Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt.

1951-03-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:12, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

1

Nr 12.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om ändring eller översyn av 16 § förordningen om

nöjesskatt.

(l:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 213 av herr Nyström samt II: 283 av herrar Jansson i Kalix

och Gavelin har hemställts, »att riksdagen

antingen måtte antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § i kungl. förordningen

den 21 december 1945 om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 16 § första stycket i kungl. förordningen den

21 december 1945 om nöjesskatt fr. o. m. den 1 juli 1951 skall ha ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

''Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål såsom för beredande av hjälp åt behövande

eller sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning

eller för stödjande av rikets försvar, må befrielse meddelas av vederbörande

kommun helt eller delvis från kommunen tillkommande del av

skatten och därefter av länsstyrelsen för staten tillkommande del därav i

samma utsträckning som kommunen medgivit befrielse.’

eller i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad översyn av nämnda

kungl. förordning och förslag till nya bestämmelser beträffande nöjesskatt

med beaktande av här framförda önskemål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 213.

I 16 § första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att om behållning

av nöjestillställning skall användas uteslutande för välgörande eller

allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen må, efter hörande av vederbörande

kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens

1 liihang till riksdagens protokoll 1051. 7 samt. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande

andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas för

välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna grunder,

befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten. Vidare stadgas i

17 § samma förordning, att om sådant medgivande som i 16 § sägs ej lämnas

eller om fråga är om nöjestillställning av annat slag än där avses, kommunen

må, om skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen tillkommande

andelen av nöjesskatten. Enligt 18 § nämnda förordning må i

fall, då preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §

meddelats, slutligt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke meddelas

förrän anordnaren av tillställningen inkommit med redovisning över

densamma. Paragraferna 16, 17 och 18 i förordningen om nöjesskatt ha icke

ändrats sedan förordningen utfärdades och äro likalydande med motsvarande

paragrafer i det förslag till förordning, som genom propositionen nr 344

förelädes 1945 års riksdag (höstsessionen).

Rörande tillkomsten av dessa stadganden må anföras följande. Enligt 11 §

förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 gällde, att om nöjestillställning

ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen

finge, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten

eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande

tillställningen anordnats. Lämnade länsstyrelsen ej sådant medgivande

eller var fråga om nöjestillställning av annat slag, ägde kommunen medgiva,

att den kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalades. I förordningen

fanns icke någon motsvarighet till de nu gällande bestämmelserna

om befrielse för det fall att behållningen av en nöjestillställning endast

till viss del skulle användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Såsom skäl för införandet i nu gällande förordning av bestämmelser om

befrielse i sist angivna fall anförde departementschefen i förenämnda proposition

nr 344 å s. 53 följande:

»I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att

om behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del

av nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta

stadgande endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav

och då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.

Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en

väsentlig del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu

är fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt

vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.»

I motiveringen till 18 § nöjesskatteförordningen anförde departementschefen

i nämnda proposition nr 334 å s. 54—55 bl. a. följande:

»Emellertid bör en viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar,

för vilka förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas.

Skulle nämligen ett sådant fall'' inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning,

vars behållning avses exempelvis för välgörande ändamål, ge
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

3

nom anordnarens egna åtgärder -— provisioner, dryga »representationskostnader»

o. s. v. — uppgått till så högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis

ringa, torde befrielse från nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn

härtill föreslås i departementsförslaget, att ett i förväg meddelat beslut

om befrielse från nöjesskatt skall vara endast preliminärt, och att definitivt

beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke må meddelas förrän

redovisning avgivits för tillställningen i fråga. Denna redovisning bör innefatta

besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts det ändamål, som

åberopats till stöd för ansökningen om befrielse från nöjesskatt. Därest redovisningen

kan anses utvisa, att tillställningen icke anordnats med tillräckligt

beaktande av det syfte, för vilket tillställningen uppgivits äga rum,

bör det definitiva beslutet över ansökningen om befrielse från nöjesskatt

gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration i vanlig ordning avfordras

anordnaren av tillställningen.»

Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelser i 1940 års nöjesskatteförordning

kunde enligt dessa bestämmelser nöjesskatten icke av länsstyrelsen

efterskänkas med mindre kommunen tillstyrkt detta; länsstyrelsen

var sålunda vid prövningen av dessa ärenden bunden av kommunens veto,

även såvitt rörde den statliga andelen av nöjesskatten. Däremot kunde

kommunen, om länsstyrelsen avslagit en ansökan om befrielse, efterskänka

den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.

Denna kommunala vetorätt ansågs av 1944 års nöjesskatteutredning utgöra

ett hinder för en enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ärenden

om skattebefrielse. Utredningen föreslog bl. a. med hänsyn härtill, att det

kommunala vetot skulle upphävas. Såsom framgår av innehållet i 16 § i

gällande förordning om nöjesskatt anslöto sig statsmakterna icke till utredningens

förslag i denna del. Som motivering för sitt ståndpunktstagande

anförde departementschefen i ovannämnda proposition nr 344 å s. 53—

54 följande:

»Vad härefter angår det av de sakkunniga väckta förslaget om borttagande

av det kommunala vetot i ärenden rörande befrielse från nöjesskatt

enligt denna paragraf har jag ansett mig i denna del icke böra följa de

sakkunniga. Då emellertid den nu gällande bestämmelsen om befrielse

från nöjesskatt för tillställning, som äger rum för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, i praktiken visat sig mindre lämplig, torde i allt fall viss

ändring av förevarande stadgande böra vidtagas. För egen del förordar jag

sådan ändring, att länsstyrelsen skall äga att, efter hörande av vederbörande

kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten; dock att, om kommunen

avstyrkt framställningen, befrielsen må avse endast den staten tillkommande

andelen av skatten. Genom ett dylikt stadgande sker ej något

intrång på den kommunala självbestämmanderättens område, medan å

andra sidan för länsstyrelserna möjliggöres att följa en enhetlig praxis

såvitt angår besluten om befrielse från den statliga delen av nöjesskatten.»

I praxis synes i intet fall, där vid nöjestillställning tivoli- eller cirkusföretag

medverkat mot andel i intäkterna, hel befrielse enligt 16 § första

stycket nöjesskatteförordningen ha medgivits. Beträffande frågan om delbefrielse

i dylika fall har regeringsrätten i ett år 1048 avgjort mål ej gjort

ändring i länsstyrelses beslut att medgiva sådan delbefrielse (RÅ 1948 Fi not.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

424). I ett år 1950 avgjort mål har däremot delbefrielse icke medgivits (RÅ

1950 Fi not. 547). Avgörande vikt synes i sistnämnda mål ha fästs vid de

villkor, på vilka vederbörande företag åtagit sig att medverka vid nöjestillställningarna.

I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Bestämmelserna

i 16 § nöjesskatteförordningen hade ofta och särskilt på senare

år tolkats därhän, att befrielse från nöjesskatt vägrats på den del av inkomsten

— i regel procentuellt beräknad — som influtit på vissa nöjesarrangemang

och som enligt överenskommelse mellan nöj esarr angör erna

och företagare inom nöjesbranschen tillfallit dessa såsom ersättning för

deras medverkan vid nöjestillställningarna. Däremot hade befrielse från

nöjesskatt i regel medgivits i de fall, där nöjesarrangörerna före nöjestillställningarna

träffat avtal med vederbörande yrkesutövare om en till sitt

belopp fastställd avgift såsom ersättning för medverkan vid nöjestillställningarna.

Det syntes vara otillfredsställande att de nöjesarrangörer, som

anordnade nöjestillställningar till förmån för de i nämnda paragraf angivna

syftemålen och sökte gardera sig för eventuella förluster genom en uppgörelse

på basis av att viss andel i bruttointäkterna skulle tillfalla arrangörerna

och resten utgöra ersättning till yrkesutövarna för deras kostnader

och således helt övervältra riskerna av ett ekonomiskt misslyckande på de

senare, skulle vägras befrielse från nöjesskatt i full utsträckning, under det

att de nöjesarrangörer, som toge denna risk och träffade uppgörelse om en

viss engångsersättning, skulle kunna påräkna full befrielse.

