Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 § alkoholistlagen.
1951-02-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1951:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 § alkoholistlagen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 10 §
alkoholistlagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
375, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Ståhl och Wiklund
i Stockholm hemställt att riksdagen för sin del måtte besluta, att den
nuvarande bestämmelsen i alkoholistlagen av den 12 juni 1931 § 10 i den
mån paragrafen avser läkares anmälningsskyldighet måtte ersättas med
av 1946 års alkoholistvårdssakkunniga föreslagna i motionen återgivna
formulering.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
I lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag)
fanns i dess ursprungliga lydelse ingen bestämmelse om skyldighet för läkare
att, när han erhållit kännedom om förhållande, som borde föranleda
nykterhetsnämnds ingripande, göra anmälan därom hos nämnden. I lagens
10 § fanns sådan skyldighet fastslagen endast för polis- och åklagarmyndighet.
I proposition nr 207 till 1938 års riksdag föreslogs emellertid införandet
av enahanda anmälningsplikt för läkare. Propositionen blev på förevarande
punkt av riksdagen bifallen och 10 § första stycket alkoholistlagen har numera
följande lydelse:
Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom om
förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt
åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i
sin verksamhet erhållit kännedom.
Om bakgrunden till den förenämnda lagändringen, vilken genomfördes
genom en lag den 3 juni 1938, må här anföras: I skrivelse den 25 november
1936 hemställde nykterhetsnämndernas riksförbund hos Konungen, att i
alkoholistlagen infördes eu bestämmelse, varigenom läkare ålades att, när
han fått kännedom om förhållande, som borde föranleda ingripande av nykterhetsnämnd,
ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden. I skrivelsen
utvecklades följande synpunkter:
»En brist i lagstiftningen angående behandling av alkoholister vore, att
den saknade bestämmelse om samarbete mellan läkare och nykterhets
Bihang
till riksdagens protokoll 1951. 9 saml. 2 avd. Nr 5—7.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
nämnd. Det förekomme allt emellanåt, att nykterhetsnämnden vid utredningen
om eu till densamma anmäld persons förhållanden funne, att denne
tidigare åtnjutit sjukhusvård eller eljest fått behandling av läkare för sjukdomssymtom,
som föranletts av alkoholmissbruk, utan att detta meddelats
nykterhetsnämnden. Likaledes kunde det förekomma, att exempelvis hustrun
till en alkoholist gång efter annan sökt läkarvård för nedbrutet nervsystem,
som varit förorsakat av mannens alkoholmissbruk, utan att detta
bleve känt för nykterhetsnämnden, förrän hustrun omsider, då hon funnit
utgifterna för läkarvården vara till intet gagn, anmälde mannen till nykterhetsnämnden,
som därigenom bleve i tillfälle att ingripa mot orsaken till
hustruns nedbrutna nervsystem, nämligen mannens alkoholism. På grund
av den tystnadsplikt, som ålåge läkaren, kunde sådana missförhållanden
som de anförda icke avhjälpas, med mindre det bleve en lagbestämmelse,
som ålade läkare att göra anmälan till nykterhetsnämnden rörande varje
fall, där sådana förhållanden förelåge, att lagen om behandling av alkoholmissbrukare
vore tillämplig. Införandet av en sådan lagbestämmelse skulle
stå i full samklang med motsvarande stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna.
Dessa stadganden hade givetvis tillkommit för att göra ifrågavarande
lagar så effektiva som möjligt. Samma skäl talade för att alkoholistlagen
erhölle en motsvarande bestämmelse.»
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalade i propositionen,
att en anmälningsplikt av åsyftat slag torde komma att göra avsevärd
nytta, särskilt med hänsyn till möjligheterna att i anledning av en sådan
anmälan i tid kunna vidtaga nykter hets vårdande åtgärder. På grund
härav fann departementschefen det lämpligt att i samband med övriga i
propositionen föreslagna ändringar i alkoholistlagen framlägga förslag
jämväl rörande införandet i lagen av bestämmelser om dylik anmälningsplikt.
