Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 95 i första kammaren av herr Bergh och herr Andersson, Lars, samt nr 131 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.
1951-04-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1951:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 6 § lagen om rätt till fiske. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 95 i första kammaren av herr Bergh och herr Andersson, Lars, samt nr 131 i andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
1
Nr 7.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
6 § lagen om rätt till fiske.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 95 i första kammaren av herr
Bergh och herr Andersson, Lars, samt nr 131 i andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har riksdagen föreslagits att i huvudsaklig
överensstämmelse med Kungl. Maj :ts förslag till 1950 års riksdag
besluta, att 6 § lagen om rätt till fiske skall erhålla följande lydelse:
»Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske
efter strömming och skarpsill med notar och sådana skötar och sillnät, som
äro att anse som rörliga redskap.»
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag,
tår utskottet hänvisa till motionerna.
Efter framställning av länsstyrelsen i Norrbottens län har utskottet beslutat
bereda länsstyrelsen tillfälle att yttra sig över motionerna. I samband
härmed har utskottet berett länsstyrelserna i Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län samt fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
tillfälle att avgiva yttranden i ärendet. Sådana ha inkommit från
samtliga ovan nämnda myndigheter. Därjämte ha till utskottet översänts av
länsstyrelsen i Norrbottens län utdrag av protokoll vid sammanträde inför
länsstyrelsen den 3 mars 1951 med hushållningssällskapets fiskerinämnd
ävensom representanter för kustfiskarförbundet samt ägare av enskilda
fiskevatten och personer som arrendera eller eljest fiska i sådana vatten, av
länsstyrelsen i Västerbottens län yttranden av fiskeriintendenten i övre norra
distriktet och hushållningssällskapets fiskerinämnd samt utdrag av protokoll
fört vid årsmöte med Tynderö fiskareförening den 4 februari 1951, av
länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrande av hushållningssällskapets fiskerinämnd
ävensom en skrift från vissa fiskerättsägare i norra Ångermanland,
av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrande av hushållningssällskapets fiskerinämnd,
av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden av Tierp-Snatra fiskevårdsförening,
Karlholms arbetares sportfiskeklubb, Uppsala läns fiskareförbund,
Grönö byamän i österlövsta socken och fiskeriintendenten i österhavets distrikt
samt slutligen av fiskeristyrelsen yttrande av fiskeriintendenten i övre
norra distriktet. Till utskottet ha dessutom överlämnats skrivelser från Västerbottens
och Uppsala läns fiskareförbund.
En deputation från Uppsala län har i ärendet fått företräde inför utskottet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. Sand. Nr 7.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
Gällande rätt m. m.
I proposition nr (SO till 1950 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad den s. k. fiskerättskommittén anfört i sitt betänkande
(SOU 1947:47), att 6 § lagen om rätt till fiske skulle erhålla följande
lydelse:
Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske
efter strömming och skarpsill med notar ävensom med skötar och sillnät,
vilka äro att hänföra till rörliga redskap.
I utlåtande över förenämnda proposition förordade tredje lagutskottet
(uti. nr 23/1950 s. 23 och 24), att vid kusten av ifrågavarande län varje
svensk medborgare skulle få bedriva fiske med rörligt redskap icke blott efter
strömming och skarpsill utan även efter annan fisk, dock ej efter lax.
Utskottet anförde härvidlag följande:
Däremot vill utskottet för norrlandskusten och Uppsala läns kust förorda
större frihet till fiske än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Vid stora delar av dessa
kuster är fisket med rörligt redskap, i regel dock ej efter lax, redan nu av
ålder fritt för envar. Sådant fiske, särskilt efter sik och siklöja, är mångenstädes
vid dessa kuster av betydelse för yrkesfiskarena och även för de
många binäringsfiskarena (jfr SOU 1947: 47 s. 270, 374—406). Även i fråga
om trakter, där dylik sedvana nu icke finnes, tala enligt utskottets mening
starka skäl för att införa sådan frihet. Några större olägenheter för jordägarna
skulle ej vållas, och inlösningssummorna torde bli ganska måttliga.
