Utlåtande i anledning av väckta motioner om en sammanslagning av de i lagen om folkpensionering avsedda allmänna och särskilda bostadstilläggen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagén väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Ohlon m. fl. samt nr 292 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
1951-02-13 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1951:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en sammanslagning av de i lagen om folkpensionering avsedda allmänna och särskilda bostadstilläggen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagén väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Ohlon m. fl. samt nr 292 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en sammanslagning
av de i lagen om folkpensionering avsedda allmänna
och särskilda bostadstilläggen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagén väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. samt nr 292 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,
»att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om uppdrag åt folkpensionsrevisionen
att pröva lämpligheten av att sammanslå i folkpensioneringslagen
avsedda allmänna och särskilda bostadstillägg.»
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för nämnda
yrkande, får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser.
Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj :t ny lag om folkpensionering.
Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering, trädde
i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i förevarande
ärende av intresse.
Folkpension utgår enligt 3 och 4 §§ under i lagen närmare angivna förutsättningar
i form av allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag
eller änkepension. Enligt 5 § förhöjes å vissa orter folkpension med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper
på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,
däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med
lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår med de belopp för
år räknat, som framgå av
följande tabell:
Grupp
Gift pensionsberättigad och
II
änke-
III
IV
v
pensionsberättigad......
...... 100: —
200: —
300: —
400:
Annan pensionsberättigad ..
...... 150: —
300: —
450: —
600:
Bostadstillägget utgår efter inkomstprövning. Enligt 7 § skall nämligen
dylikt tillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den må överstiga, för gift pensionsberättigad 300 kronor och
för annan pensionsberättigad 400 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 9.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Bostadstillägg enligt 5 § benämnes här nedan allmänt bostadstillägg.
Utöver det bostadstillägg, för vilket hittills redogjorts, kan, där kommun
så beslutat, särskilt bostadstillägg utgå till person, som är mantalsskriven
inom kommunen. Kommunen bestämmer såväl de grunder, efter vilka detta
kommunala tillägg skall utgå, som storleken därav (6 §). Det må anmärkas
att, enligt till pensionsstyrelsen vid utgången av år 1949 inkomna uppgifter,
särskilt bostadstillägg då införts i sammanlagt 366 kommuner med tillhopa
omkring 3,9 miljoner invånare.
Historik m. m.
Det av Kungl. Maj :t för 1946 års riksdag genom proposition nr 220 framlagda
förslaget till lag om folkpensionering grundade sig på ett av socialvårdskommittén
i november 1945 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1945:
46).
Beträffande bostadstilläggens utformning övervägde kommittén flera
olika alternativ. Kommittén anförde härom bland annat följande:
Inom kommittén ha övervägts åtskilliga olika alternativ för bostadstillläggens
utformning. Man kan sålunda tänka sig, att tillägg beviljas efter
individuell prövning under hänsynstagande till de faktiska bostadskostnaderna
och pensionärens möjligheter att ordna sin bostadsfråga. Denna lösning
synes kommittén emellertid vara mycket litet tillfredsställande.
Ett andra alternativ till frågans lösning är, att man har lika stora och relativt
låga bostadstillägg inom hela riket, vilka kunna antagas i flertalet fall
vara tillräckliga för dem, som bo å billigaste ort eller själva äga bostadsfastighet
eller äro inackorderade hos anhöriga eller äro intagna å anstalter.
Beträffande dem, som måste förhyra bostäder för högre belopp eller vilkas
nödvändiga utgifter för egen fastighet bevisligen äro högre än det allmänna
bostadsbidraget, skulle vissa förhöjningar utgå efter individuell prövning,
därvid man emellertid icke skulle taga hänsyn till sökandens ekonomiska
ställning i allmänhet utan endast till hans bostadsutgifter. Vid en sådan lösning
likaväl som vid en lösning enligt det första alternativet bleve det säkerligen
nödvändigt att införa vissa maximibelopp för de särskilda tilläggens
storlek, vilka maximibelopp måste dyrortsgraderas. Det andra alternativet
är uppenbarligen mera tillfredsställande än det första men skulle leda till,
att inom dyrorterna praktiskt taget alla pensionärer, som icke vore intagna
å anstalt eller bodde hos anhöriga, skulle bli underkastade en individuell
prövning, vilket däremot icke bleve fallet å landsbygden.
