Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.

1951-02-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen

om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 207, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Holmberg hemställt

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om sådan ändring i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., »att de inkallade ges bättre

garantier än vad de nu ha att återfå sitt arbete efter avslutad värnpliktsutbildning».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1 § lagen den U oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av militärtjänstgöring m. m. må icke någon på

grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen eller som

han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna,

skiljas från anställning som han innehar. Lagen är av tvingande natur.

Undantag därifrån kan sålunda icke ske genom avtal mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Jämlikt 2 § i lagen gäller detta emellertid icke om arbetstagaren

skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd,

och skall pågå mer än tre månader. När det gäller sådan tjänstgöring

är arbetsgivaren utan hinder av vad i 1 § stadgas berättigad att på

grund av tjänstgöringen skilja arbetstagaren från hans anställning, därest

vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen skall upphöra

vid värnpliktstjänstgöringens början.

Vid 1939 års urtima riksdag framlade Kungl. Maj:t genom proposition

nr 20 förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring in. m. Till grund för propositionen låg en

inom justitiedepartementet upprättad promemoria med utkast till lag om

förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. in. I promemorian

anfördes beträffande den i 2 § intagna undantagsbestämmelsen bland annat

följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sarnl. 2 avd. Nr 15—16.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Särskilt beträffande frågan i vad mån förbud att avskeda en anställd

skall gälla vid den första, längre värnpliktstjänstgöringen möta svårigheter

att meddela sådana bestämmelser som i tillbörlig grad beakta olika

synpunkter. Såsom förut framhållits är denna tjänstgöring ofta en naturlig

avslutning av en period i den värnpliktiges liv, då han endast fullgjort

mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant fall icke för honom någon

större olägenhet, därest anställningen kommer att upphöra genom värnpliktstjänstgöringen.

Härjämte måste man beakta, att det för kontrahenterna

själva lärer vara naturligt att giltighetstiden för ett anställningsavtal

— lika väl som det kan begränsas till t. ex. ett år — skall kunna med laga

verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen

börjar. Att tvångsvis utsträcka den avtalade anställningstiden att gälla

en så lång tid som denna tjänstgöring omfattar torde sålunda framstå

såsom ett alltför betydande ingripande, över huvud synes den riktiga utgångspunkten

vid utformningen av bestämmelserna i ämnet vara, att i princip

den avtalade anställningstiden skall respekteras. Därest ej tillräcklig

hänsyn tages härtill, kan befaras, att ökade svårigheter skulle beredas de

värnpliktiga att erhålla anställning före den första värnpliktstjänstgöringen.

Ehuru sålunda flera skäl tala för försiktighet vid avgörandet av frågan,

huruvida förbudet att skilja värnpliktig från anställning bör utsträckas till

att omfatta den första värnpliktstjänstgöringen, torde dock dessa betänkligheter

icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd

bör lämnas helt utanför lagstiftningen.

Över promemorian jämte ett därvid fogat lagutkast avgavs efter remiss

utlåtanden av bl. a. socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande och länsstyrelsen

i Uppsala län. Därjämte avgavs yttrande av bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen.

I nämnda yttranden framställdes erinringar mot förslagets ståndpunkt

att under lagstiftningen inbegripa den första längre värnpliktstjänstgöringen.

Socialstyrelsen, som avstyrkte förslaget i denna del, anförde därom följande.

Styrelsen finner själva syftet med en lagstiftning av ifrågavarande art behjärtansvärt.

Principiellt sett ter det sig mycket naturligt och rättvist, att

en enskild arbetstagare, som fullgör honom åliggande militärtjänstgöring

eller annat i lag föreskrivet arbete åt det allmänna, beredes skydd mot risken

att enbart på den grund skiljas från sin anställning. En lagstiftning

på området synes närmast såsom opinionsbildande faktor kunna bliva av

betydelse. Principiella och psykologiska skäl synas sålunda tala för en dylik

skyddslagstiftning. Något annorlunda och i verkligheten ganska komplicerat

ter sig problemet, om man anlägger en mera praktisk synpunkt.

Enligt styrelsens uppfattning äro vid bedömandet av frågan om lagligt

skydd för de värnpliktiga i förevarande avseende förutsättningarna helt

olika beträffande å ena sidan den första, längre tjänstgöringen och å den

andra all senare militärtjänstgöring, vare sig den är till tiden i lag fastställd

(repetitionsövning, landstormsövning) eller icke (förstärkt försvars
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

beredskap, mobilisering etc.). I sistnämnda fält synas de ovannämnda principiella

och psykologiska motiven för en sådan lagstiftning av naturliga skäl

tyngre vägande än de praktiska olägenheter, som även vid dylikt slags

tjänstgöring kunna tänkas vara förbundna därmed.