Bruttovärdet för allt här avsett fiske (alltså frånsett strömming, skarpsill,
lax och vad av annan fisk som fångas i fasta redskap) har uppgivits
till 50 000—100 000 kronor per år, däri inberäknat även sådant fiske som av
ålder bedrivits fritt. De fasta redskapen, såsom strömmings-, sik- och laxryssjor,
böra emellertid liksom hittills förbehållas jordägarna, och genom
22 § i förslaget till lag om rätt till fiske få strandägarna i fråga om de fasta
redskapen t. o. in. ännu något bättre skydd än hittills. Även fisket efter
lax, som av gammalt betraktats såsom artskilt från annat fiske, bör förbli
strandägarnas. Detta fiske bedrives inom det enskilda vattnet, förutom
med fasta redskap, mest med laxnät så grovtrådiga och stormaskade att de
klart avvika från redskap som sättas efter annan fisk. Skulle framdeles
någon lokal reglering av fisket visa sig påkallad, t. ex. vid en älvmynning,
ankommer det på länsstyrelsen att med stöd av fiskeristadgan utfärda erforderliga
ordnings- och skyddsföreskrifter.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. I enlighet med riksdagens
beslut har 6 § i den från och med den 1 januari 1951 gällande lagen om rätt
till fiske (SFS 596/1950) följande lydelse:
Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske
med rörligt redskap, dock ej efter lax.
Här torde jämväl få återgivas vissa andra bestämmelser av intresse i förevarande
sammanhang. Enligt 22 § första stycket lagen om rätt till fiske
äger länsstyrelse, till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare
av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
3
stöd av bl. a. stadgandet i 6 §, meddela föreskrifter rörande längden av de
redskap som därvid må användas och avståndet mellan dem ävensom stadga
förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp
som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke. Enligt 22 § andra
stycket må länsstyrelse även i annat fall än i första stycket sägs meddela de
föreskrifter som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som
utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som
må bedrivas utan stöd av sådan rätt.
Jämlikt 9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 äger länsstyrelsen, där så
erfordras, för viss ort meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och
lämpliga bedrivande.
Erinras må slutligen om bestämmelserna i den samtidigt med lagen om
rätt till fiske antagna lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Enligt
sistnämnda lag (1 §) skall ersättning av statsmedel för värdet av förlorad
förmån och för annan skada tillkomma bl. a. den jordägare, vilkens
fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6 § lagen om rätt till fiske annan
än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske, som enligt
äldre lag var förbehållet strandägaren.
Yttrandena.
Bifall till motionerna tillstyrkes av länsstyrelserna i Norrbottens, Västernorrlands
och Uppsala län samt, såvitt gäller fiske vid kusten av Norrbottens
och Västerbottens län, av fiskeristyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens
län anser, att frågan om en ändring av 6 § lagen om rätt till fiske bör bli föremål
för utredning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att verkningarna
av fiskerättslagen närmare böra undersökas, innan en lagändring företages.
Liknande uppfattning uttalas av fiskeristyrelsen, såvitt gäller Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala läns kust.
Till utveckling av sin ståndpunkt i frågan anför fiskeristyrelsen följande.
I motiveringen för sitt förslag utgå motionärerna närmast från förhållandena
vid kusten i övre Norrland. På grund härav vill fiskeristyrelsen här
först något beröra fiskeriförhållandena vid denna del av kusten, alltså vid
kusten av Norrbottens och Västerbottens län. Av såväl motionerna som
fiskeriintendentens ovannämnda yttrande framgår, att de personer, vilka vid
denna kuststräcka bedriva yrkesmässigt fiske i stor utsträckning, äro ägare
eller arrendatorer av fiskevatten. I all synnerhet är detta fallet i Norrbottens
län. Enligt fiskeriintendentens yttrande bedrives sålunda vid kusten av detta
län yrkesmässigt fiske av omkring 470 personer på arrenderat eller eget
vatten eller vid kronoholmar och endast av omkring 29 personer utan dispositionsrätt
till visst område. Typiskt för denna kuststräcka är vidare att det
yrkesmässiga fisket till mycket väsentlig de] bedrives med fasta redskap,
huvudsakligen storryssjor, och att fisket är baserat på fiskslag, som förekomma
i strändernas omedelbara närhet. Såsom framgår av fiskeriintendentens
yttrande, fiska emellertid dessa fiskare även en hel del med nät, som
äro att hänföra till rörliga redskap. De fiskslag, som här förekomma i större
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
mängd, såsom sik, laxöring in. in. låta sig nämligen också med fördel fångas
med nät, vilket gör att större antal nät utsatta i närheten av en storryssja
otvivelaktigt inverkar på fångsten i denna.
