Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av b ang årdsför hållandena i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner''.

1950-05-23 · 14 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1950:192, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av b ang årdsför hållandena i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner''.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

1

Nr 192.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ordnande av b ang årdsför hållandena i Hälsingborg

jämte i ämnet väckta motioner''.

(4:e avd.)

I propositionen nr 243 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 31 mars 1950,

föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna ett den 28 och 29

december 1945 dagtecknat avtal mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs

stad angående ordnande av bangårdsförhållandena i staden.

Bangårdsförhållandena i Hälsingborg och därmed sammanhängande hamnoch

stadsplanefrågor bilda ett invecklat frågekomplex, vilket under inemot

ett halvsekel varit föremål för upprepade utredningar och förhandlingar.

I staden finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen

1) Ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande

huvudlinjen från Ängelholm (västkustbanan), vilken linje inom stadens område

framföres delvis på viadukt till färjestationen, där ett tågfärjeläge för

trafiken med Helsingör är anordnat,

2) Centralstationen (Hälsingborg C) med de två från Ramlösa station a

gemensam bana ingående huvudlinjerna från Åstorp och Billeberga.

Båda stationerna, vilka kunna betraktas såsom säckstationer, äro belägna

i stadens centrala del nära hamnen på ett avstånd från varandra av ca 500

meter. Mellan stationerna finnes ett förbindelsespår, vilket framgår öster om

Inre hamnen över det mellan stationerna belägna Hamntorget. Genom växlingsrörelser

överföras vagnar (i huvudsak godsvagnar) över detta spår mellan

de båda stationerna, men någon genomgående trafik av person- eller godståg

förekommer icke.

Sedan staten år 1938 förvärvat aktiemajoriteten i bl. a. Hälsingborg—

Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag och Hälsingborg Hässleholms järnvägsaktiebolag,

vilka bolag gemensamt begagnade Hälsingborgs centralstation,

upptogs bangårdsfrågan på initiativ av staden till förnyad behandling,

varvid för fortsatt utredning av densamma en delegation med representanter

för staden och statens järnvägar konstituerades den 4 oktober 1938 under benämningen

»Hälsingborgs bangårdskommitté år 1938».

I skrivelse den 16 februari 1943 till drätselkammaren i Hälsingborg framlade

kommittén ett principförslag till lösning av bangårdsfrågan, vilket sedermera

med vissa jämkningar lades till grund för kommitténs slutliga förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6'' samt. Nr 192.

1-1066 so

opaginerad Kontrollera mot PDF

* Statsutskottets utlåtande nr 192.

I en till nämnda skrivelse fogad promemoria har redogörelse lämnats bl. a.

för vissa vid tidigare utredningar framförda, men av bangårdskommittén icke

godtagna alternativförslag. Beträffande dessa sistnämnda förslag får utskottet

hänvisa till propositionen (s. 3—5).

Sasom resultat av bangårdskommitténs utredning bär framgått ett den 29

och 28 december 1945 dagtecknat mellan järnvägsstyrelsen å ena sidan samt

Hälsingborgs stad genom dess drätselkammare å andra sidan träffat, för styrelsens

del av Kungl. Maj ds godkännande beroende avtal angående ordnande

av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. Avtalet har godkänts av stadsfullmäktige

i Hälsingborg den 20 november 1945. Detta beslut, mot vilket en

minoritet inom stadsfullmäktige reserverat sig, har efter överklagande numera

vunnit laga kraft.

I skrivelse den 15 februari 1946 har järnvägsstyrelsen underställt avtalet

Kungl. Maj ds prövning.

Avtalet har såsom bilaga fogats till statsrådsprotokollet.

Beträffande det förslag till lösning av bangårdsfrågan och därmed sammanhängande

spörsmål, på vilket avtalet bygger, har styrelsen inledningsvis

anfört följande.

ForeLggande förslag ar i så måtto ofullständigt, att tågfärjeläget är avsett

att tuls vidare kvarligga på nuvarande plats. Vid en planerad framtida författning

av tarjestationen till annan plats, skall särskild överenskommelse

harom traffas parterna emellan. Vid utarbetandet av bangårdsförslaget ha

parterna emellertid räknat med, att en blivande och till tvenne tågfärjllägen

utvidgad farjestation skall anordnas på södra sidan om hamnen i direkt förbmdelse

med den nya centralstationen. Härigenom erhålles såväl för trafikarbetets

bedrivande som för den trafikerande allmänheten tillfredsställande

samordning mellan färjestationen och centralstationen, och skapas en ändamålsenlig

och värdig port för utlandstrafiken över Hälsingborg

Vad beträffar anläggningarna för persontrafik innebär förslaget i huvudsak,

att en ny personbangård skall komma till utförande, belägen på i stort sett

samma plats som nuvarande Hälsingborg C men av betydligt större dimensioner,

samt att Västkustbanan skall införas till den nya centralstationen i nuvarande

sträckning och över Inre hamnen, som helt igenfylles. Genom att

den nya personstationen sålunda anordnades som genomgångsstation, skulle

enligt järnvägsstyrelsens mening den betydande fördelen ernås, att vissa av

huvudtågen mellan Göteborg och Malmö framdeles kunde, i den mån så befunnes

lämpligt, framföras över Hälsingborg.

