Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 § alkoholistlagen.

1951-02-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1951:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 § alkoholistlagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

1

Nr 5.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 §

alkoholistlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

375, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Ståhl och Wiklund

i Stockholm hemställt att riksdagen för sin del måtte besluta, att den

nuvarande bestämmelsen i alkoholistlagen av den 12 juni 1931 § 10 i den

mån paragrafen avser läkares anmälningsskyldighet måtte ersättas med

av 1946 års alkoholistvårdssakkunniga föreslagna i motionen återgivna

formulering.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

I lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag)

fanns i dess ursprungliga lydelse ingen bestämmelse om skyldighet för läkare

att, när han erhållit kännedom om förhållande, som borde föranleda

nykterhetsnämnds ingripande, göra anmälan därom hos nämnden. I lagens

10 § fanns sådan skyldighet fastslagen endast för polis- och åklagarmyndighet.

I proposition nr 207 till 1938 års riksdag föreslogs emellertid införandet

av enahanda anmälningsplikt för läkare. Propositionen blev på förevarande

punkt av riksdagen bifallen och 10 § första stycket alkoholistlagen har numera

följande lydelse:

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom om

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i

sin verksamhet erhållit kännedom.

Om bakgrunden till den förenämnda lagändringen, vilken genomfördes

genom en lag den 3 juni 1938, må här anföras: I skrivelse den 25 november

1936 hemställde nykterhetsnämndernas riksförbund hos Konungen, att i

alkoholistlagen infördes eu bestämmelse, varigenom läkare ålades att, när

han fått kännedom om förhållande, som borde föranleda ingripande av nykterhetsnämnd,

ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden. I skrivelsen

utvecklades följande synpunkter:

»En brist i lagstiftningen angående behandling av alkoholister vore, att

den saknade bestämmelse om samarbete mellan läkare och nykterhets
Bihang

till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 5—7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

nämnd. Det förekomme allt emellanåt, att nykterhetsnämnden vid utredningen

om eu till densamma anmäld persons förhållanden funne, att denne

tidigare åtnjutit sjukhusvård eller eljest fått behandling av läkare för sjukdomssymtom,

som föranletts av alkoholmissbruk, utan att detta meddelats

nykterhetsnämnden. Likaledes kunde det förekomma, att exempelvis hustrun

till en alkoholist gång efter annan sökt läkarvård för nedbrutet nervsystem,

som varit förorsakat av mannens alkoholmissbruk, utan att detta

bleve känt för nykterhetsnämnden, förrän hustrun omsider, då hon funnit

utgifterna för läkarvården vara till intet gagn, anmälde mannen till nykterhetsnämnden,

som därigenom bleve i tillfälle att ingripa mot orsaken till

hustruns nedbrutna nervsystem, nämligen mannens alkoholism. På grund

av den tystnadsplikt, som ålåge läkaren, kunde sådana missförhållanden

som de anförda icke avhjälpas, med mindre det bleve en lagbestämmelse,

som ålade läkare att göra anmälan till nykterhetsnämnden rörande varje

fall, där sådana förhållanden förelåge, att lagen om behandling av alkoholmissbrukare

vore tillämplig. Införandet av en sådan lagbestämmelse skulle

stå i full samklang med motsvarande stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Dessa stadganden hade givetvis tillkommit för att göra ifrågavarande

lagar så effektiva som möjligt. Samma skäl talade för att alkoholistlagen

erhölle en motsvarande bestämmelse.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalade i propositionen,

att en anmälningsplikt av åsyftat slag torde komma att göra avsevärd

nytta, särskilt med hänsyn till möjligheterna att i anledning av en sådan

anmälan i tid kunna vidtaga nykter hets vårdande åtgärder. På grund

härav fann departementschefen det lämpligt att i samband med övriga i

propositionen föreslagna ändringar i alkoholistlagen framlägga förslag

jämväl rörande införandet i lagen av bestämmelser om dylik anmälningsplikt.

