Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen.

1951-04-03 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:23, Betänkande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

5

Nr 23.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 89 av herrar Bergh och Velander samt II: 115 av fru Boman

har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 inom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

22 §.

i mom. Från bruttointäkten---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, dock,

såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av

det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna;

speciella skatter —--—- det allmänna.

Har skog---tidigare medgivits.

Har. växande----gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn---- tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten---till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital, dock, såvitt angår av staten

ägd eller nyttjad fastighet, med högst två procent av det bokförda värdet av

de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.

Medlem av---som icke äro att anse såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening — --såsom kapitaltillskott.

29 §.

i mom. Från bruttointäkten---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skatt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

skyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen, dock, såvitt angår av staten

utövad rörelse, med högst två procent av det bokförda värdet av de i

förvärvskällan nedlagda tillgångarna;

kostnad för---till kapitalförlust.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 89.

Syftet med de föreliggande motionerna är, att staten skall i förvärvskällorna

jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse ha rätt att göra avdrag

för gäldränta med högst två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan

nedlagda tillgångarna.

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla gäller

enligt kommunalskattelagen, att från bruttointäkten får avräknas ränta å

gäld, som är hänförlig till förvärvskällan. Beträffande jordbruksfastighet

(22 §) må avdragas ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift

använt kapital, beträffande annan fastighet (25 §) ränta å lånat, i fastigheten

nedlagt kapital samt beträffande rörelse (29 §) ränta å lånat kapital,

som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den skattskyldige ådragit sig för

sin utbildning för rörelsen.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och kan

utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital, som hänför sig till olika

av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall jämlikt 44 § kommunalskattelagen

i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika

förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda

tillgångarna.

I enlighet med de här angivna reglerna är staten berättigad till avdrag för

gäldränta i de fall skattskyldighet till kommunal inkomstskatt föreligger för

staten, d. v. s. från inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet eller

rörelse.

I två likaiydande motioner vid 1928 års riksdag (1:322 och 11:483) yrkades

bl. a., att i särskilda anvisningar till kommunalskattelagen måtte fastställas,

att föreskrifterna om fördelning av gäldränta å olika förvärvskällor

ägde den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet

av det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i

samma förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan

nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) i anledning

av nämnda motioner följande:

»Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,

finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig

för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 7

framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande

företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma

hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott

med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en

riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana

fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får

vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.

Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför

allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak

drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle^ i

regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom

inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen

rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även

i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bor

följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende

skall, med beaktande av att staten antages i varje företag

hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens

förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande

verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.

Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,

som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar

vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om

utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är

önskvärt, att detta förslag framlägges så snart som möjligt.»

Sedan 1928 års riksdag i anledning härav hemställt, att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om utredning i frågan, tillkallades särskilda sakkunniga år 1929

för att verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga avgåvo förslag

i ämnet den 16 oktober 1931. Förslaget gick ut pa att för beräknande av den

å de statens verksamhetsgrenar, som vore underkastade beskattning, belöpande

gälden statens samtliga skulder skulle fördelas pa statens samtliga

tillgångar i förhållande till de sistnämndas värde. Till nämnda verksamhetsgrenar

skulle alltså hänföras så stor andel av statens upplånade kapital som

motsvarade värdet av tillgångarna i samma verksamhet. Gäldränteavdiaget

skulle därefter beräknas med ledning av den för statens samtliga skulder

gällande genomsnittliga räntefoten.

1929 års sakkunnigas förslag föranledde ingen annan åtgärd än att det

överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att tagas i övervägande

vid fullgörande av beredningens uppdrag.

J94-4- års skattesakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag att i vissa delar fortsätta

kommunalskatteberedningens arbete, avgåvo den 31 maj 1945 betänkande

(SOU 1945:35) med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna

kommunalbeskattningens område. I betänkandet ha de sakkunniga

jämväl behandlat frågan om statens rätt till avdrag för gäldränta vid den

kommunala inkomstbeskattningen. De sakkunnigas förslag i denna del innebär,

att staten skall i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet

och rörelse ha rätt att göra avdrag för gäldränta enligt vanliga regler men

att avdraget i varje särskilt fall skall vara maximerat till två procent av det

bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

Såsom motivering för sitt förslag ha de sakkunniga framhållit bl. a., att

den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda enligt deras mening

borde kunna åvägabringas genom att man utginge från den skuldsättning,

som i allmänhet förekomme beträffande privat förvärvsverksamhet, och

sökte avväga statens gäldränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det

enskilda näringslivet normal gäldbelastning. De sakkunniga ha härom vidare

anfört:

»I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande

kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning

därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de

sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata

företag. Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata

elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt uppgick

till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande

kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.

