Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan sjukoch olycksfallsförsäkringarna.
1951-02-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1951:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande av en samordning mellan sjukoch olycksfallsförsäkringarna.
Dokumentets text
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
Nr 16.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning för åstadkommande
av en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
203, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dahlgren hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära snabbutredning för
åstadkommandet av en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
i enlighet med de grunder, som angivits i motionen.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant
olycksfall. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel
till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna
(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare
(4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete
försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels
att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom utgivas
ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Enligt nämnda lagrum skall
sålunda på grund av försäkringen tillhandahållas honom erforderlig läkarvård
jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest
till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,
såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Därjämte skall —
under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom som varat mer än två
dagar efter dagen för olycksfallet — utgivas sjukpenning för varje dag
fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen så länge sjukdomen förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel.
Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes
i förhållande till den skadades enligt 9 § beräknade årliga arbetsförtjänst
på sätt framgår av en i 6 § intagen tabell; vid nedsättning av arbetsförmågan
utgår motsvarande lägre belopp.
Lägsta sjukpenning — utan familjetillägg — enligt tabellen uppgår till
3 kronor 50 öre, den högsta — vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
eller däröver — till 14 kronor. Härtill kominer, om den skadade sammanlever
med hustru eller om den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år, familjetillägg, vilket oberoende av sjukpenningklass
och familjemedlemmarnas antal utgår med en krona 50 öre.
Vissa särskilda, icke familjegraderade sjukpenningbelopp — två och tre
kronor — utgår till minderåriga, åldringar och invalider med låga arbetsinkomster.
Medför olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, under
längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
utgives under tiden livränta, vilken bestämmes i förhållande till den
skadades årliga arbetsförtjänst.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels
begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Jämväl dessa ersättningar
bestämmas i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst.
överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 7 200 kronor, tages det
överskjutande beloppet icke i beräkning vid ersättnings bestämmande;
understiger arbetsförtjänsten 900 kronor, skall den beräknas till detta belopp
(9 §). Har den skadade ej fyllt 21 år, må vid bestämmande av livränta
den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som
motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete
skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder.
Avdrag från ersättning skall i vissa fall äga rum då ersättningstagaren
åtnjuter annan motsvarande förmån (11 §).
Den som är försäkrad jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skall enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
anses försäkrad jämväl för där avsedd sjukdom. Beträffande
sådan försäkring äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med
vissa undantag motsvarande tillämpning.
Yrkessjukdomsförsäkringslagen innehåller ej någon allmän bestämmelse
om rätt till ersättning vid sjukdom, som orsakats av den försäkrades arbete;
lagen har i stället en förteckning över fall, som berättiga till ersättning. I
denna förteckning, som är intagen i 1 §, angivas såsom ersättningsbara sjukdomar
dels — i paragrafens första stycke — yrkessjukdomar, som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade
giftiga ämnen eller viss strålning, dels ock — i andra stycket —
vissa närmare angivna sjukdomar, därest de uteslutande eller till övervägande
del orsakats av den försäkrades arbete. Bakom denna avgränsning av
de ersättningsbara sjukdomarna ligger tanken, att försäkringen bör omfatta
endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden.
Denna principståndpunkt bar man sedan icke frångått vid de ändringar,
som lid efter annan företagits i lagen (nr 335/1930; 384/1936; 211/1938;
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
226/1944; 187/1949 och 166/1950) och därvid har området för de ersättningsbara
sjukdomsfallen vidgats genom att lagens nyssnämnda förteckning
i olika avseenden kompletterats.
Den försäkring, som grundas på lagen om allmän sjukförsäkring, består
av två olika grenar, nämligen en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring.
Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.
Genom den obligatoriska sj ukvårdsförsäkringen, varom
bestämmelser återfinnas i 15—20 §§, ersätter sjukförsäkringen tre fjärdedelar
av läkarvårdskostnaderna eller, då dessa överstigit det belopp, varmed
de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas utgå med tre
fjärdedelar av sistnämnda belopp ävensom tre fjärdedelar av resekostnaderna,
i den mån dessa överstiga tre kronor, vid varje besök hos läkare.
Genom den frivilliga sj ukvårdsförsäkringen äger medlem
i allmän sjukkassa, såsom av 48 och 49 §§ framgår, försäkra sig för erhållande
av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska
försäkringen. Bidrag till försäkrads sjukvård må utöver vad som
omfattas av sistnämnda försäkring icke avse annat än sjukgymnastik eller
eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig förmån.
