Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner m. m.

1950-05-19 · 58 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1950:177, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

1

Nr m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning jämte vissa motioner m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1949 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och

förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel. Under justitiedepartementet,

§ 1, ha revisorerna uttalat sig för att möjligheterna till en begränsning och

ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter för det

kvinnliga klientelet vid fångvårdsanstalterna upptagas till övervägande

(Del I, s. 3—11).

Genom beslut den 22 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt fångvårdsstyrelsen

att, med beaktande av principerna i den nya verkställighetslagen

och på grundval av strafflagberedningens förslag i ämnet (SOU 1944: 50),

utarbeta plan för omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende. Efter fullgjort

uppdrag avgav styrelsen den 12 juli 1946 utredning i ämnet.

Genom remiss den 25 juli 1946 anbefallde Kungl. Maj :t sakrevisionen att

i samråd med organisationsnämnden avgiva utlåtande över den av fångvårdsstyrelsen

framlagda organisationsplanen. Sedan dylikt utlåtande avgivits

den 4 november 1946, uppdrog chefen för justitiedepartementet under

hand åt organisationsnämnden att verkställa vissa organisationsundersökningar

beträffande anstaltsväsendet. I en den 31 december 1947 avgiven

PM redovisade organisationsnämnden resultatet av de verkställda undersökningarna.

Efter en närmare översikt över dessa förslag och organisationsplaner såvitt

avser kvinnligt fångvårdsklientel (s. 3—5) framhålla revisorerna, att

planerna ännu icke blivit föremål för slutlig prövning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Efter vissa ändringar i anstaltsorganisationen finnas f. n., framhålla revisorerna,

i huvudsak följande för kvinnligt fångvårdsklientel avsedda förvaringsmöjligheter,

nämligen fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen

samt kolonien Sjöliden.

Fångvårdsanstalten i Växjö är huvudanstalt för kvinnliga straffångar.

Även fängelsefångar förvaras här. Hit förflyttas jämväl de flesta sådana

undersökningsfall, som skola bliva föremål för undersökning enligt 43 §

verkställighetslagen. Därjämte intagas å anstalten förvarade, straffriförklarade

samt tvångsarbetare och alkoholister från hela landet, varjämte

för verkställighet av ungsdomsfängelse finnes inrättad en mottagnings- och

övervakningsavdelning. Sammanlagt disponeras två tredjedelar av den

slutna anstalten för kvinnor samt återstoden för män.

Till huvudanstalten finnes ansluten en öppen koloni, Eleonora, å vilken

intagas de bästa av alla kategorier samt såvitt möjligt fängelsefångar,

havande kvinnor och mödrar med spädbarn.

Den slutna anstalten förfogar för det kvinnliga klientelets del över ett to•talt

platsutrymme å 62 platser, vilka i enlighet med tillämpade differentieringsprinciper

fördela sig å sex från varande fullt skilda avdelningar.

Å kolonien Eleonora finnas 10 platser, vilka kunna utökas till 15 å 18.

Följande sammanställning utvisar antalet under senare år å fångvårdsanstalten

i Växjö intagna kvinnor ävensom medelbeläggningen och antalet

underhållsdagar:

År Antal åtagna Medel- Antal underkvinnor

beläggning hållsdagar

1944 ............. 248 80 29 065

1945 ............. 231 62 22 795

1946 ...........179 47 17 117

1947 ............. 149 39 14 346

1948 ............. 139 39 14 353

Det kvinnliga klientelet å fångvårdsanstalten å Långholmen utgöres

huvudsakligen av för brott häktade, undersökningsfall samt straffriförklarade,

som i avvaktan på intagning å sinnessjukhus fått kvarstanna å avdelningen.

Principen är den, att så snart dom avkunnats, den intagna överföres

till fångvårdsanstalten i Växjö. I en del fall har dock den dömda,

lrämst av humanitära skäl, fått avtjäna straffet å avdelningen. Den nuvarande

beläggningskapaciteten utgör 22, efter att före 1941 ha varit 10. Beläggningen

utgjorde före 1932 i medeltal 7 å 8 men ökades sedan successivt

intill år 1941 genom det stegrade antalet sinnesundersökningar, så att avdelningen

för kvinnor vissa tider var överbelagd. Efter utbyggnaden var beläggningssiffran

en längre tid 17 men har efter hand sjunkit på grund av

minskat antal undersökningsfångar. Åren 1947 och 1948 var siffran 9

respektive 8 samt den 1 oktober 1949 10.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 19 juli 1946 skola å den öppna fångvårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

3

kolonien S j ö 1 i d e n utanför Stockholm numera huvudsakligen emottagas

kvinnor, som ådömas fängelse eller straffarbete. De till fängelse dömda hänvisas

i allmänhet direkt till kolonien, medan straffångarna förflyttas dit efter

viss tids vistelse å de slutna anstalterna i Växjö eller å Långholmen.

Härjämte har fångvårdsstyrelsen möjlighet att till kolonien förlägga jämväl

förvarade och straffriförklarade.

Följande sammanställning utvisar antalet under de senaste åren å Sjöliden

intagna fångar i medeltal samt högsta och lägsta antal ävensom antalet

underhållsdagar. Beläggningskapaciteten utgör 12 platser.

Å r

Medel-

beläggning

Antal intagna

Antal

underhålls-

dagar

högst i

lägst

1945

6

9

4

2 218

1946

6

9

2

2 139

1947

5

9

3

1 876

1948

6

8 1

3

2 212

Antalet intagna den 1 oktober 1949 utgjorde 8.

Kolonien Sjöliden arrenderas av staten. Enligt ett mellan fångvårdsstyrelsen

och Svenska diakonissällskapet träffat, av Kungl. Maj:t den 15

augusti 1941 godkänt avtal med däri sedermera vidtagna ändringar och tilllägg

åligger det sällskapet att å anstalten tillhandahålla platser för 12 intagna

(s. 8 och 9).

För att belysa omfattningen av den kvinnliga kriminaliteten i landet samt

den utsträckning, i vilken omhändertagande å fångvårdsanstalt eller överlämnande

till kriminalvård i frihet kommer till användning, ha revisorerna

i nedanstående tablå sammanställt uppgifter rörande dels antalet under senare

år i underrätterna sakfällda kvinnor, vilkas brott äro av den svårhetsgrad,

att de skola anmälas till straffregistret, dels ock antalet villkorligt

dömda kvinnor i första instans. I förstnämnda uppgifter ingå även sådana

fall, i vilka åtalseftergift medgivits.

Antal i underrätterna

Antal i första

instans vill- korligt dömda

kvinnor

Å r

för straffregisterbrott

sakfällda kvinnor

1944

1 371

997

1945

1 316

817

1946

1 229

803

1947

843

531

Den ökade omfattning, i vilken kriminalvård i frihet relativt sett kommit

till tillämpning, bör givetvis ha påverkat antalet å fångvårdsanstalterna

intagna. För att belysa detta lämnas i nedanstående sammanställning uppgift

å antalet å ifrågavarande anstalter under senare år intagna kvinnor,

fördelade å olika kategorier.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande m 177.

Vi-44

Vx—45

*/i—46

Vi-47 Vi-48

Vx-49 j

Häktade (för brott, för lösdriveri,

undersökningsfall)...........

12

16

10

14 | 9

7

Straffångar...............

87

64

50

32 27

30

Fängelsefångar.............

12

9

4

6 '' 1

3

Förvarade ................

4

6

6

(> 3

3

Tvångsarbeterskor............

19

15

7

8 3

H

Ungdomsfängelse..........

60

42

39

22 25

10

Straffriförklarade............

7

3

2

2 1 4

2

Övriga intagna...............

11

1

7

7 5

4

Summa intagna

212

156

125

97 77

70

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»För det kvinnliga fångvårdsklientelet disponeras f. n. i huvudsak fångvårdsanstalterna

i Växjö och å Långholmen samt kolonien Sjöliden utanför

Stockholm. Av ifrågavarande anstalter är den i Växjö huvudanstalt för

kvinnligt klientel, varjämte denna anstalt, förutom för verkställighet av

straffrättsliga reaktionsformer, i viss utsträckning utnyttjas jämväl för

vissa andra klientelgrupper, främst alkoholister och tvångsarbeterskor.

Klientelet å Långholmen utgöres främst av häktade samt undersökningsfall»

medan Sjöliden användes i huvudsak för öppen vård av straffångar

samt för fängelsefångar. Revisorerna, som avlagt besök vid fångvårdsanstalten

i Yäxjö och å kolonien Sjöliden, ha därvid uppmärksammat att,

bortsett från nyssnämnda specialklientel, beläggningen å ifrågavarande anstalter

är påfallande låg. Av brist på lämpligt klientel har ett antal avdelningar

för män inrättats i Växjö. Som den lämnade redogörelsen utvisar

har antalet intagna å såväl ifrågavarande anstalter som övriga anstalter för

kvinnligt klientel sedan en följd av år kraftigt nedgått.

Den fortgående tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna

kvinnor, som trots den relativt höga kvinnliga kriminaliteten under

senare år kunnat förmärkas, är sannolikt icke endast av tillfällig karaktär.

Tvärtom torde ifrågavarande förhållande till väsentlig del få ses mot bakgrunden

av nyligen genomförda ändringar i straffsystemet. I första hand

har man härvid att beakta betydelsen av den utvidgade tillämpning, som

den villkorliga domen genom 1939 års lagstiftning erhållit. Genom ifrågavarande

lagstiftning, som trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1944, har det

bliv it möjligt att i ett betydande antal fall utbyta de tidsbestämda straffen

mot kriminalvård i frihet. Då dessutom den kvinnliga kriminaliteten i allmänhet

innefattar mindre kvalificerade förbrytelser, vilka mestadels falla

inom ramen för den utvidgade villkorliga domens tillämplighetsområde,

har tillkomsten av ifrågavarande reaktionsforin för de kvinnliga brottslingarnas

del i alldeles särskilt hög grad inneburit en påtaglig minskning av

platsbehovet. Härtill kommer att en hel del lindriga fall, som tidigare

ådömts ungdomsfängelse, i stället kommit att erhålla villkorlig dom i förening

med föreskrifter, en utveckling som medfört viss minskning även av

det kvinnliga ungdomsfängelseklientelet.

Mot bakgrunden av nu antydda förhallanden finna revisorerna det på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. ö

kallat, att den tillgängliga beläggningskapaciteten på förevarande område

bättre tillvaratages. Även om efter de nya verkställighetsbestämmelsernas

ikraftträdande en viss sammandragning av platsutrymmet kommit till

stånd, synes det dock med hänsyn till de ändrade förhållandena önskvärt,

att möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för

kvinnligt fångklientel med det snaraste undersökas. Med beaktande av kravet

på visst reservutrymme synes därvid böra eftersträvas, att befintligt

platsutrymme i möjligaste mån anpassas efter det faktiska behovet på förevarande

område. Förutsättningarna för genomförande av en koncentration

av nu antytt slag synas revisorerna desto gynnsammare som numera

vunna erfarenheter av den villkorliga domen och övriga kriminalpolitiska

reaktion sformer torde giva underlag för ett tämligen säkert bedömande av

det framtida behovet av platsutrymmen för det kvinnliga fångvårdsklientelet.

Det sätt, varpå en dylik begränsning bör genomföras, samt omfattningen

av densamma undandraga sig revisorernas bedömande. Revisorerna vilja

i detta sammanhang endast framhålla att å ena sidan vissa skäl, främst

ekonomiska, tala för en koncentration till fångvårdsanstalten i Växjö; enligt

uppgift skulle beläggningen utan särskild merkostnad därstädes kunna

ökas till en maximal beläggning av 80 kvinnor. Å andra sidan tala starka

skäl, främst humanitära, för behovet av en öppen anstalt utanför Stockholm.

Vid ett övervägande i frågan synes därför en avvägning böra komma

till stånd mellan de ekonomiska kraven och tillgodoseendet av behandlingssynpunkterna.

Med hänsyn till det ovan anförda anse revisorerna, att möjligheterna att

ernå en begränsning och ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter

för det kvinnliga klientelet vid våra fångvårdsanstalter böra

upptagas till övervägande.»

Utlåtande har avgivits av fångvårdsstyrelsen, som bilagt särskilt yttrande

av styresmannen vid fångvårdsanstalten i Växjö (Del II, s. 1—5).

Utskottet. Såsom revisorerna framhållit, har under senare år en fortgående

tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna kvinnor

kunnat förmärkas. Ifrågavarande förhållande torde i allt väsentligt vara en

följd av de principer på vilka den nya verkställighetslagen grundar sig'',

varför det minskade platsbehov som sålunda uppkommit sannolikt icke är

av tillfällig natur. Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det önskvärt, alt

möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för kvinnligt

fångklientel med det snaraste undersökas, varvid syftet borde vara att

i görligaste mån anpassa befintligt platsutrymme efter det faktiska behovet

härutinnan. Av främst ekonomiska skäl syntes därvid en koncentration till

fångvårdsanstalten i Växjö kunna övervägas. Enligt revisorernas mening

borde emellertid samtidigt behandlingssynpunkterna vederbörligen beaktas.

Jämväl remissmyndigheterna ha givit uttryck åt den uppfattningen, att

utvecklingen på förevarande område skapat en rad problem som tarva den

opaginerad Kontrollera mot PDF

b Statsutskottets utlåtande nr 177.

största uppmärksamhet. Mot tanken på en mera långtgående koncentration

av den kvinnliga anstaltsvården ha dock vissa erinringar framställts.

Föi egen del linner utskottet uppenbart, att på denna fråga olika synpunkter

kunna anläggas. Å ena sidan synes det sålunda angeläget, att föreliggande

rationaliseringsmöjligheter omsorgsfullt tillvaratagas i syfte att

förbilliga driftkostnaderna. Hänsyn måste å andra sidan tagas till behovet

av erforderlig differentiering av vårdformerna. Utskottet anser sig därför

icke kunna förorda någon viss lösning av det av revisorerna aktualiserade

problemet. Enligt utskottets uppfattning är emellertid denna fråga av sådan

betydelse, icke minst i ekonomiskt avseende, att densamma bör göras

till föremål för en förutsättningslös utredning. Lämpligt synes vara att

fångvårdsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med statens organisationsnämnd

verkställa de undersökningar som härutinnan må befinnas erforderliga.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av

utskottet angivna syftet.

2:o) Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna. Under

justitiedepartementet, § 2, ha revisorerna förordat åtgärder i syfte att nedbringa

det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed

törenade olägenheterna (Del I, s. 11—24).

Revisorerna lämna till en början en översikt över de bestämmelser i straffverkställighetslagen

den 21 december 1945, vilka behandla frågan om intagning

i fång\åidsanstalt (fångtransport, anstaltsval, observationsundersökning).

I fråga om fångtransport erinra revisorerna om följande bestämmelser.

Enligt 39 § verkställighetslagen skall fångtransport å järnväg i regel företagas

i vanlig personvagn. De tidigare brukliga transporterna i s. k. fångvagnar

ansågos bl. a. ur differentieringssynpunkt vara förenade med vissa

olägenheter. Genom rundskrivelse den 22 juni 1946 har fångvårdsstyrelsen

meddelat föreskrifter om transporternas omläggning, varvid i huvudsak följande

principer skola tillämpas.

Transport av intagen annorledes än till sjöss skall verkställas med järnväg

eller med motorfordon. Härvid skall, med iakttagande av all möjlig

sparsamhet, det transportsätt väljas, som med hänsyn till dem, som skola

förflyttas, och övriga omständigheter anses lämpligast.

Transport å järnväg bör i regel äga rum i vanlig personvagn. Om så erfordras,

skall särskild kupé reserveras. Förutanmälan härom göres till stationsföreståndaren

å transportens utgångsstation.

Fångvagn får endast mera undantagsvis begagnas, såsom när den som

skall transporteras är farlig för annans säkerhet samt transporten ej lämpligen

kan ske med motorfordon.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. 1

Personer av samma kön eller tillhörande samma kategori, som skola överllyttas

till samma eller närbelägna anstalter, böra om möjligt sammanföras

till en transport. Förflyttning får dock ej avsevärt fördröjas därigenom.

Vid fångtransport från norra till södra Sverige eller omvänt via Stockholm,

Örebro eller Göteborg skall — där ej annat transportförfarande befinnes

lämpligare — den intagne i regel avlämnas å fångvårdsanstalt i respektive

Stockholm, Örebro eller Göteborg för att därefter av transportförare

från anstalt å ifrågavarande orter föras vidare till bestämmelseorten.

Transport av kvinna skall ske under tillsyn av kvinnlig vårdare.

För förflyttningarnas verkställande finnas inom de större anstalterna

särskilda transportförare avdelade. Inom andra anstalter åter måste vid

uppkommande behov antingen transportförare uttagas på frivillighetens vag

bland de för dagen arbetsfria befattningshavarna eller, genom brytning av

tjänstgöringsschemat inom anstalten, personal i den allmänna bevakningstjänsten

beordras utföra transporten.

Vid exempelvis fångvårdsanstalten å Långholmen äro tre vaktkonstaplar

avdelade för och ständigt sysselsatta med fångtransporter. Denna vaktstyrka

är emellertid otillräcklig, och ofta måste ytterligare ett antal vaktkonstaplar

brytas ut från bevakningen för att fångtransporterna skola medhinnas.

De tre transportförarna resa i fjorton dagar samt avlösas därefter. Med

8 timmars tjänstgöringsskyldighet skola de alltså tjänstgöra 96 timmar,

men i regel har denna tid uppgått till 130 timmar per man. övertiden skall

kompenseras med motsvarande ledighet jämte en uppvärdering av tiden

med femtio procent, vilket icke kan ske utan att extra personal inkallas.

Vid fångvårdsanstalten å Härianda åtgår genomsnittligt 2,is man per dag

för ombesörjande av fångtransporter, medan vid fångvårdsanstalten i Västervik

2 000 å 3 000 timmar årligen erfordras för transporter. Enligt uppgift

från sinnessjukavdelningen i Håga utfördes under de tre första kvartalen

innevarande år vid anstalten transporter till fångvårdsanstalter, sjukhus,

domstolar m. in., medförande anspråk å övertidsersättning för 3 200 timmar.

För kompensation av på fritid verkställda transporter beräknas två

konstaplar behöva vara förordnade under en sammanlagd tid av 7 månader

23 dagar.

I syfte att närmare utröna frekvensen av fångförpassningarna efter de

nya bestämmelsernas ikraftträdande ha revisorerna från fångvårdsanstalterna

införskaffat vissa uppgifter, som med utgångspunkt från intagningskorten

utvisa dels för samtliga vid undersökningstillfället i oktober 1949 intagna

fångar antalet förpassningar och anstalter, å vilka intagning skett,

dels stickprovsvis motsvarande uppgifter för redan avgångna fångar med

särskilt hög förflyttningsfrekvens. Uppgifterna återfinnas å s. 14—21.

För att särskilt belysa omfattningen av sådana förpassningar, vilka företagas

till anstalt, där verkställighetsundersökningar enligt 43 § verkställighetslagen

äga rum, ha revisorerna vidare från fångvårdsanstalten i Norrköping

införskaffat uppgifter, utvisande de anstalter, till vilka under tiden

1 oktober 1948—30 september 1949 vid kronohäktesavdclningen i Norrko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr l/i.

pmg intagna fångar hänvisats för undergående av sådana undersökningar.

Av uppgifterna framgår, att under ifrågavarande tid sammanlagt 49 fångar

undergått undersökning utom Norrköpingsanstalten. Härav hade 9 hänvisats

till fångvårdsanstalten i Karlskrona, 9 till Örebro, 7 till Kristianstad, 6 till

Växjö, 4 till Västerås, 4 till Jönköping, 2 till Härianda, 2 till Malmö, 2 till

öavle samt 1 till vardera Härnösand, Falun, Svartsjö och Långholmen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Under den tid de nya straffverkställighetsbestämmelserna varit i til 1- lampning, har kunnat iakttagas en tendens till omplacering i allt större

omfattning av fångklientelet de olika fångvårdsanstalterna emellan samt i

konsekvens därmed en stegring av antalet fångförpassningar och därav föranledda

transportkostnader. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda,

hurusom i ett stort antal fall fångar under en relativt kort strafftid underkastats

ett flertal täta förflyttningar. I vissa fall ha ett betydande antal fångvårdsanstalter

inom skilda delar av landet i tur och ordning passerats av

de intagna, i andra fall åter ha internerna med korta tidsintervall förflyttats

fram och åter mellan ett mera begränsat antal anstalter. Till ovanligheterna

hör icke, att en intagen med en strafftid av exempelvis ett år hunnit

vistas på 5 å 6 olika anstalter.

De talrika omplaceringarna av klientelet kunna i viss utsträckning förklaras

av de differentieringsgrunder, på vilka den nya straffverkställighetslagen

bygger, och de behandlingsprinciper, vilka där föreskrivas. En hel del

anstalter förfoga icke över psykiatriskt utbildade läkare för utförande av

de verkstälhghetsundersökningar, vilka krävas enligt de nya bestämmelserna,

varför internerna måste sändas till andra, ofta långt avlägsna anstalter.

