Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss översyn av lagen om föreningsoch förhandlingsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 45 i första kammaren av herr Åman m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av herr Kyling m. fl.

1951-05-10 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:31, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss översyn av lagen om föreningsoch förhandlingsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 45 i första kammaren av herr Åman m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av herr Kyling m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss översyn

av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 45 i första kammaren av

herr Åman m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av herr Kyling m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning, åsyftande en sådan

översyn över lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av

begreppet kränkning av föreningsrätten närmare preciseras».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige

och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Historik.

Frågan om en allmän lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har

vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda

väcktes motioner i ämnet vid 1902 och 1904- års riksdagar. I dessa

motioner önskades en lagstiftning, ägnad att trygga varje medborgares rätt

att utan hinder från någons sida bilda, ingå i eller tillhöra föreningar, vilken

rätt icke borde kunna genom några slags bestämmelser eller överenskommelser

bortkontraheras. Till något positivt resultat kom man dock icke

vid dessa tillfällen. Lagutskottet (utlåtanden 1902 nr 60 och 1904 nr 40)

anslöt sig visserligen till den meningen, att enligt svensk rättsuppfattning

föreningsrätten betraktades såsom en allmän medborgerlig rättighet, men

ansåg att tillräckliga skäl saknades att förmena rättsgiltighet åt ett frivilligt

ingånget avtal, enligt vilket den ena parten förpliktat sig att ej tillhöra

förening.

I de för 1910 års riksdag (proposition nr 96) framlagda förslagen till lag

om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare samt till lag om vissa

arbetsavtal funnos upptagna bestämmelser avsedda att förhindra, att genom

kollektivavtal eller arbetsavtal vare sig inskränkning gjordes i rätten

att tillhöra föreningar av arbetare, resp. arbetsgivare, eller något tvång att

tillhöra dylika föreningar skapades. Enligt lagförslagen finge i kollektiv1—Bihang

till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

avtal eller arbetsavtal icke stadgas vare sig förbud att tillhöra förening av

arbetare, resp. arbetsgivare, eller skyldighet för arbetsgivare eller arbetare

att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsavtal med dem, som tillhörde

dylik förening. Hade sådant förbehåll skett, skulle det vara ogillt. Dock

finge i avtal bestämmas, att arbetsförman ej skulle få vara medlem av förening,

däri andra än förmän kunde vinna inträde. De framlagda förslagen

blevo icke av riksdagen antagna.

De nu omnämnda bestämmelserna angående föreningsrätten i 1910 års

förslag saknade motsvarighet i de för 1911 års riksdag (genom proposition

nr 43) framlagda förslagen till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare

och arbetare samt till lag om vissa arbetsavtal. I åtskilliga vid 1911 års

riksdag väckta motioner uttalades den åsikten, att föreningsrätten icke

borde lämnas oreglerad vid en lagstiftning angående kollektivavtal eller

arbetsavtal, och två motionärer framlade förslag till bestämmelse angående

föreningsrätten att införas i den ifrågasatta lagen om vissa arbetsavtal. Ej

heller de vid 1911 års riksdag framlagda förslagen blevo av riksdagen godkända.

Spörsmålet om föreningsrättens lagfästande blev därefter icke föremål

för statsmakternas prövning förrän i samband med frågan om skyddande

av tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter. Sistnämnda

fråga upptogs såsom fristående problem första gången i anledning av motioner

vid 1929 års riksdag, då frågan emellertid förföll. Andra kammaren

anslöt sig till det avslagsyrkande som framställts av andra lagutskottet

(utlåtande nr 42), under det att första kammaren godkände en inom utskottet

anförd reservation, innefattande begäran om utredning. Denna

reservation blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen i

ämnet.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter åt professorn Ragnar Bergendal att inom

socialdepartementet biträda med en utredning rörande frågan om tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Under år 1933 avlämnade den

sakkunnige utredning rörande denna fråga och därmed sammanhängande

spörsmål (Stat. off. utr. 1933: 36). Vid utredningen var såsom bilaga fogat

bl. a. ett utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.

Detta utkast innehöll föreskrifter till skydd icke blott för rätten

att tillhöra en förening, d. v. s. skydd för föreningsrätten i

egentlig mening (föreningsrättens positiva sida), utan även för

rätten att stå utanför en förening eller m. a. o. skydd mot o r g a n isationstvång

(föreningsrättens negativa sida).

Sedan över professor Bergendals utredning yttranden avgivits av myndigheter

och sammanslutningar, tillkallades av chefen för socialdepartementet

enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande en kommission för ytterligare

prövning av det föreliggande lagstiftningsproblemet* Denna kommission,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

den s. k. trettonmannakommissionen, avlämnade under år 1934 betänkande

med förslag bl. a. till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder (Stat.

off. utr. 1934:16).

Även i detta betänkande behandlades frågan om särskilt skydd för föreningsrätten,

men i det betänkandet åtföljande lagförslaget utformades bestämmelserna

på annat sätt än som skett i professor Bergendals utkast.

Efter det yttranden över kommissionsförslaget inhämtats av myndigheter

och sammanslutningar, avlät Kungl. Maj :t till 1935 års riksdag proposition

(nr 31) med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

I sin motivering för det framlagda lagförslaget förklarade föredragande

departementschefen, statsrådet Möller, vid remissen till lagrådet, att han

i likhet med kommissionen funnit lagen böra innehålla bestämmelser till

skydd för föreningsrätten såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska

områden. Däremot ansåg departementschefen att frågan om organisationstvång

icke horde regleras i lagförslaget. Till närmare utveckling

av sin uppfattning yttrade departementschefen bl. a.:

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten

skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes

har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av

arbetare skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet

eller ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet

och detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras

sannolikt, arbetsgivaren förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt

återtaga arbetaren i sin tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig

rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse.

Enligt detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna

från bildandet av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle

uppsägning av arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsägningen

vore att tolka såsom angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett om eljest

det individuella arbetsavtalet kunde bringas till upphörande efter kort

varsel och utan meddelande av särskilda uppsägningsgrunder. I princip

skulle sålunda genom det föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd

för föreningsrätten. Emellertid kan det icke förbises att detta skydd på

grund av bevisningssvårigheter i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Vid behandlingen inom andra lagutskottet av propositionen och i anledning

därav väckta motioner gingo meningarna starkt isär. Förslaget föll

också i kamrarna.

I sitt under år 1935 avgivna betänkande med förslag till lag om föreningsoch

förhandlingsrätt (Stat. off. utr. 1935:59) förelog kommittén angående

privatanställda erkännande i lagen av en förhandlingsrätt, som innebure

rätt för arbetstagare att genom sin organisation förhandla med vederbörande

arbetsgivare och skyldighet för denne att träda i förhandling med

arbetstagarnas organisation. Eftersom en förhandlingsrätt av nu angiven

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

innebörd såsom grundval förutsatte föreningsrätt, ansåg kommittén, att

båda dessa rättigheter borde göras till föremål för lagstiftning i ett sammanhang.

Enligt kommitténs mening borde ifrågavarande lagstiftning innefatta

förbud mot kränkning av föreningsrätten i inskränkt mening. Om en arbetstagarorganisation

skulle kunna fylla sin uppgift att bättre än arbetstagarna

själva tillvarataga deras intressen gentemot arbetsgivaren, finge

det nämligen icke stå arbetsgivaren fritt att lägga hinder i vägen för arbetstagarna

att sammansluta sig i föreningar för dylikt ändamål. Men även föreningsrättens

negativa sida, d. v. s. rätten för den som icke ville tillhöra

förening att stå utanför densamma, ansåg kommittén i detta sammanhang

böra uppmärksammas. Kommittén intog således den ståndpunkten, att i

den föreslagna lagstiftningen borde upptagas ett stadgande om föreningsrätt,

innefattande skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten i egentlig

mening som mot organisationstvång.

I det av kommittén framlagda lagförslaget inleddes bestämmelserna om

föreningsrätten med en legaldefinition. Enligt denna (4 §) skulle med föreningsrätt

i lagen förstås rätt att tillhöra eller icke tillhöra förening av arbetsgivare

eller arbetstagare. Föreningsrätten var alltså i lagförslaget, på

sätt jämväl kommittén i sin motivering framhållit, konstruerad som en

den enskildes rätt att efter eget fritt val tillhöra eller icke tillhöra en förening.

Bestämmelserna om föreningsrätten inneslöto vidare (5 §) föreskrift,

att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Tillika stadgades, att

såsom kränkning av föreningsrätten skulle anses varje stridsåtgärd, som

vidtoges i syfte att förmå eller hindra någon att inträda i eller utträda ur

förening eller i anledning av verksamhet för förening eller för åstadkommande

av förening. Förslaget innefattade inga straffstadganden. Däremot

föreslogs till föreningsrättens sanktionerande föreskrift dels om skadestånd

för kränkning av denna rätt, dels ock om ogiltighet av bestämmelser i individuella

arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar

och andra rättshandlingar, som kränkte föreningsrätten.

I den för 1936 års riksdag framlagda propositionen nr 240 med förslag

till lag om förenings- och förhandlingsrätt upptogos — såvitt här är fråga

-— huvudsakligen följande bestämmelser (2 kap. 3—7 §§). Med föreningsrätt

förstodes i lagen rätt att tillhöra förening av arbetstagare eller arbetsgivare.

(Med förening av arbetstagare avsåges förening, som bestode av

arbetstagare och enligt stadgarna hade till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas

intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till

arbetsgivaren; med förening av arbetsgivare förstodes en motsvarande sammanslutning

å arbetsgivarsidan.) Föreningsrätten skulle lämnas okränkt.

Kränkning av föreningsrätten förelåge, om från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan

åtgärd vidtoges mot någon å andra sidan antingen i syfte att

hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 5

ock i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande

av förening. Om kränkningen av föreningsrätten skedde genom avtalsuppsägning

eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal

eller annat avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen vara

ogill. Emellertid skulle beträffande arbetsledare eller annan i förtroendeställning

kunna i kollektivavtal stadgas viss inskränkning i hans rätt att

vara medlem i förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gentemot arbetsgivaren. Kränkning av föreningsrätten

medförde skadeståndsskyldighet enligt reglerna i lagen om kollektivavtal.

