Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

1951-05-15 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1951:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni

1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. in., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 189, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga vid propositionen fogade

förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 inom., 7 §, 11 § 1 inom., 12 § 1 inom.,

13 §, 26 § 1 och 2 inom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till 2 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,

och till 10 § två nya moment, betecknade 4 mom. och 5 mom., av nedan

angiven lydelse dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda lag skola upphöra

att gälla.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård

på holmar, klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, må utan tillstånd

av kronan icke idkas annan

jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen

av ålder bedrivit efter

säl eller sjöfågel.

5 §•

2 mom. Å område----av vil
lebråd.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

3 mom. A allmänt vatten annorstädes

än i 2 mom. avses ävensom

på holmar, klippor och skär som ej

höra till visst hemman må, där ej

Konungen för visst område annat

förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd

av länsstyrelsen.

5 §•

2 mom. Å område---av vil
lebråd.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1950: 598, beträffande 26 § 2 mom. 1948: 238 och

beträffande 29 § 2 mom. 1948:461.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 3 avd. Nr li.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

— — — efter älg.

Är eljest —--till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten

i frågor rörande bildande av

jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §.

(Föreslagen lydelse:)

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må dock rätt att jaga å där

avsett område av anläggningens ägare

upplåtas till innehavare av jakträtt

ä angränsande mark.

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

--- efter älg.

Är eljest ---till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten

i frågor rörande bildande av

jaktvårdsområde eller förlängning av

den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda

tiden.

10 §.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas utan hinder av att det

icke kommer att bestå av särskilda

fastigheter eller utgöra ett sammanhängande

område.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde,

som består av allenast en

fastighet, vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst

fyra femtedelar av antalet delägare i

fastigheten och tillika äga minst fyra

femtedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före

utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde

bildats, vid sammanträde

besluta, att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal år,

lägst tio år och högst tjugufem. Sådant

beslut vare dock ej giltigt om

nejröster avgivits av mera än en femtedel

av antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer än

en femtedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,

skall underställas länsstyrelsen, som

har att tillse huruvida beslutet tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer

med lag och författning,

så ock att det är tjänligt för jaktvårdens

främjande och icke kränker enskild

rätt.

Beslutet skall — —— —- därför uppgivas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande

av jaktvårdsområde, varom sägs

i 10 §, blivit fastställt, gälle det mot

ny fastighetsägare.

12 §.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde

rätten till all jakt eller till jakt efter

särskild villebrådsart upplåtas till

(Föreslagen lydelse:)

4 mom. andra stycket, en femtedel av

vederbörande fastighet. För beslutets

giltighet fordras dessutom fastställelse

av länsstyrelsen.

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde eller om förlängning

av tiden för sådant områdes bestånd

skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse huruvida beslutet

tillkommit i laga ordning. Avser

beslutet bildande av jaktvårdsområde,

skall länsstyrelsen därjämte

tillse, att beslutet överensstämmer

med lag och författning, så ock att

det är tjänligt för jaktvårdens främjande

och icke kränker enskild rätt.

Beslutet skall---därför upp
givas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande

av jaktvårdsområde eller om förlängning

av tiden för sådant områdes

bestånd blivit fastställt, gälle det

mot ny fastighetsägare.

\

13 §.

1 mom. I frågor som röra jaktvårdsområde

åge, där ej annorlunda

bestämts i de för området gällande

grunderna för jaktutövningen och

viltvården, varje fastighetsägare en

röst.

2 mom. Den som har jakträtt å

mark ingående i jaktvårdsområde äge

närvara vid sammanträde med fastighetsägarna

inom området samt

därvid yttra sig och avgiva förslag.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde

rätten till all jakt eller till jakt efter

särskild villebrådsart upplåtas till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr li.

(Nuvarande lydelse:)

annan, med mindre samtliga fastighetsägare

äro därom ense.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt

d annan mark än den han äger eller

till vilken han har i 7 § omförmäld

brukningsrätt vare pliktig erlägga

jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be
-

(Föreslagen lydelse:)

annan, med mindre samtliga fastighetsägare

äro därom ense.

Fastighetsägare må icke förvägras

att till annan upplåta honom tillkommande

jakträtt inom jaktvårdsområde,

såvida icke upplåtelsen befinnes

olämplig med hänsyn till jaktvården

eller eljest länder övriga fastighetsägare

till avsevärt men.

4 mom. Menar den vars rätt beröres

av beslut, som fattas angående

jaktutövningen eller upplåtelse av

jakträtt inom jaktvårdsområde, att

beslutet icke tillkommit i behörig ordning

eller att det eljest strider- mot

lag eller författning eller kränker

hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom

besvär, vilka skola hava inkommit

inom en vecka från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Har meddelande

om beslutets fattande införts

i tidning inom orten, skall delgivning

anses hava ägt rum den dag då så

skedde.

Beslut angående jaktutövningen

skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan

hinder av att talan föres mot beslutet.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt

vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

5

(Nuvarande lydelse:)

fattningshavare vid domänverket,

lappfogde eller lapptillsyningsman,

stifts jägmästare eller dennes biträden

ävensom för den som äger, innehar

eller vårdar marken eller den eljest

där äger jakträtt; skolande den befattningshavare

vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd sålunda

tillkommande befogenheten att påfordra

uppvisande av jaktkort hava

avseende allenast å mark som står

under hans förvaltning eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga

jaktvårdsavgift äro befriade;

Konungen och medlemmar av det

kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat

i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans

områden;

personal vid domänverket samt lärare

och elever vid skog shög skolan

och skogsläroverken i avseende å jakt

som enligt gällande bestämmelser av

dem i deras nämnda egenskap utövas

å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning

av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma

honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna

ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den

del av Jämtlands län, som Konungen

bestämmer, vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta

kustbefolkningen, vid den jakt efter

säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning

jämlikt 13 § må idka utan

tillstånd; samt

person som enligt 21 § är skyldig

utlösa jaktpass.

1 övrigt äge bestämmelserna om

(Föreslagen lydelse:)

fattningshavare vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,

stifts jägmästare eller dennes

biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

den eljest där äger jakträtt; skolande

den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd

sålunda tillkommande befogenheten

att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga

jaktvårdsavgift äro befriade;

Konungen och medlemmar av det

kungliga huset; samt

svensk eller norsk lapp vid utövning

av den rättighet att jaga, som

enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma

honom i vissa delar av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsav
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

jaktvårdsavgift icke tillämplighet i

fråga om:

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omförmälda

djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare---

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår

i jaktvårdsområde varom förmäles

i 10 §, eller å sådant område eljest

jaktberättigad person de angående

jaktutövningen å området gällande

reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna

i 26 eller 27 § är skyldig att

erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa

jaktpass, jakt utan att hava fullgjort

vad sålunda åligger honom, straffes

med böter från och med tio till och

med tre hundra kronor och vare dessutom

pliktig erlägga högsta fastställda

jaktvårdsavgift eller avgift för

jaktpass.

För avgifternas erläggande svare,

lika med den skyldige, jämväl den

som tillåtit honom deltaga i jakten

ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,

den som upplåtit jakträtt till

honom, med rätt likväl att av den

skyldige söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller jaktpass

eller vägran att på anmodan av

den det vederbör framvisa detsamma

vare straffet böter från och med fem

till och med tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

(Föreslagen lydelse:)

gift äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare---

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår

i jaktvårdsområde, eller å sådant

område eljest jaktberättigad person

de angående jakten å området gällande

reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som är skyldig att erlägga

jaktvårdsavgift, jakt utan att

hava fullgjort vad sålunda åligger honom,

straffes med dagsböter och vare

dessutom pliktig att till jaktvårdsfonden

utgiva den jaktvårdsavgift

som undandragits fonden.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma vare straffet

böter från och med fem till och med

tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.

(Nuvarande lydelse:)

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid tiden

för förseelsen innehade gällande

jaktkort eller jakt pass, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende,

vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare--- — denna

lag.

Sker intrång i kronans, menighets

eller allmän inrättnings rätt eller

överträdelse av de angående jaktkort

eller jaktpass meddelade föreskrifterna,

äge allmän åklagare att föra talan

därom; och skall i fråga om mark

som står under domänverkets förvaltning

rätt att föra talan om sådant intrång

tillkomma jämväl revirförvaltare

vid detta verk.

I övrigt — — —- sådant åtal.

Såsom målsägande---- jaktbe
rättigad

person.

Innefatta föreskrifter---be
stämmelse

gällande.

(Föreslagen lydelse:)

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid tiden

för förseelsen innehade gällande

jaktkort, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen haft sin

grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare---denna

lag.

Sker intrång i kronans, menighets

eller allmän inrättnings rätt eller

överträdelse av de angående jaktkort

meddelade föreskrifterna, äge allmän

åklagare att föra talan därom; och

skall i fråga om mark som står under

domänverkets förvaltning rätt att

föra talan om sådant intrång tillkomma

jämväl revirförvaltare vid detta

verk.

I övrigt---— sådant åtal.

Såsom målsägande---jaktbe
rättigad

person.

Innefatta föreskrifter — —- — bestämmelse

gällande.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1951.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket,

10 § 5 mom., 11 § 1 mom. första stycket,

12 § 1 mom. och 13 § skola tilllämpas

jämväl i fråga om jaktvårdsområde,

som bildats före lagens

ikraftträdande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2) Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904

(nr 48 s. 1) om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte av

jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest äro

samfällda för flera fastigheter, de

där till någon del hava sina ägor genom

skifte eller eljest åtskilda, äge

vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,

utom såvitt angår mark,

som varit till ständigt ryttare-, soldateller

båtsmanstorp anslagen; ej heller

vare i något fall lagens föreskrifter

tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap

----särskilt stadgat.

Vad i---äger del.

19 §•

I fråga om ägor, som vid skifte av

jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest äro

samfällda för flera fastigheter, de

där till någon del hava sina ägor genom

skifte eller eljest åtskilda, äge

vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,

utom såvitt angår mark,

som varit till ständigt ryttare-, soldateller

båtsmanstorp anslagen; ej heller

vare i något fall lagens föreskrifter

tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten

eller i fråga om bildande av

jaktvårdsområde, bestående av allenast

en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap

---särskilt stadgat.

Vad i ----äger del.

Denna lag träder i kraft den i juli

1951.

dels antaga vid propositionen fogat förslag till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 36 § 4 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §. 18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen 1 mom. Den som bär skjutvapen

skall medföra tillstånds- eller dekla- skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis

eller, om han åberopar rationsbevis eller, om han åberopar

1 Senaste lydelse se SFS 1907 nr 83 s. 3.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej

är närvarande, sådan handling som

i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket

eller 31 § tredje stycket sägs.

Beträffande jaktvapen må i stället

för tillstånds- eller deklarationsbevis

medföras jaktkort eller jaktpass, försett

med anteckning enligt 6 § kungörelsen

den 3 juni 1938 (nr 282)

angående utfärdande av jaktkort och

jaktpass m. m. Företes ej på tillsägelse

av polisman bevis eller handling

som här avses, må vapnet av polismannen

omhändertagas; dock äger

den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten

återfå detsamma, därest han inom en

vecka styrker att han var berättigad

att innehava vapnet.

Återlämnas ej---vapnet åter
ställas.

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej

är närvarande, sådan handling som

i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket

eller 31 § tredje stycket sägs.

Beträffande jaktvapen må i stället

för tillstånds- eller deklarationsbevis

medföras jaktkort, försett med anteckning

av polisman om de jaktvapen

vederbörande enligt företedda

tillstånds- eller deklarationsbevis

äger innehava. Företes ej på tillsägelse

av polisman bevis eller handling

som här avses, må vapnet av

polismannen omhändertagas; dock

äger den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten

återfå detsamma, därest han

inom en vecka styrker att han var

berättigad att innehava vapnet.

Återlämnas ej---— vapnet åter
ställas.

36 §.

4 mom. Bryter någon--— tre
hundra

kronor.

Den som ertappats med att bära

skjutvapen utan att medföra tillstånds-

eller deklarationsbevis eller

jaktkort eller jakt pass, försett med

anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,

vare fri från ansvar, därest han inom

en vecka därefter hos åklagaren eller

den som åklagaren bestämmer

styrker, att han vid tiden för förseelsen

ägde innehava vapnet, samt

omständigheterna giva vid handen,

att förseelsen haft sin grund i tillfälligt

förbiseende.

36 §.

4 mom. Bryter någon---tre
hundra

kronor.

Den som ertappats med att bära

skjutvapen utan att medföra tillstånds-

eller deklarationsbevis eller

jaktkort, försett med anteckning som

i 18 § 1 mom. sägs, vare fri från ansvar,

därest han inom en vecka därefter

hos åklagaren eller den som

åklagaren bestämmer styrker, att han

vid tiden för förseelsen ägde innehava

vapnet, samt omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen haft

sin grund i tillfälligt förbiseende.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1951.

dels ock medgiva att älgavgift må uttagas med högst etthundra och

lägst femton kronor för varje under allmän eller särskild jakttid fälld älg

samt bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

grunder som angivas i statsrådsprotokollet för den 16 mars 1951 utfärda

erforderliga bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande till

älgskadefonder och de allmänna villkoren för bidrag ur älgskadefond att

gälla från och med den 1 juli 1951.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 491 av herr Andersson, Lars, och herr Lodenius

ävensom inom andra kammaren

nr 605 av herr Levin,

nr 624 av herr Lundberg samt

nr 625 av herr Sköldin m. fl.

I motionerna I: 491 och II: 625, vilka äro likalydande, har hemställts »att

riksdagen måtte besluta, att jaktkort för visst län må innefatta rätt för

innehavare av sådant kort att jaga även i angränsande län upp till ett avstånd

av högst 10 km från länsgränsen».