För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de

verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48

och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den

skuldsättning, varå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk. Det i

räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för

nämnda år till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.

Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig

skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent

av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavdrag

efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens

lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder begränsade lånekapitalet

i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta

medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medelräntefoten

för den fonderade statsskulden under åren 1935—1944. Räknar

man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,so procent, kommer man

vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en

avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av "tillgångarna

till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken

är den lägsta för tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen

till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å

4,i9 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning

av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,io. Då av prakiska skäl endast

avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit

hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,o.»

De sakkunniga, vilka såsom ovan nämnts stannat för att föreslå en avdragsprocent

av 2,o, ha rörande valet av procentsats yttrat följande:

»Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den

tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här

ifrågavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller

ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förfara

i detta avseende är beroende av huruvida några större förändringar

kunna förväntas i de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens

bestämmande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksamhetens

gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma

att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska

läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

9

räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke ansett

det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes

för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.

Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att

med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som

borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning än de enskilda

skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå

en avdragsprocent av 2,o. Detta procenttal torde vara av den storlek att

det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent

skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna procenttalet

är avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast

tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan

fastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde

en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av mycket liten betydelse.

Procenttalet 2,o synes emellertid vara tillräckligt högt även för de

relativt få fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens

fastighetsinkomster.»

Frågan om statens rätt till gäldränteavdrag har även berörts av norrlands

kommittén i dess den It december 1948 avgivna principbetänkande

(SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till

mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes

betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

»Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jämförelsevis

blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk

från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å

hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande

del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande

normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att

betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner

på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rörelseinkomster,

har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag

bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas

på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag

för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,

därest statens vattenfallsverlc av sociala skäl och till fördel för företag, som

äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid

kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter

för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.»

I de ifrågavarande motionerna har erinrats om 1944 års .skattesakkunnigas

förslag rörande maximering av statens gäldränteavdrag. Motionärerna

ha i anslutning härtill anfört i huvudsak följande. Grundprincipen vid den

kommunala beskattningen av staten beträffande dess inkomst från viss

förvärvsverksamhet borde vara att staten, i de fall den uppträdde som konkurrent

till enskilda företagare, skulle få vidkännas kommunalskatt efter

i huvudsak samma grunder som de enskilda. Kommunerna borde icke

komma i ett sämre läge, om eu förvärvskälla vore i statens hand än om den

vore i enskild ägo. Finge staten åtnjuta särskilda förmåner vid kommunalbeskattningen,

inneburc detta nämligen att en del kommuners skatt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

skyldiga finge lämna speciella bidrag efter proportionell grund till den

statliga förvärvsverksamheten inom kommunerna. De redovisade resultaten

av driften härrörde då delvis från dessa bidrag och vore icke ett rättvisande

uttryck för utfallet av verksamheten. Då staten uppträdde såsom

konkurrent till enskilda företag, intoge den i visst avseende en särställning.

Staten kunde nämligen genom sina kreditmöjligheter bedriva verksamheten

med i huvudsak lånat kapital, medan privata företagare regelmässigt

måste göra ganska betydande insatser av eget kapital för att kunna

driva sina företag. 1944 års skattesakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit

att gäldräntan skulle maximeras för statens del. De sakkunniga syftade

till att i princip försätta staten såsom företagare i samma läge som

privata företagare med motsvarande förvärvsverksamhet. Då det icke ansåges

lämpligt att fördela hela statsskulden å statens olika tillgångar med

hänsyn till dessas värde, hade de sakkunniga icke ansett sig böra förorda

någon ändring av den beräkningsgrund, som t. ex. vattenfallsstyrelsen tilllämpade

i sin deklaration för fastställande av den å statens kraftverk belöpande

gälden. Avdrag för gäldränta å detta belopp borde emellertid få

ske med högst 1,5 ä 2 % av tillgångarnas värde. De sakkunniga hade kommit

fram till nämnda räntesatser genom en jämförelse mellan det främmande

kapitalets relativa storlek i å ena sidan enskilda och å andra sidan

statens kraftverksföretag. För sin del förordade de sakkunniga en maximering

till 2 %, varigenom staten i varje fall icke ansåges komma i sämre

läge än enskilda företagare.

