Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande ökade befogenheter för statens affårsdrivande verk.

1950-11-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1950:224, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande ökade befogenheter för statens affårsdrivande verk.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

15

Nr 224.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning och förslag

rörande ökade befogenheter för statens affårsdrivande

verk.

(4:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Lundqvist m. fl. väckt motion (I: 311)

har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning

och förslag rörande ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.

De väsentliga olägenheter som enligt motionärernas uppfattning sammanhänga

med nu gällande organisation av statens affärsdrivande verk ha i motionen

angivits sålunda.

Den starkt centraliserade beslutanderätten till Kungl. Maj :t medför för

de här berörda verken ett omständligt och tidsödande förfarande utan att

många gånger några nämnvärda fördelar synas därmed vinnas eller hänvändelsen

till Kungl. Maj :t kan anses fylla något egentligt behov.

För utverkande av anslag till investeringar krävas med den nuvarande

ordningen grundliga förberedelser och utredningar i olika instanser, även

då det är fråga om jämförelsevis begränsade anslagsbelopp. Det kan vidare

starkt ifrågasättas, huruvida det kan vara i statsmakternas intresse,

att medelsanvisningarna alltför mycket specificeras. Det väsentliga synes

här vara det totala investeringsbehovets storlek. Riksdagens grundlagsfästa

rätt inom detta område skall givetvis upprätthållas. Detta synes

emellertid icke behöva eller böra hindra att få till stånd en ordning, som

innebär önskvärd förenkling av arbetsproceduren och samtidigt ger ökad

effektivitet åt den statliga verksamheten. Det nuvarande förfaringssättet

för med sig, att både ett och två år kunna förflyta från det ett visst behov

konstaterats till dess medel finnas tillgängliga för behovets täckande.

Särskilt om det gäller angelägna behov måste en sådan tidsutdräkt anses

alltför lång. Ifrågasättas kan om icke en lämplig anordning vore, att rörelsekapital

ställdes till verkens förfogande för tillgodoseende av investeringsbehoven.

Personalens antal och fördelning å olika befattningar äro med den nuvarande

organisationen beroende av olika instansers beslut. Det kan knappast

med fog göras- gällande, att statsmakterna, med den omfattning de

affärsdrivande verken numera fått, skulle vara bättre ägnade än resp. verks

egen styrelse att bedöma och fatta beslut i hithörande frågor. Det av 1947

års järnvägsutredning framlagda betänkandet angående SJ:s organisation

synes även ge vid handen, att statsmakterna själva dela denna uppfattning.

Sålunda redovisas i betänkandet resultatet av en undersökning över antalet

av statsmakterna icke beviljade befattningar i förhållande till de av

järnvägsstyrelsen begärda under perioden 1938—1947. Därav framgår, att

dessa för lönegrader t. o. in. Ca 23 utgjorde endast omkring 1 % och i lönegraderna

Ca 24—30 6 %. Därvid hade hänsyn tagits även till de fall, då

tidigare avslagna och sedermera förnyade framställningar vunnit bifall.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 224.

Det bör också framhållas, att förflyttningar och befordringar inom verken

ofta fordra snabba beslut för att den nödvändiga effektiviteten inom

verket skall kunna upprätthållas. En klok och framsynt personalpolitik

synes bäst kunna genomföras, om samma verksledning som har att närmast

bära det samlade ansvaret för verkets ekonomiska skötsel själv även

får bestämma antalet tjänster och dessas fördelning på olika lönegrader.

Ingen myndighet lärer bättre än denna verksledning kunna bedöma dessa

behov. Värdefullt är dessutom att möjligheterna att inom den uppdragna

ramen för organisationen vidtaga de jämkningar i personaluppsättningen,

som för rörelsens ändamålsenliga bedrivande befinnas erforderliga, starkt

ökas genom en sådan koncentrering till verksstyrelserna, vilka stå i nära

kontakt med verksamheten. Man bör ej heller bortse från den psykologiska

effekten hos de anställda, om beslutanderätten i hithörande frågor

flyttas närmare de i företaget verksamma.

De affärsdrivande verkens inflytande på inkomstgivningen ger i sin

nuvarande utformning icke tillräckliga möjligheter till en sådan affärsmässig

skötsel, som är önskvärd inom ramen för samhällets intressen.

Företagsledningarna synas därför böra erhålla ökat inflytande på taxesättningen.

Den snabba utvecklingen inom t. ex. transportväsendet gör

ofta, att ändrade förhållanden på olika områden kräva dispositioner av

taxepolitisk natur, som smidigt och utan dröjsmål kunna anpassas efter

den nya situationen. Det torde få anses vara till väsentligt gagn för såväl

staten som allmänheten och berörda affärsdrivande verk om dessa

senare här finge ökade befogenheter. Det synes till fyllest att Kungl. Maj :t

t. ex. allenast väsentligen fastställer de maximitaxor, som må tillämpas,

och därutöver förbehåller sig bestämmanderätten, då fråga är om större

taxerevisioner och väsentligare ändringar i grunderna för taxebyggnaden.

