Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.
1950-11-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1950:215, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.
Dokumentets text
6
Statsutskottets utlåtande nr 215.
Nr 215.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens
postförbindelser.
(4:e avel. )
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Svenson och herr Pålsson (I: 22) och den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie m. fl. (11:27), har hemställts, att riksdagen vid
fastställande av investeringsutgifterna för postverket under budgetåret 1950/
51 måtte besluta att viss i motionerna förordad förbättring i landsbygdens
postförbindelser snarast möjligt genomföres.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen II: 27.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
generalpoststyrelsen avgivit yttrande, vilket fogats såsom bilaga till
detta utlåtande (Bilaga).
Utskottet. Med anledning av det i förevarande motioner framställda yrkandet
vill utskottet inledningsvis påpeka, att de av motionärerna uttalade
önskemålen om en förbättring av landsbygdens postförbindelser icke äga
något sakligt samband med frågan om anvisande av investeringsanslag
under postverkets fond utan kunna tillgodoses blott i den mån härför erforderliga
medel upptagas på verkets driftkostnadsstat, vilken fastställes
av Kungl. Maj :t. Därest riksdagen finner anledning att härutinnan vidtaga
någon åtgärd, kan sålunda detta ske endast i form av särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t med den hemställan som omständigheterna anses påfordra.
Vad själva sakfrågan angår är utskottet av den uppfattningen, att en
ytterligare förbättring av landsbygdens postförbindelser torde få betecknas
som synnerligen önskvärd. I förevarande sammanhang bör dock icke bortses
från att ett genomförande av de av motionärerna ifrågasatta åtgärderna
skulle för postverkets del innebära betydande utgiftsökningar, vilket
i dagens ansträngda statsfinansiella läge kan ingiva betänkligheter. Av
generalpoststyrelsens mycket uttömmande remissyttrande framgår även,
att under senare år väsentliga förbättringar i nu berörda avseenden kommit
till stånd. Styrelsen har vidare förklarat sig ha för avsikt att framdeles
i samband med avgivandet av förslag till driftkostnadsstater för
postverket beräkna medel för den ytterligare utbyggnad och förbättring av
landsbygdens postväsende, som kan befinnas vara av behovet påkallad. Ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 21å. 1
skottet, som förutsätter att ifrågavarande åtgärder komma att vidtagas med
den skyndsamhet omständigheterna i varje särskilt fall medgiva, kan vid
sådant förhållande icke finna skäl föreligga för en särskild framställning i
ämnet. Under åberopande härav får utskottet sålunda hemställa,
att motionerna 1: 22 och II: 27 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 november 1950.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Sven Larsson, Karl Andersson, Mannerskantz,
Gustaf Karlsson, Heiding, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Leander, Gillström, Johan Eric Ericson, Näsström, Hesselbom, Edin, Ivar
Persson och Alfred Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmbora
i Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman l Kieryd,
Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i
Sandby, Ståhl, Bergstrand, Åkerström och Birke.
8
Statsutskottets utlåtande nr 215.
Bilaga.
Till riksdagens statsutskott.
.„G,e"om ämbetsskrivelse från kungl. kommunikationsdepartementet den
t* !iUa~1 19!!0.h?.r generalpoststyrelsen anbefallts att till Eder överlämna
yttrande o ver tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson och herr Pålsson (I: 22) och den andra inom andra
kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl. (II: 27), om förbättring i lands
fönfeföljandef0rbmde
SG1 atlydnad härav får generalpoststyrelsen an
i
OIjl förbättring av landsbygdens postförbindelser har vid olika
" Un - .senare år varit föremål för riksdagens behandling. Styrel
sen
tillåter sig i detta avseende hänvisa till motioner i ämnet vid riksdafarna
ar f;3 och 11:26), 1942 (1:11 och 11:16), 1944 (11:49), 1945
( I. 369) och 1949 (I: 68 och II: 86). I yttranden över förenämnda motioner har
styrelsen lamnat utförliga redogörelser för vad som i postalt hänseende under
en iang toljd av ar åtgjorts för landsbygdens befolkning. Slutligen har dieten
tor kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, den 23 maj 1949
i svar pa° interpellationer i riksdagen av herrar Hansson i Skegrie och
hyting angaende landsbygdens postförhållanden redogjort för de rationalsermgsätgärder,
som postverket vidtagit och som ytterst syftat till att förbättra
postforhallandena på landsbygden.