Fiskeriförhållandena vid kusten i övre Norrland skilja sig alltså i flera
avseenden principiellt från förhållandena längre söderut, där det egentliga
yrkesfisket mest sker med rörliga redskap på längre avstånd från kusten
och där det i allmänhet får anses för en fördel, att yrkesfiskarena ha största
möjliga rörelsefrihet. Det är visserligen sant, att det viktiga ålfisket vid landets
sydöstra och södra kust bedrives med stora fasta redskap, bottengarn
eller hommor, intill stränderna. Det är emellertid att observera, att ålen icke
kan i väsentlig grad utestängas från bottengarnen eller hommorna genom
rörliga redskap.
Det har framhållits, att vederbörande länsstyrelse med stöd av dels 22 §
andra stycket i fiskerättslagen, dels 9 § fiskeristadgan skulle kunna reglera
fisket med rörliga redskap så, att yrkesfiskarenas fiske med fasta redskap
icke lede skada av frifiskarenas rörliga redskap. Detta är givetvis i viss mån
sant. Det är emellertid att märka, att en inskränkning av fisket med sistnämnda
redskap med stöd av nämnda författningsrum även kommer att
gälla yrkesfiskarenas rörliga redskap och sålunda även minskar deras rörelsefrihet
och fångstmöjligheter.
Såsom ovan anförts är det fria fisket på enskilt vatten inom ifrågavarande
område enligt 6 § inskränkt i så måtto, att detsamma icke omfattar laxfisket.
Då emellertid lax och laxöring kunna fiskas med samma slags redskap, är
det tydligt, att denna bestämmelse åtminstone blir mycket svår att övervaka
och därför i många fall illusorisk.
De egenartade förhållanden, som äro rådande i övre Norrland, hade bort
motivera en särskild varsamhet vid lagens utformning i vad densamma berör
denna trakt. Ett av syftemålen med ifrågavarande lagrevision var ju
också bl. a. att söka i största möjliga mån bringa lagbestämmelserna i överensstämmelse
med rådande sedvänjor. Av fiskerättskommitténs utredning
framgår emellertid otvetydigt, att man i varje fall för övre Norrland icke kan
tala om en allmän eller förhärskande sedvänja av sådan art, att man på den
skulle kunna grunda en bestämmelse av den innebörd, som nu skett. Såvitt
fiskeristyrelsen kunnat utröna har också såväl vid sammanträden som i
skrivelser i Norrbotten och Västerbotten en praktiskt taget enhällig önskan
kommit till uttryck om en ändring av 6 § i enlighet med vad i förevarande
motioner föreslås. Enligt fiskeristyrelsens mening är också detta önskemål
berättigat.
Vad beträffar förhållandena vid kusten i de övriga län, som mera direkt
beröras av bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf, alltså Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län, så är, som ovan antytts, yrkesfisket i
dessa län i långt mindre grad än i Norrbottens och Västerbottens län bundet
vid strandområdet, och här spelar ej heller fisket med fasta redskap samma
roll som i de två sistnämnda länen. Vad huvuddelen av det yrkesmässiga
fisket vid mellersta och södra delen av Bottniska vikens kust angår, torde
därför några större olägenheter icke förorsakas av bestämmelserna i 6 § i
dess nuvarande lydelse. Här liksom för övrigt även vid övre Norrlands kust
kan man dock befara att den stora friheten att fiska på enskilt vatten med
rörliga redskap kommer att försvaga intresset för fiskevården. Därjämte
kvarstår givetvis även här svårigheten att övervaka förbudet mot att fiska
lax med rörliga redskap på enskilt vatten. Det kan därför enligt fiskeristyrelsens
mening ifrågasättas om de nuvarande bestämmelserna äro i allo lämpliga
för Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län. Innan eventuell ändring
av 6 § vidtages i vad dessa län angår synes dock mera erfarenhet böra
vinnas rörande lagens verkningar.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
Vad åter Norrbottens och Västerbottens län beträffar, torde det redan nu
vara sannolikt, att ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna kommer
att medföra så stora olägenheter, att en omedelbar lagändring får anses
motiverad. Genom en sådan åtgärd torde även kunna undgås ganska betydande
krav på ersättning för mistad fiskerätt.
