Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

1951-05-08 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:47, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

1

Nr 47.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till förordning om ändring i

uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),

m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 203, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår förslaget till lag angående ändring

i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,

till konstitutionsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.

För vinnande av ett bättre uppbördsresultat i fråga om den preliminära

skatten föreslås i propositionen, att ränta efter 6 procent skall uttagas å

kvarstående skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga

skatten eller överstiger 10.000 kronor. Räntan skall dock endast utgå

å den del av den kvarstående skatten, avrundad till närmast lägre hundratal

kronor, som överstiger 1.000 kronor. Om den erlagda preliminära skatten

överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige under motsvarande

förutsättningar gottgöras ränta efter 3 procent å det överskjutande

beloppet.

Vidare föreslås, att vid taxering extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga

— som för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall

1. Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 47.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan

därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande

skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget

föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löneavdrag

för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan

beviljas vid taxeringen.

Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fastställas

av centrala uppbördsnämnden.

Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsförordningen,

påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.

Ovannämnda under 1)—3) upptagna författningsförslag äro av följande

lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr A7.

3

1) Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 4 § 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 29 §, 48 § 2 mom.,

49 §, 51 §, 53 § 1 mom., 54 § 2 mom., 89 § 4 mom., 90 §, 107 § och anvisningarna

till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 34 § nämnda förordning

skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse i det följande

angives, samt att till 48 och 107 §§ skola fogas anvisningar av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse:

4 §.

1 mom. Preliminär A-skatt —

— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —

förutsättningar nämligen

att inkomsten samt civilstånd

och barnantal äro oförändrade under

inkomståret,

att den---angivna utskyl
derna.

Tabellerna skola, utom i fråga om

pensionsavgifter, icke upptaga preliminär

skatt för belopp, som motsvarar

en till statlig eller kommunal inkomstskatt

taxerad inkomst, understigande

sexhundra kronor, eller en

beskattningsbar inkomst, understigande

tio kronor. Inkomstbelopp

och skattebelopp skola angivas i

helt antal kronor.

Föreslagen lydelse:

4 §.

1 mom. Preliminär A-skatt —

— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —

förutsättningar nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget

äro oförändrade under inkomståret,

att den---angivna utskyl
derna.

Tabellerna skola icke upptaga

preliminär skatt för belopp, som

motsvarar en till statlig eller kommunal

inkomstskatt taxerad inkomst,

understigande ettusen tvåhundra

kronor, eller en beskattningsbar

inkomst, understigande

tjugu kronor. Inkomstbelopp och

skattebelopp skola angivas i helt antal

kronor.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 49 § och 90 § se 1950:316 samt av 15 §, 53 § 1 mom.

och anvisningarna till 53 § se 1947: 585.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, utan

barn;

2) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, med

ett barn;

3)—9) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, med

två, tre etc. till och med åtta barn,

därvid i tabellen för inkomsttagare

med åtta barn upptagen preliminär

skatt skall avse även inkomsttagare,

som här avses, med flera än åtta

barn;

10) inkomsttagare, som är ogift,

utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift,

med ett barn;

12) —18) inkomsttagare, som är

ogift, med två, tre etc. till och med

åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare

med åtta barn upptagen

preliminär skatt skall avse även

inkomsttagare, som här avses, med

flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, därest

jämväl maken har inkomst,

hänföras till under 10) upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig inkomsttagare.

/

Skattskyldig, som har husföreståndarinna

hos sig anställd, skall,

om han är ogift och har barn, lik
-

Föreslagen lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare;

2) ogift inkomsttagare, som har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger (ogift inkomsttagare med

barn);

3) annan ogift inkomsttagare än

under 2) sägs (ogift inkomsttagare

utan barn).

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, därest

jämväl maken har inkomst,

hänföras till under 3) upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med--— manlig in
komsttagare.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna

hos sig anställd,

skall, om han har hemmavarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

5

Nuvarande lydelse:

ställas med gift manlig inkomsttagare.

Med ogift---eller hemskild.

