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men
utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasiestudier.
Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,
att småskollärarutbildningen skalj baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet
har hittills alltför mycket bedömts mot en historisk bakgrund, som icke
motsvarar modern uppfattning om dess uppgifter. Förbundet förbiser icke,
att kommissionens förslag att grunda utbildningen på ll:e klassens kurs
innebär en förstärkning av den nuvarande utbildningen. Men det är dock
en eftergift åt ett betraktelsesätt, som är grundat på en föråldrad uppfattning
om lågstadiets uppgifter. Skolkommissionen har vidare enligt förbundets
mening alltför mycket låtit påverka sig av övergående svårigheter
vid lärarrekryteringen.
Kommissionens alldeles riktiga uppfattning, att mellanstadiets och lågstadiets
lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning,
kan icke realiseras, om skillnaden i allmänbildningsgrunden göres
Särskilda utskottets utlåtande nr 4- 13
för stor. Särskilt bleve grunden för psykologistudierna vid lärarhögskolan
allför ojämn.
En motivering för att lågstadiets lärare böra äga de förutsättningar
och egenskaper, som dimissionsexamen avser att säkerställa, ligger slutligen
i bygdeskolornas uppgift att vara kulturhärdar, påpekar förbundet.
»I mycket stor utsträckning blir det lågstadiets lärare som skall tjänstgöra
vid dessa skolor. De bör där kunna leda studiearbete och deltaga i
frivilligt bildningsarbete. Det bör vara ett rimligt krav att landsbygden för
dessa uppgifter har tillgång till lika välutbildade lärare som städer och tätorter.
»
Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdesvilllcor
även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sveriges
kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folkskolinspektörsförbund,
Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund
och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. domkapitlen
i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden
bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.
Statskontoret kan icke finna den nuvarande småskollärarinneutbildningen
otillräcklig.
»Ämbetsverket hyser för sin del starka betänkligheter mot den föreslagna
förlängningen av studietiden för denna grupp. Såvitt statskontoret kunnat
finna torde en utbildning av i huvudsak samma omfattning som den hittillsvarande
göra småskollärarna fullt skickade för sina arbetsuppgifter,
även om dessa efter skolreformens genomförande skulle erhålla något vidgad
omfattning.
I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas de ekonomiska konsekvenserna
av en så väsentligt utökad utbildning, som i förslaget förutsattes.
Krav på betydligt högre lönegradsplacering av småskollärartjänsterna
lära nämligen icke komma att utebliva och kunna för övrigt svårligen
avvisas. Kostnadsökningen kan redan vid nuvarande lärarkader och skolorganisation
beräknas till omkring 2,5 miljoner kronor per lönegrad, vilket
ger en föreställning om frågans ekonomiska storleksordning.»
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre förbildningen
med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in
på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat
på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folkskoleseminarier,
32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.
För egen del anför överstyrelsen föjande.
»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även
småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen).
Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller
(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet elever,
som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att re
-
14
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
krytera såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år
blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på
denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna
föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissionsexamen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående intagit
till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen
icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SIv:s
förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före
dimissionsexamen. Ställningstagandet maste bli beroende av de erfarenheter,
man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga
om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en
dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den
föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen
efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten
för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)
Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuvarande
småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget
att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarutbddningen
på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet
att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med säkerhet
avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan
från och med höstterminen 1953.
Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig
önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande
kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.
Departementschefen.
Departementschefen konstaterar att om någon viss kvalifikation för lärarkallet
särskilt framhäves i remissyttrandena, är det otvivelaktigt kunnigheten,
den säkra behärskningen av kunskapsstoffet, den personliga kulturkontakten.
Ej sällan betecknas en viss utbildningsnivå som oeftergivlig,
men blott i enstaka yttranden utdrages den yttersta konsekvensen av denna
standpunkt: att åtminstone vid de högre skolorna nya klassavdelningar icke
upprättas i större utsträckning än tillgängen pa lärare med den en gång
fastslagna kompetensen medgiver.
»Gar man i stället ut från det faktiska behovet av utbildning inom den
uppväxande generationen, blir problemställningen en annan. Det gäller då
att med den Ullgång av lärarkraft, som finnes eller med lämpliga stödåtgärder
kan astadkommas, sa väl sig göra låter tillgodose dessa behov. Är
tillgången på lärarkraft riklig, kan måhända en mera krävande och mera
givande bildningsgång föreskrivas; är den knapp, tvingas man att undersöka,
huruvida uppställda utbildningskrav äro oundgängligen nödvändiga,
för att undervisningen skall bevara sin effektivitet. Ur ren undervisningssynpunkt
välmotiverade krav på en hög utbildningsstandard måste då i
praktiken ställas mot nödvändigheten att begränsa utbildningstiden, så
att dess längd icke blir ett hinder för lärargruppens rekrytering. Skolkorn
-
15
Särskilda utskottets utlåtande nr J.
missionen har för sin del funnit det möjligt att föreslå en höjning av småskollärarutbildningens
standard, ehuruväl icke i den omfattning, som många
remissinstanser anse önskvärd, och den har beträffande mellanskollärarnas
utbildning ansett sig åtminstone kunna tillstyrka, att den redan pågående
och tämligen långt drivna utvecklingen fram mot en på fullständig gymnasiekurs
grundad lärarutbildning fullföljes. Men beträffande läroverkslärarnas
utbildning har kommissionen av olika skäl nödgats tillägga studietidssynpunkterna
avgörande betydelse.»
Departementschefen har därefter anfört följande om de olika lärarkategoriernas
utbildningsproblem.
»Universitetsungdomen kan i våra dagar icke låta åren gå och
skulderna växa i förvissning om att balansen en gång automatiskt skall återställas
genom höga inkomster under den blivande yrkesverksamheten. För
lärarexamina har studietiden på ett oroväckande sätt förlängts, och bilden
blir ungefär densamma, vare sig man tar i betraktande bruttostudietiden,
som inbegriper tidsförluster till följd av förvärvsarbete eller andra studiehinder,
eller nettostudietiden, som mäter antalet faktiska arbetsmånader
för examen. Många tecken tyda på att de kortare utbildningsvägarna med
tiden, relativt sett, fått ökad dragningskraft. Den otillräckliga rekryteringen
av de högre skolornas lärarkårer är redan en skranka för dessa skolors
utveckling och därmed även ett hinder för genomförandet av den planerade
skolreformen.
Man kan visserligen hänvisa till de stipendier av olika slag, som tillfalla
de studerande vid universitet och högskolor, och till de särskilda studentsociala
stödåtgärder, som redan träffats eller nu äro föremål för riksdagens
övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor
i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt riktning,
och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt
målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att samtidigt
gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och
universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera studietiden
för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska
studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke ra precisera de
steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat
yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bearbetas
— men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre behöva
gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet
för dess ändamålsenliga genomförande.
Kommissionens förslag att grunda m e 11 a n s k o 11 ä r a r n a s egentliga
yrkesutbildning på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt
accepterats i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet
folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytterligare
förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slutligen
grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats
farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla
inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera
på gymnasiestudier utan liittills funnit vägen till katedern genom de fyra
-
16
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
åriga seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av
nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för
vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa farbara
vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin
ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i
mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåvningurvalet
i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom
förhastad indragning av de fyraariga linjerna kommer i försämrat läge.
Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollär a r u t b i 1 dningen
uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för
en däremot svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskollärarutbildningen
i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass It i
ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme därigenom
att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna
allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser
mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad
småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för "närvarande otillräcklig
för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gymnasial
utbildning, och jag vågar icke påräkna en ändring härutinnan under
den framtid, vi nu något så när överskåda. Jag finner det visserligen önskvärt^
att även lågstadiets lärarkår får sitt inslag av studenter och gärna
också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet med akademiska
studier, men i stort sett måste enligt min uppfattning de studenter, som
reflektera på lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch
mellanstadier.
Under sådana omständigheter torde man en avsevärd tid framåt få åtnöjas
med en förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare
skala. En första etapp synes böra bli en höjning av inträdesfordringarna
ungefär till realexamensnivån — redan nu ha flertalet av de i
småskoleseminarierna intagna avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens.
Därpå bör en på realexamen byggande ettårig kurs anordnas
vid småskoleseminarierna och den egentliga yrkesutbildningen därtill
anslutas. Det är mycket möjligt, att utvecklingen även därefter kommer att
fortsätta i den inslagna riktningen, men det kan knappast vara rådligt att
redan nu söka binda den vid ett fixerat organisatoriskt mål, därtill synes
den mig vara alltför beroende av erfarenheter, som komma att göras under
övergångstiden, icke minst vid de första lärarhögskolorna.
Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde tills vidare särskilda
anordningar i viss utsträckning bliva erforderliga för sökande till
småskoleseminarierna, vilka icke ha tillgång till undervisning i realskola av
nuvarande typ eller i enhetsskola; bland annat torde vid sidan av de blivande
ettåriga förberedande kurserna tvååriga sådana kunna befinnas önskvärda
vid ett eller annat småskoleseminarium.»
3. Den egentliga yrkesutbildningen.
Utredningar och yttranden.
En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig konsekvens
av vårt skolsystems utveckling till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli
den gemensamma arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen
17
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
mellan de nu så starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas
och ersättas med en kontinuerlig samverkan. Det är önskvärt, att aspiranterna
icke blott få en gedigen utbildning för de klasser, där de skola
undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en konkret uppfattning
av enhetsskolan i dess helhet och av det gemensamma i all lärargärning.
Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan
tvärtom på allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring
på annat stadium.
Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium
för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lärarkategorier,
som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främmande
för varandra, framhåller skolkommissionen.
»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får
under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för
vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än
den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på
annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetydliga
svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap
om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och
föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare
accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna
föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare tillhörande
olika skolformer.» (S. 362.)
Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena
de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och
sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter
kommissionen.
Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i
hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som
hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinstitntionens
kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt
skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbehovet
under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall
därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan
ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är
genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärarutbildningen
på ett antal nyinrättade provårsläroverk, som bleve nödvändig,
skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi
ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»
Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen
sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lära rhögskolor.
Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisnings2
— Dihang till riksdagens ■protokoll 1950. 11 samt. Nr /+.
18
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
praktiken kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett
aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall läraraspiranten
praktisera vid någon lämplig skola.
a. Lärarhögskolornas st or l ek och förläggning.
I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening fullständiga
lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av
alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att
fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och
till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, huvudsakligen
ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast
mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.
Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av
klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa
speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för
vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.
Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under
loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommissionens
mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Göteborg,
där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga
rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jämväl
vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.
Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt
ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund
samt eventuellt på ytterligare några orter.
Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och
provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda
lärarhögskolorna. Provårsläroverkens uppgift blir under denna tid att avverka
den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas
plats vid provårskurserna.
Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet
av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland
annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och därefter
mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbildning.
Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mottaga
båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening
ske.
b. Lärarhögskolornas organisation.
Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person
med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i övrigt,
att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhögskolorna
i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.
19
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska
universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende
av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den materiella
och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad
allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhögskolornas
kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska institutioner
kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt
med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga
håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och
intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärarhögskolorna
i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men
även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller
någon högskola.
Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas
från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshandledare,
förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbefattningar
böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempelvis
fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt
fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,
bland annat akademiska lärare.
»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi
och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,
torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i
vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.
Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle
komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samtliga
lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i undervisningen
från universiteten.» (S. 410.)
För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på pedagogisk
skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet
tillmätas ett betydande meritvärde.
Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna
omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av högskolorna
bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna
kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning
och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade
lärare.
Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha
tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår
en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har
speciell uppmärksamhet iignats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas
referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att för
-
20
Särskilda utskottets utlåtande nr /+.
anstalta om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är
erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.
Särskilt under övergångstiden torde det vara lämpligt att anordna pedagogiska
konferenser för lärare inom olika ämnesgrupper för överläggning
om undervisningsfrågor. Härvid torde samarbete böra etableras med de
s. k. ämnesföreningarna, vilka synas vara särskilt skickade att organisera
dylika konferenser. Slutligen bör lärarhögskolan samverka med ett stort
antal statliga, kommunala och privata undervisningsanstalter på högskoleorten
eller i dess omgivning samt med de organisationer som bedriva folkbildningsarbete
på högskoleorten.
c. Utbildningen vid lärarhögskolorna.
Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning.
Till det gemensamma, som alla lärare böra känna till, höra framför allt
vissa delar av psykologien och den allmänna pedagogiken. Även en del
specialundervisning kan vara gemensam, t. ex. kurser i tal- och röstvård,
muntlig framställningskonst, användande av tekniska hjälpmedel, skolhygien
och nykterhetsundervisning.
Så långt möjligt bör också arbetssättet för alla lärarhögskolans lärjungar
präglas av den frihet och självständighet, som bör utmärka högskolestudier.
Skolkommissionen ger en antydan om studiernas karaktär och anda
med följande ord:
»Undervisningen vid lärarhögskolan bör helt vara lagd på fria studier och
förutsättes anordnad i form av föreläsningar, seminarieövningar och laborationsövningar.
Den schemabundna undervisningstiden bör begränsas så
mycket som möjligt och antalet föreläsningar inskränkas till det nödvändiga
och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke
föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.
De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande programmet,
och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla
eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamensbok
införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort föreskrivna
prestationer.» (S. 412.)
Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess
lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för ämnes-
och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för
aspirantåret:
»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet
studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan
tjänstgöring.---Tjänstefördelningen för aspirantlärama uppgöres av
vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes
till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid
tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke undervisas
av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid
21
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
tjänstefördelningen för aspiranttjurister, avsedda för gymnasie- och realskolliirare,
tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl
på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämpligt,
att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgöring
vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man
beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan
anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspiranttjänst.
Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen
sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänstgöringen
intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över
huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra
noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.
Kommissionen förutsätter vidare, att aspiran terna under hela sin tjänstgöring
erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare
samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning
bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt infogas
i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens
effektivitet och resultat. Klasslärama, som under aspirantåret blott har
halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som
förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—415.)
Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna. För
de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen vara treårig.
Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra året är aspirantåret,
då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon skola.
De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas
i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna
förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,
anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening
fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångstiden
18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt
arbete bör räknas sökande till godo som merit.
Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett
sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en
första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa uppenbart
olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta tre moment, nämligen
svensk uppsats, muntlig framställning och fri sysselsättning med en grupp
barn.
Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna
lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska
prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra
erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa seminarier,
tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighetsprövningar.
Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för
klasslärarnas yrkesutbildning (se närmare statsrådsprotokollet s. (19—72).
22
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Aspiranttjänstgöringen bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten
skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har
godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt
med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänstgöringstidens
slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för
arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.
Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.
Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning
under minst en vecka. Hans lärarskicklighet bedömes på grundval av aspiranttjänstgöringen
under andra året, undervisningsövningarna under tredje
året och lärarprovet.
Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.
För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen vara
tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid lärarhögskolan,
andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.
Även de blivande ämneslärarna böra vid passande tidpunkt undergå en
lämplighetsprövning, som administreras och ledes av lärarhögskolan. Ändamålet
med prövningen bör vara att fastställa, att sökanden äger rimliga
förutsättningar att ägna sig åt lärarbanan, och att visa, att han inte är
behäftad med fysiska eller psykiska egenheter, som göra honom uppenbart
olämplig som lärare.
Lika litet som i fråga om klasslärarutbildningen är kommissionen beredd
att presentera en definitiv studieplan, men den har gett en antydan om de
riktlinjer, efter vilka den tänkt sig utbildningen upplagd, och lämnat en
översikt av utbildningens gång, vilken återfinnes å s. 73—76 i statsrådsprotokollet.
d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och
lärarnas egentliga yrkesutbildning.
Lärarhögskolornas organisation. Man torde nog kunna
säga, att skolkommissionens förslag om den praktiska lärarutbildningen fått
ett övervägande gynnsamt mottagande, åtminstone vad huvudlinjerna beträffar.
Den förstärkning av den allmänpedagogiska utbildningen, som förslaget
innebär, anses oftast påkallad, vilket naturligtvis icke utesluter, att
ett och annat yttrande kraftigt markerar en rakt motsatt uppfattning om
pedagogikens värde. De remissinstanser, som finna utbildningstiden för
lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning av studierna vid lärarhögskolan
utan i första rummet en förkortning av aspiranttjänstgöringens
längd.
Allmänna adjunktsföreningen ansluter sig i princip till förslaget:
»Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss utsträckning
göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan
23
Särskilda utskottets utlåtande nr Jf
därför
acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir gemensamma
för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspiran ttjänstgöring
tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas som
extra adjunkt i lägsta löneklassen.»
Bland kritiska röster må nämnas domkapitlet i Stockholm, som kommit
till resultatet, att i fråga om mellanskollärarnas utbildning föga vinnes genom
den föreslagna omorganisationen, och Göteborgs högskolas lärarråd,
i vars yttrande det bland annat heter:
»Principer, som varit ledande för kommissionen vid utformandet av skolundervisningen
under tolfte året, ha i mindre grad satt sin prägel på programmet
för lärarhögskolan. I skolan koncentration till ett fåtal ämnen,
fördjupning och själv verksamhet, å lärarhögskolan splittring, småsysslande
med de mest olika ting, kurser och övervakning. Hur starkt belastat programmet
är, framgår icke minst därav, att Viss tid varje vecka är anslagen
till kulturkontakt, idrott och rekreation’ (s. 420). Tentamensboken kommer
att späckas med anteckningar om genomgångna kurser och väl även
med betyg över dessa. Allt skall regleras, kontrolleras, registreras. Och dock
rör det sig här om vuxna människor, vana vid fria vetenskapliga studier.
Det är ali anledning att befara, att förmyndarmentaliteten skall döda den
eljest av kommissionen så högt värdesatta lärarpersonligheten. Lärarhögskolans
utformning kommer otvivelaktigt att verka avskräckande, särskilt
på individer med självständig läggning och stark personlighet. En ökad
tillströmning till lärarbanan är en förutsättning för skolreformens genomförande.
Kommissionen har sökt göra lärarbanan mera lockande genom
att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna allehanda
genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Samtidigt
avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera
fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.
Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning
av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under
hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»
Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akademiska
kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i
Uppsala och Lund, niatematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,
Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.
Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens omläggning
direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande
resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning behöver
icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.
Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbildningen,
som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,
som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner
slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett
nytt grepp på problemet.
»När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på
nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt
24
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
och på annat sått reformerat provår få anses vara ungefär desamma som
under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som
var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärarutbildningsanstalter,
trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror
icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former
för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reformerad
pro vårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som
lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårs vägen uppnå
en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än
att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som
fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som
uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärarhögskolor.
» (S. 116.)
Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka
centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts
för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:
o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett
så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda
lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärarfabrikation
te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande
sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av deltagarnes
antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare
form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare
och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.
Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att
förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt
knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste
omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla
lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och
auskultationer.»
Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund tvekar däremot icke
att förorda en centraliserad lärarutbildning, så långt möjligt förlagd till
fullständiga lärarhögskolor.
»Om inte idén om en viss gemensam grundutbildning för alla lärarkategorier
och brytandet av isoleringen mellan lärargrupperna ska bli endast
ett talesätt, måste utbildningen av alla lärarkategorier förläggas till s. k.
fullständiga lärarhögskolor. Att dessa i första hand måste förläggas till
universitets- och högskolestäderna har SK starkt motiverat.
Om lärarhögskolor för enbart utbildning av klasslärare för låg- och mellanstadiet
upprättas, kan med skäl befaras att dessa blir av lägre standard
än de fullständiga lärarhögskolorna. De kan i fråga om psykologiska institutioner
inte mäta sig med universitets- och högskolestädernas resurser. Detta
gäller också om tillgången till bibliotek och annan materiell utrustning.
