Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft
1951-04-24 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:40, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
1
x\r 40.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordning), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.
I cn den 16 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 143, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning); samt
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1951/52 till kontrollstyrelsens
förfogande ställa medel för de utgifter, som må bliva erforderliga
för bestridande av kostnaderna för kontrollen av elskatten.
Propositionen har hänvisats, såvitt angår bemyndigande för Kungl. Maj :t
att under budgetåret 1951/52 ställa vissa medel till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.
Propositionen innehåller i huvudsak följande.
I anslutning till att en redogörelse lämnas för det ekonomiska läget föreslås
i propositionen — i syfte att genom en ökning av statsinkomsterna
finansiera ofrånkomliga statliga utgiftsbehov — att en särskild skatt å elektrisk
kraft (elskatt) skall uttagas av förbrukare av sådan kraft.
Elskatten föreslås skola utgå med 10 procent av erlagda kraftavgifter,
såvitt avser högspänd kraft som huvudsakligen förbrukas inom storindustrien
och för järnvägsdrift, samt med 1 öre för kilowattimme, såvitt avser
lågspänd kraft för andra ändamål. Sistnämnda skattesats svarar mot omkring
10 procent av det genomsnittliga priset å lågspänd kraft. Elskatten skall
enligt förslaget inlevereras till statsverket av kraftdistributörerna. Skatteintäkterna
uppskattas till — vid oförändrade eltaxor — 65 å 70 miljoner
kronor för år.
Beskattningen, som av tekniska skäl bör komma i tillämpning ett tiotal
dagar före ett månadsskifte, föreslås skola träda i kraft den 20 juni 1951.
Det ovannämnda vid propositionen fogade förfaltningsförslaget är avföljande
lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 40.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
Förslag
till
förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För elektrisk kraft, som framställes inom riket av producent, vilken antingen
förfogar över en installerad generatoreffekt av sammanlagt minst
100 kilowatt eller distribuerar kraften över distributionsnät med anslutning
till minst 10 förbrukare eller erhåller tillskottskraft från annan producent,
ävensom för elektrisk kraft, som överföres hit till riket från annat
land, skall förbrukaren till staten erlägga särskild skatt (elskatt) i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning.
Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som
a) framställes och förbrukas inom Gotlands län,
b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft,
c) bortgår till följd av förluster vid produktion, överföring, transformering
eller omformning hos producent eller yrkesmässig distributör,
d) till lägre effekt än 100 kilowatt av producent eller yrkesmässig distributör
levereras utan avgift till någon, som ej står i intressegemenskap med
producenten eller distributören, eller
e) framställes och förbrukas å fartyg eller annat transportmedel.
Vid tillämpningen av denna förordning skall den för vilkens räkning
elektrisk kraft införes till riket ävensom den som utan att erlägga avgift
därför emottager elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, anses såsom
producent av kraften.
2 §.
Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen.
3 §•
Elskatt utgår för lågspänd kraft, som uppmätes, med 1 öre för kilowatttimme
och för annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft med tio
procent av kraftens beskattningsvärde. Med lågspänd kraft förstås elektrisk
kraft med leveransspänning understigande 450 volt och med högspänd kraft
annan elektrisk kraft.
Beskattningsvärde som i första stycket sägs är lika med summan av de avgifter,
som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften. I den
mån producent eller yrkesmässig distributör själv förbrukar kraften, är beskattningsvärdet
lika med summan av de avgifter, som skulle hava utgått,
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 3
därest kraften försålts för likartad användning som hos producenten eller
distributören.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger medgiva de avvikelser från bestämmelserna angående skattens bestämmande,
som med hänsyn till särskilda omständigheter må finnas påkallade.
4 §•
Skattskyldigheten inträder, då den elektriska kraften yrkesmässigt distribueras
till förbrukare eller icke yrkesmässig distributör (skattepliktig distribution)
eller då den av producent eller yrkesmässig distributör nyttjas i egen
rörelse (skattepliktig egenförbrukning).
Vid skattepliktig distribution skall skatten av förbrukaren erläggas till den
som yrkesmässigt distribuerat kraften till honom, i förekommande fall genom
icke yrkesmässig distributör. Har producenten distribuerat kraften
till förbrukaren, är producenten med avseende å distributionen av sådan
kraft att anse såsom yrkesmässig distributör.
Yrkesmässig distributör åligger att såsom skatteredovisande distributör
debitera och till statsverket inleverera elskatt. Har skattskyldig eller icke
yrkesmässig distributör ej erlagt elskatt som debiterats den skattskyldige,
skall den skatteredovisande distributören till statsverket likväl inleverera ett
däremot svarande belopp, såvida icke annat följer av vad i 10 § sista stycket
samt 11 § stadgas.
Vid skattepliktig egenförbrukning skall förbrukaren inleverera skatten
till statsverket.
5 §.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt.
6 §.
Den som ämnar bedriva produktion eller yrkesmässig distribution av
elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, skall före rörelsens upptagande
göra skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen, med angivande av företagets
namn och postadress. Vid produktionsanmälan skola härjämte angivas
belägenheten av och den installerade generatoreffekten för varje kraftverk,
som skall nyttjas i rörelsen. Skall elektrisk kraft inköpas, skall uppgivas
det eller de företag varifrån inköpen skola ske.
Skatteredovisande distributör skall i anmälan lämna uppgift angående de
perioder under året, beträffande vilka debitering av kraftavgifter verkställes
(debiteringsperioder), ävensom angående de tidpunkter då sådana
debiteringar i allmänhet äro slutförda.
Tillämpas olika debiteringsperioder för skilda konsumentgrupper, skola
uppgifter i nu ifrågavarande hänseenden lämnas om varje konsumentgrupp.
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall
kontrollstyrelsen inom åtta dagar underrättas därom.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr it).
7 §•
För kontrollen över elskattens behöriga utgörande äger kontrollstyrelsen
anlita biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
8 §•
Skatteredovisande distributör är pliktig att ordna sin bokföring och statistik
på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör
kontroll dels över inköpt och försåld samt eljest mottagen och levererad
elektrisk energi samt över den elektriska energi, som inom rörelsen producerats,
förbrukats och bortgått såsom överföringsförlust in. m., dels ock
över debiterade och erlagda kraftavgifter. Vid anfordran skall distributören
tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker
och tillhörande handlingar samt statistiska uppgifter. Där kontrollstyrelsen
så påfordrar skall distributör föranstalta om att anordning för uppmätning
av elektrisk kraft med avseende på energi och effekt inrättas.
För producent som framställer elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå,
uteslutande för skattepliktig egenförbrukning skall vad i första stycket
stadgats i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
9 §.
Annan producent eller distributör av elektrisk kraft än som i 8 § avses
är skyldig att på anfordran lämna sådana uppgifter om sin rörelse, som
kontrollstyrelsen finner påkallade för skattekontrollen ävensom ordna sin
bokföring på sätt styrelsen finner erforderligt för kontrollens utövande.
10 §.
Skatteredovisande distributör ävensom producent med skattepliktig egenförbrukning
skall till kontrollstyrelsen avlämna på tro och heder upprättade
deklarationer angående leveranser och egenförbrukning av elektrisk kraft,
för vilken elskatt skall utgå. Deklaration skall avse viss debiteringsperiod
eller annan redovisningsperiod. Närmare föreskrifter angående deklarationer
och redovisningsperioder meddelas av Kungl. Maj :t.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i
vad mån skatt, som enligt av skatteredovisande distributör avgiven deklaration
skolat utgå, må nedsättas på grund av bristande betalning från förbrukare
av elektrisk kraft eller icke yrkesmässig distributör. Nedsättning må
icke medgivas, där den skatteredovisande distributören icke vidtagit sådana
åtgärder för elskattens utfående, som skäligen bort komma i fråga vid uraktlåtenhet
att betala kraftavgiften.
11 §•
Underlåter deklarationsskyldig att avlämna föreskriven deklaration eller
befinnes deklarationen oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt,
som rätteligen skall utgå.
5
Bevillningsutskottets betänkande nr AO.
12 §.
Skatteredovisande distributör ävensom producent med skattepliktig egenförbrukning
skall samtidigt med avlämnande av deklaration erlägga enligt
deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.
I fall som avses i 11 § ankommer det på kontrollstyrelsen att bestämma
tid, inom vilken skatten skall erläggas.
13 §.
Försummar skatteredovisande distributör eller producent med skattepliktig
egenförbrukning att inleverera elskatt enligt denna förordning, må skatten
på framställning av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där förbrukare
eller icke yrkesmässig distributör underlåter att erlägga elskatt enligt
denna förordning.
14 §.
Underlåter den som bedriver produktion eller yrkesmässig distribution av
elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, att om verksamheten göra föreskriven
anmälan, straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Underlåter någon i andra fall än som i 13 § eller ovan i första stycket avses
att fullgöra åtgärd, som åligger honom enligt denna förordning eller
med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med böter, högst
trehundra kronor.
15 §.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga producent eller yrkesmässig
distributör av elektrisk kraft att fullgöra åtgärd som åligger honom enligt
denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dock
att föreläggande icke må avse erläggande eller inleverans till statsverket av
elskatt.
16 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.
Har någon i annat fall än i första stycket avses uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet i deklaration lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till inleverans
av för låg skatt, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
17 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna
förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa
affärsförhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, ,som
häremot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan
än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
18 §.