Skattskyldig, som vid taxering till

kommunal inkomstskatt är berättigad

till ett halvt eller två halva familjeavdrag

för barn, likställes med

skattskyldig, som vid nämnda taxering

äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag,

skattskyldig, som vid sådan

taxering är berättigad till tre halva

eller fyra halva avdrag, likställes

med skattskyldig, som vid ifrågavarande

taxering äger åtnjuta två hela

familjeavdrag för barn, o. s. v.

5 §.

Vid beräkning---högre ut
debitering.

Förhållandena den 1 november

året näst före inkomståret äro, där

icke i nästföljande stycke annorledes

stadgas, avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. omförmäld grupp

av skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i nämnda författningsrum med barn

avses allenast skattskyldigs hemmavarande

eller av honom helt eller

delvis underhållna barn, vilka vid

nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton

år och ej heller kunna antagas

komma att under inkomståret uppbära

inkomst, uppgående till minst

sexhundra kronor.

Föreslagen lydelse:

barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, likställas med gift

manlig inkomsttagare.

Under 2) omnämnd inkomsttagare,

som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den,

under vars vårdnad barnet står,

skall hänföras till under 3) angiven

grupp av skattskyldiga.

Med ogift — ---eller hemskild.

5 §.

Vid beräkning — — -— högre utdebitering.

Förhållandena den 1 november

året näst före inkomståret äro, där

icke i nästföljande stycke annorledes

stadgas, avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. omförmäld grupp

av skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i nämnda författningsrum med barn

icke avses barn, som före nyssnämnda

tidpunkt fyllt femton år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civilstånd

det förhållande, som kan antagas

komma att råda under större

delen av inkomståret, samt beträffande

skattskyldigs barnantal förhållandet

vid den tidpunkt, då debetsedel

jämlikt 42 § sista stycket

översändes till skattskyldig, vara

avgörande för till vilken i 4 § 2

mom. avsedd grupp av skattskyldiga

vederbörande skall hänföras. Hänsyn

skall dock icke tagas till sådan

ändring av barnantalet, som inträtt

efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt

skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestämmelserna

i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Dock skall iakttagas,

att vid bestämmande av beskattningsbar

inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till

den ortsgrupp, vartill den kommun

eller kommundel hör där den skattskyldige

mantalsskrives för inkomståret,

dels o c k, där icke i andra

Föreslagen lydelse:

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civilstånd

det förhållande, som kan antagas

komma att råda under större

delen av inkomståret, samt, vad angår

frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, förhållandet vid den tidpunkt,

då debetsedel jämlikt 42 §

sista stycket översändes till skattskyldig,

vara avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. avsedd grupp av

skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i sistnämnda författningsrum med

barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts

efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt

skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestämmelserna

i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Dock skall iakttagas,

att vid bestämmande av beskattningsbar

inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till den

ortsgrupp, vartill den kommun eller

kommundel hör där den skattskyldige

mantalsskrives för inkomståret,

d e 1 s o c k, där icke i andra stycket

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

7

Nuvarande lydelse:

stycket annorlunda stadgas, till den

skattskyldiges civilstånd och, såvitt

angår taxering till kommunal inkomstskatt,

barnantal den 1 november

året näst före inkomståret. Hänsyn

skall dock härvid tagas allenast

till den skattskyldiges hemmavarande

eller av honom helt eller delvis

underhållna barn, vilka vid nyssnämnda

tidpunkt icke fyllt sjutton

år och ej heller kunna antagas komma

att under inkomståret uppbära

inkomst, uppgående till minst sexhundra

kronor.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt beträffande

skattskyldigs barnantal, såvitt

angår taxering till kommunal

inkomstskatt, till förhållandet vid

den tidpunkt, då taxeringen verkställes.

Hänsyn skall dock icke tagas

till sådan ändring av barnantalet,

som inträtt efter den 1 november

under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

medgivits särskilt avdrag, enär

hans skatteförmåga funnits vara väsentligen

nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka rätt till

allmänt barnbidrag föreligger eller,

såvitt angår taxering till kommunal

inkomstskatt, familjeavdrag är med
-

Föreslagen lydelse:

annorlunda stadgas, till den skattskyldiges

civilstånd den 1 november

året näst före inkomståret samt, vad

angår frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn

för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandena

vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid

skall iakttagas att med barn icke avses

barn, som före nyssnämnda tidpunkt

fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt, vad angår

frågan om den skattskyldige har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag föreligger,

till förhållandet vid den tidpunkt,

då taxeringen verkställes.