Den fortgående ökning och utveckling, som sedan länge kännetecknat
postrorelsen, har under årens lopp föranlett nyinrättande och utsträckning
aV P0SfhnJer> ökning av turantalet på linjerna samt öppnande av nya postanstalter
i all den mån så ansetts erforderligt och möjligt. Den s k femarsplanen,
som numera torde få anses fullt genomförd, har också medfört
en avsevärd förbättring av postnätet på landsbygden. I samband med den
översyn av lantbrevbäringen, som ägt rum under åren 1946—1949 och för
vilken närmare redogjordes i styrelsens yttrande den 25 februari 1949 till
f^ta kammaren8 första tillfälliga utskott och andra kammarens tredje
tilltalliga utskott över fjolårets motioner I: 68 resp. II: 86, ha verkställts
mycket ingående undersökningar av varje enskild linje med avseende på
antalet hushåll, linjernas sträckning, postmängd in. in. Därvid ha bl. a*i
betydande utsträckning företagits turökningar, där sådana visat sig behövliga
eller eljest lämpliga. Nedanstående tabell, i vilken gjorts en jämförelse
mellan åren 1936 (året före påbörjandet av femårsplanen), 1945 (året
före återupptagandet av femårsplanen) och 1948, torde ge en ganska god
bild av utvecklingen.
År
1936
1945
1948
Vs 1
Landsvägslinjer
Antal turer per vecka
239
54
962
289
6
< eller
skd)1
7
och
flera
Sum
ma
linjer
-
617 25
298 ! 13
40 121 | 213 i 12
Genom
snittligt
antal
turer
per
vecka
-
1698
3 007
3 350
319
476
507
3 934
4 169
4 278
4,36
5,93
6,23
Antal
postförda
kilometer
å landsväg
-
Kostnad
för postbefordran
å landsväg
kronor
31533 328
39 506 317
44 899 591
5 319 140
11372 826
15 961 997
Antal
fasta
post
an
stal
ter
-
4 005
4315
4 382
skd = söckendagliga.
An
tal
post
om
bud
-
466
825
908
Statsutskottets utlåtande nr 2lä.
9
Såsom framgår av tabellen finnas f. n. något mer än 400 landsvägspostlinjer
med färre turer än vardagliga. Att bereda befolkningen vid alla dessa
linjer förmånen av söckendaglig postgång skulle enligt gjorda beräkningar
medföra en årlig utgiftsökning av omkring 1 000 000 kronor. De flesta av
dessa linjer ha emellertid ett mycket svagt postalt trafikunderlag och draga
redan nu kostnader, som — utslagna på hushållen längs linjerna — äro
avsevärt större än på linjer med högre turantal. Det är sålunda icke ovanligt,
att en lantbrevbäringslinje i glest bebodda trakter förorsakar postverket
en årlig utgift av 100 å 200 kronor per hushåll och år — i extrema fall
över 300 kronor — medan motsvarande kostnad för hela landet genomsnittligt
uppgår till omkring 28 kronor och i tätt bebodda trakter understiger
20 kronor. Även om befolkningen längs en dylik linje har långt till likställighet
med tätorternas innevånare i fråga om postal standard, framstår den
dock som gynnad part, om man ser till de belopp, som nedläggas på de båda
befolkningsgruppernas postförbindelser.
Införande av minst vardagliga turer å alla lands vägspostlinjer torde bl. a.
av ekonomiska skäl icke vara möjligt f. n., men en begränsad turökning i
ungefär samma omfattning som skedde vid femårsplanens genomförande
skulle måhända kunna övervägas. Därest t. ex. alla linjer med 3 5 turer
per vecka erhölle söckendagliga turer och linjer med 1—2 turer erhölle
ytterligare 1 å 2 turer per vecka, skulle utgiftsökningen stanna vid 600 000
å 700 000 kronor för år. Å många landsvägspostlinjer är emellertid antalet
turer beroende av ortstidningarnas periodicitet. Därest dessa tidningar, som
i allmänhet representera den större postmängden på linjen, endast utkomma
med 3 ä 4 nummer per vecka, finnes icke samma behov av täta postturer,
som då ortstidningarna äro vardagliga eller dagliga. Andra linjer,
som nu ha högst fyra turer i veckan, ha ganska nyligen — bl. a. i samband
med genomförande av sista etappen av lemårsplanen inrättats eller
turökats. På en hel del linjer, som ha mindre än söckendaglig postgång,
torde därför icke f. n. finnas något större behov av turökningar, utan de
få anses tillfredsställande tillgodosedda, om hänsyn tages till trafikunderlag
och postföringskostnader. De turökningar, som närmast böra komma i
fråga, torde följaktligen vara jämförelsevis fåtaliga och föga kostnadskrävande.