Polismyndighet åligger att på begäran tillhandagå kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman med upplysning om person eller företag, som kan antagas
bedriva produktion eller distribution av elektrisk kraft.
19 §.
Förseelse, som i 14 § eller 16 § andra stycket avses, må åtalas, förutom
vid laga domstol i brottmål, vid den rätt, där rörelseidkaren skall svara i
tvistemål i allmänhet, eller vid rätten i den ort, där rörelsen bedrives.
20 §.
Förseelse, som avses i 14 §, må av allmän åklagare åtalas allenast efter
angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Kungl. Maj:t äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1951.
Härvid skall iakttagas följande.
1. Där i förordningen avsedd produktion eller yrkesmässig distribution
bedrives vid tiden för ikraftträdandet, skall den i 6 § omförmälda anmälan
göras senast den 30 juni 1951.
2. Skattskyldighet enligt denna förordning föreligger icke
i fråga om kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår efter uppmätt
energiförbrukning: för tiden före första avläsningen av energiförbrukning
efter denna förordnings ikraftträdande, eller
i fråga om annan kraft: för redovisningsperiod, som till någon del hänför
sig till tiden före förordningens ikraftträdande.
Första avläsningen efter denna förordnings ikraftträdande skall verkställas
senast vid den tidpunkt, då avläsningen enligt de före förordningens
ikraftträdande tillämpade principerna senast skolat ske, dock icke efter
utgången av september 1951. Då särskilda skäl föranleda därtill, må kontrollstyrelsen
medgiva avvikelse från vad sålunda stadgats. Sker ej första
avläsningen inom tid, som ovan angivits eller som kontrollstyrelsen särskilt
fastställt, skall vad i föregående stycke är stadgat icke äga tillämpning.
3. I beskattningsvärdena för tiden den 20 juni—den 31 december 1951
skola för varje förbrukare fasta avgifter ävensom effektavgifter inräknas
till den del de äro att hänföra till andra halvåret 1951.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. ^
Inom riksdagen ha väckts följande motioner, vilka i detta sammanhang
påkalla uppmärksamhet, nämligen
a) de likalydande motionerna I: 448 av herrar Andrén, Gränebo och Ohlon
samt II: 587 av herrar Hedlund i Rådom, Ohlin och Hjalmarson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 143»;
b) motionen I: 381 av herr Bergh, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
förenämnda proposition, åtminstone i vad den avsåge uttagande av elskatt
på kraftförbrukningen i Norrbotten;
c) motionen 1: 387 av herrar Ola Perssan och Öhman, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 143 med
förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)»;
d) motionen 11:500 av herr Lundberg, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta
1. att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 143 med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft in. m.,
2. att hos Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam utredning och förslag
om införande av en värnskatt,
3. att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till införande av en exportkonjunktur
skatt enligt de grunder som anförts i motionen, samt
4. att i avvaktan på dessa förslag i stället för föreslagna punktskatter höja
uttagningsprocenten å den nuvarande statsskatten på det sätt, att ökade inkomster
och en överbalansering av budgeten säkras»; ävensom
e) motionen II: 511 av herrar Pettersson i Ersbacken och Vigelsbo, vari
hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 143
med förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft samt proposition nr
144 med förslag till förordning om tillfällig automobilskatt».
De under a)—d) upptagna motionerna ha väckts i anledning av den nu
förevarande propositionen.
Motionen I: 381 har i sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet. De
likalydande motionerna 1:448 och 11:587 samt motionen 1:387 ha hänvisats,
såvitt de angå bemyndigande för Kungl. Maj:t att under budgetåret
1951/52 ställa vissa medel till kontrollstyrelsens förfogande, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.
Motionen II: 500, som hänvisats till bevillningsutskottet, behandlas i
detta betänkande utom i den del motionen avser höjning av uttagningsprocenten.
Till sistnämnda yrkande kommer utskottet att taga ställning i sitt
betänkande angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1951/52.
Motionen II: 511 har väckts i anledning av såväl förevarandc proposition
nr 143 som propositionen nr 144 med förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt. Sistnämnda motion behandlas, såvitt densamma avser propositionen
nr 143, i detta betänkande och i övrigt i bevillningsutskottets
betänkande nr 41.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställ
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr W.
da yrkandena — i de delar motionerna bliva föremal för behandling i detta
betänkande — får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:381, 1:387, 1:448, 11:500 och 11:511.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Inom finansdepartementet har verkställts en utredning om förutsättningarna
för införande av en beskattning av elektrisk kraft. För utredningen
meddelade departementschefen följande direktiv.
I samband med att i 1951 års statsverksproposition finansplanen och beräkningen
av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1951/52 underställdes
Kungl. Maj :ts prövning uttalade departementschefen, att den därvid
angivna målsättningen för den ekonomiska politiken krävde ytterligare ansträngningar
för nedbringande av den statliga upplåningen. Den fiskala effekten
av den särskilda investeringsskatt, varom förslag i investeringsbegränsande
syfte numera förelagts riksdagen, angavs vara ytterst svår att på
förhand bedöma. De av skatten härflytande intäkterna skulle emellertid i
motsvarande grad minska statens lånebehov. I samma syfte skulle ytterligare
åtgärder övervägas. Det föreföll icke uteslutet att lånebehovet därigenom
kunde nedbringas med ytterligare inemot 100 miljoner kronor. Sedan
tidpunkten för statsverkspropositionens avlämnande har behovet av ökade
statsinkomster i angivna syfte ytterligare framträtt. Sålunda torde få erinras
om de ökade lönekostnaderna för statens befattningshavare, vilka nu
kunna överblickas, och om de stegrade försvarsutgifter som betingas av beredskapsskäl.
Ytterligare utgiftsstegringar, vilka kunna öka den i statsverkspropositionen
beräknade kostnadsramen, äro heller icke uteslutna.
Vid övervägandet av olika sätt för åstadkommande av en ytterligare ökning
av statsinkomsterna har en skärpning av de direkta statsskatterna
icke ansetts böra ifrågakomma. Å andra sidan föreligga svårigheter att
genom beskattning inom ett begränsat varuområde uttaga ett belopp av den
erforderliga storleksordningen såsom indirekt skatt utan att allvarliga rubbningar
skulle åstadkommas. En allmän varuskatt har av olika skäl befunnits
vara olämplig. Vid dylikt förhållande har i första hand befunnits lämpligt
att överväga beskattning å drivkraft i form av bränsle eller elektrisk
kraft, varigenom skattebördan icke skulle alltför markerat drabba vissa
varugrupper utan liksom fallet var med pappersskatten slås ut över produktionen
i dess helhet. Till en väsentlig del skulle skatten ock direkt träffa
den privata konsumtionen. Med beaktande av de på sistone starkt stigande
priserna å bränslen av olika slag måste en ytterligare fördyring av
dessa genom särskild beskattning anses direkt olämplig. I fråga om elektrisk
kraft är situationen däremot en annan. I priset för råkraften ingå i
allmänhet till en icke oväsentlig del kostnader för ränta å anläggningskapital.
Med hänsyn härtill och då distributionskostnaderna i allmänna näten
relativt sett minskat i samband med den särskilt på senare tid markerade
belastningsökningen, ha elkraftpriserna visat sig vara ovanligt prisstabila.
På grund härav kan den elektriska kraften för närvarande anses billig sett
i relation till den prisstegring, som eljest ägt rum.
Det må i detta sammanhang erinras att för det norska stortinget i dagarna
framlagts förslag om införande av en avgift på förbrukningen av
elektrisk energi. Enligt förslaget skall avgiften utgå med 0,i öre för kilowattimme
elektrisk kraft, som levereras från vattenkraftverk med effekt
överstigande 100 kilowatt. Förbrukarna äro skyldiga att täcka kraftverkens
skattekostnader. Med hänsyn till energiförlusterna vid kraftöverföringen
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 9
bliva förbrukarnas skatteutlägg mera än 0,i öre för kilowattimme. Avgift
skall erläggas med tillämpning från och med den 1 april 1951. Lagen i ämnet
avses skola äga tillämpning intill den 31 december 1956.
Utredningen har verkställts av byråchefen Einar E:son Thulin i kontrollstyrelsen.
Till fullföljande av uppdraget har utredningsmannen överlämnat
en promemoria angående införande av särskild skatt å elektrisk kraft.
Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping,
Visby, Malmö, Göteborg, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå), statens
priskontrollnämnd, Herrar fullmäktige i riksbanken, elkraftutredningen
av år 1943, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund (med överlämnande
av skrivelse från Sveriges kemiska industrikontor), Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet,
Svenska elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen, Landsorganisationen
i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Därjämte ha
skrivelser i anledning av promemorian inkommit från aktiebolaget Gotlands
kraftverk och Gotlands högerförbunds styrelse. Svenska landskommunernas
förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande över promemorian,
har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå från att avgiva
yttrande, enär endast ett begränsat antal landskommuner fungerade som
distributörer av elektrisk kraft.
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt
de behandlas i detta betänkande, tillåter sig utskottet hänvisa till
ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes i propositionen
å nedan angivna sidor, nämligen
Produktion, kraftöverföring och distribution av elektrisk kraft, s. 8—15.