Givetvis måste förutsättas, att verksledningarna vid handhavandet av dessa

uppgifter icke förbise sin skyldighet att taga vederbörlig hänsyn till olika

trafikant- och näringsgruppers berättigade intressen. Genom det effektiviserade

lekmannainslag i ledningen för de affärsdrivande verken, som här

nedan föreslås, torde i varje fall skapas förutsättningar för en allsidig bedömning

av taxespörsmålen.

Beträffande de synpunkter i övrigt motionärerna anlagt på förevarande

spörsmål torde få hänvisas till motionen.

Över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och 1948 års budgetutredning

samt generalpoststijrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret

inkommit med särskilt yttrande.

Efter att bl. a. ha påpekat att statens affärsdrivande verk icke kunna skötas

efter renodlat affärsmässiga principer, då de icke ha till uteslutande uppgift

att driva en självbärande rörelse utan även skola fylla vissa samhällsfunktioner

av kulturell, militär eller annan icke affärsmässig natur, har

statskontoret anfört följande.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att även de s. k. affärsverkens

rörelsefrihet måste vara underkastad vissa bestämda begränsningar.

Statskontoret finner heller icke ådagalagt, att hittillsvarande begränsningar

varit av natur att medföra hinder eller påtagliga olägenheter för verk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

17

samhetens rationella bedrivande. De exempel, som i motionen lämnas på

områden, där ökad rörelsefrihet syntes påkallad, nämligen i fråga om sättet

för medelsbehovens täckande, bestämmande av personalens storlek samt

fördelning på tjänster och lönegrader, företagsledningens inflytande på

taxesättningen o. s. v., hava heller icke övertygat statskontoret om vare sig

nyttan eller behovet av en särskild utredning i motionens syfte. Åtskilliga

av de i motionen berörda spörsmålen ha för övrigt redan upptagits till behandling

i andra sammanhang, bland annat av 1947 års järnvägsutredning,

1948 års järnvägstaxekommitté samt av gruvorganisationskommittén, varför

tillfälle inom en näraliggande framtid torde komma att beredas statsmakterna

att taga affärsverkens ställning och organisation under förnyad

prövning. Med hänsyn härtill föreslår statskontoret, att den remitterade

motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksräkenskapsverket har i huvudsak behandlat frågan om affärsverkens

befogenheter med avseende på investeringsverksamheten. Härutinnan har

ämbetsverket anfört följande.

Vad beträffar investeringsverksamheten vill riksräkenskapsverket framhålla,

att nuvarande av statsmakterna vid 1945 års riksdag fastställda ordning

för anvisningen av medel till investeringar i statens affärsverksfonder

utformats i nära samråd med de olika affärsverken. Vidare ha efter 1945

års beslut jämkningar vidtagits beträffande anslagsuppställningen sålunda,

att man genom övergång i stor utsträckning till kollektivanslag erhållit en

mycket mindre långt gående uppdelning av anslagen i riksstaten. Enligt

riksräkenskapsverkets mening torde några ytterligare mera betydande sammanslagningar

av investeringsanslagen för affärsverken icke kunna komma

i fråga utom i vad avser statens järnvägars anslag. Beträffande dessa ha

emellertid, såsom ovan anförts, utredning och förslag redan framlagts i annat

sammanhang. I den mån ytterligare sammanslagning av investeringsanslag

skulle visa sig behöva genomföras, torde detta kunna ske efter förslag

av vederbörande affärsverk i varje särskilt fall. Riksräkenskapsverket

vill i detta sammanhang även understryka den handlingsfrihet, som lämnas

affärsverken genom de å kapitalbudgeten anvisade dispositionsanslagen,

vilka kunna disponeras för oförutsedda arbeten, i vad avser mindre kostnadskrävande

sådana arbeten enbart efter verksledningarnas eget beslut.

Att, som motionärerna ifrågasätta, ställa rörelsekapital till affärsverkens

förfogande för tillgodoseende av investeringsbehoven synes med hänsyn till

de krav, som måste ställas på budgetens fullständighet, icke kunna komma

i fråga.

I anledning av vad ovan anförts, får riksräkenskapsverket för sin del

uttala, att något behov av ytterligare utredning av frågan om ökade befogenheter

för affärsverken i fråga om investeringsverksamheten icke synes

föreligga.