Förslaget innebär vidare en fullständig uppdelning mellan å ena sidan persontrafiken

och ilgodset och å andra sidan godstrafiken med gods- och rangerbangårdama

förlagda till Gamla exercisfältet, vilket är beläget i södra utkanten

av stadens bebyggelse. Härmed hade, framhåller järnvägsstyrelsen, också på

eu gång åstadkommits en rationell klyvning mellan den lokala godstrafiken

a ena sidan samt trafiken över hamnen å den andra och samtidigt för överskådlig

framtid tillräckligt utrymme beretts för bådadera. Så snart den nya

godsbangården blivit färdig, skulle nämligen den nuvarande södra gods- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

3

rangerbangården (väster om Sockerfabriken) övergå i stadens ägo samt erhålla

karaktären av hamnrangerbangård, vilken framdeles kunde av staden ombyggas

och utvidgas i samband med väntad utbyggnad av de egentliga hamnanläggningarna.

Den norra godsbangården, å vilken trafiken avsevärt minskats,

sedan viss del av godstrafiken redan år 1938 överflyttats till Hälsingborg C,

skulle frigöras från spår och dylikt, utom i vad som erfordrades för vagnrörelsen

till Norra hamnen.

Beträffande den ekonomiska uppgörelse mellan staten och staden, som avtalet

innefattar, har järnvägsstyrelsen anfört bl. a. följande.

Betraktat från ekonomisk synpunkt uppvisar förslaget enkla och klara

linjer. Så är i §§ 2—5 stadgat, att statens järnvägar skola utan lösen erhålla

de markområden, av vilka statens järnvägar anses för närvarande och för nu

överskådlig framtid kunna få behov för jämvägsändamål, medan de områden,

vilka beräknas bli obehövliga för sådant ändamål efter nu förevarande omgestaltning

av bangårdsförhållandena skola, likaledes utan lösen, tillika med därå

befintliga anläggningar överlämnas till staden. Av de för järnvägen erforderliga,

staden tillhöriga områdena överlåtes en del med full äganderätt vid avtalets

ikraftträdande, under det att i fråga om de områden, som icke erfordras

förrän vid en framtida utbyggnad av bangårdssystemet, staden endast förbundit

sig att överlämna desamma till statens järnvägar med full äganderätt

och med tillträde två år efter därom gjord framställning, dock tidigast år 1960.

En sammanställning av arealerna å de markområden, som bliva föremål för

byte parterna emellan, utvisar,

att de områden, som omedelbart skola överlämnas till statens

järnvägar, i areal tillhopa innehålla ........................... ca 121 520 kvm

att de områden, som äro upptagna i framtidsplanen och framdeles

skola överlåtas till statens järnvägar, i areal tillhopa

innehålla .................................................................. '' 66 300 kvm

samt att de områden, som staden förvärvar genom avtalet, i

areal tillhopa innehålla ............................................. -> 62 180 kvm.

I fråga om byggnadskostnaderna för förslagets genomförande innebär avtalet,

att statens järnvägar bekosta de för dess trafik avsedda nya anläggningarna,

medan staden bekostar erforderliga förändringar eller nyanläggningar

av hamnspår och kajer samt igenfyllning av Inre hamnen ävensom

erforderliga planskilda gatukorsningar, dock så att statens järnvägar skola

bidraga till kostnaderna för de planskilda gatukorsningarna i proportion till

de driftkostnadsbesparingar, som statens järnvägar göra genom tillkomsten

av de planskilda korsningarna.

Någon bestämd tidpunkt för anläggningsarbetenas färdigställande har icke

fixerats i avtalet utan möjlighet hålles öppen att rätta arbetstempot efter

konjunkturförhållandena och speciellt arbetsmarknadens utveckling.

Realiserandet av de i avtalsförslaget förutsedda åtgärderna har beräknats

draga en kostnad för statens järnvägar av 8 å 9 miljoner kronor, räknat efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 192.

dåvarande prisnivå. Därest den av avtalet antydda arbetsplanen kan följas,

medför detta, att nyssnämnda belopp kommer att behöva anvisas som investeringsanslag

för statens järnvägar under loppet av fem budgetår med i

stort sett lika fördelning på varje budgetår.

Mot det föreliggande förslaget har uppstått en stark opinion bland vissa

av Hälsingborgs invånare. Även åtskilliga andra personer i landet ha

anslutit sig till denna opinion. Vid ett den 28 december 1945 anordnat

offentligt möte bildades såsom organ för oppositionen en kommitté, benämnd

»opinionskommittén i bangårdsfrågan». Sedan kommittén riktat ett upprop

i frågan till stadens invånare, ha 12 309 i staden bosatta, till myndig ålder

komna personer genom undertecknande av petitionslistor biträtt ett av kommittén

framställt förslag om förnyad utredning av bangårdsfrågan.

I en till Kungl. Maj :t • ställd, den 4 april 1946 dagtecknad skrivelse har

opinionskommittén hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte i befintligt skick

godkänna det mellan Hälsingborgs stad och järnvägsstyrelsen träffade avtalet

utan måtte bereda möjlighet för en förnyad, allsidig behandling av

ärendet med hänsyn till de möjligheter att indraga västkustbanan öster och

söder om staden, som förelåge.

Angående den närmare innebörden av opinionskommitténs förslag torde

få hänvisas till propositionen (s. 8—11).

