Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående en. tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier

1951-03-06 · 52 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:15, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående en. tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

1

Nr 15.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till förordning angående en.

tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar

i varulager och inventarier (investeringsskatt)

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 33, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning

angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i

varulager och inventarier (investeringsskatt).

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

Såsom ett led i åtgärderna att begränsa mindre angelägna investeringar

föreslås i propositionen att en särskild skatt, benämnd investeringsskatt, i

vissa fall skall erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 öka sitt varulager

eller anskaffa inventarier.

Skatt utgår om vid lagerökning den dolda reserven — skillnaden mellan

anskaffningsvärde och bokfört värde — samtidigt ökat och beräknas å ett

beskattningsbart belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av

lagerökningen är lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning

och av ökning av dold reserv skall därvid i regel ske vid jämförelse

med lagret vid 1949 års utgång.

Om inventarier anskaffats utgår skatt å ett beskattningsbart belopp, som

i regel motsvarar skillnaden mellan den avskrivning å dessa inventarier,

för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och den avskrivning,

som motiveras av förslitning eller värdeförsämring. Beskattningsbart belopp,

som nu sagts, beräknas endast för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen

åtnjuta fri avskrivning beträffande dylika inventarier.

Skatt föreslås skola utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.

För att förhindra, att rörelseidkare kringgå bestämmelserna genom att

vid lagerökning icke öka den dolda reserven eller genom att icke avskriva

nyanskaffade inventarier ulan i stället i vinstreglerande syfte göra avsättningar

till pensions- eller andra personalstiftelser eller till investeringsfonder,

föreslås att jämväl dylika avsättningar skola föranleda skyldighet att

erlägga investeringsskatt. Utan att dylik skatt utgår kunna dock avsättDihang

riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

ningar göras till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier

och i viss omfattning till pensions- eller andra personalstiftelser.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i denna förordning

stadgas åligger fysisk eller juridisk person, som idkar rörelse och

som vid taxering till statlig inkomstskatt för det beskattningsår, för vilket

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952,

(beskattningsåret),

a) befinnes hava, i samband med ökning av lager av tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelsen, ökat dold reserv i lagret på sätt

i 4 § sägs;

b) medgives avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande

bruk i rörelsen avsedda inventarier med högre belopp än i 5 §

angives;

c) medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse

med högre belopp än i 6 och 7 §§ sägs eller medgives avdrag

för avsättning till investeringsfond utöver vad i 8 § angives.

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i anledning av avdrag varom under

b) förmäles ifrågakommer endast för rörelseidkare, som jämlikt punkt

4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning

å inventarier.

Beträffande rörelseidkare, som på grund av omläggning av räkenskapsåret

icke åsättes taxering till statlig inkomstskatt år 1952 eller nämnda

år taxeras till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än

tolv månader, skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret

äga tillämpning beträffande ett vart av de beskattningsår, för vilka

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes åren 1952 och

1953.

2 §.

Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:

a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska

tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller

staten;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

3

b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;

c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;

d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt

avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

med mera sådant; samt

e) rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret

icke överstiger 200 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Investeringsskatt skall utgå med 10 procent av det till dylik skatt beskattningsbara

beloppet.

Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke debiteras.

4 §•

Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara

beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets

utgång och den dolda reserven i lagret vid utgången av det

räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1950 (jämförelselagret),

dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens värde.

Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått

efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid nämnda räkenskapsårs

ingång utgöra jämförelselager.

Om beskattningsbart belopp för viss skattskyldig skall beräknas för två

beskattningsår, skall det belopp, som enligt bestämmelserna ovan i denna

paragraf beräknas för det senare av dessa år, minskas med det beskattningsbara

beloppet för det föregående året och återstoden utgöra beskattningsbart

belopp för det senare året.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden

mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt

bestämmelserna nedan i denna paragraf.

Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes

beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid

överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret, ej högre avskrivning

än 10 procent för år eller, där det för visst slag av rörelse befinnes

uppenbart att nämnda avskrivning avsevärt understiger den genom

slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för år av anskaffningskostnaden.

Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarande

beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

Har den skattskyldige för beskattningsåret såsom skattepliktig intäkt

upptagit ersättning genom avyttring av inventarier eller ersättning på grund

av försäkring för förlust av inventarier eller har den skattskyldige under

beskattningsåret tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier

utan att fondavsättningen återföres till beskattning, skall vid beräkning

av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning å

under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand ett

belopp, motsvarande den nyssnämnda intäkten eller de ianspråktagna fondmedlen.

Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna i andra stycket

första punkten godkännas med 10 respektive 20 procent för år av anskaffningskostnaden,

därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast

det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna värdet.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Beträffande avsättning till pensionsstiftelse utgöres det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan den avsättning, för

vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig inkomstskatt, och den avsättning,

som måste verkställas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång skall uppgå till det belopp, som erfordras för att jämte

framtida avgifter säkerställa de pensioner, jämte dyrtidstillägg eller andra

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till

anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och

må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till

pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa

de i första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

7 §•

Beträffande avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse utgöres

det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan

den avsättning, för vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig

inkomstskatt, och den avsättning, som erfordras för att säkerställa bindande

utfästelser, gjorda före ingången av det beskattningsår för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.

8 §•

Beträffande avsättning till investeringsfond utgöres det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet av det belopp, varmed avdrag vid taxeringen

till statlig inkomstskatt medgives för avsättning till annan investeringsfond

än särskild fond för ersättande av förlorade inventarier.

9 §•

Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda

förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt envar av

4—8 §§ ske för rörelserna gemensamt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 5

Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna förordning att anse

som två av varandra oberoende skattskyldiga.

10 §.

Det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet utgöres av summan

av de enligt bestämmelserna i 4—9 §§ beräknade beskattningsbara beloppen

och utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som ej

uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi skall

det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet beräknas för företaget

såsom sådant. Investeringsskatt påföres däremot de särskilda delägarna,

envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande

s. k. gruvbolag.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §•

Undantag må, helt eller delvis, medgivas

a) från bestämmelserna i 4 § i fråga om skattskyldig, som påbörjat rörelsen

under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager

på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit

onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning

eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags verksamhet

eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig

myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest fråga är om inventarieförvärv, varom

bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, och tillämpningen av

bestämmelserna skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den

skattskyldige.

Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av

Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar

instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.

Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden

och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan

egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas

insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.

Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen

efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går

beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.

12 §.

1 mom. Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig

inkomstskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan

stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsskatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

Med taxeringsintendent avses i denna förordning jämväl allmänna ombudet

hos den mellankommunala prövningsnämnden.

2 mom. Investeringsskatt må icke anses som avdragsgill kostnad vid beräkning

av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt.

13 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsskatt skall rörelseidkare,

vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret överstiger 200 000 kronor,

utan anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild

på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av

Kungl. Maj :t fastställt formulär.

UpP§illsskylclighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,

som i 2 § a)—c) avses.

2 mom. Företag som i 10 § andra stycket avses, vars omsättning under

beskattningsåret överstiger 200 000 kronor, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, avseende hela företaget,

med uppgift om den å delägaren belöpande andelen av det för företaget beräknade,

till investeringsskatt beskattningsbara beloppet.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna

i 1 och 2 mom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock ej därest frihet

från skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 2 § a)—c).

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.

är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angives, meddela för taxering till investeringsskatt erforderliga uppgifter

utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om

underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;

dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i 39 §

1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för underlåtenhet

att avlämna självdeklaration inträda endast därest den skattskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses

i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att

avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga motsvarande

tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

14 §.

Taxering till investeringsskatt sker i den kommun, där den skattskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande taxeringsnämnd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 7

Därest taxeringsnämnd, på grund av att särskild deklaration trots anmaning

icke avgivits eller att utredning icke kunnat verkställas, beträffande

viss skattskyldig underlåtit att verkställa taxering till investeringsskatt eller

åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan antagas vara felaktig, åligger

det taxeringsnämndens ordförande att senast den 15 juni eller, såvitt angår

Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret lämna vederbörande taxeringsintendent

skriftligt meddelande härom. Har länsstyrelsen medgivit utsträckning

av den tid, inom vilken taxeringsnämnds arbete skall vara avslutat,

må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning av tiden för

lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter utgången

av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsskatt.

I fråga om yrkande, som nyss sagts, skall vad i 97 a § andra

stycket samt 104 a § andra stycket taxeringsförordningen är stadgat icke

äga tillämpning.

15 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

anknyter. Vad i 58 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som

enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

Rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra

uppgifter enligt denna förordning skall tillkomma jämväl ordförande och

ledamöter i den i 11 § omförmälda nämnden, så ock hos nämnden anställd

personal. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration

eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra

eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 §

taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

16 §.

För taxering till investeringsskatt må granskning av skattskyldigs bokföring

enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten

verkställas av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.

Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga

motsvarande tillämpning.

17 §.

7 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens

föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga

motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den

skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering

enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären

prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

för åren 1952 och 1953 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas

därav betingad ändring i taxeringen till investeringsskatt.

3 mom. Därest genom beslut av prövningsnämnd eller utslag av Kungl.

Maj :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering

till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsskatt bör bestämmas

till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke vidtagits

enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen till

investeringsskatt anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering

redan varit föremal för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller

av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering

i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t,

skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas

i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 13 § 5 mom. första

stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxeringsintendent.

Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma

skola bestämmelserna i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga

motsvarande tillämpning.

4 mom. Eftertaxering till investeringsskatt må ej ske.

18 §.

Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om

rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse

från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning

är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsskatt.

19 §.

Har skattskyldig överlåtit lagertillgångar å fysisk eller juridisk person,

med vilken han är i intressegemenskap, och måste det med hänsyn till omständigheterna

antagas att överlåtelsen skett för att nedbringa det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet eller har den skattskyldige i sådant

syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd, skall det beskattningsbara beloppet

så beräknas, som om dylik åtgärd icke vidtagits.

20 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning

lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Har någon i intyg, varom i anvisningarna till 13 § förmäles, uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från

skatt eller till för låg sådan, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med

straff, med dagsböter.

21 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsskatt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

22 §.

Av taxeringen till investeringsskatt föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

23 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Anvisningar

till 2 §.

Därest beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader

skall med omsättning under beskattningsåret enligt denna förordning förstås

beräknad omsättning för tolv månader. Därvid skall den verkliga omsättningen

under beskattningsåret anses fördela sig lika å de månader beskattningsåret

omfattar.

till 2 och 10 §§.

Därest omsättningen under beskattningsåret för företag, som avses i 10 §

andra stycket, icke överstiger 200 000 kronor, föreligger icke skattskyldighet

med avseende å den av företaget bedrivna verksamheten.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret vid beskattningsårets utgång respektive i

jämförelselagret förstås skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde

eller dess återanskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång, därest

detta värde är lägre, samt, å andra sidan, lagrets bokförda värde.

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,

lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet

vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å

andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet

vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid

inkomsttaxeringen, skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört

värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.

2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret

hänför sig, och utredning företes angående jämförelselagrets

värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets

värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret

ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt

från det sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.

3. Har efter den balansdag, till vilken jämförelselagret hänför sig, investeringsfond

tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

fondavsättningen återföres till beskattning, skall såsom dold reserv anses

allenast det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de

ianspråktagna fondmedlen.

Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond som avsatts

av obeskattade medel.

4. För tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom

anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (material och arbetslöner)

ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock

ej behöver tagas till ränta å eget kapital.

5. För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till

ett värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna

på samma sätt som beräknat utförsäljningspris å varorna förhåller sig till

normalt utförsäljningspris för kuranta varor.

till 5 §.

1. Avdrag för årlig värdeminskning skall för alla sådana inventarier, som

i 5 § andra stycket första punkten avses, beräknas efter antingen 10 eller

20 procent. Avdrag med 20 procent må medgivas endast om det är uppenbart,

att ett värdeminskningsavdrag beräknat efter 10 procent av anskaffningskostnaden

för samtliga i bruk varande inventarier avsevärt understiger

den värdeminskning inventariebeståndet undergått under beskattningsåret;

såsom exempel å rörelse av här avsett slag må nämnas omnibus- och biltrafikrörelse.

2. Har rörelseidkaren för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning

å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande

beskattningsår, skall såsom anskaffningskostnad för inventarierna

anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.

till 10 §.

Med rederi förstås i denna förordning allenast sådant rederi, som avses i

53 § 2 mom. kommunalskattelagen.

till 13 §.

Uppgifter skola lämnas bl. a. om anskaffningsvärdena å varulagret vid

beskattningsårets utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av

nämnda värden skulle medföra betydande svårigheter må, om lagerökning

icke förekommit eller om den dolda reserven icke ökat, uppgiftsskyldigheten

anses fullgjord genom att auktoriserad revisor, som för beskattningsåret

varit ordinarie revisor i företaget, intygar att beskattningsbart

belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger, samt lämnar redogörelse

för de principer efter vilka värderingen av lagren skett samt de omständigheter

i övrigt varå uttalandet stöder sig.

Efter anmaning skall dock även i dylikt fall utredning om anskaffningsvärdena

företes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 11

Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:301 av herr Äman och 11:399 av herr

Fagerholm in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta den ändringen

i förslaget till investeringsskatt 11 § c) att ur författningstexten utgår

satsen ''och tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra avsevärda

betalningssvårigheter för den skattskyldige’»;

2) de likalydande motionerna I: 305 av herr Domö m. fl. och 11:412 av

herr Birke in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts

proposition nr 33 med förslag till förordning angående en tillfällig skatt

i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investerings.

skatt)»;

3) de likalydande motionerna I: 306 av herrar Ohlon och Nordenson samt

11:407 av herr Edström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen för sin del

måtte besluta, att stadgandet i 11 § b) i det i propositionen nr 33 framlagda

förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka

vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)

skall erhålla följande ändrade lydelse:

’b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning

eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags

verksamhet, eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig

statlig myndighet eller som eljest befinnes vara av särskild betydelse med

hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap och icke framstår

såsom ringa i förhållande till rörelseidkarens övriga omsättnings- och

anläggningstillgångar’»;

4) de likalydande motionerna I: 307 av herr Ohlon in. fl. samt II: 408 av

herrar Edström och Gustafson i Göteborg, vari hemställts, »att sådana beställningar

av inventarier, som verkställts enligt bona fide-avtal, träffade

före den 1 oktober 1950, ävensom ersättningsanskaffningar för förlorade

eller utrangerade fartyg, men där vederbörande tillgång levererats först under

beskattningsåret, icke skola omfattas av den ifrågavarande lagstiftningen

utan att, om sådan rätt föreligger för vederbörande företag, fri avskrivningsrätt

skall vara tillämplig,

samt att, därest detta yrkande icke bifalles, sådan ändring verkställes i

11 § c) att orden: ''och tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra avsevärda

betalningssvårigheter för den skattskyldige’ skola utgå»;

5) de likalydande motionerna I: 308 av herr Pelrén m. fl. och II: 410 av

herr Strandh m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 33 måtte vidtaga förändringar i enlighet med vad i motionerna

föreslagits, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga

ändringar i lagtexten;

6) de likalydande motionerna I: 309 av herr Pelrén m. fl. och 11:411 av

herr Hagberg i Malmö in. fl., vari hemställts, »att riksdagen för sin del

måtte besluta, att stadgandet i 11 § i det i propositionen nr 33 framlagda förslaget

till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) skall erhålla

följande ändrade lydelse:

''Undantag må, helt eller delvis, medgivas

a) från----- (= propositionen)---lågt;

b) från bestämmelserna i 4 §, såvitt angår hela den ökning, som må

hava uppstått å lager av bränsle, dock under förutsättning, att lagerökningens

bränslevärde icke understiger bränslevärdet av 50 ton stenkol;

c) från bestämmelserna i 4 och 5 §§---(= propositionen)----

myndighet;

d) från bestämmelserna i 5 §, därest — — — (= propositionen) — —

— skattskyldige.

Frågor — — — (— propositionen)----förordnar.