_ o
Motionärerna ha under hänvisning till att tidningarna å vissa orter meia
allmänt börjat ge ut söndagsnuinmer ansett en utökning av turerna till
alla veckans dagar motiverad.
I gällande arbetarskyddslag (SFS 1/49), § 21, stadgas bl. a., att arbetsI
a gare, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, för varje
period om sju dagar skall åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet
samt att sådan veckovila såvitt möjligt skall förläggas till söndag.
Fn stor del av postverkets personal har på grund av det omfattande söndagsarbete,
som utföres, hittills endast åtnjutit dylik ledighet var fjortonde dag.
Då en omedelbar övergång inom postverket till »veckovila» icke varit praktiskt
genomförbar, har generalpoststyrelsen t. o. in. den 31 december 1950
erhållit dispens från förenämnda lagrum.
Införande av dagliga turer å alla de linjer, som nu ha söckendagliga
turer, skulle medföra eu årlig utgiftsökning av ca 2 000 000 kronor, sa länge
förenämnda undanlag från arbetarskyddslagens bestämmelser kvarstår. Vid
fullt genomförd tillämpning av bestämmelserna i fråga torde berörda kostnader
stiga till ca 2,5 miljoner kronor per år. Härvid har helt bortsetts ifrån
huruvida pågående utredning rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid
kan komina att påverka de verkställda beräkningarna. Även om en så omfattande
övergång till daglig postutdelning, som bär kalkylerats med, icke
10
Statsutskottets utlåtande nr 215.
torde bli aktuell, blir inrättande av söndagsturer under alla förhållanden eu
kostsam och arbetskrävande åtgärd. Som allmän regel gäller nämligen, att
söndagsarbete betalas högre än arbete å vardagar. Det oaktat har postverket
säl skilt under senare ar haft stora svårigheter att anskaffa erforderliga
sabbatsvikarier för att bereda berörd personal ledighet varannan söndag.
I många fall har denna ledighet icke kunnat ordnas, utan den ordinarie
personalen har fått tagas i anspråk för tjänstgöring å eljest tjänstefri söndag
mot övertidsersättning. Det har därför framstått såsom ett önskemål,
att söndagsarbetet i all möjlig mån begränsas till det oundgängligen nöd''ändiga.
Övervägande antalet lantbrevbäringslinjer, löspostutdelningslinjer
etc. lullgöras f. n. med sex turer per vecka. Härigenom erhåller den anställde
ledighet varje söndag, vilket överensstämmer med arbetarskyddslagens
bestämmelser om veckovila. Skulle emellertid söndagsutbäring mera
allmänt införas på landsbygden, kominer postverket att beredas betydande
svårigheter med att anskaffa vikarier för de dagar, ordinarie innehavaren
av sysslan måste beredas ledighet. På många håll torde sabbatsvikarie
över huvud taget icke kunna anskaffas. Sabbatsvikarie torde dessutom få
sökas bland personer, som å vardagar ha annan anställning och som således
skulle gå miste om sin veckovila, vilket knappast torde överensstämma
med arbetarskyddslagens anda.
I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att vederbörande personalorganisationer
sedan lång tid tillbaka framfört önskemål om inskränkning
av arbetet å sön- och helgdagar. Därvid har bl. a. åberopats att på
många håll i utlandet — exempelvis i våra nordiska grannländer, i USA,
England, Frankrike in. 11. länder — ingen postutdelning förekommer å sönoch
helgdagar. Styrelsen tillåter sig i detta hänseende även åberopa en motion
till årets riksdag av herr Bengtson (nr I: 169) om åtgärder för åstadkommande
av större söndagsfrid, vari hl. a. framhållits, att arbete på söndagar
icke bör förekomma, såvida det icke är oundgängligen nödvändigt.