Den slutliga intagningen kan ske på en helt annan anstalt, vilket nödvändiggör

ytterligare en transport. Även sinnesundersökningarna av häktade föranleda

av samma orsak många fångförpassningar. Oberoende härav måste

givetvis förflyttningar dessutom alltid ske som ett naturligt led i behandlingen,

såsom nar en långtidsfånge mot senare delen av anstaltstiden skall

prövas å en öppen anstalt eller koloni.

Emellertid kan man icke bortse från att de täta omflyttningarna i betydande

utsträckning knappast stå i direkt samband med de nya straffverkställighetsprinciperna.

Av disciplinära skäl påkallas sålunda i ett mycket

betydande antal fall miljöbyte. Disciplinförseelserna, vare sig de äro av ordmngssförande

natur, såsom rymningar eller upploppsartade bråk, eller av

mera underordnad art, föranleda nämligen ofta till följd av bristande isoleringsmöjligheter

förflyttning till anstalt, där sådana möjligheter kunna beredas.

Ifragasättas kan också, om icke anstaltsledningarna många gånger

aro särskilt angelägna att erhålla förflyttning av särskilt besvärliga eller arbetsovilliga

interner och på grund härav gärna taga initiativet till en förflyttning.

För de mindre anstalternas del framstår denna tendens såsom

naturlig med hänsyn till dessas mera begränsade vårdresurser. Men även

när det gäller större anstalter kan man mången gång spåra samma tendens.

En följd härav måste givetvis för dessa klientelgruppers vidkommande bliva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. J

eu ständig kretsgång mellan skilda anstalter. Å andra sidan torde det i vissa

fall vara internerna själva, som genoin ordningsstörande uppträdande medvetet

söka framkalla en förflyttning, exempelvis till en sinnessjukavdelning

eller någon annan specialavdelning, där förmåner erhållas, som ej föiekomma

vid vanliga fångvård sanstal ter, eller i syfte att erhålla ett avbrott i anstaltsvistelsen.

I en hel del fall synas förflyttningarna ha föranletts av transporttekniska

skäl eller inställelse inför domstol för rannsakning.

Nackdelarna av de täta fångförflyttningarna torde såväl ur ekonomiska

och personalorganisatoriska synpunkter som med hänsyn till behandlingen

av de intagna ligga i öppen dag. Ur vårdsynpunkt måste de oavlåtliga förflyttningarna

och den splittrade strafftiden medföra bristande kontinuitet

och enhetlighet i behandlingen av fångklientelet samt äventyra eller omöjliggöra

allt planerande av en ändamålsenlig vård för de intagna. Till foljd

av att arbetsdriften är utformad efter olika linjer inom skilda anstalter,

hinna de intagna aldrig helt inpassas i en viss yrkesgren utan bliva i hög

grad hänvisade till handräckningsarbeten el. dyl. Härigenom gå åtskilliga

arbetsdagar förlorade, varjämte ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av

arbetsdriften försvåras. Vidare ökas risken för att de intagna erhålla kontakt

med kriminella element av varjehanda slag, vilket särskilt för förstagångsförbrytarnas

del måste vara olämpligt. 1 ransporterna asamka slutligen

statsverket betydligt större kostnader än vad fallet var med de tidigare

ordinarie fångtransporterna. Vid vissa anstalter måste sålunda ett visst antal

befattningshavare hållas särskilt avdelade för fångtransporter. Inom

andra anstalter åter måste transporterna utföras antingen av befattningshavare

på fritid eller genom att personal ur allmänna bevakningstjänsten avdelas

till transportförare. I det sistnämnda fallet måste den fastställda bevakningsstyrkan

minskas, vilket nedsätter kontrollen och säkerheten inom

anstalten, samtidigt som tjänstgöringsplanerna inom anstalten förryckas. I

den mån kompensationsledighet för övertid måste beredas, kompliceras förhållandena

än ytterligare.

Ur såväl kostnads- som vård- och ordningssynpunkter synes det därför

revisorerna i hög grad angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa

det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed förenade

olägenheterna. Härvid synes i första hand böra eftersträvas att redan från

början göra anstaltsplaceringen av de intagna inom den ram straffverkstäUighetsbestämmelserna

uppdraga i möjligaste mån definitiv för stöne

delen av den framförliggande anstaltstiden.

Även en ökad återhållsamhet i avseende å förflyttning av disciplinfallen

synes kunna ifrågasättas. Självfallet kunna dylika förflyttningsanlednmgar

icke helt undvikas, men endast i verkligt kvalificerade fall bör förseelsen la

föranleda eu omplacering. Förutom de kostnadsbesparingar, som härigenom

skulle vinnas, kan även vårdresultatet väntas bli förbättrat, da den intagne

får tillfälle kvarstanna under samma anstaltsbehandling. Därjämte skulle

kunna förhindras, att de intagna ''spela över’ enbart i syfte att provocera

fram en överflyttning till annan anstalt.

Jämväl med avseende å verkställigbetsundersökningarna torde eu viss om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 177.

läggning böra övervägas. Dylika undersökningar böra sålunda om möjligt

utföras å anstalt, där verkställigheten skall inledas, under förutsättning att

den intagne vistas å en sådan anstalt, där straff å sex månader och däröver

må avtjänas eller å närbelägen anstalt. Om undersökningarna därjämte inskränktes

till att omfatta allenast personer, som ådömts straffarbete i förslagsvis

minst 1 år, skulle antalet transporter kunna betydligt minskas och

såväl läkararvoden som transportutgifter inbesparas. Risken för olämplig

placering och felaktig behandling av dem, som i dessa fall icke komma att

undersökas enligt 43 § verkställighetslagen torde ej bliva större än f. n.

för dem som ådömts frihetsstraff under 6 månader och således icke behöva

undergå observationsundersökning. I varje fall måste en förnyad undersökning

bliva utan värde, när det gäller en person som dömts till frihetsstraff

över 6 månader, om han relativt kort tid dessförinnan undergått sådan

undersökning. Till belysande av konsekvenserna härav må anföras följande

exempel. En person dömdes den 14 februari 1949 till 1 års straffarbete

med avdrag för 9 månader 15 dagar, vilket straff slutade den 9 maj

1949. På grund av detta straff undersöktes han enligt 43 § i april 1949. Efter

trigivnmgen den 9 maj 1949 häktades han den 19 augusti och dömdes på

nytt den 22 september, varför han sålunda ånyo måste testas, sedan endast

tem manader förflutit från föregående testning. Ett bemyndigande för fång''

åi dsstyrelsen att i fall som dessa få föreskriva att undersökning enligt 43 §

ej behöver verkställas synes påkallat.

Även under andra förhållanden än de nyss anförda kan en verkställighetsundersökning

framstå såsom meningslös och överflödig. När en dom på

minst 6 månaders frihetsstraff uppställts som förutsättning för undersökning,

har tanken varit den, att vid kortare straff undersökningen skulle taga

en oproportionerligt stor del av strafftiden i anspråk. I praktiken inträffar

det emellertid stundom, att den verkliga strafftiden är så kort, att utskrivningen

måste börja förberedas, innan verkställighetsundersökningen är avslutad.

Så är t. ex. fallet, när en person formellt dömts till 6 månaders frihetsstraff

men får avräkna en väsentlig del av denna tid på grund av häktning

eller pa grund av att han redan avtjänat straff för vissa av domen omfattade

brott.

Vidare borde verkställighetsundersökningarna om möjligt begränsas till

att omfatta endast sådan intagen, som icke före målets avgörande undergått

rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande den som undergått sistnämnda

undersökning borde vara till fyllest med den berättelse över undersökningen

enligt 43 § verkställighetslagen, som avgives av vederbörande styresman,

eventuellt med bifogande av utdrag av det före målets avgörande avgivna

rättspsykiatriska utlåtandet.

Under åberopande av vad ovan anförts anse revisorerna, att åtgärder av

det slag, revisorerna ovan antytt, böra upptagas till närmare övervägande.»

Utlåtande har avgivits av fångvårdsstyrelsen, som bifogat särskilda yttranden

från styresmännen för fångvårdsanstalterna på Långholmen och

Härianda, säkerhetsanstalten i Norrköping samt Håga sjukhus (Del II, s.

5—19).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. 11

Utskottet. De av revisorerna under förevarande paragraf påtalade missförhållandena

ha i princip vitsordats av de i ärendet hörda myndigheterna,

även om i vissa fall delade meningar kommit till uttryck rörande den närmare

karaktären av de åtgärder som med anledning härav böra vidtagas.

Jämväl utskottet har bibragts den uppfattningen, att olika möjligheter böra

prövas i syfte att nedbringa det stora antalet fångförflyttningar samt minska

de därmed förenade olägenheterna. I detta sammanhang må emellertid erinras

om att i propositionen nr 131 till årets riksdag framlagts vissa riktlinjer

för fångvårdens framtida organisation. Därvid har bl. a. uttalats, att

det borde uppställas som ett mål, att anstalterna så utformas att de i viss

utsträckning kunna tjäna för olika beteendetypers behandling, alltså medge

en differentiering inom anstalten till undvikande av de nu alltför ofta förekommande

transporterna. Av propositionen framgår vidare, att vederbörande

departementschef har för avsikt att snarast söka åstadkomma en begränsning

av dessa transporter under hänsynstagande bl. a. till de ekonomiska

synpunkterna. Utredning härom bedrives f. n. i samband med en allmän

översyn av fångvårdspersonalens tjänstgöringsförhållanden. Då det

torde kunna antagas att såväl de av revisorerna som de av remissmyndigheterna

i frågan gjorda uttalandena därvid komma att vederbörligen beaktas,

har utskottet funnit sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

3:o) Vattendomstolsavgifter. Under justitiedepartementet, § 3, ha revisorerna

uttalat sig för en översyn av vattendomstolsavgifterna och grunderna

för deras bestämmande (Del I, s. 24—32).

Revisorerna ha först redogjort för vattendomstolarna i riket och den formella

gången av vattenmålen. I samband härmed ha revisorerna till bel\- sande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet lämnat nedanstående

sammanställning över dels under däri angivna budgetår anvisade

belopp till avlöningar och omkostnader vid vattendomstolarna, dels de totala

nettoutgifterna för samma tid.

—

Anvisat belopp

Nettoutgifter

(i jämna

100-tal kr.)

Budgetår

| Avlöningar

m. m.

kr.

Omkostnader

kr.

Summa

kr.

1

1920

160 000

159 600

1 1930/31

1938/39

231 700

56 100

235 000

287 800

248 800

288 000

1944/45

! 318 000

56 200

374 200

ijyö 600

1945/46

1 1946/47

464 800

73 900

538 700

öbd VUU

472 400

73 900

546 300

587 600

1947/48

1948/49

642 100

84 000

726 100

743 600

720 000

103 000

823 000

774 300

1949/50

| 844 000

125 000

969 500

‘

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177

i ill täckande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet skola

de sökande i viss män själva bidraga. Enligt bestämmelserna i 11 kap. 95

—97 §§ vattenlagen är sökande i vattenmål nämligen i vissa fall skyldig att

erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation

och verksamhet.

Förslag i fråga om införande av ifrågavarande avgift framlades ursprungligen

i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna

betänkandet med förslag till vattenlag in. in. med den motiveringen, att då

den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet medförde

ökade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt att av dem, som för

främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk, kräva

något bidrag till kostnaderna.

bragan om höjning av vattendomstolsavgifterna framkastades redan 1925

och genomfördes genom lag den 17 juni 1932. Enligt dessa bestämmelser,

som annu galla, skall avgift i huvudsak utgå så snart medgivande lämnas

enligt vattenlagen till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom

orivkralt eller till vattenreglering eller till vissa torrläggningsföretag. Avgitten

skall beträffande kraftverk bestämmas i förhållande till den förut

icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas

vid byggnaden — med avdrag för vattenkraft, för vilken avgift förut erlagts

i samband med regleringsföretag — medan den vid långtidsregleringsföretag

skall bestammas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten

kan uttagas i sökandens eller regleringsintressenas strömfall. Vid

<or tidsiegleringslöretag skall avgiften i regel bestämmas i förhållande till

den okmng i vattenkraftens värde, som möjtiggöres genom företaget. I fråga

om torrläggningsföretag skall avgiften utgå i förhållande till värdet av den

bätnad, som vinnes genom företaget.

I det fall storleken av viss vattenkraft skall läggas till grund för avgiften,

skall den utgå med 1 krona 50 öre för varje hästkraft t. o. in. 5 000 med 75

ore för varje_ hästkraft över 5 000 t. o. m. 10 000 samt med 40 öre för varje

hästkraft utöver 10 000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering,

överstiga 30 000 kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å

vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, skall den erläggas med

1,5 promille av värdeökningen eller båtnaden. Avgift, som skulle uppgå till

mindre belopp än 15 kronor, skall icke erläggas.

Avgifterna utgå således med proportionellt mindre belopp för större företag

an for mindre. Anledningen härtill torde ha varit, att domstolsbehandlingen

av de större företagen i förhållande till småföretagen kunde förväntas

icke bereda vattendomstolen ökad arbetsbörda i direkt förhållande till

effektbeloppens inbördes storleksordning.

Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har varierat

betydligt under olika år. Åren 1920 och 1921 inflöto ca 2 000 kronor

per år. För budgetåret 1923/24 uppgingo influtna avgifter till 45 000

ronor. Under 1920-talet var det lägsta beloppet av influtna avgifter 8 ^00

1iZl!bnd§etåret 1927/28) och det högsta 57 600 kronor (budgetåret

1929/30). Om man bortser från de två första åren av vattendomstolarnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande nr 177.

verksamhet, utgjorde det genomsnittliga årliga beloppet, vartill vattendomstolsavgifterna

uppgått, under 1920-talet ca 21 1&0 kronor.

Under 1930-talet ökades inkomsterna av vattendomstolsavgifterna. Som

exempel härpå kan nämnas, att medeltalet för de fem budgetåren 1934/35

—1938/39 uppgick till ca 40 360 kronor.

Utvecklingen fr. o. in. budgetåret 1939/40 framgår av nedanstående sammanställning,

vilken redovisar beloppet av under nämnda tid influtna ^attendomstolsavgifter.

Budgetår

Influtna

vatten dom- stol savgifter

(i jämna

100-tal kr.)

Budgetår

Inilutna

vattendom- stolsavgifter

(i jämna

100-tal kr.)

i 1939/40

103 500

1944/45

30 800

1940/41

34 400

1945/46

37 200

1941/42

41 800

1946/47

107 000

1942/43

94 000

1947/48

113 100

1943/44

17 500

1948/49

69 100

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna för vattendomstolarnas

verksamhet under en följd av år oavbrutet stigit. Denna kostnadsstegring

sammanhänger bl. a. med den forcerade utbyggnad av vårt

lands vattenkrafttillgängar, som under senare tid skett, samt de omfattande

vattenregleringar, som företagits i syfte att åstadkomma ett förbättrat

utnyttjande av tillgängliga vattenmagasin. Den anhopning av mål vid vattendomstolarna,

som härigenom uppkommit, har som av den lämnade ledogörelsen

framgår nödvändiggjort betydande förstärkningar av vattendomstolarnas

personalorganisation med därav följande stigande kostnader för

densamma. Ökade utgifter för vattendomstolarnas organisation ha därjämte

t uran letts genom den allmänna löneutvecklingen för statstjänstemännen.

Stegringen av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet har till

huvudsaklig del stannat på statsverket. De domstolsavgifter, som de sökande

i vattenmål enligt vattenlagens bestämmelser ha att erlägga såsom bidrag

till kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet, ha icke varit av

den storleksordning, att någon nämnvärd lindring av statens ökade utgifter

för vattendomstolsorganisationen därigenom kan sägas ha inträtt. Även

om hänsyn tages till de ännu icke utdömda avgifter, som belöpa på alltvjämt

anhängiga mål, torde doiustolsavgifterna, med tillämpning av nu gällande

grunder och avgiftssatser, endast täcka en mindre del av kostnaderna

för vattendomstolarnas verksamhet.

Dessa förhållanden aktualisera enligt revisorernas mening frågan om en

omprövning av de grunder, efter vilka domstolsavgifterna utdömas.

Som förut nämnts ha grundprinciperna för domstolsavgifternas bestämmande

i stort sett varit oförändrade alltsedan vattenlagens ikraftträdande

den 1 januari 1919. Den år 1932 beslutade ändringen innebar huvudsakligen

endast eu procentuell höjning av avgiftssatserna. Principen att domstols
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande nr 177.

avgifterna i mål angående kraftverksbyggnader och sjöregleringar skulle

beraknas till lägre belopp per utvunnen lågvaltenhästkraft, när effektvinsten

översteg vissa i lagen angivna gränser, bibehölls sålunda alltjämt.

Redan penningvärdets försämring sedan år 1932 synes, åtminstone vad

beträffar kraftverksbyggnader och vattenregleringar, motivera en däremot

svarande ytterligare höjning av domstolsavgifterna. Av skäl som i det följande

närmare skola utvecklas, synes dock erforderligt, att även i övrigt

grunderna av avgiftsbeloppens bestämmande bliva föremål för en översyn.

Utvecklingen på vattenbyggandets område har under senare år i ökad

utsträckning kännetecknats av tillkomsten utav företag av allt större omfattning.

Detta gäller måhända främst regleringsföretagen, men även i

fiåga om kraftverksbyggnaderna är en liknande utveckling märkbar. Då

domstolsavgifterna icke stiga i proportion till företagens storleksordning,

raknat efter utvunnen lågvatteneffekt, följer därav, att utdömda avgifter

bliva proportionsvis lägre för de efter moderna principer utbyggda stora

anläggningarna än för mindre eller medelstora företag, om man bortser från

foretag av så obetydlig storleksordning, att någon domstolsavgift alls icke

utgår. Anledningen till att man vid vattenlagens tillkomst byggde avgiftssystemet

på en degressiv skala torde sammanhänga med att man räknade

med att domstolarnas arbete med ett mål icke skulle komma att öka i

samma grad som företagets storleksordning tilltog.

De under senare år vunna erfarenheterna ge emellertid anledning till tvekan,

huruvida den uppfattning, som i sistberörda hänseende kommit till

uttryck i vattenlagen, är hållbar. Det har nämligen visat sig, alt de stora

valtenmålen, särskilt sjöregleringsmålen, blivit alldeles särskilt arbetskrävande

för domstolarna. De svårbemästrade problem, som i de större vattenmålen

uppkommit till följd av de planerade företagens genomgripande

verkningar på motstående allmänna och enskilda intressen, ha självfallet

\arit

också varit dessa större mål, som ställt sådana ökade anspråk på domstolsorganisationen,

att denna måst bliva föremål för betydande utvidgningar.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att särskilt i de större vattenmålen

statliga administrativa myndigheter såsom fiskeristvrelsen m. fl.

ofta tagas i anspråk för särskilda utredningar och undersökningar avseende

byggnadsföretagens verkningar med därav föranledda kostnader för statsverket.

Vidare må här erinras om att jämväl den bevakning av allmänna

intressen i vattenmål, som kammarkollegiet enligt därom gällande bestämmelser

har att utan kostnad för sökanden utföra, främst avser företag av

något större omfattning.

Med hänsyn till de anförda förhållandena synes kunna ifrågasättas, huruvida

tillräckliga skäl numera föreligga för att i avgiftshänseende låta de

större vattenbyggnadsföretagen intaga den gynnade särställning de hittills

haft i förhållande till mindre och medelstora företag. Det synes enligt revisorernas

mening ligga närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna

enhetligt per hästkraft räknat för alla företag, oavsett deras storleksordning.

Någon anledning att befara att en dylik skärpning av avgiftsbestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Statsutskottets utlåtande nr 177.

melserna skulle inverka hämmande på företagsamheten, när det gällei utbyggandet

av landets vattenkrafttillgångar, torde med hänsyn till avgifternas

relativa obetydlighet i jämförelse med de stora värden utbyggnadsföretagen

representera icke föreligga.

I betraktande av vad sålunda anförts synes det revisorerna, att en översyn

av vattendomstolsavgifterna och grunderna för deras bestämmande bör

komma till stånd.»

Utlåtanden ha avgivits av vattenöverdomstolen, som bifogat yttranden av

samtliga vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen

(Del II, s. 19—39).

Utskottet. Den av revisorerna förordade översynen av vattendomstolsavgifterna

och grunderna för deras bestämmande har tillstyrkts av vederbörande

remissmyndigheter. Däremot ha delade meningar kommit till uttryck

rörande lämpligheten av att borttaga den fallande skala efter vilken avgifterna

nu utdömas. Vattenöverdomstolen har rent av ifrågasatt, huruvida

vattendomstolsavgifter över huvud taget böra utgå.

Enligt utskottets uppfattning kunna åtskilliga skäl åberopas för en höjning

av ifrågavarande avgifter. Härvidlag torde icke minst böra beaktas den

försämring av penningvärdet som inträtt sedan år 1932, då i samband med

viss ändring av vattenlagen alltjämt gällande avgiftsgrunder fastställdes.

