Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan sjukoch olycksfallsförsäkringarna.

1951-02-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan sjukoch olycksfallsförsäkringarna.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

Nr 16.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande

av en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

203, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dahlgren hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära snabbutredning för

åstadkommandet av en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna

i enlighet med de grunder, som angivits i motionen.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i

arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant

olycksfall. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel

till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna

(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare

(4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete

försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels

att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom utgivas

ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Enligt nämnda lagrum skall

sålunda på grund av försäkringen tillhandahållas honom erforderlig läkarvård

jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest

till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,

såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Därjämte skall —

under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom som varat mer än två

dagar efter dagen för olycksfallet — utgivas sjukpenning för varje dag

fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen så länge sjukdomen förorsakar förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes

i förhållande till den skadades enligt 9 § beräknade årliga arbetsförtjänst

på sätt framgår av en i 6 § intagen tabell; vid nedsättning av arbetsförmågan

utgår motsvarande lägre belopp.

Lägsta sjukpenning — utan familjetillägg — enligt tabellen uppgår till

3 kronor 50 öre, den högsta — vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

eller däröver — till 14 kronor. Härtill kominer, om den skadade sammanlever

med hustru eller om den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn

under sexton år, familjetillägg, vilket oberoende av sjukpenningklass

och familjemedlemmarnas antal utgår med en krona 50 öre.

Vissa särskilda, icke familjegraderade sjukpenningbelopp — två och tre

kronor — utgår till minderåriga, åldringar och invalider med låga arbetsinkomster.

Medför olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, under

längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

utgives under tiden livränta, vilken bestämmes i förhållande till den

skadades årliga arbetsförtjänst.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels

begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Jämväl dessa ersättningar

bestämmas i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst.

överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 7 200 kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning vid ersättnings bestämmande;

understiger arbetsförtjänsten 900 kronor, skall den beräknas till detta belopp

(9 §). Har den skadade ej fyllt 21 år, må vid bestämmande av livränta

den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som

motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete

skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder.

Avdrag från ersättning skall i vissa fall äga rum då ersättningstagaren

åtnjuter annan motsvarande förmån (11 §).

Den som är försäkrad jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skall enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

anses försäkrad jämväl för där avsedd sjukdom. Beträffande

sådan försäkring äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med

vissa undantag motsvarande tillämpning.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen innehåller ej någon allmän bestämmelse

om rätt till ersättning vid sjukdom, som orsakats av den försäkrades arbete;

lagen har i stället en förteckning över fall, som berättiga till ersättning. I

denna förteckning, som är intagen i 1 §, angivas såsom ersättningsbara sjukdomar

dels — i paragrafens första stycke — yrkessjukdomar, som uteslutande

eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade

giftiga ämnen eller viss strålning, dels ock — i andra stycket —

vissa närmare angivna sjukdomar, därest de uteslutande eller till övervägande

del orsakats av den försäkrades arbete. Bakom denna avgränsning av

de ersättningsbara sjukdomarna ligger tanken, att försäkringen bör omfatta

endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet

eller därmed sammanhängande förhållanden.

Denna principståndpunkt bar man sedan icke frångått vid de ändringar,

som lid efter annan företagits i lagen (nr 335/1930; 384/1936; 211/1938;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

226/1944; 187/1949 och 166/1950) och därvid har området för de ersättningsbara

sjukdomsfallen vidgats genom att lagens nyssnämnda förteckning

i olika avseenden kompletterats.

Den försäkring, som grundas på lagen om allmän sjukförsäkring, består

av två olika grenar, nämligen en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring.

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

Genom den obligatoriska sj ukvårdsförsäkringen, varom

bestämmelser återfinnas i 15—20 §§, ersätter sjukförsäkringen tre fjärdedelar

av läkarvårdskostnaderna eller, då dessa överstigit det belopp, varmed

de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas utgå med tre

fjärdedelar av sistnämnda belopp ävensom tre fjärdedelar av resekostnaderna,

i den mån dessa överstiga tre kronor, vid varje besök hos läkare.

Genom den frivilliga sj ukvårdsförsäkringen äger medlem

i allmän sjukkassa, såsom av 48 och 49 §§ framgår, försäkra sig för erhållande

av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska

försäkringen. Bidrag till försäkrads sjukvård må utöver vad som

omfattas av sistnämnda försäkring icke avse annat än sjukgymnastik eller

eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig förmån.

