Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt.
1951-03-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:12, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
1
Nr 12.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring eller översyn av 16 § förordningen om
nöjesskatt.
(l:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 213 av herr Nyström samt II: 283 av herrar Jansson i Kalix
och Gavelin har hemställts, »att riksdagen
antingen måtte antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 16 § i kungl. förordningen
den 21 december 1945 om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, att 16 § första stycket i kungl. förordningen den
21 december 1945 om nöjesskatt fr. o. m. den 1 juli 1951 skall ha ändrad lydelse
på sätt nedan angives:
''Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål såsom för beredande av hjälp åt behövande
eller sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning
eller för stödjande av rikets försvar, må befrielse meddelas av vederbörande
kommun helt eller delvis från kommunen tillkommande del av
skatten och därefter av länsstyrelsen för staten tillkommande del därav i
samma utsträckning som kommunen medgivit befrielse.’
eller i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad översyn av nämnda
kungl. förordning och förslag till nya bestämmelser beträffande nöjesskatt
med beaktande av här framförda önskemål».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 213.
I 16 § första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att om behållning
av nöjestillställning skall användas uteslutande för välgörande eller
allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen må, efter hörande av vederbörande
kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens
1 liihang till riksdagens protokoll 1051. 7 samt. Nr 12.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande
andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas för
välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna grunder,
befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten. Vidare stadgas i
17 § samma förordning, att om sådant medgivande som i 16 § sägs ej lämnas
eller om fråga är om nöjestillställning av annat slag än där avses, kommunen
må, om skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen tillkommande
andelen av nöjesskatten. Enligt 18 § nämnda förordning må i
fall, då preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §
meddelats, slutligt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke meddelas
förrän anordnaren av tillställningen inkommit med redovisning över
densamma. Paragraferna 16, 17 och 18 i förordningen om nöjesskatt ha icke
ändrats sedan förordningen utfärdades och äro likalydande med motsvarande
paragrafer i det förslag till förordning, som genom propositionen nr 344
förelädes 1945 års riksdag (höstsessionen).
Rörande tillkomsten av dessa stadganden må anföras följande. Enligt 11 §
förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 gällde, att om nöjestillställning
ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen
finge, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten
eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande
tillställningen anordnats. Lämnade länsstyrelsen ej sådant medgivande
eller var fråga om nöjestillställning av annat slag, ägde kommunen medgiva,
att den kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalades. I förordningen
fanns icke någon motsvarighet till de nu gällande bestämmelserna
om befrielse för det fall att behållningen av en nöjestillställning endast
till viss del skulle användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål.
Såsom skäl för införandet i nu gällande förordning av bestämmelser om
befrielse i sist angivna fall anförde departementschefen i förenämnda proposition
nr 344 å s. 53 följande:
»I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att
om behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del
av nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta
stadgande endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav
och då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.
Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en
väsentlig del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu
är fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt
vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.»
I motiveringen till 18 § nöjesskatteförordningen anförde departementschefen
i nämnda proposition nr 334 å s. 54—55 bl. a. följande:
»Emellertid bör en viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar,
för vilka förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas.
Skulle nämligen ett sådant fall'' inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning,
vars behållning avses exempelvis för välgörande ändamål, ge
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
3
nom anordnarens egna åtgärder -— provisioner, dryga »representationskostnader»
o. s. v. — uppgått till så högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis
ringa, torde befrielse från nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn
härtill föreslås i departementsförslaget, att ett i förväg meddelat beslut
om befrielse från nöjesskatt skall vara endast preliminärt, och att definitivt
beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke må meddelas förrän
redovisning avgivits för tillställningen i fråga. Denna redovisning bör innefatta
besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts det ändamål, som
åberopats till stöd för ansökningen om befrielse från nöjesskatt. Därest redovisningen
kan anses utvisa, att tillställningen icke anordnats med tillräckligt
beaktande av det syfte, för vilket tillställningen uppgivits äga rum,
bör det definitiva beslutet över ansökningen om befrielse från nöjesskatt
gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration i vanlig ordning avfordras
anordnaren av tillställningen.»
Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelser i 1940 års nöjesskatteförordning
kunde enligt dessa bestämmelser nöjesskatten icke av länsstyrelsen
efterskänkas med mindre kommunen tillstyrkt detta; länsstyrelsen
var sålunda vid prövningen av dessa ärenden bunden av kommunens veto,
även såvitt rörde den statliga andelen av nöjesskatten. Däremot kunde
kommunen, om länsstyrelsen avslagit en ansökan om befrielse, efterskänka
den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.
Denna kommunala vetorätt ansågs av 1944 års nöjesskatteutredning utgöra
ett hinder för en enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ärenden
om skattebefrielse. Utredningen föreslog bl. a. med hänsyn härtill, att det
kommunala vetot skulle upphävas. Såsom framgår av innehållet i 16 § i
gällande förordning om nöjesskatt anslöto sig statsmakterna icke till utredningens
förslag i denna del. Som motivering för sitt ståndpunktstagande
anförde departementschefen i ovannämnda proposition nr 344 å s. 53—
54 följande:
»Vad härefter angår det av de sakkunniga väckta förslaget om borttagande
av det kommunala vetot i ärenden rörande befrielse från nöjesskatt
enligt denna paragraf har jag ansett mig i denna del icke böra följa de
sakkunniga. Då emellertid den nu gällande bestämmelsen om befrielse
från nöjesskatt för tillställning, som äger rum för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, i praktiken visat sig mindre lämplig, torde i allt fall viss
ändring av förevarande stadgande böra vidtagas. För egen del förordar jag
sådan ändring, att länsstyrelsen skall äga att, efter hörande av vederbörande
kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten; dock att, om kommunen
avstyrkt framställningen, befrielsen må avse endast den staten tillkommande
andelen av skatten. Genom ett dylikt stadgande sker ej något
intrång på den kommunala självbestämmanderättens område, medan å
andra sidan för länsstyrelserna möjliggöres att följa en enhetlig praxis
såvitt angår besluten om befrielse från den statliga delen av nöjesskatten.»
I praxis synes i intet fall, där vid nöjestillställning tivoli- eller cirkusföretag
medverkat mot andel i intäkterna, hel befrielse enligt 16 § första
stycket nöjesskatteförordningen ha medgivits. Beträffande frågan om delbefrielse
i dylika fall har regeringsrätten i ett år 1048 avgjort mål ej gjort
ändring i länsstyrelses beslut att medgiva sådan delbefrielse (RÅ 1948 Fi not.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
424). I ett år 1950 avgjort mål har däremot delbefrielse icke medgivits (RÅ
1950 Fi not. 547). Avgörande vikt synes i sistnämnda mål ha fästs vid de
villkor, på vilka vederbörande företag åtagit sig att medverka vid nöjestillställningarna.
I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Bestämmelserna
i 16 § nöjesskatteförordningen hade ofta och särskilt på senare
år tolkats därhän, att befrielse från nöjesskatt vägrats på den del av inkomsten
— i regel procentuellt beräknad — som influtit på vissa nöjesarrangemang
och som enligt överenskommelse mellan nöj esarr angör erna
och företagare inom nöjesbranschen tillfallit dessa såsom ersättning för
deras medverkan vid nöjestillställningarna. Däremot hade befrielse från
nöjesskatt i regel medgivits i de fall, där nöjesarrangörerna före nöjestillställningarna
träffat avtal med vederbörande yrkesutövare om en till sitt
belopp fastställd avgift såsom ersättning för medverkan vid nöjestillställningarna.
Det syntes vara otillfredsställande att de nöjesarrangörer, som
anordnade nöjestillställningar till förmån för de i nämnda paragraf angivna
syftemålen och sökte gardera sig för eventuella förluster genom en uppgörelse
på basis av att viss andel i bruttointäkterna skulle tillfalla arrangörerna
och resten utgöra ersättning till yrkesutövarna för deras kostnader
och således helt övervältra riskerna av ett ekonomiskt misslyckande på de
senare, skulle vägras befrielse från nöjesskatt i full utsträckning, under det
att de nöjesarrangörer, som toge denna risk och träffade uppgörelse om en
viss engångsersättning, skulle kunna påräkna full befrielse.
