Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942

1951-05-08 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1951:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,

dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen

eller röra i propositionen behandlad lagstiftning.

GenOm en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 168, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande Aid propositionen fogade

förslag till

l) Lag*

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in.,

vilken enligt lag den 28 april 1950 (nr 130) gäller till och med den 30 september

1951, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande

uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1951, må

framställning som i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens

ikraftträdande eller, om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat,

att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det

hyresvärden lämnat hyresgästen sådant meddelande.

Har hyresvärd före lagens ikraftträdande lämnat meddelande som i 8 a §

femte stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september

1951, må framställning enligt samma paragraf göras senast inom

fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 28 april

1950 (nr 131) gäller till och med den 30 september 1951, skall äga fortsatt

giltighet till och med den 30 september 1952.

3) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa

bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.m.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. m., vilken enligt

lag den 28 april 1950 (nr 132) gäller till och med den 30 september 1951,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 487 av herr Andrén m. fl. samt inom andra kammaren nr 623 av

herr Hjalmarson m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

»att riksdagen i anledning av proposition nr 168 i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte dels understryka önskvärdheten av att skälig kompensation medgives

för de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen, dels ock begära

att hyresregleringskommitténs uppdrag i första hand måtte avse frågan om

framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag med program till hyresregleringens

successiva avveckling».

Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition

och motioner till behandling förehaft ytterligare fyra motioner, nämligen

inom första kammaren nr 157 av herr Johannesson m. fl. och nr 219 av

herr Niklasson m. fl. samt inom andra kammaren nr 130 av herr Edberg

m. fl. och nr 293 av herr Pettersson i Dahl.

I motionerna I: 157 och II: 130, vilka äro likalydande, har hemställts »att

riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att regeringen måtte låta

skyndsamt utreda och om möjligt redan till innevarande års riksdag framlägga

förslag till bestämmelser, enligt vilka kommun, som därom gör framställning,

efter Kungl. Maj:ts prövning kan medges rätt att införa obligatorisk

bostadsförmedling för alla lägenheter, som uthyras i fastigheter med

mer än två lägenheter och som icke falla under begreppet tjänstebostad».

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

I motionerna 1:219 och 11:293, vilka också äro likalydande, har hemställts

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av hyresregleringslagen,

att lokaler och byggnader, avsedda för industriell verksamhet, hantverksrörelse

eller dylikt, och vilka under viss tid helt eller delvis icke utnyttjas

av vederbörande företag, av ägaren för sådan tid skola kunna uthyras till

annan företagare utan risk för tvångsmässig förlängning av avtalad hyrestid».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna

åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Över motionerna 1:219 och 11:293 har i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver yttrande inhämtats från statens hyresråd.

Läget på bostadsmarknaden.

1 propositionen har inledningsvis uttalats, att det vore allmänt bekant

att svår bostadsbrist rådde i hela landet men att det vore förenat med vissa

svårigheter att exakt belysa detta med siffror. Det upplyses emellertid, att

bostadsstgrelsen, liksom fallet var 1949, under hösten 1950 gjort en rundfråga

till 180 kommuner med egen kvot för bostadsbyggandet och infordrat

en del uppgifter om antalet bostadssökande av olika kategorier. Vid bedömandet

av dessa uppgifter borde det, enligt vad som anföres i propositionen,

beaktas att de kommunala bostadsförmedlingarna och andra institutioner,

som sysslade med dessa frågor, i allmänhet icke hade kännedom om andra

bostadssökande än dem som formligen anmält sig som sådana. De bostadssökande,

som nu bodde helt provisoriskt eller eljest under svåra förhållanden,

hade väl i allmänhet anmält sig, men beträffande många som ville

byta bostad, enär den nuvarande vore för trång eller eljest otillfredsställande,

vore detta icke fallet. De framkomna siffrorna borde därför delvis

betraktas som minimisiffror.

Därefter lämnas i propositionen följande redovisning av bostadsstyrelsens

ifrågavarande undersökning.

»Hela antalet kända bostadssökande i de undersökta kommunerna — med

sammanlagt 3,6 miljoner innevånare — utgjorde 163 000, varav 98 000 gifta

och 65 000 ogifta (till vilka här hänföras även förut gifta). Av de gifta hade

70 000 minderåriga barn, och även en stor del av de ogifta hade sådana

barn.

Av särskilt intresse är naturligtvis i vad mån de sökande nu sakna egen

bostad. De äro i så fall »inneboende» hos anhöriga eller andra, hyra i andra

hand eller bo i provisoriska bostäder, d. v. s. i baracker, på hotell eller i

lokaler som ej äro avsedda till bostäder.

Av de 98 000 gifta sökande bodde 83 000 inom vederbörande kommun,

resten utanför denna, och av dessa 83 000 saknade 20 000 egen bostad. Icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

mindre än 64 % av de bostadslösa hade minderåriga barn, därav 19 % två

eller flera barn. Specificerade uppgifter om hur de bo saknas för de två

största städerna, men för de återstående undersökta kommunerna är fördelningen

den, att 35 % innebodde hos anhöriga och 39 % hos andra, 8 %

hyrde i andra hand och 18 % bodde i vad som här kallats provisoriska bostäder.

Som ett exempel ur detalj siffrorna kan nämnas, att i nämnda kommuner

funnos 2 100 sökande som hade två eller flera barn men saknade

egen bostad; nära en tredjedel av dem bodde provisoriskt.

63 000 av de gifta sökande som bo inom kommunen hade alltså där egen

bostad. En del har det dock ungefär lika illa ställt som de helt bostadslösa.

3 % av dem bo i rivningshus, 11 % i utdömbara lägenheter, 43 % uppge sig

bo för trångt. Helt naturligt äro barnfamiljerna talrika i denna grupp, hela

75 %; 43 % hade två eller flera barn.