(Se vidare anvisningarna.)’

samt att till ovannämnda författningsrum skola fogas anvisningar av följande

lydelse:

''Vid tillämpning av bestämmelsen i It § b) skall bränslevärdet av nedannämnda

kvantiteter anses motsvara bränslevärdet av 50 ton stenkol:

50 ton koks, 60 ton antracitbriketter, 70 ton brunkolsbriketter, 35 ton eldningsolja,

270 hektoliter träkol eller träkolsstybb, 350 kubikmeter ved, 100

ton torv och 75 ton torvbriketter’»;

7) de likalydande motionerna I: 310 av herrar Eskilsson och Werner

samt II: 409 av herrar Norup och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att 11 §

b) i den föreslagna lagtexten måtte ändras därhän att såsom dispensgrund

godtages icke blott lagerökning, som tillkommit genom direkt föranstaltande

av vederbörlig statlig myndighet, utan även sådan lagerökning, som saknar

spekulativt syfte och som av vederbörliga statliga myndigheter vitsordas

väsentligen tjäna ett allmänt intresse»;

8) de likalydande motionerna I: 311 av herrar Weiland och Björck samt

11:413 av herrar Åqvist och Rosén, vari hemställts, »att riksdagen måtte

avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 33 med förslag till förordning angående

en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och

inventarier (investeringsskatt)»;

9) motionen I: 312 av herr Gottfrid Karlsson, vari hemställts, att riksdagen

vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 33 måtte besluta vidtaga

sådan ändring i det vid propositionen fogade författningsförslaget att

den i 11 § angivna nämnden utrustades med vidgade befogenheter och försåges

med kvalificerat biträde på sätt i motionen föreslagits, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta därav föranledda ändringar i författningstexten;

samt

10) motionen II: 406 av herr Kollberg, vari hemställts, »att riksdagen vid

antagande av förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i syfte

att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier måtte besluta,

dels att bestämmelserna under 11 § a) måtte på det sätt utvidgas, att undantag

från bestämmelserna i 4 § må helt eller delvis medgivas i fråga om

skattskyldig, som under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning och till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 13

följd därav varit nödsakad att öka sitt lager eller som under beskattningsåret

eller kort tid dessförinnan upptagit verksamhet inom ett nytt område,

dels att skyldighet att erlägga investeringsskatt enligt 5 § icke skall föreligga

på grund av avskrivning å värdet av inventarier, vilka förvärvats genom

bindande avtal som träffats före den 1 oktober 1950, i följd varav

bestämmelsen under c) i 11 § skall utgå».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de

under motionstiden vid riksdagens början väckta likalydande motionerna

I: 151 av herr Ola Persson in. fl. och II: 197 av herr Holmberg, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta,

att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning att slopa den fria avskrivningsrätten

å maskiner och inventarier, att slopa skattefrihet eller skatteuppskov

för investerings- och konjunktur fonder eller dylika stiftelser samt

att utreda frågan om att få till stånd en skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning,

att dessa frågor hänskjutas till den hos Kungl. Maj :t, i anslutning till bevillningsutskottets

betänkande nr 46/1950, begärda utredningen rörande

taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen ■— eventuellt till 1950 års skattelagssakkunniga».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 151, I: 307, 1:308, I: 309, I: 312, II: 399,

11:406, 11:407, 11:409, 11:412 och 11:413.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Förliden höst utarbetades inom finansdepartementets rättsavdelning en

den 16 september 1950 dagtecknad promemoria angående tillfälliga beskattningsåtgärder

i sgfte att begränsa vissa investeringar. Ett promemorian bilagt

författningsförslag har såsom Bihang 1 fogats vid statsrådsprotokollet

(prop. s. 67—69).

Över promemorian hava, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg och Gävle, Smålands och Blekinge handelskammare,

Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

samt Gotlands handelskammare), riksbanksfullmäktige, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro,

Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, Sveriges industriförbund

(med överlämnande av skrivelser från vissa till förbundet anslutna

branschföreningar och företag), Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa

förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Svenska bank
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

föreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från bankoch

fondinspektionen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Försäkringsanstalten Folket-Samarbete, Sveriges

lantbrukstörbund, Svenska vattenkraftföreningen, Svensk industriförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges sågverlcsägare.

s riksförbund, Södra Sveriges trävaruexportförening samt vidare från

ett antal enskilda personer och bolag.

I anledning av de erinringar mot den föreslagna investeringsskatten, som

framförts i remissyttrandena, har inom finansdepartementet övervägts huruvida

det syfte, som avsetts skola vinnas med nämnda skatt, i stället skulle

kunna vinnas genom ett spärrkontoförfarande. Övervägandena ha lett till

utarbetande av ett förslag till lag angående skyldighet för rörelseidkare att

insätta medel å investeringskonto, vilket förslag såsom Bihang 2 fogats till

statsrådsprotokollet (prop. s. 70—75).

över det nya förslaget ha yttranden under hand avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Därjämte ha skrivelser inkommit från civilförsvarsstyrelsen, Skånes

handelskammare, Handelskammaren i Gefle, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation och Svenska vattenkraftföreningen. Apotekaresocietetens

direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekarförbund ha ingivit

en gemensam promemoria i anledning av förslaget. Svenska cellulosaföreningen,

Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen samt

Svenska pappersbruksföreningen ha inkommit med en gemensam skrivelse.

Såsom allmän motivering för det i propositionen framlagda förslaget

har departementschefen anfört följande:

»Såsom jag närmare utvecklat i finansplanen till årets statsverksproposition

måste den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken i nuvarande

läge vara att skapa förutsättningar för att den pris- och löneanpassning,

som för närvarande äger rum, får karaktären av engångsförskjutning

och att en stabilisering av penningvärdet på den nya nivån kan ernås. För

att uppnå detta mål erfordras aktiva ingripanden från statsmakternas sida.

Sålunda kräves bland annat att investeringsverksamheten hålles inom ramen

för tillgängliga resurser. Fn ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten

bör förhindras. Detta har beaktats i investeringsbudgeten för

1951. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras med ett fortsättande

av den restriktiva kreditpolitik, som förts sedan sommaren 1950 i

syfte att öva inflytande på de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen.

Eventuellt få ytterligare skärpningar av kreditgivningen övervägas.

Det räcker emellertid ej med detta. Av väsentlig betydelse i nuva
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 15

rande läge är alt åstadkomma anordningar, som göra det möjligt att påverka

jämväl de investeringar, som finansieras med företagens egna medel.

Angelägenheten härav framstår med särskild styrka mot bakgrunden

av den senaste tidens ekonomiska utveckling som präglats av en stark prisuppgång.

I all synnerhet har utvecklingen på de internationella marknaderna

inneburit att, särskilt inom exportindustrierna, betydande vinstökningar

inträffat. I syfte att sterilisera exportvinsterna inom skogsindustrierna

har överenskommelse slutits med dessa industrier om införande av

prisutjämningsavgifter. Vissa i samband härmed stående spörsmål torde

sedermera få föreläggas riksdagen på hemställan av chefen för handelsdepartementet.

Ytterligare åtgärder för att förhindra att vinstökningar inom

företagen leda till en utvidgning av de självfinansierade investeringarna

äro emellertid påkallade.

I båda de förslag i ämnet, som tidigare utarbetats inom finansdepartementet,

har man sökt nå en begränsning av de självfinansierade investeringarna

genom en indirekt begränsning av möjligheten till skattefria nedoch

avskrivningar vid inkomsttaxeringen. Skattelagarnas regler ha möjliggjort

en konsolidering av företagen, som även ur det allmännas synpunkt

varit önskvärd, men det är å andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss

utsträckning möjliggöra och även direkt föranleda investeringar, som framförallt

i nuvarande ekonomiska situation icke äro önskvärda. En tillfällig

begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna bör därför, såsom

i departementspromemorian framhållits, framtvinga en noggrannare prövning

av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom

befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika

investeringar.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande över förslaget om investeringsskatt

i stället förordat uttagande av en varuskatt å producent- och importörstadiet.

En varuskatt av detta slag skulle -— frånsett att den även drabbar

investeringar, som redan äro underkastade investeringskontroll — leda till

prisstegringar, vilka sannolikt skulle förstoras genom distributionens successiva

marginalpålägg och för vilka prisstegringar inkomstkompensation

komme att begäras. Jag kan därför icke i nuvarande läge tillstyrka, att man

söker åvägabringa de önskade investeringsbegränsningarna genom införandet

av en dylik skatt.

I några remissyttranden har även antytts möjligheten till överenskommelser

mellan statsmakterna och de olika branschorganisationerna om frivilliga

investeringsbegränsningar. Det förefaller emellertid icke sannolikt

att man genom dylika överenskommelser kan nå ett tillfredsställande resultat.

Om man vill motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda

investeringar i inventarier finansieras medelst vinstmedel, bör man uppenbarligen

söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta synes enklast

kunna ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningsregler

vid inkomsttaxeringen. Visserligen kan, såsom i åtskilliga re
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

missyttranden framhållits, häremot invändas, att man genom en dylik åtgärd

även motverkar önskvärda investeringar. Jag tror dock att de uttalade

farhågorna för sådana verkningar av den föreslagna lagstiftningen äro överdrivna,

framförallt om man mildrar de retroaktiva verkningarna på sätt

som skett i det senare av de inom finansdepartementet utarbetade förslagen

samt lämnar möjlighet till dispens i vissa fall, där en begränsning av gällande

avskrivningsregler ter sig obillig. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,

att den föreslagna lagstiftningen medgiver avdrag för avskrivningar,

som äro betingade av förslitning eller värdeförsämring. Lagstiftningen avser

således endast att förhindra, att gällande avskrivningsregler utnyttjas i

syfte att reglera den skattemässiga vinsten. Nödvändiga och betydelsefulla

investeringar torde icke beröras av en sådan tillfällig begränsning av avskrivningsmöjligheterna.

Däremot synes det sannolikt att mindre nödvändiga

investeringar påverkas.

Jag vill även understryka att, om man tillfälligt indirekt begränsar de

skattefria ned- och avskrivningarna vid inkomsttaxeringen av det skälet att

gällande skatteregler i dagens läge kunna medföra icke önskvärda verkningar,

man därför icke kan anses nödsakad att, som i vissa remissyttranden framhållits,

upptaga hela frågan om bolagsbeskattningen till förnyad prövning.

Den fria avskrivningsrätten gäller i princip alltjämt. Vad man med den

föreslagna lagstiftningen vill uppnå är allenast att framtvinga en noggrannare

bedömning från företagarens sida huruvida de investeringar, som planeras,

äro så nödvändiga att de trots den föreslagna lagstiftningen böra

omedelbart genomföras eller huruvida de kunna anstå tills vidare. Om investeringarna

bedömas så nödvändiga att de böra omedelbart genomföras,

kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt genom att icke öka reserven

i lagret eller icke yrka högre avdrag för avskrivning än som direkt

motiveras av förslitning och värdeförsämring. Avskrivningsunderlaget kvarstår

då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen upphört att gälla.

Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att den föreslagna

konstruktionen av lagstiftningen medför att företag, som ha god tillgång

på likvida medel, få större möjligheter till spekulativa investeringar än företag

med mindre god likviditet. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna

undvika detta. Härför skulle dock få anlitas helt andra utvägar. Något förslag

med dylika verkningar har emellertid icke framkommit i diskussionen

om förevarande problem.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra i princip tillstyrka en

tillfällig anordning, varigenom man indirekt begränsar möjligheten till skattefria

ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.

I valet mellan en investeringsskatt och ett spärrkontoförfarande ha flera

remissinstanser förordat den senare linjen. Det synes emellertid antagligt,

att valet påverkats av dels att skatteprocenten för investeringsskatten i det

tidigare förslaget satts till tjugu procent dels ock att i spärrkontoförslaget

vissa uppmjukningar vidtagits. Den procentsats, efter vilken insättning å

spärrkonto skulle beräknas, torde knappast kunna sättas lägre än den före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

17

slagna, tjugufem procent, om lagstiftningen skulle få önskad effekt. Däremot

synes skatteprocenten för en investeringsskatt kunna bestämmas till

allenast tio procent med hänsyn till att den omedelbara skatteökningen med

denna procentsats kan, såsom handelskammaren i Göteborg framhållit i

sitt yttrande, motsvara tjugu procent eller mera av överavskrivningarna.

Vidaré böra de uppmjukningar, som föreslagits enligt spärrlcontoalternativet,

genomföras även om alternativet med investeringsskatt väljes. Vidtagas

nu angivna ändringar, torde de motiv, som föranlett vissa remissinstanser

att förorda spärrkontolinjen, ha i betydande grad försvagats. Även om de

båda alternativens ekonomiska verkningar för näringsföretagen icke kunna

direkt jämföras, torde ur sådan synpunkt — under förutsättning att de angivna

uppmjukningarna av investeringsskatteförslaget vidtagas — det ena

alternativet knappast kunna anses äga företräde framför det andra. Valet

mellan alternativen får sålunda ske huvudsakligen ur andra synpunkter.

Därvid vill jag framhålla, att till förmån för alternativet med en investeringsskatt

framför allt talar, att man med detta alternativ undviker de olägenheter,

som med nödvändighet äro förknippade med ett spärrkontoförfarande

och som äro särskilt framträdande om spärrtiden -—- såsom i detta

fall — behövde bestämmas till en så pass lång tidrymd som tio år.

Av nu anförda skäl vill jag, i valet mellan en investeringsskatt och ett

spärrkontoförfarande, tillstyrka det förstnämnda alternativet.

Förordningen om investeringsskatt synes emellertid böra utformas i stort

sett i överensstämmelse med förslaget om spärrkontoförfarandet och tilllämpas

först vid 1952 års taxering. De i det sistnämnda förslaget upptagna

bestämmelserna om avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser

och till investeringsfonder böra i princip bibehållas. Liksom kammarrätten

finner jag dessa bestämmelser erforderliga, för att lagstiftningen skall få

tillräcklig effekt under den korta tid som den förutsatts skola gälla. I annat

fall skulle nämligen en rörelseidkare kunna helt undgå att beröras av den

föreslagna lagstiftningen genom att för beskattningsåret 1951 icke öka reserven

i lagret eller icke göra större avskrivningar å inventarier än som

motiveras av förslitning eller värdeförsämring men i stället öka avsättningarna

till dylika stiftelser och fonder.

Jag förordar sålunda, att en investeringsskatt uttages för det beskattningsår,

för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes

år 1952. Lagstiftningen torde i princip böra begränsas till att avse allenast

nämnda beskattningsår. Frågan huruvida bestämmelser med det syfte, som

föranlett det nu ifrågavarande förslaget, kunna bliva erforderliga jämväl

under ett senare år får sålunda bliva beroende av den ekonomiska utvecklingen

och de överväganden, som framdeles göras på grundval av denna

utveckling.

Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten torde jag få hänvisa till

mina uttalanden i årets statsverksproposition. Jag framhöll därvid att det i

avsaknad av närmare erfarenheter vore ytterst svårt att på förhand bedöma

vilken fiskal effekt en investeringsskatt kunde komma alt få. Så mycket

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

syntes man emellertid redan på nuvarande stadium kunna säga att inkomsterna

av denna skatt och den därav föranledda ökningen av den ordinarie

bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter icke obetydligt utöver det

belopp, som upptagits i riksstatsförslaget. Hur stor ökningen skulle bli vore

dock, som redan anmärkts, knappast möjligt att angiva annat än gissningsvis.

Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom gräöserna

för en rimlig uppskattning.

Jag har i huvudsak intet att tillägga till det sålunda anförda. Jag vill allenast

tillfoga att den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunna

beräknas inflyta genom investeringsskatten, kommer att inflyta i form av

ökad ordinarie inkomstskatt och icke i form av investeringsskatt. Man torde

nämligen kunna utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt

blir att nedskrivningarna å varulager respektive avskrivningarna å inventarier

minskas och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva

i motsvarande mån större.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att man genom den föreslagna

lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på marknaden för

finansiering av de statliga investeringarna begränsades. Såsom jag närmare

utvecklat i finansplanen måste i nuvarande läge med inflationistiska spänningar

inom samhällsekonomien eftersträvas att i största möjliga utsträckning

undvika upplåning för finansiering av statliga kapitalutgifter. Strävandena

böra inriktas på att så långt det är möjligt täcka även sistnämnda slag

av statsutgifter med verkliga statsinkomster.»

Beträffande statsrådsprotokollets innehåll i övrigt tillåter sig utskottet

hänvisa till propositionen.

