Andra lagutskottets utlåtande nr 21
1951-04-12 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1951:21, Andra lagutskottets utlåtande nr 21
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
1
Nr 21.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om uppskov med
ikraftträdande av nattarbetsförbudet.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Wistrand
m. fl. och nr 63 i andra kammaren av herrar Hagård och Edström,
dels ock likalydande motionerna nr 59 i första kammaren av herrar
De Geer och Holmbåck samt nr 85 i andra kammaren av herrar Sjölin och
Schmidt.
I motionerna l: 44 och II: 63 har hemställts att »riksdagen för sin del
ville antaga följande
Förslag
till
lag om ändring av femte stycket tilläggsförfattningen till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949.
Härigenom förordnas, att femte stycket tilläggsförfattningen till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma, utan hinder av vad i 19 § är stadgat
fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag intill den 30 juni 1953.»
I motionerna I: 59 och II: 85 har hemställts »att riksdagen måtte besluta,
att övergångstiden för nattarbetsförbudets ikraftträdande måtte framflyttas
från 1 juli 1951 till 1 juli 1953».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ovannämnda yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och
statens institut för folkhälsan. Därjämte ha på begäran Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och
Kooperativa förbundets styrelse avgivit yttrande över motionerna, varjämte
Jernkontoret beretts tillfälle att avgiva yttrande.
1 — Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. AV 21.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Gällande bestämmelser.
I 19 § första stycket arbetar skydd slag en den 3 januari 19A9 stadgas att
arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.
Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske -— heter det vidare i andra
stycket samma paragraf — där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl
nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter klockan 23. Har
natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara för sådant
avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock arbetstagare, i den
mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete
å tid mellan klockan 23 och klockan 5.
Enligt 19 § tredje stycket må arbetstagare i överordnad ställning, där så
finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5
utan hinder av vad i första stycket är stadgat.
När särskilda skäl föranleda därtill, må — enligt 20 § första stycket —
arbetarskyddsstyrelsen, som utövar tillsynen å lagens efterlevnad, medgiva
att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.
Jämlikt 20 § andra stycket må sådant undantag ock av arbetarskyddsstyrelsen
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av
de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt,
och ohälsa eller överansträngning ej skäligen kan befaras uppkomma
därigenom.
Arbetarskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1949.
I de till lagen anknutna övergångsbestämmelserna stadgas emellertid
bland annat att »bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst
arbete å tid mellan klockan 23 och 5, må detsamma utan hinder av vad i
19 § är stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under två år
efter lagens ikraftträdande».
Historik.
Nu återgivna bestämmelser bygga i huvudsak på de förslag, som 1938 års
arbetar skyddskommitté framlagt i sitt den 27 juni 1946 avgivna betänkande
(SOU 1946: 60) med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i
arbete m. m. Om vad kommittén anfört i fråga om ledighet för nattvila får
utskottet hänvisa till betänkandet (s. 348—364). Här skall blott nämnas
att kommittén uttalat, att nattarbete enligt kommitténs mening kunde vara
påkallat under vissa omständigheter, exempelvis då det gällde att tillgodose
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
ett sådant allmänt intresse som försvar och folkförsörjning. Av vad kommittén
vidare i förevarande fråga andragit är följande av intresse:
»Att vid lagens ikraftträdande omedelbart inställa nattarbetet i de fall,
där de föreslagna bestämmelserna icke medge sådant, torde säkerligen på
sina håll medföra betydande svårigheter ur såväl tekniska, ekonomiska och
sociala som andra synpunkter. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att
i lagens övergångsbestämmelser upptages ett stadgande av innehåll, att
arbete, som ovan avses, fortfarande må bedrivas å tid mellan klockan 23
och 5, dock högst ett år från tiden för lagens ikraftträdande. Skulle arbetet
i fråga på grund av omställningssvårigheter behöva fortgå längre tid än
vad som nu sagts, föreslås tillika, att arbetsrådet må meddela tillstånd
härtill under ytterligare högst ett år. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen
fordras sålunda ej tillstånd till nattarbete under det första
året efter lagens ikraftträdande men väl under det därpå följande. Avsikten
med att bestämmelsen utformats på här angivet sätt är, att kommittén
velat undvika, att arbetsrådet vid tiden för lagens ikraftträdande belastas
med en mängd ansökningar om dispens från nattarbetsförbudet.»
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag påyrkade Svenska arbetsgivareföreningen
en dispensfri övergångstid om åtminstone fem år. Järnbruksförbundet
åberopade i detta sammanhang, att de nuvarande långa
leveranstiderna för viss maskinell och elektrisk utrustning omöjliggjorde
att på två år genomföra en erforderlig omställning utan avsevärd produktionsminskning.
Landsorganisationen ifrågasatte däremot, om behov förelåge
av den särskilda regeln att arbetsrådet på grund av omställningssvårigheter
skulle kunna bevilja anstånd med ikraftträdandet av föreskrifterna
om nattvila intill ett år utöver det föreslagna dispensfria året.
I proposition nr 298 till 1948 års riksdag, då förslaget till nu gällande
arbetarskyddslag förelädes riksdagen till antagande, uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, följande, som i förevarande sammanhang
är av betydelse:
»Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara förbjudet.
Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet har
undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens behov
eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid. Därjämte
skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från nattarbetsförbudet.
Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt
land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som föranlett
detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbunda därmed.
Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är förenat
med sådana olägenheter för arbetstagarna, alt det ur samhällelig synpunkt
är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner
det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar nattarbetet
under kontroll.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Det övervägande antalet av remissinstanserna har icke haft något att
erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbetsgivarhåll
har dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot
att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna
synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta av
det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kommittén
föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde förutsättningar
för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begränsning
av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde sålunda
komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del fall kunna
måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnadsökningar eller
produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet måste enligt
min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den bör genomföras
även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot betänkligheterna
att i nu rådande läge genomföra en reform av det innehåll kommittén
föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt förslaget nattarbete
utan dispens skall "få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande
samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna beviljas
exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöjlighet
att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbetsförbudet
icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av produktionen
av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hänsynstagande
till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åberopas
som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag.
Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestämmelse,
enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid
mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett
år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt.
Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att,
såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga en särskild bestämmelse om
befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av omställningssvårigheter
bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I den
mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispensbestämmelsen
möjlighet att medgiva detta.»
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
däröver — nr 62 — även hade att taga ställning till ett par motioner (I: 438
och 11:621), däri uttalades att den i femte stycket av ikraftträdelse- och
övergångsbestämmelserna föreslagna ettårstiden borde utsträckas, förslagsvis
till tre år. Utskottet anförde bland annat:
Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning att nattarbete
i allmänhet är förenat med sådana olägenheter för arbetstagarna, att
det ur samhällelig synpunkt är önskvärt att sådant arbete i möjligaste män
undvikes. Enligt utskottets mening skulle införandet av ett principiellt
nattarbetsförbud ur allmänt sociala synpunkter vara att anse som ett betydelsefullt
framsteg i utvecklingen, även om vidsträckta undantag från
förbudet måste medgivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Såsom tidigare anförts anser utskottet det nödvändigt att lagens föreskrifter
om nattvila utformas så, att de medgiva tillräckligt hänsynstagande
till den rådande ekonomiska situationen. Enligt utskottets mening uppfylla
de i propositionen föreslagna bestämmelserna detta krav. Såsom departementschefen
framhållit torde sålunda det mesta av det nattarbete, som
f. n. bedrives, omfattas av det föreslagna generella undantagsstadgandet
från nattarbetsförbudet. Vidare ger förslaget arbetarskyddsstyrelsen en allmän
befogenhet att dispensera från förbudet. Skulle arbetarskyddsstyrelsen
vägra dispens, föreligger enligt förslaget möjlighet att genom besvär
underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Enligt utskottets mening kan
det icke vara lämpligt att, såsom ifrågasatts i motionerna I: 438 och II: 621,
utvidga det generella undantagsstadgandet att omfatta även sådana fall,
där nattarbete erfordras för att under ekonomisk kris främja landets export.
Bedömandet härav synes icke böra i första hand överlämnas till den
enskilde arbetsgivaren. Dispensregeln erbjuder tillräcklig möjlighet att beakta
dylika fall. I detta sammanhang vill utskottet beröra det i sistnämnda
motioner gjorda yrkandet, att den i propositionen föreslagna övergångstiden
för nattarbetsförbudets ikraftträdande måtte utsträckas från ett till
förslagsvis tre år. Enligt utskottets mening tala vissa skäl, delvis av psykologisk
natur, för en förlängning av den i propositionen fixerade tiden.
Med hänsyn till angelägenheten av att i rådande läge icke åstadkomma
några rubbningar i produktionen lärer det nämligen knappast vara möjligt
att under de närmaste åren genomföra någon verklig inskränkning av nattarbetets
nuvarande omfattning. Ansökningar om dispens att efter den nya
lagens ikraftträdande fortsätta nu bedrivet nattarbete skulle därför sannolikt
regelmässigt komma att bifallas. Under sådana förhållanden skulle det
icke utan visst fog kunna anses såsom onödigt krångel att belasta industrien
och myndigheterna med ett dispensförfarande. Enligt utskottets mening
synes det emellertid icke vara erforderligt att utsträcka övergångstiden
längre än till två år från dagen för lagens ikraftträdande, dvs. till den
1 juli 1951. Före denna tidpunkt kan det väntas bli möjligt att erhålla sådan
överblick över utvecklingen, att det kan vara lämpligt att taga under
omprövning i vad mån det fortfarande är nödvändigt att fortsätta nu bedrivet
nattarbete.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet att nattarbete
utan hinder av vad i 19 § stadgades fortfarande skulle få bedrivas
under två år efter lagens ikraftträdande. Riksdagen beslöt i överensstämmelse
härmed.
Yttranden.
Av de hörda myndigheterna har socialstyrelsen tillstyrkt bifall till motionerna.
Arbetarskyddsstyrelsens majoritet har ansett sig icke böra avstyrka,
att den i motionen avsedda lagändringen genomfördes, varemot en minoritet
inom styrelsen liksom statens institut för folkhälsan ställt sig avvisande
till en förlängning av ifrågavarande i lagen föreskrivna övergångstid.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som avgivit
gemensamt yttrande, ha tillstyrkt det i motionerna framförda yrkandet, all
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
övergångstiden för nattarbetsförbudets ikraftträdande framflyttades till
den 1 juli 1953 och samtidigt uttalat, att den internationella ekonomiska
utvecklingen dock kunde motivera ytterligare uppskov, varför enligt organisationernas
mening ikraftträdandet kunde framflyttas ännu längre,
exempelvis till den 1 juli 1955. Även Kooperativa förbundets styrelse har i
sitt yttrande ansett, att ett uppskov med ikraftträdandet av nattarbetsförbudet
vore nödvändigt till en tidpunkt, då de ekonomiska förutsättningarna
funnes för reformens genomförande. Landsorganisationen i Sverige har
emellertid som sin åsikt framhållit, att anledning saknades att ännu eu
gång inhibera nattarbetsförbudets ikraftträdande.
Socialstyrelsen anför i sitt yttrande bland annat:
»I nuvarande finansiella situation, då nationens krafter måste spännas
för att höja produktionen och bekämpa inflationen, finner socialstyrelsen,
som även beaktar situationen på arbetsmarknaden med dess mycket accentuerade
brist på arbetskraft, att tidpunkten icke är lämplig för genomförande
av det ur social synpunkt i och för sig önskvärda nattarbetsförbudet.
De skäl, som av andra lagutskottet på sin tid anfördes för uppskov
i två år med nattarbetsförbudet, kunna, så vitt styrelsen kan se, åberopas
för ytterligare uppskov.