I sin motivering till lagförslaget framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, att förhandlingsrätten som grundval förutsatte

föreningsrätten och att frågan om lagstadgat skydd för denna, såvitt anginge

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, därför måste upptagas

till behandling i samband med förhandlingsrätten. Vad sålunda anförts

gällde dock endast föreningsrätten i egentlig mening. Vidare anförde

departementschefen:

Vad angår frågan om organisationstvång, vilken av kommittén jämväl

behandlats i förevarande sammanhang, må till en början erinras om att

propositionen till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag

vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade problemet

om organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmängiltig

lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen

liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke

kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte

andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under framhållande

av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet

mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för

vissa samhällsgrupper kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan om organisationstyång

i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större giltighet

beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen

endast till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att

förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill

kommer, att en reglering av frågan om organisationstvång knappast kan

anses systematiskt höra hemma i en lag rörande förening-s- och förhandlingsrätt

i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång

hänför sig nämligen, såsom i ärendet jämväl framhållits, icke till

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet

mellan arbetstagare inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har

i sitt yttrande hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall

kan förekomma från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och

vice versa. De fall, som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta

som kränkningar av föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning

föreligger sålunda, om — såsom Daco befarat kunna inträffa — en arbetsgivare

övar press på sina arbetstagare alt tillhöra en sammanslutning, som

står under arbetsgivarens inflytande, i stället för arbetslagarnas egna

organisationer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regleras

i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för

tryggande av förhandlingsrätten. Frågan om organisationstvång bör sålunda

ej upptagas i lagförslaget.

Vidare yttrade departementschefen beträffande förslagets stadgande om

skadeståndsskyldighet, att den i kollektivavtalslagen givna regeln, att vid

bedömande om och i vad mån skada uppstått hänsyn skall tagas även till

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, i nu förevarande

sammanhang innebure, att skadestånd kunde tilldömas såväl förening för

intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom genom föreningsrättskränkande

åtgärd tillfogat lidande.

Lagrådet hade i sitt utlåtande över det dit remitterade lagförslaget —

vilket såvitt nu är i fråga i allt väsentligt överensstämde med det för riksdagen

framlagda —- avstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Därvid anfördes bl. a., att frågan om föreningsrätten ej borde upptagas

till behandling utan samband med frågorna om skydd mot organisationstvång

och om en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna rörande de fall, i vilka kränkning

av föreningsrätten skulle föreligga, hade lagrådet hemställt, att bestämmelserna

avfattades på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att de

angivna åtgärderna vore förbjudna endast då de företagits väsentligen i

sådant syfte, att de kunde betecknas såsom kränkning av föreningsrätten.

Föredragande departementschefen förklarade i anledning av lagrådets

hemställan om att förbudet skulle avse endast åtgärder, som företagits

väsentligen i föreningsrättskränkande syfte, att han icke kunde biträda

denna hemställan. Av arbetsdomstolens praxis framginge svårigheten att

över huvud styrka förekomsten av ett sådant syfte. Skulle den som ville

åberopa bestämmelserna om föreningsrätt i förevarande lagstiftning åläggas

att bevisa ej blott att ett dylikt syfte förelegat utan även att det haft

en väsentlig betydelse, kunde enligt departementschefens mening befaras,

att lagens bestämmelser på grund av bevissvårigheter skulle komma att förlora

avsevärt i effektivitet.

Andra lagutskottet, dit propositionen hänvisades, anförde i sitt utlåtande

nr 58 bl. a. följande:

Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet

om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet

liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen

kommit till den övertygelsen, att — utan avvaktan av lagstiftning om

arbetsavtal —- tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa

regler på förevarande område. Utskottet har emellertid av skäl, som

nedan anföras, icke funnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra

genomföras utan inskränker sig till att föreslå en lag om förhandlingsrätt.

Genom denna lag skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

handlingsrätt. Härvid ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen,

att de grupper av arbetstagare, vilka redan på egen hand förmått hävda

sin rätt, och för vilka en lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse,

icke böra lämnas utanför lagen.

Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill,

att alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen

beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang.

Utskottet anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit

uppgjord huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa

sig, att olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra

samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd,

föreläggas riksdagen.

Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang

framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas

till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar

företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres

på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot

visst håll.

Då utskottet sålunda föreslår, att en laglig reglering av föreningsrätten

nu bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag

icke motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening

är det emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna

rättsgrundsatser redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört föreslog utskottet, att till

förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser i lagen såsom

en 3 § infördes det stadgandet, att föreningsrätten skall lämnas okränkt.

Bestämmelser om påföljd för överträdelse av detta stadgande ansåg utskottet

däremot icke böra införas i lagen. Utskottet fann nämligen, att vid avgörandet

av frågan, huruvida och i vilken ordning sådana påföljder skulle

inträda, allmänna rättsgrundsatser kunde tillämpas.

I en reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl. yrkades, att föreningsrätten

skulle upptagas till reglering. Till stöd härför anfördes:

På alla håll råder i stort sett enighet om att ett lagfästande av förhandlingsrätten

bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares

föreningsrätt i förhållande till arbetsgivare uttryckligen erkännes, då denna

utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med en

lagstiftning om förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan om

skydd för föreningsrättskränlcningar från arbetsgivares sida. I annat fall

skulle lätt en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av

arbetstagare, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit

erkännande på arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens

beroende ställning gentemot arbetsgivaren föreningsrätten för närvarande

ofta är en chimär.

Enligt reservanternas mening borde regleringen av föreningsrätten ske i

huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i

Kungl. Maj:ts förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i fråga om lagens avfattning.

Andra kammaren biträdde, såvitt nu är i fråga, den av herr Sigfrid

Hansson in. fl. avgivna reservationen. I utskottets av riksdagen godkända

sammanjämkningsförslag (memorial nr 59) erhöll lagen i huvudsak sin

nu gällande lydelse. I övrigt hemställde riksdagen i skrivelse (nr 418) till

Kungl. Maj :t dels om utredning av frågan om föreningsväsendets normering

genom lagstiftning, dels ock om fortsatt utredning av frågan angående

lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder med beaktande av bland

annat det sammanhang, vari denna utredning borde ställas till den föreslagna

utredningen av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning.

Tillika hemställde riksdagen om framläggande av de förslag, till

vilka utredningarna kunde föranleda.

Lagrådet avgav yttrande över det av riksdagen för sin del antagna lagförslaget

och anförde därvid bl. a.:

I det av riksdagen antagna förslaget har lagtexten i vissa delar erhållit en

avfattning, som icke kan anses med önskvärd klarhet och fullständighet

angiva den nya lagstiftningens innebörd. I första hand gäller detta om det

grundläggande begreppet föreningsrätt, vilket i lagen kommer att sakna

varje närmare bestämning. Att förslaget i olikhet med Kungl. Maj :ts proposition

icke upptager någon legaldefinition, lärer visserligen ej medföra, att

med avseende å det viktiga spörsmål, som plägat betecknas såsom skydd

mot organisationstvång, förslaget bör anses intaga annan ståndpunkt än

propositionen, eller med andra ord att detta spörsmål i nu förevarande sammanhang

lämnas olöst. Men i övrigt torde osäkerhet icke vara utesluten i

fråga om de rättsverkningar, som skola åtfölja den i lagen åsyftade föreningsrätten,

i all synnerhet som förslaget jämväl därutinnan avviker från

propositionen, att regler icke meddelas till ledning för ett fastställande av

vad som är att uppfatta såsom kränkning av föreningsrätten. Med fog synes

kunna ifrågasättas, huruvida icke lagstiftningen härigenom i alltför hög

grad överlåter åt arbetsdomstolens lagtillämpning att vara i egentlig mening

rättsbildande. Den särskilda ställning arbetsdomstolen sålunda erhåller

med avseende å dess genom denna lagstiftning utvidgade verksamhet

måste enligt lagrådets uppfattning vara ägnad att ytterligare framhäva angelägenheten

av att, så snart sig göra låter, åt den i domstolen ingående

representationen av intressegrupper beredes en för den nya uppgiften lämpad

sammansättning.

Tillika uttalade lagrådet, att det utginge från att noggrann omprövning

av lagens bestämmelser komme att äga rum, därest i enlighet med riksdagens

hemställan frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning

bleve föremål för utredning.

Lagen utfärdades den 11 september 1936 och trädde i kraft med ingången

av år 1937.

I motionen 11:2^5 vid 1939 års riksdag hemställdes av herrar Holm och

Falk, att riksdagen för sin del måtte besluta att i 3 § lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt införas, förslagsvis såsom första och andra stycke, följande

bestämmelser:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare

att tillhöra förening för tillvaratagande av medlemmarnas intressen i

avseende å anställningsvillkor och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare

och arbetstagare ävensom rätt för sådan förening att utan intrång från

motsidan fritt utöva sin verksamhet.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare anses åtgärd, vidtagen i syfte att hindra någon att

inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller i anledning av

verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening, ävensom

eljest åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

Därest riksdagen icke skulle vara beredd att utan föregående utredning

taga ställning till frågan, hemställde motionärerna, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kung], Maj :t anhålla om utredning rörande sådan utvidgad

tillämpning av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som i motionen

angivits, samt om framläggande för riksdagen av förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I motiveringen till motionen anfördes:

Lagen upptager icke någon definition av begreppet föreningsrätt, men

enligt arbetsdomstolens tolkning förstås med föreningsrätt i lagens mening

rätten att tillhöra facklig organisation. Vilka åtgärder som skola betraktas

såsom föreningsrättskränkning angivas icke heller i lagen i vidare mån än

att avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i

kollektivavtal eller annat avtal, varigenom föreningsrätten kränkes, förklaras

vara ogill. Det framgår härav, att lagstiftaren närmast haft i sikte

kränkning av den enskilda föreningsrätten, medan lagen icke giver någon

bestämd ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,

riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. På

grund av motstridiga uttalanden i förarbetena till lagen är det till och med

tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsatts för föreningsrättskränkning,

kan för egen del yrka skadestånd för liden skada på

grund av det intrång i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna

betyda. Ännu tvivelaktigare synes vara, huruvida organisationen

kan på lagen grunda anspråk på grund av sådant intrång i organisationsverksamheten,

vilket icke hänför sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar

mot enskilda medlemmar.