Inte heller kan dessa små utbildningsanstalter beräknas få tillgång till lika
kvalificerade lärarkrafter som i universitets- och högskolstäderna står till
buds. Sambandet mellan forskning och lärarutbildning blir också svagare
i de små decentraliserade högskolorna, vilka kan befaras bli något moderniserade
folk- och småskolseminarier men inga verkliga lärarhögskolor.
25
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Lärarhögskolor, avsedda enbart för utbildning av klasslärare, bör därför
förekomma endast som provisorium, så länge det ökade lärarbehovet under
1950-talet gör detta nödvändigt. Vid slutet av 1950-talet bör all lärarutbildning
förläggas till fullständiga lärarhögskolor vid universitets- och högskolestäderna
och därjämte till några få fullständiga lärarhögskolor på andra
orter, om detta blir nödvändigt. Norrland torde dock under alla förhållanden
behöva en fullständig lärarhögskola.---
Gentemot SK:s invändningar mot alltför stora fackhögskolor vill förbundsstyrelsen
endast påpeka att det bör vara möjligt att inom en mycket
stor fullständig lärarhögskola åstadkomma en decentralisering genom att
flera rektorer under högskolans chef anställs. I Stockholm finns nu två
folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En
liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.
Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. Fördelarna
av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och
delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»
Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl
för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka
skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,
då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och högskolestäderna
— skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor
endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissionens
synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskurser
utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot
en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emellertid
överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,
huruvida man icke av organisatoriska skäl även bör räkna med lärarhögskolor
för enbart ämneslärare.
»I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd
av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten
kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten
bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför
övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda kapaciteten
behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att
denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den
kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till
ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket
stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen.
Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade uppbyggnaden
av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare
kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärarutbildning
med dess speciella problem — fördenskull behöver icke ett visst
samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klasslärarhögskola
i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av
ämnesliirarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på
ett senare stadium, sedan under gynnsammare betingelser en sådan kombination
blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det
också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål ut
-
26
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
vidgningen till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför opersonlig
och svårbemästrad inrättning.
Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande
av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarutbildning
torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i
förhållande till utbildningskapaciteten.» (S. 122.)
Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.
Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en
friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några
yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och
att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.
Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med
den grad av självständighet och frihet i studierna, som kommissionen rekommenderar,
förena en fixerad utbildningstid. Förbundet är också benäget
att betrakta den föreslagna utbildningstiden som minimitid för förvärvandet
av en fullgod klasslärarutbildning för mellanstadiet. Ett liknande uttalande
göres av Svenska seminarielärarföreningen.
Skolöverstyrelsen finner det synnerligen förklarligt, att kommissionen
måst »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig,
att lärarutbildningen skall läggas upp», men nödgas på samma gång konstatera,
att denna begränsning gör det omöjligt att med någon större säkerhet
bedöma lärarutbildningsprogrammet. »Innan man vet, om principerna
kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen
taga definitiv ställning till principerna». Försöksverksamhet bör även på
detta område igångsättas. Så snart en detaljerad organisationsplan har utarbetats
av skolkommissionen och om möjligt redan från och med läsåret
1950—51 bör den första fullständiga lärarhögskolan upprättas, lämpligen
i Lund. »Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för
bedömandet av SK:s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare.»
Sedan skolöverstyrelsens förslag blivit bekant, har jolkskolestyrelsen i
Malmö i särskild skrivelse utvecklat de skäl, som kunna andragas för en
förläggning av den nya lärarhögskolan till Malmö. »Staden kan tänkas vara
villig att utan kostnad ställa tomt till förfogande liksom fallet varit med
tandläkarhögskolan», påpekar folkskolestyrelsen.
Inom skolkommissionen har hösten 1949 tillsatts en ny delegation, lärarhögskoledelegationen,
med uppgift att utarbeta detaljförslag rörande den
första lärarhögskolan.
Aspirantårets organisation. Huvudinvändningen mot aspirantåret
från läroverkslärarnas sida är, att den långa utbildningstiden
därigenom ytterligare förlänges. Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna
läroverket i Göteborg påpekar, att lärarutbildningen i ledande kulturländer
som U. S. A., England och Frankrike är betydligt mindre tidskrävande
än den skolkommissionen för vår del föreslår.
27
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång
utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.
»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka
två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteoretiska
studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta studietiden
icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer
åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.
Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent
—• finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.---För
gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som
skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»
(S. 419.)
Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.
»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå
en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss
tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något
avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har
icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och rådgivning
utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga provterminen.
»
Då auskultationer och övningsundervisning under de två terminerna vid
lärarhögskolan icke torde kunna förekomma i samma omfattning som under
det nuvarande provåret, finner skolöverstyrelsen det angeläget, att tanken
på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga.
Det står emellertid utan vidare klart, att en aspiranttjänstgöring erbjuder
mycket svårlösta organisationsproblem. Överstyrelsen belyser detta genom
en detaljanalys, som onekligen stöder de yrkanden om en förkortning av
aspiranttjänstgöringen, vilka från helt andra utgångspunkter ha framställts
av de citerade lärarorganisationerna.
»Av vissa uttryck att döma ser det... ut, som om SK tänkt sig, att
ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle
fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen
tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgöring,
räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredjedelar
av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgöring,
om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt.
Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt
fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda
12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämnesläraraspirant
få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiranter
i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet,
och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänstgöringen
bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i
genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietj änstgö ring per lärarkandidat
eller sammanlagt omkring (4M> X 900 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande
läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommu
-
28
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
nala gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det
ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall
kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läroverk,
ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för
lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på
350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar
per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasieundervisning
utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet
anses sasom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsikterna
till en så stor lärarrekrytering som 000 per är icke förefalla särskilt
gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorganisationen.
Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock
kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en
omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen
förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig
fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtidsplaner.
De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle
sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan upp(lehiiug
av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och
förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgöringens
vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet akademiskt
utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och
därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.
På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att
komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste
avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för
gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att
giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju
göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också
framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgöringens
fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt
SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för
visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)
Ännu livligare har diskussionen om aspirantåret blivit hos folkskolans
företrädare. Avslagsyrkanden förekomma men också — och i avgjort
större antal — ändringsförslag, som åsyfta att tillvarataga den sunda
kärna, som kommissionens förslag anses innesluta. Sålunda anför folkskolinspektören
i Östergötlands östra inspektionsområde:
»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret
knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan
kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin
klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra
beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträdande
måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas
till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa förhållanden,
återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verkligheten
icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i
rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större
antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig
29
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen
i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynnsamt
påverka deras inställning till skolarbetet.
Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka
ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänkbar
lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos
lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak
handha all undervisning i läraravdelningen. Lämpligt torde vara, att, som
Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klasslärare.
För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och
kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända
lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.
---Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,
förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något
belopp borde utgå i aspirantlön.
Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt betraktande
kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att
skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommissionens
förslag.
Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir
beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnadsskäl
utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i
denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärkning
av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och
för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.
Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,
även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första
hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett
av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, nämligen
anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang
framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier. Reserveras
korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras
anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkraftsbehov
tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke
helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo
motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårstjänster
och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle
aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas pa sa satt, att
aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.
Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle
bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»
Förbundsstyrelsen för Sveriges jolkskollärarförband börjar med en kritik
av kommissionens förslag ur utbildningssynpunkt.
»Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning
sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och
effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handledning
som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspektör
och lärarhögskolans liirare måste bli otillräcklig. Enligt förslaget skulle
aspiranten under det praktiska utbildningsåret ha sin tjänstgöring förlagd
30
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
till endast en klassavdelning på ett visst klasstadium, frånsett kortvariga
studiebesök och undervisningsövningar i andra klasser och skolformer. Då
mellanskolans lärare enligt SK:s förslag ska utbildas för klasstadiet 3—6
och for tjänstgöring i såväl A-skola som skolor av Bl- och B2-form,
synes^ aspiranttjänstgöringen böra inom den begränsade tidsramen omfatta’
så manga klasstadier och skolformer som är möjligt.»
Styrelsen släpper dock icke tanken på en aspirantpraktik. Om aspirantema
i stället finge dels tjänstgöra, dels hospitera i klassavdelningar med
examinerade lärare, skulle det mesta av svårigheterna bortfalla.
»Beträffande aspiranttidens längd synes det mera ändamålsenligt att
aspiranttjänstgöringen koncentreras på en termin än att den utbreds över
ett helt läsår. Under denna termin bör aspiranten dels hospitera på olika
klasstadier och i olika skolformer, dels periodvis ha full tjänstgöring i
samma klassavdelningar med klassläraren som åhörare men tidvis helt°på
egen hand.
Hälften av aspiranterna kunde fullgöra aspiranttjänstgöring under höstterminen
efter första året vid lärarhögskolan och den andra hälften av
aspiran tenia under därpå följande vårtermin. Den ternun som blir fri från
aspiranttjänstgöring skulle tillbringas vid lärarhögskolan och användas
till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.»
Enligt detta förslag skulle inga särskilda tjänster reserveras för aspiranterna,
»Detta får givetvis inte hindra att aspirantarvode utgår till aspiranten
under den termin han tjänstgör», framhåller förbundsstyrelsen.
Styrelsen föreslår, att ny utredning verkställes och att på olika sätt detaljutformade
förslag praktiskt prövas, innan aspiranttjänstgöringen mera
definitivt utformad inlägges i utbildningen vid lärarhögskolorna.
Jämväl seminarielärarmötet i Lund 1048 ansåg, att aspiranttjänstgöringen
icke behövde omfatta längre tid än på sin höjd en termin.
Som ett alternativ framkastade mötet, att aspirantåret på studentlinjen
och i småskoleseminarierna kunde utbytas mot förpraktik, som kunde ställas
som villkor för inträde i första klassen. Dylik förpraktik förekommer
redan nu i betydande utsträckning, och det skulle endast behövas en rationell
organisation av densamma.
Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärarutbildningen
väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret
skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande
alternativ:
»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,
som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.
För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänstgörande
— lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersättning
för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirantklassen
var sin termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller undervisningen
i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på
olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observa
-
31
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
tionsklasser samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får tillfälle
att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.
Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika
övningsämnena.»
Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt styrelsens
mening få dela en lärarlön.
Departementschefen.
Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant
utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin
plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens
planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena alltför
mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål, framhåller
departementschefen. För egen del tror han dock icke, att lärarutbildningsanstalterna
hos oss någonsin kunna givas en fullt ensartad organisation:
därtill äro de lokala förhållandena alltför skiftande. Inom ett blivande
system av lärarhögskolor torde förutsättningarna och omfattningen av
verksamheten komma att variera i så hög grad, att nära nog varje sådan institution
blir ett organisationsproblem för sig. Samma bärande tanke kan
få uttryck i lokalt skiftande organisationsformer; detaljutformningen kan
fastställas först när man står inför den konkreta uppgiften att planlägga
en lärarhögskola med bestämd kapacitet på en bestämd ort.
Statsmakterna böra enligt departementschefens mening icke taga definitiv
ställning till organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i
samband med ett konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt.
Olika frågor, exempelvis rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning
till andra läroanstalter, böra därvid även omprövas.
Trots denna uppfattning anser sig departementschefen redan vid detta
tillfälle böra deklarera sin principiella inställning till skolkommissionens
förslag att inrätta ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om
möjligt var och en skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna
av lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.
»Fn sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera
mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärarutbildningssystem
av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp
de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skolsystem,
som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring
på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbildningsanstalter
för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontakten
mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller fullfölja
varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.
Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.
Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek
-
32
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen
på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa
kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna
hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstalternas antal,
så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.
Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock enligt
min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis
framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande
av den nuvarande pro vårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna
för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande
utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,
synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna
kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder
ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det
endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på
att skapa större utbildningsenheter.»
Departementschefen förklarar sig icke beredd att nu taga ståndpunkt
till hela det framtidsperspektiv, som skolkommissionen uppdragit: fullständiga
lärarhögskolor i de fyra städer, där högre lärarexamina avläggas, och
kring varje sådan centralort ett system av fullständiga eller ofullständiga
lärarhögskolor, allt i intim samverkan med vederbörande universitet eller
högskola och särskilt med de därtill knutna psykologiska institutionerna.
Departementschefen fortsätter:
»Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av
lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalterna
befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögskolor,
som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i detaljerna
beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstadkomma
övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter
för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva
erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föreslagit,
att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i
Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade
skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för
närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig
utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.
Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor
successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erforderliga
organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och
de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin
verksamhet.
Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva praktisk
utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhögskolorna
till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt
dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträckning,
att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.
Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk
seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin definitiva
organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid
33
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbildningen
vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för
detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör
enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,
så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuvarande
organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av
lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt
får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills
slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.
Departementschefen finner det icke nödvändigt att nu taga ståndpunkt
till olika organisatoriska detaljer, såsom intagningsförfarandet, organisationen
av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med universiteten:
i vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övningsämnen böra
förekomma, beror bland annat av detaljer i gymnasieorganisationen, som
ännu icke kunna överblickas. Lärarnas slutprov måste, om sådana skola
förekomma, måhända organiseras på skilda sätt vid de olika lärarhögskolorna,
alltefter storleken av den till buds stående övningsskoleorganisationen.
Samarbetet med de akademiska instanserna kan taga olika former,
allteftersom det gäller statsuniversitet eller fria högskolor. Från flera håll
har anmärkts, konstaterar departementschefen, att programmet förefaller
överlastat. Anmärkningen saknar enligt hans uppfattning kanske icke fog;
när arbetsprogrammet en gång skall definitivt utarbetas för de utbildningsanstalter,
där blivande lärare skola öva sig i koncentrationens svåra konst,
är det säkerligen skäl att tillse, att aspiranternas eget arbete också koncentreras
till väsentliga ting.
Det inre arbetet vid lärarhögskolorna bör gestaltas så fritt, som omständigheterna
medgiva. Muntlig undervisning är i viss utsträckning oumbärlig
för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och problemställningar
och även för att ge dem del av handledarnas personliga erfarenheter
och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunna med
större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier. Antalet
schemabundna timmar bör hållas så lågt som möjligt, framhåller departementschefen
vidare.
Beträffande den föreslagna aspiranttjänstgöringen har departementschefen
slutligen anfört följande.
Jag är personligen övertygad om att det är ett riktigt grepp att i lärarnas
egentliga yrkesutbildning inpassa även en aspiranttjänstgöring, där de blivande
lärarna självständigare än i övningsskolan kunna tillämpa vad de ha
inhämtat under utbildningens första de! och samtidigt få tillfälle att skaffa
sig erfarenheter, som ge den senare delen av utbildningen dess konkreta
grund. Aspiranttjänstgöringens former böra däremot icke bindas. Det torde
i en del fall kunna visa sig ändamålsenligt, att såsom kommissionen föreslagit
låta två aspiranter tillsammans uppehålla en lärartjänst, det kan i
andra fall vara fördelaktigare, om två aspiranter till större eller mindre del
3 — B i han g till riksdagens protokoll lV-r>0. 11 sand. Nr Jt.
34
Särskilda utskottets utlåtande nr J.
uppehålla undervisningen i två klasser under handledning av en erfaren
lärare, som bestrider återstoden av undervisningen i dessa klasser, och det
kan slutligen befinnas lämpligt, att aspiranter för någon tid hänvisas till
praktik i distrikt, där försöksverksamhet pågår, för att av vederbörande
lärare systematiskt handledas i den undervisningsmetodik, han vid sin undervisning
följer. Jämväl korttidsvikariat kunna enligt min mening med
fördel inläggas i aspiranttjänstgöringen. Avgörande praktiska skäl tala 1
själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den är förenlig
med en ändamålsenligt planlagd utbildning. En för skoldistrikten ofta
bekymmersam fråga skulle därigenom komma i ett bättre läge.
Tiden för vistelsen vid lärarhögskolan synes mig för normala fall i överensstämmelse
med skolkonnnissionens förslag kunna sättas till två år för
klasslärare och ett år för ämneslärare. Mera tveksamt kan det vara, om
aspiranttjänstgöringen bör omfatta så mycket som ett läsår. I fråga om
ämnesläraraspirantema torde detta redan av tekniska skäl vara uteslutet,
såsom närmare framgår av skolöverstyrelsens yttrande. I fråga om klassläraraspiranterna
är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen
bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åtminstone
tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas
till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare
stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,
varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden
böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom
att undervisningen i vissa klasser uppehälles av aspiranterna.
Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl
för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.
Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående
utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.
4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.
Utredningar och yttranden.
Det kan vara begripligt, att lärarutbildningen, sådan den idag är, av
praktiska skäl har inriktats på ett begränsat antal huvudtyper av lärare,
motsvarande de fyra största lärarkategorierna: lektorer, adjunkter, folkskollärare
och småskollärarinnor. Skolan som sådan är dock icke lika stereotyp.
Där finnes utrymme för talrika utbildningsvarianter och där kan även
lärarens personligt lagda och fritt utformade studiearbete komma till full
nytta. Det är en styrka för en skolorganisation om det också kan sägas,
att skolan väl utnyttjar lärardugligheten och uppmuntrar lärarna till att
förkovra sina kunskaper och förbättra sin praktiska lärar duglighet. En
lärare, som genom eget arbete gjort sig kompetent för en mera krävande
uppgift, bör kunna få en sådan placering inom skolväsendet, att hans uppnådda
duglighet blir till bästa nytta för skolarbetet.
Begränsningen till ett fåtal utbildnings- och anställningsformer har medfört,
att lärarbanan med en viss rätt kunnat karakteriseras som ett yrke
utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår
35
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommissionen
framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra
och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran
ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådagalagda
skicklighet.
a. Gymnasiets lär ar fråga.
Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen
grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgöring
på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på
många andra faktorer.
En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag
bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Återstående
gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av en ny kategori
av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i
remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärargrupp
skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lektorer.
Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realskolor,
där klass 9 g är anordnad.
Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommissionen
har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.
»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika
bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens
om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att befattningarna
som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet
kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbetsexamen
med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter
därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och
vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»
(S. 394.)
I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskunskap
kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.
Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle innebära
tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skriver
sålunda Läroverlcsläramas riksförbund.
Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppställas.
b. Realskolestadiets lärar fråga och mellanskollärarnas
fortbildning.
Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter användningen
av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen anser
det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför
36
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad
beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina
elever.
»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klassavdelning
ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal ämnen,
och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kommissionen
förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans
klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett
stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en
sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)
I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens
undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skolämnet
samhällskunskap.
Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på realskolstadiet
icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare
med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och därvid
finna sådana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste
mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassföreståndarens
betydelse kan tillgodoses.»
Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya
utbildnings vägar tillskapas:
1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen
tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och prövning
enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsämnen,
motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska
prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett universitetsämne.
Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för
realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig
som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänstgöring
i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden
torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör medföra
adjunktskompetens.
Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,
tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.
Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i
dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.
2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärartjänster
med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har
diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta
sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersökningen
bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än
gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lårarlönesakkunniga ansluta sig i sitt
betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947:15) till denna
mening:
37
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och
lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.
---Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade
övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universitet
och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i
ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för närvarande
undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten
hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)
Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,
att den bör kunna lösas i positiv riktning.
»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i
kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, erhållna
dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt reglerad
fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)
Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.
3. Mellanslcollärarutbildn in g jämte betyg i läroämne. En utbildning, som
icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för
partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en
lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen
i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i
ännu något ämne.
Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kompletteras
med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.
Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.
Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss undervisning
i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på realskolstadiet.
Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå
också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren
undervisar i sin egen klass i engelska.
4. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning.
Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan
att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att
handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,
huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mellanskollärare»
bör anordnas vid lärarhögskolorna.
»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett
mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.
Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper
under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda
slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru
icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig motvilja
mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger
dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en
under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellan
-
38
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
skollärare och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den
enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som samhällets
intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»
(S. 391.)
Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin undervisning
enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.
Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets
lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,
allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighetsformerna.
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund kan icke tillstyrka, att
mellanskollärarutbildning skulle medföra adjunktskompetens efter komplettering
med en partiell ämbetsexamen.
»Lärare med sådan kombinerad utbildning böra kunna vara ett värdefullt
tillskott till kåren av realskollärare, men för adjunktur bör dock på
dem ställas samma krav som på fil. magistrar i fråga om betyg i de ämnen
tjänsterna omfatta. Mellanskollärare med akademiska betyg, som icke räcka
till adjunktskompetens, föreslås att mot tilläggsarvode som ämneslärare få
undervisa i realskolan i de ämnen i vilka akademiska betyg tagits.»
Humanistiska sektionen i Lund vill gärna medverka till utbildningsformer,
som vid sidan av mellanskollärarutbildning upptaga viss akademisk
meritering. Dock kan sektionen icke vara med om en utbildningstyp med
endast två betygsenheter efter fordringarna för ämbetsexamen, såvida
den ej brukas uteslutande för utbildning av lärare i främmande språk i
enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kanslersämbetet
skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning
grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsenheter.
Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen föreslagna
lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögskolan.
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som
yttrat sig, tillstyrkt adjunktsbehörighet för mellanskollärare med en partiell
ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens riktlinjer,
men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår
fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid universitet
med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre skolorna
tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering avspeglas
även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas organisationer.
Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig
ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:
39
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så
anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis
lätt kan förvärva den ökade kompetens, som gör honom skickad för undervisning
på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärarkompetens,
som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna
vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer
sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollärarutbildning
samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen.
Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande
av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas,
som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom personliga
kvalifikationer få anses kompetenta att handha viss undervisning
på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räckvidd,
att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»
Folkskolans lärarorganisationer följa däremot kommissionen. Sålunda
yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund:
»Den i förslaget upptagna kombinationen av mellanskollärarutbildning
samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för fil. ämbetsexamen finner
förbundsstyrelsen vara en utmärkt utbildningsväg, vilken bör ge mångsidig
pedagogisk erfarenhet. Lärare med denna form av adjunktsutbildning
kan användas som klasslärare på mellanstadiet, som ämneslärare på
realskolstadiet eller för tjänstgöring i vissa ämnen på båda stadierna i de
fall lärartillgång och tjänstgöringsskyldighet gör en sådan anordning nödvändig,
särskilt i små enhetsskolor på landsbygden. Denna adjunktsutbildning
bör även stå öppen för lärare med folkskollärarexamen och nuvarande
studentexamen.
Kommissionens förslag beträffande adjunktsutbildning med begränsad
kompetens, omfattande mellanskollärarutbildning samt minst 2 betyg i ett
läroämne efter fordringarna för filosofie ämbetsexamen eller utbildning i
ämnet kristendomskunskap inom teologiska fakulteten, tillstyrks. Även
dessa utbildningsvägar bör stå öppna för lärare med folkskollärarexamen
och nuvarande studentexamen.
SK:s förslag om mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerade
kunskaper i viss grupp av läroämnen tillstyrks i princip.
Denna utbildning bör stå öppen även för lärare med nuvarande folkskollärarexamen
på studentlinjen eller den fyraåriga linjen. Kurserna vid
lärarhögskolan bör så utformas att de i så stor utsträckning som möjligt
medger självstudier på hemorten och inte nödvändiggöra sammanhängande
tjänstledighet för vistelse vid lärarhögskolan under hela utbildningstiden.»
Sveriges överlärarförbund anser till och med, att villkoret om fortbildning
under kontroll av lärarhögskolan i vissa fall kan vara för strängt.
»Icke så få lärare i vår nuvarande 7- och 8-klassiga folkskola, som varit
särskilt intresserade av undervisningen i de högre klasserna (7 och 8) och
är lämpade för att ta hand om ungdom i just dessa åldrar, ha genom fortsatt
utbildning på olika sätt skaffat sig fullgoda insikter i de ämnen, vari
de undervisat, och skött både undervisningen och fostran av ungdomen
— det sista inte det minst viktiga — på ett i allo utmärkt sätt. Skolkommissionen
erkänner också riktigheten härav och menar, att det under en
övergångstid skall vara möjligt alt låta lämpliga sådana lärare tjänstgöra
40
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
i realskolan. Villkoret är dock, att vederbörande vid lärarhögskola genomgår
en förstärkt utbildning för mellanskollärare’ eller ’en under betryggande
former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär
och i vad män de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskollärare
finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.
Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,
särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna
möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga formella
behörighetskrav.»
Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunktstjänster,
omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast
föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytterligare
utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kollegier,
som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande yttranden
avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverksläramas
riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, FredrikaBremer-Förbundet
och Svenska slöjdföreningen.
Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin tillfredsställelse
över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och
övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Svenska
gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium
likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,
att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i huslig
ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.
Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar
måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet
för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombinerad
utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan
intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag
ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av
kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärarutbildning
skulle omfatta fortbildning under lärarhögskolans kontroll.
Denna utbildningsgång är, säger överstyrelsen, »en nödfallsutväg, som kanske
måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon
av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfattning».
Överstyrelsen finner det emellertid icke självfallet, att fortbildningen
skall kontrolleras genom lärarhögskolan utan kan tänka sig andra
vägar härför. Efter en övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre
accepteras.
c. Småskollära mas vidareutbildning.
För småskollärare, som önska skaffa sig utbildning för tjänstgöring inom
mellanskolan eller på högre stadier, böra enligt skolkommissionens uppfattning
särskilda vägar öppnas.
41
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
För dem som önska kompetens för mellanstadiet skulle en ettårig utbildning
anordnas vid lärarhögskolan, innefattande dels — för dem som så
behöva — en komplettering av ämneskunskaperna, dels en pedagogisk-metodisk
utbildning för mellanskolestadiet. De som vilja gå längre och utbilda
sig för realskolestadiet kunna följa samma utbildningsvägar som mellanskollärare,
vilka kvalificera sig för realskoletjänstgöring. Kommissionen anser
det emellertid värt att överväga, huruvida icke sådana anordningar
kunna vidtagas, att småskollärare även utan omvägen över mellanskollärarutbildning
skola kunna vinna partiell kompetens för realskoleundervisning.
»Enligt kommissionens mening är det av stor betydelse, att vägen till
akademiska studier i framtiden kan öppnas för småskolans lärare, icke blott
därför att dessa därigenom bereds möjligheter att kvalificera sig för undervisning
på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva
vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan
göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan
bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbildningsanstalterna.
» (S. 381.)
Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna
förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.
Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gymnasierna
för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinneförbund
som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara
möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,
såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,
varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga
kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder
för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då
förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en
mera ingående granskning.
d. Iluvudlärarbefattningarna.
Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier särskilda,
i högre lönegrad placerade huvudlärarbefattningar skola upprättas.
Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika stadierna.
På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje
läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga studeras;
vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste
representera två läroämnen.
På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare företräda
ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.
För de större mellanskolorna tänker sig kommissionen huvudlärarbefatt
-
42
Särskilda utskottets utlåtande nr Jy.
ningar dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvudlärarbefattningen
icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.
»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, pedagogiska
och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp
samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium
där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering
och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i synnerhet
yngre och mindre erfarna. I hans uppgifter bör ingå att vårda
undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissionens
förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärarutbildningen
till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren
att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandidater.
» (S. 379.)
Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För
övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för
stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra
givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pedagogiska
kvalifikationer vara avgörande.
Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åtskillig
kritik.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsystemet
kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner
motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.
_ »Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska
självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samtliga
ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen
kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnesspecialister
som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldistrikt
för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk
skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstadkomma,
och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli godtycklig.
Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser
mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än
huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»
Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster
för klasslärare.
Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.
»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att honorera
en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef
satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med
nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde
den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---I själva verket torde
det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare ut
-
Särskilda utskottets utlåtande nr 4- 43
tryckligen föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.
Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara
åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret
därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att övriga lärare anse
sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som Det skall Karlsson
göra; han har betalt för det’ böra icke uppmuntras. Särskilt inom mindre
skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda
irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissa
lärare skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara säker pa
att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma
att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan
större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt
intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan
en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera
gränsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna
vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK:s förslag förhållandet vid de
mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelningar torde
komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst
fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter
måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas
på det sätt, som SK föreslagit.» (S. 107—108.)
e. Rektorsbefattningarna.
Vid tillsättningen av rektor stjänster böra de personliga kvalifikationerna
vara utslagsgivande, framhåller skolkommissionen. Behörighet att söka och
inneha befattning som chef för en skola bör tillkomma varje lärare, som är
behörig att söka och inneha ordinarie lärarbefattning vid skolan och som
äger kompetens att undervisa på skolans högsta stadium; chefsposterna böra
sålunda icke vara bundna vid bestämda lärdomsmeriter. »Detta innebär
t. ex., att en mellanskollärare, som har kompetens att undervisa på realskolestadiet,
skulle kunna förordnas som rektor vid en nioårig skola, även
om han inte avlagt fullständig ämbetsexamen, samt att en gymnasielärare
skulle kunna förordnas som rektor vid ett gymnasium, även om han inte är
lektorskompetent.»
