Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten dels ock i ämnet väckta motioner.

1951-02-01 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:3, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

1

Nr 3.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom eu den 29 december 1950 dagtecknad proposition, nr 10, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad

läkare,

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen

förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,

samt

4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen

erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses

i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket

4) till såväl omfattningen som tid och ort.

2 §•

Konungen äger förordna, att den som genomgått för ändamålet erforderlig

utbildning må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande

av tand- och munhygienisk behandling.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

3 §•

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må meddelas endast svensk

medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökanden

därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation

stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

Föreligga sådana omständigheter att medicinalstyrelsen, om sökanden

varit legitimerad, ägt återkalla legitimationen, må dock styrelsen, om skäl

därtill äro, avslå framställningen om legitimation.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts

till frihetsstraff eller till avsättning eller suspension från befattning såsom

tandläkare

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarlconsten

eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej

över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,

som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där

dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,

vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

Sådant särskilt tillstånd, som avses i 1 § första stycket 4), må återkallas

om skäl därtill äro.

5 §.

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröjligen

återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas

allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter

tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han

eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,

må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare

av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning

för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nv 3.

3

undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att

på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig

handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen

återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva

tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf

sägs, icke uppehåller sin befattning.

6 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst

mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,

må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld

medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån

än behörigheten gäller.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

8 §.

över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras

hos Konungen i inrikesdepartementet inom en månad från den dag, då

klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandläkarekonstens

utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.

Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall

anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Genom denna lag inskränkas ej de befogenheter som tillkomma den som,

utan alt vara legitimerad läkare, är behörig att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet

som tillkommer honom.

1 samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 281 i första kammaren

av fru Sjöström-Bengtsson in. fl. och nr 376 i andra kammaren av

herr Gustafson i Göteborg in. fl.

I motionerna, som äro likalydande, har yrkats »att riksdagen för sin del

måtte antaga Kung]. Maj ds förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten,

dock med den ändringen att andra paragrafen får den lydelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

som föreslagits av e. o. byråchefen Rahm vid behandlingen av medicinalstyrelsen,

nämligen:

§ 2.

Konungen äger förordna, att medhjälpare i viss omfattning må biträda

behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande av till denna konst

hänförlig behandling, samt föreskriva de villkor, som skola gälla för dylika

medhjälpares verksamhet.,

samt att den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen av frågan,

huruvida och i vad mån tandläkare borde äga erhålla biträde av tandtekniker

med utförande av till tandläkarkonsten hänförlig behandling

måtte komma till stånd.»

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd

för det genom propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de

skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet

hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den ålderdomliga 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning föreslås

ersatt med ny lagstiftning. De grundläggande reglerna om vem behörighet

tillkommer ha i förslaget avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med

motsvarande bestämmelser i lagen den 21 september 1915 om behörighet

att utöva läkarkonsten. Vidare föreslås, att legitimerad läkare liksom nu

skall äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Tanken att tandteknikernas

behörighet skulle utvidgas har avvisats, men i förslaget ingår ett stadgande

av innebörd att Konungen äger förordna, att den som genomgått särskild

tand- och munhygienisk utbildning skall äga rätt att i viss utsträckning

arbeta i patients mun. Denna utbildning avses vara en påbyggnad på

tandsköterskeutbildningen.

I lagförslaget ingå regler om meddelande av legitimation såsom tandläkare

samt om återkallelse av sådan legitimation och av särskilt tillstånd

att utöva tandläkarkonsten. Även dessa regler bygga på motsvarande bestämmelser

i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

F. n. kunna endast böter ådömas den som obehörigen utför vad som

hör till tandläkarkonsten. Enligt förslaget skall den, som utan att vara behörig

utövar konsten mot ersättning, bestraffas med dagsböter; sker det

yrkesmässigt skall vederbörande kunna dömas till fängelse i högst ett år.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 oktober 1949 har medicinalstyrelsen

tagit upp frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsen har härvid inledningsvis framhållit: Det hade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

o

länge varit ett önskemål, att 1861 års ordning måtte ersättas med en författning,

som reglerade tandläkarkonstens utövning efter vår tids krav.

