Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade av naturkatastrofer eller naturfenomen. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 124, av herr Larsson i Luttra.

1951-03-07 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1951:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade av naturkatastrofer eller naturfenomen. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 124, av herr Larsson i Luttra.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande en

obligatorisk försäkring mot vissa skador, orsakade

av naturkatastrofer eller naturfenomen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 124, av herr Larsson i Luttra. I

motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa

om en utredning rörande en obligatorisk försäkring mot vissa skador

orsakade av naturkatastrofer eller naturfenomen.»

I motionen erinras om att genom naturkatastrofer och naturfenomen årligen

förorsakas betydande skador på liv och egendom. Såsom färska exempel

härpå angivas den i höstas inträffade Surtekatastrofen och de under

denna vinter uppkomna snötrycksskadorna. Exempel på övriga händelser

av aiijgiven art vore storm, tromber, snöskred, jordskred, översvämning och

isgång. De som drabbades av skador av dylika händelser utsattes ofta för

ruinerande förluster. Vid svårare fall brukade ersättning utgå av statsmedel,

men några fastställda grunder för denna hjälpverksamhet funnes icke.

I övriga fall finge den skadelidande själv bära förlusten. Enligt motionärens

mening borde en mera rationell lösning eftersträvas. En tänkbar anordning

vore att låta brandförsäkringen ligga till grund för en obligatorisk

försäkring för svårare skador. En obligatorisk ersättning av statsmedel

grundad på brand försäkringsvärdena borde även kunna övervägas.

Beträffande de skäl motionären i övrigt anfört till stöd för sin hemställan

får utskottet hänvisa till motionen.

Allmän inledning m. m.

Man brukar i fråga om skador huvudsakligen skilja mellan personskada

och sakskada.

Beträffande skadeförsäkring i allmänhet anförde 1945 års försäkringsutredning

i sitt år 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet

(SOU 1949: 25) följande.

Skadeförsäkringen bär till ändamål att ge den enskilde möjlighet att bereda

sig ekonomiskt vederlag för förlust, som kan komma att tillfogas honom

genom händelser av olika slag. Till skillnad från livförsäkringen bereder

skadeförsäkringen försäkringsskydd icke endast åt fysiska personer

utan även åt juridiska personer och har icke minst på detta senare område

fått en alltmer vidgad betydelse.

..U^! samhällets synpunkt ter sig en vidsträckt utbredning även av skadeförsäkringen

som i hög grad önsklig. Framför allt gäller detta skador, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

eljest skulle ställa den enskilde inför oöverstigliga ekonomiska svårigheter

eller vålla bestående rubbningar i företagsamheten. Samhället har ett allmänt

ansvar såväl för den enskilde medborgarens trygghet som för vårt

ekonomiska liv. Ett viktigt led i uppfyllandet av detta ansvar måste vara

att befrämja en sund och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.

1. Obligatorisk försäkring. Med den grundsyn på skadeförsäkringsverksamheten,

som ovan angivits, ställer sig den frågan naturlig, huruvida obligatorisk

skadeförsäkring bör införas på andra områden än där detta redan

skett. Försäkringsplikt bär hittills föreskrivits på två områden inom skadeförsäkringen,

dels för arbetsgivare beträffande ansvarighet vid olycksfall

i arbete och vissa yrkessjukdomar dels för motorfordonsägare i vad det

gäller trafikansvarighet. Gemensamt för dessa båda försäkringsformer är

att de syfta till att skapa garanti för att den ersättningsberättigade verkligen

får ut det honom tillkommande skadeståndet. Starka skäl tala enligt

utredningens mening för att en person, som lidit skada till följd av annans

vållande, vare sig fråga är om person- eller egenuomsskada, bör ha garanti

för att han verkligen utfår det skadestånd, vartill han kan befinnas berättigad.

Utredningen undersökte därefter möjligheten av att ombilda den frivilliga

ansvarighetsförsäkring, som meddelas av försäkringsbolagen, till en obligatorisk

ansvarighetsförsäkring. Emellertid fann utredningen övervägande

skäl tala emot en sådan anordning. Vidare dryftade utredningen frågan om

obligatorisk brandförsäkring. Det bör här anmärkas att en obligatorisk försäkring

av den art motionären angivit, därest man såsom framkastats i

motionen vid anordnandet av sådan försäkring skulle anknyta till föreliggande

brandförsäkringar, torde förutsätta obligatorisk brandförsäkring.