Att det allmänna tidslägets krav beaktas av parterna på arbetsmarknaden
tror sig styrelsen kunna utläsa ur det förhållandet, att arbetsgivare och
fackförbund på stora och viktiga områden träffat överenskommelser, där
arbetsgivaren å ena sidan vid kontinuerligt treskiftsarbete medgivit en begränsning
av arbetstiden från 48 till 42 timmar, samt fackförbunden å
andra sidan gått med på kontinuerligt treskiftsarbete på produktionsavdelningar,
där sådant arbete icke tidigare förekommit. På sådana avdelningar,
där nattarbetet i enlighet härmed nyinförts, skulle detsamma otvivelaktigt
falla in under lagens stadgande om förbud för nattarbete. Dylika avtalsuppgörelser
visa, att parterna själva velat tillgodose ej endast arbetarnas
utan även produktionens intressen. Då frågorna om arbetstidens längd vid
nattarbete och betalningen för detsamma varit och alltjämt är föremål för
stor uppmärksamhet vid årets avtalsrörelse, ser styrelsen även häri en anledning
att förorda ytterligare anstånd med ikraftträdandet av nattarbetsförbudet.
Till sist får styrelsen bringa i erinran följande, som visserligen till väsentlig
del hänför sig till de arbetsområden, där nattarbete på grund av
arbetets natur är ofrånkomligt men dock i tillämpliga delar kan gälla också
nattarbete i övrigt.
Såsom framkommit vid undersökningar, som statens institut för folkhälsan
företagit angående skiftarbetet, skulle en icke oväsentlig lindring i
treskiftsarbetarnas besvär till följd av bristande sömn under nattveckan
kunna ernås, om dessa arbetare bereddes sådana bostäder, att de kunde
njuta ostörd sömn. I yttrande den 24 mars 1949 över arbetstidsutredningens
betänkande angående treskiftsarbetare och tunnelarbetare har socialstyrelsen
framhållit, att hjälpåtgärder från det allmännas sida i syfte att höja
treskiftsarbetarnas bostadsstandard synas vara motiverade med hänsyn till
bostadsfrågans utomordentliga vikt för dessa arbetare. Styrelsen har därvid
även framkastat tanken på, att det på större arbetsplatser skulle kunna
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
7
anordnas speciella sovhotell för treskiftsarbetare. Vidare har styrelsen anfört,
att det i de typiska treskiftsarbetarsamhällena behöves flera och mera
lättillgängliga barnträdgårdar och eftermiddagshem.»
Arbetarskyddsstyrelsens majoritet påpekar i sitt yttrande inledningsvis,
att det ovannämnda undantaget i 19 § andra stycket första punkten arbetarskyddslagen
innebär, att åtskilliga arbeten, som för närvarande bedrivas
nattetid, även efter den 30 juni 1951 kunna fortgå i oförändrad omfattning
Styrelsen fortsätter:
»Det ankommer i första hand på arbetsgivaren att bedöma, huruvida ett
visst arbete är av den art, att det faller utanför förbudet och sålunda utan
särskilt tillstånd får bedrivas under natten. Arbetarskyddsstyrelsen har
dock skyldighet att på begäran lämna bindande besked i dylik fråga. Sådana
besked ha även lämnats i åtskilliga fall. De avgöranden som hittills
träffats avse väsentligen företag med speciella arbetsprocesser eller vissa
detaljarbeten inom olika företag och hänföra sig — med något undantag
—■ icke till industrigrupper eller andra arbetsområden, där nattarbete, framför
allt på treskift, är allmänt förekommande. Man kan därför icke med
ledning av styrelsens beslut ens tillnärmelsevis bedöma omfattningen av
undantagsbestämmelsen och sålunda söka beräkna verkningarna av nattarbetsförbudets
ikraftträdande den 1 juli 1951. En sådan ungefärlig bedömning
torde icke kunna ske, förrän styrelsen haft att ta ställning till ett
större antal fall och därigenom blivit i tillfälle att mer eller mindre kartlägga
här ifrågavarande område.
Vid tidpunkten för genomförandet av den nya arbetarskyddslagen torde
man ha haft grundad anledning förmoda, att en övergångsperiod av två år
skulle vara tillräcklig för att flertalet av de företag, som bedrevo sådant
nattarbete, vilket icke föll under undantagsbestämmelsen i 19 § andra
stycket första punkten, skulle kunna anpassa sig till lagens huvudregel.
Utvecklingen har emellertid gått i en annan riktning, och det nuvarande
världsläget synes göra det nödvändigt att med minsta möjliga nyinvestering
uppehålla högsta möjliga produktion. Om nattarbetsförbudet träder i kraft
den 1 juli 1951, torde därför styrelsen knappast kunna undgå att i mycket
stor utsträckning bevilja ansökningar om dispens från förbudet. Härigenom
skulle emellertid nattarbetsförbudet endast bli en bestämmelse på papperet.
De skäl, som enligt andra lagutskottets ovan intagna utlåtande talade för
att man för förbudets ikraftträdande borde bestämma en tidpunkt, före
vars inträffande det kunde vara möjligt att överblicka utvecklingen, synas
fortfarande vara giltiga.»
Minoriteten inom styrelsen anför:
»Motionärernas farhågor att industrin efter den 1 juli 1951 skulle komma
i betydande svårigheter till följd av lagens tillämpning anse vi vara överdrivna.
Lagen ger nämligen möjligheter för arbetarskyddsstyrelsen att genom
tillämpning av 20 :e paragrafen lämna dispenser i sådan utsträckning,
att den nuvarande produktionen i huvudsak kan upprätthållas i avvaktan
på den utbyggnad, som erfordras för att få fram samma mängd produkter
utan användande av nattarbete.
I förarbetena till lagen ha såväl kommittén som statsrådet uttalat, att
därest arbetarskyddslagen skulle genomföras, produktionen komrne att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
upprätthållas i ungefär samma omfattning som före lagens ikraftträdande.
Detta ger stöd för arbetarskyddsstyrelsen att bevilja dispenser i sådan omfattning,
att de svårigheter, som motionärerna nu befara, ej behöva uppstå.»
Statens institut för folkhälsan nämner, att den väsentliga formen av nattarbete
det här är fråga om utgör skiftarbete. Ur de synpunkter institutet
har att företräda, utgöras hälsoriskerna i samband med skiftarbete huvudsakligen
av två slag, nämligen magsårs- och nervösa besvär.
