Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.

1950-11-23 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1950:215, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens postförbindelser.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 215.

Nr 215.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring i landsbygdens

postförbindelser.

(4:e avel. )

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru

Svenson och herr Pålsson (I: 22) och den andra inom andra kammaren av

herr Hansson i Skegrie m. fl. (11:27), har hemställts, att riksdagen vid

fastställande av investeringsutgifterna för postverket under budgetåret 1950/

51 måtte besluta att viss i motionerna förordad förbättring i landsbygdens

postförbindelser snarast möjligt genomföres.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen II: 27.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

generalpoststyrelsen avgivit yttrande, vilket fogats såsom bilaga till

detta utlåtande (Bilaga).

Utskottet. Med anledning av det i förevarande motioner framställda yrkandet

vill utskottet inledningsvis påpeka, att de av motionärerna uttalade

önskemålen om en förbättring av landsbygdens postförbindelser icke äga

något sakligt samband med frågan om anvisande av investeringsanslag

under postverkets fond utan kunna tillgodoses blott i den mån härför erforderliga

medel upptagas på verkets driftkostnadsstat, vilken fastställes

av Kungl. Maj :t. Därest riksdagen finner anledning att härutinnan vidtaga

någon åtgärd, kan sålunda detta ske endast i form av särskild skrivelse

till Kungl. Maj :t med den hemställan som omständigheterna anses påfordra.

Vad själva sakfrågan angår är utskottet av den uppfattningen, att en

ytterligare förbättring av landsbygdens postförbindelser torde få betecknas

som synnerligen önskvärd. I förevarande sammanhang bör dock icke bortses

från att ett genomförande av de av motionärerna ifrågasatta åtgärderna

skulle för postverkets del innebära betydande utgiftsökningar, vilket

i dagens ansträngda statsfinansiella läge kan ingiva betänkligheter. Av

generalpoststyrelsens mycket uttömmande remissyttrande framgår även,

att under senare år väsentliga förbättringar i nu berörda avseenden kommit

till stånd. Styrelsen har vidare förklarat sig ha för avsikt att framdeles

i samband med avgivandet av förslag till driftkostnadsstater för

postverket beräkna medel för den ytterligare utbyggnad och förbättring av

landsbygdens postväsende, som kan befinnas vara av behovet påkallad. Ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 21å. 1

skottet, som förutsätter att ifrågavarande åtgärder komma att vidtagas med

den skyndsamhet omständigheterna i varje särskilt fall medgiva, kan vid

sådant förhållande icke finna skäl föreligga för en särskild framställning i

ämnet. Under åberopande härav får utskottet sålunda hemställa,

att motionerna 1: 22 och II: 27 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 november 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sven Larsson, Karl Andersson, Mannerskantz,

Gustaf Karlsson, Heiding, fröken Andersson, herrar Sundelin,

Leander, Gillström, Johan Eric Ericson, Näsström, Hesselbom, Edin, Ivar

Persson och Alfred Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmbora

i Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Boman l Kieryd,

Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i

Sandby, Ståhl, Bergstrand, Åkerström och Birke.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 215.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

.„G,e"om ämbetsskrivelse från kungl. kommunikationsdepartementet den

t* !iUa~1 19!!0.h?.r generalpoststyrelsen anbefallts att till Eder överlämna

yttrande o ver tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av fru Svenson och herr Pålsson (I: 22) och den andra inom andra

kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl. (II: 27), om förbättring i lands
fönfeföljandef0rbmde

SG1 atlydnad härav får generalpoststyrelsen an
i

OIjl förbättring av landsbygdens postförbindelser har vid olika

" Un - .senare år varit föremål för riksdagens behandling. Styrel
sen

tillåter sig i detta avseende hänvisa till motioner i ämnet vid riksdafarna

ar f;3 och 11:26), 1942 (1:11 och 11:16), 1944 (11:49), 1945

( I. 369) och 1949 (I: 68 och II: 86). I yttranden över förenämnda motioner har

styrelsen lamnat utförliga redogörelser för vad som i postalt hänseende under

en iang toljd av ar åtgjorts för landsbygdens befolkning. Slutligen har dieten

tor kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, den 23 maj 1949

i svar pa° interpellationer i riksdagen av herrar Hansson i Skegrie och

hyting angaende landsbygdens postförhållanden redogjort för de rationalsermgsätgärder,

som postverket vidtagit och som ytterst syftat till att förbättra

postforhallandena på landsbygden.

