Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
1951-05-08 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:47, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
1
Nr 47.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 203, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);
2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;
3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt
4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.
Propositionen har hänvisats, såvitt angår förslaget till lag angående ändring
i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
till konstitutionsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
För vinnande av ett bättre uppbördsresultat i fråga om den preliminära
skatten föreslås i propositionen, att ränta efter 6 procent skall uttagas å
kvarstående skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga
skatten eller överstiger 10.000 kronor. Räntan skall dock endast utgå
å den del av den kvarstående skatten, avrundad till närmast lägre hundratal
kronor, som överstiger 1.000 kronor. Om den erlagda preliminära skatten
överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige under motsvarande
förutsättningar gottgöras ränta efter 3 procent å det överskjutande
beloppet.
Vidare föreslås, att vid taxering extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga
— som för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall
1. Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 47.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande
skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget
föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löneavdrag
för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan
beviljas vid taxeringen.
Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fastställas
av centrala uppbördsnämnden.
Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsförordningen,
påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.
Ovannämnda under 1)—3) upptagna författningsförslag äro av följande
lydelse.
Bevillningsutskottets betänkande nr A7.
3
1) Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896).
Härigenom förordnas, att 4 § 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 29 §, 48 § 2 mom.,
49 §, 51 §, 53 § 1 mom., 54 § 2 mom., 89 § 4 mom., 90 §, 107 § och anvisningarna
till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 34 § nämnda förordning
skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse i det följande
angives, samt att till 48 och 107 §§ skola fogas anvisningar av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse:
4 §.
1 mom. Preliminär A-skatt —
— — sådana tabeller.
Skattetabellerna skola — — —
förutsättningar nämligen
att inkomsten samt civilstånd
och barnantal äro oförändrade under
inkomståret,
att den---angivna utskyl
derna.
Tabellerna skola, utom i fråga om
pensionsavgifter, icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal inkomstskatt
taxerad inkomst, understigande
sexhundra kronor, eller en
beskattningsbar inkomst, understigande
tio kronor. Inkomstbelopp
och skattebelopp skola angivas i
helt antal kronor.
Föreslagen lydelse:
4 §.
1 mom. Preliminär A-skatt —
— — sådana tabeller.
Skattetabellerna skola — — —
förutsättningar nämligen
att inkomsten samt ortsavdraget
äro oförändrade under inkomståret,
att den---angivna utskyl
derna.
Tabellerna skola icke upptaga
preliminär skatt för belopp, som
motsvarar en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst,
understigande ettusen tvåhundra
kronor, eller en beskattningsbar
inkomst, understigande
tjugu kronor. Inkomstbelopp och
skattebelopp skola angivas i helt antal
kronor.
1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 49 § och 90 § se 1950:316 samt av 15 §, 53 § 1 mom.
och anvisningarna till 53 § se 1947: 585.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
2 m o m. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan
barn;
2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
ett barn;
3)—9) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
två, tre etc. till och med åtta barn,
därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta
barn;
10) inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;
11) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;
12) —18) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även
inkomsttagare, som här avses, med
flera än åtta barn.
Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall, därest
jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 10) upptagen
grupp av skattskyldiga.
Gift, med---manlig inkomsttagare.
/
Skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd, skall,
om han är ogift och har barn, lik
-
Föreslagen lydelse:
2 m o m. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare;
2) ogift inkomsttagare, som har
hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn, för
vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger (ogift inkomsttagare med
barn);
3) annan ogift inkomsttagare än
under 2) sägs (ogift inkomsttagare
utan barn).
Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall, därest
jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 3) upptagen
grupp av skattskyldiga.
Gift, med--— manlig in
komsttagare.
Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd,
skall, om han har hemmavarande
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
5
Nuvarande lydelse:
ställas med gift manlig inkomsttagare.
Med ogift---eller hemskild.
Skattskyldig, som vid taxering till
kommunal inkomstskatt är berättigad
till ett halvt eller två halva familjeavdrag
för barn, likställes med
skattskyldig, som vid nämnda taxering
äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag,
skattskyldig, som vid sådan
taxering är berättigad till tre halva
eller fyra halva avdrag, likställes
med skattskyldig, som vid ifrågavarande
taxering äger åtnjuta två hela
familjeavdrag för barn, o. s. v.
5 §.
Vid beräkning---högre ut
debitering.
Förhållandena den 1 november
året näst före inkomståret äro, där
icke i nästföljande stycke annorledes
stadgas, avgörande för till vilken
i 4 § 2 mom. omförmäld grupp
av skattskyldiga vederbörande skall
hänföras. Härvid skall iakttagas, att
i nämnda författningsrum med barn
avses allenast skattskyldigs hemmavarande
eller av honom helt eller
delvis underhållna barn, vilka vid
nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton
år och ej heller kunna antagas
komma att under inkomståret uppbära
inkomst, uppgående till minst
sexhundra kronor.
Föreslagen lydelse:
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, likställas med gift
manlig inkomsttagare.
Under 2) omnämnd inkomsttagare,
som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den,
under vars vårdnad barnet står,
skall hänföras till under 3) angiven
grupp av skattskyldiga.
Med ogift — ---eller hemskild.
5 §.
Vid beräkning — — -— högre utdebitering.
Förhållandena den 1 november
året näst före inkomståret äro, där
icke i nästföljande stycke annorledes
stadgas, avgörande för till vilken
i 4 § 2 mom. omförmäld grupp
av skattskyldiga vederbörande skall
hänföras. Härvid skall iakttagas, att
i nämnda författningsrum med barn
icke avses barn, som före nyssnämnda
tidpunkt fyllt femton år.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå
för skattskyldig, för vilken skatt
icke tidigare sålunda beräknats,
skall i fråga om skattskyldigs civilstånd
det förhållande, som kan antagas
komma att råda under större
delen av inkomståret, samt beträffande
skattskyldigs barnantal förhållandet
vid den tidpunkt, då debetsedel
jämlikt 42 § sista stycket
översändes till skattskyldig, vara
avgörande för till vilken i 4 § 2
mom. avsedd grupp av skattskyldiga
vederbörande skall hänföras. Hänsyn
skall dock icke tagas till sådan
ändring av barnantalet, som inträtt
efter den 1 november under inkomståret.
15 §.
Vid beräkning av preliminär Bskatt
skola beskattningsbar inkomst
och beskattningsbar förmögenhet
fastställas i enlighet med bestämmelserna
i förordningen om statlig
inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Dock skall iakttagas,
att vid bestämmande av beskattningsbar
inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels till
den ortsgrupp, vartill den kommun
eller kommundel hör där den skattskyldige
mantalsskrives för inkomståret,
dels o c k, där icke i andra
Föreslagen lydelse:
Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå
för skattskyldig, för vilken skatt
icke tidigare sålunda beräknats,
skall i fråga om skattskyldigs civilstånd
det förhållande, som kan antagas
komma att råda under större
delen av inkomståret, samt, vad angår
frågan om den skattskyldige
har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållet barn för
vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, förhållandet vid den tidpunkt,
då debetsedel jämlikt 42 §
sista stycket översändes till skattskyldig,
vara avgörande för till vilken
i 4 § 2 mom. avsedd grupp av
skattskyldiga vederbörande skall
hänföras. Härvid skall iakttagas, att
i sistnämnda författningsrum med
barn icke avses barn, som före den
1 november året näst före inkomståret
fyllt femton år eller som fötts
efter den 1 november under inkomståret.
15 §.
Vid beräkning av preliminär Bskatt
skola beskattningsbar inkomst
och beskattningsbar förmögenhet
fastställas i enlighet med bestämmelserna
i förordningen om statlig
inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Dock skall iakttagas,
att vid bestämmande av beskattningsbar
inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels till den
ortsgrupp, vartill den kommun eller
kommundel hör där den skattskyldige
mantalsskrives för inkomståret,
d e 1 s o c k, där icke i andra stycket
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
7
Nuvarande lydelse:
stycket annorlunda stadgas, till den
skattskyldiges civilstånd och, såvitt
angår taxering till kommunal inkomstskatt,
barnantal den 1 november
året näst före inkomståret. Hänsyn
skall dock härvid tagas allenast
till den skattskyldiges hemmavarande
eller av honom helt eller delvis
underhållna barn, vilka vid nyssnämnda
tidpunkt icke fyllt sjutton
år och ej heller kunna antagas komma
att under inkomståret uppbära
inkomst, uppgående till minst sexhundra
kronor.
Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att råda under större
delen av inkomståret, samt beträffande
skattskyldigs barnantal, såvitt
angår taxering till kommunal
inkomstskatt, till förhållandet vid
den tidpunkt, då taxeringen verkställes.
Hänsyn skall dock icke tagas
till sådan ändring av barnantalet,
som inträtt efter den 1 november
under inkomståret.
Har skattskyldig vid den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
medgivits särskilt avdrag, enär
hans skatteförmåga funnits vara väsentligen
nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka rätt till
allmänt barnbidrag föreligger eller,
såvitt angår taxering till kommunal
inkomstskatt, familjeavdrag är med
-
Föreslagen lydelse:
annorlunda stadgas, till den skattskyldiges
civilstånd den 1 november
året näst före inkomståret samt, vad
angår frågan om den skattskyldige
har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållet barn
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandena
vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid
skall iakttagas att med barn icke avses
barn, som före nyssnämnda tidpunkt
fyllt femton år.
Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att råda under större
delen av inkomståret, samt, vad angår
frågan om den skattskyldige har
hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
till förhållandet vid den tidpunkt,
då taxeringen verkställes.
Härvid skall iakttagas, att med barn
icke avses barn, som före den 1 november
året näst före inkomståret
fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.
Har skattskyldig vid den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
medgivits särskilt avdrag, enär
hans skatteförmåga funnits hava
varit väsentligen nedsatt av anledning
varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
förmäles, och kan det
hållas för visst att samma förhållande
kommer att vara rådande även
under inkomståret, bör vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
givet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, och kan samma förhållande
antagas vara rådande även
under inkomståret, skall vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst
hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.
29 §.
I fråga om preliminär A-skatt
skall endast angivas, vilken skattetabell
och vilken kolumn i vederbörlig
avdelning av tabellen som med
hänsyn till skattskyldigs civilstånd
och barnantal skall tillämpas.
34 §.
Föreslagen lydelse:
hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.
29 §.
I fråga om preliminär A-skatt
skall endast angivas, vilken skattetabell
och vilken kolumn i vederbörlig
avdelning av tabellen som jämlikt
4 §2 mom. och 5 § skola tilllämpas.
34 §.
3 mom. överstiger i 1 mom.
omförmäld slutlig skatt den skattskyldige
gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst tiotusen
kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med sex
procent, för en beräknad tid av ett
år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen
kronor; dock att det belopp, vård
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Har skattskyldig påförts
utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller olycksfallsförsäkringsavgift,
skall sådan skatt icke inräknas i den
slutliga skatten vid bedömande av
om och med vilket belopp ränta skall
utgå.
Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
9
Nuvarande lydelse:
48 §.
2 mom. Om det belopp, som
skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, understiger vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll
för sig själv och för make och
oförsörjda barn eller adoptivbarn,
som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,
äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den
skattskyldige förordna, att löneavdrag
icke skall ske eller skall verkställas
med mindre belopp än som
skulle ske enligt bestämmelserna här
ovan. Har den skattskyldige även
annan inkomst, skall vid prövning
av frågan om löneavdragets storlek
hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.
49 §.