Även bland de 65 000 ogifta (eller förut gifta) finnas många behjärtansvärda

fall. 33 000 av dem uppge sig ämna ingå äktenskap, och av dem sakna

29 000 egen bostad. I vad mån giftermål verkligen är förestående eller de

med tanke på bostadsbristen anmäla sig långt innan detta kan bliva av, är

svårt att bedöma. 4 000 sökande i denna grupp hade minderåriga barn.

32 000 av de ogifta anföra icke äktenskapsplaner som skäl för sin önskan

om bostad. 19 000 av dem sakna egen bostad, och av dessa ha 2 800 minderåriga

barn. Det framhålles i bostadsstyrelsens sammanfattning av undersökningsresultatet,

att även för många andra inom gruppen 19 000 bostadsbehovet

är synnerligen angeläget, exempelvis för äldre personer, som ha

svårt att finna sig till rätta som inneboende.

I sin sammanfattning har bostadsstyrelsen även valt ut några grupper

ur undersökningsmaterialet, som anses representera mera svårartade yttringar

av bostadsbristen. Dessa grupper äro bostadslösa med minderåriga

barn, gifta bostadslösa utan barn, alla bostadssökande med barn, vilka bo

i rivningshus eller enkelrum utan kokvrå, samt gifta bostadssökande som

ha sina familjer boende utanför kommunen. Dessa grupper uppskattas till

sammanlagt närmare 35 000. Därnäst borde uppmärksammas följande grupper,

nämligen gifta sökande utan barn, som bo i rivningshus eller enkelrum

utan kokvrå, gifta sökande från grannkommuner samt icke gifta sökande

med mera angeläget bostadsbehov. Dessa grupper uppskattas — delvis

mycket ungefärligt — till 30 000 å 35 000.

Bostadsstyrelsen vill därför uppskatta den egentliga bostadsbristen inom

kvotkommunerna till storleksordningen 70 000 lägenheter. Därtill kommer

för en normal bostadsmarknad behovet av en lägenhetsreserv, vilken styrelsen

i ett tidigare sammanhang uppskattat till 20 000 å 25 000 lägenheter.»

Angående den beräknade utvecklingen å bostadsmarknaden under år 1951

vill utskottet hänvisa till en i propositionen nr 94 till årets riksdag med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete förekommande uppgift, att man för innevarande år kan

vänta att antalet färdigställda bostadslägenheter skall uppgå till 48 000 å

50 000 (jfr nationalbudgeten för år 1951, s. 78).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

5

Frågan om hyresregleringens förlängning.

Statens hyresråd har i skrivelse den 1 december 1950 hemställt, att lagen

den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen),

lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt

m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948 (nr

245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1951, måtte

erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952. Över hyresrådets

framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, bostadsstyrelsen,

Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.

I sin framställning om hyresregleringens förlängning — vilken är enhällig

— anför statens hyresråd, att sedan föregående år någon förbättring icke

inträtt på bostadsmarknaden och att det vore klart att bostadsbristen icke

kunde hävas under de närmaste åren. Socialstyrelsen instämmer häri, liksom

hostadsstyrelsen, vilken tillägger, att omfattningen av den nuvarande och

den för 1951 medgivna bostadsproduktionen med hänsyn till det väntade

nettotillskottet av hushåll icke medgåve någon nämnvärd avveckling av den

rådande bostadsbristen. Även Hyresgästernas riksförbund tillstyrker förlängning

av hyresregleringen.

Fastighetsägareförbundet har i sitt yttrande uttalat att förbundet icke ville

motsätta sig, att hyresregleringen förlängdes på ytterligare ett år, dock under

förutsättning dels att en utredning om regleringens avveckling skyndsamt

verkställdes, dels att direktiv lämnades om sådan tillämpning av stadgandena

om generell hyreshöjning och om förlängning av hyresförhållande,

att dessa stadganden bringades i överensstämmelse med vad som förutsattes

vid lagens tillkomst.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

uttalat följande:

»Omfattningen av den rådande bostadsbristen belyses siffermässigt ganska

tydligt genom resultaten av den rundfråga till kommunerna, som bostadsstyrelsen

anordnat och som refererats i det föregående. Snarast är situationen

den att läget förvärrats sedan föregående år, och i varje fall te sig

de allmänna ekonomiska förutsättningarna för att kunna häva bostadsbristen

nu mera ovissa än förut. Att bristens avhjälpande kommer att kräva flera

år står utom allt tvivel.

Att i denna situation lagstiftningen om hyresreglering bör förlängas för

ytterligare ett år behöver icke närmare motiveras. Hyresrådets förslag härom

har också tillstyrkts i alla remissyttranden.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

Frågan om viss ändring i hyresregleringslagen.

I motionerna 1: 219 och 11: 293 göres gällande att hyresregleringslagens

bestämmelser om förlängning av hyresförhållande i praxis blivit ensidigt

tolkade. Uppsägning av hyresgästen förklarades sålunda nära nog alltid

obillig. Denna tolkning hade enligt motionärerna verksamt bidragit till nuvarande

brist på lokaler. Den hade nämligen medfört att tidsbestämda avtal

icke respekterades, icke ens då det för hyresgästen varit absolut klart, att

han utöver den avtalade hyrestiden icke kunde påräkna fortsatt nyttjanderätt

till den förhyrda lokalen. Detta ledde till att ägare till lokaler inte vågade

uthyra dessa, därför att lokalen efter avtalstidens utgång inte kunde återfås,

och att säsongbetonade industriella och hantverksmässiga företag sett sig

förhindrade att, under den tid då lokalen icke behövde disponeras för den

egna verksamheten, helt eller delvis bereda annan företagare möjlighet att

nyttja densamma. Många ägare till lokaler hade erfarit att hyresförhållande,

som från början varit avsett att räcka endast under en kortare tid,

genom hyresnämnds ingripande förlängts och därigenom kommit att medföra

avsevärt avbräck i ägarens fortsatta verksamhet. På detta sätt hämmades

både en gagnande produktion och utvecklingen i övrigt. Ehuru det förutsattes

att denna fråga komme att upptagas av den kommitté, som skulle

tillsättas i och för utredning om hyresregleringslagens avveckling, ansåge

motionärerna det allvarliga läget på hyresmarknaden motivera en snabb

ändring på den punkt, som rör uthyrning av lokaler för annat ändamål än

bostäder.

