Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till livsmedelsstadga m. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

1951-11-29 · 114 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 111 av 114 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till livsmedelsstadga m. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

1

Nr 34.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till livsmedelsstadga m. in., såvitt propositionen

hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 2 februari 1951 dagtecknad proposition, nr 63, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag

till

1) livsmedelsstadga;

2) förordning om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr

566); samt

3) förordning om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll

över tillverkningen av dessa varor,

dels ock föreslagit riksdagen att antaga därvid fogade förslag till

4) förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925

(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker;

5) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december

1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

6) förordning om ändring i förordningen den 22 december 1939 (nr 919)

om skatt å läskedrycker; samt

7) förordning angående ändrad lydelse av förordningen den 17 juni

1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker

av andra klassen.

Propositionen har, såvitt angår de under punkterna 1)—3) upptagna författningsförslagen,

hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet

I övrigt har propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

De under punkterna 1)—3) omförmälda författningsförslagen äro av

följande lydelse:

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 3t.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1) Förslag

till

Livsmedelsstadga.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med livsmedel förstås i denna stadga varje till förtäring av människor

avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt icke, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är att hänföra till läkemedel.

Spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror,

vilka icke pläga förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användas endast

vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning, hänföras

dock icke enligt denna stadga till livsmedel.

2 mom. Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, även om

varan icke jämlikt 1 mom. är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar

gälla

a) tillsatser till livsmedel;

b) för förtäring avsedda njutningsmedel;

c) ersättnings- och utdrygningsmedel för livsmedel;

d) sådana för förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och

tillverkning icke jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkastade

särskild kontroll.

3 mom. Med tillsats till livsmedel förstås i denna stadga vara eller ämne,

som är avsedd att, i allmänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan

att ingå i detsamma såsom råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens

eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt finnes

kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall icke anses som tillsats, ändå

att det är avsett att brukas som nyss sagts.

2 §•

Föreskrift i denna stadga, vilken gäller livsmedel som saluhålles, skall,

där ej annat särskilt angives, äga tillämpning även beträffande livsmedel,

som försäljes utan föregående saluhållande eller som serveras. Med servering

avses tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på

stället i restaurang, pensionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

3

annorstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom

i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller

annat företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

3 §.

Vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som användes \pd

framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering, får

icke vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden

eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bliva skadligt

att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

4 §.

Såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, får,

där annat ej framgår av bestämmelse i denna stadga, användas allenast

vara eller ämne, som efter prövning i den ordning 5 § stadgar godkänts

såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse gäller dock icke

tillsats, som användes vid tillredning av s. k. färdiglagad mat.

Godkännande, som i nästföregående stycke sägs, erfordras icke beträffande

vara — annan än färgämne —- som utvunnits ur djur eller växt genom

torkning, värmebehandling, urlakning med vatten eller behandling av

rent mekanisk natur, ej heller beträffande koksalt, socker och andra sockerarter,

ättika och etylalkohol.

Beträffande vitaminisering av livsmedel gäller vad därom är särskilt

stadgat.

5 §•

Godkännande enligt 4 § meddelas av kommerskollegium. Godkännande

kan förenas med villkor och må återkallas, när särskilda skäl därtill äro.

Kommerskollegium äger meddela bindande förklaring, huruvida vara i visst

fall är att anse såsom tillsats till livsmedel.

Representanter för medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens institut

för folkhälsan skola tillkallas att närvara vid handläggningen hos

kommerskollegium av ärende, som avses i första stycket.

Det åligger kommerskollegium att upprätta samt årligen offentliggöra

förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.

6 §.

Vara får icke saluhållas under angivande av att den är lämplig såsom

tillsats till livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller med

stöd av densamma meddelat beslut får användas såsom dylik tillsats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

7 §•

1 mom. Vara får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till

annan för att användas såsom livsmedel,

om varan till följd av förskämning, förorening, felaktig beredning eller

annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till

människoföda;

om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid var eller kan

misstänkas därvid hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta

eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan antagas därigenom

hava blivit skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta.

2 mom. Oavsett om verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, får

vara icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att

användas såsom livsmedel,

om varan innehåller mera än 3 milligram bly per kilogram, såvida icke

tillstånd att ändock saluhålla varan meddelats av kommerskollegium;

om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat material, som är

färgat, målat, glättat, tryckt eller eljest behandlat med giftigt ämne, eller

i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars

blyhalt är större än ett gram per 100 gram, för såvitt fråga ej är om te i

originalförpackning.

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

8 §.

Bestämmelserna i 9—11 §§ avse, där annat ej särskilt angives, följande

slag av lokaler, nämligen

a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för

försäljning eller för servering åt allmänheten;

b) lokaler för sådan servering;

c) lokaler för försäljning eller för förpackning eller förvaring till avsalu

eller servering som nyss sagts av kött, charkuterivaror, vilt, fågel,

färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarinvaror, glass,

bröd eller annat bakverk eller färdiglagad mat.

Med lokal för viss verksamhet avses icke blott sådant rum eller utrymme,

vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen,

såsom lagerrum, omklädningsrum, tvätt- och diskrum. Såsom lokal anses

jämväl fast kiosk.

Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla ladugård, ej heller försäljnings-

eller förvaringslokal, vari andra livsmedel icke försäljas eller förvaras

än sådana, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet att

lämna livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

9 §•

1 mom. Innan lokal, som avses i 8 §, tages i bruk, skall lokalens innehavare

skriftligen anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. Anmälan

skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och

adress ävensom om rörelsens art och belägenhet.

2 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annorlunda stadgas, tagas i anspråk

för ändamål, som avses i 8 §, förrän hälsovårdsnämnden efter lokalens

färdigställande utfärdat bevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall

upptaga — förutom lokalens belägenhet — fastighetsägarens samt, därest

rörelsen drives av annan, dennes namn eller firma ävensom det ändamal,

för vilket lokalen godkänts.

Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd

av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen

väsentligt eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i hälsovårdsområdet

gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma användning,

eller eljest synnerliga skäl föreligga.

Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig förändring

eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen

godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i

1 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om

lokalens godkännande.

Beträffande arbetslokal, som avses i arbetarskyddslagen, bör hälsovårdsnämnd

före godkännandet samråda med yrkesinspektören.

3 mom. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för slakteri eller

för framställning av köttvaror, fiskvaror, margarinvaror eller glass, skall

hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet beträffande lokal i stad

med stadsveterinär av denne samt eljest av länsveterinär eller, eftei dennes

bemyndigande, av vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis, som nu

sagts, meddelas beträffande mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta lantbruksstyrelsens

yttrande.

4 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal,

varom förmäles i 8 §, skall han inom fjorton dagar därefter göra skriftlig

anmälan om överlåtelsen till hälsovårdsnämnden.

5 mom. Vad ovan i 1—3 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri

eller sådan charkuterifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veterinärstyrelsen,

ej heller lokal för servering åt allmänheten, där serveringen

omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. Det åligger innehavare

av rörelse, som nu sagts, att inom fjorton dagar efter det viss lokal tagits

i anspråk för rörelsen, göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden.

10 §.

7 mom. Lokal, som avses i 8 §, skall vara lämplig för sitt ändamål och

fylla skäliga hygieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrymmen

skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill

lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar

för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras,

för kylning av varorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig

beskaffenhet och, där så anses erforderligt, vara försedd med ändamålsenliga

anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak

ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att

de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar

för utestängande av flugor och råttor.

Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek

tillräckligt antal tvättställ.

Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme

annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till

bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i

sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas

uppkomma därav.

Lokalen får ej ligga så nära utomhus beläget avträde eller urinkur,

stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav

kan uppstå sanitär olägenhet.

2 mom. Serverings-, försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen

inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, får,

därest den i lokalen bedrivna rörelsen är av mindre omfattning, av hälsovårdsnämnden

godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller

de i 1 mom. givna särskilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav

icke eftersättas.

Vad i nästföregående stycke är stadgat skall, såväl i stad som på landet,

gälla jämväl kiosk.

3 mom. I slakteri eller annan lokal för framställning av kött- eller fiskvaror

ävensom i bryggeri och läskedrycksfabrik så ock, där så kan anses

erforderligt, i annan lokal för framställning av livsmedel skall golvet i tillverkningslokalerna

vara ogenomträngligt för vätska och luta ned mot spillvattensavlopp,

försett med vattenlås.

4 mom. Angående mejerilokaler skall förutom vad ovan är stadgat gälla

vad om sådana lokaler är föreskrivet i mejeristadgan.

11 §.

I lokal, som avses i 8 §, får icke förvaras vara eller ämne, som kan antagas

bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak

eller eljest göra dem otjänliga till människoföda.

Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,

vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd.

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dagligen efter

slutat arbete. Detsamma gäller redskap, som äro i dagligt bruk.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

12 §.

Vid saluhållande av livsmedel samt vid framställning, beredning, förvaring,

transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda

för försäljning eller servering, skola sådana försiktighetsmått vidtagas och

i övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller bliva skadliga att

förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda.

13 §.

1 mom. Livsmedel, som jämlikt 7 § ej får saluhållas, får ej förvaras i

lokal, där livsmedel framställas, beredas, förpackas eller förvaras till avsalu

eller servering eller där livsmedel saluhållas.

2 mom. Vara, som enligt giftstadgan är gift av första eller andra klassen

eller som utgör färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som

jämlikt 4 § eller med stöd därav meddelat beslut får användas såsom

tillsats till kött- eller fiskvara, får icke utan särskilt tillstånd av kommerskollegium

förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal,

där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i

direkt förbindelse med sådan lokal.

Utan hinder av vad sålunda stadgats får för köldalstring i kylmaskin

avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller

för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion ur teknisk

synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara

för dylikt ändamål förvaras eller användas i lokal, som visserligen står

i samband med beredningslokålen men dock är väl avskild därifrån. Varan

skall förvaras under lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom

utsedd person innehar nyckel.

3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning eller beredning

av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, att beträffande förvaring

och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller,

kunna komma att av medicinalstyrelsen eller, i fråga om animala livsmedel,

veterinärstyrelsen i samråd med kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen

meddelas för viss rörelse.

14 §.

Vatten, som användes vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsedda

till försäljning eller servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap,

som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, får icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

vara av sådan beskaffenhet, att det kan antagas göra livsmedlet skadligt

att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Vad sålunda stadgats om vatten gäller ock is, som vid förvaring eller

kylning av livsmedel, som i första stycket avses, kan komma i beröring

med livsmedlet.

15 §.

1 mom. Kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering

av livsmedel får icke tillverkas, saluhållas eller eljest överlåtas, därest

kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess användning

livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly,

blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag,

varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv

timme, med en vattenlösning innehållande 4 gram ättiksyra per 100 gram utlöses

mer än sammanlagt 3 milligram bly per liter av kärlets rymd, eller med

legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram,

där ej legeringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant

sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts

icke utlöses.

2 mom. Kärl, maskin eller redskap, som avses i 1 mom., får icke användas

vid beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu eller servering

eller vid saluhållande av livsmedel och får ej heller förvaras i lokal, där

livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller servering eller saluhållas,

eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

3 mom. Undantag från vad ovan i denna paragraf stadgas, kan, där så

prövas kunna ske utan olägenhet, medgivas av den myndighet Kungl. Maj :t

bestämmer, vilken myndighet därvid äger föreskriva särskilda villkor.

16 §.

Livsmedel få icke saluhållas eller för avsalu förvaras i flaskor, som

kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges

standardiseringskommission fastställts såsom svensk standard för giftflaskor.

17 §.

Vid transport med fordon av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering,

skall iakttagas,

att fordonet är lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet,

att fordonet icke samtidigt får brukas till transport av vara, som kan

göra livsmedlen otjänliga till människoföda, med mindre erforderliga försiktighetsmått

vidtagas för att förebygga sådan verkan,

samt att för ömtåliga livsmedel skall användas rent och snyggt omhölje

eller underlag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

9

5 kap. Utomhushandel. Kringforingshandel.

18 §.

Styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion må icke

försäljas utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt, utan att livsmedlet är inneslutet i förpackning av beskaffenhet att

lämna detsamma nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån. Vad sålunda stadgats gäller dock icke renkött, som saluhålles av

lapp eller eljest av renägare, och ej heller lantsmör, som saluhålles av

producenten.

Livsmedel, som saluhållas utomhus, skola vara upplagda på underlag,

som är lämpligt för varuslaget, och skola i möjligaste mån vara skyddade

mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta.

19 §.

Yrkesmässig försäljning av kött, charkuterivaror, smör, ost eller margarin

eller av bröd eller annat bakverk må, där varorna icke äro inneslutna

i förpackning av beskaffenhet att lämna varan nödigt skydd mot

förorening, fukt och annan påverkan utifrån, bedrivas från fordon allenast

därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som på sätt 9 § stadgar

godkänts såsom förvaringslokal för varor av det slag, försäljningen

avser, samt endast med fordon, som av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde,

inom vilket fordonet är stationerat, godkänts för att användas

i sådan verksamhet.

Vad i första stycket stadgas äger icke tillämpning å lantbrukares försäljning

vid enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning

av renkött, som bedrives av lappbefolkningen eller eljest av renägare.

20 §.

Yrkesmässig försäljning av färsk fisk, som är styckad eller flådd, må,

där varorna icke äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet som i 19 §

första stycket sägs, bedrivas från motorfordon allenast under förutsättning

att fordonet av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom vilket

fordonet är stationerat, godkänts för att användas i sådan verksamhet.

21 §.

Fordon, som avses i 19 eller 20 §, skall vara försett med skap eller lådoi

av beskaffenhet att skydda de medförda varorna mot förorening samt, däi

fråga är om försäljning av kött, charkuterivaror, smör, margarin eller fisk,

med anordningar för att hålla varorna i. erforderlig grad avkylda. Fordonet

skall jämväl vara försett med anordningar för handtvättning.

Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning

meddelas av veterinärstyrelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

22 §.

Fordon må ej godkännas för längre tid än tre år i sänder. Godkännande

får icke lämnas med mindre sökanden dels — utom i fall som avses i 20 §

styrker, att han förfogar över godkänd förvaringslokal, dels ock företer

intyg> utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, att

fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits

vara så anordnat och utrustat, som i 21 § och med stöd därav utfärdade bestämmelser

föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för ändamålet. Intyget

skall vara dagtecknat högst tre månader före det godkännande sökes.

Formulär till intyg fastställes av veterinärstyrelsen.

23 §.

Rörande godkännande av fordon har hälsovårdsnämnden att utfärda

bevis enligt formulär, som fastställes av veterinärstyrelsen. Godkännande

kan av hälsovårdsnämnden återkallas, när skäl därtill äro.

Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall

beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet.

24 §.

När fordon användes för försäljning, som i 19 eller 20 § sägs, skall å

fordonet medföras tvål och handduk.

Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller

förkläde jämte ärmskydd, allt av ljust tvättbart material. Under längre

färd och då försäljning eljest icke äger rum skola dessa persedlar förvaras

så att de icke förorenas. Vid försäljning skola undvikas starkt trafikerade

platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm eller dylikt.

Under den tid godkännande av fordon gäller får icke i fordonets för livsmedel

avsedda utrymmen förvaras vara eller ämne, som kan meddela livsmedlen

främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga

till människoföda. Skåp och lådor samt vid försäljningen använda förvaringskärl,

redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast

inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta.

6 kap. Personalens hygien.

25 §.

Envar som sysslar med framställning eller beredning av livsmedel, avsedda

för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpackade sådana

livsmedel, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Livsmedlen

få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen erfordras för arbetet.

Verktyg böra användas, där så kan ske.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

26 §.

Finnes skäl att antaga, att någon som är sysselsatt med arbete, varom

förmäles i 25 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant

sår eller annan yttre skada, som kan föranleda, att av honom hanterat livsmedel

blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, är

han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning

på hälsovårdsområdets bekostnad. Finnes han därvid behäftad

med sjukdom, smitta eller skada, som nyss sagts, äger nämnden förbjuda,

att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Då innehavare av eller föreståndare för verksamhet, i vilken bedrives

arbete som i 25 § sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka,

att i dylikt arbete hos honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom,

smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan

person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller misstänkes

vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att

därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom

vilket arbetet bedrives.

Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler

äro givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

7 kap. Märkning av livsmedel.

27 §.

Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk,

kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt

med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tydligt,

lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt vara anbragt på livsmedlet eller

förpackningen eller på därå åsatt etikett.

28 §.

Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, där nedan

i denna stadga ej annorlunda föreskrives, förpackningen vara märkt med

följande uppgifter, nämligen

1) innehållets benämning;

2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hem

vist, varvid om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller för

packaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad

för», »distribuerad av» eller liknande;

3) innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.

I stället för namn eller firma, som under 2) sägs, må användas allmänl

känd förkortning därav. Hemvist behöver icke angivas i fråga om svenska

aktiebolag eller eljest i fråga om större, allmänt kända företag.

Är innehållet i förpackning uteslutande eller till huvudsaklig del av fly''

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

tande beskaffenhet, må i stället för innehållets vikt vid förpackningstillfället

angivas innehållets volym vid samma tillfälle.

Å förpackningen får icke angivas innehållets vikt brutto för netto.

29 §.

Är livsmedel, som saluhålles på sätt i 28 § första stycket angives, förpackat

utom riket, må i stället för uppgift, som i nämnda stycke under 2)

sägs, å förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn

eller firma och hemvist.

30 §.

1 mom. Bestämmelserna i 28 och 29 §§ gälla icke spritdrycker och vin ej

heller malt- och läskedrycker.

2 mom. Märkning jämlikt 28 § erfordras icke

1) om livsmedlet förpackats å försäljningsstället eller å en för flera

försäljningsställen avsedd, säljaren tillhörig central förpackningslokal;

2) om förpackningens innehåll har lägre vikt än 100 gram eller högre

vikt än 10 kilogram;

3) beträffande bröd, smörgåsar, färsk frukt, färska grönsaker och andra

färska livsmedel i fast form, om varan är förpackad allenast i genomskinligt

papper eller annat liknande genomskinligt material.

31 §.

Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts

sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än

socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpackningen

vara märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehåller

sackarin». Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fall som omförmälas

i 30 § 2 mom. under 3) och ej heller i fråga om bröd och annat bakverk.

32 §.

Saluhålles livsmedel i förpackat skick under angivande av att varan är

särskilt lämpad för barn, skall förpackningen vara märkt med uppgift om

samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser. Angives ej halten av varje

råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats, som med högre viktsandel

ingår i varan, sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan andel.

33 §.

Beträffande livsmedel, som icke på grund av särskilt avtal står under

strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller

för livsmedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller

i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under

kontroll av sådan myndighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 13

34 §.

Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan reklam

rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vitaminer,

mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga

till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten och halten av

dylika ämnen närmare angivas. Uppgift om halten behöver dock icke lämnas

beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött- och fiskvaror

samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

A. Inledande bestämmelser.

35 §.

Är nedan i detta kapitel angivet, att livsmedel med viss varubenämning

skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får vara icke saluhållas

såsom livsmedel under sådan benämning eller under beteckning,

som är liktydig med sådan benämning, utan att varan har sålunda föreskriven

sammansättning eller beskaffenhet. Detta skall gälla, vare sig benämningen

brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet

i användningen med den vara, vilken utmärkes genom benämningen, samt

skall ock gälla motsvarande benämningar på främmande språk.

Vad i nästföregående stycke stadgats äger motsvarande tillämpning jämväl

beträffande varubenämningarna mjölk och smör, och må förty vara

icke saluhållas under någon av dessa benämningar utan att varan har den

sammansättning eller beskaffenhet, som nedan i detta kapitel är föreskriven

för mjölk eller smör som saluhålles.

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas får vara, som är avsedd att utgöra

ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, saluhållas

under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning

att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda

beteckningen.

37 §.

I fall, där jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i detta kapitel användandet

av viss benämning å vara är förbjudet, får ej heller å varan, å förpackning,

vari varan saluhålles, å omslag, vari den utlämnas, å anslag eller

skylt, som hör till varan, eller i annons eller annan reklam rörande densamma

finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan

kan givas sken av att utgöra den vara, som utmärkes genom sagda benämning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

B. Mjölk, grädde, smör.

38 §.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande mjölk och grädde särskilt

gälla, att dessa varor icke få saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas

till annan för att användas såsom livsmedel

1) om varan företer ett från det normala avvikande utseende;

2) om varan härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara

behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på varans beskaffenhet,

såvida icke varan jämlikt särskild föreskrift likväl må användas till människoföda;
3)

om varan härrör från djur, som blivit behandlat med läkemedel, vilket

genom att övergå i varan eller på annat sätt kan göra densamma skadlig

att förtära eller otjänlig till människoföda.

Beträffande förbud att inom vissa områden saluhålla opastöriserad mjölk

och grädde stadgas i pastöriseringsförordningen.

39 §.

Mjölk eller grädde, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne

eller i övrigt annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium

särskilt godkänts såsom tillsats till mjölk.

40 §.

Mjölk, som saluhålles, får icke vara utspädd med vatten. Ej heller får

dylik mjölk, utan att det särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga

beståndsdelar, såvida annat icke följer av särskilda föreskrifter,

vilka av Kungl. Maj :t må vara meddelade angående reglering av fetthalten

i mjölk.

41 §.

Mjölk får icke saluhållas under någon av beteckningarna kontrollmjölk

eller barnmjölk eller under annan beteckning, som antyder, att mjölken är

av särskilt sund beskaffenhet, med mindre hälsovårdsnämnden i den ort,

där mjölken saluföres, lämnat tillstånd därtill.

Tillstånd, som i första stycket sägs, må allenast avse mjölk från viss

kreatursbesättning. Tillstånd må lämnas allenast under förutsättning att,

på sätt veterinärstyrelsen föreskriver, styrkes, att besättningens hälsotillstånd

samt förhållandena vid mjölkens framställning, förvaring, transport,

försäljning och behandling i övrigt äro tillfredsställande, samt på villkor

att besättningen ävensom berörda förhållanden underkastas lämplig, fortlöpande

kontroll. Erhåller hälsovårdsnämnden kännedom om att förutsättningarna

för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, skall tillståndet

genast återkallas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

42 §.

Steriliserad mjölk eller grädde skall hava undergått sådan värmebehandling,

att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får saluhållas

endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fetthalt

vara angiven. Vad sålunda stadgats om förpackning gäller dock icke

vid servering.

43 §.

Grädde skall per 100 gram innehålla minst 12 gram mjölkfett.

Fet grädde, tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning,

som antyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla

minst 40 gram mjölkfett.

44 §.

Smör, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram mjölkfett per 100

gram. Vattenhalten i dylikt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram.

Smöret får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 38 § ej

får saluhållas, samt får utöver koksalt ej vara tillsatt med annat främmande

ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats

till smör.

45 §.

När inhemskt smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteckningar

användas, nämligen

a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med runmärkesrätt

tillverkats i enlighet med de föreskrifter som statens jordbruksnämnd

meddelar för begagnande av dylik rätt;

b) mejerismör, varmed förstås annat vid mejeri tillverkat smör än under

a) sägs; samt

c) lantsmör, varmed förstås smör, som tillverkats annorstädes än vid

mejeri.

Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall — såvitt fråga ej är om lantsmör,

som saluhålles å orten för tillverkningen —- vara angiven på varans

omslag eller på anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Vad sålunda

och i första stycket stadgats gäller icke vid servering.

Med mejeri avses i första stycket företag, som enligt mejeristadgan är att

anse såsom mejeri.

Inhemskt smör får saluhållas under benämning, som angiver eller antyder,

att varan är av särskilt god beskaffenhet, endast om smöret är runmärkt

mejerismör.

Angående saluhållande och märkning av utländskt smör är särskilt

stadgat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

C. Mjölkpulver (torrmjölk) samt koncentrerad (kondenserad) mjölk och

grädde.

46 §.

1 mom. Mjölkpulver (torrmjölk) skall vara framställt av mjölk av hygieniskt

tillfredsställande beskaffenhet genom avlägsnande av däri ingående

vatten.

Mjölkpulver får ej innehålla eller vara tillsatt med annat främmande

ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats

till mjölkpulver.

2 mom. Mjölkpulver får ej saluhållas under benämningen helmjölkspulver

eller liknande benämning, som antyder att varan har särskilt hög

fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 24 gram per 100 gram i

torrsubstansen.

3 mom. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 gram per 100 gram får

saluhållas endast i sluten förpackning, varå fetthalten finnes angiven, samt

får vid förpackningstillfället innehålla högst 5 gram vatten per 100 gram.

Annat mjölkpulver än i nästföregående stycke avses får saluhållas endast

under benämningen skummjölkspulver eller annan benämning, varav

framgår, att varan tillverkats av skummjölk.

b mom. Angående förbud i vissa fall att försälja mjölkpulver, tillverkat

av icke pastöriserad mjölk, stadgas i pastöriseringsförordningen.

47 §.

1 mom. Koncentrerad (kondenserad) mjölk eller grädde skall vara

framställd av mjölk eller grädde av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet

och får ej, utöver socker och andra sockerarter, vara tillsatt med annat

främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts

såsom tillsats till koncentrerad mjölk.

2 mom. Koncentrerad mjölk får ej saluhållas under benämningen koncentrerad

helmjölk eller annan benämning, som angiver att varan har särskilt

hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 7 gram per

100 gram av varan.

3 mom. Koncentrerad mjölk med högre fetthalt än 1 gram per 100 gram

av den färdiga varan och koncentrerad grädde får saluhållas endast i sluten

förpackning, varå fetthalten angivits. Förpackningen skall vidare vara

märkt med uppgift, om varan är sötad eller ej.

Annan koncentrerad mjölk än i nästföregående stycke avses får saluhållas

endast under benämningen koncentrerad skummjölk eller annan benämning,

som angiver att varan är tillverkad av skummjölk.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vid servering.

b mom. Angående förbud i vissa fall att försälja koncentrerad mjölk

eller grädde, tillverkad av icke pastöriserad vara, stadgas i pastöriseringsförordningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

D. Ost.

48 §.

Bestämmelserna i 49—52 §§ gälla ost framställd av komjölk ävensom

smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undantagas

mesost samt ost, som är avsedd att förtäras utan föregående lagring

(färskost).

Ost, som helt eller delvis framställts av annan mjölk än komjölk, så ock

smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om förhållandet

uttryckligen angives. Beträffande ost, vari ingår annat fett än

mjölkfett, stadgas i 57 och 58 §§.

Angående förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastöriseringsförordningen.

49 §.

t mom. Då ost som avses i 48 § första stycket saluhålles, skall den,

därest ej nedan annorlunda stadgas eller undantag medgives av statens

jordbruksnämnd, vara försedd med ursprungsmärke och fetthaltsmärke

samt, då fråga är om annan ost än mjukost och smältost, datummärke.

Märke skall vara anbragt på osten eller, därest osten i detaljhandeln saluhålles

i förpackat skick, å förpackningen.

Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av statens jordbruksnämnd

tilldelats tillverkare eller importör av ost. I märkning för ost, som

införts till riket, skall ingå ordet »Import». Märkning med uppgift om tillverkarens,

förpackarens eller försäljarens namn eller firma och hemvist

är icke erforderlig å ostförpackning, som försetts med ursprungsmärke.

Fetthaltsmärke skall för ost, som innehåller mindre fett än 10 gram per

100 gram torrsubstans utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre

fetthalt någon av beteckningarna 10 +, 20 +, 30 +, 40 +, 45 +, 50 + och

60 +, angivande att osten i torrsubstansen har lägst den fetthalt, som sålunda

angivits.

Datummärke skall innehålla uppgift om dagen för ystningen.

2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning enbart

med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden, att tillverkningen

ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas

äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten.

Bestämmelserna om fetthalts- och datummärke gälla icke ost, som införts

till riket.

3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf meddelas

av statens jordbruksnämnd.

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

50 §.

Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan

att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen

2 — Bittang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

halvfet ost 30 gram per 100 gram,

helfet ost 45 » » 100 »

gräddost, smörost eller annan liknande beteckning 60 gram per 100 gram.

51 §.

Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd

av statens jordbruksnämnd.

52 §.

Saluhålles smältost i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt

med ordet »smältost».

53 §.

1 mom. Mesvara (mesost, messmör) skall vara tillverkad genom indunstning

av vassle (mesmassa), framställd av ko- eller getmjölk.

2 mom. Mesvara, som saluhålles under benämningen gräddmesost eller

gräddmessmör eller annan benämning, vilken antyder att varan har särskilt

hög fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torrsubstans.

Saluhålles varan i förpackning, skall denna vara märkt med uppgift

om lägsta fetthalten i varan.

E. Margarinvaror.

Inledande bestämmelse.

54 §.

Margarinvaror äro enligt denna stadga margarin, margarinost, fettemulsion

och konstister.

I denna stadga förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett;
med

fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölkliknande

vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning sorti helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett.

Margarin.

55 §.

Margarin, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram

samt vara försatt med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan

innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t. 19

Närmare föreskrifter om tillsättande av potatisstärkelse till margarin

meddelas av statens institut för folkhälsan.

Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16

gram per 100 gram.

56 §.

1 inom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —

saluhållas allenast i förpackning, som utvändigt å botten och lock samt å

höjdsidorna är märkt med ordet »Margarin». Botten å förpackningen skall,

därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval

form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd.

2 mom. I detaljhandeln må — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas —

margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning

att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i röd färg av

ordet »Margarin». Varan må dock — förutom i förpackning som i 1 mom.

sägs — utlämnas allenast i omslag, som är märkt med dylik påskrift.

3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackning, skylt,

etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom. sägs, jämväl vara märkt med

ordet »Utländsk».

b mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

Margarinost.

57 §.

Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en

mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor,

som användas vid tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter rörande tillsättande av sesamolja meddelas av statens

institut för folkhälsan.

58 §.

Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor vid

pressningen intryckts ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn så

ock fetthaltsmärke enligt de regler som gälla för ost.

Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan

tillstånd av statens jordbruksnämnd.

Är margarinost av utländsk tillverkning skall osten vid saluhållandet

vara märkt med ordet »Utländsk». Å sådan ost må i stället för tillverkarens

namn vara angivet namnet å den, för vars räkning osten införts till riket.

Fette mulsion.

59 §.

Fettemulsion, som saluhålles, skall innehålla minst 12 gram fett per 100

gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som användas vid

tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter angående tillsättning av sesamolja meddelas av

statens institut för folkhälsan.

Saluhålles fettemulsion under tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder

att varan har särskilt hög fetthalt, skall varan innehålla minst 40

gram fett per 100 gram.

60 §.

Fettemulsion får saluhållas allenast i sluten förpackning, som är märkt

med ordet »Fettemulsion». Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackningen

dessutom vara märkt med ordet »Utländsk».

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

Konstister.

61 §.

Beträffande konstister skall gälla vad i 56 § stadgas om margarin, dock

att förpackning eller omslag, vari varan saluhålles eller utlämnas, samt

skylt eller etikett, som är anbragt å varan, skall vara märkt med ordet

»Konstister» i stället för »Margarin».

Gemensamma bestämmelser.

62 §.

Inom byggnad, där tillverkning av margarinvara äger rum, får ej för

avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter,

som uteslutande innehålla mjölkfett.

Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än mjölkfett

får icke förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu eller

där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där

smör eller ost tillverkas för avsalu.