På grund av vad ovan anförts får fiskeristyrelsen förorda bifall till ifrågavarande
motioner i så måtto att 6 § i lag om rätt till fiske ändras sålunda,
att det fria fisket i enskilt vatten vid kusten av Norrbottens och Västerbottens
län begränsas att omfatta fiske efter strömming och skarpsill med notar
samt med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som biträtt vad som yrkats i motionerna,
har framhållit, att för Norrbottens del omfattningen av det enskilda vattnel
— i motsats till vad som gällde för större delen av norrlandskusten i övrigt
och norra Upplands kust — vore högst betydande. Till följd härav innebure
den utvidgning av den fria fiskerätten, som införts genom 6 § lagen
om rätt till fiske, en väsentlig förändring av tidigare bestående rättsförhållanden.
Det borde härvid understrykas, att det för Norrbottens del icke —
frånsett den tidigare lagfästa rätten för kustbefolkningen till visst strömmingsfiske
— förekommit någon på sedvana grundad allemansrätt att bedriva
fiske på enskilt vatten. Mot den utvidgade rätten för envar att fiska
med nät och not i enskilt vatten, hade uppstått en enhällig och stark opinion
bland kustbefolkningen. De farhågor som härvid uttalats för lagbestämmelsernas
skadliga inverkningar på den bofasta ortsbefolkningens utkomstmöjligheter
syntes länsstyrelsen i högsta grad berättigade. Man borde
erinra sig, att fisket med fast redskap vid länets kust väsentligen bedreves
såsom ett fiske med storryssja. Det allvarliga hot som 6 § lagen om rätt
till fiske skapat för detta fiske kunde enligt länsstyrelsens mening icke elimineras
genom länsstyrelsens befogenheter jämlikt 22 § samma lag. Genom
frifisket komme sålunda en betydande del av fångsterna att undandragas
storryssjefisket, som i Norrbottens län användes för fiske efter lokala fiskbestånd
och efter lax på vandring mot lekplatserna. Enligt länsstyrelsens
mening vore yrkesfisket inom Norrbottens län med visst undantag helt beroende
av att storryssjefisket kunde bedrivas lönande.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att farhågorna för det nya stadgandets
verkningar till yrkesfiskets förfång i viss mån överdrivits i motionerna.
Länsstyrelsen uttalar sig likväl för en revision av stadgandet. Den
av motionärerna föreslagna lydelsen av 6 § skulle emellertid beröva den icke
strandägande befolkningen en rättighet som den enligt sedvana och även
enligt tidigare lagstiftning ägt inom betydande delar av länets öppna havskust.
I varje fall borde fiske med mete vara fritt i större omfattning än enligt
motionerna. Länsstyrelsen vill därför icke tillstyrka bifall till dessa
utan föreslår en utredning av frågan.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län torde den nya lagstiftningen om
rätt till fiske försvåra de ansatser till förbättring av fisket, som redan vidtagits
genom fiskevårdsföreningarna i länets kustband. Vidare komme ersättningarna
av statsmedel på grund av den utvidgning av frifiskerätten en
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
ligt 6 §, som vidtagits under riksdagsbehandlingen, att bli av en helt annan
storleksordning än som ursprungligen beräknats.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett behov att ändra 6 § icke föreliSSa
beträffande länets kust norr om Hudiksvallstrakten, medan däremot
en ändring kunde ifrågasättas beträffande länets södra kust.