Av den lämnade redogörelsen framgår även, att statsverkets kostnader

för vattendomstolarnas verksamhet oavbrutet stegrats under senare år. övergång

till en enhetlig skala vid avgifternas uttagande synes ej heller i och

för sig behöva ingiva betänkligheter. Det må i detta sammanhang erinras

om att dessa avgifter äro den enda form av avgifter till staten som enligt

svensk vattenlagstiftning utgå för vattenbyggnadsföretag. Som jämförelse

kan nämnas, att i Norge tillstånd till vattenreglering i regel förbindes med

föreskrift om årliga koncessionsavgifter till bl. a. staten, vilka kunna uppgå

till högst betydande belopp. Å andra sidan torde de speciella synpunkter

som av remissmyndigheterna anlagts på förevarande spörsmål icke helt

kunna förbigås. Utskottet anser därför, att frågan bör göras till föremål för

en allsidig utredning, varvid samtliga på densamma inverkande omständigheter

böra noggrant prövas. Lämpligt synes vara att den år 1945 tillsatta

vattenlagskommittén får i uppdrag att verkställa denna översyn.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville uppdraga åt vattenlagskommittén att utreda

frågan om vattendomstolsavgifterna och grunderna för

deras bestämmande.

4:o) Processreformens ekonomiska verkningar. Under justitiedepartementet,

§ 4, ha revisorerna funnit angeläget, att en översyn av processordningen

utan tidsutdräkt kommer till stånd. (Del I, s. 32—59).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Ltskotlet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 224, varom utskottet velat här

erinra.

3-o) Ersättning- i vissa fall till militära beställningshavare i samband med

omplacering från en tjänstgöringsort till en annan. Under försvarsdepartementet,

§ 8, ha revisorerna uppmärksammat vissa förhållanden i fråga

om ersättning till beställningshavare vid försvaret vid omplacering från en

tjänstgöringsort till en annan (Del I, s. 66—69).

Efter en redogörelse för två fall, då såväl tjänstgöringstraktamente som

flyttningsersättning utgått till militär beställningshavare, ha revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att i vart och ett av de båda angivna

fallen vederbörande beställningshavare dels åtnjutit tjänstgöringstraktamente

på grund av tillfällig kommendering till ort, som vid en senare

tidpunkt förklarats skola utgöra hans förläggningsort, dels ock besvärsvägen

tillerkänts ersättning för flyttning, som företagits vid tiden för

den tillfälliga koinmenderingens början. Då vederbörande under ifrågavarande

kommenderingstid varit bosatt å den tillfälliga förläggningsorten,

har han icke haft att vidkännas sådana merkostnader, vilka tjänstgöringstraktamente

är avsett att täcka. Enär vederbörande under nämnda tid

iullgjort tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten, torde utbetalningarna

av tjänstgöringstraktamente likväl ha varit författningsenligt grun
Revisorerna

finna det emellertid otillfredsställande, att i sådana fall, om

vilka har är fråga, såväl tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning

skola i full utsträckning kunna uppbäras av en och samme beställningshavare.

Det synes därför revisorerna påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte

att förhindra, att gottgörelse kommer att utgå med sammanlagt högre belopp

än vad som kan anses skäligt med hänsyn till de kostnader, som varit

förenade med vederbörandes kommendering och omplacering till den nya

förläggningsorten. Därvid bör givetvis även beaktas att den lön, som utbetalats

under tiden för tjänstgöringen å den tillfälliga kommenderingsorten,

må ha utgått efter annan ortsgrupp än den som gäller för den nya stationeringsorten.

Som hithörande frågor torde böra prövas från fall till fall och

det knappast kan ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna att

träffa avgörande härutinnan, bör enligt revisorernas uppfattning beslutanderätten

rörande dylik ersättning förbehållas Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang vilja revisorerna slutligen understryka vikten av att

de myndigheter, som ha att besluta om befattningshavares omplacering, noga

beakta de ekonomiska konsekvenserna av sådana beslut.»

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 54—58).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Utskottet. I likhet med revisorerna och remissmyndigheterna finner utskottet

det otillfredsställande, alt i sådana fall om vilka nu är fråga sayäl

tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning skola i full utsträckning

kunna utgå. Det synes därför påkallat, att åtgärder vidtagas för reglering

av hithörande spörsmål. Såsom riksräkenskapsverket framhållit, har emellertid

Kungl. Maj :t tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av allmänna

resereglementet m. in., varvid i utredningsdirektiven angivits att översynen

skall innefatta en granskning jämväl av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente,

flyttningsersättning och omstationering. Då sålunda

kan antagas, att det av revisorerna aktualiserade problemet kommer att

upptagas till behandling av förenämnda sakkunniga, har utskottet ansett

sig böra inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare. Under

försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna uttalat sig för att frågan om omfattningen

och karaktären av den vid sjökrigshögskolan för vissa intendenturofficerare

meddelade undervisningen i företagsekonomi och förvaltningsrätt

snarast upptages till omprövning (Del I, s. 69—73).

Revisorerna ha gjort en jämförande undersökning rörande de civila lärarnas

vid de militära högskolorna löneförmåner in. in. ävensom införskaffat

upplysningar angående de principer som tillämpas vid fastställandet

av de civila lärarnas löneförmåner (s. 69—72).

1 anslutning härtill ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Kungl. Maj :t genom

särskilt brev generellt fastställt storleken av det timarvode som må utgå

till deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare vid de militära

högskolorna. Beträffande de civila lärarna vid samma högskolor ha några

motsvarande bestämmelser icke utfärdats; i sist berörda fall plägar dock

arvodesfrågan regelmässigt underställas Kungl. Maj :t för provning och

godkännande. I allmänhet uppvisa ej heller de därvid fastställda beloppen

några större inbördes avvikelser, därest hänsyn tages till olika på arvodessättningen

inverkande omständigheter.

Emellertid har från denna regel undantag gjorts beträffande den vid sjökrigshögskolan

för vissa intendenturofficerare meddelade undervisningen i

företagsekonomi och förvaltningsrätt. För denna undervisning, under arbetsåret

1949—50 omfattande 105 respektive 40 timmar, ha såsom huvudlärare

tagits i anspråk två högskoleprofcssorer, vilka vardera i ersättning

uppbära ett arvode av 60 kronor per timma. Sammanlagda kostnaden för

undervisningen uppgår sålunda till 8 700 kronor. Någon fastställelse av arvodesbeloppen

bär icke skett av Kungl. Maj it. Såsom föiklaiing härtill har

hl. a. anförts, att ifrågavarande intendenturkurs vore av försökskaraktär

2 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande nr 177.

samt att beloppen inkluderade ersättning till jämväl biträdande lärare ävensom

för själva uppläggningen av kursen.

Denna förklaring kunna revisorerna icke finna helt tillfredsställande.

Framhållas må att allenast fyra elever beröras av undervisningen. De totala

kostnaderna härför äro visserligen i och för sig icke av någon mera betydande

storleksordning, men ställda i relation till antalet elever uppgå de

till närmare 2 200 kronor per elev, ett belopp som måste betecknas såsom

jämförelsevis högt. Därest behov av särskild undervisning i företagsekonomi

och förvaltningsrätt för till sjökrigshögskolan kommenderade intendenturofficerare

anses föreligga, lärer denna fråga kunna lösas på ett mindre

kostnadskrävande sätt än, såsom nu skett, genom anlitande av speciell vetenskaplig

expertis. Man synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasatta,

huruvida ett sådant behov verkligen är för handen. En marinintendent

torde sålunda i ytterst få fall under sin militära tjänstgöring ha någon

större praktisk nytta av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella

kostnadsberäkningsprinciper eller distributionsekonomiska problem.

Enligt revisorernas mening bör frågan om den nu berörda undervisningens

omfattning och närmare karaktär snarast upptagas till omprövning,

varvid särskilt bör övervägas, huruvida icke en övergång till mindre kostnadskrävande

former för denna undervisning kan ske, därest densamma

anses böra bibehållas.»

Utlåtanden ha avgivits av chefen för marinen och chefen för siökriqshöqskolan

(Del II, s. 58—65).

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att den vid sjökrigshögskolan

bedrivna undervisningen i företagsekonomi och förvaltningsrätt måste anses

ha ordnats på ett onödigt kostnadskrävande sätt. Visserligen lärer, såsom

chefen för marinen i sitt remissutlåtande framhållit, en reducering av

härvid utgående arvodesbelopp vara att förvänta för nästa budgetår. Vissa

skäl, bland vilka särskilt må nämnas det ringa elevantalet, synas dock tala

för att formerna för den här berörda verksamheten göras till föremål för

ytterligare prövning i syfte att nedbringa kostnaderna. Det kan enligt utskottets

mening vidare ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger

att speciellt för marinens intendenturofficerare upprätthålla en undervisning

av detta slag. Icke minst ur ekonomisk synpunkt får det sålunda

anses lämpligt, att en samordning av utbildningen på förevarande område

i möjligaste mån kommer till stånd under beaktande av jämväl Övriga försvarsgrenars

aktuella behov. Då emellertid detta spörsmål nära sammanhänger

med den större frågan om intendenturförvaltningens mest ändamålsenliga

organisation och förslag härutinnan inom kort torde komma att framlaggas

av 1946 års militära förvaltningsutredning, har utskottet nu velat inskränka

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Statsutskottets utlåtande nr 177.

7:o) Den militära sjukvården i Karlskrona. Under försvarsdepartementet,

§ 10, ha revisorerna berört vissa för statsverket ekonomiskt ogynnsamma

verkningar av ett mellan kronan och Blekinge läns landsting ingånget avtal

om den militära sjukvården å centrallasarettet i Karlskrona (Del I, s. 73

—92).

Revisorerna ha till eu början redogjort för den utveckling, som lett fram till

statsmakternas beslut att nedlägga marinens sjukhus i Karlskrona och överflytta

dess uppgifter till ett i till länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus

enligt avtal mellan kronan och Blekinge läns landsting (s. 73

.._83). Vidare ha revisorerna redogjort för de bestämmelser i nämnda avtal,

som reglera kronans ersättningsskyldighet för den åt militärpatienter

meddelade vården (s. 83—85). Härefter ha revisorerna lämnat vissa uppgifter

rörande statsverkets kostnader till och med september år 1949 för

vård av militärpatienter å sjukhuset, antalet sådana patienter, som under

år 1948 varit berättigade till sjukhusvård helt på statens bekostnad, antalet

vårdplatser för militärpatienter jämfört med det totala antalet vårdplatser

å sjukhuset samt den faktiska beläggningen med militärpatienter

per dag åren 1946—1948 (s. 85—87). Slutligen ha lämnats vissa jämförande

uppgifter beträffande av kronan med landstingen i Östergötlands

och Västernorrlands län träffade överenskommelser angående vederbörande

militära sjukvård, vilka avtal äro i vissa avseenden likartade med det

mellan kronan och Blekinge läns landsting ingångna avtalet (s. 87 89).

Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

»Sedan ett flertal utredningar verkställts angående förutsättningarna för

en samordning av den militära och den civila sjukvården inom Blekinge län,

beslöts vid 1943 års riksdag att marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas

och sjukhusets uppgifter övertagas av ett till länslasarettet i samma

stad förlagt samarbetssjukhus. Kostnaderna för den med anledning härav

erforderliga utbyggnaden av lasarettet beräknades ursprungligen tdl

5 060 000 kronor men ha sedermera ökat med i runt tal 1 355 000 kronor till

6 415 000 kronor. Av detta belopp har statsverket tillskjutit sammanlagt

4 005 000 kronor, varjämte riksdagen anvisat ytterligare 400 000 kronor

såsom bidrag till viss kompletterande inventarieanskaffning. Härtill kommer

att av statsmedel finansierats uppförandet av två sjukvårdsbaracker

inom centrallasarettets område för en kostnad av 206 500 kronor.

Närmare bestämmelser angående vården av militärpatienter vid ifiågavarande

sjukhus finnas meddelade i ett mellan kronan och Blekinge läns

landsting den 3 maj 1949 ingånget avtal, vilket har retroaktiv giltighet

fr. o. in. den 5 juli 1945. Enligt detta avtal äger landstinget för här avsedd

vård uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets driftkostnader.

Kronans andel i de fasta kostnaderna skall därvid fastställas med utgångspunkt

från det antal ordinarie vårdplatser som står till militärpatienternas

förfogande, medan de löpande kostnaderna skola beräknas efter det faktiska

antal vårddagar som åtnjutits under viss tidsperiod. Med militärpatienter

förstås enligt avtalet sådan vid försvarsväsendet anställd manlig personal,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 177.

som antingen enligt de för fredstid meddelade avlöningsbestämmelserna eller

enHgt gällande kollektivavtal är berättigad till sjukhusvård helt på statens

bekostnad. Detta innebär bl. a. att avtalet är tillämpligt jämväl på Karlskrona

örlogsvarvs civilanställda arbetare. Ehuru icke direkt utsagt, torde uttrycket

militärpatienter även inbegripa värnpliktig personal.

Enligt revisorernas mening torde en samordning av den militära och den

civila sjukvården i allmänhet kunna förväntas leda till att själva vårdmöjligheterna

förbättras samt att tillgängliga personella och materiella resurser

mera rationellt tillvaratagas. I viss utsträckning synes därigenom även en

för samhället i dess helhet dyrbar dubbelorganisation kunna undvikas. Revisorerna

äro därför av den uppfattningen, att frågan om samarbete på

den militära sjukvårdens område mellan kronan och vederbörande landsting

är förtjänt av det största beaktande. Erinras må att såväl 1933 som 1941

års revisorer uttalat sig för ett sådant samarbete.

Ur nu angivna synpunkter torde några principiella erinringar icke kunna

framställas mot de överväganden som föregått statsmakternas beslut om

tillskapande av ett samarbetssjukhus i Blekinge län. Emellertid nödgas

revisorerna konstatera, att den speciella utformning, som avtalet angående

vård av militärpatienter på centrallasarettet i Karlskrona fått, visat sig leda

till ett för kronan synnerligen oförmånligt resultat. Enligt tillgängliga uppgifter

har sålunda kostnaden per vårddag, beräknad på sätt angivits i

8—10 §§ avtalet, för de tre sistförflutna kalenderåren uppgått till i avrundade

tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Till jämförelse härmed må

nämnas, att legosängsavgiften å allmän sal vid ifrågavarande lasarett utgör

för inomlänspatienter 2 kronor 50 öre per dag under tjugu dagar och

därefter 1 krona 25 öre per dag samt för utomlänspatienter 10 kronor per

dag. Sammanlagda kostnaderna för den under tiden juli 1945—september

1949 åt militärpatienter meddelade vården belöpa sig till över 2,5 miljoner

kronor, varav försvarets sjukvårdsstyrelse centralt har att gälda närmare

2,3 miljoner kronor. För detta ändamål står på årets riksstat ett belopp av

350 000 kronor till förfogande, varför vederbörande anslag kommer att väsentligt

överskridas. I detta sammanhang må jämväl erinras om de betydande

ekonomiska förpliktelser som statsverket påtagit sig för själva utbyggnaden

av centrallasarettet.

Såsom särskilt ofördelaktiga för kronan framstå de förberörda bestämmelserna

i 9 § avtalet, enligt vilka kronans andel i lasarettets fasta driftkostnader

skall fastställas med utgångspunkt från det antal ordinarie

vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, oavsett huruvida dessa platser

äro belagda eller ej. Såsom av det föregående framgår har i avtalet

räknats med att kronan skall disponera 231 vårdplatser T med hänsyn till

att utbyggnadsprogrammet ännu icke slutförts äro f. n. allenast 134 platser

tillgängliga. Den faktiska beläggningen under de tre sistförflutna kalenderåren

har likväl varit avsevärt lägre och i genomsnitt omfattat endast respektive

55, 44 och 31 platser per dag. På grund av avtalsbestämmelserna

får emellertid kronan vidkännas de fasta kostnaderna för samtliga ordi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. ZL

narie vårdplatser, vilkas antal under den fortskridande utbyggnaden av lasarettet

kommer att successivt ökas. Därest antalet militärpatienter i fortsättningen

håller sig vid en någorlunda oförändrad nivå — varmed torde

finnas grundad anledning att räkna — innebär det nu sagda, att kronan

i växande omfattning kommer att direkt subventionera den sjukvårdande

verksamhet som landstinget rätteligen självt bör svara för. Av den lämnade

redogörelsen framgår också, att landstinget under år 1948 för egen räkning

utnyttjat visst antal vårdplatser, för vilka kronan enligt avtalsbestämmelserna

debiterats de fasta kostnaderna. I detta sammanhang må nämnas,

att statsverkets andel i lasarettets fasta kostnader utgjorde för år 1946

85,9 procent, för år 1947 90,6 procent och för år 1948 92,4 procent av de totala

kostnader kronan fått vidkännas för den militära vården å lasarettet,

vilket torde ge en antydan om storleken av det problem varom här är fråga.

En ytterligare anledning till att det nu behandlade avtalet kommit att

för statsverket få ekonomiskt så oförmånliga verkningar är att finna däri,

att enligt bestämmelserna någon hänsyn icke tages till huruvida vederbörande

militärpatienter äro mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej.

Därest avtalet utformats under beaktande härav och ersättning i förekommande

fall sålunda beräknats efter för inomlänspatienter i allmänhet gällande

grunder, skulle kostnaden per vårddag för ett avsevärt antal av de vid

lasarettet vårdade militärpatienterna — minst 56 procent av totalantalet

under år 1948 — ha uppgått till högst 2 kronor 50 öre i stället för såsom

nu 59 kronor 38 öre. Speciellt för örlogsvarvets marinverkstäder kunna

avtalsbestämmelserna i denna del komma att medföra högst betänkliga

konsekvenser med avseende på verkstädernas möjligheter att i förekommande

fall hävda sig på den fria marknaden. Visserligen stadgas i 14 §

avtalet, att vederbörande lokalmyndigheter skola debiteras allenast själva

legosängsavgifterna, medan försvarets sjukvårdsstyrelse har att centralt

gälda härutöver utgående kostnader. Enligt vad sjukvårdsstyrelsen under

hand uppgivit, har ämbetsverket icke för avsikt att avkräva örlogsvarvet

gottgörelse för dettas andel i sist angivna kostnader. Därest av statsmakterna

fastställda redovisningsprinciper för örlogsvarvens verkstadsdrift

skola strikt tillämpas, torde emellertid en dylik efterdebitering icke kunna

undvikas.

Jämlikt 21 § andra stycket av nu berörda avtal skall inom i avtalstexten

närmare angiven tid omprövning ske av grunderna för kronans ersättningsskyldighet,

därest någondera parten det påkallar. Ifrågavarande tidsfrist

utlöper i och med utgången av innevarande kalenderår. Med hänsyn tdl

såväl denna omständighet som de i det föregående behandlade förhållandena

framstår det för revisorerna som ofrånkomligt, att initiativ till upptagande

av förhandlingar i och för sådan omprövning omedelbart tages från

kronans sida. Särskilt angeläget finna revisorerna det vara, att sättet för

fördelning av lasarettets fasta driftkostnader underkastas revision; de beräkningar

som legat till grund för fastställandet av antalet ordinarie vårdplatser

för militärpatienter ha visat sig vara helt otillförlitliga. Sistberörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

fråga synes f. ö. ha kommit i ett i viss mån ändrat läge, sedan truppförbandssjukhusen

i Karlskrona utbyggts och moderniserats. Enligt revisorernas

mening måste det vidare anses vara mindre tillfredsställande, att för

patient, som är mantalsskriven inom Blekinge län och som på grund härav

skattevägen bidrar till finansieringen av landstingets sjukvård, skall debiteras

i förhållande till övriga inom länet mantalsskrivna medborgare onornia^

kög sjukvårdsersättning, enbart av den anledningen att vederbörande

tjänstgör eller arbetar vid någon försvarsväsendet tillhörande institution.

För örlogsvarvets vidkommande utgör denna omständighet ett speciellt

problem, som på ett eller annat sätt måste lösas. Revisorerna finna det

å andra sidan rimligt, att kronan beträffande militära utomlänspatienter

lår vidkännas de faktiska underhållskostnaderna i enlighet med nu gällande

grunder.

Revisorerna vilja slutligen erinra om att kronan även i andra fall än det

nu forevarande med vederbörande landsting träffat avtal av åtminstone delvis

enahanda innebörd som det med Blekinge läns landsting ingångna angående

den ersättning som skall utgå för av landstingssjukhusen meddelad

vård av militärpatienter. I ytterligare ett antal fall torde likartade avtal

komma att ingås inom den närmaste tiden. Med anledning därav vilja

revisorerna understryka vikten av att ovan framförda synpunkter beaktas,

innan dessa avtal förnyas respektive definitivt godkännas.

Med hansyn till det behandlade ärendets brådskande natur ha revisorerna

med stod av § 6 första stycket andra meningen av den för revisorerna

gallande instruktionen (1949: 358) ansett sig böra avgiva särskild berättelse

i ämnet.»

