Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt I. L. Homman i anledning av olycksfall i arbete.
1950-05-10 · 4 sidor
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1950:146, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt I. L. Homman i anledning av olycksfall i arbete.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 146.
7
Nr 146.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt I. L.
Homman i anledning av olycksfall i arbete.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1:58)
av herr Einar Persson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 55)
av herr Pettersson i Ersbacken m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att ersättning efter riksförsäkringsanstaltens grunder må tillerkännas
Ivar Lennart Homman från Brötjärna, Mockfjärd, Kopparbergs län.
I fråga om motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet hänvisa
till motionen II: 55.
Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas följande.
Enligt avtal med Anna Persson, Brötjärna, Mockfjärd, hade Ivar Lennart
Hommans fader, Oskar Homman, vilken var innehavare av en fast cirkelsåg,
åtagit sig att försåga ett parti virke för hennes räkning. Ivar Lennart,
som den 21 april 1932 var sysselsatt med att bortskaffa det försågade virket
från sågen, skadades därvid genom olycksfall, i det att högra handen
avsågades.
Ivar Lennart, som är född den 20 november 1915, var alltså vid olyckstillfället
16 år gammal.
Anmälan om olycksfallet gjordes den 22 april 1932 till riksförsäkringsanstalten
av Anna Persson. I anmälan uppgavs, att Ivar Lennart varit sysselsatt
med undanskotning av timmer för Anna Perssons — timmerägarens
— räkning, att han av henne uppburit ersättning för 5 timmar av den
21 april, att han vid olyckstillfället icke varit sysselsatt i sitt hem eller å
arbetsställe som bestämts av honom själv, att olyckan tillgått så, att Ivar
Lennart skulle borttaga en från stocken genomsågad bak, då en kvist å den
med sågbänken återgående stocken fattade hans högra blusärm och förde handen
mot sågklingans bakre kant med påföljd att hela handen avsågades vid
handleden, orsaken till olycksfallet varit den dåligt kvistade stocken,
att skyddsanordning funnits vidtagen men att sågen ej varit inspekterad
av yrkesinspektionen, att polisundersökning rörande olycksfallet ej ägt rum
samt att Ivar Lennart varit anställd hos Anna Persson i »tillfälligt arbete»,
»legosågning några veckor», »anställningen avsedd att fortvara endast ett
par dagar».
Biksförsäkringsanstalten beslöt den 28 maj samma år utbetala provisorisk
sjukpenning till Ivar Lennart med 50 öre om dagen t. o. in. den 18 maj
och med 1 krona om dagen för tiden därefter t. o. m. den 20 juni 1932.
Den 13 juni 1932 anhöll riksförsäkringsanstallen på förekommen anledning,
att landsfiskalen i Gagnefs distrikt måtte verkställa närmare utredning
rörande ifrågavarande olycksfall. I anledning härav överlämnade
landsfiskalen till anstalten protokoll, hållet vid polisförhör i Brötjärna den
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Statsutskottets utlåtande nr 1-16.
17 juni 1932. Härvid hade Ivar Lennarts fader Oskar Homman uppgivit
bl. a. följande.
Oskar Homman, vilken var ensam innehavare av den fasta cirkelsågen,
debiterade enligt gängse taxa 10 öre per kubikfot för utförd sågning, dock
lägst 4 kronor per timma. Härtill skulle komma, därest timmerägaren icke
själv skattade eller lejde hjälp, 50—60 öre per timma för särskild hjälp,
som av Oskar Homman anskaffades för undanforsling av sågat virke och
bakar. Vid olyckstillfället hade Oskar Homman för egen del anställt Lars
Höijer och sonen Bertil Homman för sågningsarbetet, i vilket Oskar Homman
även själv deltagit. För Anna Perssons del hade han anställt Ivar Lennart
att som vanligt undanskaffa timmer och bakar. Anna Persson hade själv
icke kunnat lämna hjälp därtill. För hantlangningen hade han sålunda för
Anna Perssons del anställt Ivar Lennart. Något särskilt avtal mellan far och
son hade givetvis icke träffats. Däremot hade Oskar Homman med Anna
Persson trätfat vanligt avtal om priset för försågningen och om extra tilllägg
för extra hjälp, som utfördes av Ivar Lennart. Denne uppbar icke sin
lön direkt av Anna Persson men indirekt genom fadern, som mottog penningarna
och av dessa tillgodogjorde sig för Ivar Lennarts underhåll m. m.
Oskar Homman gjorde gällande, att Ivar Lennart sålunda varit anställd i
Anna Perssons tjänst vid olyckstillfället.