Huvudgrunder för beskattning av elektrisk kraft, s. 15—36.
Särskilda frågor, s. 36—40.
Departementschefen, s. 41—61.
Av innehållet i de förenämnda motionerna, såvitt desamma behandlas
i detta betänkande, ävensom i till utskottet inkomna skrifter i förevarande
frågor må här återgivas följande.
Ide likalydande motionerna 1:448 och 11:587 har
anförts i huvudsak följande. Såväl den föreslagna skatten på förbrukningen
av elektrisk kraft som den föreslagna tillfälliga skatten på motorfordon
motiverades med det ökade behov av statsinkomster som enligt departementschefens
mening skulle föreligga med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget. Såvitt motionärerna kunde finna, hade denne emellertid icke
företett tillräckligt bärande skäl för denna ståndpunkt. Systemet med s. k.
punktskatter hade under senare år utbyggts i mycket stor omfattning i vårt
land. All indirekt beskattning medförde visserligen nackdelar ur sociala
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
synpunkter, men så länge punktbeskattningen begränsades till umbärliga
varor eller rena lyxvaror kunde starka skäl åberopas för densamma. Annorlunda
bleve förhållandet, om punktbeskattningen såsom bl. a. i detta
fall drabbade varor, som vore oumbärliga för näringslivet eller de enskilda
hushållen och dessutom verkade synnerligen ojämnt, så att vissa grupper
av befolkningen drabbades väsentligt hårdare än andra. Beskattning av denna
art torde snarare bidra till att påskynda inflationsprocessen än att hejda
densamma. När en nyttovara belädes med skatt ökades därigenom kostnadsnivån,
företagens omkostnadskonton stege, och allmänhetens levnadskostnader
stegrades likaledes. Tillverkarna av varan torde i regel erhålla täckning
för skatten genom prishöjningar, som finge betalas av allmänheten,
som konsumerade varan. Denna krävde i sin tur inkomstförbättringar för
att erhålla kompensation för de stegrade kostnaderna. Särskilt i nuvarande
läge med överfull sysselsättning och starka prisökningar torde följden bli
nominella inkomsthöjningar och ökat inflationstryck. Den föreslagna skatten
på förbrukning av elektrisk kraft komme således med all sannolikhet
icke att erhålla de inflationsdämpande verkningar, som departementschefen
förutsatte.
Den elektriska energien utgjorde en av de viktigaste kraftkällorna inom
näringslivet, varför den föreslagna skatten komme att öka produktionskostnaderna.
För det stora flertalet enskilda hushåll vore också den elektriska
energien en oumbärlig faktor, varför elskatten också komme att verka
höjande på levnadskostnaderna. All sannolikhet talade för att den kostnadsökande
effekten av såväl elskatten som den extra fordonsskatten och därmed
följande prisstegring skulle användas som argument för nya inkomsthöjningar
vid kommande pris- och löneförhandlingar. Enligt motionärernas
mening skulle således de utbyggnader av punktbeskattningssystemet, som
nu föresloges, snarast förstärka tendenserna till rubbningar av den samhällsekonomiska
balansen. De skulle bli inte bara ineffektiva utan också
direkt hindrande för det syfte de skulle främja. Den elektriska kraften kunde
ersättas av andra kraftkällor, exempelvis bränslen, men kostnaderna
härför varierade inom mycket vida gränser. Det funnes således anledning
befara att elskatten kunde medföra snedvridningar inom produktionslivet.
Under senare år hade en omfattande rationalisering och produktionsökning
ägt rum i vårt land, såväl inom jordbruket som inom industrien. Man torde
inte kunna bestrida, att de härigenom vunna resultaten till stor del sammanhängde
med att vi ägt jämförelsevis riklig tillgång till elektrisk kraft
och att denna kunnat levereras till relativt billiga priser. För närvarande
förelåge av kostnadsskäl ett behov av att höja priserna på den elektriska
kraften. Det vore sannolikt att en höjning av krafttaxorna med cirka 10 ä
15 procent måste genomföras. Lades härtill den prishöjning, som ett införande
av den föreslagna elskatten skulle medföra, bleve resultatet en
prisstegring på den elektriska kraften av kanske ända upp till 25 procent.
En sådan prishöjning komme att motverka strävandena till rationalise
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
ring inom hela näringslivet. Elskatten skulle vidare försvåra arbetet på att
rationalisera krafttaxorna.
Under skatteförslagets remissbehandling hade såväl från producent- som
konsumenthåll framhållits, att skatten skulle komma att tynga olika medborgargrupper
med likartade inkomst- och förmögenhetsförhållanden på
högst olika sätt. Likaså komme skatten att drabba vissa landsdelar, särskilt
Norrland, hårdare än andra. Med hänsyn till såväl den olika prissättningen
på elektrisk kraft på landsbygden och i städerna som det förhållandet
att landsbygdsabonnenterna i högre grad än städernas invånare vore
hänvisade till elektrisk kraft för sin energiförsörjning komme införandet
av den föreslagna elskatten att drabba landsbygdens befolkning särskilt
hårt.
Till stöd för det i motionen 1:381 framförda yrkandet har framhållits,
att orsaken till att Gotland skulle undantagas från elskatten angäves
vara, att kraftkostnaden där vore hög på grund av att elkraften producerades
med kol. På den gotländska landsbygden rörde sig kostnaden
hos hushållskonsumenterna om 25 öre per kilowattimme för en förbrukning
av genomsnittlig storlek med kraft till belysning, småapparater och någon
enstaka motor, medan ett hushåll, där även elektrisk kokning genomförts,
finge betala cirka 15 öre per kilowattimme. Med de taxor, som nu gällde
i Norrbotten, finge en hushållskonsument i Jokkmokk erlägga 25 respektive
12 öre per kilowattimme, i Arvidsjaur 24 respektive 11 öre per kilowattimme,
i Paj ala 24 respektive 12 öre per kilowattimme, i Karesuando
27 respektive 12 öre per kilowattimme osv. De anförda exemplen finge anses
vara karakteristiska för Norrbottens glesbygd. Avgifterna vore sålunda
av samma storleksordning som de på Gotland gällande. Med de priser på
stolpar och övrig linjematerial, som nu rådde, vore det sannolikt, att krafttaxorna
rätt snart måste höjas i Norrbotten, om företagen även i fortsättningen
skulle drivas så, att full kostnadstäckning erhölles. Hänsyn borde
även tagas därtill, att det ekonomiska underlaget hos konsumenterna i
Norrbotten på många ställen vore relativt svagt och de direkta skatterna
höga. Den mörka årstidens längd i landsdelen omkring polcirkeln medförde
dessutom, att avgifterna för belysningskraft bleve avsevärt högre än söderut.
Det syntes därför väl motiverat, att man avstode från uttagning av
elskatt på den norrbottniska landsbygden, om denna förmån skulle gälla
för Gotland. 1 gruvsamhällena Iviruna och Malmberget hade sedan flera
decennier tillbaka tillämpats sådana taxor vid detaljdistributionen, att konsumenterna
även kunde taga ut elkraft för bas t ad suppvärm ning i begiänsad
omfattning. Taxan hade införts närmast på grund av att uppvärmning
med andra bränslen ställde sig särskilt kostsam pa dessa orter. Industrien
i Norrbotten — såväl den mindre och medelstora som storindustrien betungades
av höga transportkostnader till de i regel söderut belägna avsättningsområdena.
Det vore därför i Norrbotten av större vikt än annorstädes
i landet, att produktionskostnaderna hölies nere i största möjliga ut,sträck
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
ning. Av denna anledning borde även industrien i Norrbotten undantagas
från elskatten. Under de i propositionen angivna förutsättningarna skulle,
om elskatt inte skulle uttagas på konsumtionen i Norrbotten, minskningen
av det totala skattebeloppet stanna vid ca 3 procent. Elskatten i Norrbotten
bleve sålunda inte av väsentlig betydelse för statsinkomsterna. För detaljkonsumenterna
bleve skattebeloppet av storleksordningen 12 kronor per
konsument i genomsnitt per år, medan det på Gotland, om elskatt infördes
även där, skulle bli 7 å 8 kronor.
I motionen 1:387 ha motionärerna förklarat sig .som motståndare
till den form av beskattning som föresloges i propositionen. Elskatten komme
att vara en typisk konsumtionsskatt för det stora flertalet av landets
befolkning och därtill lagd på ett nyttoobjekl, som numera måste erkännas
som ett oumbärligt sådant. För industrien torde den elektriska kraften vara
ett direkt produktionsmedel, och en beskattning av detta produktionsmedel
komme att i sin tur innebära risk för varufördyring, som konsumenterna
sedan skulle betala. Regeringen borde, enligt motionärernas mening,
slå in på andra vägar-i sin strävan att skaffa erforderliga intäkter för statskassan.
Motionärerna ansåge, att de väldiga konjunkturvinster, som exportindustrierna
tillgodogjorde sig under denna krisartade högkonjunktur,
skulle indragas till statskassan. Dessa konjunkturvinster å exempelvis papper,
pappeismassa, trävaror o. ,s. v. rörde sig om belopp som beräknades
vida överstiga 1 miljard kronor under året. Skulle regeringen bära ansvaret
för samhällsekonomien, .syntes det självklart, att den i första hand borde
begära riksdagens medgivande att få dra in dessa oförskyllda konjunktui
vinster till statskassan. Det vore ett direkt gynnande av storbolagen och
stortinansen här i landet att å ena sidan låta de stora konjunkturvinsterna
stanna hos storbolagen, medan regeringen å andra sidan oavlåtligen sökte
finna nya skattekällor, som toge sikte på att träffa befolkningens stora
flertal och därvid även de mindre inkomsttagarna.