Institutet fortfar: Vid undersökningar såväl i utlandet som i Sverige bär
visats att magsårsfrekvensen är större bland skiftarbetare än bland dagarbetare.
Då den närmare orsaken härtill icke är tillräckligt utredd, kan
man som förebyggande åtgärd endast framhålla vikten av att personer med
magsårsbesvär icke placeras som skiftarbetare.
De skiftande nervösa besvär, som förekomma i samband med skiftarbete,
äro svårbedömda. Enligt den undersökning, som utförts av institutet, torde
emellertid dessa besvär stå i samband med att skiftarbetarna på grund av
otillfredsställande bostadsförhållanden erhålla otillräckligt med sömn och
vila. Institutet framhöll i sitt underdåniga utlåtande den 16 mars 1949 över
arbetstidsutredningens betänkande del II, att man för att undanröja de
rubbningar i hälsotillståndet, som skiftarbete kan medföra, i första hand
borde söka bereda skiftarbetarna tillfredsställande bostäder.
Enligt institutets mening innebär nattarbete för närvarande sådana olägenheter
ur hygieniska och sociala synpunkter, att ett uppskov med genomförande
av ifrågavarande bestämmelse icke utan mycket vägande skäl bör
medgivas.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttala inledningsvis,
att förbudet mot nattarbete är i så måtto begränsat, att enligt
19 § 2 st. arbetarskyddslagen sådant arbete må bedrivas nattetid eller eljest
bedrivas å tid före kl. 5 eller efter kl. 23, som med hänsyn till sin natur,
allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl
nattetid. Av paragrafens ordalydelse och förarbetena till lagen torde
klart framgå — fortsätta organisationerna — att huvuddelen av nu förekommande
nattarbete faller under 19 § 2 st. och sålunda även i fortsättningen
må bedrivas nattetid.
Organisationerna anföra vidare: Den viktigaste gruppen arbeten, för
vilka undantag från nattarbetsförbudet gäller, är den där arbetet på grund
av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid. Hit hör ej blott sådant arbete,
som till följd av arbetsprocessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt,
exempelvis vid ungsdrift eller kemiska processer, utan även sådana
arbetsuppgifter, vilka det kan vara tekniskt möjligt att avbryta varje natt,
om ett dylikt förfarande kan ha sådana konsekvenser av teknisk, ekonomisk
eller driftsekonomisk natur, att det icke bör ifrågakomma. Härav
framgår klart, att även driftsekonomiska synpunkter kunna spela in.
Vad termerna »allmänhetens behov eller annan särskild omständighet»
beträffar, saknas klar vägledning för tolkningen. Av förarbetena till lagen
torde dock framgå, att härunder falla exempelvis arbeten på tidningstryc
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
kerier, nattvaktsarbete, viss djurskötsel, förberedelse- och avslutnmgsarbeten
vid tvåskiftsarbete in. in., vidare telegraf- och telefonarbete, hotellarbete,
restaurant- och kaféarbete, arbeten vid apotek, sjukhus, gas-, elektricitets-
och vattenledningsverk o. dyl.
En mängd arbetsuppgifter, som nu utföras nattetid, äro dock ej med
säkerhet att hänföra under § 19 st. 2. Möjlighet att erhålla dispens finnes
dock. Regler härför återfinnas i lagens § 20. Enligt motiven till denna
paragraf må arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag för att tillgodose ett
allmänt intresse, t. ex. för försvar och folkförsörjning. Likaså kan styrelsen
medgiva, att nattarbete må bedrivas för att undvika avsevärda olägenheter
av teknisk, ekonomisk eller social natur. „
I många fall föreligger svårighet att bedöma, huruvida ett arbete ar att
hänföra till 19 § 2 st. eller om det är av sådan natur, att dispens erfordras
för att utföra det nattetid. Det torde vidare på grund av den tekniska utvecklingen
stundom uppstå fall, då ett arbete övergår från att hora under
§ 19 st. 2 till att bliva ett arbete, som måste göras till föremål för dispens
-
ansökan. ..... . , ,
Beträffande vissa industrier, inom vilka treskiftsarbete i mera betydande
utsträckning förekommer, såsom inom pappersbruks- och pappersmasseindustrierna,
torde det utan vidare vara klart, att arbetet där är av sadan
natur som avses i § 19 st. 2. Inom dessa industrier torde man endast kunna
utpeka vissa mindre detaljer, som möjligen skulle kunna hanforas
under 20 §. . ,
I minst samma utsträckning som beträffande pappers- och massaindustrierna
gäller inom den tunga kemiska industrin, kvarnindustrin, vissa avdelningar
av glasindustrin och byggnadsämnesindustrin, att det är praktiskt
taget uteslutet att ens med mycket omfattande omplanering av företagen
och därav följande stora investeringar i någon nämnvärd utsträckning
kunna övergå från treskiftsarbete till tvåskifts- eller dagtidsarbete.
I viss mindre utsträckning förekommer vidare treskiftsarbete inom bl. a.
verkstadsindustrin och textilindustrin. Till huvudsaklig del torde nattarbete
vara tekniskt betingat; framför allt gäller detta sådana arbetsuppgifter
i nyssnämnda industrier, som sammanhänga med att produktionsprocessen
förutsätter viss högre värme hos det material som bearbetas. Det
är emellertid sannolikt, att en del arbetsuppgifter köras i treskift, ehuru
detta icke är tekniskt nödvändigt ens med den nuvarande utrustningen,
emedan man funnit, att det vore ekonomiskt oförsvarbart att överge treskiftsarbetet,
varför detta upprätthålles, ehuru i mindre omfattning.
Vad järnbruken beträffar, är det tekniskt nödvändigt att driva betydande
delar därav i treskift, medan man däremot beträffande vissa detaljer
inom järnhanteringen, som nu bedrivas på treskift, kan ifrågasatta, huruvida
icke arbetet närmast är att hänföra till 20 §.