Redogörelse härutinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen:

Gällande beskattningsregler beträffande investeringar i varulager och inventarier,

s. 14—15.

Promemorian, s. 15—21.

Remissyttrandena över promemorian, s. 21—36.

Alternativt förslag om investeringskonton, s. 36—37.

Remissyttrandena över förslaget om investeringskonton, s. 37—47.

Specialmotivering, s. 51—66.

Motionerna m. m.

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna ävensom i två till utskottet

inkomna skrifter må här återgivas följande.

Motioner vari yrkas helt avslag å proposition nr 33.

I de likalydande motionerna 1:3 05 och 11:412 har erinrats om

att rätten till fri avskrivning i fråga om maskiner eller andra för stadigva
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

19

rande bruk i rörelse avsedda inventarier hade medgivits vissa juridiska personer

genom beslut av 1938 års riksdag. Förslag härom hade framlagts av

1936 års skattekommitté, vilken även föreslagit, att den tidigare progressiva

bolagsbeskattningen till staten skulle ersättas med en proportionell statsskatt

å 10 %. Trots att denna skattesats i förhållande till den nuvarande vore

synnerligen låg, hade kommittén ansett behov föreligga av rätt till fri avskrivning.

För närvarande vore skattesatsen för aktiebolag vid den statliga

beskattningen 40 %, d. v. s. icke mindre än 4 gånger så hög som den i 1936

års skattekommitté ifrågasatta. Det sade sig självt att behovet av en fri avskrivning

då också vore betydligt starkare. I själva verket torde det förhålla

sig så att näringslivet kunnat bära den nuvarande enormt höga statsbeskattningen

endast tack vare de föreliggande möjligheterna att i viss mån förskjuta

beskattningen på framtiden. Motionärerna ville i detta sammanhang

erinra om att tillskyndarna till 1947 års beslut om en höjning av bolagsskatten

försvarade denna under hänvisning just till rätten till fri avskrivning.

Under riksdagsdebatten hade också fastslagits det ovillkorliga sambandet

mellan den förhöjda skattesatsen för aktiebolagen och rätten till fri

avskrivning. Motionärerna kunde med nuvarande skattesatser icke medverka

till ett beslut om inskränkning i rätten .till fri avskrivning. Den verkliga anledningen

till överinvesteringar — där sådana kunde ha förekommit — vore

otvivelaktigt den höga företagsbeskattningen. Ville man åstadkomma en effektiv

begränsning av onödiga investeringar, vore det bästa sättet härför

att bolagsskatten sänktes. Det kunde ifrågasättas, huruvida den föreslagna

investeringsskatten komme att få någon egentlig betydelse i kampen mot inflationen.

Med de nuvarande leveranssvårigheterna på de allra flesta av näringslivets

områden måste man emellertid räkna med att avtal om leverans

under 1951 såväl av inventarier som av varor i mycket betydande utsträckning

måste ha kommit till stånd i god tid före ingången av året. I den mån

dessa beställningar effektuerades under 1951, vore detta beroende på förhållanden,

på vilka den nu ifrågasatta investeringsskatten icke kunde öva

något inflytande. I detta avseende förelåge visserligen vissa dispensmöjligheter.

De härtill knutna villkoren vore emellertid sådana att de endast under

speciella förhållanden undantoge den skattskyldige från den föreslagna förordningens

verkningar. Investeringsskatt kunde sålunda komma att utgå,

även om den skattskyldige saknade möjlighet att inhibera planerade investeringar.

Det angivna syftet med investeringsskatten bleve i dessa fall helt förfelat,

och skatten komme för den skattskyldige endast att framstå som en

ny pålaga. I de fall investeringsskatten över huvud taget komme att verka

investeringsbegränsande vore den, såsom också påtalats från ett flertal remissinstanser,

i lika hög grad ägnad att motverka önskvärda som icke önskvärda

investeringar. I en tid då en betydande beredskapslagring måste betraktas

såsom ytterst nödvändig ville man med en speciell skatt bestraffa

dom som tillgodosåge detta önskemål. Ett sådant förfaringssätt ansåge motionärerna

uppenbart orimligt. Särskilt syntes delta gälla handelns och hantverkets

utövare, som med det föreliggande förslaget även i övrigt skulle kom
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

ma i en ogynnsam ställning. Motionärerna syftade närmast på att jämförelseåret

fastlåsts till en period då importsvårigheter m. in. hade varit av i

manga avseenden avgörande betydelse för varulagrets storlek samt på att

möjlighet till avskrivning som icke medförde investeringsskatt vore helt utesluten

vid lagerökning. En urskiljningslös begränsning av investeringarna

kunde i längden vara ägnad att motverka önskemålet att få samhällsekonomisk

balans. Det förhölle sig otvivelaktigt så att de efter kriget företagna

investeringarna verkat synnerligen gynnsamt på produktionens resultat. I

detta avseende ville motionärerna erinra om att produktionsökningen under

år 1950 beräknats till icke mindre än 5 %. För år 1951 räknades i nationalbudgeten

med en varulagerökning på 200 miljoner kronor och med

övriga investeringar på 300 miljoner kronor. Då något sparande härutöver

icke förutsåges i nationalbudgeten, framstode det såsom angeläget att icke

alltför mycket motverka företagssparandet.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:311 och 11:413

framförda avslagsyrkandet har anförts, att rörelseidkare, som kunde driva

sin rörelse utan nyuppsättning av inventarier eller utan ökning av sina lager

över huvud ej drabbades av förordningens bestämmelser. Expansiva föietag

däremot drabbades av bestämmelserna och kraftigare ju mer expansiva

de vore, i den mån deras utveckling toge sig uttryck i fortgående nyanskaffning

av maskiner eller inventarier eller ökning av lager. Det förefölle märkligt,

att man i ett industriland som vart skulle behöva tillgripa en skatt av

detta slag. Den överfulla sysselsättningen hade medfört stor brist på arbetskraft,

och det vore naturligtvis av vikt att man genom rationalisering av

olika slag sökte inbespara så mycket mänsklig arbetskraft som möjligt för

att i stället ersätta denna med maskinkraft. Produktivitetsutvecklingen

mom landet vore beroende på möjligheten att genom ständig pågående förnyelse

och förbättring av de maskinella krafterna utföra denna substitution.

Den sociala utvecklingen i sin tur vore helt beroende av den ekonomiska

och uppbures av denna. I statsverkspropositionen till årets riksdag konstaterades

en 5-procentig produktionsstegring. I anslutning därtill anfördes i

berörda proposition: »Den starka ökningen betingas dels av den betydande

investeringsverksamheten under efterkrigstiden dels av den kraftigt vidgade

utrikeshandeln under året». Här hade alltså direkt uttalats, att det vore

investeringsverksamheten som vore grunden till produktivitetsstegringen.

Att även den vidgade utrikeshandeln möjliggjorts genom produktivitetsstegringen

låge i öppen dag, eftersom varuförsörjningen inom landet ej varit

sämre än tidigare och mer varor ändock kunnat avstås för export.

Den solidariska lönepolitik, som förts före lönestoppsperioden, hade, framhålles

vidare i motionerna, medfört en utjämning av inkomster och en lyftning

av särskilt de lägre inkomsttagarnas realinkomster. Följden därav hade

blivit en konsumtionsökning av stora mått efter kriget. Det vore känt, att

sparkvoten hos dessa lägre inkomsttagare ej kunde vara hög. Här funnes

stora latenta behov för särskilt konsumtionsvaror, som måst tillfredsställas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

21

Inom en hel del branscher hade varuhungern först på senare tiden något

så när kunnat tillfredsställas, och inom alla branscher vore ej lagren uppe i

en nivå som kunde anses tillfredsställande i förhållande till den ökade konsumtionen.

Man hade icke ens uppehållit fiktionen om investeringsskatt,

om man icke tilläte kvittning mellan minskning av lager och ökning av

maskiner eller inventarier eller tvärtom. Att tidpunkten för skattens införande

vore den sämsta tänkbara med de mycket höga världsmarknadspriserna,

som nu gällde, låge i öppen dag. Avskrivningsbehovet vore därför

särskilt nu betydande på grund av det prisfall, som måste inträda, när den

nuvarande rustningskonjunkturen vikit. Den föreslagna skattens konstruktion

påminde i många avseenden om krigskonjunkturskattens, och alla de

svårigheter, som följde med den senare, kunde väntas följa även med investeringsskatten.

Motioner vari hemställes om utredning i vissa hänseenden.

I de likalydande motionerna 1:151 och 11:197 har framhållits

bl. a. följande. Den fria avskrivningsrätten å maskiner och inventarier

för rörelseidkare och reglerna för avsättning till olika slag av fonder innebure,

att dessa rörelseidkare finge avskriva värdet å inventarier i förskott

och att de finge uppskov med beskattningen vid avsättning till investeringsoch

konjunkturfonder. Att låta rörelseidkaren själv få bestämma avskrivningens

storlek liksom inbjöde denne att avskriva mesta möjliga för att få

lägre skatt. Avskrivna maskiner och inventarier kompletterades eller ersattes

med nya, så att avskrivningar i fortsättningen kunde ske i stället för att

redovisa en högre nettointäkt och i vederbörlig ordning betala därå belöpande

skatter. I de flesta fall ledde detta till investeringar, som kunde betraktas

som rena slöseriet och som stode i direkt strid med av statsmakterna uppdragna

riktlinjer för investeringsverksamheten. I fråga om avsättning till

investerings- och konjunkturfonder, för vilka svenska aktiebolag eller svenska

ekonomiska föreningar ägde åtnjuta avdrag från årsvinsten, borde rimligen

erläggas skatt för hela nettointäkten för det år densamma förvärvats.

För att få till stånd en mera effektiv och rättvis förmögenhetsbeskattning

syntes det vara nödvändigt, att taxeringsorgancn erhölle mera uttömmande

och noggranna uppgifter. Om det med sakskäl skulle kunna göras gällande

att rättvisa och likhet inför lagen existerade i fråga om skattelagstiftningen,

syntes det nödvändigt att det bleve betydligt bättre effektivitet och

ordning i taxerings- och beskattningsförfarandet. Lönearbctare beskattades

mycket noga efter sina årsinkomster. Jordbrukare hade att lämna mycket

långtgående detaljuppgifter för sin taxering. De luckor, som visat sig förefinnas

i skattelagstiftningen och i själva taxeringsförfarandet rörande beskattningen

av »inkomst å rörelse», borde systematiskt undanröjas.

Motioner rörande den föreslagna investeringsskattens utformning.

Till stöd för det i de likalydande in otionerna 1:901 och 11:39 9

framförda yrkandet har anförts i huvudsak följande. Det angivna syftet med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

investeringsskatten vore att motverka, att investeringsverksamhetens omfattning

överskrede ramen för tillgängliga resurser. Från dessa utgångspunkter

kunde det synas förklarligt, om bestämmelserna drabbade sådana

inventarieförvärv under 1951, som avtalats före 1951 men efter den tidpunkt,

statsmakternas planer att införa investeringsskatt bleve kända. Däremot

vore det omotiverat att låta investeringsskatt drabba inventarieförvärv,

som grundade sig på avtal, vilka träffats ännu tidigare. Uppenbart

vore, att i nu åsyftade fall lagstiftningen icke heller kunde få någon investeringsbromsande

funktion. Det bindande avtalet måste givetvis fullföljas,

alldeles oavsett om investeringsskatt infördes. På grund av förhållandena

under efterkrigstiden hade vidare själva leveransernas fullföljande ofta

kommit att bli beroende av omständigheter, som ej köparen och stundom ej

heller säljaren kunnat råda över. Hade en köpare haft oturen att få leveransen

förskjuten, fölle inventarieförvärvet under investeringsskattebestämmelserna,

alldels oavsett vilken dag leveransen rätteligen skulle ha skett enligt

avtalet.

Genom bestämmelserna i It § c) hade propositionen i viss mån beaktat de

anförda synpunkterna och sålunda låtit dagen för träffande av bindande

avtal bliva avgörande för skattebestämmelsernas tillämpning. Att, såsom

skett i propositionen, därjämte uppställa det förbehållet att för undantagande

från investeringsskattebestämmelserna skulle erfordras, att utgivande av skatten

skulle medföra »avsevärda betalningssvårigheter» vore emellertid betänkligt

ur både reella och principiella synpunkter. Det betydde, att man införde

ett slags »existensminimum» för företagen; ett begrepp, som givetvis vore

helt främmande för företags- och bolagsbeskattningen. För övrigt borde frågan

om skattskyldigheten icke göras beroende av företagens likviditetsförhållanden,

på så sätt att de sämre skötta och planerade företagen just på

grund av sin sämre skötsel finge särskilda »skatteförmåner». Såsom framhållits

i propositionen beträffande inventarieförvärv grundande sig på avtal

träffade före den 1 oktober 1950, kunde förslaget om investeringsskatt

för sådana förvärv icke få någon investeringsbegränsande effekt. De i propositionen

föreslagna bestämmelserna borde därför enligt motionärernas

mening ändras så, att inventarieförvärv, grundande sig på bindande avtal

träffade innan statsmakternas planer på införande av investeringsskatt

offentliggjorts, undantoges från dylik skatt. Däremot kunde måhända invändas,

att en dylik regel skulle föranleda svårigheter att fastställa, när avtalet

i själva verket träffats, om avtalet haft bindande karaktär eller ej, samt

att t. o. m. risk kunde föreligga, att mindre nogräknade personer kunde

åberopa fingerade avtalsdateringar. Dylika farhågor måste emellertid anses

såsom överdrivna med tanke på att undantagande från investeringsskattskyldighet

förutsattes skola grundas på ett medgivande i varje särskilt fall

av en av Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Inför denna nämnd koinme det givetvis

att åligga den skattskyldige att bevisa riktigheten av sin uppgift om tidpunkten

för avtalets träffande, ävensom av de omständigheter i övrigt, som

åberopades av honom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 23

I de likalydande motionerna 1:306 och 11:407 har framhållits,

att det i nuvarande läge icke vore försvarligt att icke öppna möjlighet

till dispens, då fråga vore om investeringar, vilka framstode såsom

särskilt betydelsefulla med hänsyn till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap,

även om dessa icke tillkommit genom direkt föranstaltande

av statlig myndighet. Även om beredskapslagringen till viss del skulle

övertagas av staten, torde såsom framhållits i det av Sveriges Industriförbund

in. fl. näringsorganisationer åberopade yttrandet över promemorian

ingen möjlighet föreligga att under en avspärrningsperiod räkna med tillräcklig

statlig lagerhållning av den mångfald, särskilt under nuvarande

förhållanden svåråtkomliga råämnen och halvfabrikat av utpräglat speciellt

slag, specialmaskiner och reservdelar därtill in. in. dylikt, som oundgängligen

krävdes för driftens upprätthållande inom ett flertal för folkhushållet

synnerligen betydelsefulla branscher, exempelvis verkstäder och

textilfabriker. Att erforderliga investeringar i dylika tillgångar skulle verkställas

av företagen först efter direkt föranstaltande av statlig myndighet

vore självfallet uteslutet, och de kom me således att falla utanför den föreslagna

dispensregeln i 11 § b). I åtskilliga fall vore investeringar till avsevärda

belopp av betydelse för såväl folkförsörjningen som det militära försvaret

och civilförsvaret. Såsom exempel härpå kunde nämnas sprängämnestillverkningen.