Är utbetald lön icke av den storlek,
att därå kan verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående
preliminär skatt jämte den
kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,
skall genom löneavdraget
innehållet belopp anses i
första hand avse kvarstående skatt.
Föreslagen lydelse:
48 §.
2 mom. Om det belopp, som
skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige
i övrigt kan åtnjuta understiger
vad den skattskyldige kan anses
behöva till underhåll för sig
själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimu m),
äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den skattskyldige
förordna, att löneavdrag icke skall
ske eller skall verkställas med mindre
belopp än som skulle ske enligt
bestämmelserna här ovan. Nedsättning
av löneavdrag för preliminär
skatt må dock icke beviljas skattslcyldig
annat än vid nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller i
annat därmed jämförligt läge.
Det belopp, som motsvarar den
skattskyldiges existensminimum,
skall beräknas med ledning dels
av bestämmelserna i 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen och anvisningarna
till nämnda paragraf om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
vid existensminimum dels
ock av de normalbelopp för existensminimum,
som fastställas jämlikt
nämnda lagrum.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
Är utbetald lön icke av den storlek,
att därå kan verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående
preliminär skatt jämte den
kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,
skall genom löneavdraget
innehållet belopp anses i
första hand avse preliminär skatt.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
Kan vid--— i stad.
Har genom--— mycket inne
hållits.
51 §.
Efter utgången---återställa
debetsedeln.
Då arbetstagare — — — sker
kostnadsfritt.
Vid inbetalning skall vidare iakttagas,
att kvarstående skatt skall
gäldas i första hand.
53 §.
1 m o m. Jämkning av---
under inkomståret
1) därest sådan ändring skett i
skattskyldigs civilstånd eller barnantal,
vartill hänsyn skall tagas vid
taxering under året näst efter inkomståret;
-
2) därest skattskyldig eller--
— skatt; eller
3) därest skattskyldig visar eller
myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga
blivit väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för
vilka rätt till allmänt barnbidrag
föreligger eller, såvitt angår taxering
till kommunal inkomstskatt, familjeavdrag
är medgivet, eller annan
därmed jämförlig omständighet.
Föreslagen lydelse:
Kan vid — -—- — i stad.
Har genom---mycket inne
hållits.
51 §.
Efter utgången — — •— återställa
debetsedeln.
Då arbetstagare — — — sKer
kostnadsfritt.
Vid inbetalning skall vidare iakttagas,
att preliminär skatt skall gäldas
i första hand.
53 §.
1 m o m. Jämkning av---
under inkomståret
1) därest skattskyldig har att utgöra
preliminär A-skatt och enligt
underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen
sådan ändring skett i
den skattskyldiges civilstånd, vartill
hänsyn skall tagas vid taxering under
året näst efter inkomståret;
2) därest skattskyldig visar, att
ändring skett i förhållande, vartill
hänsyn skall tagas vid bestämmande
av ortsavdrag för honom vid den
taxering, som skall verkställas under
året näst efter inkomståret;
3) därest skattskyldig eller--
— skatt; eller
i) därest skattskyldig visar eller
myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga
blivit väsentligen nedsatt
av anledning, varom i 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen förmäles,
dock att jämkning av skäl, som angivas
i tredje stycket nämnda moment,
icke skall ske om den skattskyldige
har att utgöra preliminär
A-skatt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
11
Nuvarande lydelse:
Jämkningen skall---slut
liga
skatt.
Där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, skall i fall varom
under 2) eller 3) sägs jämkning
av preliminär skatt icke äga rum,
såvida icke ändringen i den preliminära
skatten skulle uppgå till minst
en femtedel av det förut beräknade
skattebeloppet, dock minst tjugufem
kronor.
Erhåller lokal —--må er
fordras.
Innan jämkning---är obe
hövligt.
54 §.
2 mom. Beslut om — — —- ändrade skatten.
Sker jämkning i preliminär skatt,
vilken beräknas enligt skattetabell,
av anledning som i 53 § 1 mom.
under 1) sägs, skall i beslutet angivas,
vilken kolumn i tabellen som
med hänsyn till det ändrade civilståndet
eller barnantalet skall tilllämpas
vid skattens beräkning. Vidtages
jämkning i nämnda preliminära
skatt av annan anledning än
nyss sagts, skall i beslutet därom angivas
att den inkomst, varå skatten
beräknas, skall nedsättas med visst
belopp eller med viss del av inkomsten
eller ock att skatt skall utgå
med visst belopp vid varje avlöningstillfälle
eller med viss procent av
inkomsten.
Vid jämkning---skall ut
göras.
89 §.
4 mom. Häftar den, som enligt
1 eller 2 mom. är berättigad åtcr
-
Föreslagen lydelse:
Jämkningen skall---slutliga
skatt.
Där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, skall i fall varom
under 3) sägs jämkning av preliminär
skatt icke äga rum, såvida
icke ändringen i den preliminära
skatten skulle uppgå till minst en
femtedel av det förut beräknade
skattebeloppet, dock minst tjugufem
kronor.
Erhåller lokal — — — må erfordras.
Innan jämkning--— är obe
hövligt.
54 §.
2 mom. Beslut om — — —
ändrade skatten.
Sker jämkning i preliminär skatt,
vilken beräknas enligt skattetabell,
av anledning som i 53 § 1 mom. under
1) eller 2) sägs, skall i beslutet
angivas, vilken kolumn i tabellen
som med hänsyn till det ändrade
ortsavdraget skall tillämpas vid skattens
beräkning. Vidtages jämkning
i nämnda preliminära skatt av annan
anledning än nyss sagts, skall i
beslutet därom angivas att den inkomst,
varå skatten beräknas, skall
nedsättas med visst belopp eller
med viss del av inkomsten eller ock
att skatt skall utgå med visst belopp
vid varje avlöningstillfälle eller med
viss procent av inkomsten.
Vid jämkning---skall ut
göras.
89 §.
4 m o in. Häftar den, som enligt
1 eller 2 mom. är berättigad åter
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
bekomma erlagt skattebelopp, för
restförd skatt, äger han utfå allenast
vad som överstiger det oguldna
beloppet jämte därå belöpande restavgift.
Återstoden skall gottskrivas
honom till gäldande av den oguldna
skatten jämte restavgift och i förekommande
fall tillställas annan
länsstyrelse med motsvarande tilllämpning
av bestämmelserna i 3
mom.
90 §.
Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.
första stycket eller efter besvär över
taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom
påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt, äger vid återbekommande
av för mycket erlagt belopp
tillika erhålla ränta å det belopp,
som utbetalas, efter fem procent
för år.
Föreslagen lydelse:
bekomma erlagt skattebelopp eller
som är berättigad till ränta enligt
90 § 1 mom., för restförd skatt, äger
han utfå allenast vad som överstiger
det oguldna beloppet jämte därå belöpande
restavgift. Återstoden skall
gottskrivas honom till gäldande av
den oguldna skatten jämte restavgift
och i förekommande fall tillställas
annan länsstyrelse med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna
i 3 mom.
90 §.
1 mom. överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter,
varom i 1 § sägs, med minst en femtedel
av den slutliga skatten eller
med minst tiotusen kronor, äger den
skattskyldige erhålla ränta med tre
procent, för en beräknad tid av ett
år, ä den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.
2 m o in. Envar, som jämlikt 89
§ 2 mom. första stycket eller efter
besvär över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförd slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, äger
vid återbekommande av för mycket
erlagt belopp tillika erhålla ränta å
det belopp, som utbetalas, efter fem
procent för år. Sådan ränta skall
dock icke utgå vid återbetalning av
räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet
i 34 § 3 mom.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
13
Nuvarande lydelse:
Vid beräkning---beloppet
återbetalas.
107 §.
Den, som---av beslutet.
Föreslagen lydelse:
Vid beräkning — — — beloppet
återbetalas.
107 §.
1 m o m. Den, som---av
beslutet.
2 m o m. Har skattskyldig enligt
34 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående
skatt och beror den kvarstående
skatten av förhållande, varöver
den skattskyldige icke skäligen
kunnat råda, äger länsstyrelsen i det
län, där räntan påförts, efter ansökan
befria den skattskyldige från
att helt eller delvis gälda sådan
ränta.
Ansökan, som i första stycket
sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen
före utgången av året näst
efter taxeringsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 48 §.
Då befrielse från eller nedsättning
av löneavdrag för preliminär
A-s 1c a 11 medgives på grund
av existensminimum, har den lokala
skattemyndigheten att dels
med ledning av bestämmelserna i 50
§ 2 mom. kommunalskattelagen och
anvisningarna till nämnda paragraf
ävensom de normalbelopp för existensminimum,
som fastställts jämlikt
nämnda lagrum, angiva den
skattskyldiges existensminimum,
dels ock förordna efter vilka
grunder löneavdrag skall verkställas.
Beräknas den skattskyldiges
inkomster understiga existensminimum
kan förordnande meddelas antingen
att löneavdrag över huvud
taget icke skall verkställas eller att
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
löneavdrag icke skall verkställas, såvida
icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren
överstiger visst angivet
belopp. Kan det antagas, att inkomsterna
överstiga existensminimum,
bör förordnas, att vid varje
avlöningstillfälle visst angivet belopp
alltid skall förbehållas den skattskyldige,
så att för löneavdrag får tagas
i anspråk allenast vad av lönen
överskjuter det förbehållna beloppet.
Det belopp, som sålunda skall förbehållas
den skattskyldige, bör som
regel motsvara fastställt existensminimum
minskat med de inkomster,
den skattskyldige kan åtnjuta från
annan än huvudarbetsgivaren. Det
förbehållna beloppet kan dock ökas
med belopp motsvarande dels sddana
utgifter, som äro nödvändiga
för förvärvande av den löneinkomst,
varom fråga är, och som äro avdragsgilla
vid taxering, t. ex. avgifter,
som den skattskyldige har att
erlägga för sådan pensionsförsäkring
eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med
tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige
i samband med tjänsten har
att erlägga för egen eller efterlevandes
pensionering annorledes än genom
försäkring, eller kostnader för
resor till och från arbetet, dels
ock tillfälliga utgifter av ofrånkomlig
natur, som den skattskyldige må
hava att vidkännas och som icke kunna
beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.
I förekommande
fall äger den lokala skattemyndigheten
vidare — för att förhindra
att den skattskyldige vid stigande inkomst
skall nödgas avstå hela in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
15
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
komstökningen till skatt — förordna
att om den skattskyldiges inkomst
hos huvudarbetsgivaren stiger utöver
det förbehållna beloppet löneavdrag
må, intill den gräns där skatten
kan uttagas till fullo, verkställas
högst med belopp motsvarande viss
angiven kvotdel av inkomstökningen.
Har den skattskyldige att utgöra
preliminär B-s katt, bör vid
existensminimum skatten nedsättas
genom jämkning enligt 53 §. Skall
efter jämkning återstående skatt erläggas
genom löneavdrag, har den
lokala skattemyndigheten att enligt
ovan angivna regler bestämma det
belopp, som vid varje avlöningstillfälle
skall förbehållas den skattskyldige,
ävensom förordna om den ytterligare
nedsättning av löneavdraget,
som kan ifrågakomma.
Löneavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av 49 §
icke verkställas förrän löneavdrag för
preliminär skatt till fullo verkställts.