I sitt yttrande över motionerna har statens hyresråd anfört bl. a. följande:

»I motionerna hänvisas till bestämmelserna i 7 § hyresregleringslagen,

vilka i huvudsak avse antingen hyresavtal på bestämd tid, som förlänges

automatiskt om det icke uppsäges, eller avtal på obestämd tid. Såvitt framgår

syfta emellertid motionärerna närmast på sådant avtal, som slutes på

bestämd tid och där hyresvärden redan vid avtalets ingående är inställd på

att detsamma skall upphöra vid avtalstidens utgång. Bestämmelserna i 8 §

hyresregleringslagen synas därför i främsta rummet vara tillämpliga.

Vid handläggning av ärenden rörande förlängning av dylika avtal prövar

hyresrådet, huruvida förhållandena äro sådana att fallet bör likställas med

de vanliga hyresavtalen, oaktat kontraktet icke är försett med uppsägningsklausul.

Av vikt vid detta bedömande är av vad orsak hyresvärden underlåtit

att intaga uppsägningsklausul i kontraktet. Om orsaken är att hyresvärden

efter avtalstidens utgång skall kunna disponera lägenheten fritt, söker

hyresrådet utröna, vilket behov hyresvärden haft av en sådan dispositionsfrihet,

och huruvida hyresgästen vid förhyrningen varit medveten härom.

Eu annan .särskild omständighet som beaktas är avtalstidens längd.

Tydligt är att tvångsförlängning i regel är mindre motiverad vid hyresavtal

på särskilt korta tidsperioder. Har emellertid hyresvärden fastställt avtalstiden

på detta sätt, icke för att tillgodose något hans särskilda intresse utan

enbart för att undvika bundenheten, godtages detta icke av hyresrådet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

Under hänsynstagande till ovannämnda speciella omständigheter anlägger

hyresrådet i övrigt samma synpunkter på dessa ärenden som på frågor om

uppsägningars giltighet enligt 7 § hyresregleringslagen. Sålunda vägas hyresvärdens

och hyresgästens berättigade intressen mot varandra. Å ena sidan

står hyresvärdens behov av lägenheten och de särskilda skäl han i övrigt

kan ha för att disponera över den, å andra sidan angelägenheten för hyresgästen

att fortfarande få hyra lägenheten, hans möjligheter att erhålla annan

lägenhet, den tid han innehaft lägenheten m. m.

De normer, som hyresrådet sålunda tillämpar, torde ligga till grund för

jämväl hyresnämndernas avgöranden i ärenden av ifrågavarande slag.

De hyresreglerande myndigheternas tillämpning av gällande bestämmelser

är, såsom av ovanstående redogörelse framgår, avsedd att tillgodose

de berättigade krav en hyresvärd lean ha på att vid avtalstidens utgång

återbekomma den uthyrda lägenheten. Det kan emellertid icke bortses från

att i många fall hyresvärden icke vågar lita på att de hyresreglerande myndigheterna

efter avtalstidens utgång låta honom återfå lokalerna och att

han av fruktan härför underlåter att hyra ut dem. Vidare måste hänsyn

tagas till att en obenägenhet hos hyresvärdarna att upplåta sina lokaler i

vissa fall kan föranledas därav att mål rörande tvångsvis förlängning kunna

vid behandlingen i hyresnämnd och hyresråd draga ut .så långt på tiden,

att hyresvärden trots berättigade krav först flera månader efter avtalstidens

utgång kan komma i besittning av sina lokaler.

Även om det icke kan bedömas vilken betydelse frågan har måste det anses

vara av vikt, att de ovan påtalade olägenheterna såvitt möjligt undanröjas.

Frågan bör emellertid enligt hyresrådets mening ses i samband med

övriga frågor rörande eventuella lättnader i uppsägningskontrollen. Det

kan förutsättas att dessa frågor upptagas av den kommitté, som i enlighet

med vad chefen för justitiedepartementet anfört i proposition nr 51

till 1950 års riksdag kommer att tillsättas för utredning rörande framtida

avveckling av hyresregleringslagen och en översyn av gällande bestämmelser.

Frågan om ändring i förevarande fall bör anstå i avvaktan härpå.

På grund av vad sålunda anförts får hyresrådet avstyrka, att ändring i

hvresregleringslagen vidtages i föreslaget hänseende innan frågan blivit

föremål för utredning av den förutnämnda kommittén.»

Här må erinras om att Sveriges fastighetsägareförbund i sitt yttrande

över framställningen om hyresregleringens förlängning uttryckte önskemål

om att vägledande uttalanden gjordes bl. a. om sådan tillämpning av

stadgandena om förlängning av hyresförhållande, att dessa stadganden

bringades i överensstämmelse med vad som förutsattes vid lagens tillkomst.