I motionen II: 500 har anförts bl. a. följande. Den direkta statsskatten
toge hänsyn till skatteförmågan genom den progressiva skatteskalan.
Punktskatterna, d. v. s. de indirekta skatterna, toge icke hänsyn till förmågan
vare sig hos enskilda eller industrien, utan endast till hur mycket
man brukade av varan. Den indirekta skatten träffade slumpartat för både
familjer och industri. Om man kunde förutsätta, att den progressiva skatteskala
som tillämpades vore riktigt avvägd, måste det vara felaktigt att därutöver
lägga punktskatter på godtyckligt valda förbrukningsartiklar. Man
kunde naturligtvis motivera en sådan skatt med att staten ville begränsa
efterfrågan på en viss vara, men om man ville begränsa användningen
av elkraft eller bilar, måste det väl vara det enda riktiga, att man endera
gjorde en verkligt behovsprövad ransonering eller också öppet sade ifrån,
att personer under en viss inkomstgräns icke hade rätt att äga motorfordon
eller bruka mer än en begränsad mängd av elkraft. Elskatten kunde
Bevillningsutskottets betänkande nr iO. 13
icke motiveras. Vi borde inte glömma att både staten och enskilda hade
propagerat för en hemmens rationalisering och en elektrifiering av vår
industri. Elkraften producerades inom landet, och dess egenskaper vore av
den natur, att det vore ett statsintresse att billigast möjliga elkraft ställdes
till hemmens och industriens förfogande. En elskatt kunde föra till ekonomiska
konsekvenser för vår industri, som vi icke i dag kunde överblicka.
Den utredning som låge till grund för propositionen hade icke ägnat dessa
frågor vederbörlig hänsyn utan i stället inriktat sig på ett skattetänkande
utan hänsyn till ekonomiska realiteter. Men om man nu ansåge, att ytterligare
punktskatter icke borde tillgripas, återstode ändock själva huvudfrågan,
vilka vägar vi borde välja för att ge staten de nödvändiga inkomsterna.
Då de föreslagna punktskatterna visade, att förmågan ansåges finnas
för en skärpning av skatterna, och då motionären ansåge att denna
uppfattning %ore riktig, borde svenska folket ha tillgång till en översikt av
alla de förmåner och värden, som de i dag hade mot förr. De skulle vid en
kalkyl finna att skattebördan för de bredare folklagren minskat i stället för
ökat. En direkt skatt vore därför alltid att föredra framför en punktskatt.
Man kunde välja mellan att höja uttagningsprocenten på den ordinarie statsskatten
eller också konstruera en ny direkt skatt vid sidan av densamma.
Då försvarskostnaderna visade en tendens att kraftigt stiga förefölle det
vara rimligt att större delen av desamma utbrötes ur den ordinarie statsskatten.
Denna värnskatt borde vara starkt progressiv, och något tak för
uttagningsprocenten borde icke finnas. Det borde ankomma på Kungl. Maj .t
att skyndsamt utreda denna fråga samt återkomma med förslag i frågan.
I avvaktan på detta förslag borde riksdagen besluta att höja uttagningsprocenten
å den nuvarande statsskatten till den procentsats som ansåges
erforderlig för att klara målsättningen. En annan skatteväg som på kort
sikt borde övervägas vore att pålägga exportvinsterna och rotvärdestegringarna
en speciell exportkonjunktur skatt. Båda dessa förhållanden vore
en direkt följd av krigskonjunkturen, och en kraftig beskärning av vinsterna
för exportindustrierna och skogsägarna vore ur folkhushållets och framtida
exportsynpunkt både försvarlig och nödvändig.
I in otionen 11*511, såvitt den behandlas i detta betänkande, har
framhållits, att enligt i propositionen framlagda kalkyler driftbudgeten
kunde väntas bli i stort sett balanserad utan de extra inkomster som de
nya skatterna skulle inbringa. Dessa nya skatter skulle alltså ha till hu\udsyfte
att säkra den av departementschefen förordade överbalanseringen av
driftbudgeten. Det vore emellertid motionärernas mening, att man med nya
eller förhöjda skatter av detta slag icke kunde komma till rätta med problemet.
Tvärtom torde de föreslagna skatterna i förevarande fall endast ytterligare
bidraga till att förvärra situationen. Ur synpunkten att motverka
en fortskridande inflation måste de föreslagna nya skatterna anses såsom
mycket olyckliga. Motionärerna ansåge att den strängast möjliga återhållsamhet
i statsutgifterna utgjorde den bästa vägen alt framgångsrikt be
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr AO.
kämpa inflationen. Blotta tillvaron av mera betydande budgetöverskott frestade
alltid till större utgifter. Det vore också motionärernas mening, att
staten icke ännu vidtagit alla de besparingar, som kunde anses vara möjliga.
Det Wärnska besparingsförslaget slutade på omkring 400 miljoner kronor,
och hälften av detta hade ännu icke beaktats. Motionärerna ansåge dessutom
att det Wärnska förslaget icke alls vore uttömmande beträffande alla
besparingsmöjligheter. De föreslagna skatterna finge anses olyckliga icke
blott vad beträffade deras inverkan på det allmänna ekonomiska läget utan
också beträffande en mängd speciella frågor, icke minst för landsbygden.
Vad anginge den föreslagna skatten på elektrisk kraft ville motionärerna
särskilt framhålla den stora betydelse, som tillgången på billig elektrisk
kraft hade för lantbruket. En fördyring av denna skulle lägga menliga hinder
i vägen för den eftersträvade produktionsökningen och den nu planerade
rationaliseringen inom lantbruket. Icke blott det rena lantbruksarbetet
komme att kännbart drabbas av den föreslagna skatten utan även hushållsarbetet.
Därtill komme, att den föreslagna skatten på ett orättfärdigt sätt
skulle drabba landsbygden i jämförelse med städerna. För landsbygdens del
tillkomme sålunda i regel ett flertal extra kostnader för elektrifiering, såsom
ledningarnas framdragande till de enskilda gårdarna. Vidare toge distributionsföretagen
på landsbygden vanligen ut högre grundavgifter än motsvarande
stadsföretag, varvid en värdeskatt komme att drabba landsbygdens
konsumenter hårdare än städernas. En styckeskatt skulle träffa de mindre
lantbruken kraftigare än de större. Slutligen borde framhållas den orättvisa,
som komme att drabba befolkningen i de norra delarna av landet, vilken
genom sin större förbrukning av kraft på grund av längre mörktid och mera
kyla under året bleve särskilt betungad.
Till utskottet har i anledning av den förevarande propositionen inkommit
ett flertal skrifter från företag och enskilda personer. Stockholms superfosfat
fabriksaktiebolag och Aktiebolaget Svenska aluminiumkompaniet
ha i en gemensam framställning uttalat, att en elskatt skulle medföra
orimliga konsekvenser för elektrokemiska och elektrotermiska industrier.
Svenska sockerfabriksaktiebolaget har framhållit, att en elskatt skulle i
fråga om bolagets produktion av ånggenererad elenergi medföra allvarliga
verkningar. Svenska tullkvarnarnas riksförbund har hemställt att, därest
skatteförslaget skulle genomföras, förordningen måtte erhålla en sådan utformning,
att kontrollstyrelsen kunde medgiva befrielse eller avkortning av
elskatt för vissa kategorier kraftförbrukare t. ex. bygdekvarnar.
Stockholms superfosfat fabriksaktiebolag och Aktiebolaget Svenska aluminiumkompaniet
ha i sin gemensamma skrift framhållit, att elkraften
inom Fosfatbolaget, som torde vara Sveriges största enskilda förbrukare av
elkraft, samt inom Aluminiumkompaniet, som likaså vore en storförbrukare
av kraft, användes i elektrokemiska och elektrotermiska processer. De
produkter, som därvid tillverkades, vore av största betydelse för vår folk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 15
hushållning och försvarsberedskap. Det torde vara till fyllest att i detta
sammanhang framhålla företagens tillverkning av kvävegödselmedel, karbid,
klorater, aluminium och aluminiumlegeringar samt de för tillverkning
av sprängämnen nödvändiga produkterna salpetersyra och ammoniumnitrat.
Samtliga här uppräknade produkter hade det gemensamt, att de för sin
framställning krävde mycket stora kvantiteter elkraft, varav endast ca 10 %
användes som drivkraft och övriga 90 % som »processkraft». Denna kraft
kunde icke ersättas med bränsle eller andra energikällor och vore därför att
betrakta såsom en råvara. En beskattning av denna råvara skulle mnebara
synnerligen allvarliga olägenheter, icke bara för den kemiska industrien
utan för hela vårt näringsliv. Det kunde anmärkas, att de svenska företagens
utgångsläge i konkurrensen med utlandet komme att försämras allvarligt
redan genom den väntade allmänna höjningen av kraftpriserna. Som
ett slående exempel på, hur hårt här ifrågavarande industrier skulle drabbas
av elskatten kunde anföras, att den för Fosfatbolagets vidkommande för
kalenderåret 1950 skulle ha överstigit 600 000 kronor. Toge man hänsyn till
den nyss omnämnda fördyringen av kraften och räknade med en normal
ökning av bolagets kraftförbrukning, skulle elskatten för Fosfatbolagets del
om ett par tre år vara uppe i ca 1 miljon kronor. För år 1950 skulle elskatten
för Aluminiumkompaniet ha blivit av storleksordningen 80 000 kronor.