Vid nedsättning av löneavdraget för
kvarstående skatt på grund av existensminimum
bär den lokala skattemyndigheten
därför taga hänsyn till
dels den skattskyldiges existensminimum
och dels den preliminära skatt
den skattskyldige har att erlägga. Då
särskilda skäl göra det påkallat, äger
den lokala skattemyndigheten dels
i erforderlig mån höja det belopp,
som enligt vad nyss sagts skall förbehållas
den skattskyldige, dels
ock förordna, att vid inkomstökning
utöver det förbehållna beloppet
löneavdrag må verkställas högst
med belopp motsvarande viss angiven
kvotdel av inkomstökningen.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse:
till 53 §.
Sker ändring i skattskyldigs civilstånd
under förra delen av inkomståret
eller ändras senast den t november
under inkomståret antalet barn
därigenom, att barn födes eller att
barn, för vilket skattskyldig vid beräkningen
av preliminärskatt erhållit
familjeavdrag, avlider, har lokal
skattemyndighet att utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning i nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.
Lokal skattemyndighet — — —
skatt uttages.
Den bevisning, som skattskyldig
måste prestera för att erhålla jämkning,
är olika i det fall, som avses
i 1 mom. under 2), och i de fall, som
omförmälas i samma mom. under
3). I det förstnämnda fallet behöver
vederbörande endast göra sannolikt,
att ifrågavarande förhållande kommer
att vara för handen; mera kan
han tydligen i detta fall icke heller
åstadkomma. I det sistnämnda fallet
har han däremot att styrka, att de
berörda omständigheterna verkligen
föreligga.
Vid beslut---den skattskyl
dige.
Föreslagen lydelse:
till 53 §.
Har skattskyldig, som skall erlägga
preliminär A-skalt, enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen
ändrat civilstånd under
förra delen av inkomståret, skall
lokal skattemyndighet utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning i nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.
Lokal skattemyndighet -—- — —
skatt uttages.
Den bevisning, som skattskyldig
måste prestera för att erhålla jämkning,
är olika i det fall, som avses
i 1 mom. under 3), och i de fall, som
omförmälas i samma mom. under
2) och i). I det förstnämnda fallet
behöver vederbörande endast göra
sannolikt, att ifrågavarande förhållande
kommer att vara för handen;
mera kan han tydligen i detta fall
icke heller åstadkomma. I övriga fall
har han däremot att styrka, att de
berörda omständigheterna verkligen
föreligga.
Vid beslut---den skattskyl
dige.
till 107 §.
Som exempel på förhållande, varöver
den skattskyldige icke skäligen
kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren
felaktigt uträknat den skattskyldiges
preliminära skatt eller att
skattskyldig, som påförts ränta å
kvarstående skatt i en kommun, i
annan kommun erlagt för hög preliminär
skatt. Vidare må nämnas det
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
17
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
fall, att den kvarstående skatten beror
på att beskattningsnämnd frångått
den skattskyldiges deklaration;
befrielse från räntebetalning md
dock i dylikt fall icke medgivas,
därest omständigheterna äro sådana
att den skaltskyldige bort förstå att
beskattning snämnderna skulle komma
att frångå deklarationen.
Centrala uppbördsnämnden äger
lämna anvisningar i frågor rörande
räntebefrielse.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att bestämmelserna
angående ränta icke skola äga tillämpning beträffande skatt enligt
1951 års taxering.
2. Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 47.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
2) Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 50 § samma lag.
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
50 §.
2 mom. För fysisk — -— —
kommunalt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den
skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett belopp av högst
2.000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del
utgöres av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
skall — därest särskilda omständigheter
icke till annat föranleda — anses
hava sådan nedsatt skatteförmåga
varom ovan förmäles.
Föreslagen lydelse:
50 §.
2 mom. För fysisk — ■—- —
kommunalt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava
varit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka
den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan
därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3.000 kronor.
Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet un
-
Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
19
Nuvarande lydelse:
> Föreslagen lydelse:
Vad härefter — — —
ningsbar inkomst.
derstigit vad han kan anses hava
behövt till underhåll för sig själv
och för make och o försörjda barn
(existensminimum) må den
skattskyldige jämväl, efter vederbö- rande beskattningsnämnds beprö- vande, erhålla avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga med belopp
som ovan sägs.
Skattskyldig, vars inkomst helt el- ler till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension eller av bidrag, som av- ses i lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, skall — därest
särskilda omständigheter icke till
annat föranleda — anses hava haft
sådan nedsatt skatteförmåga, varom
i andra stycket förmäles.
beskatt- Vad härefter —- — — beskatt-
ningsbar inkomst.
till 50 §.
Anvisningar
till 50 §.
t. Den skattskyldiges skatteför- måga bedömes med hänsyn, å ena
sidan, till hans inkomst och förmö- genhet samt, å andra sidan, till vad
han kan anses hava behövt till nö- digt underhåll för sig själv och för
make och oförsörjda barn (exi- stens mi ni m u m). Såvida icke
särskilda förhållanden till annat för- anleda, skall existensminimum be- dömas med hänsyn till förhållande- na under hela beskattningsåret.
Särskilda förhållanden varom nyss
sagts få anses föreligga t. ex. i det
fall att en skattskyldig under året
börjat i förvärvsarbete eller upphört
med sådant arbete, i följd varav in- komsten utslagen på hela året un- derstigit existensminimibeloppet; i
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
sådana fall bör existensminimum
bedömas med hänsyn till den tid inkomsten
åtnjutits.
Den myndighet Konungen därtill
förordnar fastställer normalbelopp
för existensminimum för olika delar
av riket, avsedda att tjäna till
ledning vid bestämmande av existensminimum
i det särskilda fallet.
Normalbeloppen för existensminimum
äro i första hand avsedda för
skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen
härflutit av förvärvskällan
tjänst.
Vid bestämning av avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
skall såsom inkomst av
tjänst upptagas den skattskyldiges
bruttointäkter — inklusive de biinkomster
den skattskyldige må hava
åtnjutit—-i förekommande fall minskade
med sådana nödiga utgifter för
inkomstens förvärvande, för vilka
den skattskyldige vid taxering äger
åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som
den skattskyldige erlagt för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i
samband med tjänst, eller avgifter,
som den skattskyldige i samband
med tjänsten erlagt för egen eller
efterlevandes pensionering annorledes
än genom försäkring, eller kostnader
för resor till och från arbetet.
Utgöres inkomsten av livränta, varom
i 32 § 2 mom. förmäles, skall
livräntan inräknas i inkomsten med
oreducerat belopp. Barnbidrag medräknas
icke i inkomsten.
Fråga om avdrag i andra fall för
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
får bedömas med särskilt
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
21
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
beaktande av att en riktig uppskattning
verkställes av inkomstförhållandena,
speciellt med hänsyn till
den omfattning, vari naturaförmåner
må hava åtnjutits, och dessa
förmåners värde.
Har den skattskyldige haft lägre
levnadskostnader än normalt skall
den skattskyldiges existensminimum
anses hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om
en ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller
andra eller om en skattskyldig åtnjutit
särskild förmån i form av billig
bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
I regel torde anledning överhuvud
icke föreligga att bevilja avdrag
för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
åt s. k. hemmasöner
eller hemmadöttrar. Icke heller må
avdrag medgivas, om den skattskyldige
ägt tillgångar; dock att härvid
bortses från sedvanliga husgeråd,
möbler och kläder, arbetsredskap,
mindre bostadsfastighet av enklaste
beskaffenhet osv. Å andra sidan må
existensminimum beräknas hava
överstigit normalbeloppet, om den
skattskyldige haft utgifter för underhåll
av make och barn, med vilka
han icke levt tillsammans under beskattningsåret.
Vidare kan anledning
finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre
än normalt. Existensminimum för
den skattskyldige må jämväl i annat
fall bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl därtill föranleda.
Har den skattskyldige under be
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
skattningsåret enligt beslut av den
lokala skattemyndigheten åtnjutit
befrielse från eller nedsättning av
den preliminära skatten på grund av
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
bör vid prövning av frågan
om avdrag vid taxeringen för
nedsatt skatteförmåga avvikelse icke
ske från det av förstnämnda myndighet
fastställda existensminimibeloppet,
såvida icke nya omständigheter
framkommit; såsom exempel
å dylika omständigheter må
nämnas att den skattskyldige äger
tillgångar, varom den lokala skattemyndigheten
saknat kännedom,
eller att den skattskyldiges ekonomiska
ställning påtagligt förbättrats
efter den lokala skattemyndighetens
beslut.
Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3.000
kronor, att den skattskyldige icke
påföres beskattningsbar inkomst.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
3.000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga skall anses
föreligga jämväl i det fall att den
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
23
Nuvarande lydelse:
Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50
§ omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad han
sålunda uppburit, dock högst 2.000
kronor. Om den skattskyldige mot
låg avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.
Om skattskyldig — — — nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen — — -—
därtill föranleda.
Föreslagen lydelse:
skattskyldige på grund av arbetsskygghet
eller missanpassning eller
eljest av psykiska skäl har svårt att
förvärva normal arbetsinkomst.
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50
§ omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad han
sålunda uppburit, dock högst 3.000
kronor. Om den skattskyldige mot
låg avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.
Om skattskyldig--—- ned
satt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen — — —
därtill föranleda.
3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension eller i 50 § omförmält
änke- eller änkling sbidrag,
böra erhålla avdrag enligt punkt 1,
må han icke erhålla avdrag enligt
punkt 2 annat än om han därigenom
skulle erhålla ett högre avdrag
än enligt punkt 1. I dylikt fall må
avdrag enligt sistnämnda punkt icke
ifrågakomma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
3) Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
9 §.
2 m o m. För skattskyldig — —
— statligt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av
andra närstående än barn, för vilka
den skattskyldige äger tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med statligt ortsavdrag, med
ytterligare ett belopp av högst 2.000
kronor. Vad härefter återstår avjämnas
nedåt till jämnt tiotal kronor
och utgör för skattskyldig, som
nu nämnts, beskattningsbar inkomst.
3 m o m. För ensamstående skattskyldig,
som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av
beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar
inkomst upptagas den
taxerade inkomsten minskad i förekommande
fall med statligt ortsav
-
Föreslagen lydelse:
9 §.
2 m o m. För skattskyldig--
— statligt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt
av anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas, förutom
med statligt ortsavdrag, med ytterligare
ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock högst 3.000
kronor.
Vad härefter återstår avjämnas
nedåt till jämnt tiotal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.
3 m o m. För ensamstående skattskyldig,
som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av
beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar
inkomst upptagas den
taxerade inkomsten minskad i förekommande
fall med statligt ortsav
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
25
Nuvarande lydelse:
drag och, i fall som i 2 mom. andra
stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds
beprövande med ytterligare
ett belopp av högst 2.000
kronor.
Föreslagen lydelse:
drag och, i fall som i 2 mom. andra
stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds
beprövande med ytterligare
ett efter omständigheterna avpassat
belopp, dock högst 3.000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
Till utskottet ha hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:495 av herrar Niklasson och Gustaf
Elof sson samt II: 629 av herrar Vigelsbo och Johnsson i Skoglösa, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 203
måtte beakta de synpunkter, som i motionerna anförts; samt
2) de likalydande motionerna I: 496 av herr Bergh samt II: 630 av herrar
Nilsson i Svalöv och Hansson i önnarp, vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 203 måtte beakta de synpunkter, som
i motionerna anförts.