63 §.

t mom. Margarinvara får ej utbjudas eller försäljas under benämning,

vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och

herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som är registrerat för lantbruksprodukter,

eller, med undantag för orden margarinost och konstister,

annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller eljest häntyder

på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får utbjudande

eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare,

i vars firma ingår ord, som enligt vad ovan sagts är förbjudet.

Vad i första stycket stadgas skall dock icke utgöra hinder för att vid

utbjudande eller försäljning av margarinvara använda varumärke, som

registrerats för varan, innan varumärke, som i första stycket avses, regist
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

rerats för lantbruksprodukt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om användande av firma.

2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får ej å varan

eller dess förpackning, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som

hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som

giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på

lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost

eller fettemulsion saluhållas under tillkännagivande att i varan ingår fett,

framställt ur mjölk.

Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant meddelande

angående fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels halten av ur

mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom

halten av dylika ämnen.

3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt

och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarinvara,

skall varans beskaffenhet uttryckligen angivas. Är varan av utländsk

tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

F. Glass.

64 §.

1 mom. Glass får icke saluhållas, med mindre den färdiga glassblandningen

(glassmassan) före frysningen underkastats värmebehandling (pastörisering)

enligt de anvisningar, veterinärstyrelsen meddelar, samt glassmassan,

där frysningen icke skett inom två timmar efter pastöriseringen,

efter densamma fram till frysningen förvarats vid en temperatur av högst

+ 4° Celsius. Omfrusen glass får icke saluhållas.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från vad i första stycket stadgas

om pastörisering av glassmassan samt därvid föreskriva särskilda

villkor.

2 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100

gram. Annat fettämne får icke användas såsom råvara vid tillverkning av

gräddglass.

G. Kött och andra köttvaror.

65 §.

1 mom. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller

servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur eller från

djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats

under sådana förhållanden, att köttet kan antagas vara skadligt att

förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Till kött räknas i denna stadga icke allenast kött i vanlig bemärkelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av varmblodiga

djur.

2 mom. Kött av djur, som avses i 1 mom., eller vara, som framställts eller

beretts i strid mot bestämmelserna i samma moment, får icke saluhållas

såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas till livsmedel.

Kött eller köttvara, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne.

3 mom. Beträffande beskaffenheten i vissa fall av kött, som saluhålles

eller utbjudes eller som användes vid beredning av föda för servering till

allmänheten eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda, så ock

beträffande beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung

samt beträffande förbud mot viss stämpling eller märkning av kött

eller köttvaror är särskilt stadgat.

66 §.

7 mom. Korv skall, där annat icke framgår av benämningen, vara tillverkad

av kött eller köttvara.

Vattenhalten i korv får icke överstiga 65 gram per 100 gram av den färdiga

varan. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

äger föreskriva, att korv, som saluhålles under viss benämning, skall hava

lägre vattenhalt än sålunda angivits.

Såsom bindemedel i korv får, såvitt annat icke följer av vad nedan i

denna paragraf stadgas, ej användas andra varor än potatismjöl, mjölk,

mjölkpulver och blodplasma och dessa varor icke i större omfattning än

att bindemedlens sammanlagda kvantitet uppgår till högst 4 gram torrsubstans

per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt

för korven i fråga. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t

bestämmer, äger beträffande korv, som saluhålles under viss benämning,

föreskriva, att den icke får innehålla bindemedel.

Korv, som innehåller annat bindemedel än som angivits i nästföregående

stycke eller högre halt av bindemedel än där stadgas, får saluhållas under

förutsättning att bindemedlets art och halten därav angivas å korven eller

å etikett eller anslag, anbragt å eller invid den saluhållna varan. Vad

sålunda stadgats gäller dock icke vid servering.

2 mom. Vattenhalten i blodpudding får icke överstiga 50 gram per 100

gram av den färdiga varan.

Köttfärs skall bestå av malet eller på annat sätt finfördelat kött med eller

utan fett och får, där fråga ej är om köttfärs som saluhålles såsom färdiglagad

mat, icke vara tillsatt med något annat ämne.

67 §.

Kött eller köttvara, som helt eller delvis härrör från annat djur än nötkreatur,

häst, får eller svin, får saluhållas endast under benämning, varav

klart framgår, från vilken djurart varan härrör.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

68 §.

Isterflott är utsmält fett av svin samt får innehålla högst 1 gram fria

fettsyror, beräknade som oljesyra, och högst 0,2 gram vatten och främmande

beståndsdelar per 100 gram av varan.

Smält talg är utsmält fett av nötkreatur. Föreskrifterna i första stycket

om halt av fria fettsyror och vatten skola gälla jämväl smält talg.

H. Fisk.

69 §.

Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryddad

sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med — i stället för

uppgift om innehållets totala vikt — uppgift om innehållets vikt vid förpackningstillfället

utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å

sillen eller strömmingen avlägsnats.

Träkärl, vari salt sill eller strömming inlägges för avsalu annorledes än

i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad,

då nedsaltningen skedde.

Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning

av kärl, vari surströmming saluföres, är särskilt stadgat.

I. Ägg och äggpulver.

70 §.

Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhållas såsom livsmedel endast

under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågelart än

tamhöns.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande ägg eller därav helt eller

delvis framställd vara gälla, att varan icke får saluhållas såsom livsmedel

eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om den härrör

från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaffenhet

att kunna menligt inverka på varan.

71 §.

Till riket införda ägg få saluhållas endast under villkor, att äggen äro

märkta med ordet »Import» eller dettas förkortning »Imp.» samt med namnet

å det land, där de alstrats. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla

ägg, som enligt medgivande av statens jordbruksnämnd få införas ostämplade.

Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt

stadgat.

72 §.

Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita.

Äggpulver får ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som av

kommerskollegium särskilt godkänts för äggpulver.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas

endast under benämning, som angiver detta förhållande.

Vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas skall äga

motsvarande tillämpning beträffande vara, som saluhålles under någon av

följande benämningar, nämligen torkad äggvita, torkad äggula, flytande

äggula samt frusen äggmassa.

J. Spannmålsprodukter.

73 §.

1 mom. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med

färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram innehålla

högst 0,1 gram giftiga växtdelar och högst 0,5 gram andra växtdelar

än sådana, som utgöras av eller härröra från spannmål. Till spannmål

hänföras härvid de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs

och bovete.

Mjöl, som i nästföregående stycke sägs, får i övrigt ej innehålla annat

främmande ämne än sådant, som särskilt godkänts av kommerskollegium

såsom tillsats till det mjöl, varom fråga är.

2 mom. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett

eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna växterna

men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag

än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få

dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vetemjölshalten

understiger 50 gram per 100 gram.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämräl

gryn och flingor av spannmål.

74 §.

Bröd eller annat bakverk, vid vars tillverkning såsom råvara eller tillsats

använts mineralolja eller liknande ämne, får icke saluhållas.

K. Socker och honung.

75 §.

Vara, som saluhålles under benämningen socker utan annan tilläggsbestämning

än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strösocker

etc.), skall utgöras av sackaros och får innehålla endast obetydliga

spår av andra ämnen.

76 §.

Honung skall utgöras av ren bihonung.

Förpackning, vari utländsk honung saluhålles, skall, även om inläggningen

skett här i riket, vara märkt med ordet »Utländsk».

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

L. Saft och sylt.

77 §.

1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola

vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar. Frukt- eller bärmust skall

vara beredd av frukt eller bär.

2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annan bär- eller

fruktsort får dock, utan att detta angives i benämningen, användas såsom

råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av

råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat.

3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om den

eller de frukt-, bär- eller andra växtsorter, som använts såsom råvara. I

uppgiften skall frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i råvarornas

sammanlagda vikt, sättas före frukt-, bär- eller växtsort med

lägre sådan andel. Understiger andelen för viss bär- eller fruktsort 10 gram

per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får

sorten dock icke angivas.

78 §.

1 mom. Saft av citrusfrukt skall innehålla minst 25 gram råsaft och annan

saft minst 35 gram råsaft, allt per 100 gram av den färdiga varan. Med

råsaft förstås härvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom pressning

utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts,

skall mängden härav frånräknas, när den färdiga varans halt av råsaft

bestämmes.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

2 mom. Saft eller saftkoncentrat får icke vara tillsatt med för varan i

fråga främmande färg- eller smakämne.

3 mom. Förpackning, vari saftkoncentrat saluhålles, skall vara märkt

med uppgift om varans koncentrationsgrad.

79 §.

1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter ävensom gelé skall innehålla

råvara av frukt eller bär till en myckenhet motsvarande minst 25

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Sylt, marmelad och mos av annan råvara än citrusfrukter skall innehålla

råvara av frukt, bär eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Om före beredningen från råvaran avlägsnats vatten, fiber eller annan

beståndsdel, vilken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan,

får vikten av vad sålunda avlägsnats medräknas, när den färdiga varans

halt av råvara bestämmes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

2 mom. Har vid beredning av sylt, marmelad, mos eller gelé i mera väsentlig

utsträckning använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas

endast i kärl eller förpackning, märkt med orden »Tillverkad av torkade

bär» respektive »Tillverkad av torkad frukt». Vad sålunda stadgats gäller

dock ej vid servering.

80 §.

Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, frukteller

bärmust, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men som icke uppfyller

de fordringar, som ovan äro angivna för vara med den benämning

varom fråga ar, får ej saluhållas i förpackning, varå förekommer avbildning

av bär eller frukt, något av orden »bär» eller »frukt» eller bär- eller

fruktnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak»,

»med citronsmak», »citrontyp». Vad sålunda stadgats gäller ock avbildning

av annan växtdel, som brukar användas till dylik vara, ävensom namn å

sådan växt.

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp.

81 §.

Saluhållas bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i sluten förpackning,

må å förpackningen i stället för innehållets totala vikt angivas vikten

av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett tillstånd.

82 §.

Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad frukt, torkade bär eller torkade

grönsaker saluhållas, skall vara märkt med orden »Tillverkad av torkad

frukt», respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker».

Förpackning, vari saluhållas fruktkonserver av utländskt ursprung, som

inlagts här i riket, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sverige ompackade

fruktkonserver av utländskt ursprung».

83 §.

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande

berövats värdegivande beståndsdel, får ej saluhållas såsom livsmedel eller

ingå såsom ingrediens i dylik vara.

84 §.

Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln saluhållas endast

med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å förpackningen

eller å anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan.

Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt

med uppgift om den eller de svamparter förpackningen innehåller, dock må

förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter, märkas med

endast varubeteckningen »Biandsvamp».

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 b. 27

N. Ättika.

85 §.

Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig

vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Varan får icke vara försatt

med färgämne och skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram.

Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och annan

ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit

skola vara framställda genom ättik jäsning av den vara, som benämningen

angiver.

För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per

100 gram får saluhållas endast i förpackning av sådan beskaffenhet och

märkt på sådant sätt, som giftstadgan föreskriver.

Ättika, som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av ättiksyra

och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas

endast i förpackning, märkt med orden »Utspädd ättika» jämte uppgift

om ättiksyrahalten.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

86 §.

1 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna stadga och de föreskrifter

som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) tillkommer

i högsta instans medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den

fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Myndigheterna

i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela

nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan

för livsmedelskontrollen samt har i sådan egenskap bland annat att utföra

systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels

sammansättning.

87 §.

Länsstvrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provinsialläkaren

och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder

samt i 88 § omförmälda befattningshavare fullgöra sina åligganden i

avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelse att,

där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller

på annat sätt kommer till länsstyrelses kännedom, att missförhållanden

förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att

tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande.

88 §.

Inom varje hälsovårdsområde utövas livsmedelskontrollen av hälsovårdsnämnden.

som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som saluhållas inom

området.

Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,

köpings- och municipalläkare, distriktsveterinär och stadsveterinär att medverka

vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som

närmare föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

89 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid livsmedelskontrollen samt att,

da anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan

till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig

handräckning.

90 §.

Envar som framställer, förpackar eller förvarar livsmedel eller råvaror

till livsmedel för avsalu eller saluhåller livsmedel eller livsmedelsråvaror

eller som driver servering är skyldig att bereda hälsovårdsnämnd och Övriga

myndigheter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan

myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, förpacknings-,

lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt biträde

vid provtagning.

91 §.

1 mom. Misstänker hälsovårdsnämnd, att anledning till anmärkning

föreliggei mot sundhetsförhållandena vid sådan lokal för framställning eller

beredning av livsmedel för avsalu eller servering, vilken är belägen utom det

hälsovårdsområde, där nämnden verkar, men från vilken varor dit levereras,

bör nämnden anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden i det område,

där lokalen är belägen. Det åligger denna senare nämnd att skyndsamt

vidtaga den åtgärd, som kan anses påkallad, samt giva den förra nämnden

del av vad i ärendet åtgjorts.

Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid lokal, som avses i första

stycket, eller vid inom hälsovårdsområdet belägen lokal för framställning

eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering giva anledning till allvarlig

anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda, att produkter

från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom

hälsovårdsområdet.

2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst

slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom

hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livsmedlet

saluhålles inom samma område.

3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud som i 1 eller 2 mom. sägs,

skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

hälsovårdsområde, varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri

eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen.

92 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, så ock annan myndighet eller befattningshavare,

som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger

var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel,

avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning

mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov

av livsmedel å sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån livsmedel

bruka införas till området för försäljning eller servering.

2 mom. Provtagning skall om möjligt försiggå i närvaro av varans innehavare

eller ställföreträdare för denne. Om innehavaren eller hans ställföreträdare

så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av

varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren

eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så

begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

Framgår vid undersökning av prov, att förseelse mot denna stadga blivit

begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader

för provtagning och undersökning.

3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet,

som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

b mom. Anvisningar för provtagning och undersökning av prov meddelas

av statens institut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta

och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av

landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen

kan uppdragas.

93 §.

I avvaktan på utgången av undersökning, som i 92 § sägs, äger hälsovårdsnämnden

förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan misstänkas

vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

94 §.

1 mom. Anträffas å allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande

eller yrkesmässig framställning, förpackning eller beredning av livsmedel

eller för servering eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel förvaras

för avsalu eller servering, livsmedel, som jämlikt 7, 38, 65 eller 70 §

ej får saluhållas, skall hälsovårdsnämnden omhändertaga varan. Vad sålunda

stadgats skall gälla även när vara, som nyss sagts, anträffas å allmän

väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden,

som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel

eller att serveras.

Har jämlikt 91 § förbud meddelats att i visst hälsovårdsområde saluhålla

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

livsmedel av visst slag och från viss plats och anträffas dylikt livsmedel

inom hälsovårdsområdet å plats eller i lokal, som i första stycket sägs,

under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att inom hälsovårdsområdet

försäljas såsom livsmedel eller serveras, skall hälsovårdsnämnden

omhändertaga varan.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prövas erforderligt, omhändertaga

ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom hälsovårdsområdet tillverkas,

saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 13 eller 15 §.

3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom.

omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål,

för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas

under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske under nämndens kontroll.

Skäliga kostnader härför skola gäldas av varans innehavare.

I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens

försorg på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att förstöras

eller, där så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll

användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan

åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare.

95 §.

Beslut om förbud, som i 91 eller 93 § sägs, så ock om omhändertagande

jämlikt 94 § får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande eller ock

av sådan ledamot av nämnden eller sådan hos nämnden anställd tjänsteman,

som därtill av nämnden förordnats, men skall anmälas för nämnden

vid dess nästinfallande sammanträde.

96 §.

Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som

är avsett att försäljas eller serveras, eller bedriver servering, är pliktig att

på anmodan av hälsovårdsnämnden eller ledamot av eller tjänsteman vid

nämnden eller tjänsteläkare eller tjänsteveterinär, varom förmäles i 88 §

andra stycket, uppgiva, från vem han mottagit livsmedlet eller däri ingående

beståndsdelar.

97 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att livsmedel saluhållits under benämning, som

jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i 8 kap. denna stadga icke får användas

för varan i fråga, eller i förpackning, som icke är märkt på sätt,

som i denna stadga är föreskrivet för varan, eller eljest i strid mot denna

stadgas bestämmelser eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall underrättelse

härom ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan.

98 §.

I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, där hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad äro gällande, hälsovårdsnämnden, där

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller

uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla uppgift

om anledningen till densamma och skall, där så kan ske, delgivas

senast dagen före sammanträdet och i varje fall i så god tid, att vederbörande

utan svårighet hinner inställa sig vid detsamma. I kallelsen må

utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen

delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden

ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda

viten meddelas.

99 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna

råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som

finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med stöd av densamma

utfärdade föreskrifter. Föreläggande eller förbud skall, där fråga

är om beskaffenheten hos lokal, som för livsmedelshantering upplåtits med

nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren. Detsamma skall gälla sådan fast

inredning i dylik lokal, som tillhör fastighetsägaren. Föreläggande eller

förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse

särskild påföljd bestämd i denna stadga eller annan allmän författning

eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av denna stadga, äger

nämnden i föreläggandet eller förbudet föreskriva vite för sådan underlåtenhet.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och fullgör

han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden

erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med

sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta

verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

100 §.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga,

att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är

påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden därom.

Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhändertagas

av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på

nämndens beslut i frågan.

101 §.

f

Beträdes någon med förseelse mot denna stadga eller med stöd av densamma

meddelad föreskrift, bör anmälan därom göras till hälsovårdsnämnden,

som bör genom tjänliga föreställningar söka åstadkomma rättelse.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

10 kap. Lokala föreskrifter.

102 §.

Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning i 103—107 §§

sägs särskilda föreskrifter fastställas för visst hälsovårdsområde eller del

därav.

I föreskrift, som i första stycket sägs, må stadgas, att jämväl lokal för

försäljning, förpackning eller förvaring av andra livsmedel än dem, som

omförmälas i 8 § första stycket under c), skall anmälas till eller godkännas

av hälsovårdsnämnd.

I övrigt må föreskrifter, som avses i första stycket, angå allenast följande

frågor:

a) beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal, fast saluplats eller

fordon för försäljning eller servering av livsmedel eller för framställning,

beredning, förpackning eller förvaring av livsmedel, avsedda för försäljning

eller servering, ävensom skötseln av dylik lokal, saluplats eller fordon och

däri befintliga redskap;

b) hygieniska föreskrifter för personal, som är sysselsatt i livsmedelshantering;
c)

begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag av livsmedelslokaler

eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt.

Föreskrift som nu sagts får ej innebära hinder att saluhålla livsmedel,

som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livsmedlet erforderligt

skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, i samma

lokal eller på samma plats som andra varor av vad slag som helst. Dock

må såsom förutsättning härför stadgas, i fråga om mjölk och grädde så

ock andra livsmedel, där detta med hänsyn till varans beskaffenhet kan

anses erforderligt, att varan skall förvaras i lätt rengörbart utrymme, försett

med erforderliga anordningar för kylning av varan, samt i fråga om

djupfrysta livsmedel, att för varornas förvaring användas anordningar för

att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Föreskrift angående fordon, vilken meddelas med stöd av tredje stycket

under a), får ej avse fordon, som användes vid kringföringshandel.

Det åligger länsstyrelser och hälsovårdsnämnder att verka för, att lokala

föreskrifter, som avses i denna paragraf, antagas inom varje hälsovårdsområde,

där med hänsyn till förhållandena inom området behov därav

förefinnes.

103 §.

Föreskrift, som i 102 § sägs, antages på förslag av hälsovårdsnämnden

eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i landskommun av

kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 33

Inom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad

äro tillämpliga, antages föreskrift av municipalfullmäktige.

Föreskrift skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vägras

fastställelse skall skäl därtill givas.

104 §.

Till ledning för utarbetande av föreskrifter jämlikt 102 § fastställer

Kungl. Maj:t, sedan denna stadga utfärdats, en normallivsmedelsordning.

Förslag till föreskrift, som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande

bestämmelse i normalordningen eller innehåller bestämmelse, som saknas

i samma ordning, bör ej föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämnden

inhämtat yttrande av länets samarbetsråd för livsmedelshygien, där

sådant finnes inrättat, eller eljest från sådana näringslivets organisationer

inom länet, vilkas intressen beröras av föreskriften.

105 §.

Finner länsstyrelsen föreskrift jämlikt 102 § av behovet påkallad inom

visst hälsovårdsområde, äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik föreskrift,

varvid yttrande som avses i 104 § andra stycket bör inhämtas. Förslaget

underställes därefter stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige, kommunalstämman,

municipalfullmäktige). Gillas därvid förslaget, sedan

hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats, har länsstyrelsen att utfärda föreskriften.

Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen ändock förordna

i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts

prövning.

106 §.

Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av länsstyrelsen

på hälsovårdsområdets bekostnad införas i länskungörelserna och

insändas i tre exemplar till envar av inrikesdepartementet, medicinalstyrelsen,

statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen.

Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet, i stad med magistrat

magistraten, i annan stad kommunalborgmästaren, i municipalsamhälle

municipalnämnden samt i landskommun kommunalnämnden att skyndsamt

låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka

kommunala meddelanden för kommunen intagas, samt att tillse att exemplar

av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare.

107 §.

Bestämmelserna i 103—106 §§ skola äga tillämpning även i fråga om

upphävande eller ändring av föreskrift, som avses i 102 §.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

/ mom. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder livsmedel för avsalu eller servering

i strid mot bestämmelserna i 3 eller 4 § eller 65 § 1 inom.;

2) den som saluhåller eller till annan överlämnar livsmedel i strid mot

bestämmelserna i 7 eller 38 §, 65 § 2 mom. eller 70 §;

3) den som saluhåller livsmedel under benämning, som avses i 35 §,

utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga;

4) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 51 §, 58 § andra

stycket, 64 § 1 mom. första stycket sista punkten samt 74 och 83 §§;

5) den som eljest saluhåller visst slag av livsmedel eller livsmedel med

viss benämning i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna

stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag eller med ifrågavarande

benämning, som saluhålles;

6) den som saluhåller livsmedel i förpackning utan att förpackningen

är av sådan beskaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga

kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet.

Förutsättning för ansvar jämlikt någon av punkterna 2)—5) här ovan är,

att vederbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet.

2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt någon av punkterna 1)—5) i 1

inom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen

gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med

överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egendom,

som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall

domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den förvaras,

vara förverkat.

109 §.

Med dagsböter straffes ock

1) den som bryter mot bestämmelserna i 6 §;

2) den som eftersätter honom jämlikt 9 § åliggande anmälningsskyldighet

eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oiåktig uppgift eller

som, där jämlikt 9 § 2 mom. erfordras bevis av hälsovårdsnämnd om godkännande

av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan

att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

3) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 11 och 12 §§ samt 13

§ 1 och 2 mom;

4) innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel,

som avses i 13 § 3 mom., om han åsidosätter föreskrift, som meddelats med

stöd av samma moment;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

5) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 14—17 §§;

6) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 18—20 §§ och 24 §

andra och tredje styckena;

7) den som under arbete, som avses i 25 §, icke iakttager noggrann renlighet;
8)

den som bryter mot någon av bestämmelserna i 26 § andra stycket

samt 33, 34, 37, 62 och 63 §§;

9) den som bryter mot bestämmelsen i 96 § eller mot förbud, som meddelats

med stöd av 91 eller 93 §.

no §.

Åsidosätter någon bestämmelse i 23 § andra stycket eller 24 § första

stycket, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

111 §•

I föreskrift, som avses i 102 §, får stadgas påföljd av böter högst trehundra

kronor eller av dagsböter för överträdelse av föreskriften.

112 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga

eller av föreskrifter, som avses i 102 §, eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens

utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,

vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare eller

veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning

enligt denna stadga.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

113 §.

Böter eller viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrift, som

avses i 102 §, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 108 § 2

mom. utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

114 §.

över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller enligt föreskrift,

som avses i 102 §, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad

från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs,

eller eljest jämlikt denna stadga, så ock beslut av kommerskollegium, var
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

igenom begärt godkännande av vara eller ämne såsom tillsats till livsmedel

vägrats eller sådant godkännande återkallats eller förenats med villkor,

må överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit

till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden erhöll del av

beslutet, över annat beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i

5 §, må klagan icke föras.

Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna, att beslut, som av

nämnden eller länsstyrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan

hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 94 § 3 mom.

andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del

av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, får åtgärden dock icke

företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan

avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära

olägenheter.

12 kap. Övergångsbestämmelser.

115 §.

Denna stadga skall, i den mån annat icke framgår av vad nedan i detta

kapitel stadgas, träda i kraft den 1 januari 1952.

116 §.

Såsom godkännande av lokal jämlikt 9 § skall gälla av hälsovårdsnämnd

enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat tillstånd att taga lokalen i

bruk, för såvitt hälsovårdsnämnden icke av särskild anledning förordnar,

att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum.

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke

erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt

9 § livsmedelslokal, som är i bruk den 1 januari 1952, användas för samma

ändamål så länge den i lokalen bedrivna rörelsen innehaves av samma person

som vid angivna tidpunkt, dock att hälsovårdsnämnden, där särskilda

skäl föreligga därtill, äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga

rum. överlåtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske

på samma sätt som i 9 § stadgas beträffande ny lokal.

117 §.

Bestämmelserna i 4 och 6 §§ skola träda i kraft den 1 juli 1952. Beslut

enligt 5 § må meddelas efter den 30 juni 1951, dock med verkan tidigast

från den 1 juli 1952. Förteckning, som avses i 5 § sista stycket, skall vara

offentliggjord senast den 1 mars 1952.

118 §.

Bestämmelserna om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i 8

kap., så ock bestämmelserna i 46 § 3 mom., 47 § 3 mom., 79 § 2 mom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

och 85 § sista stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som tillverkas

inom riket eller införas till riket efter den 1 januari 1952. I fråga

om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestämmelser

alltjämt tillämpas.

119 §.

Bestämmelserna om märkning av livsmedelsförpackning i 27—34, 42,

45 och 52 §§, 53 § 2 inom., 76 § andra stycket, 77 § 3 mom., 78 § 3 mom.,

82 § och 84 § andra stycket skola äga tillämpning allenast å förpackningar,

i vilka livsmedel efter den 1 januari 1952 inläggas inom riket

eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gällande

bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer må för viss

tid, dock längst till den 1 januari 1954, medgiva undantag från vad som

föreskrives i de i första stycket omförmälda stadgandena.

120 §.

Bestämmelserna i 66 och 67 §§ skola icke träda i kraft, förrän kungörelsen

den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning

och försäljning av charkuterivaror, m. in., upphört att gälla.

121 §.

Genom denna stadga upphävas

förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot

användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen

och fodermedel;

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln

med ost;

kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vattenhalten

i smör;

förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen

av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister,

m. in.;

kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till

fiskkonserver för avsalu, in. in.;

kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till

konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu;

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av

kärl till fruktkonserver;

kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående

kringföringshandel med kött och charkuterivaror;

kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser

angående tillverkning av och handel med ost;

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående

grädde och korv.

122 §.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan,

stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med

utgången av år 1951.

Varje hälsovårdsområde, inom vilket gälla föreskrifter, som utfärdats med

stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans

ämnesområde, skall snarast möjligt efter det livsmedelsstadgan utfärdats

och normallivsmedelsordning fastställts undersöka, i vad mån de nya bestämmelserna

böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga

härav betingade åtgärder.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

39

2) Förslag

till

Förordning

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, dels att 10—12 och 45—47 §§ hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels ock att 1, 27, 35 och 52 §§

samma stadga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Varje stad--------—

För detta — --—- — —--—

Det åligger —---------

Stadsfullmäktige må —----

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband

därmed stående sjukvård samt med

tillsyn å djurs vård och behandling

är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

—- i staden,

öppet vatten.

— ordning meddelade.

----annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åtgärder

för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband därmed

stående sjukvård samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är särskilt

stadgat.

27 §.

Med dagsböter — —• — ------å

lägenhetsinneliavare, som — — -----

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelserna

i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom.

första stycket samt 7 mom. eller beträffande

dryckesvara mot någon av

bestämmelserna i samma paragrafs

6 mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

27 §.

förseelsen,

—--— eller kanal;

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 35 §§ SFS t944: 221 samt beträffande 27 och

52 §§ SFS 1941:655.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse:)

den som, förrän hälsovårdsnämnden

lämnat sitt tillstånd därtill, tager

i bruk lägenhet, som i 11 § 1

mom. avses, eller som, beträffande

dylik lägenhet eller där använda redskap,

förvaringskärl och andra tillbehör,

bryter mot någon av bestämmelserna

i samma paragrafs 2 mom.

eller som, i strid mot stadgandet i

paragrafens 3 mom., vid förvaring,

transport, uppläggning eller annan

hantering av vara, som är avsedd att

försäljas såsom födoämne, icke iakttager

tillbörliga försiktighetsmått till

förekommande av varans förorening;

den som under arbete, som i 12 §

1 mom. avses, icke iakttager noggrann

renlighet;

den som beträffande avträde —- —

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet

att efterkomma förbud, föreskrift

eller anvisning, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av

8 § 10 mom., 9 § 4 inom., 10 § 3 mom.

andra stycket, 16 § 2 mom. första

stycket, 20 § 1 mom. andra stycket,

21 § andra stycket, 23 a § samt 25 §

5 mom. andra stycket.

(Föreslagen lydelse:)

— —--nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet

att efterkomma förbud, föreskrift

eller anvisning, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av

8 § 10 mom., 9 § 4 mom., 16 § 2 mom.

första stycket, 20 § 1 mom. andra

stycket, 21 § andra stycket, 23 a §

samt 25 § 5 mom. andra stycket.

35 §.

Varje kommun----— —

För detta----—----

Det åligger-------- —

Kommunalfullmäktige eller,--

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn

å djurs vård och behandling är

särskilt stadgat.

35 §.

—■ — — inom området.

- öppet vatten.

— del därav.

-— annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åtgärder

för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är särskilt

stadgat.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

52 §. 52 §.

Med dagsböter--------- — å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som---------eller kanal;

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelserna

i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första

stycket samt 7 mom. eller beträffande

dryckesvara mot någon av bestämmelserna

i samma paragrafs 6

mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

den som beträffande lägenhet, som

i 46 § 1 mom. sägs, eller dår använda

redskap, förvaringskärl och andra

tillbehör bryter mot någon av bestämmelserna

i samma paragrafs 2

mom. och den som i strid mot stadgandet

i paragrafens 3 mom. vid förvaring,

transport, uppläggning eller

annan hantering av vara, som är avsedd

att försäljas såsom födoämne,

icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått

till förekommande av varans

förorening;

den som under arbete, som i 47 §

1 mom. avses, icke iakttager noggrann

renlighet;

den som bryter mot stadgandet —

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet

att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av 43 § 9 inom.,

44 § 3 inom., 45 § 3 mom. andra

stycket eller 49 a §.

--—--nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet

att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,

44 § 3 inom. eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

3) Förslag

till

Förordning

om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen

av dessa varor.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

I denna förordning förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett;
med

fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölkliknande

vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfetl;

med margarinvara, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister.

Införsel och utförsel.

2 §•

1 mom. Margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, får

icke från tullverket utlämnas, med mindre varan antingen är, då den hit

inkommer, innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt

så märkt, som i livsmedelsstadgan föreskrives, eller ock inom trettio dagar

från den dag, då varan enligt tullstadgan skall anses hava mottagits av tullanstalten,

varder genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal

innesluten i förpackning, som nyss nämnts.