Kommittén anförde vidare:
Ett tredje alternativ är, att generella tillägg införas, vilka äro graderade
efter bostadskostnaderna å de olika orterna på ett sådant sätt att det blir
möjligt för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin
bostadsfråga. Däremot kunna vid en sådan anordning bostadstilläggen icke
göras så höga, att även de pensionärer, som förhyra bostäder för väsentligt
högre hyror än genomsnittet, få sina bostadskostnader täckta. Det kan
icke heller anses vara vare sig behövligt eller önskvärt, att folkpensioneringen
betalar topphyror, enär i sådant fall pensionärerna komma att kon
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
kurrera om de mera centralt belägna bostäderna, vilka i första band synas
böra förbehållas dem, vilka på grund av sitt arbete ha behov av att bo
centralt. Detta alternativ innebär framför det andra alternativet den fördelen,
att de flesta pensionärer även å dyrorterna skulle kunna utan individuell
prövning ordna sin bostadsfråga. Det erbjuder också större möjligheter
för pensionärerna att, därest de så önska, skaffa sig inackordering
hos släkt eller andra även å dyrorterna. Alternativet lider emellertid, liksom
även fallet i viss mån måste bli enligt första och andra alternativen, av
den nackdelen att det inom alla ortsgrupper kommer att finnas ett visst
antal pensionärer, vilka av en eller annan anledning icke kunna förskaffa
sig tillfredsställande bostad inom den ekonomiska ram, som folkpensionen
och de egna tillgångarna erbjuda. Dessa folkpensionärer komma att även
i fortsättningen bli hänvisade till att söka ett supplerande understöd i form
av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott.
Kommitténs förslag byggde på det tredje alternativet, därvid emellertid
bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort inarbetats i tilläggspensionen.
Bostadstilläggen skulle sålunda komma att avse merutgifterna för bostad
och bränsle i de ur bostadskostnadssynpunkt dyrare orterna.
Kommitténs betänkande var icke enhälligt. Två ledamöter, herrar Hagård
och Skoglund, anförde i ett särskilt yttrande bland annat följande:
Vad angår utformningen av den föreslagna lagstiftningen vilja vi framhålla,
att enligt vår mening spännvidden är förhållandevis stor mellan de
totala pensionsförmånerna i högsta och lägsta bostadskostnadsgrupp. Förslaget
bygger i detta avseende i stort sett på de speciella förhållanden, som
enligt av kommittén verkställd utredning i nuvarande stund råda i fråga om
folkpensionärernas bostadskostnader. Vi utgå ifrån att de numera ganska
snabba förändringarna av bostadskostnaderna och bostadsstandarden på
alla orter redan inom de närmaste åren komma att leda till en avsevärd utjämning
av bostadskostnaderna även för folkpensionärsgruppen. Då vi därför
blott kunna betrakta de nu föreslagna differenserna i bostadskostnaderna
såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt men samtidigt starkt tidsbetonat
förhållande, ha vi godtagit dem såsom en nu nödvändig men blott
kortvarig övergångsform. Att vi icke velat motsätta oss dessa tillägg har
dessutom berott på att kommunerna till stor del själva få bära kostnaderna
för dem. Som ytterligare en förutsättning för att vi kunnat förorda förslaget
påyrka vi, att en omprövning av frågan såväl om bostadskostnaderna å
olika orter som bostadstilläggens storlek och konstruktion företages så fort
lämpligen kan ske så alt nya, efter utvecklingen avpassade bestämmelser i
detta avseende kunna tillämpas efter viss kortare, i förväg bestämd tid.
Eu ledamot, herr Wangson, anförde i detta sammanhang, alt även om
de föreslagna pensionsbeloppen i det stora flertalet fall torde vara tillräckliga,
förhållandet måste bli ett annat i städerna och särskilt i de stora städerna,
där dels antalet personer med byresfri bostad vore jämförelsevis
litet och dels bostadshyrorna i allmänhet voro relativt höga. I anslutning
härtill anförde han följande.