Utredningen anförde härom följande.

Jämväl frågan om obligatorisk brandförsäkring har övervägts av utredningen.

En sådan försäkring måste bygga på en tillförlitlig värdering av

egendomen. Beträffande förutsättningarna härför har man att skilja mellan

fast och lös egendom. Vad den senare angår får det av praktiska skäl

anses otänkbart att försäkringsgivaren skall vara i stånd att verkställa en

förhandsvärdering för varje försäkringstagare. Att bygga en försäkring på

något slags standardnorm i värdehänseende — exempelvis med anknytning

till försäkringstagarens inkomst och förmögenhet — ter sig icke heller ändamålsenligt.

Man bleve därför hänvisad till att fastställa försäkringssumman

efter försäkringstagarens egen värdering. Att införa en obligatorisk

försäkring, där den enskilde försäkringstagaren i realiteten själv finge bestämma

sin försäkringssumma, torde emellertid vara olämpligt. Frågan

om obligatorisk brandförsäkring torde därför böra begränsas till fast egendom.

Till förmån för en obligatorisk brandförsäkring av fastigheter tala de

stora värden, det härvidlag är fråga om. Det måste anses i hög grad önskvärt

att envar skyddar sig mot de ekonomiskt förödande verkningarna av

en brand. Även kreditgivarsynpunkter kunna anföras som skäl för en allmän

försäkringsplikt. — — — Vid sidan av de anförda skälen för obligatorisk

brandförsäkring å fastigheter har man alt ställa det förhållandet,

att fastighetsbeståndet i vårt land med undantag av en jämförelsevis ringa

del redain omfattas av brandförsäkring, även om sådan försäkring i många

fall tecknats till för lågt l>clopp. En närmare undersökning visar även, att

en obligatorisk försäkring skulle vara förenad med betydande praktiska

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

svårigheter. Man har sålunda i första hand att taga ställning till, om försäkringsplikten

skall innefatta industrianläggningar och liknande eller endast

s. k. civilrisker. I fråga om industrianläggningar torde försäkringen

av byggnader och inventarier, såsom maskiner, ofta hänga så intimt samman

att det torde vara föga lämpligt att göra åtskillnad i fråga om försäkringsplikt.

Begränsar man. försäkringsplikten till civilrisker möter den

svårigheten, att det finnes åtskilliga bostadsfastigheter, i vilka inrymts en

verkstad eller dylikt, s. k. »smittade civilrisker». Gränsen mellan civilrisker

och industririsker är sålunda flytande. Redan fastställandet av de

risker, som böra innefattas i en obligatorisk försäkring, blir därför vanskligt.

I vad avser försäkringens förvaltning må framhållas, att brandförsäkringen

■— då det gäller civilrisker — för närvarande ofta ingår som ett led

i en grupp försäkringar, avsedda att täcka förluster av olika slag, som äro

hänförliga till en fastighet. En vanlig kombination är brand-,* ansvarighetsoch

vattenledningsskadeförsäkring. Ytterligare förekommande försäkringar

å fastigheter äro maskinförsäkring, stormskadeförsäkring, försäkring mot

hyresförluster genom brand- och vattenledningsskada, glasförsäkring. Man

har under senare tid i allt större utsträckning förvaltningsmässigt kombinerat

de olika försäkringar, som avse ett och samma objekt, varigenom omkostnadsbesparingar

och som följd härav reducerade premier kunnat åvägabringas.

En obligatorisk brandförsäkring skulle sannolikt stänga möjligheterna

för ett sådant förvaltningsmässigt sammanförande av brandförsäkringen

med övriga försäkringar. Till sist må framhållas att fastställandet

av fastigheternas brandförsäkringsvärden komme att möta svårigheter; en

fastighets taxeringsvärde överensstämmer ofta icke med det verkliga värdet

och torde därför icke, åtminstone icke ensamt, kunna läggas till grund

för försäkringen.

Vid vägandet mot varandra av de ovan anförda synpunkterna har utredningen

funnit sig icke kunna förorda införandet av obligatorisk brandförsäkring.

Beträffande personskada finnas åtskilliga former av obligatorisk försäkring.