Till behandling i samband med den förevarande propositionen har utskottet
jämväl upptagit följande vid riksdagens början väckta motioner, nämligen
a)
de likalydande motionerna I: 58 av herr Welitje m. fl. och II: 79 av
herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte dels låta företaga en utredning om
möjligheterna att på ett tidigare stadium tillhandahålla de skattskyldiga
debetsedeln å slutlig skatt, ävensom om lämpligaste sättet att bereda de
skattskyldiga möjligheter att kontrollera sin debetsedel, dels för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda»;
b) de likalydande motionerna I: 83 av herr Eskilsson och II: 84 av herr
Nilsson i Bästekille, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om skärpning av ansvarsbestämmelserna i uppbördsförordningen
den 31 december 1945»;
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
c) de likalydande motionerna 1:84 av herr Axel Andersson m. fl. och
II: 78 av herr Sjölin in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
kvarskatt skall fördelas på sex månader och inbetalas till statsverket under
uppbördsterminer i april och juni, samt att erforderliga ändringar av gällande
lagtext måtte utarbetas av vederbörande utskott; ävensom
d) motionen II: 280 av herr Nihlfors, vari yrkats, »att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl. Maj :t låter utarbeta enkla anvisningar
till ledning för kontroll av verkställda skattedebiteringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 58, I: 495, II: 78, II: 84, II: 280 och II: 630.
Propositionen.
Beträffande de olika i propositionen framlagda förslagen, såvitt de hänvisats
till bevillningsutskottet, inhämtas av statsrådsprotokollet i ärendet
bl. a. följande.
Ränta å kvarstående skatt in. m.
Med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnade 1949 års uppbördssakkunniga
ett första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1950:7). Betänkandet innehöll bl. a. förslag om uttagande
av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt.
Efter det frågan varit föremål för remissbehandling och fortsatt beredning
inom finansdepartementet beslöt Kungl. Maj :t på departementschefens
hemställan att avlåta proposition till 1950 års riksdag med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen (prop. nr 244). Förslaget innebar
bl. a. införande av bestämmelser om uttagande av särskild ränta i
vissa fall å kvarstående skatt ävensom utgivande av ränta å för mycket
erlagd preliminär skatt.
Propositionen blev icke i denna del bifallen av riksdagen. I skrivelse
den 20 maj 1950 (nr 270) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t, att Kungl.
Maj:t ville verkställa ytterligare utredning av frågan om ränta å kvarstående
skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.
Denna utredning har uppdragits åt uppbördssakkunniga, som med skrivelse
den 22 januari 1951 avlämnat en promemoria med förslag angående
särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär
skatt.
över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthåll ar ämbetet (med överlämnande
av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
27
bördsverken i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden,
länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs
läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skattemyndigheter
i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget om
ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt får utskottet
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Gällande bestämmelser, s. 30—31.
Tidigare förslag i ämnet, s. 31—39.
Uppbördssakkunnigas senare förslag, s. 39—59.
Departementschefen, s. 59—67.
Skattebefrielse vid inkomster understigande s. k. existensminimum.
Med skrivelse den 13 januari 1951 ha 1949 års uppbördssakkunniga
avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis,
från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.
Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av dels 50 § 2
mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag, dels
9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, dels 19 § lagen
om folkpensionering, dels ock 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom.
och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsförslag
har såsom Bihang A fogats till statsrådsprotokollet.
över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950
års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden
från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm),
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av
yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätningsmän
i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska
exekutionismännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riks
-
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige
samt Tjänstemännens centralorganisation.
Beträffande motiveringen för propositionsförslaget angående skattebefrielse,
helt eller delvis, i anledning av att inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum
hänvisas till statsrådsprotokollet i ärendet. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under nedan angivna rubriker å följande sidor i
propositionen, nämligen
Gällande bestämmelser m. m., s. 68—70.
Tidigare utredningar m. m., s. 70—74.
Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag, s.
74—100.
Särskilda frågor med avseende å taxering, s. 100—130.
Fråga om befrielse från utgivande av pensionsavgift i vissa fall, s.
130—134.
Nedsättning av eller befrielse från preliminär skatt vid existensminimum,
s. 134—144.
Kvarstående skatt, s. 144—147.
Införsel, s. 147—152.
Konkurrens vid löneavdrag mellan preliminär och kvarstående skatt, s.
152—153.
Ändringar i nppbördsförordningen i anslutning till omläggningen av det
kommunala ortsavdragssgstemet.
Genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen
har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts. De nya bestämmelserna
skola första gången tillämpas vid betalning av preliminär skatt
för år 1952.
Omläggningen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen. Förslag
till sådana ändringar hava av 1949 års uppbördssakkunniga framlagts
i en den 31 januari 1951 dagtecknad promemoria med därvid fogat
författningsförslag. Utöver de ändringar, som påkallas av det omlagda kommunala
ortsavdragssystemet, hava de sakkunniga föreslagit viss ändring
av gällande bestämmelser för jämkning av preliminär skatt. De föreslagna
ändringarna avse 4 § 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom.
samt anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen.
Över förslaget hava efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län
(med överlämnande av yttranden från lokala skattemyndigheter i respektive
län) ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges
kronokamrerare.
Vad angår motiveringen för i propositionen föreslagna ändringar i uppbördsförordningen
i anslutning till omläggningen av det kommunala orts
-
Bevillningsutskottets betänkande nr tf.
29
avdragssystemet får utskottet jämväl hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å
nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
Uppbördssakkunnigas förslag, s. 153—156.
Departementschefen, s. 157.
Motionerna.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:58 och 11:79 har anförts bl. a., att
debetsedeln å slutlig skatt borde komma de skattskyldiga till handa tidigare
än nu vore fallet. Vidare borde den utformas så, att den bleve lättare begriplig
för den stora allmänheten. I det förra avseendet ville motionärerna
ifrågasätta, om icke skattens uträknande borde ske redan på taxeringsstadiet.
Ett stadgande om att taxeringsnämndsordförandena skulle ombesörja
skatteuträknandet skulle givetvis innebära en ganska betydande ökning
av deras arbetsbörda. Enligt motionärernas mening vore emellertid
fördelarna av ett sådant system så stora, att en ändring i denna riktning
borde övervägas. En icke obetydlig fördel — sett ur de skattskyldigas synpunkt
— vore att taxeringsnämnderna därigenom finge en bättre föreställning
om verkningarna av de skönsmässiga och andra höjningar av
taxeringarna som de företoge. En ändring sådan som den ifrågasatta torde
dock icke böra genomföras utan att densamma under viss tid blivit prövad
t. ex. i Stockholms stad. Till sin natur vore debetsedeln å slutlig skatt att
jämställa med en räkning eller nota från statsverket till den skattskyldige.
En räkning eller en nota innehölle regelmässigt sådana uppgifter att mottagaren
kunde kontrollera de olika delsummorna. Man borde kunna uppställa
det kravet, att debetsedelns delsummor på samma sätt skulle vara
tillgängliga för den skattskyldige och på samma sätt kunna kontrolleras.
Delta vore emellertid icke fallet. Ville den skattskyldige kontrollera sin
debetsedel, nödgades han i allmänhet anlita särskild expertis. Ett icke obetydligt
antal skattskyldiga funne vid sin kontroll anledning att avgiva besvär
under åberopande av att debiteringen vore felaktig. Enbart i Stockholms
stad förekomme flera tusen sådana fall varje år. Givetvis vore förhållandet
detsamma i ett stort antal andra fall som vederbörande skattskyldig
icke hade vetskap om. Enligt motionärernas mening vore detta
mycket otillfredsställande. För att varje skattskyldig skulle sättas i tillfälle
att själv kontrollera sin debetsedel borde denna åtföljas av en beskrivning
över hur delsummorna beräknats. En utredning om lämpligaste sättet härför
borde anförtros åt 1949 års uppbördssakkunniga.
I de likalydande motionerna 1:83 och II:84 har erinrats om bestämmelserna
i 99 och 100 §§ uppbördsförordningen. Enligt dessa stad
-
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
ganden straffades med dagsböter dels den som lämnat oriktig uppgift till
arbetsgivare om förhållande, som hade betydelse för verkställandet av löneavdrag,
under sådana omständigheter att det kunde antagas ha skett i syfte
att åstadkomma att löneavdrag icke verkställdes eller skedde med för lågt
belopp, dels arbetsgivare som antingen av tredska underlåtit verkställa vederbörligt
löneavdrag eller uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp.
Arbetsgivare vore därtilL enligt 95 § jämte arbetstagaren ansvarig för skatt,
vilken arbetsgivaren utan skälig anledning underlåtit att avdraga å lönen.
Ansvarigheten kunde dock endast göras gällande om arbetstagaren efter
anmaning underläte erlägga ifrågavarande skatt. Enligt 103 § ägde länsstyrelsen,
om skattskyldig underläte att avlämna preliminär deklaration
eller fullständiga sådan deklaration, förelägga den försumlige vite. Däremot
inträdde icke någon påföljd i händelse av underlåtenhet att erlägga
den påförda skatten. Dessa ansvarsbestämmelser vore av betydligt lindrigare
art än vad som stadgades i skattestrafflagen för falskdeklaration och
likartade brott, där straffminimum utgjorde böter, vilka utmättes i proportion
till det belopp som falskdeklaranten undandragit staten, och straffmaximum
straffarbete i högst två år. Orsaken därtill torde till viss del vad
gällde ansvarsbestämmelserna för försumliga arbetsgivare bero på det motstånd
bestämmelserna mött i remissbehandlingen. Det påtalades därvid
bl. a., att arbetsgivarna genom den nya uppbördsförordningen bleve ålagda
arbetsbördor, vilka till sin natur vore av det slag, att de skulle åvila de
statliga och kommunala myndigheterna. Det vore därför obilligt om denna
grupp medborgare dessutom tvingades utföra detta arbete under straffansvar.
Den kvarstående skatten utgjorde enligt 1948 års taxering 753
miljoner kronor och enligt 1949 års taxering 600 miljoner kronor. Av dessa
belopp restfördes icke mindre än 100 miljoner kronor respektive 90 miljoner
kronor. Den låga inflytelseprocenten torde kunna tillskrivas flera
samverkande orsaker, bl. a. att i åtskilliga fall arbetsgivare underlåtit att i
behörig ordning verkställa löneavdrag eller försummat inbetala innehållet
belopp. Det vore tänkbart att dylika försummelser i viss utsträckning kunde
förklaras av vetskapen om att den därmed förknippade straffpåföljden i
allmänhet vore så ringa. En skärpning av ansvarsbestämmelserna för dessa
förseelser skulle enligt motionärernas mening leda till ett förbättrat uppbördsresultat.
En ändring i sådan riktning, vilken för det allmänna rättsmedvetandet
knappast torde komma att framstå såsom oskäligt sträng,
skulle även medföra en bättre överensstämmelse mellan skattestrafflagens
bestämmelser för falskdeklaration och uppbördsförordningens ansvarsbestämmelser.
Såsom motivering för det i de likalydande motionerna 1:84 och
II: 78 framställda yrkandet har framhållits, att den slutliga skatten hittills
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
31
visat påfallande stora avvikelser från den preliminära skatten. Källskatten
hade blivit för liten, och kvarskatt hade uppkommit. Många gånger hade debiterad
kvarskatt ej erlagts utan förvandlats till restskatt. Olika meningar
om orsaken till den relativt stora kvarskatten hade gjort sig gällande. Att en
av orsakerna hade varit olämpligt konstruerade skattetabeller vore alla initierade
ense om. Förra årets riksdag hade också beslutat, att skattetabellerna
skulle omkonstrueras »i syfte att ernå närmare överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt». Att ändå en ganska betydande kvarskatt alltjämt
komme att förefinnas torde vara ganska säkert. Det syntes därför finnas
anledning att vidtaga åtgärder för underlättande av kvarskattens inbetalning.
