Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering i vissa fall njuta avdrag för utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet.

1951-04-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:21, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering i vissa fall njuta avdrag för utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

Nr 21.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt att vid taxering i vissa fall njuta avdrag för

utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:87 av herr Spetz och 11:80 av herr Persson i Svensköp

m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagens

§ 22 eller i anvisningarna till denna § införa en bestämmelse om att

utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastigheten i stället för förut befintlig

sådan, som icke längre är användbar, skall anses såsom avdragsgill

driftskostnad utom i det fall, att en förbättring av vattentäkten påkallas av

ett å fastigheten ökat behov av vatten, samt att vederbörande utskott måtte

låta utarbeta erforderligt förslag till lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

jrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 80.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation

och underhåll av byggnader, stängsel och diken. Till avdragsgill underhållskostnad

räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §, bland annat, även

kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning

av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än

det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag

ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som det

gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av

jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat, kostnad för grundförbättring

å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning

med mera dylikt.

jämlikt 25 § nämnda lag gälla regler av motsvarande innebörd vid beräkning

av inkomst av annan fastighet.

Beträffande rådande praxis i fråga om rätt till avdrag för kostnader för

brunn må nämnas, att avdrag medgivits för kostnader för fördjupning av

äldre brunn, vars vattentillgång från början varit tillfredsställande men vilken

sinat till följd av att t. ex. jordlagret blivit utsuget på vatten genom upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

11

tagande av andra brunnar i grannskapet, genom täckdikning å angränsande

marker och liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet (se t. ex. RÅ

1947 Fi not. 539 och 1 073 samt 1948 Fi not. 987). Sistnämnda utgifter ha

därvid hänförts till avdragsgilla reparationskostnader. Däremot har avdrag

icke ansetts kunna medgivas för kostnader för iståndsättande av brunnar,

vilka icke från början givit tillräckligt med vatten (se t. ex. RÅ 1947 Fi not.

1 517 och 1949 Fi not. 895).

I ett par av regeringsrätten nyligen avgjorda mål (regeringsrättens utslag

den 4 maj 1950 och den 29 september 1950) har den frågan förelegat till bedömande,

huruvida utgifter för anläggning av ny brunn i stället för utsinad

sådan vore avdragsgill kostnad. I båda fallen medgav regeringsrätten avdrag

med viss del av kostnaden. Omständigheterna i målen voro i korthet följande.

I förstnämnda målet hade den skattskyldige hos prövningsnämnden

yrka! att vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet erhålla avdrag

med 2 887 kronor, motsvarande kostnaden för anläggandet av ny brunn,

vilken ersatt en äldre sinad brunn. Prövningsnämnden förvägrade klaganden

avdraget. Kammarrätten, varest klaganden fullföljde yrkandet till ett belopp

av 2 163 kronor, gjorde ej ändring i prövningsnämndens beslut. Den skattskyldige

fullföljde sin talan hos regeringsrätten, som nedsatte den överklagade

taxeringen, enär med hänsyn till i målet upplysta omständigheter den

skattskyldiges utgifter för brunnsborrning m. m. åtminstone till ett belopp

av 1 000 kronor måste anses som avdragsgill reparationskostnad.

I det genom utslag den 29 september 1950 avgjorda målet hade yrkats, att

vid beräkning av inkomst av annan fastighet måtte medgivas avdrag med

4 000 kronor, utgörande kostnad för borrning av brunn till ersättning för

brunn som sinat. Avdrag medgavs i sådant hänseende med ett som skäligt

ansett belopp av 2 000 kronor, motsvarande beräknad kostnad för reparation

av den förut befintliga brunnen.

I de förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande. Vid tilllämpning

av bestämmelserna i kommunalskattelagen om rätt till avdrag

för kostnader för reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken

och inventarier hade fråga ofta uppkommit, huruvida såsom avdragsgill

driftkostnad finge räknas utgifter för grävning eller fördjupning av vattenbrunn,

då den å fastigheten befintliga vattentäkten av någon anledning icke

längre vore användbar. Vid bedömandet av denna fråga syntes hos beskattningsnämnderna

ha utbildat sig en tillämpningspraxis, som icke vore enhetlig.