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, vilken ännu

ej satts i kraft, skall finnas en obligatorisk sjukförsäkring, som i princip

skall omfatta hela folket. För rätt till sjukpenning enligt denna lag förutsattes,

att den försäkrade drabbas av sjukdom, som orsakar förlust av arbetsförmågan

eller för vars botande den sjuke enligt läkarföreskrift bör

fullständigt avhålla sig från arbete. Läkningsprocessen efter en kroppsskada

betraktas såsom sjukdom i lagens mening. Envar försäkrad äger vidare

rätt till ersättning för läkarvård och utgifter i samband därmed. Den

tid under vilken sjukpenning utgår är på visst sätt maximerad. Den som

på grund härav icke längre kan erhålla sjukpenning kan erhålla folkpension

bl. a. i form av invalidpension och sjukbidrag.

Till efterlevande änka som ej eljest åtnjuter folkpension kan under vissa

förutsättningar utgå efterlevandeförsäkring enligt lagen om folkpensionering.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete äro i

stort sett alla anställda försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbete

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13. 11

eller tillförsäkrade ersättningar som svara mot de i lagen angivna. I praxis

bär försäkringen utvecklats till att omfatta en stor mängd andra, vilka

utan att vara anställda i vanlig mening äro socialt och ekonomiskt jämställda

med sådana. Ersättning från olycksfallsförsäkringen utgår icke endast

för skada som uppstått i arbetet. Det är fullt tillräckligt att skadan

uppstått under färd till eller från arbetsplatsen om färden föranletts av

eller stått i omedelbart samband med anställning. Jämväl olycksfallförsäkringslagen

innehåller bestämmelser om efterlevandeförsäkring. Om olycksfallet

haft dödlig utgång utgår sålunda utom begravningshjälp även livräntor

till efterlevande, beräknade efter vissa grunder.

Förutom det skydd mot ekonomiska följder av olycksfall som olycksfallsförsäkringslagen

erbjuder finnas anordningar för ersättning av allmänna

medel åt militär personal och åt i fångvårdsanstalt intagna m. fl. Fiskare

kunna i riksförsäkringsanstalten frivilligt olycksfallsförsäkra sig med bidrag

av statsmedel, fastän de äro självständiga företagare.

Erinras må slutligen om lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å

motorfordon, enligt vilken ägare av motorfordon är pliktig att bekosta försäkring

för dem som äro utsatta för fara att lida skada av sådant fordon.

Professorn Ivar Strahl har i sin år 1950 avlämnade förberedande utredning

angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16)

behandlat frågan om obligatorisk försäkring mot personskada. Sedan Strahl

redogjort för bl. a. ovan omtalade redan existerande former av obligatorisk

försäkring, övergår han till att framlägga synpunkter på försäkringsväsendet

i denna fråga i anknytning till skadeståndsrätten. Strahl framhåller,

att grundtanken i hans framställning är, att det bör sörjas för att alla som

lida kroppsskada erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande måttstock.

För detta ändamål finner han skadeståndsrätten icke vara lämplig

bl. a. av den orsaken att man icke alltid kan utpeka någon skadeståndsskyldig.

Strahl anför vidare bl. a. följande.

Att genom försäkring bereda tillfredsställande ersättning för personskador

är lättare, emedan kostnaderna slås ut på en större krets. I princip har

redan vårt land kommit fram till att ersättning genom försäkring skall lämnas

vid alla personskador, frånsett sådana som medföra döden. Om man

väljer denna väg, bör man emellertid icke knyta rätten till ersättningen till

de skadeståndsrättsliga reglerna, såsom sker i trafikförsäkringen vilken är

konstruerad som en ansvarighetsförsäkring. I stället böra ersättningarna

utgå i mån av behov, väl icke så, att varje ersättningsanspråk underkastas

behovsprövning men så att ersättningarna utgå efter taxor avpassade efter

ersättningsbehovet. Det borde icke förekomma, att ersättning, såsom nu

sker, utgår med olika belopp beroende av orsaken till skadan. — — —- Tanken, att försäkringsväsendet bör utnyttjas i största möjliga utsträckning

för att bereda ersättning vid personskador, kan i viss mån stödjas med

en hänvisning till den utveckling som vissa redan bestående försäkringsformer

undergått och som synes visa att de faktiska förhållandena öva ett

tryck till största möjliga användning av försäkringsmctodcn. Det kan sålunda

erinras om att trafikförsäkringen i praxis fått vidsträckt tillämpning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

genom en extensiv tolkning av begreppet skada i följd av trafik med motorfordon,

samt att olycksfallsförsäkringen genom lagändring utsträckts till

att omfatta även skador, som drabba under färd till eller från arbetet, och

genom praxis till att skydda ej blott anställda i vanlig mening utan även

en stor mängd andra som socialt och ekonomiskt äro jämställda med dem.