Den fortgående ökning och utveckling, som sedan länge kännetecknat

postrorelsen, har under årens lopp föranlett nyinrättande och utsträckning

aV P0SfhnJer> ökning av turantalet på linjerna samt öppnande av nya postanstalter

i all den mån så ansetts erforderligt och möjligt. Den s k femarsplanen,

som numera torde få anses fullt genomförd, har också medfört

en avsevärd förbättring av postnätet på landsbygden. I samband med den

översyn av lantbrevbäringen, som ägt rum under åren 1946—1949 och för

vilken närmare redogjordes i styrelsens yttrande den 25 februari 1949 till

f^ta kammaren8 första tillfälliga utskott och andra kammarens tredje

tilltalliga utskott över fjolårets motioner I: 68 resp. II: 86, ha verkställts

mycket ingående undersökningar av varje enskild linje med avseende på

antalet hushåll, linjernas sträckning, postmängd in. in. Därvid ha bl. a*i

betydande utsträckning företagits turökningar, där sådana visat sig behövliga

eller eljest lämpliga. Nedanstående tabell, i vilken gjorts en jämförelse

mellan åren 1936 (året före påbörjandet av femårsplanen), 1945 (året

före återupptagandet av femårsplanen) och 1948, torde ge en ganska god

bild av utvecklingen.

År

1936

1945

1948

Vs 1

Landsvägslinjer

Antal turer per vecka

239

54

962

289

6

< eller

skd)1

7

och

flera

Sum
ma
linjer
-

617 25

298 ! 13

40 121 | 213 i 12

Genom
snittligt
antal
turer
per
vecka
-

1698

3 007

3 350

319

476

507

3 934

4 169

4 278

4,36

5,93

6,23

Antal

postförda

kilometer

å landsväg
-

Kostnad

för postbefordran

å landsväg

kronor

31533 328

39 506 317

44 899 591

5 319 140

11372 826

15 961 997

Antal

fasta

post
an
stal
ter
-

4 005

4315

4 382

skd = söckendagliga.

An
tal
post
om
bud
-

466

825

908

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 2lä.

9

Såsom framgår av tabellen finnas f. n. något mer än 400 landsvägspostlinjer

med färre turer än vardagliga. Att bereda befolkningen vid alla dessa

linjer förmånen av söckendaglig postgång skulle enligt gjorda beräkningar

medföra en årlig utgiftsökning av omkring 1 000 000 kronor. De flesta av

dessa linjer ha emellertid ett mycket svagt postalt trafikunderlag och draga

redan nu kostnader, som — utslagna på hushållen längs linjerna — äro

avsevärt större än på linjer med högre turantal. Det är sålunda icke ovanligt,

att en lantbrevbäringslinje i glest bebodda trakter förorsakar postverket

en årlig utgift av 100 å 200 kronor per hushåll och år — i extrema fall

över 300 kronor — medan motsvarande kostnad för hela landet genomsnittligt

uppgår till omkring 28 kronor och i tätt bebodda trakter understiger

20 kronor. Även om befolkningen längs en dylik linje har långt till likställighet

med tätorternas innevånare i fråga om postal standard, framstår den

dock som gynnad part, om man ser till de belopp, som nedläggas på de båda

befolkningsgruppernas postförbindelser.

Införande av minst vardagliga turer å alla lands vägspostlinjer torde bl. a.

av ekonomiska skäl icke vara möjligt f. n., men en begränsad turökning i

ungefär samma omfattning som skedde vid femårsplanens genomförande

skulle måhända kunna övervägas. Därest t. ex. alla linjer med 3 5 turer

per vecka erhölle söckendagliga turer och linjer med 1—2 turer erhölle

ytterligare 1 å 2 turer per vecka, skulle utgiftsökningen stanna vid 600 000

å 700 000 kronor för år. Å många landsvägspostlinjer är emellertid antalet

turer beroende av ortstidningarnas periodicitet. Därest dessa tidningar, som

i allmänhet representera den större postmängden på linjen, endast utkomma

med 3 ä 4 nummer per vecka, finnes icke samma behov av täta postturer,

som då ortstidningarna äro vardagliga eller dagliga. Andra linjer,

som nu ha högst fyra turer i veckan, ha ganska nyligen — bl. a. i samband

med genomförande av sista etappen av lemårsplanen inrättats eller

turökats. På en hel del linjer, som ha mindre än söckendaglig postgång,

torde därför icke f. n. finnas något större behov av turökningar, utan de

få anses tillfredsställande tillgodosedda, om hänsyn tages till trafikunderlag

och postföringskostnader. De turökningar, som närmast böra komma i

fråga, torde följaktligen vara jämförelsevis fåtaliga och föga kostnadskrävande.

