Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.
1951-02-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1951:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
1
Nr 15.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 207, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmberg hemställt
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådan ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., »att de inkallade ges bättre
garantier än vad de nu ha att återfå sitt arbete efter avslutad värnpliktsutbildning».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 1 § lagen den U oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av militärtjänstgöring m. m. må icke någon på
grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen eller som
han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna,
skiljas från anställning som han innehar. Lagen är av tvingande natur.
Undantag därifrån kan sålunda icke ske genom avtal mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Jämlikt 2 § i lagen gäller detta emellertid icke om arbetstagaren
skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd,
och skall pågå mer än tre månader. När det gäller sådan tjänstgöring
är arbetsgivaren utan hinder av vad i 1 § stadgas berättigad att på
grund av tjänstgöringen skilja arbetstagaren från hans anställning, därest
vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen skall upphöra
vid värnpliktstjänstgöringens början.
Vid 1939 års urtima riksdag framlade Kungl. Maj:t genom proposition
nr 20 förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring in. m. Till grund för propositionen låg en
inom justitiedepartementet upprättad promemoria med utkast till lag om
förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. in. I promemorian
anfördes beträffande den i 2 § intagna undantagsbestämmelsen bland annat
följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sarnl. 2 avd. Nr 15—16.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Särskilt beträffande frågan i vad mån förbud att avskeda en anställd
skall gälla vid den första, längre värnpliktstjänstgöringen möta svårigheter
att meddela sådana bestämmelser som i tillbörlig grad beakta olika
synpunkter. Såsom förut framhållits är denna tjänstgöring ofta en naturlig
avslutning av en period i den värnpliktiges liv, då han endast fullgjort
mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant fall icke för honom någon
större olägenhet, därest anställningen kommer att upphöra genom värnpliktstjänstgöringen.
Härjämte måste man beakta, att det för kontrahenterna
själva lärer vara naturligt att giltighetstiden för ett anställningsavtal
— lika väl som det kan begränsas till t. ex. ett år — skall kunna med laga
verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen
börjar. Att tvångsvis utsträcka den avtalade anställningstiden att gälla
en så lång tid som denna tjänstgöring omfattar torde sålunda framstå
såsom ett alltför betydande ingripande, över huvud synes den riktiga utgångspunkten
vid utformningen av bestämmelserna i ämnet vara, att i princip
den avtalade anställningstiden skall respekteras. Därest ej tillräcklig
hänsyn tages härtill, kan befaras, att ökade svårigheter skulle beredas de
värnpliktiga att erhålla anställning före den första värnpliktstjänstgöringen.
Ehuru sålunda flera skäl tala för försiktighet vid avgörandet av frågan,
huruvida förbudet att skilja värnpliktig från anställning bör utsträckas till
att omfatta den första värnpliktstjänstgöringen, torde dock dessa betänkligheter
icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd
bör lämnas helt utanför lagstiftningen.
Över promemorian jämte ett därvid fogat lagutkast avgavs efter remiss
utlåtanden av bl. a. socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande och länsstyrelsen
i Uppsala län. Därjämte avgavs yttrande av bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen.
I nämnda yttranden framställdes erinringar mot förslagets ståndpunkt
att under lagstiftningen inbegripa den första längre värnpliktstjänstgöringen.
Socialstyrelsen, som avstyrkte förslaget i denna del, anförde därom följande.
Styrelsen finner själva syftet med en lagstiftning av ifrågavarande art behjärtansvärt.
Principiellt sett ter det sig mycket naturligt och rättvist, att
en enskild arbetstagare, som fullgör honom åliggande militärtjänstgöring
eller annat i lag föreskrivet arbete åt det allmänna, beredes skydd mot risken
att enbart på den grund skiljas från sin anställning. En lagstiftning
på området synes närmast såsom opinionsbildande faktor kunna bliva av
betydelse. Principiella och psykologiska skäl synas sålunda tala för en dylik
skyddslagstiftning. Något annorlunda och i verkligheten ganska komplicerat
ter sig problemet, om man anlägger en mera praktisk synpunkt.
Enligt styrelsens uppfattning äro vid bedömandet av frågan om lagligt
skydd för de värnpliktiga i förevarande avseende förutsättningarna helt
olika beträffande å ena sidan den första, längre tjänstgöringen och å den
andra all senare militärtjänstgöring, vare sig den är till tiden i lag fastställd
(repetitionsövning, landstormsövning) eller icke (förstärkt försvars
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
beredskap, mobilisering etc.). I sistnämnda fält synas de ovannämnda principiella
och psykologiska motiven för en sådan lagstiftning av naturliga skäl
tyngre vägande än de praktiska olägenheter, som även vid dylikt slags
tjänstgöring kunna tänkas vara förbundna därmed.