I fråga om de yngre värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring,

ligger saken i mycket annorlunda till.

Styrelsen framhöll i anslutning därtill, att värnpliktens fullgörande ofta

betecknade ett naturligt avsnitt i den unge mannens levnadsbana, som i

vissa fall utan olägenhet kunde eller till och med borde förenas med ombyte

av anställning. I angivna hänseenden fyllde den första exercistiden en

naturlig arbetsmarknadsfunktion och det förefölle mindre ändamålsenligt

att genom tvångsföreskrifter i en eller annan form bereda möjligheter till

olämpliga rubbningar därutinnan.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasatte, huruvida icke förslaget i fråga

om den första värnpliktstjänstgöringen lade alltför stort band på arbetsgivarens

rörelsefrihet, samt uttalade härvid att det mesta man kunde begära

vore, att arbetsgivaren skälig tid, t. ex. sex månader, före den första

värnpliktstjänstgöringens början förberedde arbetstagaren på att denne

icke kunde få komma tillbaka efter dess slut.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län och svenska arbetsgivareföreningen

ansågo, att lagstiftningen icke borde göras tillämplig å den första längre

värnpliktstjänstgöringen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, anförde i förevarande

avseende bland annat följande.

Den i promemorian förebragta utredningen synes giva vid handen att

frågan om den första värnpliktstjänstgöringens inbegripande under lagstiftningen

icke har så stor praktisk betydelse för de värnpliktiga som man

kunde vara böjd för att antaga. Att med hänsyn till de betänkligheter som

anförts helt utesluta nämnda tjänstgöring i detta sammanhang synes dock

icke vara lämpligt. Den i utkastet intagna principiellt följdriktiga ståndpunkten

är enligt min mening av icke ringa psykologisk betydelse. Med

hänsyn härtill och då i allt fall arbetsgivaren beretts möjlighet att tillvarataga

sina intressen genom förbehåll vid arbetsavtalets ingående vill jag ansluta

mig till den ståndpunkt som intagits i det remitterade utkastet.

Propositionen behandlades av andra särskilda utskottet, som i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 12 hemställde, att riksdagen med vissa

ändringar måtte antaga lagförslaget.

I skrivelse den 21 maj 1950 hemställde Svenska gruvindustriarhetareförbundets

avdelning 12, Kiruna, hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte

vidtaga »sådan lagändring eller förtydligande i redan nu befintlig lagstiftning

att arbetsgivare förhindras vidtaga avskedande av arbetare som skall

fullgöra värnpliktstjänstgöring».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

I skrivelsen anfördes som stöd härför bland annat följande.

Luossavaara-Kiirunavaara AB i Kiruna har under en följd av år, helt

eller delvis, avskedat unga arbetare som kommit upp i värnpliktsåldern.

Under maj månad i år presenterade bolagets lokala ledning för den avtalsslutande

organisationen, Sv. Gruvindustriarbetareförbundets avdelning 12,

en lista upptagande 93 arbetare som voro 20 år och därunder. Det förutsattes

att dessa arbetare skulle få arbeta på kontrakt fram till fullgörandet

av värnplikten. Därmed skulle avskedandet få en delvis maskerad karaktär

och ej komma i konflikt med huvudavtalet mellan Landsorganisationen och

Sv. Arbetsgivareföreningen och vad däri stadgas om antagande och avskedande

av arbetare.

Avdelning 12 behandlade bolagets åtgärd vid ett möte den 21 maj och

beslutade fästa regeringens och riksdagens uppmärksamhet på bolagets åtgärd,

som avdelningen icke kan godkänna. Detta bl. a. på grund av att

bolagets ledning vid diskussion om ovan refererade förteckning framhållit

att det icke i »Lag om förbud mot arbetstagares avskedande vid militärtjänstgöring»

stadgades något förbud för arbetsgivare att avskeda arbetare

vid fullgörande av sådan värnplikt.

En sådan lucka i lagstiftningen anser avdelningen vara ytterst otillfredsställande.

Det kan inte anses vare sig befrämja den förståelse, som måste

finnas, för nödvändigheten att fullgöra värnplikt eller för skapandet av en

god försvarsanda bland de värnpliktiga, när de veta att de efter tjänstens

fullgörande icke äro tillförsäkrade arbete.

Över skrivelsen avgavs yttranden av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag,

Svenska arbetsgivareföreningen samt Landsorganisationen i Sverige.