I motionen II: 605 har hemställts

»dels att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 189

ville vidtaga de ändringar i lagtexten som påkallas för att den bofasta kustbefolkningen

måtte förbliva vid sin nuvarande rätt till jakt å allmänt vatten

ävensom på holmar, klippor och skär som ej till något hemman hörer,

dels att riksdagen måtte uttala att om förbud mot jakt från maskindrivet

fartyg efter sjöfågel införes i jaktstadgan undantag bör göras för jakt som

bedrives i samband med utövande av yrkesmässigt fiske».

I motionen II: 624 har hemställts »att riksdagen måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändrad lydelse av 2 § lag om rätt

till jakt samt bibehålla den nuvarande lagtexten i 13 §, samt

2. att avslå 3 och 4 mom. i den föreslagna paragraf nr 13».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet har överlämnats en gemensam skrivelse från Sörmlandsfisk

förening u. p. a. samt Södermanlands skärgårdsfiskareförbund.

En deputation från Jägarnas riksförbund har i ärendet fått företräde

inför utskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget om ändringar i jaktlagen har till syfte att — utan rubbning av

grunderna för lagstiftningen —- åstadkomma förbättringar på vissa punkter,

där de nuvarande bestämmelserna vid tillämpningen visat sig mindre tillfredsställande.

Ändringarna i samäganderättslagen och vapenförcrdningen

äro omedelbart betingade av vad som föreslås beträffande jaktlagen.

Den första fråga som beröres i propositionen avser jakten på öppna ha
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

vet samt på sådana holmar, klippor och skär i havsbandet som ej höra till

visst hemman. För närvarande gäller, att »den bofasta kustbefolkningen»

där får fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning

av ålder bedrivit. För övrigt får jakt ej förekomma utan särskilt tillstånd av

kronan. I praktiken har det visat sig förenat med svårigheter att avgöra vilka

som skola räknas till den bofasta kustbefolkningen, och detta uttryck

har ej sällan fått en betydligt vidare tolkning än som avsågs från början.

Med anledning härav föreslås i propositionen att tillstånd av kronan alltid

skall krävas för att jakt skall få utövas på de vattenområden, holmar, klippor

och skär, om vilka nu är fråga. Tillståndsprövningen skall enligt förslaget

i allmänhet ankomma på vederbörande länsstyrelse, men Kungl. Maj :t

skall ha befogenhet att för begränsade områden förklara jakten fri för varje

svensk medborgare. I propositionen förutsättes att särskilda direktiv för

länsstyrelsernas tillståndsgivning skola utfärdas av Kungl. Maj :t. Om innehållet

i dessa direktiv anför föredragande departementschefen att tillstånd i

regel bör få lämnas endast till personer som äro fast bosatta i skärgårds-

eller kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig

män beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna eller

ändock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.

Därest så gott som hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats

utgöres av personer som sålunda skola anses jaktberättigade, bör länsstyrelsen

kunna utan ansökan meddela generellt jakttillstånd för alla dem som

äro mantalsskrivna på ön eller platsen i fråga.

Möjligheterna att idka jakt på områden som höra till järnväg, spårväg

eller kanalverk föreslås skola utvidgas så, att trafikanläggningens ägare

skall kunna upplåta rätt att jaga på anläggningen åt personer som ha jakträtt

på angränsande mark.

Vissa ändringar föreslås också i gällande bestämmelser om jaktvårdsområden.

I skärgård skall sålunda enligt förslaget jaktvårdsområde kunna bildas

utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller

utgöra ett sammanhängande område. Delägarna i jaktvårdsområde skola få

möjlighet att i enklare former än för närvarande är medgivet besluta om

förlängning av tiden för områdets bestånd. Vidare upptager förslaget vissa

nya bestämmelser till skydd mot maktmissbruk av jaktvårdsområdes beslutande

organ, och i samma syfte föreslås att beslut av sådant organ i viss

omfattning skola kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skall enligt propositionen utvidgas

till att gälla alla jägare, således även den som endast jagar på egen

mark. I samband därmed föreslås att de nuvarande föreskrifterna om jaktpass

skola upphävas. Det förutsättes att uppbörden av jaktvårdsavgifterna

skall handhavas av postverket och att jaktkort skall kunna lösas på vilken

postanstalt som helst. Föredragande departementschefen anför att det framdeles

synes böra utställas endast två typer av jaktkort; länskort och rikskort.

Avgifterna för dessa avses tills vidare skola bestämmas till 0, respektive

50 kronor. I fråga om användningen av influtna jaktvårdsmedel uttalar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

departementschefen att den nuvarande grundsatsen att å varje län skall

uppföras vad därifrån härflutit ej längre synes böra bibehållas. I stället böra

jaktvårdsavgifterna tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam titel samt

for varje år av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen med hänsyn till det olika

behovet av jaktvårdsåtgärder. Det förutsättes att ledningen av jaktvårdsarbetet

liksom hittills skall handhavas av svenska jägareförbundet och dess

lokalavdelningar.

Departementschefen anför vidare att jaktstadgans bestämmelser om skyldighet

att före försäljning låta märka kött och skinn av fridlysta djur synas

böra upphävas utom såvitt angår skinn av bäver, björn, lo, mård och utter.

Slutligen föreslås åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser om älgavgifter.

Enligt propositionen skall sålunda älgavgiftens maximibelopp höjas

från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige skall delas upp

på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för hela riket gemensam

regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond inflytande medel

skola redovisas. Därjämte föreslås en del mindre jämkningar i de allmänna

villkoren för erhållande av älgskadeersättning.

Inledning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 14 januari 1949 tillkallade

cheten för jordbruksdepartementet samma dag såsom utredningsman för

utredning rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor in. m. numera statssekreraren

E. H. Ivling samt sasom sakkunniga att deltaga i överläggningar i

ämnet och i övrigt biträda vid utredningen ordföranden i svenska jägareförbundet,

direktören C. L. C. C:son Grill, Stockholm, ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, Skedsbygd, ledamoten

av riksdagens första kammare, hemmansägaren P. J. Näslund, Åsele,

ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren P. A. Sköldin,

Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen J. T. D. Wennmark samt dåvarande

ordföranden i jägarnas riksförbund, direktören C. Wikström, Stockholm.

Sedermera förordnades expeditionschefen A. O. R. Hegrelius att såsom

expert biträda vid utredningen. Utredningen som antagit benämningen

1949 års jaktntredning, har den 11 november 1950 avgivit betänkande med

förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1950:40). Betänkandet är

enhälligt.

Över betänkandet, vilket ligger till grund för propositionen, ha efter remiss

yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och organisationer.

Remissinstanserna äro i sina yttranden genomgående positivt inställda

till jaktutredningens betänkande. Åtskilliga remissinstanser ge direkt uttryck

åt sitt gillande av de i betänkandet framlagda förslagen och de principer

varpå de bygga. Sålunda förklarar exempelvis Hallands läns jaktvårdsförening,

att betänkandet som helhet betraktat är av största betydelse

för jaktvården i riket och att det innebär en effektiv lösning av flertalet

av de problem som uppstått sedan 1938 års lagstiftning började tilläm
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr lå.

13

pas. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att de föreslagna ändringarna i

stort äro väl ägnade att främja jaktvården och att i skilda hänseenden

bringa jaktlagstiftningen i överensstämmelse med det praktiska livets krav.

En särskild ställning intages av jägarnas riksförbund. Förbundet är

starkt kritiskt inställt både mot den gällande svenska jaktlagstiftningen

och mot de ändringar däri som jaktutredningen föreslår. I sitt yttrande

avstyrker förbundet helt vissa av jaktutredningens förslag. Beträffande en

del av utredningens övriga förslag förklarar förbundet sig kunna godtaga

dem endast under särskilda förutsättningar.

Ehuru betänkandet alltså i stort sett vunnit remissinstansernas gillande

gå meningarna starkt isär beträffande vissa av de däri framlagda förslagen.

Detta gäller förslaget om tillståndstvång för sjöfågel- och säljakt

på öppna havet och ödeskären, förslaget att i jaktlagen införa en rekommendation

för röstning efter huvudtal i jaktvårdsområden samt förslaget

att upphäva märkningstvånget beträffande kött och skinn av fridlysta

djur. Även mot de övriga förslagen ha erinringar framställts, i regel dock

icke av något mera betydande antal remissinstanser.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen''

inledningsvis uttalat följande.

»Den jaktlagstiftning som antogs år 1938 har i stort sett väl fyllt sitt ändamål.

Vid jaktutredningens tillsättande förutsattes också, att ingen rubbning

skulle ske i grunderna för nämnda lagstiftning. Utredningens arbete har icke

givit anledning till ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Det sagda

utesluter emellertid icke att en översyn av lagstiftningen bör äga rum i

syfte att genomföra ändringar på de punkter, där de nuvarande reglerna

vid tillämpningen medfört olägenheter eller eljest visat sig mindre tillfredsställande.

De förslag till sådana ändringar som jaktutredningen framlagt

ha i det stora hela vunnit anslutning från remissinstansernas sida. Även

jag anser dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.»

Utskottet vill nu i särskilda avsnitt lämna en redogörelse för de i propositionen

framlagda förslagen.

Jakten på öppna havet och ödeskären.

Gällande bestämmelser.

Såsom redan nämnts innehåller 1938 års jaktlag ett stadgande av innehåll,

att å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär som

ej höra till visst hemman ej må utan tillstånd av kronan idkas annan jakt

än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller

sjöfågel (13 §).

I samband med tillkomsten av detta stadgande anförde jordbruksutskottet

vid 1938 års riksdag att till den bofasta kustbefolkningen först och

främst borde hänföras de som man i dagligt tal åsyftade med denna benärn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr J4.

ning, d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller jämsides med ett

mindre jordbruk eller annan hantering hämtade sin utkomst ur havet och

som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna. Vidare borde

den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen inbegripas under uttrycket

den bofasta kustbefolkningen. Dit syntes också böra räknas de olika

småhantverkare eller yrkesutövare, som vore varaktigt bosatta i skärgårdarna

eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här vore fråga,

kunde sägas vara av mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Utskottet

tilläde att jämlikt grunderna för stadgandet ingen jakt i sport- eller förströelsesydte

utan vederbörligt tillstånd borde få äga rum å ifrågavarande

områden. Såsom tillåten borde enligt utskottets mening alltså få anses — förutom

den rena husbehovsjakten -— allenast sådan jakt som bedreves i syfte

att genom det nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumerades eller försåldes,

erhålla ett nödvändigt tillskott till livsupphället, vilket på grund av

förhållandena på platsen eljest icke vore att påräkna.

Dessa utskottets uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Jaktutredningen.

Jaktutredningen uttalar till en början att den vid sina undersökningar

fått belägg för att stadgandet om den bofasta kustbefolkningens jaktutövningsrätt

i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt som föga överensstämmer

med lagstiftarens avsikter. I vissa delar av landet har, enligt vad

som anföres i betänkandet, begreppet den bofasta kustbefolkningen givits

en så vidsträckt tolkning att därunder ansetts falla envar som är bosatt i

landskommun eller stad vilken till någon del gränsar till havet. Mot bakgrunden

av den huvudprincip, varpå 1938 års jaktlag bygger, nämligen

främjandet av en god jaktvård, kan enligt utredningens mening en sådan

tillämpning av 13 § jaktlagen icke anses tillfredsställande. Utredningen tilllägger

att personer, för vilka den i detta lagrum medgivna särställningen

icke kan anses motiverad, numera med stöd av lagrummet i stor utsträckning

bedriva ett omfattande och ofta svårkontrollerbart skytte, som utan

tvivel i hög grad bidragit till den konstaterade nedgången i sjöfågelstammen.

På grund av det sålunda anförda finner utredningen att reglerna om rätt

att jaga på öppna havet och ödeskären böra ändras så att rådande rättsosäkerhet

undanröjes och jaktutövningsrätten verkligen förbehålles de befolkningskategorier

för vilka en sådan rätt kan anses sakligt motiverad.

Utredningen framhåller att dess förslag om lagändring på denna punkt

tillkommit i syfte att skydda sjöfågeln och att något motsvarande skyddsintresse

uppenbarligen icke föreligger beträffande säl, vars efterhållande

ansetts vara så angeläget att särskild belöning utfästs för dess dödande. Med

hänsyn härtill skulle det enligt utredningens mening kunna ifrågasättas att

låta jakten efter säl på nu ifrågavarande områden bli fri för varje svensk

medborgare. Eftersom denna jakt torde vara en av de få kvarvarande svens
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

15

ka yrkesjakterna har utredningen dock ansett övervägande skäl tala för att

den även i fortsättningen bör förbehållas skärgårdsbefolkningen. Utredningen

tillägger att det från kontrollsynpunkt också skulle vara föga ändamålsenligt

att ha en i sak olika reglering för säljakten och för jakten efter sjöfågel.

Yttrandena.

De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i den nu föreliggande frågan

anse i likhet med utredningen att en ändring bör vidtagas i reglerna

om jakten å öppna havet och ödeskären. De ansluta sig också till utredningens

uppfattning att ändringen bör avse att säkerställa att nämnda jakt

verkligen förbehålles skärgårds- och kustbefolkningen. Även de uttalanden

utredningen gjort om vilka befolkningsgrupper som böra anses jaktberättigadc

ha i allmänhet lämnats utan erinran.

Från några håll har emellertid behovet av lagändring bestritts eller ifrågasatts

(jfr prop. s. 22—23). Andra remissinstanser ha ansett, att begränsningen

av de jaktberättigades krets bör åstadkommas icke genom införande

av ett ovillkorligt tillståndstvång utan genom en uppräkning i lagen av

de befolkningsgrupper som skola äga rätt till fri jakt (jfr prop. s. 23—24).

Departementschefen.