Ur synpunkten av föreningsrättsskyddets syftemål synes det emellertid

icke finnas någon anledning att begränsa skyddet att avse föreningsrättskränkning

mot enskilda. Lagfästandet av sistnämnda skydd kan i själva

verket till och med förväntas medföra, att motarbetandet inom vissa områden

av de fackliga organisationssträvandena kommer att taga formen av

åtgärder, riktade mot organisationsbildandet resp. organisationsverksamheten,

syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga

organisationer. Dylika åtgärder synas icke vara åtkomliga med mindre föreningsrättsbegreppet

utvidgas att omfatta även rätt för facklig organisation

alt fritt utöva sin verksamhet och alltså till föreningsrättskränkning

hänföres även åtgärd i syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

I sitt utlåtande (nr 25) yttrade andra lagutskottet — efter att ha redo
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

gjort för frågans tidigare behandling och därvid bl. a. berört utskottets

utlåtande vid 1936 års riksdag i anledning av propositionen med förslag

till lag om förenings- och förhandlingsrätt —- följande:

Enligt utskottets mening hava övertygande skäl anförts för att det i motionen

berörda spörsmålet bör i lagstiftningsväg klarläggas. Utskottet kan

emellertid icke tillstyrka förslaget om en omedelbar lagändring. På grund

av frågans komplicerade natur torde det vara erforderligt, att den underkastas

närmare utredning med noggrant beaktande av de olika fall, som

kunna tänkas uppkomma. Frågan måste givetvis även ses i sammanhang

med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område, som inom

justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar. Såsom

utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid 1936 års riksdag framhållit torde

det emellertid vara möjligt att behandla olika delar av detta frågekomplex

efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter

blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt utskottets

mening bör den i motionen behandlade frågan kunna bringas till en lösning,

innan resultatet av det nu pågående utredningsarbetet i dess helhet

föreligger.

På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta

verkställa utredning angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

i syfte att närmare bestämma begreppet föreningsrätt, därvid de

i utskottets motivering angivna synpunkterna borde beaktas.

Under debatten i första kammaren i anledning av andra lagutskottets omförmälda

utlåtande framhöll utskottets ordförande, då fråga uppkom rörande

omfattningen av den föreslagna utredningen, att vad som syntes vara

det väsentliga i detta sammanhang vore, att föreningsrättsbegreppet bleve

så klarlagt i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att förhandlingsrätten

kunde användas av vederbörande parter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 197).

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av en inom socialdepartementet

tillkallad sakkunnig, vilken den 30 december 1939 avgav betänkande

med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt

(SOU 1939:49).

I betänkandet beröres bl. a. frågan Om kränkning av föreningsrätten.

Härom anföres följande:

I enlighet med det innehåll, som getts åt arbetsgivares och arbetstagares

föreningsrätt, torde kränkning av denna rätt föreligga, då åtgärd å ena

sidan vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda

i eller utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening

eller att icke verka för eller för bildandet av förening. Sådan kränkning

torde dessutom vara för handen då å ena sidan, till nackdel för någon

å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av den angripnes medlemskap i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller

för bildandet av sådan.

För föreningsrättskränkning skulle alltså fordras vidtagandet av en åtgärd

å ena sidan riktad mot någon å andra sidan. Olika slag av åtgärder böra

härvid kunna ifrågakomma, såsom framgår av arbetsdomstolens i det föregående

refererade domar. Framhållas må dock, att en verklig åtgärd bör ha

vidtagits. Liksom arbetsdomstolen i sin dom nr 119/1936 funnit, böra sålunda

enbart yttranden av en arbetsgivare, varigenom hans motvilja mot arbetstagarnas

organisationsförhållanden kommit till uttryck, icke konstituera

en föreningsrättskränkning. För att en åtgärd skall innebära dylik

kränkning, fordras emellertid att den vidtagits antingen i visst syfte eller

ock av viss anledning. I det senare fallet kräves dessutom, att åtgärden skall

vara till skada för den angripne.

Vidare må uppmärksammas, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde

kunna aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd

för att kunna innebära kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra

en dennes anställning. Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar

om anställning, lära alltså ej kunna innebära föreningsrättskränkning.

Detta betyder — för att taga ett exempel — att en arbetsgivare, som

vägrar anställa en arbetstagare enbart därför att han är organiserad eller

organiserad i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till kränkning av

arbetstagarens föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning

kommer till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i

förevarande hänseende. Om en arbetsgivare exempelvis i samband med anställandet

av arbetstagare förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade

sådana, bör denna förklaring kunna betraktas som ett anställningsvillkor,

vilket för den antagne arbetstagaren innebär en förpliktelse att under anställningstiden

ej ansluta sig till någon organisation. I dylikt fall måste en

kränkning av föreningsrätten föreligga. — På vad sätt en åtgärd skall beröra

ett anställningsförhållande för att föreningsrättskränkning skall uppkomma

torde få anses likgiltigt, blott ett omedelbart samband däremellan

finnes. Här må erinras om arbetsdomstolens dom nr 78/1936. I denna fann

arbetsdomstolen, att en arbetsgivare kränkt föreningsrätten därigenom, att

han — efter att ha uppsagt tre hos honom anställda arbetare — för att bereda

dessa svårigheter att erhålla annat arbete i de för dem utfärdade arbetsbetygen

insatt uppgift om att de tillhörde visst fackförbund. — Frågan

om anställning föreligger eller ej får avgöras efter omständigheterna i varje

särskilt fall. De regler som gälla för arbetsavtals ingående och upphörande

bli alltså tillämpliga. Givet är, att vid en permittering anställningsförhållandet

ej upphör. Ofta nog göres emellertid ej eu bestämd skillnad mellan permittering

och avsked. Härvid bör verkliga förhållandet vara avgörande och

ej det ordval, som kommer till användning. Tillika bör uppmärksammas, att

— även om vid eu driftsnedläggelse ett avskedande av arbetsstyrkan måste

anses ha kommit till stånd — en vägran att vid driftens senare upptagande

återtaga arbetare under särskilda omständigheter torde kunna innebära eu

föreningsrättskränkning. Belysande för sådant fall synes vara arbetsdomstolens

dom nr 17/1935. En arbetsgivare, som vid minskad tillgång på arbete

i avtalsenlig ordning uppsagt arbetstagare, vägrade då arbetet senare

vid förbättrad arbetstillgång ånyo upptogs att återanställa två av de entledigade

arbetarna. 1 målet var upplyst, att det vid arbetsstället varit en normal

företeelse, all arbetsstyrkan vissa tider av året, då arbetsbrist förelegat,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

åtminstone till viss del avskedats men att därefter de avskedade återtagits

i tjänst, så snart tillfälle erbjudit sig. Arbetsdomstolen ansåg det därför

otvivelaktigt, att de båda arbetarna skulle ha erhållit återanställning, därest

icke vissa förhållanden föranlett arbetsgivaren att vägra sådan; och då

anledningen till denna vägran befanns vara att de båda arbetarna utnyttjat

sin organisationstillhörighet, fann arbetsdomstolen kränkning av föreningsrätten

föreligga.

Vad ovan sagts gäller den föreningsrätt, som skulle tillkomma enskilda

arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande förening av arbetsgivare eller

arbetstagare har av den företagna undersökningen framgått, att i samtliga

de fall, däri föreningsmedlems föreningsrätt kränkes, jämväl föreningen kan

Ma intrång i sin verksamhet, och detta på sådant sätt, att verklig skada

för föreningen kan uppkomma. Med hänsyn härtill och då dylikt intrång

är ägnat att förringa värdet av förhandlingsrätten för föreningens vidkommande

bör förening som sådan tilläggas rätt att icke behöva tåla kränkning

av medlems föreningsrätt. Emellertid har tillika framgått, att förening

kan lida intrång i sin verksamhet ej blott då någon dess medlem

utsättes för föreningsrättskränkning utan jämväl då arbetsgivare eller arbetstagare

utanför föreningen påverkas att icke ansluta sig till föreningen.

Förening bör därför äga rätt att icke behöva tåla kränkning av arbetsgivares

eller arbetstagares föreningsrätt, oavsett om den kränkte är föreningsmedlem

eller ej, allt dock under förutsättning att den föreningsrättskränkande

åtgärden innebär intrång i föreningens verksamhet. Den föreningsrätt,

som med stöd av kollektivavtal kan göras gällande, har även

—- på sätt framgår av ett flertal av arbetsdomstolens domar — ansetts

medföra en dylik rätt för förening som sådan, och någon anledning att

göra lagen såvitt nu är ifråga mindre omfattande än de på överenskommelsens

väg framsprungna kollektivavtalen kan näppeligen föreligga. Att

utöver vad som följer av det nu sagda medge en materiell rätt på förevarande

område för förening som sådan, torde däremot icke vara tillrådligt.

Förening kan visserligen tillfogas intrång i sin verksamhet utan att någon

arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt kränkes. Men de fall där så

kan ske synas enligt vad den företagna undersökningen gett vid handen icke

böra föranleda till ett fristående skydd för förening. Uppmärksamheten riktas

här främst å det fall, då en arbetsgivare systematiskt undviker att anställa

arbetstagare tillhörande viss förening, vilket kan leda till minskad

medlemsanslutning. Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verksamhet

skulle emellertid — eftersom skillnad uppenbarligen icke kan göras

mellan det fall arbetsgivaren till stöd för sitt berörda handlingssätt kan åberopa

en organisationsklausul och då så ej är händelsen — medföra, att organisationsklausuler

bleve ogiltiga i vad de avse åläggande för arbetsgivare

att vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation, och vad

detta skulle betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedömas

i ett vidare sammanhang. Övriga fall, som här kunna komma i fråga,

lära sakna egentlig praktisk betydelse. Som exempel må nämnas, att en

arbetsgivare bedriver agitation mot en viss förening av arbetstagare eller reser

hinder för sådan förening att erhålla möteslokal eller dylikt.

Med hänsyn till det anförda har förening icke ansetts böra tillerkännas

en självständig föreningsrätt. Sådan rätt skulle endast tillkomma enskild

arbetsgivare och arbetstagare. Förening skulle emellertid icke vara skyldig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

tåla sådan kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt, som

innebär intrång i föreningens verksamhet.

Den sakkunniges överväganden utmynnade i förslaget, att 3 § lagen om

förenings- och förhandlingsrätt skulle erhålla följande lydelse:

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare

att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening

samt verka för förening eller för bildandet "av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig

tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan

åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom

att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap

i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av

sådan, så ock om å ena sidan, till nackdel för någon å andra sidan, åtgärd

vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av

detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,

vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogill.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att

såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,

vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat

än tillfälligtvis själv deltager.

I anslutning till det föreslagna stadgandets andra och tredje stycken anför

den sakkunnige:

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller den allmänna regeln,

att föreningsrätten skall lämnas okränkt. I samband härmed har ansetts

böra upptagas stadgandet om att förening icke skall vara skyldig tåla sådan

kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Förening skall sålunda icke behöva tåla kränkning av vare sig medlems

föreningsrätt eller den föreningsrätt, som tillkommer utanför föreningen

stående arbetsgivare eller arbetstagare, allt under förutsättning att kränkningen

innebär intrång i föreningens verksamhet. Sådant intrång torde

kunna föreligga såväl då den åtgärd, varigenom kränkningen sker, kan

antagas leda till minskad anslutning till föreningen som då den är ägnad

att på ett eller annat sätt försvåra för föreningen att tillvarataga sina medlemmars

intressen i förhållandet till motsidan. Vad beträffar sådana fall,

där fråga är om kränkning av utanför föreningen stående arbetsgivares

eller arbetstagares rätt, kan kränkningen tydligen innebära intrång i föreningens

verksamhet endast där den föreningsrättskränkande åtgärden går

ut på att hindra arbetsgivaren eller arbetstagaren att ansluta sig till föreningen.