I anledning av fastighetsägareförbundets sistnämnda yttrande har departementschefen

anfört i propositionen, att förbundets framställning syntes

bygga på att myndigheternas praxis på den punkten skulle ha blivit en

annan än vad lagstiftaren åsyftat vid lagens tillkomst. Det vore självfallet

att i dessa, ej .sällan svårbedömda mål ofta uppkomme delade meningar,

men alt praxis däri skulle ha gått längre än vad lagstiftaren avsett hade

sig departementschefen icke bekant. Att genom vägledande uttalanden söka

uppdraga riktlinjer för dessa avgöranden vore för övrigt ytterst vansk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

ligt med hänsyn till att omständigheterna i de särskilda fallen vore mycket

varierande.

Emellertid har departementschefen, likaledes i förevarande proposition,

uttalat sin avsikt att begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för

vissa med hyresregleringen sammanhängande utredningsuppdrag. Denna

sakkunnigkommitté, vilken är den som avses både i nu ifrågavarande motioner

och i hyresrådets yttrande över dessa, skulle bl. a. ha att verkställa

»en översyn av hyresregleringens bestämmelser, icke med tanke på regleringens

upphörande utan snarast motiverad därav att den kan väntas bestå

länge ännu och därför bör genomgås med ledning av erfarenheterna i

praxis». Hyresrådets antagande, att de sakkunniga skulle komma att till

Provning upptaga jämväl den i motionerna I: 219 och II: 293 påkallade revisionen

av gällande regler om förlängning av hyresförhållande, har visat

sig vara riktigt. I direktiven för de sakkunniga, vilka numera igångsatt sitt

arbete, har nämligen departementschefen på tal om de problem, vilka borde

övervägas vid översynen av hyresregleringslagen, anfört bl. a. följande:

»Det bör jämväl uppmärksammas, att en sträng tillämpning av bestämmelserna

om förlängning av hyresförhållanden i vissa fall kan leda till att

utrymmen stå outnyttjade. Det förekommer sålunda, att den som för viss

begränsad tid kan avstå en lägenhet underlåter att hyra ut den för denna

tid, enär han befarar att hyresgästen skall kunna tvinga sig kvar i lägenheten

utöver den avsedda tiden. Detsamma torde gälla beträffande dem som

ha större lägenheter än de behöva och därför skulle vilja hyra ut rum inom

lägenheten.»

Frågan om s. k. generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen.

I det föregående har omnämnts att Sveriges fastighetsägareförbund i

sitt yttrande över framställningen om hyresregleringens förlängning berörde

också frågan om generell hyreshöjning, därvid förbundet framhöll

önskvärdheten av direktiv, varigenom tillämpningen av stadgandet i 5 §

hyresregleringslagen komine att överensstämma med vad som avsetts vid

lagens tillkomst.

I anledning härav anför departementschefen i propositionen:

»Denna fråga innefattar en rad synnerligen svårbedömda spörsmål, till vilka

de tillämpande myndigheterna, statens hyresråd och, i sista hand, Kungl.

Maj :t i statsrådet, ha att taga ställning. Jag finner emellertid icke lämpligt

att i detta sammanhang, då fråga är endast om en förlängning av lagstiftningen,

närmare ingå på dessa problem och göra några uttalanden till ledning

för framtida avgöranden.»

I motionerna 1: A87 och 11: 623 uttalas i detta avseende följande:

»Den fastlåsta hyran har för mången fastighetsägare blivit besvärande

genom att ersättning uteblivit för de fördyrade omkostnaderna (exklusive

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

9

bränslet). Fastighetsunderhållet har därför mångenstädes eftersatts, och i

själva verket har därigenom en del realkapital konsumerats. För det inre

underhållet i lägenheterna har ansvaret ofta lagts på hyresgästerna, de ha

själva bekostat omtapetsering, målning o. s. v. och därigenom fått en reell

hyresökning. Svårigheter uppkomma också när den hyresgäst, som stått för

kostnaderna, avflyttar och avräkning skall ske. Det naturliga är, att fastighetsägarna

själva svara för dessa reparationer och härför få täckning via

hyrorna. Det yttre underhållet måste fastighetsägarna självfallet alltid svara

för. En jämkning av hyrorna är nödvändig för att hålla det i fastigheten nedlagda

realkapitalet i stånd. Man kan nämligen utgå ifrån att merinkomsten

skulle utnyttjas för att reparera husen i syfte att undgå fortsatt värdeminskning.

Det är följaktligen ett samhälleligt intresse, att skälig kompensation

för de ökade omkostnaderna kommer att utgå, något som också förutsattes

vid hyresregleringslagens tillkomst.»

Frågan om hyresregleringens avveckling.

Som framgått här ovan betonade Sveriges fastighetsägareförbund i sitt

yttrande i frågan om hyresregleringens förlängning, att en utredning om regleringens

avskaffande skyndsamt borde verkställas.

I propositionen uppger departementschefen, att till de utredningsuppdrag,

som han avsåge att anförtro omförmälda sakkunniga, hörde också frågan

om vilka speciella bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga

vid övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan.

Direktiven för de sakkunniga innehålla i detta hänseende följande uttalanden

av departementschefen:

»Slutligen bör utredningen även upptaga ett annat ämne; nämligen frågan

om vilka övergångsbestämmelser som kunna erfordras för den situation,

som uppkommer då en gång hyresregleringen skall upphöra. Regleringen är

i vissa avseenden sådan, att den måhända icke utan komplikationer kan

övergå i en oreglerad marknad. Sålunda ingriper regleringen på olika sätt

i avtalsförhållandena, och det är icke utan vidare klart vilka avtalsbestämmelser

som skulle bli tillämpliga, om regleringen utan vidare upphörde. Det

bör i detta sammanhang uppmärksammas, att olika bestämmelser i regleringen

måhända böra upphävas successivt, ävensom att regleringen kan

behöva hållas vid makt olika länge på olika orter.»