Med anledning av det mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad träffade

avtalet angående stadens bangårdsförhållanden ha kungl. automobilklubben

och motormännens riksförbund i särskilda skrivelser den 1 mars 1946

hemställt om ytterligare utredning i frågan under framhållande i huvudsak

att vid avtalets utformande behörig hänsyn icke tagits till motortrafiken och

därmed sammanhängande stadsplanefrågor.

I en till motormännens riksförbunds skrivelse fogad promemoria påpekas

bl. a. att man enligt en trafikprognos, som framlagts av utav bangårdskommittén

tillkallade experter, i framtiden borde räkna med en maximitrafik på

bilfärjeleden Hälsingborg—Helsingör av 1 800 in- och utgående fordon per dag

— lördagar och söndagar under sommarmånaderna — motsvarande ca 300

fordon sammanlagt i båda riktningarna per timme.

På grund av remisser har byggnadsstyrelsen den 23 juli 1946 avgivit utlåtande

i ärendet. Byggnadsstyrelsens skrivelse är åtföljd av ett den 25 juni

1946 dagtecknat yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (s. 12 och 13).

Sedan Kungl. Maj:t härefter anbefallt järnvägsstyrelsen att i samråd med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen inkomma med viss ytterligare

utredning, ha de tre verksstyrelserna den 4 januari 1950 framlagt ett

gemensamt utlåtande såsom resultat av utredningsuppdraget (s. 13 och 14).

Sedermera har Kungl. Maj:t den 11 januari 1950 anmodat länsstyrelsen i

Malmöhus län att bereda Hälsingborgs stad tillfälle att uttala sig om huruvida

staden önskar att i avbidan på den slutliga lösningen av bangårdsfrågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192. 0

träffa särskilt avtal med järnvägsstyrelsen i vissa av järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen berörda avseenden. Med

anledning härav ha Hälsingborgs stadsfullmäktige i skrivelse den 24 februari

1950 dels förklarat sig icke önska träffa särskilt avtal av det innehåll, som

avses i remissen, dels ock hemställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast pröva det

av järnvägsstyrelsen underställda bangårdsavtalet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har därefter i skrivelse den 18 mars 1950 avgivit

eget utlåtande i bangårdsfrågan (s. 14—16).

Slutligen har, sedan länsstyrelsen avgivit sitt utlåtande, till kommunikationsdepartementet

överlämnats en av stadsplanechefen i Hälsingborg G.

Sundbär g upprättad, den 27 mars 1950 dagtecknad promemoria angående

vissa sammanhang mellan generalplanearbetet och bangårdsfrågan i Hälsingborg

(s. 16 och 17).

Departementschef en har anfört följande.

»I Hälsingborg finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen dels

ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande huvudlinjen

från Ängelholm (Västkustbanan) och dels centralstationen (Hälsingborg

C) med de två från Eamlösa station på gemensam bana ingående huvudlinjerna

från Åstorp och Billeberga.

Bangårdsförhållandena i staden ha alltsedan seklets början vant föremål

för upprepade utredningar och förhandlingar. Huvudsyftet har härvid vant

att få till stånd en gemensam centralstation för samtliga till staden inlöpande

järnvägslinjer samt att på ett ändamålsenligt sätt anknyta tågfarjetrafiken

till denna station.

En bidragande orsak till att frågan tidigare icke vunnit sin lösning synes

ha varit den omständigheten, att ifrågavarande järnvägar förut vant uppdelade

på ett flertal ägare och intressenter. Sedan järnvägarna numera införlivats

med statsbanenätet, ha förutsättningar visat sig föreligga föi en uppgörelse

i bangårdsfrågan mellan stadens och järnvägsintressets representanter.

Staden och järnvägsstyrelsen ha sålunda i december 1945 träffat ett på statsmakternas

godkännande beroende avtal om ordnande av bangårdsförhållandena

i Hälsingborg. Detta avtal, som underkastats remissbehandling och ytterligare

utredningar i olika avseenden, har genom upprepade avtalstillägg successivt

förlängts — senast intill den 1 juli 1950.

Till grund för avtalet ligger ett förslag, som utarbetats av en särskild för

ändamålet tillsatt kommitté, benämnd »Hälsingborgs bangårdskommitté år

1938» och bestående av representanter för järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs

stad. Huvudprincipen i detta förslag är, att en centralstation av genomgångstyp

anordnas på nuvarande plats för Hälsingborg C, att nuvarande station

vid Hälsingborg F slopas såsom slutstation för tågen till och från Ängelholm

(västkustbanan) samt att en förbindelselinje från Hälsingborg F till Hälsingborg

C anordnas efter igenfyllning av den s. k. Inre hamnen.

Sedan med anledning av det träffade avtalet ett offentligt möte anordnats

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Statsutskottets utlåtande nr 192.

1 Hälsingborg, har en vid mötet tillsatt kommitté, benämnd »opinionskommittén

i bangårdsfrågan , hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte godkanna

avtalet i befintligt skick utan bereda möjlighet för en förnyad allsidig

behandling av ärendet, med hänsyn till de möjligheter att indraga västkustbanan

öster och söder om staden, som förelåge. Opinionskommittén har därefter

till Kungl. Maj:t överlämnat vissa genom kommitténs försorg utarbetade

alternativförslag till lösning av bangårdsfrågan. Huvudprincipen i dessa förslag

är, att Hälsingborgs centralstation, placerad i huvudsak på samma plats

som enligt bangårdskommitténs förslag, anordnas som en säckstation och västkustbanan

framdrages i eu kringgående linje öster och söder om staden in till

centralstationen.