Det är givet, att de ersättningar, som enligt den här utvecklade tanken

skulle utgå vid personskador, icke kunna bliva höga. Detta är en följd av

att tillgängliga resurser användas till att höja standarden över lag. Invändningen,

att somliga enligt systemet skulle få lägre ersättning än enligt nuvarande

rätt, är att bemöta med att detta är en nackdel som får tagas på

köpet om man vill bereda nödtorftig hjälp åt alla. Den som önskar tillförsäkra

sig högre ersättning får teckna frivillig försäkring, något som han

enligt nuvarande ordning i alla händelser måste göra om han vill vara säker

på att icke behöva åtnöjas med sjukförsäkringens och folkpensioneringens

förmåner. — — — De tankegångar som här utvecklas leda, om de omsättas

i praktiken, till ett system, enligt vilket uppgiften att bereda ersättning för

personskador i princip helt skulle övertagas av försäkring. Sådan skulle

därmed också tillgodose önskemålet om trygghet mot risken att lida skada.

Systemet går i korthet sagt ut på olycksfallsförsäkring av hela folket till

belopp, som för gemene man kunna vara någorlunda tillfredsställande, och

med bidrag utom av allmänna medel och avgifter av de försäkrade även av

sådana verksamheter som medföra mera avsevärd risk för olycksfall. Försäkringen

skulle så till vida även vara en försäkring mot risken att ådraga

sig skade.ståndsskyldighet som skadeståndsanspråk endast skulle kunna

göras gällande i form av regress från försäkringen och endast i den mån

det vore motiverat av preventionshänsyn. Kostnaden för systemet beror

självfallet av förmånernas storlek men torde i betraktande av de obligatoriska

försäkringsanordningar som redan finnas icke behöva bliva avskräckande.

Det bör beaktas, att olycksfallsförsäkringens och trafikförsäkringens

jämförelsevis höga ersättningsbelopp tillkomma en mycket stor del av

de skadade. ----Det är givet, att ett reformprogram sådant som det

här utvecklade är ägnat att väcka motstånd och att genomförandet av ett

sådant program i allt fall måste taga avsevärd tid i anspråk. Ett försök att

inom en nära framtid med en gång genomföra programmet skulle måhända

stranda. Men det torde vara av värde, att de olika formerna av obligatorisk

försäkring, såsom här i stora drag har skett, jämföras med varandra

och underkastas en prövning från principiella utgångspunkter och

under hänsynstagande till skadeståndsrättens problem. En tillfredsställande

lösning av de frågor, till vilka personskador ge upphov, torde icke stå

att vinna utan ett samlat bedömande av försäkringsrätt och skadeståndsrätt.

Det synes därför önskvärt, att de synpunkter som här framlagts bliva

föremål för debatt. I allt fall är det angeläget att komma till klarhet om de

riktlinjer efter vilka utvecklingen på detta område bör gå. Eljest riskerar

man, att utvecklingen genom partiella reformer länkas in på vägar som

icke leda till en tillfredsställande reglering av området i dess helhet. Bland

annat bör uppmärksammas, att om de här anförda synpunkterna äro riktiga,

strävanden att förbättra försäkringsskyddet mot personskada icke böra

inriktas på att öka förmånerna för dem som redan nu åtnjuta tämligen

goda sådana utan hellre böra åsyfta att utsträcka skyddet till kategorier

som nu icke äro skyddade eller åtnjuta jämförelsevis dåligt skydd.

Även om det icke skulle befinnas möjligt eller önskvärt att förverkliga

hela det program som här skisserats, torde det vara anledning att överväga,

om icke de anförda synpunkterna böra vinna beaktande på vissa speciella

områden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Såsom exempel på tänkbara reformer på speciella områden anger Strahl

att det torde böra övervägas, om icke i den principiellt hela folket omfattande

socialförsäkring som sjukförsäkringen och folkpensioneringen bilda

kunna beredas ökade förmåner för dem som lida kroppsskada av yttre

orsak.

Vad återigen angår sakskada finnes för !närvarande icke någon annan

obligatorisk försäkring än trafikförsäkringen.

Rörande frågan om ytterligare obligatoriska försäkringar på detta område

anför Strahl i sin ovan omtalade utredning bl. a. följande.