Enligt vad som anföres i motionerna 1: i87 och II: 623 borde den primära

uppgiften för omnämnda sakkunnigkommitté vara utarbetandet av en genomtänkt

plan för regleringssystemets successiva avveckling. Rörande utformningen

av en dylik plan heter det i motionerna:

»Vid utarbetandet av en sådan plan anmäla sig en rad olika frågor, t. ex.

möjligheterna till en successiv hyreshöjning inom skälighetens ram och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

hyresregleringssystemets slopande inom vissa orter, såväl sådana där hyresreglering

skall finnas enligt gällande lag som sådana där regleringar införts

genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t. En möjlighet vore måhända

att redan på ett tidigt stadium slopa regleringen i vad den avser enfamiljshus

och sådana tvåfamilj shus, där ena våningen bebos av ägaren själv.

En friare hyressättning för hus som produceras under viss tidsperiod kan

också tänkas. Det sagda innebär endast en exemplifikation. Andra alternativ

böra också prövas, och utredningen bör på denna punkt icke bindas.

Det enda krav man vill .ställa är att utredningen koncentrerar sina krafter

för att snarast möjligt söka åstadkomma det konkreta program till hyresregleringens

avveckling som måste vara dess huvuduppgift. Ett delbetänkande

berörande denna fråga torde böra framläggas av utredningen utan

att man avvaktar lösningen av de detaljproblem rörande den fortsatta

regleringens utformning som beröras i direktiven. Det vore önskvärt att

kommitténs uppdrag bleve preciserade i enlighet med vad vi ovan anfört.»

Frågan om reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning.

I tredje lagutskottets vid 1950 års riksdag utlåtande nr 9 lämnas en redogörelse

för tidigare överväganden om införande av behovsprövning å bostadsmarknaden

(s. 10—13). Jämväl vid sagda riksdag hade väckts fråga

om sådan behovsprövning, i det att i tre motioner, bland dem de likalvdande

I: 42 och II: 6, framställts yrkande om anordnande av obligatorisk kommunal

bostadsförmedling. I anledning härav tillstyrkte utskottet i sitt omnämnda

utlåtande, att en utredning verkställdes rörande möjligheten att

införa en sådan ordning.

De nu föreliggande motionerna 1:157 och II: 130 hänvisa såväl till innehållet

i motionerna I: 42 och II: 6 vid 1950 års riksdag som till omförmälda

utskottsuttalande. Enligt vad som anföres i de förevarande motionerna är

bostadsläget numera försämrat i förhållande till den situation, som var rådande

då 1950 års motioner angående obligatorisk bostadsförmedling framlades.

Motionärerna ha belyst detta sitt påstående med visst utredningsmaterial.

I den föreliggande propositionen yttrar departementschefen, att det i dagens

läge syntes vara tveksamt, om man kunde stanna vid en förlängning

av hyresregleringen. Departementschefen anför vidare i denna del:

»Hyresregleringen innebär en reglering av hyresmarknaden endast i vissa

hänseenden, avseende huvudsakligen hyrornas belopp samt rätten för hyresgäst

att bo kvar i sin lägenhet. Väsentligen oreglerat är däremot hur de

lägenheter, som tillkomma genom nybyggnad eller som eljest bli lediga, skola

fördelas mellan de bostadssökande. Vi ha med andra ord i stort sett ingen

reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning. Frågan om en sådan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

reglering har väckts många gånger i olika sammanhang men har icke förts

fram till positivt beslut på grund av de svårigheter och olägenheter som äro

förbundna härmed. Förhållandena äro emellertid nu sådana, att enligt min

mening en närmare undersökning av denna fråga icke längre kan uppskjutas.

»

1 sammanhang härmed uttalar departementschefen sin avsikt att uppdraga

den undersökning, som sålunda funnits påkallad, till förut omnämnda

sakkunniga.

Direktiven för de sakkunniga innehålla bl. a. följande rörande ifrågavarande

utredningsuppdrag:

»Vid en undersökning av vilka ändringar i det för bostads- och hyresmarknaden

gällalnde regleringssystemet som kunna påkallas av hittills

gjorda erfarenheter träder den frågan i förgrunden, hur man skall komma

till rätta med de missförhållanden, som uppstått till följd av att konkurrensen

om nytillkomna och ledigblivna lägenheter är så utomordentligt hård.

Det är naturligtvis önskvärt, att när antalet bostadssökande är stort och deras

personliga förhållanden mycket olika de lediga lägenheterna komma de

sökande till godo, som bäst behöva dem. Även den tid vederbörande varit

utan lägenhet bör inverka på förturen, eftersom de skador som bostadslösheten

vållar den enskilde — skador på familjeliv, hälsa, arbetsro, ekonomi

— ofta bli allt svårare med tiden. Om icke marknaden på ett eller annat sätt

regleras — vare sig genom lag eller kollektiva överenskommelser eller på annat

sätt — bli emellertid dylika synpunkter uppenbarligen otillräckligt tillgodosedda.

Det blir i stor utsträckning socialt sett ovidkommande faktorer

eller rena slumpen, som avgöra vilka bland de många bostadssökande som

få de lediga lägenheterna. Ett särskilt allvarligt missförhållande är det härvid,

att man alltmera betingar sig otillåtna ersättningar för att upplåta eller

överlåta lägenheter. Detta är visserligen belagt med straff, men på grund av

bevissvårigheter ha sådana brott kunnat beivras endast i synnerligen liten

utsträckning.

Det är naturligt, att under nu angivna förhållanden frågan om en laglig

reglering på detta område blivit mycket uppmärksammad.