1 tredje stycket anges de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ligger. Dessa fall ha utformats i direkt anslutning till det sätt, varpå föreningsrätten

blivit bestämd. Uppräkningen av fallen är att anse som uttömmande.

Däremot har det icke varit möjligt att närmare beskriva de

olika slag av åtgärder, som böra betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten.

Sätten att kränka föreningsrätten äro nämligen alltför mångskiftande.

Åtgärderna begränsas emellertid genom kravet på att de skola ha

vidtagits antingen i visst syfte eller ock av viss anledning; i det senare

fallet skall åtgärden dessutom vara till nackdel för den därav drabbade.

Till nackdel för annan torde en åtgärd få anses vara, då den är ägnad

att för honom medföra skada i ett eller annat avseende. Att åtgärden skall

ha vidtagits i syfte att skada kräves ej. Dock måste den som vidtagit åtgärden

ha insett, att skada därav kunnat uppkomma för den angripne. I

fall varom här är fråga lär åtgärden ofta nog vara dikterad av hämndmotiv,

men förefintligheten av dylikt motiv har icke ansetts böra utgöra förutsättning

för att föreningsrättskränkning skall uppkomma. Anledningen

till åtgärden skall emellertid ha varit någon av de angivna. Då bland anledningarna

upptages arbetsgivares eller arbetstagares utnyttjande av medlemskap

i förening, har närmast åsyftats det fall, att arbetsgivaren eller arbetstagaren

själv påkallat sin organisations biträde i ett eller annat avseende.

Hit böra dock även räknas sådana fall, där organisationen handlat av

eget initiativ för att tillvarataga en sin medlems intresse i förhållandet till

motsidan. När det säges att åtgärden skall ha vidtagits av viss anledning,

menas att det angivna förhållandet — medlemskap i förening, utnyttjande

av sådant etc. — skall ha varit den egentliga orsaken till åtgärdens vidtagande.

Härutinnan må hänvisas till arbetsdomstolens domar nr 94/1933,

57/1937 och 30/1939; jfr även domen nr 14/1935. Tillika må här erinras om

den av arbetsdomstolen tillämpade uppdelningen av bevisskyldigheten i

mål rörande föreningsrättskränkning, enligt vilken kärandeparten har att

visa sannolika skäl för att en föreningsrättskränkning föreligger och att,

om sådana skäl framlagts, svarandeparten har att styrka, att för åtgärden

skälig orsak förelegat oberoende av föreningsrättsfrågan.

Proposition, utarbetad på grundval av betänkandet, förelädes 19A0 års

riksdag (nr 106). Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalar

i propositionen följande, som här är av intresse.

»Det föreningsrättsskydd, vilket enligt den sakkunniges förslag skulle

tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare, överensstämmer i allt

väsentligt med det innehåll, som i arbetsdomstolens rättstillämpning förlänats

åt gällande bestämmelser i ämnet. Förslaget härutinnan har också

vunnit allmän anslutning, och för egen del har jag icke några erinringar

på denna punkt. Det sagda synes mig även böra gälla med avseende å de

fall, i vilka enligt sakkunnigeförslaget kränkning av föreningsrätten skulle

föreligga. Vad särskilt beträffar kränkning av arbetstagares föreningsrätt

vill jag dock framhålla följande. Såsom förutsättning för dylik kränkning

synes den sakkunnige vilja uppställa, att kränkningen berör en arbetstagares

anställning. Häremot torde icke vara något att erinra, om meningen

är, att saken skall röra en anställning. Men såvitt jag kan finna bör icke

för att föreningsrättskränkning skall föreligga uppställas det villkoret, att

ett definitivt avtal om anställning kommit till stånd. Väl bör föreningsrätten

icke kunna inkräkta å arbetsgivarens fria val vid anställande av arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

kraft; en arbetsgivare, vilken vägrar att anställa sådana arbetstagare, som

äro organiserade eller organiserade i visst förbund, bör sålunda icke därigenom

göra sig skyldig till kränkning av föreningsrätten. Men om en arbetsgivare,

då fråga är om anställandet av viss arbetstagare, därvid vidtager

en åtgärd direkt i syfte att förmå arbetstagaren att icke inträda i eller

att utträda ur en arbetstagarorganisation, bör kränkning av föreningsrätten

kunna anses vara för handen.»

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 24) över propositionen,

att riksdagen måtte bifalla densamma. Vad utskottet hemställt godkändes

av riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Dessa överensstämma i huvudsak med den sakkunniges ovan återgivna

förslag.

Med föreningsrätt förstås enligt 3 § första stycket rätt för arbetsgivare

och arbetstagare att tillhöra förening, som i 2 § sägs (jmfr ovan), utnyttja

medlemskap i förening samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

I 3 § andra stycket stadgas, att föreningsrätten skall lämnas okränkt;

och vare förening icke skyldig tåla sådan kränkning av föreningsrätten,

som innebär intrång i dess verksamhet. Finnes huvudorganisation, skall

vad här sägs om förening gälla beträffande huvudorganisation.

Enligt 3 § tredje stycket föreligger kränkning av föreningsrätten, om å

arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra sidan

för att förmå honom att icke inträda i eller att utträda ur förening eller

att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka för förening

eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till skada för någon å

andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller

utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet

av sådan. Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden

vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat

avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat

avtal, vare jämlikt 3 § fjärde stycket rättshandlingen eller bestämmelsen

ogill.

Enligt 29 § andra stycket äge förening vid arbetsdomstolen väcka och

utföra talan i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må

denne själv ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen

undandrager sig att tala å hans vägnar. Finnes huvudorganisation, skall

vad här sägs om förening gälla beträffande huvudorganisationen.

Yttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har endast Tjänstemännens

centralorganisation tillstyrkt bifall till motionerna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Arbetsdomstolens ordförande påpekar, att motionärerna angivit fyra särskilda

hänseenden, i vilka lagen skulle vara i behov av en revision. Till en

början ha motionärerna sålunda framhållit, att medveten underlåtenhet

att anställa medlemmar i en facklig organisation för närvarande icke betraktades

som föreningsrättskränkning och att det borde undersökas, om

icke något kunde göras åt detta. Såsom av motionerna framginge, hade

denna fråga redan tidigare uppmärksammats utan att detta dock lett till

någon åtgärd (härom må hänvisas till SOU 1939:49 s. 71 f. samt prop.

1940 nr 106 s. 19 ff.). Särskilt vållade förhållandet till organisationsklausulerna

härvidlag svårigheter. Sådan föreningsrätten efter 1940 års lagändringar

vore konstruerad, kunde en arbetsgivare, som påstodes ha kränkt

föreningsrätten genom viss åtgärd, icke i någon situation till sin ursäkt

åberopa att åtgärden vidtagits för att uppfylla bestämmelse i kollektivavtal.

Om nu —• såsom motionärerna ifrågasatte — systematisk underlåtenhet

att anställa organiserad arbetskraft skulle kunna bli att anse som

föreningsrättskränkning, syntes det svårligen för konsekvensens skull

kunna undgås att nu angivna princip måste gälla, även när arbetsgivarens

uppträdande haft sin grund i att han genom organisationsklausul i förhållande

till viss organisation förbundit sig att endast anlita den organisationens

medlemmar. Härigenom skulle emellertid organisationsklausulen bli

illusorisk. Dessa synpunkter torde ha varit huvudanledningen till att departementschefen

1940 avvisade den alltså nu återigen framförda tanken,

att föreningsrättsskyddet skulle omfatta även rätten att vinna anställning

(prop. s. 22). — Det borde emellertid påpekas, att redan enligt gällande

lag en arbetsgivares vägran att anställa organiserad arbetskraft under vissa

särskilda omständigheter kunde bli att betrakta som föreningsrättskränkning.

Så kunde vara fallet, när det icke vore fråga om nyanställning utan

om återanställning (se härom arbetsdomstolens domar 1935 nr 17 och

1944 nr 96; jfr domen 1946 nr 63). Departementschefen hade i 1940 års

proposition pekat på en annan situation, som kunde innebära föreningsrättskränkning

(se sagda prop. s. 21 nederst).

I fortsättningen anföres bl. a. följande:

Motionärerna ha vidare anmärkt på att vägran att sluta kollektivavtal

icke anses som föreningsrättskränkning enligt gällande rätt. Det är i och

för sig givet, att en dylik vägran kan framstå såsom sakligt ogrundad

(jfr kommitténs angående privatanställda betänkande 1935:59 s. 84 f.,

jfr arbetsdomstolens dom 1946 nr 68). Emellertid möta här i allmänhet

hart när oövervinneliga svårigheter, när det gäller att avgöra, om i det enskilda

fallet arbetsgivarens vägran varit motiverad eller icke. Avgörandet

kommer i synnerlig grad att bli beroende på en prövning av just sådana

faktorer, som hittills ansetts icke lämpade för rättslig bedömning, nämligen

frågor om vad som skall betraktas som skälig lön eller skäliga villkor

i övrigt. Skulle föreningsrättsskyddet utvidgas i enlighet med vad motionärerna

här tänkt sig, måste detta enligt min mening innebära, att

arbetsdomstolen i föreningsrättstvister av det nu ifrågasatta slaget komme

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att få pröva rena intressefrågor, och att man således på en omväg införde

obligatorisk skiljedom i intressetvister. — Härtill konnner, att föreningsrättsskyddet

för en organisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt

sådan den nu är utformad endast gäller subsidiärt, eller med

andra ord att kränkning av organisationens rätt endast kan ske genom

kränkning av en enskild medlems föreningsrätt. Denna begränsning har

varit motiverad av att föreningsrätten icke ansetts skola regleras i vidare

mån än som behövts för att trygga förhandlingsrätten (vari uppenbarligen

icke ingår rätt att även erhålla kollektivavtal med motparten; jfr SOU

1939:49 s. 42 och 68). Skulle vägran att sluta kollektivavtal kunna bli

att betrakta som föreningsrättskränkning, bleve denna principiella grund

för lagens utformning uppgiven. Och detta i sin tur synes lämna fältet

fritt för krav på revision även i ett annat hänseende, nämligen så att även

föreningsrättens negativa sida — skydd mot organisationstvång — reglerades

i lagen.