I fråga om de yngre värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring,
ligger saken i mycket annorlunda till.
Styrelsen framhöll i anslutning därtill, att värnpliktens fullgörande ofta
betecknade ett naturligt avsnitt i den unge mannens levnadsbana, som i
vissa fall utan olägenhet kunde eller till och med borde förenas med ombyte
av anställning. I angivna hänseenden fyllde den första exercistiden en
naturlig arbetsmarknadsfunktion och det förefölle mindre ändamålsenligt
att genom tvångsföreskrifter i en eller annan form bereda möjligheter till
olämpliga rubbningar därutinnan.
Arbetsdomstolens ordförande ifrågasatte, huruvida icke förslaget i fråga
om den första värnpliktstjänstgöringen lade alltför stort band på arbetsgivarens
rörelsefrihet, samt uttalade härvid att det mesta man kunde begära
vore, att arbetsgivaren skälig tid, t. ex. sex månader, före den första
värnpliktstjänstgöringens början förberedde arbetstagaren på att denne
icke kunde få komma tillbaka efter dess slut.
Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län och svenska arbetsgivareföreningen
ansågo, att lagstiftningen icke borde göras tillämplig å den första längre
värnpliktstjänstgöringen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, anförde i förevarande
avseende bland annat följande.
Den i promemorian förebragta utredningen synes giva vid handen att
frågan om den första värnpliktstjänstgöringens inbegripande under lagstiftningen
icke har så stor praktisk betydelse för de värnpliktiga som man
kunde vara böjd för att antaga. Att med hänsyn till de betänkligheter som
anförts helt utesluta nämnda tjänstgöring i detta sammanhang synes dock
icke vara lämpligt. Den i utkastet intagna principiellt följdriktiga ståndpunkten
är enligt min mening av icke ringa psykologisk betydelse. Med
hänsyn härtill och då i allt fall arbetsgivaren beretts möjlighet att tillvarataga
sina intressen genom förbehåll vid arbetsavtalets ingående vill jag ansluta
mig till den ståndpunkt som intagits i det remitterade utkastet.
Propositionen behandlades av andra särskilda utskottet, som i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 12 hemställde, att riksdagen med vissa
ändringar måtte antaga lagförslaget.
I skrivelse den 21 maj 1950 hemställde Svenska gruvindustriarhetareförbundets
avdelning 12, Kiruna, hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga »sådan lagändring eller förtydligande i redan nu befintlig lagstiftning
att arbetsgivare förhindras vidtaga avskedande av arbetare som skall
fullgöra värnpliktstjänstgöring».
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
I skrivelsen anfördes som stöd härför bland annat följande.
Luossavaara-Kiirunavaara AB i Kiruna har under en följd av år, helt
eller delvis, avskedat unga arbetare som kommit upp i värnpliktsåldern.
Under maj månad i år presenterade bolagets lokala ledning för den avtalsslutande
organisationen, Sv. Gruvindustriarbetareförbundets avdelning 12,
en lista upptagande 93 arbetare som voro 20 år och därunder. Det förutsattes
att dessa arbetare skulle få arbeta på kontrakt fram till fullgörandet
av värnplikten. Därmed skulle avskedandet få en delvis maskerad karaktär
och ej komma i konflikt med huvudavtalet mellan Landsorganisationen och
Sv. Arbetsgivareföreningen och vad däri stadgas om antagande och avskedande
av arbetare.
Avdelning 12 behandlade bolagets åtgärd vid ett möte den 21 maj och
beslutade fästa regeringens och riksdagens uppmärksamhet på bolagets åtgärd,
som avdelningen icke kan godkänna. Detta bl. a. på grund av att
bolagets ledning vid diskussion om ovan refererade förteckning framhållit
att det icke i »Lag om förbud mot arbetstagares avskedande vid militärtjänstgöring»
stadgades något förbud för arbetsgivare att avskeda arbetare
vid fullgörande av sådan värnplikt.
En sådan lucka i lagstiftningen anser avdelningen vara ytterst otillfredsställande.
Det kan inte anses vare sig befrämja den förståelse, som måste
finnas, för nödvändigheten att fullgöra värnplikt eller för skapandet av en
god försvarsanda bland de värnpliktiga, när de veta att de efter tjänstens
fullgörande icke äro tillförsäkrade arbete.
Över skrivelsen avgavs yttranden av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag,
Svenska arbetsgivareföreningen samt Landsorganisationen i Sverige.