I olika sammanhang, då man ifrågasatt en reglering på detta område, har

det framhållits, att uppgiften är mycket vansklig och att man tvekade inför

de rent praktiska svårigheterna att genomföra den. Då saken vid olika tillfällen

övervägts inom justitiedepartementet, har det avgörande skälet för att

tills vidare ställa sig avvaktande varit betänkligheterna att införa en ny krisbetingad

reglering, som kunde vålla stor irritation och bli mycket besvärlig

att administrera. Under det senaste året ha emellertid utsikterna att

häva bostadsbristen försämrats till den grad, att en sådan lösning av problemet

måhända blir nödvändig. Det bör därför utredas, i vilken utsträckning

och på vad sätt en fördelning av ledigblivna lägenheter efter behovsprinciper

bör genomföras.

Det förtjänar understrykas, att vad saken gäller är anordnande i en eller

annan form av en behovsprövning bland de bostadssökande. Detta förhållande

synes icke alltid ha tillräckligt beaktats i den allmänna diskussionen.

Oftast ångives frågan gälla införande av ''obligatorisk kommunal bostadsförmedling’,

''men denna beteckning säger i och för sig ingenting om principerna

för regleringen, endast om förfarandets yttre former. En dylik ordning

kan reellt innebära regleringar av högst olika beskaffenhet, från den allra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

hårdaste, varvid formedlingsorganet individuellt, bestämmer varje särskild

lagenhetsupplåtelse, och till mycket liberala sådana, där upplåtaren har en

vidsträckt rätt att välja mellan olika sökande.

EU förslag till behovsprövning har framlagts i en inom socialdepartementet

i november 1950 utarbetad promemoria med förslag till åtgärder beträffande

bostadsbyggande och bostadsmarknad. Detta förslag byggde till skillnad

från systemet med bostadsförmedling på den principen, att avgörandet i

varje enskilt fall skulle grundas direkt på vissa i lagen inskrivna regler, så

att icke varje sådant fall skulle behöva behandlas administrativt. Detta var

alltså ett försök att förenkla och förbilliga förfarandet. Emellertid utsattes

lorslaget vid remissbehandlingen för åtskillig kritik, och det bör ytterligare

utredas, om denna väg är framkomlig.

• måhända tillfogas, att med den föreslagna utredningen givetvis

icke åsyftas att till någon större del avhjälpa bostadsbristen som sådan. Det

invandes stundom mot förslag av denna art, att man därmed icke får fram

liera bostäder och att detta är det enda viktiga. Denna invändning går vid

sidan av förslaget; något dylikt är icke förslagets egentliga syfte, även om

en reglering av denna art även kan bidraga till att frigöra utrymmen och

bättre hushålla med dem som finnas. Frågan hur försörjningen med bostäder

skall infogas i vårt försörjningsprogram i dess helhet är ett helt annat

spörsmål, som måste upptagas i ett större samhällsekonomiskt sammaniang.

Här är blott fråga om att åstadkomma en riktigare fördelning av det

bostadsbestånd, som vid varje tidpunkt står till förfogande, och därvid även

i möjligaste mån försöka att komma till rätta med de olagliga ersättningarna

på denna marknad.» °

Utskottet.

De uppgifter om läget på bostadsmarknaden, vilka framläggas i propositionen,

visa att bostadsbristen för närvarande är ännu större än då fortbeståndet

av hyresregleringen senast prövades av riksdagen. Utskottet tillstyrker

därför de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen

och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid

hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in.

I motionerna I: 219 och den därmed likalydande II: 293 påyrkas viss ändring

i hyresregleringslagen. Enligt motionärerna föranleda lagens bestämmelser

om förlängning av hyresförhållanden, att fastighetsägare, som kan

undvara utrymmen för begränsad tid, icke vågar upplåta dessa utrymmen

åt annan. Uthyrdes lokalerna, skulle nämligen fastighetsägaren riskera, att

efter ifrågavarande tids utgång hyresförhållandet bleve förlängt. Motionärernas

yrkanden, som taga sikte på lokaler, avsedda för industriell verksamhet,

hantverksrörelse eller dylikt, gå ut på att antydda olägenheter borde

undanröjas genom att nämnda bestämmelser modifierades.

Som framgått här ovan har chefen för justitiedepartementet nyligen tillkallat

sakkunniga för vissa utredningsuppdrag, som röra bostads- och hyresmarknaden.

Till uppdragen hör att verkställa översyn av själva hyresregleringslagen.

Bland de bestämmelser i denna, som påkalla särskild uppmärksamhet,

ha i direktiven för de sakkunniga nämnts just gällande regler

om förlängning av hyresförhållanden. Även i direktiven har framhål
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

13

lits, att dessa regler i vissa fall kunna leda till att utrymmen stå outnyttjade.

Den igångsatta sakkunnigutredningen är sålunda inriktad på att utarbeta

förslag till den författningsrevision, motionärerna begära. Motionärernas

önskemål få härigenom anses vara tillgodosedda. I likhet med vad

statens hyresråd uttalat i sitt yttrande över motionerna finner utskottet, att

förevarande spörsmål icke lämpligen bör brytas ut från de övriga frågor rörande

ändring i hyresregleringslagen, vilka de sakkunniga ha att taga ställning

till.

I de likalydande motionerna 1:487 och 11:623 har hemställts, att riksdagen

måtte understryka önskvärdheten av att s. k. generell hyreshöjning

enligt 5 § hyresregleringslagen nu medgives samt att riksdagen måtte begära

att omnämnda sakkunniga som främsta uppgift snarast möjligt upprätta

konkreta förslag till successiv avveckling av hyresregleringen.

Vad närmast gäller frågan om generell hyreshöjning innefattar denna —

såsom departementschefen uttalat i propositionen -—■ en rad svårbedömda

spörsmål, till vilka ståndpunkt skall tagas av de myndigheter, vilka anförtrotts

uppgiften att överväga behovet av sådan hyreshöjning. Det torde icke

ankomma på riksdagen att påverka dessa överväganden i det enskilda fallet.