De rättsfall som funnes gåve icke någon bestämd vägledning vid avgörandet

av ett beskattningsärende av denna natur. I princip hade kostnad för

grävning eller fördjupning av brunn icke ansetts vara avdragsgill, enär en

vatlenbrunn icke vore underkastad förslitning. I de flesta fall hade yrkande

om avdrag för förbättring av vattentäkt vägrats av skattemyndigheterna i

högre instans. I något fall hade regeringsrätten ansett sådan utgift utgöra

avdragsgill reparationskostnad. För jordbruksdrift med djurhållning vore

det oundgängligen nödvändigt, att en användbar vattentäkt med tillräckligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

vatten funnes å fastigheten. Av olika anledningar, bl. a. förändringar i

grundvattenståndet, bleve det alltmera vanligt att dessa vattentäkter måste

förbättras antingen genom fördjupning, grävning av ny brunn eller genom

djupborrning. Fråga uppkomme därvid huruvida utgifter härför utgjorde

avdragsgill omkostnad vid inkomsttaxeringen. Motionärerna ansåge det

ostridigt att så vore förhållandet utom i det fall, att en förbättring av vattentäkten

påkallades på grund av ett vid fastigheten ökat vattenbehov. För undvikande

av en skiljaktig praxis hos beskattningsnämnderna vore det ändamålsenligt

att i författningstexten inskriva en bestämmelse härom.

Utskottet. I de förevarande motionerna ha motionärerna hemställt, att

riksdagen måtte besluta att i kommunalskattelagen införa en bestämmelse

om att utgifter för åstadkommande av vattentäkt å fastighet i stället för

befintlig sådan, som icke längre är användbar, skola anses såsom avdragsgilla

driftkostnader vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet utom

i det fall, att en förbättring av vattentäkten företagits i anledning av ökat

behov av vatten,

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är vid beräkning av

inkomst av jordbruksfastighet — eller av annan fastighet — avdrag enligt

kommunalskattelagen medgivet för kostnader för reparation. Dylika kostnader

hänföras sålunda till driftkostnader. Avdrag är däremot icke medgivet

för utgifter för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för

grundförbättring därå. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser på det i

motionerna berörda området har regeringsrätten utbildat den praxis, att

avdrag medgives för kostnader för fördjupning av äldre brunn, då tillgången

på vatten blivit otillräcklig till följd av varaktig torka, ökad vattenhämtning

i grannars brunnar, täckdikning å angränsande marker eller

andra liknande åtgärder, som påverkat grundvattnet. Har befintlig brunn

från början varit olämplig, har avdrag för utgifter för fördjupning av densamma

däremot icke ansetts kunna medgivas. I några av regeringsrätten

nyligen avgjorda mål har vid beräkning av inkomst såväl av jordbruksfastighet

som av annan fastighet avdrag medgivits för viss del av kostnaderna

för anläggande av ny brunn i stället för brunn som sinat. Den avdragsgilla

delen av dessa utgifter har därvid beräknats till ett belopp, som motsvarade

uppskattad kostnad för reparation av den förut befintliga brunnen.

Det i motionerna berörda spörsmålet utgör allenast en del av den vidare

frågan om gränsdragningen emellan reparationskostnad och kostnad för

grundförbättring vid beskattning av inkomst från fastighet. Kommunalskattelagens

stadganden i detta avseende ha givits en allmän avfattning och

behandla icke särskilt kostnader för vattentäkt. Såsom ovan framhållits

har emellertid genom ett flertal utslag i högsta instans rätten till avdrag

för brunnskostnader numera blivit närmare klarlagd. Den reglering frågan

därvid fått synes i stort sett tillgodose de önskemål i fråga om avdragsrättens

omfattning, som framförts i de föreliggande motionerna. Med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

hänsyn till att de förhållanden, som i det enskilda fallet grunda avdragsrätt,

kunna vara mycket olika, torde det emellertid vara synnerligen vanskligt

att utforma en generell författningsbestämmelse, som skulle täcka den

praxis, som utbildats på bär förevarande område.

Då syftet med de föreliggande motionerna i första hand torde vara att

åstadkomma en enhetlig tillämpning i fråga om avdragsrätten för brunnskostnader,

får utskottet erinra om att innevarande års riksdag beslutat

inrättande av en riksskattenämnd med uppgift att verka för likformighet

vid taxeringen. Nämnden åligger därvid att utfärda allmänna anvisningar

till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor, där en oenhetlig tillämpning

av skattebestämmelsema de lokala taxeringsområdena emellan förmärkts

eller där eljest behov finnes föreligga av att klargöra bestämmelsernas

innebörd. Till fullgörande av sin uppgift i sistnämnda hänseende

skall nämnden bl. a. föra register över betydelsefulla rättsfall. Därest behov

föreligger av särskilda vägledande anvisningar för åstadkommande av en

enhetlig rättstillämpning i fråga om rätten till avdrag för brunnskostnader,

torde det sålunda kunna förväntas, att riksskattenämnden kommer

att ägna uppmärksamhet häråt och vidtaga de åtgärder, som i detta hänseende

kunna anses påkallade.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka

bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 87 av herr Spetz och

II: 80 av herr Persson i Svensköp m. fl. om rätt att vid taxering

i vissa fall njuta avdrag för utgifter för åstadkommande

av vattentäkt å fastighet icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 3 april 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 20.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.