Kommittén har beaktat detta förhållande genom införande av generella
bostadstillägg. I den mån pensionärerna å åsyftade orter bo hyresfritt eller
mot jämförelsevis låga hyror eller ha privilegierade eller eljest avdragsfria
4
Andra lagutskottets utlåtande nr V.
inkomster bör det sammanlagda pensionsbeloppet även för dem vara tillräckligt.
Så är uppenbart inte fallet, om hyreskostnaden överskrider ett
beräknat maximum och tillskott från annat håll saknas. Detta torde komma
att inträffa i vart fall i den högsta bostadskostnadsgruppen, dock inte i
sådan utsträckning, att det motiverar en generell förhöjning av de föreslagna
bostadstilläggen. En kompletterande hjälpanordning för pensionärer i
sagda bostadskostnad sgrupp där hyran är särskilt hög och andra tillgångar
saknas är dock erforderlig. Denna kunde lämpligen konstrueras såsom ett
kommunalt bostadstillägg. Till skillnad från de kommunala pensionstillskotten
borde det kommunala bostadstillägget kunna beviljas av pensionsnämnden,
varigenom pensionären slipper att vända sig till två olika kommunala
organ för att erhålla behövlig hjälp. Det bör ej heller grunda sig
på en individuell behovsprövning i egentlig mening utan endast anknyta
till hyresbeloppets storlek. Där detta överstiger ett visst beräknat maximibelopp
skulle kompletterande kommunalt bostadstillägg beviljas med det
belopp den faktiska hyreskostnaden överstiger maximibeloppet under förutsättning
att hyreskostnaden befinnes skälig.
Enligt reservantens mening borde statsbidrag utgå till de kommunala
bostadstilläggen.
I propositionen nr 220 anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, i förevarande avseende bland annat följande:
Om de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna antagas
på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,
visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på
andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader
i levnadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom
i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas
storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma
en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet,
måste pensionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för
sin del funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande
till kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas, om tiden
verkligen är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som
tager hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna
torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna
gjort sig gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts,
de alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma
att ånyo skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med
hänsyn till det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs
förslag i denna del.
Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper
och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen
synes mig intet vara att erinra.
Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnaasgrupperna
synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.
Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på
andra särskilt dyra orter — den under stödsstandard som är normerande för
utgivande av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
5
sionsbeloppen, bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara
en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga
med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov
av att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit.
Förhållandena kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären
behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga
bostadskostnader. Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses
genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade
bostadstillägget är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna
jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom
särskilda kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser
införas av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär
som är mantalsskriven inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt
bostadstillägg.
Detta särskilda bostadstillägg torde böra erhålla en i viss mån annan
karaktär än de nuvarande kommunala pensionstillskotten. Det bör sålunda
enligt min mening beviljas och utbetalas i samma ordning som folkpensionen
i övrigt. Storleken av tillägget bör vara beroende av såväl den
faktiska bostadskostnaden som av pensionstagarens egna resurser i form
av inkomster och tillgångar. Tillägget förutsättes med andra ord utgå efter
inkomstprövning samt prövning av bostadens skäliga storlek och standard
i övrigt. Härvid bör dock förhandenvaron av en mindre förmögenhet i
och för sig icke utgöra hinder för tilläggets utgivande. Eftersom tillägget
föreslås skola i sin helhet bekostas av vederbörande kommun bör enligt min
mening utan risk kunna anförtros åt kommunerna icke blott att bestämma
huruvida tillägg av förevarande slag skola utgivas utan också grunderna
för tilläggens beräkning. Eftersom tilläggen skola ha karaktär av folkpension
böra de dock endast utgivas vid behov av mera stadigvarande natur.
Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt
över densamma avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, beträffande
nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande:
Utskottet har vid övervägande av de på förevarande spörsmål inverkande
omständigheterna och under hänsynstagande till de siffror, som av socialvårdskommittén
framlagts i dess statistiska betänkande angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden m. m., funnit den i departementsförslaget
föreslagna lösningen visserligen icke vara helt invändningsfri men dock av
beskaffenhet att under nu rådande förhållanden i möjligaste mån tillgodose
olika synpunkter. Utskottet får därför tillstyrka att förslaget i denna del
vinner riksdagens bifall.
Härvid förutsatte utskottet, att utgifterna för pensionstagarnas utgifter
för bostads- och bränsleändamål i de olika orterna komrae att ägnas vederbörlig
uppmärksamhet.
Enligt Kung!. Maj:ts bemyndigande den 2(> juli 1947 tillkallades sakkunniga
för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden. De
sakkunniga framlade i september 1948 utredning i angivna hänseende, över
utredningen avgåvos under senare hälften av år 1949 till Kungl. Maj:t
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
yttranden av pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Remissinstanserna funno, att
principerna för bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen borde
göras till föremål för en allmän översyn och i yttrandena hemställdes om
utredning.
Pensionsstyrelsen anförde sålunda bland annat följande.
Särskilda bostadstillägg ha nu införts i kommuner med sammanlagt
inemot 4 miljoner invånare, och nya kommuner besluta alltjämt införandet
av sådana tillägg. Den i folkpensioneringslagen angivna bostadskostnadsgrupperingen
är sålunda i praktiken modifierad i mycket hög grad. De särskilda
bostadstilläggen äro i regel förenade med avdragsregler, som högst
avsevärt skärpa verkningarna av de i lagen förefintliga avdragsreglerna.
Under dessa omständigheter och då det synes omöjligt att erhålla helt invändningsfria
grunder för en bostadskostnadsgruppering synes det styrelsen
som om skäl skulle föreligga att utreda frågan huruvida icke bostadskostnadsgrupperingen
i folkpensioneringslagen kunde avskaffas och ersättas
med kommunala bostadstillägg. Sådana tillägg kunde tänkas förenade med
statsbidrag under förutsättning att vissa avdragsregler och andra föreskrifter
iakttoges. Statsbidragen kunde måhända utformas så att statens utgifter
för tilläggen bleve ungefär desamma som de som nu uppkomma för de lagstadgade
tilläggen.
I detta sammanhang må anmärkas att kommittén för partiellt arbetsföra
i sitt betänkande V med förslag till särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras
sysselsättande in. in. (SOU 1948: 54) behandlat vissa avvägningsfrågor
avseende bland annat förhållandet mellan arbetsinkomst och folkpension.
Kommittén har därvid föreslagit ändrade avdragsregler med avseende
på invalidpensionering och därmed sammanhängande förmåner.
I proposition nr 167 till 1950 års riksdag angående vissa åtgärder för
arbetsvärd åt partiellt arbetsföra uttalade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, beträffande nyssnämnda av kommittén behandlade spörsmål,
att han icke då ämnade behandla detta spörsmål; med hänsyn till dess
betydelse ville han emellertid nämna, att han hade för avsikt att utverka
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän för översyn
av de nu gällande avdragsreglerna.
Vid 1950 års riksdag väcktes fem motioner berörande förevarande ämne,
nämligen dels likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr
Andrén m. fl. och nr 293 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl. om
utredning av förutsättningarna för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner, dels likalydande motionerna nr
327 i första kammaren av herr Andersson, Elon, m. fl. och nr 389 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., om successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels ock nr 119 i andra
kammaren av herr Senander m. fl., om översyn av bestämmelserna i lagen
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
om folkpensionering. Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 uttalade bland annat följande.
Under de år, som förflutit sedan den nya lagen om folkpensionering trätt
i kraft, ha de nackdelar, som gällande regler om inkomstprövning förorsaka,
efter hand blivit alltmera uppenbara. Avdragsreglerna synas ha fått sådana
ofördelaktiga verkningar, som man knappast kunnat förutse vid lagens antagande.