Bland de mest påtagliga bristerna i de gällande bestämmelserna vore, att

dessa icke medgåve att annorledes än i disciplinär väg bestraffa vårdslösa

och oskickliga tandläkare, att effektivt bestraffa obehöriga yrkesutövare

samt att fråntaga psykiskt sjuka tandläkare legitimationen. Inom styrelsen

hade därför utarbetats förslag till nya författningar i ämnet. Såsom mönster

hade därvid tjänat lagstiftningen om läkarkonstens utövning. De grundläggande

bestämmelserna borde sålunda inflyta i en lag om utövande av

tandläkarkonsten samt övriga erforderliga bestämmelser i en i administrativ

ordning utfärdad allmän tandläkarinstruktion.

Av de olika principiella spörsmål, som i propositionen behandlas, tilldrager

sig frågan om de befogenheter, som böra tillkomma tandläkarens

medhjälpare, största intresset.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har härutinnan

anfört, bland annat, följande: 1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning

innehåller ingen bestämmelse, som reglerar de befogenheter, vilka

tillkomma tandläkarnas hjälpkrafter. I praxis har fastslagits att de allmänna

reglerna om rätten att utöva tandläkarkonsten gälla även gentemot

medhjälparna och att alltså blott tandläkaren och icke någon dennes

medhjälpare får arbeta direkt å patient. Jag anser, att denna regel bör

kvarstå, men i den mån så kan vara påkallat bör hinder icke möta att medgiva

undantag. Blott den omständigheten att det f. n. råder brist på tandläkare

bör emellertid icke motivera en avvikelse från huvudregeln. Undantagen

böra regleras i lag.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, alt ett sådant undantag efter särskilt

förordnande av Kungl. Maj:t skall i fråga om utförande av tand- och munhygienisk

behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister.

Jag har intet att erinra mot styrelsens förslag i denna del och förordar alltså

att frågan om tandhygienisternas ställning löses så som styrelsen tänkt sig.

Jag vill erinra om att i 1950 års statsverksproposition (åttonde huvudtiteln,

p. 110) äskats medel för försöksutbildning av tandhygienister. Riksdagen

har anvisat medel i enlighet härmed (skr. nr 8; statsutskottets uti. nr 8,

p. 107). Om en sådan utbildning kommer till stånd och giver gynnsamt

resultat, anser jag att utbildning av tandhygienister framdeles bör ske i

erforderlig utsträckning. Det arbete som de avses skola utföra — bl. a. tandstensskrapning,

tvättning, spolning samt puts och polering å tändernas fria

ytor — måste väsentligt underlätta tandläkarnas arbete. Det bör beaktas,

att tandhygienistutbildningen avser att vara en påbyggnad på tandsköterske
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

utbildning''. Att av varje tandsköterska fordra sådan kompetens kan icke

vara skäligt.

Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i

patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang

icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar

utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och

under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har

från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare

skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning

av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.

Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens

ledamöter ha ansett att lagbestämmelsen om befogenheter för

medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde

avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.

Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande

lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall

kunna inrangeras under detsamma.

Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av ett av

1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU

1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen

siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även

1946 års folktandvårdssakkunniga ha efter omsorgsfull prövning kommit

till det resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra

begränsas till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt

arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.

Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor

kår av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för

effektivt utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig

förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt att

arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt. Det

måste också beaktas, att det bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande

tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att antaga,

att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade tandläkare

finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att arbeta i

laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone till det

yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på att

protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna

under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom

odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna

i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier

tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre

utbildning såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3. 7

tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.

En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen

följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser att ytterligare

utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att

majoriteten endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta

sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt

riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell

utredning skall avgöras av Eungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen

och riksdagen stiftad lag.

Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet

att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.

Lagrådet.

Lagrådet har mot lagförslaget framställt vissa anmärkningar, vilka föranlett

att smärre jämkningar vidtagits i lagtexten.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker, att 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning

ersättes med en lag, som motsvarar nutida krav. Den i propositionen föreslagna

lagen är utformad efter mönster av 1915 års lag om behörighet att

utöva läkarkonsten. Sistnämnda lag är för närvarande föremål för översyn

av i oktober 1950 särskilt tillkallade sakkunniga. Av de direktiv, som lämnats

de sakkunniga, framgår att översynen i första hand bör avse de mot

kvacksalveri riktade straffbestämmelserna. Under hänvisning till att bestämmelserna

i 1915 års lag delvis äro oklara och svårtillämpliga ha de

sakkunniga i direktiven uppmanats att ägna uppmärksamhet även åt övriga

stadganden i lagen såsom bestämmelserna om legitimering och deslegitimering

av läkare. Därest den av de sakkunniga bedrivna utredningen skulle

medföra reformer inom den lagstiftning, som berör läkarnas behörighet,

förutsätter utskottet, att frågan prövas om icke också lagen om behörighet

att utöva tandläkarkonsten i tillämpliga delar borde anpassas efter den

nya lagstiftningen.