Riksräkenskapsverket har slutligen erinrat om att övriga av motionärerna

aktualiserade huvudproblem redan, såvitt gäller statens järnvägar, blivit

behandlade av 1947 års järnvägsutredning. Enligt ämbetsverkets mening

talade vissa skäl för att motsvarande frågor bleve föremål för utredning

även vad statens övriga affärsverk beträffade.

Efter att i korthet ha berört frågan om de statliga bolagens verksamhet

ur konstitutionell synpunkt har 19''i8 års budgetutredning framhållit bl. a.

följande.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 19o0. 6 samt. Nr 223—224.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 224.

De väsentliga förutsättningarna för att ett affärsdrivande verks styrelse

skall kunna erhålla samma befogenheter som styrelsen i ett statligt bolag

synas vara, att taxorna fastställas efter enbart affärsmässiga grunder, att

verken icke kunna disponera andra statsmedel för täckande" av sina löpande

utgifter än dem, soin inflyta i form av driftsinkomster, samt att statsverket

som regel skall tillföras ett överskott motsvarande normal ränta på

det i företaget investerade kapitalet. Skulle däremot, såsom nu är fallet,

hänsyn tagas till andra synpunkter än de rent affärsmässiga och sålunda

dessa verk antingen utföra tjänster åt allmänheten till lägre betalning än

som svarar mot affärsmässig förräntning eller ock uppbära driftsintäkter

avsedda att tillföra budgeten medel utöver vad som erfordras för normal

förräntning av det investerade kapitalet — eller såsom luftfartsverket och

Södertälje kanalverk resultera i årligt underskott — torde förutsättningar

saknas för fullt affärsmässigt handlande.

Det nu sagda torde dock enligt utredningens mening icke behöva utgöra

formellt hinder för en begränsad utvidgning av affärsverksstyrelsernas rölelsefrihet,

därest en sadan åtgärd skulle befinnas påkallad. Inom ramen för

nuvarande budgetprinciper syntes sålunda i och för sig större frihet kunna

beredas affärsverken att företaga investeringar, exempelvis genom mera

summariskt angivande av investeringsändamålen vid beviljande av anslag

samt eventuellt genom begagnande i högre grad av bemyndigandesystem,

som medgåve planering för längre tidsperioder. Utredningen har slutligen

erinrat om att affärsverkens dispositionsanslag jämlikt medgivande av 1946

års riksdag få disponeras för förskottering av beslutade investeringsutgifter,

varigenom önskemålet att snabbt kunna genomföra investeringar i viss

utsträckning tillgodosetts.

Generalpoststgrelsen, som tillstyrkt att den i motionen föreslagna utredningen

kommer till stånd, har i taxefrågan framhållit följande.

Vad angår taxesättningen torde olägenheterna av den nuvarande befogenhetsfördelningen

vara mer framträdande, när det gäller postavgifterna

än i fråga om de övriga affärsverkens taxor. Dessa senare bestämmas av

Kungl. Maj :t, medan postavgifterna, som ha karaktären av bevillning, i allmänhet

skola fastställas av riksdagen.

Sedan år 1908 har riksdagen lämnat Kungl. Maj :t bemyndiganden, varje

gång för en tidsbestämd period, att besluta om vissa inrikes avgifter av

mindre betydelse ävensom beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande

avgifterna. Riksdagen har emellertid förbehållit sig rätt att ensam

besluta om följande inrikes postavgifter:

befordringsavgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsavgifter,

avgifter för lösenförsändelser,

avgifter för postabonnemang å tidning,

avgifter i postgirorörelsen.

Även denna ordning för bestämmandet av postavgifterna har, trots den

därigenom gjorda uppmjukningen, vid åtskilliga tillfällen visat sig vara

förknippad med olägenheter. Med anledning härav hemställde generalpoststyrelsen

i underdånig skrivelse den 17 november 1931, att Kungl. Maj:t

ville vidtaga åtgärder för sådan ändring av 60 § regeringsformen, att post
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

19

medlen icke hänfördes till bevillningar. Huvudpunkterna i styrelsens motivering

kunna i korthet sammanfattas på följande sätt.

Det vore ur såväl postverkets som näringslivets synpunkt till stor fördel,

om avgifterna kunde på ett smidigare sätt än som nu är möjligt anpassas

efter ett nytt prisläge. I vissa av sina rörelsegrenar är postverket utsatt for

konkurrens från ett stort antal olika trafikföretag. Dessa äga möjlighet att

skyndsamt ändra sina avgifter, när kostnaderna stiga eller sjunka. Höja

dessa företag sina avgifter, men postverkets förbliva oförändrade, kan postverket

tillföras en förlustbringande trafik, under det att postverket, när

de andra företagen sänka sina avgifter, går miste om en del av den trafik,

för vilken postverket är rustat. Det är nödvändigt, att även de avgifter,

som utgå i postverkets monopoliserade rörelsegrenar, kunna skyndsamt

anpassas efter ett nytt prisläge. Det otillfredsställande resultatet av

1920 års poströrelse hade sålunda kunnat undvikas, om det varit möjligt

att skyndsammare ändra postavgifterna efter den nya prisnivån. Riksdagen

tar icke någon befattning med fastställandet av järnvägs-, telegraf- och telefonavgifter,

vilka till sin natur på intet sätt avvika från postavgifterna.