Såsom en tredje punkt, på vilken föreningsrättsreglerna vore i behov av

revision, ha motionärerna upptagit, att en påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen

för närvarande icke kan angripas såsom föreningsrättskränkning.

Enligt vad jag trott mig kunna förstå åsyftas här egentligen sådana

fall, där en arbetsgivare vid löneförhöjningar och befordran systematiskt

eftersätter vissa organiserade arbetstagare till förmån för oorganiserade

eller till annan organisation hörande anställda. Här vill jag anmärka, att

vissa förfaranden innefattande dylik mannamån torde kunna åtkommas

redan enligt gällande rätt. Jag kan hänvisa till ''arbetsdomstolens domar

1936 nr 78, 1947 nr 72 och 1948 nr 52 (II).

Givet är dock att missförhållanden å ifrågavarande område kunna förekomma,

som ej med nuvarande lagstiftning kunna åtkommas på rättslig

väg. Emellertid är man här inne på ett område, som med hänsyn till arbetsgivarens

rätt att — inom de gränser ett för honom gällande kollektivavtal

till äventyrs utstakar — fritt bestämma löner och befordran för sin personal

blir mycket svårt att reglera från den i motionen berörda synpunkten.

Frågan om en anställd ej får den lön han är värd eller den befordran

han förtjänar och huruvida anledningen till ett eventuellt missgynnande

1 något av dessa avseenden beror på den anställdes föreningsrättsförhållanden

torde i regel bli betydligt mera svårbedömd än en fråga huruvida ett

avskedande inneburit en föreningsrättskränkning, vilken sistnämnda fråga

ju oftast ingalunda är lättbesvarad. Sannolikt skulle en reglering i lag av

nu berörda förhållanden bli förenad med stora svårigheter, och regeln

skulle antagligen, hur den än utformas, i mycket bli en lag på papperet

med hänsyn till de alldeles särskilt svåra bevissvårigheter som här skulle

inställa sig.

Återstår så det sista avseende, vari motionärerna påyrka utredning om

ändring av lagen. De framhålla, att uppsägningar, som ägt rum i syfte att

utöva repressalier för facklig verksamhet, i många fall av arbetsdomstolen

ej betraktats som kränkning av föreningsrätten, därför att arbetsgivaren

visat av domstolen godtagen »skälig orsak» till uppsägningen. Till förekommande

härav borde i lagtexten eller lagmotiv närmare preciseras vad

som vore skälig orsak för en uppsägning. Det borde vidare i enlighet med

ett redan tidigare framfört krav undersökas, om icke förbud borde uppställas

mot att arbetsgivaren till stöd för uppsägningen skulle få åberopa

omständigheter, som låge mer än sex månader tillbaka i liden; och i öv
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 and. Nr 31.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

rigt skulle det åligga arbetsgivaren att styrka förekomsten av verklig missskötsel

eller arbetsbrist av ej tillfällig art eller därmed jämförlig omständighet.

— Till detta vill jag först framhålla, att det givetvis icke är utan

anledning som uppfattningen av vad som är »skälig orsak» till ett avskedande

skiftar från område till område. Det måste vara mycket svårt att i

en lagtext bereda tillbörligt utrymme för dessa skiftande uppfattningar.

Arbetsdomstolens praxis visar också, att även om i kollektivavtal upptagits

noggrant specificerade grunder för avskedande, utrymme dock ansetts finnas

för tillämpning av andra orsaker med stöd av allmänna rättsgrundsatser

(se arbetsdomstolens domar 1946 nr 66 och 1949 nr 34; jfr 1950

nr 541. — När motionärerna påstå att, vid bedömande av det berättigade

i ett avskedande, åratals tillbaka i tiden liggande händelser dragas fram

i dagsljuset och kunna påverka utgången av en process om föreningsrättskränkning,

giva de i detta sammanhang i motionerna åberopade domarna

knappast belägg härför. Dessa domar äro till antalet sjutton, men endast

i tre av dem — 1931 nr 131, 1933 nr 94 och 1943 nr 116 — har domstolen

till stöd för att godtaga ett avskedande åberopat omständigheter, som enligt

vad domarnas avfattning ger vid handen i och för sig kunnat ligga

längre tillbaka i tiden än sex månader före avskedandet. Och det är därvidlag

att märka, att i alla dessa tre fall fråga var icke om enstaka fel

eller försummelser från arbetstagarens sida utan om ett perdurerande tillstånd,

som fortfarande bestod vid avskedandet — bristande kompetens hos

arbetstagaren eller meningsmotsättningar mellan honom och arbetsgivaren

på grund av skilda lynnestyper eller dylikt.

Emellertid är det åberopade rättsfallsmaterialet knappast av den omfattning,

att man därur kan draga några säkrare slutsatser om domstolens

inställning i nu ifrågavarande hänseende. För att få fram ett bredare

underlag för ett bedömande härav har jag låtit genomgå alla av domstolen

avgjorda mål rörande arbetstagares avskedande, däri arbetsgivaren till

följd av stadgande i lag — om föreningsrätt eller förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av värnpliktstjänstgöring — eller kollektivavtal —

om företrädesrätt för tidigare anställda till arbete vid arbetsbrist, om skyldighet

att behandla anställda »humant och rättvist» eller dylikt — haft

att redovisa objektiva skäl för avskedandet och därvid åberopat antingen

fel eller försummelse eller bristande lämplighet hos arbetstagaren. Antalet

dylika mål under tiden 1929—1949 har varit drygt 100. Beträffande de av

dessa mål, däri domstolen godtagit avskedandet, har domstolen i 22 mål

visserligen stött sig på omständigheter, som ej enbart hänfört sig till de

sex sista månaderna före avskedandet. En närmare analys av målen visar

emellertid följande. I fem av fallen — 1931 nr 131, 1932 nr 50, 1939 nr 30,

1941 nr 113 och 1943 nr 116 (I) — var det fråga om bristande kompetens

hos arbetstagaren, som ansågs kvarstående vid avskedandet. I tre fall —

1939 nr 69 samt 1944 nr 7 och 25 — var det fråga om bestående nedsatt

hälsa eller lyte hos arbetstagaren. I fem fall — 1933 nr 94 och 120, 1934

nr 21 och 82 samt 1942 nr 99; jfr 1939 nr 30 — godtogs avskedandet, därför

att sådana personliga motsättningar uppkommit och fortfarande bestode

mellan arbetsgivare och arbetstagare, att anställningsförhållandet

icke rimligen ansågs kunna fortsätta. I fyra fall — 1932 nr 64, 1934 nr

154, 1938 nr 54 och 1942 nr 1 — utgjorde äldre försummelser endast biskäl

och huvudanledningen till att avskedandet godtogs bestod i helt färska

försummelser. Kvar stå därefter fem mål — 1933 nr 40, 1935 nr 65, 1936

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

nr 97, 1937 nr 113 och 1942 nr 55 (II) — däri domstolen i domen icke

ingått på en närmare tidsangivelse i fråga om de godtagna försummelserna,

varför det nu är svårt att bedöma hur lång tid som förflutit mellan

dessa och avskedandet.

Jag vill emellertid även påpeka, att arbetsdomstolen i flera domar rörande

arbetstagares avskedande uttalat, att längre tillbaka i tiden liggande

omständigheter, vilka i och för sig skulle kunnat utgöra grund för avskedande,

icke längre finge åberopas till stöd härför, exempelvis därför att

arbetsgivaren måste antagas ha avstått från sin rätt att åberopa grunden

i fråga eller helt enkelt därför att ett dylikt åberopande numera vore att

anse som oskäligt. Jag kan härutinnan hänvisa till domarna 1941 nr 35,

48 och 124, 1945 nr 92 och 1949 nr 61; jfr 1935 nr 45 och 1949 nr 76.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har arbetsdomstolens ordförande

knappast kunnat finna, att arbetsdomstolens praxis gåve belägg för motionärernas

anmärkning mot föreningsrättsskyddet på denna punkt. Skulle

en utredning om föreningsrättslagstiftningens utvidgning i de av motionärerna

påpekade hänseendena nu befinnas önskvärd, syntes det emellertid

ligga nära till hands att ifrågasätta huruvida ej utredningen, som tydligen

måste beröra själva de huvudgrunder varå den nuvarande lagen vilar,

borde utsträckas att omfatta hela föreningsrättsområdet och således även

spörsmålet om föreningsrättens negativa sida. Härutinnan har arbetsdomstolens

ordförande hänvisat till ett yttrande av arbetsdomstolens dåvarande

ordförande över ovannämnda betänkande SOU 1939:49; yttrandet

vore refererat i propositionen 1940 nr 106 s. 12. Även sedan den i sistnämnda

yttrande särskilt berörda frågan om förhållandet mellan föreningsrättskränkning

och organisationsklausul blivit reglerad genom 1940 års

lagstiftning hade i arbetsdomstolen förekommit mål, som visade att uppdelningen

av föreningsrätten i två delar, av vilka den ena — frågan om

rätten att stå utanför en facklig organisation — icke vore rättsligen reglerad,

fortfarande kunde bereda rättstillämpningen bekymmer.

Slutligen framhåller arbetsdomstolens ordförande att det i motionerna

omnämnda, av Svenska journalistförbundet till arbetsdomstolen instämda

målet återkallats och att därvid anmälts att förlikning träffats mellan

parterna.

Socialstyrelsen anför bl. a.

I såväl kollektivavtal som i enskilda arbetsavtal innefattas i regel bestämmelser

om uppsägningstid av anställningsförhållandet. I allmänhet

är denna uppsägningstid ömsesidig, d. v. s. lika lång vid uppsägning från

arbetsgivarens som från den anställdes sida, men i åtskilliga tjänstemannaavtal

stadgas en längre uppsägningstid för arbetsgivaren än för den anställde.

Kollektivavtalen innehålla ej sällan kompletterande regler, enligt

vilka arbetsgivaren äger utan iakttagande av uppsägningstid avskeda anställd,

som gjort sig skyldig till vissa slag av förseelser, t. ex. onykterhet i

tjänsten eller bristande punktlighet. Avtalen stipulera ibland, att i sådana

fall den försumlige skall ha varnats och därav ej låtit sig rätta, innan av
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

skedandet får ske. Det s. k. huvudavtalet mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer

tryggar vidare arbetare, som en viss tid tjänstgjort hos en

arbetsgivare, mot alltför överraskande uppsägningar genom föreskrift om

s. k. varsel angående permittering eller avsked. Bortsett från några mindre

betydelsefulla grupper kollektivavtal, vilka stadga begränsningar i arbetsgivarens

rätt att avskeda arbetare eller föreskriva viss turordning vid

minskning av arbetsstyrkan, gäller alltså, att vardera parten kan med iakttagande

av den föreskrivna eller eljest gällande uppsägningstiden upplösa

anställningsförhållandet. För en sådan uppsägning behöver ej ens angivas

några skäl.