Med varuhavaren förstås i denna förordning mottagaren av varan eller,

om mottagaren är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över

varan, denne.

Från utrikes ort inkommande margarinost må ej från tullverket utlämnas,

med mindre varan, då den hit inkommer, är så märkt som i livsmedelsstadgan

föreskrives.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 43

2 mom. Som ytterligare villkor för utlämnande från tullverket av vara,

som i 1 inom. avses, skall gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande

varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan.

Varans beskaffenhet i nu angivna hänseenden skall styrkas med

intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sadant intyg,

må varan på varuhavarens bekostnad genom tullanstaltens försorg undersökas

för utrönande, huruvida varan med hänsyn till nyss berörda bestämmelser

kan från tullverket utlämnas.

3 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande

konstister, som införes under sådana förhållanden, att tull därför icke

skall utgå.

3 §•

Har i anmälan till tullklarering vara upptagits under oriktig uppgift om

dess beskaffenhet, får ompackning och märkning, som i 2 § avses, ej äga

rum, med mindre av omständigheterna framgår, att den oriktiga uppgiften

icke lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna

1 nämnda paragraf.

4 §■

Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning och märkning enligt

2 § skall av varuhavaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrättningar

är stadgat beträffande ersättning för annan tullkontrollförrättning

än visitation, med iakttagande att ersättning utgår, även där tillsynen utövats

å tullkontrolltid.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren

inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning,

under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån

varan kommit, under förutsättning dels att varan icke i syfte att undandragas

tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf anmälts till tullklarering

under oriktig uppgift om beskaffenheten, dels ock att, där varan

i fråga om sammansättning eller beskaffenhet avviker från bestämmelserna

1 livsmedelsstadgan, av omständigheterna framgår, att varuhavarens avsikt

icke varit att undandraga varan tillämpning av samma föreskrifter.

Där ej varan inom föreskriven tid blivit oinpackad och märkt, på sätt i

2 § sägs, eller ock återutförd, vare den, jämte emballage och kärl, hemfallen

till kronan.

6 §•

I annat fall än i 5 § sägs, må utförsel från riket icke ske av margarin,

fettemulsion eller konstister, med mindre varan är innesluten i förpackning

av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som för varje fall

stadgas i livsmedelsstadgan, eller av margarinost, med mindre varan är

märkt som i samma stadga föreskrives.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

För utförsel i annat fall än i 5 § sägs av margarinvara skall därjämte

gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansättning

och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Nämnda förhållanden

skola styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes.

Företes ej sådant intyg, skall vad i 2 § 2 mom. sista punkten sägs

äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Finnes från utrikes ort inkommande margarinvara ej i fråga om sammansättning

eller beskaffenhet överensstämma med föreskrifterna i livsmedelsstadgan,

skall vederbörande tullanstalt, där den icke finner av omständigheterna

framgå, att varuhavarens avsikt ej varit att undandraga

varan tillämpning av dessa föreskrifter, genast anmäla förhållandet hos

allmänne åklagaren.

Likaledes åligger det tullanstalten att genast hos allmänne åklagaren

anmäla, då från utrikes ort inkommande margarinvara i anmälan till tullk

lar er ing upptagits under oriktig uppgift om beskaffenheten och anledning

finnes misstänka, att detta skett i syfte att undandraga varan tilllämpning

av bestämmelserna i 2 §, eller då tullanstalten finner föreskrifterna

i 6 § vara åsidosatta i fråga om vara, som hos anstalten anmälts till

utförsel.

Tillverkningskontroll.

8 §.

Tillverkningen inom riket av margarinvaror står under särskild kontroll

av statens institut för folkhälsan. Vad sålunda stadgats gäller dock ej tillverkning

allenast till förbrukning i eget hushåll.

9 §.

Då hälsovårdsnämnd godkänt lokal för tillverkning av margarinvara,

åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända

underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt

tillverkarens uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverkningen.

10 §.

Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik i landet,

dar margarinvara tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna

handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt

att utföra sådana undersökningar av dessa prov, som äro erforderliga för

kontrollen av efterlevnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser. Då prov

insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse, att förpackningen

är så märkt, som livsmedelsstadgan föreskriver, samt att å varan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning,

uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid mot 63 § livsmedelsstadgan.

11 §•

Angående provtagning och undersökning av prov samt skyldighet att

ersätta kostnader därför skola bestämmelserna i 92 § livsmedelsstadgan

gälla.

12 §.

Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar margarinvara

är skyldig att enligt de närmare bestämmelser som meddelas av

statens institut för folkhälsan över tillverkningen föra bok, upptagande de

myckenheter av olika fettämnen, samt av smör, grädde, mjölk, potatisstärkelse,

sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen.

Bok, som i första stycket sägs, skall vid anfordran hållas tillgänglig för

den, som jämlikt förordnande av statens institut för folkhälsan för institutets

räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

13 §.

Med dagsböter straffes

den som till riket inför eller söker införa margarinvara, som till utseende

eller beskaffenhet strider mot föreskrifterna i 2 § 2 inom., och ej förmår

visa, att hans avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av sagda

bestämmelser,

den som i avgiven anmälan till tullklarering upptager margarinvara under

oriktig uppgift om varans beskaffenhet och ej förmår visa, att den oriktiga

uppgiften ej lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna

i 2 §,

den som från riket utför eller söker utföra margarinvara, som enligt 6 §

ej får utföras från riket.

Sker varuinförsel, varom i denna paragraf sägs, under omständigheter,

som innebära olovlig införsel enligt gällande bestämmelser för olovlig varuinförsel,

skola de i sådant avseende meddelade föreskrifterna lända till

efterrättelse.

Fälles någon till ansvar jämlikt första stycket, äger domstolen tillika förklara,

att det varuparti, som överträdelsen gäller, skall helt eller delvis vara

förverkat. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas,

skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den förvaras,

vara förverkat.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

14 §.

Med dagsböter straffes jämväl den, som åsidosätter honom jämlikt 12 §

åliggande skyldighet.

15 §.

Den som medverkar i den statens institut för folkhälsan enligt denna förordning

åliggande särskilda tillsynen över margarintillverkningen får ej

röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd

för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

16 §.

Böter, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 13 § sista stycket

utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

17 §.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes påkallat, vill

Kungl. Maj :t i särskilt fall medgiva undantag från föreskrift, som meddelats

i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

47

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tjugo

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 340 av herr Persson, Karl, in. fl.,

nr 345 av herr Herlitz,

nr 346 av herr Nordenson,

nr 349 av herr Lindblom m. fl.,

nr 350 av herr von Heland m. fl.,

nr 351 av herr Spetz,

nr 352 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.,

nr 353 av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl.,

nr 354 av herrar Cassel och Eskilsson samt

inom andra kammaren

nr 448 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

nr 449 av herr Huss,

nr 460 av herr Håstad m. fl.,

nr 461 av herrar Rosén och Strandh,

nr 462 av herr Kollberg m. fl.,

nr 463 av fru Johansson i Skövde m. fl.,

nr 464 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,

nr 465 av fru Boman och herr Birke,

nr 466 av herr Sandberg m. fl.,

nr 650 av herr Nordkvist m. fl. och

nr 651 av herr Huss.

V

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen

för de delar av Kungl. Maj:ts förslag, som motionärernas yrkanden

i varje särskilt fall avse.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet har till utskottet inkommit skriftliga framställningar från

statens jordbruksnämnd, Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska

industrikontor, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, samarbetskommittén

för byggnadsfrågor, Svenska konservtekniska föreningen samt från Förbundet

Allnordisk folkhälsa, Svenska vegetariska föreningen och Svenska

frisksportförbundet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet har därjämte uppvaktats av representanter för Stockholms

handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Svenska fiskhandelsförbundet,

Svenska glasstillverkareförbundet och Sveriges musteriförbund. I samband

med uppvaktningarna hava från förbunden överlämnats skriftliga

framställningar till utskottet.

A. Inledning.

I vårt land saknas alltjämt en sammanfattande lagstiftning, som reglerar

livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering och andra frågor

som beröra framställning av och handel med livsmedel. De bestämmelser,

som finnas härom, äro fördelade på ett stort antal författningar. Yrkanden

ha från många håll framställts, att åtgärder måtte vidtagas för att få till

stånd en förbättrad, enhetlig livsmedelslagstiftning.

Redan år 1916 tillkallades en kommitté för ändamålet. Denna avgav den

28 november 1921 ett betänkande med förslag till en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning,

oinfattande livsmedelslag, livsmedelsstadga, livsmedelskontrollförordning

och ett flertal tillämpningskungörelser. Förslaget blev

föremål för remissbehandling men föranledde icke någon åtgärd.

Under de följande åren gjordes från olika håll framställningar om slutförande

av arbetet på en livsmedelslagstiftning. Bl. a. hemställde 1936

års riksdag i skrivelse till Ivungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter

planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma år tillsattes en ny

kommitté för detta ändamål. Kommittén, som antog namnet livsmedelslagstiftningssakkunniga,

framlade den 4 juli 1941 sitt slutbetänkande, benämnt

betänkande med förslag till livsmedelsstadga in. m. (SOU 1941: 22).

Betänkandet upptog förslag till livsmedelsstadga samt till vissa ändringar

i olika gällande författningar ävensom ett förslag till normalmatvarustadga,

avsedd att tjäna som mönster för kommunala föreskrifter i ämnet.

Betänkandet blev föremål för remissbehandling, varvid förslaget i flertalet

yttranden i huvudsak tillstyrktes. Med hänsyn särskilt till kristidsförhållandena

föranledde det emellertid icke någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.

Efter krigets slut gjordes framställningar från olika håll om lagstiftningsarbetets

fullföljande. Under tiden hade emellertid utvecklingen

fortskridit, så att nya problem i samband med livsmedelslagstiftningen trätt

i förgrunden. En överarbetning av förslaget genom nya sakkunniga befanns

nödvändig. En ny kommitté tillsattes den 6 februari 1948. Kommittén, som

antog benämningen 7.948 års livsmedelssakkunniga, avgav den 26 september

1949 betänkande med förslag till ny livsmedelsstadga m. in. (SOU 1949: 43).

Huvuddelen av 1949 års förslag — liksom 1941 års förslag — upptages

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

49

av en livsmedelsstadga, avsedd att utfärdas av Kungl. Maj :t efter riksdagens

körande. I denna livsmedelsstadga ha -— i väsentligt utvidgad form

— intagits de bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga, som äro införda

under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror» samt vidare bestämmelser

i giftstadgan, förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i

vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med

födoämnen och fodermedel jämte åtskilliga andra författningar. Härjämte

ha upptagits åtskilliga nya bestämmelser, exempelvis om märkning av livsmedel.

Vissa författningar rörande livsmedel avses dock alltjämt skola bestå

vid sidan av livsmedelsstadgan, bl. a. bestämmelserna om pastörisering

av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt lagen den 11 maj

1934 angående köttbesiktning och slakthus med tillhörande författningar.

Under ärendets beredning i inrikesdepartementet har 1948 års livsmedelssakkunnigas

förslag till livsmedelsstadga omarbetats, varvid förslaget i

vissa hänseenden starkt beskurits.

B. Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till livsmedelsstadga.

I denna stadga ha sammanförts åtskilliga bestämmelser, som

avses skola inom hela riket gälla beträffande livsmedel. Bestämmelserna

avse i viss utsträckning hygieniska åtgärder och äro delvis hämtade

från hälsovårdsstadgan och giftstadgan. De upptaga bl. a. allmänna föreskrifter

om livsmedels beskaffenhet ur hygienisk synpunkt, om vissa slag av

lokaler, där livsmedel framställas, beredas, förpackas, försäljas, serveras eller

förvaras, om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel m. m.

I fråga om tillsatser till livsmedel föreslås ett särskilt prövningsförfarande,

som avses skola handhas av kommerskollegium. Andra bestämmelser äro

av övervägande ekonomisk natur och avse att ge konsumenterna ökade

garantier för att de livsmedel, som saluhållas i den allmänna handeln, äro

av god kvalitet. Hit hör en mängd föreskrifter om viktigare livsmedels

sammansättning och beskaffenhet samt om märkning av förpackningar,

i vilka livsmedel saluhållas. Slutligen ha i livsmedelsstadgan införts bestämmelser

om livsmedelskontrollen, delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

I livsmedelsstadgan har förutsatts, att densamma skall kunna kompletteras

genom lokala föreskrifter, livsmedelsordningar, som antagas inom

vederbörande hälsovårdsområde och fastställas av länsstyrelse. Innehållsmässigt

har emellertid utrymmet för dessa lokala föreskrifter i viss mån

begränsats i förhållande till vad nu gäller. Livsmedelsstadgan avses dessutom

skola utgöra en grundval för en allmän översyn av nu förefintliga

lokala föreskrifter i dessa hänseenden i syfte att undanröja vissa olikheter

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. .9 samt. 2 avd. Nr 3b.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr o4.

dem emellan som icke kunna anses sakligt betingade. Särskilda åtgärder

för detta ändamål förutsättas bliva vidtagna.

De övriga författningar, som propositionen avser, äro i huvudsak att

anse såsom följ dförfattningar till livsmedelsstadgan.

C. Allmänna synpunkter.

19^8 års livsmedelssakkunniga.

Redan 1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo med skärpa,

att den egentliga livsmedelslagstiftningen vägledes av två olika huvudsynpunkter,

nämligen ekonomiska och hygieniska. Å ena sidan har man att

beakta allmänhetens intresse att omkostnaderna för livsmedlens framställning

och distribution i möjligaste mån hållas nere. Ett sådant förbilligande

får emellertid icke drivas så långt, att varornas kvalitet sänkes under vad

som kan anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos varorna är deras

näringshygieniska beskaffenhet. En hög varukvalitet i hygieniskt avseende

kommer i de flesta fall att medföra stegrade omkostnader. Det låter sig

alltid säga, att livsmedlens hygieniska beskaffenhet skall vara oklanderlig.

Man får emellertid icke glömma, att de praktiska åtgärder, vilka krävas

för att genomföra detta önskemål, samtidigt ha en återverkan på det ekonomiska

området och kunna inverka på såväl produktion som distribution

och konsumtion. Uppställde man t. ex. kravet på att mjölk skulle saluföras

färsk och helt eller nästan bakteriefri, bleve i stort sett försäljningen omöjliggjord.

På liknande sätt komma hygieniska föreskrifter i allmänhet att i

växlande utsträckning påverka framställning, transport, förvaring, distribution

och handel med livsmedel och därigenom även priser och efterfrågan

å desamma o, s. v. Den aktuella livsmedelslagstiftningen är ett uttryck för

det rådande samspelet eller växelverkan mellan vitt skilda synpunkter och

intressen. Åtgärder, vidtagna i ett syfte, kunna här komma att sträcka sina

verkningar långt över det område, som från början närmast avsågs. Det

är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en livsmedelslagstiftning söka

åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan många olika, i och för

sig välmotiverade intresseståndpunkter.

En utan tvivel mycket viktig fråga, som berörts i åtskilliga yttranden,

är vilka författningar, som böra ingå i en livsmedelslagstiftning. Man har

framhållit att 1941 års förslag utelämnat åtskilliga bestämmelser, som i och

för sig lämpligen borde höra till en livsmedelslagstiftning. Bland sådana

bestämmelser ha nämnts de, som röra margarinlagstiftningen och pastöriseringsförordningen.

Uppenbarligen är den gränsdragning, som de nuvarande

sakkunniga givit livsmedelsstadgan, vidare än den tidigare kommitténs.

I huvudsak ha emellertid endast intagits författningsbestämmelser,

vilka beröra varor, som saluhållas. Det är dessas sammansättning och

beskaffenhet som i första hand är av intresse. Endast mera undantagsvis

ha de sakkunniga däremot ansett sig böra göra detaljbestämmelser rörande

tillverkning och produktion. I allmänhet ha också tekniska anvisningar

rörande olika förfaringssätt uteslutits. Utgående från dessa synpunkter ha

bestämmelser rörande margarin ansetts böra inflyta i livsmedelsstadgan

medan däremot pastöriseringsförordningen fått stanna utanför. Ä andra

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

sidan kan det av praktiska skäl förekomma, att i något fall bestämmelser,

som enligt dessa huvudsynpunkter icke borde höra hemma i livsmedelsstadgan,

dock ha inrymts där.

Departementschefen.

»Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en livsmedelsstadga. Innehållet

i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj :t

med stöd av § 89 regeringsformen. På grund av den föreslagna stadgans

allmänna betydelse och ekonomiska konsekvenser bör emellertid enligt min

mening riksdagens yttrande inhämtas om förslagets huvudgrunder. Stadgan

innehåller emellertid ett stort antal detaljbestämmelser. Jag anser mig

här böra betona, att det icke bör vara nödvändigt, att om framdeles mindre

betydande ändringar i dylika detaljbestämmelser finnas påkallade, för varje

gång inhämta riksdagens yttrande över ändringarna. Endast i fråga om

större, mera genomgripande ändringar, torde detta vara erforderligt.

Mot den av 1948 års livsmedelssakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan

har i de däröver avgivna yttrandena framställts ett stort antal anmärkningar

av såväl formell som materiell natur. Med ledning av dessa anmärkningar

har förslaget överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid hänsyn

i möjligaste mån tagits till gjorda erinringar. I stort sett har emellertid i

departementsförslaget huvudgrunderna i livsmedelssakkunnigas förslag

bibehållits.

Emellertid har jag ansett det angeläget att så mycket som möjligt skära

ned stadgans omfång. Sålunda har vissa av bestämmelserna om särskilda

livsmedel fått utgå såsom varande av mindre vikt, bl. a. bestämmelserna

om kaffe, te, kakao, kryddor in. in. Jag har även utelämnat föreskrifterna

om livsmedelsförsäljning efter vikt och om ersättningsmedel för livsmedel.

De sistnämnda återfimfts i en år 1942 tillkommen författning med tidsbegränsad

giltighet och något behov att under normala förhållanden bibehålla

en dylik reglering torde icke föreligga. Jämväl i övrigt har en förenkling

av stadgan eftersträvats.»

Motionen 1: 345.

I motionen ifrågasättes, dels om behov föreligger av ett så långt gående

statligt ingripande, som förslaget innebär, och dels om staten verkligen i

sådan omfattning som avses kan åtaga sig ett slags garanti, som gör köparnas

egen vaksamhet överflödig. Motionären understryker vidare, att ett

ofrånkomligt led i den åsyftade regleringen består däri, att medborgarnas

frihet väsentligt kringskäres, att livsmedelsstadgan förutsätter en omfattande

verksamhet från myndigheternas sida, samt att det är angeläget, att

göra klart för sig icke blott det besvär, som föreskrifterna kunna vålla

medborgarna, utan också omfattningen av det arbete, som åvälves myndigheterna,

och därav föranledda kostnader för det allmänna. Efter att ha

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

berört frågan om den verksamhet, som erfordras för kontroll över. stadgans

tillämpning och beivrande av överträdelser, anför motionären bl. a.:

»Det kan hända, att den undersökning, som sålunda bör äga rum, ger

vid handen att stadgan med det innehåll den fått i propositionen icke kan

utan stora kostnader och utan en för medborgarna mycket besvärande

övervakning vinna en effektiv tillämpning. Kommer man till detta resultat,

ligger däri uppenbarligen en allvarlig maning att överväga, huruvida ej

statsmakterna genom godkännande av en livsmedelsstadga i överensstämmelse

med det föreliggande förslaget åvälver det allmänna en alltför stor

uppgift och mot de enskilda utövar ett större våld än nöden kräver.»

Motionären upptagar vidare frågan, i vilka fall riksdagens yttrande skall

erfordras för genomförande av ändringar i livsmedelsstadgan. Härom säger

motionären:

»Livsmedelsstadgan är överlämnad till riksdagen allenast för inhämtande

av dess yttrande. Och det förutsättes, att Kungl. Maj :t skall äga frihet

att ensam vidtaga ändringar i detaljbestämmelser, särskilt i 10 kap. (s. 78,

170); det säges ock (s. 78, jfr dock s. 1) att riksdagen skall yttra sig

endast om förslagets »huvudgrunder». Det är också uppenbart, att åtskilliga

av dess bestämmelser äro sådana att riksdagens samtycke ej bör

erfordras. Men andra bestämmelser innefatta ganska avsevärda ingrepp i

den medborgerliga friheten och böra ej kunna utan dess samtycke antagas

eller ändras. Ett sammanförande i en och samma författning av bestämmelser

av olika konstitutionell kvalitet är icke lämpligt; det har allmänt

ansetts vara en fördel att man kommit bort från den förr brukliga ordningen

med »blandade lagar». Önskvärt vore, att en klyvning av författningsförslaget

efter antydda linjer kunde, på sätt i åtskilliga remissyttranden

förordats, genomföras. Om detta ej låter sig göra, kan i vart fall från

riksdagens sida närmare preciseras, vilka delar av författningen som äro

av den beskaffenhet att riksdagen förväntar att bliva hörd innan de ändras.»

Utskottet.

Sedan lång tid tillbaka torde behov föreligga av att få till stånd en enhetlig

livsmedelslagstiftning. Yrkanden om en sådan lagstiftning ha också

under årens lopp framställts från skilda håll. Bl. a. hemställde 1936 års

riksdag, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning

rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Behovet av en livsmedelslagstiftning har också allmänt

vitsordats i de remissyttranden, som inhämtats över de sakkunnigas förslag,

och särskilt från näringslivets sida har betonats angelägenheten av att

en dylik lagstiftning snarast genomföres. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse,

att förslag till livsmedelslagstiftning nu kunnat framläggas.

Uppenbarligen är det förenat med avsevärda svårigheter att genomföra

en lagstiftning på ett område, där så många, ofta vitt skilda intressen kräva

beaktande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

Såsom riksdagen uttalade i anslutning till ovan nämnda hemställan av

år 1936 bör emellertid en laglig reglering av hithörande spörsmål icke göras

vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordra. Det måste därför

betraktas som en vinning, att de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga

kunnat minskas till sitt omfång och förenklas. Även det genom propositionen

framlagda förslaget kan ju i inånga avseenden tyckas vara alltför

ingripande på olika områden och fordra alltför omfattande verksamhet

från myndigheternas sida. Det blir emellertid här fråga om en avvägning

mellan å ena sidan de mål, som man vill uppnå, och å andra sidan de åtgärder,

som krävas därför. Såvitt utskottet kunnat bedöma, torde förslaget i

stort sett ha erhållit en lämplig omfattning och vara väl avvägt. Skälig

hänsyn synes ha tagits till de olika intressen, som komma att beröras av

stadgan. Då i motionen 1:345 påtalas, att förslaget innebär en ingripande

statlig reglering och att medborgarnas frihet kommer att väsentligt kringskäras,

måste man emellertid jämväl hålla i minnet, att — ehuru livsmedelslagstiftningen

självfallet i första hand är ett konsumentintresse

det likväl är främst från näringslivets sida, som starka krav framställts

på att snarast möjligt få till stånd en förbättrad livsmedelslagstiftning. Av

remissyttrandena framgår också, att förslaget i huvudsak hälsats med stor

tillfredsställelse. Anmärkas må jämväl, att förslaget i viss utsträckning

allenast utgör en sammanställning och överarbetning av redan gällande

bestämmelser. Dessa ha dessutom i en del fall, exempelvis beträffande margarinkontrollen,

högst avsevärt förenklats. Utskottet anser sig vidare böra

påpeka, att i flera av de talrika motioner som väckts påyrkas än mer detaljerade

regleringar än vad som föreslagits i propositionen. På grund av vad

sålunda anförts får utskottet i princip tillstyrka, att förslaget lägges till

grund för lagstiftning i ämnet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att en livsmedelsstadga

bör utfärdas utan avvaktan på hälsovårdsstadgekommitténs förslag till ny

hälsovårdsstadga. Arbetet med utformandet av en livsmedelslagstiftning

påbörjades redan 1916, och det måste anses angeläget att nu undvika ytterligare

uppskov på obestämd tid. Det torde icke bliva förenat med några

större olägenheter att sedermera genomföra de ändringar i livsmedelsstadgan,

som förslaget till ny hälsovårdsstadga kan påkalla.

Av största betydelse är frågan hur livsmedelslagstiftningen formellt bör

konstrueras; om själva livsmedelsstadgan bör innehålla endast riktlinjerna

och de organisatoriska föreskrifterna beträffande livsmedelshanteringen

eller om den dessutom bör innehålla detaljerade kvalitetsbestämmelser

in. in. och i så fall vilka.

Starka skäl tala uppenbarligen för att hithörande bestämmelser i största

möjliga utsträckning sammanföras i en författning. Ur rent konstitutionell

synpunkt måste det emellertid, såsom framhålles i motionen 1: 345, anses

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''i.

mindre lämpligt att i en och samma författning sammanföra bestämmelser

av olika »konstitutionell kvalitet». Att nu verkställa en uppdelning av författningsförslaget

anser utskottet icke bör komma i fråga. Utskottet har vid

behandlingen av förslaget försökt att, såsom i sistnämnda motion påyrkas,

precisera, vilka delar av författningsförslaget, som äro av den beskaffenhet,

att riksdagen förväntar att bliva hörd innan de ändras. Det har därvid visat

sig vara förenat med stora svårigheter att bestämt angiva vissa kapitel eller

vissa paragrafer. Även en specialbestämmelse kan ofta ha en sådan allmän

betydelse och en sådan räckvidd, att riksdagens yttrande bör inhämtas. Utskottet

nödgas därför inskränka sig till att uttala, att riksdagens yttrande

icke torde vara erforderligt för ändring av detaljbestämmelserna i 8 kap.

innehållande särskilda bestämmelser om vissa livsmedel — vilka bestämmelser

kunna förväntas behöva ändras förhållandevis ofta och ibland med

skyndsamhet — men att riksdagen förväntar att bliva hörd över andra

ifrågasatta ändringar i stadgan, såvitt desamma icke kunna betraktas som

rena detaljändringar av föga räckvidd. Bortsett från 8 kapitlet torde bestämmelserna

i livsmedelsstadgan icke vara av den natur, att de behöva ändras

med korta mellanrum, och ändringarna lära i vart fall icke bliva så brådskande,

att med hänsyn därtill riksdagens yttrande ej kan avvaktas.

För att undvika att den nu föreslagna livsmedelsstadgan blir alltför omfångsrik

och otymplig, ha vissa till livsmedelslagstiftningen hörande bestämmelser

måst lämnas utanför. Den gränsdragning, som skett, anser sig

utskottet kunna godtaga.

D. Livsmedelsstadgan.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Departementschefen.

Efter att hava redogjort för den i stadgan upptagna definitionen på livsmedel

anför departementschefen bl. a.:

»Med den sålunda angivna definitionen torde vatten falla utanför begreppet

livsmedel. Det har synts mig lämpligt, att bestämmelserna om vatten

i huvudsak skola kvarstå i hälsovårdsstadgan och att vatten skall behandlas

i livsmedelsstadgan endast såvitt angår framställning, beredning och

hantering av livsmedel. Det är då följdriktigt, att vatten såsom sådant

icke anses såsom livsmedel. Läskedrycker innehålla ofta näringsämnen och

bli i sådant fall enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Är så icke fallet

torde de kunna hänföras till njutningsmedel och därigenom enligt stadgan

få samma ställning som livsmedel. Detsamma torde gälla tabletter, pastiller

och liknande varor.»

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

55

Utskottet.

Då viss tvekan yppats angående tolkningen av förevarande paragraf, vill

utskottet endast understryka, att, såsom departementschefen uttalat, vanligt

vatten icke blir att hänföra till livsmedel enligt livsmedelsstadgan.

Däremot skall hit hänföras såväl läskedrycker som icke sötade, kolsyrade

mineralvatten, vilka ej utgöra läkemedel. Kolsyrat vatten far betraktas

som njutningsmedel.

2 §•

Departementschefen.

»Liksom de sakkunniga anser jag att i författningstexten uttryckligen bör

angivas, att vad som föreskrives om livsmedel som saluhålles även skall

gälla livsmedel, som försäljes utan föregående saluhållande. I nu gällande

författningar användes ofta skrivningen ''saluhålles eller försäljes’. I livsmedelsstadgan

äro ifrågavarande bestämmelser avsedda att gälla icke blott

saluhållande och försäljning i detaljhandeln utan även vid leveranser från

fabrik eller liknande. Är det då fråga om beställda varor, kan ifrågasättas,

om varorna saluhållits. För att förebygga all tveksamhet på denna punkt

har jag velat förorda ifrågavarande bestämmelse.

Enligt de sakkunnigas förslag innefattar begreppet saluhållande icke servering.

Man har i stället i stadgan på vissa håll använt begreppet servering

åt allmänheten. I flera remissvar har framhållits, att detta begrepp många

gånger blir för snävt. Man har krävt, att hälsovårdsnämnden skall ha tillsyn

över — och även godkänna lokaler för — servering, som icke sker

till allmänheten, men ändock yrkesmässigt eller i större omfattning t. ex.

vid militärförläggningar, skolor, sjukhus, industriella anläggningar m. fl.

Enligt min åsikt böra de krav, som livsmedelsstadgan uppställer beträffande

olika livsmedels sammansättning och beskaffenhet, i princip gälla

även livsmedel, som tillhandahållas vid här avsedda serveringslokaler. Jag

anser det även principiellt riktigt att livsmedelshanteringen i dessa lokaler

faller under stadgan och ställes under hälsovårdsnämndernas tillsyn. Undantag

bör dock göras för den befattning med livsmedel, som sker inom

den militära organisationen. Givetvis böra även där, i den mån det är

möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet och hantering, men

det synes mig böra åvila de militära myndigheterna att själva svara härför.

En början till en militär hälsovårdsorganisation finnes redan nu. Under

sådana förhållanden synes livsmedelsstadgan icke heller böra göras direkt

tillämplig på de livsmedel, som tillhandahållas vid militärförläggningar.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och 11: 465 hemställes, dels att stadgans

tillämpningsområde måtte inskränkas till att omfatta livsmedel, som yrkesmässigt

tillhandahållas allmänheten, dels ock att stadgan måtte göras direkt

tillämplig på livsmedel, som serveras vid militärförläggningar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Jämväl i motionen I: 345 påtalas, att livsmedelsstadgans regler om »saluhållande»

rikta sig mot all försäljning, vare sig den sker yrkesmässigt

eller ej.

Utskottet.

Vad först angår frågan om livsmedelsstadgan bör avse all försäljning

eller allenast sådan försäljning, som sker yrkesmässigt, får utskottet erinra

om att såväl i hälsovårdsstadgan som i 1917 års förordning angående förbud

i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid

handel med födoämnen och fodermedel talas om varas saluhållande eller

försäljning. Erfarenheterna av tillämpningen av dessa bestämmelser giva

icke anledning till att nu föreslå en uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser.

Med den av motionärerna föreslagna inskränkningen framstår det

såsom uppenbart, att livsmedelsstadgans bestämmelser skulle kunna kringgås

på ett icke önskvärt sätt. Det kan icke heller anses tillfredsställande,

att man vid icke yrkesmässig försäljning av livsmedel skulle kunna försälja

hur underhaltiga varor som helst. Utskottet får därför tillstyrka, att

paragrafen i denna del får den i propositionen föreslagna utformningen.