Ehuru det måste anses önskvärt att ersättning i allmähjiet beredes vid

sakskador liksom vid personskador, är det icke såsom beträffande personskador

sörjt för att i princip åtminstone någon ersättning alltid skall utgå

till den som drabbats av sakskada. Ersättning för sådan skada utgår endast

om den kan erhållas i form av skadestånd, på grund av frivilligt tecknad

försäkring eller enligt den obligatoriska trafikförsäkringen.

Det är också tydligt, att åstadkommandet av en allmän försäkring mot

all sakskada, motsvarande socialförsäkring vid personskada, möter betydande

svårigheter. Det består den skillnaden mellan personskador och sakskador,

att normaltaxor kunna bestämmas för ersättningarna för de förra.

I sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet har också 1945 års

försäkringsutredning funnit en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring

f. n. icke genomförbar, och en allmän obligatorisk sakförsäkring synes ej

heller f. n. ligga inom gränserna för det praktiskt möjliga.

Att gemene man garanteras ersättning för de sakskador han lider är

icke desto mindre ett önskemål. Om detta icke kan tillgodoses genom obligatorisk

försäkring, är det angeläget, att det sörjes för att frivillig försäkring

står till buds i sådan form och på sådana villkor att gemene man däri

kan skaffa sig det önskvärda försäkringsskyddet.

De försäkringsformer som f. *i. finnas i vårt land äro behäftade med den

svagheten, att de i allmänhet gälla blott visst slags skada eller visst slags

risk. Det är därför i regel icke möjligt att försäkra sina tillhörigheter mot

all slags skada som kan drabba dem. Genom s. k. kombinerad försäkring

har man sökt råda bot på olägenheten, att ett flertal försäkringar erfordras

för att försäkringsskyddet skall bli omfattande. Det förekommer sålunda

t. ex. s. k. hemförsäkring, avseende skada genom brand, vatten eller inbrott

och f. ö. innefattande även ansvarighetsförsäkring. Att antalet erforderliga

försäkringsavtal genom denna metod reduceras är för försäkringstagaren

en fördel, men metoden råder icke hot på det förhållandet, att

egendom kan drabbas av skada mot vilken försäkring icke kan tecknas.

Prof. Ussing har för ett tjugotal år sedan framfört tanken på en försäkring

av saker mot all skada, motsvarande olycksfallsförsäkring vid personskada.

—---

Utsikterna att åstadkomma en sådan ordning, att ersättning utgår vid all

sakskada te sig — — — icke ljusa. Den frågan inställer sig då, huruvida

för vissa slag av sakskador kunde införas särskilda försäkringsanordningar.

Till förutsättning för ersättning kan väljas antingen skadan eller den

omständigheten att någon kan göras ansvarig för skadans uppkomst.

Den först nämnda metoden skulle man kunna tänka sig tillämpad så,

att exempelvis obligatorisk brandförsäkring införes. Frågan om en sådan

åtgärd har övervägts av 1945 års försäkringsutredning i dess principbetänkande.

Utredningen har därvid under hänvisning framför allt till prak
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

tiska svårigheter funnit sig icke kunna förorda åtgärden.----Säker
ligen

skall man, om man undersöker möjligheterna att göra andra former

av^ sakförsäkring obligatoriska, även i fråga om dem finna de praktiska

svårigheterna betydande och värdet av åtgärden problematiskt.

I den offentliga debatten är det också den andra metoden som tilldragit

sig mesta uppmärksamheten. Det har —--framställts åtskilliga förslag

om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för vissa verksamheter eller om att

det allmänna skulle åtaga sig garanti för skadestånd i viss utsträckning.

Gällande rätt känner i trafikförsäkringen obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för skadeståndsskyldighet i följd av trafik med motorfordon.

Strahl avvisar härefter liksom beträffande personskada tanken på att det

allmänna skulle garantera utfåendet av skadestånd och anför slutligen sammanfattningsvis

följande.

Övervägandena beträffande försäkring mot sakskada ge vid handen, att

det åtminstone icke f. n. ligger inom området för det praktiskt möjliga att

skapa en obligatorisk försäkring som skulle ge ersättning vid all sakskada,

motsvarande den försäkringsanordning som beträffande personskada -—

--framställts såsom ett eftersträvansvärt och uppnåeligt mål. Icke heller

torde obligatorisk sakförsäkring av mera begränsad omfattning vara att

förorda.