»Före år 1938 var jakten å öppna havet och de s. k. ödeskären fri för varje

svensk medborgare. Den begränsning som genomfördes nämnda år tillkom

med anledning av att sjöfågelskyttet på dessa områden fått en sådan omfattning,

att det utgjorde ett allvarligt hot mot fågelstammarnas bestånd.

Med lagändringen avsågs, såsom framgått av det förut anförda, att åstadkomma

en kraftig nedskärning av de jagandes antal. Tanken var att utestänga

alla andra än dem, för vilka jakten efter sjöfågel och säl hade betydelse

ur försörjningssynpunkt. Detta mål hoppades man kunna uppnå genom

de anvisningar som i samband med lagändringen lämnades angående

tolkningen av uttrycket den bofasta kustbefolkningen. I praktiken ha emellertid

dessa anvisningar icke vunnit efterföljd. Stadgandet i 13 § jaktlagen

har sålunda i stor utsträckning kommit att åberopas till stöd för ren nöjesjakt

även av personer som enligt vanligt språkbruk knappast kunna räknas

som kustbor. Såsom utredningen framhållit har nämligen i vissa delar av

landet begreppet den bofasta kustbefolkningen tolkats så vitt, att därunder

ansetts falla envar som är bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon

del gränsar till havet.

Domstolspraxis på området har icke varit enhetlig. I vissa fall har tillämpats

en för den åtalade välvillig tolkning men i andra fall har bedömningen

varit strängare. Detta har lett till ett betänkligt osäkerhetstillstånd som är

till olägenhet både för de jagande och för dem som ha att övervaka lagens

efterlevnad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Ej minst på grund härav synes det mig angeläget att klarare regler meddelas

angående jakten å nu ifrågavarande områden. Att därvid återgå till

den gamla ordningen med fri jakt för alla torde vara uteslutet. Detta skulle

medföra allvarlig fara för att de redan svaga sjöfågelstammarna bleve fullständigt

utrotade. Frågan blir då, hur den önskvärda begränsningen av de

jagandes antal lämpligast skall åstadkommas. Det är tydligen icke nödvändigt

att detta sker genom att jakten förbehålles en viss eller vissa befolkningsgrupper.

Man kan också tänka sig ett licensförfarande där prövningen

sker uteslutande från den synpunkten att de jagande icke få bli alltför

många. I praktiken skulle emellertid ett sådant system komma att verka synnerligen

ojämnt och slumpartat. Det bör ej heller förbises att den jakt varom

nu är fråga sedan gammalt huvudsakligen utövats av fiskare och andra kustbor.

Med hänsyn härtill synes det skäligt att i den mån sådan jakt alltjämt

kan tillåtas företräde gives åt denna befolkningskategori. Jag ansluter mig

därför till utredningens ståndpunkt att rätt till jakt å nu ifrågavarande områden

i regel bör medgivas endast för personer som tillhöra den egentliga

skärgårds- och kustbefolkningen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att i lagen borde genom uppräkning

angivas vilka medborgargrupper som skola vara jaktberättigade. Det

torde emellertid icke vara möjligt att i en dylik uppräkning åstadkomma så

bestämda definitioner att icke tveksamma gränsfall kunna uppkomma. Den

nuvarande rättsosäkerheten skulle följaktligen med denna metod till en del

komma att kvarstå. I likhet med utredningen anser jag det därför vara att

föredraga att ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om företrädesrätt

för kustbefolkningen genomföres på så sätt, att direktiv för tiilståndsgivningen

utfärdas av Kungl. Maj :t. Därigenom vinnes att ingen behöver

vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller ej.

För att tillståndsprövningen skall bli så enhetlig som möjligt synes det

mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna. Därigenom torde också

erhållas större säkerhet för att jaktvårdssynpunkterna tillbörligen beaktas,

än om uppgiften skulle anförtros åt de lokala polismyndigheterna. Den ökning

i länsstyrelsernas arbetsbörda som befattningen med tillståndsprövningen

kommer att medföra torde icke bli större än att den bör kunna bemästras

utan personalförstärkning.

De riktlinjer utredningen uppdragit i fråga om vilka som böra anses berättigade

att erhålla licens torde i huvudsak kunna godtagas. Möjlighet synes

emellertid böra finnas att där lokala förhållanden göra det önskvärt

meddela jakttillstånd också åt personer som, utan att deras yrke i och för

sig kan anses ha särskild anknytning till skärgårds- eller kustförhållandena,

dock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.

Jag biträder också utredningens förslag att generella jakttillstånd skola

kunna utfärdas för dem som äro bosatta på vissa öar eller platser där praktiskt

taget hela befolkningen tillhör de jaktberättigades krets. Ett sådant

förfarande är uppenbarligen ägnat att medföra en avsevärd besparing i tid

och besvär både för länsstyrelserna och allmänheten. Enligt min mening bör

det åligga länsstyrelserna att självmant undersöka i vad mån det är möjligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

och lämpligt att meddela dylika grupptillstånd. Särskild framställning från

orten bör således ej behöva göras. Det torde i regel vara önskvärt att länsstyrelsen

i frågor om grupptillstånd samråder med vederbörande länsjaktvårdsförening.

Jakttillstånd bör, såsom utredningen anfört, avse viss tid, ej överstigande

tre år, och bör kunna begränsas till att gälla visst område. Däremot torde

det knappast vara lämpligt att tillåta begränsning till vissa fågelarter. Ej

heller synes tillräcklig anledning föreligga att medgiva stämpelfrihet för bevis

om jakttillstånd.

Om reglerna angående jakten på öppna havet och ödeskären utformas i

enlighet med vad jag nu förordat, kommer detta i praktiken att medföra att

största delen av den icke jordägande befolkningen kommer att helt avskäras

från möjlighet att idka sjöfågeljakt. Detta kan i viss mån betraktas som en

orättvisa, och det bör därför undersökas om icke tillfälle till sådan jakt på

nu ifrågavarande områden i begränsad omfattning kan beredas även för

personer utanför den egentliga kustbefolkningens krets. En framkomlig utväg

synes mig vara att Kungl. Maj :t får befogenhet att för vissa havsområden

förordna, att jakten där skall vara fri för varje svensk medborgare. Jag

tillstyrker att ett stadgande därom införes i lagen. Tydligt är att stor försiktighet

bör iakttagas vid meddelandet av sådana förordnanden och att den

fria jaktens utveckling bör följas med uppmärksamhet. Skulle tendenser till

rovskytte visa sig, bör förordnandet omedelbart återkallas.»

Motionerna.

1 motionen II: 605 anföres i denna del bl. a. följande.

»Det har ej på något sätt kunnat påvisas att jakten på de allmänna vattnen

och ödeskären skulle vara mera förödande på beståndet av sjöfågel än

jakten på enskilt område. Vill man uppnå bättre skydd för sjöfågeln bör

detta ske genom inskränkningar av jakten över huvud. Utsträckta fridlysningsbestämmelser,

inskränkningar eller förbud för vårjakt efter sjöfågel,

eventuellt totalförbud på jakt efter vissa slag av sjöfågel under några år

böra övervägas om det visar sig nödvändigt att skapa bättre skydd för

detta vilt. Men de inskränkningar i jakten som skola företagas böra, om de

skola lämna önskat resultat, gälla all jakt efter sjöfågel vare sig den sker

på enskilt eller allmänt område. Den nu föreslagna bestämmelsen måste av

alla dem som nu äro hänvisade att jaga på allmänt vatten, därför att de ej

disponera jakträtt på enskilt område, betraktas som riktad enbart mot

dem. Vad beträffar jakten på säl torde man knappast på något håll anse en

inskränkning i denna jakt önskvärd. Sälen är säkerligen ett av de skadedjur

som orsakar de allra största skadorna och förlusterna. Det är därför

ur alla synpunkter viktigt att inga begränsningar införas i rätten till denna

jakt.»

Också i motionen II: 624 uttalas att ändringen beträffande ifrågavarande

jakt är omotiverad.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 and. Nr 14.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Förbud mot motorbåts jakt.

Enligt 8 § 2 mom. jaktstadgan gäller som huvudregel att all jakt från

motorbåt eller annat maskindrivet fartyg är förbjuden. Utan hinder därav

må dock den bofasta kustbefolkningen under tiden från och med den 1

oktober till och med den 10 maj nyttja sådant fartyg vid jakt efter säl eller

sjöfågel i Bottniska viken och Östersjön.

Jaktutredningen föreslår för sin del att jakt efter sjöfågel från maskindrivet

fartyg skall helt förbjudas även för den bofasta kustbefolkningen

men att å andra sidan säljakt från sådant fartyg skall tillåtas utan inskränkning.

Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det

övervägande antalet remissyttranden.

Departementschefen. »För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning

att förbudet mot motorbåts jakt på sjöfågel nu bör göras undantagslöst.

Faran för utrotning av sjöfågelstammarna har under senare år

blivit allt mera framträdande, särskilt vid rikets östra kust. Härtill torde

ej minst den omständigheten ha bidragit, att motorbåts jakt varit tillåten i

viss omfattning. Det måste därför enligt min mening anses nödvändigt att

införa totalt förbud mot jakt efter sjöfågel från maskindrivet fartyg. Erfarenheterna

från västkusten visa, att detta ej behöver medföra någon alltför

stark begränsning av jaktmöjligheterna.

Även i fråga om rätten att jaga säl från maskindrivet fartyg biträder jag

vad utredningen föreslagit.

Därest riksdagen icke har något att erinra, torde följaktligen 8 § 2 mom.

jaktstadgan böra ändras i enlighet med utredningens förslag.»

I motionen 11: 605 hävdas i denna del att ett förbud mot motorbåts jakt

skulle betyda att fiskarbefolkningen i stor utsträckning förhindrades att

över huvud bedriva jakt efter sjöfågel. Det vore mycket vanligt att jaktgevär

medfördes i fiskebåtarna vid färd till och från fiskeplatserna och att

jakt bedreves i samband med dessa färder. En stor del av fiskarbefolkningen

idkade ingen annan sjöfågeljakt än just i samband med fisket.

Skulle dylik jakt från motorbåt förbjudas, borde därför undantag göras för

jakt i samband med yrkesmässigt bedrivet fiske.

Jakten å järnvägar och vissa andra trafikanläggningar.

I 5 § 2 mom. jaktlagen stadgas att jakt ej må idkas å område som tillhör

järnväg, spårväg eller kanal verk, med mindre fråga är om åtgärder som

erfordras för att skydda trafikanläggningen mot skada av Villebråd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb.

19

Jaktutredningen föreslår att till lagrummet göres ett tillägg av innehåll

att rätt till jakt å område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk skall

kunna av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakträtt å angränsande

mark.

Till motivering av förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Ur jaktsynpunkt kan det--— vara förenat med vissa fördelar att

innehavare av jakträtt å mark belägen intill område, som tillhör trafikanläggning,

beredes möjlighet att erhålla upplåtelse av rätt till jakt å sådant

område.

Däremot förefaller det mera tveksamt om man med hänsyn till trafiksäkerheten

bör utvidga möjligheten att idka jakt å dessa anläggningar.

Framhållas må emellertid att trafiksäkerhetsskäl icke ansetts böra föranleda

några inskränkningar i fråga om jakt å eller i närheten av väg. I detta

sammanhang bör även beaktas, att några inskränkningar för närvarande

ej heller gälla i fråga om jakt i närheten av järnväg. Sådan jakt torde ofta

medföra lika stor våda ur trafiksäkerhetssynpunkt som jakt å järnvägsområde.

Departementschefen. »Utredningens förslag i denna del är enligt min uppfattning

välgrundat. Farhågorna för menliga följder för trafiksäkerheten

synas mig överdrivna. Såsom utredningen framhållit kommer trafikanläggningens

ägare att kunna fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplåtelser

skola ske. Det torde kunna förutsättas att säkerhetssynpunkterna

därvid bli tillbörligt beaktade. Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres.

För en omprövning av frågan om jakträtt å väg föreligga enligt min

mening ej tillräckliga skäl.»

Jaktvårdsområ dena.

Gällande rätt och utredningens förslag.

Enligt 10 § jaktlagen kunna ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor

utgöra ett sammanhängande område, i syfte att befrämja jaktvården å

området besluta att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. Fatta de enhälligt

sådant beslut och erhålla länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet

bindande även för nya ägare av fastigheterna.

Jaktvårdsområde kan också komma till stånd genom majoritetsbeslut.

För att så skall kunna ske kräves det att frågan handlägges vid förrättning

på stället under ledning av särskild förrättningsman, som på begäran

av förslagsställarna skall utses av länsstyrelsen. Till förrättningen

skola samtliga av förslaget berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens

försorg. Förrättningsmannen har vidare att före sammanträdet

uppgöra förslag beträffande jaktvårdsområdets gränser och grunderna

för jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall

vid sammanträdet framläggas för omröstning. För att förslaget därvid

skall anses antaget fordras det att det biträtts av minst fyra femtedelar

av antalet fastighetsägare som tillika äga minst fyra femtedelar av den

mark varom är fråga. Uppnås den sålunda föreskrivna majoriteten, har

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för fastställelse,

och om .sådan meddelas blir beslutet gällande.

Jaktvårdsområde skall enligt 10 § jaktlagen bildas för viss tid, lägst

10 och högst 25 år.

Delägare i jaktvårdsområde eller annan därå jaktberättigad person, som

överträder de för jaktutövningen å området gällande reglerna, straffas

enligt 29 § 2 mom. jaktlagen med dagsböter.

I jaktutredningens uppdrag har ingått att undersöka, hur bestämmelserna

om jaktvårdsområden tillämpats och vilka verkningar för jaktvårdens

främjande som de hittills bildade jaktvårdsområdena haft. Beträffande de

erfarenheter som gjorts vid denna undersökning torde jag i huvudsak få

hänvisa till betänkandet. Som slutomdöme uttalar utredningen, att jaktvårdsområdena

visat sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga

förhållandena. På några punkter böra dock enligt utredningens mening

ändringar i bestämmelserna angående jaktvårdsområden företagas.