En starkt bidragande orsak härtill torde vara, att särskilda bostadstillägg
kommit att införas i betydligt större utsträckning än vad man
från början räknat med. Sålunda lia särskilda bostadstillägg numera införts
i kommuner med sammanlagt inemot 4 miljoner invånare, och nya kommuner
besluta alltjämt införandet av sådana tillägg. Framhållas må särskilt
att tilläggen, som utgå i enlighet med grunder, som beslutats av vederbörande
kommun, oftast äro förenade med avdragsregler, som väsentligt
skärpa verkningarna av de i lagen stadgade reglerna om avdrag. De förändringar
i penningvärdet, som inträffat efter det lagen antogs i juni 1946,
äro uppenbarligen jämväl av betydelse i förevarande sammanhang.
Såsom av det redan anförda framgår, är frågan om avdragsreglernas
verkningar intimt förknippad med bestämmelserna om de särskilda bostadstilläggen
ävensom bestämmelserna angående bostadskostnadsgrupperingen.
Med hänsyn till den omfattning och den betydelse, som de särskilda bostadstilläggen
fått, synas starka skäl tala för att frågan i vilken utsträckning
staten bör normera grunderna för de särskilda bostadstilläggen upptages
till prövning. Genom de särskilda bostadstilläggen är den ursprungliga i
lagen reglerade bostadskostnadsgrupperingen i hög grad modifierad. I de
yttranden, som avgivits över den av de sakkunniga för utredning rörande
folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader avgivna utredningen,
har förordats, att en omprövning av bestämmelserna om bostadstillägg
och bostadskostnadsgrupper måtte verkställas. Därvid har även
ifrågasatts, huruvida ej de lagstadgade och de särskilda bostadstilläggen
kunde ersättas med kommunala bostadstillägg, vilka kunde tänkas förenade
med statsbidrag, under förutsättning att vissa avdragsregler och andra föreskrifter
iakttoges. Vidare har bland annat ifrågasatts, huruvida icke ett
bostadstillägg borde kunna givas en sådan utformning, att dess storlek
kunde anpassas till förändringar i en folkpensionärs faktiska bostadsstandard
inom ramen av ett till viss standard knutet maximibelopp. På grund
av det ovan påtalade sambandet mellan inkomstprövningen och bostadstilläggen
samt med hänsyn till det läge vari frågan om bostadstilläggen och
bostadskostnadsgrupperingen befinner sig, vill utskottet ifrågasätta, huruvida
icke lämpligen i samband med en översyn av avdragsreglerna jämväl
frågan om bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen bör upptagas
till omprövning.
Med hänsyn till att utredningar berörande dessa frågor pågingo samt
chefen för socialdepartementet i annat sammanhang uttalat, att han hade
för avsikt att tillkalla särskilda utredningsmän för översyn av gällande avdragsregler
i lagen om folkpensionering ansåg utskottet icke påkallat, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om ytterligare utredningar, utan fann
lämpligast att föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Socialvårdskommittén bär i sitt i april 1950 avgivna betänkande, innefattande
utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU
1950: 11) även berört frågan om de särskilda bostadstilläggen. Kommittén
har låtit utföra en granskning av de av kommunerna fattade beslut om utgivande
av särskilda bostadstillägg. Efter att ha redogjort för nämnda
granskning fortsätter kommittén:
De utförda undersökningarna angående fattade beslut visa, att kommunerna
i fundamentala punkter faststälit bestämmelser som avvika från de
riktlinjer, vilka uppdrogos i 1946 års proposition om folkpensioneringslagen.
Icke minst gäller detta det särskilda bostadstilläggets anknytning till den
sökandes bostadskostnad. Men även i avseende på prövningen av vederbörandes
ekonomi förekomma dylika avvikelser, i det att prövningen icke endast
givits en irrationell utformning utan understundom rent av fått karaktären
av behovsprövning. Granskningen av besluten visar därjämte ifråga
om bestämmelser om anknytning till kommunen genom mantalsskrivning
e. d. en starkt växlande tlora. På många håll äro därjämte bestämmelserna
oklara och ofullständiga. Det synes därför i varje fall föreligga ett bestämt
behov av att på grundval av förut åberopade uttalande i propositionen skapa
en viss enhetlighet i de stora dragen.