Söndagstidningar, säger motionären, kunna nog vara av intresse för läsarna,
men det är icke önskvärt, att tidningarnas personal blir nödsakad att
arbeta under lördagsnatten och att många människor sedan måste arbeta
med distributionen under söndagen.
Den allmänna förbättring av postförhållandena på landsbygden, som
motionärerna eftersträva och som generalpoststyrelsen vid olika tillfällen
framhållit såsom angelägen, bör mindre syfta till att förse en del av landsbygdens
befolkning med söndagstidningar än bereda dem, som nu äro
sämst lottade i postalt hänseende, förmånen av regelbunden postgång med
tillfredsställande antal turer. Styrelsen vill i detta sammanhang åberopa
sitt uttalande i ovan berörda yttrande över fjolårets motion, vari bl. a.
framhölls, att generalpoststyrelsen jämsides med de förbättringar, som i
vanlig ordning komme att vidtagas, hade för avsikt att låta företaga en
ytterligare allmän översyn av landsbygdens postförbindelser, denna gång
med hänsyn tagen särskilt till sådana områden, vilka synas vara sämst
lottade i postalt hänseende.
Antalet poststationer utgjorde vid utgången av år 1936 3 628 st, år 1948
3 671 och 1949 3 630 st. Den minskning av antalet poststationer, som skett under
de senaste åren, beror i huvudsak på ett fortgående utbyte av större poststationer
mot postexpeditioner. Sålunda har antalet postexpeditioner ökat
från 124 år 1936 till 516 vid utgången av år 1949. Egentliga indragningar
av poststationer ha under åren 1947—1949 förekommit i 33 fall, varvid i
praktiskt taget samtliga fall i stället inrättats lantbrevbäring eller postombud,
ibland båda delarna.
Indragning av poststationer sker mycket sparsamt. I de fall indragning
Statsutskottets utlåtande nr 215.
11
ägt rum, har det rört sig om små poststationer med obetydlig rörelse och
liten kundkrets. Ersättningarna till poststationcr med liten rörelse voro tidigare
jämförelsevis låga. Då dessutom lantbrevbäringen icke nått den standard,
som den nu har, ordnades mycket ofta en orts postförhållanden
genom inrättande av en poststation. Numera har kostnaden även för mindre
poststationer ökat betydligt och torde, bortsett från normala löneökningar,
komma att ytterligare öka, efter hand som kraven på bättre lokaler med
tidsenlig utrustning måste tillgodoses. Samtidigt har lantbrevbäringen utbyggts
och förbättrats avsevärt, varigenom behov av förbättrade postförhållanden
mången gång billigare och bättre kan tillgodoses genom inrättande
av lantbrevbäring än av poststation, enbart eller med kompletteringsanordning.
Så är i allmänhet fallet, då bebyggelsen är spridd inom ett vidsträckt
område, längs en lång vägsträcka e. d. Förändringar i bebyggelsen,
fluktuationer i poströrelsen in. m. kunna påverka förhållandena, så att en
trakt, som tidigare varit väl tillgodosedd med en poststation, numera skulle
vara bättre betjänt av en lantbrevbäringslinje.
På en ort med enbart poststation måste allmänheten avhämta alla slags
försändelser på poststationen. Den, som vill ha sin post så snart som möjligt,
måste sålunda så gott som dagligdags besöka poststationen, vilket kräver
avsevärd tid, särskilt för dem, som bo långt från poststationen. Då posten
utdelas med lantbrevbärare, erhåller varje hushåll den vanliga posten
utburen och nedlagd i en postlåda, som vanligen är placerad i bostadens
närhet. Värdeförsändelser, paket, in. in., som äro adresserade till korrespondenter
bosatta högst 200 meter från lantbrevbärarens färdväg, utdelas i
adressatens bostad" till denne eller fullvuxen medlem av adressatens familj.
För de avgående vanliga försändelserna finnas särskilda brevlådor uppsatta
längs linjerna. För de avgående värdeförsändelserna måste befolkningen i
regel invänta lantbrevbäraren. Eftersom antalet värdeförmedlingar, inberäknat
de försändelser, som av lantbrevbäraren utlämnas i adressaternas
bostäder, för hela landet i genomsnitt utgör 2,5 per hushåll och månad,
bör väntetiden för flertalet korrespondenter bli förhållandevis obetydlig
och avsevärt understiga den tid, som åtgår för att dagligen besöka en fast
postanstalt för avhämtning och inlämning av all slags post. Erfarenheten
har också visat, att de flesta missnöjesyttringar och protester, som förorsakats
av planerade poststationsindragningar, efter den vidtagna åtgärden
icke endast upphört utan många gånger förbytts i erkännanden.