Förutom opinionskommittén ha även kungl. automobilklubben och motormännens

riksförbund inkommit med framställningar om ytterligare utredning

i bangårdsfrågan.

Slutligen ha också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och

länsstyrelsen i Malmöhus län i sina remissyttranden framfört betänkligheter

mot bangårdskommitténs förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett

bangårdsfrågan icke vara tillräckligt utredd för att ett bindande avtal skulle

kunna träffas, byggnadsstyrelsen har direkt avstyrkt järnvägsstyrelsens framställning

om avtalets godkännande och länsstyrelsen har förklarat sig, i avsaknad

av en allsidig utredning, icke kunna uttala sig om hur bangårdsfrågan

rätteligen skall lösas.

Kritiken mot bangårdsavtalet synes i huvudsak ha följande innehåll.

Som en allmän anmärkning har framhållits, att bangårdskommitténs förslag

uppgjorts utan tillräckligt beaktande av andra viktiga planeringsspörsmål, som

röra stadsplane-, trafik-, väg- och hamnväsendet i staden. Bangårdsfrågan borde

enligt kritiken sålunda ha blivit föremål för studium i en generalplan för

Hälsingborg, innan den upptoges till avgörande.

Till denna allmänna anmärkning anknyter sig sedan ett flertal invändningar

rörande förslagets utformning i detalj.

Särskilt starkt har kritiken härvid riktats mot den föreslagna igenfyllningen

av Inre hamnen och framdragandet av en järnvägslinje med reguljär trafik

över det sålunda utvidgade Hamntorget. Dessa åtgärder anses komma att på

ett mindre lyckligt sätt minska sambandet mellan staden och Öresund samt

förstöra den säregna och vackra stadsbilden kring Hamntorget.

En annan fråga, som också tilldragit sig stor uppmärksamhet, är den av

bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid Hamntorget. Något förslag

om de nya färjelägenas placering har icke framlagts av kommittén. Av de överväganden

som skett i samband med kommitténs arbete har emellertid framgått,

att man tänkt sig att färjelägena skulle förläggas i omedelbar närhet av

den planerade nya järnvägsstationen. Med utgångspunkt härifrån har kritiken

tydligen utgått ifrån att större delen av biltrafiken till och från färjelägena

skulle komma att passera nämnda järnvägskorsning, och man har därvid befarat,

att svåra trafikstockningar skulle uppkomma, särskilt i betraktande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

7

den ökade järnvägstrafik över torget, som skulle bli en följd av alternativet

med en genomgångsstation.

Med hänsyn till den väntade förläggningen av färjelägena har det också

hävdats, att bangårdskommitténs förslag icke vore ägnat att tillgodose det

stora behovet av uppställningsplatser för bilar i omedelbar anslutning till

färjorna.

Vidare har framhållits, att förslaget förutsätter ett flertal komplicerade och

dyrbara planskilda korsningar, vilka med en annan lösning av bangårdsfrågan

till större delen skulle kunna undvikas.

Slutligen har anmärkts på att förslaget icke försetts med erforderliga kostnadsutredningar.

Med hänsyn till den kritik, som sålunda riktats mot bangårdsavtalet, föranstaltade

jag i maj 1947 om en utredning med syfte att utröna huruvida

förutsättningar förelåge för en partiell lösning av bangårdsfrågan med

avseende på den södra järnvägsinfartens samt den södra gods- och rangerbangårdens

definitiva förläggning i staden. Avsikten var att — utan föregripande

av det slutliga ställningstagandet till huvudfrågan om valet mellan genomgångs-

och säckstation — möjliggöra för staden att utan större dröjsmål lösa

de enligt uppgift mest brännande av de stadsplaneproblem, som sammanhänga

med bangårdsfrågan, samt att därefter utan nödtvungen forcering ytterligare

utreda och överväga de återstående spörsmålen. Utredningen, som utfördes

gemensamt av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen,

gav till resultat att nagra avgörande tekniska hinder för den

åsyftade dellösningen icke förelågo. Från stadens sida har man emellertid nu

förklarat sig icke vilja begagna sig av den erbjudna möjligheten och stadens

myndigheter vidhålla önskemålet, att bangårdsavtalet så snart som möjligt

måtte godkännas i befintligt skick. Det har framhållits, att ett snabbt avgörande

av bangårdsfrågan för stadens del är av största betydelse med hänsyn

till föreliggande planläggningsfrågor m. m. Även för statens järnvägars del

anses det nödvändigt att få klarhet i huru bangårdsförhållandena skola utformas,

så att erforderliga förbättringsarbeten på de nuvarande anordningarna

kunna göras med tanke på framtidsförslaget. Särskilt har härvid framhållits

behovet av att lösa frågan om ordnandet av trafiken mellan Hälsingborg och

Helsingör.

I den sålunda uppkomna situationen har jag ansett mig icke kunna medverka

till ytterligare uppskov med ställningstagandet till bangårdsavtalet.

Under den tid, som förflutit sedan avtalsfrågan bragtes under Kungl. Maj:ts

prövning, ha i flera avseenden ytterligare utredningar och klarlägganden skett,

vilka synas underlätta bedömningen av den föreliggande frågan.