I första hand kan det emellertid vara skäl överväga, huruvida antagandet
av socialhjälpslagen kan anses göra de särskilda bostadstilläggen obehövliga.
De senares uppgift är principiellt att möjliggöra folkpensionens anpassning
efter den enskilde pensionärens bostadskostnad, under det att det allmänna
bostadstilläggets syfte är att reglera pensionernas maximibelopp efter de
genomsnittliga bostadskostnaderna inom en viss grupp av orter. Samtidigt
förhåller det sig emellertid så att de särskilda bostadstilläggen infördes
därtör att de allmänna bostadstilläggen i de högre ortsgrupperna faktiskt
icke motsvarade de genomsnittliga bostadskostnaderna. De särskilda bostadstilläggen
stå såtillvida nära socialhjälpen att de dock innebära en anpassning
efter de individuella omständigheterna. Å andra sidan skilja de
sig — eller skola skilja sig — från socialhjälpen genom att de äro inkomstprövade,
ej behovsprövade, samt sökas, beviljas och utbetalas i den ordning
som gäller för folkpension.
En höjning av de allmänna bostadstilläggen torde tillsvidare få betraktas
som utesluten. Oavsett detta möjliggöra särskilda bostadstilläggen en anpassning
av pensionerna efter de individuella omständigheterna utan tillgripande
av behovsprövning, något som väl överensstämmer med strävandena
att begränsa den behovsprövade hjälpen. Kan en sådan anordning ges en
praktiskt godtagbar form innebär den därför vissa fördelar. Under dessa
omständigheter har kommittén funnit att anledning i varje fall f. n. saknas
att låta de särskilda bostadstilläggen försvinna. I stället bör man inrikta
sig på att förbättra den nuvarande ordningen.
Kommittén har vidare anfört:
Sedan fattigvårdslagen och lagen om kommunala pensionstillskott ersatts
med en lag om socialhjälp, till vilken skall utgå väsentligt statsbidrag, kan
man icke vidhålla kravet på att kommunerna själva skola helt bekosta de
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
särskilda bostadstilläggen. Eljest skulle ju de särskilda bostadstilläggen i
jämförelse med socialhjälpen för en kommun medföra en så mycket större
ekonomisk uppoffring, att kommunen hellre skulle hänvisa vederbörande
att söka erforderligt tillskott till pensionen i form av socialhjälp. Om man
över huvud taget önskar att kommunerna skola tillämpa folkpensioneringslagens
bestämmelse om särskilda bostadstillägg, måste man därför medge
statsbidrag till dessa i minst samma utsträckning som till socialhjälp. Om
så sker, kan det näppeligen överlämnas åt kommunerna att helt på egen
hand bestämma grunderna för särskilt bostadstillägg. Kommittén har därför
nu ansett sig böra föreslå införande av statsbidrag till och en viss reglering
av de särskilda bostadstilläggen. På dylik väg kan garantier skapas
för att de särskilda bostadstilläggen icke i praktiken förvandlas från en inkomstprövad
till en behovsprövad hjälpform.
Kommittén har vidare berört svårigheterna, att vid utformandet av bestämmelser
om grunder för särskilda bostadstillägg finna en lämplig form
för inkomstprövningen, och hemställt att särskild utredning av denna fråga
måtte komma till stånd.
En ledamot av kommittén, herr Pettersson i Dahl, anförde i ett särskilt
yttrande följande rörande frågan om de särskilda bostadstilläggen:
Kommittén har i detta sammanhang övervägt möjligheterna av att helt
slopa de särskilda bostadstilläggen, varvid då skulle ha företagits en höjning
av de allmänna bostadstilläggen. Denna väg har icke ansetts framkomlig.