Länsstyrelsen i Uppsala län antör bl. a. att 6 § icke kan anses innebära
ett stadfästande av en hittills faktiskt förekommande fiskeutövning. Länsstyrelsen
har även framhävt risken för att intresset för fiskevården på grund
av nämnda bestämmelse skulle komma att avtaga. Vidare ha omnämnts farhågor
bland yrkesfiskare för att fritidsfiskare komme att med stöd av 6 §
konkurrera med yrkesfiskarena icke blott på fiskeplatserna utan även i fråga
om försäljningen. Bestämmelserna i 22 § kunde icke i nämnvärd mån
förebygga anförda olägenheter.
Utskottet.
Den nya lagen om rätt till fiske trädde i kraft så nyligen som den 1 januari
1951. Alltsedan dess ha de fiskevatten, vilka avses i lagens 6 §, till
huvudsaklig del varit isbelagda. Möjligheterna att iakttaga lagrummets praktiska
verkningar ha därför hittills varit mycket begränsade. Motionärernas
påstående, att lagrummet får till t Öl j d att fångsterna för det yrkesmässiga
fisket nedgå och avsättningen försämras, kan sålunda knappast vara grundat
på erfarenhetsmässiga rön. Detsamma får anses gälla de remissuttalanden,
vari motionärernas uppfattning biträtts.
Enligt utskottets mening är det icke görligt att utan erfarenhet av lagrummets
tillämpning avgöra om och i vilken mån verkningarna av bestämmelsen
i fråga äro av övervägande menlig natur för yrkesfisket. Utskottet
kan på grund härav icke dela fiskeristyrelsens åsikt, att det vad angår Norrbottens
och Västerbottens län redan nu skulle vara möjligt att konstatera
behovet av en lagändring i förevarande avseende. För att bedöma huruvida
omförmälda lagrum medför olägenheter erfordras det bland annat insikter
om vilket skydd som i det särskilda fallet kan beredas enskild fiskerätt
genom bestämmelserna i 22 § lagen om rätt till fiske och 9 § fiskeristadgan.
Utskottet vill vidare erinra om att den samtidigt med lagen om rätt
till fiske införda lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m. förutsätter,
att 6 § lagen om rätt till fiske kan orsaka förlust helt eller delvis av enskild
fiskerätt. Enbart den omständigheten, att sådan förlust här och var uppstår,
får således icke föranleda, att lämpligheten av sistnämnda lagrum
ifrågasättes. Den inskränkning, som vållas det å enskild fiskerätt grundade
yrkesfisket, kan givetvis ofta uppvägas av vinning för sådant yrkesfiske, som
ej baseras å strandägarrätt.
Beträffande Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län har också fiskeristyrelsen
ansett, att omprövning av lagrummets innehåll icke bör verkställas,
innan ytterligare erfarenhet vunnits rörande verkningarna av lagrum
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
met. Denna uppfattning är så mycket mera befogad som remissyttrandena
visa, att åtskilliga yrkesfiskare längs kusterna av de nu nämnda länen icke
önska få ändring av lagrummet till stånd.
Utskottet finner alltså, att ändring i 6 § lagen om rätt till fiske tills vidare
icke blivit övertygande motiverad. Liksom i fråga om annan nyinförd lagstiftning
böra emellertid beträffande lagen om rätt till fiske de praktiska
verkningarna av lagstiftningen följas med uppmärksamhet. De farhågor,
motionärerna givit uttryck för, torde påkalla särskilt aktgivande på de efter
hand framträdande erfarenheterna av det här ifrågavarande lagrummet.
Framgår därvid, att lagrummets gällande lydelse påtagbart skadar yrkesfisket,
kommer frågan om revision av lagrummet i ett nytt läge.
På grund av vad nu sagts får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 95 och II: 131, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 april 1951.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Werner, Eskilsson, Lindahl*, Grym och Ivar Nilzon*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Dunker,
Åhman, Andersson i Mölndal*, Johansson i Torp, Utbult, Levin och Larsson
i Karlstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Grym och Andersson i Dunker.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.