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag erinrade till en början om innehållet

i 2 § lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av

värnpliktstjänstgöring samt anförde vidare.

Vad därefter angår den vid förvaltningen tillämpade praxis i förevarande

hänseende, har sedan lång tid — 20 å 30 år — tillbaka yngre arbetare anställts

med det muntligen meddelade förbehållet, att anställningen skulle

upphöra, när arbetstagaren uppnått 20 års ålder. För tiden därefter fram

till värnpliktstjänstgöringens början har vanligen särskilt avtal träffats.

I samband med att åldersgränsen för fullgörande av den första värnpliktstjänstgöringen

sänkts, och för att förebygga missförstånd om förbehållets

innebörd, har denna praxis nyligen ändrats på så sätt, att med arbetstagare,

som anställes innan han uppnått värnpliktsåldern, träffas ett skriftligt

avtal, av vars lydelse framgår att anställningen skall upphöra, när arbetstagaren

uppnått 20 års ålder eller han dessförinnan börjar sin värnpliktstjänstgöring.

Förvaltningen har sålunda icke, såsom i fackföreningens skrivelse uppges,

avskedat ifrågavarande arbetare eller sökt åstadkomma någon form av

»maskerat» avskedande. Vad som förekommit och förekommer är endast,

att arbetsavtalen från början slutas på bestämd tid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Det framhölls vid lagens genomförande, att den första värnpliktstjänstgöringen

ofta är »en naturlig avslutning av en period av den värnpliktiges

liv, då han endast fullgjort mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant

fall icke för honom någon större olägenhet, därest anställningen kommer

att upphöra genom värnpliktstjänstgöringen». Denna synpunkt torde väga

tyngre i fråga om gruvarbete än beträffande de flesta andra yrkesområden.

Före 20 års ålder användas de vid förvaltningen anställda arbetarna icke

som gruvarbetare i egentlig bemärkelse utan huvudsakligen endast i lättare

arbeten vid sidan av själva gruvdriften. Den som är över 20 år skall däremot

kunna användas till vilket gruvarbete som helst. Särskilda krav måste

därför ställas på hans kroppskrafter och hälsotillstånd. För den utgallring,

som därför är påkallad, icke minst av hänsyn till den enskilde arbetstagarens

eget bästa, av sådana som icke lämpa sig för gruvarbetet, framstår

värnpliktstiden som den i flera hänseenden lämpligaste tidpunkten.

Att förvaltningen vanligen söker anknyta denna utgallring till den första

värnpliktstjänstgöringens början torde för flertalet arbetstagare snarast

vara en fördel, eftersom ingenting i och för sig skulle hindra, att den förlädes

till någon annan, mera godtyckligt vald tidpunkt. I den mån behov

av att intaga gruvarbetare sedermera föreligger, bruka de som före värnpliktstjänstgöringen

varit i tjänst hos förvaltningen, i första hand erbjudas

tillfälle till återanställning, givetvis under förutsättning att de därtill befinnas

lämpliga.

Slutligen framhöll bolaget, att för andra kategorier anställda än gruvarbetare,

beträffande vilka nödvändigheten av en lämplighetsprövning vid

viss ålder icke vore lika framträdande, delvis andra regler tillämpades.

Svenska arbetsgivareföreningen hemställde, att avdelningens framställning

icke måtte föranleda någon lagstiftningsåtgärd, samt anförde vidare.

Grängesbergskoncernens Gruvförbund har för sin del instämt i bolagets

bär ovan anförda synpunkter. Förbundet har därvid särskilt framhållit,

att begagnandet av termen avskeda i detta fall synes missvisande, eftersom

de ifrågavarande arbetarna fått sluta sin anställning först sedan med dem

träffade tidsbegränsade arbetsavtal utlöpt. Att anställningen från början

varit bestämd att upphöra, då arbetaren uppnått 20 års ålder, beror på den

omständigheten, att enligt kollektivavtalet denna åldersgräns fixerats för

uppnående av fullgod vuxen arbetares lön. De yngre arbetarna kunna nämligen

icke utnyttjas i gruvdriften för andra än vissa mindre kvalificerade

arbeten, för vilka de erhålla den lägre lön, som gäller för minderåriga

arbetare. Även med ändring eller avskaffande av nuvarande värnpliktssystem

skulle bolaget, enligt förbundets uppfattning, otvivelaktigt nödgas

tillämpa samma principer. Fn utvidgning av den ifrågavarande lagens tilllämpningsområde

till att gälla även första tjänstgöring enligt värnpliktslagen

skulle sålunda icke ha någon inverkan på de berörda fallen. Förbundet

understryker också särskilt, att upphörandet av de yngre arbetarnas

anställning tidigare icke sammanföll med tidpunkten för inryckningen

till första tjänstgöringen. Efter framställning från avdelningens sida fingo

arbetarna emellertid vara kvar i arbetet ända fram till den sistnämnda

tidpunkten, vilken numera genom de senaste ändringarna i värnpliktslagen

kommit att infalla samma år som full lön enligt kollektivavtalet uppnås.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