Med de utvidgningar, som vore planerade för de närmaste åren, skulle elskatten
komma upp i storleksordningen 200 000 kronor per år.
Om det också skulle vara möjligt för Fosfatbolaget och Aluminiumkompaniet
att i dagens läge övervältra någon del av elskatten på konsumtionen
på sätt departementschefen tänkt sig, så torde det på grund av konkurrensen
och särskilt då de ytterst ogynnsamma tullförhållandena vara uteslutet
att så skulle kunna ske i en mera normal marknadssituation. Med hansyn
till de båda företagens känslighet för ändringar i världskonjunkturerna
måste man också vara beredd på att sådana normala förhållanden kunde
inträda för dessa industrier långt tidigare än man allmänt räknade med.
Övervältringen av skatten vore dessutom ett synnerligen ömtåligt problem i
Fosfatbolagets fall, enär den skulle träffa bl. a. jordbrukets priskalkyler.
Svenska sockerfabriks aktiebolaget har anfört bl. a. följande. Av den elkraft
som bolaget använde producerade bolaget självt omkring 90 % av högtrycksånga,
alstrad genom förbränning av stenkol eller andra bränslen. Den
lågtrycksånga, som lämnade ångturbinerna, användes för indunstning. Det
vore “på så sätt möjligt för bolaget att tillverka ånggenererad elenergi till
ett pris, som icke alltför mycket överstege det som högspänd elkraft betingade
i mellersta Sverige. För den elkraft, som bolaget inköpte, vore priset
väsentligt högre. De i propositionen föreslagna bestämmelserna rörande
clskatt vortT utformade på ett sätt som skulle belasta bolagets egenproducerade
kraft vida mer än vad som motsvarade 10 % av bolagets sjalvkostnader
för denna kraft. I verkligheten vore självkostnadspriset för bolagets
egenproducerade kraft mindre än hälften av inköpspriset för elkraft. Skulle
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
man lägga inköpspriset å elkraft till grund för beskattningsvärdet å bolagets
egenproducerade kraft, skulle denna kunna komma att beskattas med
mer än 25 % av bolagets direkta tillverkningskostnader för denna kraft.
Svenska tullkvarnars riksförbund har framhållit, att kraftavgifterna utgjorde
den största omkostnadsfaktorn vid löneförmalning. Sålunda beräknades
kraftkostnaderna i genomsnitt uppgå till 20—25 procent av de här
berörda företagens bruttointäkter. Vid en total inmalning av ca 15 000
kr./år uppginge som regel kraftkostnaderna til) mellan tre och fyra tusen
kronor. Oavsett om kraften inköptes högspänd eller lågspänd komme elskatten
att uppgå till ca 400 kronor per år för en kvarnrörelse med
nämnda omfattning. De företag det här gällde arbetade redan med mycket
små marginaler, varför en skatt som den föreslagna medförde ytterst allvarliga
konsekvenser för dem. En övervältring av skatten på konsumtionen
torde i detta fall vara svår att genomföra då det bland kvarnidkarna rådde
stor tveksamhet huruvida det ens skulle bliva möjligt att genom prisförhöjning
vid löneförmalning erhålla kompensation för övriga kostnadsförhöjningar,
vilka inträffat under senare tid, och ytterligare komme att aktualiseras
när löneavtalet för kvarnindustrien utginge om någon månad.
Utskottets yttrande.
I nu föreliggande proposition nr 143 har förslag framlagts om införande
av en skatt å elektrisk kraft (elskatt). I anslutning härtill har i den samtidigt
till riksdagen överlämnade propositionen nr 144 föreslagits en tillfällig
automobilskatt.
Såsom allmän motivering för skatteförslagen lämnas i propositionen nr
143 en översiktlig redogörelse för det ekonomiska läget. Denna
redogörelse omfattar även en preliminär bedömning av de statliga inkomsterna
och utgifterna under nästa budgetår. De föreslagna skatterna motiveras
med hänvisning till att det samhällsekonomiska läget gör en ökad
överbalansering av driftbudgeten och en minskning av det statliga lånebehovet
önskvärda. Därigenom skulle enligt departementschefens mening en
tendens till minskning av köpkraften och varuefterfrågan framkallas och
inflationstrycket försvagas.
Utskottet kan icke finna, att departementschefen förebragt tillräckligt
bärande skäl för denna sin uppfattning och därmed för de föreslagna skatterna.
Utskottet vill till en början konstatera, att dessa skatter ej äro erforderliga
för att balansera driftbudgeten för budgetåret 1951/52, som tvärtom
enligt tillgängliga uppgifter kan väntas förete ett väsentligt överskott.
Det kan vidare betonas, att när nyttovaror beläggas med skatt och nödvändig
ekonomisk verksamhet fördyras, åstadkommer detta en höjning av företagens
omkostnader, vilket i regel snabbt tar sig uttryck i prishöjningar.
Den föreslagna beskattningen skulle därför säkerligen bidraga till att lev
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
17
nadskostnaderna under andra halvåret i år undergå en snabbare stegring
än som eljest behöver bli fallet. Därmed skulle följa stegrade krav på nominella
inkomsthöjningar från löntagare och andra folkgrupper, vilket i den
mån inkomstkraven tillgodoses skulle innebära en höjning av den i pengar
uttryckta köpkraften och efterfrågan. Det är osäkert om den genom de föreslagna
skatterna åstadkomna köpkraftsminskningen kommer att bli större
än den ökning av inkomsterna och därmed även av köpkraften, som skatterna
sålunda ge upphov till.
Enligt utskottets mening kan metoden att genom skattehöjningar av
denna art åstadkomma en indragning av köpkraften till statskassan icke
med framgång användas under rådande ekonomiska förhållanden och med
nuvarande hårda skattetryck.
Utskottet delar departementschefens i olika sammanhang uttryckta mening,
att en fortsatt höjning av efterfrågan i snabbare takt än produktionen
växer inte är lämplig. Ty därmed följer en prisstegring, som det nu är ytterst
angeläget att undvika eller i varje fall begränsa. Skall en sådan utveckling
undgås, kräves, att de samlade inkomsterna i pengar räknat och därmed
konsumenternas efterfrågan i stort sett ej stiger mera än produktionen.
Därjämte fordras, att investeringarna hållas inom ramen för vad enskilda
personer och olika institutioner äro villiga att spara. En överdriven investering
framkallar överkonjunktur och brist på arbetskraft, snedvridning inom
produktionen, regleringsåtgärder, höjda priser och nominella inkomststegringar
men åstadkommer i nuvarande läge ingalunda någon förbättring av
folkförsörjningen utan leder tvärtom till mindre gynnsamma produktionsoch
levnadsförhållanden.
Erfarenheten visar, att andra åtgärder än överbalansering av budgeten
kunna verka effektivt i riktning mot ett dämpande av inflationstrycket. Utskottet
har den uppfattningen, att man med en kombination av åtgärder,
som verka återhållande på investering och konsumtion, bättre bekämpar inflationen
än med de föreslagna skatterna. Bättre är att i fråga om sparande
genom en skattemässigt gynnsammare behandling uppmuntra det frivilliga
sparandet, så att detta i samband med en ekonomisk stabilisering varaktigt
bringas upp på en högre nivå.
Vid sidan av dessa mera allmänna samhällsekonomiska skäl, som enligt
utskottets mening tala mot den föreslagna skattehöjningen och för en annan
politik, kunna andra av mera speciell art åberopas.
Beträffande els katten förordas i den föreliggande propositionen
nr 143, att den i princip skall utgå med 10 procent av erlagda kraftavgiifter
såvitt avser högspänd kraft, huvudsakligen avsedd för industriell drift och
järnvägsdrift, samt med 1 öre för kilowattimme såvitt avser lågspänd kraft,
avsedd för s. k. borgerliga behov, dvs. för småindustri och handel samt
hemmen. Skatteintäkterna för helt budgetår räknat skulle vid oförändrade eltaxor
kunna uppskattas till 65 å 70 miljoner kronor. Emellertid kan skatten
för budgetåret 1051/52 på grund av vissa med uppbörden in. m. sam
2
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 40.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
manhängande förhållanden väntas ge endast ca 45 miljoner kronor. Enligt
förslaget skulle elskatt icke utgå för förbrukningen av elkraft inom Gotlands
län.
Verkningarna av en i enlighet med propositionsförslaget genomförd beskattning
av elektrisk kraft måste ingiva utskottet starka betänkligheter.
Elskatten skulle på grund av elektricitetens oumbärlighet hårt drabba näringslivet
och de enskilda hushållen. För näringslivet skulle produktionskostnaderna
öka och för hushållen levnadskostnaderna, vilket med all sannolikhet
icke skulle medföra verkningar av inflationsdämpande natur, såsom
departementschefen förutsatt, utan fastmera — såsom utskottet ovan i
sin behandling av propositionens redogörelse för det ekonomiska läget framhållit
— bidraga till att levnadskostnaderna under andra halvåret i år undergå
en snabbare stegring än som eljest behöver bli fallet och sålunda förstärka
de under senare tid allt tydligare framträdande tendenserna till
rubbningar i den samhällsekonomiska balansen.