Till en början föreslår jaktutredningen att vissa särskilda regler skola

meddelas om bildande av jaktvårdsområde i skärgård.

De föreslagna särreglerna taga sikte på registerfastigheter, var för sig

bestående av en grupp öar eller holmar, som äro skilda från angränsande

fastigheter av stundom betydande vattenområden. En fastighet av ifrågavarande

slag är ofta uppdelad på flera ägare, envar med en ideell, på marken

ej utbruten andel i fastigheten.

Utredningen har inhämtat att i flera fall delägare i skärgårdsfastigheter

av nyss angiven beskaffenhet framställt önskemål om att fastigheten skulle

organiseras som ett jaktvårdsområde, men att dessa önskemål naturligtvis

måst avvisas eftersom jaktlagen icke medgiver att jaktvårdsområde kan bestå

av endast eu fastighet. Utredningen har vidare funnit, att i nu ifrågavarande

registerfastigheter kan emellan öarna finnas vatten som enligt den

nyligen antagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde utgör allmänt

vatten. Hinder mot bildande av jaktvårdsområde torde därför i åtskilliga

fall föreligga ej blott på grund av föreskriften att jaktvårdsområde skall

bestå av flera fastigheter utan även med hänsyn till kravet att de i jaktvårdsområde

ingående ägorna skola bilda ett sammanhängande område.

Utredningen anser det vara en betänklig brist att bestämmelserna om

jaktvårdsområde ej kunna vinna tillämpning i nu åsyftade fall. Utredningen

föreslår därför, att i skärgård jaktvårdsområde skall kunna bildas utan

hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra

ett sammanhängande område.

Vidare anser jaktutredningen föreskrifter böra införas om förlängning

av tiden för jakt vårdsområdes bestånd.

Härom finnas för närvarande inga bestämmelser i jaktlagstiftningen, och

därest man vid utgången av den tid, för vilken ett jaktvårdsområde bildats,

vill låta det fortbestå, torde man därför ha att tillämpa samma regler som

vid nybildning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

21

Utredningen anser att bestämmelser som underlätta förlängning av tiden

för jaktvårdsområdes bestånd böra upptagas i jaktlagen. Som skäl härför

anföres bl. a. att jaktvårdskonsulenterna eljest inom kort komma att

tvingas att, till men för den löpande jaktvårdsverksamheten, nedlägga ett

omfattande arbete på förrättningar för förnyelse av befintliga jaktvårdsområden.

I enlighet härmed föreslår utredningen att till 11 § jaktlagen skall fogas

ett nytt, tredje stycke av innehåll att därest ej senast tre månader före utgången

av den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda tiden fastighetsägare

inom området, vilka utgöra mer än en femtedel av antalet fastighetsägare

eller äga mer än en femtedel av den i området ingående marken,

hos länsstyrelsen framställt invändning mot förlängning av sistnämnda tid,

länsstyrelsen skall på yrkande av fastighetsägare inom området förklara

denna tid förlängd på tio år.

Det är avsett att de nya bestämmelserna skola gälla även för redan befintliga

jaktvårdsområden.

Utredningen anser också att en regel bör givas om röstberäkning vid

omröstning bland delägarna i jaktvårdsområde.

Beträffande vissa viktigare frågor stadgas för närvarande i lagen att beslut

i sådan fråga blir giltigt endast under samma förutsättningar som gälla

för beslut om jaktvårdsområdes bildande. Vidare föreskrives att upplåtelse

till utomstående av all jakt eller all jakt efter särskild villebrådsart ej får

ske, med mindre samtliga fastighetsägare äro ense därom. I övrigt är däremot

intet bestämt om hur avgörande skall träffas i ärenden angående jaktutövningen,

viltvården eller förvaltningen i övrigt. För samtliga hittills bildade

jaktvårdsområden ha emellertid antagits stadgar som innehålla bestämmelser

om jaktstämma och om rösträtt på sådan stämma. Därvid har i allmänhet

delägarnas röstetal gjorts beroende av storleken av den mark, varmed

de ingått i området.

De omröstningsregler som sålunda intagits i stadgarna för jaktvårdsområdena,

ha enligt vad utredningen anför, utsatts för kritik vid skilda tillfällen.

Bl. a. har anmärkts att dessa regler gåve de större delägarna en alltför

dominerande ställning. I samband därmed har det gjorts gällande att röstningen

efter markareal kunde giva ägare av större marker möjlighet att bestämma

att vissa slag av vilt ej skulle få jagas på de mindre fastigheterna,

ja t. o. m. att helt fridlysa dessa fastigheter.

Jaktutredningen anser det önskvärt att rösträttsreglerna framdeles utformas

så, alt de i högre grad än hittills i allmänhet varit fallet taga hänsyn

till de mindre delägarnas intressen. Någon tvingande bestämmelse om

röstberäkning efter huvudtalet anser sig utredningen emellertid icke böra

förorda. Fn sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening allvarligt

försvåra bildandet av jaktvårdsområden.

I samband med jaktlagens antagande år 1938 var bl. a. frågan om rätt

för delägare i jaktvårdsområde att upplåta jakträtt

till annan föremål för diskussion. Jordbruksutskottet anförde i denna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr It.

fråga att något hinder ej borde resas mot sådana upplåtelser. Övriga delägare

borde emellertid kunna utöva viss kontroll över att upplåtelser ej

skedde till personer som kunde befaras komma att utnyttja sin jakträtt

på ett illojalt sätt. Detta kunde enligt utskottets mening lämpligen ske

genom att i stadgarna intoges föreskrift att delägare finge överlåta sin

rätt i området allenast å person som styrelsen skäligen kunde godkänna.

Jaktutredningen har ansett att de stadgebestämmelser, som tillkommit

under senare tid, i förevarande avseende gå vida längre än som betingades

av en ändamålsenlig jaktvård och att det därför syntes vara nödvändigt

att genom författningsbestämmelser begränsa möjligheten att motsätta sig

jakträttsupplåtelser. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen införandet

av ett stadgande att delägare i jakt vårdsområde ej må förvägras

att till annan upplåta honom tillkommande jakträtt, om icke upplåtelsen

befinnes olämplig med hänsyn till jaktvården.

Jaktvårdsområdenas stadgar ha givit anledning till missnöje även såvitt

angår bestämmelserna om jaktarrendators ställning. Härom

brukade ursprungligen föreskrivas att jaktarrendator ägde inträda i upplåtarens

rättigheter för den tid arrendet varade, vilket bl. a. medförde rätt att

utöva delägarens rösträtt på jaktstämma. Numera ha stadgebestämmelserna

på detta område i allmänhet skärpts, och det förekommer ej sällan att jaktarrendator

icke ens får närvara vid jaktstämma.

Utredningen har funnit den utveckling som sålunda ägt rum betänklig.

Den framhåller att de beslut som på jaktstämma fattas angående jaktutövningen

beröra jaktarrendatorn i minst lika hög grad som den delägare som

upplåtit sin jakträtt till honom. På grund härav föreslår utredningen att i

lagen skall intagas uttrycklig föreskrift att en var som har jakträtt inom

jaktvårdsområde skall äga närvara vid sammanträde med delägarna samt

därvid yttra sig och avgiva förslag.

Såsom redan nämnts skall beslut som fattats av delägare i jaktvårdsområde

i vissa fall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse.

Någon möjlighet att överklaga dylikt beslut finnes däremot icke.

De enda utvägar som stå till buds för den som anser sin rätt förnärmad

genom ett avgörande av ett jaktvårdsområdes beslutande organ torde vara

att genom talan vid domstol söka få fastställt att beslutet ej skall vara bindande

för honom eller också, om beslutet avser jaktutövningen, att överträda

beslutet för att få dess giltighet prövad i samband med åtal för överträdelsen.

Jaktutredningen har funnit att denna ordning icke kan anses tillfredsställande.

Att öppna en process kan med hänsyn till kostnaderna te sig

föga lockande och utvägen att framtvinga en domstolsprövning genom att

utsätta sig för åtal kan icke vara tilltalande för en oförvitlig jägare. På

grund därav bör enligt utredningens mening viss möjlighet beredas att hos

länsstyrelsen överklaga beslut av jaktstämma eller styrelse för jaktvårdsområde.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Slutligen föreslår utredningen en mindre jämkning i ansvarsbestämmelsen

i 29 § 2 mom. andra stycket jaktlagen.

Där stadgas nu, såsom redan nämnts, straff för den som överträder gäk

lande regler angående jaktutövningen å visst jaktområde.

Jaktvårdsområdenas stadgar lära genomgående innehålla en föreskrift

om att jakt inom området får bedrivas endast av den som innehar särskilt

av styrelsen eller någon dess förtroendeman utfärdat jakträttsbevis. Utredningen

framhåller att denna föreskrift måste anses som en grundläggande

faktor för ordnandet av jaktutövningen. Med hänsyn härtill anser

utredningen att jakt utan jakträttsbevis måste anses innefatta sådant överträdande

av gällande regler angående jaktutövningen som omförmäles i

nyssnämnda straffstadgande. Utredningen finner det önskvärt att stadgandet

förtydligas så att det klart framgår att därunder inbegripes även det

fallet att någon jagar utan att inneha jakträttsbevis. Detta kan enligt utredningens

uppfattning lämpligen ske på så sätt att ordet »jaktutövningen»

utbytes mot »jakten».

Yttrandena.

För innehållet i remissyttrandena i denna del hänvisas till propositionen

s. 39—44.

Departementschefen.

»Den av jaktutredningen verkställda undersökningen synes mig giva vid

handen, att jaktvårdsområdena i stort sett väl fyllt sitt ändamål. Någon anledning

att, såsom jägarnas riksförbund ifrågasatt, nu företaga en genomgripande

omarbetning av lagstiftningen på området kan därför enligt min

mening ej anses föreligga. Revisionen bör utan olägenhet kunna begränsas

till ändringar på vissa punkter i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag.

De lättnader utredningen föreslagit med avseende å möjligheterna att

bilda jaktvårdsområde i skärgård äro uppenbarligen väl motiverade. De

taga sikte på en speciell typ av fastigheter, vanligen gamla skattlagda fisken,

som var för sig bestå av ett stort antal öar, holmar och skär med tillhörande

vattenområde. Äganderätten till dessa fastigheter har ofta redan

från början varit fördelad på olika händer, och under senare år har, till

följd av arvskiften och försäljningar av ideella andelar, antalet delägare

blivit allt större. Detta har lett till att förvaltningen av fastigheterna i

jaktligt hänseende blivit förenad med svårigheter som visat sig så gott som

omöjliga att bemästra med hjälp av samäganderättslagen. Det framstår därför

såsom i hög grad önskvärt att fastigheterna i fråga kunna förklaras

utgöra jaktvårdsområden. Därigenom vinnes bl. a. att beslut som delägarna

fatta angående jaktutövningen bli bindande för nya andelsägare, och även

i övrigt kan bättre ordning och stadga åvägabringas beträffande jakten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

På grund av det sålunda anförda och då ingen anmärkning synes kunna

riktas mot utformningen av utredningens förslag i denna del, tillstyrker

jag att det genomföres. Någon fara för att öar som ligga på långt avstånd

från varandra komma att sammanföras i ett jaktvårdsområde torde i praktiken

icke föreligga. Jag erinrar att länsstyrelsens fastställelseprövning av

beslut om bildande av jaktvårdsområde bland annat skall avse frågan huruvida

beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande.

Behovet av lagbestämmelser som möjliggöra förlängning av tiden för jaktvårdsområdes

bestånd har vitsordats av alla de remissinstanser som behandlat

denna fråga med undantag av jägarnas riksförbund. Även jag finner mig

böra förorda att dylika bestämmelser meddelas. Emellertid kan enligt min

mening utredningens förslag på denna punkt icke anses tillfredsställande.

Förslaget innebär i själva verket att ett jaktvårdsområde kommer att automatiskt

fortbestå minst tio år utöver den ursprungligen bestämda tiden, såvida

ej de som äro motståndare till förlängning taga initiativ för att förhindra

att sådan kommer till stånd. En sådan regel synes mig icke förenlig med

den grundsats som utredningen själv ansett böra vara vägledande, nämligen

att förlängning bör ske endast om det med någorlunda säkerhet blivit klarlagt,

att för åtgärden föreligger samma majoritet som kräves för bildande av

jaktvårdsområde. Man kan icke bortse från risken att de, som skulle vilja

motsätta sig förlängning, på grund av glömska eller oföretagsamhet försumma

att anmäla detta till länsstyrelsen eller i allt fall göra sin anmälan för

sent. För min del betraktar jag det därför som ett ofrånkomligt krav att frågan

om förlängning skall göras till föremål för omröstning på ett sammanträde,

dit delägarna kallats i vanlig ordning med uppgift om sammanträdets

ändamål. För denna omröstning böra dock naturligen icke gälla samma

stränga krav som då fråga är om bildande av jaktvårdsområde. I så fall skulle

ju syftet med lagändringen förfelas. Enligt min mening bör det vara tillräckligt

med majoritet bland de röstande, under förutsättning dock att nejröster

icke avgivits av mer än en femtedel av delägarna eller av delägare

som äga mer än en femtedel av den i jaktvårdsområdet ingående marken.

Beslut om förlängning bör, liksom beslut om nybildning, avse visst antal år,

lägst 10 och högst 25. Det bör för att bli giltigt underställas länsstyrelsen för

fastställelse.

Därest reglerna om förlängning utformas på sätt jag nu angivit, torde hinder

icke möta mot att de få gälla även för redan bestående jaktvårdsområden.

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens

uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet

ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäkning

bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra bildandet

av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,

att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå av fastigheter

och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana sam
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74. 25

manslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal ter sig naturligast.