Emellertid synes obligatorisk försäkring i vad sakskador angår kunna

vara motiverad i form av ansvarighetsförsäkring för vissa slags verksamheter

i förening med att skada av verksamheten förklaras berättiga till ersättning

oberoende av vållande. Den omfattning, i vilken sådan obligatorisk

ansvarighetsförsäkring med fördel kan införas, är dock begränsad.

I huvudsak synes sålunda försäkring beträffande sakskador alltjämt

böra ankomma på vars och ens eget initiativ.

På en av herr Svensson i Vä vid årets riksdag väckt enkel fråga angående

ersättning till de jordbrukare, som på grund av de häftiga snöfallen i södra

och mellersta Sverige fått ekonomibyggnader förstörda, har chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sträng, den 24 januari 1951 svarat bl. a.

följ ande.

Utan att gå in på en bedömning av några aktuella fall —--vill jag

då till svar nämna, att Kungl. Maj:ts möjligheter att bevilja ersättning i

sådana fall inskränker sig till vad som kan utgå ur den s. k. undsättningsfonden.

Ur denna får årligen disponeras högst 50 000 kronor. Hittills ha

under innevarande budgetår utlämnats bidrag på cirka 20 000 kronor. Omkring

30 000 kronor finnas alltså för närvarande disponibla. För att bidrag

skall kunna beviljas utöver denna summa fordras att riksdagen anvisar

medel för ändamålet.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från försäkringsinspektionen. Därjämte har Svenska

försäkringsbolags riksförbund beretts tillfälle att yttra sig över motionen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

15

Försäkringsinspektionen yttrar.

Varje slag av försäkring bygger på en utjämning av likartade risker.

För att en viss risk skall kunna göras till föremål för försäkring (vara

»försäkringsbar») måste den därför vara så utbredd att den ger ett tillräckligt

underlag för riskutjämning. Är denna förutsättning icke uppfylld

kan man icke konstruera en försäkring i egentlig bemärkelse. Frågeställningen

blir därför den, om naturkatastrofer av det ena eller andra slaget

förekomma i vårt land i sådan utsträckning och med sådan spridning över

landet, att de utgöra en försäkringsbar risk.

I några länder, där naturkatastrofer ofta återkomma, har man gjort sådana

risker till föremål för försäkring. Sålunda meddela exempelvis försäkringsbolagen

i Förenta staterna försäkring mot skador till följd av

storm (tornadon). Denna försäkring, som är frivillig, baserar sig på det

förhållandet att dessa naturfenomen, vilka kunna åstadkomma enorm skadegörelse,

dels äro förhållandevis vanliga, dels kunna uppträda inom större

delen av landet. Däremot förekommer i Förenta staterna icke försäkring

mot den mera lokalt avgränsade risken för översvämning. I Schweiz meddela

försäkringsbolagen försäkring mot naturkatastrofer, närmast inriktad

på de så gott som varje år inom skilda delar av landet uppträdande snöoch

jordslcreden.

För vårt eget lands vidkommande förefinnes en allmänt utbredd risk för

stormskador. Denna risk är därför försäkringsbar och kan också försäkras

hos svenska försäkringsbolag. 1 fråga om naturlcatastofer i egentlig mening

torde dessa däremot, enligt inspektionens bedömande, i vårt land näppeligen

förekomma i sådan omfattning att de utgöra försäkringsbara risker.

Det kan måhända vara lämpligt att belysa förhållandet med just Surtekatastrofen.

Man frågar sig då hur en försäkring skulle ha varit uppbyggd

för att ha kunnat bära de ekonomiska följderna av denna ödeläggelse. Jordskred

med skadeverkningar inom bebyggda områden av Surte-katastrofens

omfattning äro i vårt land så sällsynta, att de icke ge något underlag fölen

riskutjämning. Att konstruera en försäkringspremie, som svarade mot

risken, får därför anses praktiskt ogörligt. Därtill kommer att risken är utpräglat

lokal. Även om man kunde konstruera en premie, bleve denna i

följd härav sannolikt alltför hög för att kunna bäras av egendomsägarna

inom de för risken utsatta områdena.

Liknande synpunkter torde kunna anläggas på flertalet av de katastroforsaker,

som uppräknats i motionen. Katastrofrisken är i allmänhet mer

eller mindre utpräglat lokal och — där den över huvud taget förekommer

— därjämte starkt varierande. Typiskt lokal är exempelvis risken för snöskred

och översvämning. Men även trombskador synas enligt erfarenheten

förekomma — i varje fall i nämnvärd omfattning — endast inom vissa

delar av landet.