Enligt gällande lag skulle kvarskatten betalas på fyra månader och inlevereras
till statsverket under två uppbördsterminer, 6—13 mars resp. 6—13 maj.
Riksdagen hade på Kungl. Maj :ts förslag beslutat förlänga betalningstiden
till åtta månader för de båda första källskatteåren med de två uppbördsterminerna
förlagda till maj och september. Vid föregående års höstriksdag
meddelade emellertid finansministern, att något förslag i den riktningen
ej komme att framläggas, trots att han vid höstriksdagens början
sagt sig ämna överväga saken. Finansministerns motivering för detta
avböjande hade framför allt varit, att kvarskatten behövde uppbäras under
löpande budgetår. En enkel fråga ställdes då till finansministern om han
icke kunde tänka sig en inbetalningstid på sex månader. Ett dylikt förfaringssätt
med uppbördsterminer under april och juni, förslagsvis 6—13
april och 20—28 juni, skulle faktiskt uppfylla alla de villkor, som enligt
finansministerns mening vore väsentliga. Finansministern hade medgivit,
att detta verkligen vore ett uppslag, som kunde övervägas.
Sveriges kronokamrerare hade genom sin förening i höstas föreslagit att
anstånd med erläggande av kvarskatt under 1951 skulle medgivas. Den
stora allmänheten hade också på olika sätt givit uttryck åt den meningen,
att kvarskatteinbetalning på fyra månader vore mycket oläglig. Restskatten
efter kvarskatteinbetalningarna för källskatteåret 1947 hade varit 11,5
procent av kvarskatten och för 1948 12,8 procent. Riksräkenskapsverket
räknade med att efter kvarskatteuppbörden i år, gällande källskatteåret
1949, komme att uppstå en restskatt av ej mindre än 15 procent av kvarskatten,
d. v. s. över 100 miljoner kronor. I Stockholm hade under tiden 1
december 1950—15 januari 1951 inkommit 1 334 ansökningar om kvarskatteanstånd.
Under samma tid hade året förut endast 339 sådana ansökningar
inkommit. Mot en uppbördstermins förläggning till slutet av juni
hade anförts, att det skulle medföra att hela sexmånaderstiden ej skulle
kunna användas för fördelning av kvarskatten. Beträffande veckoavlönade
vore detta naturligtvis riktigt, men beträffande månadsavlönade torde invändningen
sakna betydelse. För de veckoavlönade skulle för övrigt endast
en vecka behöva bli outnyttjad, innebärande att fördelningen kunde göras
på 13 veckor för första uppbörden, och på 12 veckor för andra uppbörden.
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Detta betydde, att om skatten vore lika stor på båda terminerna, bleve avdraget
per vecka för andra terminen 8 procent större än för den första terminen.
Skulle däremot betalningen ske på fyra månader med fördelning
på 8 veckor per termin i stället för 13 veckor, bleve ökningen över 60
procent.
Till stöd för det i motionen 11:280 framförda yrkandet har anförts
bl. a. följande. När debetsedeln å slutlig skatt komme, ville skattebetalarna
naturligt nog gärna kontrollera, om uträkningen vore riktig. Dessa debetsedlat
upptoge emellertid inga anvisningar, som kunde vara till ledning för
de skattskyldiga, men däremot hänvisade debetsedeln till den lokala skattemyndigheten.
Följden hade blivit att denna myndighet anstormades av förfrågningar.
Det förelåge uppenbarligen ett behov av klara men ej alltför
omfattande anvisningar till vägledning vid kontroll av skatternas uträkning.
Här behövde endast pekas på hur tidningarna vid tiden för slutskattesedlarnas
utsändande lämnade stort utrymme åt detta problem. Skattebetalarnas
förening utgåve varje år en särskild broschyr för ändamålet. Det
borde emellertid ligga i statens intresse att se till att de medborgare, som
vore skattebetalare, också finge reda på hur skattebeloppen uträknats. I ett
svar på en vid höstriksdagen år 1949 ställd fråga hade finansministern meddelat
bl. a., att 1944 års uppbördsberedning övervägt, om det vore möjligt
att på debetsedlarna å slutlig skatt trycka sådana anvisningar, att skattskyldiga
själva kunde kontrollera riktigheten av de verkställda debiteringarna.
Detta hade befunnits praktiskt ogenomförbart. Inom finansdepartementet
hade man sedermera övervägt att vid dessa skattsedlar foga
en liten tryckt broschyr men avstått att vidtaga några åtgärder i åsyftad
riktning. Finansministern förklarade i detta sammanhang, att han ansåge,
att tanken att de skattskyldiga borde beredas ökade möjligheter att själva
kontrollera skatten vore riktig, förutsatt att detta kunde ske utan att anvisningarna
bleve alltför vidlyftiga.
I de likalydande motionerna 1:495 och II: 629 har anförts bl. a.
att, eftersom de av den centrala uppbördsnämnden fastställda beloppen för
existensminimum skulle vara normerande också vid taxeringen, de i realiteten
komme att göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga.
Av denna anledning komme fastställandet av normalbeloppen för
existensminimum materiellt sett att innebära en akt av skattelagstiftning.
Motionärerna ifrågasatte därför i likhet med riksräkenskapsverket, om
Kungl Maj:t och riksdagen borde avhända sig en befogenhet av denna art.
Givetvis kunde ett fastställande av normalbeloppen i administrativ ordning
vara motiverat med hänsyn till att normalbeloppen utan onödig omgång
borde anpassas efter förändringar i levnadskostnaderna. I så fall syntes det
motionärerna emellertid starkt kunna ifrågasättas, om uppgiften borde
Bevillningsutskottets betänkande nr tf.
33
handhavas av centrala uppbördsnämndcn. Nämndens verksamhet berörde
uteslutande tillämpningen av uppbördsförordningen medan beslut angående
normalbeloppen för existensminimum berörde skattelagarnas materiella bestämmelser.
Enligt motionärernas mening borde befogenheten att fastställa
normalbeloppen, såvida Kungl. Maj :t och riksdagen ville avhända sig densamma,
tilldelas den blivande riksskattenämnden. Denna nämnd komme
att få till uppgift att meddela anvisningar vid taxering och således även
beträffande tillämpningen av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt. Riksskattenämnden borde
således vida bättre än centrala uppbördsnämnden vara lämpad att fastställa
normalbelopp för existensminimum. I fråga om fastställandet av
existensminimum i de enskilda fallen hade uppbördssakkunniga anfört att
extra avdrag icke borde medges, där den skattskyldige ägde förmögenhet.
Departementschefen instämde med de sakkunniga däri, att man vid fastställande
av existensminimum borde bortse från smärre tillgångar, där det
måste anses obilligt, att den skattskyldige skulle avyttra desamma för att
gälda skatteskulder. Även med hänsyn till sistnämnda reservation tedde
sig dock de förordade riktlinjerna otillfredsställande. Det kunde säkerligen
i många fall komma att förhålla sig så, att en person med inkomst under
existensminimum hade en förmögenhet, som måste anses större än de
»smärre tillgångar» departementschefen talade om men som dock vore så
pass liten, att det skulle vara obilligt, att den toges i anspråk för att gälda
skatteskulder. Ett sådant förfaringssätt skulle ju i verkligheten iunebära
en extra förmögenhetsbeskattning med synnerligen ogynnsamma verkningar.
Dels skulle viljan att spara komma att undergrävas, och dels skulle
en näringsidkare kunna komma att berövas produktionsmedel, som vore
nödvändiga för hans rörelse och därmed för hans eller hans familjs försörjning.
Åtskilliga mindre jordbrukare och hantverkare t. ex. skulle kunna
försättas i ett svårt läge, om fastställandet av existensminimum skulle ske i
enlighet med de riktlinjer, som förordats av de uppbördssakkunniga och
departementschefen. Enligt dessa riktlinjer skulle huvudsakligen sådana
skattskyldiga med inkomst av tjänst medges rätt till extra avdrag för
existensminimum. Enligt motionärernas mening torde det vara nödvändigt
att denna rätt tillerkändes även skattskyldiga med inkomst under existensminimum
men med förmögenhet av mindre storleksordning.
Enligt departementschefens uttalande i propositionen borde särskild
restriktivitet iakttagas vid fastställandet av existensminimum, om den skattskyldige
haft särskilt låga levnadskostnader. I regel borde fördenskull enligt
departementschefens mening avdrag icke beviljas för s. k. hemmasöner
och hemmadöttrar såväl i stad som på land. Härtill torde anmärkas alt om
sådana skattskyldiga haft låga levnadskostnader, så torde detta i regel bero
därpå, att de åtnjutit fri bostad och kost hos föräldrarna. Om dessa senare
hade låga inkomster eller ringa förmögenhet, så komme vägran att fast
-
,‘f. Ili han g till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr tf.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr il.
ställa existensminimum för deras söner eller döttrar att innebära en belastning
på föräldrarnas ekonomi. Fastställandet av existensminimum i
sådana fall borde fördenskull enligt motionärernas mening ske efter mindre
restriktiva grunder än dem, som förordats av departementschefen. Hänsyn
borde tagas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
I de likalydande motionerna I: 496 och II: 630 har framhållits,
att det framginge av de undersökningar 1949 års uppbördssakkunniga verkställt
att den största delen av beloppet av kvarstående skatt hänförde sig
till sådana skattskyldiga som hade att erlägga preliminär B-skatt. Till ifrågavarande
kategori hörde främst jordbrukare och rörelseidkare. De saknade
i allmänhet möjlighet att ens under inkomståret med någon högre
grad av säkerhet beräkna sina inkomster under året. En förutsättning för
att man skulle kunna belasta ifrågavarande skattskyldiga med ränta å
kvarstående skatt vore uppenbarligen att de efter inkomstårets slut hade
möjlighet att göra ytterligare inbetalning av den preliminära skatten. Detta
hade också tillgodosetts genom propositionens förslag. En ytterligare förutsättning
vore emellertid att de skattskyldiga kunde skaffa sig vetskap
om det ungefärliga beloppet av den skatt de ytterligare hade att gälda. Vissa
anordningar i sådant syfte hade varit föremål för övervägande inom uppbördssakkunniga.
Även vid remissbehandlingen hade särskilda förslag
framlagts. Motionärerna ville förorda att de sålunda framkomna förslagen
bleve föremål för ytterligare överväganden av riksdagen. Därest icke
något av dessa förslag av riksdagen ansåges lämpligt att genomföra, förordade
motionärerna ett system av följande utseende. Den preliminära Bskattesedeln,
som innehölle sex inbetalningstalonger, försåges med en
sjunde talong, avsedd att användas vid inbetalning av skatt efter den sista
ordinarie uppbördsterminens utgång. Vid sidan av denna talong angåves de
taxerade inkomster, å vilka den preliminära B-skatten uträknats. Därintill
infördes viss text, vilket utmynnade i en uppmaning till den skattskyldige
att på härför avsedd plats ifylla beloppen av de taxerade inkomster, som
hans för inkomståret avgivna självdeklaration slutade med. I den mån
dessa senare belopp — mer eller mindre avsevärt — överstege de belopp,
efter vilka den skattskyldiges preliminära B-skatt beräknats, hade den skattskyldige
alltså att räkna med att han komme att påföras kvarstående skatt.
Det låge då i hans eget intresse att söka göra sig underkunnig om den kvarstående
skattens storlek. För att underlätta detta kunde man å debetsedel
lämna uppgift om den ungefärliga marginalskatteprocenten vid olika inkomstlägen.