Ivar Lennart hade vitsordat faderns uppgifter.
Anna Persson hade i tillämpliga delar vitsordat Oskar Hommans uppgifter;
dock hade hon förklarat, att hon icke träffat avtal med Ivar Lennart
om något arbete utan endast med Oskar Homman. Emellertid hade hon
haft sig känt, att för extra hjälp, som hon icke kunde hålla, hon måste betala
extra och att denna extra hjälp för hennes räkning anställdes genom
Oskar Homman.
För egen del anförde landsfiskalen: Ivar Lennart hade indirekt varit anställd
i Anna Perssons tjänst. Praxis syntes vara, att det arbete, som vid
olyckstillfället utfördes av Ivar Lennart, betalades särskilt av den, som ville
ha försågat. Fråga torde sålunda vara, huruvida icke Ivar Lennart borde
räknas såsom varande i tjänst hos den, för vilken timmer försågats. Landsfiskalen
ville tillstyrka utbetalning av rimligt belopp per år till Ivar Lennart,
helst som stor fattigdom rådde i familjen.
Riks försäkring sanstalten beslöt den 9 juli 1932, att någon ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen icke skulle utgå till Ivar Lennart. Denne,
för vilken Oskar Homman vore att anse som arbetsgivare, vore nämligen
undantagen från den obligatoriska försäkringen på grund av stadgandet i
2 § nämnda lag, att där arbete utfördes för allenast en arbetsgivares räkning,
såsom arbetare enligt lagen icke ansåges arbetsgivarens hemmavarande
barn eller föräldrar i förhållande till honom.
Oskar Homman anförde besvär hos försäkringsrådet, som genom utslag
den 4 november 1932 ej fann skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens
beslut.
Den 5 maj 1934 tillskrev Oskar Homman riksförsäkringsanstalten med begäran
om ersättning. Han uppgav därvid, att Anna Persson ändrat sin tidigare
utsago därhän, att hon den dag olyckan skedde sänt sin dräng till sågen att
frakta fram timret till sågen men att drängen ej fick stanna där under sågningen
på grund av annat brådskande arbete. Med anledning därav hade
Oskar Homman fått order att anställa Ivar Lennart i stället för drängen att
plocka undan virket från klingan. Orsaken till att Anna Persson lämnat
svävande uppgifter vid polisförhöret hade varit, att hon fått den uppfattningen
att hon själv skulle få »draga utgifter för nämnda olycka».
Riksförsäkringsanstalten lämnade den 24 maj 1934 framställningen utan
åtgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 146. J
Oskar Homman tillskrev den 22 augusti 1934 ånyo riksförsäkringsanstalten
och åberopade därvid två intyg, det ena av Anna Persson och det andra
av hennes dräng R. Wästman. Anna Persson intygade, att hennes dräng
Wästman skolat utföra det arbete, som vid olyckstillfället omhänderhades
av Ivar Lennart. Då emellertid drängen varit upptagen av annat arbete, hade
Anna Persson måst anställa Ivar Lennart i sin tjänst. Hon kunde därför ej
finna annat än att hon varit arbetsgivare åt honom, då det arbete han utförde
icke innefattades i det avtal hon träffat med fadern. Hon tilläde att
hon lämnat ofullständiga uppgifter vid polisförhöret av fruktan för att de
ekonomiska konsekvenserna av olycksfallet skulle drabba henne, då Ivar
Lennart varit anställd i hennes tjänst. — Wästmans intyg innehöll i sak
bekräftelse av Anna Perssons i hennes intyg lämnade uppgifter.
Riksförsäkringsanstalten lämnade den 7 september 1934 framställningen
ulan åtgärd.
Oskar Homman besvärade sig hos försäkringsrådet, som genom utslag
den 5 oktober 1934 ej fann skäl göra ändring i anstaltens beslut.
Därefter anhöll Ivar Lennart den 4 oktober 1943 hos Kungl. Maj.t att av
nåd utfå ersättning på grund av olycksfallet. Därvid åberopades två nya
intyg av'' Anna Persson och R. Wästman. En av Ivar Lennart den 7 december
1943 hos riksförsäkringsanstalten gjord förnyad framställning om ersättning
överlämnades därjämte till Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t fann genom
beslut den 4 februari 1944 framställningarna icke föranleda någon
åtgärd.