Till en början uppställer sig härvid spörsmålet, huruvida arbetarskyddslagen
skall tolkas så, att om eu viss detalj i tillverkningen, som nu bedrives
på treskift, skulle kunna utsöndras från övrig treskiftsdritt eller etter rationalisering
drivas i dagdrift eller tvåskift, den är att hänföra till arbete,
varom talas i 20 §, och ej om arbete, varom talas i 19 § 2 st. Någon absolul
klarhet på denna punkt bär ännu icke kunnat erhållas, men det vill synas
som om arbetarskyddsstyrelsen närmast skulle anse lämpligt att behandla
varje detalj för sig. 1 varje fall synes lagen icke hindra detta. Alldeles särskilt
har man anledning befara, att arbetarskyddsstyrelsen skulle vara be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
nägen att ägna särskild uppmärksamhet åt treskiftsarbetet vid företag med
arbetsuppgifter, motsvarande sådana som vid andra företag, som kommit
längre i rationalisering eller planlagts för annan produktion, bedrivas i tvåskilt.
Som exempel härpå torde kunna nämnas vissa arbetsuppgifter vid
järnbruken och sågverken. För dessa industrier har man anledning förmoda,
att även vid fullständig valfrihet för arbetsgivaren, treskiftsarbete
så småningom kommer att reduceras i samband med mera omfattande
rationaliseringar. Arbetsgivarna hysa nämligen ingen önskan att bedriva
treskiftsarbete i andra fall, än då alldeles uppenbara fördelar stå att vinna
därigenom och det ur såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk synpunkt
är motiverat.
Med hänsxn till den osäkerhet om lagtolkningen, som gör sig gällande,
är det omöjligt att bilda sig en föreställning om, i vilken utsträckning nattarbete
i fortsättningen kommer att förbjudas, om arbetarskyddslagen i
sin helhet träder i kraft den 1 juli 1951. Skulle bestämmelserna tolkas så
i estriktix t, att tveksamma fall hänfördes under 20 § och dispens icke
komine att lämnas, är det möjligt att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna
av förbudet. Järnbruksförbundet, som är anslutet till Svenska arbetsgivareföreningen,
har för sina medlemmar, som omfatta praktiskt taget
alla privatägda järnbruk i landet, verkställt en undersökning om den produktionsminskning
som skulle uppstå, om förbud enligt ovannämnd förutsättning
skulle genomföras. Man har därvid utgått från att nattarbete skulle
komma att förbjudas med undantag för hyttor, stålverk, sådana valsverk,
som från föregående produktionsled mottaga varma ingångsprodukter, och
för sådana processer, där behandlingscykeln är längre än 8 timmar och
denna på grund av processens natur ej kan avbrytas utan avsevärd materialförsämring.
Man har vidare grundat beräkningarna på att igångsättnings-
och avslutningsarbeten såsom påeldning o. dvl. få utföras nattetid.
Om inom dessa järnbruk under nu nämnda förutsättningar arhetskraftstillgången
är obegränsad, skulle uteblivna dispenser enligt 20 § komma att
medföra en produktionsminskning på 330 900 ton, vilket i 1950 års priser
motsvarar 278 miljoner kronor. 5 200 arbetare skulle i sådant fall icke
kunna beredas sysselsättning. Utgår man åter från den mera verklighetstrogna
förutsättningen, att tillgången på arbetskraft utgör högst medeltalet
tor tiden 1 juli 1949—30 juni 1950, nedgår produktionen, om dispens enligt
ovan icke lämnas, med 208 300 ton, vilket i 1950 års priser motsvarar 151
miljoner kronor och ett friställande av 2 440 arbetare.
Då man emellertid har anledning utgå från att dispens i betydande omfattning
kommer att lämnas, äro ovan angivna värden på produktionsminskningen
större än de i verkligheten bliva. Det är emellertid omöjligt
att saga, hur stor produktionsminskningen komme att bli, om dispens i
begransad utsträckning lämnas. I varje fall är det klart, att den ovisshet
som har föreligger berör eu produktion av sådan storleksordning, att det —
åtminstone icke i nuvarande ekonomiska situation —- kan anses försvarbart
att arbeta med det ovissa dispensförfarandet.
For Uddeholms aktiebolags järnverks del har man för de fall, beträffande
v lika man inom verket ifrågasätter, att dispens är nödvändig, gjort en
specialundersökning rörande produktionssänkningen, om dispens helt vägras.
Produktionsvärdet beräknas för sådant fall i förhållande till dagens
situation komma att sjunka med 14 procent, och 9 procent av arbetarna
vantas bliva friställda. Skulle man upprätthålla samma produktion som
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
11
vid treskiftsarbete, kräves en investering av minst 10,3 miljoner kronor, varvid
hänsyn icke tagits till redan förut planlagd investering, som ingår■ i verkens
normala utbyggnads- och rationaliseringsplan. Då man vid forbud
mot nattarbete utan utbyggnad skulle behöva friställa 195 man, motsvarar
den nödvändiga investeringen över 50 000 kronor per arbetare. Förhållandena
vid Uddeholms aktiebolags järnverk äro typiska för järnhanteringen,
varför man gissningsvis under samma förutsättningar vågar uppskatta den
nödvändiga investeringen för hela järnbruksindustrin till minst 220 mi - joner kronor.
I dagens läge synes det oförsvarligt att acceptera en produktionsminskning.
Alternativet skulle sålunda, om dispens i större utsträckning icke
skulle erhållas, komma att bli ökad investering. Ehuru någon undersökning
icke gjorts för något annat område än för järnverken och man såsom ovan
angivits har anledning utgå från att det alldeles övervägande antalet arbetsuppgifter
inom andra verksamhetsgrenar äro att hänföra till 19 § 2 st.,
torde man dock ha anledning räkna med att investeringen, i händelse dispens
i mera betydande omfattning utebleve, skulle komma att icke understiga
300 miljoner kronor.