Gemensamt utlåtande har avgivits av försvarets civilförvaltninq och försvarets

sjukvårdsstyrelse (Del II, s. 65—68).

Utskottet. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att det mellan kronan

och Blekinge läns landsting ingångna avtalet om vård av militärpatienter

vid centrallasarettet i Karlskrona lett till ett för statsverket ur ekonomisk

synpunkt synnerligen oförmånligt resultat. Anledningen härtill är

rämst, att den på kronan belöpande delen av lasarettets fasta kostnader enligt

avtalsbestämmelserna skall fastställas med utgångspunkt från det antal

ordinarie vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, helt oavsett

huruvida dessa platser äro belagda eller ej. Till följd härav har kronan för

aren 1946—1948 fått vidkännas en vårddagkostnad som uppgått till i avrundade

tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Enligt vad utskottet under hand

inhamtat ha efter nämnda tidsperiod förhållandena på förevarande område

utvecklats i en för kronan än mera ogynnsam riktning. Den på grundval av

8 10 §§ samarbetsavtalet framräknade vårddagkostnaden har sålunda för

år 1949 stigit till ca 66 kronor och för första kvartalet år 1950 till över 70

kronor. Vidare må nämnas att under samma kvartal lasarettets faktiska

driftkostnader utgjort allenast 21 kronor 70 öre per dag, varigenom vårddagkostnaden

för de vid sjukhuset intagna civila patienterna kunnat begrän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

sas till ett belopp av 20 kronor 60 öre. Nu anförda siffror bestyrka revisorernas

uttalande, att kronan i växande omfattning nödgats direkt subventionera

den sjukvårdande verksamhet som landstinget rätteligen självt bor

svara för. En annan följd av avtalet är, såsom revisorerna jämväl framhållit,

att vederbörande riksstatsanslag för innevarande budgetår kommer att

väsentligt överskridas.

Av det i ärendet avgivna remissutlåtandet framgår att försvarets sjukvårdsstyrelse,

på sätt revisorerna förordat, i särskild skrivelse till Blekinge

läns landsting begärt omprövning av grunderna för kronans ersättningsskyldighet

jämlikt samarbetsavtalet. Utskottet har vidare erfarit, att

vid de med anledning härav upptagna förhandlingarna preliminär överenskommelse

träffats rörande vissa jämkningar i gällande avtalsbestämmelser

Kronans ersättningsskyldighet avses sålunda skola fr. o. in. den 1 juli 19o0

beräknas på grundval av de faktiska driftkostnaderna och någon åtskillnad

följaktligen icke längre göras mellan fasta och löpande kostnader. Med

hänsyn till innehållet i förberörda skiljedom ha landstingets representanter

däremot icke nu ansett sig kunna tillmötesgå önskemålet om en omprovning

av begreppet »militärpatienter». Dock har förutsatts att, därest av statsmakterna

lastställas bestämmelser, enligt vilka ersättning för vård å civila

sjukhus av försvaret tillhörande personal enhetligt regleras, dessa bestämmelser

skola komma att gälla även i fråga om vård av sådan personal å

centrallasarettet i Karlskrona. Slutligen må nämnas att vid förhandlingarna

enighet nåtts därom, att kostnaderna för lasarettets fortsatta utbyggnad

skola helt bestridas av landstinget.

Såvitt utskottet kan bedöma, torde inom avtalets ram möjligheter icke föreligga

för kronan att i nu berörda avseende nå längre än vad i ovannamnda

jämkningsförslag ställts i utsikt. Utskottet har därför för sin del intet att

erinra mot att ifrågavarande överenskommelse godkännes av Kungl. Maj .t.

Såsom av det föregående framgår, återstår dock alltjämt att finna en tillfredsställande

lösning av det speciella problem som sammanhänger med

tolkningen av uttrycket »militärpatienter». De synpunkter revisorerna harutinnan

framfört anser utskottet vara förtjänta av det största beaktande.

Vad särskilt örlogsvarvet i Karlskrona beträffar, kunna, såsom revisorerna

framhållit, avtalsbestämmelserna i denna del leda till högst betänkliga konsekvenser,

därest de av statsmakterna fastställda principerna för örlogsvarvcns

verkstadsdrift skola strikt tillämpas. Det må jämväl erinras darom,

att kronan även i andra fall med vederbörande landsting träffat avtal av

åtminstone delvis samma innebörd som det nu förevarande, varjämte i ytterligare

ett antal fall likartade avtal torde komma att ingås inom den närmaste

tiden. Med hänsyn härtill finner sig utskottet böra understryka angelägenheten

av att sistberörda fråga med det snaraste upptages till förnyat

övervägande, varvid möjligheten att få hithörande spörsmål enhetligt reglerade

i första hand bör prövas.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

8:o) Redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel. Under försvarsdepartementet,

§ 12, ha revisorerna framställt vissa erinringar rörande redovisningen

av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel (Del I, s. 94—102).

Inom flygvapnet anordnas med vissa mellanrum s. k. flygdagar, varvid

allmänheten beredes tillfälle att vid vederbörande flygflottiljer bese den

därstädes befintliga flygmaterielen, åse vissa flyguppvisningar in. m. Programmen

för dessa flygdagar omfatta i allmänhet även nöjesarrangemang

av olika slag. För tillträde till en sådan dag upptages särskild avgift.

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående

användningen av flygdagsmedel, ävensom framlagt införskaffade uppgifter

angående dels de framräknade nettobehållningarna av under åren

1945 1949 anordnade flygdagar, dels av chefen för flygvapnet fördelade

flygdagsmedel för åren 1946 och 1947, dels ock de flyg- och flottiljdagsmede1

som under åren 1945—1949 stått till respektive förbands disposition.

Efter framhållande av att särskilda redovisningsföreskrifter saknas för

flottilj dagarna samt att därvid uppkommen nettobehållning tillfaller vederbörande

flygflottilj och sålunda icke ingår i flygdagsmedlen, ha revisorerna

härefter närmare ingått på bokföringen för budgetåren 1946—1949 samt för

tiden juni—september 1949 å de för flygdagsmedel anvisade redovisningstitlarna,

som vård föremål för genomgång av revisorerna. Revisorerna ha

härvid även stickprovsvis granskat verifikationerna till de utgifter som vid

vederbörande förband bestritts medelst anlitande av tilldelade flvedaesmedel.

5

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»De s. k. flygdagarna ha till huvudsyfte att skapa ökad förståelse för

ilygvapnets betydelse och skänka allmänheten viss kännedom om de tekniska

betingelserna för denna försvarsgren. De former under vilka ifrågavarande

verksamhet bedrives torde i och för sig icke giva anledning till ermran,

helst som en avsevärd del av uppkommande nettobehållningar tilliores

kungafonden. Uppenbart är å andra sidan, att flygdagarna medföra

vissa kostnader som icke bestridas av inflytande inkomstmedel utan ytterst

aterfalla på statsverket. Särskilt må uppmärksammas, att militär personal

i icke ringa utsträckning tages i anspråk för olika förberedelsearbeten m. m.

Enligt revisorernas uppfattning synes i fortsättningen viss försiktighet vid

planläggningen av dessa dagar böra iakttagas, så att erforderliga anordningar

icke göras alltför vidlyftiga och omfattande.

Revisorerna ha vidare kunnat konstatera, att utgifisredovisningen — såväl

i vad rör kostnader vilka äro direkt hänförliga till viss flygdag som beträffande

utgifter vilka täckas medelst anlitande av tilldelade flygdagsmedel

— understundom är ytterst ofullständig. Utgifterna verifieras sålunda

icke sallan allenast genom ett allmänt angivande av de ändamål, för vilka

medel disponerats, utan närmare specifikation. Det nu sagda gäller speciellt

representationskostnader. Mindre tillfredsställande torde även vara att utgifter

av sistnämnda slag, vilka rätteligen skola bestridas av de särskilt

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Statsutskottets utlåtande nr 177.

anvisade flygdagsmedlen, upptagas som omkostnader för själva flygdagen.

En ändring i nu berörda hänseenden är enligt revisorernas uppfattning

påkallad. För effektivisering av kontrollen synes även erforderligt, att i

fortsättningen de inkomster och utgifter som förekomma vid flygdag redovisas

i statsräkcnskaperna och underkastas revision i vanlig ordning, på

sätt nu sker exempelvis i fråga om lägerkassornas rörelse.

Vad i sin tur användningen av flygdagsmedlen beträffar, lärer i stort sett

intet vara att erinra häremot. Det vill dock förefalla, som om de av Ivungl.

Maj :t meddelade bestämmelserna i vad därigenom stadgats, att åtgärder

för beredande av ökad trevnad för personalen skola ske i ungefär lika grad

för de skilda personalkategoriernas vidkommande, icke alltid tillräckligt

beaktats. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers avfattning kan det enligt

revisorernas mening även ifrågasättas, huruvida de utgifter, som äro avsedda

att bestridas från flygledningens representationskassa, äga den karaktär,

att flygdagsmedel över huvud taget böra tagas i anspråk härför. I

varje fall finna revisorerna det mindre tillfredsställande, att dessa utgifter

icke närmare verifieras i annan mån än att det totalbelopp som tillföres

nämnda kassa bokföres i en enda post. Därest utgifter av detta slag alltjämt

anses böra få förekomma, synas de böra specificeras i räkenskaperna

på samma sätt som redan i princip sker beträffande de lokala förbandens

disposition av här ifrågavarande medel.

Den av revisorerna verkställda granskningen ger jämväl vid handen, att

utfärdade redovisningsföreskrifter icke nöjaktigt iakttagits vid bokföringen

av flygdagsmedlen. Vissa förband ha sålunda över huvud taget icke verkställt

den i det föregående närmare berörda omföring av föreliggande behållningar

mellan olika redovisningstitlar, vilken skolat ske under loppet

av maj månad 1948, med påföljd att ifrågavarande medel undandragits

den centrala kontrollen. I ett fall har direkt felaktig omföring förekommit.

Gjorda utbetalningar ha heller icke genomgående debiterats vederbörlig redovisningstitel.

Den erforderliga överblicken över disponibla tillgångar av

förevarande slag har därigenom försvårats. Vidare har konstaterats, att

summan av de av förbanden för åren 1946 och 1947 redovisade nettobehållningarna

icke överensstämmer med det totala belopp som av chefen för

flygvapnet fördelats för samma tidsperioder. En översyn av bokföringen

bör därför snarast verkställas, så att densamma kommer att avspegla det

faktiska läget i medelsavseende. Ur redovisningssynpunkt skulle det vidare

vara en fördel, därest fördelningen av flygdagsmedlen skedde budgetårsvis

och icke såsom nu kalenderårsvis.

Vad slutligen angår de s. k. flottiljdagarna, vilka av förbandscheferna

anordnas i syfte att bereda anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande

förband, ha revisorerna kunnat konstatera, att dessa dagar i

vissa fall givits en betydligt större omfattning än som avsetts. Därvid ha

nettoinkomster erhållits som belöpa sig till jämförelsevis betydande belopp.

För flottiljdagarna ha emellertid särskilda redovisningsföreskrifter icke utfärdats,

ej heller ingå de uppkomna behållningarna i de allmänna flygdags
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Zb Statsutskottets utlåtande nr 177.

medlen. Med hänsyn härtill och då det ur principiell synpunkt knappast

kan anses lämpligt att visst förband bereder sig enskilda inkomster av detta

slag, synas flottilj dagar i fortsättningen böra avhållas allenast i enlighet

med de tidigare berörda direktiven. Därest mera vidlyftiga anordningar i

samband med besök från allmänhetens sida vid respektive förband vidtagas,

böra enligt revisorernas uppfattning inkomster och utgifter redovisas

på sätt som är eller må varda föreskrivet i fråga om flygdagsmedcl.»

Utlåtanden ha avgivits av chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning

(Del II, s. 72—76).

Utskottet. Till de synpunkter som av revisorerna anlagts på förevarande

spörsmål ha vederbörande remissmyndigheter i stort sett anslutit sig. Jämväl

utskottet har bibragts den uppfattningen, att en översyn av de för flygoch

flottilj dagarna gällande bestämmelserna är av behovet påkallad. Lämpligt

synes därlör vara, att chefen för flygvapnet tår i uppdrag att — i förekommande

fall efter samråd med försvarets civilförvaltning — utarbeta och

till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna

angivet syfte.

9:o) Kontrollen av de allmänna barnbidragen. Under socialdepartementet,

3 15, ha revisorerna framhållit vikten av att frågan om anordnande av en

tillfredsställande kontroll över de allmänna barnbidragen snarast bringas

till sin lösning (Del I, s. 114—120).

Efter att ha lämnat en översikt över gällande bestämmelser om allmänna

barnbidrag och meddelat vissa uppgifter om utbetalande av sådana bidrag

under år 1948 ha revisorerna närmare redogjort för ett av socialstyrelsen

efter samråd med riksräkenskapsverket utarbetat förslag till kontrollåtgärder

lör verksamheten med de allmänna barnbidragen.

Härefter ha revisorerna uttalat följande.

»Genom barnavårdsnämndernas medverkan utbetalas årligen allmänna

barnbidrag till belopp överstigande 400 miljoner kronor. Såsom av den lämnade

redogörelsen framgår, förutsattes i förslaget om decentraliserat utbetalningst

ort arande, att kontroll i viss utsträckning komme att bli behövlig såväl

däröver att barnbidragsanvisningarna av barnavårdsnämnderna utfärdades

i rätt ordning som över att utbetalningarna i övrigt blevo riktiga.

INågon sådan kontroll har emellertid ännu icke anordnats; ett av socialstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1948 framlagt förslag i

ämnet är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt revisorernas mening framstår det som mindre tillfredsställande,

att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom här är fråga,

ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets sida!

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

helst som hela kontrollsystemet med fördel synes kunna anknytas till folkbokföringen.

Barnavårdsnämndernas utbetalningar, vilka framgå av postförteckningar,

kunna nämligen avstämmas mot uppgifterna i folkbokföringsregistret,

och kontrollen torde i regel icke behöva utsträckas till barnavårdsnämndens

handlingar i andra fall än då väsentliga avvikelser konstaterats.

Då folkbokföringsregistren föras hos länsstyrelserna samt dessa

redan nu granska den del av barnavårdsnämndernas förvaltningsverksamhet,

som avser mödrahjälpsmedlen, synes kontrollen lämpligen böra anförtros

länsstyrelserna. Revisorerna vilja dock understryka angelägenheten av

att denna kontroll icke blir onödigt kostnadskrävande utan såvitt möjligt

genomföres inom ramen för nuvarande personalorganisation. Revisorerna

utgå därvid från att kontrollen inskränkes till en stickprovsgranskning. Avstämningen

mot folkbokföringen torde kunna verkställas av biträdespersonal;

endast avvikelser och tveksamma fall böra hänslcjutas till mera kvalificerad

personal. För sistnämnda arbetsuppgifters fullgörande synes tillräckligt

att inom länsstyrelserna avdela någon befattningshavare under den

tid det tryckande registret är obrutet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, vilja revisorerna understryka angelägenheten

av att frågan om anordnande av en tillfredsställande kontroll

över de allmänna barnbidragen snarast bringas till sin lösning.»

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det mindre tillfredsställande,

att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom har är

fråga, ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets

sida. Enligt vad utskottet under hand erfarit har emellertid Kungl.

Maj :t för avsikt att på grundval av ett av socialstyrelsen i samråd med riksräkenskapsverkel

utarbetat förslag fastställa erforderliga föreskrifter i ämnet.

Beslut härom torde vara att emotse inom den närmaste tiden. Vid sådant

förhållande har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit

för riksdagen

omförmäla.

10:o) Den sociala ungdomsvården. Under socialdepartementet, § 16, ha revisorerna

framlagt vissa synpunkter beträffande den sociala ungdomsvården

(Del I, s. 120—136).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande

nr 165, varom utskottet velat här

erinra.

ll:o) Lån och bidrag till lantarbetarbostäder. Under socialdepartementet,

§ 18, ha revisorerna uttalat sig för en omprövning av grunderna för erhållande

av statligt understöd till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

(Del I, s. 143—146).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Efter en redogörelse för ifrågavarande stödform för förbättring av bostader

för lantarbetare ha revisorerna framhållit att det övervägande flertalet

låntagare utgöres av enskilda personer. Härjämte förekomma bland

låntagarna såväl kommunala myndigheter som andra juridiska personer,

bolag, föreningar och stiftelser, av vilka några närmast ha offentligrättslig

karaktär. Bland bolagen synas vissa ha till huvudsakligt ändamål att driva

jordbruk; för andra är jordbruksdriften uppenbarligen icke den huvudsakliga

ekonomiska verksamheten. Antalet av sistnämnda låntagare uppgår

dock endast till ett tiotal med en sammanlagd lånesuinma av i runt tal

385 000 kronor. Större industri- eller skogsbolag förekomma eljest icke

bland låntagarna.

Revisorerna ha härefter lämnat en uppställning beträffande de lån och

bidrag, som utlämnats till kommunala myndigheter ävensom till juridiska

personer, vilka i annan ordning kommit i åtnjutande av statsunderstöd för

sin verksamhet (s. 144 och 145).

Revisorerna uttala följande.

»För uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder utgå i form av

lån och bidrag statliga understöd med icke obetydliga belopp. Ehuru de

for stödformen gällande författningarna icke innehålla några föreskrifter

om behovsprövning, har från riksdagens sida förutsatts att — på grund av

begränsad medelstillgång — en viss hänsyn skulle komma att tagas till

arbetsgivarens ekonomi. Medel ha emellertid anvisats i sådan utsträckning

att något dylikt hänsynstagande icke ägt rum.

Sedan år 1939, då ifrågavarande stödform erhöll sin nuvarande form ha

väsentliga förändringar inträtt beträffande de ekonomiska betingelserna för

den socialgrupp, för vilken stödformen närmast var avsedd. Icke minst konkurrensen

om arbetskraften inom jordbruksnäringen har nämligen nödvändiggjort

en upprustning av lantarbetarbostäderna, varvid det statliga stödet

relativt sett kommit att få mindre betydelse än tidigare. Vidare har den

bostadssociala utvecklingen medfört stödverksamhet från det allmännas

sida aven i andra former och därmed ökade förutsättningar för åstadkommande

av goda bostäder på landsbygden. Slutligen utgör lantarbetarbostaden

enligt gällande kollektivavtal icke längre naturaförmån, sedan avlöningen

till lantarbetare numera helt utgår i form av kontantlön.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som sålunda inträtt på ifrågavarande

område, anse revisorerna, att tiden nu är inne för en omprövning

av grunderna för här avsedda lån och bidrag, givetvis med beaktande av

att behov av stöd från det allmännas sida alltjämt föreligger. Revisorerna

förorda, att en utredning härom kommer till stånd. I samband därmed

torde bl. a. böra undersökas, huruvida icke en närmare anpassning av bestämmelserna

till annan gällande form för bostadskredit — exempelvis till

bestämmelserna för egnahemslån — kan vara motiverad. Det må framhållas,

att den kapitalsubvention, som gäller för egnahemslån — som regel

4 000 kronor — innebär ett icke oväsentligt tillskott till täckande av kostnaderna

for en bostadslägenhet och att sistnämnda stödform medför långt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. ^

mindre administrativt arbete än det, som är förenat med utlämnandet och

amorteringen av lantarbetarbostadslån.

Såsom framgår av det ovan anförda, ha lån och bidrag utgått även till

rättssubjekt av offentlig karaktär, såsom till kommunala myndigheter. Även

om en omprövning av grunderna för ifrågavarande stödåtgärder icke skulle

leda till krav på införandet av en allmän behovsprövning, anse revisorerna,

att understödsverksamheten i fortsättningen icke bör sträckas därhän, att

lån och bidrag utlämnas även till dylika myndigheter, vilka torde äga förutsättningar

att utan medverkan från statens sida iståndsätta lantarbetarbostäderna

på dem tillhöriga jordbruk. Enligt revisorernas mening kan det

vidare ifrågasättas, huruvida här avsedda lån och bidrag böra utlämnas till

föreningar, stiftelser och liknande inrättningar, vilka för sin verksamhet kunna

komma i åtnjutande av betydande statsbidrag i annan ordning. Detsamma

torde gälla även aktiebolag och andra juridiska personer över huvud

taget, därest de till sin karaktär icke kunna jämställas med enskild jordbrukare.

I samband med den omprövning av grunderna för ifrågavarande

stödverksamhet, som revisorerna ovan förordat, synes särskild uppmärksamhet

böra ägnas även åt den särställning, som nu nämnda rättssubjekt

intaga.»

Utlåtande har avgivits av bostadsstijrelsen (Del II, s. 89 och 90).

Utskottet. Såsom revisorerna framhållit, ha väsentliga förändringar inträtt

på förevarande område sedan år 1939, då alltjämt gällande kungörelse

om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utfärdades. Utskottet

delar därför revisorernas uppfattning, att en omprövning av grunderna

för här avsedda lån och bidrag bör ske. Enligt vad utskottet under hand inhämtat

torde emellertid frågan komma att utredas i särskild ordning genom

Kungl. Maj :ts försorg. Med hänsyn härtill finner sig utskottet kunna

inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Övergångsvis utgående barntillägg. Under finansdepartementet, § 22,

ha revisorerna behandlat frågan om bortfallande av vissa övergångsvis utgående

barntillägg (Del I, s. 162—167).