Sker däremot uppsägningen för att förmå arbetaren »att icke inträda i

eller att utträda ur förening, eller att icke utnyttja medlemskap i förening

eller att icke verka för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å

ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av

hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet

för förening eller för bildandet av sådan», föreligger föreningsrättskränkning.

Uppsägningen är då ogiltig och den skyldige kan dömas utgiva

skadestånd.

I de renodlade fallen, där avskedandet förorsakats uteslutande av arbetsbrist

eller den anställdes misskötsel och liknande, är saken klar. Om endast

avtalade eller eljest gällande uppsägningstider iakttagits, finns alltså ur

formell rättslig synpunkt intet att invända.

Därest till grund för avskedandet uteslutande ligger ett föreningsrättskränkande

syfte är saken likaledes klar. Men svårigheterna inställa sig i

de fall, där motiven äro eller kunna synas vara blandade. I dessa fall äro

i allmänhet svårigheterna stora att vinna tillfredsställande utredning och

försvårande moment är också, att begreppet föreningsrättskränkning ej

sällan på arbetstagarsidan, såsom också de föreliggande motionerna utvisa,

tages i en vidare bemärkelse än det i lagen angivna.

I dylika mål har arbetsdomstolen tillämpat den bevisregel, som i motionerna

omnämnes. Det torde ligga i sakens natur, att domstolen icke tillmäter

självständig betydelse åt en omständighet, som hänför sig till alltför

avlägsen tid. Detta gäller såväl omständigheter, som den anställde kan ha

låtit komma sig till last, som yttranden och åtgöranden från arbetsgivarens

sida. Men sedda i sitt samband med sedermera inträffade relevanta händelser

kunna dock sådana omständigheter och åtgöranden ha sin betydelse

såsom en bakgrund till den aktuella situationen. Socialstyrelsen finner det

därför obehövligt och olämpligt att, på sätt ifrågasatts, omständighet, som

hänför sig till den anställdes förhållande i tjänsten, icke skall i mål angående

föreningsrättskränkning få åberopas, om omständigheten hänför

sig till en tidpunkt belägen exempelvis sex månader före det att den förmenta

föreningsrättskränkningen ägt rum.

Motionärerna anse emellertid, att föreningsrättskränkning förekommer

också i sådana fall, där en arbetsgivare systematiskt underlåter att anställa

organiserad personal. Otvivelaktigt kunna skäl anföras för denna uppfattning.

Kränkningen skulle emellertid i så fall näppeligen rikta sig mot

viss eller vissa enskilda personer utan snarare innebära ett intrång i vederbörande

arbetstagareorganisations verksamhet. Här inställer sig frågan,

vilken arbetstagareorganisation som skall anses vara berättigad. Som känt

är förekomma på många områden konkurrens mellan olika organisationer,

exempelvis mellan de reformistiska fackorganisationerna och den syndika
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

listiska föreningsrörelsen och mellan vissa av de förstnämnda och en del

till TCO anslutna tjänstemannaorganisationer. Enligt socialstyrelsens mening

skulle en utvidgning av lagens begrepp föreningsrättskränkning till

att omfatta också sådana fall, där arbetsgivaren systematiskt undviker att

anställa organiserad arbetskraft eller arbetskraft, tillhörande viss organisation,

nödvändigtvis väcka mycket vittutseende frågor, som hittills ansetts

och alltjämt synas böra hållas utanför laglig reglering.

Motionärerna synas vidare anse vägran från arbetsgivarens sida att sluta

kollektivavtal vara att jämställa med föreningsrättskränkning. Denna uppfattning

torde stå i bestämd motsättning till de grundläggande regierna

på avtalsrättens område.

Ytterligare åberopas i motionerna som exempel på föreningsrättskränkande

åtgärder fall av påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen. Enligt

socialstyrelsens mening kan visserligen i dylikt fall ett föreningsrättskränkande

syfte vara för handen, men motivflätningen torde därvid i allmänhet

vara sådan, att man knappast genom ändrade lagbestämmelser kan nå

fram till bättre möjligheter att klarlägga omständigheterna än vid nuvarande

ordning.

Under åberopande av det ovan anförda har styrelsen icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för den i motionerna föreslagna utredningen.

Landsorganisationen erinrar inledningsvis om att motionärerna önskade

en precisering av vad som vore att anse som »skälig orsak» till uppsägning,

varförutom man ifrågasatte att en uppsägningsorsak inte skulle få åberopas

av arbetsgivaren, därest den hänförde sig till sådant förfarande, vilket

låge mer än sex månader före uppsägningen.

Landsorganisationen fortsätter:

Syftet med preciseringen skulle väl närmast vara att så långt möjligt

förhindra att en arbetsgivare söker undandra sig ansvar för en föreningsrättskränkande

uppsägning genom alt som motiv för uppsägningen anföra

omständigheter, vilka icke tidigare åberopats och kanske ej heller skulle

ha åberopats som uppsägningsgrund, om ej talan om föreningsrättskränkning

anhängiggjorts. Trots att motionärernas framställning i vissa punkter

kan tolkas i annan riktning, torde de inte ha åsyftat att få till stånd någon

sådan inskränkning av arbetsgivarens uppsägningsrätt att över huvud endast

vissa uppsägningsgrunder skulle anses giltiga och alltså i föreningsrättsmål

vara de enda, som skulle kunna åberopas av arbetsgivaren gentemot

påstående om föreningsrättskränkande syfte. Om denna förutsättning

är riktig kan alltså med preciseringen inte avses att fastställa den

sakliga innebörden i beviskravet »skälig orsak». Motionärerna själva framlägga

inte heller något förslag till utfyllande av den lucka i lagen, som avsaknaden

av en »definition» säges utgöra; som förslag i den vägen lär man

knappast kunna uppfatta det allmänna uttalandet att det skall åligga

arbetsgivaren att styrka »förekomsten av verklig inisskötsel eller arbetsbrist

av ej tillfällig art eller därmed jämförlig omständighet».

Större betydelse har den fråga, som Daco behandlade i sitt i motionen

återgivna remissutlåtande 11)40 och som i själva verket också torde vara

den för motionärerna väsentliga, nämligen att vid bedömande av om en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

föreningsrättskränkande uppsägning föreligger det avgörande bör vara,

»huruvida det skäligen kan förutsättas att arbetsgivaren ändock skulle ha

verkställt uppsägning vid samma tidpunkt och i samma sammanhang».

LO delar denna mening. Ej sällan möter man hos arbetsgivare med svarandeställning

i föreningsrättsmål eller andra mål om lag- eller avtalsstridigt

avskedande en benägenhet att dra fram och åberopa inaktuella anmärkningar

mot arbetstagaren för hans förhållande i tjänsten i förhoppning

att därmed förstärka en eljest svag position, anmärkningar för förfaranden

eller underlåtenhetssynder, som kanske tidigare aldrig ifrågasatts

utgöra motiv för uppsägning eller ens för varning. Denna metod är

så mycket förkastligare som det i sådana fall uppenbarligen måste möta

stora svårigheter för arbetstagaren att — om så eljest vore möjligt — gendriva

anmärkningarna.

Man kunde överväga att i lagen införa en regel av i sak samma innehåll

som Dacos nyss anförda uttalande (dock utan någon viss preskriptionstid

om sex månader e. d.). Detta måste emellertid förutsätta att också själva

bevisbörderegeln lagfästes, men något behov i övrigt av att lagfästa denna

sedan tjugo år tillämpade regel föreligger lika litet beträffande förenmgsrättslagen

som beträffande annan lagstiftning, vid vars tillämpning samma

fördelning av bevisskyldigheten gäller. Därtill kommer att något verkligt

praktiskt behov av en bestämmelse i enlighet med Daco-uttalandet knappast

föreligger. Det är naturligtvis inte möjligt att hindra arbetsgivaren att

åberopa även inaktuella omständigheter. Det väsentliga är att domstolen

vid sin prövning av bevisningen i princip bortser från dylika omständigheter,

d. v. s. tillmäter dem samma betydelse som uppsägningsmotiv som

arbetsgivaren själv tidigare tillmätt dem. Detta torde nu också vara den

regel arbetsdomstolen följer. Det är föga sannolikt att, såsom motionärerna

göra gällande, »åratal tillbaka i tiden liggande händelser kunna påverka

utgången» i föreningsrättsmål; om detta inträffat torde fråga ha varit om

särskilt kvalificerade undantagsfall.

I avseende å begreppet föreningsrättskränkning framställa motionärerna

tre önskemål. De vilja under begreppet inrymma dels »medveten underlåtenhet

att anställa medlemmar i en facklig organisation», dels »vägran

att sluta kollektivavtal», dels »påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen».

De båda sistnämnda önskemålen äro oklara och framställas utan någon

motivering, varför det är svårt att förstå innebörden. Om vägran att sluta

kollektivavtal skulle hänföras till föreningsrättskränkning, innebure detta

ett indirekt lagstadgat tvång för såväl arbetsgivare som arbetstagare att på

framställning av en organiserad motpart ingå sådant avtal. Även om man

ansåge sig kunna bortse från de principiella betänkligheterna mot ett dyligt

ingrepp i avtalsfriheten, kan man inte bortse från att tanken är praktiskt

omöjlig att realisera, med mindre man gör arbetsdomstolen till skiljedomstol

även i intressetvister. Det kan inte rimligen endast vara arbetsgivarens

eventuella vägran att acceptera formen kollektivavtal, som avses.

Är det emellertid ett kollektivavtal av visst innehåll, som åsyftas, så frågas

det: vilket innehåll? Det från motsidan yrkade? Motionärerna torde knappast

avse något sådant. Återstår: ett av arbetsdomstolen såsom skäligt bedömt

innehåll, vilket väl också skulle upptagas i ett på domen grundat

kollektivavtal.