_ o

Motionärerna ha under hänvisning till att tidningarna å vissa orter meia

allmänt börjat ge ut söndagsnuinmer ansett en utökning av turerna till

alla veckans dagar motiverad.

I gällande arbetarskyddslag (SFS 1/49), § 21, stadgas bl. a., att arbetsI

a gare, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, för varje

period om sju dagar skall åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet

samt att sådan veckovila såvitt möjligt skall förläggas till söndag.

Fn stor del av postverkets personal har på grund av det omfattande söndagsarbete,

som utföres, hittills endast åtnjutit dylik ledighet var fjortonde dag.

Då en omedelbar övergång inom postverket till »veckovila» icke varit praktiskt

genomförbar, har generalpoststyrelsen t. o. in. den 31 december 1950

erhållit dispens från förenämnda lagrum.

Införande av dagliga turer å alla de linjer, som nu ha söckendagliga

turer, skulle medföra eu årlig utgiftsökning av ca 2 000 000 kronor, sa länge

förenämnda undanlag från arbetarskyddslagens bestämmelser kvarstår. Vid

fullt genomförd tillämpning av bestämmelserna i fråga torde berörda kostnader

stiga till ca 2,5 miljoner kronor per år. Härvid har helt bortsetts ifrån

huruvida pågående utredning rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid

kan komina att påverka de verkställda beräkningarna. Även om en så omfattande

övergång till daglig postutdelning, som bär kalkylerats med, icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 215.

torde bli aktuell, blir inrättande av söndagsturer under alla förhållanden eu

kostsam och arbetskrävande åtgärd. Som allmän regel gäller nämligen, att

söndagsarbete betalas högre än arbete å vardagar. Det oaktat har postverket

säl skilt under senare ar haft stora svårigheter att anskaffa erforderliga

sabbatsvikarier för att bereda berörd personal ledighet varannan söndag.

I många fall har denna ledighet icke kunnat ordnas, utan den ordinarie

personalen har fått tagas i anspråk för tjänstgöring å eljest tjänstefri söndag

mot övertidsersättning. Det har därför framstått såsom ett önskemål,

att söndagsarbetet i all möjlig mån begränsas till det oundgängligen nöd''ändiga.

Övervägande antalet lantbrevbäringslinjer, löspostutdelningslinjer

etc. lullgöras f. n. med sex turer per vecka. Härigenom erhåller den anställde

ledighet varje söndag, vilket överensstämmer med arbetarskyddslagens

bestämmelser om veckovila. Skulle emellertid söndagsutbäring mera

allmänt införas på landsbygden, kominer postverket att beredas betydande

svårigheter med att anskaffa vikarier för de dagar, ordinarie innehavaren

av sysslan måste beredas ledighet. På många håll torde sabbatsvikarie

över huvud taget icke kunna anskaffas. Sabbatsvikarie torde dessutom få

sökas bland personer, som å vardagar ha annan anställning och som således

skulle gå miste om sin veckovila, vilket knappast torde överensstämma

med arbetarskyddslagens anda.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att vederbörande personalorganisationer

sedan lång tid tillbaka framfört önskemål om inskränkning

av arbetet å sön- och helgdagar. Därvid har bl. a. åberopats att på

många håll i utlandet — exempelvis i våra nordiska grannländer, i USA,

England, Frankrike in. 11. länder — ingen postutdelning förekommer å sönoch

helgdagar. Styrelsen tillåter sig i detta hänseende även åberopa en motion

till årets riksdag av herr Bengtson (nr I: 169) om åtgärder för åstadkommande

av större söndagsfrid, vari hl. a. framhållits, att arbete på söndagar

icke bör förekomma, såvida det icke är oundgängligen nödvändigt.