Sålunda har stadsplanekontoret i staden nu överarbetat bangårdskommitténs

förslag till gatutrafikanordningar samt fullföljt arbetet på utformningen

av huvudtrafiklederna vid en lösning av bangårdsfrågan enligt det föieliggande

avtalet. I samband därmed har också en ungefärlig beräkning av kostnaderna

för avtalets genomförande kunnat göras och kostnadssumman har därvid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

angivits till 20,9 miljoner kronor, varav 10 å 11 miljoner kronor skulle belöpa

på statens järnvägar.

Det har vidare meddelats, att man numera från stadens sida överväger en

lösning av frågan om bilfärjelägets placering, enligt vilken detta skulle förläggas

till innersta delen av Norra hamnen eller i en särskild hamn utanför

norra vågbrytaren. Härigenom skulle skapas rikligt utrymme för bilparkering

och det skulle bli möjligt att leda en stor del av biltrafiken till och från

bilfäijorna i andra riktningar än över den besvärliga plankorsningen vid

Hamntorget.

I fråga om igenfyllningen av Inre hamnen har av representanter för staden

under hand framhållits, att en sådan åtgärd i praktiken knappast kan undvikas

även om säckstationsalternativet väljes samt att igenfyllningen förr eller senare

kan bli nödvändig oberoende av bangårdsfrågans lösning på grund av gatutrafikens

behov.

\ad angår de av opinionskommittén framlagda säckstationsalternativen

har vid det fortsatta utredningsarbetet konstaterats att den av kommittén avsedda

ingångslinjen öster om staden av järnvägstekniska skäl icke kan framdragas

i den sträckning kommittén tänkt sig utan måste förläggas i en vidare

båge mot öster. Härigenom skulle vägförlängningen mellan Ödåkra och Hälsingborg

C komma att uppgå till icke mindre än 7 km jämfört med bangårdskommitténs

förslag. För det stora antalet resande på denna sträcka skulle enhgt

uppgift därigenom uppkomma en tidsförlust per resa av ca 7 minuter.

Omläggningen har för resenärerna beräknats medföra en ökad resekostnad av

inemot V2 miljon kronor per år.

Slutligen må nämnas att — såsom framgår av den förut omförmälda. av

stadsplanechefen i Hälsingborg upprättade promemorian av den 27 mars 1950

— någon helt ny, hållbar lösning av bangårdsfrågan icke kunnat utfinnas vid

utredningarna i samband med det pågående generalplanearbetet.

"V ld övervägande av bangårdsfrågan mot bakgrunden av stadens och järnvägsstyrelsens

bestämda vidhållande av det föreliggande avtalet och stadens

klart uttalade vägran att för sin del acceptera den ifrågasatta dellösningen

samt 1 betraktande av de här anförda, delvis nya omständigheterna i

frågan har jag ansett mig icke böra motsätta mig bifall till järnvägsstyrelsens

framställning om avtalets godkännande. Detta innebär, att jag nu tagit ståndpunkt

1 valet mellan genomgångs- och säckstation. Jag förutsätter dock härvid,

att vissa detaljfrågor komma att underkastas ytterligare utredning och

att det får ingå i Kungl. Majrts befogenhet att medgiva de jämkningar i avtalet,

vilka vid den fortsatta behandlingen av bangårdsfrågan kunna befinnas

erforderliga eller lämpliga och varom överenskommelse med staden kan komma

att träffas. Hit hör bl. a. frågan om ändrad sträckning av den södra järnvägsinfarten.

Fiågan om anvisande av anslagsmedel för avtalets genomförande i vad på

statens järnvägar ankommer torde framdeles, efter framställning av järnvägsstyrelsen,

få anmälas för Kungl. Maj:t.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192. y

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom för-sta kammaren av herr Göransson m. fl.

(1: 480) och den andra inom andra kammaren av herr Hagberg i Malmo m.fl.

(II- 576) vari hemställts, att riksdagen med avslag på förevarande proposition

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en förnyad utredning verkstalles

med beaktande dels av den kritik mot förslaget, som riktats från olika remissinstanser,

dels av de synpunkter som i motionerna framförts.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd for sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen II: 576.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att bangårdsforhallandena

i Hälsingborg alltsedan början av 1900-talet varit föremål for upprepade utredningar

och förhandlingar. Genom det mellan järnvägsstyrelsen och staden

år 1945 ingångna avtalet, vilket nu efter sedvanlig remissbehandling och vissa

ytterligare undersökningar förelagts riksdagen i förevarande proposition, har

emellertid en fast utgångspunkt för en lösning av frågan kunnat ernas. Att

under sådana förhållanden, på sätt i motionerna 1:480 och 11: 576 forordats,

hänskjuta densamma till förnyad utredning finner utskottet icke välbetänkt.

Därest ett avgörande icke träffas nu, torde sålunda kunna befaras att hela

ärendet faller för avsevärd tid framåt. Ett ytterligare dröjsmål med beslut i

frågan måste emellertid verka starkt hämmande på stadens fortsatta utveckling

icke minst i ekonomiskt avseende. Det må vidare erinras om att Hälsingborgs

stadsfullmäktige så sent som den 24 februari 1950 avvisat tanken pa eu

dellösning av förevarande spörsmål. Enligt vad utskottet under hand inhamtat

har jämväl från järnvägsstyrelsens sida understrukits behovet av att ett klarläggande

nu kommer till stånd, huru bangårdsförhållandena i staden for framtiden

skola ordnas.