Beträffande frågan om livsmedelsstadgan bör äga tillämpning å militära

förläggningar, delar utskottet departementschefens uppfattning, att så icke

bör vara fallet. Tillsynen över livsmedelshanteringen inom den militära

organisationen bör handhavas av de militära myndigheterna. Som departementschefen

anfört, finns redan nu början till en militär hälsovårdsorganisation.

Denna kan dock icke för närvarande anses tillräcklig. Enligt utskottets

mening torde emellertid den rätta vägen vara att, så snart resurserna

det tillåta, utbygga denna organisation. Det måste jämväl ur rent

militära synpunkter anses mindre lämpligt att låta lokala civila myndigheter

utöva inspektionsrätt inom samtliga — fasta eller tillfälliga — militära

anläggningar. Ej heller kan det anses lämpligt, att hälsovårdsnämnderna

givas möjligheter meddela föreläggande eller förbud angående den

militära livsmedelshanteringen. Utskottet får därför avstyrka motionerna

I: 354 och II: 465 i denna del.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

1948 års livsmedelssakkunniga.

Med hänvisning bl. a. till att livsmedelslagstiftningen i huvudsak bör ha

förebyggande syfte ha de sakkunniga ansett nödvändigt att frångå den

hittillsvarande principen beträffande rätten att använda varor och ämnen

såsom tillsatser till livsmedel. De sakkunniga anse, att lagstiftningen i förevarande

hänseende bör ha till utgångspunkt, att dylika tillsatser få användas

endast efter särskild tillståndsprövning.

För att icke denna regel skall bliva alltför betungande, ha de sakkunniga

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

dock ansett sig böra redan i författningstexten angiva vissa grupper av tillsatser,

som —- under förutsättning att de icke äro giftiga eller hälsovådliga

— skola få användas till livsmedel. De sakkunniga ha därvid stannat för

att undantaga bl. a. oskadliga essenser från förhandsprövning för tillsatser

och motiverade denna ståndpunkt sålunda:

Det har från tillverkarhåll framhållits, att en prövning enligt ifrågavarande

regler av de essenser, som skulle få användas som tillsats till livsmedel,

skulle medföra mycket stora svårigheter. De förekomma i ett otal

olika sammansättningar. I de färdiga livsmedlen ingå essenserna med så

obetydliga kvantiteter, att de särskilda ämnen, varav essenserna bestå,

knappast äro laboratoriemässigt påvisbara. Med hänsyn till nu angivna

förhållanden ha de sakkunniga stannat vid att undantaga essenser från

den i förevarande paragraf föreskrivna förhandsprövningen. Givetvis gälla

emellertid även här de allmänna bestämmelserna om livsmedel.

Departementschefen.

»För egen del finner jag det riktigt, att en förhandsprövning av de tillsatser

till livsmedel, varom här är fråga, skall införas. Såsom de sakkunniga

framhållit kan det nuvarande systemet icke anses utgöra tillräckligt

skydd mot att vid framställning och beredning av livsmedel tillsättas ämnen,

som göra livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda.

Godkännandeproceduren måste inskränkas till varor och ämnen, som äro

tillsatser i egentlig mening och som alltså icke äro att betrakta som råvaror

vid livsmedelstillverkningen. Att införa en prövning av vilka råvaror som

skola få användas vid sådan tillverkning är uppenbarligen icke möjligt.

Härför fordras emellertid en definition av begreppet tillsats. I departementsförslaget

har en sådan definition intagits i 1 § 3 mom., vari sägs, att med

tillsats till livsmedel skall förstås vara eller ämne, som är avsett att, i allmänhet

i ringa mängd, tillföras livsmedel -— utan att ingå i detsamma som

råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller

för annat liknande ändamål och finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Här

avses alltså främst färgämnen, konserveringsmedel, essenser och andra

smaktillsatser, förtjockningsmedel och liknande. I 4 § departementsförslaget

stadgas, att såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes

för avsalu får, där ej annat framgår av bestämmelse i stadgan, användas

allenast vara eller ämne, som godkänts såsom tillsats för livsmedlet

i fråga.

Måhända kan även mot nu anförda bestämmelser anföras, alt de äro

alltför vaga ock icke ge tillräcklig ledning, om i det särskilda fallet godkännande

erfordras eller icke. Det mest tveksamma är här, hur gränsen

mellan råvara och tillsats skall dragas. Att här ange någon kvantitativ

gräns är icke möjligt. Gränsfall måste alltid uppkomma. I allmänhet torde

dock skillnaden i praktiken vara ganska klar, och de tveksamma fallen

torde minska i antal genom de undantagsbestämmelser, som föreslås och

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr ,‘li.

till vilka jag strax återkommer. För att ytterligare minska olägenheterna

av att definitionen på tillsatser icke kunnat göras fullständigt exakt, har i

5 § intagits bestämmelse om rätt för den myndighet, som har att pröva

fråga om godkännande, att meddela bindande förklaring om vara eller ämne

i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel eller icke.

Framhållas bör, att det här endast är fråga om livsmedel, som framställes

eller beredes för avsalu, däremot icke om livsmedel, som framställes

eller beredes allenast för servering. Vidare anges generellt, att bestämmelsen

icke gäller vid beredning av s. k. färdiglagad mat. Att i dessa fall fordra

godkännande av tillsatser är knappast möjligt. Den som bereder livsmedlet

för servering eller lagar till maträtten synes böra ha full frihet att handla

inom ramen för de allmänna bestämmelserna i 3 §.

Beträffande vissa varor och ämnen har angivits att godkännande icke

erfordras, såvida det ej är fråga om färgämnen. Detta gäller främst sådana,

som kan betecknas som rena naturprodukter, vilka angivits såsom vara,

som utvunnits ur djur eller växt genom torkning, värmebehandling, urlakning

med vatten eller behandling av rent mekanisk natur. Hit höra t. ex.

kryddor, choklad och åtskilliga smaksättningsmedel. Vidare ha här medtagits

koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Däremot

har bland dessa undantag icke, såsom livsmedelssakkunniga föreslagit,

upptagits oskadliga essenser och vissa särskilt angivna konserveringsmedel.

Det har nämligen i vissa remissyttranden påfordrats att samtidigt

skulle ges föreskrift om den halt av dessa varor, som livsmedel skulle få

innehålla. Det har då synts lämpligare, att den godkännande myndigheten

får pröva dessa konserveringsmedel — varvid de givetvis komma att godkännas

— och därvid meddela bestämmelser om maximihalt.

Det bör åligga kommerskollegium att upprätta och offentliggöra förteckning

å tillsatser, som godkänts för olika livsmedel. Det bör emellertid icke

vara obligatoriskt att dylik tillsats upptages i förteckningen, då det kan vara

i den enskilde företagarens intresse, att tillsats, om vars godkännande han

gjort framställning, icke offentliggöres. Förordnande om att handlingarna

i vissa ärenden om tillsatser icke få offentliggöras torde i mån av behov

lämpligen kunna meddelas med stöd av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Det synes icke

vara nödvändigt att förteckningen införes i svensk författningssamling.

Kungörande på annat sätt kan även övervägas.»

Motioner.

I motionen 1: 346 hemställes,

a) att oskadliga essenser skola undantagas från den i 4 och 5 §§ omförmälda

prövningen,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

b) att, därest så icke anses kunna ske, bestämmelser om maximihalt

icke skola behöva meddelas för oskadliga essenser,

c) att i 4 § åtskillnad icke måtte göras mellan olika urlakningsmetoder

och till följd därav uttrycket »med vatten» efter ordet »urlakning» utgå.

I motionen uttalar motionären därjämte, att han förutsätter såsom självfallet,

att representanter för industrien få tillfälle att framföra sina önskemål

och synpunkter vid den handläggning, som skall äga rum enligt 5 §.

Motionären anser vidare, att det bör övervägas, huruvida icke i 5 § skall

intagas förskrifter dels om att tillsats icke skall medtagas i kommerskollegii

förteckning, därest vederbörande tillverkare hemställt därom, dels

ock om att det icke må ifrågakomma, att en tillverkare för att få en av

honom framställd tillsats godkänd behöver meddela sitt recept och sin

tillverkningsmetod.

I motionen I: 345 påtalar motionären, att han icke, såsom departementschefen,

kan finna självfallet, att med uttrycket »överlämnande till annan»

i 7 § icke avses förfarande inom ett enskilt hushåll, utan att ordalagen

peka tydligt i motsatt riktning.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker det i propositionen föreslagna prövningsförfarandet

beträffande tillsatser till livsmedel.

Som enda skäl för att icke, såsom de sakkunniga föreslagit, undantaga

»oskadliga essenser» och vissa särskilt angivna konserveringsmedel från

prövningsförfarandet, har departementschefen anfört, att det i vissa remissyttranden

påfordrats, att samtidigt skulle ges föreskrift om den halt av

dessa varor, som livsmedel skulle få innehålla, men att det då synts lämpligare

att den godkännande myndigheten finge pröva dessa konserveringsmedel

_ varvid de givetvis komme att godkännas -— och därvid meddela

bestämmelser om maximihalt.

Angående oskadliga essenser har utskottet inhämtat följande. Oskadliga

essenser förekomma i ett mycket stort antal — de kunna räknas i tusental

_ och med mycket olika sammansättning. I en essens ingå ett flertal

olika ämnen, ofta upp till 25—30 ämnen. Essenserna ingå i de färdiga

livsmedlen i ytterst obetydliga kvantiteter, så obetydliga att de ofta icke

äro analytiskt påvisbara. För att en fullständig laboratoriemässig undeisökning

av en essens verkligen skall kunna ske, skulle sannolikt i flertalet

fall krävas att essensens sammansättning deklarerades. En sådan deklarationsplikt

skulle komma i konflikt med vederbörande tillverkares intresse

av att bevara yrkeshemligheter. Då vidare ett stort antal essenser torde

vara importerade, skulle det ofta visa sig omöjligt, att erhålla nagon deklaration

angående essensens sammansättning. Vidare lär det bliva förenat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

med stora svårigheter att angiva den maximihalt av essenser, som ett livsmedel

skulle få innehålla. En systematisk, experimentell undersökning av

tusentals essenser och ämnen skulle jämväl kräva ett mycket omfattande

arbete. Utländsk lagstiftning innehåller icke, såvitt upplysts för utskottet,

några restriktioner på smakämnesområdet, ej ens den rigorösa amerikanska

livsmedelslagstiftningen.

Vid övervägande av de skäl, som kunna åberopas för och emot att lämna

oskadliga essenser utanför tillståndsprövningen, har utskottet kommit till

den uppfattningen, att den i propositionen föreslagna prövningen av oskadliga

essenser skulle stöta på alltför stora praktiska svårigheter och medföra

onödigt besvär och kostnader. Utskottet anser därför — även om det

måhända kan betraktas som en lucka i livsmedelslagstiftningen -— att

oskadliga essenser tills vidare böra undantagas från prövningsförfarandet.

Skulle det sedermera visa sig, att ett undantag av essenserna leder till missbruk

eller eljest andra skäl framkomma, som tala för att essenserna böra

bliva föremål för prövning, får frågan upptagas till förnyat övervägande.

Uttrycket oskadliga essenser torde emellertid vara mindre lämpligt att

använda i författningstexten, övervägas bör om icke uttrycket kan ersättas

med ordet »livsmedelsessenser».

De i 4 § andra stycket uppräknade undantagen för varor, som utvunnits

ur djur eller växt, avse varor och ämnen, som kunna betecknas som

rena naturprodukter. Det synes då fullt befogat att göra åtskillnad mellan

sådana som utvunnits genom urlakning med vatten och sådana som utvunnits

genom urlakning med annat medel. Utskottet kan därför icke tillstyrka

det i motionen I: 346 framförda förslaget härutinnan.

De synpunkter och önskemål rörande tillvägagångssättet vid handläggningen

av ifrågavarande ärenden, som framförts i sistnämnda motion,

förutsätter utskottet att kommerskollegium kommer att i största möjliga

utsträckning beakta. Några särskilda bestämmelser därom i författningstexten

torde icke vara erforderliga, dock att däri måhända bör direkt utsägas,

att kommerskollegium skall äga besluta, att godkänd tillsats icke

må offentliggöras. Den föreslagna lydelsen synes icke medgiva något

undantag.

Vad angår utformningen av 7 § får utskottet erinra om att redan i den

gällande hälsovårdsstadgan av år 1919 användes uttrycket »överlämnas till

annan». Det torde aldrig ha ifrågasatts att tillämpa de nuvarande bestämmelserna

å förfarandet inom ett enskilt hushåll. Även om uttrycket möjligen

kan anses mindre lämpligt, anser utskottet det dock kunna godtagas.

Formuleringen i 7 § 2 mom. sista punkten synes böra förtydligas genom

att — i likhet med motsvarande bestämmelser i giftstadgan — följande

uttryckssätt användes »glättat eller tryckt med giftig färg eller eljest behandlat

med giftigt ämne».

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

61

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

8 §.

Departementschefen.

»I fråga om serveringslokalerna står jag i huvudsak på livsmedelssakkunnigas

ståndpunkt. Bestämmelserna böra i princip gälla endast lokaler

för servering åt allmänheten. Jag vill dock ej tolka detta begrepp fullt så

snävt som livsmedelssakkunniga. Även lokaler, där en viss begränsning

beträffande klientelet äger rum, anser jag kunna hänföras hit, t. ex. vissa

pensionat, vilka visserligen icke stå öppna för vem som helst men där det

allmänt förekommer, att andra gäster än sådana som ha särskilt avtal

med innehavaren intaga sina måltider. Hit torde kunna hänföras många

av de s. k. sommarpensionaten. Vad övriga s. k. privatspisningar angår är

det självklart, att bestämmelserna icke böra avse rena inackorderingsställen

för ett fåtal personer. Att här uppdraga någon bestämd kvantitativ gräns

synes ogörligt, och jag har därför stannat vid, att bestämmelserna icke

skola avse dessa privatspisningar. Serveringar vid militärförläggningar böra

helt lämnas utanför av skäl som jag tidigare anfört. Särskilda föreskrifter

i detta sammanhang synas knappast vara erforderliga beträffande sjukhus

och andra anstalter. Vad angår serveringar vid industriella och liknande

anläggningar för företagspersonalen stå de i allmänhet under tillsyn av

yrkesinspektionen och jag anser att någon prövning från hälsovårdsnämndernas

sida av lokalerna för sådana serveringar icke bör ske. Däremot

synas vissa skäl tala för att lokaler för skolbespisning samt andra serveringsutrymmen

i skolor ställas under hälsovårdsnämndens kontroll. Fragan

torde emellertid böra ytterligare utredas och jag är icke beredd att innan

detta skett taga ställning till densamma. Jag vill emellertid erinra om att

bestämmelserna i stadgan om livsmedels beskaffenhet och hantering samt

personalens hygien gälla även för skolbespisningarna och att dessa härutinnan

stå under hälsovårdsnämndernas kontroll och tillsyn. Detsamma gäller

för övrigt -— såsom närmare framgår av vad jag anfört under 1 kap.

beträffande flertalet övriga av de här omförmälda särskilda grupperna av

serveringar.

De lokaliteter på tåg, passagerarfartyg och flygplan, där livsmedel tillredas

och serveras, böra enligt min mening icke bliva föremål för särskild

reglering i detta sammanhang. I fråga om tåg och flygplan torde något

större behov av en särskild tillsyn över lokalerna knappast föreligga. Det

synes vidare vara mindre lämpligt, att fartyg och flygplan i internationell

trafik ställas under en lokal hälsovårdsnämnds kontroll. I den mån hygienisk

kontroll i övrigt erfordras beträffande berörda lokaliteter, torde

bestämmelser därom höra meddelas i annat sammanhang, t. ex. såsom koncessionsvillkor.

»

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

Utskottet.

Utskottet delar till fullo departementschefens uppfattning, att ifrågavarande

bestämmelser böra äga tillämpning å de s. k. sommarpensionaten.

Lokalerna i dessa torde ofta vara av förhållandevis primitiv karaktär. Det

synes därför angeläget, att lokalerna ställas under hälsovårdsnämndernas

kontroll.

Visst behov torde föreligga att låta bestämmelserna äga tillämpning

jämväl å s. k. privatspisningar. Då det icke är möjligt att uppdraga någon

bestämd gräns mellan dessa och rena inackorderingsställen, får det dock

även enligt utskottets mening anses lämpligast att lämna privatspisningarna

utanför.

9 §•

Departementschefen.

»De sakkunniga ha förordat en dubbel prövning från hälsovårdsnämndens

sida vid inrättande av livsmedelslolcaler. Den som ville inrätta en lokal

skulle sålunda med bifogande av ritningar anmäla den till hälsovårdsnämnden

för förhandgranskning. Innan lokalen sedan togs i bruk skulle

denna ånyo anmälas till nämnden och den skulle icke få användas förrän

nämnden godkänt densamma. Särskilt i sådana fall, där byggnadsnämnden

prövade företaget för meddelande av byggnadslov synes detta förfarande

innebära dubbelkontroll och onödig omgång. Att i dessa fall helt lägga

avgörandet hos byggnadsnämnden och koppla in hälsovårdsnämnden endast

som en obligatorisk remissinstans torde å andra sidan vara mindre lämpligt

med hänsyn till de särskilda krav på inredning och utrustning det här

gäller. Härtill kommer att frågan om formerna för en samordning av hälsovårdsnämndens

och byggnadsnämndens granskningsverksamhet f. n. prövas

av hälsovårdsstadgekommittén och att denna prövning icke hör föregripas

genom ett ställningstagande på ett speciellt område. I stället torde,

då kommitténs betänkande föreligger, få övervägas om livsmedelsstadgans

ifrågavarande regler böra revideras för erhållande av enhetliga bestämmelser

i de båda författningarna.

Emellertid synes tanken på en förhandsgranskning från hälsovårdsnämndernas

sida i och för sig vara riktig. Att en sådan granskning sker

måste uppenbarligen vara i vederbörande näringsidkares intresse, då den

säkerställer denne mot att hälsovårdsnämnden, då lokalen är färdig, vägrar

godkänna densamma eller reser krav på kanske dyrbara ändringar

i inredningen. I likhet med överståthållarämbetet anser jag emellertid att

förhandsgranskningen icke bör vara obligatorisk. Det synes icke ens vara

nödvändigt att införa en bestämmelse om förhandsgranskning i stadgan.

Hälsovårdsnämnderna torde utan ett sådant påpekande komma att på

begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler och lämna förhands
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b. 63

besked. Redan nu tillämpas utan stöd i lag en liknande ordning i Stockholm,

där praxis på detta avsnitt av hälsovårdsnämndens arbete utvecklat

sig så att byggmästare erhåller förhandsgodkännande på företedd ritning.

Däremot anser jag i likhet med de sakkunniga att innehavaren av en sådan

livsmedelslokal, som skall omfattas av ifrågavarande bestämmelse, bör

vara skyldig att göra en skriftlig anmälan till hälsovårdsnämnden innan

lokalen börjar användas. Denna anmälan är avsedd att utgöra underlag

för den prövning om lokalen kan godkännas, som föreslås skola ske innan

denna tages i bruk. Ett sådant godkännande kräves enligt förslaget alltid

innan en lokal användes för sådant ändamål, som avses i 8 §, alltså icke

endast då en ny lokal färdigställts utan även t. ex. i det fall då en lokal,

som förut använts för annat ändamål, utan ändring av lokaliteterna skall

nyttjas som livsmedelslokal.

Beträffande innebörden av hälsovårdsnämndens godkännande, vill jag

framhålla att detta enligt förslaget skall gälla oberoende av vem som innehar

lokalen. Det är alltså icke fråga om ett tillstånd för viss person att

använda lokalen för ändamålet. Att jag intagit denna ståndpunkt sammanhänger

med att hälsovårdsnämnden enligt min mening vid sin prövning

skall taga hänsyn allenast till lokalens beskaffenhet och lämplighet för det

avsedda ändamålet, icke till innehavarens personliga kvalifikationer. Av

samma anledning anser jag, att nytt godkännande icke — såsom från

många håll påyrkats -— skall krävas vid överlåtelse av lokalen. Det är visserligen

riktigt, att tidpunkten för en överlåtelse i många fall är den ur

psykologisk synpunkt rätta tidpunkten för att i lokalen söka få genomförda

vissa förbättringar, som man icke velat påfordra, så länge lokalen

varit i den förutvarande innehavarens hand. Denna synpunkt synes emellertid

böra tillgodoses på sådant sätt, att hälsovårdsnämnden skall erhålla

underrättelse om överlåtelsen samt då skall ha möjlighet att återkalla ett

meddelat godkännande, om synnerliga skäl föreligga därtill. Möjlighet till

dylik återkallelse bör kunna föreligga även eljest. Såsom skäl har i departementsförslaget

särskilt nämnts icke blott -— såsom i livsmedelssakkunnigas

förslag — att lokalen till följd av bristande underhåll icke längre fyller

de krav, som i hälsovårdsområdet äro uppställda för lokal för sådant ändamål,

utan även att dylik situation uppkommit på grund av att rörelsen

utvidgats.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 351 och II: b62 hemställes,

»a) att hälsovårdsnämnderna åläggas att på begäran granska förslag till

livsmedelslokaler och lämna förhandsbesked med angivande av om anordningar

i enlighet med förslaget komma att godkännas eller vilka förändringar

som erfordras för godkännande av anordningarna;

b) att skyldighet stadgas för hälsovårdsnämnderna att på begäran av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

person, som anger sig ämna övertaga en affärsrörelse, lämna besked om

livsmedelslokalerna kunna godkännas i befintligt skick eller vilka förändringar

som erfordras för lokalernas godkännande.»

I likalydande motionerna 1:354 och II: 465 hemställes, att riksdagen

måtte uttala, att någon skärpning av stadgans tillämpning icke skall inträda

vid överlåtelse av affärslokal till ny innehavare.

I motionen 11: 449 påtalas, att i 9 § icke upptagits någon bestämmelse

om rätt för hälsovårdsnämnden att delegera sin beslutanderätt på någon

nämndens ledamot eller tjänsteman, vilken rätt f. n. vore tillerkänd hälsovårdsnämnd

i stad enligt 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Motionären föreslår

därför, att 9 § måtte förses med ett 6 mom. av följande lydelse:

»Beslut om godkännande, som i 2 och 3 mom. sägs, får meddelas av hälsovårdsnämndens

ordförande eller ock av sådan ledamot av nämnden eller

sådan hos nämnden anställd tjänsteman, som därtill av nämnden förordnats,

men skall anmälas för nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.»

Utskottet.

Vad först angår frågan om prövning från myndigheternas sida av ritningar

m. in. och godkännande av lokaler får utskottet uttala, att utskottet

hälsar med tillfredsställelse alla de åtgärder härutinnan, som kunna genomföras

för att förenkla förfarandet och för att undanröja dubbelkontroll och

onödig omgång. Utskottet, som beaktat vad som härom anförts i den från

samarbetskommittén för byggnadsfrågor ingivna framställningen, anser sig

emellertid icke i detta sammanhang böra taga ställning till frågan om formerna

för en samordning av hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens

granskningsverksamhet. Frågan torde, såsom departementschefen anfört,

bliva föremål för prövning av hälsovårdsstadgekommittén, och därjämte

har den 4 februari 1951 särskilda sakkunniga tillkallats —- 1951 års byggnadsutredning

— för att utreda möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen

och dess tillämpning. Därvid torde alla möjligheter att överföra

ifrågavarande ärenden till en nämnd bliva ingående prövade. Utskottet

tillstyrker därför, att förevarande bestämmelser, såvitt nu är i fråga, erhålla

den i propositionen föreslagna utformningen. Sedermera få de ändringar

genomföras, som kunna befinnas påkallade för att uppnå enhetliga

bestämmelser.

Uppenbarligen är det av största vikt för en näringsidkare att av hälsovårdsnämnden

kunna erhålla ett förhandsbesked, huruvida nämnden kommer

att godkänna en planerad lokal eller under vilka förutsättningar ett

sådant godkännande kan erhållas. Departementschefen har icke funnit nödvändigt

att i livsmedelsstadgan införa någon bestämmelse om förhandsgranskning

utan förutsätter, att hälsovårdsnämnderna utan ett sådant

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

påpekande komma att på begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler

och lämna förhandsbesked. Enligt utskottets mening bör det icke

få komma i fråga, att en hälsovårdsnämnd vägrar att lämna ett dylikt

förhandsbesked. Då nu i motionerna 1:351 och 11:462 påtalats, att detta

faktiskt förekommit, synes det utskottet nödvändigt att i livsmedelsstadgan

intaga uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att

på begäran lämna förhandsbesked. Denna skyldighet torde även, såsom i

sistnämnda motioner hemställts, böra avse fall, då en person, som ämnar

övertaga en rörelse, önskar förhandsbesked huruvida lokalen godkännes i

befintligt skick eller vilka ändringar som påfordras.

Någon skärpning i och för sig av stadgans tillämpning skall uppenbarligen

icke inträda, då en lokal övertages av en ny innehavare. Tidpunkten

måste emellertid anses lämplig för genomförande av förbättringar i lokalen.

Anmärkas må i samband härmed, att återkallande av godkännande

skall ske endast då synnerliga skäl föreligga därtill. De av motionärerna i

motionerna 1:354 och 11:465 påtalade olägenheterna torde försvinna, därest,

såsom utskottet ovan förordat, skyldighet stadgas för hälsovårdsnämnderna

att jämväl vid en förestående överlåtelse av en lokal lämna förhandsbesked.

Vad angår frågan om rätt för hälsovårdsnämnd att delegera sin beslutanderätt

i hithörande ärenden får utskottet erinra om att någon ändring icke

föreslagits i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan. Hälsovårdsnämnd inom område,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äga tillämpning, kommer sålunda

även framdeles att äga möjlighet att såsom hittills delegera beslutanderätten.

Huruvida delegationsrätten bör ytterligare utvidgas -—- i allmänhet

eller beträffande speciella ärenden — torde tillkomma hälsovårdsstadgekommittén

att pröva i samband med prövning av bestämmelserna

om hälsovårdsnämndens organisation m. m. Den i 95 § i livsmedelsstadgan

införda delegationsrätten avser ett speciellt område, som icke lärer kunna

inrymmas bland de i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan avsedda ärendena av

mindre vikt. På grund av det anförda får utskottet avstyrka motionen

II: 449 i denna del.

10 §.

Departementschefen.

»I 10 § ha upptagits allmänna bestämmelser om livsmedelslokalers beskaffenhet,

vilka delvis hämtats från 19 § i de sakkunnigas förslag. I flera

yttranden har sagts, att vissa av de bestämmelser, som intagits i det vid

livsmedelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga fogade förslaget till

normalmatvarustadga, lämpligen borde införas direkt i livsmedelsstadgan.

Jag har funnit dessa synpunkter äga ett visst berättigande och förevarande

paragraf i departementsförslaget har med hänsyn härtill delvis omarbetats.

Att här ingå på de särskilda detalj föreskrifterna skulle föra för långt. Jag

5—- Bihang till riksdagens protokoll Mål. !) sand. 2 avd. Nr 34.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

vill endast anföra ett par synpunkter. Det vore enligt min mening icke

lämpligt att i livsmedelsstadgan införa något allmänt förbud mot livsmedelslokaler

under markytan. Principiellt anser jag icke enbart denna

omständighet i och för sig böra hindra godkännande av livsmedelslokal.

En annan sak är att lokalens läge kan föra med sig att ventilationen blir

bristfällig eller att lokalen ur andra synpunkter blir olämplig för ändamålet.

Vidare vill jag framhålla, att vissa av de i paragrafen intagna bestämmelserna

om anordningar även äro av betydelse ur arbetarskyddssynpunkt

och ha sina motsvarigheter i tillämpningsföreskrifterna till arbetarskyddslagen.

Att de upptagas även i livsmedelsstadgan sammanhänger med, att

bestämmelserna äro av betydelse även ur livsmedelshygienisk synpunkt.

Jag vill här betona, att det är svårt att draga upp en klar gräns mellan

hälsovårdsnämndens och yrkesinspektionens kompetensområden i förevarande

hänseenden och att det därför är synnerligen angeläget att ett gott

samarbete upprätthålles mellan hälsovårdsnämnderna och yrkesinspektionen.

Uppkomma konflikter, som icke kunna lösas lokalt, bör hänvändelse

ske till chefsmyndigheterna, varvid möjlighet till uppgörelse alltid torde

finnas.

Det har förut påpekats, att även om i princip hygienen bör vara lika god

på landsbygden som i städerna, det dock icke alltid finnes ekonomiska möjligheter

att på landsbygden upprätthålla samma hygieniska standard som

i städer och samhällen. Detta är ett faktum, vartill skälig hänsyn måste

tagas. Av dessa skäl har i departementsförslaget bibehållits den allmänna

dispensföreskrift, som livsmedelssakkunnigas förslag innehåller beträffande

livsmedelslokalernas beskaffenhet inom område, där hälsovårdsstadgans

bestämmelser för landet äro tillämpliga. Föreskriften har dock något

modifierats. Att, såsom ifrågasatts i vissa remissyttranden, låta länsstyrelsen

bliva beslutande myndighet i fråga om dylik dispens har synts mig alltför

omständligt. Atminstones synes man under de närmaste åren efter livsmedelsstadgans

ikraftträdande kunna pröva, hur dipensbestämmelsen i

dess här föreslagna utformning verkar, innan detta och andra ändringsyrkanden

upptagas till vidare prövning.»

Motioner.

I motionen 11: 449 föreslås, att — enär det icke kan anses motiverat, att

serveringslokaler vid industrier undantagas från de krav, som angivas i

10 § — paragrafens första moment måtte ändras, så att paragrafen kommer

att avse jämväl nämnda serveringslokaler. Motionären föreslår, att 1 mom.

första stycket skall erhålla följande lydelse:

»Lokal, som avses i 8 §, ävensom lokal för servering för företagspersona
len

vid industriella och liknande anläggningar skall vara lämplig---

iakttagas följande.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I samma motion föreslås vidare, att i första momentet skall intagas ett

sjätte stycke av innehåll, att livsmedelslokal icke får på sådant sätt vara

belägen under omgivande markyta, att sanitära olägenheter uppstå därav.

Motionären föreslår följande lydelse:

»Lokalen får ej på sådant sätt vara belägen under omgivande markyta,

att sanitära olägenheter därav uppstå.»

I motionen II: 651 påtalas, att utformningen av 1 mom. fjärde stycket

innebär en uppluckring av de nu gällande bestämmelserna. Den föreslagna

bestämmelsen skulle medgiva en direkt och okontrollerbar trafik mellan

själva livsmedelslokalen och bostaden via ett utrymme, som betecknades

exempelvis som kontor. Motionären föreslår följande lydelse:

»Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme

annat än genom förstuga, vindfång eller trapplan. Lokalen får ej

heller......uppkomma därav.»

I motionen II: 461 påtalas — under hänvisning främst till förhållandena

å landsbygden — att utformningen av 1 mom. fjärde stycket torde föra för

långt, och att det torde vara att tillgripa större åtgärder än eventuella olägenheters

avhjälpande kräver, då man inför förbud mot direkt anslutning

mellan butik och bostad.

I motionen II: 650 föreslås, att den i 2 mom. första stycket intagna dispensbestämmelsen

skall utgå samt att, därest detta icke anses böra ske, befogenheten

att meddela dispens överföres å länsstyrelserna.

Utskottet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att serveringslokaler vid

industriella anläggningar icke böra göras till föremål för prövning från

hälsovårdsnämndernas sida. Den tillsyn, som utövas av yrkesinspektionen,

får därvidlag anses till fyllest. I motionen II: 449 påyrkas icke heller att

dessa serveringslokaler skola godkännas jämlikt 9 § i livsmedelsstadgan.