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag erinrade till en början om innehållet
i 2 § lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring samt anförde vidare.
Vad därefter angår den vid förvaltningen tillämpade praxis i förevarande
hänseende, har sedan lång tid — 20 å 30 år — tillbaka yngre arbetare anställts
med det muntligen meddelade förbehållet, att anställningen skulle
upphöra, när arbetstagaren uppnått 20 års ålder. För tiden därefter fram
till värnpliktstjänstgöringens början har vanligen särskilt avtal träffats.
I samband med att åldersgränsen för fullgörande av den första värnpliktstjänstgöringen
sänkts, och för att förebygga missförstånd om förbehållets
innebörd, har denna praxis nyligen ändrats på så sätt, att med arbetstagare,
som anställes innan han uppnått värnpliktsåldern, träffas ett skriftligt
avtal, av vars lydelse framgår att anställningen skall upphöra, när arbetstagaren
uppnått 20 års ålder eller han dessförinnan börjar sin värnpliktstjänstgöring.
Förvaltningen har sålunda icke, såsom i fackföreningens skrivelse uppges,
avskedat ifrågavarande arbetare eller sökt åstadkomma någon form av
»maskerat» avskedande. Vad som förekommit och förekommer är endast,
att arbetsavtalen från början slutas på bestämd tid.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Det framhölls vid lagens genomförande, att den första värnpliktstjänstgöringen
ofta är »en naturlig avslutning av en period av den värnpliktiges
liv, då han endast fullgjort mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant
fall icke för honom någon större olägenhet, därest anställningen kommer
att upphöra genom värnpliktstjänstgöringen». Denna synpunkt torde väga
tyngre i fråga om gruvarbete än beträffande de flesta andra yrkesområden.
Före 20 års ålder användas de vid förvaltningen anställda arbetarna icke
som gruvarbetare i egentlig bemärkelse utan huvudsakligen endast i lättare
arbeten vid sidan av själva gruvdriften. Den som är över 20 år skall däremot
kunna användas till vilket gruvarbete som helst. Särskilda krav måste
därför ställas på hans kroppskrafter och hälsotillstånd. För den utgallring,
som därför är påkallad, icke minst av hänsyn till den enskilde arbetstagarens
eget bästa, av sådana som icke lämpa sig för gruvarbetet, framstår
värnpliktstiden som den i flera hänseenden lämpligaste tidpunkten.
Att förvaltningen vanligen söker anknyta denna utgallring till den första
värnpliktstjänstgöringens början torde för flertalet arbetstagare snarast
vara en fördel, eftersom ingenting i och för sig skulle hindra, att den förlädes
till någon annan, mera godtyckligt vald tidpunkt. I den mån behov
av att intaga gruvarbetare sedermera föreligger, bruka de som före värnpliktstjänstgöringen
varit i tjänst hos förvaltningen, i första hand erbjudas
tillfälle till återanställning, givetvis under förutsättning att de därtill befinnas
lämpliga.
Slutligen framhöll bolaget, att för andra kategorier anställda än gruvarbetare,
beträffande vilka nödvändigheten av en lämplighetsprövning vid
viss ålder icke vore lika framträdande, delvis andra regler tillämpades.
Svenska arbetsgivareföreningen hemställde, att avdelningens framställning
icke måtte föranleda någon lagstiftningsåtgärd, samt anförde vidare.
Grängesbergskoncernens Gruvförbund har för sin del instämt i bolagets
bär ovan anförda synpunkter. Förbundet har därvid särskilt framhållit,
att begagnandet av termen avskeda i detta fall synes missvisande, eftersom
de ifrågavarande arbetarna fått sluta sin anställning först sedan med dem
träffade tidsbegränsade arbetsavtal utlöpt. Att anställningen från början
varit bestämd att upphöra, då arbetaren uppnått 20 års ålder, beror på den
omständigheten, att enligt kollektivavtalet denna åldersgräns fixerats för
uppnående av fullgod vuxen arbetares lön. De yngre arbetarna kunna nämligen
icke utnyttjas i gruvdriften för andra än vissa mindre kvalificerade
arbeten, för vilka de erhålla den lägre lön, som gäller för minderåriga
arbetare. Även med ändring eller avskaffande av nuvarande värnpliktssystem
skulle bolaget, enligt förbundets uppfattning, otvivelaktigt nödgas
tillämpa samma principer. Fn utvidgning av den ifrågavarande lagens tilllämpningsområde
till att gälla även första tjänstgöring enligt värnpliktslagen
skulle sålunda icke ha någon inverkan på de berörda fallen. Förbundet
understryker också särskilt, att upphörandet av de yngre arbetarnas
anställning tidigare icke sammanföll med tidpunkten för inryckningen
till första tjänstgöringen. Efter framställning från avdelningens sida fingo
arbetarna emellertid vara kvar i arbetet ända fram till den sistnämnda
tidpunkten, vilken numera genom de senaste ändringarna i värnpliktslagen
kommit att infalla samma år som full lön enligt kollektivavtalet uppnås.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
Landsorganisationen erinrade till en början om innebörden av den i 2 §
givna undantagsbestämmelsen samt om den till grund för 1939 års lagstiftning
liggande departementspromemorian. Härutöver anförde landsorganisationen.