Genom den obligatoriska sj ukpenningförsäkringen,
varom bestämmelserna återfinnas i 21—30 §§, erhåller den sjuke för varje
dag viss sjukpenning eller, vid vistelse å sjukvårdsanstalt, hempenning
jämte i förekommande fall make- och barntillägg därå. Härvid gälla olika
regler för dem som ha förvärvsarbete dessa bli inskrivna såsom medlemmar
i de nya sjukkassorna — och för de gifta kvinnor, som utföra
hushållsarbete i hemmet och som bli försäkrade i egenskap av familjemedlemmar.
För sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 600 kronor, utgör sjukpenningen 3: 50 kronor om dagen, för
sjukpenningförsäkrad i åldern 16—18 år och över 67 år dock endast 2
kronor om dagen. Maketillägget uppgår till 2 kronor och barntillägget till
50 öre för barn och dag. Sjukpenningen för den gifta hernmakvinnan är
1: 50 kronor om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 krona, därest
hon i hemmet har ett eller flera barn under tio år. Hempenningen är till
beloppet något lägre än sjukpenningen, i det att mot en sjukpenning av
3: 50 kronor resp. 2 eller 1: 50 kronor svarar en hempenning av 2 kronor
resp. 1 krona. Genom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
äger, såsom 49 § utvisar, sjukkassemedlem — men ej familjeförsäkrad
hustru — allt efter den inkomst vederbörande uppbär försäkra
sig för ett tillägg till sjukpenningen å 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor om dagen.
Utgifterna för den på sjukförsäkringslagen grundade försäkringen skola,
enligt 35—44 samt 52 och 53 §§ i lagen, bestridas genom medlemsavgifter
och statsbidrag.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
Till grund för den av 1916 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t antagna
lagen om allmän sjukförsäkring låg ett av socialvårdskommittén i
april 1944 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1944:15).
Kommittén, vars förslag till skillnad från det genom propositionen framlagda
förslaget innebar, att den ersättning som skulle lämnas genom sjukpenningen
jämte familjetillägg sattes i viss relation till det inkomstbortfall,
som vållades av sjukdomen, berörde jämväl frågan om möjligheterna
att samordna olycksfallsförsäkringen med den föreslagna sjukförsäkringen.
Kommittén anförde härutinnan bland annat följande.
Det är naturligt, att man vid utformningen av en allmän sjukförsäkring
i första hand söker göra denna försäkring så effektiv och ändamålsenlig
som möjligt. Möjligheten till samordning med annan socialvård måste dock,
såsom tidigare framhållits, även beaktas. Kommittén har därför vid sjukförsäkringens
utformning ständigt haft sin uppmärksamhet fäst på möjligheten
av samordning med den sociala olycksfallsförsäkringen. Att den föreslagna
försäkringen ifråga om förmånernas utformning likväl avsevärt skiljer
sig från olycksfallsförsäkringen beror på olika omständigheter. Sjukförsäkringen
är avsedd att omfatta hela folket, under det att olycksfallsförsäkringen
allenast omfattar hos annan anställda personer. Sjukförsäkringen
är till skillnad från olycksfallsförsäkringen utformad såsom en familjeförsäkring.
Slutligen lägger kostnadsfrågan hinder i vägen för att överflytta
de inom olycksfallsförsäkringen förefintliga sjukvårdsförmånerna i sin helhet
till sjukförsäkringen. Man kan då fråga sig, om den föreslagna sjukförsäkringen
är av den beskaffenheten, att med den kan samordnas den
obligatoriska olycksfallsförsäkring, som nu vunnit hävd i vårt land. Ett
svar på denna fråga torde endast kunna erhållas genom en redogörelse för
de med samordningen förknippade svårigheterna och de utvägar, som finnas
att övervinna dessa.
Svårigheterna att samordna den förefintliga olycksfallsförsäkringen med
den föreslagna sjukförsäkringen hänföra sig väsentligen till olikheterna beträffande
försäkringsförmånerna och försäkringens finansiering. Därutöver
föreligga vissa andra omständigheter, vilka bereda svårigheter, såsom t. ex.
omfattningen av försäkringstillhörigheten.
Efter att närmare ha redogjort för de nu nämnda svårigheterna och de
möjligheter, som stode till buds att verkställa den enligt kommitténs mening
högst önskvärda samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen,
fortfor kommittén.
Av vad ovan anförts torde framgå, att eu samordning mellan den föreslagna
sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen kan
genomföras på sådant sätt, att avsevärda fördelar i vissa avseenden vinnas.