Det synes då ej lämpligt att göra endast vissa av livsmedelsstadgans bestämmelser

om lokaler, nämligen de som innefattas i 10 § och som närmast

innehålla förutsättningarna för godkännande, tillämpliga å ifrågavarande

serveringslokaler. Utskottet får därjämte erinra om att på grund av

2 § själva livsmedelshanteringen i dylika serveringslokaler alltid kommer

att stå under hälsovårdsnämndernas tillsyn.

Något generellt förbud i livsmedelsstadgan mot livsmedelslokaler belägna

under markytan — källarlokaler — anser utskottet icke bör komma i fråga.

Även om, såsom i motionen II: 449 anföres, en på så sätt anordnad lokal

understundom kan medföra olägenheter, finner utskottet icke påkallat att

i livsmedelsstadgan intaga särskilda bestämmelser om dylika lokaler. Den

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

av motionären föreslagna formuleringen — att lokalen icke får vara så belägen,

att sanitära olägenheter uppstå — synes icke heller innebära någon

större skärpning i förhållande till den i 10 § 1 mom. första stycket redan

intagna bestämmelsen, att lokalen skall vara lämplig för sitt ändamål och

fylla skäliga hygieniska krav. Utskottet avstyrker därför motionen 11:449

i denna del.

Utskottet finner icke heller skäl föreslå någon ändring av bestämmelserna

i 1 mom. fjärde stycket angående livsmedelslokals förbindelse med bostad.

Bestämmelserna böra icke vara alltför restriktivt utformade. Såsom i motionen

II: 651 framhålles, tillåta visserligen de nya bestämmelserna förbindelse

med bostad exempelvis via ett kontor eller annat utrymme, under förutsättning

att detta ej hör till livsmedelslokalen och ej användes till bostad.

Enligt utskottets mening är det emellertid lämpligast att överlåta åt hälsovårdsnämnderna

att i varje särskilt fall pröva, om en dylik förbindelse bör

utgöra hinder för att lokalen godkännes. Nämnden har därvid, i enlighet

med bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf, att tillse, att

lokalen är lämplig för sitt ändamål och fyller skäliga hygieniska krav.

Den i motionen 11:461 framförda synpunkten torde vara tillgodosedd i

erforderlig utsträckning genom dispensbestämmelsen i 2 mom. första

stycket.

Att såsom i motionen II: 650 föreslås slopa nyssnämnda dispensbestämmelse

synes utskottet direkt olämpligt. Skälig hänsyn måste tagas till de

skilda förhållanden, som råda i städer och på landsbygd. Då i motionen

framhålles, att i den nuvarande hälsovårdsstadgan icke finnes någon dylik

dispensbestämmelse, får utskottet erinra om att hälsovårdsstadgan innehåller

skilda bestämmelser för stad och land, men att livsmedelsstadgan

med sina skärpta bestämmelser skall gälla för hela riket, ävensom att sistnämnda

stadga kommer att omfatta ett flertal andra lokaler än de i 46 §

1 mom. hälsovårdsstadgan uppräknade. Utskottet finner dispensbestämmelserna

—- som synas ha tillkommit i anledning av ett av medicinalstyrelsen

över 1941 års förslag till livsmedelsstadga avgivet remissyttrande — väl

avvägda.

Enligt utskottets mening bör det tillkomma hälsovårdsnämnderna att besluta

i fråga om dispens jämlikt 2 mom. Hälsovårdsnämnderna ha möjlighet

att besiktiga lokalerna och äga god kännedom om förhållandena i övrigt.

Det måste också synas väl omständligt att låta länsstyrelsen bliva beslutande

myndighet i dylika dispensfrågor. Utskottet får därför avstyrka motionen

II: 650. 11

11 §•

1948 års livsmedelssakkunniga.

Beträffande den omdebatterade frågan om försäljning av rotfrukter och

grönsaker i kött- och fiskaffärer vilja de sakkunniga framhålla följande. De

sakkunniga ha genom samråd med olika experter sökt få en uppfattning

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b. 69

om storleken av de hygieniska risker, som äro förbundna med en gemensamhetshandel

av här ifrågavarande slag. Det har därvid framgått, att sådana

risker otvivelaktigt finnas, särskilt om grönsakerna eller rotfrukterna

äro gödslade med människolatrin. Men de sakkunniga ha icke kunnat få

fram något fall inom riket, där det kunnat klart konstateras, att en sjukdom

eller förgiftning förorsakats av kött eller fisk, som förorenats genom

att de kommit i beröring med grönsaker eller rotfrukter. Mot de hygieniska

riskerna ha de sakkunniga haft att väga de praktiska fördelarna för husmödrarna

att kunna i samma affär köpa såväl kött eller fisk som grönsaker

och rotfrukter. Vid detta övervägande ha de sakkunniga icke kunnat undgå

att taga hänsyn även till det förhållandet, att även om förbud mot gemensamhetshandel

av här ifrågavarande slag genomföres, man dock knappast

kan förbjuda, att kött eller fisk, å ena, samt grönsaker och rotfrukter, å

andra sidan, försäljas inom skilda lokaler i samma affär, även om dessa

lokaler stå i direkt förbindelse med varandra och butiksbiträdena tjänstgöra

i båda lokalerna. De sakkunnigas överväganden ha lett till att de sakkunniga

icke vilja i livsmedelsstadgan upptaga något generellt förbud mot gemensamhetshandel

av förevarande slag. Däremot anse de sakkunniga lämpligt

med en föreskrift, att grönsaker och rotfrukter få i oförpackat skick

saluhållas i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhållas, endast

under förutsättning att erforderliga åtgärder vidtagas för att förekomma,

att de animala livsmedlen därigenom förorenas. Det vill synas de sakkunniga,

som om en sådan bestämmelse, genomförd över hela riket, skulle

innebära tillräckligt skydd mot de risker, varom här är fråga, särskilt om

den, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslå kompletteras med

visst förbud mot saluhållande av vissa rotfrukter m. m. som gödslats med

människolatrin.

Departementschef en.

»I livsmedelssakkunnigas förslag hade i förevarande paragraf intagits en

särskild bestämmelse om att i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror

saluhållas, grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick finge saluhållas

eller förvaras endast under förutsättning, att skäliga åtgärder vidtoges för

att förekomma, att de animala livsmedlen därigenom förorenades. Denna

föreskrift har i remissyttrandena mött gensaga ur olika synpunkter. I somliga

yttranden vill man att bestämmelsen skall ersättas med ett förbud mot

dylik gemensamhetshandel, medan man i andra yttranden velat ha innebörden

av uttrycket skäliga åtgärder närmare angiven i författningstexten,

och i vissa fall till och med förordat förbud i livsmedelsstadgan att i lokala

föreskrifter intaga bestämmelser, som förhindrade sådan gemensamhetshandel,

varom här är fråga.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag icke funnit ådagalagt att

denna gemensamhetshandel medför sådana risker, alt i livsmedelsstadgan

bör upptagas förbud mot dylik handel. Livsmedelssakkunnigas förslag synes

mig å andra sidan vara för vagt och lämna hälsovårdsnämnderna alltför

fria händer. Då det är svårt att i stadgan närmare angiva, vilka åtgärder

som skola vidtagas för att förekomma förorening, har jag stannat vid att

låta bestämmelsen utgå. Frågan får upptagas i samband med utfärdande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

av lokala föreskrifter, i vilka alltjämt möjlighet bör stå öppen att intaga

reglerande föreskrifter i förevarande hänseende. Dessa böra dock endast

avse att såvitt möjligt säkerställa att de animala livsmedlen ej förorenas

vid samförsälj ning med grönsaker, och förbud mot att t. ex. kött och grönsaker

säljas i samma butik bör ej komma i fråga. Såsom nyss antytts kan

nämligen ett sadant förbud ej anses påkallat ur hygieniska synpunkter

medan det a andra sidan skulle medföra en ur konsument- och rationaliseringssynpunkt

oläglig splittring av samhörande varor i olika butiker.»

Motionen I: 353.

I motionen yrkas — förutom att bestämmelsen i 102 § punkt c i livsmedelsstadgan

såvitt den angår livsmedelsbutiker måtte utgå —,

»att det tydligt utsäges i livsmedelsstadgan, att oförpackade livsmedel

få saluföras tillsammans med övriga varor, under förutsättning att de förvaras

så att de ej taga skada;

att det likaledes tydligt utsäges, att andra varor än livsmedel få saluföras

i livsmedelsbutiker, under förutsättning att de förvaras så att livsmedlen

ej taga skada.»

Utskottet.

Utskottet, som hyser stora sympatier för den tanke, som ligger till grund

för yrkandet i motionen I: 353, anser det dock icke kunna komma i fråga

att i livsmedelsstadgan införa sådana bestämmelser, som föreslås i motionen

i anslutning till nu förevarande paragraf. Bestämmelserna skulle innebära,

att all gemensamhetshandel med varor av vilket slag det vara må skulle

i princip tillåtas under den allmänna, vaga förutsättningen, att varorna förvarades

så, att de ej toge skada. Några generella begränsningar skulle icke

kunna ske, och hälsovårdsnämnderna skulle kunna ingripa endast i enskilda

fall. Enligt utskottets mening kan man icke lösa denna fråga generellt

i en för hela riket gällande stadga. Vad särskilt angår frågan om gemensamhetshandel

med kött- eller fiskvaror samt grönsaker anser utskottet ej heller

lämpligt att här införa några särskilda bestämmelser om dylik handel. Utskottet

får därför förorda, att 11 § erhåller den i propositionen föreslagna

lydelsen. Förevar ande spörsmål har emellertid mycket nära samband med

frågan, i vilken utsträckning de lokala myndigheterna böra givas möjlighet

att utfärda reglerande föreskrifter angående livsmedelshandeln m. m. Till

denna fråga återkommer utskottet i samband med behandlingen av 102 §.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

Departementschefen.

»I enlighet med kommerskollegiums och standardiseringskommissionens

förslag har i 16 § departementsförslaget intagits särskilt förbud mot att

saluhålla eller för avsalu förvara livsmedel i flaskor, som kunna giva an
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges standardiseringskommission

framställts såsom svensk standard för giftflaskor. Däremot

anser jag, i likhet med livsmedelssakkunniga, att i livsmedelsstadgan icke

bör upptagas förbud mot att använda spritdrycks-, maltdrycks-, läskedrycks-

eller mjölkflaskor av gängse typer för handel med livsmedel. Ett

sådant förbud torde i praktiken vara svårt att upprätthålla. Erinras må,

att i giftstadgan finnes förbud mot att förvara gift i flaska av typ, som i

allmänhet användes för livsmedel.»

Motionen I: 346.

I motionen upptages frågan om förbud mot att använda flaskor, som äro

avsedda för sprit-, malt- eller läskedrycker eller mjölk, för andra varor än

de, för vilka de äro avsedda. Motionären hemställer, att de av Svenska bryggareföreningen

m. fl. i denna fråga framförda synpunkterna och förslagen

måtte beredas ett större beaktande än vad som skett i föreliggande förslag

till livsmedelsstadga.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i detta kapitel

föreslagna bestämmelserna.

Beträffande de s. k. livsmedelsflaskorna gäller enligt giftstadgan att gift,

om det utgöres av flytande vara, icke får utlämnas i flaska av sådant slag

som vanligen användes till spritdrycker, vin, maltdrycker, mjölk eller läskedrycker.

Jämlikt 16 § i den nu föreslagna livsmedelsstadgan blir det vidare

förbjudet att saluhålla eller för avsalu förvara livsmedel i flaskor, vilka

kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av standardiseringskommissionen

fastställts såsom svensk standard för giftflaskor.

Starka skäl tala onekligen för att man på detta område skulle försöka nå än

längre. Det kan icke anses tillfredsställande, att livsmedelsflaskor användas

för förvaring av allehanda ämnen, såsom terpentin, fotogen, bensin, cellulosalack

o. s. v. Enligt uppgifter inträffa på grund härav årligen åtskilliga

olycksfall.

Det torde emellertid vara förenat med avsevärda svårigheter att nå det

mål, motionären har i sikte. Därför skulle erfordras bestämmelser, som

skulle kunna anses alltför tillkrånglade och alltför ingripande. De under

kristiden gällande bestämmelserna, som motionären åberopar, avsågo allenast

förbud mot att ifrågavarande flasktyper användes för inläggning eller

påfyllning för avsalu av varor av annat slag än de, som för varje särskild

flasktyp angivits. För att nå målet torde erfordras ett absolut förbud mot

användning av ifrågavarande flasktyper för annat ändamål än det, \ artill

de äro avsedda. Ett sådant förbud kan knappast anses genomförbart. Även

om ett förbud begränsades till att avse flaskornas användning i den allmänna

handeln, skulle det med all sannolikhet bliva svårt att upprätthålla.

Enligt vad som uppgivits från näringsorganisationernas sida ha dock de

opaginerad Kontrollera mot PDF

''2 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

under kristiden gällande bestämmelserna med deras begränsade räckvidd

haft gynnsamma verkningar.

Utskottet, som icke anser sig nu böra föreslå några skärpta bestämmelser

i denna del, finner emellertid frågan vara av sådan vikt, att den bör

bliva föremål för fortsatt uppmärksamhet från myndigheternas sida.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel.

Departementschefen.

»Från de hälsovårdande myndigheternas sida har det länge varit ett

önskemål att inskränka torghandeln med livsmedel som äro lätt mottagliga

för infektioner. Härmed ha förenat sig vissa konkurrens- och rättvisesynpunkter.

Man har funnit det oriktigt, att på butikshandeln med ifrågavarande

livsmedel ställa stora krav i fråga om lokaler och anordningar,

medan sådana krav icke upprätthöllos i fråga om utomhushandeln. Såsom

livsmedelssakkunnigas utredning utvisar har man även i ett stort antal

samhällen genom lokala föreskrifter meddelat förbud mot torghandel med

vissa ömtåliga varor.

De slag av livsmedel, som förbudet skall avse, ha även begränsats i departementsförslaget.

Till en början synes det icke motiverat att meddela sådant

förbud i fråga om varor, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet

att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorering, fukt och annan

påverkan utifrån. Bedömningen av huruvida sådant skydd i visst fall föreligger

tillkommer i första hand vederbörande hälsovårdsnämnd; jag vill

dock framhålla att t. ex. de sedvanliga pappersomslagen för smör och margarin

icke utan vidare kunna anses som förpackningar i lagrummets menmg.

— Förbudet har vidare i departementsförslaget inskränkts till att gälla

styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion. Ett förbud

mot utomhushandel med fisk synes icke vara lämpligt, då de hygieniska

riskerna här icke kunna anses särskilt stora -— åtminstone så länge fisken

försäljes i samma skick som den fångats — och ett förbud skulle säkerligen

avsevärt försvåra avsättningen av denna vara. Jag anser ur sistnämnda synpunkt

heller icke lämpligt att såsom livsmedelssakkunniga förordat upptaga

ett förbud mot utomhusförsäljning av styckad eller flådd fisk. Tillräckliga

skäl för förbud mot utomhushandel med ost och sådan torghandel med

renkött, som bedrives av lapp eller eljest av renägare, har icke heller befunnits

föreligga. Vad angår torghandel med smör har från förbudet ansetts

böra undantagas lantsmör, som försäljes av producenten.»

Angående kringföringshandeln anför departementschefen bl. a.:

»Med hänsyn till att det här är fråga om viktiga livsmedel, som lätt

kunna förorenas eller skadas vid transporter, anser jag i likhet med de

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

73

sakkunniga, att bestämmelserna om kringsföringshandel böra gälla även

sådan handel med smör, ost, margarin och bröd. Med bröd bör i detta hänseende

likställas annat bakverk. Här -—- likaväl som i fråga om utomhushandeln

— synes dock undantag böra göras för varor, som äro inneslutna

i förpackning av beskaffenhet att lämna varorna nödigt skydd mot fukt,

förorening och annan påverkan utifrån. Att, såsom från vissa håll påyrkats,

utsträcka bestämmelsernas giltighet till mjölk, specerier m. m.

synes mig icke lämpligt.

Vad angår fisk synes den avvägning mellan hygieniska och ekonomiska

synpunkter, som skett i de sakkunnigas förslag, då bestämmelserna om

kringföringshandel med dessa varor inskränkts till dylik handel från motorfordon,

ha lett till ett i stort sett skäligt resultat. Jag anser dock att

kringföringsbestämmelserna i fråga om fisk överhuvud böra gälla endast

färsk fisk som är styckad eller flådd, samt att även här undantag bör göras

för varor, som äro inneslutna i förpackning av nyss angivet slag. Några

föreskrifter om kringföringshandel med skaldjur anser jag ej erforderliga.

Tillräckliga skäl för att i denna ordning reglera kringsföringshandeln

med motorbåt ha enligt min mening icke förebragts. Bestämmelserna härom

ha därför fått utgå ur förslaget.

I flera yttranden har berörts förhållandet mellan kringföringshandeln och

utomhushandeln. I samband därmed har påyrkats, att förbud skulle meddelas

att utan hälsovårdsnämndens tillstånd idka kringsföringshandel i

stadsplanelagt område. Jag anser mig icke kunna förorda ett sådant generellt

förbud. Visserligen är behovet av kringföringshandel i dylika områden

i allmänhet icke så stort. Men det finnes stadsplanelagda områden, där

kringföringshandeln säkerligen har en uppgift att fylla, t. ex. villastäder.

Att där göra kringföringshandeln beroende av hälsovårdsnämndens tillstånd

synes mig icke lämpligt. På allmän saluplats blir genom stadgandet

i 18 § kringföringshandeln däremot underkastad samma inskränkningar

i fråga om tillåtna varuslag som utomhushandeln.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 354 och II: 465 beröras bestämmelserna om

kringföringshandel med fisk. Motionärerna anse, att samma kontrollbestämmelser

böra gälla för all kringsföringshandel med fisk, oavsett fordonets

art, dock med undantag för handel med fisk i omedelbar närhet av

den plats där fisken förts i land.

Utskottet.

Utomhushandeln eller den s. k. torghandeln med ömtåliga livsmedel

måste uppenbarligen begränsas. Det synes dock utskottet angeläget, att man

här går fram med en viss försiktighet. Torghandeln har alltjämt på många

orter stor uppgift att fylla. Förbudet mot torghandel hör därför icke avse

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

andra varor än sådana, beträffande vilka starka hygieniska skäl tala mot

att de saluföras utomhus. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att

departementschefen ansett möjligt att härutinnan göra en viss begränsning

av de sakkunnigas förslag. Med den inställning utskottet sålunda hyser, kan

utskottet icke biträda den av Köpmannaförbundet till utskottet framförda

meningen, att ifrågavarande bestämmelser i livsmedelsstadgan böra skärpas.

Ej heller kan utskottet tillstyrka Fiskhandelsförbundets förslag att i

livsmedelsstadgan förbjuda torghandel med fisk i städer och andra tätbebyggda

samhällen.

De föreslagna bestämmelserna om kringsföringshandeln finner utskottet

väl avvägda.

Vad särskilt angår kringföringshandeln med fisk ha bestämmelserna därom

begränsats till att avse färsk fisk, som är styckad eller flådd. Dylik fisk

är otvivelaktigt betydligt ömtåligare än vanlig fisk. Bestämmelserna ha inskränkts

till att avse försäljning från motorfordon. Uppenbarligen äro, såsom

i motionerna I: 354 och II: 465 framhålles, de hygieniska vådorna icke

mindre för att försäljning sker från cykel eller dragkärra. De i propositionen

föreslagna bestämmelserna innebära emellertid i huvudsak, att fordonet

skall godkännas av hälsovårdsnämnden samt att fordonet för att

kunna godkännas skall vara utrustat på visst angivet sätt. Fordonet

skall sålunda vara försett med skåp och lådor av viss beskaffenhet samt

med anordningar för att hålla varorna i erforderlig grad avkylda ävensom

försett med anordningar för handtvättning. Det framstår såsom uppenbart,

att dessa bestämmelser icke kunna göras tillämpliga på cyklar och dragkärror.

Den lokalbetonade kringföringshandeln från dylika fordon eller

hästfordon bör icke hindras av alltför restriktiva bestämmelser. Som skäl

för att införa särskilda bestämmelser beträffande försäljning från motorfordon

kan med fog åberopas, att fisken i regel transporteras avsevärt mycket

längre sträckor med dylikt fordon än med cykel eller hästfordon. Tillläggas

må att i 17 § livsmedelsstadgan intagits vissa allmänna bestämmelser

angående fordons beskaffenhet vid transport av livsmedel. Dessa

bestämmelser gälla alla slags fordon. Utskottet avstyrker förty motionerna

I: 354 och II: 465, såvitt nu är i fråga.

Departementschefen har icke ansett, att tillräckliga skäl förebragts för

att i förevarande sammanhang reglera kringföringshandeln medelst motorbåt.

I framställning från Fiskhandelsförbundet har yrkats, att försäljning

från motorbåt skulle förbjudas i städer och tätbebyggda orter. Förbundet

syftar därvid främst på försäljning från båtar, som ständigt ligga förankrade

vid kajplatser i städerna. Möjligt är att de hygieniska förhållandena

vid handel från dylika båtar icke alltid äro tillfredsställande. Enligt utskottets

mening torde det dock icke vara erforderligt att i livsmedelsstadgan

intaga särskilda bestämmelser om denna handel. Det får ankomma på

de lokala myndigheterna att tillse, att handeln bedrives under så hygieniskt

tillfredsställande förhållanden som möjligt.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Fiskhandelsförbundet har jämväl yrkat, att kringföringshandeln med fisk

inom städer och tätbebyggda samhällen skulle förbjudas. Även om antalet

fasta butiker för försäljning av fisk ökat, torde kringföringshandeln — såväl

med fisk som med andra varor — i stora delar av de tätbebyggda områdena

vara av sådan betydelse för konsumenterna, att den bör få fortgå.

Utskottet kan därför icke förorda några ytterligare inskränkningar härvidlag.

6 kap. Personalens hygien.

Departementschefen.

»I remissyttrandena har man på många håll förordat införande av skyldighet

att före anställning i dylik livsmedelshantering förete friskintyg

och att sedermera med bestämda mellanrum underkasta sig läkarundersökning.

I departementsförslaget ha upptagits bestämmelser, som i stort sett ha

samma innebörd som de av livsmedelsakkunniga föreslagna. Bestämmelserna

ha dock i några hänseenden kompletterats genom att vissa föreskrifter

överförts hit från normalmatvarustadgan. Längre vill jag emellertid

f. n. icke gå. Frågan om en mera regelbunden läkarkontroll av personalen i

ladugårdar samt i livsmedelsfabriker och butiker är ett spörsmål av så stor

principiell betydelse och omfattning, att jag icke anser mig kunna införa

bestämmelser därom på grundval av nu föreliggande material. Det kan bl. a.

anmärkas, att en sådan fortlöpande läkarkontroll ändock icke på något

sätt innebär garanti för att sådan sjukdom eller smitta, varom är fråga,

verkligen blir upptäckt i rätt tid, helst som flera av de sjukdomar m. m.,

som kunna medföra risk för menlig inverkan på livsmedlen, äro tillfälliga

infektioner eller sjukdomar, som äro mycket svåra att skydda sig mot på

detta sätt.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 352 och II: 463 anse motionärerna, att den

personal, som avses med bestämmelserna i förevarande kapitel, bör bliva

föremål för obligatorisk läkarundersökning såväl vid sin anställning som

senare under anställningstiden. Därest bristen på läkare f. n. skulle läg^a

hinder i vägen för systematiska och regelbundet återkommande undersökningar,

anse motionärerna det vara en oeftergivlig fordran, att personalen

före sin anställning genomgår läkarundersökning. I

I motionen 11:449 hemställes, att föreskrifterna i 11 § mcjerisladgan

angående läkarintyg före tillträdande av anställning samt rörande läkarundersökning

minst en gång vartannat år på företagets bekostnad måtte

göras tillämpliga även å personal, som är sysselsatt med glassberedning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

Bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning finnas f. n. dels i

mejeristadgan och dels i tuberkulosförordningen.

Jämlikt 11 § mejeristadgan skall den som anställes vid mejeri genom intyg

av läkare omedelbart innan han tillträder anställningen styrka, att han

är fri från sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter

kan överföras å människor. Minst en gång vart annat år skall därjämte

personalen på mejeriets bekostnad undergå läkarundersökning till

utrönande av huruvida sådan sjukdom eller smitta förefinnes.

I 6 § tuberkulosförordningen stadgas om skyldighet för personal i mejerirörelse

eller viss mjölkförsäljningsrörelse att före anställningens början genom

läkarintyg styrka, att vederbörande icke är behäftad med smittsam

tuberkulos.

Enligt utskottets uppfattning tala mycket starka skäl för en skärpning

av bestämmelserna om läkarundersökning av personal, som är sysselsatt

med livsmedelshantering. Det måste anses vara av allra största vikt att

försöka förhindra, att exempelvis en person, som är behäftad med smittsam

tuberkulos, sysselsättes med framställning av konditorivaror, färdiglagad

mat o. s. v. Regelbundet återkommande läkarundersökningar måste

vara av stor betydelse därvidlag. Utskottet inser, att det icke är möjligt att

med våra nuvarande resurser införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning

av all den personal, som är sysselsatt med livsmedelshantering,

och utskottet kan förty icke biträda det i motionerna I: 352 och II: 463

framställda yrkandet därom. Däremot anser utskottet böra närmare undersökas,

om icke möjligheter finnas att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,

införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning för vissa grupper

av livsmedelsarbetare, beträffande vilka det synes särskilt angeläget att de

få undergå läkarundersökning. Till sådana grupper bör, i enlighet med vad

som anförts i motionen II: 449, i första hand räknas personal, som är sysselsatt

med glassberedning. Enligt utskottets mening tala nämligen alldeles

särskilt starka skäl för att denna personal får undergå läkarundersökning.

Glass är otvivelaktigt en mycket ömtålig vara och, såsom departementschefen

uttalat, en utomordentlig jordmån för bakterier och andra sjukdomsalstrande

organismer. Vidare synes hit böra räknas de av medicinalstyrelsen

föreslagna grupperna, nämligen personer som framställa konditorivaror,

kött- och charkuterivaror, färdiglagad mat samt de, som äro verksamma

i köksavdelningen eller konditoriavdelningen vid restaurang eller

annan servering. Behovet synes i de nu nämnda fallen vara nära nog lika

stort som beträffande personal i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse.

På grund av vad sålunda anförts, och då spörsmålet torde tarva ytterligare

utredning, får utskottet föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla,

att möjligheterna att införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning

av vissa grupper av livsmedelsarbetare måtte närmare undersökas.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 77

7 kap. Märkning av livsmedel.

1948 års livs medelssakkunniga.

Angående fabrikantmärkning ha de sakkunniga anfört följande.

Den väsentliga fördelen med en föreskrift, att tillverkarens eller förpackarens

namn eller firma alltid skall finnas utsatt på en vara, är uppenbarligen,

att man då mera omedelbart kan härleda varans ursprung, om varan

visar sig vara mindervärdig eller skadlig. En dylik föreskrift förhindrar

även en mindre nogräknad tillverkare att med användande av en annans

namn göra sig av med sådana mindre goda varor, vilka han eljest icke skulle

vilja sälja under eget namn.

Trots att alltså vissa skäl tala för att tillverkarens eller förpackarens

namn eller firma och hemvist alltid skall finnas angiven på livsmedelsförpackning,

ha de sakkunniga dock stannat vid att det bör vara tillåtet att

märka förpackning med endast säljarens namn, blott märkningen sker på

sådant sätt, att det framgår, att den angivne icke är tillverkare eller förpackare.

När de sakkunniga intagit denna ståndpunkt, ha de särskilt beaktat,

att det i engelsk och amerikansk livsmedelslagstiftning är medgivet

att under angivna förutsättning märka livsmedelsförpackning med endast

säljarens namn eller firma. Det ur allmän synpunkt väsentliga är, att vederbörande

myndighet genom märkningen erhåller uppgift på någon, till vilken

myndigheten vid behov kan vända sig, när det av en eller annan orsak

är nödvändigt att spåra viss vara till dess ursprung. Myndigheten äger därvid

jämlikt 148 § rätt att erhålla upplysning om leverantören. Några större

svårigheter att på detta sätt komma fram till varans ursprung torde i allmänhet

icke föreligga.

De sakkunniga finna alltså icke befogat att upprätthålla kravet på att

tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt

på förpackningen. Föreskrift bör däremot givas om att, därest namnet eller

firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman

skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av»

eller liknande.

Livsmedelssakkunniga voro emellertid icke eniga beträffande märkningsföreskrifternas

utformning. Majoriteten utgjordes av herrar Abramson,

Degerstedt och Lund samt fru Rosa Andersson. Tre av de sakkunniga,

herrar Borgström, Fitger och Jerlov, yrkade, att 37 § 2) i förslaget skulle

erhålla följande lydelse: »tillverkarens eller förpackarens namn eller firma

och hemvist.» I ett särskilt yttrande påpekade reservanterna till en början,

att de sakkunnigas majoritet intagit en annan ståndpunkt än som omfattades

av majoriteten i 1941 års betänkande. Enligt reservanternas mening

erhölle allmänheten det hästa skyddet genom stadgandet om obligatorisk

fabrikantmärkning av fabriksförpackade livsmedel. Dels skyddades allmänheten

mot kvalitetsförsämring, dels gåves myndigheterna stor möjlighet

att effektivt inskrida, därest en fabriksförpackad vara skulle visa sig

vara hälsovådlig. Då funnes nämligen möjlighet att omedelbart ingripa mot

vederbörande fabrikant och försäljningen av varan kunde utan dröjsmål

bringas att upphöra. — Reservanterna anföra i fortsättningen hl. a.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Majoriteten hävdar visserligen att, därest dess förslag antages, innebärande

att fabrikantens eller återförsäljarens namn eller firma återfinnes

på förpackningen, myndigheterna utan större svårighet vid behov skulle

kunna erhålla kännedom om den förpackade varans ursprung. Detta skulle

ske därigenom att man förf rågade sig hos återförsäljaren, som skulle uppge

vem som tillverkat varan. Man kan emellertid enligt vår mening icke bortse

från att åtminstone större återförsäljare i allmänhet komma att uppköpa

varor, märkta med endast återförsäljarens namn, från flera fabriker. Det

blir då knappast möjligt att hastigt utröna från vilken fabrik en hälsovådlig

vara härrör.

Departementschefen.

»Med den senaste tidens utveckling av livsmedelshandeln till att i allt

större utsträckning avse fabriksförpackade varor finner jag det vara ett

oavvisligt behov ur konsumentsynpunkt, att allmänna bestämmelser om

märkning av livsmedelsförpackningar intagas i livsmedelsstadgan. Bestämmelserna

böra därvid icke — såsom i 1941 års förslag -— inskränkas till

hermetiskt slutna förpackningar utan böra gälla förpackade varor överhuvudtaget,

oavsett förpackningens art, dock med vissa undantag, till vilka

jag återkommer i det följande. Däremot synes åtminstone de generella

bestämmelserna böra inskränkas till att avse varor, som saluhållas i detaljhandeln.