Efter att ha erinrat om att Kungl. Maj :ts på grundval av generalpoststyrelsens

förslag framlagda proposition nr 82/1932 icke lyckades vinna riksdagens

bifall, har styrelsen anfört följande.

Vad generalpoststyrelsen anförde i sin underdåniga skrivelse 1931 är i

allt väsentligt alltjämt tillämpligt. De påtalade olägenheterna av nuvarande

ordning framträda tydligt under nu rådande labila valutaförhållanden. En

devalvering eller revalvering av svenska kronan kan pakalla skyndsamma

ändringar av vissa postavgifter, särskilt i utrikestrafiken. Sadana ändringar

kunna också bli erforderliga i samband med internationella postöverenskommelser.

Visserligen har Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande att besluta

om avgifterna i utrikesrörelsen, men då det i många tall visat sig nödvändigt

att bibehålla en viss relation mellan de utrikes postavgifterna och motsvarande

avgifter i den inrikes rörelsen, uppstår i sådana fall ofta behov

av samtidig jämkning av någon eller några inrikes avgifter. Detta gör,

att frågan i dess helhet icke kan lösas utan riksdagens medverkan, varför

uppskovet med den erforderliga ändringen ytterligare förlänges. Även om en

sådan ändring i nuvarande förhållanden kunde vidtagas, att samtliga postavgifter

bestämdes av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande, skulle detta

självfallet likväl komma att innebära en i många fall i och för sig onodig

omgång och tidsutdräkt. Det mest ändamålsenliga vore utan tvekan, att

generalpoststyrelsen crhölle en tillräckligt ökad betogenliet på detta område.

Beträffande den i motionen berörda frågan om investeringsverksamheten

har telegrafstyrelsen framhållit, att för dess vidkommande knappast något

skulle vara att vinna med en ytterligare sammanslagning av här ifrågavarande

anslag, dock att beträffande radioanläggningar en begränsning till

allenast tre anslagsrubriker syntes lämplig. Styrelsen hade för avsikt att till

Kungl. Maj :t inkomma med förslag härom i samband med sina anslags
-

äskanden för budgetåret 1951/52.

Telegrafstyrelsen har i anslutning härtill anfört följande.

I motionen har även ifrågasatts, att det nuvarande systemet med särskilda

investeringsanslag för skilda ändamål skulle helt slopas och övergång ske

111 V v. .1 IVl » -----— — — * ..

till den ordningen, att rörelsekapital ställdes till verkens tortog

tillgodoseende

svårt

ande för

av investeringsbehoven. Det kan givetvis i vissa fall vara

It så lång tid i förväg, som med nuvarande ordning krävs, på ett rik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

tigt sätt avväga anslagsbehovet under de olika anslagsrubrikerna, men styrelsen

vill härtill erinra, att vid sidan av övriga investeringsanslag finnes anvisat

ett särskilt dispositionsanslag, vilket enligt vissa regler kan tagas i ansprak

för oförutsedda arbeten.

Eftei att vidare ha påpekat att styrelsen vidhölle sin i annat sammanhang

uttalade mening, att kommunikationsverken borde tillerkännas befogenhet

att fastställa antalet ordinarie tjänster inom lönegraderna Ca 1_30,

bär telegrafstyrelsen avslutningsvis framhållit följande.

Vad beträffar verkslednings befogenheter i fråga om taxesättningen synes

motionärernas önskemål redan vara till stor del tillgodosedda i vad rör telegi

åt verket. De av Kungl. Maj:t utfärdade telefon- och telegrafreglementena

innehalla numera endast vissa grundläggande taxor. Då — enligt motionärernas

förslag Kungl. Maj :t fortfarande skulle förbehållas beslutanderätten,

när fråga är om större taxerevision eller väsentligare ändring i taxeby§§na<äens

grunder, kan styrelsen icke finna, att någon nämnvärd ytterligare

utökning av styrelsens befogenheter på detta område för närvarande

ar påkallad.

Järnvägsstyrelsen har erinrat om att frågan om ökade befogenheter för styrelsen

tidigare berörts i skilda utredningar angående statens järnvägars organisation,

vilka utredningar dock icke föranlett några åtgärder från statsmakternas

sida. I anslutning härtill har styrelsen anfört bl. a. följande.