Kommissionen anser det vara en brist i den nuvarande lärarutbildningen,
att det icke ingår någon utbildning för administrativa eller pedagogiskt
ledande jooster inom skolväsendet. En på folkskollärarkarens initiativ tillkommen
kurs i skoladministration, närmast avsedd för överlärare, har
gjort god nytta. Kommissionen finner det angeläget, att i samband med
omgestaltningen av lärarutbildningen även cn kurs ordnas för lärare, som
aspirera på ledande poster inom skolväsendet.
Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetenskraven
för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt
tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan lektorskompetens skall kunna
inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:
44
Särskilda utskottets utlåtande nr Jf.
»SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande
befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa
kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas
enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka
lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rektorat
vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de
föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektorskompetens.
LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga företräde
vid tillsättandet av dessa befattningar.»
Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera
åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompepetens
att undervisa på skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart
adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med
samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola
bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder
överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,
avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hänsyn
till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:
»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ7
erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, omfattande
klasserna 1—!), bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellanstadiet
som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunktsutbildning
eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha
de pedagogiska upngifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har
endast adjunktsutbildning bör därför närmast under honom förordnas en
särskild studierektor (biträdande rektor) med mellanskollärarutbildning för
klasstadiet 1—6.
Lärare med enbart klasslärarutbildning för mellanskolan, vilken har stora
pedagogiska och administrativa meriter, bör även kunna förordnas som
rektor för enhetsskola. I sådana fall bör särskild studierektor med adjunktskompetens
förordnas för realskolstadiet.
I större skoldistrikt synes det lämpligt att sammanföra klasserna 1—6
till en skolenhet med klasslärare som rektor och realskolstadiet klasserna
7—9 till en särskild skolenhet med realskollärare som rektor.
I mycket stora skoldistrikt kan det måhända även vara lämpligt med
särskild studierektor för småskolstadiet.
„ Vid inrättande av enhetsskola inom skoldistrikt som förutom överlärare
vid folkskolan har rektor vid realskola (kommunal mellanskola) inom distriktet
bör antingen överläraren eller rektorn förordnas till rektor vid
enhetsskolan, i förra fallet med rektorn vid realskolan som studierektor för
realskolstadiet, i senare fallet med överläraren som studierektor för klassstadiet
1—6.
Rektor för gymnasium bör inte samtidigt vara rektor för enhetsskola.»
Departementschefen.
Departementschefen har för egen del beträffande det senast behandlade
avsnittet rörande lärartjänsterna och lärarnas fortbildning anfört följande.
Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas
vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg
45
Särskilda utskottets utlåtande nr Jt.
för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats
i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.
Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elastieitet
i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande
organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd
från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper
ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,
att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgöringsområden.
Man måste kunna vid behov lata lärare, som i första hand utbildats
för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta
underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier
och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.
Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,
som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar,
andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare
och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.
När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall
skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom
en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens
för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom
deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen
fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna
trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig
utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna
kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare
kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge
förbildningskraven för de blivande smaskollärarna maste hallas lägre än
kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i
samband med den pågående detalj utredningen om lärarhögskolorna. Jag
vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för småskollärare
i en eller annan form om några år torde komma att få starkt
ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga
vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet pa småskolestadiet
börjar sjunka.
Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefattningar
på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.
Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat
vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt
kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda handledare
för läraraspiranterna under praktikåret, har salunda avratt från att
huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.
Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda
nu ifrågavarande förslag.
Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda hot för lärarbristen
på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akademiska
studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskollärarutbildningen.
Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna
sikta på full adjunktskompetens eller åsyfta behörighet för eu mera begränsad
undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda prövning
vid universitet eller högskola, som lör ändamålet blir erforderlig, torde
böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkler. Vid
den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stånd, bör
46
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu
äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skolsynpunkt
användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras
fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk
vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskolestadiet,
torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat
sätt.
Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om
kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor
bör jämväl under de närmaste åren upp tagas till utredning och grundligt
övervägande.
Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasielärartjänster
vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de
allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke
kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har blivit
övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas
art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gående
differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta
skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på
lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera
lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämpligheten
av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande
löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emellertid
för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare utredning
även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor rörande
särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av
skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefattningar,
vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde
stå i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för
gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.
Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har berörts
även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation
av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra
upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.
5. Motioner.
I motionerna I: 507 och 11: 601 (herrar Eskilsson och Lundqvist samt
herrar Haeggblom och Hagård) betecknas det såsom mindre välbetänkt att
på grund av lärarbristen skära ned kraven på teoretisk utbildning. De skäl
för bibehållande av disputationsprov för lektorstjänst, som framförts av
flera remissinstanser, synas värda uppmärksamhet. De blivande mellanskollärarnas
bildningsunderlag bör göras så starkt som möjligt; det kan
ifrågasättas, huruvida nuvarande gymnasieorganisation är i alla avseenden
till fyllest för ändamålet, de nya gymnasiekursernas utformning är ännn
obekant. I synnerhet bör dock småskollärarnas bildningsunderlag förstärkas
i förhållande till vad som av Kungl. Maj:t föreslagits.
47
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Blivande läroverkslärare böra bibringas kunskap om arbetsmetoderna,
studiemålen och de allmänna förutsättningarna inom folkskolan. En motsvarande
kontakt är önskvärd för folkskolans lärare. Denna synpunkt leder
fram till någon form av gemensam utbildning för alla lärarkategorier. Motionärerna
kunna således härutinnan ansluta sig till propositionen, men de
hysa tvekan i fråga om aspiranttjänstgöringens utformning och ifrågasätta,
huruvida icke den pågående utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation
bör avslutas, innan några som helst beslut fattas.
Mellanskollärarnas utbildning avhandlas i motionerna 1:529 och 11:628
(herr Näsgård samt herrar Persson i Norrby och Svensson i Stenkyrka).
Motionärerna tala för ett bibehållande av de nuvarande fyraariga seminarielinjerna,
som skänkt landsbygden en betydande del av dess bästa lärarkrafter
och under många årtionden varit den enda framkomliga studievägen för
många begåvade ungdomar på landsbygden. Redan den begränsade tillgången
på läraraspiranter med studentexamen torde göra det omöjligt att
inom överskådlig tid slopa denna utbildningsväg. Även sedan skolreformen
så som den nu skisserats blivit helt genomförd, kommer gymnasieutbildningen
av lättförståeliga ekonomiska skäl att bli mer svåråtkomlig för landsbygdens
ungdom än för städernas. Motionerna utmynna i en hemställan,
att riksdagen måtte uttala sig för att den nuvarande fyraåriga seminarieutbildningen
ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna
utbildningen vid lärarhögskola, så att icke lärarutbildningen uteslutande
reserveras för dem som avlagt studentexamen.
Vissa förhållanden under övergångstiden beröras i motionerna 1:527 och
11:629 (herr Ohlon samt fröken Vinge och herr Nestrup). Departementschefen
har förklarat sig vilja medverka till en provisorisk seminariereform,
men för pro vårsanstalternas del saknas ett liknande uttalande. Det är önskvärt,
att utbildningen vid provårsanstalterna under 1950-talet successivt
närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolorna. I samband
med en översyn av denna utbildning böra allmänna direktiv lämnas beträffande
betygsgivningen, så att betygen komma att sättas efter enhetliga
principer och betygsskalans möjligheter bättre utnyttjas. \ id utnämningarna
av lärare vid provårsanstalterna bör vidare betydligt större hänsyn än
nu tagas till de sökandes speciella lämplighet för den krävande handledningen
av lärarkandidater. De ekonomiska villkoren för lärarna vid lärarutbildningsanstalterna
böra förbättras, så att det blir möjligt för provårsanstalterna
att behålla verkligt dugande lärarkrafter. Motionärerna sluta
med att föreslå en riksdagsskrivelse med hemställan om åtgärder för att
läroverkslärarutbildningen vid provårsanstalterna bättre än nu skall motsvara
sitt ändamål, varvid de synpunkter böra vara vägledande, som föresvävat
skolkommissionen vid dess skissering av de planerade lärarhögskolorna.
48
Särskilda utskottets utlåtande nr .{■
Utskottet.
1. Allmänna synpunkter. Ämneslärarnas utbildning har sedan
gammalt varit fördelad på två etapper, de akademiska studierna, som ge
kunskaps- och allmänbildningsgrunden, och provåret, som direkt förbereder
den praktiska lärarverksamheten. För de klasslärare, som utbildas i seminariernas
studentlinjer, är utbildningens gång principiellt likartad; såsom
allmänbildande grund för den egentliga yrkesutbildningen ligger i detta fall
en fullständig gymnasiekurs. Vid folkskoleseminariernas fyraårslinjer och
småskoleseminarierna löpa däremot ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen
parallellt.
Departementschefen ställer först frågan, vilket av dessa båda system som
bäst passar var tids förhallanden. Han erinrar om att det blivit allt vanligare,
att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför preciserade
yrkesplaner. Specialiseringen på lärarbanan bör icke ske vid en tidpunkt,
då den studerande annu är ur stånd att bedöma sin fallenhet och
sitt intresse för lärarkallet. Av dessa och andra överväganden drager departementschefen
slutsatsen, att icke blott den nuvarande utbildningsgången
för ämneslärarna bör i sina stora drag bibehållas utan även en liknande väg
sökas för klasslärarna. Dessas utbildning komme sålunda att bestå av en
första allmänbildande etapp av gymnasial karaktär och en därpå följande
egentlig yrkesutbildning vid fackutbildningsanstalt.
Utskottet ansluter sig till departementschefens principståndpunkt. Liksom
denne anser dock utskottet, att vissa jämkningar i det skisserade utbildningsprogrammet
tills vidare bliva erforderliga.