Vad själva sakfrågan angår torde denna i forsta hand bora bedömas ur

rent järnvägstekniska synpunkter. Härutinnan måste enligt utskottets mening

det av bangårdskommittén utarbetade förslaget, som ligger till grund for f°revarande

avtal, anses vara klart överlägset alla andra alternativ som i detta

sammanhang varit föremål för prövning. Förslagets fördelar framtrada icke

minst vid en jämförelse med det av den s. k. opinionskommittén och — etter

vad det vill synas — jämväl av motionärerna förordade projektet. De hinder

för en rationell järnvägsdrift som äro förbundna med nuvarande säckstationssvstem

skulle sålunda komma att i allt väsentligt kvarstå, därest nyssnämnda

projekt förverkligades. Även för trafikanternas vidkommande skulle därigenom

svåra olägenheter uppstå. Utskottet vill i denna del inskranka sig till att

erinra därom, att den omläggning av västkustbanans sträckning som enligt

detta alternativ bleve nödvändig beräknats medföra en tidsförlust per resa

av ca 7 minuter samt en ökad resekostnad av i runt tal 500 000 kronor per år.

Vid förevarande ärendes remissbehandling ha vissa erinringar framställts,

vilka främst tagit sikte på de med huvudfrågan sammanhangande delproblemen

av stadsplane- och gatutrafikteknisk natur. Särskild uppmärksamhet har dar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 19%.

vid agnats fragau om den av bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid

sa ens hamntorg, vilken ansetts komma att medföra svåra trafikstockningar.

en kritik som från nu nämnda utgångspunkter riktats mot bangårdsavtalet

har jamyal aberopats såsom ett stöd för det i förberörda motioner framställda

yrkandet. Av propositionen framgår emellertid, att stadsplanekontoret i Hälsingborg

nu överarbetat bangårdskommitténs förslag till gatutrafikanordningar

samt fullföljt arbetet på utformningen av huvudtrafiklederna vid en lösning

av bangardsfrägan enligt ovannämnda avtal. Vidare har upplysts, att frågan

om bilfarje lagets placering ytterligare prövats, varvid möjligheter visat sig

föreligga åt na en lösning, vilken i allt väsentligt skulle eliminera de olägenheter

ur bi trafiksynpunkt som befarats skola uppstå genom bangårdskommittens

förslag. Från vederbörande kommunala instansers sida har visserligen

annu icke någon definitiv ståndpunkt tagits till de resultat som sålunda framkommit

vid de fortsatta övervägandena av nu berörda spörsmål, men detta

TTf" V SaJf“ian^fa med att bealut i huvudfrågan ansetts först böra avvaktas

Utskottet kan heller icke for sin del finna denna omständighet utgöra tillräckig

anledning för riksdagen att nu motsätta sig bifall till förevarande proposition

Het ma f. o. erinras om att av departementschefen förutsatts, att vissa

detaljfrågor skulle komma att underkastas ytterligare utredning och att det

fmge inga i Kungl. Maj ds befogenhet att medgiva de jämkningar i avtalet

vilka vid den fortsatta behandlingen av bangårdsfrågan kunde befinnas erforerhga

eUer lamphga och om vilka överenskommelse med staden kunde komma

att traffas. Utskottet, som intet har att erinra mot vad departementschefen

harutinnan anfört, vill i anslutning härtill understryka angelägenheten av att

onkreta förslag i ovan berörda avseenden utarbetas, innan arbetena med

en nya centralstationen påbörjas. Därvid synas de nu yppade möjligheterna

att utan frångående av bangårdsavtalets huvudprinciper tillgodose biltrafikens

speciella behov och intressen böra omsorgsfullt tillvaratagas. Enligt utskottet*

mening bor särskilt prövas, huruvida icke eu planskild gatukorsning skulle

-unna anordnas jamval vid stadens hamntorg. Utskottet förutsätter samtidigt

att en sådan lösning av frågan om tågfärjelägenas placering eftersträves, att

anslutaing till centralstationen kan nås på ett ur driftsynpunkt fullt tillfredsställande

sätt.

, Äll I 1 ProP°sltlonen lämnade redogörelsen framgår vidare, att från skilda

håll farhågor uttalats for att ett genomförande av bangårdskommitténs förslag,

i vad det avser igenfyllnmg av stadens inre hamn, skulle komma att

spolieia oersättliga skonhetsvarden. Såvitt utskottet, som avlagt besök i Hälsingborg

och därvid ingående studerat de med bangårdsfrågan samman

hangande spörsmålen, kan bedöma, måste dessa farhågor anses vara i

og grad överdrivna. En åtgärd av nu angivet slag torde f ö såsom

jämväl i propositionen framhållits, i praktiken knappast kunna und

vikas aven om saekstationsalternativet väljes, vartill kommer att den föreslagna

lgenfyllningen förr eller senare synes bliva nödvändig på grund av gatutrafikens

behov, helt oberoende av bangårdsfrågans lösning. Edskottet finner sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 192.

11

i detta sammanhang även böra fästa uppmärksamheten vid de praktiska fordelar

som stå att vinna genom att på det ifrågavarande området kan upprattas

en central omnibusstation i omedelbar anslutning till den nya personbangården.