Senast har 1947 års järnvägsutredning i sitt år 1948 avgivna betänkande

del I angående statens järnvägars organisation (SOU 1948:13) föreslagit

okade befogenheter för järnvägsstyrelsen beträffande investeringar, taxetragor

och personaluppsättning. Sålunda borde den regelmässiga anvisningen

av investeringsmedel koncentreras till ett fåtal kollektivanslag, vilka

skulle få tagas i anspråk även för sådana med respektive anslag avsedda ändamål,

som tillkommit efter det anslagsberäkningen verkställts. I fråga om

taxesättningen ansåg utredningen till fyllest, att Kungl. Maj :t bestämmer de

maximitaxor, som må tillämpas, samt därutöver förbehåller sig beslutanderätten,

då fråga är om fullständiga taxerevisioner och väsentliga ändringar i

grunderna för taxebyggnaden. Slutligen föreslog utredningen, att järnvägsstyrelsen

skulle erhålla befogenhet att bestämma antalet ordinarie tjänster

i lönegraderna Ca 1—30.

I underdånigt utlåtande den 9 april 1948 biträdde järnvägsstyrelsen i princip

utredningens åsikt i fråga om investeringarna samt förordade genomförandet

av förslagen beträffande taxorna och personaluppsättningen. Därjämte

anslöt sig styrelsen till utredningens förslag rörande järnvägsfulhnäktigeinstitutionens

utbytande mot ett förvaltningsråd.

Ehuru för statens järnvägars del åskilliga utredningar sålunda redan företagits

i hithörade frågor, anser järnvägsstyrelsen likväl att en samtliga statens

affärsdrivande verk omfattande utredning skulle vara av värde, ''Varför

motionen tillstyrkes.

Vattenfallsstyrelsen har inledningsvis framhållit, att styrelsen vore ense

med motionärerna i fråga om bolagsformens fördelar men icke övertygad

om bärigheten av de framförda invändningarna mot denna företagsform.

Enligt styrelsens mening borde en utredning taga upp jämväl aktiebolagsformen

till behandling, och styrelsen ansåge, att särskilda skäl talade till

förmån för denna form, åtminstone vid den verksamhet som vattenfallssty
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

21

relsen omhänderhade. Den statliga kraftverksrörelsen hade icke monopol

inom kraftförsörjningen och representerade mindre an hälften av landets

hela kraftproduktion. Verksamheten finge sålunda bedrivas i konkurrens

med enskilda och kommunala företag och under tävlan med dessa i fråga

om effektivitet och ekonomi. Konkurrensen gällde därvid såväl kraftavsättning

och kraftpris som den för verksamheten behövliga sakkunniga personalen,

och vidare lörelåge konkurrens icke endast med andra producenter

och distributörer av elektrisk kraft utan även med de andra kraftkällor,

som jämte den elektriska energien kunde tillgodose vissa ändamål.

Efter att vidare bl. a. ha påpekat att i fråga om taxesättningen full befogenhet

förelåge för styrelsen att fastställa taxorna inom kraftverksrörelsen,

varför den i motionen antydda ordningen att Kungl. Maj :t skulle fastställa

maximitaxor och avgöra om väsentligare ändringar för vattenfallsstyrelsens

del närmast skulle innebära en begränsning av rörelsefriheten gentemot

vad nu gäller, har styrelsen anfört följande.

I fråga om verkens ekonomiska skötsel framhålla motionärerna de svårigheter,

som nuvarande anslagsordning medför, i det att investeringarna måste

planeras ett ä två år i förväg. Ofta kunna icke ens brådskande och angelägna

arbeten igångsättas förrän efter en sådan tid. Vattenfallsstyrelsen kan

vitsorda riktigheten härav. Särskilt har den senaste krigs- och kristiden

medfört betydande påfrestningar härutinnan på grund av stigande pris- och

lönenivå, oväntade omkastningar i kraftbehovens utveckling, extremt långa

leveranstider för stora kraftmaskiner etc. Vid åtskilliga tillfällen har det

förelegat risk för att de formella anslagsreglerna skulle hindra utbyggnadsåtgärder,

om vilkas reella behövlighet alla varit ense, och till undvikande

härav ha anslag på tilläggsstat måst tillgripas trots föreliggande önskemål

och direktiv om att den utvägen om möjligt icke skall anlitas. Det är dock

icke i och för sig givet, att bolagsformen medför lättnader i detta hänseende,

tv detta beror givetvis på de former, som kunna bli fastställda för finansieringen

av sådana statliga bolag, vilka liksom de största affärsverken ha eu

ständigt fortgående investeringsverksamhet av sådan omfattning, att egna

avskrivningsmedel långt ifrån förslå.