Härför lär riksdagen för övrigt sakna faktiska förutsättningar, enär riksdagen

icke till sitt förfogande har det utredningsmaterial, varå ställningstagandet

i denna fråga måste grundas. Utskottet vill därför avstyrka bifall till

motionärernas framställning i förevarande avseende.

I propositionen till 1950 års riksdag angående förlängning av hyresregleringen

tillkännagav departementschefen sin avsikt att låta företaga en utredning

om vilka bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga vid

övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan. Departementschefen

uttalade därvid, att hyresregleringens upphörande vore en fråga på

tämligen lång sikt men att påbörjandet av en utredning likväl var motiverat,

eftersom utredningen kunde bli tidskrävande. Av sistnämnda uttalande torde

framgå, att regleringsavvecklingen som sådan icke ens föregående år ansågs

stå för dörren. För närvarande synes frågan om regleringens upphörande

vara än mindre aktuell. De uppgifter, utskottet åberopat på tal om hyresregleringens

förlängning, tyda nämligen, som redan anförts, på att bostadsbristen

snarast förvärrats i förhållande till föregående år. Härav bör icke

dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga övergångsbestämmelser

vid regleringens framtida hävande, vilken numera överlämnats till omnämnda

sakkunniga, skulle vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande

utredning är av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag,

som de sakkunniga ha att svara för. Utskottet kan därför ej heller i denna

del tillstyrka motionärernas yrkanden.

Vad slutligen angår de i de likalydande motionerna I: 157 och II: 130

framställda kraven på skyndsamt förslag till införande av obligatorisk

bostadsförmedling må här endast erinras om att frågan om anordnande i en

eller annan form av behovsprövning bland de bostadssökande uppställts som

omnämnda sakkunnigas främsta utredningsuppgift. I direktiven för de sak
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

kunniga har betonats, att de försämrade utsikterna att häva bostadsbristen

måhända göra en dylik behovsprövning nödvändig. Utskottet vill framhålla

önskvärdheten av att utredningen i denna fråga bedrives på skyndsammaste

sätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna I: 219 och II: 293 måtte anses besvarade

genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering;

C. att motionerna I: 487 och II: 623 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 157 och II: 130 måtte anses besvarade

genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering.

Stockholm den 8 maj 1951.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Nils A. Larsson, Werner*,

Albert Hermansson*, Eskilsson, Lindahl, Pålsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Holm, Andersson i

Mölndal, Johansson i Torp, Jansson i Aspeboda, Larsson i Karlstad, fröken

Vinge och herr Nyberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Holmbäck, Werner, Pålsson och Jansson i Aspeboda, fröken

Vinge samt herr Nyberg, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»De uppgifter om läget på bostadsmarknaden, vilka framläggas i propositionen,

visa att bostadsbristen för närvarande är ännu större än då fortbeståndet

av hyresregleringen senast prövades av riksdagen. Att upphäva

hyresregleringen är för närvarande icke möjligt, och utskottet tillstyrker

därför de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen

och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad

eller äktenskapsskillnad m. m.

I motionerna 1:219 och den därmed likalydande 11:293 ---(lika

med utskottet)---modifierades.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

15

Som framgått här ovan----(lika med utskottet)---- ställning

till.

I de likalydande motionerna I: 487 och II: 623 har hemställts att riksdagen

måtte understryka önskvärdheten av att skälig kompensation medgives för

de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen. Såsom i motionerna

framhålles har den allmänna pris- och lönestegringen i landet medfört ökade

omkostnader för fastighetsförvaltningen, däri inbegripet kostnader för fastigheternas

underhåll, utan att denna ökning motsvarats av höjda hyresintäkter.

Enligt utskottets uppfattning föreligger ej anledning att fastighetsägarna

skulle frånkännas den kompensation för kostnadsstegringar, som företagarna

i andra näringsgrenar erhållit. Enligt 5 § hyresregleringslagen har Kungl.

Maj :t och, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, hyresrådet möjlighet att vid

inträffande kostnadsstegringar medgiva hyreshöjning utöver grundhyran.

Utskottet förutsättter att dessa möjligheter begagnas i den utsträckning

förhållandena göra det rimligt och rättvist.

I nyss nämnda motioner har även hemställts att uppdraget för de sakkunniga,

som tillkallats rörande bostads- och hyresmarknaden, måtte i första

hand avse frågan om framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag

med program för hyresregleringens successiva avveckling. Det står utom diskussion

att hyresregleringen motverkar den naturliga rörligheten på bostadsmarknaden

och ju längre den varar framträda även andra olägenheter.

Utskottet, som emellertid anser att i nuvarande situation frågan om hyresregleringens

avveckling icke äger den aktualitet, som förevarande yrkande

i motionerna förutsätter, uttalar sin tillfredsställelse med att även frågan

om hyresregleringens avveckling upptagits i direktiven för de sakkunniga.

Utskottet utgår från att de sakkunniga skola behandla spörsmålet utan onödigt

dröjsmål. Då förhållandena medge att hyresregleringen med dess tyngande

band på avtalsfriheten kan avvecklas — på en gång eller successivt

__bör det finnas i detaljer utarbetade bestämmelser enligt vilka avvecklingen

kan ske.

Utöver de uttalanden utskottet i det föregående gjort böra, enligt utskottets

uppfattning, motionerna 1:487 och 11:623 icke föranleda nagon riksdagens

åtgärd.

Slutligen har i de likalydande motionerna I: 157 och II: 130 föreslagits

att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag

till införande av obligatorisk bostadsförmedling i den omfattning motionerna

närmare ange. Utskottet vill i anledning härav erinra om att Kungl.