Landsorganisationen erinrade till en början om innebörden av den i 2 §

givna undantagsbestämmelsen samt om den till grund för 1939 års lagstiftning

liggande departementspromemorian. Härutöver anförde landsorganisationen.

I sitt yttrande över promemorian anförde landsorganisationen att organisationen

delade den i promemorian uttalade meningen att anställningstidens

tvångsvisa utsträckande till att omfatta den jämförelsevis långa tiden

för första tjänstgöringen kunde betaras medföra ökade svårigheter för de

värnpliktiga att erhålla anställning under tiden före denna tjänstgöring.

Denna synpunkt skulle under en vikande arbetsmarknadskonjunktur tydligen

förtjäna större beaktande än i nuläget. Härutöver är att märka att

lagen icke utgör binder för den värnpliktiges uppsägning efter värnpliktstjänstgöringen,

därest arbete då ej kan beredas honom; i förevarande fall

har upplysts att den av bolaget tillämpade ordningen betingats av att bolaget

har användning för flera arbetare under 20 år än som senare kunna

beredas fortsatt anställning.

Med hänsyn till vad nu sagts synes det knappast påkallat att genomföra

en lagändring av här diskuterat innehåll.

Avdelningens framställning föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet. I lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring m. in. har den skillnad, som föreligger mellan den

första längre värnpliktstjänstgöringen och annan i lagen avsedd tjänstgöring

beaktats genom ett stadgande i 2 §, som tillerkänner bindande verkan åt

en mellan arbetsgivare och arbetstagare vid arbetsavtalets ingående träffad

överenskommelse av det innehåll, att avtalet skall upphöra att gälla vid

den första värnpliktstjänstgöringens början. Denna undantagsbestämmelse

motiverades vid lagens tillkomst med att ett ovillkorligt förbud mot uppsägning

på grund av sådan tjänstgöring skulle kunna medföra nackdelar

såväl för arbetsgivaren som för de anställda själva. Det ansågs vara naturligt

för kontrahenterna att giltighetstiden för ett anställningsavtal — lika

väl som den kunde begränsas till t. ex. ett år — skulle kunna med laga

verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen

började. Utgångspunkten vid utformningen av bestämmelserna borde vara

att i princip den avtalade anställningstiden skulle respekteras.

I förevarande motion göres gällande, att undantagsbestämmelsen av arbetsgivare

utnyttjas på sådant sätt, att lagen icke ger de inkallade något

skydd. Under åberopande härav hemställes om sådan ändring av lagen, att

de inkallade ges bättre garantier än vad de nu ha att återfå sitt arbete

efter avslutad värnpliktsutbildning. Motionären synes härmed närmast

åsyfta sådan ändring av lagen, att det ovillkorliga förbudet att avskeda arbetstagare

med anledning av värnpliktstjänstgöring in. in. utsträckes att

gälla jämväl i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15. 7

Frågan om en sådan lagändring har, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet vill i anslutning till vad därvid förekommit anmärka, att det

i 1 § stadgade ovillkorliga förbudet att avskeda arbetstagare med anledning

av värnpliktstjänstgöring icke medför en tvångsvis förlängning av

ett för viss bestämd tid slutet anställningsavtal och — såsom av Landsorganisationen

här ovan framhållits — icke heller utgör hinder för den värnpliktiges

uppsägning efter värnpliktstjänstgöringen, därest arbete då ej kan

beredas honom. En utsträckning av nämnda förbud att gälla även i fråga

om den första värnpliktstjänstgöringen torde därför, enligt utskottets mening,

icke i nämnvärd män öka arbetstagarens möjligheter att efter nämnda

tjänstgöring återfå sin anställning.

Med hänsyn härtill och då de skäl, som vid lagens tillkomst anfördes

för den i 2 § givna undantagsbestämmelsen, alltjämt måste anses bärande,

finner utskottet den av motionären åsyftade lagändringen icke påkallad.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 207, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten*, Wistrand,

Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herr

Ryberg*, fruarna Johansson i Norrköping, Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,

Hagård och Lundberg*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.