Den enskilde konsumenten bör, då han i en affär köper en

förpackad vara, kunna av förpackningen utläsa vad det är han köpt —

hur långt man där skall gå är en särskild fråga — vem som med sitt

namn borgar för varans kvalitet och slutligen hur mycket han köpt. Dessa

synpunkter synas böra vara grundläggande för de allmänna märkningsbestämmelserna.

Enligt 28 § (37 § sakkunnigförslaget) skall å förpackning för det första

angivas varans benämning. Detta har i allmänhet ansetts vara tillräckligt.

Att kräva, att innehållets beskaffenhet närmare angives torde vara att gå

för långt. Härav skulle strängt taget, åtminstone i fråga om vissa varor,

följa en allmän deklarationsplikt i fråga om varans sammansättning. Så

långt har jag icke ansett mig böra gå, åtminstone ej f. n. Det bör emellertid

betonas, att för goda varor en deklaration snarare kan betraktas som en

god reklam än som motsatsen. Det torde finnas anledning att hoppas, att

innehållsdeklaration kommer att upptagas å livsmedelsförpackningar i

större utsträckning än hittills.

På förpackningen bör vidare angivas tillverkarens eller förpackarens

namn eller firma. Den stora tvistefrågan är här, om i stället, såsom majoriteten

av de sakkunniga ansett, allenast säljarens namn skall få angivas.

Tre av de sakkunniga och ett stort antal remissinstanser ha på skäl som

redovisats i det föregående funnit denna ordning otillfredsställande bl. a.

ur konsumentsynpunkt. Bärande invändningar ha emellertid framställts

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

79

mot reservanternas linje bl. a. av priskontrollnämnden, som ansett densamma

innebära en uppenbar risk för en höjning av konsumentpriserna

genom att den möjliggjorde konkurrensbegränsande åtgärder. Efter övervägande

av de å ömse sidor anförda synpunkterna har jag för egen del ställt

mig på samma ståndpunkt som livsmedelsakkunnigas majoritet. Jag utgår

härvid från, att om säljaren utsätter sitt namn eller sin firma på förpackningen

med uteslutande av tillverkaren eller förpackaren, han tillika vidtager

sådana åtgärder t. ex. genom kodmärkning, att han vid behov snabbt

kan härleda varans ursprung. I detta sammanhang må erinras om att enligt

96 § departementsförslaget envar, som saluhåller livsmedel, avsett att

försäljas, är pliktig att på uppmaning av hälsovårdsnämnd eller ledamot av

eller tjänsteman vid denna uppgiva från vem han mottagit livsmedlet.»

Motioner.

I motionen I: 346, likalydande motionerna I: 352 och II: 463 samt likalydande

motionerna 1: 354 och II: 465 yrkas, att i 28 § skola intagas bestämmelser

om obligatorisk fabrikantmärkning, d. v. s. att tillverkarens respektive

förpackarens namn eller firma och hemvist alltid skola angivas å förpackning,

vari livsmedel saluhållas i detaljhandeln.

I likalydande motionerna I: 352 och II: 463 samt likalydande motionerna

I: 354 och II: 465 har hemställts, att de i 32 § livsmedelsstadgan upptagna

bestämmelserna om varudeklaration angående barnmat måtte utsträckas

till att gälla alla förpackade livsmedel.

Utskottet.

Beträffande frågan om föreskrifter böra meddelas angående obligatorisk

s. k. fabrikantmärkning råda mycket delade meningar.

Onekligen tala starka skäl för att fabrikant eller förpackares namn skall

finnas utsatt på en vara, som saluhålles i förpackat skick. Det är ett väsentligt

intresse för myndigheterna att omedelbart kunna härleda en undermålig

eller hälsovådlig varas ursprung. Men även för allmänheten är det av

stor betydelse att genom påskrift på varan få upplysning om varifrån den

härrör, vilket gäller icke blott då varan är undermålig utan även i minst

lika hög grad då varan är av god beskaffenhet. Att konsumenten av förpackningen

får veta säljarens namn — vilket han i regel vet oberoende av

märkningen — är knappast tillräckligt ur konsumentsynpunkt. Ett stort

antal remissmyndigheter ha också tillstyrkt det förslag om obligatorisk

fabrikantmärkning, som framförts av reservanterna bland de sakkunniga.

Då utskottet oaktat det ovan anförda icke ansett sig kunna förorda en

bestämmelse om obligatorisk fabrikantmärkning, beror det främst på den

risk för höjning av konsumentpriserna, som påtalats av bl. a. priskontrollnämnden.

I vilken omfattning en sådan höjning skulle bliva en följd av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

konkurrensbegränsande åtgärder i samband med en bestämmelse om obligatorisk

fabrikantmärkning, synes ytterst svårt att bedöma. Med visst fog

kan i samband härmed göras gällande, att frågan om konkurrensbegränsande

åtgärder icke bör behandlas i detta sammanhang. Hänsyn måste dock

tagas till de rådande förhållandena, och utskottet vågar icke, såsom motionären

i motionen I: 346, utsäga, att risken för inköpssvårigheter m. m. numera

saknar betydelse. Frågan kan måhända komma i ett delvis annat läge

sedan statsmakterna tagit ställning till de problem, som behandlats av nyetableringssakkunniga.

Utskottet får därför tillstyrka de i propositionen

föreslagna bestämmelserna i denna del.

I motionerna 1:352 och 11:463 samt 1:354 och 11:465 har hemställts,

att bestämmelser om varudeklaration, liknande dem som i 32 § intagits

beträffande barnmat, skulle införas för alla förpackade livsmedel. Att förpackningar

äro försedda med innehållsdeklaration finner utskottet visserligen

i hög grad önskvärt, men ännu så länge synas tvingande bestämmelser

därom icke böra införas. Det skulle, som departementschefen anfört, föra

för långt. Anmärkas må i samband härmed, att Kemikontoret påtalat, att

motionärernas förslag beträffande vissa livsmedel måste anses omöjligt att

realisera och i andra fall icke skulle medföra några upplysningar av värde

för allmänheten.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

35 §.

Utskottet.

Utskottet ifrågasätter, om paragrafen icke är i behov av sådant förtydligande,

att det klart framgår, att andra stycket i paragrafen har en självständig

betydelse i förhållande till bestämmelserna i första stycket.

38 §.

Remissyttranden.

I ett stort antal yttranden, särskilt från medicinskt och veterinärt håll,

påtalas, att de hygieniska bestämmelserna om mjölk och grädde blivit alltför

knapphändiga. Man har velat ha en särskild bestämmelse med förbud att

saluhålla mjölk och grädde, som härrör från ladugård, där så bristfällig

hygien råder, att varan därigenom utsättes för bakteriell förorening i den

grad, att den kan anses otjänlig till människoföda. Man har vidare velat

ha särskilda bestämmelser om ladugårdshygienen och över huvud bestämmelser,

som reglera mjölkens behandling och transport från ladugården till

mejeriet och från mejeriet till mjölkförsäljningslokalen, önskemål ha uttalats

om att pastöriseringsförordningen skall inarbetas i livsmedelsstadgan

och att pastöriseringstvång skall införas för all saluförd mjölk, som ej

härstammar från besättning, som är fri från tuberkulos och smittsam kastning.

Utredning om obligatorisk mjölkkontroll påyrkas på sina håll.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

Departementschefen.

»De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna angående mjölk,

grädde och smör gå icke vidare än de av de sakkunniga föreslagna utan ha

1 stället i vissa hänseenden begränsats. Att nu på här föreliggande material

genomföra en så långt gående reglering av mjölkproduktionen och mjölkhandeln,

som påfordrats i flera yttranden, torde icke vara möjligt. Tveksamt

är även om detta är lämpligt i den nu föreliggande ömtåliga prissituationen.

Jag har i varje fall icke velat förorda att f. n. åtgärder i sådan riktning

vidtagas, även om detta kunde anses vara ett befogat önskemål ur

hygienisk synpunkt.---Att som en särskild diskvalifikationsgrund

för mjölk stadga, att den kommer från en ur hygienisk synpunkt underhaltig

ladugård, anser jag icke nödvändigt. De allmänna bestämmelserna i

2 kap. torde här vara tillfyllest. Kommer mjölken från en så dålig ladugård,

som här angivits, finnes säkerligen skäl till antagande, att mjölken är

otjänlig till människoföda.»

Motionen 11: 651.

I motionen yrkas, att riskdagen måtte »uttala sig för att frågan om införande

av mjölkkontroll utredes». Motionären påtalar, att ur hygienisk

synpunkt de föreslagna bestämmelserna angående mjölk måste karakteriseras

som i hög grad otillräckliga. Vidare framhåller motionären bl. a.,

att Sverige nu är det enda land i Skandinavien, som saknar uttryckliga bestämmelser

om mjölkkontroll.

Utskottet.

Till grund för införandet av 1937 års pastöriseringsförordning låg ett av

1933 års mjölk- och mejeriutredning framlagt betänkande. I detta betänkande

anfördes bl. a., att utredningen vore fullt medveten om att den sålunda

föreslagna åtgärden icke vore tillräcklig att möta de krav, som böra

jppställas på konsumtionsmjölk, om denna skulle kunna anses vara av

fullt tillfredsställande hygienisk beskaffenhet. Den tid torde icke vara

avlägsen, då omständigheterna tillåta ytterligare skärpta fordringar på både

den såsom rå och den såsom pastöriserad försålda konsumtionsmjölken. Betydande

sådana skärpningar vore enligt utredningens mening väl befogade

ur både den enskilde konsumentens och det allmännas synpunkt.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga uttalade i sitt år 1941 avgivna betänkande,

att de för sin del ville tillstyrka, att en utredning om införande

av obligatorisk mjölkkontroll företoges, men att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke med utredningens igångsättande borde anstå till dess mera

normala tidsförhållanden inträtt.

1948 års livsmedelssakkunniga ha framhållit, att de icke velat i samband

med sitt utredningsuppdrag upptaga frågan om obligatorisk mjölkkontroll,

ett spörsmål, som de sakkunniga ansågo tarvade särskild utredning.

(i—ltihang till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 3h.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Mjölk är ett för folkhälsan utomordentligt viktigt men på sannna gång

mycket ömtåligt födoämne. Det är därför fullt berättigat att ställa höga

hygieniska och sanitära krav på mjölk. Otvivelaktigt har såväl pastöriseringstvånget

som de numera tillämpade betalningsgrunderna till producenterna

— innebärande att vid leveransen till mejerierna det pris, som mjölkproducenterna

erhålla, differentieras med hänsyn till mjölkens kvalitet —

medfört avsevärda förbättringar. Förhållandena kunna dock icke anses

tillfredsställande. Alltjämt råda stora brister beträffande mjölkens hygieniska

beskaffenhet, vilket framgår främst av verkställda undersökningar

angående bakteriehalten i konsumtionsmjölken.

Enligt utskottets mening är tiden nu inne för att låta verkställa den utredning

om obligatorisk mjölkkontroll, som sedan lång tid tillbaka varit

ifrågasatt och som bestämt påyrkas från medicinskt och veterinärt håll.

Utskottet får därför med tillstyrkande av motionen II: 651 i denna del före.»

slå riksdagen, att hos Kungl. Maj :t hemställa om sådan utredning.

41 §.

Departementschefen.

»Vad angår 41 §, så har det av livsmedelssakkunniga föreslagna i motsvarande

paragraf (52 §) införda förbudet mot att saluhålla mjölk under

benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder

att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, väckt stark opposition

i remissyttrandena. Jag har vid övervägande av de skäl som anförts för och

emot ett sådant förbud funnit, att detta bör utgå och att i stället i livsmedelsstadgan

— i enlighet med 1941 års förslag — upptages en bestämmelse

om att mjölk under dylik benämning får saluhållas endast efter särskilt

tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten, alltså en bestämmelse, som nära

motsvarar nu gällande föreskrift i hälsovårdsstadgan. Föreskriften har dock

ändrats för att ge ökad garanti för bestämmelsens effektivitet.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 har hemställts, att i 41 § måtte

införas förbud mot att saluhålla mjölk under beteckningarna kontrollmjölk,

barnmjölk eller liknande beteckning. Motionärerna föreslå följande lydelse:

»Mjölk får icke saluhållas under någon av beteckningarna kontrollmjölk

eller barnmjölk eller under annan beteckning, som antyder att mjölken är

av särskilt sund beskaffenhet.»

Utskottet.

Utskottet anser, att möjligheten att få använda beteckningarna kontrollmjölk

eller barnmjölk eller liknande beteckningar bör hållas öppen tills

vidare. I ett mycket stort antal remissyttranden ha de sakkunnigas förslag

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

83

om förbud mot dylika beteckningar väckt gensaga. Därvid har främst åberopats,

att hänsyn borde tagas till ladugårdshygienen. Ett slopande av kontrollmjölken

har ansetts komma att innebära ett steg bakåt i hygieniskt

hänseende. Motionärerna åberopa bland annat, att blott genom pastörisering

kan garanti skapas för att mjölken är av sund beskaffenhet. De brister,

som uppstå vid en dålig ladugårdshygien, torde dock icke i alla hänseenden

kunna botas genom pastörisering.

Utskottet får i anslutning härtill jämväl erinra om att utskottet förordat

utredning av frågan om införande av obligatorisk mjölkkontroll. Resultatet

av den utredningen synes i allt fall böra avvaktas, innan några sakliga ändringar

av ifrågavarande bestämmelser vidtagas.

43 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo, att minimifetthalten i tjock grädde skulle vara

35 procent. De sakkunniga hänvisade till 1941 års förslag, vari såsom motivering

för denna gräns anförts, att större delen av den grädde, som försåldes

till efterrätter och dylikt, torde innehålla lägst nämnda fetthalt, enär

eljest konsumenternas krav på gräddens vispbarhet i allmänhet icke blevo

tillgodosedda.

Departementschefen.

Departementschefen förordade på yrkande av bl. a. livsmedelskommissionen,

att tjock grädde skulle ha en minimifetthalt av 40 procent.

Motioner.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 har hemställts, att minimifetthalten

i tjock grädde måtte bestämmas till 35 procent. Motionärerna

föreslå, att andra stycket i 43 § skall erhålla följande lydelse: »Fet grädde,

tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning, som

antyder särskilt hög fetthalt, skola per 100 gram innehålla minst 35 gram

mjölkfett.»

Utskottet.

Utskottet finner ej skäl tillstyrka motionärernas förslag. Det är önskvärt,

att den grädde, varom här är fråga, utgör en bra vara med god vispbarhet.

Utskottet anser i motsats till motionärerna, att de gällande normalprisbestämmelserna

väl kunna tjäna till ledning vid gränsdragningen. Från sakkunnigt

håll -— statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens livsmedelskommission,

m. fl. — har förordats, att minimifetthalten i tjock grädde

bestämmes till 40 procent.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

45 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

Angående fryshuslagrat smör anförde de sakkunniga:

I detta sammanhang bör nämnas, att under de överläggningar, som de

sakkunniga haft med representanter för svenska smörprovningarna, från

deras sida vissa bekymmer uttalats för att runmärkt smör under lagring i

fryshus i många fall fått sin kvalitet så försämrad, att det, när det uttages

från fryshuset, icke längre fyller de fordringar, som uppställas på runmärkt

smör. Det uttalades därvid önskemål om att smörprovningarna skulle äga

rätt att taga bort runmärket från dessa smörpartier eller förbjuda användningen

av detsamma för dem. Man ansåg sig emellertid icke äga denna rätt

utan särskild författningsbestämmelse.

De sakkunniga finna det uppenbart, att här föreligger ett betydelsefullt

problem under krisförhållanden. Under normalare tider, då det kan väntas,

att lagringstiderna bli avsevärt kortare, torde emellertid dylika fall av kvalitetsförsämring

bliva förhållandevis sällsynta. De sakkunniga ha därför betraktat

ifrågavarande spörsmål huvudsakligen som ett kristidsproblem och

därför icke ansett sig böra gå närmare in på frågan. Av liknande skäl ha de

sakkunniga icke velat förorda särskilda märkningsbestämmelser beträffande

fryshuslagrat smör.

Departementschefen.

»Särskild bestämmelse om märkning av fryshuslagrat smör har jag icke

nu ansett böra införas i stadgan. Skulle det framdeles visa sig, att en sådan

bestämmelse är nödvändig, synes frågan få upptagas till förnyat övervägande.

Eljest torde rätta vägen vara att ändra runmärkesbestäminelserna.

»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och ll: 465 sägs, att, enär fryshuslagrat

smör ej sällan till sin smak är väsentligt underlägset vanligt smör, det

synes angeläget, att köparen genom märkning på förpackningen hålles

underrättad om att smöret härrör från fryshus.

Utskottet.

De sakkunniga ha betraktat förevarande spörsmål angående märkning

av fryshuslagrat smör huvudsakligen som ett kristidsproblem. Det har

emellertid visat sig, att lagringstiden även under senare år varit onormalt

lång. Förhållandena ha dock för närvarande åter förbättrats. Vidare sker,

enligt vad utskottet inhämtat, tillverkningen av smör, som avses skola

lagras i fryshus, numera på sådant sätt, att smöret vid lagringen ej utsättes

för samma risk för kvalitetsförsämring som tidigare. Ett system med betalning

efter kvalitet har jämväl bidragit till förbättrade förhållanden. De

av motionärerna föreslagna märkningsbestämmelserna torde vidare kunna

leda till vissa avsättningssvårigheter beträffande det kylhuslagrade smöret

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

85

även i sådana fall, då någon nämnvärd kvalitetsskillnad mellan detta och

vanligt smör icke föreligger. Utskottet kan därför icke tillstyrka, att särskilda

bestämmelser om märkning av fryshuslagrat smör nu införas, utan

anser, att utvecklingen på ifrågavarande område bör avvaktas. Utskottet

vill dock understryka angelägenheten av att lagringstiden blir så kort som

möjligt.

53 §.

1948 års llvsmedelssakkunniga.

De sakkunniga hade föreslagit ett andra stycke i 1 mom. av följande

lydelse:

»Mesvara, som saluhålles under benämning, antydande att getvassle eller

getmjölk ingår i varan, skall per 100 gram innehålla minst 12 gram indunstad

getvassle eller getmjölk.»

Departementschefen.

Departementschefen ansåg de särskilda bestämmelserna om getmesvara

kunna utgå.

Utskottet.

Med hänsyn till den väsentliga skillnad som råder mellan äkta getmesvara

och annan mesvara anser utskottet, att de av de sakkunniga föreslagna

särskilda bestämmelserna om getmesvara böra intagas i livsmedelsstadgan.

56 §.

Departementschef en.

Angående margarin och särskilt märkningsbestämmelserna rörande margarinvaror

har departementschefen anfört bl. a.:

»Liksom livsmedelssakkunniga anser jag, att margarin och övriga hithörande

produkter böra upptagas bland de livsmedel, som skola regleras i

förevarande stadga. Jag finner fullt riktigt, att dessa varor skola betraktas

såsom självständiga livsmedel, icke som ersättningsmedel för smör, ost,

grädde och flott.

Jag har funnit det möjligt att vidtaga högst avsevärda förenklingar i

märkningsbestämmelserna rörande margarinvaror, och har i det hänseendet

gått ännu längre än livsmedelssakkunniga. I departementsförslaget

ha sålunda tagits bort alla detaljföreskrifter om påskrifternas storlek, plats

och färg liksom även de detaljerade bestämmelser om förpackningarnas

beskaffenhet soin nu gälla beträffande fettemulsioner. De synas mig icke

längre fylla någon uppgift. På grund av bestämmelserna i 27 § livsmedelsstadgan

böra alla dessa varubenämningar på förpackningarna angivas på

sådant sätt, att någon förväxling icke kan äga rum.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Departementschefen har vidare uttalat angående benämningen restaurangblandning,

att han funnit det icke böra komma i fråga, att lägga hinder i

vägen för den benämningen.

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 350 och II: 466 framhålles, att det bör skapas

garanti för att beteckningen »Margarin» angives på förpackningarna med

tillräcklig tydlighet, så att förväxling med smör helt kan undvikas. Motionärerna

föreslå därför, att 56 § 1 mom. skall erhålla följande, av de sakkunniga

föreslagna lydelse:

»Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —■ saluhållas

allenast i förpackning, varå utvändigt å botten och lock samt, parallellt

med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och lika avstånd sinsemellan

belägna ställen å höjdytorna finnes inbränt, tryckt eller på annat varaktigt

sätt anbragt ordet ''Margarin’. Bokstäverna skola vara minst tre centimeter

höga, om förpackningen rymmer fem kilogram eller däröver, minst en

centimeter höga, om förpackningen rymmer ett men ej fem kilogram, och

minst en halv centimeter höga, därest förpackningen rymmer mindre än

ett kilogram. Å förpackningen skall därjämte tillverkarens namn vara på

varaktigt sätt angivet. Botten å margarinförpackningen skall, därest den

utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval form, att dess

längd är minst en och en halv gång dess bredd.»

I likalydande motionerna I: 340 och II: 448 sägs, att, därest restaurangblandning

kommer att användas även framdeles, det bör tydligt tillkännagivas,

att margarin ingår och att, därest enbart margarin serveras, det

likaså bör tydligt tillkännagivas, att det är fråga om margarin. Motionärerna

yrka därför, att riksdagen måtte besluta, »att vid servering till allmänheten

av margarinvara eller blandning, vari margarinvara ingår, tydligt skall angivas,

att serveringen avser sådana varor».

Utskottet.

De sakkunniga ha ansett, att margarinvaror äro livsmedel med eget värde,

icke blott ersättningsmedel för andra livsmedel, och att de därför författningsmässigt

böra erhålla motsvarande behandling som andra livsmedel.

Departementschefen har anslutit sig till denna ståndpunkt och föreslagit

bl. a. avsevärda uppmjukningar av den nuvarande margarinkontrollen.

Utskottet har intet att erinra mot detta betraktelsesätt på margarinvarorna.

Vad särskilt angår den i motionerna I: 350 och II: 466 upptagna frågan

om märkning av margarinvaror, får utskottet erinra om bestämmelsen i

27 § i den föreslagna livsmedelsstadgan, enligt vilken bestämmelse uppgift

eller påskrift skall vara anbragt å förpackningen på ett tydligt, lätt i ögonen

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

87

fallande och varaktigt sätt. Med hänsyn därtill kan det icke längre anses

erforderligt, att bibehålla så ytterst detaljerade bestämmelser om bokstävernas

storlek in. m. som vi hitintills haft och som motionärerna föreslå.

Det måste närmast anses som en vinning att kunna undvika dylika detalj - föreskrifter. Utskottet avstyrker förty motionerna 1:350 och 11:466 i

denna del.

Vad angår motionerna I: 340 och II: 448 må framhållas, att, såsom departementschefen

uttalat, av de allmänna bestämmelserna i 35—37 §§ torde

följa, att margarin icke kan serveras under benämningen smör. Ej heller

en blandning av smör och margarin får benämnas smör. Dylik blandning

har serverats och serveras måhända alltjämt ofta under benämningen

restaurangblandning. Innebörden av detta uttryck torde emellertid vara

allmänt känd. Anledning saknas enligt utskottets mening att förbjuda en

dylik benämning. Det väsentliga, nämligen att skydda benämningen smör,

får anses vara tillgodosett genom ovannämnda bestämmelser, och utskottet

kan ej tillstyrka så långt gående åtgärder som de av motionärerna föreslagna.

Tilläggas må ett påpekande av Kemikontoret, att konsekvensen av den

av motionärerna föreslagna bestämmelsen rätteligen skulle bliva, att liknande

bestämmelser infördes i fråga om alla livsmedel, som serverades till

allmänheten; en särskild »restauranglagstiftning», som t. ex. garanterade,

att en rätt kallad »sjötunga» verkligen bestode av äkta sjötunga och icke

av någon billigare fisksort.

58 §.

Utskottet.

I förevarande paragraf föreslås, att margarinost skall på angivet sätt

märkas å ostens samtliga ytor. I de för närvarande gällande bestämmelserna

om märkning av margarinost sägs — förutom att den skall rödfärgas

-— att osten skall märkas å de plana ytorna. Enligt uppgifter till

utskottet skulle den föreslagna ändringen komma att medföra tekniska

svårigheter. Utskottet får därför föreslå, att beträffande ost, som är försedd

med plana ytor, märkning skall ske allenast å dessa ytor.

Liksom hitintills skall tillverkarens namn anbringas å osten. Allmänt

känd förkortning av tillverkarens namn bör dock kunna få användas.

63 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo, att i 100 §, som handlade om bakverk, skulle

intagas bl. a. följande bestämmelser:

»Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, får ej såsom

ingrediens eller tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, får ej såsom

ingrediens eller tillsats innehålla fettemulsion.»

I sin motivering anförde de sakkunniga bl. a. följande:

Vad beträffar den i andra stycket givna bestämmelsen om att bröd eller

bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, ej får såsom ingrediens eller

tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett, har mot motsvarande bestämmelse

i det tidigare förslaget i de däröver avgivna yttrandena framställts

vissa erinringar. Detsamma gäller bestämmelsen i tredje stycket, att

bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, ej får såsom ingrediens

eller tillsats innehålla fettemulsion. Det är visserligen sant, att

sedan lång tid tillbaka använts benämningar sådana som smörbakelse eller

gräddtårta på varor, i vilka smör eller grädde ej ingått eller endast ingått

vid sidan av margarin eller fettmulsion. I sådana fall måste benämningarna

anses vilseledande. De i yttrandena förekommande uppgifterna om de

svårigheter, som skulle uppkomma, därest ifrågavarande benämningar icke

finge användas i dylika fall, synas överdrivna. Det finnes knappast något

område inom livsmedelshandeln, där man i så stor utsträckning rör sig

med fantasinamn, som på detta område. Det torde därför icke vålla stora

svårigheter att förbehålla benämningar, i vilka smör ingår, för sådana

bakverk, som icke innehålla annat fettämne än mjölkfett, eller att förbehålla

benämningar, i vilka grädde ingår, för bakverk, som icke innehålla

fettemulsion. Anmärkas bör, att i fråga om bakverk med gräddbenämning

bestämmelsen i nu föreliggande förslag något uppmjukats i förhållande till

det tidigare förslaget, i det att hinder icke ansetts böra föreligga att vid

tillverkningen av gräddsemlor använda margarin. Uttrycket grädde syftar

här närmast på fyllningen i bakverket, som bör vara äkta grädde.

Departementschefen.

Departementschefen tog bort ovannämnda bestämmelser i de sakkunnigas

förslag samt anförde — i anslutning till bestämmelserna om spannmålsprodukter

— bl. a. följande:

»Den gamla tvistefrågan om rätt att saluhålla vara under benämningen

smörbakelse, fastän vid dess tillverkning använts margarin, blir emellertid

icke löst därför att den särskilda bestämmelsen därom i 100 § sakkunnigförslaget

borttagits. Närmast blir det här fråga om att tolka stadgandet i

35 § departements!örslaget. Då detta i denna del i sak överensstämmer

med motsvarande stadgande i 1917 års förordning, anser jag mig icke böra

göra något bestämt uttalande om hur detta tolkningsspörsmål bör lösas.

Jag är emellertid närmast böjd för att anse, att saluhållande under beteckningen

smörbakelse av ett bakverk, som ej innehåller smör, icke kan

anses förbjudet enligt det angivna stadgandet.»

Motioner.

I likalydande motionerna I:3b0 och II: U8 anföres, att beteckningar, i

vilka orden grädde eller smör ingå, böra få användas endast för sådana

varor, vid vilkas tillverkning grädde eller smör använts, samt att varor, vid

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

vilkas tillverkning använts något slag av margarinvara, böra erhålla sådana

beteckningar, att det tydligt framgår, att dylik vara ingår som ingrediens.

Motionärerna hemställa därför, »att förbudet i mom. 1 av § 63

av den föreslagna livsmedelsstadgan även skall gälla för livsmedel, i vilka

som ingrediens ingår margarinvara, samt att förbudet, i vad det avser dylika

livsmedel, även skall gälla vid servering.»

Utskottet.1

Utskottet delar motionärernas åsikt, att det skulle vara tillfredsställande,

därest man kunde vara förvissad om att de bakverk, det här närmast är

fråga om, alltid innehålla de ingredienser, som namnet anger. Hänsyn

måste emellertid tagas till flera olika synpunkter. Sålunda har bl. a. framhållits,

att bagerier och konditorier i stor utsträckning använda sig av

bagerimargarin, som hade hög smältpunkt, till kavelfett, att margarin vore

en nödvändig ingrediens för tillverkning av vissa bakverk såsom smörkringlor,

smörrutor, smördegstårtor etc., att det näppeligen torde förefinnas

någon praktisk möjlighet att konstatera, om ett bakverk innehölle smör

eller margarin, att ordet smör i sammansättningar såsom beteckningar för

bakverk övergått från att ha varit en deklaration av innehållet till ett angivande

av viss typ av bakverk, att de vedertagna benämningarna å bakverk

borde få användas i stället för fantasinamn som skapade ännu större

förvirring på förevarande område än den, som redan rådde, o. s. v.

Utskottet har vid övervägande av detta spörsmål stannat för att — ehuru

med viss tvekan — låta frågan förbliva ett tolkningsspörsmål och ansluter

sig således till departementschefens ståndpunkt. Erinras må om att jämlikt

de allmänna bestämmelserna fettemulsion ej får benämnas grädde. Upplysningsvis

vill utskottet därjämte tillägga, att i ett av högsta domstolen avgjort

mål ansvar ådöints för det att semlor, fyllda med fettemulsion, sålts

under beteckningen gräddsemlor.

Motionärernas förslag i övrigt skulle föra alltför långt, och utskottet kan

ej tillstyrka detsamma.

64 §.

19t8 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo en märkningsbestämmelse beträffande glass,

vari såsom råvara inginge annat fett än mjölkfett. Detta syntes de sakkunniga

böra angivas å förpackning, vari varan saluhölles, med orden

»tillverkad av fettemulsion». Detta gällde även om glassen tillverkats av

en blandning av riktig mjölk eller grädde och annat fett.

Departementschefen.

»Den i 2 mom. livsinedelssakkunnigas förslag upptagna deklarationsskyldigheten

för glass, vari ingår annat fett än mjölkfett, finner jag kunna utgå.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Det är här icke fråga om en hygienisk föreskrift utan närmast om en rent

ekonomisk sådan. Trots den utveckling, som förhållandena på ifrågavarande

område undergått, måste det konstateras, att glass alltjämt inköpes

icke på grund av den näring som finns i densamma utan mera som ett

rent njutningsmedel. Det kan då ur allmän synpunkt knappast anses nödvändigt,

att föreskriva särskild deklarationsskyldighet för den som saluhåller

glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom råvara. Jag vill därför

förorda, att 2 mom. helt utgår.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 350 och ll: 466 frainhålles, att departementschefen

torde haft främst gatuförsäljning av glass i tankarna, men att glass

numera i ganska beaktansvärd mängd i förpackat skick levererades till hushåll

såsom desserträtt. Det vore därför befogat med bestämmelser om

deklarationsskyldighet för glass i förpackat skick, och motionärerna föreslå,

att i 63 § skall intagas ett tillägg av följande lydelse: »3 mom. Saluhålles

i förpackat skick glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom

råvara, skall förpackningen vara märkt med orden ''Tillverkad av fettemulsion’.

»

Utskottet.

Utskottet instämmer med departementschefen därutinnan, att stora hygieniska

krav böra ställas på glass. De i propositionen föreslagna bestämmelserna

synas väl avvägda, och längre torde man icke böra gå för närvarande.