För egen del ansåge motionärerna starka skäl tala för den av de sakkunniga

föreslagna ordningen. Det tedde .sig för dem otillfredsställande alt

den kommunala beskattningsrätten i realiteten skulle inskränkas i de fall

staten förläde viss verksamhet till en kommun. Vad kraftverksrörelsen anginge

hade denna en mycket stor betydelse för Norrland, där skatteunderlaget

i allmänhet vore lägre än för riket i övrigt. Det förefölle motionärerna

särskilt otillfredsställande att just de dåligt lottade norrlandskommunerna

skulle försättas i ett sämre läge genom att staten omhänderhade en

viss verksamhet.

Utskottet. Enligt reglerna i kommunalskattelagen för beräkning av skattskyldigs

inkomst från särskild förvärvskälla gäller, att från bruttointäkten

får avräknas ränta å gäld, som är hänförlig till förvärvskällan. Vid bedömning

av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena eller den

andra förvärvskällan skall det avgörande i första hand vara i vad mån det

upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för de olika

förvärvskällorna. Kan utredning ej vinnas, hur stor del av upplånat kapital,

,som hänför sig till olika förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning

kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till

värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarna.

I enlighet med de här angivna x-eglerna är staten på samma sätt som

andra skattskyldiga berättigad till avdrag för gäldränta i de fall skattskyl
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 11

dighet till kommunal inkomstskatt föreligger för staten. Denna rätt till avdrag

har staten emellertid icke begagnat i någon mera allmän omfattning,

då förvärvskällorna i de flesta fall icke ansetts vara belastade med gäld. Ett

undantag i detta avseende utgör dock vattenfallsstyrelsen, som i sina deklarationer

rörande statens kraftverksrörelse samt av styrelsen förvaltade

fastigheter verkställer avdrag för ränta å lånat kapital, som anses vara nedlagt

i respektive förvärvskällor. Enligt av utskottet inhämtad uppgift uppgick

skulden år 1950 i medeltal till omkring 930 miljoner kronor. Avdraget

beräknas efter medelräntefoten å den fonderade statsskulden för beskattningsåret.

I de fall överskottet för ett år överstiger den för året beräknade

räntan, nedskrives icke skulden med skillnaden. Amortering förekommer

sålunda icke i räkenskaperna.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har frågan om statens

rätt till avdrag för gäldränta vid olika tillfällen varit föremål för diskussion.

Sålunda framhöll redan 1928 års riksdag i samband med behandlingen

av proposition nr 213 med förslag till kommunalskattelag angelägenheten

av att staten i sådana fall, där staten uppträdde såsom konkurrent

med enskilda företag, finge vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig

likhet med de enskilda företagarna. Därvid erinrades särskilt om den undantagsställning

staten intoge i fråga om de företag, som fölle under vattenfallsstyrelsens

förvaltning, vilka företag i huvudsak dreves på skuld,

medan ett enskilt företag i liknande fall i regel skulle drivas även med

eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande

kommun. På hemställan av 1928 års riksdag gjordes frågan till

föremål för undersökning av särskilt tillkallade ''sakkunniga. De förslag,

som de sakkunniga framlade, ansågos emellertid icke under då rådande

förhållanden kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sedermera upptogs frågan om statens gäldränteavdrag till förnyad behandling

av 1944 års skattesakkunniga. I ett år 1945 avgivet betänkande angående

vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område ha

de sakkunniga föreslagit, att statens avdrag för gäldränta skulle maximeras

till två procent av det bokförda värdet av de i förvärvskällan nedlagda

tillgångarna. Förslaget åsyftade att i princip försätta staten såsom företagare

i samma läge som privata företagare med motsvarande förvärvsverksamhet.