Departementschefens i propositionen uttalade uppfattning att »nödvändiga

och betydelsefulla investeringar» icke torde beröras av en sådan tillfällig

begränsning av avskrivningsmöjligheterna, som bleve en följd av beskattningen,

vore säkerligen icke riktig. De starkt stegrade anskaffningskostnaderna

ställde så stora anspråk på företagens likviditet, att dessa ofta

torde nödgas avstå även från önskvärda investeringar, om de icke kunde

basera finansieringsplanerna på omedelbara djupgående avskrivningar. Beträffande

de ur beredskapssynpunkt särskilt betydelsefulla investeringarna

gällde vidare i icke ringa utsträckning, att dessa vore riskfyllda och avsåge

utnyttjande av en speciell konjunktur med oviss varaktighetstid. Att företagen

i allmänhet skulle vara benägna till dylika investeringar, ehuru de

icke ens kunde kalkylera med skäligt överprisavdrag å anskaffningskostnaden

för maskiner, förefölle föga troligt. Om däremot dispens kunde erhållas,

då fråga vore om investeringar, som ur allmän synpunkt vore särskilt

betydelsefulla, kunde det förväntas att företagen till båtnad för vår

försörjning och beredskap skulle giva sådana investeringar prioritet. En förutsättning

härför vore emellertid, att den i 11 § i det föreliggande författningsförslaget

omförmälda nämnden på begäran av skattskyldig meddelade

förhandsbesked beträffande planerade investeringar. De vitala samhällsintressen,

den sålunda ifrågasatta utvidgningen av dispensmöjligheterna avsåge

att skydda från allvarliga skadeverkningar, vore enligt motionärernas

mening av den tyngd, att de måste tillgodoses. Genom att såsom förutsättning

för meddelande av dispens föreskriva, att sådan icke kunde ifrågakomma

beträffande investeringar, som i förhållande till företagets övriga om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

sättnings- och anläggningstillgångar framstode såsom ringa, torde antalet

dispensärenden begränsas, sa att handläggningen av desamma icke bleve

i nämnvärd mån betungande.

Till stöd för de i de likalydande motionerna 1:307 och 11:408

framställda yrkandena har uttalats bl. a., att en ökad produktionsvolym

krävde icke blott större lager utan även ökad tillgång på transportmedel.

Av vikt vore därvid, att tillräckligt med tonnage funnes för sjötransporterna.

Vid ett allmänt krig låge det i sakens natur, att vårt land i första hand

måste lita till eget tonnage för att säkerställa sjötransporterna till och från

vårt land. Tack vare lej dtrafiken under det senaste världskriget kunde vårt

land tillföi as för folkhushållet värdefulla varor. Under nyssnämnda krig

förlorade den svenska handelsflottan ett betydande antal fartyg. Övriga fartyg

bleve mycket starkt förslitna. Genom bl. a. den nya sociallagstiftningen

för sjöfarten hade driftkostnaderna för fartygen kraftigt ökats, och detta

i sin tur hade medfört ökat behov av nyanskaffning av mera modernt tonnage

för att stärka de svenska rederiföretagens konkurrenskraft gentemot

det utländska tonnaget. Samtliga dessa faktorer hade föranlett de svenska

rederiföretagen att anskaffa nytt tonnage såsom ersättning för det

förlorade, förslitna och oekonomiska tonnaget. Att bygga nya fartyg

vore en mycket tidsödande procedur. Från det att beställningen gjorts och

till dess att det nya fartyget levererats, hade ofta förflutit tre och

stundom flera år. Till belysande härav må nämnas, att exempelvis fartyg,

som beställts i december 1946, icke komme att levereras förrän i

april 1951. Att under sådana förhållanden anse ett kontrakterat fartyg såsom

anskaffat under det beskattningsår, leveransen skedde, och icke från

tiden föi konti åktets tecknande vore orimligt. På grund av prisstegringen

för nya fartyg löpte rederierna även stora risker för att dessa nybeställda

fartyg, då konjunkturläget försämrades, icke skulle bliva räntabla. Hänsyn

härtill måste tagas genom att betryggande avskrivningar å fartygen finge

verkställas. \id upprättandet av sina finansplaner för nybyggnader hade

rederierna med fullt fog haft skäl att räkna med att hittills gällande avskrivningsregler

alltjämt skulle vara tillämpliga. Anmärkas torde vidare att

beträffande dylika nybeställningar fråga vore om redan beslutade och av

företagen bundna investeringar. Avtalen om dessa beställningar vore även

bindande och kunde ej hävas av beställaren. Dylika beställningar, i den mån

avtalen därom träffats före den 1 oktober 1950, fölle sålunda ej under planerade

investeringar. I sitt yttrande över förslaget till investeringsskatt hade

Sveriges redareförening framhållit, att nybeställningar, som avsåge anskaffande

av ersättningsfartyg för förlorade eller utrangerade fartyg, icke

borde omfattas av de nya bestämmelserna. I sitt yttrande över förslaget

hade kammarrätten framhållit, att den föreslagna förordningen berövade

sådana företag, som verkställt ersättningsanskaffningar, möjligheter att på

normalt sätt under högkonjunktur till skydd mot en eventuell lågkonjunktur

verkställa en ur affärsmässig synpunkt befogad avskrivning på dessa

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

icke nyuppsatta utan till ersättning av gamla inventarier skaffade tillgångar.

Detta vore av särskild betydelse beträffande det mindre, äldre tonnaget,

som på grund av de förändrade förhållandena icke längre vore konkurrenskraftigt

och ekonomiskt lönande att driva. Det nu anförda om rederiföretagen

borde givetvis även gälla i fråga om industriföretagens anskaffning

av maskiner.

Mot dispensbestämmelsen i It § c) av förslaget kunde allvarliga erinringar

riktas. Det funnes ej något som helst fog för att såsom villkor för

dispens skulle krävas, att tillämpningen av bestämmelserna skulle medföra

avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige. För den tilltänkta

nämnden bleve det givetvis mycket svårt att avgöra om sådana omständigheter

förelåge. Företagen komme helt naturligt också att draga sig för att

åberopa ett dylikt skäl, enär detta kunde vara till ekonomiskt men för vederbörande

företag. Departementschefen hade framhållit, att det för sagda

nämnd skulle bliva förenat med mycket arbete att pröva alla sådana avtal

om nybeställningar, som verkställts före den 1 oktober 1950. Motionärerna

kunde icke dela denna uppfattning, enär det givetvis måste vara en relativt

lätt sak för nämnden att fastslå, när ifrågavarande beställningar verkställts

ävensom huruvida verkligen bona fide-avtal förelåge.

1 de likalydande motionerna I : 3 0 8 och II : 4 1 0 har framhållits,

att en begränsning av investeringarna i nuvarande läge framstode som nödvändig.

Utöver allmänt verkande penningpolitiska medel och den särskilda

byggnadsregleringen kunde en investeringsskatt vara ett medel härför. Det

torde emellertid icke kunna undvikas, att en investeringsskatt komme att

drabba ojämnt. Framåtgående företag komme att utsättas för särskilt oförmånliga

verkningar. En skatt på investeringar finge vidare betraktas som

ett ingrepp i gällande avskrivningsregler, vilka ägde samband med den nuvarande

avvägningen av bolagsbeskattningen. Det torde endast böra erinras

om att den fria avskrivningsrätten på lång sikt verkade produktionsfrämjande

och konjunkturutjämnande. Om icke svåra skadeverkningar skulle

uppstå, måste en investeringsskatt vara en högst tillfällig åtgärd. Ur många

synpunkter ingåve förslaget till investeringsskatt allvarliga betänkligheter,

men med hänsyn till rådande inflationskonjunktur ville motionärerna icke

motsätta sig att en tillfällig investeringsskatt infördes i syfte att nu dämpa

investeringarna. Skattens tillfälliga natur önskade motionärerna understryka.

En fortlöpande beskattning av denna art torde på lång sikt kraftigt

bromsa produktionsutvecklingen. Beskattningen måste vidare bl. a. så utformas,

att den ej finge retroaktiv verkan, att den toge sikte på den totala

investeringsökningen och ej ensidigt till om ändring skett i investeringen i

inventarier eller lager, att ur beredskaps- och folkförsörjningssynpunkt särskilt

värdefulla lagerökningar undantoges samt att minsta möjliga tidsödande

detaljarbete följde med deklarations- och taxeringsförfarandena. Förslaget

kunde icke utan väsentliga modifieringar anses fylla dessa anspråk, varför

motionärerna föresloge följande ändringar.

2 §. Till följd av den kraftiga försämringen av penningvärdet hade om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

sättningssiffrorna avsevärt stigit utan att en motsvarande reell vinstökning

alltid skett. Förslaget skulle för detaljhandelns och småindustriens vidkommande

innebära att en mycket stor del av dessa grupper skulle drabbas

av förslaget. Det merarbete, som såväl skattskyldiga som myndigheter härigenom

komme att få vid taxering, torde icke stå i rimlig proportion till den

med investeringsskatten avsedda effekten. Den föreslagna gränsen vid en

omsättning av 200 000 kronor borde därför höjas till 400 000 kronor.

4 §. För det stora flertalet rörelseidkare bleve det utgående lagret per den

31 december 1949 jämförelselager. Av skilda orsaker såsom temporär varubrist

inom vissa branscher torde icke alltid lagret per den 31 december 1949

eller motsvarande tidpunkt för bokslutet vara av normal storlek med hänsyn

till rörelsens omsättning eller kapacitet. Det vore därför önskvärt att

såsom jämförelselager finge anses antingen lagret vid 1949 års utgång (respektive

28 februari 1950) eller medeltalet för räkenskapsåren 1947—1949.

5 §. När det gällde reglerna för avskrivning på maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier saknades uttrycklig bestämmelse om

extra avskrivning på maskiner och inventarier, som anskaffats för att kunna

effektuera beställningar av konjunkturbetonad karaktär. Då förändringar

i försörjningsläget kunde komma att påfordra att vissa tillverkningar tillfälligt

upptoges inom landet, vore det skäligt, att de däri engagerade företagen

vid taxeringen till investeringsskatt medgåves samma avskrivningsrätt,

som nu gällde vid den ordinarie inkomsttaxeringen för maskiner och inventarier,

vilka anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntades bli

endast tillfällig, eller på grund av ett särskilt arbetstillfälle. Det oavskrivna

restvärdet för de maskiner och inventarier, som anskaffats för nyssnämnda

ändamål, borde, då maskinernas nytta för rörelsen begränsats till kortare

tid än som kunde antagas svara mot deras förbrukning genom slitning, helt

kunna avskrivas, då maskinerna icke längre vore ekonomiskt användbara.

6—7 §§. Vissa slag av rörelseidkare (såsom agenturfirmor in. fl.), vilkas

innehav av varulager och inventarier vore ringa men som likväl på grund

av omsättningens storlek kunde bli skyldiga att erlägga investeringsskatt på

grund av förordningens bestämmelser om begränsning av de ordinarie avdragsreglerna

för avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser,

borde, då varken lagerökning med samtidig ökning av dold reserv i varulagret

eller högre avskrivning än 10 % på maskiner och inventarier förelåge,

undantagas från bestämmelserna i 6—7 §§.

10 §. Investeringsskatten borde utformas så att endast deri totala investeringsökningen

beskattades. Enligt förslaget skulle kvittning icke få ske mellan

nyinvestering i inventarier och lager minskning. Ett företag, som redovisade

lagerminskning, borde dock få avdraga motsvarande belopp vid beskattningen

av nyinvestering i maskiner och inventarier.

Undantag enligt 11 § b) borde enligt motionärernas mening helt eller delvis

medgivas från bestämmelserna i 4 och 5 §§ jämväl därest fråga vore

om lagerökning, som föranletts av nödvändigheten att ur beredskaps- eller

folkförsörjningssynpunkt trygga tillgången på värdefulla förnödenheter, såsom

bränsle etc.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

11 § c). Undantag från bestämmelserna i 5 § borde vidare medgivas, därest

fråga vore om inventarieförvärv, varom bindande avtal träffats före den 1

januari 1951. Undantaget borde icke begränsas endast till företag, som ägde

avsevärda betalningssvårigheter. Denna senare bestämmelse borde därför

utgå.

Enligt 14 § skulle taxering till investeringsskatt verkställas av vederbörande

taxeringsnämnd. Erfarenheterna från krigskonjunkturskatten visade hui

svårt det vore att på ett likformigt och tillfredsställande sätt genomföra

nämnda taxering. Enligt motionärernas mening borde taxeringen till investeringsskatt

i fråga om juridiska personer, vilka redan vid den ordinarie

inkomsttaxeringen taxerades av en särskild taxeringsnämnd, verkställas av

vederbörande taxeringsnämnd, under det att för övriga skattskyldiga taxeringen

borde ske hos länsprövningsnämnden.

Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 309 och II: 411

framförda yrkandet har anförts, att det med hänsyn till angelägenheten av

att antalet dispensansökningar begränsades även enligt motionärernas mening

icke syntes kunna undvikas, att dispensreglerna gjordes snävare än vad

som ur sakliga synpunkter vore påkallat. Ur sistnämnda synpunkter borde

självfallet all för vår beredskap önskvärd inventarieanskaffning och lagerökning

frikallas från den ifrågavarande beskattningen, i den mån så kunde

ske utan att dispensförfarandet bleve alltför ohanterligt. Ur beredskapssvnpunkt

kunde bränslefrågan enligt vad erfarenheterna från senaste världskriget

gåve vid handen i viss mån anses intaga en särställning. Att under

en avspärrningsperiod kunna tillgodose behovet av bränsle särskilt kol

och koks — vore av utomordentlig betydelse för såväl folkförsörjningen som

för vår industriella kapacitet på de flesta områden och därmed även för vår

militära beredskap. Bränsletillgången inom landet vore redan sa otillfredsställande,

att detta vore ägnat föranleda allvarliga betänkligheter.

I en sådan situation vore det enligt motionärernas mening angeläget, att

alla möjligheter tillvaratoges, som kunde vara ägnade att förbättra situationen

å bränsleområdet. Det torde icke vara uteslutet att en del företag

med goda utländska förbindelser skulle äga möjlighet att själva få till stånd

en ökad import av kol eller eldningsolja för tillgodoseende av sina beho\.

Vidare torde bränsleförbrukande företag trots radande brist pa ai betskraft

hava viss möjlighet att anskaffa ved, träkol och torv för att därmed utdryga

bränsleförrådet. Den föreslagna lagstiftningen verkade emellertid starkt

återhållande på intresset att utnyttja dylika möjligheter. En lagerökning,

som uppkommit genom uppläggande av ett i högsta grad önskvärt beredskapslager

av bränsle, föranledde under i författningsförslaget angivna förutsättningar

skyldighet att erlägga investeringsskatt, därest åtgärden icke,

vilket mera sällan torde vara fallet, tillkommit genom direkt föranstaltande

av vederbörlig statlig myndighet. Om lagerökning, i vad den uppkommit

genom ökning av bränslcförrådet, skulle inrymmas under dispensreglerna,

skulle detta däremot utan tvivel verka såsom cn sporre till ökad anskaffning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

av och sparsamhet med bränsle. Såsom villkor för erhållande av dispens

borde förutsättas, att ökningen av bränslelagret skulle avse viss, icke alltför

ringa kvantitet, så att svårigheter vid tillämpningen undvekes och antalet

dispensärenden begränsades. Såsom minimikvantitet skulle kunna angivas

förslagsvis 50 ton stenkol eller den kvantitet annat bränsle, som i

bränslevärde kunde anses motsvara nämnda kvantitet stenkol. För att ytterligare

underlätta tillämpningen av en sådan dispensregel syntes i anvisningarna

till 1 § böra angivas de kvantiteter av koks, briketter, eldningsolja, träkol

och torv in. in., som vid tillämpning av samma dispensregel skulle anses

i bränslevärde motsvara 50 ton kol. Ett dylikt stadgande i anvisningarna

borde erhålla karaktär av en bindande schablonmässig bestämmelse och

kvantiteterna fastställas på grundval av en ungefärlig medeltalsberäkning,

där\id svenska stenkol likställdes med utländska. Statens bränslekommission

använde särskilda beräkningsgrunder härför.