I propositionen är det främst tre spörsmål, som tilldraga sig intresse. Till

vad departementschefen uttalat rörande frågan om definiering av tandläkarkonsten

och dess avgränsning mot läkarkonsten samt frågan om skydd för

beteckningen tandläkare ansluter sig utskottet. Med hänsyn till den rådande

bristen på tandläkare, enkannerligen inom folktandvården, är frågan om

tandläkarnas hjälpkrafter och de befogenheter, som böra tillkomma dessa,

mera svårbedömlig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Enligt gällande praxis äger tandläkare ej rätt att anlita medhjälpare till

biträde med behandlingen direkt å patient. I en tandläkares arbetsuppgifter

ingå onekligen vissa moment, som torde kunna anförtros åt mindre kvalificerade

hjälpkrafter. I propositionen angivas såsom exempel härpå tandstensskrapning,

tvättning, spolning, rengöring och polering, allt å tändernas

fria ytor, enklare kariesundersökningar samt puts och polering av fyllningar

på tändernas fria vtor. I den mån tandläkaren kan frigöras från

dessa sysslor vidgas självfallet hans möjlighet att ägna sig åt de mera

kvalificerade uppgifter, vartill han blivit utbildad. Han kan in. a. o. behandla

ett större antal patienter, om han blir på angivet sätt avlastad. I

propositionen föreslås nu, att tandläkaren skall kunna erhålla biträde med

dessa uppgifter av s. k. tandhygienister. Dessa avses skola utföra sitt arbete

på tandläkarens ansvar. Någon kår av sådana biträden har emellertid

ännu icke tillskapats. Av årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln,

p. 120) framgår att ej heller en tillämnad försöksutbildning av tandhygienister

kommit till stånd. Då nu i förslaget till lag om behörighet att utöva

tandläkarkonsten intagits en bestämmelse, som har direkt avseende å dessa

medhjälpare, finner utskottet det beklagligt, att bestämmelsen ej kan bliva

verksam förrän inom en oviss framtid.

Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang

frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens

ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad

munhåla. Medicinalstyrelsen har icke motsatt sig att genom särskilda sakkunniga

en förutsättningslös utredning verkställes av frågan, om och i

vad mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker. Mot en sådan

undersökning talar att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga som

1946 års folktandvårdssakkunniga, efter verkställd utredning, ställt sig

avvisande till tanken på en förändring av tandteknikernas nuvarande

ställning. Med hänsyn till medicinalstyrelsens, låt vara tveksamma, inställning

till utredningsfrågan ävensom därtill att två reservanter inom styrelsen

intagit den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t bör lämnas möjlighet

att undantagsvis giva särskilt kunniga och erfarna tandtekniker rätt att

biträda tandläkare vid behandlingen av patient anser sig utskottet likväl

böra biträda det i motionerna framförda kravet på utredning. Utskottet

vill här dock bestämt uttala, att utskottet skulle ogilla en utveckling, som

ledde till ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring inom folktandvården

eller till att laboratorierna komine att sakna nödig tillgång på tekniker.

Utskottets mening är endast, att varje möjlighet till en rationalisering av

arbetet inom tandvården bör prövas — alltid skulle väl därigenom någon

lättnad i det prekära läget uppnås.

Att utan föregående utredning lämna Kungl. Maj :t generellt bemyndigande

att åt enstaka tandtekniker giva befogenhet att biträda tandläkaren

med enklare göromål i sanerad munhåla, anser utskottet ej böra ifråga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

t)

komma. Ett skäl härtill kan utskottet åberopa genom att hänvisa till» det i

motionerna gjorda uttalandet, att den nuvarande tandteknikerutbildningen

icke utan vidare torde göra tandteknikerna kompetenta att arbeta i sanerad

munhåla. I likhet med departementschefen är utskottet närmast av den

meningen, att det ej är principiellt riktigt, att frågan om tandteknikernas

befogenheter efter en eventuell utredning skall avgöras av Kungl. Maj:t;

det bör ske genom en av Konungen och riksdagen stiftad lag. Utskottet

får alltså avstyrka det i motionerna i första hand framställda yrkandet.