I den mån den kommun, i vilken nöjestillställningen anordnades, ej beviljade

befrielse från erläggande av nöjesskatt, syntes sådan befrielse ej

heller böra ifrågakomma för den statliga delen av skatten. De kommunala

myndigheterna torde utöva tillfredsställande kontroll över att befrielse icke

medgåves vad avser den kommunala delen av skatten i andra fall än förordningen

medgåve.

Utskottet. De föreliggande motionerna syfta till sådan ändring av 16 §

nöjesskatteförordningen att hel befrielse från nöjesskatt må kunna medgivas,

då vid nöjestillställning, vars behållning skall användas uteslutande för

välgörande eller allmännyttigt ändamål, företagare i nöjesbranschen medverkat

mot andel i intäkterna. I anslutning härtill har i motionerna yrkats,

att kommunerna måtte tillerkännas ökat inflytande beträffande beslut om

befrielse från nöjesskatt.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår innehöll It § i 1940

års nöjesskatteförordning den bestämmelsen att länsstyrelsen ägde, när kommunen

det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten, då nöjestillställning

anordnats uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I

motsvarande stadgande i nu gällande nöjesskatteförordning, 16 §, har införts

en bestämmelse av innebörd, att befrielse från nöjesskatt må ifrågakomma

jämväl i fall, där behållningen endast till viss del går till ändamål av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

5

nyss angivet slag. Befrielsen avser därvid nämnda del av behållningen. Enligt

av vederbörande departementschef gjort uttalande, vilket av riksdagen

lämnades utan erinran, borde såsom förutsättning för befrielse i dylika fall

gälla, att en väsentlig del av behållningen skulle användas för ändamål, varom

här vore fråga, och att anledning icke förelåge till antagande, att ett privatekonomiskt

vinstintresse låge bakom anordnandet av tillställningen.

Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna

framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling

i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare

medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då företagaren

för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren

av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en fördel

med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda

sig risken för ekonomiskt bakslag.

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning

i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får då

antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller liknande

rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog

betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen

går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja. Då

nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa

fali, är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja

ur samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på

enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts

genom nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda

beretts nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena

vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det allmännas

sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig omfattning

tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.

Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt

lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att med

anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa

författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska

uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å

andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna

att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från

nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,

som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.

Vad angår det i motionerna framförda kravet på ökat kommunalt inflytande

vid prövning av frågor om befrielse från nöjesskatt vill utskottet erinra

om att enligt 1940 års nöjesskatteförordning förelåg kommunal vetorätt;

mot kommunens avstyrkande kunde befrielse alltså icke medgivas. Däremot

kunde ansökan om befrielse avslås i det fall att kommunen tillstyrkt. I gällande

nöjesskatteförordning ha kommunerna bibehållits vid sitt inflytande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

på prövningen av frågor om befrielse såvitt avser den kommunala andelen

av nöjesskatten. Kommunen kan däremot numera icke hindra att befrielse

medgives i fråga om den statliga andelen. Ett avgörande skäl för denna ändring

mot vad som tidigare gällde var önskvärdheten att åvägabringa en enhetlig

praxis i ärenden rörande befrielse. Då riksdagen så sent som hösten

1945 tog ställning i fråga om kommunernas medverkan vid prövning av frågor

om befrielse från nöjesskatt och då de skäl, på vilka riksdagen grundade

sitt ställningstagande härutinnan, alltjämt äga giltighet, anser sig utskottet

icke böra förorda någon ändring i de nu gällande reglerna i detta

avseende.

Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 213 av herr Nyström

samt II: 283 av herrar Jansson i Kalix och Gavelin om ändring

eller översyn av 16 § förordningen om nöjesskatt icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Velander,

Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Werner och Spetz samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i

Skedsbygd, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Sjölin,

Allard, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.

517226,

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.