I den mån den kommun, i vilken nöjestillställningen anordnades, ej beviljade
befrielse från erläggande av nöjesskatt, syntes sådan befrielse ej
heller böra ifrågakomma för den statliga delen av skatten. De kommunala
myndigheterna torde utöva tillfredsställande kontroll över att befrielse icke
medgåves vad avser den kommunala delen av skatten i andra fall än förordningen
medgåve.
Utskottet. De föreliggande motionerna syfta till sådan ändring av 16 §
nöjesskatteförordningen att hel befrielse från nöjesskatt må kunna medgivas,
då vid nöjestillställning, vars behållning skall användas uteslutande för
välgörande eller allmännyttigt ändamål, företagare i nöjesbranschen medverkat
mot andel i intäkterna. I anslutning härtill har i motionerna yrkats,
att kommunerna måtte tillerkännas ökat inflytande beträffande beslut om
befrielse från nöjesskatt.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår innehöll It § i 1940
års nöjesskatteförordning den bestämmelsen att länsstyrelsen ägde, när kommunen
det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten, då nöjestillställning
anordnats uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I
motsvarande stadgande i nu gällande nöjesskatteförordning, 16 §, har införts
en bestämmelse av innebörd, att befrielse från nöjesskatt må ifrågakomma
jämväl i fall, där behållningen endast till viss del går till ändamål av
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
5
nyss angivet slag. Befrielsen avser därvid nämnda del av behållningen. Enligt
av vederbörande departementschef gjort uttalande, vilket av riksdagen
lämnades utan erinran, borde såsom förutsättning för befrielse i dylika fall
gälla, att en väsentlig del av behållningen skulle användas för ändamål, varom
här vore fråga, och att anledning icke förelåge till antagande, att ett privatekonomiskt
vinstintresse låge bakom anordnandet av tillställningen.
Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna
framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling
i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare
medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då företagaren
för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren
av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en fördel
med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda
sig risken för ekonomiskt bakslag.
Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning
i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får då
antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller liknande
rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog
betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen
går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja. Då
nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa
fali, är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja
ur samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på
enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts
genom nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda
beretts nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena
vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det allmännas
sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig omfattning
tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.
Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt
lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att med
anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa
författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska
uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å
andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna
att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från
nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,
som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.
Vad angår det i motionerna framförda kravet på ökat kommunalt inflytande
vid prövning av frågor om befrielse från nöjesskatt vill utskottet erinra
om att enligt 1940 års nöjesskatteförordning förelåg kommunal vetorätt;
mot kommunens avstyrkande kunde befrielse alltså icke medgivas. Däremot
kunde ansökan om befrielse avslås i det fall att kommunen tillstyrkt. I gällande
nöjesskatteförordning ha kommunerna bibehållits vid sitt inflytande
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 12.
på prövningen av frågor om befrielse såvitt avser den kommunala andelen
av nöjesskatten. Kommunen kan däremot numera icke hindra att befrielse
medgives i fråga om den statliga andelen. Ett avgörande skäl för denna ändring
mot vad som tidigare gällde var önskvärdheten att åvägabringa en enhetlig
praxis i ärenden rörande befrielse. Då riksdagen så sent som hösten
1945 tog ställning i fråga om kommunernas medverkan vid prövning av frågor
om befrielse från nöjesskatt och då de skäl, på vilka riksdagen grundade
sitt ställningstagande härutinnan, alltjämt äga giltighet, anser sig utskottet
icke böra förorda någon ändring i de nu gällande reglerna i detta
avseende.
Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 213 av herr Nyström
samt II: 283 av herrar Jansson i Kalix och Gavelin om ändring
eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Velander,
Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Werner och Spetz samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Sjölin,
Allard, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.
517226,
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.