Näringslivet i vårt land har kunnat uppvisa en ständigt fortlöpande rationalisering
med en undan för undan stegrad produktionsökning som resultat.
Det torde näppeligen kunna bestridas att den jämförelsevis rikliga tillgången
på elektrisk kraft till relativt låga priser har varit av väsentlig betydelse
för denna utveckling. Utskottet måste därför anse det vara betänkligt att
skattelägga elkraft med hänsyn till dennas stora betydelse för effektiviseringen
av arbetet icke blott inom industrien och jordbruket utan även inom
hushållen, särskilt lanthushållen. Den prishöjning, som skulle komma att
föranledas av skatten, skulle motverka fortsatta rationaliseringsträvanden,
framför allt inom industri och jordbruk, och därmed medföra att ytterligare
åtgärder för höjning av produktionen fördröjas och försvåras. Dessa
verkningar skulle förstärkas av de genom stegringar av produktions- och
distributionskostnaderna aktuella prishöjningarna å elektrisk kraft; såvitt
angår landsbygden och vissa städer och stadsliknande samhällen har statens
priskontrollnämnd redan godkänt taxehöjningar, varigenom kraftprisen
i detaljdistributionen i regel skulle höjas med ca 10 procent. Då tillgången
till prisbillig elektrisk kraft alltså kan sägas utgöra en av förutsättningarna
för ytterligare rationalisering och därav betingad produktionsökning beträffande
såväl industrien som hantverket och jordbruket, kan en beskattning
av denna kraftkälla icke för utskottet framstå såsom försvarlig.
Utskottet anser sig även böra framhålla att en skatt å elektrisk kraft oberoende
av skattesystemets utformning måste få ojämna verkningar. De å
landsbygden redan nu av olika skäl höga kostnaderna för den elektriska
kraften skulle ytterligare höjas. Olika medborgargrupper med likartade inkomst-
och förmögenhetsförhållanden skulle drabbas på högst olika sätt
av skatten beroende på i vilken grad de utnyttja elkraften. Särskilt skulle
befolkningen i Norrland, där hushållsförbrukningen är större än i landets
sydiigare delar, träffas hårt av elskatten.
Uppmärksammans bör vidare att priskänsligheten i fråga om elektrisk
kraft är väsentligt olika vid olika användningssätt och att därför en elskatt
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
19
med den föreslagna utformningen måste komma att drabba konsumenterna
ojämnt. Denna ojämnhet gör sig måhända starkast gällande beträffande sådan
företagsamhet och produktion, där den elektriska kraften utnyttjas icke
blott som drivkraft i egentlig mening utan även i mera väsentlig utsträckning
såsom processkraft. Detta gäller exempelvis vid elkraftens användning
i elektro-kemiska och elektrotermiska processer, vilket närmare berörts i
den till utskottet inkomna skrivelsen från Stockholms superfosfat fabriksaktiebolag
och Aktiebolaget Svenska aluminiumkompaniet. För dessa företag
— liksom för övriga företag, vilka utnyttja elkraften i elektrokemiska
och elektrotermiska processer — skulle, om propositionsförslaget genomföres,
skatteskärpningen bliva av sådan storleksordning, att den måste ingiva
allvarliga farhågor i fråga om företagens möjligheter att vid ett ändrat konjunkturläge
finna avsättning för sina produkter till sådana priser, att skattekostnaderna
täckas. För Fosfatbolagets del skulle exempelvis skatten, räknat
efter 1950 års elförbrukning, uppgå till ca 600 000 kronor för att efter
några år, sedan avsedd utvidgning av produktionen genomförts, stiga till
omkring 1 miljon kronor.
Utskottet får såsom sammanfattning av sina erinringar mot den föreslagna
elskatten framhålla, att skatten icke kommer att verka inflationsdämpande,
att den kommer att motverka rationaliserings- och effektiviseringssträvanden
och därmed även produktionsökning samt att den skulle verka godtyckligt
och orättvist. Härtill kommer att den föreslagna elskatten skulle
komma att för handhavandet kräva oproportionerligt stora uppoffringar i
form av improduktivt arbete, besvärligheter och kostnader.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet — i anslutning till det i de
likalydande motionerna 1:448 och 11:587 framställda avslagsyrkandet —
hemställa att riksdagen måtte avslå den föreliggande propositionen nr 143.
Genom detta ställningstagande har utskottet besvarat jämväl de i motionerna
I: 381, I: 387 och II: 511 framställda yrkandena, i den mån de upptagits till
behandling i detta betänkande.
I motionen II: 500 har yrkats, att riksdagen med avslag å förevarande proposition
måtte hemställa om utredning angående införandet av värnskatt och
exportkonjunkturskatt. Vidare har i motionen föreslagits höjning av uttagningsprocenten
för den nuvarande statsskatten. Såsom ovan anmärkts kommer
utskottet i samband med avgivande av betänkande angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1951/52 att taga ställning till frågan
om uttagningsprocentens storlek. Beträffande yrkandet om utredning angående
en värnskatt och en exportkonjunkturskatt får utskottet under hänvisning
till vad utskottet anfört härovan rörande det ekonomiska läget avstyrka
bifall till motionen i denna del.
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna 1: 448 av herrar Andrén, Gränebo och Ohlon samt
II: 587 av herrar Hedlund i Rådom, Ohlin och Hjalmarson,
i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet — avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 143, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet; samt
B) att följande motioner, nämligen
motionen I: 381 av herr Bergh,
motionen I: 387 av herrar Ola Persson och öhman, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen II: 500 av herr Lundberg, i de delar motionen
behandlas i detta betänkande, ävensom
motionen II: 511 av herrar Pettersson i Er sbacken och Vigelsbo,
i vad densamma avser propositionen nr 143,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 24 april 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Gustaf Elof sson, Velander,
Petrén, Ramberg, Einar Eriksson, Werner, Rune Johansson och Ebbe
Ohlsson* samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle*, Sandberg, Björklund,
Orgård, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Vigelsbo,
Brandt och Gunnarsson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Olsson i Gävle, Sjödahl, Heuman, Ramberg, Einar Eriksson,
Rune Johansson, Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn och Brandt,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I nu föreliggande proposition nr 143 har förslag framlagts om införande
av en .skatt å elektrisk kraft (elskatt). I anslutning härtill har i den samtidigt
till riksdagen överlämnade propositionen nr 144 föreslagits en tillfällig
automobilskatt, avsedd att utgå i första hand för nästa budgetår. Det vä
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 21
sentliga syftet med dessa båda förslag angives vara att genom en ökning av
statsinkomsterna finansiera ofrånkomliga statliga utgiftsbehov. Såsom allmän
motivering för skatteförslagen lämnas i propositionen nr 143 en översiktlig
redogörelse för det ekonomiska läget. Denna redogörelse omfattar
även en preliminär bedömning av de statliga inkomsterna och utgifterna under
nästa budgetår.
I fråga om det ekonomiska läget anknyter departementschefen
till finansplanen i årets statsverksproposition. Sålunda erinras om den sedan
årsskiftet 1950/51 pågående anpassningen uppåt av den svenska prisnivån,
som måste ses mot bakgrunden av det internationella prisläget, och
vidare om uttalandet att sedan det nya pris- och löneläget utbildats, problemet
om stabiliseringen av penningvärdet på den nya prisnivån måste rycka
i förgrunden.
Såsom framhållits i propositionen bör målet för den ekonomiska politiken
under den närmaste framtiden vara att, efter lönerörelserna och anpassningen
av det inhemska prisläget till priserna utomlands, uppnå och vidmakthålla
ett stabilt penningvärde. Den redogörelse för den ekonomiska
utvecklingen sedan årsskiftet, som lämnas i propositionen, är icke avsedd
att vara definitiv; en sådan kommer inom kort att föreläggas riksdagen i
samband med det slutliga riksstatsförslaget, därvid bl. a. huvudresultaten av
verkställda utredningar inom konjunkturinstitutet bli tillgängliga. Redan de
nu lämnade uppgifterna synas emellertid visa, att riskerna för jämviktsrubbningar
ökats sedan årsskiftet. Väsentliga omständigheter härvidlag äro
såsom departementschefen framhållit fortsatta prisstegringar i utlandet,
valutareservens utveckling, den ännu obrutna vinstutvecklingen inom näringslivet,
kreditexpansionen och statens ökade utgiftsbehov. Icke minst de
tre sistnämnda faktorerna äro enligt utskottets mening ägnade att inge oro.
Utskottet är med hänsyn härtill ense med departementschefen om att skärpningar
av den ekonomiska politiken äro nödvändiga.