Söndagstidningar, säger motionären, kunna nog vara av intresse för läsarna,

men det är icke önskvärt, att tidningarnas personal blir nödsakad att

arbeta under lördagsnatten och att många människor sedan måste arbeta

med distributionen under söndagen.

Den allmänna förbättring av postförhållandena på landsbygden, som

motionärerna eftersträva och som generalpoststyrelsen vid olika tillfällen

framhållit såsom angelägen, bör mindre syfta till att förse en del av landsbygdens

befolkning med söndagstidningar än bereda dem, som nu äro

sämst lottade i postalt hänseende, förmånen av regelbunden postgång med

tillfredsställande antal turer. Styrelsen vill i detta sammanhang åberopa

sitt uttalande i ovan berörda yttrande över fjolårets motion, vari bl. a.

framhölls, att generalpoststyrelsen jämsides med de förbättringar, som i

vanlig ordning komme att vidtagas, hade för avsikt att låta företaga en

ytterligare allmän översyn av landsbygdens postförbindelser, denna gång

med hänsyn tagen särskilt till sådana områden, vilka synas vara sämst

lottade i postalt hänseende.

Antalet poststationer utgjorde vid utgången av år 1936 3 628 st, år 1948

3 671 och 1949 3 630 st. Den minskning av antalet poststationer, som skett under

de senaste åren, beror i huvudsak på ett fortgående utbyte av större poststationer

mot postexpeditioner. Sålunda har antalet postexpeditioner ökat

från 124 år 1936 till 516 vid utgången av år 1949. Egentliga indragningar

av poststationer ha under åren 1947—1949 förekommit i 33 fall, varvid i

praktiskt taget samtliga fall i stället inrättats lantbrevbäring eller postombud,

ibland båda delarna.

Indragning av poststationer sker mycket sparsamt. I de fall indragning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 215.

11

ägt rum, har det rört sig om små poststationer med obetydlig rörelse och

liten kundkrets. Ersättningarna till poststationcr med liten rörelse voro tidigare

jämförelsevis låga. Då dessutom lantbrevbäringen icke nått den standard,

som den nu har, ordnades mycket ofta en orts postförhållanden

genom inrättande av en poststation. Numera har kostnaden även för mindre

poststationer ökat betydligt och torde, bortsett från normala löneökningar,

komma att ytterligare öka, efter hand som kraven på bättre lokaler med

tidsenlig utrustning måste tillgodoses. Samtidigt har lantbrevbäringen utbyggts

och förbättrats avsevärt, varigenom behov av förbättrade postförhållanden

mången gång billigare och bättre kan tillgodoses genom inrättande

av lantbrevbäring än av poststation, enbart eller med kompletteringsanordning.

Så är i allmänhet fallet, då bebyggelsen är spridd inom ett vidsträckt

område, längs en lång vägsträcka e. d. Förändringar i bebyggelsen,

fluktuationer i poströrelsen in. m. kunna påverka förhållandena, så att en

trakt, som tidigare varit väl tillgodosedd med en poststation, numera skulle

vara bättre betjänt av en lantbrevbäringslinje.

På en ort med enbart poststation måste allmänheten avhämta alla slags

försändelser på poststationen. Den, som vill ha sin post så snart som möjligt,

måste sålunda så gott som dagligdags besöka poststationen, vilket kräver

avsevärd tid, särskilt för dem, som bo långt från poststationen. Då posten

utdelas med lantbrevbärare, erhåller varje hushåll den vanliga posten

utburen och nedlagd i en postlåda, som vanligen är placerad i bostadens

närhet. Värdeförsändelser, paket, in. in., som äro adresserade till korrespondenter

bosatta högst 200 meter från lantbrevbärarens färdväg, utdelas i

adressatens bostad" till denne eller fullvuxen medlem av adressatens familj.