I de likalydande motionerna 1:310 och 11:409 har uttalats,

att den restriktiva dispensbestämmelsen i 11 § b) i det framlagda förslaget

tedde sig oskälig och otillfredsställande. Under senare år hade exempelvis

inom jordbrukets inköps- och försäljningsorganisation (SLR med därtill anslutna

centralföreningar och lantmannaförbund) pågått en betydande utbyggnad

av mottagnings-, torknings- och lagringsmöjligheterna i fråga om

spannmål. Denna utbyggnad hade delvis betingats av organisationens växande

andel i handeln med spannmål och oljeväxtfrö men hade samtidigt varit

oundgängligen nödvändig för att möta de krav på mottagnings- och torkmngsmöjligheter,

som övergången till mera arbetskraftsbesparande skördametoder,

främst skörde- och direkttröskning, medfört. Denna ännu fortgående

utveckling hade lett till en successiv ökning av centralföreningarnas

spannmålslager vid bokslutstidpunkten (den 31 december), en tendens som

måste betraktas som en naturlig och ekonomiskt riktig följd av redan gjorda

investeringar. Även om man i fråga om de lagerökningar, som denna utveckling

medförde, icke kunde åberopa något »direkt föranstaltande av vederbörlig

statlig myndighet», torde man med fog kunna hävda att, om icke

denna utbyggnad och därmed ökade lagerhållning kommit till stånd på frivillighetens

väg och i samförstånd med vederbörliga statliga myndigheter,

ett direkt föranstaltande från deras sida skulle ha visat sig nödvändigt. Liknande

synpunkter kunde anföras i fråga om det avsnitt av SLR-organisationens

verksamhet, som avsåge handelsgödselmedlen. För att möjliggöra

lättidig leverans av de stora kvantiteter, som erfordrades för vårbruket, hade

det med hänsyn till transportförhållandena inom landet visat sig nödvändigt,

att handeln redan under hösten toge hem och lagrade gödselmedel i betydande

omfattning. Dessa förhållanden hade givetvis medfört, att centralforenmgarna,

som svarade för överslagsvis 60 % av gödselmedelsleveranserna

till jordbruket, måste ha ett för varje år större lager av gödselmedel

vid bokslutstidpunkten den 31 december. Varken denna lagerhållning eller

lagerhållningen av spannmål hade någon spekulativ karaktär. Den vore en
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

29

bart betingad av organisationens uppgift att betjäna jordbruket, och tendensen

till ökning av lagrens storlek sammanhängde direkt med pågående

förändringar av de tekniska förhållandena inom jordbruksnäringen. Om

centralföreningarna sökte begränsa lagerhållning av spannmål och gödselmedel

vid bokslutsperioden, skulle detta gå ut över jordbrukarna och folkhushållet

i form av försämrade möjligheter att omhändertaga skörden och

försämrat skördeutbyte på grund av otillräcklig tillgång på gödselmedel för

vårbruket. Synpunkter av delvis samma slag gjorde sig gällande beträffande

den lagerhållning, syftande till en utjämning mellan över- och underskottsperioder,

som — jämsides med förbättring av lagringstekniken och lagringskapaciteten

— fått allt större omfattning inom jordbrukarnas mejeri-,

slakteri- och ägghandelsorganisationer.

I motionen I: 312 har framhållits, att det vid taxering till den

föreslagna nya skatten kunde uppkomma en mängd detaljfrågor, där det

vore önskvärt att avgörandet skedde efter grunder, som vore enhetliga för

hela landet. Det vore tydligt att i många frågor olika meningar lätt kunde

uppstå men att det icke vore lämpligt att detaljreglering skedde lagstiftningsvägen.

Det vore därför önskvärt, att den föreslagna nämnden kunde

utrustas med befogenhet att på framställning av taxeringsmyndighet eller

när anledning eljest ansåges föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande

taxering till investeringsskatt. Motsvarande befogenhet hade tillagts den

unde* krigsåren och kort tid därefter verksamma centrala krigskonjunkturskattenämnden.

Hos denna nämnd hade även varit förordnad en särskild

konsulent med uppdrag att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna

med råd och upplysningar och att vara föredragande hos

nämnden. Dessa anordningar bidroge veterligen i hög grad till att taxeringen

till krigskonjunkturskatt kunde förlöpa utan större tekniskt gnissel,

att sakliga synpunkter kunde diskuteras och snabbt komma till sin rätt och

att de flesta förekommande frågor kunde lösas efter enhetliga grunder. Mot

tanken att införa motsvarande anordningar vid taxeringen till investeringsskatt

kunde väl tala den omständigheten att investeringsskatten förutsattes

bli kortvarig och därför icke borde omgivas med någon större administrativ

apparat. Skatten komme dock att bli nog så kännbar och förordningen så

pass svår att tillämpa att man måste förutse att tvistefrågor skulle uppkomma

i många fall. Bleve skatten kortvarig hunne någon vägledande praxis

icke uppstå, och det vore då särskilt angeläget att man redan från början

sökte vinna enhetlighet vid förordningens tillämpning.

I motionen II: 406 har anförts, att näringslivets investeringar under

senare år icke varit onormalt omfattande samt att någon särskild anledning

att antaga, att investeringarna under 1951 skulle bliva exceptionellt

stora, icke liadc påvisats. Att lagerökningar skett efter kriget torde visserligen

vara ovedersägligt, men detta liadc till största delen betingats av nödvändigheten

att ersätta de lager, som blivit tömda eller kraftigt minskade

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

under kriget. Härtill komme att fortsatt lagerökning vore av största intresse

för samhället ur beredskapssynpunkt. Då det likväl kunde antagas, att en

investeringsskatt av den nu föreslagna typen i viss mån skulle kunna begränsa

investeringarna, ville motionären med hänsyn till angelägenheten

av att inflationen i möjligaste mån stoppades och i brist på något lämpligare

alternativ icke avstyrka förslaget i dess helhet. Motionären fäste därvid

särskild vikt vid de upprepade försäkringarna, att lagstiftningens giltighetstid

icke vore avsedd att förlängas. Däremot funne motionären sig föranlåten

att påyrka vissa ändringar av förslaget. I den mån rörelseidkarna hade praktisk

möjlighet att under beskattningsåret göra de investeringar de funne

lämpliga och vänta med avskrivningar till efter beskattningsårets utgång, i

samma mån förfelade den föreslagna lagstiftningen i åtskilliga situationer

sin verkan. Departementschefen yttrade i detta sammanhang, att den föreslagna

konstruktionen av lagstiftningen medförde att företag, som hade god

tillgång på likvida medel, finge större möjligheter till »spekulativa investeringar»

än företag med mindre god likviditet. Omdömet, som givetvis icke

gällde endast »spekulativa» investeringar utan även sådana investeringar,

som tedde sig högst angelägna, innebure omvänt, att det egentligen vore företag

med dålig likviditet, d. v. s. i regel företag som icke haft tillfälle att konsolidera

sin ekonomi, som finge sina möjligheter till investeringar begränsade.

Här mötte återigen den från krisårens regleringssystem välkända, för

rättskänslan stötande verkan av de konstlade ingreppen i det ekonomiska

livet, att vissa företag gynnades framför andra. Mest gynnade bleve emellertid

de stagnerade eller på tillbakagång varande företagen, medan de företag,

som vore under kraftig utveckling, bleve svårt hämmade.

Dispensmöjligheten i 11 g a) vore enligt motionärens förmenande alldeles

för knappt tilltagen. Behovet av lagerökning vore ofta lika stort eller

större för äldre företag som vore stadda i snabb utveckling och som uppvisade

stark ökning av omsättningen, och detta behov vore i dagens läge så

mycket mera pockande som lagren på grund av krisårens avspärrning i

många branscher alltjämt vore för små även vid oförändrad omsättning.

Möjlighet till dispens från tillämpning av bestämmelserna borde öppnas för

företag, som styrkte, att de under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning

och till följd därav vore nödsakade att öka sitt lager. Detta skulle med andra

ord innebära, att dispens skulle kunna beviljas företag, om omsättningshastigheten

på lagret trots lagerökningen icke minskat. Genom en sådan bestämmelse

skulle de företag, som vore stadda i framåtskridande, icke komma

i ett sämre läge än företag, som stagnerat. Dispensförfarandet gåve ju

under alla förhållanden garanti för att spekulativa eller eljest oberättigade

lagerökningar icke skedde med utnyttjande av avskrivning på lagervärdet.

Vid behandlingen av dispensärenden enligt den nu föreslagna regeln borde

uppmärksamhet bl. a. ägnas de företag, som i väsentlig omfattning dreve rörelse

med produkter, som importerades från det s. k. dollarområdet. Myndigheterna

hade som bekant varit synnerligen restriktiva vid meddelandet av

importtillstånd från detta område. De företag, som dreve handel med dylika

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 31

varor, hade därför vid 1949 års utgång haft synnerligen små lager, och för

en lagerökning, som icke avsåge annat än att bringa upp lagret till sådan

storlek som omsättningen krävde, horde dispens kunna beviljas. Dispensmöjlighet

borde även beredas sådana skattskyldiga, som under beskattningsåret

eller kort tid dessförinnan öppnat en ny verksamhetsgren inom ramen

för ett bestående företag. Dessa fall vore ofta fullt jämförliga med de fall då

skattskyldig påbörjat sin rörelse under samma tid.

Det vore svårt att inse, varför icke axla de inventarieförvärv, om vilka

bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, lämnats utanför författningens

tillämpningsområde. Såsom motiv för föreskriften att undantag icke

skulle ifrågakomma i andra fall än där tillämpningen av bestämmelserna

skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige hade

endast åberopats nödvändigheten att begränsa antalet dispensfall. Om emellertid,

som följdriktigheten krävde, alla dessa förvärv lämnades åsido, komme

något dispensförfarande i detta avseende icke i fråga.

I en till bevillningsutskottet inkommen skrift från Aktiebolaget Svenskt

konstsilke har hemställts om sådan ändring av de föreslagna dispensbestämmelserna

eller sådan utvidgning av rätten till värdeminskningsavdrag för

oundvikliga korttidsinvesteringar av provisorisk karaktär, att bolaget icke

komme att drabbas av investeringsskatt för vissa i skriften angivna investeringar.

Vidare ha Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportörförbund och Sveriges automobilindustriförening

i en gemensam skrift — under åberopande av beredskapssynpunkter

— hemställt, att utskottet måtte framhålla, att 11 § i den föreslagna förordningen

borde tolkas så att inom ramen för undantagsmöjligheterna skulle

falla bil- och traktorreservdelar, bil- och traktorgummi samt specialbyggda

bärgningsbilar med fast kranutrustning.

Utskottets yttrande.

I nu förevarande proposition nr 33 har förslag framlagts om intörandet

av en tillfällig skatt i syfte att motverka investeringar i varulager och inventarier

(investeringsskatt). Enligt propositionsförslaget skall skyldighet

att erlägga investeringsskatt i vissa fall åligga rörelseidkare, som under det

beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1952, ökat

sitt varulager eller anskaffat inventarier. Vid lagerökning skall skatt utgå

om den dolda reserven samtidigt ökat, och skall skatten beräknas å ett beskattningsbart

belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av lagerökningen

är lägre, sistnämnda värde. Om inventarier anskaffats, skall

skatten utgå å ett beskattningsbart belopp, som i regel motsvarar skillnaden

mellan den avskrivning å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid

inkomsttaxeringen, och den avskrivning, som motiveras av förslitning eller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

värdeförsämring. Beskattningsbart belopp, som sist sagts, beräknas endast

för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen åtnjuta fri avskrivning beträffande

dylika inventarier. För att förhindra ett kringgående av bestämmelserna

har jämväl föreslagits, att avsättningar till pensions- eller andra personalstiftelser

eller till investeringsfonder skola — med vissa undantag —

föranleda skyldighet att erlägga investeringsskatt. Skatt har föreslagits skola

utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.

Det framlagda förslaget ingår som ett ied i åtgärderna att begränsa mindre

angelägna investeringar. Föredragande departementschefen har i propositionen

uttalat, att den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken

i nuvarande läge måste vara att skapa förutsättningar för att den pris- och

löneanpassning, som för närvarande äger rum, får karaktären av en engångsförskjutning

och att en stabilisering på den nya nivån ernås. För att

uppnå detta mål erfordrades aktiva ingripanden från statsmakternas sida.

Sålunda krävdes bland annat att investeringsverksamheten hölles inom

ramen för tillgängliga resurser. En ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten

borde förhindras och regleringsverksamheten på detta område

måste sålunda bibehållas. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras

med andra åtgärder i syfte att öva inflytande på de utanför byggnadsregleringen

liggande investeringarna, framför allt i varulager och inventarier.

Departementschefen erinrar om att vissa kreditpolitiska åtgärder

tidigare vidtagits för att nå en begränsning av dylika investeringar, som

finansieras med lånade medel. Sålunda hade beredskapsbestämmelserna angående

affärsbankernas kassareserver satts i kraft, såsom förutsattes i propositionen

den 31 mars 1950 (nr 237) angående komplettering av rilcsstatsförslaget

för budgetåret 1950/51 in. in. Härjämte hade en motsvarande omläggning

av riksbankens stödköpspolitik genomförts. Genom de ökade krav,

som härigenom ställdes på affärsbankernas kassareserver, minskades underlaget

för utlåningen. Som en komplettering till detta hade en överenskommelse

om restriktivitet vid kreditgivningen ingåtts mellan riksbanken

och flertalet kreditinrättningar. Enligt överenskommelsen borde företräde vid

utlåningen givas åt sådan verksamhet som ledde till hävdandet av exporten

eller som resulterade i minskat importbehov av för landets försörjning angelägna

varor. Å andra sidan skulle utlåningen handhavas så restriktivt som

möjligt, då det gällde att finansiera ingångsättande eller utvidgning av produktion

av förhållandevis umbärliga varor. Departementschefen framhåller

att ytterligare skärpningar av kreditgivningen eventuellt finge övervägas.

Emellertid kunde man genom kreditpolitiska åtgärder icke öva inflytande

på den betydande del av investeringsverksamheten, som finansierades

med företagens egna medel, särskilt med hänsyn till den nuvarande synnerligen

goda vinstkonjunkturen hos exportindustrierna. I syfte att sterilisera

exportvinsterna inom skogsindustrierna hade överenskommelse slutits med

dessa industrier om införande av prisutjämningsavgifter. Ytterligare åtgärder

för att förhindra att vinstökningar inom företagen ledde till en utvidgning

av de självfinansierade investeringarna vore emellertid påkallade.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

33

I det i propositionen framlagda förslaget har man sökt nå en begränsning

av de självfinansierade investeringarna genom en indirekt begränsning av

möjligheterna till skattefria ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.

Föredragande departementschefen har i detta hänseende uttalat att, om man

ville, motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda investeringar

i inventarier finansierades medelst vinstmedel, man uppenbarligen borde

söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta syntes enklast kunna

ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningslegler.

Skattelagarnas regler hade möjliggjort en konsolidering av företagen,

som även ur det allmännas synpunkt varit önskvärd, men det vore å

andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss utsträckning möjliggjort och

även direkt föranlett investeringar, som framför allt i nuvarande ekonomiska

situation icke vore önskvärda. En tillfällig begränsning av de skattefria

ned- och avskrivningarna borde därför framtvinga en noggrannare

prövning av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom

befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika

investeringar.

Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten har föredragande departementschefen

framhållit att det i avsaknad av närmare erfarenheter vore

ytterst svårt att på förhand bedöma vilken fiskal effekt en investeringsskatt

kunde komma att få. Så mycket torde man emellertid redan på nuvarande

stadium kunna säga att inkomsterna av denna skatt och den därav föranledda

ökningen av den ordinarie bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter

icke obetydligt utöver det belopp, som upptagits i riksstatsförslaget.

Hur stor ökningen bleve vore dock knappast möjligt att angiva annat än

gissningsvis. Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom

gränserna för en rimlig uppskattning. Departementschefen framhåller, att

den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunde beräknas inflyta

genom investeringsskatten, komme att inflyta i form av ökad ordinarie inkomstskatt

och icke i form av investeringsskatt. Man torde nämligen kunna

utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt bleve, att nedskrivningarna

å varulager respektive avskrivningarna å inventarier minskades

och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bleve i motsvarande

mån större. Departementschefen framhåller även, att man genom

den föreslagna lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på

marknaden för finansiering av de statliga investeringarna begränsades.

I vissa av de motioner, som väckts i anledning av propositionen, har den

föreslagna nya lagstiftningen helt avstyrkts. Sålunda har i de likalydande

motionerna 1:305 och 11:412 yrkats avslag å propositionen. Såsom skäl

härför ha motionärerna uttalat, att de med nuvarande höga bolagsskatt

icke kunde medverka till ett beslut om inskränkning i rätten till fri avskrivning.

Den verkliga anledningen till överinvesteringar — där sådana

kunde ha förekommit — vore otvivelaktigt den höga företagsbeskattningen.