De bestämmelser, som erfordras för samordningens genomförande, höra
till större delen hemma inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Förslag
till bestämmelserna ifråga kommer att utarbetas i samband med den allmänna
översyn av nämnda lagstiftning, som kommittén bär att verkställa.
Arbetet härmed torde draga en relativt lång lid.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
I proposition nr 312 till 19i6 års riksdag med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring in. in. anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, bland annat, att i remissyttrandena över socialvård skommitténs
förslag hade framkommit yrkanden om ändringar i olika hänseenden
och att i anledning därav inom socialdepartementet verkställts en överarbetning
av kommittéförslaget, vilken resulterat i två andra, såsom alternativ
I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning. I alternativ
I hade bibehållits den grundtanke i kommittéförslaget, som innebar
att den ersättning, som lämnades genom sjukpenningen jämte familjetilllägg,
sattes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållades av sjukdomen.
Det andra alternativet innebar däremot en principiell avvikelse från
kommittéförslaget. I detta alternativ hade sjukpenningförsäkringen utformats
efter den grundsatsen, att sjukpenningen skulle garantera den försäkrade
en rimlig minimistandard under sjukdom. I enlighet därmed ansågs
sjukpenningen i princip böra utgå med ett för alla lika belopp.
Departementschefen anförde vidare.
Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som
hörts i ärendet, ha dock vid valet mellan en sjukpenningförsäkring enligt
alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot en sjukpenningförsäkring
enligt det mönster, som angivits i alternativet II, har från dessa
remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av skiftande innehåll.
Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik, skjuta enligt min
mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena sidan, att en enligt
alternativ II utformad försäkring skulle medföra överförsäkring för stora
befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under sjukdom finge en inkomst,
som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst, med därav
följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan att försäkringen,
främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s. lämna otillräckligt
ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda dessa risker
finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan betydligt
överdrivna.
Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en
sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring,
därvid särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna.
Bakom denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all
socialförsäkring skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir
sjuk, råkar ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening
ersättningen bli lika stor. Gentemot invändningen må framhållas att en
samordning icke bör eftersträvas för dess egen skull utan endast om man
därigenom vinner några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar.
Förhållandena på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt
vara så skiftande, att de icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma
ram. Mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen — vilken senare
helt bekostas av arbetsgivarna — råder en verklig artskillnad, som motiverar
att sjukpenningen vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten,
även där denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså
Andra lagutskottets uttalande nr 16.
13
i dessa fall enligt olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning
än den som lämnas enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.
Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en
väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade.
Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens
del även oavsett om härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade
arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken
att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen
torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes
för övrigt regelmässigt icke skola utgå i den mån av arbetsförmedling
erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga
arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl
olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro
föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara
möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet
om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten
av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en
sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet.
Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för
de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna
bli olika.
Socialvårdskommittén avgav i december 1947 betänkande angående vissa
ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Betänkandet fogades såsom
bilaga 1 till Kungl. Maj :ts proposition nr 235 till 1948 års riksdag.) Kommittén
berörde i betänkandet frågan om samordning av sjukförsäkringen
och den sociala olycksfallsförsäkringen och erinrade till en början om vad
kommittén i sitt förenämnda betänkande med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring uttalat i denna fråga. Kommittén anförde härefter bland
annat följande.
En grundförutsättning för en sådan rationell samordning av sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen, som kommittén avsåg i nämnda betänkande,
är att sjukhjälpsförmånerna från de båda försäkringsgrenarna bli
i stort sett desamma åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden.
Utan en dylik enhetlighet kan ej undvikas, att även det stora antalet
snabbt övergående skador genom olycksfall i arbete liksom för närvarande
giva anledning till en ofta mycket komplicerad prövning av frågor angående
olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet, nämligen huruvida den skadade
är arbetare i lagens mening, huruvida olycksfallet är att betrakta som
olycksfall i arbete eller därmed jämställt olycksfall på väg till eller från
arbetet samt huruvida åkomman kan anses vara föranledd av olycksfall
eller sådan inverkan av arbete, som under vissa förutsättningar jämställes
med olycksfall. En verklig samordning mellan sjukförsäkringen och den
sociala olycksfallsförsäkringen skulle också vara synnerligen betydelsefull
i det avseendet, att den till sistnämnda gren hörande yrkessjukdomsförsäkringen
icke skulle behöva omfatta åkommor av kort varaktighet. Trots att
man hittills sökt begränsa yrkessjukdomsförsäkringen till att avse endast
sådana sjukdomar, beträffande vilka orsakssambandet med arbetet kan be
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
dömas utan alltför stora svårigheter, är prövningen av ersättningsfrågan
ofta mycket besvärlig. Dessa praktiska svårigheter måste bli ännu större,
om försäkringen utsträckes till att omfatta andra sjukdomar än de nu
ersättningsberättigande. Starka krav på utvidgning av försäkringens tilllämpningsonn-åde
ha framförts av arbetarnas fackliga organisationer. Med
den stora roll som de kemiska preparaten spela inom den nutida produktionen
ligger det i sakens natur att anledningar till utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen
ständigt komma att framträda så länge denna försäkring
icke kompletteras av en sjukförsäkring, som lämnar likvärdiga förmåner.
En samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i nära överensstämmelse
med de riktlinjer, för vilka socialvårdskommittén uttalade
sig i förenämnda betänkande, har i Norge genomförts fr. o. in. den 1 januari
1947. Sjukhjälp vid olycksfall i arbete skall utges av sjukkassorna efter i
huvudsak samma regler som vid sjukdomar i allmänhet.
Då det icke är tänkbart att för olycksfallsförsäkringens del acceptera de
för den obligatoriska sjukförsäkringen beslutade enhetsunderstöden, saknas
förutsättningar för en verklig samordning av de båda försäkringsgrenarna.
Vissa begränsade fördelar torde emellertid kunna vinnas genom att låta
den nya sjukförsäkringens organ medverka vid utgivandet av ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Utredning angående
de lämpliga formerna för denna medverkan har påbörjats inom kommittén.
Socialvårdskommittén behandlade i ett i september 1948 avgivet betänkande
XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
(SOU 1948: 39) frågan om samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna
(kap. VI. Arbetslöshetsförsäkringens ställning i socialförsäkringssystemet
).
Då i betänkandet huvudsakligen behandlades frågan om en organisatorisk
samordning av de olika socialförsäkringarna vill utskottet för närmare
kännedom om utredningen endast hänvisa till betänkandet.
Frågan om en organisatorisk samordning av de olika socialförsäkringarna
har vidare förekommit till behandling vid 1948 och 1950 års riksdagar.
För närmare kännedom om vad härvid förekommit får utskottet
hänvisa till utskottets till 1950 års riksdag avgivna utlåtande nr 50.
Utskottet. I motionen hemställes om utredning för åstadkommande av en
samordning av den sociala olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
enligt sådana grunder, att arbetsgivarna förpliktas att försäkra sina arbetstagare
för sjukdom enligt i olycksfallsförsäkringslagen angivna principer.
Som stöd härför åberopas dels svårigheterna att avgöra om ett olycksfall
eller en sjukdom faller inom tillämpningsområdet för den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
dels ock att sjukdomar, som drabba arbetstagare,
ofta äro en följd av arbetsprocessen eller förhållandena på arbetsplatsen.
Enligt motionärens mening borde arbetstagaren vara berättigad
till samma ersättning vid sjukdom som vid olycksfall.
Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 15
Även om, såsom motionären anfört, vissa sjukdomar, som nu icke berättiga
till ersättning enligt den sociala olycksfallsförsäkringen, kunna ledas
tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden, torde dock
flertalet sjukdomar icke ha sin grund i arbetet eller vad därmed har samband.
En utsträckning av arbetsgivarnas försäkringsplikt att avse varje
sjukdom, som drabbar arbetstagare, kan vid sådant förhållande icke anses
utgöra en tillämpning av den grundsats, varå den sociala olycksfallsförsäkringen
vilar, nämligen att varje yrkesverksamhet bör bära av dess
utövande föranledda kostnader. Enligt utskottets mening bör nämnda
grundsats alltjämt äga tillämpning vid bestämmandet av de socialförsäkringskostnader,
som skola bestridas av arbetsgivarna. En utökning av arbetsgivarnas
försäkringsplikt på sätt i motionen föreslås synes därför icke
kunna komma i fråga.
På grund av vad sålunda anförts och då socialvårdskommittén för närvarande
är sysselsatt med en översyn av den sociala olycksfallsförsäkringen,
varvid bl. a. spörsmålet om införande av ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor
än de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna sjukdomarna
kommer att upptagas till behandling, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
den i motionen föreslagna utredningen. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 203, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten*, Wistrand,
Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herr
Ryberg*, fruarna Johansson i Norrköping, Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,
Hagård och Lundberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.