Genom den obligatoriska sj ukpenningförsäkringen,

varom bestämmelserna återfinnas i 21—30 §§, erhåller den sjuke för varje

dag viss sjukpenning eller, vid vistelse å sjukvårdsanstalt, hempenning

jämte i förekommande fall make- och barntillägg därå. Härvid gälla olika

regler för dem som ha förvärvsarbete dessa bli inskrivna såsom medlemmar

i de nya sjukkassorna — och för de gifta kvinnor, som utföra

hushållsarbete i hemmet och som bli försäkrade i egenskap av familjemedlemmar.

För sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår

till minst 600 kronor, utgör sjukpenningen 3: 50 kronor om dagen, för

sjukpenningförsäkrad i åldern 16—18 år och över 67 år dock endast 2

kronor om dagen. Maketillägget uppgår till 2 kronor och barntillägget till

50 öre för barn och dag. Sjukpenningen för den gifta hernmakvinnan är

1: 50 kronor om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 krona, därest

hon i hemmet har ett eller flera barn under tio år. Hempenningen är till

beloppet något lägre än sjukpenningen, i det att mot en sjukpenning av

3: 50 kronor resp. 2 eller 1: 50 kronor svarar en hempenning av 2 kronor

resp. 1 krona. Genom den frivilliga sjukpenningförsäkringen

äger, såsom 49 § utvisar, sjukkassemedlem — men ej familjeförsäkrad

hustru — allt efter den inkomst vederbörande uppbär försäkra

sig för ett tillägg till sjukpenningen å 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor om dagen.

Utgifterna för den på sjukförsäkringslagen grundade försäkringen skola,

enligt 35—44 samt 52 och 53 §§ i lagen, bestridas genom medlemsavgifter

och statsbidrag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

Till grund för den av 1916 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t antagna

lagen om allmän sjukförsäkring låg ett av socialvårdskommittén i

april 1944 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1944:15).

Kommittén, vars förslag till skillnad från det genom propositionen framlagda

förslaget innebar, att den ersättning som skulle lämnas genom sjukpenningen

jämte familjetillägg sattes i viss relation till det inkomstbortfall,

som vållades av sjukdomen, berörde jämväl frågan om möjligheterna

att samordna olycksfallsförsäkringen med den föreslagna sjukförsäkringen.

Kommittén anförde härutinnan bland annat följande.

Det är naturligt, att man vid utformningen av en allmän sjukförsäkring

i första hand söker göra denna försäkring så effektiv och ändamålsenlig

som möjligt. Möjligheten till samordning med annan socialvård måste dock,

såsom tidigare framhållits, även beaktas. Kommittén har därför vid sjukförsäkringens

utformning ständigt haft sin uppmärksamhet fäst på möjligheten

av samordning med den sociala olycksfallsförsäkringen. Att den föreslagna

försäkringen ifråga om förmånernas utformning likväl avsevärt skiljer

sig från olycksfallsförsäkringen beror på olika omständigheter. Sjukförsäkringen

är avsedd att omfatta hela folket, under det att olycksfallsförsäkringen

allenast omfattar hos annan anställda personer. Sjukförsäkringen

är till skillnad från olycksfallsförsäkringen utformad såsom en familjeförsäkring.

Slutligen lägger kostnadsfrågan hinder i vägen för att överflytta

de inom olycksfallsförsäkringen förefintliga sjukvårdsförmånerna i sin helhet

till sjukförsäkringen. Man kan då fråga sig, om den föreslagna sjukförsäkringen

är av den beskaffenheten, att med den kan samordnas den

obligatoriska olycksfallsförsäkring, som nu vunnit hävd i vårt land. Ett

svar på denna fråga torde endast kunna erhållas genom en redogörelse för

de med samordningen förknippade svårigheterna och de utvägar, som finnas

att övervinna dessa.

Svårigheterna att samordna den förefintliga olycksfallsförsäkringen med

den föreslagna sjukförsäkringen hänföra sig väsentligen till olikheterna beträffande

försäkringsförmånerna och försäkringens finansiering. Därutöver

föreligga vissa andra omständigheter, vilka bereda svårigheter, såsom t. ex.

omfattningen av försäkringstillhörigheten.

Efter att närmare ha redogjort för de nu nämnda svårigheterna och de

möjligheter, som stode till buds att verkställa den enligt kommitténs mening

högst önskvärda samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen,

fortfor kommittén.

Av vad ovan anförts torde framgå, att eu samordning mellan den föreslagna

sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen kan

genomföras på sådant sätt, att avsevärda fördelar i vissa avseenden vinnas.