Efter en närmare redogörelse för i vilka fall och efter vilka grunder barntillägg

tidigare utgått och alltjämt utgå, ha revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

»I anledning av ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag om lönetillägg efter

barnantal till statliga in. fl. befattningshavare uttalade 1937 års riksdag, att

denna fråga sammanhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas

möjligheter över huvud att främja familjebildningen och berörde

allenast en del av den betydelsefulla frågan om utjämning av de olika ekonomiska

villkoren för försörjningspliktiga och andra. Sistnämnda spörsmål

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

borde upptagas till övervägande i ett sammanhang och därvid behandlas

med hänsyn till befolkningen i dess helhet.

Detta riksdagens uttalande uppfattades under förarbetena till 1939 års

lönereglering närmast som ett avståndstagande från tanken på att behovsprincipen

skulle tillämpas inom det statliga lönesystemet. I enlighet härmed

föreslogs i 1938 års löneregleringsproposition, att de inom dyrtidstillläggets

ram utgående barntilläggen skulle i princip upphöra. Då emellertid

ett omedelbart borttagande av barntilläggen för befattningshavare med

tlera barn skulle ha medfört den konsekvensen, att den med löneregleringen

åsyftade löneförbättringen skulle blivit obetydlig eller ingen alls och i

vissa fall till och med ha förbytts i en löneminskning, beslöto statsmakterna

en övergångsanordning, enligt vilken de, som omedelbart före övergången

den 1 juli 1939 till det nya lönesystemet uppburit barntillägg, bibehöilos

vid denna förmån enligt de dittillsvarande bestämmelserna och såvitt gällde

barn, för vilka tillägg tidigare utgått. Detta innebar, att barntillägget

alltjamt skulle utgå med 9 kronor i månaden t. o. m. det kalenderkvartal,

då barnet uppnådde 16 års ålder. Man utgick alltså från att tilläggen skulle

vara helt avvecklade den 1 april 1955. Genom 1947 års lönereglering har

icke stadgats någon inskränkning i rätten att övergångsvis behålla de barntillägg,

vartill rätt förelegat omedelbart före övergången till 1939 års avlöningsreglemente.

Flera befattningshavargrupper omfattades emellertid icke av 1939 års

lönereglering. För dem bibehöilos tidigare lönebestämmelser och, i den män

de uppburo s. k. oreglerad avlöning, utgick dyrtidstillägg jämte barntillägg

enligt aldre grunder. Sådana befattningshavare ha alltså uppburit barntillägg

även för barn födda efter år 1939. Vissa av dessa grupper ha efter år

1939 vid olika tidpunkter överförts å det för statens befattningshavare i

allmänhet gällande lönesystemet. Därvid ha de som regel medgivits rätt att

övergångsvis uppbara barntillägg för de barn, för vilka sådan rätt förvärvats

enligt de äldre bestämmelserna. Någon föreskrift om att tillägget skulle

upphora den 1 april 1955 har ej meddelats. Tidpunkten för den slutliga

avvecklingen av de övergångsvis utgående barntilläggen har därigenom successivt

forskjutits. Beträffande distriktslantmätarna, för vilka lönereglering

genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1948, skulle sålunda barntilläggen icke

vara avvecklade förrän under år 1963. Om motsvarande övergångsanordnmg

genomfördes vid återstående löneregleringar, komma barntilläggen

icke att vara slutligt avvecklade förrän i bästa fall mot slutet av 1960-talet,

d. v. s. nara trettio år efter det barntilläggen i princip borttagits för befattningshavare

å det statliga lönesystemet.

Sasom den lämnade redogörelsen utvisar, har den år 1939 beslutade anordningen

med övergångsvis utgående barntillägg väsentligen tjänat syftet

att skydda befattningshavare med flera barn mot löneminskning vid övergång

till det då beslutade nya lönesystemet. Att riksdagen därvid skulle ha

avsett att denna övergångsanordning till följd av senare löneregleringar för

speciella grupper av befattningshavare skulle komma att utsträckas avse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

värt efter år 1955 förefaller knappast troligt. I fråga om landsfiskalerna

har någon sådan övergående förmån icke heller medgivits vid dessa befattningshavares

lönereglering år 1941. Det må även erinras om att 1947 års

lönereglering i motsats till 1939 års medförde icke obetydliga löneökningar

samt att försörjningsplikten mot barn numera lättats genom allmänna

barnbidrag och andra åtgärder. Slutligen må framhållas att utbetalning

och bokföring av barntillägg medför icke oväsentligt kameralt arbete.

På grund av vad ovan anförts anse revisorna, att det bör övervägas, huruvida

icke övergångsvis utgående barntillägg kunna helt bortfalla efter

den 1 april 1955 även för befattningshavargrupper, vilka överförts till reglerad

avlöning efter år 1939. I vart fall synes barntillägg icke böra ifrågakomma

vid framtida löneregleringar för befattningshavargrupper, vilka

ännu icke överförts till 1947 års lönesystem.»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens lönenämnd (Del II, s.

94 och 95).

Utskottet. Enligt utskottets mening äro de synpunkter som revisorerna

anlagt på frågan om de övergångsvis utgående barntilläggen värda allt beaktande.

Av propositionerna nr 139 (s. 23) och nr 234 (s. 60) till årets

riksdag framgår emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst

vid de påtalade förhållandena och i fråga om de i propositionerna behandlade

spörsmålen föreslagit åtgärder som tillmötesgå vissa av revisorerna uttalade

önskemål. Vid sådant förhållande anser sig utskottet kunna inskränka sig

till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

13 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden. Under finansdepartementet,

§ 24, ha revisorerna redogjort för sina iakttagelser beträffande skatteuppbörden

(Del I, s. 171—175). I

I enlighet med instruktionen för riksräkenskapsverket ha revisorerna från

ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.

Redogörelserna omfatta resultaten av dels den ordinarie uppbörden av preliminär

A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1948—1949 (tab. 1, s. 172)

samt under första hälften av uppbördsåret 1949—1950, dels den ordinarie

uppbörden av kvarstående skatt enligt 1948 års taxering,

relser lämnats revisorerna för dels restindrivningen för varje särskilt utmätningsmansdistrikt

beträffande 1944—1946 års kronoutskylder och 1947

—1948 års preliminära B- och C-skatt t. o. in. utgången av år 1948, dels

restindrivningen fr. o. m. den 1 september 1948 t. o. in. den 31 augusti 1949

beträffande 1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt

(tab. 2, s. 173).

Av redogörelserna framgår, att av under uppbördsterminerna uppbördsåret

1948—1949 sammanlagt influten preliminärskatt, 3 218 miljoner kro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 277.

nor, utgjorde 1 777 miljoner kronor (55 procent) preliminär A-skatt och

1 441 miljoner kronor (45 procent) preliminär B- och C-skatt. Av den sammanlagt

debiterade preliminära B- och C-skatten, 1 487 miljoner kronor,

restfördes 46 miljoner kronor. I sistnämnda belopp ingå emellertid bl. a. 5,7

miljoner kronor, som omedelbart avkortats på grund av jämkning i Göteborgs

stad efter utgången av den andra uppbördsterminen under uppbördsåret.

För uppbördsåret 1947—1948 gottskrevs statsverket preliminärskatt till

ett sammanlagt belopp av icke fullt 2 937 miljoner kronor. Enligt 1948 års

taxering uppgick den för ifrågavarande uppbördsår kvarstående skatten till

854 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten till 201 miljoner

kronor. Den för uppbördsåret 1948—1949 (1949 års taxering) kvarstående

skatten beräknas uppgå till omkring 703 miljoner kronor och

den överskjutande preliminära skatten till omkring 258 miljoner kronor

(tab. 1).

Av äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46

års värnskatt) voro den 1 september 1948 något mer än 66 miljoner kronor

oredovisade och vid utgången av augusti 1949 omkring 26 miljoner kronor.

Av det redovisade beloppet, 40 miljoner kronor, ha något mer än 21 miljoner

kronor influtit och icke fullt 19 miljoner kronor avkortats eller avskrivits.

I detta sammanhang erinra revisorerna om att under tidsperioden september

1947 augusti 1948 inflöto beträffande samma års skatter i det närmaste

43 miljoner kronor och avkortades eller avskrevos 31 miljoner kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Såsom ovan framhållits, inflöt under uppbördsåret 1948—1949 preliminär

skatt till ett sammanlagt belopp av 3 218 miljoner kronor. Av detta belopp

utgjorde 55 procent preliminär A-skatt och 45 procent preliminär Boch

C-skatt. Motsvarande procenttal för närmast föregående uppbördsår

voro 58 respektive 42 procent. En procentuell ökning har sålunda ägt rum

beträffande uppbörden av den preliminära B- och C-skatten jämfört med

den preliminära A-skatten under det sistförflutna uppbördsåret. Den främsta

anledningen till denna ökning torde, enligt vad revisorerna inhämtat,

vara att finna i en betydande inkomstökning från inkomståret 1945 till inkomståret

1946 beträffande inkomst av jordbruksfastighet samt av rörelse,

för vilka förvärvskällor som regel preliminär B-skatt utgår. Detta har nämligen

haft till följd, att den preliminära B-skatt, som med ledning av 1947

års taxering debiterats för uppbördsåret 1948—1949, uppgått till väsentligt

större belopp än den skatt, som debiterats för närmast föregående uppbördsår,

då 1946 års taxering legat till grund för debiteringen.

Den förbättrade relationen mellan preliminär och slutlig skatt för det

senaste uppbördsåret jämfört med det närmast föregående torde delvis sammanhänga

med att under januari och i viss utsträckning även under februari

1947, innan skattetabeller hunnit utsändas, löneavdrag i fråga om löntagare

verkställdes med allenast 10 procent samt att under år 1947 löne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177

33

avdrag beträffande ackordsersättning till stor del skett med 10 procent i

stället för enligt skattetabell. Till det förbättrade resultatet av uppbörden

torde även ha bidragit den ökade insikt, de skattskyldiga uppenbarligen förvärvat

om de åtgärder, som av den enskilde skattebetalaren kunna vidtagas

för undvikande av kvarstående skatt, såsom avgivande av preliminär självdeklaration,

begäran om förhöjt löneavdrag för täckande av ökad skatt som

föranledes av biinkomster, makars sambeskattning m. m.

Vad resultatet av indrivningen av äldre skatter beträffar, synes detta revisorerna

oväntat gott med hänsyn till de rekommendationer, som av såväl

Kungl. Maj :t som finansdepartementet lämnats skattemyndigheterna i syfte

att i viss utsträckning åstadkomma mildare indrivningsåtgärder beträffande

äldre restantier.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom, har på sina håll preliminär

B-skatt såväl med som utan löneavdrag i viss omfattning påförts

skattskyldiga, vilka utan olägenhet kunnat betala preliminär A-skatt. Revisorerna

vilja med anledning härav erinra om vikten av att preliminär A-skatt

alltid uttages, då förutsättning därtill föreligger, samt att, när preliminär

B-skatt påföres, möjligheten av att sådan skatt uttages genom löneavdrag

göres till föremål för noggrann prövning.

Med hänsyn till den pågående översyn av gällande uppbördssystem, vilken

verkställes av 1949 års uppbördssakkupniga och vilken främst syftar till

en prövning av möjligheterna att utsträcka skyldigheten att vidkännas löpeavdrag

till att gälla även inkomst av korttidsanställning och av bisysslor,

ha revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå på frågan om uppbördssystemets

effektivitet eller andra med uppbördssystemet sammanhängande

spörsmål. Revisorerna ha därför i förevarande sammanhang inskränkt sig

till att fästa uppmärksamheten på följande speciella förhållande. Sedan det

av Kungl. Maj :t den 14 december 1917 utfärdade uppbördsreglementet den

1 januari 1947 ersatts med den av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda

uppbördsförordningen, äger Kungl. Maj :t icke längre medgiva befrielse från

skyldighet att erlägga efter nyssnänjnda tidpunkt påförda restavgifter. Enligt

vad revisorerna inhämtat, ha alltsedan uppbördsförordningens ikraftträdande

ett antal ansökningar om sådan befrielse ingivits till Kungl. Maj :t,

i vilka åberopats särskilda omständigheter för att befrielse rimligen bort

medgivas. Med hänsyn härtill synes det revisorerna angeläget, att Kungl.

Maj :t, så snart ske kan, bemyndigas att medgiva befrielse från erläggande

av restavgift, när särskilda skäl därför föreligga.»

Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf understrukit angelägenheten

av att Kungl. Maj :t, så snart ske kan, bemyndiga? medgiva befrielse

från erläggande av restavgift, när särskilda skäl därför föreligga.

Av vissa under hand inhämtade speciella upplysningar har jämväl utskottet

bibragts den uppfattningen, att en smidigare form för handläggningen.

av hithörande ärenden lämpligen bör komma till stånd. Då emellertid denna

.1 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 177.

någa synes vara av karaktär att böra närmare prövas i samband med pågående

översyn av gällande uppbördssvstem, bar utskottet här velat inskränka

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14 :o) Gallring av visst arkivmaterial. Under ecklesiastikdepartementet, §

26, ha revisorerna uttalat sig för en mera omfattande utgallring av arkivhandlingar

(Del I, s. 184—187).

Med anledning av uttalande av 1938 års revisorer (§ 43) anhöll 1939 års

riksdag (skr. nr 219), att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för genomförandet

av en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning

upptaga de spörsmål, som därmed ägde samband. I anslutning härtill

tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts den 9 februari 1940 lämnade bemyndigande

särskilda sakkunniga för att biträda med utredning rörande gallring av

statsmyndigheternas arkivalier. De sakkunniga, vilka antagit benämningen

1940 års arkivsakkunniga, ha i detta syfte behandlat i det närmaste samtliga

arkiv, tillhörande centralförvaltningen, länsstyrelserna och åtskilliga

andra lokala förvaltningsorgan, varjämte de sakkunniga på grund av särskilt

Kungl. Maj ris uppdrag även tagit befattning med de äldre kristidskommissionernas

arkiv.

På grund av särskilda omständigheter har, anföra revisorerna, gallringen

i vissa fall icke kunnat nå åsyftad omfattning. Mycket skrymmande arkivserier,

beträffande vilka såväl ur administrativ synpunkt som under hänsynstagande

till forskningens behov hinder i och för sig icke förelegat för

gallring med jämförelsevis kort frist, ha det oaktat icke ansetts kunna gallras

förrän efter avsevärt längre tid, beroende på att handlingarna enligt gällande

bestämmelser äro sekretessbelagda under viss tid.

Såsom exempel framhålla revisorerna dels vissa i länsarbetsnämndernas

och arbetsförmedlingens arkiv befintliga handlingar, nämligen blanketter

över arbetsgivare och arbetssökande samt anvisningskort rörande tilldelat

arbete, dels ock i tullverkets lokala arkiv ingående, vid vederbörande tullanstalter

upprättade redogörelsehandlingar, som väsentligen bestå av verifikationsmaterial.

I de båda nu anförda exemplen har enligt revisorerna ett visst offentlighetsintresse

kunnat tillmätas handlingarna i fråga. Emellertid hade under

medverkan av arkivsakkunniga gallringsföreskrifter i ett flertal fall utfärdats

utan att hänsyn tagits till sekretesstiden. Härvidlag kunde särskilt

nämnas gallringen av vissa sekretessbelagda handlingar, som inginge i kyrkoarkiven

och i krisförvaltningens arkiv. Enligt de sakkunnigas mening

borde sålunda vid gallring hänsyn till sekretesstiden tagas endast i de fall,

då ett verkligt offentlighetsintresse kunde anses föreligga. 1943 års sekretessutredning,

som den 22 oktober 1945 avgivit remissyttrande över de sakkunnigas

förslag till gallring i kyrkoarkiven, hade givit uttryck åt en lik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Statsutskottets utlåtande nr 177.

nande uppfattning. Utredningen hade därvid framhållit, att det icke skulle

överensstämma med offentlighetens syfte, om allmänna handlingar utgallrades

på sådant sätt, att den fria insynen över myndigheternas åtgärder

försvårades eller förhindrades. Detta gällde såväl handlingar, vilka utan

inskränkning vore offentliga, som handlingar, vilka bleve offentliga först

efter viss tid. Det låge emellertid i sakens natur, att kravet på fri tillgång

till offentliga handlingar gjorde sig gällande med olika styrka för skilda

slag av handlingar. Utredningen hade också funnit, att beträffande vissa

grupper av handlingar de kostnader och olägenheter, som vore förenade med

deras bevarande under längre tid, måste anses överväga det offentlighetsintresse

dessa handlingar kunde äga.

Revisorerna göra härefter följande allmänna uttalande.

»Några fasta normer beträffande gränsdragningen mellan arkivgallringens

och sekretesskyddets inbördes motsatta intressen ha ännu icke blivit utformade.

Vid arkivgallringar har man därför i varje särskilt fall ställts inför

den ofta vanskliga uppgiften att verkställa en avvägning mellan de faktorer

som i detta sammanhang förtjäna beaktande. Det sätt, varpå avvägningsfrågan

löses, påverkar i hög grad gallringens effektivitet och har såiunda

stor praktisk betydelse. Då, såsom f. n. är fallet, statsförvaltningens

Jokalutrymmen äro hårt ansträngda och maste utnyttjas till det yttersta, är

det ofrånkomligt, att gallringen av de växande arkivmassorna sker så

grundligt och snabbt som med hänsyn till administrationens behov och

forskningens legitima krav är möjligt.

Icke sällan lägga emellertid sekretesslagens bestämmelser hinder i vägen

för en effektiv gallring. I det föregående ha berörts vissa i arbetsförmedlingsverksamheten

utnyttjade handlingar, som enligt sekretessbestämmelserna

skola förvaras i tjugu år. Antalet blanketter av här avsett slag uppgår

f. n. till ca 1,3 miljoner årligen. Det ligger i sakens natur att detta blankettmaterial,

som undan för undan blir inaktuellt och därmed utmönstras

ur de löpande registren, måste komma att innebära en svår belastning på

vederbörande myndigheters lokalutrymmen, därest gallring icke sker inom

rimlig tid. Vad nu sagts gäller även beträffande de förut omförmälda, vid

tullanstalterna upprättade redogörelsehandlingarna, som enbart i Stockholms

tullkammares arkiv f. n. omfatta inemot 3 000 hyllmeter med en årlig

tillväxt av i runt tal 10 ton.

I nvssberörda båda fall ha såväl riksarkivet och 1940 års arkivsakkunniga

som respektive fackmyndigheter varit ense därom, att ifrågavarande handlingar

skulle kunna utgallras efter relativt kort tid utan åsidosättande av

administrativa intressen eller forskningens krav. Det har sålunda i dessa

fall endast varit hänsynen till offentlighetsintresset som ansetts hindra en

utgallring. Det synes emellertid revisorerna otillfredsställande, att stora

mängder av gallringsbara handlingar skola enbart på grund av föreskrifterna

i sekretesslagen behöva belasta dyrbara lokalutrymmen. Det må understrykas

att det i de anförda exemplen måste bliva fråga om icke obetydliga

merkostnader för statsverket. Huruvida olägenheterna i dessa och

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 177.

likartade fall kunna undanröjas genom förkortning av de stadgade sekretesstiderna

eller genom andra åtgärder, undandrager sig revisorernas bedömande.

Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande

tillståndet på förevarande område, ha revisorerna likväl velat bringa

förhållandet till riksdagens kännedom.»

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen

(Del II, s. 97—102).

Utskottet, Av den lämnade redogörelsen framgår, att på sina håll inom

statsförvaltningen fortlöpande arkiveras vissa handlingar av mycket betydande

omfattning, vilka icke kunna anses äga något egentligt värde vare sig

ur administrativ synpunkt eller med hänsyn till forskningens behov. Gällande

sekretessbestämmelser lägga emellertid hinder i vägen för en effektiv

gallring av detta arkivmaterial, som innebär en svår belastning på vederbörande

myndigheters Ipkalutrymmen. Därigenom åsamkas statsverket icke

ringa merkostnader. De av revisorerna härutinnan lämnade uppgifterna ha

i remissutlåtandena i stort sett vitsordats.

Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att förevarande fråga är

av sådan räpkyidd och betydelse att densamma bör göras till föremål för

särskild utredning i syfte att nedbringa statsverkets kostnader. Därvid torde

hpra. beaktas även andra hithörande fall än de av revisorerna speciellt be-*

handlade.

Utskottet hemställer,

att. riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

KungL Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i det

av utskottet angivna syftet.

15 :o) Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m. Under

ecklesiastikdepartementet, § 29, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter

beträffande Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m (Del

I, s. 193—203).

Revisorerna lämna till en början en historisk redogörelse för Uppsala universitets

ekonomiska förvaltning samt formerna för redovisningen av universitetets

inkomster och utgifter (s. 193—196).