Det torde jämväl böra framhållas, att ett tillgodoseende av de från

bl. a, estetiska utgångspunkter framförda önskemålen om ett friläggande av

stadens centrala delar från järnvägstrafik blott kan ske genom förflyttning a\

huvudpersonstationen till någon av stadens utkanter. Med ett dylikt projekt

äro emellertid förknippade så uppenbara olägenheter i skilda avseenden, att

detsamma näppeligen kan upptagas till allvarlig prövning.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla, att frågan om igenfyllning av

stadens inre hamn samt en rad andra med bangårdsavtalet sammanhängande

problem av i huvudsak gatuteknisk karaktär ytterst äro lokala spörsmål, vilka

det ankommer på vederbörande kommunala organ att bedöma och fatta beslut

om. Hälsingborgs stad har också för sin del bestämt uttalat sig för en lösning

av bangårdsfrågan enligt det med järnvägsstyrelsen ingångna avtalet.

Från riksdagens sida gäller nu närmast att taga ställning till den del av frågan

som berör statens järnvägars intressen. Härutinnan torde, såsom av det föregående

framgår, några erinringar icke kunna framställas mot föreliggande avtal.

Skulle riksdagen därutöver ingå på ett bedömande av rent lokala detaljproblem,

måste detta anses innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten,

vilket utskottet finner vara ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt

med avslag å motionerna I: 480 och II: 576, bemyndiga Kungl.

Maj:t att godkänna föreliggande, den 28 och 29 december 1945

dagtecknade avtal mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad

angående ordnande av bangårdsförhållandena i staden.

Stockholm den 23 maj 1950.

Vid förestående ärendes slut behandling inom utskottet hava närvarit

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

från första kammaren: herrar Rickard Lindström, Sven Ivarsson, ivarl

Andersson, Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Gustaf Karlsson Heiding, Ber

ling, Sundelin, Leander, Gillström, Johan Eric Ericson, Lundqvist och Hesselbom;

samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg i

Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd, Mårtensson i I dde

valla Wallentheim, Lindholm, Staxäng, Åkerström, Kollberg, Widen och

från andra kammaren: herrar

Skövde, Bergström, Andersson i

valla, Wallentheim, Lindholm,

Johansson i Mysinge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Reservationer.

1) av herrar Granebo, 31 annerskantz, Ohlon, Heiding, Sundelin, Skoglund

i overstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd, Staxäng, Kollberg, Widén

och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort hava följande lydelse:

>>Av den ämnade redogörelse framgår, att det av den s. k. bangårdskommrtten

utarbetade förslaget till ordnande av bangårdsförhållandena

i Hälsingborg, vilket ligger till grund för det mellan järnvägsstyrelsen och

staden år 1945 träffade avtalet, vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik

i olika hanseenden. Därvid har såsom en allmän anmärkning framhållits, att

kommitténs förslag, som närmast tagit sikte på förevarande frågas rent järnvagstekniska

sida, uppgjorts utan tillräckligt beaktande av andra hithörande

spörsmål av stor vikt. Med hänsyn till att en rad för huvudfrågans bedömning

betydelsefulla delproblem sålunda ännu icke blivit tillräckligt utredda ha remissmyndigheterna

- byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

ansstyrelsen i Malmöhus län — icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till järnvägsstyrelsens

framställning om godkännande av avtalet. Den ståndpunkt förena

rnnda myndigheter härutinnan intagit har åberopats som ett stöd för det i

motionerna I: 480 och II: 576 framställda yrkandet om avslag på Kungl Maj ds

forevarande proposition.

Jamval utskottet är av den uppfattningen, att synnerlig vikt måste läggas

v it vad remissmyndigheterna i nu berörda avseenden anfört. Såvitt utskottet,

som avlagt besok i Hälsingborg och därvid ingående studerat de med bangårdstragan

sammanhängande spörsmålen, kan bedöma, får sålunda det problem

vartill riksdagen nu har att taga ställning icke ses enbart som en

rent jarnvagstekmsk angelägenhet. Hälsingborgs betydelse ur kommunikationssynpunkt

torde nämligen icke minst ligga däri, att staden

utgör Sveriges främsta genomfart sort för biltrafiken till och från utlandet.

Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att denna trafik på

sistone successivt stegrats. Till belysande härav må nämnas, att Hälsingborgs

hamn år 1948 passerades av närmare 73 000 motorfordon, medan motsvarande

antal för år 1949 uppgick till över 108 000. Särskilt sommartid är trafiken

ytterst intensiv; sålunda beräknas under juli månad sistnämnda år i genomsnitt

ca 800 motorfordon per dag ha befordrats mellan Hälsingborg och Helsingör

eller omvänt. Enligt vad utskottet inhämtat väntas en ytterligare ökning

komma att ske instundande sommar.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter framstår det för utskottet

som i hog grad angeläget, att förevarande fråga löses på sådant sätt att motortrafikens

intressen behörigen tillgodoses. Vid uppgörandet av det mellan

järnvägsstyrelsen och staden träffade avtalet synes dock vederbörlig hänsyn

härtill icke ha tagits. Tvärtom torde vara att befara, att för gatutrafikens vidkommande

allvarliga olägenheter skola uppstå, därest de i avtalet förutsatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets uclåtande nr 192.