Tillräckliga skäl att tillstyrka den i motionerna 1:350 och 11:466 föreslagna

märkningsbestämmelsen har utskottet ej ansett föreligga. Det av

motionärerna åberopade skälet, att deklarationsskyldigheten skulle bidraga

till att öka mjölkfettsförbrukningen under sommaren, finner utskottet icke

bärande.

I anledning av framställningen från Svenska glasstillverkareförbundet

får utskottet uttala, att bestämmelsen i 2 mom. — att annat fettäinne än

mjölkfett icke får användas såsom råvara vid tillverkning av gräddglass —■

ej torde utgöra hinder för att ägg, äggpulver, choklad e. d., som innehåller

fett, tillsättes gräddglassen. Dessa ämnen få betraktas icke såsom råvaror

utan såsom tillsatser i enlighet med den i 1 § intagna definitionen. Någon

ändring i författningstexten för att tillgodose den framförda synpunkten

är därför icke erforderlig.

Glasstillverkareförbundet har vidare uppgivit, att i den svenska marknaden

f. n. icke funnes någon pastöriseringsapparat, som uppfyllde de

fordringar, som från de mindre tillverkarnas sida kunde uppställas på en

dylik. Om ifrågavarande bestämmelse om pastöriseringstvång trädde i kraft

omedelbart, skulle följden bliva, att tillverkarna tvingades köpa icke ändamålsenliga

och oskäligt dyra pastöriseringsapparater. Med ikraftträdandet

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 91

av bestämmelserna om pastöriseringstvång borde därför anstå till den 1

januari 1953. Utskottet finner den framförda synpunkten skäligen bora

beaktas. På grund därav får utskottet — som nedan föreslår, att livsmedelsstadgan

skall träda i kraft först den 1 juli 1952 — därutöver förorda, att

särskilda övergångsbestämmelser innebärande anstånd till den 1 januari

1953 med ikraftträdandet av de i ifrågavarande paragraf givna föreskrifterna

om pastörisering intagas i stadgan.

65 §.

Utskottet.

Utskottet får förorda en redaktionell ändring, innebärande att andia

stycket i 1 mom. brytes ut och placeras som mom. 1 och numreringen av

övriga moment jämkas därefter. Det synes mindre lämpligt, att intaga en

definition, som avser hela stadgan, som ett slutstycke i ett visst moment.

66 §.

Departementschefen.

»I 66 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelser om korv och

charkuterivaror. Livsmedelssakkunnigas förslag har här högst avsevart förenklats.

Det gives blott vissa allmänna bestämmelser om maximihalten

vatten och bindemedel i korv. Bindemedlen ha även begränsats till vissa

ämnen, vilka angivits på samma sätt som i livsmedelssakkunnigas förslag.

I sistnämnda hänseende har dock liksom i detta förslag införts en möjlighet

till avvikelse från de givna bestämmelserna om bindemedel, under förutsättning

att deklaration angående halten och arten av bindemedlet äger

rum. Deklarationen anser jag, trots vad däremot anförts i remissyttrandena,

kunna ske på anslag, som anbragts vid vaian.»

Motioner.

I motionen II: 651 föreslås följande ändring i 66 § 1 inom. fjärde stycket:

»Korv, som innehåller ...... den saluhållna varan. Vad sålunda stad
gats

gäller dock icke vid servering, ej heller korvsort, som enligt sedvana

innehåller större tillsats av gryn eller potatis än 4 gram per 100 gram avkorvens

vikt, beräknad på angivet sätt.»

Motionären framhåller, att stångkorvens bindemedel utgöres av gryn och

att värmlandslcorven har potatis såsom bindemedel, i båda fallen betydligt

mer än 4 procent. Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen skall i

sådana fall anslag uppsättas angående bindemedlet, ehuru varornas sammansättning

är fullt normal och helt i överensstämmelse med vad kunden

väntar.

I likalydande motionerna I: 350 och II: 466 påtalas, att 66 § 2 inom. andia

stvcket lämnar möjlighet att såsom köttfärs sälja malet hjärta ellei andra

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr 3A.

organ och inälvor ävensom att i köttfärs inmala löst fett, vilket icke kan

anses önskvärt. Motionärerna föreslå därför att bestämmelsen om köttfärs

skall givas följande lydelse:

»Köttfärs skall bestå av malen eller på annat sätt finfördelad skelettmuskulatur

med eller utan tillhörande fettvävnad och får, där ej fråga är om

köttfärs, som saluhålles såsom färdiglagad mat, icke vara tillsatt med annat

ämne.»

Utskottet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf skola träda i kraft först när kungörelsen

den 29 januari 1943 med vissa bestämmelser angående tillverkning

och försäljning av charkuterivaror, in. in., upphört att gälla. Såsom påtalats

av jordbruksnämnden kunna vissa särskilda spörsmål uppkomma, då dessa

kristidsbestämmelser upphävas. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl.

Maj:t då vidtager de ändringar i stadgan, som kunna anses påkallade. I

enlighet med vad utskottet ovan uttalat, böra sådana ändringar kunna göras

utan riksdagens hörande.

Vad särskilt angår den i motionen 11:651 upptagna frågan angående

korv, som av sedvana innehåller större tillsats av gryn och potatis än 4 9é,

anser utskottet fog iinnas för att försöka tillgodose motionärens synpunkter.

Övervägas bör om detta icke kan ske på så sätt, att den i paragrafen

omförmälda myndigheten gives möjlighet att meddela vissa ytterligare undantag

från bestämmelserna.

Såsom i motionerna 1:350 och 11:466 påtalats, medger den i 2 mom.

andra stycket föreslagna bestämmelsen, jämförd med innehållet i 65 §

andra stycket, att inälvor och löst fett m. m. får användas i köttfärs. Enligt

den utformning, som motsvarande bestämmelser erhållit såväl i 1941 års

förslag som i 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag, vore det icke tillåtet,

att till köttfärs sätta malda inälvor in. in. Utskottet delar de sakkunnigas

och motionärernas uppfattning, att inälvor icke böra få inmalas i köttfärs.

Färsen bör bestå av ren skelettmuskulatur med eller utan fett. Utskottet

får därför med tillstyrkande av sistnämnda motioner, såvitt nu är i fråga,

föreslå, att i 2 mom. intagas bestämmelser, som förhindra att inälvor m. in.

inmalas i köttfärs.

77 §.

Departementschefen.

»Av vissa myndigheter har föreslagits, att i förevarande avsnitt även

skulle införas särskilda kvalitetsbestämmelser beträffande must. Jag anser

mig dock icke f. n. böra upptaga denna fråga, som icke behandlats i livsmedelssakkunnigas

förslag och som torde tarva vidare utredning.

Bestämmelserna om sylt, marmelad, mos m. in. ha intagits i 79 § departementsförslaget.

Även dessa motsvara i stort sett livsmedelssakkunnigas

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

förslag (110 §), dock att liksom i fråga om saft tillsatsbestämmelserna utelämnats.

Det av institutet för folkhälsan påyrkade förbudet mot essenser i

dessa varor finner jag visserligen ur vissa synpunkter motiverat, men jag

vin dock icke gå så långt som att i stadgan införa förbud däremot. Möjligen

kan frågan lösas så, att i samband med att viss essens godkännes för ändamålet,

såsom villkor härför stipuleras, att tillvaron av essensen skall

deklareras.»

Motioner.

I motionen II: 464 påpekas, att benämningen »frukt-, bär- och växtsorter»

rätteligen bör utbytas mot benämningen »frukt-, bär- och växtslag».

I motionen föreslås vidare, att särskilda kvalitetsbestämmelser beträffande

must skola införas och 77 § omarbetas med hänsyn därtill. Motionärerna

anse, att kvalitetsbestämmelserna böra erhålla följande, av lantbruksstyrelsen

föreslagna lydelse:

1 mom. Must, utvunnen av färska frukter och bär, får, där ej annat följer

av 2 mom., utöver koldioxid (C02) icke innehålla vatten eller annan

främmande tillsats.

Alkoholhalten i must får icke överstiga 0,7 gram per 100 gram färdig

vara.

2 mom. Must, framställd av bär, må innehålla högst 15 gram socker per

100 gram färdig vara. I sådan must må ock halten av fruktsyra, beräknad

som vinsyra, genom tillsats av vatten nedbringas till 1 gram per 100 gram

färdig vara.

3 mom. Vid mustframställning får svavelsyrlighet (S02) användas för

desinfektion av kärl och kork, försåvitt därigenom musten icke kommer

att innehålla mer än högst 8 milligram svavelsyrlighet per 100 gram färdig

vara.

I likalydande motionerna I: 340 och II: 448 yrkas, »att, ifall essenser tillsatts

saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad, mos och gelé in. m., meddelande

härom skall angivas på förpackningen».

I framställning från Sveriges musteriförbund m. fl. ha föreslagits kvalitetsbestämmelser

angående must av följande lydelse:

»Med frukt- och bärmust (-juice) förstås den ojästa pressaften från

färska, friska och mogna frukter och bär. Den färdiga produkten får ej

innehålla någon tillsats av vatten, socker eller annat främmande ämne.

Dryck, innehållande minst 30 % fruktmust eller 20 % bärmust eller till

respektive mängder utspädd mustkoncentrat, benämnes frukt- eller bärlemonad

(-läskedryck).

Därest konserveringsmedel komma till användning vid framställning av

frukt- eller bärmust skall detta särskilt anges på etiketten genom att orden

''Kem. konserverad’ stå angivna före mustens benämning och i samma storlek

som största förekommande text.»

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r.

Utskottet.

Under senare år har i vårt land frukt- och bärmust börjat framställas i

allt större utsträckning, och man torde ha anledning förvänta, att konsumtionen

av mustdrycker även framdeles kommer att öka. Utskottet finner

mustdryckerna vara av sådan betydelse, att kvalitetsbestämmelser angående

dylika drycker höra intagas i livsmedelsstadgan. Frågan har icke behandlats

av livsmedelssakkunniga, och departementschefen har ansett att frågan

tarvar ytterligare utredning. Såväl i motionen II: 464 som i framställningen

från Musteriförbundet har förslag till kvalitetsbestämmelser framlagts. Utskottet

anser sig dock icke kunna på föreliggande material taga ställning

till bestämmelsernas detaljutformning. Att såsom i motionen 11:464 föreslås

i ifrågavarande bestämmelser använda ordet »must» ensamt kan med

hänsyn till benämningarna julmust m. in. icke komma i fråga. De i motionen

föreslagna bestämmelserna förefalla vidare alltför detaljerade, och viss

omredigering framstår såsom erforderlig. De framlagda förslagen torde

emellertid kunna läggas till grund för arbetet med utformningen av de tilltänkta

bestämmelserna. Då utskottet nedan förordar att med livsmedelsstadgans

ikraftträdande skall anstå till den 1 juli 1952 ävensom med hänsyn

till förevarande frågas begränsade omfång, torde det bliva möjligt att

utfärda de nu förordade bestämmelserna redan i samband med livsmedelsstadgans

ikraftträdande, vilket utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse.

Utskottet får alltså föreslå, att kvalitetsbestämmelser angående frukt- och

bärmust måtte — sedan den utredning verkställts, som kan befinnas erforderlig

— intagas i den föreslagna livsmedelsstadgan.

I motionen II: 464 har föreslagits en redaktionell ändring, som synes

böra beaktas vid stadgans slutredigering.

Vad angår frågan om tillsats av essenser till saft, saftkoncentrat in. in.

må till en början framhållas, att jämlikt 78 § 2 mom. saft eller saftkoncentrat

icke får vara tillsatt med för varan i fråga främmande färg- eller

smakämne. Här stadgas alltså redan förbud mot essenser. Att — såsom i

motionerna I: 340 och II: 448 föreslås —- införa bestämmelser om deklarationsskyldighet

angående essenser i dessa varor kan alltså icke komma i

fråga. Beträffande sylt, marmelad, mos m. in. blir det tillåtet att tillsätta

essenser, och däremot ha motionärerna intet att erinra. De anse emellertid,

att skyldighet bör föreligga, att å förpackningen angiva förekomsten

av essens. Enligt utskottets mening föreligga ej tillräckliga skäl att i stadgan

intaga bestämmelser om sådan deklarationsskyldighet. De i förevarande

avsnitt av 8 kap. intagnå kvalitetsbestämmelserna få tills vidare anses tillräckliga.

Genom dessa erhålles garanti för att varorna äro beredda av frukter,

bär eller andra växtdelar och att de innehålla vissa närmare angivna

minimikvantiteter sådana varor. Vidare kan, enligt vad som upplysts för

utskottet, kvaliteten på de varor varom här är fråga höjas genom tillsats

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

av essenser, vilket ofta är nödvändigt för att varorna skola bliva omtyckta

av allmänheten. Dylika förbättringar böra icke motverkas genom lagstiftning.

80 §.

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 3b0 och II: bb8 hemställes beträffande läskedrycker,

att flaskorna av tillverkaren skola förses med etikett, varå angives

huruvida drycken är tillverkad av frukt (bär) eller av essenser.

Jämväl i motionen II: bGb påtalas behovet av märkningsföreskrifter beträffande

läskedrycker. I sistnämnda motion har jämväl hemställts, att vad

i 80 § stadgas om förpackning i tillämpliga delar skall gälla även läskedrycker.

Utskottet.

Den i motionerna upptagna frågan om märkningsbestämmelser för läskedrycker

har sedan lång tid tillbaka varit föremål för delade meningar. I det

av livsmedelslagstiftningssakkunniga år 1941 framlagda betänkandet har

frågan utförligt diskuterats, men de sakkunniga ha — efter att ha redovisat

bärande skäl — stannat för att icke föreslå några kvalitets- eller märkningsföreskrifter

beträffande läskedrycker. Ej heller 1948 års sakkunniga

ha funnit nödvändigt att införa några sådana föreskrifter, och departementschefen

har ställt sig på samma ståndpunkt som de sakkunniga.

Enligt de upplysningar, som utskottet erhållit, har man inom läskedrycksindustrien

i allt större utsträckning övergått till att bereda läskedrycker

av smakämnen, vilka härleda sig ur frukter eller bär. Konsumtionen av de

enklare essensdryckerna har sålunda minskat från 47,1 % år 1940 till 23,2 %

år 1950 och konsumtionen av de högklassigare dryckerna av bär- och fruktsaft

och därmed jämförliga drycker i motsvarande mån ökat. Under samma

tid har tillverkningen av äppeldrycker ökat med drygt 300 %. Denna utveckling

torde i stor utsträckning vara en följd av planmässiga åtgärder

från vederbörande branschorganisationers sida. Anmärkas må i samband

härmed, att läskedrycksfabrikanterna i regel icke tillverka de bär- och

fruktsafter, extrakter och essenser, vilka användas som smakämne, varför

det icke ansetts med billighet förenligt att pålägga dem ansvaret för den

föreslagna märkningen.

De ifrågasatta bestämmelserna om läskedrycker skulle vidare sannolikt

förutsätta jämväl vissa kvalitetsbestämmelser. Att utforma dylika bestämmelser

skulle, enligt vad som uppgivils för utskottet, bliva ett mycket svårlöst

problem. Härtill kommer att det alltid torde bliva förenat med stora

svårigheter och oproportionerligt arbete att analytiskt bestämma om essens

ingår i eu läskedryck.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

Utskottet anser att utvecklingen på förevarande område tills vidare bör

få fortgå utan ingripande med lagstiftningsåtgärder. Utskottet ansluter sig

därför till de sakkunnigas och departementschefens uppfattning i denna

fråga och avstyrker förty motionerna 1:340 och 11:448 samt 11:464. Utskottet

kan dock icke underlåta att understryka önskvärdheten av att tillverkning

och märkning av läskedrycker ske på sådant sätt, att konsumenterna

i största utsträckning bibringas en riktig uppfattning om varornas

sammansättning.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

Departementschefen.

»I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag att livsmedelskontrollen i

stort sett liksom nu bör vara ansluten till den allmänna hälsovården,

åtminstone lokalt, d. v. s. handhas av hälsovårdsnämnderna under överinseende

av länsstyrelserna, varjämte även tjänsteläkare och tjänsteveterinärer

böra medverka. Jag kan även instämma i de sakkunnigas uttalande

rörande behovet av en centraliserad kontroll, då det gäller att utöva tillsyn

över sammansättning och beskaffenhet hos livsmedel som tillverkas samt

över efterlevnaden av de i livsmedelsstadgan meddelade märkningsföreskrifterna.

Självfallet kommer det, som bl. a. medicinalstyrelsen anmärkt, att i vissa

avseenden bli svårt för hälsovårdsnämnderna att effektivt sköta den viktiga

del av den lokala livsmedelskontrollen, som avser livsmedels sammansättning

och beskaffenhet. Nämnderna kunna icke annat än i undantagsfall

vara rustade för att på tillverkningsstadiet öva noggrann tillsyn ur

kvalitetssynpunkt över framställningen av t. ex. sådana livsmedel, som

säljas i slutna förpackningar. Tillsynen kommer därför i stället att få

formen av en stickprovskontroll av den färdiga varan. Denna torde icke

vara lika värdefull som en övervakning ur angivna synpunkt av råvarubearbetning

och förpackning. En dylik övervakning skulle emellertid sannolikt

kräva en speciell organisation och möjligen även särskild lagstiftning.

Frågan om en effektivisering av en del av livsmedelskontrollen i antydd

riktning synes därför icke kunna lösas utan ytterligare utredning.

Medicinalstyrelsen, som i sitt yttrande behandlat denna fråga, har också

förordat att den skulle tagas upp till diskussion mellan representanter för

livsmedelsindustrien och statsmakterna. I och för sig har jag svmpatier för

denna tanke. Med hänsyn till att utvecklingen på livsmedelsområdet synes

gå mot en ordning, där en mycket stor del av varorna tillhandahållas

fabriksförpackade, är det nämligen sannolikt att en effektiv kvalitetskontroll

på tillverkningsstadiet så småningom kommer att bli nödvändig. Enligt

nu gällande ordning sker emellertid kvalitetskontroll överhuvud i

ganska liten utsträckning från myndigheternas sida. Redan den föreslagna

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ordningen med stickprovskontroll av färdiga varor innebär ett framsteg.

Erfarenheterna av denna kontroll synes därför böra avvaktas innan denna

fråga tages upp till diskussion på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig.»

Motionen 1: 345.

I motionen riktas allmän kritik mot livsmedelskontrollen och dess utformning.

Motionären säger bl. a.:

Kontrollen skall väsentligen handhavas av hälsovårdsnämnderna. Detta

är en konsekvens av att stadgan inriktar sig på försäljningen, ej på produktionen

av livsmedel. Det kan starkt ifrågasättas, huruvida en sådan

lokal kontroll, med provtagningar o. s. v. å en mängd olika orter, innebär

en praktisk anordning i förhållande till exempelvis fabriksmässigt tillverkade

varor. Det bör också understrykas, att hälsovårdsnämnderna naturligt

nog måste stå mycket främmande för den omfattande kontroll som ej

betingas av hälsovårdssynpunkter.

Departementschefen synes också förutsätta, att kontrollen ej skall behöva

bli alltför ingående; i varje fall framhåller han, att kontrollen över livsmedels

sammansättning och beskaffenhet bör få formen av stickprovskontroll.

Här synes anledning föreligga till den principiella erinringen, att det

ej är lyckligt om stadgan antages under sådana förutsättningar. Lagstiftning,

som icke kan med allvar handhavas, är under alla omständigheter

betänklig. Men särskilt betänkligt är det att skapa en lagstiftning, som ger

sig ut för att bereda den köpande allmänheten viss säkerhet, men icke på

samma gång sörja för att den ordning man sålunda vill garantera verkligen

blir genomförd. Det är egentligen uppenbart, att en sådan garanti ej

kan skapas. Lagstiftningen är av den beskaffenhet, att icke ens den mest

fulländade polisorganisation kan ernå den inblick i de enskildas leverne,

handel och vandel, som den förutsätter. Men man måste åtminstone, om

lagstiftningen genomföres, sörja för att vederbörande kontrollorgan få

sådana resurser att de något så när kunna genomföra vad stadgan fordrar

av dem, att de effektivt kunna ingripa med erforderliga förelägganden och

förbud (§ 99) samt föreställningar (§ 101) och åtal in. in. Eljest invaggas

allmänheten i en falsk känsla av säkerhet. Det är nödvändigt, att man noga

gör klart för sig, vad en ordentligt genomförd kontrollverksamhet sålunda

kräver av myndigheterna och de helt visst avsevärt ökade kostnader som

därigenom åvälvas staten och kommunerna. Naturligt är att man tillika

fullt ut sätter sig in i hur kännbar för medborgarna den tillsyn över det

enskilda levernet blir som stadgan nödvändiggör.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de riktlinjer för livsmedelskontrollen,

som föreslagits i propositionen. Vissa svagheter vidlåda

visserligen den föreslagna kontrollen, men dessa torde för närvarande vara

ofrånkomliga. Den i motionen 1: 345 framförda allmänna kritiken mot livsmedelskontrollen

förefaller utskottet överdriven.

Kontrollen måste i första hand åvila hälsovårdsnämnderna. Dessa erhålla

därigenom vissa nya uppgifter, som till en början kunna förefalla främmande

och medföra en del svårigheter. Svårigheter skulle främst kunna

7—Bihang till riksdagens protokoll 1051. 0 sand. 2 and. Nr 34.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

förväntas inom de mindre hälsovårdsnämnderna på landsbygden. Komrnunindelningsreformen

kommer emellertid med all sannolikhet att medföra

förbättrade förhållanden därvidlag. Vidare kommer såväl medicinsk som

veterinär sakkunskap att i avsevärd utsträckning stå till hälsovårdsnämndernas

förfogande.

Uppenbarligen skulle en effektiv kontroll av exempelvis fabrikstillverkade

varor och förpackade varor förutsätta, att kontrollen utövades vid

tillverkningen eller förpackningen. Detta skulle emellertid, såsom departementschefen

framhållit, sannolikt kräva en speciell organisation och möjligen

även särskild lagstiftning. Att redan nu från början genomföra en

dylik kontrollverksamhet kan ej komma i fråga. Men utvecklingen inom

livsmedelshandeln bl. a. till att i allt större utsträckning avse fabriksförpackade

varor kommer sannolikt så småningom att påkalla effektivare kontrollåtgärder.

Den stickprovskontroll, som nu avses skola äga rum, kan dock

icke anses så betydelselös som göres gällande i ovannämnda motion. Även

inom andra områden äro myndigheterna i stor utsträckning hänvisade till

stickprovskontroll. Genom att endast sådan kontroll utövas kunna icke lagbestämmelserna

anses ha förlorat sin betydelse.

89 §.

Departementschefen.

»Polisens medverkan enligt de sakkunnigas förslag gör inte polisen till

någon lokal hälsovårdsmyndighet. Det har endast sagts, att varje polisman

i viss utsträckning skulle biträda vid livsmedelskontrollen på sådant sätt,

att han hölle ögonen öppna och inrapporterade till hälsovårdsnämnden de

anmärkningsvärda förhållanden, som han iakttagit. Det synes mig uppenbart,

att statspolisens medverkan erfordras i vissa fall, t. ex. i fråga om

kontrollen över kringföringshandeln. Det kan även tänkas andra områden,

där polisen kan göra för hälsovårdsnämnderna värdefulla iakttagelser och

inrapportera missförhållanden till hälsovårdsnämnden. Däremot är det

ingalunda meningen att polisen skall uppträda såsom hälsovårdstillsyningsmän.

Den föreslagna kursen om fjorton dagar synes mig kunna tjäna som

en instruktionskurs rörande dessa förhållanden, som skulle göra polisen

mera skickad att utöva den mycket begränsade verksamhet, varom här

är fråga.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1:352 och II: 463 påtalas, att polisens medverkan

vid livsmedelskontrollen förefaller mindre tilltalande, helst som den

för ändamålet föreslagna relativt korta utbildningstiden, liksom avsaknaden

av praktik på området, kommer att avsevärt förringa värdet av en

sådan medverkan.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

99

Utskottet.

Redan enligt gällande hälsovårdsstadga åligger det polismyndighet att

biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna hälsovården

samt att, då anledning till anmärkning förekommer, skyndsamt göra anmälan

därom till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna

nämnden erforderlig handräckning.

Utskottet anser lämpligt att ha kvar en bestämmelse, som ålägger polisen

att ha sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden. Det

bör åligga polisen att, då missförhållanden iakttagas, anmäla förhållandet

till hälsovårdsnämnderna. Avsikten är ju uppenbarligen icke att polisen

därigenom skall göras till ett slags hälsovårdstillsyningsmän. Liksom hitintills

kommer polisens verksamhet på förevarande område att bliva mycket

begränsad.

91 §.

1948 års livsmedelssakkunniga.

De sakkunniga föreslogo i 143 § 1 mom. en bestämmelse av följande

lydelse:

Hälsovårdsnämnd äger rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid

slakteri, charkuterifabrik, ladugård, mejeri, bageri, bryggeri, läskedrycksfabrik

eller annan lokal för framställning eller beredning av livsmedel, vilken

är belägen utom kommunen och från vilken varor dit levereras. Om

sådan undersökning skall innan undersökningen verkställes, underrättelse

lämnas hälsovårdsnämnden i den kommun, där verksamheten bedrives.

Departementschefen.

»Vad 1 mom. angår anser jag i likhet med ett flertal remissmyndigheter

tillräckliga skäl icke föreligga för att låta en hälsovårdsnämnd på här av

de sakkunniga föreslaget sätt ingripa på annan hälsovårdsnämnds verksamhetsområde.

Det synes mig lämpligare att föreskriva, att om det misstänkes

att anledning till anmärkning föreligger beträffande lokal, varom

här är fråga, hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten har att vända sig till

hälsovårdsnämnden i den ort, där lokalen är belägen, och att denna hälsovårdsnämnd

sedan skall vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av

dylikt meddelande, samt giva hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten del

av vad som åtgjorts. Anser sistnämnda hälsovårdsnämnd att de vidtagna

åtgärderna icke äro tillräckliga, kan nämnden vända sig till länsstyrelsen.»

Motioner.

I motionen II: 449 yrkas, att Ull 91 § skall fogas ett fjärde moment av

följande lydelse: »Hälsovårdsnämnd må uppdraga åt av nämnden anställd

veterinär att undersöka kreatursbesättning och sundhetsförhållanden i

ladugård, från vilken mjölk saluföres inom det hälsovårdsområde, där

nämnden verkar, även om ladugården är belägen inom annat hälsovårdsområde.

»

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I motionen II: 651 yrkas, att 2 mom. i 91 § skall erhålla följande lydelse:

»Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst slag och

från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet,

äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livsmedlet

saluhålles inom samma område eller införes till detta.»

Utskottet.

Ur principiella synpunkter bör icke en hälsovårdsnämnd äga rätt att

ingripa på en annan hälsovårdsnämnds område. För att göra avsteg från

denna princip måste enligt utskottets mening föreligga mycket starka skäl.

Principen kan visserligen anses uppluckrad genom bestämmelsen i 92 §,

att nämnd äger taga prov inom annan nämnds område. Detta avser emellertid

en speciell, bestämt angiven och mycket begränsad åtgärd. Annorlunda

blir förhållandet om man, såsom i motionen II: 449 föreslås, skulle

utsträcka en nämnds befogenhet inom annan nämnds område till att avse

rätt att verkställa undersökning av sundhetsförhållandena i ladugård ävensom

undersökning av kreatursbesättningarna. Därest man skulle tillåta

dessa undersökningar kunde med fog också göras gällande, att man borde

tillåta undersökning av sundhetsförhållandena i slakterier, mejerier och

andra av de sakkunniga föreslagna lokaler. Man kan heller icke bortse

från att en befogenhet att ingripa inom annan nämnds verksamhetsområde

lätt kan skapa konflikter. Även om starka skäl tala för att just i det av

motionären åberopade fallet giva hälsovårdsnämnd dylik befogenhet, vill

dock utskottet icke tillstyrka, att bestämmelse därom intages i livsmedelsstadgan.

Skulle en begränsad undersökning icke kunna ske i samband med

provtagning, får nämnden använda sig av det i förevarande paragraf reglerade

förfaringssättet. Utskottet vill i samband härmed erinra om att

utskottet härovan förordat utredning om obligatorisk mjölkkontroll.

Enligt hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd beträffande livsmedel,

som avses i 2 mom. i förevarande paragraf, förbjuda dess införsel till staden

och dess försäljning därstädes. Motionären framhåller, att genom den

nuvarande bestämmelsen hälsovårdsnämnd får möjlighet att hindra bortskänkande

av livsmedel, varom här är fråga, vilken möjlighet bör bibehållas.

Utskottet anser motionärens synpunkt böra tillgodoses på så sätt,

att förbud meddelas — förutom mot saluhållande —• mot att livsmedel

»överlämnas till annan för att användas till livsmedel».

96 §.

Motionen I: 346.

I motionen påtalas — i anslutning till ett yrkande om obligatorisk

fabrikantmärkning — att det under alla förhållanden synes vara ett minimikrav

att i livsmedelsstadgan föreskrives, att kodmärkning skall äga rum.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

101

Utskottet.

Enligt ifrågavarande paragraf ålägges envar, som saluhåller livsmedel

o. s. v., att uppgiva från vem han mottagit livsmedlet. Utskottet kan icke

finna erforderligt eller ens lämpligt att i livsmedelsstadgan reglera, hur

vederbörande säljare skall förfara för att kunna fullgöra denna upplysningsskyldighet.

Andra metoder än kodmärkning kunna tänkas.

101 §.

Departementschefen.

»Förevarande paragraf innehåller endast en erinran om huru lämpligen

bör förfaras vid upptäckt av förseelse mot livsmedelsstadgan. I sådant fall

anses anmälan böra ske till vederbörande hälsovårdsnämnd, som i första

hand bör söka åstadkomma rättelse med tjänliga föreställningar. Det förutsättes,

att nämnden, om rättelse ej kan vinnas på detta sätt, anmäler förseelsen

hos vederbörande åklagare för eventuellt åtal. Att märka är, att förseelse

mot livsmedelsstadgan enligt departementsförslaget lyder under allmänt

åtal och alltså icke har karaktär av angivelsebrott såsom i livsmedelssakkunnigas

förslag. Institutet för folkhälsan har icke uttryckligen undantagits

från anvisningen att underrätta hälsovårdsnämnden. Å andra sidan

stadgar paragrafen icke direkt skyldighet härtill. Det torde icke böra möta

något hinder för institutet, att om det under där bedrivna undersökningar

upptäckes något missförhållande av allvarlig art, själv anmäla detta för

polisen. Lämpligt torde här vara, särskilt om missförhållandet är av hygienisk

betydelse, att hälsovårdsnämnden underrättas. Särskild författningsföreskrift

härom torde dock icke vara nödvändig. Är endast fråga om förseelse

mot föreskrift, som är av väsentligen ekonomisk art, kan nödvändigheten

att underrätta hälsovårdsnämnden ifrågasättas.»

Motioner.

I likalydande motionerna 1: 354 och II: 465 yrkas, att i ifrågavarande paragraf

måtte intagas bestämmelse om att hälsovårdsnämnd skall underrättas

om alla de åtgärder, som andra myndigheter vidtagit och som beröra

* rörelse eller företag inom nämndens område.

Utskottet.