2. Ämnesstudierna. Ehuru ämneslärarnas utbildning principiellt
är ordnad enligt de grunder, departementschefen funnit riktiga, torde berättigade
erinringar kunna framställas mot det sätt, varpå utbildningen i
enskildheter är ordnad. Utskottet har tagit del av det material rörande studietiden
för de akademiska examina, som återgives i propositionen (s. 7—8
samt s. 30 ff). Av uppgifter, som insamlats för olika offentliga utredningar,
synes framgå, att nettostudietiden för filosofisk ämbetsexamen numera så
avsevärt överstiger den i stadgar angående filosofiska examina angivna normaltiden
av 7 terminer, att fordringarna i stor utsträckning måste anses
otillfredsställande avvägda. Skadeverkningarna härav äro särskilt framträdande
vid en tidpunkt, då tillgången på ämneslärare är otillräcklig. Enligt
utskottets mening äro kraftiga åtgärder nödvändiga i syfte att hindra, att
studenternas inträde i samhällsarbetet eller övergång till vetenskapliga studier
alltför mycket försenas. Utskottet, som helt kan instämma i departementschefens
uttalanden härutinnan, vill framhålla angelägenheten av att
de föreliggande utredningsresultaten snarast möjligt bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.
49
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Beträffande mellanskollärarutbildning en tänker sig departementschefen
ett fullföljande av den utveckling, som lett till att nu ungefär halva antalet
folkskollärare utexamineras från studentlinjerna. I en framtid skulle enligt
propositionen mellanskollärarnas utbildning principiellt grundas på genomgången
fullständig gymnasiekurs eller i varje fall på ett kunskapsmått, som
i huvudsak motsvarar gymnasiekurs. De fyraåriga seminarielinjerna måste
dock för avsevärd tid bibehållas, visserligen med en del jämkningar i studiegången.
I motionerna I: 529 och II: 628 hemställes åter, att den fyraåriga
seminarieutbildningen måtte ges stadigvarande karaktär.
Obestridligen har den gamla seminarieutbildningen på fyraårig linje tillfört
lärarbanan ett stort antal framstående lärarbegåvningar. Ofta ha deras
studier föregåtts av en längre eller kortare period av manuellt arbete. För
lärargärningen har detta medfört fördelen av en större förtrogenhet med
de breda folklagrens levnadsvillkor och livssyn än som kan påräknas hos
dem, som fram till lärarexamen uteslutande ägnat sig åt skolstudier. Det
iir dock icke möjligt att bortse från den utveckling, som har försiggått beträffande
rekryteringen av dessa linjer och som redan lett därhän, att de
flesta inträdessökande avlagt realexamen. Efter all sannolikhet kommer
denna utveckling att fortsätta, i mån som enhetsskoleorganisationen växer
upp och en ny gymnasieorganisation anslutes till densamma, och den torde
komma att ytterligare stimuleras av en vidareutveckling av det statliga stipendiesystemet.
Karaktärsskillnaden i elevurvalet för de båda slagen av
mellanskollärarutbildning komme genom en sådan utveckling att mer eller
mindre utjämnas.
Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på fullständig
gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskjutes då
till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett gymnasium
har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den som
givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt måhända
icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl att
tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildningen
på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak motsvarar
fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i stånd
att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och högskolor
utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna få största
nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att undervisa
på realskolstadiet i ett eller annat iimne. Utskottet är med hänsyn till dessa
förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen av mellanskollärare
vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast planeras,
bör vara grundad på gymnasiekurs.
De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den
vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av
gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår iir ett vik
4
— Bihang till riksdagens protokoll 1050. 11 sand. Nr lt.
50
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
tigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskottet
vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier snarast
möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom sådana
åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhållas,
att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under noggrant
aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom en
förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjerna. Liksom departementschefen
anser utskottet det icke möjligt att nu fixera någon tidpunkt
för det fullständiga genomförandet av utbildningsreformen. Skillnaden mellan
departementschefens och motionärernas ståndpunkter torde under sådana
omständigheter icke ha alltför stor praktisk betydelse.
Därmed har utskottet besvarat motionerna I: 529 och II; 628. Den ståndpunkt
utskottet intagit innebär, att utskottet kan tillstyrka den tredje
punkten i Kungl. Maj:ts hemställan.
Departementschefen anser sig icke i stånd att föreslå en på fullständig
gymnasiekurs grundad småskollärarutbildning. Som närmaste utvecklingsmål
uppställer han en förstärkning av grunden för den tvååriga utbildningen
vid småskoleseminarierna — denna skulle i regel föregås av en ettårig allmänbildande
kurs, som i sin tur skulle grundas på kunskapsmåttet i realexamen.
Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde dock
vid ett eller annat småskoleseminarium tvååriga allmänbildande kurser
kunna befinnas önskvärda för sökande, som icke ha tillgång till undervisning
i realskola av nuvarande typ eller i enhetsskola.
Den föreslagna utbildningen är enligt utskottets mening tilltagen i knappaste
laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens stora
betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskollärarnas
tjänstgöringsområde. Vid ett realistiskt bedömande av våra personresurser
finner utskottet det dock icke möjligt att för närvarande ifrågasätta
någon förstärkning. Utskottet tillstyrker sålunda jämväl den fjärde
punkten av Kungl. Maj:ts hemställan.
Med det som utskottet i detta avsnitt av sitt utlåtande anfört få även
motionerna I: 507 och II: 601 anses besvarade, i vad dessa avse det erforderliga
bildningsunderlaget för olika lärargrupper.
3. Den egentliga yrkesutbildningen. De nya lärarutbildningsanstalter,
som i framtiden skulle ge de stora lärargrupperna deras
egentliga yrkesutbildning, benämnas i propositionen vanligen lärarhögskolor.
Utskottet använder av praktiska skäl samma beteckning utan att däri inlägga
någon mening angående ifrågavarande läroanstalters organisation.
Liksom departementschefen anser utskottet, att tiden för ett ställningstagande
till organisationsfrågorna är inne, först då ett konkret förslag föreligger
angående inrättandet av den första lärarhögskolan.
51
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Av departementschefens anförande framgår, att lärarhögskoledelegationens
arbete i första hand inriktats på att utreda organisationen av en fullständig
lärarhögskola avsedd för alla de tre huvudkategorierna av lärare:
ämnesliirare, mellanskollärare och småskollärare. I propositionens hemställan
hålles det likväl ännu öppet, huruvida även småskollärarutbildning
skall kunna förläggas till en sådan läroanstalt.
Enligt utskottets mening är det viktigt, att utredningen så klart som möjligt
belyser, i vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper
kan sammanföras. Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de
olika lärargrupperna därinom känna sin samhörighet och det gemensamma
ansvaret för de uppväxande. Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i
detta avseende vara gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation
är helt inriktad på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet.
Det är visserligen sant, att gemenskapen icke får drivas så långt,
att utbildningen därigenom kommer att ligga för högt eller för lågt för någon
elevgrupp. Sådant skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt
motverka syftet med den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid
berättigade effektivitetskrav, bör en utbildning i en gemensam läraranstalt
med i viss utsträckning gemensamma lärare, gemensamma diskussioner
kring ämnen av gemensamt intresse och inslag av gemensam instruktion
kunna hos de unga lärarna skapa en ökad förståelse för arbetet på andra
stadier än det, där de själva komma att verka.
En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resurser
för att aktivt följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en
nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör
under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens aktuella
problemställningar. Så många som möjligt av lärarhögskolans elever
böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.
Skall detta syfte nås, måste utbildningsanstalten ha den inriktning, som
ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora
lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som
karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskottets
uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lärarhögskolorna.
I avseende på utbildningen av ämneslärare skulle inrättandet av lärarhögskolor
av allt att döma innebära en viss rationalisering. Av lärarna vid
provårsanstaltcrna taga för närvarande somliga en relativt obetydlig del
i provårsarbetet, ehuru de alltid måste hålla sig beredda att mottaga åhörare
vid sina lektioner. Vid en större läraranstalt av lärarhögskolans typ böra
särskilt framstående lärare kunna anställas och deras kapacitet bättre än
som stundom kan ske vid de nuvarande provårsanstalterna utnyttjas för
lärarutbildningen. Om behovet av nya lärare fortsätter att stiga, som det
52
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
otvivelaktigt kommer att göra, synes en sådan rationalisering redan av
tekniska skäl bliva i längden ofrånkomlig.
På grund av dessa och andra överväganden har utskottet kommit till
samma uppfattning som departementschefen i fråga om arten av de lärarutbildningsanstalter,
som under de närmaste åren böra upprättas. Utskottet
tillstyrker sålunda jämväl första punkten i propositionens hemställan. Utskottet
vill blott i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att
även småskollärarutbildningen, i den mån så ske kan, förlägges till lärarhögskolor.
Också i fråga om tidsomfattningen av de olika lärargruppernas
studier vid lärarhögskolorna biträder utskottet departementschefens mening.
Den omläggning av lärarutbildningen, som nu planeras, gäller emellertid
icke blott utformningen av lärarutbildningsanstalter av ny typ utan också
lärogången och kursinnehållet. Departementschefen framhåller bland annat
behovet av en förbättrad psykologisk orientering. Han anbefaller vidare en
växelutbildning med alternerande studier vid lärarhögskolan och praktik
på arbetsfältet, s. k. aspiranttjänstgöring.
I båda avseendena delar utskottet departementschefens mening. En aspiranttermin
skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets praktiska
krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle att självständigare
än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhämtade; de
skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer, som kunde
ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärarhögskolan och
öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd att ge. Betänkligheter
ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbildade lärare skulle
bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid fullt genomförd
aspiranttjänstgöring bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att aspiranterna
erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en så
tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna
av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara
så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.
Utskottet biträder sålunda jämväl andra punkten av departementschefens
hemställan.
Liksom departementschefen anser utskottet, att formerna för aspiranttjänstgöringen
icke nu böra fixeras. Utskottet har intet att erinra mot att
aspiranttjänstgöringen fullgöres genom korttidsvikariat, så långt detta med
hänsyn till aspiranternas utbildning och undervisningens gång befinnes försvarligt.
I övrigt synas resultaten av pågående utredningar och försök böra
avvaktas. Definitivt torde aspiranttjänstgöringen icke kunna utformas,
förrän de nya lärarutbildningsanstalterna någon tid varit i verksamhet.