Det är möjligt, att arbetarskyddsstvrelsen skulle anse sig nödsakad att
medgiva dispens i åtskilliga fall, där styrelsen vore tveksam, av den anledningen,
att andra myndigheter skulle vägra byggnadstillstånd och den tillgängliga
investeringskvoten icke skulle kunna användas för den utbyggnad
och rationalisering som orsakas av nattarbetsförbudet. Detta förhållande
är icke ägnat att lugna industrin. Med de betydande kapitalinvesteringar,
som krävas inom de treskiftsgående industrierna, är det nödvändigt, att
man kan planera på lång sikt. Sannolikt skulle arbetarskyddsstvrelsen med
nuvarande lagbestämmelser anse sig förhindrad att lämna dispens för så
lång tid i taget, som skulle vara ur företagsekonomisk synpunkt önskvärt.
Åtminstone så länge investeringskontroll och byggnadsreglermg förekomma,
innebär det principiella förbudet mot nattarbete stoi a besvärligheter
vid planerandet av nya anläggningar inom treskiftsgående industrier.
En företagare kan som regel icke med säkerhet avgöra, huruvida den produktion
han planerar, är att hänföra till 19 § 2 st. eller 20 §. Misstanken
att den kan komma att hänföras till 20 § gör det angeläget för företagaren
att söka dispens, och planläggningen av anläggningen blir därigenom ytterligare
försvårad, då han får med ännu en myndighet att göra, som i vissa
hänseenden torde komma att lägga andra synpunkter på anläggningen an
övriga tillståndsbeviljande myndigheter.
Organisationerna ha haft tillfälle, att, då lragan om nattarbetsförbud diskuterades
på utredningsstadiet, framhålla vissa skadliga konsekvenser, som
kunde förutses, om detta förbud genomfördes generellt. Vissa av de påpekanden,
som därvid gjordes, gälla även för ett partiellt nattarbetsföibud.
Ovan ha framhållits de betydande investeringar, som bli nödvändiga. Härigenom
kommer sålunda konkurrensen om det knappa investeringsutiymmet
att ytterligare skärpas, och de investeringar, som nödvändiggöras av
förbudet mot nattarbete, om produktionsminskning skall kunna undvikas,
måste medföra eu motsvarande minskning av investeringar i rationaliserande
och kapacitetsökande syfte. Man kan vidare befara, att förbudet mot
nattarbete kan få till följd, att många företag tvingas att överge vissa tillverkningar
eller i varje fall att omfördela produktionen. Driftsorganisatoriska
svårigheter komma alt sammanhänga härmed och man kan befara,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
att åtminstone temporärt en bristsituation uppstår på vissa varor för landet
i dess helhet. Stor betydelse synes förbudet komma att få för svårigheten
att tillgodogöra sig det överskott på elektrisk kraft, som erhålles genom en
utjämning av belastningen dygnet runt. Härigenom torde investeringar i
ny- och utbyggnad av kraftverk nödvändiggöras i snabbare takt än eljest
skulle bliva erforderligt. Organisationerna ha tidigare framhållit, att ett
isolerat genomförande i Sverige av förbud mot nattarbete nedsätter företagens
konkurrenskraft gentemot utlandet, bl. a. på den grund, att svenska
töietag skulle avskäras från möjligheten att tillgodogöra sig en del i utlandet
gjorda tekniska framsteg. Får man nämligen icke driva treskift,
toide det ej bli lönande att anskaffa vissa maskiner, enär utnvttjandetiden
blir för kort.
Kooperativa förbundets styrelse yttrar:
I yttrande den 26 mars 1947 över arbetarskyddskommitténs betänkande
till ny lag har styrelsen bl. a. anfört följande:
»Styrelsen vill emellertid ifrågasätta lämpligheten av att införa ett allmänt
nattarbetsförbud i vårt land, när de industriländer, med vilka våra
industriföretag ha att konkurrera såväl på den inhemska marknaden som
på exportmarknaden, icke ha liknande bestämmelser.
Det framstår för styrelsen såsom mycket tveksamt, huruvida man med
hänsyn till nu anförda omständigheter bör vidtaga en dylik skärpning av
gällande bestämmelser. Särskilt gäller detta vid nuvarande tidpunkt, då det
ar svårt att överblicka den framtida utvecklingen för vårt lands industriella
verksamhet och då brist på arbetskraft och material torde omöjliggöra en
omläggning utan försämrade produktionsresultat.
A\ ''väide %ore ä\en att avvakta resultatet av den pågående undersökningen
om nattarbetets fysiologiska verkningar, vilken utföres vid statens
institut för folkhälsan. I detta sammanhang bör observeras, att redan gällande
lag § 38 mom. 4 bereder yrkesinspektionen möjlighet att ingripa i de
fall, då missbruk beträffande nattarbete förekommer.»
Sedan detta yttrande avgavs ha de ekonomiska förhållandena i vårt land
i väsentliga avseenden förändrats, icke minst genom den rådande inflationskonjunkturen.
I dag gäller det i ännu högre grad än tidigare att kunna
hålla uppe produktions- och exportvolymen. Vidare är det angeläget att bejnvestoringarna.
Situationen i fråga om såväl kraft- som bränsleförsöi
jningen är också sådan, att all möjlig sparsamhet måste iakttagas.
Lagens förbud mot nattarbete torde för K. F:s industriföretag närmast
beröra kvarnarna, spisbrödsfabrikerna och gummifabriken. En övergång
från treskiftsdrift till tvåskift kräver improduktivt arbete vid de regelbundet
återkommande avbrotten, och minskar produktionen med mer än den
teoretiska tiedjedelen. För att nämna ett exempel kan produktionsminskningen
vid K. F :s spisbröds fabrik på Kvarnholmen beräknas till 40 procent.
För att hålla nuvarande produktion vid K. F:s kvarnar utan att använda
sig av treskiftsdritt skulle enbart vid dessa fordras en utbyggnad, som kostnadsmässigt
belöper sig till ca 8 milj. kronor. En utökning av fabriksbyggnaderna
och maskinparken för att upprätthålla nuvarande produktionsvolym
är icke tänkbar på den korta tid, som återstår till lagens ikraftträdande.