I detta sammanhang må erinras, att frågan om ersättning till Homman
i anledning av förenämnda olycksfall var föremål för prövning av 1949 års
riksdag i anledning av en då väckt motion (II: 234). över motionen inhämtades
yttrande från riksförsäkringsanstalten, som bl. a. anförde att ett bifall
till densamma syntes kunna komma att medföra svåröverskådliga
konsekvenser.
För egen del anförde statsutskottet i utlåtande nr 126, såvitt nu är i fråga,
följande.
Utskottet får erinra, att enligt försäkringsrådets utslag Ivar Lennart
Hommans fader vid olycksfallet var att anse som hans arbetsgivare, i följd
varav ersättning icke kunde tillerkännas den skadade. Ehuru utskottet i
likhet med motionären funnit omständigheterna i det nu föreliggande fallet
ömmande, har utskottet likväl med hänsyn till vad som anförts i riksförsäkringsanstältens
yttrande icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen.
" Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla, att frågan om
olycksfallsförsäkring f. n. är föremål för översyn inom socialvårdskommittén.
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att den då väckta
motionen icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottet. Vid den förnyade prövning utskottet i år ägnat frågan om
beredande av ersättning åt Ivar Lennart Homman på grund av omförmälda
olycksfall har utskottet haft tillgång till ett mera fullständigt utredningsmaterial
i ärendet än det som förelåg vid utskottsbehandlingen i fjol. Den
uppfattning utskottet härvid bildat sig rörande det föreliggande fallet har i
viss mån rubbat utgångspunkten för utskottets tidigare ställningstagande.
Sålunda har utskottet icke kunnat undgå alt taga intryck av de utav Anna
''2 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 145—146.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Statsutskottets utlåtande nr 146.
Persson och R. Wästman samstämmigt lämnade uppgifterna därom, att
anledningen till att Ivar Lennart den 21 april 1932, då olyckan skedde, tagits
i anspråk för biträde vid det av hans fader utförda sågningsarbetet varit
den, att Wästman, som ursprungligen avsetts skola anlitas för sådant biträde,
fått förhinder till följd av annat brådskande arbete, varför Anna
Persson måst pakalla hjälp av Ivar Lennart. Även med beaktande av den
negativa utgången av ersättningsfrågan i såväl riksförsäkringsanstalten som
försäkringsrådet har utskottet numera blivit övertygat om att i förevarande
fall kunna påvisas så speciella omständigheter, att ett beslut från
riksdagens sida att av billighetshänsyn bereda Ivar Lennart ersättning jämlikt
grunderna i olycksfallsförsäkringslagen framstår såsom försvarligt.
Då det här torde röra sig om ett gränsfall, synes ett beslut i sådan riktning
knappast behöva medföra några svåröverskådliga konsekvenser. Utskottet
har sålunda numera icke velat motsätta sig ett tillmötesgående av det i motionerna
framförda förslaget. Enligt vad utskottet inhämtat från riksförsäkringsanstalten
skulle, därest olycksfallsförsäkringslagen varit å Homman
tillämplig, livränta beräknad efter en invaliditetsgrad av 50 procent
ha fastställts att fr. o. in. den 17 juni 1932 utgå med 433 kronor 34 öre för
år, vartill för tiden fr. o. in. den 1 januari 1942 skolat komma dyrtidstillägg
(f. n. 20 procent). Livränta efter nu nämnd grund synes lämpligen böra tillerkännas
Homman att räknat fr. o. in. den 1 januari 1950 utgå under hans
återstående livstid. I betraktande av de ömmande omständigheterna synes
det vidare skäligt, att Homman hålles i viss mån skadeslös jämväl i vad
avser gången tid. Med ledning av från riksförsäkringsanstalten erhållna
uppgifter skulle en å tiden den 17 juni 1932—den 31 december 1949 belöpande
livränta, tillika med viss ersättning för läkarvård, viss ytterligare
sjukpenning för år 1932 samt protestillägg kunna uppskattas till sammanlagt
inemot 9 000 kronor. Utskottet vill för sin del tillstyrka, att Homman för
tiden intill utgången av år 1949 tillerkännes en engångsersättning av 5 000
kronor.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 58 och II: 55 må medgiva, att till Ivar Lennart Homman
må från anslaget till diverse pensioner och understöd in. m.
utbetalas dels räknat från och med ingången av år 1950 årlig
livränta med det belopp, som skolat tillkomma honom,
därest olycksfallsförsäkringslagen varit å honom tillämplig,
dels ock en engångsersättning av 5 000 kronor.
Stockholm den 10 maj 1950.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 145.
S07B8S. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:281 Skrivelse till Konungen i anledning av KungL Maj.ts proposition angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. m. a1 i texten