De bestämmelser, som erfordras för samordningens genomförande, höra

till större delen hemma inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Förslag

till bestämmelserna ifråga kommer att utarbetas i samband med den allmänna

översyn av nämnda lagstiftning, som kommittén bär att verkställa.

Arbetet härmed torde draga en relativt lång lid.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

I proposition nr 312 till 19i6 års riksdag med förslag till lag om allmän

sjukförsäkring in. in. anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, bland annat, att i remissyttrandena över socialvård skommitténs

förslag hade framkommit yrkanden om ändringar i olika hänseenden

och att i anledning därav inom socialdepartementet verkställts en överarbetning

av kommittéförslaget, vilken resulterat i två andra, såsom alternativ

I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning. I alternativ

I hade bibehållits den grundtanke i kommittéförslaget, som innebar

att den ersättning, som lämnades genom sjukpenningen jämte familjetilllägg,

sattes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållades av sjukdomen.

Det andra alternativet innebar däremot en principiell avvikelse från

kommittéförslaget. I detta alternativ hade sjukpenningförsäkringen utformats

efter den grundsatsen, att sjukpenningen skulle garantera den försäkrade

en rimlig minimistandard under sjukdom. I enlighet därmed ansågs

sjukpenningen i princip böra utgå med ett för alla lika belopp.

Departementschefen anförde vidare.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som

hörts i ärendet, ha dock vid valet mellan en sjukpenningförsäkring enligt

alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot en sjukpenningförsäkring

enligt det mönster, som angivits i alternativet II, har från dessa

remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av skiftande innehåll.

Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik, skjuta enligt min

mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena sidan, att en enligt

alternativ II utformad försäkring skulle medföra överförsäkring för stora

befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under sjukdom finge en inkomst,

som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst, med därav

följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan att försäkringen,

främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s. lämna otillräckligt

ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda dessa risker

finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan betydligt

överdrivna.

Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en

sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring,

därvid särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Bakom denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all

socialförsäkring skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir

sjuk, råkar ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening

ersättningen bli lika stor. Gentemot invändningen må framhållas att en

samordning icke bör eftersträvas för dess egen skull utan endast om man

därigenom vinner några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar.

Förhållandena på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt

vara så skiftande, att de icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma

ram. Mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen — vilken senare

helt bekostas av arbetsgivarna — råder en verklig artskillnad, som motiverar

att sjukpenningen vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten,

även där denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande nr 16.

13

i dessa fall enligt olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning

än den som lämnas enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.

Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en

väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade.

Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens

del även oavsett om härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade

arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken

att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen

torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes

för övrigt regelmässigt icke skola utgå i den mån av arbetsförmedling

erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga

arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl

olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro

föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara

möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet

om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten

av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en

sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet.

Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för

de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna

bli olika.

Socialvårdskommittén avgav i december 1947 betänkande angående vissa

ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Betänkandet fogades såsom

bilaga 1 till Kungl. Maj :ts proposition nr 235 till 1948 års riksdag.) Kommittén

berörde i betänkandet frågan om samordning av sjukförsäkringen

och den sociala olycksfallsförsäkringen och erinrade till en början om vad

kommittén i sitt förenämnda betänkande med förslag till lag om allmän

sjukförsäkring uttalat i denna fråga. Kommittén anförde härefter bland

annat följande.

En grundförutsättning för en sådan rationell samordning av sjukförsäkringen

och olycksfallsförsäkringen, som kommittén avsåg i nämnda betänkande,

är att sjukhjälpsförmånerna från de båda försäkringsgrenarna bli

i stort sett desamma åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden.

Utan en dylik enhetlighet kan ej undvikas, att även det stora antalet

snabbt övergående skador genom olycksfall i arbete liksom för närvarande

giva anledning till en ofta mycket komplicerad prövning av frågor angående

olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet, nämligen huruvida den skadade