Enligt min mening borde övervägandet i stället ha innefattat frågan huruvida
man icke skulle kunna slopa de allmänna bostadstilläggen i samband
med en justering av folkpensionerna. Den anpassning efter de individuella
omständigheterna som är önskvärd skulle då kunna ske genom de särskilda
bostadstilläggen. Det torde icke råda tvivel om att ett dylikt system skulle
ge ett mera rättvist resultat än det nuvarande, där förmenta olikheter i orternas
bostadskostnader först utjämnas genom fastlåsta allmänna bostadstillägg,
vartill i övervägande antalet kommuner kommer en ytterligare, i
princip mera individuell, utjämning genom särskilda bostadstillägg.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 juni 1950 har tillkallats sakkunniga
för utredning angående översyn av folkpensioneringslagens regler
om inkomstprövning in. in. I direktiven för de sakkunniga anför föredragande
departementschefen:
Vid detta års riksdags vårsession väcktes två motioner (nr I: 327 och II:
389), vari påtalades, att de nu gällande bestämmelserna verka hämmande
särskilt på den enskilda arbetarpensioneringens utveckling. Andra lagutskottet,
som behandlade motionerna och som bl. a. tog del av olika exempel
på hur avdragsreglerna i förekommande fall verkade, fann i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 40, att avdragsreglerna vore i behov av
översyn.
Jag ansluter mig till denna tanke. Det förhåller sig onekligen så, att gällande
avdragsregler inom folkpensioneringen ofta kunna leda till resultat
som ej äro tillfredsställande. Den främsta orsaken härtill torde vara att
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
verkningarna av den i lagen föreskrivna inkomstprövningen avsevärt
skärpts genom de avdragsregler, som kommunerna ansett sig böra föreskriva
i fråga om rätt till de särskilda bostadstilläggen. Sålunda kan det inträffa,
att en pensionstagare, som skaffar sig ökade inkomster vid sidan av
pensionen, kan få sina sammanlagda pensionsförmåner minskade i så hög
grad, att inkomstökningen bortfaller.
Såsom framgår av det föregående är frågan om avdragsreglernas verkningar
intimt förknippad med bestämmelserna om de särskilda bostadstilläggen.
Med hänsyn till den omfattning och betydelse de särskilda bostadstilläggen
fått kan det ifrågasättas, huruvida kommunerna även i fortsättningen
böra ha full frihet att bestämma angående de grunder, efter vilka
dylika tillägg skola utgå, eller om icke genom statens medverkan förhållandena
härvidlag på ett eller annat sätt böra normeras. Frågan härom bör
utredas av de sakkunniga.
Utskottet ifrågasatte vidare, huruvida det icke vore lämpligt, att i samband
med en översyn av avdragsreglerna upptaga frågan om bostadstilläggen
och bostadskostnadsgrupperingen enligt det nuvarande systemet till
omprövning. För egen del finner jag, att frågan om bostadstilläggens konstruktion
bör prövas av de sakkunniga. Däremot anser jag skäl icke föreligga
att sammankoppla bostadskostnadsgrupperingens problem med de huvudsakligen
tekniska spörsmål varom nu är fråga.
Utskottet.
I sitt här ovan omnämnda utlåtande nr 40 till fjolårets riksdag erinrade
utskottet om det samband, som förefinnes mellan frågan om avdragsreglernas
verkningar samt bestämmelserna om de särskilda bostadstilläggen
ävensom bestämmelserna om bostadskostnadsgrupperingen. Utskottet ifrågasatte
jämväl huruvida icke lämpligen i samband med en översyn av
avdragsreglerna även frågan om bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
borde upptagas till omprövning.
Såsom framgår av vad ovan angivits har Kungl. Maj :t sedermera tillkallat
sakkunniga för att verkställa utredning angående översyn av folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövning m. in. Enligt direktiven
för de sakkunniga skola dessa även pröva frågan om bostadstilläggens
konstruktion. Enligt vad utskottet inhämtat komma de sakkunniga att i
detta sammanhang upptaga frågan om lämpligheten av att sammanslå de
allmänna och de särskilda bostadstilläggen till behandling. Vid sådant
förhållande synes någon framställning till Kungl. Maj :t i anledning av
motionerna icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
att förevarande motioner, 1: 222 och II: 292, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 februari 1951.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Sunne, Nils Elowsson och Wahlund;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna
Nordgren, Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,
Carlsson i Bakeröd och fru Sjöstrand.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.