Oaktat brott mot livsmedelsstadgan enligt propositionens förslag skola

lyda under allmänt åtal, anser utskottet det böra övervägas, om icke i förevarande

paragraf bör intagas föreskrift om skyldighet för myndighet att

underrätta hälsovårdsnämnden angående inom nämndens område begångna

förseelser. Nämnderna ha att i första hand ansvara för hela livsmedelskontrollen.

Det synes då bliva av vikt för en nämnd att erhålla kännedom

om de förseelser mot stadgan, som begåtts inom nämndens område. Nämn
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

den kan exempelvis ha annan uppfattning beträffande frågan, huruvida anmälan

till åtal bör ske eller ej, och vidare kan måhända en förseelse av en

viss säljare i framtiden påkalla särskild uppmärksamhet från nämndens

sida.

Ytterligare föreskrifter om skyldighet att underrätta hälsovårdsnämnd

anser utskottet ej erforderliga.

10 kap. Lokala föreskrifter.

102 §.

Departementschefen.

»Livsmedelsstadgans föreskrifter, vilka i princip skola gälla hela riket,

äro med nödvändighet i stor utsträckning summariska och allmänt hållna.

Berättigat behov finnes därför för hälsovårdsnämnderna, särskilt i städer

och andra större samhällen, att genom lokala föreskrifter komplettera bestämmelserna

i livsmedelsstadgan, allmänt eller med hänsyn till olika slag

av verksamhet inom livsmedelsbranschen. Även om i princip skillnad i

fråga om hygieniska krav icke bör föreligga mellan hälsovårdsområden av

olika slag, kan det av ekonomiska skäl icke undvikas, att kraven i vissa

hänseenden måste ställas lägre på landsbygden, medan de kunna skärpas

i fråga om större samhällen. På grund härav kan det många gånger vara

befogat, att inom vissa hälsovårdsområden utfärda bestämmelser, som äro

strängare än i andra. Den strävan efter samordning och enhetlighet de

lokala föreskrifterna emellan, varom jag förut talat, bör icke tolkas så,

att jag anser kraven böra ställas lika inom alla slag av samhällen. Vad jag

framför allt syftar på är sådana olikheter i detalj föreskrifter, som icke

kunna sägas vara sakligt betingade.

Det torde vidare vara lämpligt att i fortsättningen liksom hittills möjlighet

står öppen att i lokala föreskrifter ge bestämmelser om begränsning av

de varuslag, som få saluhållas i vissa slag av livsmedelsbutiker samt i torghandeln

och därmed jämförlig utomhushandel. Härvid bör emellertid

bestämt betonas, att sådana begränsande föreskrifter måste vara betingade

av starka hygieniska skäl och utfärdas endast i sådana fall, där en avvägning

mellan dessa skäl och de olägenheter, som genom dylika bestämmelser

kunna uppstå för konsumenterna, klart giver vid handen, att de hygieniska

skälen måste anses böra överväga. Lokala föreskrifter i förevarande riktning

få alltså icke användas såsom täckmantel för någon form av konkurrensbegränsande

åtgärder. De böra icke heller göras mera omfattande än

som oundgängligen påkallas av hygieniska skäl. Anses t. ex. nödvändigt att

en viss grupp livsmedel ej saluhålles tillsammans med vissa andra varor

bör detta sålunda icke föranleda förbud mot att de olika varugrupperna

försäljas och förvaras i butiks- och lagerrum i omedelbar förbindelse med

varandra, om en sådan förbindelse innebär fördelar för konsumenterna

eller för arbetet i butiken.»

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

103

Motioner.

I likalydande motionerna I: 351 och II: 462 yrkas, »att bestämmelserna i

102 § fjärde stycket kompletteras med stadgande, att lokal föreskrift ej skall

få innebära hinder att anordna livsmedelslokaler under markytan eller att

saluhålla kött- eller fiskvaror jämte grönsaker och rotfrukter i oförpackat

skick i en och samma lokal».

I motionen 1:353 yrkas, »att bestämmelsen i § 102 punkt c beträffande

de lokala hälsovårdsmyndigheternas rätt att utfärda föreskrifter angående

begränsning av de varuslag, som få saluföras i vissa slag av livsmedelsbutiker,

utgår».

1 likalydande motionerna I: 354 och II: 465 sägs, att i livsmedelsstadgan

bör intagas en särskild bestämmelse om förbud att i lokala föreskrifter intaga

bestämmelser, som helt förhindra gemensamhetshandel med kött- eller

fiskvaror samt grönsaker.

Utskottet.

Lokala föreskrifter förekomma för närvarande i avsevärd utsträckning

och med mycket skiftande innehåll. Mot dessa föreskrifter har anmärkts

bl. a., att de förete alltför stora och icke befogade olikheter, vilka motverka

vissa standardiseringssträvanden in. m., samt att de i en del fall gå längre

än vad som kan anses motiverat ur sanitära synpunkter.

Även efter livsmedelsstadgans utfärdande kommer ovillkorligen behov

att föreligga av kompletterande föreskrifter, och de olika förhållandena

inom olika hälsovårdsområden motivera, att dylika föreskrifter utfärdas

lokalt. För att försöka uppnå större enhetlighet i dessa föreskrifters innehåll

föreslås i propositionen, att ämnesområdet för de lokala föreskrifterna

skall begränsas, att en normallivsmedelsordning skall upprättas samt att

länsvisa samarbetsråd skola kunna inrättas.

Enligt propositionen må lokal föreskrift angå beskaffenhet, inredning

och utrustning av lokal m. in. Såsom utskottet framhållit i samband med

behandlingen av 10 § bör något generellt förbud mot livsmedelslokaler,

belägna under markytan, icke intagas i livsmedelsstadgan. Utskottet anser,

att icke heller de lokala föreskrifterna böra innehålla något generellt förbud

mot källarlokaler. Det får bli beroende på den enskilda lokalens

beskaffenhet, om den kan godkännas eller ej. Utskottet anser dock icke

erforderligt att, såsom i motionerna 1:351 och 11:462 hemställes, i livsmedelsstadgan

intaga en särskild undantagsbestämmelse för källarlokaler.

Skulle mot förmodan ett lokalt generellt sådant förbud komma till stånd,

måste enligt utskottets mening undantag göras för lokaler, som fylla skäliga

hygieniska krav. Även under sådana förhållanden blir det således fråga

om en prövning från fall till fall.

I anslutning till det nu anförda får utskottet understryka önskvärdheten

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

av att i de lokala föreskrifterna icke intagas särbestämmelser av byggnadsteknisk

art, vilka innebära skärpning av motsvarande bestämmelser i

normallivsmedelsordningen. För sådana avvikande bestämmelser böra fordras

tungt vägande skäl. Genom enhetliga bestämmelser skulle önskvärd

rationalisering kunna uppnås och byggnadskostnaderna möjligen kunna

nedbringas.

Den föreslagna livsmedelsstadgan tillåter vidare, att lokala föreskrifter

utfärdas angående begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag

av livsmedelslokaler eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från

stånd, bord eller dylikt.

I anledning av denna bestämmelse får utskottet framhålla följande synpunkter.

Under de senaste åren har på handelns och särskilt livsmedelshandelns

område en mycket snabb utveckling ägt rum. Exempel härpå erbjuda självbetjäningsbutikerna

och övergången till förpackade varor. Denna utveckling

— som länder såväl producenten som konsumenten till godo — kan

förväntas komma att fortgå i än snabbare takt, försåvitt icke myndigheterna

genom föreskrifter av olika slag hämma utvecklingen. Sådan hämmande

inverkan från myndigheternas sida måste såvitt möjligt undvikas.

Rationaliseringen bör få fortgå. Särskilt angeläget är att försöka nedbringa

de nuvarande distributionskostnaderna och undvika fördyrande branschuppdelning.

För den enskilde konsumenten är det även i hög grad tillfredsställande,

därest onödig uppdelning av varuslag å skilda butiker kan undvikas.

Med utgångspunkt från de anförda synpunkterna har utskottet varit

betänkt på att förorda åtgärder, som i vidare mån än vad som föreslagits

i propositionen skulle förhindra alltför långt gående lokala föreskrifter

härvidlag. Såsom utskottet anfört vid behandlingen av 11 §, anser utskottet

dock icke, att all gemensamhetshandel i princip kan lämnas fri.

Utskottet har icke heller funnit lämpligt att i livsmedelsstadgan införa

särskilda bestämmelser angående gemensamhetshandeln med vissa slag av

livsmedel. Uppenbarligen bör emellertid, såsom i ovannämnda motioner

framhålles, exempelvis generellt förbud mot att kött och grönsaker försäljas

i samma butik icke komma i fråga. Då utskottet stannat för att icke föreslå

några ändringar i förevarande paragraf, räknar utskottet med att hälsovårdsnämnderna

och de lokala myndigheterna skola visa förståelse för

de ovan anförda synpunkterna. Avgörande vid utfärdandet av förbud mot

gemensamhetshandel få vara endast tungt vägande hygieniska skäl. När

generella förbud utfärdas, bör i bestämmelsen jämväl intagas ett stadgande,

som ger hälsovårdsnämnderna möjlighet att i alla de fall, då de

sanitära kraven kunna anses uppfyllda — exempelvis med hänsyn till

moderna förvaringsmetoder, ventilationsanordningar, kyldiskar o. s. v. —

medgiva undantag från förbudet.

Utskottet får därför såsom ett bestämt önskemål uttala, att förbud mot

gemensamhetshandel icke -— vare sig i normallivsmedelsordningen eller i

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

de lokala föreskrifterna -— måtte göras mera omfattande än som oundgängligen

kan anses påkallat av sanitära skäl samt att hälsovårdsnämnderna i

de enskilda fallen måtte medgiva undantag från förbudet, så snart de sanitära

kraven kunna anses uppfyllda. Skulle det visa sig, att även efter livsmedelsstadgans

genomförande föreskrifter och förbud, som icke kunna

anses tillräckligt motiverade, lägga hinder i vägen för utvecklingen, får

enligt utskottets mening hela denna viktiga fråga upptagas till omprövning.

Med hänsyn till det nu anförda tillstyrker utskottet således, att förevarande

paragraf erhåller den i propositionen föreslagna lydelsen.

104 §.

Departementschefen.

»I 104 § är vidare intagen bestämmelse om att förslag till lokal föreskrift,

som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalordningen

eller innehåller bestämmelse, som saknas i densamma, ej bör

föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämnden inhämtat yttrande av

länets samarbetsråd för livsmedelshygien. Denna bestämmelse tarvar en

något utförligare motivering.

Livsmedelssakkunniga ha, såsom nyss nämnts, föreslagit, att i sådana

fall som här avses yttrande skulle inhämtas från ett centralt organ, ett

till statens institut för folkhälsan anslutet samarbetsråd för livsmedelshygien.

Detta förslag har emellertid väckt opposition i en mängd remissyttranden.

Jag är ense med livsmedelssakkunniga såtillvida, att näringslivets

representanter böra få större garantier än som t. n. är fallet för att

deras åsikter om upprättade förslag till lokala föreskrifter bliva framförda,

innan förslaget förelägges till antagande. Emellertid kan jag icke tillstyrka,

att denna uppgift anförtros ett centralt organ. Åtminstone om — såsom jag

förutsätter — en allmän översyn av gällande lokala föreskrilter på ifrågavarande

område kommer till stånd, kan det nämligen befaras att utfärdandet

av nya föreskrifter kommer att alltför mycket fördröjas genom en dylik

central granskning. För att bibehålla grundtanken i förslaget men ändå

undvika nämnda olägenhet vill jag förorda att möjlighet öppnas att i

länen inrätta samarbetsråd av liknande karaktär som det centrala rådet

och med motsvarande uppgifter. Dessa samarbetsråd skulle alltså verka för

större enhetlighet inom länet mellan de lokala föreskrifterna på olika orter.

Råden skulle vara så sammansatta, att näringslivets åsikter där skulle få

konfronteras med den ståndpunkt i olika hänseenden, som de hygieniska

myndigheterna intaga. Det torde kunna antagas att näringslivets representanter

i ett dylikt lokalt samarbetsråd komma att stå i sådan kontakt med

de centrala organisationerna på området, att även en önskvärd enhetlighet

i hela riket i fråga om livsmedelsordningarnas utformning befrämjas genom

samarbetsråden. Inrättande av dessa organ synes emellertid icke böra vara

obligatoriskt. I Stockholms stad, där endast en hälsovårdsnämnd linnes,

skulle sålunda ett sådant råd sannolikt icke ha någon större uppgift att

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

fylla. Måhända föreligger liknande förhållande i ett eller annat mindre län.

I dylika fall böra emellertid vederbörande organisationer inom näringslivet

på lämpligt sätt höras.

Beträffande samarbetsrådens sammansättning har jag tänkt mig, att de

skulle bestå av förste provinsialläkaren och länsveterinären inom vederbörande

län samt dessutom av lr npligt antal representanter för näringslivet,

så att dess olika grenar få tillfälle att framföra sina synpunkter. Även

konsumenterna böra givetvis vara representerade. Det torde få ankomma

på varje länsstyrelse att i enlighet med de riktlinjer som nu angivits meddela

närmare bestämmelser om sammansättningen av länets samarbetsråd,

därest länsstyrelsen anser att sådant bör finnas. Med hänsyn till uppdragets

karaktär bör någon gottgörelse av allmänna medel till ledamöterna

i sainarbetsråd i form av dagarvode, dagtraktamente eller reseersättning

icke komma i fråga.»

Motioner.

I motionen 1:353 yrkas, att ett centralt samarbetsråd för livsmedelshygieniska

frågor skall inrättas.

I likalydande motionerna I: 351 och 11: 462 yrkas,

»1) att föreskrift meddelas i stadgan om att i varje län skall inrättas

sådant samarbetsråd, som avses i 104 § andra stycket i förslaget, samt

att bestämmelse gives om sammansättningen av sådant råd med stadgande,

att detaljhandeln i rådet skall vara företrädd av minst två representanter

och att grosshandeln, livsmedelsindustrien och restaurangnäringen skola

vara företrädda av minst en representant var,

2) att bestämmelse meddelas därom, att ett råd med enahanda sammansättning

som länens samarbetsråd skall inrättas jämväl för Stockholm med

uppgift att avgiva sådana yttranden som avses i 104 § andra stycket såvitt

angår lokala föreskrifter för staden.»

I likalydande motionerna I: 354 och 11: 465 föreslås, att länsvisa samarbetsråd

alltid skola inrättas samt att i författningstexten intages en

bestämmelse om att såväl den kooperativa och den enskilda handeln som

konsumenterna skola i lika antal vara representerade i samarbetsråden.

Utskottet.

De sakkunniga hade föreslagit, att ett för hela riket gemensamt samarbetsråd

skulle inrättas med uppgift att avgiva yttrande över förslag till

lokala föreskrifter, som innebure väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse

i normallivsmedelsordningen eller som innehölle bestämmelse,

som saknades i densamma. Rådets främsta uppgift skulle således bliva att

verka för så enhetliga lokala föreskrifter som möjligt. Samarbetsrådet

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Andra lagutskottets utlåtande nr .11.

skulle ha endast rådgivande funktion. Därjämte skulle genom rådet näringslivets

representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan,

om vad de lokala föreskrifterna borde innehålla. I propositionen

föreslås i stället för centralt samarbetsråd, att dylika råd skola kunna

inrättas i varje län. Inrättandet skulle emellertid icke vara obligatoriskt.

Därest något samarbetsråd icke funnes inrättat, skulle yttrande inhämtas

från sådana näringslivets organisationer inom länet, vilkas inti-essen berördes

av föreskriften.

Även om tanken med samarbetsråd må synas god, anser utskottet icke tillräckligt

bärande skäl föreligga för att inrätta dylika råd. Det bör fordras

mycket starka skäl för att över huvud tillskapa nya administrativa organ.

Uppenbara fördelar måste stå att vinna. Utskottet anser, att de synpunkter,

som föranlett förslaget om samarbetsråd, skulle kunna tillgodoses i erforderlig

utsträckning på följande sätt. Hälsovårdsnämnderna böra åläggas

att i de fall, som avses i ifrågavarande paragraf, alltid inhämta yttrande

från sådana näringslivets organisationer, vilkas intressen beröras av föreskriften.

Lokala föreskrifter lära endast bliva aktuella i städer och större

samhällen. Därest näringslivet saknar organisationer för hela länet, torde

i stället de rent lokala organisationerna böra höras. Genom en bestämmelse

med nu angivet innehåll skapas garanti för att näringslivets representanter

alltid beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Såsom departementschefen

framhållit, torde dessa representanter stå i sådan förbindelse

med sina centrala organisationer, att därigenom önskvärd enhetlighet

kommer att befrämjas. De lokala föreskrifterna skola, sedan de antagits

av kommunens beslutande organ, fastställas av länsstyrelserna. Även

därigenom gives möjlighet att befrämja enhetligheten. Anmärkas må vidare,

att redan f. n. samarbete bedrives dels mellan hälsovårdsnämnderna i rikets

större städer och dels mellan övriga hälsovårdsnämnder i hälsovårdsförbund.

Jämväl detta samarbete befrämjar den önskade enhetligheten. Slutligen

må understrykas, att själva principen med normallivsmedelsordning

i hög grad torde vara ägnad att tillgodose kravet på enhetliga bestämmelser.

På grund av det nu anförda får utskottet förorda, att i förevarande

paragraf bestämmelsen om samarbetsråd måtte utgå, och att i paragrafen

allenast måtte stadgas, att förslag till föreskrift ej må föreläggas till antagande

utan att hälsovårdsnämnden inhämtat yttrande från sådana

näringslivets organisationer inom länet eller inom kommunen, vilkas intressen

beröras av föreskriften.

1 anledning av framställningen från samarbetskommittén för byggnadsfrågor

får utskottet uttala önskvärdheten av att vid utarbetandet av normallivsmedelsordningen

samråd sker med bl. a. sakkunskapen på det byggnadstekniska

området. Utskottet anser det vara av stor betydelse, att sakkunniga

inom byggnadsområdet beredas tillfälle att framföra sina synpunkter

på frågan om vilka bestämmelser om livsinedelslokaler in. in. som

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

normallivsmedelsordningen bör innehålla. Såsom utskottet ovan uttalat,

måste man även på detta område söka uppnå så enhetliga bestämmelser

som möjligt.

Slutligen får utskottet ifrågasätta, om icke första stycket i paragrafen

bör överföras till övergångsbestämmelserna.

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

Departementschefen.

»Beträffande förverkandebestämmelserna anser jag mig icke böra förorda

annan ändring än att förseelse mot märkningsbestämmelserna icke skall

kunna medföra förverkandepåföljd. Att i författningstexten sätta ut, att

förverkande skall inträda först vid försvårande omständigheter eller upprepad

förseelse, anser jag däremot icke nödvändigt. Det har överlämnats

till domstolens prövning, huruvida förverkande skall äga rum, och det torde

icke vara att förvänta att domstolarna tillämpa förverkandepåföljd i

oträngt mål.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 354 och II: 465 framhålles såsom önskvärt,

att i lagtexten utsäges, att förverkande skall inträda först vid försvårande

omständigheter eller upprepade förseelser.

I motionen I: 345 framhålles, dels att straffbuden i 108 och 109 §§ äro

oklart utformade genom att de till största delen avse blott saluhållande av

varor och att man först genom att beakta 2 § får klart för sig, att straffbuden

jämväl gälla försäljning och servering, dels att det synes angeläget

att skapa säkerhet för att den köpande allmänheten ej kommer att bliva

straffad för medverkan, dels ock att i stadgan borde närmare preciseras, i

vilka lägen och i vilken omfattning förverkande bör förekomma.

Utskottet.

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att i stadgan behöver

närmare preciseras, när förverkandepåföljd skall inträda. Enligt den föreslagna

lydelsen äger domstol förklara varuparti m. m. förverkat. Det överlämnas

alltså åt domstolen att verkställa en skälighetsprövning. Någon

risk för att domstolarna komma att tillämpa sådan påföljd vid förseelse

av allenast ringa beskaffenhet torde icke föreligga.

Ej heller anser utskottet erforderligt, att i stadgan intaga någon särskild

bestämmelse för att skydda den köpande allmänheten från att bliva

straffad för medverkan. Det lärer knappast kunna komma i fråga att i sådana

fall döma till ansvar för medverkan.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Såsom i motionen 1: 346 påtalats, kan utformningen av straffbuden

så till vida synas otillfredsställande, att därav icke direkt framgår, att de

jämväl avse försäljning och servering av livsmedel. Den i andra paragrafen

intagna definitionen avser emellertid hela stadgan, och någon omarbetning

torde nu icke böra ske.

Utskottet får vidare ifrågasätta, huruvida icke punkt 6 i första momentet

i 108 § bör överflyttas till 109 §. Avsikten med straffbestämmelsernas uppdelning

på två paragrafer synes ha varit att utskilja de straff, som kunna

förenas med förverkandepåföljd. Förseelse mot märkningsbestämmelserna

skall icke kunna medföra sådan påföljd.

113 §.

Utskottet.

Förevarande paragraf bör omarbetas under hänsynstagande till innehållet

i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten.

114 §.

Motioner.

I motionen I: 345 ifrågasättes, huruvida besvär skola få föras över beslut

av centrala myndigheter i andra fall än dem som angivas i 114 §.

Vidare anser motionären böra övervägas, huruvida icke samtliga besvär

böra handläggas av regeringsrätten.

I likalydande motionerna I: 351 och II: 462 yrkas, »att föreskrifterna i

114 § tredje stycket ändras på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd icke skall

äga förordna om omedelbart ikraftträdande av beslut om åtgärd, som avser

beskaffenhet, inredning eller utrustning av livsmedelslokal eller begränsning

av de varor, som få saluhållas i vissa livsmedelslokaler, såvida ej

åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära olägenheter.»

Utskottet.

Enligt vedertagen praxis lära besvär kunna föras över ifrågavarande

myndigheters beslut, såvitt annat ej är stadgat. Att besvärsrätt finnes

framgår i en del fall uttryckligen av instruktionen för vederbörande myndighet,

exempelvis av 46 § instruktionen för kommerskollegium. Viss tvekan

kan måhända uppstå då, såsom i förevarande paragraf, särskilt angives,

att besvär få föras över vissa beslut. Bestämmelsen härom avser

emellertid endast beslut om prövning av tillsatser till livsmedel, och den

torde få ses i samband med stadgandet, att över vissa sådana beslut klagan

ej får föras. Bestämmelsen får således enligt utskottets mening icke tagas

till intäkt för den ståndpunkten, att i andra, ej särskilt angivna fall klagan

ej får föras.

Utskottet finner icke anledning att nu förorda någon ändring i fråga

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

om fördelningen av besvärsmålen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och

regeringsrätten.

Redan den gällande hälsovårdsstadgan lämnar hälsovårdsnämnd och

länsstyrelse möjlighet att förordna, att beslut omedelbart skall lända till

efterrättelse. I den i propositionen föreslagna bestämmelsen härom har

stadgats en viss begränsning i samband med verkställigheten. Utskottet

anser ej lämpligt att införa några särskilda bestämmelser, som begränsa

möjligheterna för hälsovårdsnämnderna att förordna, att beslut skall lända

till efterrättelse utan hinder av besvär. Uppenbarligen måste emellertid

fordras mycket starka skäl för ett dylikt förordnande. Därest, såsom i

motionerna 1:351 och 11:462 göres gällande, missbruk förekommit, lärer

det med all sannolikhet få betraktas som ett undantagsfall. Möjlighet torde

dessutom föreligga att omedelbart hos länsstyrelsen fullfölja talan mot

beslutet under yrkande att vidare verkställighetsåtgärder måtte inhiberas.

12 kap. Övergångsbestämmelser.

Utskottet.

I propositionen föreslås, att livsmedelsstadgan skall träda i kraft den

1 januari 1952. Då riksdagen uppskjutit ärendet till innevarande höstsession,

blir det icke möjligt att låta stadgan träda i kraft nämnda dag.

Utskottet får därför förorda, att med ikraftträdandet måtte anstå till den

1 juli 1952. Till följd härav torde samtliga i förevarande kapitel angivna

tidpunkter böra framflyttas sex månader.

Utskottet får i samband härmed erinra om att utskottet vid behandlingen

av 64 § förordat särskild övergångsbestämmelse angående pastörisering

av glass.

116 §.

Departementschefen.

»Vad bestämmelserna om livsmedelslokaler beträffar må i anledning av

den kritik, som Sveriges fastighetsägareförbund riktat mot övergångsbestämmelserna

i 162 § livsmedelssakkunnigas förslag, framhållas, att livsmedelsstadgans

bestämmelser om livsmedelslokaler icke kunna sägas generellt

innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser. Avsikten är, såsom

förut framhållits, att få till stånd en större samordning på ifrågavarande

område, men denna samordning avser icke att generellt höja de

hygieniska kraven på livsmedelslokalerna. Det är icke anledning att antaga,

att hälsovårdsnämnderna i oträngt mål komma att påfordra omprövning

av livsmedelslokaler, till vars användning för visst ändamål vederbörande

nämnd under de tidigare bestämmelsernas tillämpningstid givit tillstånd.

Icke heller torde hälsovårdsnämnd, om icke särskilda skäl föreligga, framtvinga

en prövning av en lokal, som hittills icke behövt godkännas, förrän

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

överlåtelse av rörelsen äger rum. För att emellertid i någon mån tillmötesgå

fastighetsägareförbundets önskemål, har jag ansett i departementsförslaget

böra uttryckligen angivas, att särskilda skäl skola föreligga, för att hälsovårdsnämnd

skall kunna ingripa i fall, varom nu är fråga.»

Motioner.

I likalydande motionerna I: 349 och II: 460 hemställes, att i författningstexten

måtte uttalas, att de särskilda skäl som kunna godtagas måste vara

av sådan beskaffenhet att, om icke ändring kommer till stånd, följden blir

att väsentliga olägenheter ur hygienisk synpunkt uppenbarligen uppkomma.

Därjämte föreslå motionärerna en övergångstid på tio år.

Utskottet.

De synpunkter, som ligga till grund för yrkandena i ovannämnda motioner,

anser utskottet redan blivit skäligen beaktade i det föreliggande

förslaget. Genom förevarande paragraf har övergången till de nya bestämmelserna

avsevärt uppmjukats. De i paragrafen använda uttrycken »särskild

anledning» och »särskilda skäl» torde tillräckligt tydligt angiva, i

vilka fall hälsovårdsnämnd skall äga förordna, att omprövning av lokals

lämplighet skall äga rum. Det finns icke anledning förmoda, att hälsovårdsnämnderna

skola ingripa annat än just i sådana fall, då väsentliga olägenheter

ur hygienisk synpunkt eljest uppkomma. Utskottet kan icke heller

tillstyrka en särskild övergångstid på tio år. Framhållas må att, såsom

departementschefen uttalat, livsmedelsstadgans bestämmelser icke kunna

sägas generellt innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser. Utskottet

avstyrker förty motionerna 1: 349 och II: 460.

117 §.

Motionen I: 346.

I motionen hemställes, att tillsatser till livsmedel, som redan vid livsmedelsstadgans

ikraftträdande tillverkas och saluföras, efter anmälan från

vederbörande fabrikant preliminärt godkännas.

Utskottet.

Utskottet kan icke finna erforderligt eller lämpligt att i livsmedelsstadgan

intaga någon bestämmelse om att tillsatser, som redan tillverkas och

saluföras, skola preliminärt godkännas.

Bestämmelserna om tillsatser torde komma att träda i kraft först den

1 januari 1953, och kommerskollegium lärer få möjlighet att meddela

beslut enligt 5 § redan fr. o. m. den 1 januari 1952. Vid utformningen av

ifrågavarande övergångsbestämmelser har hänsyn tagits till den tid, som

kan erfordras för kommerskollegium för att medhinna denna prövning.

Därest kommerskollegium det oaktat icke skulle medhinna prövningen,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

torde kollegium vara oförhindrat att utan särskilt stadgande därom fatta

beslut om preliminärt godkännande. Utskottet avstyrker förty motionen

I: 346 i denna del.

119 §.

Departementschefen.

»Jag vill icke förorda någon särskild övergångstid för märkningsbestämmelserna.

Dessa böra i princip gälla alla förpackningar, i vilka livsmedel

inlagts inom riket eller införts till riket efter den 1 januari 1952. För

att göra övergången mjukare har jag dock här insatt en dispensbestämmelse,

enligt vilken Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

må under två år efter det stadgan i övrigt trätt i kraft meddela

undantag från dessa märkningsbestämmelser samt därmed jämställda föreskrifter

i 33—34 §§. Huruvida särskilda dispensbestämmelser även därefter

böra finnas, torde få övervägas sedan någon erfarenhet vunnits om tilllämpningen

av de nya föreskrifterna.»

Motionen I: 346.

I motionen ifrågasättes, om icke dispenstiden borde utsträckas till den 1

januari 1956.

Utskottet.

Enligt propositionens förslag kan Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj:t bestämmer intill den 1 januari 1954 medgiva undantag från vad som

föreskrives i de i förevarande paragraf omförmälda stadgandena. I anledning

av det förordade uppskovet med livsmedelsstadgans ikraftträdande

torde den här angivna tidpunkten komma att ändras till den 1 juli 1954.

Utskottet anser icke lämpligt att nu taga ställning till frågan, om dispenstiden

behöver ytterligare utsträckas. Såsom departementschefen anfört,

torde frågan få övervägas sedan någon erfarenhet vunnits om tillämpningen

av de nya föreskrifterna.

E. Hälsovårdsstadgan.

Utskottet.

Mot de föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan har utskottet ej funnit

anledning till annan erinran än att, enär 46 § i hälsovårdsstadgan föreslås

upphävd, 48 § i samma stadga bör omarbetas och — under beaktande

av innehållet i 10 § 1 mom. femte stycket livsmedelsstadgan — de övriga

ändringar vidtagas i hälsovårdsstadgan, som med hänsyn därtill kunna

anses påkallade.

Tidpunkten för den föreslagna förordningens ikraftträdande bör ändras

till den 1 juli 1952.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

\

F. Förordningen angående margarinvaror.

Utskottet.

Utskottet tillstyrker den förenkling av margarinkontrollen, som föreslås

i ifrågavarande förordning.

Mot utformningen av förordningen har utskottet icke funnit anledning

till erinran, önskvärt vore dock om i 4 § en redaktionell ändring kunde vidtagas,

så att uttrycket »Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning

etc.» undvekes.

Förordningen bör träda i kraft först den 1 juli 1952.

G. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,

att riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till de

vid propositionen nr 63 fogade förslagen till livsmedelsstadga,

förordning om ändring i hälsovårdsstadgan den 19

juni 1919 (nr 566) samt förordning om införsel och utförsel

av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen

av dessa varor göra andra uttalanden än utskottet i förevarande

utlåtande upptagit;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll;
C.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheterna

att införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning

av vissa grupper av livsmedelsarbctare;

D. alt motionerna

1) 1: 345,

2) I: 346,

3) I: 350 och II: 466,

4) I: 351 och II: 462,

5) I: 352 och II: 463,

6) 1:353,

7) I: 354 och II: 465,

8) 11:449,

9) II: 464 samt

10) II: 651,

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 31.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

E. att motionerna

1) I: 340 och II: 448,

2) 1:349 och 11:460,

3) 11:461 samt

4) II: 650

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 november 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren:, herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,

Sunne, Nils Elowsson, Isaksson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru

Nordgren, herrar Ryberg, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Huss och

fröken Wetterström.

av herr Bengtson.

RESERVATION

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116385

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:369 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till livsmedelstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, de a1 i texten