Utskottet föreslår en formell ändring i 8 § av lagförslaget men har i

övrigt ej något att erinra i anledning av propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition

samt med avslag å motionerna I: 281 och II: 376, såvitt

motionerna avse ändrad lydelse av 2 § förslaget till lag om

behörighet att utöva tandläkarkonsten, måtte — med förklaring

att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i

det genom propositionen framlagda lagförslaget — för sin

del antaga nämnda förslag med den ändringen, att 8 §

erhåller följande lydelse:

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må

klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava

inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från den

dag, då klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta

utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

förordnas;

B. att riksdagen i anledning av förevarande motioner

1:281 och 11:376, såvitt dessa innefatta begäran om utredning

rörande behörighet för tandtekniker att utföra viss

till tandläkarkonsten hänförlig behandling, måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t med beaktande

av de synpunkter utskottet ovan anfört ville låta

allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om och i vad

mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker med

utförande av sådan behandling.

Stockholm den 1 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 and. Nr 3.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

. Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,

Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna

Johansson i Norrköping, Sandström*, herr Nilsson i Göteborg, fru Västberg,

herr Ericsson i Näs och fröken Wetterström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Norman, Wistrand, Nils Elowsson, Hellbacken, Nilsson i

Göteborg och fröken Wetterström, vilka, under åberopande av de skäl, som

i propositionen anförts, ansett att utskottets hemställan under B. bort hava

följande lydelse:

B. att förevarande motioner I: 281 och II: 376, såvitt dessa

innefatta begäran om utredning rörande behörighet för

tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten hänförlig

behandling, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Jacobsson i Igelsbo, Sunne och Ericsson i Näs, vilka ansett

att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Utskottet tillstyrker---lika med utskottet (s. 7)---nya

lagstiftningen.

I propositionen---lika med utskottet (s. 7)---mera svår
bedömlig.

Enligt gällande---lika med utskottet (s. 8)---oviss framtid.

Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang

frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens

ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad

munhåla. Enligt utskottets uppfattning torde det inom landet finnas åtskilliga

tandtekniker, som på grund av mångårig erfarenhet förskaffat sig

stor yrkesskicklighet. Utskottet håller före, att det bör ytterligare undersökas,

om icke dessa kunde anförtros att utföra vissa enklare arbeten i

sanerad munhåla. I detta sammanhang vill utskottet erinra om de möjligheter,

som föreligga för läkare att i sin verksamhet anlita olika slag av

hjälpkrafter. De arbetsuppgifter, som åvila en sjuksköterska, äro stundom

av ganska ingripande art; de göra injektioner, taga blodprov, utföra narkos

o. s. v. För läkaren föreligger alltså goda möjligheter att erhålla avlastning

från åtskilliga arbetsuppgifter, som ur hans synpunkt måste te sig som

mindre kvalificerade. Med hänsyn till den brist, som f. n. råder inom tand
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Iäkaryrket, bör det allvarligt övervägas, om ej tandläkarna genom att vidgade

befogenheter tillerkännas tandteknikerna kunna erhålla en motsvarande

lindring i vissa åligganden. Ett argument för att denna möjlighet

prövas är, att medicinalstyrelsen föreslagit en förnyad utredning i saken.

Bet är vidare att märka, att två reservanter inom medicinalstyrelsen intagit

den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t borde lämnas möjlighet att undantagsvis

giva särskilt kunniga och erfarna tekniker rätt att biträda tandläkare

vid behandlingen av patient. Utskottet vill dock bestämt uttala, att utskottet

skulle ogilla en utveckling, som ledde till ökat kvacksalveri och en kvalitetsförsämring

inom folktandvården eller till att laboratorierna komme att

sakna nödig tillgång på tandtekniker. På nu anförda skäl förordar utskottet,

att den av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.

Att utan---lika med utskottet (s. 8)--— framställda yrkandet.

Utskottet föreslår---lika med utskottet (s. 9) ----av pro
positionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen---lika med utskottet (s. 9) —

--sådan behandling.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:59 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten, d el s ock i ämnet väckta a1 i texten