För de avgående vanliga försändelserna finnas särskilda brevlådor uppsatta

längs linjerna. För de avgående värdeförsändelserna måste befolkningen i

regel invänta lantbrevbäraren. Eftersom antalet värdeförmedlingar, inberäknat

de försändelser, som av lantbrevbäraren utlämnas i adressaternas

bostäder, för hela landet i genomsnitt utgör 2,5 per hushåll och månad,

bör väntetiden för flertalet korrespondenter bli förhållandevis obetydlig

och avsevärt understiga den tid, som åtgår för att dagligen besöka en fast

postanstalt för avhämtning och inlämning av all slags post. Erfarenheten

har också visat, att de flesta missnöjesyttringar och protester, som förorsakats

av planerade poststationsindragningar, efter den vidtagna åtgärden

icke endast upphört utan många gånger förbytts i erkännanden.

Indragning av poststationer sker endast efter omsorgsfull provning och

inhämtande av yttranden från kommunala myndigheter m. fl. i orten. Det

är förklarligt, att personer bosatta i poststationens omedelbara närhet protestera

mot indragningen, eftersom den obetydliga försämring, som ev. kan

uppstå, i allmänhet drabbar just dem. Ev. försämringar måste emellertid ses

mot bakgrunden av de förbättringar, som med hjälp av genom indragningen

frigjorda medel samtidigt kunna genomföras för en större del av befolkningen

med betydligt sämre postförhållanden än vad de, som bo i poststationens

närhet, få efter omläggningen. Postverket har i en del fall sökt att

genom anordnande av möte i orten lämna eriorderliga informationer i frågan

och ge berörda parter tillfälle att framföra sina åsikter. Det har emellertid

därvid tyvärr ofta visat sig, att befolkningen delar sig i två läger,

vars uppfattningar äro omöjliga att sammanjämka. I de fall, enighet icke

kunnat åstadkommas, har postverket blivit nödsakat att taga ställning mot

uppfattningen hos eu del av de berörda korrespondenteina. Däivid har

postverket med hänsynstagande till de ekonomiska konsekvenserna sökt

lillse, att resultatet blivit till fördel för så många som möjligt och (ill nackdel

för så få som möjligt. Det faktum, all anordningarna, sedan de en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 21ö

genomförts, endast i undantagsfall föranlett några klagomål men däremot

ofta föranlett erkännanden, torde ge belägg för det berättigade i de

vidtagna åtgärderna.

Inom landet förekommer ett stort antal lantbrevbäringslinjer med ett

tatal hushåll och en längd av 10 å 20 km. Dessa linjer, på vilka lantbrevbäraren

i regel cyklar, kräva i allmänhet en arbetstid om 50 å 100 timmar

pff månäd och linje, och lantbrevbäraren uppbär en månadslön av 125

—300 kronor. Denna inkomst ger icke lantbrevbäraren full försörjning utan

nödvändiggör, att denne för sin bärgning även har andra inkomster. Från

lantbrevbärarhall har därför uttryckts önskemål om att lantbrevbärare

med kort arbetstid genom sammanslagning av linjer eller på annat sätt

beredes ökat arbete och ökade inkomster. I de fall en lantbrukare, hantverkare

e. d. genom att åtaga sig lantbrcvbärarsyssla som deltidstjänst erhaller

ett välbehövligt tillskott till sina övriga inkomster, kan förekomsten

av en deltidstjänst vara enbart av godo. Ofta är det emellertid mycket svårt

att anskaffa någon, som är villig att åtaga sig uppdraget som lantbrevbarare

på de minsta linjerna. Speciellt då det gäller ledigheter av olika slag

för den ordinarie innehavaren av sysslan, nödgas postverket i många fall

betala mycket höga ersättningar till vikarien för att över huvud taget kunna

hålla linjen i gång. Postverket har därför i eu del fall, då flera smålinjer

utgå från samma postanstalt eller annars tangera varandra, ansett sig böra

genomföra eu sammanslagning av sådana linjer.

Vinsterna av en sammanslagning av mindre lantbrevbäringslinjer äro

Dera. Man får ett enda åtagande med en anställd, vilket bl. a. rent administrativt