I fråga om delägares möjlighet att verkställa jakträttsupplåtelser biträder

jag utredningens åsikt att en bestämmelse bör införas som hindrar att denna

möjlighet alltför snävt begränsas genom stadgeföreskrifter. Emellertid kan

det icke förbises att en upplåtelse stundom, till exempel om jakträtt samtidigt

upplåtes till flera, kan vålla övriga delägare betydande avbräck utan

att likväl jaktvården kan anses äventyrad. Enligt min mening bör därför befogenhet

att vägra tillstånd till upplåtelse föreligga ej blott om upplåtelsen

finnes olämplig med hänsyn till jaktvården utan även om den eljest länder

övriga delägare till avsevärt men.

Förslaget att j aktar rendator skall genom en lagbestämmelse tillförsäkras

rätt att närvara vid jaktstämma samt yttra sig och avgiva förslag synes välgrundat.

Jag tillstyrker därför att det genomföres. Tillräcklig anledning att

begränsa stadgandets räckvidd till stämmor, där frågor om jaktutövningen

eller jaktvården behandlas, torde ej vara för handen. Däremot kan jag icke

förorda att i lagen skall föreskrivas att jaktarrendator också skall ha rösträtt.

Det torde få ankomma på jaktarrendatorerna själva att genom överenskommelse

med vederbörande upplåtare tillse, att de få utöva hans rösträtt i

sådana frågor där detta kan anses påkallat.

Även förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som

fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min

uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten

av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfredsställande.

Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att. en

prövning av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång

i delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare

frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till beslut

som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens prövning

bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och någon

befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke föreligga.

Jag biträder också förslaget om en jämkning av ordalagen i 29 § 2 mom.

andra stycket jaktlagen.»

Motionen II: 624.

I motionen anföres bl. a. följande.

»Inrättandet av jaklvårdsområden är i princip ett erkännande av att en

rationell vilt- och jaktvård kräver en neutralisering av den enskilda äganderätten

till jakten. Jaktvårdsområdena innebära även väsentliga fördelar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

ur jaktvårdssynpunkt, men genom att den enskilda äganderätten till jakt

bibehålies och berättigade hänsyn till de icke jordägande grupperna inom

vårt land inte tagas, löser man icke de brännande frågor som inte minst

på jaktens område äro till finnandes. —--Det hade varit rimligt att när

det nu föreslås en ändring av jaktlagen man sökt komma till rätta med

hur och på vad sätt den icke jordägande befolkningen skall få tillgång till

jaktmark och att den även tillförsäkras rättsskydd. I nuvarande situation

är det väl endast möjligt för riksdagen att söka finna en form för att giva

denna uppfattning till känna för regeringen.

Den sammanblandning av jaktvårds- och jakträttssynpunkter som skett

i fråga om de föreslagna reglerna för jaktvårdsområdena är i högsta grad

betänklig. Jaktvårdsområdena få icke nyttjas som skydd för jordägarnas

jaktmonopol, utan deras uppgift bör begränsas till att avse allmän jaktvård.

De skola vidtaga skyddsåtgärder för viltbeståndet och inkomma med

förslag till erforderliga skyddslagar ur denna synpunkt. Jägareförbundets

särställning till staten kan väl motiveras endast ur denna synpunkt. För

att kunna tillmötesgå denna arbetsuppgift erfordras en omarbetning av de

föreslagna lagparagraferna om jaktvårdsområden, men om detta i dagens

läge ej är möjligt, anser jag att 3 och 4 mom. i den föreslagna paragraf

13 böra utgå.»

Jaktvårdsmedlen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 26 § 1 mom. första stycket jaktlagen skall jaktvårdsavgift erläggas

av varje i riket bosatt person som vill utöva jakt å annan mark än den

han äger eller till vilken han har sådan brukningsrätt som omförmäles i

7 § jaktlagen. Detta innebär, att från ifrågavarande skyldighet fritagas

— förutom jordägare — jordbruksarrendator, boställshavare, lcronohemmans

åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp,

skogstorp, odlingslägenhet eller kolonat å kronomark, ävensom innehavare

av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens

län.

I 2 mom. av samma paragraf angivas vidare vissa speciella undantag

från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift. Undantagen avse dels vissa

personer och dels jakt efter vissa djurarter. De från jaktvårdsavgift befriade

personerna äro följande:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset,

chefen för Konungens hovjägeristat i fråga om jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden,

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i fråga om jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje laggtskotteis utlåtande nr It.

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket,

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län som Konungen bestämmer,

vid jakt med snara; samt

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl

eller sjöfågel som nämnda befolkning jämlikt 13 § jaktlagen må idka utan

tillstånd.

Befrielsen från jaktvårdsavgift i fråga om jakt efter vissa djurslag avser

jakt efter varg och järv ävensom rätten att under de omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen, döda i nämnda lagrum omförmälda

djur.

Enligt 26 § 1 mom. andra stycket jaktlagen skall den jagande till bevis

om att han erlagt jaktvårdsavgift vid jakten medföra ett för honom utfärdat

jaktkort. Detta är han skyldig att vid anfordran uppvisa för vissa i

lagrummet angivna befattningshavare ävensom för den som äger, innehar

eller vårdar jaktmarken eller eljest äger jakträtt där.

Om jaktvårdsavgiftens storlek meddelas bestämmelser i jaktstadgan. För

närvarande utgör jaktvårdsavgiften för helt jaktår, omfattande tiden den

1 juli—den 30 juni, eller del därav 3 kronor för jakt inom högst tre till

varandra gränsande kommuner, oavsett om de ligga i samma län eller ej.

Jaktvårdsavgiften för jakt inom visst län är 10 kronor och jaktvårdsavgiften

för jakt inom riket i dess helhet 25 kronor. Jaktvårdsavgift skall

på landet erläggas till landsfiskalen eller annan av länsstyrelsen förordnad

polisman. I Stockholm skall jaktvårdsavgiften erläggas till poliskammaren,

i annan stad till magistraten där sådan finnes och eljest till utmätningsmannen.

Vederbörande myndighet bär att utfärda jaktkort till

avgiftsbetalaren.

Person som är bosatt å utrikes ort må enligt 27 § jaktlagen i regel

icke jaga inom riket utan att vara försedd med ett för honom utfärdat

jaktpass. Jaktpass gäller riket i dess helhet. Avgiften därför är 100 kronor

för helt jaktår eller 10 kronor för varje period av två på varandra följande

dagar som passet omfattar. Jaktpass utfärdas av samma myhdigheter som

de, vilka äga utfärda jaktkort.

Influtna jaktvårdsavgifter skola jämte vissa andra medel bilda en särskild

fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens bestämmande skall användas

till att främja jaktvården inom riket. Jaktvårdsfonden förvaltas av

statskontoret. De årligen till fonden inflytande medlen skola uppföras å

ettvart av länen i riket — därvid Stockholms stad hänföres till Stockholms

län — enligt regler som meddelas i jaktstadgan. De å visst län uppförda

medlen skola i huvudsak användas så att därav

a) 5 procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden ävensom

utfärdande av jaktkort och jaktpass förenade kostnaderna,

b) 30 procent stå till Konungens förfogande för att användas till jaktoch

naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

c) 10 procent avsättas för att av Konungen användas till täckande av brist

som föranledes av att de medel, varmed kostnaderna för jaktvårdande åtgärder

inom länet enligt punkt d) skola bestridas, icke förslå till vad i

sådant hänseende oundgängligen erfordras, samt

d) återstoden eller 55 procent efter Konungens bestämmande användes

för jaktvårdande åtgärder inom länet.

Vad av de under b) och c) omförmälda medlen icke förbrukas under budgetåret

skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Konungen användes

företrädesvis till de under b) angivna ändamålen.

Jaktutredningen.

I fråga om skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift

anför utredningen, att enighet numera i stort sett synes råda därom, att

jaktvårdsarbetet visat sig medföra avsevärda fördelar icke minst för jordägarnas

del. Ur rättvisesynpunkt tala därför enligt utredningens mening

starka skäl för att även jordägare och med dem likställda brukare skola

lämna bidrag till kostnaderna för detta arbete. Därtill kommer, enligt vad

utredningen framhåller, att flertalet mindre jordägare på grund av sitt ringa

markinnehav redan nu i praktiken äro nödsakade att lösa jaktkort, om de

vilja bedriva jakt i någon större utsträckning. Utredningen anser därför

att anledning numera saknas att icke utkräva jaktvårdsavgift också av jordägare

och med dem jämförliga brukare som jaga endast på egen mark.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen att undantag från skyldigheten

att erlägga jaktvårdsavgift skall medgivas endast för Konungen och

medlemmar av det kungliga huset samt i sådana fall som avses i 14 g 2

mom. och 15 § jaktlagen.

Beträffande jaktpassen förklarar utredningen, att personer som äro

bosatta på utrikes ort icke böra behandlas sämre än inom landet bosatta

personer. Vidare anför utredningen att antalet jaktpass som utfärdats under

senare år varit ringa och att inkomsterna av jaktpass följaktligen sakna

större betydel&e för jaktvårdsfondens del. Utredningen anser därför övervägande

skäl tala för att bestämmelserna om jaktpass upphävas. Härav bör

enligt vad som framhålles i betänkandet tydligen följa, att de som hittills

haft att anskaffa jaktpass i stället skola vara skyldiga att lösa jaktkort.

Med avseende å jaktvårdsavgiftens storlek och uppbörden

av avgifterna anför utredningen att dessa frågor äga visst

samband med varandra. Utredningen har som nämnts intagit den ståndpunkten

att uppbörden bör ske genom postverket. Utredningen finner det

önskvärt att endast en typ av jaktkort skall förekomma, gällande för jakt

i hela riket. Därigenom vinnes, enligt vad utredningen framhåller, att

någon uppgift om jaktkortets giltighetsområde ej behöver finnas å blanketten

samt att avgiftens belopp kan angivas i tryck. Postfunktionärens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr /4. 29

kontroll skulle således kunna inskränkas till att avse uppgiften om det jaktår

jaktkortet skall avse.

Bestämmandet av jaktvårdsavgiftens storlek bör enligt utredningens mening

liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t, men utredningen föreslår

för sin del att avgiften tills vidare skall fastställas till 6 kronor.

Vad slutligen beträffar frågan om fördelningen av j aktvård smedlen

yttrar utredningen att den nuvarande ordningen enligt vilken

varje län skall vara i huvudsak självförsörjande medfört betydande olägenheter.

Följden av systemet har, enligt vad som anföres i betänkandet, blivit

att i vissa län kommit att råda sådan knapphet på medel att även mycket

angelägna åtgärder måst eftersättas, medan i andra län medel stått till förfogande

för ändamål som visserligen i och för sig varit goda men dock väsentligt

mindre viktiga.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen att uppdelningen av

erlagda jaktvårdsmedel på särskilda konton för de olika länen bör upphöra

och att dessa medel i stället böra tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam

titel. Fördelningen mellan länen bör enligt utredningens mening verkställas

av Kungl. Maj:t med hänsyn till det föreliggande behovet av jaktvårdsåtgärder.

Utredningen förutsätter att de för jaktvårdsarbetet ansvariga

organen skola få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva

förslag.

Yttrandena.

De flesta remissinstanserna biträda till alla delar utredningens förslag

beträffande jaktvårdsmedlen. Andra åter avstyrka eller ställa sig tveksamma

till ett eller flera av förslagen men tillstyrka de övriga. Något helt avstyrkande

yttrande förekommer icke. Beträffande det närmare innehållet i

yttrandena hänvisas till propositionen s. 55—59.

Departementschefen.

»För min del kan jag i stort sett biträda vad utredningen föreslagit.

I likhet med utredningen finner jag sålunda övervägande skäl tala för

att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift nu utsträckes till att gälla för

alla jagande, oavsett om de utöva jakten endast på mark som de själva

äga eller bruka eller om de utnyttja annat jaktområde. En sådan ordning

är bl. a. ur rättvisesynpunkt att föredraga framför den nuvarande, som

gynnar de större jordägarna framför de mindre.

Från den nämnda huvudregeln böra tydligen göras de undantag utredningen

föreslagit. Dessutom synes det av de skäl länsstyrelsen i Jämtlands

län anfört vara nödvändigt, att lapparna åtminstone tillsvidare bibehållas

vid sin nuvarande rätt att ej behöva lösa jaktkort för att få jaga å renbetesområdena.

Därest obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare framdeles

införes, torde emellertid frågan om lapparnas avgiftsskyldighet få upp
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

tagas till förnyat övervägande. Någon anledning att medgiva avgiftsbefrielse

i vidare män än nu sagts synes mig icke föreligga.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass föranleder

ingen erinran från min sida. Ändringen föranleder vissa formella

jämkningar i 18 och 36 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens åsikt att jaktvårdsavgiften

bör vara densamma för alla, oavsett om de vilja kunna jaga var

som helst i landet eller om de åtnöjas med att få utöva jakt inom ett mera

begränsat område. Det synes mig skäligt att en person, som drar nytta av

jaktvårdsarbetet i flera olika län, bidrar till detta arbete med större belopp

än den, som jagar endast i en viss trakt. Som utredningen framhållit torde

emellertid de nuvarande sockenkorten ej lämpligen kunna bibehållas efter

kommunindelningsreformens genomförande. Enligt min mening böra därför i

fortsättningen endast två slags jaktkort utställas, länskort och rikskort. För

att personer som äro bosatta i närheten av en länsgräns ej skola alltför

mycket betungas genom sockenkortens slopande torde det böra föreskrivas

att länskort skall medföra rätt att jaga även i angränsande län intill visst

avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från innehavarens hemvist.

Jag har övertygat mig om att ett bibehållande av ordningen med olika

typer av jaktkort icke behöver hindra att uppbörden av jaktvårdsavgiftema

sker genom posten.

Vad närmare angår jaktvårdsavgiftens storlek finner jag i likhet med

utredningen önskvärt att en viss ökning av jaktvårdsfondens inkomster

kommer till stånd. Med utgångspunkt härifrån och från de beräkningar utredningen

verkställt synes det mig lämpligt att priset för de nya länskorten

tills vidare bestämmes till 6 kronor. För rikskort torde avgiften böra fastställas

till 50 kronor. Jag vill framhålla att jaktvårdsavgiften i regel torde

vara av föga betydelse i jämförelse med de övriga kostnader som utövandet

av jakt för med sig.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot de grunder jag nu angivit

för jaktvårdsavgiftens bestämmande, torde jag framdeles få förelägga

Kungl. Maj :t förslag till ändringar i jaktstadgan i enlighet med det anförda.

Särskilt om avgiftsskyldigheten utvidgas på sätt jag förut förordat, är

det uppenbarligen angeläget att jaktkort kunna lösas utan större omgång

och besvär. När det nu visat sig möjligt att anlita postverket för avgiflsuppbörden,

anser jag det därför självfallet att denna utväg skall begagnas.

Den utgiftsökning som härigenom uppstår för jaktvårdsf onden kommer

säkerligen mer än väl att uppvägas av besparingar i tid och arbetskraft på

andra håll. De verkställda beräkningarna visa att jaktvårdsfondens kostnader

komma att hålla sig inom rimliga gränser. Dessa beräkningar kunna

dock naturligtvis ej betraktas som exakta. Vad beträffar ersättningen till

postverket torde det, såsom statskontoret framhållit, vara lämpligast att

den får bestämmas av statskontoret och generalpoststyrelsen gemensamt,

varvid principen bör vara att postverket skall erhålla full täckning för

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

31

extra utgifter och merarbete. Det lär icke vara uteslutet att detta kan leda

till något högre ersättning än man förut räknat med. Å andra sidan är jag

liksom statens organisationsnämnd tveksam om behovet av att svenska

jägareförbundet upprättar och tillställer polismyndigheterna förteckningar

över dem som lösa jaktkort. Det är därför möjligt att den kostnad som

beräknats för detta ändamål kommer att bortfalla.

De författningsändringar som erfordras för övergången till det nya uppbördssystemet

kunna i allmänhet genomföras i administrativ väg. På en

punkt kräves emellertid riksdagens medverkan. Enligt 6 § kungörelsen den 3

juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. åligger

det den utfärdande myndigheten att på begäran av den, för vilken jaktkort

eller jaktpass utfärdats, göra anteckning å baksidan av denna handling

om det eller de jaktgevär vederbörande har tillstånd att innehava. I

18 § 1 mom. vapenförordningen — som i första punkten stadgar skyldighet

för den som bär vapen att medföra tillstånds- eller deklarationsbevis •—

föreskrives i andra punkten att beträffande jaktvapen må i stället för dylikt

bevis medföras jaktkort eller jaktpass försett med anteckning enligt

nyssnämnda kungörelse den 3 juni 1938. Jag förutsätter att motsvarande

ordning skall tillämpas i fortsättningen. Visserligen lär det ej vara möjligt

att låta postfunktionär som utfärdar jaktkort samtidigt göra anteckning

på kortet om vapeninnehav, men i stället bör det stadgas rätt för jaktkortsinnehavare

att utan kostnad få dylik anteckning verkställd av polisman. I

anslutning härtill bör den i 18 § vapenförordningen förekommande hänvisningen

till 1938 års kungörelse ersättas med en föreskrift att i stället för

tillstånds- eller deklarationsbevis må medföras jaktkort som av polisman

försetts med anteckning om de jaktvapen vederbörande enligt företedda

tillstånds- eller deklarationsbevis äger inneha.

Vad utredningen föreslagit beträffande ändrade grunder för fördelningen

av jaktvårdsmedlen synes mig välgrundat och bör enligt min uppfattning

genomföras oavsett om postuppbörd kommer till stånd eller ej. Erforderlig

ändring i jaktstadgan torde om riksdagen ej har något att erinra mot

förslaget, i sinom tid få vidtagas av Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller

större inflytande än nu över ledningen av jaktvärdsarbetet. Detta önskemål

synes mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om svenska jägareförbundet

omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under

denna förutsättning bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårdsarbetet

alltjämt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.

Som hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, huruvida

i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även åt annan

organisation.»

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Motionerna.

I motionerna I: 491 och 11: 625 göres gällande, att departementschefens

förslag att länskorten skulle berättiga till jakt också i angränsande län intill

ett avstånd av 50 kilometer från kortinnehavarens hemvist skulle leda till

orimliga resultat. Som exempel anföra motionärerna följande.

»Stövarjakt utövas som bekant i regel av flera jägare i sällskap. Eftersom

jägarens hemvist enligt det föreliggande förslaget blir avgörande för hur

långt han får jaga över länsgränsen, kan en jägare få jaga 50 km in i angränsande

län, en annan 25 km, medan en tredje medlem av samma jaktsällskap

är bosatt på sådant avstånd från länsgränsen, att han icke får överskrida

densamma. Därtill kommer, att vissa län, såsom Blekinge, Hallands

samt Göteborgs och Bohus län, hava så liten areal och sådan form, att jägare

bosatta i angränsande län i åtskilliga fall kunna komma att äga rätt att

utöva jakt i större delen av dessa län endast genom att hava löst jaktkort

för hemvistlänet.>

I detta sammanhang må tillika nämnas att i motionen II: 624 framförts

önskemålet om en allmän översyn av vapenförordningen.

Märkning av vilt och skinn.

Gällande bestämmelser.

I 1938 års jaktstadga har genomförts en långtgående reglering av handeln

med vilt och skinn i syfte att underlätta kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas

efterlevnad.

Enligt det grundläggande stadgandet är det förbjudet att under tid då viss

djurart är fridlyst utbjuda till salu, sälja, köpa, emottaga eller forsla sådant

djur. Detta förbud gäller även delar av djur, djurskinn samt ägg och bon av

fridlysta fåglar.

Vissa generella undantag ha dock gjorts från förbudet. Av dessa undantag

avse några matnyttigt vilt och viltskinn som blivit märkt på visst föreskrivet

sätt.

I fråga om matnyttigt villebråd stadgas sålunda, att handel med samt

emottagande och forslande av sådant villebråd må äga rum, om villebrådet

är försett med fastställt märke, utvisande att det dödats å lovlig tid eller införts

från utrikes ort. Såsom olovligt forslande anses ej heller att i de sex

nordligaste länen under åtta dagar och i övriga delar av riket under fyra

dagar efter fridlysningstidens inträde föra villebrådet till ort, där det kan

förses med märke.

Beträffande skinn göres i jaktstadgan åtskillnad mellan å ena sidan skinn

av djur som äro helt fridlysta här i landet (för närvarande vildren, fjällräv

och bäver) eller som jämlikt jaktlagen skola tillfalla kronan (björn och lo)

och å andra sidan skinn av andra djur, d. v. s. i regel sådana som endast äro

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It.

33

fridlysta viss tid av året eller endast inom viss del av riket. (Delvis fridlysta

äro för närvarande, förutom björn och lo, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur,

mård, ekorre, utter och hare.)

Om skinn av helt fridlysta djur stadgas, att sådant skinn icke må, utan

att det är försett med märke, inom riket beredas eller i annat än färdigt

skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller forslas. Införes sådant

skinn från utlandet, skall det vid införseln förses med införselmärke.

Med märke skall också förses ej blott skinn av sådant djur, som av kronan

ställes till enskildas förfogande eller anträffas som fallvilt, utan även skinn

av djur, som hålles i djurgård eller pälsfarm och dödas av ägaren.

Skinn av delvis fridysta djur äro underkastade samma bestämmelser som

matnyttigt villebråd. Handel med samt emottagande och forslande av sådant

skinn må således ej äga rum inom ort, där fridlysning gäller, med mindre

skinnen äro märkta. Under jakttiden äro skinnen däremot fria.

Överträdelser av de här angivna bestämmelserna äro belagda med straff.

Jaktutredningen.

Utredningen föreslår att ifrågavarande transport- och försäljningsförbud

skall, jämte det därmed förknippade märkningstvånget, helt upphävas.

Departementschefen.

»Det i jaktstadgan föreskrivna transport- och försäljningsförbudet och det

därmed förknippade märkningstvånget ha under den tid som gått sedan

deras tillkomst upprepade gånger blivit föremål för kritik från flera synpunkter.

Allmän enighet synes råda om att de i sin nuvarande utformning

äro orimligt betungande för myndigheter, näringsidkare och enskilda —

eller åtminstone skulle vara det om de verkligen iakttoges. De sakkunniga

remissinstanserna ha med ytterst få undantag anslutit sig till utredningens

åsikt att märkningstvånget beträffande kött och fågelvilt ej längre bör bibehållas.

Vad åter angår märkningen av skinn ha meningarna bland remissinstanserna

varit mera delade. Från intet håll har dock ifrågasatts annat

än att även bestämmelserna om sådan märkning böra upphävas beträffande

åtskilliga djurarter, önskemål om fortsatt märkningstvång ha, frånsett

ett par enstaka undantagsfall, framställts endast i fråga om bäver,

björn, lo, mård, utter och fjällräv. Just beträffande fjällräven äro emellertid

nackdelarna av det nuvarande systemet särskilt framträdande. Såsom

framgått av det förut anförda produceras nu i pälsdjursfarmer omkring

25 000 blå- och viträvsskinn om året, vilka alla måste märkas. Det kan enligt

min mening icke anses rimligt att bibehålla en sådan ordning. Å andra

sidan är det icke möjligt att låta märkningstvånget kvarstå för vild fjällräv

men slopa det för farmade djur. Bestämmelserna skulle då förlora

praktiskt taget allt värde ur kontrollsynpunkt. I fråga om skinn av bäver,

björn, lo, mård och utter föreligga däremot icke några motsvarande svå8

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 9 and. Nr 14.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

righeter, även om det icke bör förbises att märkningen av dylika skinn vållar

importörer och tullpersonal ett icke obetydligt besvär. Denna olägenhet

synes mig dock icke vara större än att den, uppväges av det skydd, som

genom märkningstvånget uppnås mot olaga jakt på nu ifrågavarande djurarter,

vilkas bevarande framstår såsom synnerligen angeläget. För min del

finner jag därför övervägande skäl tala för att märkningsbestämmelser alltjämt

skola finnas för skinn av dessa fem djurarter. För att skyddet skall

bli effektivt bör märkningstvånget gälla även under jakttid. Beträffande

mård och utter innebär detta en större stränghet än för närvarande, men

med hänsyn till de höga priser som mård- och utterskinn betinga, torde

någon befogad invändning mot en dylik skärpning icke kunna framställas.

I övrigt böra enligt min mening jaktstadgans bestämmelser om transportoch

försäljningsförbud samt märkning av villebråd och skinn upphävas.

Därest riksdagen ej framställer någon erinran mot vad jag sålunda anfört,

torde jag vid ett senare tillfälle få förelägga Kungl. Maj :t författningsförslag

i ämnet.»

Älgavgifterna.

Gällande bestämmelser.

Kungörelsen den 17 juni 1943 angående älgavgifter in. m. innehåller bl. a.

följande bestämmelser.

För älg som fälles inom riket skall utgivas en av Kungl. Maj :t bestämd

älgavgift av lägst 15 och högst 50 kronor. I regel har avgiften av Kungl.

Maj:t satts 15 kronor lägre under allmän jakttid än under särskild jakttid.

Älgavgifterna skola sammanföras till fonder. De avgifter som inflyta för

älgar fällda inom de sex nordligaste länen skola bilda älgskadefonden för

norra Sverige. Inom vart och ett av landets övriga län skola avgifterna för

älgar som fällts inom läpet bilda en särskild s. k. länsälgskadefond. Av

de medel som inflyta till länsälgskadefond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd

del, högst 25 procent, redovisas till en för dessa län gemensam regleringsfond.

Älgskadefonden för norra Sverige och regleringsfonden förvaltas

av statskontoret. Länsälgskadefond förvaltas av vederbörande länsstyrelse.

Ur älgskadefond skall utgå bidrag för skada som förorsakats av älg inom

det område från vilket fondens medel härflyta. I den mån fondens medel

räcka till, kan bidrag därjämte utgå till åtgärder för att förebygga älgskada

och för jaktvårdsändamål, i första hand avseende älgstammens vård och

skydd inom området. Förslår länsälgskadefonds medel ej till att ersätta

älgskadorna inom länet, kunna efter Kungl. Maj :ts bestämmande medel

överföras till fonden från regleringsfonden.

Älgavgift skall inom angiven tid erläggas till vederbörande länsstyrelse

eller, i vissa fall, till domänstyrelsen. Avgiften skall vara åtföljd av en på

tro och heder underskriven uppgift å antalet nedlagda älgar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

35

Kungl. Maj :t bestämmer angående bidrag ur älgskadefonden för norra

Sverige samt om bidrag till jaktvårdsändamål ur länsälgskadefond. Beslut

om bidrag i övrigt ur länsälgskadefond meddelas av vederbörande länsstyrelse.

Ersättning för älgskador kan tillerkännas sådan innehavare av mindre

brukningsdel som tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller

avmejad men ej inbärgad gröda och som ej genom att tillgodogöra sig jakträtt

eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Skadan skall vara av väsentlig

beskaffenhet. Dessutom kräves att den icke kunnat förebyggas genom rimliga

åtgärder från den skadelidandes sida. Den vars brukningsdel omfattar

större areal odlad jord än 15 hektar må erhålla bidrag allenast om

särskilda skäl föreligga därtill.