Ej heller torde byggnadstillstånd kunna erhållas härför med hänsyn
till den starka investeringsbegränsningen.
Vad slutligen beträffar energifrågan så betyder indragningen — under
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
förutsättning att produktionsapparaten utbygges för sainina volym som
vid treskift — en ytterligare belastning av elkraften under den mest ansträngda
tiden av dygnet. Under samma förutsättning gäller för kol-, koksoch
oljedrift att avsevärda kvantiteter förspillas för igångsättning av
driften.
Styrelsen, som hyser full förståelse för motiven för en inskränkning av
nattarbetet, vill i likhet med motionärerna erinra om att det i dagens läge
är ytterst angeläget att vårt lands hela produktionskapacitet utnyttjas. Vid
vissa avtalsrörelser, som pågått under detta år, har även överenskommelse
slutits om att vid kontinuerlig treskiftsdrift minska arbetsveckan till 42
timmar. Därmed torde lagens syfte till någon del kunna sägas vara tillgodosett.
Redan denna inskränkning i arbetstiden kommer emellertid att medföra
stora svårigheter särskilt när det gäller att skaffa arbetskraft och bostäder
för denna. Kommer därtill beslut att fattas om treveckorssemester
kan man enbart på grund härav räkna med en produktionsminskning, som
måste kompenseras med en ytterligare utbyggnad av industrien.
Landsorganisationen i Sverige anser, att den motivering för ytterligare
uppskov, som är gemensam för samtliga motioner, innehåller intet nytt utöver
vad som anförts redan vid lagstiftningens tillkomst och i den offentliga
diskussionen under senare tid, samt fortsätter:
Det är tydligen icke möjligt att med säkerhet förutbedöma verkningarna
av nattarbetsförbudets ikraftträdande. Motionärernas farhågor synas emellertid
överdrivna. Så som förbudet är konstruerat är det i själva verket
mera berättigat att hysa farhågor för att det endast blir ett nattarbetsförbud
i princip. Dels undantages från förbudet utan dispenskrav arbete, som
»med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet»
måste fortgå jämväl nattetid, ävensom nödfallsarbete. Dels äger
arbetarskyddsstyrelsen medgiva dispens från förbudet, när »särskilda skäl»
därför föreligga; vid vägrad dispens har företaget besvärsrätt till Kungl
Maj :t. LO hade för sin" del yrkat att — bortsett från nödfallsarbete —
undantag över huvud icke skulle få förekomma annat än efter dispens.
Möjligheterna till tillståndsfritt undantag resp. dispens äro genom den
utformning reglerna erhållit mycket omfattande och synas tillgodose varje
legitimt intresse. Bestämmelsen om tillståndsfria undantag täcker alla fall,
i vilka nattarbete är påkallat av driftstekniska, sociala och andra icke ekonomiska
skäl. Såväl departementschefen som utskottet (1948) förutsatte
att dispens skulle kunna beviljas även av ekonomiska skäl. Enligt utskottet
erbjöde dispensregeln tillräcklig möjlighet att beakta sådana fall, där
nattarbete erfordrades för att under ekonomisk kris främja landets export.
Det må anmärkas alt såväl enligt departementschefens som utskottets
mening det mesta av det nattarbete, som för närvarande bedrives, torde
omfattas redan av det generella undantagsstadgandet. Förbudet konnne enligt
departementschefen att beröra »endast en ringa del av näringslivet».
Utskottet.
Enligt utskottets mening är nattarbete förenat med sådana olägenheter
för den däri verksamme arbetstagaren, alt sådant arbete icke bör ifråga
-
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
komma annat än då särskilda omständigheter giva anledning därtill. Statens
institut för folkhälsan har ju i sitt i ärendet föreliggande yttrande — från
de synpunkter institutet har att företräda — också påpekat vissa sociala
och hygieniska konsekvenser av ifrågavarande arbete. Som departementschefen
vid arbetarskyddslagens tillkomst uttalade torde emellertid något
mera utbrett missbruk av nattarbete icke förekomma i vårt land. Sedan
detta uttalande gjordes lär, enligt vad utskottet vid personlig kontakt med
representanter för arbetsgivare och arbetstagare tyckt sig finna, en ej obetydlig
minskning av förekomsten av nattarbete hava ägt rum. Utskottet
tror sig kunna konstatera, att hos företagarna förefinnes en målmedveten
strävan att genom olika rationaliseringsåtgärder inskränka förekomsten
av nattarbete i de fall där detta icke påkallas av oöverkomliga produktionshänsyn.
En fortsatt successiv minskning av nattarbetet framstår för utskottet
som önskvärd.
I rådande prekära ekonomiska läge är det — som i motionerna anförts
— av största vikt, att den fortgående ökningen av produktionen vidmakthålles.
Industrien bör därför ej utan tvingande skäl belastas med åtgärder,
som kunna äventyra ett fruktbärande resultat härutinnan. Sådant nattarbete,
som bedrevs vid lagens ikraftträdande, föreslogs av departementschefen
skola få fortgå utan dispens under högst ett år från ikraftträdandet.
På förslag av andra lagutskottet utsträckte riksdagen övergångstiden till
två år. Som skäl till denna åtgärd uttalade utskottet bl. a., att det med hänsyn
till angelägenheten av att i dåvarande läge icke åstadkomma några rubbningar
i produktionen knappast vore möjligt att under de närmaste åren
genomföra någon verklig inskränkning av nattarbetets omfattning; ansökningar
om dispens att efter den nya lagens ikraftträdande fortsätta nattarbete
skulle därför regelmässigt komma att bifallas. Under sådana förhållanden
skulle det —- fortsatte utskottet — icke utan visst fog kunna anses såsom
onödigt krångel att belasta industrien och myndigheterna med ett dispensförfarande.