är arbetare i lagens mening, huruvida olycksfallet är att betrakta som

olycksfall i arbete eller därmed jämställt olycksfall på väg till eller från

arbetet samt huruvida åkomman kan anses vara föranledd av olycksfall

eller sådan inverkan av arbete, som under vissa förutsättningar jämställes

med olycksfall. En verklig samordning mellan sjukförsäkringen och den

sociala olycksfallsförsäkringen skulle också vara synnerligen betydelsefull

i det avseendet, att den till sistnämnda gren hörande yrkessjukdomsförsäkringen

icke skulle behöva omfatta åkommor av kort varaktighet. Trots att

man hittills sökt begränsa yrkessjukdomsförsäkringen till att avse endast

sådana sjukdomar, beträffande vilka orsakssambandet med arbetet kan be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

dömas utan alltför stora svårigheter, är prövningen av ersättningsfrågan

ofta mycket besvärlig. Dessa praktiska svårigheter måste bli ännu större,

om försäkringen utsträckes till att omfatta andra sjukdomar än de nu

ersättningsberättigande. Starka krav på utvidgning av försäkringens tilllämpningsonn-åde

ha framförts av arbetarnas fackliga organisationer. Med

den stora roll som de kemiska preparaten spela inom den nutida produktionen

ligger det i sakens natur att anledningar till utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen

ständigt komma att framträda så länge denna försäkring

icke kompletteras av en sjukförsäkring, som lämnar likvärdiga förmåner.

En samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i nära överensstämmelse

med de riktlinjer, för vilka socialvårdskommittén uttalade

sig i förenämnda betänkande, har i Norge genomförts fr. o. in. den 1 januari

1947. Sjukhjälp vid olycksfall i arbete skall utges av sjukkassorna efter i

huvudsak samma regler som vid sjukdomar i allmänhet.

Då det icke är tänkbart att för olycksfallsförsäkringens del acceptera de

för den obligatoriska sjukförsäkringen beslutade enhetsunderstöden, saknas

förutsättningar för en verklig samordning av de båda försäkringsgrenarna.

Vissa begränsade fördelar torde emellertid kunna vinnas genom att låta

den nya sjukförsäkringens organ medverka vid utgivandet av ersättningar i

anledning av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Utredning angående

de lämpliga formerna för denna medverkan har påbörjats inom kommittén.

Socialvårdskommittén behandlade i ett i september 1948 avgivet betänkande

XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

(SOU 1948: 39) frågan om samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna

(kap. VI. Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet

).

Då i betänkandet huvudsakligen behandlades frågan om en organisatorisk

samordning av de olika socialförsäkringarna vill utskottet för närmare

kännedom om utredningen endast hänvisa till betänkandet.

Frågan om en organisatorisk samordning av de olika socialförsäkringarna

har vidare förekommit till behandling vid 1948 och 1950 års riksdagar.

För närmare kännedom om vad härvid förekommit får utskottet

hänvisa till utskottets till 1950 års riksdag avgivna utlåtande nr 50.

Utskottet. I motionen hemställes om utredning för åstadkommande av en

samordning av den sociala olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen

enligt sådana grunder, att arbetsgivarna förpliktas att försäkra sina arbetstagare

för sjukdom enligt i olycksfallsförsäkringslagen angivna principer.

Som stöd härför åberopas dels svårigheterna att avgöra om ett olycksfall

eller en sjukdom faller inom tillämpningsområdet för den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen,

dels ock att sjukdomar, som drabba arbetstagare,

ofta äro en följd av arbetsprocessen eller förhållandena på arbetsplatsen.

Enligt motionärens mening borde arbetstagaren vara berättigad

till samma ersättning vid sjukdom som vid olycksfall.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 15

Även om, såsom motionären anfört, vissa sjukdomar, som nu icke berättiga

till ersättning enligt den sociala olycksfallsförsäkringen, kunna ledas

tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden, torde dock

flertalet sjukdomar icke ha sin grund i arbetet eller vad därmed har samband.

En utsträckning av arbetsgivarnas försäkringsplikt att avse varje

sjukdom, som drabbar arbetstagare, kan vid sådant förhållande icke anses

utgöra en tillämpning av den grundsats, varå den sociala olycksfallsförsäkringen

vilar, nämligen att varje yrkesverksamhet bör bära av dess

utövande föranledda kostnader. Enligt utskottets mening bör nämnda

grundsats alltjämt äga tillämpning vid bestämmandet av de socialförsäkringskostnader,

som skola bestridas av arbetsgivarna. En utökning av arbetsgivarnas

försäkringsplikt på sätt i motionen föreslås synes därför icke

kunna komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts och då socialvårdskommittén för närvarande

är sysselsatt med en översyn av den sociala olycksfallsförsäkringen,

varvid bl. a. spörsmålet om införande av ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor

än de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna sjukdomarna

kommer att upptagas till behandling, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka

den i motionen föreslagna utredningen. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 203, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten*, Wistrand,

Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herr

Ryberg*, fruarna Johansson i Norrköping, Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,

Hagård och Lundberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.