Vid bpsök vid Uppsala universitet ha revisorerna beretts tillfälle att studera,

vissa av universitetets jordbruksfastigheter, i samband varmed revisorerna

inhämtat en del uppgifter angående universitetets egendoms- och

skogsförvaltning in. m.

Av uppgifterna framgår bl. a., att universitetet f. n. innehar 411 egendomar

om tillhopa i runt tal 13 000 ha öppen jord. Härav tillhöra 21 gårdar olika

fonder. Taxeririgsvärdet uppgår till ca 12,6 och brandförsäkringsvärdet till

ca 35 miljoner kronor. 126 gårdar ha en areal understigande 20 ha, 236

gårdar en areal mellan 20 och 50 ha samt 49 gårdar en areal överstigande

50 ha, i samtliga fall öppen jord. All jord är utarrenderad. En särskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Statsutskottets utlåtande nr 177.

arrendevärderingsnämnd uppgör arrendeavtalen, vilka f. n. ingås för en tid

av 10 år. Arrendebelöppen — ca 40 kronor per tunnland — ligga något

under motsvarande priser i öppna marknaden men hä höjts i och med att

univérsitetet år IÖ45 övertagit riybyggnädsskyldigheten Samt betalningsansvaret

för skatter och brandstödspremier. Syh förrättas regélbuftdét i samband

med kontraktstidens utgång, varjämte ekonomisk besiktning slter Vart

femte år.

Under senare år har byggnadsverksamheten starkt ökat. F. n. äro 30 mangårdsbyggnader,

21 lantarbetarbostäder, 13 ladugårdar och vissa andra

byggnader under uppförande för en sammanlagd kostnad av omkring 1,6

miljoner kronor. . , . , ,

Å s. 197—199 lämna revisorerna vissa sifferuppgifter beträffätide det ekonomiska

utfallet av egendoms- och skogsförvaltningen för de fem sistförflutna

budgetåren m. m.

Revisorerna erinra härefter om den vid universitetet befintliga särskilda

reservfonden, vilken står under universitetskanslerns disposition för universitetets

vetenskapliga och ekonomiska behov i den ordning universitetsstatuterna

stadga. Enligt § 142 dessa statuter må fonden utnyttjas för tillfälliga

behov och sådana på förhand ej bestämda ändamål, söm avse undervisningens,

studiernas och universitetets allmänna förkovran. Ä reservfonden

vid Uppsala universitet, vilken per den 30 juni 1944 hä&e en utgående

balans å 174 578 kronor i disponerade och 224 315 kronor i disponibla

medel, ha under de fem sistförflutna budgetåren redovisats följande

inkomster och utgifter i jämna krontal.

Budgetår

1 .

Inkomster

(kr.)

Utgifter

(kr.)

1944/45

315 196

256 668

1945/46

310 382

256 903

1946/47

307 756

289 275

1947/48

229 058

298 469

1948/49

200 902

238 568

De besparingar å riksstatsanslag som i enlighet med gällande principer

tillförts reservfonden under samma tidsperiod framgår av följäilde uppgifter.

Budgetår

Besparingar å

avlöningsanslag

(kr.)

Besparingar å

docentstipendiemedel

(kr.)

1944/45

17 275

_

1945/46

12 591

—

1946/47

42 883

- ■

1947/48

138 816

56 541

1948/49

89 247

75 977

Av revisorerna framlagda sifferuppgifter framgår, att genom reservfondmedel

bestridda utgifter till övervägande del avse anskaffning av materiel

och liknande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Revisorerna ha härefter gjort följande allmänna uttalande.

»Fram till 1800-talets mitt var Uppsala universitet i förvaltningshänseende

en självförsörjande institution, vars medelsbehov täcktes genom avkastningen

av de tillgångar, i huvudsak jordegendomar, som genom donationer eller

på annat sätt kommit i universitetets ägo. Efter nämnda tidpunkt ha emellertid

statsmakterna i ständigt växande utsträckning övertagit det ekonomiska

ansvaret för den av universitetet bedrivna verksamheten. Såsom en följd

härav äro de intäkter som inflyta från universitetets eget fastighetsbestånd

numera av mycket ringa betydelse i jämförelse med de direkta riksstatsanslagen.

Alltjämt handhar dock universitetet en ganska omfattande egendoms-

och skogsförvaltning.

Under naturahushållningens tid i vårt land var överlåtelse av besittningsrätten

till jord en allmänt förekommande form för statlig medelsanvisning.

Denna metod för finansiering av viss verksamhet, som statsmakterna funnit

anledning att ekonomiskt säkerställa, har dock i våra dagar praktiskt

laget helt övergivits. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida skäl

numera föreligga att vid Uppsala universitet upprätthålla en omfattande

skogs- och egendomsförvaltning, som uppenbarligen ligger något vid sidan

av universitetets egentliga arbetsuppgifter. Då emellertid skötseln av dessa

skogs- och jordbruksfastigheter icke synes ge anledning till anmärkning och

då förvaltningen i sin helhet lämnar visst överskott, ha revisorerna — under

beaktande jämväl av den historiska bakgrunden till uppkomsten av universitetets

fastighetsinnehav — icke funnit sig böra föreslå någon principiell

ändring i de nu berörda förhållandena. Enligt revisorernas uppfattning torde

dock en viss försiktighet vara påkallad i vad angår en eventuell utvidgning

av verksamheten på förevarande område. Erinras må att 1923 års

riksdag förutsatt, att nyinköp av skog huvudsakligen borde förekomma för

avrundning av universitetet redan tillhöriga skogskomplex.

I detta sammanhang vilja revisorerna med några ord även beröra frågan

om universitetets jordbruksegendomar. Såsom ovan framhållits, lämnar fastighetsförvaltningen

som helhet betraktad visst överskott. Detta överskott

härrör dock ytterst från skogsintäkterna, medan jordbruksdriften f. n. är

mindre lönande. Skogsförvaltningen måste därför med avsevärda belopp bidraga

till finansieringen av den byggenskap som pågår för att sätta jordbruksfastigheterna

i tidsenligt skick. En indirekt subventionering sker även

så till vida att värdet av utlämnat husbehovsvirke icke debiteras egendomstörvaltningen

såsom särskild kostnad. Nämnas må därjämte, att skogsförvaltningen

numera ensam svarar för det belopp som enligt gällande bestämmelser

skall överföras till statens allmänna fastighetsfond. Nu berörda

förhållande ger revisorerna anledning att ifrågasätta, huruvida icke särskilda

åtgärder kunna vara motiverade i syfte att söka ernå ett bättre ekonomiskt

utbyte av egendomsförvaltningen. Det borde sålunda vara möjligt att sammanföra

smärre fastigheter till mera bärkraftiga jordbruksenheter, varvid

jämväl kunde övervägas att i viss omfattning försälja för nämnda syfte

lämpligt belägen jord som nu innehas av universitetet, ävensom att vidtaga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

andra rationaliseringsåtgärder i enlighet med gällande principer för den

statliga jordbrukspolitiken. Utan att vilja anvisa någon viss utväg förutsätta

revisorerna, att vederbörande universitetsmvndigheter med uppmärksamhet

följa det ifrågavarande problemet.

En av huvudanledningarna till att egendomsförvaltningen icke förmår

bära alla de kostnader som rätteligen borde påföras densamma är, såsom

redan antydningsvis framhållits, att byggnadsverksamheten under senare

är tagit en högst betydande omfattning. Revisorerna, som avlagt besok vid

vissa av de gårdar där om- eller nybyggnadsarbeten pågå, vilja vitsorda värdet

av den upprustning som sålunda kommer till stånd. Det synes dock revisorerna

angeläget att, sedan ifrågavarande upprustning fullbordats, åtgärder

vidtagas att för framtiden så vitt möjligt fördela erforderliga byggnadsarbeten

över en längre tidsperiod, så att kostnaderna härför icke komma att

påverka driftresultatet under allenast ett fåtal år.

Av det föregående framgår, att stat för egendoms- och skogsförvaltningen

senast fastställts att gälla fr. o. m. den 1 juli 1945. Emellertid torde i verkligheten

inkomster och utgifter högst avsevärt avvika från de i staten beräknade

beloppen. Revisorerna vilja med hänsyn härtill ifrågasatta, huruvida

icke statbeloppen böra jämkas till större överensstämmelse med det faktiska

driftresultatet. För ett bedömande av härmed sammanhängande problem

vore det enligt revisorernas uppfattning av stort värde, därest riksdagen

ärligen gåves tillfälle att — exempelvis i samband med universitetets anslagsäskanden

•— taga del av utfallet av ifrågavarande stat.

I anslutning till det nu anförda vilja revisorerna även erinra om att universitetet

disponerar viss tomtmark inom Uppsala stad. Åtminstone delar

av denna mark synas lämpligen kunna utnyttjas för bostadsförsörjningsändamål.

Revisorerna vilja uttala den förhoppningen, att denna fråga skall

kunna bringas till en tillfredsställande lösning, utan att för den skull universitetets

eget behov av mark för en eventuell framtida bebyggelse behöver eftersättas.

Erinras må att Kungl. Maj it genom beslut den 16 april 1948 förklarat

hinder icke möta för universitetet att låta uppgöra stadsplan för visst

universitetet tillhörigt område.

Ett för universitetets ekonomi betydelsefullt problem utgör slutligen fr - oan om den s. k. reservfonden. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,

bestå fondens inkomster till icke ringa del av besparingar å vissa avlöningsmedel.

Under senare år ha besparingarna uppgått till avsevärda belopp,

vilket sammanhänger med den av statsmakterna beslutade vetenskapliga

upprustningen. Tillsättandet av de i samband därmed nyinrättade befattningarna

av olika slag har nämligen icke kunnat ske i samma takt som

medel för ändamålet ställts till universitetets förfogande. Reservfonden disponeras

i huvudsak för materielanskaffning och liknande ändamål. Att medel

som avsetts för avlöning av vissa befattningshavare i stället disponeras

för inköp av apparatur, möbler och annan utrustning, framstår emellertid

för revisorerna som principiellt otillfredsställande. En sådan anoidning saknar

också numera motsvarighet inom statsförvaltningen i övrigt, därest bort
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 177.

ses från motsvarande förhållande beträffande Lunds universitet. Vid ett inordnande

i enlighet med 1948 års universitetslönekommittés förslag av universitetslärarna

under det allmänna statliga lönesystemet komma emellertid

redovisningstekniska förutsättningar för en disposition av inbesparade avlomngsmedel

enligt nu tillämpade grunder icke vidare att föreligga, försåvitt

icke särskilda undantagsbestämmelser meddelas för universiteten. Med

anledning härav har universitetslönekommittén ifrågasatt, huruvida icke det

inkomstbortfall som bleve en följd av löneregleringen borde kompenseras

genom att universiteten tilldelades särskilda medel för oförutsedda behov.

Enligt revisorernas uppfattning torde emellertid denna fråga kunna lössas

på ett smidigare sätt. Såsom tidigare framhållits överföres f. n. årligen

visst belopp från Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning ‘till

statens allmänna fastighetsfond. Enahanda förhållande råder beträffande

Lunds universitet. Hinder föreligger uppenbarligen icke att minska ifrågavarande

överföringar, så att reservfonderna i motsvarande mån tillföras

okade inkomster såsom gottgörelse för bortfallet av inbesparade avlöningsmedel;

Ln sadan lösning av frågan kan nås helt oberoende av tidpunkten för

den föreslagna löneregleringens genomförande. Med hänsyn till det nuvarande

systemets principiella oformlighet vilja revisorerna därför förorda,

C,n omläggning efter nu antydda riktlinjer snarast möjligt kommer till

stånd Det synes revisorerna jämväl lämpligt, att riksdagen årligen hålles

underkunmg om det satt, varpå respektive reservfonder utnyttjats.»

Utlåtande har avgivits av kanslern för rikets universitet, vid vilket utlåtande

fogats ett yttrande av Uppsala universitets drätselnämnd (Del II, s.

106—110).

Utskottet. Såsom revisorerna påpekat, är den form för statlig medelsanvisning

som på sin tid ledde till uppkomsten av Uppsala universitets egendoms-

och skogsförvaltning i våra dagar praktiskt taget helt övergiven. I

överensstämmelse härmed har också i propositionen nr 205 till årets riksdag

föreslagits, att vissa likartade företeelser på skolväsendets område

skola for framtiden avvecklas. Uppenbart är vidare, att det i förevarande

iall är fråga om en verksamhet som måste anses ligga något vid sidan av

universitetets egentliga arbetsuppgifter. Mot bakgrunden härav kan onekligen

ifrågasättas, huruvida anledning numera föreligger att vid universitetet

upprätthålla en omfattande förvaltning av denna speciella karaktär.

På av revisorerna anförda skäl har emellertid utskottet icke funnit sig, lika

litet som revisorerna, böra föreslå någon principiell ändring i nu berörda avseende.

Såsom revisorerna i anslutning till ett uttalande av 1923 års riksdag

lramhållit, torde dock en viss försiktighet vara påkallad i vad angår

en eventuell utvidgning av verksamheten på förevarande område. Det synes

vidare utskottet angeläget, att de av revisorerna antydda möjligheterna

till en rationalisering av jordbruksdriften omsorgsfullt tillvaratagas. Utskottet

delar även revisorernas uppfattning, att de i staten för egendomsoch

skogstorvaltningen ingående posterna böra bringas till bättre överens
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. 41

stämmelse med det taktiska driftresultatet samt att riksdagen bör beredas

tillfälle att varje Sr taga del av utfallet av denna stat.

Nu tillämpade ordning, enligt vilken besparingar å vissa avlönings- och

stipendiemedel tillföras universitetens s. k. reservfonder för att sedermera

tagas i anspråk för materielanshaffning och liknande ändamål, anser utskottet

i likhet med revisorerna vara principiellt otillfredsställande. De av

revisorerna förordade åtgärderna för en lösning av frågan finner utskottet

förtjänta av det största beaktande. Utskottet är av den uppfattningen, att

detta spörsmål lämpligen bör prövas i samband med det förslag till lönereglering

för professorer m. fl. vid universiteten och de statliga högskolorna

som enligt propositionen 1950: 41 beräknas kunna föreläggas nästa års riksdag.

Skäl synas jämväl föreligga för att riksdagen årligen hålles underkunnig

om det sätt på vilket respektive reservfonder utnyttjas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

ätt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhalla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det

av utskottet angivna syftet.

16 :o) Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållskolor. Under

jordbruksdepartementet, § 31, ha revisorerna uttalat sig för att planerade

lantmanna- och lanthushållsskolor utformas på ett enklare och mindre

kostnadskrävande sätt än som i vissa fall sker (Del I, s. 206 211).

Revisorerna ha först lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser

om statsbidrag för uppförande av lantmanna- och lanthushållsskolor samt

den utsträckning, i vilken anslag hittills anvisats för ändamålet. Härefter

ha revisorerna, som avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och

Bräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge, meddelat vissa kostnadsuppgifter

beträffande nämnda två skolor.

Revisorerna ha uttalat följande.

»Byggnadsbeståndet vid lantmanna- och lanthushållsskolor har sedan

länge varit bristfälligt vid ett icke ringa antal skolor. Efter tillkomsten av

1939 års statsbidragsbestämmelser, enligt vilka statsbidrag k:in utgå med

tre fjärdedelar av kostnaderna för lokaler, som äro erforderliga för skolverksamheten,

däri inbegripet bostäder för lärare och elever, ha emellertid

åtskilliga skolor erhållit nya lokaler, och planer på ytterligare byggnadsföretag

föreligga i betydande omfattning.

För ifrågavarande ändamål har t. o. in. budgetåret 1948/49 ställts till förfogande

14 200 000 kronor. Reservationen å anslaget var vid utgången av

detta budgetår 6 423 232 kronor, varav ett belopp å 2 000 000 kronor avsetts

tills vidare icke skola tagas i anspråk. Återstående belopp å reservationen

jämte innevarande års anslag, 1 000 000 kronor, torde få anses disponerat.

F. n. föreligga ännu icke behandlade ansökningar om statsbidrag

till nybyggnader beträffande ett 30-tal skolor, representerande eu samman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

lagd byggnadskostnad av omkring 20 700 000 kronor, varjämte ansökningar

om bidrag kunna förväntas beträffande ytterligare ett antal skolor. Även

huvudmännens byggnadskostnader ha emellertid varit betydande. Utöver en

fjärdedel av kostnaderna för skolbyggnaderna ha de icke sällan ensamma

bestritt vissa merkostnader, vilka motiverats av lokala önskemål men vid

den centrala granskningen av bidragsfrågorna ansetts icke böra delas av

staten.

Revisorerna ha avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och

Bräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge och ha härvid kunnat konstatera,

att dessa skolor ha en mycket hög byggnadsstandard. Av föreliggande

bidragsansökningar synes vidare framgå, att även skolor, vilka f. n. planeras,

kunna förväntas bli synnerligen kostsamma.

Många skolor ha alltjämt icke kommit i åtnjutande av statligt byggnadsbidrag,

och lokalförhållandena vid åtskilliga av dessa skolor torde motivera,

att den pågående upprustningen fortsätter. Revisorerna vilja därför ifrågasatta,

huruvida icke de skolbyggnader, vilka nu planeras, skulle kunna utformas

på ett något enklare och mindre kostnadskrävande sätt än som

f. n. i vissa fall sker. Genom att ökad sparsamhet iakttages vid byggnadsp

aneringen, kunna de medel, som anvisas för ändamålet, komma ett större

antal skolor till godo. 1949 års skolbyggnadskommitté utreder f. n. denna

fråga beträffande såväl lantbruksundervisningens skolor som skolbyggnader

i allmänhet. Med hänsyn härtill vilja revisorerna begränsa sig till att meddela

de gjorda iakttagelserna.»

Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrclsen (Del

II. s. 113—116).

Utskottet. Revisorerna ha i samband med besök vid vissa nyligen färdigställda

lantbruksundervisningsanstalter kunnat konstatera, att ifrågavarande

skolor ha en mycket hög byggnadsstandard. Huruvida i förevarande

tall standarden är högre än vad som med hänsyn till undervisningens behov

lar anses påkallat, undandrager sig utskottets bedömande. Å andra sidan

synes uppenbart, att förefintliga möjligheter till reducering av byggnadskostnaderna

böra i görligaste mån tillvaratagas under samtidigt beaktande

av den här ifrågavarande undervisningens speciella karaktär. Då emellertid

detta spörsmål f. n. är föremål för särskild utredning, har utskottet velat

inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. m. Under

handelsdepartementet, § 32, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att

aktiebolaget Ceaverken sättes i stånd att genom forskning och förbättrad

tillverkning höja röntgenfilmens kvalitet (Del I, s. 212—217).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

43

Aktiebolaget Ceaverken utgjorde ursprungligen ett enskilt företag. Med

hänsyn till angelägenheten av att säkerställa tillverkning inom landet av

röntgenfilm, röntgenpapper m. m. lämnades emellertid under de forsta

krigsåren från statens sida stöd åt bolaget i olika former På förslag av

Kungl. Maj :t i proposition nr 261 anvisade därefter 1943 ars riksdag et

anslag av 100 000 kronor till förvärv av bolagets aktier, varj ande bolage

erhöll befrielse från skyldigheten att gälda ränta och amortering a tidigare

beviljat statslån, 383 500 kronor.

Aktierna i bolaget förvärvades sedermera av staten. I enlighet med riksdagens

beslut avskrevs i samband därmed i statens räkenskaper värdet av

aktierna. För budgetåren 1943/44-1945/46 erhöll bolaget statligt stöd aven

i form av särskilda anslag till dels upprätthållande av driften och dels vissa

forskningsarbeten.

I propositionen 1946: 303 föreslogs bl. a. anvisande av 500 000 kronor till

teckning av ytterligare aktier i Ceaverken. Av utredningen i propositionen

lramgick, att bolagets ledning under krigsåren sett som sm prunara uppgift

att tillhandahålla sjukhusen och de militära förvaltningarna visst ljuskansligt

material. Denna uppgift syntes, sedan importmöjligheter ater börjat

vppa sig, vara i huvudsak fullgjord. Därest statsmakterna ansåge, att betryggande

försvarsberedskap på området borde komma till stånd, vore det

enligt bolagets mening av största betydelse, att rörelsen bedreves aven i

fortsättningen. Iståndsättandet av en planerad och delvis uppbyggd forsvarsberedskapsanläggning

syntes nämligen, med den egenartade och omtåliga

fabrikation det här gällde, endast kunna baseras pa en i verksamhet

befintlig rörelse med dess kadrer av specialister och tranad personal. Därigenom

kunde de tekniska möjligheterna bevaras och forstarkas for åt I

I anledning av propositionen anförde 1946 ars riksdag (skr. nr ),

statens intresse i Aktiebolaget Ceaverken dittills vant helt och hållet d

rat av beredskapsskäl och att en utbyggnad av bolaget till full beredskapskapacitet

icke borde ifrågakomma. Det funnes emellertid anledning til antagande,

att bolaget hade vissa förutsättningar att även under fria marknadsförhållanden

kunna hävda sig i konkurrens med utländska foretag. Det syntes

därför värdefullt att bolaget bereddes möjlighet att fortsatta sin verksamhet

under någon tid, varvid erfarenheter under fredsförhållanden komme att

vinnas till stöd för ett senare bedömande av driften i fortsättningen. Ej

minst med hänsyn till företagets värde ur beredskapssynpunkt finge det

anses önskvärt, att denna möjlighet bereddes bolaget. Såsom villkor harfor

måste uppställas, att bolagets försäljning i fortsättningen skedde efter ren

kommersiella principer och att de avtal, som möjligen kunde traffas med

större avnämare, icke gåve bolaget en monopolställning pa marknaden

Under åberopande härav anvisade riksdagen medel for ökning av aktiekapitalet

från 100 000 till 600 000 kronor genom att dels 300 000 kronor av

bolagets statslån omvandlades till aktiekapital och dels nytt kapital å 200 00

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 177.