19k6 års alkoholistvårdsutredning, till vars förslag rörande läkares anmälningsplikt
motionärerna anslutit sig, uttalade i sitt den 14 februari
1948 avgivna betänkande följande i fråga om det nu behandlade spörsmålet:
»Denna obligatoriska anmälningsplikt för läkarna har varit föremål för
mycken kritik. Sålunda bär man invänt, att anmälningsskyldigheten kommer
i konflikt med läkarnas tystnadsplikt. Vidare har det ansetts innebära
ett orimligt anspråk på privatpraktiserande läkare, att de genom anmälan
till nykterhetsnämnden skola tvingas ställa sig i motsatsförhållande
till patienten-alkoholmissbrukaren. Av dessa skäl ha läkarna i mycket obetydlig
utsträckning iakttagit anmälningsplikten. I viss omfattning torde
också alkoholmissbrukare av rädsla för att bliva anmälda till nykterhetsnämnden
ha underlåtit att på eget initiativ eller efter uppmaning av anhöriga
eller arbetsgivare vända sig till läkare för sitt alkoholmissbruk. Utredningen
anser alla dessa ogynnsamma konsekvenser av den generella anmälningsplikten
för läkare kunna elimineras, om denna plikt utbytes mot en
mindre långt gående anmälningsskyldighet. Läkare, som under sin verksamhet
får kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker,
bör vara befriad från anmälningsplikten, därest missbrukaren genom läkarens
försorg blir föremål för erforderlig behandling till alkoholmissbru
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
kets hävande. Om alkoholmissbrukaren däremot vägrar att låta sig behandlas
eller underlåter att följa läkarens ordinationer, bör denne vara pliktig att
anmäla honom till nykterhetsnämnden för utredning angående lagens tilllämplighet
och erforderliga åtgärder. I rena undantagsfall, då åtgärd av nykterhetsnämnd
av särskilda skäl icke bör ifrågakomma (missbrukarens hustru,
som är ekonomiskt beroende av denne, motsätter sig t. ex. bestämt att läkaren
gör anmälan eller hon konsulterar denne för att hon själv är sjuk,
varvid makens alkoholmissbruk föres på tal utan att hon därmed önskar
framkalla åtgärder mot denne av nykterhetsnämnd eller anmälan till sådan
nämnd bedömes bliva till direkt skada), bör läkaren även om missbrukaren
vägrar att låta sig behandlas vara befriad från skyldigheten att
göra anmälan till nykterhetsnämnden. Liksom beträffande anmälningsskyldiga
myndigheter bör förutsättningen för läkarens anmälningsplikt självfallet
icke vara — som 10 § alkoholistlagen av vissa läkare och polis- och
åklagarmyndigheter tolkats hittills — att lagen av den anmälningsskyldige
prövas vara tillämplig. En sådan prövning tillkommer ju vederbörande speciella
nykterhetsvårdsmyndighet. Anmälningsplikten bör alltså som regel
inträda för läkaren så snart han i sin verksamhet får att göra med eller
mottager upplysningar om alkoholmissbrukare och han icke lyckas förmå
dem att frivilligt underkasta sig behandling, som är ägnad att undanröja
missbrukets skadliga följder.»
I överensstämmelse härmed föreslog utredningen, att bestämmelsen om
läkares anmälningsskyldighet skulle erhålla föjande utformning i det förslag
till lag om nykterhetsvård, som utredningen framlade:
»Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar
alkoholhaltiga drycker, skall därom göra anmälan till nämnden. Sådan
skyldighet föreligger dock icke, då den varom fråga är genom läkarens försorg
blir föremål lör behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna
av missbruket, eller läkaren eljest av särskilda skäl finner åtgärd av nykterhetsnämnd
icke böra ifrågakomma.»
Motionärernas förslag innebär, att 10 § alkoholistlagen skall i fråga om
läkares anmälningsplikt erhålla den utformning, som utredningen föreslagit.
Utskottet. 1946 års alkoholistvårdsutrednings ovannämnda betänkande är
enligt den av justitieombudsmannen i årets ämbetsberättelse lämnade förteckningen
över hos Kung], Maj :t anhängiggjorda ärenden efter remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Enligt vad utskottet under
band erfarit kan proposition på grundval av betänkandet väntas, sedan 1944
års nykterhetskommitté avslutat den av kommittén bedrivna utredningen rörande
nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Av årets
riksdagsberättelse framgår att ett betänkande rörande rusdrycksförsäljning
och nykterhetsvård in. in. är under utarbetande och väntas föreligga i manuskript
i början av innevarande år. Då alltså resultatet av det nu pågående
arbetet inom en nära framtid kommer att redovisas, anser utskottet skäl
ej föreligga alt nu upptaga frågan om läkares anmälningsplikt till fristå
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
ende bedömning. Med hänsyn till betydelsen av att reformer inom alkoholistvårds-
och nykterhetslagstiftningen snarast komma till stånd, vill utskottet
i detta sammanhang betona angelägenheten av att den av nykterhetskommittén
bedrivna utredningen snabbt slutföres.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion 11:375 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna
Nordgren, Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,
Ericsson i Näs och fru Sjöstrand*.
Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.