Vad angår den »påtagliga eftersläpningen i löneutvecklingen» kan man

kanske antaga att motionärerna åsyfta exempelvis ett sådant fall som det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

23

att en organiserad tjänsteman i enskild tjänst förbigås vid en löneuppflyttning,

till vilken han enligt praxis bort ifrågakomma. Om denna praxis

varit fast utbildad och vederbörandes förbigående därför framstår som en

diskriminerande särbehandling, torde man nog kunna anse en sådan åtgärd

föreligga från arbetsgivarens sida, vilken redan nu fyller åtminstone

det objektiva rekvisitet för en föreningsrättskränkning. Säkert är detta

inte, då något sådant fall inte kommit under domstolens prövning, något

som framhålles av motionärerna, vilka likväl beteckna fallet såsom ett av

dem, där det enligt tjänstemannaorganisationernas erfarenhet visat sig att

lagens föreningsrättsskydd icke är tillräckligt.

Återstår frågan huruvida som föreningsrättskränkning bör betraktas en

arbetsgivares underlåtenhet att anställa medlemmar av en viss facklig

organisation.

Under den utredning som föregick 1940 års lagändringar kom utredningsmannen

till det resultatet att föreningsrätten alltfort borde konstrueras

endast som en den enskilde arbetsgivaren och arbetstagaren tillkommande

rätt, medan förening icke ansågs böra tillerkännas någon självständig

utan blott en accessorisk föreningsrätt, innebärande att föreningen

icke skulle vara skyldig att tåla sådan kränkning av enskilds föreningsrätt

som innebure intrång i dess verksamhet. Lagändringen utformades i enlighet

härmed. Oå föreningen sålunda inte tillerkändes något fristående

skydd, motiverades detta med att i det här främst ifrågakommande fallet

— just det av motionärerna avsedda, då en arbetsgivare systematiskt undviker

att anställa arbetstagare tillhörande viss förening — ett dylikt skydd

skulle kunna medföra att organisationsklausuler bleve ogiltiga, i vad de

avse skyldighet för arbetsgivare att vid anställning av arbetskraft hålla

sig till medlemmar av den organisation, med vilken klausulen överenskommits.

Någon skillnad ansåg utredningsmannen inte kunna göras mellan

det fall, då en arbetsgivare till stöd för sin underlåtenhet att anställa medlemmar

av viss förening kunde åberopa en organisationsklausul, och det,

då så ej vore möjligt.

I sitt yttrande över utredningsmannens förslag förklarade sig LO anse

att de berörda vanskligheterna med hänsyn till organisationsklausulernas

tillämpning vore så svåra att förebygga genom en kompletterande lagregel

att av denna anledning föreningsrättens konstruktion i enlighet med förslaget

måste godtagas. Någon anledning att frånfalla denna ståndpunkt

finns inte. En ordning enligt vilken här ifrågavarande vägran bedömdes

som föreningsrättskränkning endast i avseende å arbetsgivare, som ej vore

bundna av organisationsklausul, skulle uppenbarligen inte vara hållbar.

Med uppfattningen om det lagstadgade föreningsrättsskyddets »absoluta»

karaktär måste konsekvensen av en lagreglering bli att organisationsklausulerna

frånkändes giltighet även i vad de avse nyanställning och — liksom

redan är fallet beträffande sådan klausuls tillämpning å anställda

— »kränkning av föreningsrätten anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits

till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal» (3 §).

Att i det av motionärerna avsedda fallet tala om en kränkning av den

enskilde arbetstagarens föreningsrätt överensstämmer icke med lagen, enligt

vilken föreningsrättsskyddet endast utgör ett skydd för anställd arbetstagare

gentemot åtgärder från hans arbetsgivare. Denna begränsning följer

av att föreningsrätten i lagen är reglerad endast i den mån den utgör

»en nödvändig grundval för förhandlingsrätten». Den ifrågasatta utvidg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ningen av begreppet föreningsrättskränkning skulle alltså betyda en utvidgning

också av det föreningsrättsbegrepp, som varit grundläggande för

den svenska regleringen. Systematisk vägran att anställa arbetstagare på

grund av deras organisationstillhörighet torde numera vara en så sällsynt

företeelse att den inte rimligen kan motivera en lagstiftning av sådan

innebörd.

Beträffande de särskilda punkterna i motionerna framhåller Svenska arbetsgivareföreningen

bl. a.:

1. Motionärerna anmärka på att en medveten underlåtenhet att anställa

en facklig organisations medlemmar icke är föreningsrättskränkning. Frågan

har föga praktisk betydelse, då arbetsgivarna nästan aldrig torde reflektera

över om den personal som anställes är organiserad eller ej. Här

bortses givetvis från det fall, då arbetsgivaren är bunden av en s. k. organisationsklausul.

2. Det påtalas, att vägran att sluta kollektivavtal ej anses som föreningsrättskränkning.

Friheten för de berörda parterna på arbetsmarknaden att

själva träffa överenskommelse om anställningsvillkoren har sedan länge varit

en erkänd princip. Motionärernas tanke avviker därför i hög grad från

allmänt vedertagna normer och gängse uppfattning.

3. När en påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen kan konstateras, borde

tydligen enligt motionerna föreningsrättskränkning föreligga. Vad som

egentligen avses är oklart och något konkret exempel nämnes icke. Om en

arbetsgivare i olika avseenden missgynnar organiserade arbetstagare i jämförelse

med oorganiserade, kan detta redan nu vara en föreningsrättskränkning.

Vad ett »förtydligande» av lagen skulle innebära och vilket nytt resultat

man åsyftar framgår icke. Om förslaget exempelvis innebär, att en

arbetsgivare, som har både oorganiserade och organiserade arbetstagare,

skall vara skyldig att ge de senare minst samma löner som de förra, är

man inne på en enligt föreningens mening farlig linje. Domstolarna skulle

nämligen ställas inför den ofta mycket svåra uppgiften att bedöma kraven

på de olika befattningarna i förhållande till varandra och olika tjänstemäns

inbördes kompetens. Man skulle också bryta med den av arbetsmarknadens

organisationer kraftigt hävdade principen, att lönesättningen skall regleras

av parterna själva och ej genom lag eller av statliga organ.

4. Under denna punkt talas om uppsägningar, som ägt rum i repressaliesyfte

för facklig verksamhet. Bevisbördan i en process är enligt svensk rätt

normalt sådan, att käranden har bevisskyldigheten för vad han påstår. När

det gäller mål om uppsägningar vid ifrågasatt föreningsrättskränkning,

skulle denna ordning för bevisningens fullgörande kunna vålla arbetstagarparten

stora svårigheter. Det kan nämligen vara nära nog ogörligt för

arbetstagaren att bevisa, att andra skäl än föreningsrättskränkning icke förelegat

för uppsägning. Arbetsdomstolen har därför på sätt framhålles i

motionerna uppdelat bevisbördan i dessa fall. Om arbetstagarparten visar,

att sannolika skäl för en föreningsrättskränkning föreligga, kan arbetsgivaren

freda sig, endast om han visar, att annan skälig orsak till uppsägningen

förelegat. Arbetstagaren-käranden har härigenom redan erhållit

en sällan förekommande lättnad i sin bevisskyldighet.

I motionerna föreslås nu, att uttrycket »skälig orsak» skall preciseras. Det

är enligt föreningens mening ytterst svårt att generellt angiva, vad som utgör

skälig anledning till en uppsägning. Förhållandena växla här alltför

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

25

mycket från fall till fall. En arbetsgivare har enligt svensk rätt i regel rätt

att fritt antaga och avskeda personal. Denna frihet är av den största betydelse

för ett effektivt näringsliv. Det torde svårligen med skäl kunna påstås,

att arbetsgivarna missbruka denna rättighet. I motionerna föreslås nu, att

det skulle föreligga verklig misskötsel eller arbetsbrist av ej tillfällig art

eller annan därmed jämförlig omständighet för att skälig orsak till uppsägning

skall föreligga. Detta skulle med andra ord innebära, att de tjänstemän,

som vore fackligt verksamma, skulle intaga en särställning när det

gällde entledigande. De skulle bliva praktiskt taget oavsättliga enbart av

den orsaken, att de vore verksamma i föreningsarbetet. Lagstiftningen

skulle giva en i det fackliga arbetet engagerad arbetstagare möjlighet att i

skydd av sin fackliga verksamhet behålla sin tjänst i ett läge, där detta icke

skulle varit möjligt för en annan arbetstagare med samma eller kanske

bättre kompetens. Man kan uppenbarligen ej sätta vissa arbetstagare i en

sådan särställning. Om motionärernas idé genomfördes konsekvent, borde

begreppet »skälig orsak» till en uppsägning definieras generellt och ej blott

inom föreningsrättens område. Det torde vara mycket svårt att åstadkomma

en klar sådan definition. Rent lagtekniskt borde den åsyftade bestämmelsen

ej upptagas i lagen om förenings- och förhandlingsrätt utan i en lag om

arbetsavtal.

Föreningen slutar med att framhålla, att motionärerna enligt föreningens

uppfattning icke förebringat något hållbart skäl för sin begäran om en översyn

av lagen om förenings- och förhandlingsrätt och, att motionerna icke

måtte föranleda någon åtgärd.

Tjänstemännens centralorganisation uppgiver sig ha begärt upplysningar

från anslutna organisationer av privatanställda om deras erfarenhet i fråga

om tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Från dessa

organisationer har framhållits, att lagen visserligen varit till stor nytta men

samtidigt att det skydd, som lagen gåve, ej vore till fyllest, och ett antal fall

ha relaterats, där föreningsrätten faktiskt åsidosatts, men där organisationen

på grund av bevisningssvårigheter ej ansett sig kunna hänskjuta dem

till domstol. Vidare har framhållits, att frekvensen av föreningsrättskränkningar

ej finge bedömas efter antalet föreningsrättsmål vid arbetsdomstolen.

I åtskilliga fall hade uppenbara föreningsrättskränkningar ägt rum,

men uppgörelse kommit till stånd efter förhandling med respektive arbetsgivarorganisation,

varvid tjänstemannen antingen återanställts eller erhållit

skadestånd. Det borde dock framhållas, att flertalet arbetsgivare erkände

de fackliga tjänstemannaorganisationerna. Föreningsrättskränkningarna

hörde sålunda till undantagen, men en mer eller mindre klart negativ hållning

till organisationerna förekomme dock i ett icke obetydligt antal fall

och kunde leda till ganska irriterande tvister.

Organisationen fortsätter:

Beträffande uppsägning som föreningsrättskränkande åtgärd har i motionen

framhållits, att det är arbetsgivaren obetaget att till sitt fredande

åberopa omständigheter, som ligga långt tillbaka i tiden. Motionärerna ha

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

hänvisat till vad Daco anförde vid lagrevisionen 1940. TCO vill understryka,

att erfarenheten under de gångna tio åren visar, att det från Daco framförda

önskemålet borde beaktas. I flera föreningsrättsmål, t. ex. AD 1950/21,

har bevisningen från arbetsgivarsidan inriktats på att styrka misskötsel

el. dyl., som ägt rum ett år eller mer före uppsägningen. Det är ovisst vilken

betydelse AD tillmäter dylik bevisning. Även om AD i allmänhet skulle

bortse från dylika omständigheter, vore önskvärt att detta bleve klart utsagt.