Maj :t numera uppdragit åt de sakkunniga, som tillsatts för utredning av

vissa frågor på hyres- och bostadsmarknadens område, att verkställa en

dylik utredning.»

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att — — — (lika med utskottet) -- — — proposition;
B.

att — — — (lika med utskottet) — — — motivering;
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

C. att motionerna 1:487 och 11:623 måtte anses besvarade

genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering;

D. att---(lika med utskottet)----motivering.

2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»Såsom framgår av propositionen har läget på bostadsmarknaden under

det senaste året ytterligare förvärrats. Detta förhållande visar, att den hittills

förda bostadspolitiken varit oförmögen att bemästra de allvarliga

sociala problem, som bostadskrisen skapar. Det torde icke kunna bestridas,

att gällande hyresreglering bidragit att konservera och skärpa bostadsbristen.

I längden måste det även komma att visa sig ohållbart att på sätt som

nu sker söka upprätthålla en i jämförelse med övrig prisutveckling konstlad

hyresnivå. Likaledes måste det ingiva allvarliga betänkligheter, att skillnaden

i hyreskostnaderna i äldre och nyare fastigheter bli allt mer utpräglade.

Såsom ett led i åtgärderna mot bostadsbristen bör därför den nuvarande

hyresregleringen ersättas av friare marknadsförhållanden. Hyresregleringen

har emellertid under sitt mångåriga fortbestånd kommit att djupgående

ingripa på skilda områden. Även den som i en fri hyresmarknad ser en

förutsättning för jämvikt på bostadsmarknaden måste därför medgiva att

endast en successiv avveckling kan föra till detta mål. Dylika avvecklingsåtgärder

äro för närvarande icke förberedda. Vid sådant förhållande vill

utskottet icke invända mot de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen,

bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om

hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad, men förutsätter därvid

att erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att förbereda en successiv avveckling

av hyresregleringen.

I motionerna I: 219--(lika med utskottet)----modifierades.

Som framgått--- -— (lika med utskottet) —---ställning till.

I de likalydande motionerna 1:487 och 11:623 har hemställts, att riksdagen

måtte dels understryka önskvärdheten av att skälig kompensation

medgives för de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen, dels

ock begära att hyresregleringskommitténs uppdrag i första hand måtte avse

frågan om framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag med program

till hyresregleringens successiva avveckling.

Utskottet vill icke förneka, att den allmänna prisstegringen i landet under

senare år inneburit ökade omkostnader för fastighetsförvaltning. Som

framhålles i förevarande motioner har det för många fastighetsägare blivit

ekonomiskt ohållbart att kostnadsökningen icke motsvarats av höjda hyresintäkter.

Det må i detta sammanhang erinras om att statsmakterna eftersträvat

att bereda de flesta medborgargrupper kompensation för inträdda

kostnadsstegringar. Enligt utskottets uppfattning föreligger ej rimlig anledning,

att dessa strävanden, vilka varit särskilt framträdande under det

senaste året, icke skulle innefatta jämväl fastighetsägarna. Det gäller härvidlag

att mot oskäliga förluster skydda en grupp sparare, av vilka många

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

17

i synnerligen hög grad försatts i en missgynnad ställning. Enligt hyresregleringslagen

torde statens hyresråd och i sista hand Kungl. Maj :t ha möjligheter

att i det läge, som nu är för handen, lämna fastighetsägarna skälig

gottgörelse i form av hyreshöjning. I likhet med motionärerna vill utskottet

betona det angelägna i att dessa möjligheter tagas i anspråk.

Vad gäller åtgärderna för hyresregleringens avveckling vill utskottet

framhålla, att regleringens upphörande, som ofrånkomligt måste ske successivt,

kräver en genomtänkt plan. Utskottet anser, att ifrågavarande planeringsarbete

i dagens läge framstår som en av de mest angelägna av de

utredningsuppgifter, vilka beröra bostads- och hyresmarknaden. Utskottet

vill därför uttala sig för att direktiven för omnämnda sakkunniga förses

med ett tillägg, vari framhålles att de sakkunniga omedelbart böra ägna

intresse åt utarbetandet av det av motionärerna begärda programmet för

hyresregleringens gradvisa avveckling.

Vad slutligen angår---(lika med utskottet)---nödvändig.

Utskottet finner det uteslutet, att läget på bostadsmarknaden skulle förbättras

genom ytterligare utbyggnad av regleringssystemet. Snarare kan

befaras, att införande av obligatorisk bostadsförmedling skulle göra bostadsmarknaden

än mera statisk och därigenom ytterligare försvåra en

naturlig anpassning till normala förhållanden. Därtill komma de allvarliga

betänkligheter, som ur olika synpunkter kunna resas mot de ingrepp

i medborgarnas personliga handlingsfrihet, som en dylik ransonering skulle

innebära.»

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att — — — (lika med utskottet) —--proposi
tion;
B.

att---(lika med utskottet)---motive
ring;
C.

att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 487

och 11:623 i skrivelse till Kungl. Maj:t dels understryka

önskvärdheten av att skälig kompensation medgives fastighetsägarna

för de ökade omkostnaderna för fastighetsförvaltningen,

dels ock begära att till direktiven för de sakkunniga,

vilka tillkallats för granskning av det för bostadsoch

hyresmarknaden gällande regleringssystemet, fogas ett

tillägg, att de sakkunniga som främsta utredningsuppgift

skola snarast möjligt upprätta förslag till en successiv avveckling

av hyresregleringen;

D. att — — — (lika med utskottet) — — — motivering.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt 3 avd. Nr 13.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:282 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1912 s. 1 i texten