Ansåge sig den skattskyldige dock icke kunna göra erforderliga
beräkningar, finge han vända sig till den lokala skattemyndigheten.
Förfrågningarna hos denna skulle med ett sådant system uppenbarligen
icke bli så många som med den ordning uppbördssakkunniga liksom departementschefen
ifrågasatt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
35
I propositionen föresloges vidare att det extra avdraget för väsentligt
nedsatt skatteförmåga skulle erhålla ett vidgat tillämpningsområde samt
att maximigränsen härför skulle höjas. Därmed avsåges att få en ersättning
för de nuvarande bestämmelserna i uppbördsförordningen om s. k. existensminimum.
Det vore enligt motionärernas mening obestridligt att den nu
föreslagna ordningen innebure en väsentlig förbättring i förhållande till vad
nu gällde. Resultatet bleve emellertid i hög grad beroende på hur bestämmelserna
i praktiken komme att tillämpas. Det syntes motionärerna som
om den föreslagna utvidgningen av området för de extra avdragen, med hänsyn
till syftet därmed, innebure ett avsteg från principen om likformighet
och rättvisa i beskattningen. Man kunde icke göra gällande att existensminimum
uppginge till olika belopp för olika skattskyldiga inom en och
samma ort. I och för sig borde skatt icke uttagas å belopp som understege
existensminimum. Sådan inkomst saknade helt skattekraft, oavsett om den
utgjorde den skattskyldiges enda inkomst eller om han hade inkomst därutöver.
Ett riktigt bestämmande av en skattskyldigs skatteförmåga krävde
därför att ortsavdraget fastställdes till samma belopp som existensminimum
eller med andra ord att för alla skattskyldiga med lika familjeförhållanden
medgåves ett lika högt skattefritt avdrag. I den mån det extra avdraget tillerkändes
skattskyldiga huvudsakligen av den anledningen att inkomsten
icke överstege ett till högre belopp än ortsavdraget fastställt s. k. existensminimum,
åstadkommes en extra degressivitet. Departementschefen hade
berört detta genom att tala om den »skattetröskel», som skulle uppkomma
vid inkomster något över existensminimigränsen. Detta problem avsåge
närmast skattskyldig som befunne sig vid gränsen för existensminimum
och därefter ökade sin inkomst. Förhållandet vore emellertid i princip detsamma,
om man jämförde en skattskyldig som befunne sig vid nyssnämnda
gräns med en annan skattskyldig som över huvud taget befunne sig ovan
denna gräns. Det torde icke kunna bestridas att den senare påföres högre
skatt än som vore förenligt med en proportionell beskattning. Ungefär liknande
vore problemet om man jämförde två skattskyldiga med inkomster
vid eller under existensminimigränsen, av vilka den ena hade en icke alltför
betydande förmögenhet. Det vore icke oberättigat att i detta fall tala
om en extra förmögenhetsbeskattning.
Motionärerna konstaterade med tillfredsställelse departementschefens
uttalande att rätten till extra avdrag utöver ortsavdraget icke borde konstitueras
enbart av själva inkomstlaget. Enligt motionärernas mening stode
emellertid detta uttalande icke i god överensstämmelse med den föreslagna
lagtexten, där det bl. a. talades om nedsatt arbetsförmåga och långvarig
oförvållad arbetslöshet. I dessa fall komme ju den nedsatta skatteförmågan
direkt till uttryck i en minskad inkomst, vilket i och för sig ledde till minskad
skatt. Motionärerna kunde icke finna att skatteförmågan i sådana fall
vore lägre än för varje annan skattskyldig med motsvarande inkomst. De
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
två nämnda grunderna för medgivande av extra avdrag stode också i motsats
till det tredje angivna villkoret, nämligen stor försörjningsbörda. En
sådan ledde uppenbarligen till utgifter utöver de normala och motiverade
otvivelaktigt extra avdrag. Vid föregående års riksdag fastställdes nya kommunala
ortsavdrag. Anledningen till att de kommunala ortsavdragen icke
fastställdes till samma belopp som i fråga om statsbeskattningen hade varit
att kommunernas skatteunderlag på vissa håll vore så känsliga att en ytterligare
höjning av avdragen skulle ha medfört ett alltför stort skatteunderlagsbortfall
med åtföljande skatteövervältring på jordbrukare och andra
fastighetsägare. Någon undersökning om hur höjningen av det extra avdraget
och den samtidiga utvidgningen av avdragets tillämpningsområde
skulle verka i detta avseende hade icke gjorts. Man kunde befara att vissa
kommuner skulle få vidkännas en betydande skatteunderlagsminskning. De
gjorda invändningarna syntes motionärerna motivera en relativt restriktiv
tillämpning av de möjligheter till skattenedsättning som de nu föreslagna
bestämmelserna innehölle. Ett uttalande från riksdagens sida av sådan innebörd
torde också kunna medverka till en någorlunda enhetlig praxis vid
bestämmelsernas tillämpande.
Utskottets yttrande.
Huvudpunkterna i den föreliggande propositionen, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, avse dels den redan vid 1950 års riksdag
diskuterade frågan om uttagande under vissa förutsättningar av ränta å
kvarstående skatt, in. m. dels ock förslag till lösning av frågan hur vid s. k.
existensminimum överensstämmelse skall kunna vinnas mellan de regler
som tillämpas i fråga om källskatten och vid taxering. Propositionen innehåller
därjämte förslag till vissa ändringar i uppbördsförordningen, huvudsakligen
påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.
I propositionen nr 244 till föregående års riksdag föreslogs att ränta skulle
av skattskyldig erläggas med 6 procent å kvarstående skatt, som utgjorde
minst en femtedel av den slutliga skatten; ränta skulle dock utgå endast i
den mån den kvarstående skatten överstege 300 kronor. Under motsvarande
förutsättningar skulle ränta gottgöras skattskyldig med 2 procent å för
mycket erlagd preliminär skatt.
Propositionen blev visserligen icke i denna del bifallen av riksdagen. Anledningen
härtill var emellertid icke att söka i något avståndstagande från
riksdagens sida till uttagande av kvarskatteränta i och för sig. Tvärtom förklarade
riksdagen sig icke finna anledning till erinran mot förslaget att
den, som med eller utan avsikt utnyttjade en skattekredit genom att erlägga
för låg preliminär skatt, skulle erlägga ränta å den kvarstående
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
37
skatten och att i konsekvens härmed den, som medgåve det allmänna en
skattekredit genom att erlägga för hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta
å den för mycket erlagda skatten. Däremot syntes icke utformningen av de
föreslagna räntebestämmelserna tillfredsställande, varför ytterligare utredning
av frågan ansågs påkallad.
Förslaget i den nu föreliggande propositionen bygger i stort sett på det
tidigare förslaget. De viktigaste ändringarna äro, att den tidigare räntegränsen
om 300 kronor föreslagits höjd till 1 000 kronor och att villkoret
om att den kvarstående skatten resp. den för mycket erlagda preliminära
skatten skulle överstiga den slutliga skatten med minst en femtedel borttagits,
där den kvarstående skatten resp. den för mycket erlagda preliminära
skatten överstiger 10 000 kronor. I sistnämnda fall skall enligt propositionen
ränta städse utgå. Kvarskatteräntan har bibehållits vid 6 procent,
medan räntan å den för mycket erlagda preliminära skatten föreslagits
höjd till 3 procent.
I likhet med 1950 års bevillningsutskott finner utskottet icke anledning
till erinran mot förslaget att söka åstadkomma en förbättrad källskatteuppbörd
genom att införa bestämmelser om ränta å kvarstående skatt. Att ersätta
dessa bestämmelser med ett system med tilläggsdebitering och särskild
uppbörd av preliminär skatt i enlighet med Industriförbundets förslag,
synes enligt utskottets mening icke böra komma i fråga. Höjningen av
maximigränsen till 1 000 kronor synes väl motiverad. Detsamma gäller förslaget
om en ovillkorlig räntepåföring, när den kvarstående skatten, respektive
den överskjutande preliminära skatten överstiger 10 000 kronor.
I propositionen nr 244/1950 uttalade departementschefen, att det vore nödvändigt,
att relativt enkla skatteberäkningstabeller upprättades till ledning
för de skattskyldiga vid beräkningen av den skatt, som skulle utgå på
grundval av den i självdeklarationen upptagna inkomsten. I förevarande
proposition nr 203 framhåller departementschefen, att frågan om utsändande
till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller komme i
ett annat läge vid den i propositionen förordade begränsningen av ränteplikten.
Med eu absolut gräns för räntepåföring om 1 000 kronor vore det
knappast erforderligt att enbart med hänsyn till kvarskatteräntan utsända
tabeller till alla skattskyldiga. Departementschefen berör samtidigt frågan
om utarbetande av särskilda skattetabeller för kontroll av debiteringen av
slutlig skatt och uttalar, att om dylika tabeller skulle utfärdas, dessa givetvis
också skulle få användning då den skattskyldige ville bedöma, om kvarskatteränta
kunde komma att påföras honom.
I de likalydandc motionerna 1:58 och 11:79 har upptagits hl. a. frågan om
utarbetande av tabeller eller anvisningar åt de skattskyldiga för möjliggörande
av kontroll av skattedebiteringen. Samma fråga har väckts i motionen
11:280.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att behovet av sär
-
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
skilda skatteberäkningstabeller för alla skattskyldiga med den utformning
ränteförslaget erhållit i propositionen väsentligt minskat i styrka, såvitt
gäller önskemålet att kunna beräkna storleken av den preliminära skatt,
som skall behöva erläggas för att undvika kvarskatteränta. Kvar står dock
önskvärdheten av att alla skattskyldiga böra beredas tillfälle kontrollera
att dem påförda skatter äro riktigt uträknade. Utskottet instämmer på
denna punkt med uttalandena i nyssnämnda motioner om behovet av tabeller
eller anvisningar till hjälp åt de skattskyldiga. Utskottet har dock
samtidigt klart för sig, att det med nuvarande bestämmelser för skatteberäkningen
kan visa sig förenat med svårigheter att på detta område åstadkomma
kortfattade och på samma gång för de skattskyldiga lättfattliga
hjälpmedel vid skattekontrollen. Enligt vad utskottet erfarit är emellertid
frågan om utarbetande av dylika tabeller eller anvisningar till ledning för
de skattskyldiga vid kontroll av skattedebiteringen föremål för fortsatt
övervägande inom finansdepartementet. Anledning synes därför icke föreligga
för riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Maj:t i frågan.
Motionerna 1:58 och 11:79, i vad avser denna fråga, ävensom motionen
11:280 avstyrkas sålunda av utskottet.
I de likalydande motionerna 1:496 och 11:630 har — i vad avser de särskilda
åtgärder, som böra vidtagas för att underlätta för de skattskyldiga
att beräkna det ungefärliga beloppet av den preliminära skatt som ytterligare
bör inbetalas för att undvika kvarskatteränta — bl. a. rekommenderats,
att debetsedlarna, avseende preliminär B-skatt, skulle för inbetalning
av ytterligare skatt förses med en sjunde skatteanvisning uiöver de
sex, varmed preliminärskattedebetsedlarna för närvarande äro försedda.
Vidare skulle skatteberäkningen kunna underlättas genom vissa upplysningar
å debetsedeln om den inkomst, efter vilken B-skatten beräknats,
och om marginalskattens storlek i olika inkomstlägen m. m.