Även den av motionärerna antydda möjligheten alt affärsverken i stället

för nuvarande specificerade anslag erhålla klumpbelopp med rätt att själva

bestämma dessas fördelning i detalj på olika investeringar, skulle medföra

förbättringar, särskilt om klumpanslagen finge beräknas med någorlunda

stora marginaler utan alltför stark accentuering av önskemålet att hålla nere

anslagsreservationerna vid budgetårens slut. Vattenfallsstyrelsen har redan

nu partiellt anordning med klumpanslag, nämligen i fråga om distributionsanläggningar,

i det att intet hindrar, att det byggnadsprogram, som ligger

till grund för resp. årliga anslagstillskott, sedermera ändras allt efter utvecklingens

krav. Även i övrigt gäller, alt anslagsordningens slelhet lättats

genom olika anpassningsåtgärder. Sålunda anvisas även anslag till regleringsåtgärder

klumpvis för olika flodområden, och medelst dispositionsanslaget

kunna dels anslagsövcrskridandet mot slutet av ett budgetår klaras, dels

förberedelsearbeten för nya kraft- och regleringsanläggningar igångsättas redan

innan ordinarie anslag föreligger. Alla dessa åtgärder 1 ramstå dock som

blott försök att medelst kompletteringar på enstaka punkter bättra på ett i

princip otillfredsställande grundsystem. Det skulle vara möjligt att på samma

sätt ernå ytterligare lättnader, t. ex. genom att utöka verkens egna befogenheter

i fråga om inköps- och dispositionsanslag, genom alL vid beslut om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 224.

en större anläggning hela del behövliga anslaget redovisas på en gång oberoende

av om arbetet kominer att pågå under flera budgetår o. dyl. Men bäst

torde vara att göra en genomgripande ändring i den riktningen, att verken

kunna handha sina investeringar m. in. i stort sett på samma sätt som enskilda

företag.

Även i åtskilliga andra hänseenden är affärsverkens handlingsfrihet i

ekonomiska ting begränsad i förhållande till den frihet aktiebolagsformen

skulle ge. Här må endast nämnas, att verken icke ha rätt att placera likvida

medel så att de göras räntebärande liksom icke heller att upptaga lån i öppna

marknaden, att befogenheterna att försälja fast egendom äro mycket begränsade,

att anslutningen till statsbokföringen i vissa hänseenden förorsakar

konflikt med den affärsmässigt önskvärda bokföringen, vilket föranleder viss

dubbelredovisning och en del merarbete, samt slutligen att vissa inskränkningar

i handlingsfriheten föreligga i fråga om driftutgifterna i samband

med att detaljerade stater för dessa skola fastställas av Kungl. Maj :t. Av intresse

i sistnämnda hänseende är särskilt handhavandet av avskrivningarna.

En viss frihet i detta hänseende inom fastställda principiella gränser skulle

möjliggöra en kanske också ur statsmakternas synpunkt önskvärd utjämning

mellan olika år av de ekonomiska resultaten, vilka för vattenfallsstyrelsens

del nu i betydande grad påverkas av vattenförhållandena och tillfälliga

avsättningsvariationer.

Vattenfallsstyrelsen har slutligen starkt understrukit nödvändigheten av

att möjlighet skapas för de statliga företagen att föra en friare personalpolitik.

Härom har styrelsen uttalat följande.

Den privata kraft- och byggnadsindustrien har ett avgjort företräde, då

det gäller att försäkra sig om den bästa arbetskraften på grund av att den

kan tillämpa en individuell lönesättning, medan vattenfallsstyrelsen är bunden

av det stela statliga lönesystemet, där lönerna bestämmas genom en med

långa mellanrum företagen schematisk klassning av tjänsterna, vid vilken

som helst hänsyn tages till tjänsteinnehavarens personliga meriter och

möjlighet att gagna verkets intressen. I realiteten blir omfattningen av en

ledande tjänstemans arbetsområde, åtminstone hos vattenfallsstyrelsen, i

hög grad beroende på personen i fråga och mindre på vad i instruktioner och

liknande fastställts i samband med tjänstemannens inplacering i det statliga

lönesystemet. En friare personalpolitik skulle möjliggöra en smidigare anpassning

av organisationen till ändrade förhållanden. Önskvärda organisationsändringar

försvåras och försenas med nuvarande schematiska personalpolitik

och åtminstone inom den verksamhet vattenfallsstyrelsen företräder

har det visat sig nödvändigt att hålla organisationen levande. Ett välskött

affärsföretag får icke stelna till utan måste följa med och helst leda utvecklingen.