Den föreslagna avdragsprocenten hade framkommit efter undersökningar

rörande skuldsättningen inom den enskilda förvärvsverksamheten och medelräntefoten

för statsskulden. I förra hänseendet hade de sakkunniga ansett

sig böra räkna med cn skuldsättning å 40 till 50 procent av tillgångarnas

värde. Räntefoten hade beräknats till 3,8 procent, vilket motsvarade medelräntefoten

för den fonderade statsskulden under åren 1935—1944.

Under erinran om vad 1944 års skattesakkunniga sålunda föreslagit ha

motionärerna i de föreliggande motionerna hemställt, att de av de sakkunniga

förordade författningsändringarna nu måtte genomföras. I enlighet härmed

föreslås att i 22 § 1 inom., 25 § 1 mom. och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen

införes bestämmelse om att, såvitt angår av staten ägd eller nyttjad fas
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 23.

tighet respektive av staten utövad rörelse, avdrag för ränta å upplånat kapital

skall få äga rum med högst två procent av det bokförda värdet av de i

förvärvskällan nedlagda tillgångarna. I motionerna framhålles, att kommunerna

icke borde komma i ett sämre läge, om en förvärvskälla vore i statens

hand än om den vore i enskild ägo. Finge staten åtnjuta särskilda förmåner

vid kommunalbeskattningen innebure detta enligt motionärernas mening, att

en del kommuners skattskyldiga finge lämna speciella bidrag efter proportionell

grund till den statliga förvärvsverksamheten inom kommunerna. Motionärerna

ansåge starka skäl tala för den av de sakkunniga föreslagna ordningen.

Syftet med de ifrågavarande motionerna är sålunda att staten, i de fall

staten uppträder som konkurrent till enskilda företagare, skall få vidkännas

kommunalskatt efter i huvudsak samma grunder som de enskilda. Utskottet

kan för egen del instämma i denna principiella uppfattning angående omfattningen

av statens skatteplikt i de fall skattskyldighet till kommunal inkomstskatt

föreligger för staten. Utskottet kan göra detta så mycket mera som

riksdagen redan tidigare tillkännagivit en liknande inställning till den föreliggande

frågan.

Det förslag till lösning av problemet om statens rätt till avdrag för gäldränta

vid den kommunala inkomstbeskattningen, som framlagts av motionärerna,

bygger — såsom tidigare nämnts — på en av 1944 års skattesakkunniga

utarbetad metod. Enligt de sakkunnigas förmenande kunde den eftersträvade

jämlikheten mellan staten och enskilda åstadkommas, om man utginge

från den skuldsättning, som i allmänhet förekomme beträffande privat

förvärvsverksamhet, och utifrån denna utgångspunkt gjorde en avvägning

av statens gäldränteavdrag.

Även enligt utskottets mening torde den av de sakkunniga anvisade metoden

kunna erbjuda en framkomlig väg till frågans lösning. För ett slutligt

ställningstagande till de sakkunnigas förslag torde det dock vara erforderligt

att närmare undersöka, huruvida någon förändring inträffat i de förhållanden,

vartill hänsyn skall tagas vid bestämmandet av den maximala procentsatsen

för gäldränteavdraget. En sådan undersökning, som bland annat måste

bygga på uppgifter beträffande den privata förvärvsverksamhetens gäldbundenhet,

kan icke lämpligen verkställas av utskottet. Med hänsyn härtill

finner sig utskottet icke nu kunna förorda de i motionerna ifrågasatta omedelbara

författningsändringarna. Utskottet avstyrker sålunda motionerna.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat kommer 1944 års skattesakkunnigas

förslag angående maximering av statens gäldränteavdrag att upptagas

till omprövning av 1950 års skattelagssakkunniga i samband med deras

översyn av kommunalskattelagen. Med hänsyn härtill anser utskottet det ej

heller erforderligt att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer

om frågans upptagande till förnyad prövning. Utskottet vill dock uttala

den förhoppningen att det skall visa sig möjligt att i en nära framtid

framlägga förslag i ämnet för riksdagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 13

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 89 av herrar Bergh och

Velander samt II: 115 av fru Boman med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Gustaf Elof sson, Velander,

Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Rune Johansson och

Spetz; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,

Orgård, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Gunnarsson,

Strandh, Kärrlander och Henriksson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.