Enligt vad utskottet erfarit ha uppbördssakkunniga för avsikt att i sitt
blivande betänkande återkomma med det förslag om att förse debetsedlarna
å preliminär skatt med ökat antal skatteanvisningar, som de sakkunniga
väckt redan i sitt föregående år avgivna första betänkande. Förslaget synes
utskottet ändamålsenligt. Härigenom underlättas arbetet för de skattskyldiga
att inbetala ytterligare skatt. Även enligt nu gällande regler lämnas
å debetsedlarna å preliminär B-skatt uppgift om den taxerade och beskattningsbara
inkomst, enligt vilken skatten beräknats, varför detta önskemål
redan är tillgodosett. Förslaget om att olika procenttal för marginalskatten
skulle angivas å debetsedlarna synes ha nära samband med den nyss diskuterade
frågan om utgivande av tabeller eller anvisningar till ledning för de
skattskyldiga vid skatteberäkningen. Med det anförda synas motionerna i
angiven del besvarade.
Vid ränteberäkningen skall enligt propositionen endast få beaktas skattebelopp,
som inbetalts senast den 15 april året efter inkomståret. Samma
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
39
lidpunkt fanns angiven i propositionen nr 244/1950 och motiverades då
med att beloppet av preliminär skatt skulle vara infört i debiteringslängderna
före den 30 juni. Inom utskottet har framhållits, att åtskilliga större rörelseidkare
pläga åtnjuta anstånd med avgivande av självdeklaration till sådan
tid, att beräkning med ledning av självdeklarationen av den preliminära
skatt, som ytterligare skulle behöva erläggas för att undvika kvarskatteränta,
icke medhinnes till den 15 april. Yrkande har därför framställts om
framflyttning av den tidpunkt, då ytterligare preliminär skatt senast skall
ha inbetalts. Med hänsyn till den begränsning av antalet räntefall, som
måste uppkomma genom det nu framlagda förslaget jämfört med föregående
års proposition, synas ökade möjligheter ha öppnats för länsstyrelserna
(i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) att
medhinna arbetet med att införa skattebeloppen i debiteringslängderna,
även om inbetalningstiden utsträckes något. Utskottet får därför föreslå,
att tiden för inbetalning av ytterligare preliminär skatt utsträckes till och
med den 30 april året efter inkomståret. I författningstexten torde böra införas
uttrycklig föreskrift angående den tid, inom vilken preliminär skatt
sålunda skall vara inbetald för att vinna beaktande i räntehänseende.
Beträffande storleken av räntan å kvarstående skatt har utskottet funnit
sig böra föreslå en sänkning av den i propositionen föreslagna räntesatsen
om 6 procent till 5 procent. Utskottet utgår därvid ifrån att denna kvarskatteränta
skall vara tillräcklig för att uppnå det därmed avsedda syftet.
Skulle detta emellertid efter något eller några år visa sig icke vara fallet,
förutsätter utskottet att frågan på nytt tages upp till prövning.
Emot den föreslagna procentsatsen om 3 procent å för mycket erlagd
preliminär skatt har erinran icke framställts. Förslaget i denna del tillstyrkes.
Vad i övrigt i propositionen föreslagits om ränta å kvarstående skatt
och å för mycket erlagd preliminär skatt samt angående de frågor, som
därmed äga samband, föranleder icke erinran från utskottets sida. I likhet
med departementschefen finner utskottet bestämmelserna böra tillämpas
redan vid 1952 års taxering.
Det i propositionen framlagda förslaget om skattebefrielse vid existensminimum
innebär ett fullföljande av den linje, som chefen för finansdepartementet
angav i propositionen nr 241 till 1950 års riksdag angående ändringar
i det kommunala ortsavdragssystemet. Förslaget innebär i korthet,
att vid taxering extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga — som
för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom och andra liknande situationer — skall kunna medgivas
även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig
omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande skatt, under
-
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
stiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget föreslås höjd
från 2 000 kronor till 3 000 kronor. För att icke olika regler skola tillämpas
i skilda landsdelar, föreslås att normalbelopp för existensminimum jämte
anvisningar för tillämpningen skola fastställas av centrala uppbördsnämnden
centralt för hela riket. Med ledning av dessa normalbelopp ha sedan
taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existensminimum.
Det är dock avsett, att normalbeloppen icke skola få överskridas
annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda. De regler, som sålunda
skola gälla vid taxering, äro avsedda att också tillämpas av de lokala
skattemyndigheterna, då dessa ha att pröva frågan om befrielse från eller
nedsättning av källskatteavdrag. I samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna
böra de lokala skattemyndigheterna vara bundna av de av den
centrala uppbördsnämnden fastställda existensminimibeloppen.
I betänkande nr 57 till föregående års riksdag i anledning av ovannämnda
proposition nr 241 underströk 1950 års bevillningsutskott starkt behovet av
en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område och uttalade
tillika, att de nuvarande förhållandena enligt utskottets mening icke kunde
tillåtas fortbestå. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förslag till frågans
lösning nu framlagts. Utskottet delar den av departementschefen gentemot
en del remissinstanser uttalade meningen, att ärendet icke bör uppskjutas
ytterligare. Olägenheterna med det rådande systemet böra undanröjas
så snart sig göra låter.
I likhet med departementschefen finner utskottet, att någon höjning av
ortsavdragen icke kan ifrågakomma. Detta är icke heller påkallat, eftersom
en acceptabel lösning av förevarande problem synes möjlig genom den utformning,
som reglerna om extra avdrag vid taxering och om befrielse från
eller nedsättning av löneavdrag för skatt erhållit i propositionen. Ett villkor
för ett godtagande av förslaget är dock, att den individuella prövning av
ärendena och den restriktiva tillämpning av bestämmelserna — såväl av de
lokala skattemyndigheterna som av taxeringsnämnderna — som i propositionen
förutsättes skola ske, också kommer till stånd. En schematisk tilliämpning
av bestämmelserna i en kommun skulle kunna medföra en nedgång
av det kommunala skatteunderlaget av sådan storleksordning, att
budgetläget bleve allvarligt försämrat.
Det ligger vikt uppå, att länsstyrelserna och taxeringsintendenterna ha
sin uppmärksamhet riktad på hur bestämmelserna i praktiken bil tillämpade.
I motionerna 1:496 och 11:630 har framhållits angelägenheten av att de
möjligheter till skattenedsättning, som öppnas genom de föreslagna bestämmelserna,
erhålla en relativt restriktiv tillämpning. Detta överensstämmer
helt med nyss anförda synpunkter i frågan. Syftet med motionerna torde
fördenskull få anses tillgodosett.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
41
Utskottet biträder förslaget om att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
icke skall kunna medgivas allenast av den anledningen, att den skattskyldiges
inkomst under beskattningsåret understigit existensminimum, utan att därutöver
skall kunna visas att den nedsatta skatteförmågan är föi orsakad
av nedsatt arbetsförmåga o. s. v. Därvid synes anledning finnas att understryka
att nedsatt arbetsförmåga lika väl kan vara föranledd av psykiska
defekter hos den skattskyldige som av fysiska.
Uppbördssakkunnigas förslag innebar att man genom att strikt tillämpa
de skattemässiga avdragsreglerna även vid källskatten skulle kunna så
myckel som möjligt undvika uppkomsten av kvarstående skatt. Piopositionen
innebär i detta avseende en viss uppmjukning, varigenom måhända
icke fullt samma effekt uppnås i fråga om minskning av kvarskatterna som
enligt de sakkunnigas förslag. Förslaget måste dock anses möjliggöra en
smidigare tillämpning av bestämmelserna. Särskilt gäller detta förslaget om
rätt för den lokala skattemyndigheten att låta en skattskyldig, som på
grund av existensminimum åtnjuter befrielse från eller nedsättning av
löneavdrag för skatt, vid höjd lön få behålla en del av löneökningen, så att
icke denna i sin helhet tages i anspråk för skatt. Detta avsteg från de
skattemässiga bedömningsgrunderna synes ofrånkomligt med hänsyn till
förhållandena på arbetsmarknaden.
Gentemot de allmänna synpunkter, som i övrigt anförts av departementschefen
rörande det framlagda förslaget, har utskottet intet att erinra.
Utskottet biträder förslaget om att normalbelopp för existensminimum
skola fastställas centralt för hela riket. Enligt propositionen skail denna
uppgift ankomma på centrala uppbördsnämnden. I de likalydande motionerna
1:495 och 11:629 har på denna punkt ifrågasatts, huruvida Kungl.
Maj: l och riksdagen borde avhända sig en befogenhet av denna art. Som
skäl härför har åberopats, att normalbeloppen i realiteten komme att göra
tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga, varför fastställandet
av dessa materiellt sett skulle innebära en akt av skattelagstiftning.
Alternativt har yrkats att uppgiften borde tilldelas den blivande riksskattenämnden.
Utskottet finner det av praktiska skäl mindre lämpligt att förbehålla
Kungl. Maj:t och riksdagen att fastställa normalbelopp för existensminimum.
Däremot anser utskottet att åtskilligt talar för det i motionerna
framställda yrkandet, att fastställandet borde ankomma på riksskattenämnden.
På av departementschefen anförda skäl finner utskottet likväl
att detta tills vidare icke bör ifrågasättas. Utskottet vill dock understryka
vad departementschefen anfört om att det framdeles bör upptagas till
prövning att låta riksskattenämnden övertaga förevarande arbetsuppgift.
Utskottet biträder vad departementschefen anfört rörande det sätt, på
vilket normalbeloppen böra fastställas och de grunder, efter vilka detta bör
ske.
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Uppenbart är att uppgiften att fastställa existensminimum i det enskilda
fallet kan vara svår att rätt fullgöra och att densamma ställer stora krav
på bedömningsförmågan hos de lokala skattemyndigheterna, eftersom ju
frågan i regel först kommer upp hos dessa. Av vikt är därför att de vägledande
anvisningar — utöver anvisningarna i skattelagarna och uppbördsförordningen
— som centrala uppbördsnämnden avses skola utfärda, bli så
utförliga som möjligt så att därigenom en enhetlig praxis kommer till stånd.
I propositionen har utförligt behandlats en del fall, där avvikelse från
riormalbeloppen kan finnas påkallad. Utskottet finner sig genomgående
kunna biträda de uttalanden departementschefen här gjort. Utskottet tillstyrker
jämväl de föreslagna anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.
1 motionerna 1:495 och 11:629 har uttalats önskemål om en liberalare tilllämpning
av avdragsmöjligheterna i så måtto, att extra avdrag skulle
kunna tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum
men med förmögenhet av mindre storleksordning. Detta skulle enligt
utskottets mening strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i de
fall varom här är fråga bör medgivas allenast då gäldande av skatten skulle
medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin familjs
uppehälle. Motionerna avstyrkas i denna del. I samma motioner ha motionärerna
vänt sig mot att enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
i regel anledning över huvud icke skulle föreligga att bevilja extra avdrag
åt s. k. hemmasöner och hemmadöttrar samt framhållit att hänsyn
bör tagas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden. I anslutning härtill
har inom utskottet uttalats den meningen, att förenämnda punkt i anvisningarna
borde utgå. I likhet med departementschefen anser emellertid
utskottet, att särskild anledning finnes att iakttaga försiktighet vid medgivande
av extra avdrag åt s. k. hemmasöner och hemmadöttrar såväl på
landet som i städerna. Detta innebär å andra sidan icke att ifrågavarande
skattskyldiga skulle undantagslöst vara uteslutna från möjligheten att erhålla
extra avdrag. Är t. ex. föräldrarnas ekonomiska ställning svag, synes
anledning finnas att medgiva skäligt extra avdrag om i övrigt förutsättningar
härför föreligga. Dylika fall torde dock utgöra undantag. Det regelmässiga
torde vara, att verkligt behov av extra avdrag icke föreligger i
dessa fall. Anvisningspunkten bör lämnas oförändrad.