Detta förutsätter då att den av AD sedan många år tillämpade bevisbörderegeln

bleve lagfäst, vilket även är ett önskemål. Den rättssökande allmänheten

bör i största möjliga utsträckning kunna redan i lagtexten finna

vad som är gällande rätt. TCO anser, att det bör övervägas att i lagen införes

en bestämmelse, att arbetsgivare vid bevisning om att han haft skälig

orsak till en uppsägning icke skall äga åberopa omständigheter, som ägt rum

sex månader före den förment föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits.

Vidare vill TCO framhålla följande. Föreningsrättskränkande åtgärder

kunna vara av olika art. Man torde därvid lämpligen kunna göra en åtskillnad

mellan å ena sidan en uppsägning av tjänsteavtalet och övriga åtgärder.

Med »övriga åtgärder» avses t. ex. förflyttning till lägre befattning,

underlåtenhet att höja lönen i normal utsträckning och därmed jämförliga

åtgärder. Medan en uppsägning kan rikta sig mot såväl den som intager

förtroendeställning i den fackliga organisationen som mot medlemmar över

huvud taget, rikta sig övriga föreningsrättskränkande åtgärder företrädesvis

mot förtroendemännen, d. v. s. ledamöter i avdelnings- eller klubbstyrelser

och förhandlingsdelegerade eller tjänstemän, som taga initiativ till bildande

av tjänstemannaklubbar. TCO finner det i och för sig rimligt, att det ställes

större krav på bevisning från arbetsgivaren när det gäller förtroendemän

än när det gäller andra anställda. När det gäller åtgärder, som vidtagits mot

förtroendemän, torde man oftare kunna presumera att det verkligen är

fråga om föreningsrättskränkande åtgärder. Även om man näppeligen kan

göra någon laglig skillnad i bevisbördans fördelning i ett fall där det gäller

en förtroendeman och när det gäller en vanlig medlem, borde det av lagens

förarbeten framgå att medlemmens ställning i organisationen bör beaktas.

Motionärerna ha framhållit, att det förekommer fall då en arbetsgivare

förbigår en facklig förtroendeman då löneförhöjningar äga rum. Detta är

typiskt »tjänstemannafall» av föreningsrättskränkande art. Oklarheten om

det rättsliga läget gör det önskvärt att lagen förtydligas på denna punkt.

I motionerna har också påpekats, att en undersökning borde göras om ej

medveten underlåtenhet att anställa fackligt organiserade arbetstagare

kunde räknas som föreningsrättskränkning. Frågan har varit föremål för

utredning vid lagändringen 1940 och är mycket komplicerad. TCO vill dock

förorda att även detta spörsmål blir undersökt.

Vad angår uppsägningar anser TCO det önskvärt, att man — med bibehållande

av den uppdelning av bevisskyldigheten som AD utbildat — gör

en närmare precisering av vad som skall anses som skälig orsak för en uppsägning.

TCO vill framhålla, att rättsutvecklingen här synes vara på väg

från den tidigare uppfattningen, att uppsägningsrätten är fullständigt fri

mot en uppfattning att en arbetsgivare även i det enskilda näringslivet

måste kunna förebringa objektivt godtagbara skäl för en uppsägning. På

arbetsmarknaden i dag förekommer över huvud taget icke, att en arbetsgivare

eller arbetsgivarorganisation vill försvara en uppsägning av en anställd

med hänvisning till en fullständigt fri uppsägningsrätt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

TCO anser det alltså önskvärt, att en anpassning här sker efter den praxis,

som utbildat sig på arbetsmarknaden. Som skälig orsak till en uppsägning

bör, när föreningsrättskränkning göres sannolik endast godtagas misskötsel

eller upprepade försummelser eller arbetsbrist av ej endast rent tillfällig

art eller annan därmed jämförlig åtgärd eller omständighet.

Organisationen har i en bilaga till sitt yttrande anfört följande exempel

på föreningsrättskränkning:

Exempel 1.

En klubbordförande vid ett företag i norra Sverige erhöll vid ett årsskifte

ej löneförhöjning trots att övriga tjänstemän i motsvarande befattningar

erhöllo förhöjningar. På förfrågan hos arbetsgivaren fick han muntligen det

beskedet, att så länge han kvarstod som ordförande i klubben kunde han

icke påräkna någon löneförhöjning. Någon officiell bekräftelse på detta

lämnades givetvis icke. Tjänstemannen blev tvungen att lämna företaget

och övergå till annan arbetsgivare.

Exempel 2.

En tjänsteman, som erhöll lägre lön än vad kollektivavtalet föreskrev,

vände sig till organisationen och begärde genom denna att få avtalsenlig

lön. Företaget gick med härpå först sedan hot om konflikt framställts. Kort

tid därefter blev tjänstemannen uppsagd under åberopande av att hans befattning

ej längre behövdes. Viss omorganisation verkställdes i samband

därmed. Fallet blev föremål för förhandling, varvid viss förlängning av

uppsägningstiden erhölls.

Exempel 3.

En tjänsteman vid ett företag, vilken var ordförande i tjänstemannaklubben,

blev uppsagd ett par månader efter det att centrala förhandlingar

hållits. Som skäl uppgavs omorganisation, varigenom tjänstemannens plats

kunde indragas.

Exempel 4.

En förening organiserade under stora svårigheter personalgruppen vid

viss firma. Svårigheterna lågo bl. a. i, att från företagsledningens sida typisk

skrämseltaktik kom till användning. Det förekom, att personalen en

och en i enrum blev utsatt för hård press och hot om diverse åtgärder, därest

vederbörande anslöt sig till föreningen. Så småningom kommo förhandlingar

till stånd och ett avtal upprättades. Någon vecka efter att avtalet trätt

i kraft, avskedades en av de mest aktiva i personalgruppen utan angivande

av skäl till avskedandet. Föreningen kunde genom visst platsförmedlingskontor

konstatera, att samtidigt med detta avskedande vid företaget söktes

samma arbetskraft som avskedats. Vid förhandlingen mellan föreningen

och firman samt vederbörande arbetsgivarorganisation inför förtroendenämnd

fastställdes ett avgångsvederlag till den avskedade.

Exempel 5.

Någon tid efter det avtal slutits vid ett företag avskedades 4 st. anställda,

varav en varit anställd i över 17 år. De övriga hade kort anställningstid.

Den avskedade tjänstemannen hade varit ivrigt verksam för kamraternas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

organiserande och det fanns grundad anledning förmoda att detta hade

samband med avskedandet. Förhandlingar upptogos, som resulterade i ett

betydande avgångsvederlag.

Exempel 6.

Under förebärande av diverse klagomål utsattes under avtalsförhandlingar

vid ett företag en av de mest aktiva medlemmarna för diverse trakasserier.

Företagschefen hade också i samband med förhandlingar i vittnes

närvaro otvetydigt gjort uttalanden, som voro klara kränkningar av föreningsrätten.

En medlem erhöll upplysning om att hon så länge hon var

medlem i organisationen icke kunde erhålla befordran på den avdelning hon

tjänstgjorde. Härom upptogos förhandlingar, sedan stämning uttagits vid

arbetsdomstolen, varvid organisationen erhöll ett ideellt skadestånd, och

rättegången nedlades. Cirka ett år därefter verkställdes ytterligare ett avskedande,

varvid det rörde sig om en ung flicka, som var aktivt verksam i organisationen.

Även denna gång påfordrades förhandlingar, som resulterade

i avgångsvederlag.

Utskottet.

I motionerna har hemställts om utredning, åsyftande en sådan översyn

av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av begreppet

kränkning av föreningsrätten närmare preciseras.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår stadgas i 3 § andra

stycket förenämnda lag, att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning

av föreningsrätten föreligger •— enligt tredje stycket samma paragraf

— om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon

å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i eller att utträda ur

förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka

för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till skada

för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i

förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller

för bildandet av sådan.

Såväl i motionerna som i det av Tjänstemännens centralorganisation i

ärendet avgivna yttrandet betonas, att det skydd, som lagen gåve, ej vore

tillfyllest. Enligt motionärernas uppfattning kunde förekomsten av föreningsrättskränkningar

ej bedömas enbart med ledning av de mål, som

kommo under arbetsdomstolens prövning. Tjänstemännens centralorganisation

framhåller, att inom organisationens verksamhetsområde uppenbara

föreningsrättskränkningar ägt rum i åtskilliga fall utan att dessa dragits

under domstolens bedömning; uppgörelse har då ofta träffats efter förhandling

med vederbörande arbetsgivare. Enligt motionärernas förmenande

torde ett stärkt skydd mot föreningsrättskränkningar kunna ernås, om

innebörden av sådana kränkningar komme till klarare uttryck i lagtexten

ävensom om denna kompletterades med regler rörande fördelningen av

bevisbördan i bär avsedda mål. I anslutning härtill får utskottet för sin

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 29

del uttala, att utskottet anser det vara av den största vikt, att föreningsrätten

kringgärdas av ett skydd, som i största möjliga utsträckning eliminerar

kränkningar av densamma. Utskottet liar en positiv inställning till

varje åtgärd, som är ägnad att främja ett ökat skydd mot kränkningar av

föreningsrätten.

Av förarbetena till förevarande lag framgår, att den i 3 § tredje stycket

gjorda uppräkningen av de föreningsrättskränkande fallen vore att anse

som uttömmande. Däremot hade det icke varit möjligt att närmare beskriva

de olika slags åtgärder, som borde betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten.

Sätten att kränka denna vore nämligen alltför mångskiftande.

Också utskottet hyser den meningen, att stora svårigheter föreligga att

ernå en närmare precisering av begreppet kränkning av föreningsrätten

än den som innefattas i den gällande lagtexten. Med hänsyn emellertid till

vikten av att medlemmar i en facklig organisation åtnjuta ett betryggande

skydd mot repressalier för sin verksamhet i denna, förutsätter utskottet,

att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål.

Vid detta ställningstagande och under hänvisning till vad arbetsdomstolens

ordförande, socialstyrelsen, Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

i sina till utskottet avgivna yttranden anfört, anser utskottet

sig icke kunna tillstyrka kravet på en utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 45 och II: 65, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Sunne,

Walilund, Åman, Bengtson* och Svärd;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg*,

Nilsson i Göteborg, fröken Höjer, herrar Andersson i Alfredshem,

Andersson i Linköping och fröken Wetterström.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.