Det ovan förda resonemanget gäller i princip både för frivillig och obligatorisk

försäkring. Vid en obligatorisk försäkring — som motionären närmast

avsett — kan man självfallet bygga på ett större försäkringskollektiv

än som är möjligt vid en frivillig försäkring. Vare sig en obligatorisk försäkring,

såsom motionären ifrågasatt, knötes till brandförsäkringen av

egendom eller anordnades som eu fristående försäkringsgren, måste den

emellertid bygga på någon grund för fördelning, i form av försäkringspremier

eller på annat sätt, av kostnaderna för ersättningar vid inträffade katastrofskador

på ett bestämt försäkringskollektiv. Sannolikt liar väl motionären

härvidlag närmast tänkt sig en fördelning på samtliga ägare av egendom

— eller motsvarande brandförsäkringstagare —- i förhållande endast

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

till de försäkrade värdena. Till följd av bristen på erforderligt underlag

torde det för övrigt knappast vara tekniskt möjligt att åstadkomma någon

premiedifferentiering i förhållande till riskens storlek och ej heller någon

motsvarande avgränsning av kollektivet. Anordningen skulle emellertid i så

fall medföra, att man ålade en betydande kategori personer att genom försäkringspremier

dela kostnaderna för sådana skadefall, som de själva icke

riskerade att bli utsatta för eller beträffande vilka risken icke komme att

stå i rimlig proportion till premien. Detta skulle innebära en under försäkringens

täckmantel maskerad understödsplikt, som enligt inspektionens mening

icke vore försvarlig. En egendomsägare inom eu del av landet, där

risk för jordskred icke förekommer, kan exempelvis icke anses ha större

skyldighet att ersätta jordskredsskador i en annan del av landet än vilken

medborgare som helst. Enligt inspektionens mening får samhället som sådant

anses stå närmast att bära kostnader av ifrågavarande art.

Av ovan anförda skäl har inspektionen kommit till den slutsatsen, att

för vårt lands vidkommande försäkringsformen icke torde lämpa sig för

lösande av frågan om ersättning vid skador till följd av naturkatastrofer.

Inspektionen vill emellertid därmed icke förneka, att skäl kunna anföras

för tillskapandet av fasta normer för ersättning vid sådana skador. För sin

del har inspektionen därför ingenting att invända mot en utredning av ämnet

från denna allmännare utgångspunkt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför.

En förutsättning för att ekonomiskt skydd mot viss skaderisk skall kunna

ordnas genom försäkring är att risken ej är alltför sporadisk. Man måste

ha möjlighet att med tillhjälp av statistik eller på annat sätt fastställa en

med hänsyn till skadornas frekvens och de enskilda skadornas omfattning

samt andra omständigheter skälig premie. Vidare måste det vara möjligt

att — på frivillig eller obligatorisk väg — få till stånd så stor anslutning

till verksamheten av personer, som kunna anses vara utsatta för risken i

fråga, att en tillfredsställande utjämning av kostnaderna åstadkommes.

Av de i motionen nämnda riskerna är risken för stormskada av sådan

art att den i stor utsträckning kan täckas försäkringsvägen. Sålunda kan

numera risken för stormskada å skog mot viss tilläggspremie inkluderas i

skogsbrandförsäkring. Hagelskadeförsäkring har, såsom i motionen omnämnes,

nått en ej obetydlig anslutning även om den är långt ifrån allmänt

anlitad. En särskild form av storm- och hagelskadeförsäkring bedrives av

ett försäkringsbolag med verksamhet över hela riket, vilken dock vunnit anslutning

huvudsakligen i Skåne bland innehavare av frukt-, bär- och tobaksodlingar.

Inom denna försäkringsform kan emellertid erhållas försäkringsskydd

även mot stormskada å byggnad, vilken möjlighet dock begagnats

i mycket ringa utsträckning, förmodligen beroende på att risken för

dylik skada av större omfattning av vederbörande ägare bedömes som obetydlig.