Ville man åstadkomma eu effektiv begränsning av onödiga investeringar,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. .Yr 15.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

vore det bästa sättet härför att bolagsskatten, sänktes. Därjämte har i motionerna

påpekats att den föreslagna lagstiftningen motverkade såväl önskvärda

som icke önskvärda investeringar. En urskiljningslös begränsning

av investeringarna kunde i längden vara ägnad att motverka önskemålet

att nå samhällsekonomisk balans. Helt avslag å propositionen har vidare

yrkats i de likalydande motionerna 1:311 och 11:413, i vilka motioner

framhållits bl. a., att produktivitetsutvecklingen inom landet vore beroende

av den ständigt pågående förnyelsen eller förbättringen av de maskinella

krafterna. Denna utveckling borde ej avbrytas eller hejdas genom hindrande

beskattningsåtgärder. Lagren vore icke inom alla branscher uppe i

en nivå som kunde anses tillfredsställande i förhållande till den ökade konsumtionen.

Den föreslagna skattens konstruktion påminde i vissa avseenden

om krigskonjukturskattens, och alla de svårigheter, som följde med

den senare, kunde väntas följa även med investeringsskatten.

Nödvändigheten av att investeringsverksamheten hålles inom ramen för

tillgängliga resurser torde icke från något håll bestridas. Icke heller torde

delade meningar råda om att i nuvarande läge erfordras aktiva ingripanden

från statsmakternas sida för att nå detta mål. I den föreliggande propositionen

har erinrats om de åtgärder, som i sådant hänseende redan vidtagits.

Särskilt har nämnts byggnadsregleringen, den restriktiva kreditpolitiken

och prisutjämningsavgifterna. Av väsentlig betydelse vore emellertid,

framhålles i propositionen, att åstadkomma anordningar, som gjorde

det möjligt att ytterligare påverka de investeringar, som finansierades med

företagens egna medel. Den föreslagna investeringsskatten vore ett led i

dessa strävanden.

De invändningar som riktats mot den föreslagna lagstiftningen torde i

väsentlig grad ha föranletts av tvivel på att en på dylikt sätt utformad

beskattning skulle få någon investeringsbegränsande effekt av egentlig betydelse.

Något alternativ, som i nuvarande läge skulle kunna accepteras,

har emellertid icke anvisats vare sig i remissyttrandena eller i de motioner,

vari yrkas avslag på propositionsförslaget. Det under förarbetena diskuterade

spärrkontoförfarandet torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido.

De uppmjukningar, som vidtagits i det ursprungliga förslaget om investeringsskatt,

torde nämligen ha medfört att i valet mellan en investeringsskatt

och ett spärrkontoförfarande, det förstnämnda alternativet är att föredraga.

För egen del vill utskottet uttala, att utskottet i likhet med departementschefen

anser att den nu föreslagna lagstiftningen om investeringsskatt

skulle, om den genomföres, framtvinga en noggrannare prövning av lönsamheten

av nyinvestering i varulager och inventarier och därigenom leda

till en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylik investering.

Då i motionerna 1:305 och 11:412 hävdats, att ett bifall till propositionen

skulle vara liktydigt med ett beslut om inskränkning i rätten till fri avskrivning

och att frågan härom icke kunde bedömas isolerat utan måste ses

i samband med hela frågan om bolagsbeskattningen, får utskottet erinra

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 35

om att den föreslagna lagstiftningen föranletts av den nu rådande bekymmersamma

ekonomiska situationen och att densamma endast är avsedd

att medföra en tillfällig begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna.

Den fria avskrivningsrätten gäller sålunda alltjämt i princip. Lagstiftningens

tillfälliga karaktär har för övrigt kommit till tydligt uttryck

i det vid propositionen fogade författningsförslaget. Detta har, som ovan

nämnts, utformats så att det i princip endast avser det beskattningsår, för

vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att därest åtgärder i investeringsbegränsande

syfte skulle bliva erforderliga jämväl under ett senare

år måste frågan härom upptagas till förnyat övervägande i hela sin

vidd.

Beträffande de i motionerna 1:311 och 11:413 framförda erinringarna

torde utskottet få framhålla att den föreslagna lagstiftningen endast avser

att begränsa sådana avskrivningar, som icke betingas av förslitning eller

värdeförsämring. Ur företagens och det allmännas synpunkt önskvärda

och nödvändiga investeringar torde icke allvarligt motverkas av en dylik

tillfällig lagstiftning. Om en investering bedömes så nödvändig att den

omedelbart bör genomföras, kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt

genom att icke öka reserven i lagret eller icke yrka högre avdrag för

avskrivning än som direkt motiveras av förslitning eller värdeförsämring.

Avskrivningsunderlaget kvarstår då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen

upphört att gälla.

Under åberopande härav och då utskottet i övrigt kan ansluta sig till

de synpunkter, vilka anförts av departementschefen såsom motivering för

införande av en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager

och inventarier, finner utskottet sig i princip böra tillstyrka, att

eu sådan lagstiftning genomföres.

I enlighet härmed avstyrker utskottet de förut omnämnda motionerna

I: 305 och II: 412 samt I: 311 och II: 413.

I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit de vid riksdagens

början väckta likalydande motionerna I: 151 och II: 197. I dessa

motioner har anhållits om utredning angående ett slopande av den fria avskrivningsrätten

å maskiner och inventarier samt om ett borttagande av

skattefrihet eller skatteuppskov för investerings- och konjunkturfonder.

Vidare ha motionärerna hemställt om utredning av frågan rörande en skärpt

och förbättrad förmögenhetsbeskattning. Såsom framgår av vad ovan anförts

har utskottet vid sitt ställningstagande till frågan om en begränsning

av de skattefria ned- och avskrivningarna genom en investeringsskatt understrukit

att rätten till fri avskrivning i princip lämnats orubbad. Utskottet

kan icke finna att vad motionärerna anfört motiverar att hela frågan

om bolagsbeskattningen och därmed sammanhängande problem nu

upptages till förnyad prövning. Utskottet avstyrker sålunda motionerna i

denna del. Vad angår yrkandet om utredning angående en skärpt och förbättrad

förmögenhetsbeskattning, får utskottet erinra om afl föregående

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

års riksdag på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 46

hos Kungl. Maj :t anhållit om en allsidig och förutsättningslös utredning

rörande bl. a. taxeringsförfarandet. Med hänsyn härtill och då utskottet

förutsätter att vid denna utredning jämväl frågan om en effektivisering av

förmögenhetstaxeringen kommer under bedömande anser sig utskottet böra

avstyrka motionerna jämväl i denna del.

Utskottet övergår härefter till att behandla den föreslagna lagstiftningens

närmare utformning samt i anledning av propositionen väckta motioner,

vari yrkas ändring i det framlagda författningsförslaget.

Beträffande bestämmelserna i 2 § d), att rörelseidkare, ,som jämte annan

rörelse driver penningrörelse, är frikallad från skattskyldighet såvitt avser

placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. sådant, har departementschefen såsom exempel å rörelseidkare, som

avses med bestämmelsen, angivit Kooperativa förbundet. Utskottet förutsätter

att med penningrörelse i detta fall endast avses in- och utlåningsrörelse

med karaktär av bankrörelse och att bestämmelsen sålunda avser ett

mycket ringa antal rörelseidkare. Utskottet finner det i princip riktigt att

den föreslagna lagstiftningen icke bör motverka en ökning av varulagret

i dylik bankrörelse. I de fall lagerökning förekommit och denna är föranledd

av ökad inlåning och vinst å bankrörelsen är en nedskrivning av lagerökningen

enligt de värderingsmetoder, som tidigare tillämpats beträffande

lagret i övrigt, befogad. Emellertid kan en rörelseidkare, som jämte

annan rörelse även driver här avsedd penningrörelse, i viss mån undgå

verkan av den föreslagna lagstiftningen genom att öka den dolda reserven

i bankrörelsens varulager mer än som motiveras av sådan lagerökning, som

är föranledd av ökad inlåning och vinst å penningrörelsen. Rörelseidkaren

kan på så sätt kompensera en ned- eller avskrivning av nyinvesteringar i

övriga rörelser, som icke kunnat verkställas utan att investeringsskatt skolat

utgå. Med hänsyn härtill är utskottet tveksamt, om icke bestämmelsen

i 2 § d) bör utgå. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla,

att bestämmelsen i 19 § lämnar beskattningsmyndigheterna möjlighet att

förhindra, att åtgärder som nyss antytts leda till för låg taxering till investeringsskatt.

I sistnämnda paragraf åsyftas visserligen närmast transaktioner,

som företagas mellan olika fysiska och juridiska personer i syfte att

nå lättnader i investeringsskattehänseende, men utskottet finner det uppenbart,

att bestämmelsen är tillämplig jämväl beträffande rörelseidkare,

som på .sätt här ovan antytts utnyttjar bestämmelsen i 2 § d) i syfte att

undgå verkan av den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn härtill och då

bestämmelsen i 2 § d) är en logisk följd av bestämmelsen i 2 § c) att rörelseidkare,

som enbart driver penningrörelse, är undantagen från skattskyldighet,

anser sig utskottet kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen

i 2 § d).

I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 ha bl. a. framställts vissa

yrkanden i anledning av bestämmelserna i 2, 4—7, 10 och 14 §§.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 37

Sålunda yrkas en höjning av den årsomsättning, som utgör gräns för

skattskyldigheten. Av propositionen framgår, att den föreslagna gränsen,

200 000 kronor, tillkommit efter en avvägning mellan olika yrkanden. Departementschefen

framhåller i propositionen att om gränsen, såsom Landsorganisationen

förordat, skulle sättas till 100 000 kronor, skulle detta medföra

ett avsevärt merarbete för beskattningsnämnderna utan att effekten

av lagstiftningen i större grad ökades. Å andra sidan var departementschefen

icke beredd tillstyrka, att gränsen sattes högre än 200 000 kronor,

då de sammanlagda investeringarna i rörelser med en omsättning av

200 000 till 300 000 kronor torde vara av sådan storlek, att det ur investeringsbegränsande

synpunkt vore angeläget att under lagstiftningen inbegripa

de ifrågavarande företagen. I vilken omfattning en viss höjning av

den i författningstexten angivna gränsen skulle medföra en arbetsbesparing

för de skattskyldiga och för beskattningsmyndigheterna och en minskning

i effekten av lagstiftningen är vanskligt att bedöma. En höjning av

gränsen från 200 000 kronor till 400 000 kronor — såsom föreslagits i motionerna

I: 308 och II: 410 — torde dock enligt utskottets mening komma

att medföra en minskning av lagstiftningens investeringsbegränsande verkan,

som icke kunde uppvägas av den arbetsbe.sparing som skulle vinnas.

Med hänsyn till den prisstegring, som ägt rum, och de därav föranledda

högre omsättningssiffrorna anser sig utskottet likväl kunna förorda att

gränsen höjes från 200 000 kronor till 300 000 kronor. Härav föranledas

ändringar i 2 § e), 13 § 1 och 2 mom. samt anvisningarna till 2 och 10 §§.

Beträffande det i motionerna framförda yrkandet, att såsom jämförelselager

alternativt skulle få anses medeltalet av lagren för räkenskapsåren

1947—1949, får utskottet som sin mening uttala, att man i en tillfällig lagstiftning

av det slag, varom här är fråga, icke bör införa bestämmelser, som

kunna väntas vålla merarbete vid tillämpningen, såvida icke bestämmelserna

äro av verklig betydelse. Då en dylik medeltalsberäkning i flertalet fall

skulle medföra ett merarbete för skattskyldiga och beskattningsmyndigheter,

som icke stode i rimlig proportion till värdet ur de skattskyldigas synpunkt

av den i motionerna föreslagna bestämmelsen, kan utskottet icke tillstyrka

det framförda yrkandet.

I nämnda motioner har vidare yrkats, att bestämmelse om extra avskrivning

å inventarier, som anskaffats för utnyttjande av viss konjunktur, borde

införas. Ett i viss mån likartat spörsmål har berörts i den av Aktiebolaget

Svenskt konstsilke till utskottet ingivna skriften. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla, att inventarier med en varaktighetstid av högst

tre år få helt avskrivas utan att investeringsskatt utgår. Om den ekonomiska

varaktighetstiden för nyanskaffade inventarier är längre än tre år, lägger

den nu ifrågasatta tillfälliga lagstiftningen icke hinder i vägen för att

inventarierna helt kunna bortskrivas under den tid de äro i bruk. Något

behov av en bestämmelse av det slag, som i motionerna föreslagits, finner

utskottet därför icke föreligga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

Beträffande yrkandet i de förenämnda motionerna I: 308 och II: 410 att

vissa rörelseidkare skulle undantagas från bestämmelserna beträffande avsättningar

till pensions- och andra personalstiftelser, ansluter sig utskottet

till de synpunkter, som av departementschefen anförts såsom motivering till

att bestämmelserna ansetts böra avse samtliga rörelseidkare oavsett om investeringar

i varulager och inventarier verkställts eller icke. Om undantag

från ifrågavarande bestämmelser skulle medgivas kunde detta gälla endast

rörelseidkare, som icke gjort investeringar vare sig i varulager eller i inventarier.

Undantagsbestämmelsen kunde — i motsats till vad i motionerna

yrkats —- icke bli tillämplig i sådana fall där inventarier anskaffats men

avskrivningen begränsats till 10 %. Avsikten med bestämmelserna angående

avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser är att förhindra,

att minskade avskrivningar å nyanskaffade inventarier kompenseras genom

ökade avsättningar till dylika stiftelser. Såsom departementschefen framhållit

torde det förhålla sig så, att flertalet rörelseidkare verkställt åtminstone

någon nyanskaffning av inventarier under beskattningsåret. En

undantagsbestämmelse skulle sålunda få mycket liten betydelse och dessutom

innebära tillskapandet av ett tröskelproblem på det sätt, att en mycket

liten och i och för sig nödvändig investering skulle medföra att undantagsbestämmelsen

icke bleve tillämplig. Avsättningsmöjligheterna till pensionsstiftelser

ha för övrigt begränsats endast i vad det gäller avsättningar för

lramtida kostnader. Utskottet anser sig icke kunna tillstyrka att en sådan

undantagsbestämmelse, som i motionerna påyrkats, införes.

I detta sammanhang vill utskottet beträffande bestämmelsen i 7 § angående

avsättningar till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser framhålla,

att denna bestämmelse givetvis icke innebär, att avdrag för avgifter

till sådana av skogsindustrierna bildade stiftelser, som avses i propositionen

nr 68 med förslag till förordning om rätt att vid taxering för inkomst

njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser m. in. och liknande äldre författningar,

skall föranleda taxering till investeringsskatt på grund av att

dessa avgifter delvis skola tillfalla vissa företagsstiftelser.

Även i fråga om yrkandet, att ett företag, som redovisar lagerminskning,

bör få avdraga ett belopp motsvarande denna lagerminskning vid beräkning

av beskattningsbart belopp i samband med nyinvesteringar i maskiner

och inventarier, ansluter sig utskottet till den motivering departementschefen

i propositionen lämnat för att sådan kvittningsrätt icke bör tillåtas.

Kvittning skulle över huvud taget kunna ifrågasättas endast om det förelåge

såväl lagerminskning som reservminskning. Men en sådan kvittning skulle,

såsom departementschefen framhållit, innebära ett underlättande av investeringar

i inventarier, som skulle strida mot syftet med lagstiftningen. Utskottet

kan sålunda icke förorda att sådan kvittningsrätt införes.

Vad slutligen angår yrkandet, att taxeringen till investeringsskatt skulle

beträffande fysiska personer ske hos länsprövningsnäinnden i stället för

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

hos vederbörande taxeringsnämnd, får utskottet framhålla, att deklarationerna

till investeringsskatt komma att granskas av taxeringskonsulenterna

samt att taxeringsnämnderna äga överlämna de ärenden, där en mera omfattande

utredning blir nödvändig, till vederbörande prövningsnämnd. Den

skattskyldige kan genom besvär få sina taxeringar prövade av prövnmgsnämnden.

Utskottet har icke kunnat finna, att den omständigheten att

taxeringen till investeringsskatt jämväl för fysiska personer handhaves av

taxeringsnämnderna kan medföra risk för att taxeringen icke skulle ske

på ett likformigt och tillfredsställande sätt.

Med det nu anförda anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna

I: 308 och II: 410 utom i vad de avse bestämmelserna i It §.

De föreslagna undantagsbestämmelserna i 11 § ha föranlett yrkanden i

flera motioner.