Enligt skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig
uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle för
-
53
Särskilda utskottets utlåtande nr Jt.
läggas kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för
viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den
art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departementschefen
delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta
anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhögskolornas
detaljorganisation slutförts. Utskottet kan icke intaga någon
annan ståndpunkt men vill understryka betydelsen av att kontinuerligt
verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta utbildning komma till stånd.
I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen av
lärarutbildningen kan utskottet icke göra något bestämt uttalande. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t successivt kommer att förelägga riksdagen
de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som befinnas
av omständigheterna påkallade. Så länge behovet av lärare är i stigande,
och sannolikt även under avsevärd tid därefter, torde lärarutbildningsanstalter
av nuvarande typ icke kunna undvaras vid sidan av de nya.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att den planerade omorganisationen
icke med fog kan åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande
lärarutbildningsanstalterna eller deras lärarkårer skulle försättas i ett
ogynnsammare läge än eljest vore fallet. Det är även under övergångstiden
av yttersta vikt, att seminarier och ]irovårsläroverk kunna draga till sig
dugande lärare och erhålla en utrustning, som sätter dem i stånd att väl
fullgöra sina uppgifter.
Lika viktigt är det, att övergångsförhållandena icke få leda till någon
stagnation på det pedagogiska området. Departementschefen förklarar sig
ha för avsikt att föreslå åtgärder, varigenom undervisningen vid seminarierna
successivt närmas till den planerade undervisningen vid lärarhögskolorna.
Reformen av lärarutbildningen bör liksom skolreformen ha en fortskridande
karaktär. Delreformer böra företagas, i den mån det är möjligt inom
ramen av nuvarande organisation, säger departementschefen, och parallellt
därmed bör en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —
fullständiga och ofullständiga — successivt uppbyggas, allteftersom den
aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna medgiva,
att reformen i dess helhet föres i hamn.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen uttalat i fråga om reformarbetet
vid seminarierna under övergångstiden och vill i anledning av
motionerna 1:527 och 11:629 understryka, att liknande synpunkter böra
anläggas även ifråga om pro vårsläroverken. Liksom motionärerna anser
utskottet, att åtgärder böra vidtagas för att läroverkslärarutbildningen vid
provårsanstalterna bättre än nu skall motsvara sitt ändamål och att därvid
de synpunkter böra vara vägledande, som kommit till uttryck i skolkommissionens
förslag rörande de planerade lärarhögskolorna. Även de specialfrågor,
motionärerna i detta sammanhang berört, synas vara värda be
-
54 Särskilda utskottets utlåtande nr 4 .
aktande; utskottet förutsätter, att de uppmärksammas av vederbörande
instanser.
Slutligen är utskottet ense med departementschefen om att utredning
vid läglig tidpunkt bör företagas om i vad mån lärarhögskolorna kunna
utnyttjas för utbildning av speciallärare.
4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.
Propositionens sista avsnitt upptages huvudsakligen av redogörelser för
tillämnade utredningar.
I fråga om tendensen i de åtgärder, som böra vidtagas, delar utskottet
departementschefens mening. Det är ur flera synpunkter önskvärt, att det
bland lärarna på varje stadium finnes icke alltför få, som vid behov kunna
åtaga sig tjänstgöring på ett angränsande stadium, och det är lika önskvärt,
att lärare, som kvalificerat sig för mera krävande uppgifter, också
beredas en däremot svarande ställning på sitt arbetsfält. Utskottet har
sålunda intet att erinra mot vad departementschefen i denna del av propositionen
anfört.
Utskottet vill särskilt understryka angelägenheten av att åtgärder i god
tid vidtagas för att lösa centralskolornas lärarproblem. I rätt stor omfattning
torde lärare vid dessa skolor komma att tjänstgöra såväl på mellanskole-
som på realskolestadiet. Det kan ej rimligen ifrågasättas, att de
skola avlägga såväl mellanskollärarexamen som en tidsödande och dyrbar
ämbetsexamen. I likhet med skolkonnnissionen anser utskottet, att en
mellanskollärare bör kunna förvärva adjunktsbehörighet, om han till sin
mellanskollärarexamen lägger akademiska studier av ungefär den omfattning
skolkommissionen angivit jämte viss praktisk utbildning vid lärarhögskola
och att han bör kunna få behörighet för viss tjänstgöring på
realskolestadiet efter en mera begränsad komplettering.
Bland enhetsskolans lärare komma emellertid under lång tid framåt
att finnas lärare, som avlagt nuvarande folkskollärarexamen men icke studentexamen
och alltså icke äga tillträde till universitet. I samma läge med
avseende på möjligheterna att fortsätta studierna torde i regel de mellanskollärare,
som under övergångstiden utexamineras på seminariernas fyraårslinjer,
komma att befinna sig, möjligen även vissa lärare, som intagits
i lärarhögskola efter inträdesprov. Vid den planerade utredningen om mellanskollärarnas
fortsatta studier bör enligt utskottets mening även eftersträvas
att i görlig mån underlätta för dessa lärargrupper att påbygga sin
lärarexamen med akademiska studier.
55
Särskilda utskottets utlåtande nr Jf.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna följande riktlinjer för ordnandet av vissa
lärargruppers egentliga yrkesutbildning:
1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes,
skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas,
avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för
ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare
ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes,
för olika grupper av speciallärare.
2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,
mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt,
som senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbildningsanstalt,
dels viss aspiranttjänstgöring.
3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad
på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.
4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare
skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare
vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen;
B. att
1. motionerna I: 507 och II: 601,
2. motionerna I: 529 och II: 628
— i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört — icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
C. att motionerna I: 527 och II: 629 må anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 28 november 1950.
På särskilda utskottets vägnar:
BERTIL von FRIESEN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Karl Andersson, Ivar Persson,.
Arrhén, Ohlon, Gillström, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Johan Eric Ericson,
Wahlund, Bergh, Englund och fru Lindström; samt
från andra kammaren: herrar von Friesen, Severin, Bark, Onsjö, Wallentheim,
Malmborg i Skövde, Lindahl, Kyling, Hoppe, Hammar, Gustafsson
i Bogla och Johansson i Mysinge.
56
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
Reservation
vid punkten A. 4. av utskottets hemställan av herrar Arrhén, Bergh, fru
Lindström, herrar Malmborg i Skövde, Kyling och Hammar, vilka funnit
den av departementschefen förordade förstärkningen av småskollärarnas
utbildning otillräcklig och därför ansett, att
dels det stycke i utskottets yttrande å s. 50, som börjar med orden »Den
föreslagna» och slutar med orden »Kungl. Maj:ts hemställan», bort hava
följande lydelse:
»Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 1 med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 70 vid årets riksdag, finnes det ett nödvändigt samband
mellan de olika lärarkategoriernas arbetsuppgifter och den utbildning
de erhållit. Detta sammanhang kommer till uttryck i det beslut angående
den blivande enhetsskolans stadieindelning, som riksdagen fattade under
årets vårsession: ''Enhetsskolan är avsedd att uppdelas i tre stadier, vart
och ett i regel omfattande tre år. Undervisningen på vart och ett av dessa
stadier skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats för
undervisning på stadiet i fråga’. Sambandet kommer till ännu klarare uttryck
i utskottets motivering. Utskottet fann det angeläget att betona, att
samtliga lärarkategorier böra erhålla en för sina uppgifter väl kvalificerad
utbildning. Utskottet framhöll även, att enhetsskolans utformning icke
kunde alltför mycket schematiseras, emedan lokala förhållanden, lärarutbildningens
läge och tillgången på arbetskraft kunde föranleda vissa olikheter
i utformningen.
Av det sagda torde få anses framgå, att den av riksdagen i princip beslutade
stadieindelningen kan förverkligas, i den mån tillgången på väl
kvalificerade lärare gör det möjligt, och att en utsträckning av småskolestadiet
till att omfatta klasserna 1—3 förutsätter en för undervisning på
detta stadium särskilt tillrättalagd lärarutbildning.
Enligt utskottets mening skulle ett förverkligande av Kungl. Maj:ts nu
föreliggande förslag till utbildningsgång för småskolans lärare icke på ett
tillfredsställande sätt skapa denna förutsättning.
I propositionen betecknas den föreslagna förstärkningen av den grund,
varpå de blivande småskollärarinnornas yrkesutbildning skall byggas, som
en första etapp, vilken uppfattning utskottet helt delar. I den fortsatta
utredningen bör enligt utskottets mening eftersträvas en förbättring av
småskollärarinneutbildningen, beträffande såväl den grundläggande allmänbildningen
som den egentliga yrkesutbildningen. Man bör därvid söka
nå fram till en lösning, som möjliggör yrkesutbildningens förläggande till
lärarhögskola även för denna lärarkategori, ett önskemål vilket utskottet i
annat sammanhang understrukit. Skulle en sålunda i jämförelse med Kungl.
57
Särskilda utskottets utlåtande nr 4-
Maj:ts förslag förstärkt utbildning av olika skäl icke kunna åstadkommas,
synes enligt utskottets mening frågan om stadieindelningen inom klasserna
1—6 böra tagas under förnyat övervägande;»
dels ock punkten A. 4. av utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
»Den
egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,
som senare bestämmes, vara grundad på en tvåårig allmänbildande kurs,
baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.»
58
Särskilda utskottets utlåtande nr 4.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Kungl. Maj:ts proposition och enskilda motioner .................. 1
1. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen .................... 2
2. Läraraspiranternas ämnesstudier .............................. 3
Utredningar och yttranden 3. — Departementschefen 14.
3. Den egentliga yrkesutbildningen .............................. 16
Utredningar och yttranden 16. — Departementschefen 31.
4. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning ...................... 34
Utredningar och yttranden 34. — Departementschefen 44.
5. Motioner ................................................... 46
TJtskottet ..................................................... 48
Utskottets hemställan .......................................... 55
Reservation ................................................... 56
Stockholm 1950 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
503319
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:404 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckt a1 i texten