S-nn°„r„r0m “ktielecknine tillfördes bolaget. Av sistnämnda belopp voro

iomTt, °r aVSed?a a“ användas “» utvidgning av anläggning»™ och

komplettering av maskinutrustningen samt återstoden till förbättring av bo
R^nn

''lkv,d,te!sstäIlning- Resterande del av statslånets kapitalbelopp,

8do00 kronor, jämte upplupen ränta efterskänktes.

Revisorerna redogöra å s. 214-216 för Ceaverkens verksamhet och frågan

om den inhemska tillverkningen av röntgenfilm.

Härefter gora revisorerna följande allmänna uttalande

»Statsförvärvet år 1943 av aktierna i Aktiebolaget Ceaverken motiverades

utlåtande av beredskapsskäl. Då 1946 års riksdag anvisade ytterligare mede

för konsolidering och utveckling av bolaget rådde den föreställningen, att

bolagets produkter voro av sådan kvalitet, att de kunde väl hävda sig i jämförelse

med motsvarande utländska. Det funnes därför enligt riksdagens mening

anledning till antagande, att bolaget hade vissa förutsättningar att även

under fria marknadsförhållanden kunna hävda sig i konkurrens med utländska

foretag. Ej minst med hänsyn till företagets värde ur beredskapssynpunkt

syntes det riksdagen önskvärt, att bolaget bereddes möjlighet att

ortsa ta sin verksamhet under någon tid, varvid erfarenheter under fredsorhallanden

komrae att vinnas till stöd för ett senare bedömande av drif
,

el? 1 ° f.Satt"lngen- Såsom villkor härför måste emellertid uppställas, att

olagets försäljning skedde efter rent kommersiella principer.

kvai°itetTningawna a.“ Ceaverkens fotografiska produkter skulle kunna i

kvahtetshanseende val havda sig i jämförelse med motsvarande utländska

S ^a infriats beträffande åtskilliga av bolagets fabrikat men hittills icke

såMtt galler rontgenfilm. Sedan hösten 1948 har filmen underkastats fortlöpande

prov av en i samråd med sjukvårdsberedskapsnämnden och Svenska

radiologforbundet tillsatt kontrollant. Härvid har det visat sig att filmen icke

unnat mata sig med den utländska film, vilken tjänat som jämförelsenorm

vid kontrollen. Från åtskilliga av de sjukhus, vilka använt ceafilmen i det

ag,lga sJuhvårdsarbetet, ha anmärkningar riktats mot filmens kvalitet, var■vid

framhållits att användningen av filmen vållat olägenheter för patienterna

och tor röntgenavdelningarnas personal.

..A7 °Van lamnade redogörelsen framgår vidare, att det såvitt gäller

siella bni i''""11 mÖjHgt att dFiva b0,a-ct efter rent kommer
"

, f. Ji !''nFra,n år- 94/ har lmp0rt aV röntSenfilm från USA på grund av

valutaforhallandena icke längre kunnat ifrågakomma, och importreglering

ar inforts aven för rontgenfilm från andra länder. Genom att importlicenser

bevdjats endast i begransad omfattning, ha sjukvårdens huvudmän varit

nödsakade att tacka viss del av sitt behov av film genom inköp från Ceaveren

Vidare har sjukvårdsberedskapsnämnden genom olika åtgärder medverkat

vid placeringen av ceafilm vid vissa sjukhus. Dessa omständigheter

oc åtgärder, vilka bidragit till att ceafilmen kunnat avsättas vid de svenska

sjukhusen, ha uppenbarligen betingats främst av två orsaker, dels önskemale

att av beredskapsskäl upprätthålla en inhemsk produktion av röntgenfilm,

dels ock angelagenheten av att genom minskad import begränsa

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Statsutskottets utlåtande ni 177.

behovet av utländsk valuta. Beredskapssynpunkterna äro givetvis alltjämt

synnerligen betydelsefulla, under det att valutatörhållandena såvitt gäller

röntgenfilm numera torde befinna sig i ett gynnsammare läge.

Det är enligt revisorernas mening högst angeläget, att Ceaverken genom

ökad forskning och förbättrad tillverkning sättes i stånd att höja röntgenfilmens

kvalitet.»

Utlåtanden ha avgivits av chefen för försvarsstaben och sjukvårdsberedskapsnämnden

(Del II, s. 116—118).

Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,

att aktiebolaget Ceaverken bör sättas i stånd att genom ökad forskning förbättra

kvaliteten på den av bolaget tillverkade röntgenfilmen. Av årets statsverksproposition

(bil. 12, p. 47) framgår emellertid, att Kungl. Maj,:t har sin

uppmärksamhet fäst på förevarande spörsmål, varför utskottet ansett sig

kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

18 :o) Särskilda kostnader för handels- m. fl. register. Under handelsdepartementet,

§ 33, ha revisorerna förordat en höjning av avgifterna för registrering

av anmälningar till handels- och föreningsregistren (Del I, s. 217—219).

Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura

och lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar skola hos länsstyrelserna

föras handels- respektive föreningsregister. En fortlöpande tryckt samling

för hela riket av de i Post- och Inrikes Tidningar kpngjorda anmälningarna

utgives jämte register genom patent- och registreringsverkets försorg.

Vid kungörelseförfarandet ha registreringsmyndigheterna vissa kostnader

för annonseringen. Till bestridande därav anvisade 1911 års riksdag ett förslagsanslag

av 4 000 kronor, varjämte medgavs att inflytande registreringsavgifter

finge uppföras å anslaget såsom särskilda uppbördsmedel. Alltsedan

budgetåret 1935/36 redovisas avgifterna på riksstatens inkomstsida såsom

»Avgifter för registrering i förenings- m. fl. register».

Avgifterna för registreringen ha vid flera tillfällen fprhöjts. De nuvarande

avgiftsbeloppen, vilka fastställts att gälla fr. o. m. år 1943 (SFS 1942: 941

och 942), äro följande:

Handelsregistret:

a) då firma första gången anmäles av enskild näringsidkare........ kr.

b) då firma första gången anmäles av handelsbolag................ 20 »

c) då anmälan eljest sker........................................ 10 ’>

Föreningsregistrct:

a) då ansökan om förenings registrering göres, så ock då flyttning av

styrelsens säte till annat län eller ändring av firman for ny fullständig

inskrivning anmäles................................ 30 kr.

b) då anmälan eljest sker........................................ 10 »

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Nedanstående sammanställning utvisar dels inkomstbeloppen, dels ock utgifterna

för registreringen under följande räkenskapsår enligt budgetredovisningen

:

Räkenskapsår Inkomster Utgifter överskott Brist

kr. kr. kr. kr.

1912 ..................... 21 984 24 581 2 597

1927/28 ................... 71 077 83 685 12 608

1932/33 ................... 102 589 119 602 17 013

1937/38 ................... 119 858 139 955 20 097

1939/40 ................... 80 705 137 098 56 393

194°/41 ................... 85 904 115 463 29 559

1941/42 ................... 91 217 129 023 37 806

1942/43 ................... 161 436 172 137 10 701

1943/44 ................... 240 374 212 523 27 851

1944/45 ................... 278 744 228 485 50 259

1945/46 ................... 338 058 254 978 83 080

1946/47 ................... 334 906 253 286 81 620

1947/48 ................... 290 739 270 736 20 003

1948/49 ................... 268 276 282 112 13 836

_ Revisorerna framhålla, att utgiftsbeloppen endast avse direkta annonsei

ingskostnader samt tre femtedelar av patentverkets kostnader för tryckning.

Myndigheternas kostnader för registreringen i övrigt, främst för personal,

bestridas i sin helhet av staten.

I en i mars 1942 inom handelsdepartementet avgiven promemoria med förslag

angående registreringen av landets företagare (SOU 1942:23) anföres

i fråga om kostnaderna för ifrågavarande registrering, att utgiftsstegringen

i första hand sammanhängt med de höjda annonseringspriserna. Till ökningen

anses även ha bidragit att alltsedan år 1925 anmälan om postadress

skall intagas i kungörelserna, att utrensning ur handelsregistret av firmor

för nedlagda rörelser i betydande omfattning ägt rum, varvid kungörandet

av anmälan härom varit avgiftsfritt, samt att tidigare utgående rabatter å

kungörelser i ortstidningar sänkts eller helt indragits.

Revisorerna ha uttalat följande.

»Avgifterna för registrering av anmälningar till handels- och föreningsregistren

ha varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas utgifter för

annonsering av anmälningar till registren ävensom viss del av patentverkets

tryckningskostnader för samlingar av i registren kungjorda uppgifter. Av den

lämnade redogörelsen framgår, att dessa kostnader tidigare överstigit erlagda

avgifter och alltså delvis kommit att stanna på statsverket. Sedan 1940 års

revisorer påtalat detta förhållande, vidtogs fr. o. in. år 1943 sådan höjning

av avgifterna, att statsverket under de närmaste åren erhöll täckning för sina

utgifter. Under det sist förflutna budgetåret ha emellertid statsverkets kostnader

ånyo överstigit influtna avgifter, sannolikt beroende på höjning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

annonspriserna. Då enligt revisorernas mening statsverket icke bör åsamkas

några kostnader för ifrågvarande bestyr, synes en höjning av avgifterna

böra komma till stånd.»

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, patent- och registreringsverket,

statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Blekinge och Västernorrlands län. (Del II, s. 118 126).

Utskottet. Revisorernas förslag om höjning av förevarande avgifter har

tillstyrkts av såväl patent- och registreringsverket som överståthållarambetet

och de i ärendet hörda länsstyrelserna, varvid dock samtidigt framhållits,

att höjningen torde kunna begränsas till avgifterna för anmälningar till föreningsregistret.

Statens priskontrollnämnd har för sin del förordat uppskov

med beslut i frågan, till dess kostnadsutvecklingen bättre kunde överblickas.

Enligt utskottets uppfattning förefinnes anledning att antaga, att med bibehållande

av nuvarande avgifter ett årligt underskott för statsverket är att

påräkna jämväl för framtiden. Vid sådant förhållande finner utskottet det

påkallat, att frågan om en rimligare avvägning av avgiftsbeloppen upptages

till prövning redan nu.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhalla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av

revisorerna angivna syftet.

19;o) Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna. Under inrikesdepartementet,

§ 34, ha revisorerna uttalat sig för åtgärder i syfte att minska kostnaderna

vid vanföreanstalterna (Del I, s. 220 230).

Inom landet finnas fyra vanföreanstalter, i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg

och Härnösand. Anstalterna drivas av privata föreningar, vanförevårdsföreningarna,

vilka numera åtnjuta betydande statsbidrag för sin verksamhet.

Sålunda anvisas årligen å riksstaten ett förslagsanslag, benämnt Bidrag

till vanföreanstalter, ävensom ett obetecknat anslag å 36 000 kronor per år

till Bidrag till kuratorsverksamhet vid vanföreanstalterna. Dessutom utg

avsevärda bidrag för förvärvande eller uppförande av fastigheter, byggnadsarbeten

o. d., för vilka ändamål särskilda anslag i förekommande fall anvisas

Avkastningen av föreningarnas egna tillgångar och deras Övriga egna

inkomster ha efter hand kommit att spela en allt mera underordnad roll

för finansiering av vanföreanstalternas drift. Numera användas dessa medel

huvudsakligen för kuratorsverksamhet, annan hjälpverksamhet, en del

smärre anläggningsarbeten, åtgärder för patienters och elevers trevnad m m.

Statens utgifter under senare år å anslaget till Bidrag till vanföreanstalter

framgå av följande sammanställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Budgetår

Anslag

kr.

Nettoutgift

kr.

Merutgift

kr.

1943/44

2 850 000

3 514 140

664 140

1944/45

3 350 000

4 562 377

1 212 377

1945/46

3 530 000

4 608 442

1 078 442

1946/47

3 770 000

5 168 819

1 398 819

1947/48

4 180 000

6 637 523

2 457 523

1948/49

5 580 000

6 794 956

1 214 956

1949/50

6 130 000

—

Av tabellen framgår, att kostnaderna under de senast förflutna sex budgetåren

i det närmaste fördubblats ävensom att anslagen — trots den betydande

uppräkning, som successivt ägt rum — överskridits med avsevärda

belopp. Med hansyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att

närmare undersöka, huru utgifterna fördela sig på de olika vanföreanstalterna,

respektive på de olika grenarna av deras verksamhet, ävensom vilka

dnfIresultat som redovisats av de olika anstalterha (s. 221_227).

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ha, erinra revisorerna vidare, i sitt

betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanföreyårdeps

organisation (SOU 1948:41) behandlat frågan om den framtida finansieringen

av denna vård. De sakkunniga, som ansett den nuvarande finansieringsformen

olämplig, ha bh a. förklarat, att statens bidrag till den ortopediska

vården borde utformas efter liknande grunder som för kroppssjukvården

i övrigt, och ha i sådant hänseend^ hänvisat till den utredning som

påginge genom statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården. I enlighet

härmed borde statens bidrag till vanföreanstalterna utgå såsom vårddagsbidrag,

medan övriga kostnader borde bestridas av vederbörande landsting

eller städer, som icke deltaga i landsting. Staten borde även framdeles

svara för byggnaders uppförande och underhåll samt inventariers anskaffande

vid de till anstalten knutna klinikerna liksom för ifrågavarande yrkesskolor,

skolhem och arbeishem. Särskilda statsbidrag borde tills vidare

utgå till poliklinikerna. — De sakkunniga ha vidare förordat, att sfaten helt

skulle svara för yrkesskolornas, skolhemmens och arbetsbemmens yerksamhet

samt till största delen även för kuratorsverksamheten. Vanförevårdsföreningarnas

egna medel skulle enligt dessa förslag få disponeras

för andra utgifter, såsom understöd, arbetscentralernas drift, vissa resekostnader

för kuratorer, premier och stipendier samt anordningar för patienters

och elevers trevnad.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha statsutgifterna för bidrag

till vanföreanstalterna ökat i betydande omfattning; kostnaderna under

de senaste sex åren ha i det närmaste fördubblats. Det framgår även

att de nuvarande bidragsformerna på detta område äro föga ändamålsenliga,

vilket särskilt återspeglas i det förhållandet, att de extraordinära utgifterna

för täckande av driftunderskott representera omkring hälften av statens

sammanlagda bidrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Statsutskottets utlåtande nr 177-

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga, som uppmärksammat det nuvarande

bidragssystemets brister, ha i sitt betänkande förordat nya former för

finansiering av denna verksamhet. Revisorerna ha med hänsyn härtill icke

lunnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. Intill

dess statsmakterna tagit ställning till den mera vittutseende frågan om

formerna för statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag i

nämnda hänseende, som i vad avser vanförevården må föranledas av de sakkunnigas

utredning, torde nuvarande bidragsformer kunna bibehållas. Emellertid

bär den väntade reformen på detta område icke få leda till minskade

ansträngningar att inom verksamhetens nuvarande ram genomföra rationaliseringar

samt därigenom begränsa statsverkets utgifter, särskilt som det

i rådande ekonomiska läge är ovisst, när en omorganisation på detta område

kan komma att genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang även

c-rinra om att i 1949 års statsverksproposition förutsatts, att från såval anstaltsledningarnas

som i förekommande fall medicinalstyrelsens sida iakttoges

samma stränga återhållsamhet vid bedömandet av utgiftsbehovet, som

i rådande läge måste tillämpas för alla områden av statlig och statsunderstödd

verksamhet.

De starkt ökade statsutgifterna för de ändamål, varom här är fråga, ha

föranlett revisorerna att verkställa vissa undersökningar rörande de olika

utgiftsposternas sammansättning ävensom företaga vissa jämförelser såväl

mellan skilda verksamhetsgrenar inom respektive anstalter som i avseende

å förhållandena de olika anstalterna emellan. Revisorerna äro väl medvetna

om att de driftekonomiska resultat, som framkommit vid de gjorda undersökningarna

och vilka i det föregående redovisats, i vissa avseenden kunna

vara ofullständiga. Det oaktat torde materialet ge tillräckliga hållpunkter

för ett bedömande i stort av de faktorer, som främst påverkat det ekonomiska

utfallet av verksamheten.

I fråga om det totala driftresultatet uppvisar stockholmsanstalten absolut

sett större underskott än övriga anstalter; relativt sett ligger underskottet

för 1948 över medeltalet för samtliga anstalter. Påfallande synes vara, att

underskottet vart och ett av de två senaste åren stigit med störi e belopp än

omslutningen. Detta innebär, att samtidigt som bruttoutgifterna ökat bruttoinkomsterna

undergått en minskning. Helt allmänt sett vill det synas revisorerna,

som om en större anstalt med dess i regel bättre möjligheter till rationalisering

i olika avseenden borde äga större förutsättningar att hålla

underskottet på en procentuellt lägre nivå än de mindre anstalterna. Av

övriga anstalter har liälsingborgsanstalten relativt sett under samtliga åi

uppvisat det största underskottet. Omslutningen vid denna anstalt är dock

icke hälften så stor som vid stockholmsanstalten.

Underskotten hänföra sig väsentligen till två verksamhetsgrenar, nämligen

dels sjukavdelningarna och dels yrkesskolor och elevhem. Revisorerna

ha därför ägnat särskild uppmärksamhet åt det ekonomiska utfallet av dessa

verksamhetsgrenar. De driftresultat, som redovisats i det föregående, förete

påfallande skiljaktigheter de olika anstalterna emellan.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. G samt. Nr 177.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 177.

Vad forst sjukavdelningarna angår, är driftresultatet sämst vid anstalten

i Stockholm, vilken för år 1948 uppvisar en bruttounderhållskostnad per dag

och patient av 24 kronor 41 öre mot en lägsta kostnad — vid anstalten i Härnösand

— av 16 kronor 83 öre. Orsaken härtill är främst de höga avlömngskostnaderna,

vilka uppgå till 16 kronor 83 öre per underhållsdag mot i

Harnosand endast 11 kronor 9 öre. Även i fråga om antalet å sjukavdelningarna

anstallda befattningshavare uppvisar stockholmsanstalten en ofördelaktig

bild. Sålunda uppgår antalet befattningshavare per vårdplats till 0,66

vid denna anstalt mot omkring 0,5 vid övriga. Även med beaktande av vissa

tor anstalten i Stockholm speciella förhållanden — bl. a. beträffande undervisningsverksamheten

— vilka kunna motivera ett relativt sett större personalbehov

än vid övriga anstalter, synas revisorerna möjligheter böra förchgga

att åstadkomma vissa personalbesparingar. Det är att märka, att personaluppsättningarna

vid övriga anstalter — trots otvivelaktiga skiljaktigheter

i fråga om förutsättningarna för driften — hålla sig på en tämligen

jamn nivå. b

Eeträffande administrations- och ekonomipersonal är stockholmsanstalten

jämförlig med övriga anstalter, medan däremot härnösandsanstalten i

detta hanseende redovisar ett oförmånligt kostnadsläge. Det vill synas som

om en anpassning efter erfarenheterna vid Övriga anstalter borde kunna

leda till en mera rationell organisation även vid härnösandsanstalten.

Vad härefter angår de driftresultat, som i det föregående redovisats för

yrkesskolor och elevhem, bör förutskickas, att det beträffande dessa verksamhetsgrenar

är förenat med större svårigheter att draga några bestämda

slutsatser. Hansyn måste här i särskilt hög grad tagas till sådana faktorer

som olika undervisningsformer, undervisningens differentiering, elevhemmens

allmänna standard in. in. De variationer i kostnadshänseende, som

aven i fråga om dessa verksamhetsgrenar kunnat påvisas, ge dock enligt

revisorernas mening belägg för att ett effektivt utnyttjande av erfarenheerna

vid de olika anstalterna borde kunna resultera i minskade kostnader

Aven på detta område har utvecklingen under de senaste åren medfört påtaglig

försämring av driftresultatet, såväl absolut som relativt sett, och det

ar darfor av särskild vikt, att alla möjligheter till förbättring av resultaten

tillvaratagas.

För att i detalj kunna påvisa, vilka åtgärder som vid de skilda anstalterna

bora genomforas for nedbringande av kostnaderna, skulle självfallet erfordras

mera ingående undersökningar än de som ligga inom revisorernas möjligheter.