Styrelsen har under de 40 år styrelsen verkat haft förmånen av dugliga

krafter i såväl den högsta ledningen som på andra ledande tekniska, kommersiella

och administrativa poster. Tyvärr ha dock många förluster tillfogats

styrelsen genom att högre kvalificerad personal lämnat verket. Den tid det

tar att få fram en ny man på en viktig post och få denne intränad är ofta

lång och ombytet medför oftast en uppoffring, som är många gånger större

än det lönetillägg, som skulle ha erfordrats för alt ifrågavarande tjänsteman

skulle ha stannat i verkets tjänst intill pensionsåldern. Även för nyrekryteringen

och behållandet av rekryteringspersonalen vore en friare personalpolitik

av stort värde. Styrelsen har här stora svårigheter att kämpa emot.

Som exempel kan här anföras, att under tidsperioden 1944—1949 miste

verket, bortsett från avgång genom pension, i runt tal nära 40 % av sin

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande nr 224.

högskolebildade elektroingenjörspersonal. Givetvis måste det vara en förutsättning

för att ett företag skall kunna bedriva sin rörelse på effektivaste

sätt, att det icke successivt berövas sina bästa krafter, vare sig i fråga om

ledande personal eller i övrigt.

Sammanfattningsvis anser vattenfallsstyrelsen vägande skäl föreligga fölen

utredning som syftar till att öka de af färsdrivande verkens befogenheter.

En sådan utredning synes dock, åtminstone vad statens vattenfallsverk beträffar,

böra omfatta även möjligheten att för de statliga affärsverken använda

aktiebolagsformen.

Domänstijrelsen har anfört bl. a. följande.

Domänverket intager i avseende å betingelserna för verksdriften en särställning

i förhållande till övriga affärsdrivande verk. Under det att postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och i viss mån även vattenfallsverket

ha karaktären av monopolföretag har domänverket att utöva sin huvudsakliga

verksamhet — handhavandet av rörelsen inom domänfondens skogsoch

jordbruksfastigheter — i fri konkurrens med det enskilda näringslivet.

En förutsättning för att domänverket skall kunna med framgång hävda sig

i denna konkurrens är att verket, så långt de statliga intressena över huvud

taget kunna medgiva, får utöva rörelsen under de mera obundna former som

gälla inom enskilt näringsliv.

I flera hänseenden är styrelsen beroende av statsmakterna på ett sätt som

är betungande och hämmande för en smidig skötsel av verket. Styrelsen

syftar här främst på de knappa befogenheter som tillkomma styrelsen i angelägenheter

i fråga om försäljning och inköp av jord, anordnande av tjänstebostäder

och kontorsbyggnader, avskrivning av fordringar m. m.----

Även i vissa andra hänseenden gör sig behovet av större befogenheter for

styrelsen gällande. Styrelsen vill i detta sammanhang endast erinra om den

bestämmanderätt, som är förbehållen Kungl. Maj :t i personalfrågor, vilket

medför en besvärande omgång då även frågor av relativt ringa betydelse, berörande

bland annat utbetalande av ersättning i skilda sammanhang till

personal, måste underställas Kungl. Maj :ts prövning. En större självständighet

i dylika frågor skulle helt säkert främja verksamheten.

I enlighet härmed har domänstyrelsen tillstyrkt att riksdagen måtte hemställa

om utredning rörande här angivna förvaltningsfrågor i den ordning

som kan befinnas lämplig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha meddelat att fullmäktige, då en något

större rörelsefrihet för de affärsdrivande verken, säl skilt vad gällei

dispositionen av anvisade medel, kan visa sig ägnad att öka dessa verks effektivitet,

icke för sin del ha något att erinra mot att den av motionärerna

ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de i ärendet hörda

centrala ämbetsverken ställt sig mer eller mindre avvisande gentemot motionärernas

förslag. It i ksräkensk apsverket har därvid, såvitt angai investeringsverksamheten,

erinrat om de jämkningar beträffande anslagsuppställningen

som vidtagits under senare år och samtidigt hänvisat liil rådande möj
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 224

ligheter att inom ramen för nuvarande system få till stånd de ytterligare

förenklingar härutinnan som i varje särskilt fall må befinnas erforderliga.

Vederbörande affärsverksstyrelser å andra sidan ha i stort sett funnit behov

töreligga av sådana ökade befogenheter för styrelserna som motionärerna

åsyfta. Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde dock vid en utredning härom

jämväl spörsmålet om en eventuell övergång till aktiebolagsform upptagas

till behandling. Remissyttrandena ge vidare vid handen, att i fråga

om taxesättningen stora skilj aktigheter förefinnas de olika affärsverken

emellan.