Vad utskottet då anförde gör sig i dag med än större styrka
gällande. Utskottet tillåter sig i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att arbetarskyddsstyrelsens majoritet för utskottet uppgivit, att styrelsen,
om nattarbetsförbudet trädde i kraft den 1 juli 1951, knappast torde
kunna undgå att i mycket stor utsträckning bevilja ansökningar om dispens
från förbudet. Härigenom skulle enligt styrelsens mening nattarbetsförbudet
endast bliva en bestämmelse på papperet. Även socialstyrelsen är i sitt
till utskottet avgivna yttrande av den meningen, att de skäl, som av andra
lagutskottet på sin tid anfördes för uppskov i två år med nattarbetsförbudet,
kunde åberopas för ytterligare uppskov. Även Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges Industriförbund och Kooperativa förbundet hava tillstyrkt
en förlängning av övergångstiden. Mot bakgrunden av vad sålunda
förekommit anser sig utskottet böra förorda, att övergångstiden utsträckes
ytterligare två år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
15
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner 1: 44
och 11:63 samt 1:59 och 11:85 måtte för sin del antaga
följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av femte stycket övergångsbestämmelserna till arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).
Härigenom förordnas, att femte stycket övergångsbestämmelserna till
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må
detsamma utan hinder av vad i 19 §
är stadgat fortfarande bedrivas mellan
dessa klockslag under två år efter
lagens ikraftträdande.
(Föreslagen lydelse:)
Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må
detsamma utan hinder av vad i 19 §
är stadgat fortfarande bedrivas mellan
dessa klockslag under fyra år
efter lagens ikraftträdande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Stockholm den 12 april 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Hallagård, Sten, Wistrand,
Sunne, Nils Elowsson, Uhlén och fru Svenson*;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i
Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson
i Alfredshem, Odhe och Wiklund i Stockholm*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
RESERVATION
av herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Uhlén, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Andersson i Alfredshem och Odhe, vilka
a) ansett att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
Som av ovanstående redogörelse framgår har den förevarande övergångsbestämmelsen
till arbetarskyddslagen tillkommit närmast för alt med hän
-
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
syn till återverkningarna för produktionen göra övergången till förbudet
så mjuk och smidig som möjligt. Med hänsyn till de omställningssvårigheter,
som kunde antagas föreligga för de av förbudet träffade företagen,
utsträckte riksdagen övergångstiden till ett år utöver det av Kungl. Maj:t
föreslagna.
Utskottet delar den i motionerna uttalade uppfattningen, att det rådande
ekonomiska läget gör det nödvändigt att den fortgående ökningen av produktionen
ej onödigt hämmas. Ett genomförande av förbudet även vad beträffar
de arbeten, som bedrevos vid lagens ikraftträdande, kan emellertid
enligt utskottets mening ej medföra någon nämnvärd inverkan på produktionen.
I anslutning härtill får utskottet hänvisa till departementschefens
uttalande i den proposition, där förslaget till nu gällande arbetarskyddslag
förelädes riksdagen, att det mesta av det nattarbete, som då bedreves,
komme att omfattas av den generella undantagsregeln och i vissa andra
fall torde förutsättningar för dispens från förbudet föreligga. Departementschefen
betonade vid samma tillfälle, att han förutsatte, att dispens skulle
kunna beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd
omöjlighet att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att förbudet
icke kunde genomföras utan en mera betydande minskning av produktionen
av en för landet viktig vara. Arbetarskyddsstyrelsens majoritet har i det
föreliggande ärendet yttrat, att, om nattarbetsförbudet trädde i kraft den
1 juli 1951, torde styrelsen — med hänsyn till nödvändigheten att i nuvarande
världsläge med minsta möjliga nyinvestering uppehålla högsta möjliga
produktion — knappast kunna undgå att i mycket stor utsträckning
bevilja ansökningar om dispens från förbudet. Med den inställning, som
den dispensgivande myndigheten sålunda intagit till förevarande spörsmål,
torde de av motionärerna och i vissa yttranden uttalade farhågorna mot
ett genomförande av förbudet även beträffande de nattarbeten, som bedrevos
vid lagens ikraftträdande, få anses helt ogrundade.
Ej heller delar utskottet den åsikten, som framkommit i ärendet, att ett
genomförande av förbudet skulle medföra en särskilt ökad administrativ
belastning -— ett ökat »krångel». I detta sammanhang tillåter sig utskottet
hänvisa till innehållet i 20 § andra stycket arbetarskyddslagen, enligt vilket
undantag från nattarbetsförbudet må av arbetarskyddsstyrelsen medgivas,
då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar
eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare,
som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa
eller överansträngning ej kan befaras uppkomma därigenom. Starkt besjälade
av intresset att för allas bästa befrämja en ökad produktion torde
arbetstagarna vara villiga att med arbetsgivarna träffa överenskommelser
om arbetes bedrivande nattetid. En av arbetstagarna biträdd ansökning
om dispens torde således av arbetarskyddsstyrelsen utan omgång bliva beviljad.
Det synbarligen goda förhållande, som numera i allmänhet råder
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
mellan parterna på arbetsmarknaden, är ytterligare ägnat att möjliggöra
frivilliga uppgörelser rörande nattarbetet.
Arbetarskyddsstyrelsens majoritet har i sitt tidigare omnämnda yttrande
anfört, att en ungefärlig bedömning av omfattningen av dispensbestämmelsen
icke torde kunna ske, förrän styrelsen haft att taga ställning till ett
större antal fall än hittills och därigenom blivit i tillfälle att mer eller
mindre kartlägga här ifrågavarande område. Först genom förbudets fulla
genomförande blir styrelsen i stånd att verkställa en sådan kartläggning.
Enligt utskottets uppfattning är det av betydelse att en viss praxis utvecklas
på området till ledning för företagare och arbetare. På så sätt ställes nattarbetet
under offentlig myndighets kontroll, vilket får anses vara den
största betydelsen av förbudet.
Utskottet vill till sist påpeka, att en minoritet inom arbetarskyddsstyrelsen,
statens institut för folkhälsan och Landsorganisationen ställt sig avvisande
till ett ytterligare uppskov med förbudet;
samt b), under hänvisning till vad sålunda anförts, hemställa,
att förevarande motioner 1: 44 och II: 63 samt 1: 59 och
II: 85 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2 Hihang till riksdagens protokoll 1951. .9 sand. 2 and. Xr 21.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.