19k6 års alkoholistvårdsutredning, till vars förslag rörande läkares anmälningsplikt

motionärerna anslutit sig, uttalade i sitt den 14 februari

1948 avgivna betänkande följande i fråga om det nu behandlade spörsmålet:

»Denna obligatoriska anmälningsplikt för läkarna har varit föremål för

mycken kritik. Sålunda bär man invänt, att anmälningsskyldigheten kommer

i konflikt med läkarnas tystnadsplikt. Vidare har det ansetts innebära

ett orimligt anspråk på privatpraktiserande läkare, att de genom anmälan

till nykterhetsnämnden skola tvingas ställa sig i motsatsförhållande

till patienten-alkoholmissbrukaren. Av dessa skäl ha läkarna i mycket obetydlig

utsträckning iakttagit anmälningsplikten. I viss omfattning torde

också alkoholmissbrukare av rädsla för att bliva anmälda till nykterhetsnämnden

ha underlåtit att på eget initiativ eller efter uppmaning av anhöriga

eller arbetsgivare vända sig till läkare för sitt alkoholmissbruk. Utredningen

anser alla dessa ogynnsamma konsekvenser av den generella anmälningsplikten

för läkare kunna elimineras, om denna plikt utbytes mot en

mindre långt gående anmälningsskyldighet. Läkare, som under sin verksamhet

får kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker,

bör vara befriad från anmälningsplikten, därest missbrukaren genom läkarens

försorg blir föremål för erforderlig behandling till alkoholmissbru
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

kets hävande. Om alkoholmissbrukaren däremot vägrar att låta sig behandlas

eller underlåter att följa läkarens ordinationer, bör denne vara pliktig att

anmäla honom till nykterhetsnämnden för utredning angående lagens tilllämplighet

och erforderliga åtgärder. I rena undantagsfall, då åtgärd av nykterhetsnämnd

av särskilda skäl icke bör ifrågakomma (missbrukarens hustru,

som är ekonomiskt beroende av denne, motsätter sig t. ex. bestämt att läkaren

gör anmälan eller hon konsulterar denne för att hon själv är sjuk,

varvid makens alkoholmissbruk föres på tal utan att hon därmed önskar

framkalla åtgärder mot denne av nykterhetsnämnd eller anmälan till sådan

nämnd bedömes bliva till direkt skada), bör läkaren även om missbrukaren

vägrar att låta sig behandlas vara befriad från skyldigheten att

göra anmälan till nykterhetsnämnden. Liksom beträffande anmälningsskyldiga

myndigheter bör förutsättningen för läkarens anmälningsplikt självfallet

icke vara — som 10 § alkoholistlagen av vissa läkare och polis- och

åklagarmyndigheter tolkats hittills — att lagen av den anmälningsskyldige

prövas vara tillämplig. En sådan prövning tillkommer ju vederbörande speciella

nykterhetsvårdsmyndighet. Anmälningsplikten bör alltså som regel

inträda för läkaren så snart han i sin verksamhet får att göra med eller

mottager upplysningar om alkoholmissbrukare och han icke lyckas förmå

dem att frivilligt underkasta sig behandling, som är ägnad att undanröja

missbrukets skadliga följder.»

I överensstämmelse härmed föreslog utredningen, att bestämmelsen om

läkares anmälningsskyldighet skulle erhålla föjande utformning i det förslag

till lag om nykterhetsvård, som utredningen framlade:

»Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar

alkoholhaltiga drycker, skall därom göra anmälan till nämnden. Sådan

skyldighet föreligger dock icke, då den varom fråga är genom läkarens försorg

blir föremål lör behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna

av missbruket, eller läkaren eljest av särskilda skäl finner åtgärd av nykterhetsnämnd

icke böra ifrågakomma.»

Motionärernas förslag innebär, att 10 § alkoholistlagen skall i fråga om

läkares anmälningsplikt erhålla den utformning, som utredningen föreslagit.

Utskottet. 1946 års alkoholistvårdsutrednings ovannämnda betänkande är

enligt den av justitieombudsmannen i årets ämbetsberättelse lämnade förteckningen

över hos Kung], Maj :t anhängiggjorda ärenden efter remissbehandling

föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Enligt vad utskottet under

band erfarit kan proposition på grundval av betänkandet väntas, sedan 1944

års nykterhetskommitté avslutat den av kommittén bedrivna utredningen rörande

nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Av årets

riksdagsberättelse framgår att ett betänkande rörande rusdrycksförsäljning

och nykterhetsvård in. in. är under utarbetande och väntas föreligga i manuskript

i början av innevarande år. Då alltså resultatet av det nu pågående

arbetet inom en nära framtid kommer att redovisas, anser utskottet skäl

ej föreligga alt nu upptaga frågan om läkares anmälningsplikt till fristå
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

ende bedömning. Med hänsyn till betydelsen av att reformer inom alkoholistvårds-

och nykterhetslagstiftningen snarast komma till stånd, vill utskottet

i detta sammanhang betona angelägenheten av att den av nykterhetskommittén

bedrivna utredningen snabbt slutföres.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:375 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,

Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna

Nordgren, Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,

Ericsson i Näs och fru Sjöstrand*.

Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.