13

åtgärderna komma till utförande. Utskottet vill härutinnan särskilt erinra om

den av bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid stadens hamntorg,

en anordning som uppenbarligen måste leda till svåra trafikstockningar. ehovet

av parkeringsutrymmen för de motorfordon som skola befordras med

tågfärjan synes ej heller i vederbörlig mån ha beaktats. Även en råd andra

betydelsefulla problem ha enligt utskottets mening annu ej blivit tillräckligt

klarlagda. Så är exempelvis fallet med frågan om storleken och den narmare

fördelningen mellan avtalsparterna av de kostnader som av avtalet må föranledas

Såsom i förenämnda motioner framhållits, kan det jamval synas ytterst

tveksamt huruvida det ur teknisk och ekonomisk synpunkt ar fördelaktigt,

att västkustbanan anslutes till den föreslagna nya centralstationen genom eu

in-ångslinje norrifrån. Med hänsyn till mångfalden alltjamt outredda spörsmål

vill det över huvud taget förefalla, som om, på sätt länsstyrelsen föror åt

bangårdsfrågan lämpligen borde göras till föremål för studium i en genera - plan för Hälsingborg, innan densamma avgöres.

Från departementschefens sida har beträffande ovan berörda gatutrafiktekniska

spörsmål anförts, att numera i flera avseenden ytterligare utredningar

och klarlägganden skett, vilka syntes underlätta bedömningen av den föreliggande

frågan. Sålunda hade stadsplanechefen i staden överarbetat bangar skommitténs

förslag till gatutrafikanordningar samt fullföljt arbetet på utformningen

av huvudtrafiklederna vid en lösning av bangårdsfragan enligt avtalet.

I samband därmed hade också en ungefärlig beräkning av kostnaderna, för avtalets

genomförande kunnat göras. Vidare har upplysts, att frågan om bilfarjelägets

placering ytterligare prövats, varvid ansetts möjligt att na en lösning

vilken i allt väsentligt skulle eliminera de olägenheter ur biltrafiksynpunkt

som befarats skola uppstå genom bangårdskommitténs förslag.

\tt initiativ sålunda tagits till en överarbetning av bangårdskommitténs förslag

på de punkter, mot vilka kritiken starkast satt in, bör givetvis i och för sig

hälsas med tillfredsställelse. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla, att

vederbörande kommunala instanser i Hälsingborg ännu icke tagit någon som

helst ställning till de av stadsplanekontoret uppnådda resultaten. Följaktligen

har ej heller från stadens sida något beslut rörande dessa spörsmål kunnat

fattas. Då emellertid förevarande problem icke får betraktas enbart som eu

rent kommunal angelägenhet utan tvärtom berör betydelsefulla riksintressen,

synes det enligt utskottets uppfattning nödvändigt, att ett klarlaggande harutinnan

sker, innan definitivt avgörande träffas. Den ytterligare provning av

ärendet som utskottet sålunda finner erforderlig torde bora omfatta problemet

i hela dess vidd. Därvid bör, under noggrant beaktande av de av remissmyndigheterna

framförda synpunkterna, en sådan lösning av såval sjalva bangar sfrågan

som de därmed sammanhängande delproblemen eftersträvas, att den

samlade trafikens behov vederbörligen tillgodoses. Utredningsarbetet synes

böra bedrivas med största skyndsamhet, så att nytt förslag i ämnet kan föreläggas

nästa års riksdag. Med hänsyn till att bangårdsforhållandena i Hälsingborg

gjorts till föremål för upprepade utredningar och forhandlingar under

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 192.

inemot 50 års tid, hade det visserligen varit önskvärt, om ett beslut kunnat

fattas redan nu Utskottet vill doek för sin del icke tillstyrka, att denna fråga

loses på grundval av ett förslag som det förevarande, vars konsekvenser i

betydelsefulla avseenden icke kunna närmare överblickas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 480 och II: 576

samt med avslag på Kungl. Maj:ts förslag, i skrivelse till Kungl.

Mapt anhålla, att Hälsingborgs bangårdsfråga göres till föremål

för ytterligare utredning under beaktande av de allmänna synpunkter

utskottet ovan angivit.»

2) av herr Lundqvist som ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottet tillhandakommet protokollsutdrag från talmanskonferensens

sammanträde den 11 maj 1950 har talmanskonferensen med hänsyn till

arten och omfattningen av de ärenden, som måste slutbehandlas under den

återstående delen av innevarande vårsession, riktat en vädjan till utskottet att

till hostsessionen uppskjuta behandlingen av propositionen angående ordnande

av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. Några sakliga på lösningen av

bangårdsfragan inverkande skäl, som tala för att utskottet icke skulle följa

talmanskonferensens vädjan, ha icke anförts.

Det synes utskottet tvärtom kunna med fog göras gällande, att ett uppskov

ill hostsessionen skulle - bortsett från olägenheterna av en forcerad behändig

av ärendet under vårsessionens sista dagar — innebära en påtaglig fördel

Det föreliggande forslaget till bangårdsförhållandenas ordnande förutsätter i

avgörande hanseenden åtgärder, som redovisats i en av stadsplanechefen i Hälsingborg

utarbetad promemoria. Denna promemoria har, såvitt av handlingarna

i ärendet framgår, icke behandlats av vederbörande kommunala instanser. Enigt

utskottets mening borde så ske, innan ärendet upptages till slutbehandling

i riksdagen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må besluta att till höstsessionen med innevarande

års riksdag uppskjuta behandlingen av propositionen nr 243

jamte de i ärendet väckta motionerna I: 480 och II: 576.»

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1950:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. a1 i texten