Föi egen del anser utskottet de av motionärerna framförda synpunkterna

vara värda beaktande. Utskottet vill emellertid samtidigt erinra om att 1947

års järnvägsutredning i ett år 1948 avgivet betänkande för statens järnvägars

vidkommande föreslagit vissa åtgärder som i sak nära sammanfalla

med de önskemål åt vilka motionärerna nu ge uttryck. Utredningens förslagär

f. n. föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet förutsätter att det behov

av ökad rörelsefrihet i olika avseenden som kan befinnas föreligga jämväl

i fråga om övriga affärsverk därvid ägnas uppmärksamhet. Såsom bl. a.

riksräkenskapsverket påpekat möter givetvis intet hinder att från fall till

tall sådana åtgärder beträffande medelsanvisningen vidtagas som — utan

att rubba de grundläggande finansieringsprinciperna enligt gällande budgetsystem

— underlätta vederbörande verksstyrelsers möjligheter att planlägga

investeringsverksamheten på längre sikt. Utskottet vill slutligen framhålla

att, därest frågan om affärsverkens organisation skall få en mera allsidig

belysning, en utredning härom knappast kan undgå att behandla jämväl

det större problemet rörande de statliga företagsformerna över huvud,

vilket spörsmål utskottet dock i detta begränsade sammanhang icke anser

sig nu ha anledning att närmare ingå på.

Under åberopande av nu anförda omständigheter får utskottet hemställa,

att motionen 1:311 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 30 november 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sven Larsson, Karl Andersson, Ohlon,

Gustaf Karlsson, Iwar Andersson, Heiding, Berling, Sundelin, Leander, Gillströrn,

Lundqvist, Hesselbom, Ivar Persson, Einar Persson och Lundarensamt
från

a n d ra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i Skövde,

Bergström, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Svensson i Ljungskile,

Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Ståhl, Staxäng, Åkerström,

Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors och Gustafsson i Stockholm.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 224.

25

Reservationer:

1) av herrar Lundqvist, Lundgren och Staxäng, vilka ansett, att utskottets

yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Såsom i motionen framhållits intaga de af färsdrivande verken redan nu

en ställning, som ger dem åtskilligt större befogenheter i olika avseenden än

den allmänna förvaltningens verksstyrelser. Uppenbart är emellertid, att

mycket ytterligare bör stå att vinna i fråga om effektivitet in. in., om verksledningarna

finge ytterligare ökade möjligheter till självständigt handlande

i olika avseenden.

I motionen har framhållits, att det ligger i sakens natur att en organisation

och en befogenhetsfördelning som är avpassad för förvaltande verksamhet

icke rimligen kan äga samma effektivitet inom en affärsdrivande

verksamhet. Det måste enligt motionärernas uppfattning vara ett krav, att

de affärsdrivande verkens organisation ger åt verkens ledning en sådan ställning

i förhållande till statsmakterna att verksamheten kan bedrivas med

önskvärd smidighet och under affärsmässiga former, med de givna inskränkningarna

att kraven på offentlighet och vederbörlig hänsyn till samhällsekonomiska

intressen icke otillbörligt eftersättas. Utskottet delar denna motionärernas

uppfattning.

Att den f. n. till Kungl. Maj :t starkt centraliserade beslutanderätten för de

här berörda verken medför ett omständligt och tidsödande förfarande utan

att många gånger några nämnvärda fördelar därmed synas vinnas, torde

icke kunna förnekas. Redan de exempel på brister och olägenheter med det

nuvarande systemet, som i motionen anförts, bestyrka detta.

Av remissyttrandena framgår att av de direkt berörda verksstyrelserna

såväl generalpoststyrelsen som järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

domänstyrelsen uttalat sig för den i motionen begärda utredningen, medan

telegrafstyrelsen intagit en mera avvaktande hållning. Vidare framgår att

fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat sig icke ha något att erinra mot att

den ifrågasatta utredningen kommer till stånd samt att riksräkenskapsverket

och 1948 års budgetutredning icke motsätta sig en begränsad utredning,

medan däremot statskontoret, under framhållande att det icke funnit ådagalagt

att hittillsvarande begränsningar medfört hinder eller påtagliga olägenheter

för verksamhetens rationella bedrivande, direkt avstyrker motionen.

Enligt utskottets förmenande är det angeläget att statens affärsdrivande

verk få sådana befogenheter, att deras verksamhet kan bedrivas med önskvärd

effektivitet och smidighet. En utredning i enlighet med motionärernas

förslag synes därför böra utan tidsutdräkt komma till stånd.

På grund av det anförda och med särskilt beaktande av den övervägande

meningen hos närmast berörda verksstyrelser om önskvärdheten av den i

motionen begärda utredningen får utskottet hemställa,

3 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 223—224.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 224.

att riksdagen må med bifall till motionen I: 311 i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande

ökade befogenheter för statens affärsdrivande verk.»

2) av herr Skoglund i Doverstorp;

3) av herr Ståhl.

508020.

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.