I motionen II: 406 har beträffande bestämmelsen ill § a) yrkande framställts

om, att undantag helt eller delvis skulle medgivas jämväl i fråga om

skattskyldig, som under åren 1950 eller 1951 ökat sin omsättning och till

följd därav varit nödsakad att öka sitt lager, eller som under beskattningsåret

eller kort tid dessförinnan upptagit verksamhet inom ett nytt område.

Departementschefen har i propositionen framhållit nödvändigheten av att

dispensärendena begränsades. Utskottet delar denna uppfattning. Utvidgningen

av undantagsbestämmelserna på sätt i motionen yrkats skulle otvivelaktigt

avsevärt öka antalet dispensfall. Ett stort antal rörelser torde vara

under utveckling och redovisa viss omsättningsökning. Dessutom skulle den

avsedda verkan av en tillfällig lagstiftning, varom här är fråga, avsevärt

minskas om möjlighet till undantag lämnades i andra fall än där det är

uppenbart, att bestämmelserna skulle få allvarliga konsekvenser. Med hänsyn

härtill finner utskottet de i 11 § a) angivna dispensfallen vara till fyllest.

Yrkanden avseende undantagsbestämmelserna i 11 § b) ha framställts i

ett flertal motioner. I de likalydande motionerna I: 306 och II: 407 har yrkats

undantag från förordningens bestämmelser i fråga om lagerökning

eller inventarieförvärv, som befinnes vara av särskild betydelse med hänsyn

till folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap och icke framstår såsom

ringa i förhållande till rörelseidkarens övriga omsättnings- och anläggningstillgångar.

I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har hemställts om

sådan ändring i det framlagda författningsförslaget att lagerökning, som

föranletts av nödvändigheten att ur beredskaps- eller folkförsörjningssynpunkt

trygga tillgången på värdefulla förnödenheter, såsom bränsle etc., upptoges

såsom dispensgrund. I syfte att sporra till ökad anskaffning och sparsamhet

med bränsle har i de likalydande motionerna I: 309 och II: 411 föreslagits

att lagerökning, i vad den uppkommit genom ökning av bränsleförrådet,

skulle om den vore av viss storlek inrymmas under dispensreglerna

i 11 §. I de likalydande motionerna I: 310 och II: 409 slutligen har yr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

kats undantag beträffande lagerökning, som saknar spekulativt syfte och

som av vederbörliga statliga myndigheter vitsordas väsentligen tjäna ett

allmänt intresse.

Samtliga de i dessa motioner framställda yrkandena motiveras av beredskapssynpunkter.

I viss mån likartat yrkande har framställts i den till utskottet

från Bilverkstädernas riksförbund m. fl. ingivna skriften. Utskottet

vill i detta sammanhang ånyo framhålla, att den investeringsbegränsande

verkan av lagstiftningen i första hand torde leda till en inskränkning av

sådana investeringar, som ur det allmännas synpunkt äro mindre nödvändiga

och önskvärda. Under förutsättning att lagstiftningen är tillfällig, torde

den sålunda icke komma att allvarligt påverka ur beredskapssynpunkt erforderliga

investeringar. Undantagsbestämmelsen för investering, som tillkommit

på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig myndighet, bör därför

enligt utskottets mening vara till fyllest. Man bör kunna förutsätta att

för landets beredskap oundgängligen nödvändiga investeringar ske i samråd

med statlig myndighet såsom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

jordbruksnämnden, bränslekommissionen m. fl. myndigheter.

Beträffande bränslefrågan, som beröres i de lilcalydande motionerna 1:309

och 11:411 har utskottet inhämtat, att proposition kommer att föreläggas

riksdagen med förslag till åtgärder att trygga försörjningen med bränsle. Utskottet

förutsätter därför, att förefintliga möjligheter till import av bränsle

komma att tillvaratagas. Vidare har utskottet inhämtat att bränslekommissionen

förhandlar om avtal bl. a. med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

i egenskap av ombud för de till förbundet anslutna föreningarna om

viss lagring av ved. En lagerökning, som tillkommit på grund av sådant avtal,

är givetvis att anse såsom tillkommen på direkt föranstaltande av vederbörlig

statlig myndighet, som avses i 11 § b).

Beträffande frågan i vilken utsträckning den verksamhet, som bedrives

av lantbrukets ekonomiska föreningar, komme att beröras av den föreslagna

skatten ett spörsmål som berörts i de likalydande motionerna

I: 310 och II: 409 — vill utskottet framhålla, att i de fall prisstegring föreligger

å jordbrukets produkter, t. ex. beträffande spannmål, medgiva de

föreslagna bestämmelserna en viss ökning av den dolda reserven, enär jämförelselagret

får bibehållas i oförändrat bokfört värde. Detta innebär att

den dolda reserven får ökas med belopp, som motsvarar prisstegringen å

lagerkvantiteten i jämförelselagret. Då föreningarnas verksamhet icke går

ut på att skapa vinster och de redovisade vinsterna därför i regel äro små,

torde den möjlighet till ökning av företagens dolda reserver, som förordningen

medgiver, i regel vara tillräcklig.

I fråga om föreningar, vilkas verksamhet avse handelsgödselmedel, vill utskottet

framhålla, att dessa föreningar ha vissa möjligheter att reglera sin

lagerhållning vid bokslutstillfället.

Beträffande oljeväxtodlingen äro förhållandena delvis annorlunda. Man

torde här kunna räkna med dels prissänkning och dels arealökning. För

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15. 41

föreningar, som huvudsakligen lagra raps kunna bestämmelserna förhindra

varje ökning av den dolda reserven i varulagret. Bestämmelserna i anvisningarna

till 4 § punkt 1 första stycket innebära, att den ingående dolda

reserv, som vid lagerökning icke får ökas utan att investeringsskatt utgår,

vid prissänkning skall anses motsvara skillnaden mellan återanskaffningsvärdet

av jämförelselagret vid 1951 års utgång, å ena sidan, och det bokförda

värdet, å andra sidan. Utskottet finner det rimligt, att den dolda reserven

i jämförelselagret i kronor räknat får bibehållas även då prissänkning

föreligger. Utskottet föreslår därför, att nämnda anvisningspunkt

jämkas i enlighet härmed. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,

att en lagerökning, som har tillkommit på direkt föranstaltande av statens

jordbruksnämnd, givetvis faller in under bestämmelserna i 11 § b). Det

torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen

på här förevarande område och vidtager de åtgärder, som kunna

bli erforderliga.

I de likalydande motionerna I: 301 och II: 399, de likalydande motionerna

I: 307 och II: 408 samt de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har

yrkats ändring av bestämmelserna ill § c) på det sätt, att undantag skall

medgivas oberoende av om betalningssvårigheter föreligga för den skattskyldige

eller icke.

I de förenämnda motionerna I: 307 och II: 408 har därvid i första hand

yrkats att sådana beställningar av inventarier, som verkställts enligt bona

fide-avtal träffade före den 1 oktober 1950, icke skola omfattas av den föreslagna

lagstiftningen. Liknande yrkande har jämväl framförts i motionen

II: 406. Utskottet vill framhålla, att vad sålunda yrkats skulle innebära en

väsentlig ändring av den föreslagna lagstiftningen och skulle medföra att

flertalet större investeringar i maskiner och andra inventarier, som levereras

under år 1951, icke skulle omfattas av bestämmelserna. Ändringen kan

enligt utskottets mening endast tänkas genomförd, om den fria avskrivningsrätten

i stället begränsades för de inventarier, som beställas under tiden

från och med den 1 oktober 1950 till och med utgången av beskattningsåret

1951 oberoende av när dessa inventarier levereras. Då utskottet icke nu

vill förorda en sådan lagstiftning, vilken skulle innebära ett direkt upphävande

av den fria avskrivningsrätten beträffande vissa inventarier, anser

sig utskottet kunna tillstyrka att under lagstiftningen i stället inbegripas

samtliga de under beskattningsåret 1951 levererade inventarierna. Indirekt

synes man härigenom även kunna få en viss återhållande verkan på de

investeringar, som beställas under år 1951. Propositionsförslagets utformning

innebär, att för sådana företag, där räkenskapsår icke sammanfaller

med kalenderår, det kan tänkas, att under bestämmelserna komma att falla

investeringar, som både beställts och levererats före den 1 oktober 1950.

Rätteligen borde för dylika skattskyldiga förordningens bestämmelser tilllämpas

först år 1953. Utskottet har icke velat föreslå sådan ändring, då det

skulle innebära, att den föreslagna lagstiftningen icke kunde begränsas till

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

beskattningsåret 1951, vilket nu är fallet, om man bortser från de sällsynta

undantagsfall, då rörelseidkare omlagt sitt räkenskapsår. Utskottet vill i

detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att de rörelseidkare, som

icke utnyttjat den fria avskrivningsrätten så, att det äldre inventariebeståndet

helt bortskrivits, kunna mildra lagstiftningens retroaktiva verkningar

genom avskrivningar å äldre inventarier.

Av det sålunda anförda framgår, att det enligt utskottets mening icke kan

ifrågakomma att medgiva dispens i samtliga de fall då inventarier, som

levererats under år 1951, beställts före den 1 oktober 1950. Undantag bör

enligt utskottet medgivas endast då begränsningen av avskrivningsmöjligheterna

kan medföra avsevärda betalningssvårigheter på grund av de ökade

skatter, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid beställningen av inventarierna.

Att betalningssvårigheter angivas såsom förutsättning för dispens är i och

för sig icke något nytt. Samma bestämmelse fanns i en lagstiftning med

liknande syfte nämligen i lagen den 23 april 1948 med särskilda bestämmelser

om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

I de likalydande motionerna I: 308 och II: 410 har tidpunkten den 1 oktober

1950 i 11 § c) föreslagits utbytt mot den 1 januari 1951. Utskottet har

icke kunnat finna anledning tillstyrka en sådan ändring.

I de likalydande motionerna 1:307 och 11:408 har hemställts, att ersättningsanskaffningar

för förlorade och utrangerade fartyg icke skola omfattas

av lagstiftningen. Departementschefen har i propositionen anfört,

att det stötte på praktiska svårigheter att tillämpa särskilda bestämmelser

beträffande ersättningsanskaffningar bl. a. just i fråga om gränsdragningen

mellan ersättnings- och nyanskaffningar. I regel anskaffades ju icke en

exakt likadan maskin som den utrangerade. Dessutom vore det i överensstämmelse

med lagstiftningens syfte att även vid ersättningsanskaffning

under innevarande år en särskilt noggrann prövning komme till stånd, huruvida

en ny maskin nu borde anskaffas eller om därmed kunde anstå till

ett följande år. Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen sålunda

anfört och som i stort sett är tillämpligt även å fartyg. Därtill kommer

att försäkringsersättning på grund av förlorat fartyg får användas för

avskrivning å nyan,skaffat fartyg utan att investeringsskatt utgår. Försäkringsersättning

för förlorade fartyg behöver enligt kommunalskattelagens

bestämmelser icke upptagas till beskattning förrän två år efter det ersättningen

influtit, varför försäkringsersättningen i regel kan disponeras för

avskrivning å ersättningsanskaffningen.

I enlighet härmed avstyrker utskottet motionen 11:406 samt motionerna

1:301 och 11:399, 1:306 och 11:407, 1:307 och 11:408, 1:308 och 11:410

— de båda sistnämnda motionerna i vad de avse ändring av 11 § i det föreliggande

författningsförslaget — I: 309 och II: 411 samt I: 310 och II: 409,

i den mån motionerna icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

härovan anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Bevillningsutskottets betänkande ni• 15.

I motionen 1:312 har yrkats att den särskilda nämnden skall utrustas

med vidgade befogenheter och förses med kvalificerat biträde. Utskottet vill

häremot anföra, att det är en väsentlig skillnad mellan den nu föreslagna

mycket schematiskt utformade lagstiftningen och de invecklade bestämmelserna

i krigskonjunkturskatteförordningen. Såvitt utskottet kan bedöma

bör tillämpningen av här ifrågavarande lagstiftning icke kräva, att råd

och anvisningar lämnas av en särskild nämnd. Det må i detta sammanhang

framhållas, att taxeringen enligt övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen,

vid vilken taxering delvis samma problem förefunnos,

kunde genomföras utan att råd och anvisningar centralt utfärdades. De frågor

som uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna i 6 § äro i stort sett

desamma, .som de, vilka uppstå vid beräkningen av avdragsgilla avsättningar

vid inkomsttaxeringen. Utskottet finner sålunda icke anledning tillstyrka

det i motionen I: 312 framställda yrkandet.

I 8 § stadgas att avsättning till särskild investeringsfond för ersättande

av förlorade invetarier icke skall föranleda taxering till investeringsskatt.

Utskottet vill framhålla, att denna bestämmelse blir tillämplig endast under

förutsättning att riksdagen bifaller propositionen nr 66 med förslag till

förordning om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen den 4 juni

1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande

av normallager, in. in.

I anvisningarna till 13 § har stadgats att uppgiftsskyldigheten beträffande

varulager i vissa fall kan få fullgöras genom intyg av auktoriserad revisor.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att intyg av auktoriserad

revisor även i annat fall än som i nämnda anvisningar avses kan

tänkas godtagas av beskattningsnämnderna efter bedömande i varje särskilt

fall. Utskottet finner .skäligt uttala att företag, som för beskattningsåret

icke haft auktoriserad revisor som ordinarie revisor i företaget men

väl av handelskammare godkänd granskningsman, icke böra vara utestängda

från möjlighet att fullgöra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret

genom intyg av sådan godkänd granskningsman i de fall då speciella svårigheter

föreligga att beräkna anskaffningsvärdena. Förutsättningen för att

sådant intyg skall kunna godkännas skall givetvis vara, att de uppgifter

som lämnas beträffande lagervärderingen och omständigheterna i övrigt

giva vid handen, att de i intyget lämnade uppgifterna äro riktiga. Det blir

beroende på beskattningsmyndigheternas godkännande i varje särskilt fall

om uppgiftsskyldigheten skall få fullgöras genom dylikt intyg och ett missbruk

av denna möjlighet — som förutsättes bliva utnyttjad endast i undantagsfall

— synes därför knappast behöva befaras. Efter anmaning av

beskattningsmyndighet skall givetvis under alla förhållanden utredning om

anskaffningsvärdena företes.

Dagen för ikraftträdandet har i det framlagda förslaget satts till den 1

januari 1952. Med hänsyn till att även rörelseidkare, vars räkenskapsår av
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

slutas före den 31 december 1951, bör ha möjlighet att erhålla förhandsbesked

från den i 11 § omförmälda nämnden innan bokslutet fastställes, synes

ikraftträdandet böra sättas till den 1 juli 1951. Utskottet föreslår därför

sådan ändring av ikraftträdandebestämmelsen.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj :ts förevarande proposition nr 33 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas, antaga det vid propositionen fogade

förslaget till förordning angående en tillfällig skatt i

syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier

(investeringsskatt) med den ändring, att 2 § samt

13 § 1 och 2 mom., anvisningarna till 2 och 10 §§, punkt 1

av anvisningarna till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet

erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2 §.

Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:

a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska

tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller

staten;

b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;

c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;

d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt

avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

med mera sådant; samt

e) rörelseidkare, vars sammanlag- e) rörelseidkare, vars sammanlagda

omsättning under beskattnings- da omsättning under beskattningsåret

icke överstiger 200 000 kronor, året icke överstiger 300 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §• 13 §.

1 mom. Till ledning för taxering 1 mom. Till ledning för taxering

till investeringsskatt skall rörelseid- till investeringsskatt skall rörelseidkare,

vars sammanlagda omsättning kare, vars sammanlagda omsättning

under beskattningsåret överstiger under beskattningsåret överstiger

200 000 kronor, utan anmaning vid 300 000 kronor, utan anmaning vid

den allmänna självdeklarationen fo- den allmänna självdeklarationen fo
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

45

Kungl. Maj.ts förslag:

ga en särskild på heder och samvete

avgiven deklaration, avfattad å blankett

enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär.

Utskottets förslag:

ga en särskild på heder och samvete

avgiven deklaration, avfattad å blankett

enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär.

Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,

som i 2 § a)—c) avses.