Såsom framgår av uppbördssakkunnigas promemoria torde för familjer
med mycket betungande försörjningsbörda, bosatta i tätorter med höga
levnadskostnader, existensminimum överstiga summan av det kommunala
ortsavdraget enligt de nya bestämmelserna och det högsta extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga, som för närvarande kan beviljas, eller 2 000 kronor.
För sammanlevande äkta makar, bosatta i Stockholm, skulle sålunda ortsavdrag
och extra avdrag maximalt — oberoende av huruvida endast den ena
av makarna eller båda bliva taxerade — kunna uppgå till 4 000 kronor,
vilket belopp sannolikt icke torde täcka levnadskostnaderna, om makarna
Bevillningsutskottets betänkande nr tf.
43
förutom sig själva ha att försörja flera barn. Med hänsyn härtill och på de
övriga skäl, som anförts av uppbördssakkunniga, får utskottet tillstyrka,
att maximigränsen för det extra avdraget höjes från 2 000 till 3 000 kronor.
I likhet med departementschefen förutsätter utskottet därvid, att försiktighet
iakttages vid medgivande av större avdrag än 2 000 kronor. Höjningen
av maximigränsen får icke tagas till intäkt för en allmän höjning av de
avdragsbelopp, som för närvarande tillämpas.
Vad i propositionen anföres angående taxeringsnämndernas handläggning
av förevarande spörsmål har icke föranlett någon erinran från utskottets
sida. Detsamma gäller i propositionen angivna grunder för de lokala skattemyndigheternas
prövning av uppkommande ärenden avseende såväl preliminäi
skatt som kvarstående skatt. Vad departementschefen anfört i fråga
om utmätningsmännens handläggning av införselärenden torde icke påkalla
särskilt uttalande från utskottets sida.
Förslaget om att preliminär skatt skall äga prioritet framför kvarstående
skatt, då genom löneavdrag innehållet belopp icke täcker båda skatleslagen,
finner utskottet väl motiverat. Förslaget tillstyrkes. Emot de olika detaljerna
i övrigt i föreliggande förslag rörande existensminimum har utskottet
intet att erinra.
De under avd. III i propositionen föreslagna ändringarna i uppbördsförordningen
med anledning av det nya kommunala ortsavdragssystemet
m. in. tillstyrkas av utskottet.
I motionerna 1:58 och 11:79 har — utöver vad tidigare berörts — yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
ville låta företaga utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium
tillhandahålla de skattskyldiga debetsedlarna å slutlig skatt ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Enligt
vad utskottet inhämtat torde frågan om den tid, inom vilken debetsedlarna
å slutlig skatt skola utfärdas, komma att beröras av 1949 års uppbördssakkunniga.
De sakkunniga avse att slutföra sitt utredningsuppdrag under innevarande
år. Ifrågavarande motioner synas därför i detta avseende icke
höra föranleda någon riksdagens åtgärd.
I de likalydande motionerna 1:83 och 11:84 har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte iåta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag om skärpning av ansvarsbestämmelserna
i uppbördsförordningen. Då denna fråga övervägcs av 1949 års
uppbördssakkunniga, synas icke heller dessa motioner böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Slutligen har i de likalydande motionerna 1:84 och 11:78 föreslagits, att
riksdagen måtte besluta, att kvarskatt skall fördelas på sex månader och
inbetalas till statsverket under uppbördsterminer i april och juni. Eu av
44 Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
de frågor, som äro föremål för utredning av 1949 års uppbördssakkunniga,
avser när uppbörd skall verkställas av olika slags skatter. Att under sådana
förhallanden ifrågasätta ändring i gällande bestämmelser innan uppbördssakkunniga
slutfört sin utredning torde icke kunna komma i fråga. Icke
heller synes det påkallat med provisorisk lagstiftning på området för tiden
dessförinnan. Utskottet avstyrker motionerna.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 203, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i uppbördsföroidningen
den 31 december 1945 (nr 896) med de ändringar av 34 §
3 mom. och 90 § 1 mom., som framgå av följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag.
34 §.
3 in o m. överstiger i 1 mom. omförmäld
slutlig skatt den skattskyldige
gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst tiotusen
kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med sex
procent, för en beräknad tid av ett
år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta
sålunda skall beräknas, skall avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Har skattskyldig påförts utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller
olycksfallsförsäkringsavgift, skall sådan
skatt icke inräknas i den slutliga
skatten vid bedömande av om
och med vilket belopp ränta skall
utgå.
Utskottets förslag.
34 §.
3 m o m. överstiger i 1 mom. omförmäld
slutlig skatt den skattskyldige
gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst tiotusen
kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med fem
procent, för en beräknad tid av ett
år, ä den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta
sålunda skall beräknas, skall avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Har skattskyldig påförts utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller
olycksfallsförsäkringsavgift, skall sådan
skatt icke inräknas i den slutliga
skatten vid bedömande av om
och med vilket belopp ränta skall
utgå.
Bevillningsutskottets betänkande nr tf.
45
Kungl. Maj:ts förslag.
Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.
90 §.
1 mom. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter,
varom i 1 § sägs, med minst en femtedel
av den slutliga skatten eller
med minst tiotusen kronor, äger den
skattskyldige erhålla ränta med tre
procent, för en beräknad tid av ett
år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta
sålunda skall beräknas, skall avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Utskottets förslag.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i föregående stycke skall hänsyn
tagas allenast till sådan preliminär
skatt, som erlagts senast den 30
april året näst efter inkomståret.
Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i första
stycket detta mom. omförmäld
ränta.
90 §.
1 mom. Överstiger den preliminära
skatt, som erlagts senast den
30 april året näst efter inkomståret,
motsvarande slutliga skatt, oberäknat
fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och annuiteter, varom i 1 §
sägs, med minst en femtedel av den
slutliga skatten eller med rr.inst tiotusen
kronor, äger den skattskyldige
erhålla ränta med tre procent, för
en beräknad tid av ett år, å den del
av det överskjutande beloppet, som
överstiger ettusen kronor; dock att
det belopp, varå ränta sålunda skall
beräknas, skall avrundas till närmast
lägre hundratal kronor.
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 50 § samma lag; ävensom
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:58 av herr Wehljc m. fl.
och 11:79 av herr Edström,
2) de likalydande motionerna 1:83 av herr Eskilsson och
11:84 av herr Nilsson i Bästckillc,
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
3) de likalydande motionerna 1:84 av herr Axel Andersson
m. fl. och 11:78 av herr Sjölin m. fl.,
4) de likalydande motionerna 1:495 av herrar Niklasson
och Gustaf Elofsson samt 11:629 av herrar Vigelsbo och
Johnsson i Skoglösa,
5) de likalydande motionerna 1:496 av herr Bergh samt
11:630 av herrar Nilsson i Svalöv och Hansson i önnarp,
samt
6) motionen 11:280 av herr Nihlfors,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 8 maj 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande :
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Velander, Ramberg, Niklasson, Einar Eriksson, Rune Johansson, Ebbe Ohlsson
och Spetz samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Nilsson i Kristinehamn,* Persson i Svensköp, Sjölin,
Gunnarsson, Edström och Kärrlander.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
Reservationer:
47
I) av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson i Skedsbygd, vilka
i fråga om de föreslagna ändringarna i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
anfört följande.
Utskottet har tillstyrkt ett i propositionen intaget förslag till anvisningar
till 50 § kommunalskattelagen den 28 september 1928, vari intagits föreskrifter
av den art att s. k. existensminimum ej skall få tillgodoräknas av
s. k. hemmasöner och hemmadöttrar.
Även om skattskyldiga, som tillhöra dessa, för övrigt mycket svårdefinierbara
grupper, icke i någon större utsträckning kunna ifrågakomma i
berörda avseende, torde det vara principiellt felaktigt att utesluta vissa
grupper från rättigheter, som tillkomma medborgare i allmänhet. Det måste
också förefalla egendomligt om en person, som bor hemma hos sina föräldrar,
skall i skattehänseende behandlas på ett annat sätt om han arbetar
i sina föräldrars rörelse än om han är sysselsatt på ett annat verksamhetsfält.
Likaså äro företagare i rörelse eller jordbruk undantagna från här ifrågavarande
förmån. Begreppet arbetsredskap kan möjligen ges en så vid tolkning
att en arrendator av en mindre jordbruksfastighet eller en hantverkare,
som arbetar i förhyrd verkstad, kan tänkas få åberopa existensminimum
för skattebefrielse. Men så snart någon äger en aldrig så liten eller högbelånad
fastighet är denne klart utesluten.
Men en sådan fastighet kan ej omsättas i pengar med mindre den försäljes
och då är ju den skattskyldiges möjlighet att fortsätta sin yrkesutövning
rubbad.
Vi kunna ej finna taxeringsföreskrifter av denna art rimliga och anse
därför att utskottet i anledning av de likalydande motionerna 1:495 av
herrar Niklasson och Gustaf Elofsson samt 11:629 av herrar Vigelsbo och
Johnsson i Skoglösa under punkten A) 2) bort hemställa, att riksdagen
måtte för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag med den ändring, att
sjätte stycket i punkt 1 av anvisningarna till 50 § skall erhålla följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag.
Har den skattskyldige haft lägre
levnadskostnader än normalt skall
den skattskyldiges existensminimum
anses hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om
Reservanternas förslag.
Har den skattskyldige haft lägre
levnadskostnader än normalt skall
den skattskyldiges existensminimum
anses hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 47.
en ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller
andra eller om en skattskyldig åtnjutit
särskild förmån i form av billig
bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
I regel torde anledning över huvud
icke föreligga att bevilja avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
åt s. k. hemmasöner eller
hemmadöttrar. Icke heller må avdrag
medgivas, om den skattskyldige
ägt tillgångar; dock att härvid bortses
från sedvanliga husgeråd, möbler
och kläder, arbetsredskap, mindre
bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet
osv. Å andra sidan må
existensminimum beräknas hava
överstigit normalbeloppet, om den
skattskyldige haft utgifter för underhåll
av make och barn, med vilka
han icke levt tillsammans under beskattningsåret.
Vidare kan anledning
finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre än
normalt. Existensminimum för den
skattskyldige må jämväl i annat fall
bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl därtill föranleda.
en ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller
andra eller om en skattskyidig åtnjutit
särskild förmån i form av billig
bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
Icke heller må avdrag medgivas, om
den skattskyldige ägt tillgångar;
dock att härvid bortses från sedvanliga
husgeråd, möbler och kläder,
arbetsredskap, mindre bostadsfastighet
av enklaste beskaffenhet, sådan
mindre fastighet som erfordras för
den skattskyldiges yrkesutövning
och är belånad till bankmässig kreditvärdesgräns,
osv. Å andra sidan
må existensminimum beräknas hava
överstigit normalbeloppet, om den
skattskyldige haft utgifter för underhåll
av make och barn, med vilka
han icke levt tillsammans under beskattningsåret.
Vidare kan anledning
finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre
än normalt. Existensminimum för
den skattskyldige må jämväl i annat
fall bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl därtill föranleda.
II) av herr Sjölin.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1951
510688
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 a1 i texten