Annorlunda förhåller det sig med skador på grund av jordskred såsom

Surtekatastrofen eller de snötrycksskador som i vinter inträffat i södra

Sverige, vilka skador varit närmaste anledningen till att förevarande motion

blivit väckt. Dylika skador äro i vårt land så ytterst sällsynta och kunna,

om och när de inträffa, vålla så stor skadegörelse att de icke kunna läggas

till grund för normal försäkringsverksamhet. I några andra länder, såsom

Schweiz och Förenta staterna, där skador på grund av laviner, fjällras och

andra naturkatastrofer äro betydligt vanligare än i Sverige, har det däremot

varit möjligt att ordna försäkringsskydd även mot vissa slag av dylika

skador.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1?

Motionären har såsom en möjlighet att tillgodose det i motionen framförda

önskemålet angivit att i lag ålägga alla försäkringsinrättningar att

låta brandförsäkringarna omfatta jämväl berörda skador. Man får väl utgå

ifrån att tanken därvid icke varit att en sådan utvidgning av försäkringens

omfattning skulle kunna ske med bibehållande av förutvarande premier.

Men man ställes då inför nödvändigheten att söka bedöma riskens storlek

och differentiera det erforderliga premietillägget för olika orter och för

olika slag av försäkrad egendom, allt uppgifter för vilka man enligt vad

nyss framhållits saknar underlag. Att för alla brandförsäkringar fastställa

en godtyckligt vald, enhetlig tilläggspremic skulle uppenbarligen strida mot

den efter beslut av 1950 års riksdag i 1948 års lag om försäkringsrörelse

införda bestämmelsen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med

hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader

för försäkringen samt omständigheterna i övrigt.

Motionären har emellertid även ifrågasatt, att brandförsäkringsbolagen

skulle åläggas att avstå viss del av premieinkomsten till en central katastrofskadefond,

som i förekommande fall skulle svara för skadeersättning. Detta

skulle uppenbarligen medföra en procentuellt lika stor höjning av samtliga

brandförsäkringspremier utan hänsynstagande till föreliggande olikheter i

fråga om risken.

På grund av vad sålunda anförts får riksförbundet såsom sin mening uttala,

att det i och för sig mycket behjärtansvärda syftet med den remitterade

motionen icke lämpligen kan tillgodoses försäkringsvägen.

Utskottet,

I motionen begäres utredning rörande en obligatorisk försäkring mot skador

orsakade av naturkatastrofer och naturfenomen. Inledningsvis har motionären

därvid nämnt, att genom sådana händelser årligen förorsakas betydande

skador icke blott å egendom utan även å liv. Ehuru motionären i

fortsättningen synes fästa avgörande vikt vid de materiella skador, som

kunna uppstå genom de av honom uppräknade händelserna, torde hans

hemställan därför få anses avse en obligatorisk försäkring omfattande såväl

personskada som sakskada.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är redan nu genom

socialförsäkring sörjt för att ersättning i stor utsträckning utgår vid personskada.

Den av Kungl. Maj :t förordnade sakkunnige för utredning av lagstiftning

på skadeståndsrättens område har i sin ovan omförmälda utredning

diskuterat möjligheten av en hela folket omfattande obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Den sakkunnige har därvid, av skäl som ovan redovisats,

funnit att det åtminstone för närvarande icke torde vara möjligt att genomföra

ett sådant program. Han har vidare framhållit, att det vore angeläget

att genom en allmän undersökning komma till klarhet om de riktlinjer,

efter vilka utvecklingen på detta område borde gå för att man icke

skulle behöva riskera att utvecklingen genom partiella reformer skulle

komma att länkas in på vägar, som icke ledde till eu tillfredsställande reglering

av området i dess helhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. I avd. Nr 12—13.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

Även tanken på en obligatorisk försäkring mot sakskador, omfattande

alla eller blott vissa skador, avvisar den sakkunnige såsom för närvarande

praktiskt ogenomförbar.

I de yttranden, som utskottet inhämtat från försäkringsinspektionen

och Svenska försäkringsbolags riksförbund, har anförts, att det av försäkringstekniska

skäl icke torde låta sig göra att genom försäkring lösa frågan

om ersättning vid skador till följd av naturkatastrofer eller naturfenomen.

Utskottet delar de synpunkter på denna fråga som framförts av den sakkunnige

i hans utredning och som utvecklats i yttrandena över motionen.

Enligt utskottets mening torde sålunda en obligatorisk försäkring icke erbjuda

en framkomlig väg för vinnande av motionens syften. Såsom motionären

själv framhållit brukar emellertid numera ersättning av statsmedel

utgå vid svårare fall av naturkatastrofer.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 124, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1951.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Närvarande: se under utlåtandet nr 12.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510810

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.