I sitt yttrande över promemorian anförde landsorganisationen att organisationen
delade den i promemorian uttalade meningen att anställningstidens
tvångsvisa utsträckande till att omfatta den jämförelsevis långa tiden
för första tjänstgöringen kunde betaras medföra ökade svårigheter för de
värnpliktiga att erhålla anställning under tiden före denna tjänstgöring.
Denna synpunkt skulle under en vikande arbetsmarknadskonjunktur tydligen
förtjäna större beaktande än i nuläget. Härutöver är att märka att
lagen icke utgör binder för den värnpliktiges uppsägning efter värnpliktstjänstgöringen,
därest arbete då ej kan beredas honom; i förevarande fall
har upplysts att den av bolaget tillämpade ordningen betingats av att bolaget
har användning för flera arbetare under 20 år än som senare kunna
beredas fortsatt anställning.
Med hänsyn till vad nu sagts synes det knappast påkallat att genomföra
en lagändring av här diskuterat innehåll.
Avdelningens framställning föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utskottet. I lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. in. har den skillnad, som föreligger mellan den
första längre värnpliktstjänstgöringen och annan i lagen avsedd tjänstgöring
beaktats genom ett stadgande i 2 §, som tillerkänner bindande verkan åt
en mellan arbetsgivare och arbetstagare vid arbetsavtalets ingående träffad
överenskommelse av det innehåll, att avtalet skall upphöra att gälla vid
den första värnpliktstjänstgöringens början. Denna undantagsbestämmelse
motiverades vid lagens tillkomst med att ett ovillkorligt förbud mot uppsägning
på grund av sådan tjänstgöring skulle kunna medföra nackdelar
såväl för arbetsgivaren som för de anställda själva. Det ansågs vara naturligt
för kontrahenterna att giltighetstiden för ett anställningsavtal — lika
väl som den kunde begränsas till t. ex. ett år — skulle kunna med laga
verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen
började. Utgångspunkten vid utformningen av bestämmelserna borde vara
att i princip den avtalade anställningstiden skulle respekteras.
I förevarande motion göres gällande, att undantagsbestämmelsen av arbetsgivare
utnyttjas på sådant sätt, att lagen icke ger de inkallade något
skydd. Under åberopande härav hemställes om sådan ändring av lagen, att
de inkallade ges bättre garantier än vad de nu ha att återfå sitt arbete
efter avslutad värnpliktsutbildning. Motionären synes härmed närmast
åsyfta sådan ändring av lagen, att det ovillkorliga förbudet att avskeda arbetstagare
med anledning av värnpliktstjänstgöring in. in. utsträckes att
gälla jämväl i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 7
Frågan om en sådan lagändring har, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet vill i anslutning till vad därvid förekommit anmärka, att det
i 1 § stadgade ovillkorliga förbudet att avskeda arbetstagare med anledning
av värnpliktstjänstgöring icke medför en tvångsvis förlängning av
ett för viss bestämd tid slutet anställningsavtal och — såsom av Landsorganisationen
här ovan framhållits — icke heller utgör hinder för den värnpliktiges
uppsägning efter värnpliktstjänstgöringen, därest arbete då ej kan
beredas honom. En utsträckning av nämnda förbud att gälla även i fråga
om den första värnpliktstjänstgöringen torde därför, enligt utskottets mening,
icke i nämnvärd män öka arbetstagarens möjligheter att efter nämnda
tjänstgöring återfå sin anställning.
Med hänsyn härtill och då de skäl, som vid lagens tillkomst anfördes
för den i 2 § givna undantagsbestämmelsen, alltjämt måste anses bärande,
finner utskottet den av motionären åsyftade lagändringen icke påkallad.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 207, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten*, Wistrand,
Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herr
Ryberg*, fruarna Johansson i Norrköping, Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,
Hagård och Lundberg*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.