Vissa åtgärder i sådan riktning ha såsom i propositionen angives sedan
årsskiftet redan vidtagits eller förberetts. Utskottet erinrar om att avsättningarna
till skogsindustriens prisutjämningsfonder i samband med fortsatt
prisuppgång ökats. Investeringsskatten kommer att bidra till en begränsning
av näringslivets investeringar. Bland andra möjliga åtgärder nämner departementschefen
en skärpning av kassareservbestämmelserna för bankerna
och en skärpt och utvidgad priskontroll.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att i dagens läge finanspolitiken
framstår som det viktigaste medlet att motverka tendenserna till
rubbningar i jämvikten. En fortsatt aktiv finanspolitik är enligt utskottets
mening nödvändig för att upprätthålla samhällsekonomisk balans. Målet bör
vara att begränsa den statliga upplåningen för utgifter på kapitalbudgeten
till minsta möjliga belopp. 1 samma mån som statens lånebehov ökar, stegras
anspråken på kapitalmarknaden, och riskerna för eu ränteglidning bli större.
All undvika en sådan glidning framstår i dagens läge enligt utskottets mening
som eu viktig uppgift. En strävan hos statsmakterna bör sålunda vara
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
att, samtidigt som alla möjligheter till besparing av statsmakterna tillvaratagas,
man i tillräcklig omfattning tillgodoför staten inkomster.
Såsom uttalats bl. a. i statsverkspropositionen har under budgetarbetet
för nästa budgetår de statliga utgiftsbehoven såväl för drift- som kapitaländamål
granskats under iakttagande av en långt driven sparsamhet. Trots
detta har en utgiftsstegring icke kunnat undvikas. Av vad departementschefen
anfört i propositionen nr 143 framgår att sedan statsverkspropositionen
framlades ökade utgiftsbehov framträtt. Dessa hänföra sig till en ganska
betydande del till försvarsändamål, vidare till indextillägg till folkpensionerna,
kostnader för spannmålsbolagets verksamhet, statliga löneutgifter
m. in. På kapitalbudgetsidan har anslagsbehovet under lånefonden för bostadsbyggande
ökat, och vidare komma nya medel att behövas för bränslekommissionens
uppköps- och lagringsverksamhet. Till de i propositionen
lämnade uppgifterna vill utskottet foga det tillägget, att det i dagarna publicerade
förhöjda talet för levnadskostnadsindex torde föranleda att utgifterna
för folkpensionstillägg torde ytterligare ökas.
Även beträffande inkomsterna kan man emellertid förutse en ökning i förhållande
till vad som angivits i statsverkspropositionen. Sedan numera resultaten
av löne- och inkomstförändringarna säkrare kunna bedömas är en
uppräkning av de direkta skatteinkomsterna att förvänta.
Då propositionen nr 143 framlades för riksdagen förelågo ännu icke riksräkenskapsverkets
förnyade inkomstberäkningar. Dessa beräkningar liksom
en mera definitiv beräkning av de statliga utgifterna komma inom kort att
föreläggas riksdagen i det slutliga riksstatsförslaget. Emellertid torde redan
nu, att döma av uppgifter som under hand lämnats utskottet under beredningen
av förevarande skatteförslag, kunna sägas att den i propositionen
lämnade redogörelsen i stort sett stämmer med vad som kan förutses framkomma
vid den slutliga bedömningen av budgetläget nästa budgetår.
Utskottet är ense med departementschefen att med hänsyn till den utveckling
som sålunda ägt rum sedan årsskiftet det måste stå klart att de
krav som uppställdes i statsverkspropositionen i fråga om nedbringande av
det statliga lånebehovet under inga förhållanden kunna få frångås. Utskottet
finner det därför ofrånkomligt att man åstadkommer en ökning av statsinkomsterna
av ungefär den storleksordning som avses med de i propositionerna
nr 143 och nr 144 framlagda förslagen om elskatt och tillfällig automobilskatt.
Utskottet kan sålunda icke biträda den i motionerna 1:448 och 11:587
framförda meningen att behov av nämnda inkomster icke skulle föreligga
med hänsyn till det samhällsekonomiska läget. Ej heller delar utskottet den
av motionärerna i motionen 11:511 uttalade uppfattningen att det är praktiskt
möjligt att genom en ökad begränsning av statens utgifter nå den överbalansering
av driftbudgeten, som i dagens läge måste eftersträvas.
Det i propositionen framlagda förslaget om elskatt innebär, att denna
i princip skall utgå med 10 procent av erlagda kraftavgifter, såvitt avser
högspänd kraft som huvudsakligen förbrukas för industriell drift och järn
-
Bevillningsutskottets betänkande nr W.
23
vägsdrift, samt med 1 öre för kilowattimme, såvitt avser lågspänd kraft, avsedd
för s. k. borgerliga behov, d. v. s. småindustri och handel samt enskilda
hushåll. Sistnämnda skattesats svarar mot omkring 10 procent av det genomsnittliga
priset å lågspänd kraft. Elskatten skall i princip inlevereras till
statsverket av den yrkesmässiga kraftdistributören, i författningsförslaget
benämnd skatteredovisande distributör. Skatteintäkterna för helt budgetår
uppskattas till — vid oförändrade eltaxor — 65 å 70 miljoner kronor. Emellertid
kan skatten för budgetåret 1951/52 på grund av vissa med ikraftträdandet
samt uppbörden sammanhängande förhållanden väntas ge endast ca
45 miljoner kronor. Förbrukningen av elkraft inom Gotlands län undantages
från beskattningen.
Till grund för .skatteförslaget ligger en inom finansdepartementet verkställd
utredning om förutsättningarna för införande av en beskattning å
elektrisk kraft. I direktiven för utredningen framhölls, att svårigheter förelåge
att genom beskattning inom ett begränsat varuområde uttaga belopp
av erforderlig storleksordning utan att allvarliga rubbningar skulle
åstadkommas. En allmän varuskatt hade av olika skäl befunnits vara
olämplig. Vid sådant förhållande hade ansetts lämpligt att överväga beskattning
å drivkraft i form av bränsle eller elektrisk kraft, varigenom
skatten liksom fallet varit med pappersskatten skulle slås ut över produktionen
i dess helhet. Till en väsentlig del skulle en skatt å drivkraft också
direkt träffa den privata konsumtionen. Med beaktande av de under senare
tid starkt stigande prisen å bränslen av olika slag hade emellertid en
fördyring av dessa genom särskild beskattning ansetts direkt olämplig. I
fråga om den elektriska kraften vore situationen däremot en annan. Elkraftprisen
hade av olika skäl visat sig vara ovanligt prisstabila, varför
den elektriska kraften för närvarande kunde anses billig, sett i relation till
den prisstegring, som eljest ägt rum.
Utskottet får med understrykande av de av departementschefen i direktiven
för utredningen gjorda uttalandena angående elkraftens lämplighet
i nuvarande läge såsom skatteobjekt framhålla, att det förhållandet, alt
elskatten träffar såväl produktionen i dess helhet som den privata konsumtionen
direkt, ger denna skatteforin ett företräde framför åtskilliga
andra former av indirekt beskattning. Såsom departementschefen framhållit
kunna skattesatserna härigenom bliva relativt låga, och de ogynnsamma
verkningar, som en indirekt beskattning alltid för med sig i skilda speciella
hänseenden, kunna bliva förhållandevis begränsade.
I propositionen har uttalats, att en elskatt .såsom den föreslagna skulle
medföra att industri, jordbruk, samfärdsel och handel skulle i första hand
bära omkring 70 och den privata konsumtionen omkring 30 procent av den
totala skattebelastningen. Emellertid blir den slutliga fördelningen av skattebördan
en annan. Hänsyn kommer att tagas till elskatten vid jordbrukskalkylen.
Den återverkan på livsmedelspriserna på grund av höjda produktionskostnader
i jordbruket, som elskatten därigenom skulle få, har
beräknats till 2 å 3 kronor per normalfamilj och år. Även på industriens
24 Bevillningsutskottets betänkande nr W.
Gch det övriga näringslivets områden torde i nuvarande läge på vissa håll
skatten komma att övervältras på konsumtionen. Detta gäller såsom departementschefen
framhållit sådana produktionsgrenar, där elektriciteten
spelar en förhållandevis stor roll bland produktionskostnaderna, såsom exempelvis
den elektrokemiska och elektrotermiska industrien, i den mån de
nuvarande marginalerna och prisförhållandena eljest motivera en sådan
övervältring.
I anledning av vad som anförts i vissa av motionerna vill utskottet framhålla,
att även om .sålunda den privata konsumtionen kommer att träffas
både direkt och indirekt av elskatten, så torde likväl dess levnadskostnadshöjandc
verkningar bli förhållandevis begränsade. De direkta verkningarna
för privatkonsumenterna torde i allmänhet bli ganska obetydliga;
de ha beräknats motsvara en höjning av levnadskostnadsindex med
allenast 0,065 enheter. Den totala inverkan på levnadskostnadsindex av elskatten
torde icke komma att överstiga 0,2 enheter eller ca 0,i procent.
För en bostadsabonnent i Stockholm skulle enligt vad som för utskottet
upplysts den beräknade genomsnittliga elskatten uppgå till omkring 6 kronor
för år. För jordbruk om 10 har skulle den årliga genomsnittliga elskattekostnaden
utgöra ca 10 kronor och för jordbruk om 50 har omkring
40 kronor. Därvid har emellertid icke räknats med skattekostnaden för elkraften
till eventuell elspis eller varmvattenberedning i jordbruksfastighet.