Med den i det föregående lämnade redogörelsen ha revisorerna vetat

fasta uppmärksamheten på en del förhållanden, beträffande vilka redan

ett studium av anstalternas ekonomiska redogörelser kan giva anledning till

påpekanden och erinringar. Mera i detalj gående undersökningar böra givetvis

företagas i den omfattning omständigheterna därtill föranleda. Fn inbördes

jämförelse av de olika kostnadsslagen vid respektive anstalter bör

oar^d skapa goda utgångspunkter för ett bedömande av på vilka områden

åtgärder bora vidtagas. Narmast synes det böra ankomma på medicinalsty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177. 01

reisen att taga de initiativ, som erfordras härvidlag. Under alla forhållanden

anse revisorerna mot bakgrunden av den hittillsvarande kostnadsutvecklingen

vid vanföreanstalterna i allmänhet och särskilt vid anstalternas sjukavdelningar

samt Yrkesskolor och elevhem det vara motiverat, att en skarpt

uppmärksamhet kommer till stånd beträffande möjligheterna att vinna

besparingar på förevarande område.»

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen och Svenska vanf orevår dens

centralkommitté (Del II, s. 126—137).

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att statsverkets utgifter

i form av bidrag till vanföreanstalterna successivt stegrats under senare

år. Det ekonomiska utfallet av verksamheten företer dessutom påtagliga

skiljaktigheter de olika anstalterna emellan. Utskottet finner därför i likhet

med revisorerna angeläget, att särskilda åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa

kostnaderna, självfallet under beaktande av att vårdstandarden därigenom

icke eftersättes. Då emellertid frågan om ortoped- och vanforevardens

organisation f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning i anslutning

till ett i ämnet avgivet sakkunnigbetänkande, har utskottet ansett sig kunna

inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

20:o) Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar.

Under de affärsdrivande verken, § 36, ha revisorerna framhållit vikten av

att järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn— Vislanda och

Bredåkra—Växjö snarast ombyggas till normalspår (Del I, s. 238 254).

1943 års järnvägskommitté avgav den 9 januari 1945 betänkande i två delar

rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. I Del II framlades förslag till

ombyggnad av blekingenätets linjer av 1 067 mm spårvidd, varjämte lämnades

en utförlig redogörelse för de i blekingenätet ingående linjernas tekniska

skick. I sistnämnda avseende anförde kommittén bl. a. följande.

Rälsen vore på många bandelar starkt sliten, och rälsbyte syntes vara

ofrånkomligt under de närmaste tio åren. Vidare vore det nödvändigt att

under den närmaste tiden utbyta och förstarka ett antal broar. Sakerhetsanläggningar

av mera modernt slag funnes endast pa ett fåtal stationer och

stationernas mötesspår vore otillräckliga vid stark trafik Lokens med

ålder vore hög: hälften av dem vore mera än 40 år gamla. De vore i allmänhet

för små och för svaga att draga större tåg med högre hastighet. Deras

kapacitet motsvarade icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken

vore ävenledes jämförelsevis ålderdomlig. Den rullande materielen vore på

det hela taget föråldrad och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning hade

under senare tid blott ägt rum i mycket begränsad omfattning.

Kommittén framlade även kostnadsförslag för blekingenätets förbättring

enligt olika alternativ. De erforderliga åtgärderna ansågos i samtliga fall

böra omfatta tio år och tänktes förlagda till åren 1945-1954. Kommittén

beräknade medelsbehovet till sammanlagt 40,3 miljoner kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 177

En narmare redogörelse för kommitténs uttalanden beträffande blekingenätets

järnvägar återfinnes å s. 239—241 i revisorernas berättelse.

Frågan anmäldes för riksdagen genom propositionen 1946: 235. På de av

kommittén anförde skäl ansåg departementschefen, att ombyggnaden av

blekingenatets järnvägar borde inskränkas till att avse linjerna Karlskrona

—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö.

1 anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren två motioner

(II: 469 och II: 508). I den första hemställdes, att riksdagen måtte besluta,

att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—

Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—Kvarnamåla ombyggdes

på samma sätt. I den andra hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att

de föreslagna ombyggnaderna av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad,

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår skulle påbörjas

s-a snart de tekniska förberedelserna härför fullbordats, samt uttala sig för

att även linjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla omkyggdes

till normalspår.

Statsutskottets utlåtande i frågan (nr 152) utmynnade i en hemställan,

a) att riksdagen måtte besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,

Karlshamn Vislanda och Bredåkra—Växjö skulle ombyggas till normalspår;
b)

att motionen 11:508 i vad den avsåge tidpunkten för påbörjandet av

ifrågavarande ombyggnad ej måtte av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 11:469 och 11:508,

sistnämnda motion i vad den avsåge ombyggnad till normalspår av linjerna

Solyesborg—Horviken och Norraryd—Kvarnamåla, giva till känna vad utskottet

rörande de i motionen avhandlade frågorna anfört.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan (skr. nr

Med bifall till en av Kungl. Maj:t i proposition nr 211 gjord hemställan

anvisade samma års riksdag å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47

ett inyesteringsanslag av 8 miljoner kronor till ombyggnad till normalspår

av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och BredåkraVäxjö.

Genom ämbetsskrivelse den 21 juni 1946 delgav Kungl. Maj :t järnvägsstyrelsen

riksdagens beslut samt anbefallde styrelsen att — med beaktande

av vad departementschefen till statsrådsprotokollet över kommunikationsarenden

for den 5 april 1946 anfört och under hänsynstagande till innehållet

i riksdagens skrivelse 1946:210 — vidtaga de förberedande åtgärder som betingades

av nämnda beslut.

Under erinran om vad i ärendet sålunda förevarit hemställde 1943 års

jarnvagskommitté i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet

den 19 december 1946, att järnvägsstyrelsen måtte bemyndigas att, förutom

det planeringsarbete som den redan ålagts, omedelbart och i lämplig utsträckning

ordna underhållsarbetet på de linjer, som enligt riksdagens bes

ut skulle ombyggas, på så sätt, att den nya matericlen eller de förbättra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Statsutskottets utlåtande nr 177.

de och reparerade anordningarna lämpligen kunde användas även vid noimalspårsdrift

på ifrågavarande linjer.

Sedan järnvägsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 27 januari 194/ tillstyrkt

bifall till den av kommittén gjorda framställningen, bemyndigade

Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 7 februari 1947 järnvägsstyrelsen

att vid underhåll av och materielanskaffning för smalspåriga järnvägslinjer,

vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skulle ombyggas till normalspåriga,

i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka kunde underlätta

införande i sinom tid av normalspårsdrift. o

Frågan om ombyggnaden av blekingejärnvägarna var härefter ar 1945

föremål för en interpellation i riksdagen. Å s. 249 i revisorernas berättelse

återgives i huvudsak interpellationssvaret.

I en den 6 mars 1948 dagtecknad framställning till chefen för kommunikationsdepartementet

anhöllo representanter för Sölvesborgs stad, Bromolla

köping samt Mjällby, Ysane och Sölvesborgs landskommuner, att statsmakterna

till välvillig prövning måtte upptaga frågan angående omedelbart igångsättande

av ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona

Kristianstad och Sölvesborg—Hörviken. Över framställningen ha remissyttranden

avgivits av järnvägsstyrelsen den 13 juli 1949 och av arbetsmarknadsstyrelsen

den 7 oktober 1949 (s. 250 och 251).

Revisorerna ha gjort töljande allmänna uttalande.

»Då genom propositionen 1946:235 förslag förelädes riksdagen om en

ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona Kristianstad,

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, underströks av föredragande

departementschefen, att frågan om en förbättring av blekingenatets järnvägar

vore angelägen och att den förordade ombyggnaden därför icke borde

uppskjutas någon längre tid. Av statsfinansiella skäl och med hänsyn till

läget på arbetsmarknaden ansågs ombyggnaden dock icke böra utföras förrän

dylika arbeten befunnes erforderliga såsom led i åtgärder för sysselsättning

av friställd arbetskraft. I enlighet härmed åtföljdes riksdagens principbeslut

i frågan icke av någon medelsanvisning i vidare mån än att å allmän

beredskapsstat ett belopp av 8 miljoner kronor ställdes till förfogande

för här berörda ändamål. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt, att tidpunkten

för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke uteslutande

kunde bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Sedermera har järnvägsstyrelsen av Kungl. Maj :t erhållit ett allmänt bemyndigande

att vid underhåll av och materielanskaffning för smalspåriga

järnvägslinjer, vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skola ombyggas

till normalspåriga, i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgäider

som kunna underlätta införande i sinom tid av normalspårsdrift. Enligt

av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ha emellertid några

mera omfattande arbeten icke igångsatts med stöd av detta bemyndigande.

De av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärderna In» sålunda i huvudsak

inskränkts till omdikningar och breddning av järnvägsbankar i mindre

skala samt grusning o. d. i samband med det normala underhållet, ear
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 177.

jämte även visst rälsutbyte ägt rum. Av riksdagen förutsatta planeringsåtgärder

för bl. a. markfrågornas lösande synas ej heller ha kommit till

utförande i någon större utsträckning.

Revisorerna ha under en resa i Blekinge haft tillfälle att närmare studera

de ifrågavarande järnvägsförhållandena. Revisorerna ha därvid bibragts

uppfattningen, att förevarande spörsmål är en angelägenhet av största

vikt för länet icke minst ur näringsekonomiska och befolkningspolitiska

synpunkter. Visserligen ha under senare år en del nya industrier förlagts

till Blekinge, men å andra sidan torde vara uppenbart, att de praktiska olägenheter

av skilda slag som sammanhänga med smalspårsdriften måste

verka starkt hämmande på en av många skäl önskvärd vidareutveckling

av landsdelens näringsliv. Framför allt med hänsyn till den starka utflyttningen

från landsbygden synes behov föreligga av en ökad industriell differentiering,

vilken kan förväntas leda till ökade arbetstillfällen och förbättrade

utkomstmöjligheter. Även i rent tekniskt avseende få de ifrågavarande

järnvägslinjerna anses vara i hög grad eftersatta.

För egen del vilja revisorerna understryka de uttalanden som tidigare i

skilda sammanhang gjorts till förmån för en förbättring av blekingenätets

järnvägar. Anledningen till att en dylik förbättring icke omedelbart kunnat

komma till stånd är, såsom av det föregående framgår, att finna i den

omständigheten, att de i princip beslutade ombyggnadsarbetena ansetts böra

ske först i samband med allmänna åtgärder för sysselsättning av friställd

arbetskraft. Statsmakternas ifrågavarande beslut torde emellertid böra ses

mot bakgrunden av då ännu rådande farhågor för att efterkrigstiden skulle

komma att utmärkas av en betydande arbetslöshet. Någon sådan arbetslöshet

har dock icke uppstått, och frågan om igångsättande av offentliga beredskapsarbeten

av större omfattning lärer, därest icke exceptionella förhållanden

inträffa, icke bliva aktuell inom en näraliggande framtid. Detta

innebär att de allmänna förutsättningar, på vilka förberörda beslut grundades,

helt förändrats. Fn följd härav är å andra sidan, att tidpunkten

tör ombyggnadsarbetenas programenliga påbörjande framflyttats på obestämd

tid, vilket icke kan anses vara rimligt eller gagneligt. Revisorerna

vilja därför ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn härtill det förevarande

spörsmålet bör upptagas till förnyad prövning. Det torde finnas desto starkare

skäl att icke betrakta detta problem enbart såsom en sysselsättningsfråga,

som riksdagen själv vid principbeslutets fattande givit uttryck åt

den i det föregående redan återgivna uppfattningen, att ett avgörande härutinnan

måhända finge träffas under beaktande a\ även andra omständigheter

än de rent arbetsmarknadspolitiska.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att riksdagen trots den sedan

någon tid tillbaka nödtvungna investeringsbegränsningen ställt betydande

kapitalbelopp till statens järnvägars förfogande, för de tre budgetåren

1947/50 uppgående till respektive 185,3, 126,4 och 100,3 miljoner kronor. För

nästkommande budgetår har järnvägsstyrelsen gjort framställning om anvisande

av investeringsanslag för tillhopa 162,3 miljoner kronor. Det lärer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

55

emellertid kunna ifrågasättas, huruvida samtliga de utgiftsändamål, för

vilka dessa medel disponerats eller avses skola disponeras, skulle i fråga

om angelägenhetsgrad äga företräde framför den nu berörda ombyggnaden.

Det belopp som beräknats erforderligt för den första byggnadsetappen

svnes i vart fall icke vara av den storleksordning, att det icke skulle kunna

inrymmas inom det ordinarie investeringsprogrammet för visst budgetår

utan eftersättande av andra lika betydelsefulla projekt. Under ärendets

tidigare behandling bar från skilda håll vitsordats, att ombyggnaden av

samhällsekonomiska skäl är starkt motiverad. Ur rättvisesynpunkt måste det

även anses vara mindre tillfredsställande, att år efter år en av sina kommunikationer

starkt beroende landsdel i sin helhet undantages från ett upprustningsarbete,

vilket i såväl förenämnda proposition som riksdagens därav

föranledda skrivelse angivits vara angeläget och icke böra uppskjutas

någon längre tid. Ett särskilt spörsmål utgör frågan i vad mån de för ombyggnaden

erforderliga medlen skola ingå i statens järnvägars förräntningspliktiga

kapital, vartill revisorerna icke finna anledning att nu taga ställning.

Det må i förevarande sammanhang vidare erinras om att blekingejarnvägarnas

materiel redan vid 1940-talets början ansågs vara föråldrad och

starkt försliten. Sedan dess ha förhållandena härutinnan otvivelaktigt ytterligare

förvärrats. Järnvägsstyrelsen har med anledning härav sett sig nödsakad

att företaga viss nyanskaffning av ånglok, lokomotorer, rälsbussar

m. m. Kostnaderna härför kunna enligt från styrelsen inhämtade uppgifter

beräknas till närmare 4 miljoner kronor, vari även ingår värdet av beställd

materiel. Revisorerna finna det tveksamt, huruvida en dylik nyanskaffning

— för vilken medel äskats i sådana former att riksdagen, åtminstone

i vad gäller nyinköp av rälsbussar och därtill hörande släpvagnar,

saknat möjlighet att bedöma för vilka banor materielen vore avsedd —

kan anses stå i överensstämmelse med vad statsmakterna avsett och uttalat

i samband med 1946 års principbeslut i frågan. Investeringar av detta

slag torde även på längre sikt ställa sig relativt dyra, enär den rullande

materielen självfallet måste undergå kostnadskrävande ändringsarbeten i

samma mån som banorna byggas om till annan spårvidd. Fråga är om icke

investeringar av samma storleksordning i arbeten för banornas breddning

skulle i längden givit bättre resultat för det allmänna.

Oavsett spörsmålet om tiden kan anses vara inne att nu upptaga 1946

års riksdagsbeslut till omprövning, bör emellertid enligt revisorernas uppfattning

möjlighet föreligga för järnvägsstyrelsen att inom ramen för det

av Kungl. Maj :t redan lämnade bemyndigandet bedriva de påbörjade övergångsarbetena

i snabbare och effektivare takt än hittills. Under rubriken

Underhåll av bana och byggnader ha i statens järnvägars kostnadsstater för

budgetåren 1947/50 upptagits respektive 84,2, 95,5 och 100,o miljoner kronor.

Av dessa belopp ha endast respektive 185 000, 240 000 och 375 000 kronor

avsetts för nu ifrågavarande ändamål. De medel som i fortsättningen

komma att anvisas härför böra kunna bliva av en helt annan storleksord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 177.

ning. Av arbetsmarknadsstyrelsens i det föregående återgivna yttrande framgår,

att av arbetsmarknadspolitiska skäl något hinder mot en forcering av

ombyggnadsarbetena icke numera föreligger.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den förevarande frågan

måste anses vara av den allmänna betydelse, att dess lösning icke utan

allvarliga återverkningar i olika avseenden kan skjutas ytterligare på framtiden.

»

Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen

och länsstyrelsen i Blekinge län (Del II, s. 156—163).

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Hällgren m. fl.

(I: 136) och den andra inom andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården

m. fl. (II: 193), vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj.t anhålla att ombyggnadsarbetena av blekingejärnvägarna snarast förverkligas.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet hänvisa till motionen II: 193.

Ltskottet. De synpunkter som av revisorerna anlagts på frågan om ombyggnad

till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar ha starkt

understrukits av länsstyrelsen i Blekinge län. Jämväl arbetsmarknadsstyrelsen,

som låtit verkställa en särskild utredning om antalet arbetslösa i

nämnda län per den 7 januari 1950, har funnit det önskvärt, att ombyggnadsarbetena

få bedrivas på sådant sätt, att ombyggnaden kan färdigställas

inom en icke alltför avlägsen framtid. Järnvägsstyrelsen har för $in

del under vissa förutsättningar ansett sig kunna biträda revisorernas förslag,

att 1946 års principbeslut i frågan i erforderliga delar upptages till

förnyad prövning. I nära anslutning till revisorernas uttalanden har slutligen

i de båda likalydande motionerna 1:136 och 11:193 hemställts, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att ombyggnadsarbetena av blekingejärnvägarna

snarast förverkligas.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att för nu berörda ändamål ett

investeringsanslag av 8 miljoner kronor anvisats å allmän beredskapsstat.

Såsom revisorerna påpekat, är det emellertid i nuvarande läge synnerligen

ovisst, när frågan om igångsättande av offentliga beredskapsarbeten i

större omfattning kan komma att aktualiseras. I förevarande fall innebär

detta, att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas programenliga påbörjande

framflyttats på obestämd tid. I likhet med revisorerna och motionärerna

hyser utskottet den uppfattningen, att ett dylikt dröjsmål måste vara ägnat

att ingiva betänkligheter i skilda avseenden.

Sålunda torde icke minst böra uppmärksammas de allvarliga följdverkningar

som ett ytterligare uppskov med lösandet av denna fråga kan komma

att medföra för näringslivet i Blekinge. En av sina järnvägskommuni
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 177.

57

kationer starkt beroende landsdel lärer heller icke rimligen år efter år kunna

helt undantagas från den tekniska upprustning som f. n. håller på att

genomföras inom statsbanenätet i övrigt. I såväl propositionen 1946: 235 som

riksdagens därav föranledda skrivelse har dessutom givits uttryck åt den

uppfattningen, att en förbättring av blekingenätets järnvägar vore angelagen,

varför den av 1943 års järn vägskommitté förordade ombyggnaden icke

borde uppskjutas någon längre tid. Av remissutlåtandena framgår vidare,

att de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för ett igångsättande av

här ifrågavarande företag numera te sig väsentligt gynnsammare än för

fyra år sedan. Hänsyn torde i detta sammanhang slutligen böra tagas till

vad riksdagen i sin ovannämnda skrivelse uttalat, nämligen att ett avgörande

i denna fråga måhända finge träffas under beaktande av jämväl andra

synpunkter än dem som ligga till grund för statsmakternas beslut att å

allmän beredskapsstat anvisa medel i arbetslöshetsbekämpande syfte.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finner sig utskottet böia

tillstyrka revisorernas av remissmyndigheterna biträdda förslag, att 1946

års principbeslut i frågan göres till föremål för omprövning. Därvid synes

främst böra övervägas, huruvida icke tidpunkten nu kan anses vara inne

att upptaga här berörda ombyggnadsarbeten på statens järnvägars ordinarie

investeringsprogram. I avvaktan på resultatet av en dylik omprövning

bör, på sätt revisorerna förutsatt, möjligheter föreligga för järnvägsstyrelsen

att inom ramen för det av Kungl. Maj :t redan lämnade bemyndigandet

bedriva de påbörjade övergångsarbetena i snabbare och effektivare

takt än hittills.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas uttalande

samt motionerna 1:136 och 11:193, i skrivelse till Kungl.

Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.

21 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av

den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

22 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse

nr 72 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 10 februari 1950, lämnat en

redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse

den 18 maj 1949, nr 262, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers

berättelse.

5 intrång till riksdagens protokoll 1956. 6 sand. .Vr 177.

opaginerad Kontrollera mot PDF

00 Statsutskottets utlåtande nr 177.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

o utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

att Kungl. Maj:t beträffande flertalet i ovannämnda riksdagsskrivelse

upptagna punkter vidtagit åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet. Frågan

rörande ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av änibets- eller tjänstemän, är doek alltjämt föremål för övervägande inom

vederbörande departement. Utskottet förutsätter, att denna fråga ägnas fortsatt

uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan uttalade

önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena det medgiva.

Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt

uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 19 maj 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från f örsta kammaren: herrar Rickard Lindström, Sven Larsson, Gränebo,

Gustaf Karlsson, Iwar Anderson, fröken Andersson, herrar Sundelin

Leander, von Heland, Lundqvist, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Edin’

Andree och Axel Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, MalmfS^VdT-Bergström,

Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd, Mårtensson

i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad, Staxäng, Bergstrand, fröken Elmén, herrar

Persson i Vinberg, Jansson i Kalix och Henriksson.

50(641. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:319 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 19i9 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten