Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948

1951-03-13 · 65 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1951:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni

1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet, m. m., dels ock motioner, som

väckts i anledning av propositionen eller röra i propositionen

behandlad lagstiftning.

Genom en den 22 december 1950 dagtecknad proposition, nr 24, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, dels att 1, 5 och 6 §§ lagen den 17 juni 1948 om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skola införas två

nya paragrafer, betecknade 4 a och 4 b §§, av nedan angivna lydelse.

(Gällande Igdelse.)

1 §•

(Föreslagen Igdelse.)

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp eller byte förvärvas

utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen.

Bestämmande för — —

Erfordras tillstånd — —

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp, byte eller gåva

förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen,

en fastighet,

är delägare.

4 a §.

Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra

hinder mot att förvärva jordbruksfastighet

medelst inrop på exekutiv

auktion.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Nr 2.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Fastighet som förvärvats medelst

sådant inrop skall åter avyttras innan

två år förflutit från det auktionen

vann laga kraft, såvida ej dessförinnan

inroparen erhållit lantbruksnämndens

tillstånd att behålla fastigheten.

Har inropet skett för skyddande

av någon inroparens fordran

eller rättighet, varför fastigheten häftar

på grund av inteckning eller jämlikt

il kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen

på ansökan medgiva skäligt

anstånd med fastighetens avyttrande,

om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkomma.

Avyttras ej fastigheten inom föreskriven

tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offentlig

auktion efter vad nedan i 4 b §

sägs. Anteckning om vad sålunda är

stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den

exekutiva auktionen och skall tillika,

när lagfart sökes, införas i fastighetsboken,

såframt ej sökanden visar att

hans skyldighet att avyttra fastigheten

upphört.

Bestämmelserna i andra stycket

skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av l-iksbanken eller hypoteksförening

eller skyldighet att avyttra

fastigheten är föreskriven i annan

författning.

1 fråga om meddelande av tillstånd

att behålla fastighet skall vad i 3 och

å §§ är stadgat om tillstånd att förvärva

fastighet äga motsvarande tilllåmpning.

h b §.

Förordnande som sägs i 4 a § skall,

där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

3

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ställighet, även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades,

redan avyttrat fastigheten eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med

ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om fastigheten blivit utmätt

för fordran med bästa förmånsrätt i

fastigheten; dock må, även om det i

enlighet härmed bestämda lägsta budet

uppnås, försäljning ej ske, med

mindre den bjudna köpeskillingen

tillika täcker det värde som åsatts

fastigheten av utmätningsmannen.

Fastigheten må säljas, förutom till

bank, hypoteksförening, centralkassa

för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,

allenast till den, som erhållit

lantbruksnämndens tillstånd att förvärva

fastigheten eller enligt 6 § första

eller tredje stycket år befriad från

att söka sådant tillstånd. Avgives vid

auktionen bud, som enligt vad nu

sagts må antagas, skall försäljning

ske, ändå att innehavare av fordran

bestrider det. Vad utsökningslagen

i fråga om fast egendoms försäljning

och köpeskillingens fördelning stadgar

beträffande gäldenären skall i

ärende, som nu avses, lämpas till fastighetens

ägare.

Kommer försäljning ej till stånd

vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen

vann laga kraft hos länsstyrelsen

påkalla förordnande om ny auktion.

Framställes ej sådan begäran inom

föreskriven tid eller avgives ej heller

vid den senare auktionen bud som

må antagas, skall frågan om försäljning

av fastigheten vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion,

som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse.)

5

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden

avslagit ansökan att få förvärva

fastighet, må klagan föras hos

Konungen genom besvär. Klagande

skall inom en månad från den dag

han erhöll del av beslutet till nämnden

inkomma med besvären. Nämnden

bär att snarast möjligt till jordbruksdepartementet

insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande

över besvären, där sådant erfordras.

Utöver vad nu sagts må klagan

ej föras över beslut av nämnden.

Konungen äger---------

(Föreslagen lydelse.)

§•

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden

avslagit ansökan att få förvärva

eller behålla fastighet, må klagan

föras hos Konungen genom besvär.

Klagande skall inom en månad

från den dag han erhöll del av beslutet

till nämnden inkomma med besvären.

Nämnden har att snarast möjligt

till jordbruksdepartementet insända

handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande över besvären, där sådant

erfordras. Utöver vad nu sagts

må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

ionungens prövning.

6 §.

Från sökande-----— sambruksförening befriade.

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren

är fångesmannens make,

avkomling, adoptivbarn eller dess avko

mlin g eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn, ej heller

där jämlikt annan författning Konungens

eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller förvärvet

enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk

vare tillstånd enligt denna lag

ej erforderligt, såframt förvärvaren i

samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det

fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer

visar dels att anledning till

antagande som i 3 § första stycket

sägs ej föreligger dels ock att han har

för avsikt att själv ägna sig åt jord
-

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller där jämlikt annan författning

Konungens eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller

förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få

ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren

fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling,

eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen tilllämpning

endast där fråga år om sådan

avyttring, som sägs i 4 a §.

I fråga om fastighet med jordbruk

vare tillstånd enligt denna lag att förvärva

eller behålla fastigheten ej erforderligt,

såframt förvärvaren på

sätt Konungen bestämmer i samband

med lagfartsansökan, som göres inom

tre månader från det fånget skedde,

eller, vad angår förvärv å auktion

enligt 4 b §, vid auktions tillfället visar

dels att anledning till antagande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

5

(Gällande hjdelse.)

bruket å fastigheten och icke är äga

re av annan fastighet med jordbruk

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

(Föreslagen lydelse.)

- som i 3 § första stycket sägs ej föreligger

dels ock att han har för avsikt

att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke är ägare av annan

fastighet med jordbruk.

2) Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om

kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan ängives.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut

var delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen

i den ordning utsökningslagen

bestämmer, må förköpsrätt ej

utövas.

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut

var delägare i densamma eller försäljningen

sker i den ordning utsökningslagen

bestämmer.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

vill arrendator lösa till sig fastigheten

jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt,

må kronans förköpsrätt ej

utövas, med mindre arrendatorn är

ägare av annan, bärkraftig brukningsdel

eller uppenbarligen besitter fas
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket därå.

6 §.

Beslutar lantbruksnämnden

Vill köparen

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i andra stycket

sägs.

-------i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt

till fast egendom arrendator åtnjuta

förköpsrätt till fastigheten,

åligger det tillika nämnden att inom

tid och vid äventyr som i första stycket

sågs underrätta arrendatorn om

beslutet i den ordning, som angående

delgivning av stämning i tvistemål är

stadgad. Väcker även arrendatorn talan

om förköp, skola målen handläggas

i en rättegång.

— härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i tredje stycket

sägs.

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken.

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken

ävensom, på sätt i 6 § sågs, underrätta

sådan arrendator som där

avses.

14 §.

Har lantbruksnämnden--—--— över beslutet.

Över beslut att förköpsrätt enligt över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan denna lag skall begagnas må klagan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

föras av köparen; dock må beslutet föras av köparen ävensom av arrenej

överklagas, om försäljningen skett dator, som i 6 § sägs.

under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres--------av beslutet.

Utöver vad —----— där avses.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 om

arrendators förköpsrätt1 skola erhålla

2

Förköpsrätt må --------

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för

köpsrätt ej utövas.

Har jordägaren---------

1 Beträffande lydelsen av lagens rubrik se

ändrad lydelse pa satt nedan angives.

§•

densamma.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten såljes

till kronan för ändamål, som avses i

l § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt

äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

för hembudet.

SFS 1917:325.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 §■

Där arrendatorn------- — i fastigheten.

Ej må---------förköp återkallas.

För även kronan talan om förköp,

skola målen handläggas i en rättegång.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft elva i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 294 av herr Eskilsson m. fl.,

nr 295 av herrar Näslund och Spetz,

nr 296 av herrar Tjällgren och Näsgård samt

nr 297 av herr Sundelin m. fl.

ävensom inom andra kammaren

nr 389 av herr Löfroth m. fl.,

nr 390 av fru Torbrink m. fl.,

nr 391 av herr Andersson i Dunker m. fl.,

nr 392 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.,

nr 393 av herr Hseggblom m. fl.,

nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol och Andersson i Björkäng samt

nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.

I motionerna I: 294 och II: 393, vilka äro likalydande, samt i motionerna

1:297 och 11:395, vilka jämväl de ha samma lydelse, har hemställts, aft

riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionen II: 391 hemställes att riksdagen måtte avslå propositionen och

samtidigt anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning om möjligheterna

att införa särskilda straffbestämmelser för köpare, som i uppenbart

syfte att kringgå omförmälda lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (den s. k. jordförvärvslagen) förvärvat dylik fastighet.

I motionerna 1: 296 och II: 394, vilka äro likalydande, hemställes, i första

hand, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta, att

jordbruksfastighet vid tvångsauktion enligt i propositionen föreslagna bestämmelser

skall få säljas, förutom till de i propositionen angivna köparekategorierna,

även till den, som inropat fastigheten för att skydda fordran,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

9

försåvitt han förklarar sig själv ämna bruka den och med intyg visar, att

han har förutsättningar härför, ävensom, i andra hand, att riksdagen med

avslag på propositionen måtte begära utredning och nytt förslag angående

möjligheten att förhindra kringgående av jordförvärvslagens bestämmelser

genom arrangerade exekutiva auktioner och skentransaktioner i form av

gåva.

I motionerna I: 295 och II: 389, vilka äro likalydande, samt i motionerna

II: 390 och 11:392 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att när fråga är

om komplettering av jordbruksfastighet och förvärvet föranleder lantmäteriförrättning,

tillstånd av lantbruksnämnden till förvärvet må ersättas

med ett av förrättnings lantmätaren avgivet intyg, att det ej föreligger sådant

fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagcn och att förvärvet ej heller

skett huvudsakligen för kapitalplacering.

Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition

och motioner till behandling förehaft ytterligare sex motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 217 av herr Andrén m. fl. samt

nr 218 av herr Hermansson, Herbert, och herr Pålsson,

ävensom inom andra kammaren

nr 290 av herrar Lindström och Jacobson i Vilhelmina,

nr 294 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

nr 299 av herr Hjalmarson m. fl. samt

nr 377 av herr Hgeggblom.

I motionen II: 377 har hemställts, att riksdagen för sin del ville besluta att

ur jordförvärvslagen utesluta 4 § ävensom i 6 § bestämmelsen om att förvärvaren

måste visa, att han icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.

I motionerna I: 218 och II: 294, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring i

gällande tillämpningsföreskrifter till jordförvärvslagen att lantbruksnämnd

erhåller rätt att avgöra vilken eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde,

som skola avge sådana intyg, som det för närvarande åligger

landsfiskalerna att avge.

I motionen 11:290 har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t

anhålla, att Kungl. Maj:t låter verkställa en översyn av jordförvärvslagen

och lagen om kronans förköpsrätt i syfte, som närmare angives i motionen,

och snarast inför riksdagen framlägga de förslag, vartill översynen föranleder.

I motionerna 1:217 och 11:299, vilka också äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen för sin del ville besluta om upphävande av lagen om

kronans förköpsrätt från och med den 1 juli 1951.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

över motionerna II: 290 samt 1: 217 och II: 299 ha i den ordning 40 §

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

riksdagsordningen föreskriver yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen.

På begäran av utskottet ha yttranden över samma motioner därjämte

avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund

och Sveriges lanlbruksförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det har under senare tid i åtskilliga fall förekommit, att jordförvärvslagen

kringgåtts genom att säljare och köpare i samförstånd arrangerat en

exekutiv auktion. För att hindra detta missbruk föreslås i propositionen,

att den som inropat en jordbruksfastighet på exekutiv auktion skall vara

skyldig att avyttra fastigheten inom två år, såframt han ej får lantbruksnämndens

tillstånd att behålla den. Har inropet skett för att skydda en inteckning,

skall dock länsstyrelsen kunna bevilja längre anstånd. Om fastigheten

ej avyttras inom föreskriven tid, har länsstyrelsen att, på framställning

av lantbruksnämnden, föranstalta om försäljning av fastigheten på

offentlig auktion i samma ordning som om fastigheten blivit utmätt för

fordran med bästa förmånsrätt. Vid denna tvångsauktion skola i huvudsak

endast sådana spekulanter få ropa som på förhand fått lantbruksnämndens

tillstånd att förvärva fastigheten eller kunna förete s. k. landsfiskalsintyg.

Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning

ej får ske till lägre pris än det värde, som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens

värdering före auktionen. Om så högt pris icke uppnås, skall

ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej

heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten.

I ett särskilt undantagsstadgande har föreskrivits att de nya reglerna om

skyldighet att avyttra inropad fastighet ej skola gälla för banker, hypoteksföreningar

och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa skola också ha fri

inköpsrätt vid tvångsauktion.

Skentransaktioner för att kringgå jordförvärvslagen ha företagits också

i den formen att man låtit överlåtelsen utåt framträda som gåva i stället för

köp. På grund därav föreslås, att även förvärv genom gåva nu skola underkastas

jordförvärvslagens bestämmelser.

Förslagen om ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arrendators

förköpsrätt innebära, att vid intressekollision mellan kronan och

förköpsberättigad arrendator kronans förköpsrätt skall gå före arrendatorns,

om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket därå.

Jordförvärvslagen.

1) Gällande bestämmelser.

I jordförvärvslagen stadgas för närvarande i 1 § att fastighet, som är taxerad

såsom jordbruksfastighet, eller del av eller andel i sådan fastighet ej

må genom köp eller byte förväi-vas utan tillstånd av den lantbruksnämnd

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Inom vars område fastigheten är belägen. Tillstånd skall, enligt 2 g, sökas

inom tre månader från det fånget skedde. Sökes ej tillstånd inom föreskriven

tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara ogillt.

Under 3 § angivas de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.

I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning

finnes till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo

eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring

av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande

av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens

brukande. Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att

sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,

vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig

åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen

förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en

brukningsenhet, må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas, med

mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl för bifall föreligger.

Enligt 4 § kan för förvärvstillstånd i fall, som i 3 § andra stycket avses,

uppställas den förutsättningen, att sökanden genom skriftlig utfästelse förbinder

sig att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande avjordbruket

eller skogsbruket å fastigheten eller att under vass tid nyttja

fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av

densamma. I sådana fall skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas

vad sålunda åligger sökanden samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen

fullgöres samt att, där så erfordras, hemställa hos allmän åklagare att vid

rätten i den ort där fastigheten ligger väcka och utföra talan om vitets

utdömande. Vitet må ej förvandlas till frihetsstraff.

Såsom nämnts avser lagen allenast förvärv genom köp eller byte. Den

är således ej tillämplig å fång genom arv, testamente eller gåva. På grund

av särskilda i lagen upptagna undantagsbestämmelser falla vidare även vissa

köp och byten utanför tillståndstvånget. Sålunda äro kronan, kommuner

och sambruksföreningar befriade från att söka tillstånd. Dessutom må

nämnas att tillstånd ej erfordras för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren

redan är delägare. Ej heller äger lagen tillämpning beträffande

förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är

fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock fångesmannens syskon eller syskons barn eller förvärvaren enligt annan

författning är pliktig all söka Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet eller detta enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. I fråga om fastighet med jordbruk

är därjämte tillståndstvånget enligt lagen såtillvida begränsat, alt till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

stånd ej erfordras, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt som Kungl. Maj:t

äger bestämma visar, dels att anledning till antagande som i 3 § första

stycket sägs ej föreligger dels ock att han har för avsikt alt själv ägna sig

åt jordbruket och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Genom

kungörelse den 17 juni 1948 (nr 330) har Kungl. Maj :t föreskrivit att den

som vilt begagna sig av sistnämnda utväg skall i lagfartsärendet förete såväl

en av honom på heder och samvete avgiven försäkran att han har för

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten samt icke är ägare

av annan fastighet med jordbruk som ock ett av landsfiskalen i orten eller,

om fastigheten är belägen i stad, av ledamot av magistraten, respektive

kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens försäkran om sin

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket förtjänar tilltro samt att anledning

ej föreligger till antagande att något förhållande som omförmäles i 3 g

första stycket i lagen är för handen. Intyg varom nu sagts brukar för korthetens

skull i dagligt tal benämnas landsfiskalsintyg.

2) Framkomna missbruk av möjligheterna till förvärv utan tillstånd. —

Önskemål om förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, har i propositionen

inledningsvis erinrat om att ändamålet med jordförvärvslagen huvudsakligen

vore att förekomma spekulation i jordbruksfastigheter samt förhindra

att dylika fastigheter i mera avsevärd omfattning konime att ägas av personer

utanför kretsen av den jordbruksidkande befolkningen. Enligt departementschefens

uppfattning hade lagen i stort sett visat sig vara väl

ägnad att fylla sitt syfte. Emellertid hade det i viss utsträckning förekommit

att de möjligheter, lagen lämnade till förvärv utan tillstånd, utnyttjas

för att genomföra fastighetsöverlåtelser som enligt grunderna för lagen

ej bort få äga rum.

Departementschefen har härom upplyst:

»Under våren 1949 infordrade lantbruksstyrelsen genom cirkulärskrivelse

till samtliga lantbruksnämnder vissa uppgifter angående nämndernas erfarenheter

från tillämpningen av jordförvärvslagen. Sedan svar å cirkulärskrivelsen

inkommit, överlämnades dessa till jordbruksdepartementet

den 17 juni 1949. Av uppgifterna framgick, att lagens bestämmelser i åtskilliga

fall kringgåtts genom skentransaktioner av olika slag.»

Rörande arten av skentransaktionerna har departementschefen anfört:

»Den utväg som oftast anlitats har varit att arrangera en exekutiv auktion.

Detta har i regel tillgått så, att sedan avtal träffats om försäljning av

en fastighet för visst pris och köpeskillingen erlagts, säljaren utställt och

till köparen överlämnat en eller flera reverser, försedda med inteckningsmedgivande

och lydande å belopp som betydligt överstigit fastighetens värde. Dessa

reverser har köparen låtit inteckna, varpå han efter lagsökning fått de

intecknade ''fordringarna’ fastställda till betalning ur fastigheten samt med

åberopande av lagsökningsutslaget begärt och fått till stånd exekutiv för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

13

säljning. Med utgångspunkt från lantbruksnämndernas uppgifter till lantbruksstyrelsen

torde det kunna antagas att under tiden till årsskiftet 1949/50

dylika exekutiva auktioner på grund av skenfordringar företagits i ett 30-tal

fall. Det synes föreligga en viss tendens till ökad utbredning av förfaringssättet

i fråga.

En annan metod att undandraga sig tillståndstvånget bär varit att låta

ett fastighetsköp formellt framträda som gåva. Till undvikande av gåvoskatt

har därvid stundom förfarits så, att ett gåvobrev först upprättats å en obetydlig

ideell andel i fastigheten samt att ''gåvotagaren'', sedan han på så sätt

blivit delägare i egendomen, förvärvat återstående andel genom köp.»

Departementschefen har vidare uppgivit, att den 13 juli 1949 till departementet

inkom en framställning från lantbruksstyrelsen med förslag till förenkling

av kontrollförfarandet enligt jordförvärvslagen i vissa fall då förvärvet

föranledde lantmäteriförrättning.

Härom har departementschefen anfört:

»I detta hänseende torde jag till en början få erinra, att lantmäteriförrättning

måste företagas så snart förvärvet avser del av fastighet, vare sig det

inköpta området avses skola bilda en självständig fastighet eller skall sammanläggas

med mark som förut tillhör köparen. Dessutom kan i undantagsfall

sådan förrättning erfordras även vid förvärv av hel fastighet, nämligen

när denna skall sammanläggas med en köparen tillhörig brukningsdel som

icke är självständig registerfastighet, t. ex. en sämjelott.

Lantbruksstyrelsen har anfört att i nu avsedda fall jordförvärvslagens

regler ofta föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan

att lantmäteriförrättning begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal

om förvärv och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.

Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen

skulle få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskälsintyg.

Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.

Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning

påkallades, kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen

men alt jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna

lämna medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde

nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar

om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter

så långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden.

Förfarandet måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara

alltför tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkom

mc så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av

två olika myndigheter.

I anslutning till vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen föreslagit att

det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna att handhava den

jordpolitiska kontroll som avses med jordförvärvslagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Styrelsen har sålunda först och främst förordat, att om vid förvärv, som

föranledde lantmäteriförrättning, förutsättningar funnes för erhållande av

dandsfiskalsintyg’, intyget skulle få utfärdas av vederbörande förrättningsman.

En dylik ändring borde enligt styrelsens mening desto hellre kunna

genomföras som förrättningsmannen under sin befattning med ärendet finge

goda tillfällen att bilda sig en uppfattning om sökandens kvalifikationer och

avsikter med förvärvet. Styrelsen har ansett, att i den mån förrättningslantmätaren

erhölle nu åsyftad behörighet, intygsgivningen borde förbehållas

honom ensam. Någon rätt för sökanden att vända sig till landsfiskal borde

alltså ej föreligga i nu åsyftade fall.

Under framhållande av att ordningen med intyg i stället för tillstånd för

närvarande är tillämplig endast när sökanden ej redan äger fastighet med

jordbruk, samt att denna utväg följaktligen i regel icke kan anlitas vid förvärv

för sammanläggning, har lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att ett

nytt intygsförfarande skulle tillskapas för dylika förvärv. När fråga vore

om komplettering av fastighet med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,

borde sålunda enligt styrelsens mening tillstånd av lantbruksnämnden

kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren utfärdat

intyg att det ej förelåge sådant fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagen

och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för kapitalplacering.

Som villkor härför borde emellertid gälla, att lantmäteriförrättning

söktes inom tre månader från fånget. Därest lantmätaren funne sig förhindrad

att utfärda sådant intyg, borde sökanden äga rätt att vända sig till

lantbruksnämnden med begäran om tillstånd. Möjlighet därtill borde, för

att förebygga rättsförluster, stå öppen intill tre månader från det lantmätaren

meddelat sitt beslut i intygsfrågan.

Lantbruksstyrelsen har anfört att inom styrelsen övervägts, huruvida en

dylik förenkling av kontrollen vid förvärv för sammanläggning kunde tänkas

komma att medföra icke önskvärda konsekvenser. Bland annat hade

ifrågasatts, om intyg av lantmätaren borde anses tillräckligt i sådana fall,

då all inägojord till en fastighet avstyckades för att sammanläggas med

annat jordbruk med påföljd att restfastigheten komme att bestå av enbart

skogsmark. Styrelsen hade emellertid funnit, att några olägenheter ej syntes

vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv vore av sådan beskaffenhet,

att anledning till erinran icke förelåge, och olämplig fastighetsbildning komme

att förhindras genom bestämmelserna i jorddelningslagen. Dessutom

vore att märka, att styrelsens nu ifrågavarande förslag endast avsåge förvärv

för komplettering av fastighet med jordbruk. Då fråga vore om utvidgning

av rena skogsfastigheter skulle alltså, liksom hittills, krävas tillstånd

av lantbruksnämnden.

Slutligen har lantbruksstyrelsen anfört, att möjligheten att åberopa intyg

av förrättningsman syntes böra begränsas till sådana fall då förrättningen

skedde i enlighet med lagen om delning av jord å landet. Lagen om fastighetsbildning

i stad innehölle icke några jordpolitiska stadganden, och de

förrättningsmän som handhade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

15

vore ej alltid insalta i jordförvärvslagens bestämmelser. Därtill komme att

behovet av att medtaga även de fall, då förrättning ägde rum enligt fastighetsbildningslagen,

vore mindre framträdande. Styrelsen ville erinra att enligt

särskild lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj:t ägde förordna, att jorddelningslagen

skulle tillämpas jämväl vid avstyckning inom icke planlagt

område av stad.»

Både vad som framkommit rörande förekomsten av skentransaktioner i

syfte att kringgå jordförvärvslagen och lantbruksstyrelsens framställning

om förenkling i vissa fall av kontrollförfarandet enligt sagda lag hade, enligt

vad departementschefen upplyst, föranlett att inom departementet utarbetats

en promemoria med utkast till ändringar i jordförvärvslagen och

tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Över promemorian hade, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorr lands och Västerbottens

län, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, riksbanksfullmäktige

samt styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen

mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksinstitution, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas

riksförbund. Vid remissvaren hade fogats yttranden från lantbruksnämnderna

i Stockholms län och stad samt Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksdirektören

i sistnämnda län, överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län, Mälarprovinsernas hypoteksförening, Östgöta hypoteksförening,

Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen,

Wermlands hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och

Norrlands hypoteksförening. Dessutom hade en skrift med yttrande över

promemorian inkommit från Kooperativa förbundet.

3) Exekutiva förvärv.

I den ovannämnda promemorian anfördes, att åtgärder syntes påkallade

för att stävja missbruket med arrangerade exekutiva auktioner.

Det uttalades därvid, att det syntes vara en lämplig utväg att, efter mönster

av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

in. in. samt 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom, bibehålla regeln, att exekutivt förvärv

vore giltigt utan tillståndsprövning, men stadga skyldighet för förvärvaren

att inom ett år avyttra fastigheten, därest ej lantbruksnämnden medgåve

att han finge behålla den. Fullgjordes ej denna skyldighet, borde det, liksom

enligt 1916 och 1925 års lagar, ankomma på länsstyrelsen att föran
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

stalta om tvångsförsäljning på offentlig auktion. För att avsedd verkan

skulle uppnås borde tillika föreskrivas, att vid dylik tvångsförsäljning fastigheten

ej finge inropas av annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens

tillstånd till förvärvet.

Härutöver anfördes, att sådant förhandstillstånd till inrop sannolikt endast

i undantagsfall lcomme att kunna lämnas åt inteckningshavare. Med

hänsyn därtill vore det i och för sig önskvärt att tvångsförsäljningen ej påverkade

inteckningshavarnas rätt. En dylik regel skulle emellertid komma

att medföra, att skenfordringar alltjämt kunde kvarstå i fastigheten och begagnas

för att framtvinga en ny exekutiv auktion. Det syntes därför vara

ofrånkomligt att låta tvångsförsäljning, som skedde i nu avsedd ordning,

medföra samma rättsverkningar som försäljning enligt utsökningslagen

till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten. Den omständigheten

att inteckningshavare därigenom kunde löpa risk att gå miste om

sin panträtt utan möjlighet att skydda den genom inrop syntes i nu ifrågavarande

fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Faran därför kunde

nämligen till väsentlig del undanröjas genom att Kungl. Maj:t finge befogenhet

att vid behov medgiva anstånd med tvångsförsäljningen så att den

ej behövde ske vid olämplig tidpunkt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslogs i promemorian att

i jordförvärvslagen skulle införas en ny paragraf, upptagande bestämmelser

av nyss angivna innebörd.

Vid lagrådsremissen erinrade departementschefen till en böi''jan om att

redan 1945 års jordförvärvslag från lagens tillämpningsområde undantog

förvärv å exekutiv auktion. Sedan härefter hänvisats till ett uttalande i

propositionen angående 1948 års jordförvärvslag, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen

icke visat sig föranleda sådana missförhållanden som

påkallade ett upphävande av densamma, yttrade departementschefen följande:
»Såsom

framgått av det förut anförda har tillvägagångssättet med arrangerade

exekutiva auktioner nu fått jämförelsevis stor utbredning. Från

vissa trakter finnas exempel på systematiskt utnyttjande av denna möjlighet

att kringgå jordförvärvslagen, och det är icke osannolikt att metoden

så småningom kommer att begagnas i alltmer ökad omfattning. Enligt vad

som upplysts i lantbruksstyrelsens remissyttrande har det förekommit, att

en fastighet utannonserats till salu under tillkännagivande att inteckningar,

som vore lämpliga att läggas till grund för ett exekutivt förfarande, redan

funnes uttagna för att underlätta köp. För min del kan jag därför icke

ansluta mig till den av vissa remissinstanser uttalade uppfattningen, att något

ingripande mot skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar

icke skulle vara påkallat. Såväl för upprätthållandet i praktiken av jordförvärvslagens

effektivitet som med hänsyn till laglydnaden i allmänhet

synes det mig angeläget, att åtgärder vidtagas för att så långt möjligt förhindra

dylika transaktioner.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

17

Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att ingripande

borde ske allenast mot sådana förvärv som genomförts med tillhjälp avillojala

metoder och att sålunda intet hinder borde resas mot köp på exekutiv

auktion i annat fall. Från de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagen

är det emellertid uppenbarligen i princip önskvärt att samtliga

exekutiva förvärv underkastas den jordpolitiska kontroll som avses med

lagen. Undantag från denna kontroll bör medgivas endast i den mån det

betingas av hänsyn till andra intressen eller trygghet mot förvärv i strid

med lagens syften ändock är för handen. Redan det nu sagda innebär tydligen

ett skäl att icke stanna vid någon av de lösningar som i remissyttrandena

anvisats såsom alternativ till promemorieförslaget och som blott avse

de fall då köparen handlat illojalt. Mot dessa lösningar kunna dessutom

riktas även andra invändningar. Från några håll har föreslagits, att begäran

om exekutiv auktion skulle få avslås, därest det genom edgång eller

annorledes konstaterades att sökanden i själva verket endast hade en skenfordran.

Emellertid är det att märka, att i de fall, då en exekutiv auktion

arrangeras, borgenären i allmänhet torde ha lämnat visst vederlag för de

inteckningar, som åberopas till stöd för ansökningen om verkställighet,

nämligen i den formen att åtminstone någon del av köpeskillingen enligt

det grundläggande avtalet mellan parterna betalats kontant. Detta belopp

har han ett berättigat anspråk på att återfå, om avtalet icke kan genomföras,

och det skulle tydligen innebära ett visst avsteg från vanliga rättsgrundsatser,

att förmena honom rätt att för realiserande av detta anspråk

hålla sig till fastigheten. Härutöver må framhållas, att det mången gångsannolikt

skulle bli ytterligt svårt att bevisa att fråga vore om ett försök

att kringgå jordförvärvslagen. Det sist sagda äger tillämpning även beträffande

förslagen att i sådana fall, då misstanke förelåge att ett exekutivt

förvärv genomförts med tillhjälp av illojala metoder, domstolen eller lantbruksnämnden

skulle äga förklara köpet ogiltigt eller förordna om tvångsförsäljning.

En ogiltigförklaring skulle för övrigt kunna ge upphov till

svårlösta frågor rörande återbetalning av belopp som vid köpeskillingsfördelningen

tillfallit inteckningshavare m. in. Förslaget att skentransaktioner

i syfte att kringgå jordförvärvslagen skulle kriminaliseras torde med hänsyn

till svårigheten att åstadkomma en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning

knappast kunna genomföras.

På grund av vad sålunda anförts och då jag bl. a. med hänsyn till det

tungrodda och kostsamma förfarandet ej heller anser mig böra biträda förslaget

att lantbruksnämnd skulle få rätt att lösa till sig fastighet som inropats

på exekutiv auktion, tillstyrker jag alt frågan löses i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som förordats i promemorian.

Även enligt min mening bör sålunda skyldighet stadgas för den som förvärvat

jordbruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion att inom viss

tid åter avyttra fastigheten, såvida han ej erhåller lantbruksnämndens tillstånd

att behålla den. Den omständigheten att en sådan föreskrift måhända

kan vara ägnad att något minska kretsen av spekulanter vid exekutiva

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 and. Nr 2.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

auktioner synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. En sund fastighetskredit

bör ej lämpligen baseras på förhoppningar om högre pris vid

exekutiv auktion än vid frivillig försäljning. I allmänhet torde också belåningen

av jordbruksfastigheter hålla sig inom gränsen för det värde som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. I den mån så ej är förhållandet

synes det från jordbrukspolitisk synpunkt närmast innebära en fördel

att en anpassning till detta värde äger rum.

Jag biträder också ståndpunkten att påföljden av underlåten avyttring

bör vara tvångsförsäljning genom länsstyrelsens försorg med samma verkan

som exekutiv auktion. I övrigt bör däremot promemorieförslaget modifieras

för att bereda tillfredsställande skydd åt lojala inteckningsborgenärer.

I sådant syfte förordar jag till en början att den frist, inom vilken avyttring

skall ske, förlänges till två år. Därest inropet skett till skyddande av

fordran bör, såsom föreslagits i promemorian, ytterligare anstånd med avyttrandet

kunna medgivas. Prövningen av anståndsfrågor synes lämpligen

böra uppdragas åt länsstyrelsen, och som villkor för anstånd torde böra uppställas,

att sannolika skäl visas för att förlust för inroparen eljest skulle

uppkomma. Kraven på bevisning härom böra uppenbarligen i praktiken sättas

jämförelsevis lågt.

Även med dessa jämkningar skulle emellertid den olägenheten kvarstå att

förlustrisken för inteckningshavarna bleve avsevärd i de fall då tvångsförsäljning

måste komma till stånd. I några yttranden har ifrågasatts att till

förebyggande härav inropsrätten vid tvångsförsäljning icke skulle begränsas

i vidare mån än att köparen vid den första exekutiva auktionen uteslötes.

Mot en sådan regel talar emellertid, att den förste köparen tydligen bleve

oförhindrad att låta en bulvan uppträda som inropare i sitt ställe. Visserligen

bleve bulvanen då skyldig att åter avyttra fastigheten inom två år vid

äventyr av ny tvångsförsäljning, men vid denna kunde den ursprunglige

förvärvaren åter ropa i eget namn eller också anlita en annan bulvan o. s. v,

Möjligheter till missbruk skulle följaktligen alltjämt komma att finnas

kvar. I viss anslutning till vad som föreslagits i ett annat yttrande förordar

jag därför i stället att de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses genom

en föreskrift att vid tvångsauktion försäljning icke må ske till lägre pris än

som motsvarar det värde vartill egendomen uppskattats vid värdering enligt

utsökningslagen. Dylik värdering verkställes av utmätningsmannen, som

därvid äger anlita biträde av sakkunniga. Det synes lämpligt att utmätningsmannen

i sådana fall, varom nu är fråga, alltid samråder med lantbruksnämnden.

Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.

Därest något bud som täcker nyssnämnda värde ej avgives vid auktionen,

synes lantbruksnämnden böra äga möjlighet att påkalla ny tvångsförsäljning.

Av hänsyn till ägaren torde dock rätten därtill böra stå öppen allenast

under begränsad tid, förslagsvis två år. Kan tillräckligt högt pris ej heller

uppnås vid den nya auktionen eller begäres ej sådan auktion inom föreskriven

tid, bör frågan om tvångsförsäljning vara förfallen.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att rätt att uppträda som speku
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 19

lant vid tvångsauktion borde tillerkännas ej allenast den som på förhand

fått lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet utan även den som vid auktionen

kunde förete ''landsfiskalsintyg’. Det kan emellertid enligt min mening

knappast anses erforderligt att för de jämförelsevis sällsynta fall, varom

nu är fråga, meddela föreskrifter om ett intygsförfarande. I praktiken

torde det vara förenat med föga mindre besvär att anskaffa intyg än att

göra ansökan om tillstånd hos lantbruksnämnden, och sådan ansökan bör

tydligen regelmässigt bifallas, om förutsättningar för erhållande av intyg

äro för handen. Jag utgår vidare ifrån att ärenden angående förhandstillstånd

till inrop på tvångsauktion komma att av lantbruksnämnderna handläggas

med särskild skyndsamhet.

Däremot anser jag mig böra biträda förslaget att undantag från regeln

om avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning skall göras för

banker och vissa andra kreditinrättningar. Enligt 45 § lagen om bankrörelse

åligger det bankaktiebolag, som till skyddande av fordran inropat fastighet

på exekutiv auktion, att avyttra fastigheten så snart det lämpligen

kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.

Motsvarande bestämmelser finnas för sparbanker i 30 § lagen om sparbanker

och för jordbrukskreditkassor i 36 och 00 §§ förordningen den 5 juni

1942 om jordbrukets kreditkassor. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakttagas

utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Det

torde därför icke vara påkallat att exekutiva förvärv av nyssnämnda kreditinstitutioner

underkastas kontroll även enligt jordförvärvslagen. Ej heller

lär sådan kontroll vara erforderlig beträffande riksbanken eller hypoteksföreningarna.

Jag vill vidare i detta sammanhang erinra om de bestämmelser

angående skyldighet att avyttra fastighet som köpts på exekutiv auktion,

vilka finnas i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att

förvärva fast egendom, övervägande skäl synas mig tala för att i de fall, då

dessa bestämmelser äro tillämpliga, icke samtidigt tillämpa de motsvarande

nya reglerna i jordförvärvslagen. I enlighet med vad sålunda anförts torde

böra föreskrivas att sistnämnda regler ej skola gälla, därest inropet

skett av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att avyttra fastigheten

finnes stadgad i annan författning.

Därest lagstiftningen utformas i överensstämmelse med vad jag nu föreslagit

lär behovet av skydd för lojala inteckningshavare bli tillbörligen tillgodosett.

Någon anledning synes därför icke föreligga att, på sätt några remissinstanser

ifrågasatt, öppna möjlighet för lantbruksnämnderna att lämna

sådana inteckningshavare tillstånd att behålla inropad fastighet utan hinder

av bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen. Föreskrift torde sålunda böra

givas att i fråga om meddelande av dylikt tillstånd skall gälla detsamma som

beträffande tillstånd till förvärv.»

Lagrådet avstyrkte ändringsförslaget beträffande exekutiva förvärv.

Justiticråden Gei jer, Lech och Beckman berörde först behovet av

lagskärpning och funno det därvid vara i viss mån överraskande, om

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

utvecklingen — sedan undantagsbestämmelsen beträffande exekutiva förvärv

ännu så sent som 1948 konstaterats icke ha föranlett missförhållanden

som påkallade att densamma upphävdes — redan nu skulle kunna sägas

på ett så avgörande sätt ha tagit en annan vändning, att en omedelbar lagändring

erfordrades.

Rörande lagförslagets möjligheter att bereda skydd

åt lojala rättsägare anförde nämnda justitieråd:

»En undersökning, i vad mån föresatsen att bereda inteckningsborgenärerna

tillräckligt skydd realiserats i det till lagrådet remitterade förslaget, ger

först och främst vid handen, att promemorians grundsats att vid tvångsförsäljningen

endast den kan göra inrop, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd

till förvärvet, kvarstår i stort sett oförändrad. Endast den uppmjukningen

har skett, att kronan, kommuner och sambruksföreningar icke

skola behöva tillstånd. Däremot har departementschefen avvisat tanken,

att inropsrätten ej skulle begränsas i vidare mån än att den som varit köpare

vid den exekutiva auktionen uteslötes. I detta viktiga avseende företer

förslaget alltså en anmärkningsvärd olikhet med de i andra hänseenden

som förebilder antagna stadgandena i 1916 och 1925 års lagar. Medan enligt

dessa lagar blott en enda person, inroparen på den exekutiva auktionen,

är utesluten ur spekulantkretsen, är denna krets enligt förslaget, på

sätt nyss angivits, ytterst begränsad. Det är tydligen insikten, att detta förhållande

i synnerlig grad utgör en hämsko på den fria konkurrensen, som

föranlett departementschefen att i det nu remitterade förslaget införa nyheten,

att en förutsättning över huvud för att någon försäljning vid tvångsauktion

må komma till stånd skall vara att ett pris uppnås, som motsvarar

det värde vartill fastigheten uppskattats vid värdering enligt utsökningslagen.

Denna bestämmelse innebär väl en förbättring i jämförelse med promemorieförslaget,

enligt vilket ingen garanti gavs för att ej försäljningen

kunde komma att ske till orimligt underpris. En annan fråga är emellertid,

om utmätningsmannens åsatta värde såsom en minimigräns kan anses

utgöra en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. I remissprotokollet synes

det hava tagits för givet, att så är fallet, åtminstone om man får döma

av det kortfattade sätt, på vilket frågan där behandlats. Saken synes dock

ingalunda självklar. Går man tillbaka till utsökningslagens förarbeten,

framstår det som otvivelaktigt, att utmätningsmännens värderingar där

icke antagits innefatta något tillförlitligt uttryck för de verkliga fastighetsvärdena.

I nya lagberedningens motiv återfinnes sålunda följande uttalande:

»Beskrivning och värdering å utmätt fastighet erfordras huvudsakligen

för att dels, då utmätning sker, tjäna utmätningsmannen till grund för

beräknande, huruvida det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp,

så att vidare utmätning ej behöves, dels ock utgöra material för den redogörelse

över fastighetens beskaffenhet, som bör i auktionskungörelsen intagas,

samt giva visshet om den utmätta eller av överexekutor i mät förklarade

och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon egentlig betydelse

i avseende å den blivande försäljningen kan däremot värderingen numera

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

21

icke anses äga, då, såsom utsökningskommittén ock erinrat, taxeringsvärde

finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen

och på grund av densamma bestämma sig för köp».

Vi ha oss icke bekant, att under senare tid några ändrade förhållanden hava

inträffat, ägnade att betaga de sålunda gjorda uttalandena deras giltighet.

Det bör då i förevarande sammanhang beaktas, att själva ändamålet med

den värdering, som är påbjuden i utsökningslagen, är sådant att det manar

utmätningsmannen att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett

lägre värde än ett högre. Att en värdering, företagen från en dylik utgångspunkt,

icke rätt väl lämpar sig för att tjäna det ändamål, varom nu är fråga,

torde ligga i öppen dag, och det synes redan ur denna synpunkt mindre

lämpligt att här omedelbart anknyta till den värdering, som sker enligt

utsökningslagen. Vad man här bör eftersträva är ju en värdering som kan

tillfredsställa rättsägarna på väsentligen samma sätt som expropriationsdomstolens

värdering i ett expropriationsmål. Detta är tydligen, med hänsyn

till de vanskligheter som möta när det gäller att för ett sådant ändamål

bestämma det värde en fastighet skall anses äga, en vida mera krävande

uppgift än den värderingsuppgift som för närvarande åvilar utmätningsmannen.

Dennes kvalifikationer såsom värderingsman kunna ej heller jämställas

med den sakkunskap, som förutsättes vara företrädd i en expropriationsdomstol;

att han äger anlita sakkunniga biträden och i förevarande

fall skulle hänvisas att samråda med lantbruksnämnden, som dock har att

bevaka helt andra intressen än fastighetsägarens och borgenärernas, synes

vara föga ägnat att upphjälpa detta förhållande.

Vi kunna på nu anförda skäl icke finna, att det remitterade förslaget på

ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet om tillbörligt skydd för rättsägarna.

Riskerna för rättsförluster kvarstå, om ock i viss mån mildrade.

Mot hela anordningen synes med fog alltjämt kunna riktas den anmärkningen,

att förslaget med hänsyn till sina konsekvenser i själva verket är ägnat

att leda till eu icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena. Även om —

något som dock ingalunda kan antagas inträffa i varje särskilt fall — denna

reducering skulle stanna vid den värdesänkning, som i remissprotokollet

betecknas som en anpassning till det av jordbrukets avkastningsförmåga betingade

värdet, måste, frånsett de betänkligheter av saklig natur som kunna

anföras mot eu så pass vittutseende omvälvning, med all skärpa framhållas,

att det uppenbarligen bör undvikas att genomföra densamma inom

ramen för en provisorisk förbudslagstiftning och på grundval av en utredning,

som icke direkt inriktats på ett dylikt ömtåligt spörsmål.»

Nämnda tre justilieråd anförde vidare i denna del:

»De föreslagna bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som

inropat fastighet å exekutiv auktion, att åter avyttra fastigheten och om

påföljden av underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet förklaras i förslagets

motiv vara utformade i nära anslutning till motsvarande stadganden

i 1916 och 1925 års lagar. Det är emellertid att märka dels att nämnda lagar

ha en långt mera begränsad räckvidd samt att deras ifrågavarande be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

stämmelser sällan eller aldrig lära ha blivit tillämpade, dels ock att förslaget

på flera viktiga punkter skiljer sig från de åberopade förebilderna.

Den viktigaste olikheten i fråga om regleringen av exekutiva förvärv mellan

förslaget, å ena, samt 1916 och 1925 års lagar, å andra sidan, ligger däri

att, såsom redan framhållits, enligt nämnda lagar blott inroparen på den

exekutiva auktionen är utesluten från att ropa på tvångsauktionen, medan

enligt förslaget, bortsett från kronan, kommuner och sambruksföreningar,

ingen annan får ropa än den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

förvärva fastigheten. Att en så höggradig inskränkning av möjligheterna till

fri konkurrens på tvångsauktionen kan antagas komma att inverka på priset,

har medgivits av departementschefen, som emellertid framhållit, att en

sund fastighetskredit ej lämpligen borde baseras på förhoppningar om högre

pris vid exekutiv auktion än vid frivillig försäljning samt att det från jordbrukspolitik

synpunkt närmast innebure en fördel att en anpassning ägde

rum till det värde som betingades av jordbrukets avkastningsförmåga. Väl

är det riktigt att, om jordbruksfastigheters användning för annat ändamål

än jordbruk effektivt hindras genom en permanent lagstiftning, priserna

på sådana fastigheter kunna antagas tendera att sjunka till vad som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. En dylik nedpressning av priserna

genom en provisorisk lag måste däremot te sig annorlunda. Den måste

bl. a. framstå som ett obehörigt gynnande av dem, som enligt lagen åtnjuta

privilegiet att kunna förvärva fastigheter till nedsatt pris under provisorietiden

och därefter avyttra dem till högre pris. Jordförvärvslagens tryck på

jordbruksfastigheternas priser torde hittills i viss mån ha motverkats av att

de exekutiva försäljningarna lämnats utanför lagens tillämpningsområde.

Borttagandet av denna säkerhetsventil är därför en åtgärd med långt mera

vittgående verkningar än blott täppandet av en lucka i en provisorisk lagstiftning.

»

Jämväl regeringsrådet Quensel berörde de verkningar förslaget skulle

kunna få å fastighetsvärdena och fastighetskrediten. Quensel uttalade därvid

följande:

»Detta problem är ganska invecklat, och här kunna blott några synpunkter

på saken anföras. Det är icke givet att man bör eftersträva att fastighetsprisen

vid exekutiva auktioner hållas uppe i högre nivå än vid frivilliga försäljningar.

Men troligt är att just gällande undantagsbestämmelse om förvärv

å exekutiv auktion motverkat den sänkning av prisen vid frivillig försäljning

och av fastighetsvärdena över huvud taget, som inskränkningarna

i förvärvsrätten äro ägnade att framkalla. Huruvida en nedpressning av nuvarande

värden vore önsklig beror ju på den allmänna prispolitiken och allt

vad därtill hörer. Intresset för fastighetskrediten kommer bl. a. i betraktande

men har väl ej sällan överdrivits. Att den begränsas med hänsyn till

jordens avkastningsförmåga kan vara en fördel, helst som garanti saknas

för att upplånat kapital kommer jordbruket till godo och icke förslösas på

sådant sätt, att belåningsmöjligheternas utnyttjande bringar även jordbrukaren

personligen i en betryckt och beroende ställning. Emellertid må beak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 23

tas att jordförvärvslagens restriktioner beträffande förvärvsrätten kunna

medföra icke blott att osunda spekulationsvärden elimineras utan även att

värdena onaturligt nedbringas. Hur väl man än söker avväga restriktionerna,

kunna de verka så, att jämväl en näringspolitiskt önskvärd och socialt

oskadlig kapitaltillförsel till jordbruket försvåras. Tager man vederbörligen

i beräkning möjligheten att restriktionerna icke bli bestående mer än under

en kortare tid, framstår också tydligt att det icke kan vara lämpligt, att de

i högre grad påverka fastighetsvärdena, så att häftiga, av lagstiftningsåtgärder

beroende kursfall och prisstegringar tätt följa varandra. När det gäller

tvångsrealisation av rättigheter till jord och sålunda vanliga möjligheter

saknas för rättsägarna att välja gynnsam tidpunkt för försäljningen, måste

det vara särskilt betänkligt att genom lagbud begränsa konkurrensen. Bestämmelserna

om exekution i fast egendom vila säkerligen i viss mån på

förutsättningen att den, vilkens rätt står på spel, skall kunna själv inropa

fastigheten och därmed skydda sig mot förlust.»

Quensel anförde vidare:

»I vilken grad den föreslagna metoden att i stället för att hindra själva

förvärvet stadga avyttringsskyldighet för förvärvaren vore ägnad att bättre

skydda rättsägarna vid auktionen än om redan där konkurrensen begränsats,

synes tveksamt. Om försäljning till uppenbart underpris hotar, måste

väl möjligheten att inropa fastigheten vara av värde även för den som ej får

mer än kort tid behålla fastigheten. Men inroparen kan dock icke räkna

med att kunna avyttra fastigheten till högre pris än vad som normalt kan

erhållas vid en sådan begränsad köparkonkurrens, varom här är fråga. Metoden

har förebild i 1916 och 1925 års lagar rörande inskränkningar i utlänningars

och bolags rätt att förvärva jord. Förhållandena äro emellertid

i de fall, som där avses, mycket annorlunda än här. Bl. a. märkes att inskränkningarna

i förvärvsrätten avse en vida mindre krets av rättssubjekt,

att tillståndsprövningen är friare och att, om det ytterst kommer till tvång

för avyttringsskyldighetens fullgörande, detta sker genom en auktion, där

konkurrensen icke är så begränsad, som enligt förslaget skulle bli förhållandet

vid auktion för dylikt ändamål. I stället öppnar förslaget visserligen utsikt

till att avyttringsskyldigheten stannar på papperet på grund av att

myndigheternas försök att utkräva den misslyckas. Men att lita till denna i

och för sig olämpliga följd av systemet blir naturligtvis vanskligt, om man

ej på förhand vet vilket värde som kommer att åsättas såsom lägsta godtagbara

bud vid blivande tvångsrealisation eller ens efter vilka principer dylik

värdering kommer att utföras. Även en dylik tvångsrealisation skulle vara

ett slags exekutiv auktion, vid vilken emellertid det skydd, som enligt förslaget

skulle beredas jordägare, intecknings- och nyttjanderättshavare in. fl.

intressenter, skulle ligga — icke, såsom vid exekutiv auktion i övrigt, i en

obegränsad konkurrens — utan i stället i nyssnämnda på värdering beroende

lägsta bud.

Utmätningsmannens värdering blir sålunda en för systemets innebörd

mycket viktig faktor. Beträffande dylik värdering kan jag hänvisa till vad

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

lagrådets övriga ledamöter anfört. Särskilt må betonas att förslaget i denna

del icke blir klart till sin innebörd, om det ej anges, efter vilka grunder

värderingen skall ske. Vore meningen att för bestående rättigheter till

jorden skapa ett skydd, som någorlunda motsvarar verkningarna i detta

hänseende av gällande bestämmelser om exekutiva förvärvs undantagande

från lagens regler, måste värdet beräknas, som om konkurrensen icke varit

begränsad av jordförvärvslagen. Risken att avyttringsskyldigheten ej kan

utkrävas bleve då så betydlig att systemet måste anses misslyckat. Skulle

åter syftet vara att blott hindra egendomens bortslående till vrakpris, må

man icke tillmäta berörda bestämmelse om ett lägsta bud större betydelse

såsom motvikt mot begränsningarna av konkurrensen.

Det synes icke otroligt att man, inför den föga tilltalande utsikten att en

uppkommen avyttringsskyldighet måste efterges, sökte få fram ett värde,

motsvarande vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på

förhand genom att söka tillstånd anmält sig som spekulanter. Särskilt måste

intresset att få försäljning till stånd träda i förgrunden för lantbruksnämnden,

som har att övervaka avyttringsskyldighetens fullgörande och på vars

framställning auktionsförfarandet inletts. Tages vidare i betraktande att

nämnden såsom organ för rationaliseringsverksamheten kan ha att söka

åstadkomma fastighetens förening med jord tillhörig någon, som erhållit

nämndens tillstånd till förvärvet, eller att söka själv å kronans vägnar inropa

fastigheten, framstår tydligt att — hur opartiskt och samvetsgrant

nämnden än fullgör sina olika åligganden — det icke kan vara lämpligt att

den får utöva något inflytande på värderingen. Så mycket mindre torde det

böra, såsom i förslagets motiv förordats, åläggas utmätningsmannen att

samråda med nämnden vid värderingen. Även därförutan skulle det säkerligen

vara en svår och delikat uppgift för utmätningsmannen att här vederbörligen

bevaka inteckningshavares och andra rättsägares intresse, när det

strede mot intresset att ej avyttringsskyldigheten skulle förfalla, särskilt om

jordägaren kommit till fastigheten genom en arrangerad exekutiv auktion.

Risken för ojämn eller schablonartad praxis vid värderingen bleve betydande.

Om det första försäljningsförsöket misslyckades, skulle möjligen i vissa

fall redan däri ses en anledning att vid nästa försök nedsätta värdet.»

Också justitieråden Gei jer, Lech och Beckman ville fästa uppmärksamheten

på den grannlaga ställning, lantbruksnämnden

skulle erhålla enligt lagförslaget, eftersom nämnden uti detsamma

tilldelades ett mycket stort inflytande på omfattningen av spekulantkretsen

vid tvångsauktion, oaktat bland nämndens uppgifter inginge att själv å det

allmännas vägnar förvärva jordbruksfastigheter.

Inom lagrådet gavs vidare uttryck för den uppfattningen, att e f f e k t i v iteten

av de föreslagna bestämmelserna kunde betvivlas.

Sålunda anförde justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

»Det torde — ehuru förslagets sakliga innehåll på sätt och vis kan sägas

peka i motsatt riktning — böra förutsättas, att meningen icke är att med

förslaget föregripa det övervägande, som förr eller senare måste ske beträf
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

fande frågan om hela denna lagstiftnings framtida bestånd. Den utredning,

som skulle erfordras för ett dylikt övervägande, har icke förebragts i förevarande

ärende. Om man därför bedömer förslaget från den utgångspunkten

att den definitiva slutdagen för lagstiftningens giltighet kan bli den 30 juni

1953, framstår det såsom mindre antagligt, att de nya bestämmelserna om

exekutiva förvärv kunna komma att under den jämförelsevis korta tid som

återstår effektivt fylla sitt syfte. Dessa bestämmelser synas nämligen kunna

träda i kraft tidigast under förra hälften av år 1951, alldenstund det — sedan

det remitterade förslaget kommit lagrådet tillhanda först så sent att det icke

kunnat granskas före den ordinarie propositionstidens utgång — tillkännagivits,

att någon proposition i ämnet icke kommer att föreläggas innevarande

års riksdag. Då enligt förslaget minst två år skola förflyta mellan den

exekutiva auktionen och en därpå följande tvångsauktion, synes det knappast

sannolikt, att något större antal av inroparna på exekutiv auktion kunna

komma att hotas av efterföljande tvångsförsäljning före den 1 juli 1953.

Det kan å andra sidan icke förordas, att någon övergångsbestämmelse meddelas

av innebörd att tvångsauktioner skulle kunna hållas efter den tidpunkt,

då lagen eljest upphört att gälla; det är nämligen upppenbart, att en sådan

anordning skulle framstå såsom meningslös, sedan de grundläggande förbudsreglerna

trätt ur kraft.

Det bör för övrigt framhållas, att effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna

om exekutiva förvärv kan i vissa hänseenden sättas i fråga, även

för den händelse att lagstiftningen i dess helhet skulle förlänas mera varaktig

giltighet. Man torde sålunda nödgas räkna med den möjligheten, att, då

exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkas sitt slut, en ny exekutiv

auktion -—- som mycket väl kan vara arrangerad just i syfte att kringgå lagen

— kommer till stånd och drar med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Det

lärer icke heller kunna uteslutas, att systemet med tvångsauktioner, sådant

det konstruerats i förslaget, kan komma att visa sig långt ifrån alltid leda

fram till försäljning, av den anledningen nämligen att man ej uppnår ett

pris som motsvarar den gjorda värderingen.»

Regeringsrådet Quensel yttrade i samma spörsmål:

»Hela systemet med avyttringsskyldighet i stället för hinder mot förvärvet

lider av betänkliga brister, som i förevarande fall knappast kunna anses uppvägas

av fördelar. I detta hänseende märkes bl. a. följande.

Tvångsåtgärd för utkrävande av en avyttringsskyldighet blir ofta ett svårare

ingrepp än ett på förhand lagt hinder mot förvärvet, och för mången,

som ej haft en tanke på att söka kringgå lagen för att åtkomma en fastighet,

skulle frestelsen att söka komma ifrån avyttringsskyldigheten eller fördröja

dess utkrävande lätteligen bli övermäktig, om det gällde att skydda sig mot

förlust. Tiden, inom vilken avyttringen skall ske, kunde obehörigen uttänjas

genom att exekutiv auktion arrangerades under denna lid, och detta förfarande

kunde upprepas flera gånger, så att ny rcspit erhölles så snart en

förutvarande sådan nalkades sitt slut.

Att, om man vill hindra vissa kategorier att förvärva jord, dock låta dem

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

förvärva och till en tid behålla jorden, är tydligen olämpligt även ur den

synpunkten att de kunna väntas under sin korta besittningstid försumma

jordbruket och så mycket som möjligt utplundra fastigheterna.

Åtminstone det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter — försöken att

komma över fastighet för att på kort tid göra vinst antingen genom att tillgodogöra

sig skog eller andra tillgångar och sedan sälja fastigheten till en

jordbrukare eller ock helt enkelt genom att åter avyttra fastigheten till en

dylik köpare mot högre belopp än inköpspriset — torde icke synnerligen

hämmas genom avyttringsskyldighet i enlighet med förslaget. Det kan t. o. m.

ifrågasättas, huruvida icke dettas genomförande kunde framkalla försök av

dylika spekulanter att arrangera exekutiva auktioner för att åtkomma fastigheter.

Utsikterna att få dem till billigt pris skulle ökas genom att många,

som ej ville riskera avyttringsskyldighet, icke vågade deltaga i konkurrensen.

Om sålunda förslaget, i vad det angår exekutiva auktioner, måste anses

otillfredsställande ur anförda synpunkter, framstår det i denna del så mycket

mindre antagbart i nu förevarande läge, d. v. s. innan ståndpunkt fattats till

frågan om lagens förlängning utöver den korta giltighetstid, som enligt dess

eget innehåll återstår. Förslaget har framlagts så sent, att det ej gärna skulle

kunna genomföras förrän 1951. Den tid av två år, inom vilken en å exekutiv

auktion förvärvad fastighet skulle avyttras, om tillstånd att behålla den

ej kunde utverkas, skulle sålunda näppeligen i något fall gå till ända, innan

lagen upphört att gälla och frågan om skyldigheten därmed förfallit.

Otänkbart vore väl icke att förslaget kompletterades med ett stadgande att

berörda skyldighet, därest auktionen ägt rum under lagens giltighetstid, skall

bestå jämväl efter det lagen i övrigt trätt ur kraft. Men en avyttringsskyldighet,

som icke motsvarades av inskränkning i rätten att förvärva eller

återförvärva fastigheten, vore knappast av större betydelse för sitt ändamål

och skulle framstå såsom föga rimlig. Någon avsevärd förkortning av den

tid, inom vilken avyttringen skulle ske, lärer ej heller kunna göras utan att

syftet med denna respit förfelas. Över huvud taget synes ett system med

årslånga respittider icke lämpligen kunna införas i en lag, som äger kvar

blott så kort giltighetstid som den förevarande.

Då nu, såsom ovan framhållits, varken ifrågasatts eller bör ifrågasättas

att föregripa lösningen av spörsmålet om förlängning av restriktionernas

giltighetstid, skulle skälet till att, innan detta spörsmål avgjorts, införa bestämmelserna

om avyttringsskyldigheten få sökas däri, att man sålunda

kunde skapa möjlighet att, om giltighetstiden förlängdes, ge denna åtgärd

verkan även beträffande fång, som skett dessförinnan. Men om giltighetstiden

icke blir förlängd och därför stadgandena om avyttringsskyldigheten,

på sätt nyss berörts, ej kunde tillämpas beträffande de fång, som de avsåge,

skulle ju dessa stadganden direkt motverka syftet att upprätthålla respekten

för lag och tillfredsställa rättskänslan.»

Beträffande vad som under lagrådsbehandlingen anfördes i fråga om de

särskilda bestämmelserna i lagförslaget i denna del får utskottet hänvisa till

propositionen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I anledning av de här återgivna yttrandena från lagrådets ledamöter anför

departementschefen:

»Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet gåvo erfarenheterna redan

då vid handen, att tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner

fått jämförelsevis stor utbredning. Sedan dess ha ytterligare fall av dylika

auktioner kommit till min kännedom, och intet antyder att någon minskning

av deras antal skulle var att vänta för framtiden.

Med anledning av den kritik som från lagrådets sida riktats mot förslaget

i vad det avser förvärv på exekutiv auktion vill jag framhålla, att det

ända från början varit förutsatt att frågan om behandlingen av dylika förvärv

skulle upptagas till förnyat övervägande, om det visade sig att den fria

inropsrätten föranledde missförhållanden. Statsmakterna ha sålunda redan

intagit den ståndpunkten att något avgörande hinder mot att göra jordförvärvslagen

tillämplig på exekutiva förvärv icke föreligger på den grund att

lagens giltighetstid är begränsad. För övrigt torde farhågorna att förslaget

skulle komma att leda till en allmän sänkning av priserna på jordbruksfastigheter

knappast vara befogade. Prisläget på fastighetsmarknaden torde

icke i någon högre grad påverkas av de försäljningssummor som uppnås vid

exekutiva auktioner. Även vad lagrådet anfört om riskerna för lojala kreditgivare

m. fl. synes mig överdrivet. Redan för närvarande måste ju en inteckningshavare,

som inropar en fastighet på exekutiv auktion och sedermera

vill avyttra den, räkna med att försäljning kan ske endast till någon

som kan godkännas enligt jordförvärvslagen. Praktiskt taget alla sådana

personer skola enligt förslaget kunna uppträda som köpare även vid tvångsförsäljning,

och konkurrensen bör därför i allmänhet kunna bli tillräckligt

stor för att ett skäligt pris skall uppnås. Den särskilda säkerhetsregeln att

försäljning ej må ske till lägre pris än det som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens

värdering torde följaktligen ej behöva tillämpas annat än i

undantagsfall. Värdet av denna regel kan naturligtvis bedömas olika, men

för min del anser jag den vara ägnad att bereda ett så tillfredsställande

skydd som rimligen kan begäras. Jag förutsätter därvid att utmätningsmannen

vid sin uppskattning skall söka fastställa värdet så, att det motsvarar

vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning. Vid remissen till lagrådet

har jag anfört att utmätningsmannen i fall varom nu är fråga alltid

syntes böra samråda med lantbruksnämnden och att föreskrifter om sådant

samråd borde meddelas i administrativ ordning. En av lagrådets ledamöter

har yttrat att det med hänsyn till lantbruksnämndens ställning icke kunde

vara lämpligt att den finge utöva något inflytande på värderingen. Denna

åsikt kan jag icke dela. Lantbruksnämnderna få genom sin verksamhet en

god överblick över fastighetsmarknaden i orten och böra därför kunna lämna

utmätningsmannen en värdefull hjälp. Någon fara för att nämnderna därvid

skulle låta sig påverkas av obehöriga hänsyn torde icke vara för handen.

Såsom sistnämnde ledamot framhållit kan mot det föreslagna systemet

med avyttringsskyldighet invändas, att det icke förhindrar att jordbruksfastigheter

åtminstone under kortare tider kunna komma att ägas av olämp
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

liga personer. Det är också riktigt att avyttringsskyldigheten kan kringgås

genom att före respittidens utgång arrangera en ny exekutiv auktion. Den

omständigheten att förslaget icke fullständigt tillgodoser de jordpolitiska

önskemålen synes mig emellertid icke böra få undanskymma de fördelar

som kunna vinnas med detsamma.

Vad slutligen beträffar invändningen att bestämmelserna om avyttringsskyldighet

måste befaras bli ineffektiva, enär illojala förvärvare kunde räkna

med att jordförvärvslagen skulle ha upphört att gälla innan förordnande

om tvångsförsäljning hunnit meddelas, vill jag — utan att ingå på frågan om

lagens fortsatta bestånd -— som min mening uttala, att redan möjligheten

av att avyttringsskyldigheten kommer att fortvara torde medföra, att skentransaktioner

av det slag som hittills förekommit komma att förlora det

mesta av sin lockelse.

På grund av vad sålunda anförts och då någon från alla synpunkter lämpligare

utväg att komma till rätta med de arrangerade exekutiva auktionerna

icke torde stå att finna, anser jag övervägande skäl tala för att förslaget

i denna del bör genomföras.»

I motionerna I: 294 och II: 393 anföres, såvitt rör förslaget angående exekutiva

förvärv, bl. a.:

»Den företagna modifikationen av det ursprungliga förslaget förbättrar

emellertid endast en grupp risktagares ställning. Den ur social synpunkt

synnerligen betydelsefulla form av jordbrukskredit, som består i att t. ex.

släktingar, grannar och vänner med borgen förstärka inteckningssäkerhet,

kommer om lagförslaget godkännes att i hög grad äventyras. I många fall

skulle detta omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet för sådana som icke

äro tillräckligt välsituerade. Lagen kommer härutinnan att få retroaktiv verkan,

då en försvagning av inteckningssäkerheterna kommer att påverka

även sådana borgensförbindelser som ingåtts före lagens ikraftträdande.»

Vad särskilt gäller den föreslagna säkerhetsbestämmelsen, att köpeskillingen

vid tvångsauktion lägst måste uppgå till belopp som motsvarar det

av utmätningsmannen satta värdet, understryka motionärerna den inom lagrådet

framförda meningen, att utmätningsmannen snarare torde åsätta fastigheten

ett för lågt än ett för högt värde, samt tillägga, att denna förmodan

bestyrktes av en undersökning, motionärerna låtit företaga i fråga om exekutiva

auktioner i Stockholms stad och Stockholms län, avseende åren 1947

—1950.

Ur motiveringen till motionerna 1:297 och II: 395 må till en början återgivas

följande:

»Enligt vår åsikt torde de stränga vanhävdsbestämmelserna, bestämmelserna

om sociala arrenden, vissa bestämmelser i skogslagstiftningen och bestämmelserna

om beskattning av realisationsvinst åstadkomma, att de illojalt

anordnade exekutiva auktionerna även i framtiden komma att hålla sig

inom så snäva gränser, att man icke för att motverka dessa auktioner behöver

ingripa i fråga om bestämmelser, som bilda grundval för fastighets
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 29

krediten, och ställa alla förvärv av jordbruksfastighet på exekutiv auktion

under särregler.»

Angående utmätningsmannens värdering yttras i samma motioner:

»Utmätningsmannen har icke särskild sakkunskap att åsätta ifrågavarande

värde, och icke heller den omständigheten, att han skall samråda med

lantbruksnämnden, ger tillräckliga garantier för att värdet blir bestämt

enligt betryggande grunder. Det kan ytterligare observeras att praktiska

möjligheter att överklaga utmätningsmannens värdering icke torde finnas.

På dessa punkter kunna vi alltså ej finna propositionen tillfredsställande.

Det riktiga hade, enligt vår uppfattning, varit att man i fråga om åsättande

av det värde, under vilket fastigheten icke finge säljas vid exekutiv auktion

enligt 4 b §, hade sökt tillgodogöra sig expropriationsdomstolarnas, särskilt

expropriationsteknikernas, erfarenhet.»

Till utveckling av det i motionen II: 391 framförda yrkandet om utredning

av möjligheterna att införa särskilda straffbestämmelser för den, som i

uppenbart syfte att kringgå jordförvärvslagen förvärvat jordbruksfastighet,

hänvisa motionärerna till nu gällande s. k. bulvanlagar och ifrågasätta, huruvida

icke försök att kringgå jordförvärvslagen skulle kunna stävjas genom

någon motsvarighet till nämnda bulvanlagstiftning.

I motionerna I: 296 och II: 394 yttra motionärerna angående rätten till

inrop vid tvångsauktion:

»Därest den nu framlagda propositionen vinner riksdagens bifall, synes

det oss nödvändigt att § 4 b i förslaget till lag om ändring av jordförvärvslagen

omredigeras i syfte att skapa ett fullgott skydd för alla lojala fordringsägare.

Vid tvångsauktion enligt § 4 a får fastigheten säljas, förutom

till bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,

endast till den, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att förvärva

fastigheten eller är befriad från att söka sådant tillstånd. Enligt vår mening

bör försäljning tillåtas även till sådan enskild person, som inropat fastigheten

på exekutiv auktion för att skydda en fordran och som presterar

försäkran resp. intyg att han själv ämnar bruka fastigheten och äger förutsättningar

härför. Den omständigheten att han tidigare äger jordbruksfastighet

bör alltså ej utgöra hinder för förvärvet. Denna ändring har stor betydelse

för enskilda kreditgivare och borgesmän, vilka ej böra ställas i ett

sämre läge än banker och andra kreditinstitut i fråga om möjligheten att erhålla

täckning för sina fordringar än som kan vara oundgängligen nödvändigt.

»

4) Förvärv genom gåva.

Enligt den förut omtalade departementspromemorian borde också vidtagas

den( skärpningen av jordförvärvslagen, att förvärv genom gåva lades

under tillståndslvång. Som skäl härför anfördes, att viss fara syntes föreligga

för att tillvägagångssättet med överlåtelse i gåvoform kunde komma

att vinna ökad utbredning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen:

»Beträffande frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom

gåva vilt jag framhålla, att därest sådant förvärv finge förbli tillståndsfritt,

regeln om skyldighet att avyttra fastighet som inköpts på exekutiv

auktion tydligen lätt skulle kunna kringgås genom att fastigheten

bortskänktes t. ex. till en nära anhörig. Åtminstone vid avyttring efter exekutiv

auktion måste därför krävas tillstånd även för gåvoförvärv. Därtill

kommer, att illojala överlåtelser i gåvoform kunna befaras bli vanligare än

hittills därest de exekutiva skentransaktionerna förhindras. Göta hovrätt

har anfört, att med hänsyn till gåvoskatten försök att kringgå jordförvärvslagen

genom att låta ett köp framträda som gåva sannolikt icke komrae att

göras på annat sätt än med begagnande av den i promemorian omnämnda

metoden att ett gåvobrev först upprättades å en obetydlig andel i fastigheten

och att gåvotagaren därefter sedan han sålunda blivit delägare i egendomen,

förvärvade återstoden av denna genom köp. Detta förfaringssätt kunde enligt

hovrättens mening enklast förhindras genom en föreskrift, att regeln

om tillståndsfrihet för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan

är delägare, icke skulle gälla om hans delägarskap uppkommit genom gåva.

Emellertid lära även andra vägar än den sålunda berörda kunna utfinnas

för att undgå gåvoskatten. Denna synes därför knappast utgöra ett tillräckligt

korrektiv mot missbruk. För min del finner jag följaktligen starka skäl

tala för att även gåvoförvärven nu inbegripas under tillståndstvånget.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller behöva möta mot en sådan

åtgärd. När fastigheter bortgivas torde det — frånsett illojala transaktioner

av nu åsyftad typ — regelmässigt vara fråga om överlåtelse till anhöriga

eller till stiftelser, och dylika överlåtelser falla på grund av särskilda undantagsstadganden

i allmänhet utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.

Jag vill också framhålla, att testamentsförordnande ej är att anse

såsom gåva och att fång genom testamente således alltjämt kommer att

kunna ske utan tillstånd.»

Lagrådet avstyrkte jämväl ifrågavarande ändringsförslag.

Justitieråden Gei jer, Lech och Beckman anförde:

»Vad angår införande av tillståndstvång för förvärv genom gåva, kan gåvoformen

otvivelaktigt i viss utsträckning utnyttjas till kringgående av jordförvärvslagen

på olika sätt. Införandet av tillståndstvång skulle emellertid

icke vara utan olägenheter. Lojala gåvor kunna förekomma även till andra

än de i 6 § uppräknade anhöriga, och det är ett vida allvarligare ingrepp i

den enskildes rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att

verkställa ett köp eller byte. Det kan därför icke förordas, att ändringen i

förevarande paragraf genomföres. Då förslaget härutinnan synes hava till

stor del föranletts av att ändringen ansetts behövlig med hänsyn till de föreslagna

bestämmelserna om exekutiva förvärv, bör ändringen så mycket

mindre vidtagas om ej dessa bestämmelser komma till stånd.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Skulle likväl även gåvor inbegripas under kontrollen, lärer — med hänsyn

till att andra gåvor icke böra förhindras än sådana, varigenom lagens

regler om köp och byte kringgås eller som ske till fullgörande av en avyttringsskyldighet

enligt den nya 4a § — vara erforderligt att särskilda regler

om tillståndsprövningen meddelas beträffande gåvor.»

Regeringsrådet Quensel androg:

»Vad angår gåva torde den rubbning av gällande principer, som förslagets

genomförande skulle innebära, icke kunna anses i och för sig lämplig och

ej heller försvarlig med hänsyn till behovet att hindra kringgående av lagen,

icke ens om faran för skenavtal här vore åtskilligt större än vad ovan antagits.

Den särställning, jordförvärvslagen tillerkänner gåva i förhållande

till köp och byte, lärer vara välgrundad med hänsyn särskilt till att gåva

ofta står testamentslegat nära och till att den, som hindras förvärva fastighet,

som han eljest fått till skänks, regelmässigt skulle drabbas av en vida

större förlust än den, som endast hindras att göra ett av egen motprestation

betingat förvärv. Gåvotagarens förlust måste beräknas uppgå till gåvans

hela värde. Förklarades gåvan ogiltig, skulle ju detta svårligen kunna för

honom ge upphov åt något anspråk på ersättning av givaren. Att denna vill

och förmår lämna annan gåva i stället, kan man ej heller förutsätta. Det kan

också hända, att givaren dött, innan gåvans ogiltighet blivit konstaterad.

Hans testamente kan vara upprättat med hänsyn till gåvan.

Inskränkning i rätten att genom verklig gåva förvärva fastighet borde åtminstone

icke gå längre än att det kunde inträda skyldighet för gåvotagaren

att inom viss tid avyttra fastigheten till någon som äger förvärva den genom

köp. Men det synes välbetänkt av lagstiftaren att icke heller uppställa

dylik avyttringsskyldighet, som kunde komma i strid mot fullt legitima

syften med gåvan och, på sätt här i andra sammanhang utvecklas, lätt vållar

komplikationer i tillämpningen. Vill man blott hindra skentransaktioner,

borde ju ej heller villkoren för att få behålla gåvan vara desamma som

vid köp och byte, utan frågan om tillstånd till förvärvet borde bero blott på

huruvida en skentransaktion förelåge eller ej. Det kan väl ifrågasättas om

prövningen härav bör tillhöra administrativ myndighet, men denna prövning

är dock av ungefärligen samma slag som den tillståndsprövning, som

nu ankommer på lantbruksnämnden. Ansåges saken kräva ett särskilt processuellt

förfarande, borde ett sådant anordnas, hellre än att de materiellträttsliga

reglerna toge intryck härav. Tillräckliga skäl att nu frångå jordförvärvslagens

princip att gåvor, liksom arv och testamentariska förvärv,

lämnas utanför kontrollen torde dock icke kunna anses ha förebragts.

Däremot synes betänklighet icke möta mot att — om så anses av verkligt

behov påkallat till förekommande av det sätt att kringgå lagen genom skenbar

gåva, som påpekats vid 1948 års lagstiftning och nu åter framhållits i

motiven till förevarande förslag —- man, såsom i ett remissyttrande ifrågasatts,

låter bestämmelsen att köp (byte) undantages från kontrollen, då det

avser andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, gälla blott fall,

då detta delägarskap icke förvärvats genom gåva.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

För den händelse förslaget, i vad det avser förvärv å exekutiv auktion,

komme att genomföras men gåva fortfarande finge stå utanför restriktionerna,

kan ifrågasättas att därvid dock göra det förbehåll, att den, som å

dylik auktion inropat fastighet och hade skyldighet att avyttra den, icke

skulle äga fullgöra denna skyldighet genom att bortskänka fastigheten till

någon, som ej kunde få förvärva den genom köp. Emellertid synes även i

denna situation ogiltigförklaring av gåvan föra onödigt långt och kunna för

hårt drabba gåvotagare, som finge sin ansökan om fångets godkännande avslagen

eller försutte tiden, inom vilken ansökningen skulle ske. Tillräckligt

är att givarens avyttringsskyldighet, utan någon förlängning av tiden för

dess fullgörande, övergår på gåvotagaren.»

Departementschefen anför i propositionen:

»Jämväl vad angår frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom

gåva vidhåller jag den ståndpunkt jag tidigare intagit. De principiella

betänkligheter som från lagrådets sida anförts mot en sådan lagändring

synas mig icke böra erhålla avgörande betydelse. Jag erinrar att 1916 och

1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fastighet m. in.

båda äro tillämpliga även på gåvoförvärv.»

I motionerna I: 294 och II: 393 liksom i motionerna I: 297 och II: 395

samt i motionen II: 391 framföras, i den del propositionen berör förvärv

genom gåva, invändningar vilka i väsentliga avseenden överensstämma med

vad inom lagrådet andragits mot lagförslaget i denna del.

I motionerna I: 296 och II: 394 åberopas i förevarande avseende icke någon

annan motivering till stöd för yrkandet om avslag å propositionen än

att det funnits skäl att avvakta utvecklingen i fråga om missbruk av gåvoöverlåtelser

under tiden till dess statsmakterna ha att taga ställning till

spörsmålet om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

5) Förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.

I den omförmälda departementspromemorian anfördes att ingen befogad

invändning syntes kunna riktas mot förslaget att i sådana fall, då förutsättningar

för erhållande av landsfislcalsintyg vore för handen, intyg skulle

kunna utfärdas av vederbörande förrättningslantmätare. Föreskrift av denna

innebörd borde därför upptagas i kungörelsen angående jordförvärvslagens

tillämpning. Av de .skäl lantbruksstyrelsen anfört borde stadgandet

äga tillämpning endast när förrättningen skedde enligt lagen om delning

av jord å landet. Däremot syntes det icke lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen

ifrågasatt, i dylikt fall godkänna endast lantmätaren som intygsmyndighet.

Med hänsyn till den jämförelsevis korta frist som gällde för sökande

av lagfart borde sakägaren äga vända sig även till landsfiskalen,

respektive magistraten eller kommunalborgmästaren.

Vad åter beträffar förslaget, att intyg av förrättningslantmätaren skulle

få åberopas jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning yttrades i prome
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

morian, att starka betänkligheter mötte mot en sådan anordning. Spörsmålet,

i vad mån utvidgning av jordbruk borde tillåtas, sammanhängde intimt

med de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I samband med förvärv

för sådant ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpligaste

sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i

orten. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det knappast vara tillrådligt

att beträffande kompletteringsköp göra några eftergifter från kravet på

tillstånd av lantbruksnämnden.

Departementschefen uttalade i denna del följande:

»Det är uppenbarligen önskvärt att prövningen av jordförvärv som föranleda

lantmäteriförrättning anordnas på sådant sätt att onödig omgång

undvikes. Å andra sidan måste garantier finnas för att de synpunkter som

ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden bli vederbörligen beaktade.

Från denna synpunkt torde intet vara att erinra mot lantbruksstyrelsens

förslag att, när vid lantmäteriförrättning förutsättningar för erhållande av

''landsfiskalsintyg’ äro för handen, intyg skall kunna utfärdas av vederbörande

lantmätare. Såsom styrelsen framhållit torde lantmätaren vid sin

handläggning av förrättningen regelmässigt erhålla goda tillfällen att bilda

sig en uppfattning om sökandens person och hans avsikter med förvärvet.

Med hänsyn härtill lär det knappast behöva befaras att lantmätarnas bedömning

i allmänhet skulle komma att vila på mindre säkra hållpunkter

än landsfiskalernas. På grund av vad sålunda anförts och då den föreslagna

anordningen tydligen kan medföra icke oväsentlig lättnad för både allmänheten

och myndigheterna synes den böra genomföras. Detta kan ske i administrativ

ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens

tillämpning. Beslutet härom torde emellertid lämpligen böra anstå till

dess riksdagen fattat ståndpunkt till förslaget att tillståndsprövningen skall

kunna ersättas med intygsförfarande jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning.

Beträffande sistnämnda fråga vill jag erinra, att enligt 3 § andra stycket

jordförvärvslagen förvärvstillstånd ej må meddelas sökande som redan

äger jordbruksfastighet, med mindre hans innehav av egendomen kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl föreligger. Med dessa bestämmelser — som hade

motsvarighet redan i 1945 års lag —- åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning.

I propositionen angående sistnämnda lag uttalades, att det icke

vore avsett att genom stadgandena i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets

synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom då storbruk

kunde vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av

otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Då

sedermera proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

framlades för 1947 års riksdag anfördes däri bl. a., att ur flera

synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk måste anses äga vissa företräden framliihang

till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 aed. Nr 2.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

för de mindre jordbruken samt att det därför syntes önskvärt att bondejordbruken

i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning utvecklades till

tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes av riksdagen. I enlighet härmed

torde förvärv som avse utökning av en brukningsdel till tvåfamilj sjordbrukets

storlek i allmänhet icke böra förhindras. Därest utvidgningen går

längre eller nämnda storleksgräns redan överskridits, bör däremot — bortsett

från smärre arronderingsköp — en strängare lämplighetsprövning företagas.

Därvid kunna mången gång uppkomma ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga

remissyttranden har anförts att något hinder ej borde föreligga mot

att prövningen av kompletteringsförvärv, som föranledde lantmäteriförrättning,

anförtroddes åt förrättningslantmätaren. Som skäl härför har åberopats,

att de regler i jorddelningslagen, som lantmätaren hade att iakttaga,

i sak överensstämde med bestämmelserna i jordförvärvslagen. Emellertid

är det att märka, att lagtexten i såväl jorddelningslagen som jordförvärvslagen

i nu ifrågavarande delar är — och måste vara — jämförelsevis

allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor utsträckning beroende på

diskretionära överväganden angående lagstiftningens syfte och målsättningen

för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet synes mig tala för

att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna, som genom sin sammansättning

torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften. Därtill kommer

att det för vinnande av enhetlighet måste anses önskvärt att frågan,

huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges av samma organ

vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej.

Såsom framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband

med förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det

lämpligaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket

i orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke

bör användas för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i

och för sig olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort

intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest

så anses påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt

lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola

ha utsikt att lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som

möjligt. Från denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om

en lantmäteriförrättning för sammanläggning kunde genomföras till slut

utan att frågan om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde

underställas lantbruksnämndens prövning.

På grund av vad sålunda anförts är jag icke beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens

förslag i nu ifrågavarande del.»

Såväl i motionerna 1: 295 och 11:589 som i motionen II: 890 framhålles,

att ett genomförande av en förenklad tillståndsgivning i enlighet med motionärernas

förslag skulle främja den allmänna förenkling av lantmäleriförrättningarna,

vilken statsmakterna vid upprepade tillfällen under de senaste

åren ansett önskvärd. Om dessa tidigare uttalade önskemål anföres

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

35

i motionerna 1: 295 och 11: 389: »Det må först erinras om att riksdagen

under senare år haft anledning syssla med arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet

vid flera tillfällen, senast vid behandlingen av de anmärkningar,

som riksdagens 1948 församlade revisorer framställde i detta avseende. I

sitt yttrande över anmärkningarna rekommenderade lantmäteristyrelsen

vissa förenklingar i den tillkrånglade fastighetsbildningsproceduren. Ett

första led i dessa förenklingar borde vara att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor

koncentrerades helt till jorddelningsmyndigheterna och att

härvid förutsattes att dessa, innan beslut träffades i tveksamma eller särskilt

komplicerade fall, samrådde med de statliga organ, som hade intresse

av dessa frågor. I statsutskottets utlåtande nr 143/1949, som av riksdagen

godkänts, uttalades att vad lantmäteristyrelsen anfört enligt utskottets mening

vore förtjänt av det största beaktande. — Denna princip låg även till

grund för propositionen nr 177/1950 angående ändring i lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. in. I nämnda proposition

uttalade sålunda chefen för justitiedepartementet (s. 63), att en varaktig

förbättring av den komplicerade fastighetsbildningsproceduren icke torde

kunna ernås utan att beslutanderätten i dessa frågor så långt görligt koncentrerades

till fastighetsbildningsmyndigheterna.»

Det heter därefter i sistnämnda båda motioner: »Under sådana förhållanden

synes det knappast lämpligt, att man i den nu föreliggande propositionen

om ändringar i jordförvärvslagen tar avstånd från ett av de båda

närmast ansvariga myndigheterna framfört förslag om förenkling. Riksdagen

har ju givit sin mening till känna att det här gäller ett område,

där förenklingar ansetts önskvärda och nödvändiga. Det har av lantmäteristyrelsen

visats, att förenklingen icke medför några sakliga risker, men

att behandlingen av ett tusental ärenden per år i lantmäteriorganisationen

genom förslaget skulle väsentligt förenklas och förbilligas. Initiativ från

myndigheter att förenkla den statliga verksamheten för att härigenom bereda

befattningshavarna ökad tid för konstruktiva uppgifter böra så långt

möjligt beaktas.»

Också i motionen II: 392 göres gällande att lantbruksstyrelsens förslag om

förenkling av kontrollförfarandet vid kompletteringsförvärv icke torde medföra

någon olägenhet med hänsyn till jordförvärvslagens syften.

I motionen II: 377 anföres att vad som mest gjort, att jordförvärvslagen

verkat hindrande för den fria och frivilliga rationalisering som jordbrukarna

själva kunna bedriva genom sammanköp av egendomar, vore bestämmelsen

i 6 §, att jordbrukare för att utan lantbruksnämnds tillstånd

få köpa jordbruksegendom måste fylla villkoret att icke vara ägare av annan

fastighet med jordbruk.

Till stöd för det i motionerna I: 218 och II: 295 framställda yrkandet åberopas

följande: »Lantbruksnämndernas ledamöter äga god kännedom om

de lokala förhållandena, och genom nämndernas omhud i de olika kom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

inunerna kan nämnden skaffa sig en god överblick över förhållandena på

fastighetsmarknaden. Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida

de intyg, som enligt tillämpningsföreskrifterna för jordförvärvslagen

skola åtfölja anmälningar till inskrivningsdomarna om fastighetsförvärv

av personer, som tillhöra den jordbrukande befolkningen, längre skola behöva

lämnas av landsfiskalerna. Dessa tjänstemän torde i regel icke ha

möjlighet att kunna avgiva ett sådant intyg utan att först närmare undersöka

huruvida den intygssökande uppfyller de fordringar som lagen ställer.

Landsfiskalerna torde icke heller i allmänhet äga några speciella insikter

i jordbruksfrågor. De tvingas därför kanske att först rådgöra med sakkunniga

myndigheter, t. ex. lantbruksnämnderna. Det skulle därför med fog

kunna göras gällande, att lantbruksnämnderna borde övertaga ansvaret för

intygsgivandet. Nämnderna borde kunna tillerkännas rätt att själva bestämma

vilka personer som skulle avge intyg av den art det här är fråga

om. Endast den som av lantbruksnämnden auktoriserats som intygsgivare

skulle erhålla rätt att hos inskrivningsdomaren betyga att den förvärvssökande

uppfyller lagens fordringar. Det är givet att bestämda kvalifikationer

måste krävas av de personer, som erhålla rätt att avge intyg. Det

bör vara personer i tjänstemannaställning eller personer, som genom offentliga

förtroendeuppdrag visat prov på duglighet, omdöme och ansvarskänsla.

»

6) Övriga avseenden, vari föreslagits ändring av jordförvärvslagen.

I motionen II: 290 erinra motionärerna om att departementschefen vid

jordförvärvslagens tillkomst uttalade, att lagen skulle användas allenast för

att motverka i och för sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter. För

att främja jordbrukets yttre rationalisering borde däremot, enligt vad departementschefen

samtidigt yttrade, tillgripas endast de medel, som toge

direkt sikte på detta ändamål, nämligen frivilliga åtgärder, förköpsrätt

och expropriation. Sagda uttalanden från departementschefens sida visade

enligt motionärerna — vilka i samma motion hävdat, att förköpslagstiftningen

icke alltid kunde användas för att gagna den yttre rationaliseringen

av jordbruket — att ej heller jordförvärvslagen syntes kunna utnyttjas såsom

ett medel för rationaliseringssträvandena. Den översyn av jordförvärvslagen

och lagen om kronans förköpsrätt, varom motionärerna hemställt,

borde därför i vad den avsåge jordförvärvslagen beakta den av motionärerna

påtalade bristen i jordförvärvslagen.

Lantbruksstgrelsen framhåller i sitt yttrande över motionen, att vissa

bestämmelser i jordförvärvslagen ägde en sådan avfattning, att rationaliseringssynpunkter

finge spela in vid tillämpningen av bestämmelserna.

Exempel härpå vore den föreskrift i 3 § första stycket, enligt vilken förvärvstillstånd

icke finge meddelas, om sökanden med förvärvet huvudsakligen

åsyftade att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig

skogstillgång som vore behövlig såsom stöd för ortens jordbruk. Ett annat

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

37

exempel mötte i föreskriften i 3 § andra stycket, att ansökan om förvärvstillstånd

i vissa fall icke finge bifallas, med mindre sökandens innehav av

egendomen kunde väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller

näringslivet i orten. Enligt lantbruksstyrelsens mening vore det för sådana

fall, varå de nämnda bestämmelserna vore tillämpliga, ur såväl myndigheternas

som allmänhetens synpunkt en fördel att få använda jordförvärvslagen

i direkt syfte att befrämja jordbrukets yttre rationalisering.

Detsamma gällde en speciell situation, vari jordförvärvslagen finge anses

vara ett lämpligare redskap för rationaliseringssyftet än lagen om kronans

förköpsrätt, nämligen då endast en del av en fastighet behövdes för rationaliseringsändamål

och något bärande skäl för lantbruksnämnden att förvärva

återstoden av fastigheten ej förelåge. I sagda läge ansåge lantbruksstyrelsen

den enklaste och för sakägarna minst kännbara åtgärden vara,

att man vid ansökan om tillstånd att förvärva fastigheten uppställde som

villkor för bifall till ansökningen en utfästelse från sökandens sida att till

annan överlåta den ur rationaliseringssynpunkt behövliga fastighetsdelen.

En utvidgning av jordförvärvslagens funktioner till att främja direkta rationaliseringsändamål

funne lantbruksstyrelsen kunna komma till stånd

redan genom ett klarläggande uttalande av riksdagen. Därest riksdagen

icke ansåge sig böra göra ett dylikt utalande, vore det önskvärt att en utredning

verkställdes i syfte att åstadomma bättre samordning mellan jordförvärvslagen

och lagen om kronans förköpsrätt. En sådan utredning syntes

lämpligen kunna företagas i samband med övervägandena om eventuell

förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

Både Riksförbundets Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

bestrida i sina yttranden, över samma motion, att jordförvärvslagens användning

för genomförandet av jordbrukets yttre rationalisering vore förenlig

med jordförvärvslagens syften.

Småbrukarnas riksförbund framför i sitt yttrande åsikten, att frågan om

jordförvärvslagens användande för rationaliseringsändamål saknade aktualitet,

bl. a. enär lagens giltighet vore tidsbegränsad.

Som motivering till förslaget i motionen 11: 377 om att 4 § jordförvärvslagen

måtte upphävas anför motionären, att de befogenheter, som lagrummet

i fråga tilläde lantbruksnämnd, förefölle obehövliga och onödigt vittgående.

Lagstiftningen om förköpsrätt.

Enligt 1 § lagen om kronans förköpsrätt må, när jordbruksfastighet försäljes,

kronan lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet av bärkraftiga

brukningsdelar. 1 2 § stadgas emellertid, att ifrågavarande förköpsrätt

icke må utövas, om fastigheten säljes till arrcndator, som jämlikt

2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

till densamma, eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Det

lagförslag i ämnet som av Kungl. Maj :t framlades för 1947 års riksdag upptog

icke någon dylik föreskrift utan innebar att kronans förköpsrätt skulle

äga företräde framför den förköpsrätt som kunde tillkomma arrendator.

Riksdagen ansåg emellertid att arrendators förköpsrätt borde gå före

kronans.

Enligt vad departementschefen inledningsvis uppgivit i den del av propositionen,

som berör lagstiftningen om förköpsrätt, uppkom under beredningen

av ärendet rörande ändringar i jordförvärvslagen också fråga om att

jämka förhållandet mellan kronans förköpsrätt och arrendators.

Den omnämnda departementspromemorian behandlade jämväl detta spörsmål.

I promemorian anfördes därvid att regeln om obetingat företräde för

arrendators förköpsrätt i praktiken visat sig kunna medföra vissa olägenheter.

På grund av denna regel kunde det sålunda inträffa att mark, som

lämpligen borde begagnas för förstärkning av ofullständiga jordbruk, icke

kunde av kronan förvärvas för sådant ändamål utan i stället inlöstes av en

arrendator, vilken redan ägde ett tillfredsställande jordbruk eller av annat

skäl ej hade behov av marken för sin försörjning. Det syntes därför önskvärt

att stadgandet i fråga uppmjukades så, att kronans förköpsrätt i undantagsfall

finge gå före arrendators. Som villkor härför syntes lämpligen böra uppställas,

att arrendatorn vore ägare av annat, bärkraftigt jordbruk eller eljest

uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket därå.

Därest en sådan lagändring genomfördes borde, enligt vad som vidare

yttrades i promemorian, förköpsberättigad arrendator få rätt att överklaga

lantbruksnämnds beslut att kronans förköpsrätt skulle begagnas. I anslutning

därtill borde stadgas skyldighet för lantbruksnämnden att underrätta

arrendatorn om sitt beslut. Slutligen borde i lagen om arrendators förköpsrätt

föreskrivas, att sådan förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten inlöstes

enligt lagen om kronans förköpsrätt.

Vid lagrådsremissen uttalade departementschefen åsikten, att vad som i

denna del föreslagits i promemorian innefattade en lämplig avvägning mellan

de intressen, som här stode mot varandra. Departementschefen tillstyrkte

därför, att lagstiftning i enlighet med promemorieförslaget komme till

stånd.

Med särskild anledning av att Småbrukarnas riksförbund under remissbehandlingen

invänt mot att arrendators förköpsrätt skulle få stå tillbaka

för kronans, så snart arrendatorn ägde ett annat, bärkraftigt jordbruk, yttrade

departementschefen, att även i ett fall som det åsyftade läget stundom

kunde vara sådant, att arrendators förköpsrätt borde få vika för behovet att

förstärka ett eller flera ofullständiga jordbruk.

Slutligen framhöll departementschefen, att, om kronans förköpsrätt er
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

hölle det föreslagna företrädet, därav syntes böra följa, att arrendators förköpsrätt

under motsvarande förutsättningar ej heller måtte utövas vid försäljning

av fastighet till kronan för rationaliseringsändamål. I lagen om

arrendators förköpsrätt horde följaktligen upptagas också ett stadgande

av nämnda innebörd.

Lagrådet har till en början anmärkt, att förutsättningarna för att kronans

förköpsrätt skall gå före arrendators liksom förutsättningarna för att arrendators

förköpsrätt vid försäljning till kronan skall vika för rationaliseringsintresset

angivits på ett sätt som icke syntes stämma med grunderna för den

ifrågasatta lagändringen.

Lagrådet har närmare utvecklat denna mening genom att anföra följande:

»Motiven till lagförslaget äro visserligen mycket knapphändiga härutinnan,

men av vad där sägs synes framgå, att man ansett det böra ytterst ankomma

på huruvida arrendatorn har ''behov av marken för sin försörjning’.

Det vore förvisso oriktigt att utgå från att denna fråga måste besvaras nekande,

så snart han äger annan bärkraftig brukningsdel. Att en brukningsdel

är bärkraftig innebär ju ingalunda alltid att ägaren kan skaffa sig sin

bärgning därav. Annan kan t. ex. ha sådan rätt till fastigheten, att avkastningen

för längre tid är helt eller delvis undandragen ägaren, såsom om

fastighéten är högt intecknad eller om den är utarrenderad mot låg arrendesumma

eller om nyttj anderätten enligt testamente tillkommer annan än ägaren.

För frågan om den arrenderade jordens behövlighet för arrendatorns

försörjning är ej heller avgörande, huruvida det är större eller mindre del

av hans utkomst, som hämtas av detta jordbruk. Om han får sin huvudsakliga

utkomst därifrån kan han dock ha tillräckliga inkomster annorledes,

och där det endast är en mindre del av inkomsten, som härflyter från det

arrenderade jordbruket, kan detta tillskott likväl vara väsentligt för att han

skall vinna sin bärgning.»

I fråga om den föreslagna lydelsen av 14 § lagen om kronans förköpsrätt

uttalar lagrådet:

»Enligt motiven till det för 1947 års riksdag framlagda förslaget till lag

om kronans förköpsrätt skall frågan huruvida fastigheten är behövlig för

rationaliseringsändamål, icke höra till domstols prövning utan endast prövas

i administrativ väg. Att lagen har denna innebörd kan ej anses självklart,

särskilt med hänsyn till det sätt, på vilket reglerna för förköpsrättens inträde

avfattats. Den avsedda begränsningen av domstolsprövningens föremål

i nu ifrågavarande hänsenden torde därför böra komma till uttryck i lagtexten,

t. ex. genom att i förevarande paragraf såsom ett sista stycke upptages

ett stadgande av innehåll, att i tvist om förköp domstolen ej må ingå i bedömande

huruvida fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §.

Huruvida förhandenvaron av de förutsättningar, under vilka enligt 2 §

i remitterade förslaget kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, avses

skola prövas av domstol eller meningen är, att också denna prövning

skall ske allenast i administrativ ordning, utsäges ej i lagtexten. Ej heller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

finns något uttalande därom i motiven. Övervägande skäl tala för det förra

alternativet. Om förslaget innebär att arrendatorerna utom i de särskilt

angivna undantagsfallen skola vara helt och fullt bibehållna vid den förköpsrätt,

som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning, torde näppeligen

kunna ifrågakomma att vid konkurrens mellan dem och kronan

låta de organ, som handha utövandet av kronans förköpsrätt, själva avgöra,

om dylikt undantagsfall föreligger. Vidare må framhållas, att här

icke, såsom när det gäller fastighets behövlighet för rationaliseringsändamål,

kan bli fråga om avvägningsspörsmål, som svårligen kunna lösas av

andra än de organ, som ha att besluta om rationaliseringsverksamheten.

Det gäller att konstatera huruvida vissa förhållanden av faktisk natur föreligga

eller ej. Dessa förhållanden äro av den art, att liknande frågor

kunna möta vid prövning huruvida den sociala arrendelagstiftningen är

tillämplig. Prövningen kan därför jämställas med den på domstol ankommande

bedömningen huruvida hinder för utövande av förköpsrätt möter

med hänsyn till köparens person eller fångets beskaffenhet. I själva verket

äro skälen för att förevarande frågor böra prövas av domstol så starka, att

annat knappast synes kunna ifrågasättas. Om i lagen, såsom ovan förordats,

intages en bestämmelse, som från domstols bedömande uttryckligen

undantager viss annan fråga, lärer av denna föreskrift med tillräcklig tydlighet

komma att framgå, att nu förevarande prövning icke skall vara undandragen

domstolarna.»

I propositionen anför departementschefen:

»Den omständigheten, att arrendatorn vore ägare till en annan, bärkraftig

brukningsdel eller att han finge sin huvudsakliga utkomst på annat sätt

än från jordbruket på den arrenderade fastigheten, hindrade enligt lagrådet

icke att han hade behov av sistnämnda fastighet för sin försörjning och därför

borde, framför kronan, äga rätt att lösa till sig den. Vad lagrådet i denna

del yttrat har dock icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring i den

föreslagna lagtexten. Jag förutsätter att lantbruksnämnderna vid tillämpningen

skola taga tillbörlig hänsyn till arrendatorernas berättigade intressen.»

I anledning av vad lagrådet uttalat i fråga om den föreslagna lydelsen

av 14 § lagen om kronans förköpsrätt anför departementschefen:

»För min del anser jag det uppenbart att det skall tillhöra domstolarnas

befogenhet att pröva, huruvida laga förutsättningar för att kronans förköpsrätt

skall äga företräde framför arrendators föreligga i det särskilda

fallet. Från denna synpunkt synes det mig därför icke påkallat att något

särskilt stadgande meddelas angående gränsdragningen mellan domstolarnas

och de administrativa myndigheternas kompetens i förköpsärenden. Det

torde ej heller av andra skäl vara behövligt att införa en uttrycklig bestämmelse

om att domstol ej äger ingå på frågan, huruvida vederbörande fastighet

är behövlig för rationaliseringsändamål. Denna grundsats lär nämligen

kunna anses vara allmänt erkänd. Lagrådets hemställan på förevarande

punkt har därför ej föranlett någon ändring av förslaget.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Till stöd för yrkandena i motionerna I: 294 och II: 393, att propositionen

måtte avslås också i vad den föreslår ändringar i lagstiftningen om förköpsrätt,

hänvisa motionärerna till motionerna I: 217 och II: 299, vari som

nämnts hemställes om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

1 motionerna I: 297 och IT. 395 samt i motionen IT 391 anföres att de i

propositionen föreslagna ändringarna i förköpslagstiftningen skulle ha

mindre lämpliga konsekvenser.

Motionerna I: 296 och IT 394, vars andrahandsyrkanden om avslag å

propositionen få uppfattas gälla också lagändringarna i förköpslagstiftningen,

beröra i sin motivering icke nämnda lagstiftning.

Motionen IT 290, varur redan återgivits den motivering motionärerna

åberopa för sin framställning om översyn av jordförvärvslagen, påtalar beträffande

lagen om kronans förköpsrätt, att lagens utformning icke tillåtit

användande av nämnda förköpsrätt i vissa fall, där detta varit önskvärt.

Motionärerna anföra härom:

»I 1 § lagen om kronans förköpsrätt angives lagens syfte vara att underlätta

bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. (Jfr ordalydelsen i § 109 exproporiationslagen,

som avser exproporiation av mark för stärkande av

ofullständiga jordbruk). Denna förköpslagens ordalydelse synes ha påverkat

normerna för förköpsrättens användande i så måtto att förköp icke

torde kunna ske för exempelvis en successiv förstärkning av ett ofullständigt

jordbruk eller för att åstadkomma en påtaglig förbättring av ett för

litet stödjordbruk.»

I motionen göres vidare gällande, att oklarhet råder om hur bestämmelserna

i 7 § lagen om kronans förköpsrätt skola tolkas:

»Det torde icke ha varit lagstiftarnas mening att varje köpebrev eller avskrift

av köpebrev, som lantbruksnämnderna mottaga t. ex. från sökande

av lånegaranti eller förvärvstillstånd, också är att betrakta som en anmälan

av fånget. I förköpsmål har emellertid ingivande av avskrift av köpehandling

i jordförvärvsärende betraktats som anmälan enligt 7 § förköpslagen.

Om denna tolkning bleve allmän, skulle lantbruksnämnderna normalt icke

äga tillfredsställande möjligheter att handlägga alla förköpsärenden.»

Motionärerna hemställa, att den av dem begärda översynen av lagen om

kronans förköpsrätt måtte föranleda, att de åberopade olämpliga konsekvenserna

av ifrågavarande lags nuvarande utformning undanröjdes.

I sitt yttrande över denna del av motionen anför lantbruksstyrelsen, att

enligt dess uppfattning ordalagen i 1 § lagen om kronans förköpsrätt icke

torde lägga hinder i vägen för att lagen skulle kunna användas också för att

åstadkomma en successiv förbättring av ett ofullständigt jordbruk. Vad

gäller lagens 7 § vitsordar lantbruksstyrelsen, att lagrummet i visst rättsavgörande

tillämpats på det sätt, motionärerna påtalat, men upplyser samtidigt,

att i ett annat rättsfall domstolen icke ansett ingivandet av avskrift av

köpehandling i avsedda sammanhang utgöra anmälan enligt 7 §. Lantbruksstyi

elsen har i samband härmed berört viss processuell fråga, som har avseende

å lantbruksnämndens talan mot dom i förköpsmål.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar beträffande 1 § ifrågavarande

lag, att angelägenheten av att använda lagen för en successiv förbättring av

ofullständiga jordbruk borde överlåtas å vederbörande myndigheters bedömande

från fall till fall. I fråga om tolkningen av 7 § syntes det förbundet

riktigt, att lantbruksnämnden, så snart köpehandling inlämnas till nämnden

för någon dess handläggning, beslutar huruvida kronans förköpsrätt skall

utövas.

Enligt den mening, Småbrukarnas riksförbund hävdar, bör lagen om kronans

förköpsrätt, därest den tolkades så snävt, att den ej skulle kunna användas

för en successiv förstärkning av ett ofullständigt jordbruk eller för

en påtaglig förbättring av ett för litet stödjordbruk, förtydligas att gälla

främjandet också av dylika rationaliseringsåtgärder.

Sveriges lantbruks förbund anser i likhet med lantbruksstyrelsen, att ordalagen

i 1 § omförmälda lag icke kunde åberopas som stöd för den av motionärerna

påtalade lagtillämpningen. Lagens syfte angåves sålunda ej vara det

omedelbara bildandet av bärkraftiga brukningsdelar utan att underlätta bildandet

av sådana. Beträffande 7 § samma lag ger förbundet uttryck för samma

mening som Riksförbundet Landsbygdens folk.

I motionerna I: 217 och II: 299 uppehålla sig motionärerna bl. a. vid den

arbetsbelastning och de kostnader, förköpsärendena medfört för lantbruksnämnderna,

och jämföra härmed de resultat, ifrågavarande verksamhet lett

till för jordbrukets rationalisering. Motionärerna åberopa härvid vissa uppgifter,

vilka återfinnas i en av förutvarande t. f. chefen för lantbruksstyrelsens

planläggningsbyrå S. O. Berg uti Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbunds

organ, årgång 1950, nr 10, lämnad redogörelse för lantbruksnämndernas

verksamhet.

Till det i motionärernas tycke magra resultatet av lantbruksnämndernas

arbete med förköpsärendena foga motionärerna följande kommentarer:

»Förklaringen ligger i att småbrukens förekomst — där de inte skapats

genom en missriktad statlig egnahemsverksamhet — i regel beror av att

de naturliga betingelserna inte möjliggjort bildandet av annat än småbruk.

Där betingelser funnits för skapande av större brukningsenheter ha de i

betydande grad undan för undan tillvaratagits genom jordbrukarnas egna

rationaliseringsåtgärder genom nyodling och sammanslagningar. Den utredning,

som föregick 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken,

konstaterade visserligen med jordbruksstatistikens hjälp, att fortsatt rationalisering

genom arealökning vore önskvärd för ett stort antal småbruk,

men lämnade ingen uppgift om för hur många småbruk de naturliga betingelserna

voro sådana, att detta vore möjligt. Man nöjde sig med att

föreslå så långt gående lagar som om kronans förköpsrätt och expropriationsrätt

för rationaliseringsändamål. I fråga om förköpslagen visar nu

erfarenheten, att dess värde för rationaliseringen är mycket begränsat och

att den praktiskt taget är betydelselös för det svenska jordbrukets strukturförändring

genom yttre rationalisering. Den vid lagens genomförande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

allmänt spridda uppfattningen, att förköpsrätt skulle vara nödvändig för

rationaliseringsarbetet, har visat sig vara ogrundad.»

Lantbruks styr elsen uttalar i sitt yttrande över motionerna — sedan styrelsen

dessförinnan granskat motionärernas uppgifter rörande den arbetsbelastning

och de kostnader, förköpsärendena skulle ha medfört, samt därvid

funnit dessa uppgifter överdrivna — följande mening:

»Under åberopande av det anförda samt då verkningarna av lagen om kronans

förköpsrätt icke kunna mätas i antalet fullföljda förköpsförvärv utan

lagen visat sig ha sitt största värde som ett medel att nå kontakt med parterna

och komma till förhandlingar angående uppgörelser under hand rörande

för rationaliseringsverksamheten erforderliga fastigheter, får lantbruksstyrelsen

avstyrka bifall till motionerna.»

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller som sin erfarenhet, att

lagen redan i många fall lett till nyttiga åtgärder för jordbrukets rationalisering.

Småbrukarnas riksförbund och Sveriges lantbruksförbund anse båda, att

lagen alltför kort tid tillämpats för att man skulle kunna bedöma, huruvida

skäl funnes att upphäva densamma.

Utskottet.

Genom den föreliggande propositionen föreslås ändringar i dels lagen

den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(den s. k. jordförvärvslagen), dels ock lagen den 30 juni 1947 om kronans

förköpsrätt samt lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt.

Vad avser jordförvärvslagen åsyfta ändringsförslagen att motverka att lagen

kringgås. De i denna del föreslagna bestämmelserna stadga skyldighet

att avyttra fastighet, som inropats å exekutiv auktion, samt tillståndsprövning

också för gåvoförvärv. Ändringsförslagen i fråga om förköpslagstiftningen

gå ut på att kronans förköpsrätt vid intressekollision med arrendators

förköpsrätt under vissa förutsättningar skall gå före denna.

I de motioner, som utskottet behandlat i samband med propositionen,

yrkas

avslag å propositionen (1:294 och den därmed likalydande 11:393 samt

I: 297 och den därmed likalydande II: 395),

avslag å propositionen och utredning om möjligheterna att kriminalisera

åtgärder i syfte att kringgå jordförvärvslagen (11:391),

utvidgning av den i propositionen föreslagna rätten till fritt inrop vid

auktion för tvångsförsäljning av fastighet, som ej avyttrats frivilligt efter

exekutiv auktion, eller, i andra hand, avslag å propositionen och ny utredning

angående möjligheterna att förhindra kringgående av jordförvärvslagen

(1:296 och den därmed likalydande 11:394),

upphävande av 4 § jordförvärvslagen och ändring av reglerna i 6 § samma

lag rörande förenklat kontrollförfarande (II: 377),

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

ändring av nyssnämnda regler rörande förenklat kontrollförfarande (I:

21S och den därmed likalydande II: 294, I: 295 och den därmed likalydande

II: 389, II: 390 och II: 392),

över,syn av jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt, främst

i syfte att göra jordförvärvslagen till ett medel för den yttre rationaliseringen

av jordbruket och att åstadkomma vidgad tillämpning av lagen om

kronans förköpsrätt (II: 290) samt

upphävande av sistnämnda lag (I: 217 och den därmed likalydande II:

299).

Utskottet behandlar till en början lagförslaget i den del det avser förvärv

å exekutiv auktion.

Hittillsvarande undantagsställning i jordförvärv,slagstiftningen för förvärv

å exekutiv auktion har betingats av hänsynen till fastighetskrediten.

Denna särställning har emellertid förenats med visst förbehåll. Vid tillkomsten

av 1945 års jordförvärvslag uttalade sålunda departementschefen,

att därest den ifrågavarande undantagsbestämmelsen skulle föranleda

missförhållanden, spörsmålet om de exekutiva förvärvens behandling borde

upptagas till förnyat övervägande. Grundsatsen, att undantagsbestämmelsens

bestånd vore beroende av erfarenheterna från dess tillämpning, kom till

förnyät uttryck i propositionen angående nu gällande jordförvärvslag. I

propositionen förklarade departementschefen, att under tiden för giltigheten

av 1945 års jordförvärvslag bestämmelsen om att förvärv å exekutiv

auktion av jordbruksfastighet vore undantagna från lagen icke visat sig

föranleda .sådana missförhållanden, som påkallade dess upphävande. Detta

uttalande ger visserligen uttryck för en förhoppning, att friheten till förvärv

å exekutiv auktion ej heller i fortsättningen skulle locka till missbruk,

men det får icke tolkas som att bestämmelsen slutgiltigt hade konstaterats

vara ofarlig. Det framhölls nämligen samtidigt, att tillämpningen

av .stadgandet i fråga alltjämt borde följas med uppmärksamhet från statsmakternas

sida.

Enligt vad departementschefen anfört i den nu föreliggande propositionen

kan för tiden fram till årsskiftet 1949—1950 i ett 30-tal fall misstänkas,

att exekutiva auktioner varit arrangerade i syfte att möjliggöra

kringgående av jordförvärvslagen. Redan själva antalet auktioner, som

kunna misstänkas ha varit arrangerade, synes klargöra, att det icke är enbart

i fall av tillfällig natur som ifrågavarande bestämmelse i jordförvärvslagen

använts för att kringgå lagen. Likväl är det mindre fallens antal

än deras beskaffenhet som tilldragit sig myndigheternas och utskottets uppmärksamhet.

Utskottet har haft tillgång till handlingar rörande vissa av de

auktioner, beträffande vilka man kunnat antaga, att de varit arrangerade.

I fråga om åtskilliga av nämnda auktioner föreligger i själva verket mer

än antagande härom. Det har exempelvis förekommit, att personer, vilka

förvärvat fastighet men förvägrats tillstånd, öppet förklarat, att de vid sådant

förhållande ämnade begagna sig av en arrangerad exekutiv auktion

för att utan tillståndsprövning ernå giltigt fång. De fall, vilka utskottet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 45

närmare skärskådat, röja en inställning i vida kretsar, att tillvägagångssättet

med exekutiv auktion erbjuder sig som en alls icke motbjudande utväg,

därest tillstånd icke kan inhämtas. Sagda inställning låter i sin tur

förmoda, att antalet arrangerade auktioner efter hand kommer att stiga

avsevärt. Denna förmodan bestyrkes av en utredning, som utskottet under

hand verkställt angående förekomsten av arrangerade exekutiva auktioner

under 1950. Till en ökning av antalet skenauktioner lär väl också i någon

mån bidraga, att vissa mera uppseendeväckande sådana blivit föremål för

stor publicitet i tidningspressen. Mindre nogräknade personer lära därför

numera äga kännedom om den möjlighet att kringgå jordförvärvslagen, som

i förevarande avseende står till buds.

Det anförda visar otvivelaktigt, att de förväntningar, i kraft av vilka

undantagsregeln om exekutiva förvärv fick bestå i 1948 års jordförvärvslag,

icke blivit infriade. Även om man bortser från att ifrågavarande regel

vilar på en speciell förutsättning, som alltså icke vidare är för handen,

synes särställningen för de exekutiva förvärven av fast egendom nu böra

upphöra. Det allmänna intresset av att laglydnaden upprätthålles lär nämligen

icke kunna förlikas med en anordning, vilken användes som medel att

kringgå gällande lag. Utskottet utgår från att denna åsikt möter gensvar

också hos dem, vilka i och för sig icke finna sig kunna erkänna värdet av

just jordförvärvslagstiftningen.

Utskottet biträder sålunda departementschefens uppfattning, att det icke

längre bör anstå med att inbegripa också exekutiva förvärv under jordförvärvslagstiftningens

kontroll. Samtidigt vill dock utskottet i likhet med departementschefen

betona, att denna kontroll måste förlänas former, som i

mesta möjliga mån lämna de lojala rättsägarnas intressen okränkta. Om

önskvärdheten härav torde i princip råda enighet. Meningsmotsättningar

ha däremot kommit i dagen, när det gällt att taga ställning till hur långt

man bör gå i omtanken om de lojala rättsägarnas intressen. På denna punkt

har kraftig kritik riktats mot lagförslaget, icke minst i lagrådet. Sålunda

har det gjorts gällande, att enligt förslaget de lojala kreditgivarna ingalunda

bereddes det skydd, departementschefen velat tillförsäkra dem. Innan

utskottet övergår till att närmare granska de anordningar, varigenom lagförslaget

velat säkerställa berörda rättsägare, vill utskottet uttala, att önskemålet

om skydd för dessa givetvis icke kan hävdas i sådan utsträckning,

att syftet med de påkallade lagändringarna omintetgöres. Sådana anordningar

till de lojala kreditgivarnas skydd, som skulle inkräkta på måLsättningen

att förhindra vidare försök att kringgå jordförvärvslagen, böra med

andra ord icke komma i fråga.

Den privilegierade ställning, förslaget berett banker och vissa andra kreditinstitut,

torde från nyss antydda synpunkt vara väl motiverad. Från

nämnda rättssubjekts sida lär ju icke behöva befaras, att förmånsställningen

skulle utnyttjas i obehörigt syfte. Att icke kreditinrättningarna helt undandragits

verkningarna av lagförslaget — här avses närmast det förhållandet

att även kreditinrättningarnas inteckningar avlösas vid tvångsauk
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

tion -— föranledes av att skillnad i detta hänseende icke kunnat göras mellan

olika slag av inteckningar. Åsyftade påföljd av förslaget torde väl för

övrigt icke ingiva allvarligare betänkligheter.

Det är ej heller kreditinstitutens ställning enligt lagförslaget utan dettas

återverkningar å den enskilda fastighetskrediten som närmast uppmärksammats

i erinringarna mot förslaget. Vådor för de enskilda kreditgivarna

skulle enligt förslagets kritiker uppstå främst genom att dessa skulle

ha alltför ringa möjligheter att få behålla å exekutiv auktion inropad fastighet

liksom att utverka tillstånd till inrop av fastigheten vid efterföljande

tvångsauktion. Följden härav skulle bli, att dessa kreditgivare till väsentlig

del hänvisades till det skydd, som bestode i att försäljning å tvångsauktion

ej finge ske med mindre köpeskillingen täckte det av utmätningsmannen

satta värdet å fastigheten. Som emellertid sagda värde, även om det i

och för sig vore skäligt och än mera om det vore för lågt, många gånger

icke skulle kunna framtvinga en köpeskilling, som täckte högt liggande

fordringar, kunde utmätningsmannens värdering för sådana fall icke förhindra,

att fordringarna bleve prisgivna.

Utskottet anser sig böra tämligen ingående pröva påståendena om bristfälligheterna

i skyddet för de lojala enskilda kreditgivarna. Inledningsvis

vill utskottet vitsorda, att utmätningsmannens värdering icke alltid torde

kunna säkerställa oprioriterade eller i övrigt högt liggande fordringar. Antagandet,

att regeln om köpeskillingens beroende av värderingen skulle

syfta till att alltid skydda också en fordran av sistnämnda natur, synes

emellertid vara grundat å ett missförstånd. En aldrig så skälig värdering

bör ju icke resultera i ett högre värde å fastigheten än det verkliga och

kan sålunda icke ha till ändamål att skydda andra fordringar än dem, som

täckas av nämnda verkliga värde. Om en innehavare av fordran, belägen

ovanför fastighetens verkliga värde, av angivna orsak icke bör sätta sin tilllit

till föreskriften om utmätningsmannens värdering, är därmed dock icke

sagt, att en dylik fordran skulle vara prisgiven genom de föreslagna lagreglerna.

Innehavaren av en s. k. toppfordran har enligt förslaget den möjlighet

bevarad som också enligt nu gällande rätt främst kommer i fråga för

borgenär som vill rädda en oprioriterad eller eljest högt liggande fordran,

nämligen att vid den ursprungliga exekutiva auktionen söka inropa fastigheten.

Skulle det därefter visa sig, att under den ordinära avyttringsfristen

inroparen icke lyckades överlåta fastigheten till sådant pris, att han finge

täckning för fordringen, och kan inroparen ej heller erhålla tillstånd att

behålla fastigheten, skulle alltjämt en utväg stå öppen för honom. Enligt

lagförslaget kan nämligen anstånd med avyttringsskyldigheten av länsstyrelsen

medgivas den inropare, som visar sannolika skäl för att förlust

skulle åsamkas honom genom att en avyttring skulle lämna hans inteckning

utan tillräcklig täckning. Det synes utskottet som om den förmån,

lagförslaget i förevarande hänseende velat bereda inteckningshavare, icke

blivit beaktad efter förtjänst av dem som velat underkänna lagförslagets

möjligheter att hålla kreditgivarna skadeslösa.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

47

Om alltså borgenär för att skydda en »toppfordran» har att lita till andra

säkerhetsföreskrifter än regeln om att vid tvångsauktionen köpeskillingen

icke får understiga det värde, vilket utmätningsmannen åsatt fastigheten,

är denna regel å andra sidan en garanti för att enskild kreditgivare, vars

fordran verkligen kan beräknas vara täckt av det faktiska värdet å fastigheten,

icke skall lida rättsförlust vid tvångsauktionen. Ett självklart villkor

för att regeln om utmätningsmannavärderingen i sistnämnda avseende skall

fylla sin funktion är att det av utmätningsmannen satta värdet motsvarar

det faktiska värdet eller i vart fall ej är lägre än detta. Inom lagrådet har

det uttalats farhågor för att av skilda orsaker antydda villkor icke skulle

uppfyllas. Utskottet delar icke dessa farhågor. Skulle emellertid i det enskilda

fallet värderingen giva anledning till missnöje, ser utskottet icke något

hinder för att värderingen överklagas. Detta torde böra ske genom överklagande

av själva auktionen. Ett överklagande av auktionen kan föranleda,

att den vidare fortgången av det exekutiva förfarandet tills vidare inställes.

I varje fall kan auktionen, innan den vunnit laga kraft, icke grunda en slutgiltig

äganderättsövergång.

Övervägandena här ovan giva knappast stöd för meningen, att lagförslaget

skulle sakna tillräckliga möjligheter att skydda lojala enskilda borgenärer.

Tvärtom finner utskottet, att erforderligt rättsskydd för dessa skulle

stå till förfogande i de situationer, som nyss granskats. Lagförslaget vill

tillgodose den lojala fastighetskrediten på annat sätt än genom att öppna

möjlighet också för enskild kreditgivare att utan tillståndsprövning behålla

fastighet efter exekutiv auktion eller inropa fastighet vid tvångsauktion. Med

hänsyn till syftemålet med lagändringarna har man givetvis sökt undvika att

frågan om skyddet för ifrågavarande kreditgivare löstes på så sätt att dessa

skulle erhålla bestående äganderätt till den fasta egendomen. Kreditgivarna

kunna å sin sida icke resa befogade anspråk på att rättsskydd skulle tillhandahållas

dem just i form av särskilda möjligheter att förvärva fastigheten.

Det enda kreditgivarintresse, som i detta sammanhang förtjänar att

beaktas av lagstiftaren, är intresset att undgå rättsförluster. När fråga är

om fastighetsförvärv, som icke oundgängligen föranledes av nämnda intresse,

böra kreditgivare icke skäligen få åtnjuta en mera gynnad ställning

än andra rättssubjekt.

Utskottet vill icke helt bortse från att situationer kunna vara tänkbara,

där — som nyss antytts —- icke någon som helst utväg att trygga en

fordran skulle stå till buds, om man uteslöte möjligheten att låta enskild

borgenär förvärva fastighet, som häftade för fordringen. Det må räcka med

att hänvisa dels till ett sådant fall som att innehavaren av en fordran, vilken

icke skulle komma att säkerställas av utmätningsmannens värdering,

försummat att inropa fastigheten vid den ursprungliga exekutiva auktionen,

dels ock till den situationen att, ehuru fastigheten inropats vid sagda

auktion, den ifrågavarande fordringen ej är av intecknings natur samt anstånd

med fastighetens avyttrande därför ej kan begäras. Vid diskussionen

av möjligheterna att för dessa och likartade fall förstärka kreditgivarens

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

ställning får man emellertid ej förbise, att det är inom gruppen enskilda

kreditgivare de inteckningshavare återfinnas, vilka förskaffat sig sina

fordringar just i akt och mening att medelst inrop å exekutiv auktion förvärva

fastighet utan tillståndsprövning. Genom att införa en regel, varigenom

man för de åsyftade fallen stadgade generell frihet att behålla fastighet

efter exekutiv auktion eller att förvärva fastighet vid tvångsauktion,

skulle man således avsäga sig möjligheten att förhindra försök att på nyssnämnda

sätt kringgå jordförvärvslagen. En regel av angivet slag, vilken har

sin motsvarighet i vad som förordas i motionerna I: 296 och II: 394, skulle

följaktligen äventyra ändamålet med lagändringarna. Enligt utskottets bedömande

kan önskemålet att i situationer av här ovan skisserade beskaffenhet

säkerställa kreditgivaren genom att låta denne behålla respektive

förvärva fastigheten bäst tillgodoses genom ställningstaganden från fall till

fall, d. v. s. genom den tillståndsprövning, som enligt lagförslaget skall

verkställas av lantbruksnämnderna. Utskottet förutsätter nämligen, att 3 §

andra stycket jordförvärvslagen icke skall utesluta förvärvstillstånd, där

förvärvet framstår som borgenärens enda utväg att skydda fordran i fastigheten

och man ej har anledning misstänka försök att kringgå jordförvärvslagen.

Utskottet vill framhålla det önskvärda i att lantbruksnämnderna vid

sin tillståndsprövning beakta det synnerligen angelägna intresset av att de

föreslagna lagändringarna icke utsätta lojala kreditgivare för rättsförluster.

I fråga om invändningarna, att de föreslagna lagreglernas effektivitet ur

olika synpunkter kunde sättas i fråga, delar utskottet departementschefens

uppfattning, att de brister, som härvidlag vidlåda lagförslaget, icke böra få

undanskymma fördelarna med förslaget. Det är visserligen riktigt, att avyttringsskyldighet

icke torde hinna utkrävas under jordförvärvslagens fortsatta

tillämpningstid sådan den nu är bestämd, men det är uppenbart, att

möjligheten av att jordförvärvslagen och därmed avyttringsskyldigheten

kommer att bestå också efter den 30 juni 1953 måste avsevärt dämpa lockelsen

till skentransaktioner.

I motsats till propositionen, som i princip vill underkasta samtliga exekutiva

förvärv tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen, ha de alternativ till

Kungl. Maj :ts förslag, vilka framlagts från olika håll, det gemensamma

kännetecknet, att de förorda ingripanden endast mot sådana exekutiva förvärv,

som kunde konstateras utgöra skentransaktioner. Såsom departementschefen

uttalat torde emellertid bl. a. svårigheten att avgöra, huruvida försök

att kringgå jordförvärvslagen förelåge i det enskilda fallet, tala för att

nämnda alternativ skulle vara föga skickade att stävja arrangerandet av

exekutiva auktioner. Utskottet anser därför, att någon lämpligare utväg att

komma till rätta med dessa auktioner än den, Kungl. Maj :ts förslag anvisar,

icke erbjuder sig.

Till följd av det anförda tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts ifrågavarande

lagförslag.

Propositionens förslag beträffande förvärv genom gåva är som

departementschefen själv framhållit delvis föranlett av de föreslagna lag
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

49

ändringarna i fråga om exekutiva förvärv. Skulle gåvoförvärv alltjämt vara

undantagna från tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen, kunde nämligen

skyldigheten att avyttra fastighet, som inropats på exekutiv auktion,

uppfyllas genom att fastigheten bortskänktes till någon som i realiteten vore

bulvan för inroparen, exempelvis en nära anhörig till denne. Den ståndpunkt,

utskottet intagit till de föreslagna reglerna om exekutiva förvärv, ger

därför utskottet anledning att tillstyrka lagförslaget också i vad det avser

gåvoförvärv. Tendenser att använda gåvoformen ha emellertid framträtt jämväl

vid försök att kringgå redan gällande bestämmelser i jordförvärvslagen.

Det har sålunda förekommit, att man låtit fastighetsköp, antingen helt eller

delvis, utåt framträda som gåva. Enbart detta förhållande torde motivera det

nu föreslagna lagstiftningsingripandet.

De invändningar, som i lagrådet anförts mot att gåvoförvärv inbegrepes

under tillståndstvånget, framstå som mindre tungt vägande, om även efter

lagändringens genomförande lojala gåvoöverlåtelser i regel skola få komma

till stånd genom att dylika överlåtelser — där »landsfiskalsintyg» ej kan

utfärdas —- godkännas av lantbruksnämnden. Utskottet förutsätter att så

blir fallet.

I anslutning till behandlingen av propositionens förslag rörande exekutiva

förvärv och gåvoöverlåtelser vill utskottet redovisa sin ståndpunkt till de

motioner, vilka avse andra delar av jordförvärvslagstiftningen.

Synpunkten, att kontrollförfarandet enligt jordförvärvslagen bör utformas

så enkelt som är möjligt med hänsyn till förfarandets funktioner, är förtjänt

av det största beaktande. Departementschefen, som givit uttryck för

samma uppfattning, har i propositionen uttalat, att han funnit viss förenkling

möjlig att genomföra. När vid lantmäteriförrättning förutsättningar

förelåge för erhållande av »landsfiskalsintyg», skulle nämligen enligt departementschefens

mening intyget kunna utfärdas av vederbörande lantmätare.

En sådan anordning kan — såsom departementschefen funnit — genomföras

i administrativ ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens

tillämpning. Utskottet får uttala sin tillfredsställelse med den förenkling,

departementschefen sålunda avser att åvägabringa.

Den förenklingsåtgärd, som förordas i motionerna I: 295 och II: 389, II:

390 samt II: 392, d. v. s. att tillståndsprövningen skulle ersättas med intygsförfarande

jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning, har betydligt

mera vittgående konsekvenser än den nyss nämnda. Det av motionärerna

framförda förslaget skulle visserligen bidraga till att minska den omgång,

som för närvarande ofta är förbunden med kompletteringsförvärv för sammanläggning.

I anseende till den ingripande beskaffenheten av förevarande

förslag och till att det skulle föranleda lagändring, synes dock lämpligare,

att förslaget blir föremål för överväganden i samband med att i sinom tid

frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet tages upp. Vad sist anförts

äger också sin tillämpning å förslagen i motionerna I: 218 och II: 294 om att

lantbruksnämnd skulle erhålla rätt att befullmäktiga lämpliga personer att

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. .1 and. Nr 2.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

inom nämndens verksamhetsområde utfärda sådana intyg, som det för närvarande

åvilar landsfiskalerna att avgiva. På grund av vad nu sagts finner

sig utskottet icke kunna tillstyrka de ovannämnda motionerna 1: 295 och II:

389, II: 390, II: 392 samt I: 218 och II: 294.

Jämväl i motionen II: 377 framlägges ett förslag, som berör kompletteringsförvärv.

Motionären hemställer nämligen om ändring i 6 § jordförvärvslagen,

varigenom detta lagrum skulle medgiva användandet av »landsfiskalsintyg»

även där förvärvaren förut är ägare av fastighet med jordbruk.

Förslaget avser alla slags kompletteringsförvärv, också sådana som

ej föranleda lantmäteriförrättning. I fråga om sistnämnda förvärv skulle

förslaget få den konsekvensen, att fånget kunde bliva giltigt, oaktat icke

alls prövats, huruvida något av de i 3 § jordförvärvslagen angivna villkoren

för tillstånd till kompletteringsförvärv vore uppfyllt. Den föreslagna ändringen

i 6 § förutsätter alltså, att man upphäver bestämmelsen i 3 § om att

kompletteringsförvärv endast under vissa villkor kunna godkännas. En sådan

åtgärd skulle icke ha fog för sig. Utskottet kan därför icke tillstyrka

förslaget. Yrkandet i samma motion om upphävande av 4 § jordförvärvslagen

synes syfta till att allmänt mildra de rådande inskränkningarna i rätten

till fastighetsförvärv. Just bestämmelserna i 4 § bereda emellertid i vissa

fall möjlighet till förvärv också där förutsättningarna härför ej föreligga enligt

3 §. Att upphäva 4 § skulle därför innebära en av motionären ej avsedd

skärpning av jordförvärvslagen. Av anförda skäl avstyrker utskottet

också sistnämnda förslag uti ifrågavarande motion.

Utskottet övergår därefter till att behandla lagstiftningen om

förköpsrätt. Utskottet vill då först taga ställning till yrkandet i motionerna

1:217 och 11:299, att lagen om kronans förköpsrätt måtte upphävas.

Det är enligt utskottets mening icke görligt att bedöma nämnda lags värde

utifrån verkningarna av lagen under den korta tid, som förflutit efter dess

ikraftträdande. Samma åsikt har också kommit till uttryck i ett par av yttrandena

över motionerna. Såsom lantbruksstyrelsen betonat i sitt yttrande,

kunna lagens verkningar icke mätas i antalet förköpsförvärv. Lagens kanske

viktigaste funktion torde vara att åstadkomma frivilliga försäljningar för

rationalisering,sändamål, lett syfte som lagen kan nå genom sin blotta

existens. Det lär icke kunna råda tvekan om att uti ifrågavarande avseende

lagstiftningen redan hunnit visa sin betydelse. Utskottet finner det anförda

utgöra tillräckligt skäl för att avstyrka bifall till motionerna.

Kungl. Maj :ts förslag, att vid intressekollision mellan kronan och förköpsberättigad

arrendator kronans förköpsrätt under vissa förutsättningar

skulle gå före arrendatorns, avser att göra lagen om kronans förköpsrätt än

mera effektiv i dess befrämjande av den yttre rationaliseringen. Även om

propositionen icke åberopar några konkreta fall, vari det nuvarande inbördes

förhållandet mellan kronans förköpsrätt och arrendators medfört hinder

för rationaliseringssträvandena, finner också utskottet att gällande obe
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 51

tingade företräde för arrendators förköpsrätt kan orsaka missförhållanden

av angiven art. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget.

I motionen II: 290 påtalas, att utformningen av 1 § lagen om kronans

förköpsrätt påverkat normerna för förköpsrättens användande i så måtto,

att förköp icke ansåges kunna begagnas för »en successiv förstärkning av

ett ofullständigt jordbruk eller för att åstadkomma en förbättring av ett

för litet stödjordbruk». Uppfattningen, att förköpsrätten skulle vara begränsad

på angivet sätt, är emellertid ej helt riktig. Utskottet erinrar om

följande yttrande av departementschefen i propositionen nr 75/1947 (s. 209):

»I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på

grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra

så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas

till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med

mindre omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta

som en etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen

torde dock, såsom jordbrukskommittén framhållit och ytterligare understrukits

av fastighetsbildningssakkunniga, böra krävas, att brukningsdelarna

skola bliva sådana, att de verkligen ha möjligheter att bestå på lång

sikt.»

Departementschefens uttalande torde sålunda utvisa, att förköpsrätten i

vissa fall kan begagnas jämväl i de av motionärerna avsedda fallen. Förköpsrätten

torde dock icke kunna användas för att förvandla stödjordbruk

till ofullständiga jordbruk av annan typ. Härvidlag finner utskottet icke

någon ändring påkallad.

Samma motionärer göra vidare gällande, att 7 § lagen om kronans förköpsrätt

behöver förtydligas, samt framföra slutligen önskemålet, att också

jordförvärvslagen måtte få användas för att främja jordbrukets yttre rationalisering.

De spörsmål, motionärerna sålunda väckt, utgöra sidor av den

vidare frågan om sambandet mellan jordförvärvslagen och lagen om kronans

förköpsrätt. Denna fråga torde påkalla viss uppmärksamhet i sammanhang

med eventuella överväganden om förlängning av jordförvärvslagens giltighet

men bör icke nu upptagas till prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den

17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet samt alltså avslå motionerna I: 294

och II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394

i vad de avse nämnda lagförslag;

B. att motionerna I: 217 och II: 299 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda förslagen till lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och till lag

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt samt

alltså avslå motionerna I: 294 och II: 393, I: 297 och II: 395

II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad de avse nämnda båda

lagförslag;

D. att motionerna I: 295 och II: 389, II: 390 samt II: 392,

i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört i sin motivering, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 218 och II: 294, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört i

sin motivering, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
F.

att motionen 11:377 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

G. att motionen 11:290, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1951.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÄKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Werner, Albert Hermansson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Persson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Aspeboda*, Jansson i Hällefors

och Larsson i Karlstad.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

A. 1) av herrar Holmbäck, Eskilsson, Stjärne, Åhman och Larsson i Karlstad,

vilka ansett

dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 49, vilket slutar

med orden »blir fallet», bort ha följande lydelse:

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

53

»Genom den---(de första två styckena lika med utskottet)-----—

likalydande II: 299).

Vad först angår förvärv å exekutiv auktion vill utskottet

inledningsvis erinra om att, när sådana förvärv i förslaget till 1945 års jordförvärvslag

undantogos från tillståndsprövning, denna undantagsställning

enligt departementschefens eget uttalande var starkt motiverad. I propositionen

till nu gällande jordförvärvslag förklarades därefter, att undantagsbestämmelsen

borde bibehållas. Fastän departementschefen icke vid någotdera

tillfället närmare utvecklade skälen till att jordförvärvslagstiftningen

ej borde beröra exekutiva förvärv, behöver tvekan icke råda om att det var

hänsyn till fastighetskrediten som i båda fallen bestämde hans ståndpunkt.

Redan vid tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag stod det klart, att lagen

skulle kunna kringgås genom ett utnyttjande av undantagsbestämmelsen

om exekutiva förvärv. Att departementschefen det oaktat förordade en sådan

bestämmelse framhäver ytterligare det stora avseende, man ansåg sig böra

tillmäta fastighetskreditens krav.

Under förarbetena till det nu föreliggande lagförslaget har varken av departementschefen

eller från annat håll gjorts gällande, att numera mindre

hänsyn bör tagas till fastighetskrediten än 1945 och 1948. Departementschefen

uttalar tvärtom, att förslaget velat bereda skydd för lojala inteckningsborgenärer.

Utskottet vill närmast söka bedöma, huruvida de beräknade

konsekvenserna av de föreslagna lagreglerna verkligen motsvara den

sålunda uttalade föresatsen att skydda fastighetskrediten.

Till en början må därvid medgivas, att i väsentliga avseenden bankerna

och övriga i förslaget angivna kreditinrättningar icke träffas av lagskärpningen.

En kreditinrättning, som inropat fastighet å exekutiv auktion för

att skydda en fordran i fastigheten, blir enligt förslaget icke underkastad

annan avyttringsskyldighet än enligt gällande lagstiftning. Likaså har en

kreditinrättning, som ej funnit anledning att förvärva fastigheten vid den

exekutiva auktionen, full frihet att uppträda som inropare vid den tvångsauktion,

som kan följa. För kreditinrättningarnas intresse synes det sålunda

i huvudsak vara väl sörjt. Emellertid är o ej heller de i lagförslaget åsyftade

kreditinstituten helt undandragna verkningarna av de föreslagna anordningarna.

Om en kreditinrättning ej utnyttjat möjligheten att inropa en

fastighet vid en exekutiv auktion och tvångsauktion därefter ej kan undvikas,

får, såsom bankofullmäktige påpekat, en inteckning, som kreditinrättningen

innehar i fastigheten, icke längre kvarstå i denna efter tvångsauktionen.

Detta blir fallet både då inteckningen ligger inom det värde, utmätningsmannen

åsatt fastigheten, och alltså över huvud icke vid tvångsauktioncn

skulle kunna behöva skyddas genom inrop, och då den faller

utom detta värde. Den för exekutiva auktioner betydelsefulla s. k. övertagandeprincipen,

d. v. s. att inteckningar med bättre rätt än utmätningssökandens

fordran icke skola rubbas genom försäljningen, är nämligen vid

tvångsauktion utan praktisk innebörd, eftersom vid sådan försäljning såsom

utmätningsfordran skall gälla den fordran, vilken har hästa förmåns
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

rätt. Det ligger i öppen dag, att avkallet å övertagandeprincipen framför allt

drabbar den yrkesmässiga kreditgivningen och alltså närmast kreditinrättningarna.

Dessa skulle ju icke lika säkert som nu kunna räkna med att inteckningar

med god förmånsrätt komme att tillförsäkra dem värdet av

fasta penningplaceringar.

Vid besvarandet av frågan, huruvida lagförslaget tillgodoser de lojala

inteckningsborgenärernas intressen, bör dock utskottet främst uppmärksamma

den kategori kreditgivare, som beröres av lagförslaget i hela dess

vidd, nämligen huvuddelen av de privata kreditgivarna. För en inropare,

som hör till denna kategori, skulle föreligga skyldighet att avyttra fastighet,

som inropats å exekutiv auktion, såvida lantbruksnämnden ej lämnade

sitt tillstånd till att han finge behålla fastigheten eller han ej finge ''landsfiskalsintyg’.

Lantbruksnämndens tillstånd eller ock ’landsfiskalsintyg’ skulle

erfordras för att en kreditgivare, som hörde till denna kategori, skulle å en

tvångsauktion få inropa en fastighet, i vilken han hade panträtt. Det kan

vara lämpligt att först dröja vid spörsmålet, huruvida en enskild kreditgivare,

som inropat fastighet vid exekutiv auktion för att skydda en fordran

men icke fått ''landsfiskalsintyg’ eller som i samma syfte önskar uppträda

såsom inropare vid tvångsauktion, kan förväntas erhålla det erforderliga

tillståndet. För besvarandet av denna fråga är man givetvis hänvisad till

det lagrum i jordförvärvslagen, som reglerar förutsättningarna för förvärvstillstånd,

3 §. Utskottet bortser här från sådana fall, som avhandlas

i 3 § första stycket. Vid studium av 3 § andra stycket framgår att den

enda grund, kreditgivaren i normalfallen skulle kunna åberopa till förmån

för förvärvstillstånd, är den som i lagrummet angives med formuleringen

’eljest särskilt skäl’. Det lär icke vara avsett, att denna grund för erhållande

av tillstånd skulle anses vara för handen, så snart sökanden åberopade

sitt behov av att behålla eller förvärva viss fastighet för att skydda en

sin fordran däri. Just för att i en situation som den antydda tillgodose

kreditgivarens intressen bereder nämligen det föreliggande lagförslaget kreditgivaren

möjlighet att få visst anstånd med avyttringsskyldigheten efter

exekutiv auktion. Då torde det knappast ha åsyftats, att jämväl den vida

större förmånen att behålla eller förvärva fastigheten skulle stå kreditgivaren

till buds.

Den, som icke har möjlighet att få ''landsfiskalsintyg’ och icke fått tillstånd

att efter exekutiv auktion behålla eller att vid tvångsauktion förvärva

fastighet, vari han äger fordran, har icke något medel, varigenom han

själv kan ingripa till skyddandet av sin fordran vid tvångsauktionen. Kreditgivaren

i fråga har allenast att sätta sin lit till att vid tvångsauktionen

köpeskillingen skall lämna tillgång till betalning av hans fordran. För att

motverka, att kreditgivaren i detta utsatta läge skall åsamkas förlust, har

lagförslaget såsom förutsättning för att försäljning skall få ske uppställt

kravet, att köpeskillingen lägst måste uppgå till det värde, utmätningsmannen

före auktionen satt å fastigheten. Utskottet fäster det största avseende

vid frågan, om utmätningsmannavärderingen kommer att fylla de garanti
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 55

funktioner, som lagförslaget velat tillägga den. Utskottet vill därvid erinra

om den inom lagrådet framförda åsikten, att själva ändamålet med värderingen

enligt utsökningslagen vore sådant, att det manade utmätningsmannen

att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett lågt värde än

ett högt. Lagrådets uppfattning i detta hänseende synes vara befogad och

belyser riskerna för att utmätningsmannavärderingen icke skulle kunna

hindra, att privata borgenärers fordringar bleve prisgivna vid tvångsförsäljning.

Att utmätningsmannen enligt vad som förordats i motiven till

lagförslaget skulle samråda med lantbruksnämnden vid värderingen är

icke någon starkare garanti för att hans värdering av fastigheten blir

riktig. Såsom en ledamot inom lagrådet yttrat, förefaller det icke otroligt,

att nämnden ogärna skulle vilja tillstyrka ett värde å fastigheten, vilket

låge över vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på

förhand anmält sig som spekulanter genom att söka förvärvstillstånd.

Vad nu sagts torde utvisa, att lagförslaget icke säkerställer de lojala

borgenärerna mot menliga påföljder av anordningen med tvångsförsäljning,

särskilt icke de privata kreditgivarna åt jordbruket. Utskottet finner anledning

att understryka vad härvidlag anföres i motionerna I: 294 och

II: 393, nämligen att lagförslaget, om det godkännes, skulle äventyra den

ur social synpunkt synnerligen betydelsefulla form av jordbrukskredit, som

består i att t. ex. släktingar, grannar och vänner förstärka inteckningskredit

med borgen. Genom att högt belägna inteckningar kunnat belånas på

grund av att de försetts med dylik borgen har mången kunnat inköpa jordbruksfastighet

utan att äga något kapital. Det är med rätta som motionärerna

anfört, att förslagets verkan härvidlag i många fall skulle hindra

mindre välsituerade från att förvärva jordbruksfastighet.

Utskottet anser sålunda, att de föreslagna lagreglernas skadeverkningar

å fastighetskrediten ingiva starka betänkligheter mot förslagets antagande.

Emellertid är utskottet medvetet om att en lagstiftning, som medför mindre

tillfredsställande konsekvenser i visst avseende, kan ha sitt berättigande genom

att vara önskvärd ur andra synpunkter. Vad som i förevarande fall

av departementschefen angivits påkalla lagförslaget är att friheten till förvärv

å exekutiv auktion utan tillståndsprövning utnyttjats för att genomföra

fastighetsöverlåtelser som enligt grunderna för jordförvärvslagen icke

bort få äga rum. Som nämnts i det föregående har det redan vid tillkomsten

av jordförvärvslagstiftningen förutsetts, att undantagsstadgandet om

exekutiva förvärv kunde komma att missbrukas. När därför dylika missbruk

nu åberopas som grund för lagskärpning, böra missbruk ha förekommit

i en utsträckning, som man icke förutsett, då exekutiva förvärv undantogos

från tillståndsprövning. Att så skulle vara förhållandet bestyrkes

dock icke av den i propositionen redovisade utredningen om antalet fall av

missbruk. Av utredningen att döma skulle nämligen antalet arrangerade

exekutiva auktioner per år och län i genomsnitt belöpa sig till på sin höjd

en auktion. Härav kan — såsom betonas i motionerna I: 297 och II: 395

knappast slutas, att jordförvärvslagen kringgåtts i större utsträckning än

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

man räknat med vid lagens antagande. Ännu mindre kan det sägas, att

missbruk varit så allmänna, att behovet av att stävja dem överväger de

skadeverkningar, som vore förbundna med ett lagstiftningsingripande.

Betänkligheterna mot lagförslaget te sig desto större som det kan betvivlas,

att de i propositionen föreslagna åtgärderna verkligen skulle medföra

avsedd effekt. Lagrådet har pekat på det föga sannolika i att något större

antal fastigheter, som inropats på exekutiv auktion, skulle kunna gå å

tvångsauktion under jordförvärvslagens fortsatta giltighetstid, d. v. s. före

den 1 juli 1953. Numera är det tydligt, att ingen enda fastighet kan komma

att säljas å tvångsauktion före nyssnämnda datum. De i propositionen

föreslagna reglerna förutsätta alltså att jordförvärvslagen förlänges, och ett

antagande av propositionen innebär därför ett föregripande av frågan om

lagens förlängning. Ett dylikt föregripande anser utskottet icke riktigt.

Lagrådet framhåller även, att den som vill kringgå lagförslagets bestämmelser

om avyttringsskyldighet kan arrangera en ny exekutiv auktion under

avyttringsfristen och att denna andra exekutiva auktion kan följas av

en tredje o. s. v. Vidare har en ledamot av lagrådet uttalat, att det knappast

vore lämpligt att lata en mindre önskvärd köpare förvärva och för en tid

behålla fastigheten, eftersom förvärvaren under den korta besittningstiden

kunde försumma jordbruket och utplundra fastigheten. Utskottet ansluter

sig till de tvivel angående den föreslagna lagstiftningens effektivitet, vilka

yppats inom lagrådet. Utskottet vill tillfoga, att vid sidan av exekutiv auktion

åtskilliga vägar finnas, å vilka jordförvärvslagen kan kringgås. Frånsett

förvärv genom gåva skulle dessa vägar stå öppna även efter den vidtagna

lagskärpningen. Också härigenom är det möjligt att denna i vissa fall

blir ett slag i luften.

Slutsatserna av det anförda bli alltså, att ett genomförande av lagförslaget

i förevarande del komme att medföra skadeverkningar, vilka icke

uppvägas vare sig av behovet av lagstiftning i detta ämne eller av lagförslagets

möjligheter att där dylikt behov finnes åstadkomma önskad effekt.

Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka propositionen i vad den

avser exekutiva förvärv.

Den i motionerna 1:296 och 11:394 föreslagna modifikationen av propositionens

bestämmelser om rätten till inrop vid tvångsauktion har betingats

av önskemålet att motverka tvångsförsäljningens menliga verkningar

för enskilda kreditgivare. Emellertid kvarstå även efter den av motionärerna

förordade utvidgningen av spekulantkretsen starka betänkligheter

mot lagstiftningen. Utskottet kan därför icke tillstyrka anordningen

med sådan försäljning ens med den utformning, motionärerna föreslagit.

I fråga om propositionens förslag att jordförvärvslagen skulle avse också

förvärv genom gåva delar utskottet lagrådets uppfattning, att det

vore ett vida allvarligare ingrepp i den enskildes ställning att avhända honom

rätten att mottaga en gåva av en fastighet än att hindra honom från

att verkställa ett köp eller byte av en sådan. Starka skäl tala därför mot

att indraga gåvoförvärv under jordförvärvslagen. Departementschefen har

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

57

förklarat, att ändringsförslaget beträffande gåva i viss män föranletts av

de föreslagna bestämmelserna om exekutiv auktion. Detta samband — som

ytterligare klargör hur vidsträckta återverkningarna av lagförslaget rörande

exekutiva förvärv skulle bli — är dock icke sådant, att tillståndsprövning

bör föreskrivas för gåvoförvärv ens om lagförslaget rörande exekutiva förvärv

godtages. Utskottet vill sålunda icke tillstyrka, att lagförslaget i den

del det avser gåva antages.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att svårigheten att ernå

en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning å transaktioner i syfte att

kringgå jordförvärvslagen förhindrar, att sådana transaktioner kriminaliseras.

Utskottet kan fördenskull icke biträda det i motionen II: 391 väckta

förslaget om utredning av möjligheterna att straffbelägga omnämnda handlingar.

Särskilt med hänsyn till att förekomsten av skentransaktioner icke

påvisats i mer än relativt begränsad omfattning finner utskottet ej heller

anlednig tillstyrka det i motionerna I: 296 och II: 394 i andra hand framställda

yrkandet om utredning och nytt förslag angående möjligheterna att

förhindra att jordförvärvslagen kringgås.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen måtte avslå det genom propositionen framlagda

förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni

1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

samt alltså bifalla motionerna I: 294 och

II: 293,1: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad

däri yrkas avslag å nämnda lagförslag.

A. 2) av herrar Werner, Ivar Persson och Jansson i Aspeboda, vilka

dels anfört beträffande utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 49,

vilket slutar med orden »blir fallet», följande:

»Den föreliggande propositionen åsyftar främst att genom vissa skärpta

bestämmelser i jordförvärvslagen förhindra missbruk av den hittills gällande

rätten att utan tillståndsprövning förvärva jordbruksfastighet å exekutiv

auktion samt därjämte att vidga det allmännas kontroll över dessa

exekutiva förvärv. Missbruken ha framför allt bestått däri, att säljare och

köpare i syfte att kringgå jordförvärvslagen arrangerat en exekutiv auktion

på basis av mellan dem träffade mer eller mindre skenbara låneavtal med

därtill fogade inteckningsmedgivanden. Möjligheten att på dylik väg kringgå

de restriktiva bestämmelserna i jordförvärvslagen förutsågs redan vid tillkomsten

av 1945 års jordförvärvslagstiftning. Samma var förhållandet vid

antagandet av 1948 års jordförvärvslag. Det avgörande skälet för såväl departementschefens

som riksdagens ställningstagande på denna punkt var

otvivelaktigt önskemålet att undvika de allvarliga rubbningar i den legitima

fastighctskrediten, vilka måste bli följden av ett ingrepp i rätten alt medelst

exekutiv auktion utnyttja inteckningssäkerheten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Antalet fall, då det ansetts konstaterat, att ett kringgående av tillståndsprövningen

skett, synes dock icke, i betraktande av det totala antalet exekutiva

försäljningar, vara särskilt stort. Emellertid kan icke mer än en mening

råda om önskvärdheten av att i den allmänna laglydnadens intresse effektivt

söka förhindra dessa uppenbara missbruk. Härvid bör dock tillses, att de

åtgärder som vidtagas icke ingripa i de legitima kreditförhållandena, exempelvis

genom att medföra risker för dem som av hjälpsamhet träda emellan

med lån eller borgensförbindelse mot säkerhet i inteckning. Sådana risker

skulle otvivelaktigt i sin tur försvåra möjligheterna för köpare av jordbruksfastighet

att erhålla för förvärvet erforderlig kredit. Det är i dessa

hänseenden som propositionens uppläggning inger allvarliga betänkligheter.

Den skapar i fråga om rätten att ur en pantförskriven fastighet erhålla

betalning för fordran en markerad skillnad mellan banker och kreditanstalter

i övrigt å ena sidan samt privata långivare å den andra. I de flesta fall

äro de sistnämnda anhöriga till gäldenären eller också personer, vilka av

hjälpsamhet försträckt lån eller tecknat borgensförbindelse. Såsom de i propositionen

föreslagna nya reglerna beträffande exekutiva förvärv utformats,

skulle propositionens antagande medföra uppenbara risker för privata långivare

och borgensmän. Dessa skulle nämligen, sedan de å exekutiv auktion

inropat fastighet för att skydda fordran, vara skyldiga att låta fastigheten

gå till försäljning å tvångsauktion, såframt frivillig avyttring icke skulle

kunna komma till stånd inom viss tid efter den första exekutiva auktionen

i de fall då lantbruksnämnden i orten ej beviljat inroparen tillstånd att behålla

fastigheten. Vid tvångsauktionen skulle försäljning ske, så snart köpeskillingen

uppginge till det värde, som utmätningsmannen åsatt fastigheten.

Rätt att inropa fastigheten vid tvångsauktion skulle endast den eller de

äga, som fått ansökan härom bifallen av lantbruksnämnden. För den händelse

att en eller flera kreditgivare genom lantbruksnämndens avgörande

komme att uteslutas från rätten att vid tvångsauktion uppträda såsom köpare

för att skydda fordran, så kan den pantsäkerhet, som kreditgivare erhållit

för jämväl långt före lagändringarnas ikraftträdande lämnade lån eller

borgensförbindelser, visa sig värdelös. Utmätningsmannens ensamrätt att

bestämma värdet utgör härvid ett ytterligare allvarligt otrygghetsmoment.

De antydda riskerna för vissa kreditgivare härröra sig till stor del ur det

mycket otillfredsställande förhållandet, att lantbruksnämnderna skulle medgivas

rätt att i administrativ ordning ensamma träffa rättsavgöranden av för

den enskildes rättsskydd ofta utomordentlig räckvidd. Detta är ett så allvarligt

avsteg från en av rättssamhällets grundprinciper att en dylik anordning

icke kan godtagas.

För att dels effektivt förebygga ett kringgående av jordförvärvslagen genom

arrangerande av exekutiva auktioner, dels ock erhålla de garantier, som

ligga uti att rättsavgörandet i den lagtillämpning, varom här är fråga, lägges

under domstols prövning, ha vi vid ärendet behandling inom utskottet föreslagit

ett annat medel att stävja ifrågavarande missbruk än Kungl. Maj :t

anvisat. Vi ha sålunda förordat, att utskottet med begagnande av sin initia
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

59

tivrätt måtte föreslå riksdagen att lantbruksnämnd skulle tilldelas befogenhet

att i sådana fall, där en exekutiv auktion kunde antagas vara arrangerad

för att i strid med jordförvärvslagen möjliggöra överlåtelse av fastighet, hos

Kungl. Maj :t söka expropriation av den vid sådan auktion förvärvade fastigheten.

Härigenom hade vunnits att prövningen och avgörandet i misstänkta

fall icke lades under lantbruksnämnden, vilken vid handläggningen

av dessa förvärvsärenden måste påverkas av en viss partsställning. Värderingen

hade i stället kommit att verkställas av expropriationsdomstol och

alltså under en judiciell myndighets ansvar.

Den ändring, som genom en dylik anordning skulle ha blivit nödvändig

i lagen om expropriation, synes endast ha behövt bestå i en bestämmelse,

enligt vilken lantbruksnämnden under angivna omständigheter ägde påkalla

expropriation. Denna bestämmelse hade givetvis bort göras temporär i avvaktan

på eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighet.

Effekten av en dylik utvidgning av expropriationsinstitutets användning

skulle otvivelaktigt ha varit, att påtalade missbruk omedelbart upphört. Härutöver

skulle med anordningen i fråga ha varit förbundna de fördelarna, att

de legitima förhållandena på fastighetskreditens område ej oroats och att

propositionens förslag om tvångsauktionsförfarandet med allt vad därav följer

kunnat undvaras.

Då utskottet icke kunnat enas om antagandet av här ovan skisserade förslag

rörande användandet av lagen om expropriation för att stävja missbruken

beträffande exekutiva förvärv, ha vi alternativt yrkat bifall till den

av herrar Tjällgren och Näsgård i första kammaren väckta motionen nr 296

samt den härmed likalydande, av herrar Jönsson i Rossbol och Andersson i

Björkäng i andra kammaren väckta motionen nr 394 i vad i dessa motioner

yrkas att rätten till fritt inrop vid den i propositionen föreslagna tvångsauktionen

skulle utvidgas. En utvidgning av rätten för kreditgivare eller

borgensman att för skyddandet av fordran förvärva fastighet vid tvångsauktionen

måste dock enligt både motionärernas och vår egen uppfattning

uttryckligen stadgas i själva lagtexten för att kunna vinna giltighet. Detta

yrkande har emellertid avvisats av utskottets majoritet.

I propositionen föreslås vidare den ändringen av 1 § jordförvärvslagen,

att även gåva blir föremål för tillståndsprövning. Utan att bestrida att fall

kunnat förekomma, då överlåtelse genom gåva använts såsom ett medel att

kringgå tillståndsprövning, måste man resa starka betänkligheter mot att

tillståndstvånget utsträckes till gåvoförvärv. Befinnes lagstiftningsingripande

påkallat beträffande gåva, borde detta kunna stadgas såsom en undantagsregel

i stället för att såsom nu skett gåva generellt föreslagits bli indragen

under jordförvärvslagcn genom ändring il §. Härtill kommer att ett

skönsmässigt berövande av gåva medför ett långt svårare ingrepp än då en

köpare hindras i fullföljandet av ett köpeavtal.

Ett antagande av propositionen oförändrad skulle alltså otvivelaktigt medföra

ogynnsamma och svårbedömbara verkningar, särskilt på fastighetskreditens

område och dessutom icke komma att utgöra det hinder för ett

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

kringgående av förvärvslagen som förslaget förutsätter. På grund härav

föreslå vi att riksdagen med avstyrkande av förevarande proposition i skrivelse

till Kungi. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t i samband med

frågan om en eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid ville

för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av lagen om expropriation

att lantbruksnämnd, i de fall där skäl föreligga till antagande att

exekutiv auktion å jordbruksfastighet är arrangerad i syfte att kringgå

jordförvärvslagen, må äga påkalla expropriation av den å auktionen försålda

fastigheten.»

dels ock i följd härav ansett att utskottet bort under A. hemställa,

att riksdagen måtte avslå det genom propositionen framlagda

förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni

1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

samt alltså bifalla motionerna 1:294 och

II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394

i vad däri yrkas avslag å nämnda lagförslag ävensom i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i samband

med frågan om eventuell förlängning av giltighetstiden

för omförmälda lag ville för riksdagen framlägga förslag

till ändring av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

B. av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50, vilket börjar

med orden »Det är enligt», bort ha följande lydelse:

»Det synes utskottet uppenbart att lagen om kronans förköpsrätt icke

kommit att fylla den funktion som åsyftades vid lagens tillkomst, nämligen

att öka takten i rationaliseringsverksamheten genom sammanläggningar av

jordbruk. Snarare förefaller lagen ha haft motsatt effekt, i det att sammanläggningar

genom frivilliga köp kommit att minska i antal i ganska

stor utsträckning, beroende på att jordägarna hellre än att riskera avslag

på ansökan avstått från att söka förverkliga sammanläggning. Enligt uppgifter

som kommit utskottet tillhanda uppgår antalet fall då under åren

1949 och 1950 egendomsköp förekommit med stöd av lagen till föga mer

än 100, medan lantbruksnämnderna under samma tid prövat sammanlagt

omkring 16 000 egendomsöverlåtelser. Möjlighet att erhålla jord för rationaliserings

ändamål har alltså förelegat i endast 0,7 % av fallen. De arealer

som förvärvats med lagens hjälp ha också varit obetydliga. Vidare har det

visat sig, att kostnaderna för lagens tillämpning varit synnerligen stora och

att handläggningen av ärendena tagit en avsevärd tid i anspråk för lantbruksnämndernas

tjänstemän. Därigenom ha tjänstemännens möjligheter

att ägna sig åt lantbruksnämndernas egentliga rationaliseringsuppgifter beskurits

i väsentlig grad. Resultatet har också blivit en betydande balans i

fråga om förrättningar avseende den inre rationaliseringen. Enligt uppgifter

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

61

i nionde huvudtiteln uppgick denna balans vid 1949 års ingång till 11 278

ärenden och hade vid årets slut ökats till 16 067, d. v. s. med ej mindre

än 42 %.

Till vad här sagts kommer att lagen om kronans förköpsrätt kommit

att utgöra ett irritationsmoment mellan jordbrukarna och rationaliseringsorganen.

Lagen har från jordbrukarnas sida mötts med eu misstro, som

under lagens giltighetstid snarast synes ha tilltagit. Det kan icke råda något

tvivel om att de ingrepp som gjorts med stöd av lagen känts rättskränkande

för dem som drabbats därav. Några särskilt flagranta fall ha också

blivit uppmärksammade i pressen.

Enligt utskottets mening är den tid, under vilken lagen om kronans förköpsrätt

varit i tillämpning, tillräcklig för att hänsyn skall kunna tagas till

de härunder gjorda erfarenheterna. Dessa peka såsom ovan antytts bestämt

i den riktningen att lagen åstadkommit större skada än nytta. Utskottet

anser därför i likhet med motionärerna att lagen snarast möjligt bör upphävas.

Motionärerna ha såsom lämplig tidpunkt angivit den 1 juli 1951.

Utskottet delar denna uppfattning.

I anslutning till det nedan framlagda förslaget till lag angående upphävande

av lagen om kronans förköpsrätt vill utskottet anföra följande.

Det har icke synts utskottet erforderligt att ogiltigförklara beslut, vilka

lantbruksnämnd fattat enligt 4 § lagen om kronans förköpsrätt och vilka

vid den föreslagna lagens ikraftträdande icke föranlett avtal mellan nämnden

och jordägare om fastighetsöverlåtelse, eftersom sådant beslut icke

ensamt giver kronan rätt att förvärva fastighet.

Vad angår rättegångskostnader har utskottet funnit skäligt att de åvila

kronan.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 217 och

II: 299 för sin del antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt skall upphöra att gälla med utgången

av juni månad 1951.

Vid underrätt väckt mål om kronans förköpsrätt, vilket

vid sistnämnda tidpunkt icke genom dom eller beslut skilts

från domstolen, skall avskrivas, varvid kronan skall åläggas

ersätta motpartens rättegångskostnader. Mål av angiven beskaffenhet,

vilket efter samma tidpunkt är anhängigt vid

överrätt, skall återförvisas till underrätten.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

C. 1) av herrar Holmbäck, Eskilsson, Stjärne, Åhman och Larsson i Karlstad,

vilka ansett

dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50, vilket börjar

med orden »Kungl. Maj :ts förslag», bort ha följande lydelse:

»I 2 § lagen om kronans förköpsrätt stadgas som nämnts att denna förköpsrätt

icke må utövas, om fastighet säljes till arrendator, som jämlikt

2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till

fastigheten, eller fastigheten inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt.

Enligt den nu föreliggande propositionen i vad den berör ifrågavarande

lagstiftning skulle vid intressekollision mellan kronan och arrendator kronans

förköpsrätt gå före arrendatorns, om arrendatorn vore ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen arrenderade fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket å

fastigheten. Om den utarrenderade fastigheten såldes till kronan för rationaliseringsändamål,

skulle i de fall, som nyss sagts, arrendators förköpsrätt

icke få utövas.

Utskottet erinrar om att i den år 1947 framlagda propositionen (nr 75)

angående lagen om kronans förköpsrätt föreslogs, att denna förköpsrätt

skulle äga företräde framför arrendators. I särskilda utskottets utlåtande

över sagda proposition (nr 2/1947, s. 87) uttalades emellertid i detta spörsmål

följande:

''Såsom i propositionen framhållits torde det, därest den utarranderade

fastigheten i och för sig utgör en bärkraftig brukningsdel, i regel ej böra

ifrågasättas att lantbruksnämnden skall söka förvärva densamma för att

förstärka andra brukningsdelar. Även om fastigheten ej är fullt bärkraftig

torde densamma vidare ofta vara lämpad att utgöra kärnan i en fullständig

brukningsdel och rationaliseringsorganens strävanden därför böra inriktas

på att, sedan arrendatorn övertagit fastigheten, anskaffa nödig tillskottsjord

till denna. De fall, där det i praktiken kan tänkas föreligga ett intresse ur

rationaliseringssynpunkt av att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators,

synas alltså i huvudsak komma att begränsa sig till sådana brukningsdelar,

som äro uppenbart otillfredsställande med hänsyn till de försörjningsmöjligheter

som föreligga för en brukare. Med hänsyn till det anförda

synes det ej behöva möta några större betänkligheter, om arrendatorerna

även formellt oinskränkt bibehållas vid den förköpsrätt, som tillförsäkrats

dem genom 1943 års lagstiftning. Utskottet anser därför, att arrendators

förköpsrätt i princip bör gå före kronans.’

Riksdagen beslöt i enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen, att

2 § lagen om kronans förköpsrätt skulle ha nu gällande lydelse.

I den promemoria, som ligger till grund för de nu föreslagna lagändringarna

beträffande det inbördes förhållandet mellan kronans förköpsrätt och

arrendators, ha de situationer, i vilka kronans förköpsrätt borde få företräde,

betecknats som undantagsfall. Såsom emellertid lagrådet framhållit

ha förutsättningarna för att kronans förköpsrätt skulle gå före arrendators

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

63

angivits på ett sätt som icke syntes stämma med grunderna för den ifrågasatta

lagändringen. Ett antagande av förevarande lagförslag skulle över

huvud icke vara förenligt med riksdagens ovannämnda ståndpunkt, att arrendators

förköpsrätt i princip bör gå före kronans, och skulle medföra en

försämring av arrendators ställning. På anförda skäl vill utskottet avstyrka

bifall till propositionen jämväl i vad den avser lagstiftningen om förköpsrätt.

»

dels ock att utskottet i följd härav bort under C. hemställa,

att riksdagen måtte avslå de genom propositionen framlagda

förslagen till lag angående ändring i lagen den 30 juni

1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och till lag angående

ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt samt alltså bifalla motionerna

I: 294 och II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt

1: 296 och 11:394 i vad de avse nämnda båda lagförslag.

C. 2) av herrar Werner, Ivar Persson och Jansson i Aspeboda, vilka

dels anfört beträffande utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50,

vilket börjar med orden »Kungl. Maj:ts förslag», följande:

»Den i propositionen föreslagna utvidgningen av kronans förköpsrätt,

varigenom arrendators förköpsrätt under tänjbart och oklart angivna förutsättningar

skulle få stå tillbaka för kronans förköpsrätt, synes oss ingalunda

tillräckligt motiverad. Då förslaget uppenbarligen innebär en försämring

av arrendators i särskild lag nu skyddade ställning, anse vi att propositionen

jämväl i denna del bör av riksdagen avslås.»

dels ock i följd härav ansett att utskottet bort under C. hemställa,

att riksdagen — — — [lika med reservationen under

C. 1)]---båda lagförslag.

D. av herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Eskilsson, Stjäffle,

Åhman och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 49, vilket börjar med

orden »Den förenklingsåtgärd», bort ha följande lydelse:

»Den förenklingsåtgärd, som förordas i motionerna 1:295 och 11:389,

II: 390 samt II: 392, har mera vittgående konsekvenser än den nyss nämnda.

Motionärernas förslag innebär nämligen en utvidgning av området för

inlygsförfarandet. När fråga vore om komplettering av jordbruksfastighet

och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning, borde sålunda enligt motionärerna

tillstånd av lantbruksnämnden kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren

utfärdat intyg, att det ej förelåge sådant fall som avses

i 3 § första stycket jordförvärvslagen och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen

för kapitalplacering.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Under de senaste åren ha framkommit önskemål att främja en allmän

förenkling av lantmäteriförrättningarna. Såsom motionärerna erinrat om,

har riksdagen vid ett tidigare tillfälle understrukit det befogade i dessa önskemål.

Det har från lantmäterihåll omvittnats, att nu gällande regler i jordförvärvslagen

ofta avsevärt komplicera och fördröja lantmäteriförrättningen.

Sådan torde ofta begäras under hänvisning till muntligt avtal om förvärv,

varefter köpehandlingen upprättas i samband med förrättningen. Därpå

måste denna avbrytas för att köparen skall få tillfälle att söka tillstånd

till förvärvet eller anskaffa ’landsfiskalsintyg’ Ett dylikt avbrott kan vara

mycket olägligt för sakägarna. Den nuvarande ordningen medför även dubbelarbete.

Sedan lantmäteriförrättningen avbrutits och framställningen om

förvärvstilLstånd inkommit till lantbruksnämnden, måste denna i regel antingen

själv eller genom ombud verkställa undersökningar på platsen, trots

att dylika undersökningar företagits redan vid lantmäteriförrättningen.

Finge förrättningslantmätarens konstaterande, att förutsättningarna för

förvärvstillstånd förelåge, ersätta lantbruksnämndens tillståndsprövning,

skulle man avlägsna såväl den antydda anledningen till avbrott i lantmäteriförrättningen

som nämnda dubbelarbete. Departementschefen har

varit obenägen att biträda det av lantbruksstyrelsen i ämnet väckta förslaget,

med vilket motionärernas överensstämmer. Departementschefen anser

nämligen att det ej innefattar garantier för att de synpunkter, soin

ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden, bleve vederbörligen beaktade.

I remiss37ttranden, som avgivits över lantbruksstyrelsens förslag,

har emellertid uttalats att utrymme knappast funnes för dylika farhågor. Sålunda

har lantmäteristyrelsen hänvisat till bl. a. att jorddelningslagen och

sammanläggningslagen stå i full överensstämmelse med de av riksdagen

antagna riktlinjerna för jordbrukets yttre rationalisering, vilka lantbruksnämnderna

ha att tillämpa, samt att förvärv därför i regel borde medgivas,

om den förvärvade jordens sammanläggning med köparens förut ägda jord

godtoges enligt nyssnämnda båda lagar. Lantmäteristyrelsen har vidare

framhållit, att intim kontakt vore rådande mellan lantmäterimyndigheterna

och lantbruksnämnderna, vilket med visshet kunde förutsättas medföra, att

förrättningslantmätaren i alla tveksamma fall inhämtade lantbruksnämndens

mening. Slutligen har lantmäteristyrelsen erinrat om att 45 § lantmäteriinstruktionen

uttryckligen ålägger överlantmätare att beträffande förrättning,

som kan antagas vara av intresse för lantbruksnämnden i dess

verksamhet för jordbrukets rationalisering, icke avgiva yttrande rörande

1 astighetsbildningen utan att nämnden lämnats tillfälle att giva sin mening

till känna.

Jämväl utskottet är övertygat om att lantbruksstyrelsens och därmed motionärernas

förslag icke skulle leda till betänkliga konsekvenser i det avseende,

departementschefen angivit. Enbart intresset av att vinna enhetlighet

kan heller ej motivera, att frågan, huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas,

måste handläggas av samma myndighet antingen förvärvet föranleder

lantmäteriförrättning eller ej.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

65

Enligt motionärernas förslag skulle genom förrättningslantmätarens intyg

styrkas frånvaron av allenast de förvärvshinder, som dels omförmälas

i 3 § första stycket, dels utgöras av syftemålet att förvärva fastighet huvudsakligen

för kapitalplacering. Bland hindren för förvärvstillstånd upptager

jordförvärvslagen emellertid också den omständigheten, att köparen förvärvat

fastighet med jordbruk i annat syfte än att själv ägna sig åt detta.

Bleve motionärernas förslag antaget i oförändrat skick, skulle bestämmelsen

om sistnämnda förvärvshinder kvarstå beträffande kompletteringsförvärv,

som ej föranledde lantmäteriförrättning, men eftergivas, där sådan

förrättning vore nödvändig. Denna förändring i de sakliga förutsättningarna

för att förvärv skall vara giltigt saknar berättigande och torde för övrigt

icke vara åsyftad av motionärerna. Genom det föreslagna intygsförfarandet

bör därför styrkas också att förvärvaren har för avsikt att själv

ägna sig åt jordbruket på den genom sammanläggningen bildade fastigheten.

Med den jämkning av motionärernas förslag, utskottet enligt vad nyss

sagts funnit påkallad, bör sagda förslag enligt utskottets bedömande vinna

beaktande. Den ytterligare utredning och de utkast till författningsändringar,

som föranledas av förslaget, synas emellertid lämpligen böra föreläggas

riksdagen i form av proposition, om möjligt till den höstriksdag som kan

komma att hållas 1951 eller till 1952 års riksdag och i varje fall i samband

med förslag om en eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighet.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under D. hemställa

att motionerna 1:295 och 11:389, 11:390 samt 11:392

måtte anses besvarade genom vad utskottet här ovan anfört

i sin motivering.

Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Åt 2.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:123 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 a1 i texten