2 mom. Företag som i 10 § andra

stycket avses, vars omsättning

under beskattningsåret överstiger

200 000 kronor, skall utan anmaning

för varje kommun, där delägare är

skattskyldig till statlig inkomstskatt,

för envar delägare avgiva deklaration

som i 1 mom. sägs, avseende

hela företaget, med uppgift om

den å delägaren belöpande andelen

av det för företaget beräknade, till

investeringsskatt beskattningsbara

beloppet.

2 m o m. Företag som i 10 § andra

stycket avses, vars omsättning

under beskattningsåret överstiger

300 000 kronor, skall utan anmaning

för varje kommun, där delägare är

skattskyldig till statlig inkomstskatt,

för envar delägare avgiva deklaration

som i 1 mom. sägs, avseende

hela företaget, med uppgift om

den å delägaren belöpande andelen

av det för företaget beräknade, till

investeringsskatt beskattningsbara

beloppet.

Anvisningar

till 2 och 10 §§.

Därest omsättningen under beskattningsåret

för företag, som av.

ses i 10 § andra stycket, icke överstiger

200 000 kronor, föreligger icke

skattskyldighet med avseende å den

av företaget bedrivna verksamheten.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret

vid beskattningsårets utgång respektive

i jämförelselagret förstås skillnaden

mellan, å ena sidan, lagrets

anskaffningsvärde eller dess återanskaffningsvärde

vid beskattningsårets

utgång, därest detta värde är

lägre, samt, å andra sidan, lagrets

bokförda värde.

till 2 och 10 §§.

Därest omsättningen under beskattningsåret

för företag, som avses

i 10 § andra stycket, icke överstiger

300 000 kronor, föreligger icke

skattskyldighet med avseende å den

av företaget bedrivna verksamheten.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret

vid beskattningsårets utgång förstås

skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets

anskaffningsvärde eller dess

återanskaffningsvärde vid angivna

tidpunkt, därest detta värde är lägre,

samt, å andra sidan, lagrets bokförda

värde. Med dold reserv i jämförelselagret

förstås skillnaden mellan,

å ena sidan, lagrets anskaff
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet

vid den tidpunkt, till

vilken jämförelselagret hänför sig är

lägre, sistnämnda värde, samt, å

andra sidan, lagrets bokförda värde.

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,

lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet

vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å

andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet

vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid

inkomsttaxeringen, .skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört

värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952. den 1 juli 1951.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:151 av herr Ola Persson

m. fl. och II: 197 av herr Holmberg,

2) de likalydande motionerna 1:301 av herr Åman och

II: 399 av herr Fagerholm m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 305 av herr Domö m. fl.

och II: 412 av herr Birke m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 306 av herrar Ohlon och

Nordenson samt II: 407 av herr Edström m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 307 av herr Ohlon m. fl.

samt II: 408 av herrar Edström och Gustafson i Göteborg,

6) de likalydande motionerna I: 308 av herr Petrén in. fl.

och 11:410 av herr Strandh m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 309 av herr Petrén in. fl.

och II: 411 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 310 av herrar Eskilsson

och Werner samt 11:409 av herrar Norup och Nilsson i

Svalöv,

9) de likalydande motionerna 1:311 av herrar Weiland

och Björck samt II: 413 av herrar Åqvist och Rosén,

10) motionen 1:312 av herr Gottfrid Karlsson, samt

11) motionen II: 406 av herr Kollberg

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1951.

På bevillning sutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Franzon, Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Snygg och Ebbe Ohlsson

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Olofsson, Gunnarsson,

Strandh, Kärrlander och Johnsson i Skoglösa.

Reservation

av herrar Petrén, Wehtje, Ebbe Ohlsson, Kristensson i Osby, Hagberg i

Malmö, Gunnarsson och Strandh, vilka ansett att utskottets yttrande och

hemställan bort ha följande lydelse:

»Penningvärdets bevarande måste vara en viktig målsättning för den

ekonomiska politiken. Konsumtion och investeringar måste därför hållas

inom ramen för tillgängliga resurser. Med hänsyn till nu rådande inflationskonjunktur

bör en ytterligare investeringsbegränsning övervägas. Som

ett led i åtgärderna att begränsa investeringarna har i föreliggande proposition

nr 33 föreslagits införande av en tillfällig investeringsskatt. Mot bakgrunden

av dagens kritiska läge vill utskottet ej motsätta ,sig anlitande av

en investeringsskatt som en rent tillfällig åtgärd i investeringsbegränsande

syfte.

En investeringsskatt inger emellertid allvarliga principiella betänkligheter

särskilt med tanke på investeringarnas betydelse för produktion och

ekonomiskt framåtskridande. En skatt på investeringar är vidare ett ingrepp

i gällande avskrivningsregler, vilka ha samband med avvägningen av

bolagsbeskattningen. Det är också skäl erinra därom att den fria avskrivningsrätten

är en för näringslivet viktig tillgång, som på lång sikt verkar

konjunkturutjämnande och befrämjar produktionen. Den har dessutom

underlättat för företagen att förbättra de sociala anordningarna för de anställda.

Den konsolidering, som till betydande del genom den fria avskrivningsrätten

kunnat genomföras inom ett stort antal företag, har väsentlig

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

betydelse, när det gäller att motverka arbetslöshetskriser. En investeringsskatt

kan därför inte tänkas annat än som en högst tillfällig åtgärd om ej

skadeverkningar skola uppstå.

I en rad motioner ha invändningar rests och ändringsförslag framlagts

beträffande olika avsnitt av det föreliggande för.slaget. Här nedan redovisas

de enligt utskottets mening väsentligaste invändningarna mot skattens utformning.

Den kommer att drabba ojämnt. De framåtgående företagen komma alldeles

särskilt att drabbas av skatt på varulagerökning, då med stigande

omsättning som regel erfordras ett större varulager för rörelsens bedrivande.

Att vid beräkningen av varulagerökningen som jämförelselager fixera

lagret den 31 december 1949 kan komma att verka orättvist, då på grund

av importsvårigheter eller andra speciella orsaker lagret vid denna tidpunkt

kan ha varit onormalt lågt. Skatten tar ej sikte på den totala investeringsökningen

utan på om ändring skett i ettdera investeringen i inventarier

eller lager. Vissa slag av rörelseidkare (såsom agenturfirmor

in. fl.) vilka vilja avsätta medel till pensions- och andra personalstiftelser

kunna drabbas av skatten oberoende av om ökning av inventarier och lager

skett eller ej. Önskvärda lagerökningar bl .a. i bränslen, vissa industrioch

jordbruksprodukter ha ej undan tagits från skatteläggning. Skatten bör

medföra så få ingrepp som möjligt i det ekonomiska livet, varför den gräns

som satts för omsättningen, 200 000 kronor, är för låg.

Med tanke på att skatten enligt det föreliggande förslaget endast är avsedd

att tillämpas under ett år kan man avstå från ändring på en del av dessa

punkter. På vissa områden äro dock ändringar oungängligen nödvändiga.

Vi befinna oss f. n. i ett läge, då bl. a. vår råvaruförsörjning inger allvarliga

farhågor. Mot bakgrund av det kritiska världsläget är det viktigt,

att olika möjligheter till import och upplagring av för folkförsörjningen

särskilt viktiga förnödenheter tillvaratagas. Härvid går det ej att enbart

förlita sig till statliga initiativ och statlig upphandling. Som exempel på

dylika förnödenheter må nämnas bränslen samt vissa industri- och jordbruksprodukter.

Om undantag för investeringsskatt ej beviljas i detta sammanhang,

föreligger risk för att värdefull enskild upplagring icke kommer

till stånd. Som skäl för undantag bör lämpligen kunna få åberopas förord

av statlig myndighet t. ex. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

Bränslekommissionen, Jordbruksnämnden och Industrikommissionen.

Investeringsskatten är föreslagen som en investeringsbegränsande åtgärd,

och det kan då inte framstå annat än ,som mycket anmärkningsvärt, att

skatten enligt förslaget erhåller retroaktiv verkan. Skatten skall enligt förslaget

utgå på investeringar verkställda under det beskattningsår för vilket

taxering verkställes år 1952. Detta innebär, att företag, som ej ha sitt

räkenskapsår löpande per kalenderår, kunna komma att drabbas av skatt

på investeringar verkställda i vissa fall så långt tillbaka som i mars månad

1950. Det är vidare att beakta, att bindande avtal om maskin- och inventarieförvärv,

som bli effektuerade under år 1951, många gånger träffats

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

lång tid ibland åratal innan planerna på en investeringsskatt voro kända,

vilket de blevo först i oktober 1950. Det är obegripligt, hur skatten i här

relaterade fall skall kunna verka investeringsbegränsande. I propositionen

föreslås, att i dylika fall undantag skall medgivas endast när avsevärda bctalningssvårigheter

föreligga. Detta är eu avgränsningsregel, som rent principiellt

inte kan vara godtagbar och som skulle leda till tidsödande och besvärligt

granskningsarbete av den nämnd, som förutsättes skola handha

dylika ärenden.

Undantagna från investeringsskatt äro enligt propositionen rörelseidkare,

vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret icke överstiger

200 000 kronor. Detta innebär, att mycket stora grupper inom detaljhandeln

och småindustrien skulle drabbas av skatten. Det merarbete, som

skattskyldiga och myndigheter härvid komma alt få vid taxeringen,

torde inte stå i rimlig proportion till den med investeringsskatten avsedda

effekten. Utskottet anser sig därför böra föreslå en höjning av omsättningsgränsen

från 200 000 till 300 000 kronor.

I anledning av vad som anförts i vissa motioner får utskottet framhålla

att man beträffande oljeväxtodlingen torde kunna räkna med dels prissänkning

och dels arealökning. För föreningar, som huvudsakligen lagra raps,

kunna bestämmelserna förhindra varje ökning av den dolda reserven i varulagret.

Bestämmelserna i anvisningarna till 4 § punkt 1 första stycket innebära,

att den ingående dolda reserv, som vid lagerökning icke får ökas

utan att investeringsskatt utgår, vid prissänkning skall anses motsvara

skillnaden mellan återanskaffningsvärdet av jämförelselagret vid 1951 års

utgång, å ena sidan, och det bokförda värdet, å andra sidan. Utskottet finner

det rimligt, att den dolda reserven i jämförelselagret i kronor räknat

får bibehållas även då prissänkning föreligger. Utskottet föreslår därför,

att nämnda anvisningspunkt jämkas i enlighet härmed.

I anvisningarna till 13 § har stadgats att uppgiftsskyldigheten beträffande

varulager i vissa fall kan få fullgöras genom intyg av auktoriserad

revisor. Departementschefen har i propositionen uttalat, att intyg av auktoriserad

revisor även i annat fall än som i nämnda anvisningspunkt avses

kan tänkas godtagas beroende på beskattningsnämndernas bedömande i

varje särskilt fall. Utskottet finner skäligt uttala att företag, som för beskattningsåret

icke haft auktoriserad revisor som ordinarie revisor i företaget

men väl av handelskammare godkänd granskningsman, icke böra vara

utestängda från möjlighet att fuliföra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret

genom intyg av sådan godkänd granskningsman i de fall då speciella

svårigheter föreligga att beräkna anskaffningsvärdena. Förutsättningarna

för att sådant intyg skall kunna godkännas skola givetvis vara, att

de uppgifter som lämnas beträffande lagervärderingen och omständigheterna

i övrigt giva vid handen, att de i intyget lämnade uppgifterna äro

riktiga. Det blir beroende på beskattningsmyndigheternas godkännande i

varje särskilt fall om uppgiftsskyldigheten skall få fullgöras genom dylikt

intyg, och ett missbruk av denna möjlighet — som förutsättes bliva utnytt
4

Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 15.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

jad endast i undantagsfall — synes därför knappast behöva befaras. Efter

anmaning av beskattningsmyndighet skall givetvis under alla förhållanden

utredning om anskaffningsvärdena företes.

Beträffande bestämmelsen i 7 § angående avsättningar till andra personalstiftelser

än pensionsstiftelser får utskottet framhålla, att denna bestämmelse

givetvis icke innebär, att avdrag för avgifter till av skogsindustrierna

bildade stiftelser, som avses i propositionen nr 68 med förslag till förordning

om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser

m. m. och liknande äldre författningar, skall föranleda taxering till

investeringsskatt på grund av att dessa avgifter delvis skola tillfalla vissa

företagsstiftelser.

Dagen för ikraftträdandet har i förordningen satts till den 1 januari 1952.

Med hänsyn till att även rörelseidkare, vars räkenskapsår avslutas före den

ill december 1951, bör ha möjlighet att erhålla förhandsbesked från den i

11 § omförmälda nämnden, synes ikraftträdandet böra sättas till den 1 juli

1951. Utskottet föreslår därför sådan ändring av ikraftträdandebestämmelsen.

I den mån de i anledning av propositionen väckta motionerna icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört får utskottet avstyrka bifall

till desamma.

I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit de vid riksdagens

början väckta likalydande motionerna I: 151 och II: 197. I dessa motioner

har anhållits om utredning angående ett slopande av den fria avskrivningsrätten

å maskiner och inventarier samt om ett borttagande av

skattefrihet eller skatteuppskov för investerings- eller konjunkturfonder.

Vidare ha motionärerna hemställt om utredning av frågan rörande en

skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning. Utskottet har vid sitt ställningstagande

till frågan om införandet av en tillfällig investeringsskatt understrukit

vikten av att den fria avskrivningen lämnas orubbad. Utskottet

kan icke finna att vad motionärerna anfört motiverar att frågan om den

fria avskrivningsrätten och därmed sammanhängande problem nu upptages

till förnyad prövning. Utskottet avstyrker sålunda motionerna i denna del.

Vad angår yrkandet om utredning angående en skärpt och förbättrad förmögenhetsbeskattning,

får utskottet erinra om att föregående års riksdag

på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 46 hos Kungl.

Maj :t anhållit om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande bl. a.

taxeringsförfarandet. Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter att

vid denna utredning jämväl frågan om förmögenhetsstaxeringen kommer

under bedömande anser sig utskottet böra avstyrka motionerna jämväl i

denna del.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

51

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 33 icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas, antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka

vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)

med den ändring, att 2 och 11 §§ samt 13 § 1 och 2

inom., anvisningarna till 2 och 10 §§, punkt 1 av anvisningarna

till 4 § samt bestämmelsen om ikraftträdandet erhålla

följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2 §•

Från skyldighet att -— — — (= utskottet s. 44 rad 19 uppifrån—rad 9

nedifrån)----överstiger 300 000

11 §•

Undantag må, helt eller delvis,

medgivas

a) från bestämmelserna i 4 § i fråga

om skattskyldig, som påbörjat

rörelsen under beskattningsåret eller

kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager

på grund av eldsvåda eller

därmed jämförlig händelse varit

onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och

5 §§, därest fråga är om lagerökning

eller inventarieförvärv, som föranletts

av övertagande av annat företags

verksamhet eller som tillkommit

på direkt föranstaltande av vederbörlig

statlig myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest

fråga är om inventarieförvärv,

varom bindande avtal träffats före

den 1 oktober 1950, och tillämpningen

av bestämmelserna skulle medföra

avsevärda betalningssvårigheter för

den skattskgldige.

kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

11 §•

Undantag må, helt eller delvis,

medgivas

a) från bestämmelserna i 4 § i fråga

om skattskyldig, som påbörjat

rörelsen under beskattningsåret eller

kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager

på grund av eldsvåda eller

därmed jämförlig händelse varit

onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och

5 §§, därest fråga är om lagerökning

eller inventarieförvärv, som föranletts

av övertagande av annat företags

verksamhet eller som tillkommit

på direkt föranstaltande av vederbörlig

statlig myndighet eller som förordas

av sådan myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest

fråga är om inventarieförvärv,

varom bindande avtal träffats före

den 1 oktober 1950.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bevillningsutskottets betänkande nr få.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av

Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar

instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.

Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden

och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan

egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas

insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.

Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen

efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går

beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.

13 §. 13 §.

1 m o in. Till ledning för---(= utskottet s. 44 rad 6 nedifrån—s.

46 rad 17 uppifrån)--— den 1 juli 1951.

B) att följande motioner-------(= utskottet s. 46 rad

18 uppifrån—s. 47 rad 2 uppifrån)---lämnas utan

åtgärd.»

517246. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:71 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1951/52 under postverkets, telegr a1 i texten