Med hänsyn till att pri,sen å koks, kol, olja och ved stigit mycket starkt
under senaste år, under det att prisen å elektrisk kraft i huvudsak varit
oförändrade, synas enligt utskottets uppfattning de i bl. a. vissa av motionerna
uttalade farhågorna att en elskatt skulle motverka pågående rationaliseringssträvanden
inom industri och jordbruk betydligt överdrivna. Den
höjning av eltaxorna å i allmänhet ca 10 procent, som av annan anledning
nu är aktuell, är i förhållande till prisstegringarna för åtskilliga
bränslen av så ringa storleksordning, att den icke torde förändra riktigheten
av det sagda.
För övrigt torde såsom departementschefen framhållit läget vara sådant
att bränsleprisens utveckling kan giva anledning till vissa farhågor att
strävandena till övergång till eldrift inom industrien skola bliva så omfattande,
att det kan uppstå vissa svårigheter att tillgodose de ökade anspråken.
Detta förhållande har nyligen berörts i ett uttalande från sakkunnigt
myndighetshåll. I en inom Centrala driftledningen upprättad promemoria,
som finnes fogad vid ett av vattenfallsstyrelsen till justitiedepartementet
ingivet utlåtande rörande ifrågasatt upphävande av lagen med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, har sålunda anförts,
att om belastningsökningen i fortsättningen bleve av samma storleksordning
som under senaste åren, man finge räkna med att den nuvarande
underutbyggnaden av vattenkraftverken komme att föreligga åtminstone
fram till senare hälften av 1950-talet. Detta skulle kunna medföra
risk för elransonering samt betydande ångkraftkörning och därmed
import av bränsle. Även om en så kraftig belastningsökning enligt Drift
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 25
ledningens mening kanske icke vore sannolik, finge man dock räkna med
möjligheten därav.
Ytterligare har mot förslaget att införa en elskatt invänts, att en sådan
skatt skulle försvåra arbetet med pågående rationalisering av krafttaxorna,
i det att en ensidig prishöjning av energiavgifterna skulle rubba den
balans mellan fasta avgifter och effektavgifter å ena sidan och energiavgifter
å andra sidan, som föreligger i fråga om de progressiva taxorna. Med
progressiva taxor förstås härvid taxor som äro så konstruerade, att de vid
lämplig anpassning av meruttagning ge lågt fortsättningspris. Härigenom
utnyttjas eljest oanvänd produktions- och överföringskapacitet, exempelvis
kraft nattetid för uppvärmningsändamål. Det är enligt utskottets uppfattning
riktigt att denna balans mellan de olika avgifterna kan rubbas
genom den föreslagna elskatten. Emellertid torde såsom departementschefen
framhållit de taxor, för vilka det sagda äger giltighet, kunna byggas
om, om en skatt pålägges. Detta torde oftast ske, då en ren höjning av en
sådan taxa vidtages. Såsom förut angivits äro vissa taxehöjningar just nu
aktuella.
Sammanfattningsvis vill utskottet beträffande de nu redovisade och i
övrigt framställda mera allmänna erinringarna mot elskatteförslaget uttala,
att utskottet i likhet med departementschefen anser att de ogynnsamma
verkningar, som elskatten kan komma att få, torde bli jämförelsevis
begränsade. De äro icke av sådan art att de uppväga dp starka skäl, som i
dagens situation tala för genomförandet av en beskattning av elektrisk
kraft. Utskottet förordar därför att såsom i propositionen föreslagits en elskatt
införes. Genom detta ställningstagande har utskottet besvarat jämväl
de i motionerna I: 448, II: 587, I: 387 och II: 511 framställda yrkandena,
i den mån de upptagits till behandling i detta betänkande.
I motionen 11:500 har yrkats, att riksdagen med avslag å förevarande
proposition måtte hemställa om utredning angående införandet av värnskatt
och exportkonjunktur skatt. Vidare har i motionen föreslagits höjning
av uttagningsprocenten för den nuvarande statsskatten. Såsom ovan
anmärkts kommer utskottet i samband med avgivande av betänkande
angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1951/52 att taga ställning
till frågan om uttagningsprocentens storlek. Beträffande yrkandet om
införandet av en värnskatt och en exportkonjunkturskatt får utskottet under
hänvisning till att utskottet tillstyrkt förslaget om elskatt avstyrka
bifall till motionen i denna del.
Beträffande utformningen av den förordade skatten på elektrisk kraft
föreslås såsom förut nämnts att skatten skall utgå såsom värdeskatt och
beräknas procentuellt i förhållande till kraftleveransvärdet, så vitt avser
högspänd kraft som huvudsakligen förbrukas inom storindustrien och för
järnvägsdrift, samt såsom .styckeskatt med visst belopp för kilowattimme,
såvitt avser lågspänd kraft för andra ändamål. Med lålgspänd kraft förstås
i författningsför.slaget elektrisk kraft med leveransspänning understigande
450 volt och med högspänd kraft annan elektrisk kraft.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 40.
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
Genom att skatten å kraft för borgerliga behov konstrueras som en styckeskatt
blir skattesatsen enhetlig. Skatten blir sålunda oberoende av lokala
prisvariationer. De i vissa remissyttranden och motioner framförda anmärkningarna
att elskatten skulle drabba landsbygden hårdare än tätorterna
bortfalla, såsom departementschefen framhållit, i väsentlig mån om
skatten utgår med visst enhetligt belopp för kilowattimme. Styckeskatten
är också ur administrativa synpunkter genom sin enkelhet i fråga om
debitering och uppbörd avgjort att föredraga. För den högspända kraften
till industrien tillämpas i regel låga kraftpris, och förekommande prisvariationer
sammanhänga väsentligen med kraftens utnyttjning. Med hänsyn
härtill synes en värdeskatt, som smidigt ansluter till prisvariationerna,
lämpligast beträffande kraft för industriändamål. Det administrativa
merarbete, som föranledes av en värdeskatt, torde med hänsyn till det
förhållandevis ringa antalet industriabonnenter icke bli alltför betungande.
Utskottet ansluter sig sålunda till vad i propositionen föreslagits i fråga
om elskattens utformning.
Med hänsyn till de höga råkraftprisen på Gotland, vilka sammanhänga
med att kraften där produceras med ånga, har i propositionen föreslagits,
att den inom Gotlands län framställda elkraften undantages från beskattning.
I propositionen har diskuterats huruvida icke den ångproducerade
kraften över huvud borde undantagas från beskattning på grund av de höga
framställningskostnaderna. Då emellertid sådan kraft ofta kompletterar
en elproduktion, grundad på vattenkraft, skulle det enligt departementschefen
icke låta sig göra att generellt medgiva skattebefrielse för den ångproducerade
kraften. Skattemyndigheten, d. v. s. kontrollstyrelsen, bör
emellertid enligt vad departementschefen vidare framhållit, där så finnes
påkallat, kunna medgiva en förmånligare skatteberäkning. Departementschefen
har även med biträdande av förslag från Svenska vattenkraftföreningen
förordat, att elkraften till ödebygderna, vilkas elektrifiering genomföres
till betydande kostnader, ofta med statligt bidrag, undantages
från beskattning. Enligt propositionen bör Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande kontroll styrelsen även i andra fall kunna medgiva
de avvikelser från bestämmelserna angående skattens bestämmande, som
med hänsyn till särskilda omständigheter må finnas påkallade, eller medgiva
befrielse från eller återbäring av skatt. Vad sålunda föreslagits och
förordats ger icke utskottet anledning till erinran. Utskottet vill framhålla
att de befogenheter att göra avvikelser från författningens bestämmelser,
som sålunda skulle tillkomma Kungl. Maj :t och kontrollstyrelsen, kunna
möjliggöra en smidig tillämpning, varigenom vissa eljest oundvikliga
ojämnheter kunna elimineras.
Bl. a. i motionen 11:511 har framhållits, att vissa delar av Norrland
skulle drabbas hårt av skatten. Utskottet erinrar i anledning härav om departementschefens
uttalande, att skattekostnaden för belysning i allmänhet
är obetydlig eller omkring 2 öre för kvadratmeter bostadsyta och år
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
27
och att kostnadsstegringen för elvärme även med skattebelastningen kommer
att bli mindre än för konkurrerande bränslen såsom ved, kol eller
gas. Utskottet vill emellertid i anslutning till vad nyss anförts understryka
önskvärdheten av att skatten sänkes eller skattebefrielse medgives i fall, där
framställnings- eller överföringskostnaderna äro sådana, att förbrukaren
av den elektriska kraften har att erlägga orimligt höga kraftavgifter eller
anslutningsavgifter, vilket kan vara fallet exempelvis i fråga om förbrukarna
i vissa av Norrlands glesbygder.
Utskottet, som med vad i föregående stycke uttalats anser sig ha besvarat
jämväl yrkandet i motionen I: 381, har i övrigt ingen erinran mot propositionen
och det därvid fogade författningsförslaget.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 113, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning);
samt
B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1: 448 av herrar Andrén, Gränebo
och Ohlon samt 11:587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen 1:381 av herr Bergh,
motionen 1: 387 av herrar Ola Persson och Öhman, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen II: 500 av herr Lundberg, i de delar motionen
behandlas i detta betänkande, ävensom
motionen II: 511 av herrar Pettersson i Ersbacken och
Vigelsbo, i vad densamma avser propositionen nr 143,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med, förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft a1 i texten