Indragning av poststationer sker endast efter omsorgsfull provning och
inhämtande av yttranden från kommunala myndigheter m. fl. i orten. Det
är förklarligt, att personer bosatta i poststationens omedelbara närhet protestera
mot indragningen, eftersom den obetydliga försämring, som ev. kan
uppstå, i allmänhet drabbar just dem. Ev. försämringar måste emellertid ses
mot bakgrunden av de förbättringar, som med hjälp av genom indragningen
frigjorda medel samtidigt kunna genomföras för en större del av befolkningen
med betydligt sämre postförhållanden än vad de, som bo i poststationens
närhet, få efter omläggningen. Postverket har i en del fall sökt att
genom anordnande av möte i orten lämna eriorderliga informationer i frågan
och ge berörda parter tillfälle att framföra sina åsikter. Det har emellertid
därvid tyvärr ofta visat sig, att befolkningen delar sig i två läger,
vars uppfattningar äro omöjliga att sammanjämka. I de fall, enighet icke
kunnat åstadkommas, har postverket blivit nödsakat att taga ställning mot
uppfattningen hos eu del av de berörda korrespondenteina. Däivid har
postverket med hänsynstagande till de ekonomiska konsekvenserna sökt
lillse, att resultatet blivit till fördel för så många som möjligt och (ill nackdel
för så få som möjligt. Det faktum, all anordningarna, sedan de en
12
Statsutskottets utlåtande nr 21ö
genomförts, endast i undantagsfall föranlett några klagomål men däremot
ofta föranlett erkännanden, torde ge belägg för det berättigade i de
vidtagna åtgärderna.
Inom landet förekommer ett stort antal lantbrevbäringslinjer med ett
tatal hushåll och en längd av 10 å 20 km. Dessa linjer, på vilka lantbrevbäraren
i regel cyklar, kräva i allmänhet en arbetstid om 50 å 100 timmar
pff månäd och linje, och lantbrevbäraren uppbär en månadslön av 125
—300 kronor. Denna inkomst ger icke lantbrevbäraren full försörjning utan
nödvändiggör, att denne för sin bärgning även har andra inkomster. Från
lantbrevbärarhall har därför uttryckts önskemål om att lantbrevbärare
med kort arbetstid genom sammanslagning av linjer eller på annat sätt
beredes ökat arbete och ökade inkomster. I de fall en lantbrukare, hantverkare
e. d. genom att åtaga sig lantbrcvbärarsyssla som deltidstjänst erhaller
ett välbehövligt tillskott till sina övriga inkomster, kan förekomsten
av en deltidstjänst vara enbart av godo. Ofta är det emellertid mycket svårt
att anskaffa någon, som är villig att åtaga sig uppdraget som lantbrevbarare
på de minsta linjerna. Speciellt då det gäller ledigheter av olika slag
för den ordinarie innehavaren av sysslan, nödgas postverket i många fall
betala mycket höga ersättningar till vikarien för att över huvud taget kunna
hålla linjen i gång. Postverket har därför i eu del fall, då flera smålinjer
utgå från samma postanstalt eller annars tangera varandra, ansett sig böra
genomföra eu sammanslagning av sådana linjer.
