Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om beskattning av livräntor.

1951-02-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:13, Betänkande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om beskattning av livräntor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 13—14.

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

1

Nr 13.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående omprövning av frågan om beskattning av

livräntor.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade lilealydande

motionerna 1:150 av fröken Andersson och herr Lundqvist samt II. 194

av herrar Edström och Nilsson i Svalöv har hemställts, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt någon

av de nu sittande kommittéerna att till omprövning upptaga frågan om

beskattning av livräntor».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 150.

Syftet med motionerna är att erhålla en likformig behandling i beskattningshänseende

av bl. a. livräntor, som utga sasorn skadestånd. Sasom exempel

därpå nämnas i motionerna livräntor, vilka utbetalas pa grund av skada

i följd av järnvägsdrift.

Enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift är järnvägens innehavare skadeståndsskyldig om någon i följd

av driften ljuter döden eller lider kroppsskada och vållande ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last. Lagen anses omfatta jämväl spårväg.

Jämlikt 4 § nämnda lag befrias järnvägens innehavare från ersättningsskyldighet,

därest den skadade hålles skadeslös genom av järnvägsinnehavaren

tecknad försäkring. En skadelidande kan sålunda i anledning av inträffat

olycksfall, som medfört invaliditet eller varaktigt nedsatt arbetsförmåga,

erhålla ersättning i form av livränta vilken utbetalas direkt från järnvägens

innehavare eller från försäkringsansfält på grund av ansvarighetsförsäkring.

I 32 § kommunalskattelagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 26

maj 1950 (nr 308), stadgas, att livränta hänföres till intäkt av tjänst. Enligt

1 mom. samma paragraf skall livränta i princip beskattas i sin helhet. Bestämmelse

om vissa undantag meddelas i 2 inom., vari utsäges, att livränta,

vilken enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat utgått vid sjukdom

eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller vilken eljest

vid sjukdom eller olycksfall utgått på grund av försäkring, som icke

tagits i samband med tjänst, skall beskattas med reducerat belopp enligt en

angiven skala.

I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 13—14.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

Beträffande förmögenhetsbeskattningen gäller den huvudregeln att såsom

tillgång vid förmögenhetsberäkningen skall upptagas kapitaliserade värdet

av rätt till ränta, överstigande 1 000 kronor per år, såvida rättigheten är

förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid

eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets

utgång. I 3 § 2 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 26 maj 1950

(nr 312), göres en inskränkning i huvudregeln, innebärande att såsom

tillgång icke skall upptagas rätt till livränta, som utgått på grund av försäkring,

eller till livränta, som enligt vad i lag eller särskild författning

är stadgat, annorledes än på grund av försäkring utgått vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring.

I de förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Den i följd

av järnvägsdrift skadelidande erhölle, oberoende av om järnvägens innehavare

latit ansvarsförsäkra sig eller icke, skadestånd. Beskattningsmässigt

behandlades emellertid de båda fallen olika. Utginge livränta på grund av

ansvarighetsförsäkring för personskada, upptoges nämligen såsom intäkt av

tjänst endast ett med hänsyn till livräntetagarens ålder reducerat belopp.

Denna reduktion finge emellertid icke göras av livräntetagare, vars livränta

utginge direkt från den skadevållande. Då enskilda järnvägar vanligtvis med

särskild ansvarsförsäkring vore täckta för sådana risker som kunde uppstå

på grund av järnvägs drift, medan statens järnvägar stode självrisk för dylika

skador, innebure de nuvarande beskattningsreglerna, att en person, som

skadats vid en staten tillhörig järnväg, komme i ett oförmånligare läge än

om han skadats vid en enskild järnväg. Det syntes motionärerna vara uppenbart

obilligt, att det avgörande för beskattningen av livränta i det angivna

fallet skulle vara, huruvida olyckan inträffat vid statens järnvägar eller

vid enskild järnväg. Ur den skadelidandes synpunkt torde det icke föreligga

någon som helst skillnad mellan dessa båda fall.

Man kunde även ifrågasätta lämpligheten av att kapitalbeloppet av dylika

livräntor upptoges till förmögenhetsbeskattning. Det syntes verklighetsfrämmande,

att en person, som på grund av inträdd invaliditet och därmed sammanhängande

hinder i yrkesutövandet erhållit livränta, vilken ofta motsvarade

endast en ringa del av den förlorade arbetsinkomsten, skulle anses ha

fått en förbättrad förmögenhetsställning.

Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts om skrivelse till

Kungl. Maj :t med anhallan att frågan om beskattning av livräntor måtte

omprövas av någon nu sittande kommitté. Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna

anfört, att en person, som skadades i följd av järnvägsdrift och

i anledning därav erhölle en livränta, komme i ett sämre läge i inkomstskattehänseende

om han uppbure livräntan av järnvägens innehavare än

om räntan utginge på grund av en av det skadeståndsskyldiga företaget tecknad

ansvarighetsförsäkring. I det senare fallet upptoges såsom intäkt en
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 3

dast ett med hänsyn till livräntetagarens ålder reducerat belopp. Denna

reduktion finge däremot icke åtnjutas av livräntetagare vars livränta utginge

direkt från den skadevållande. Motionärerna ha därjämte ifrågasatt

lämpligheten av att värdet av rätt till livränta på grund av liden skada upptoges

såsom tillgång vid förmögenhetsbeskattningen.

Såsom av d^n ovan lämnade redogörelsen framgår hänföres livränta till

intäkt av tjänst och skall räntan i princip beskattas i sin helhet. Utgår emellertid

i anledning av olycksfall livränta på grund av försäkring, som icke

tagits i samband med tjänst, skall densamma beskattas allenast till ett reducerat

belopp. I fråga om förmögenhetsbeskattningen gäller att kapitaliserade

värdet av rätt till livränta i princip utgör skattepliktig förmögenhetstillgång.

Rätt till livränta, vilken utgår på grund av försäkring, undantages

emellertid från förmögenhetsbeskattning.

Utöver den av motionärerna påvisade ojämnheten vid inkomstbeskattningen

i vissa fall av livräntor, vilka vid olycksfall utga till skadade, föreligger

sålunda jämväl olikformighet i avseende å förmögenhetsbeskattningen.

Utskottet anser i likhet med motionärerna, att enhetliga beskattningsregler

böra eftersträvas i fråga om dylika livräntor samt att utredning i sådant

syfte bör komma till stånd.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att genom beslut av föregående

års riksdag en omläggning ägt rum av livförsäkringsanstalters och

livförsäkringstagares beskattning och att därvid nya regler införts rörande

bl. a. livräntor, som utgå på grund av försäkring. I proposition nr 93 till

1950 års riksdag med förslag i ämnet, vilken proposition grundade sig

på ett av 1944 års allmänna skattekommitté avgivet betänkande (SOU

1948: 22), upptogos icke av kommittén föreslagna ändringar i fråga om

beskattningen av sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar. Departementschefen

förklarade sig icke vara beredd att förorda ett genomförande

av kommitténs förslag i denna del men framhöll, att frågan om beskattning

av ersättning på grund av dylika försäkringar — däri inbegripet jämväl

frågan om beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp — i annat

sammanhang torde böra upptagas till ytterligare överväganden. Föregående

års bevillningsutskott uttalade i sitt i anledning av propositionen nr 93 avgivna

och av riksdagen godkända betänkande nr 49 — i anslutning till vad

departementschefen sålunda anfört — bl. a., att gällande regler för sjukoch

olycksfallsförsäkringar icke vore tillfredsställande samt att frågan därom

borde upptagas till prövning så snart ske kunde.

Spörsmålet om beskattningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringar ävensom

frågan om beskattningen av livräntor med reducerat belopp kommer

sålunda att bliva föremål för fortsatta överväganden. Utskottet förutsätter,

att jämväl rådande olikformigheter i beskattningshänseende i fråga om de

i motionerna berörda livräntorna därvid komma att närmare utredas för

ernående av enhetliga regler. För den skull anser utskottet särskild skrivelse

till Kungl. Maj :t med anhållan om sådan omprövning icke erforderlig.

Det kan för övrigt erinras om alt särskilda sakkunniga — 1950 års skatte
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

lagssakkunniga — redan tillkallats för verkställande av en teknisk översyn

av kommunalskattelagen m. in. Det torde kunna antagas att de sakkunniga

vid sin genomgång av kommunalskattelagen komma att uppmärksamma de

i motionerna berörda ojämnheterna i fråga om beskattningen av livräntor.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet ej skäl tillstyrka det i motionerna

framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran

om utredning i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 150 av fröken Andersson

och herr Lundqvist samt II: 194 av herrar Edström och

Nilsson i Svalöv angående omprövning av frågan om beskattning

av livräntor icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Gustaf Elofsson, Franzon,

Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Snygg och Ebbe Ohlsson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,

Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson, Sjölin,

Gunnarsson, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.