är en fördel. Lantbrevbäraren får högre inkomst, vilket underlättar

rekryteringen. Postverkets kostnader kunna nedbringas, eftersom den

sammanlagda arbetstiden för två eller flera linjer blir lägre än för linjerna

var för sig, och ersättningen per arbetstimma sjunker vid högre arbetstid

Dessutom bli möjligheterna till motorisering av lantbrevbäringen större, eftersom

en förutsättning för motorisering med hänsyn till bl. a. de höga

fasta kostnaderna för hållande av motorfordon är, att linjen icke är för

kort. Genom motorisering vinnes ett snabbare, av väderlek och väglag

mindre beroende färdsätt samt i vissa avseenden bättre kundtjänst. Nackdelen

med eu sammanslagning är, att postutdelningen kan komma att försenas

å någon del av den sammanslagna linjen. Av de 99 sammanslagningar,

som ägt rum under åren 1947—1949, ha emellertid icke mindre än 73 föranlett

motorisering, varigenom bl. a. eljest uppkommande förseningar kunnat

motverkas. I samband med sammanslagningarna ha i många fall betydande

förbättringar kunnat genomföras. Lantbrevbäring har anordnats på

sträckor, där tidigare endast löspostutdelning förekommit, linjer ha utsträckts

och lurantalet ökats.

Generalpoststyrelsen ser som en av postverkets viktigaste uppgifter att

utbygga och förbättra postförbindelserna på landsbygden. Den fortgående

stegringen av verkets utgifter för postbefordran å landsbygden får också

till väsentlig del tillskrivas genomförda förbättringar av ‘olika slag. Förverkligandet

av femårsplanen har givetvis icke medfört, att arbetet med

förbättrandet av landsbygdens postförhållanden avstannat, utan detta pågår

alltjämt liksom arbetet med att förbättra och utbygga postverkets verksamhet

i övrigt. Med hänsyn til! postverkets funktion som affärsdrivande

verk måste emellertid alltid de fördelar, som vinnas för korrespondenterna,

vägas mot de kostnader, som åsamkas verket och i sista hand staten. Av

statsmakterna utfärdade sparsamhetsdirektiv ha också nödvändiggjort, att

generalpoststyrelsen iakttager återhållsamhet med utgiftsökningar. Åtgärderna

till förbättring av postförhållandena ha därför under senaste år i hu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 215.

13

vudsak måst begränsas till sådana, som äro särskilt angelägna eller som

medföra jämförelsevis låga kostnader. Det oaktat bli de belopp, som nedläggas

på förbättring av landsbygdens postförhållanden, ganska betydande.

I den av Kungl. Maj :t fastställda staten för driftkostnader ingår för budgetåret

1949/50 anslaget för postbefordran å landsväg m. in. med 19 900 000

kronor, varav ca 500 000 kronor beräknats för normala utökningar och kostnadsförhöjningar.

Därtill kommer, att postverket genom att utnyttja de

möjligheter till rationalisering av postanordningarna, som onekligen finnas,

blivit i stånd att i viss utsträckning vidtaga förbättringar utan att detta

medfört utgiftsökningar.

Generalpoststyrelsen är emellertid medveten om att mycket annu återstår

att göra, trots de postala förbättringar, som ovedersägligen kommit

landsbygden till del. Av denna anledning har bl. a. igångsatts den i det föregående

omnämnda översynen av landsbygdens postförhållanden, som syttar

till att ge en bättre bild av de brister i postförbindelserna, som annu

kunna förefinnas, samt medge en planläggning av de åtgärder, som narmast

anses böra vidtagas, speciellt för att förbättra postgången mom de

områden, som äro sämst lottade i postalt hänseende. Erforderliga åtgärder

synas såsom f. n. lämpligen böra få vidtagas successivt och efter hand som

en utbyggnad av vägar och övriga kommunikationer skänka förutsättningar

för inrättande av goda postförbindelser. Härigenom vinnes även, att

kostnaderna för de vidtagna förbättringarna icke behova bil särskilt be
tUDåageneralpoststyrelsen

ständigt har sin uppmärksamhet riktad på landsbygdens

postförhållanden och är angelägen om att dessa äro sa tillfredsställande

som möjligt, kommer styrelsen att framdeles i samband med avgivandet

av förslag till driftkostnadsstater för postverket berakna medel

för den ytterligare utbyggnad och förbättring av landsbygdens postvasende,

som kan befinnas vara av behovet påkallad. .

I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit postsparbankschefen

H. G. Holmström, byråcheferna N.-F. G Antoni, J S.

Granér, T. S. Nylund och A. E. Andersson samt t. f. byråchefen G. B. V.

Åhsberg. Stockholm den 31 mars 1950.

ALF LINDEBERG.

KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN.

ERIK SWARTLING.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.