Vinsterna av en sammanslagning av mindre lantbrevbäringslinjer äro
Dera. Man får ett enda åtagande med en anställd, vilket bl. a. rent administrativt
är en fördel. Lantbrevbäraren får högre inkomst, vilket underlättar
rekryteringen. Postverkets kostnader kunna nedbringas, eftersom den
sammanlagda arbetstiden för två eller flera linjer blir lägre än för linjerna
var för sig, och ersättningen per arbetstimma sjunker vid högre arbetstid
Dessutom bli möjligheterna till motorisering av lantbrevbäringen större, eftersom
en förutsättning för motorisering med hänsyn till bl. a. de höga
fasta kostnaderna för hållande av motorfordon är, att linjen icke är för
kort. Genom motorisering vinnes ett snabbare, av väderlek och väglag
mindre beroende färdsätt samt i vissa avseenden bättre kundtjänst. Nackdelen
med eu sammanslagning är, att postutdelningen kan komma att försenas
å någon del av den sammanslagna linjen. Av de 99 sammanslagningar,
som ägt rum under åren 1947—1949, ha emellertid icke mindre än 73 föranlett
motorisering, varigenom bl. a. eljest uppkommande förseningar kunnat
motverkas. I samband med sammanslagningarna ha i många fall betydande
förbättringar kunnat genomföras. Lantbrevbäring har anordnats på
sträckor, där tidigare endast löspostutdelning förekommit, linjer ha utsträckts
och lurantalet ökats.
Generalpoststyrelsen ser som en av postverkets viktigaste uppgifter att
utbygga och förbättra postförbindelserna på landsbygden. Den fortgående
stegringen av verkets utgifter för postbefordran å landsbygden får också
till väsentlig del tillskrivas genomförda förbättringar av ‘olika slag. Förverkligandet
av femårsplanen har givetvis icke medfört, att arbetet med
förbättrandet av landsbygdens postförhållanden avstannat, utan detta pågår
alltjämt liksom arbetet med att förbättra och utbygga postverkets verksamhet
i övrigt. Med hänsyn til! postverkets funktion som affärsdrivande
verk måste emellertid alltid de fördelar, som vinnas för korrespondenterna,
vägas mot de kostnader, som åsamkas verket och i sista hand staten. Av
statsmakterna utfärdade sparsamhetsdirektiv ha också nödvändiggjort, att
generalpoststyrelsen iakttager återhållsamhet med utgiftsökningar. Åtgärderna
till förbättring av postförhållandena ha därför under senaste år i hu
-
Statsutskottets utlåtande nr 215.
13
vudsak måst begränsas till sådana, som äro särskilt angelägna eller som
medföra jämförelsevis låga kostnader. Det oaktat bli de belopp, som nedläggas
på förbättring av landsbygdens postförhållanden, ganska betydande.
I den av Kungl. Maj :t fastställda staten för driftkostnader ingår för budgetåret
1949/50 anslaget för postbefordran å landsväg m. in. med 19 900 000
kronor, varav ca 500 000 kronor beräknats för normala utökningar och kostnadsförhöjningar.
Därtill kommer, att postverket genom att utnyttja de
möjligheter till rationalisering av postanordningarna, som onekligen finnas,
blivit i stånd att i viss utsträckning vidtaga förbättringar utan att detta
medfört utgiftsökningar.
Generalpoststyrelsen är emellertid medveten om att mycket annu återstår
att göra, trots de postala förbättringar, som ovedersägligen kommit
landsbygden till del. Av denna anledning har bl. a. igångsatts den i det föregående
omnämnda översynen av landsbygdens postförhållanden, som syttar
till att ge en bättre bild av de brister i postförbindelserna, som annu
kunna förefinnas, samt medge en planläggning av de åtgärder, som narmast
anses böra vidtagas, speciellt för att förbättra postgången mom de
områden, som äro sämst lottade i postalt hänseende. Erforderliga åtgärder
synas såsom f. n. lämpligen böra få vidtagas successivt och efter hand som
en utbyggnad av vägar och övriga kommunikationer skänka förutsättningar
för inrättande av goda postförbindelser. Härigenom vinnes även, att
kostnaderna för de vidtagna förbättringarna icke behova bil särskilt be
tUDåageneralpoststyrelsen
ständigt har sin uppmärksamhet riktad på landsbygdens
postförhållanden och är angelägen om att dessa äro sa tillfredsställande
som möjligt, kommer styrelsen att framdeles i samband med avgivandet
av förslag till driftkostnadsstater för postverket berakna medel
för den ytterligare utbyggnad och förbättring av landsbygdens postvasende,
som kan befinnas vara av behovet påkallad. .
I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit postsparbankschefen
H. G. Holmström, byråcheferna N.-F. G Antoni, J S.
Granér, T. S. Nylund och A. E. Andersson samt t. f. byråchefen G. B. V.
Åhsberg. Stockholm den 31 mars 1950.
ALF LINDEBERG.
KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN.
ERIK SWARTLING.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.