Bidrag ur älgskadefond må även utgå, där skada av älg inträffat å fruktodling

samt skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter

och ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

Vill någon framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond, skall han ofördröjligen

låta två trovärdiga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män

syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara

nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning,

tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller

ordförande i kommunalnämnd. Den bidragssökande har därefter att inom

14 dagar efter det skadan skedde ingiva sin ansökning till landsfiskalen i

orten eller, såvitt angår område i stad, till stadsfiskalen. Vid ansökningen

skall fogas värderingsinstrument och de handlingar i övrigt sökanden

önskar åberopa.

Den som underlåter att fullgöra föreskriven skyldighet att uppgiva antalet

nedlagda älgar eller avgiver oriktig uppgift skall straffas med böter

från och med 15 till och med 300 kronor samt förpliktas att gälda högsta

älgavgift. Också den som dömes till ansvar för olaga eller olovlig jakt, varvid

älg blivit fälld, skall förpliktas att utgiva älgavgift med nämnda belopp.

Inom landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning,

skall länsstyrelsen enligt jaktstadgan utse en älgskadenämnd, bestående

av tre personer. Nämnden har till uppgift att noggrant följa förekomsten

av skadegörelse genom älg, att framlägga förslag till åtgärder för

att förebygga sådan skadegörelse samt att i övrigt tillhandagå länsstyrelsen

med sakkunskap i hithörande frågor. Nämnden skall taga initiativ bl. a.

i fråga om den länsstyrelsen enligt jaktstadgan medgivna rätten att utsträcka

den allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckendagar.

Älgskadenämnder ha tillsatts inom flertalet län i södra och mellersta

Sverige.

•Taktutredningen.

Jaktutredningen har företagit en undersökning angående de praktiska

verkningarna av reglerna om skyldighet att betala älg a vgift

och förslår åtskilliga ändringar i bestämmelserna på området. Enligt dess

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb.

förslag skall älgavgiftens maximum höjas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden

för norra Sverige skall delas upp på särskilda länsfonder och

avsättningen från länsfonderna till regleringsfonden skall begränsas till

högst 10 procent av vad som inflyter till länsfond. Slutligen skall straffet

för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet nedlagda älgar eller för

att felaktig sådan uppgift lämnats höjas till dagsböter.

Vid framläggandet av dessa förslag har utredningen, enligt vad som upplyses

i betänkandet, främst grundat sitt ställningstagande på två särskilda

huvudprinciper.

Den ena är den, att sådana mindre jordbrukare, som ej genom jakt

kunna få kompensation för älgskador, i stället böra erhålla full ersättning

i penningar. Denna grundsats bör enligt utredningen föranleda att älgavgifterna

fastställas så, att inflytande medel kunna beräknas täcka uppkommande

skador.

Den andra huvudprincipen är, att varje län bör självt bära sina älgskador.

Som skäl härför åberopar utredningen att länsstyrelserna ha vidsträckta

möjligheter att reglera avjagningen såväl genom att medgiva s. k.

licensjakt på särskild jakttid som genom att vid behov utsträcka den av

Kungl. Maj :t fastställda allmänna jakttiden med ytterligare högst tio dagar.

Utredningen anför, att, om man i ett län med omfattande älgskador

underlåter att begagna sig av de möjligheter som sålunda föreligga att nedbringa

älgstammen till lämplig storlek, länet icke bör kunna påräkna att

få bidrag till skaderegleringen från andra län.

Förslaget att älgskadefonden för norra Sverige skall uppdelas på länsfonder

är enligt vad utredningen framhåller en direkt konsekvens av principen

att varje län bör självt svara för sina älgskador. Det är också denna

princip som föranlett att avsättningen från länsfond till regleringsfonden

ansetts böra begränsas från högst 25 till högst 10 procent av vad som inflyter

till länsfonden. Utredningen anför att en sträng tillämpning av nyssnämnda

princip rätteligen skulle ha medfört, att regleringsfonden helt borttagits,

men att man av praktiska skäl icke synes kunna helt undvara en

dylik fond eftersom varken älgskadornas omfattning eller avskjutningens

storlek kan med större grad av säkerhet förutses.

Uppdelningen av älgskadefonden för norra Sverige på länsfonder bör

enligt utredningen föranleda att regleringsfonden blir gemensam för samtliga

län. Den behållning som vid uppdelningen må finnas på älgskadefonden

för norra Sverige föreslås skola fördelas på de särskilda länsfonderna

enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t.

Även i fråga om villkoren för erhållande av älgsikadeer

sätt ning föreslår utredningen vissa ändringar. Dessa innebära bl. a.,

att villkoret att sökanden ej må inneha mer än en viss areal odlad jord

skall mildras så, att arealgränsen höjes från 15 till 20 hektar, men att å

andra sidan skall såsom ett nytt villkor uppställas att sökanden ej heller

får inneha mer än 200 hektar annan jord. Båda dessa krav skola dock

alltjämt kunna eftergivas, om särskilda skäl föreligga. Vidare skall er
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

sättning kunna utgå även för skada på annan trädgårdsodling än fruktodling.

Länsstyrelsen skall vara skyldig att innan ersättningsfråga avgöres

inhämta yttrande av älgskadenämnd, och sådan skall därför enligt förslaget

inrättas i alla län utom Gotlands, där älg ej förekommer. Slutligen

skall länsstyrelsen få befogenhet att under vissa förutsättningar upptaga

ansökan om ersättning även om den blivit för sent ingiven till vederbörande

lands- eller stadsfiskal.

Yttrandena.

De ändringar som jaktutredningen föreslagit i bestämmelserna om älgavgifter

ha under remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Inga invändningar ha rests mot de av utredningen anförda

grundläggande principerna. Kritik förekommer blott i ett fåtal remissyttranden

och riktar sig endast mot vissa detaljer. Beträffande denna detaljkritik

skall här endast omnämnas, att Jägarnas riksförbund ifrågasatt om

licensjakt på älg bör få förekomma. Rörande innehållet i övrigt i yttrandena

får utskottet hänvisa till s. 75—77 i propositionen.

Departementschefen.

»De skäl utredningen anfört för att älgavgifternas maximibelopp nu bör

höjas till 100 kronor synas mig övertygande. Jag delar också utredningens

uppfattning att det liksom hittills bör överlämnas åt Kungl. Maj :t att avgöra,

huruvida älgavgift skall utgå med olika belopp under allmän och under

särskild jakttid eller om enhetlig avgift skall tillämpas. Jägarnas riksförbunds

förslag att möjligheten att lämna tillstånd till jakt å särskild

jakttid skall borttagas anser jag mig icke böra biträda.

Även de föreslagna nya reglerna med avseende å fonderingen av älgavgifterna

synas mig lämpliga. Jag tillstyrker också att straffet för försummelse

att lämna föreskriven uppgift om antalet nedlagda älgar bestämmes

till dagsböter.

Vad angår villkoren för erhållande av älgskadeersättning anser jag utredningens

förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad Riksförbundet

landsbygdens folk anfört beträffande jordbruksarrendatorer utan jakträtt

vill jag framhålla, att såväl nuvarande författningstext som utredningens

förslag lämnar länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett brukningsdelens

storlek, om särskilda skäl föreligga. Frågan om ersättning för

skador av annat vilt än älg kan uppenbarligen icke lösas utan närmare utredning

och bör därför ej upptagas i detta sammanhang.

Däremot kan jag icke tillstyrka utredningens förslag att inrättande av

älgskadenämnd skall bli obligatoriskt i alla fastlandslän och att älgskadenämnd

alltid skall höras i ersättningsärenden. Detta skulle lätt leda till

omgång och tidsutdräkt och skulle i flertalet fall vara obehövligt och onyttigt.

Ej heller kan jag biträda det i vissa remissyttranden framställda önskemålet

alt en värderingsman skall utses av vederbörande länsjaktvårdslorening.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Vad utredningen i övrigt anfört i nu förevarande avsnitt i betänkandet

föranleder ingen erinran från min sida.

Därest riksdagen godkänner de grunder för uttagandet av älgavgifter och

ersättandet av älgskador som jag nu angivit, torde jag framdeles få anmäla

förslag till erforderliga författningsändringar.»

Motionen II: 624.

I likhet med Jägarnas riksförbund bär motionen berört frågan om licensjakt

på älg. Motionären anför härom följande.

»Licensjakten på älg bör om möjligt helt förbjudas. De större jordägarna

utnyttja i många fall icke den ordinarie jakttiden för älg utan lita i betydande

grad till licensjakten. Om det är nödvändigt med en nedskjutning

av älgbeståndet i något län, så är det ur olika synpunkter angeläget att

den ordinarie jakttiden för älg förlänges för alla. Denna uppfattning bör

riksdagen giva till känna.»

Utskottet.

Enligt vad som uttalas i propositionen vill denna åstadkomma ändringar

på de punkter, där nu gällande jaktlagstiftning vid tillämpningen medfört

olägenheter. Grunderna för nämnda lagstiftning avses däremot icke bliva

rubbade av de framlagda förslagen.

Vad först gäller de förslag, som röra jakten på öppna havet

och ödeskären, må erinras om att denna intill ikraftträdandet av

1938 års jaktlag var fri för varje svensk medborgare. Genom sistnämnda

lag infördes gällande regel, att ifrågavarande jakt må idkas endast efter

tillstånd utom såvitt angår den jakt som den bofasta kustbefolkningen av

ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Begränsningen föranleddes av att sjöiågelstammens

bestånd hade allvarligt hotats av den tidigare fria jakten på

dessa områden. I samband med att begränsningen beslöts lämnade jordbruksutskottet

vid 1938 års riksdag vissa anvisningar om hur enligt utskottets

mening den nyinförda regeln borde tolkas. En grundläggande princip

borde vara, att rätten till fri jaktutövning skulle avse ren behovsjakt.

Med nämnda förbehåll borde dock sådan rätt tillkomma praktiskt taget alla

som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna och dessutom

den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen.

I propositionen anföres nu att stadgandet om den bofasta befolkningens

jaktutövningsrätt i tillämpningen lämnat utrymme för olika tolkningar.

Härav hade orsakats en betänklig rättsosäkerhet. Den i propositionen föreslagna

ordningen med tillståndstvång vore framför allt betingad av önskemålet

att den enskilde icke skulle behöva sväva i tvivelsmål om huruvida han

ägde jaga eller ej.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr ii.

Att den påtalade rättsosäkerheten -vållar olägenheter ligger i öppen dag.

Utskottet kan därför ej biträda den i motionen II: 624 framställda åsikten,

att någon berättigad anledning till lagändring ej skulle finnas. Den föreslagna

lagändringen skulle givetvis för den enskilde skapa den klarhet beträffande

jakträtten, vilken man velat ernå.

När man 1938 av omsorg om viltvården begränsade jakträtten på förevarande

områden, lämnade man okränkt den bofasta kustbefolkningens av

ålder bestående rätt att jaga. Enligt utskottets uppfattning bör denna kustbefolknings

jakträtt ej heller nu beskäras. Farhågor för att förslaget skulle

leda härtill ha kommit till uttryck bl. a. i motionen II: 605. Utskottet vågar

dock förvänta, att dylika farhågor icke skola besannas. Denna ståndpunkt

grundar utskottet på propositionens uttalanden om de direktiv för tillståndsgivningen,

vilka Kungl. Maj :t ämnar utfärda. Enligt propositionen

skola nämligen direktiven medgiva rätt till jakt icke bara för personer, som

tillhöra den egentliga skärgårds- och kustbefolkningen, utan jämväl för personer,

som, utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning

till skärgårds- eller kustförhållandena, leva under i stort sett samma betingelser

som kustbefolkningen. Även uttalandet i propositionen, att jakträtten

icke längre skall vara avhängig av huruvida jakten kan betecknas

som behovsjakt, tyder på att gränsdragningen kring de tillståndsberättigade

icke skall göras för snäv.

Såsom framgår av propositionen har det i 1938 års jaktlag använda uttrycket

»den bofasta kustbefolkningen» stundom tolkats mycket vidsträckt.

Sålunda anför departementschefen, att under begreppet i fråga i vissa delar

av landet ansetts falla envar som vore bosatt i landskommun eller

stad, vilken till någon del gränsade till havet. Ett av syftemålen med den

föreslagna lagändringen har angivits vara att förbehålla jaktutövningsrätten

åt de befolkningskategorier, för vilka den avsågs vid tillkomsten av 1938

års lagstiftning. I detta hänseende innebär den föreslagna huvudregeln otvivelaktigt,

att vissa befolkningsgrupper, som för närvarande anse sig äga rätt

att bedriva ifrågavarande jakt, avskäras från möjlighet härtill. Som departementschefen

uttalat böra dock de, som icke tillhöra den egentliga kustbefolkningen

eller den befolkningskategori som enligt omnämnda direktiv avses

bliva likställd med denna, icke helt utestängas från här berörda jakt.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t därför äga befogenhet att för vissa områden

förordna, att jakten skall vara fri för varje svensk medborgare. Utskottet

hälsar med största tillfredsställelse denna anordning, som skapar

en för närvarande icke existerande legal möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt

för envar.

På anförda skäl vill utskottet tillstyrka förevarande lagändring. Departementschefens

uttalanden om de åtgärder i administrativ väg som böra

vidtagas i följd av denna föranleda ej erinran från utskottets sida. Utskottet

anser emellertid att, såsom jaktutredningen förordat, jaktlicens bör tillhandahållas

utan stämpelavgift.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

I anslutning till förslaget rörande jakten på öppna havet och ödeskären

har departementschefen yttrat att han, om riksdagen ej har någon erinran

däremot, ämnar föreslå Kungl. Maj :t viss ändring i jaktstadgans administrativa

föreskrifter rörande jakten från maskindrivet fartyg.

För närvarande är sådan jakt förbjuden med undantag av att den bofasta

kustbefolkningen äger att under tiden från och med den 1 oktober till och

med den 10 maj använda maskindrivet fartyg vid jakt efter säl eller sjöfågel

i Bottniska viken och Östersjön. Departementschefen vill nu vad beträffar

jakt på sjöfågel göra förbudet undantagslöst. Orsaken härtill är att

jakten från motorbåtar ökat faran för att sjöfågelstammen utrotas. Däremot

avses sälj akten bliva helt undantagen från förbudet, så att jakt på

säl skall få äga rum från motorbåt även under tid då dylik jakt nu är

förbjuden och även annorstädes än i Bottniska viken och Östersjön.

Utskottet hyser betänksamhet mot den beramade ändringen av nämnda

föreskrifter. Såsom uttalas i motionen II: 605 skulle ett totalförbud mot sjöfågeljakt

från motorbåt medföra att fiskarbefolkningen i stor utsträckning

bleve förhindrad att över huvud taget idka jakt efter sjöfågel. Fiskarbefolkningen

torde nämligen, som motionären anför, i allmänhet icke bedriva sjöfågeljakt

annat än just i samband med motorbåtsfiske. Utskottet anser därför,

att förbudet mot jakt från maskindrivet fartyg icke bör avse jakt som

bedrives i samband med utövande av yrkesmässigt fiske.

Förslaget att jakten å område som tillhör järnväg, spårväg

eller k anal verk skall kunna upplåtas till innehavare av jakträtt

å angränsande mark föranleder ingen erinran från utskottets sida. Som

departementschefen framhållit ankommer det enligt förslaget på trafikanläggningens

ägare att fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplåtelser

skola ske. Upplåtelser som skulle få menliga följder för trafiksäkerheten

torde därför icke behöva befaras.

I propositionen föreslås vissa ändringar i de gällande bestämmelserna om

jaktvårdsområden. Ändringarna gå bl. a. ut på förenklingar i fråga

om möjligheten av att bilda jaktvårdsområde i skärgård och av att förlänga

tiden för jaktvårdsområdes bestånd. Förslagen beröra vidare röstberäkningen

vid omröstning bland delägare i jaktvårdsområde, enskild delägares

befogenhet att upplåta sin jakträtt till annan och jakträttsarrendators

ställning inom jaktvårdsområde. Propositionen vill dessutom införa möjlighet

att överklaga beslut av jaktvårdsområdes bestämmande organ.

Förslagen äro enligt utskottets mening väl avvägda och torde komma att

undanröja de olägenheter, som sammanhänga med tillämpningen av gällande

regler på ifrågavarande rättsområde. Med särskild tillfredsställelse hälsar

utskottet ändringsförslagen beträffande fullfölj dsrätten och röstberäkningen.

I sistnämnda hänseende innebär förslaget att i frågor, som röra jaktvårdsområdet,

varje fastighetsägare skall äga en röst, såvida annorlunda ej bestämts

i de för området gällande grunderna för jaktutövningen och viltvården.

Det kan ifrågasättas huruvida man ej framdeles skulle kunna gå vidare

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

41

på den inslagna vägen i riktning mot större inflytande för de mindre fastighetsägarna.

Exempelvis skulle man kunna för vissa frågor införa tvingande

regler om röstberäkning, som, utom till storleken av den mark, varmed de

röstande ingått i området, taga skälig hänsyn till antalet röstande.

Den i motionen II: 624 påyrkade omarbetningen av bestämmelserna om

jaktvårdsområden i syfte att frigöra rätten till jakt å dessa från äganderätten

till de i områdena ingående fastigheterna finner utskottet icke påkallad.

Motionärens yrkande att riksdagen icke måtte antaga propositionens

förslag om tx-yggad rätt för enskild fastighetsägare inom jaktvårdsområde

att upplåta sin jakträtt åt annan och om rätt att överklaga vissa beslut av

jaktvårdsområdes bestämmande organ är icke klart motiverat. Enligt utskottets

uppfattning äro ifrågavarande förslag direkt ägnade att motverka

maktmissbruk från de större fastighetsägarnas sida. Förslagen torde därigenom

tillmötesgå intressen, vilka motionären själv synes företräda.

I den del propositionen rör bestämmelserna om jaktvårds medlen

föreslås till en början vissa ändringar i själva jaktlagen. Enligt dessa skall

dels förpliktelsen för person som är bosatt åt utrikes ort att lösa jaktpass

upphävas dels ock skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift utsträckas till att

gälla i det närmaste var och en som vill utöva jakt. Utskottet har ingenting

att erinra mot dessa ändringar i jaktlagen. Som departementschefen uttalat

leder den nuvarande begränsningen av skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift

till att de större jordägarna gynnas framför de jordägare, vilka till

följd av sitt ringa markinnehav nödsakas förskaffa sig jakträtt också å angränsande

mark och härför ha att betala jaktvårdsavgift.

De ändringar i jaktstadgan, som departementschefen i detta sammanhang

förebådar, föranleda dock vissa erinringar från utskottet. Enligt utskottets

uppfattning föreligger ej skäl att vid sidan av jaktkort för ett särskilt län

utställa jaktkort, som gälla för hela riket. Med den höjd avgiften för rikskort

skall få enligt propositionen skulle dylika kort få en synnerligen ringa

om ens någon praktisk betydelse. För mindre än vad ett rikskort skulle

kosta skulle åtta länskort kunna lösas. Enbart för de sällsynta fall, då en

och samma person önskar jaga i flera än åtta län under ett och samma år,

torde det föreslagna rikskortet icke böra införas.

Även regeln att länskort skulle berättiga till jakt också i angränsande län

intill visst avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från kortinnehavarens hemvist

synes böra omprövas. Som anföres i motionerna I: 491 och II: 625 skulle

denna regel ibland få mindre tillfredsställande konsekvenser. Utskottet vill

i stället förorda det av motionärerna framställda förslaget att länskort må

innefatta rätt för dess innehavare att jaga även i angränsande län intill ett

avstånd av högst 10 kilometer från länsgränsen.

Däremot bar utskottet ingenting att invända mot de ändringsförslag i

övrigt, vilka i detta sammanhang departementschefen säger sig ämna förelägga

Kungi. Maj :t om riksdagen ej gör erinran mot dem. Förslagen röra

uppbörden av jaktvårdsavgifterna, fördelningen av jaktvårdsmedlen och

♦ Rihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 tunt. Nr 14.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

ledningen av jaktvåi-dsarbetet. Enligt propositionen skall jaktvårdsarbetet

även i fortsättningen ledas av svenska jägareförbundet. Vid tillkomsten av

1938 års jaktlag uttalade jordbruksutskottet, att förbundet borde vidga sin

bas och söka draga till sig de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna.

En kraftig utvidgning av förbundet har otvivelaktigt ägt rum

sedan detta uttalande gjordes. Sålunda har förbundets medlemsantal ökat

från 25 902 medlemmar den 31 december 1938 till 125 121 medlemmar den

30 juni 1950. Enligt utskottets uppfattning är del dock icke tillfredsställande

att två riksorganisationer som svenska jägareförbundet och Jägarnas

riksförbund, vilka båda ha jaktvårdens främjande på sitt program, under

konkurrerande former verka vid sidan av varandra. Om förutsättningar

funnes för samverkan mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av

jaktintresserade kunna beredas inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet.

Säkerligen skulle detta bliva till fromma för jaktvården i landet.

Mot de tilltänkta ändringarna i jaktstadgans bestämmelser om transport-

och för.säljningsförbud samt märkning av villebråd

och .skinn har utskottet ingenting att anmärka.

Utskottet har heller icke något att erinra mot de förslag i propositionen

som avse älgavgifterna. Utskottet vill därför tillstyrka såväl den

förordade höjningen av älgavgifternas maximum som de övriga författningsändringar

i denna del, vilka kräva riksdagens medverkan.

I propositionens återgivande av jaktutredningens förslag på denna punkt

heter det bl. a. att »den behållning som vid uppdelningen av älgskadefonden

för norra Sverige må finnas på denna fond föreslås skola fördelas på

de särskilda länsfonderna enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t»

(s. 73). Utskottet utgår från att nämnda behållning .skall fördelas enbart

på de nyinrättade länsfonder, vilka skola träda i stället för älgskadefonden

för norra Sverige.

Förslagen beträffande älgavgifterna ha grundats å bl. a. den principen,

att varje län självt bör täcka de skador genom älg, som uppstå i länet,

detta med hänsyn till länsstyrelsernas vidsträckta möjligheter att reglera

avjagningen exempelvis genom att medgiva s. k. licensjakt på särskild

jakttid. I motionen II: 624 har uttalats att licensjakt på älg om möjligt

borde helt förbjudas. Av det ovan anförda framgår att denna mening icke

är förenlig med de förslag i propositionen, till vilka utskottet anslutit sig.

I motionen II: 624 har tillika framställts önskemål om en allmän översyn

av vapenförordningen. Denna fråga äger icke sådant samband

med de i propositionen berörda spörsmålen att den bör upptagas till

övervägande i förevarande sammanhang.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition

och alltså avslå motionen 11:624 ävensom motionen II:

605 i vad densamma rör rätten till jakt på öppna havet och

ödeskären; samt

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

B. att motionen 11:605 i övrigt ävensom motionerna I:

491 och II: 625 måtte anses besvarade genom vad utskottet

här ovan anfört i sin motivering.

Stockholm den 15 maj 1951.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck*, Nils A. Larsson, Albert

Hermansson, Eskilsson*, Lindahl, Ivar Persson, Pålsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Åhman, Levin, Jansson i Aspeboda, Larsson i Karlstad och Andersson

i Ryggestad.

’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Nils A. Larsson, Levin och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 39, vilket slutar

med orden »utan stämpelavgift», bort ha följande lydelse:

»Enligt vad som---(lika med utskottet)---framlagda för
slagen.

Före år 1938 var rätten till jakt på öppna havet och ödcs

k är en fri för varje svensk medborgare. Genom 1938 års jaktlag inskränktes

denna frihet att gälla allenast den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningens

av ålder bedrivna jakt efter säl och sjöfågel. Begränsningen

motiverades med behovet av ökat skydd för sjöfågelbeståndet.

I propositionen föreslås nu att ytterligare begränsningar skola göras i

tätten att jaga på dessa områden, så att endast de som erhållit tillstånd av

länsstyrelsen må utöva dylik jakt. De föreslagna inskränkningarna motiveras

dels med behovet av ökat skydd för sjöfågeln och dels med att de

nuvarande bestämmelserna ha skapat oklarhet och rättsosäkerhet.

Vad beträffar det förstnämnda skälet, behovet av bättre skydd för sjöfågelbeståndet,

anser utskottet det vara väl motiverat att åtgärder vidtagas

för detta skydd. Utskottet betvivlar emellertid, att den föreslagna åtgärden,

tillståndstvång för jakt på allmänt vatten, skulle kunna ge önskat

resultat. Inskränkningar i jakttiden och densammas anpassande till sådan

tid att säkerhet finnes för att fågeln är fullt flygfärdig, i möjligaste

mån enhetliga jakttider för olika slag av änder, vadare och annan sjöfågel,

begränsningar av eller förbud mot vårjakten, totalförbud under något

eller några år mot jakt på de arter av sjöfågel, som mest decimerats, fridlysning

under vår och försommar av vissa häckningsområden och ett effektivt

efterhållande av havstrut och kråka på häckningsplatserna äro några av de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr it.

medel som i detta avseende böra övervägas. Men de åtgärder som utskottet sålunda

anser erforderliga böra, om de skola ge något resultat, ej begränsas

till de områden där jakten hittills varit fri för kustbefolkningen. Den största

delen av sjöfågel jakten äger rum på enskilt område, där jakten endast

får utövas av ägaren eller den som disponerar jakträtten därstädes efter

upplåtelse. De i propositionen föreslagna bestämmelserna om inskränkning

av rätten till jakt å allmänt vatten utan att några begränsningar vidtagas

i jakten på enskilt område komma av de stora grupper av kustbefolkningen,

som enligt dessa bestämmelser helt skulle utestängas från varje möjlighet

att idka jakt, att betraktas som riktade enbart mot dem.

Vad beträffar det andra skälet för den i propositionen föreslagna lagändringen,

önskemålet att skapa större klarhet och rättssäkerhet, är det tvivelaktigt

om så kommer att ske genom bifall till propositionen. Att flytta över

bedömandet av vilka som tillhöra de kategorier, som få bedriva jakten på

öppna havet och ödeskären, från domstolarna till länsstyrelserna är ingen

garanti för att man uppnår större klarhet och enhetlighet. Den föreslagna

ordningen kommer otvivelaktigt att medföra en del extra besvär för allmänheten

och en betydande belastning på länsstyrelserna i kustlänen utan att

några nämnvärda resultat uppnås vare sig i form av bättre skydd för sjöfågeln

eller större klarhet i frågan vem som har rätt att utöva denna jakt.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss

ändring böra företagas i det genom förevarande proposition

framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den 3

juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt — måtte, med bifall till

motionerna II: 605 och II: 624 i vad dessa röra rätten till jakt

på öppna havet och ödeskären men med avslag å motionen

II: 624 i övrigt, för sin del antaga nämnda förslag med den

ändringen, att 2 § 3 mom. erhåller följande lydelse:

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses

ävensom på holmar, klippor och skär, som ej höra till vistt

hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt

än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit

därstädes.

2) av herrar Holmbåck, Eskilsson, Ivar Persson, Pålsson, Stjärne, Åhman,

Jansson i Aspeboda och Larsson i Karlstad, vilka beträffande utskottets utlåtande

i vad detta behandlar de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om

jaklvårdsområden ansett, att det icke bort ankomma på utskottet att uttala

sig om framdeles eventuellt erforderliga ändringar i reglerna om röstberäkning

vid omröstning bland delägare i jaktvårdsområde samt att i följd härav

de två sista meningarna i det stycke å s. 40, vilket börjar med orden »Förslagen

äro», bort utgå.

517600. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:327 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 s. 12 i texten