Härvid skall iakttagas, att med barn

icke avses barn, som före den 1 november

året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

medgivits särskilt avdrag, enär

hans skatteförmåga funnits hava

varit väsentligen nedsatt av anledning

varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

förmäles, och kan det

hållas för visst att samma förhållande

kommer att vara rådande även

under inkomståret, bör vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

givet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, och kan samma förhållande

antagas vara rådande även

under inkomståret, skall vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst

hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skattetabell

och vilken kolumn i vederbörlig

avdelning av tabellen som med

hänsyn till skattskyldigs civilstånd

och barnantal skall tillämpas.

34 §.

Föreslagen lydelse:

hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skattetabell

och vilken kolumn i vederbörlig

avdelning av tabellen som jämlikt

4 §2 mom. och 5 § skola tilllämpas.

34 §.

3 mom. överstiger i 1 mom.

omförmäld slutlig skatt den skattskyldige

gottskriven preliminär skatt

med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst tiotusen

kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med sex

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, vård

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hundratal

kronor. Har skattskyldig påförts

utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller olycksfallsförsäkringsavgift,

skall sådan skatt icke inräknas i den

slutliga skatten vid bedömande av

om och med vilket belopp ränta skall

utgå.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsvarande

tillämpning beträffande i föregående

stycke omförmäld ränta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

9

Nuvarande lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som

skulle återstå sedan löneavdrag

gjorts, understiger vad den skattskyldige

kan anses behöva till underhåll

för sig själv och för make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn,

som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,

äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av den

skattskyldige förordna, att löneavdrag

icke skall ske eller skall verkställas

med mindre belopp än som

skulle ske enligt bestämmelserna här

ovan. Har den skattskyldige även

annan inkomst, skall vid prövning

av frågan om löneavdragets storlek

hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek,

att därå kan verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående

preliminär skatt jämte den

kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,

skall genom löneavdraget

innehållet belopp anses i

första hand avse kvarstående skatt.

Föreslagen lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som

skulle återstå sedan löneavdrag

gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige

i övrigt kan åtnjuta understiger

vad den skattskyldige kan anses

behöva till underhåll för sig

själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimu m),

äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av den skattskyldige

förordna, att löneavdrag icke skall

ske eller skall verkställas med mindre

belopp än som skulle ske enligt

bestämmelserna här ovan. Nedsättning

av löneavdrag för preliminär

skatt må dock icke beviljas skattslcyldig

annat än vid nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet,

stor försörjningsbörda eller i

annat därmed jämförligt läge.

Det belopp, som motsvarar den

skattskyldiges existensminimum,

skall beräknas med ledning dels

av bestämmelserna i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen och anvisningarna

till nämnda paragraf om avdrag

för väsentligen nedsatt skatteförmåga

vid existensminimum dels

ock av de normalbelopp för existensminimum,

som fastställas jämlikt

nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek,

att därå kan verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående

preliminär skatt jämte den

kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,

skall genom löneavdraget

innehållet belopp anses i

första hand avse preliminär skatt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

Kan vid--— i stad.

Har genom--— mycket inne
hållits.

51 §.

Efter utgången---återställa

debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sker

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,

att kvarstående skatt skall

gäldas i första hand.

53 §.

1 m o m. Jämkning av---

under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i

skattskyldigs civilstånd eller barnantal,

vartill hänsyn skall tagas vid

taxering under året näst efter inkomståret;
-

2) därest skattskyldig eller--

— skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatteförmåga

blivit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom,

olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för

vilka rätt till allmänt barnbidrag

föreligger eller, såvitt angår taxering

till kommunal inkomstskatt, familjeavdrag

är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet.

Föreslagen lydelse:

Kan vid — -—- — i stad.

Har genom---mycket inne
hållits.

51 §.

Efter utgången — — •— återställa

debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sKer

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,

att preliminär skatt skall gäldas

i första hand.

53 §.

1 m o m. Jämkning av---

under inkomståret

1) därest skattskyldig har att utgöra

preliminär A-skatt och enligt

underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen

sådan ändring skett i

den skattskyldiges civilstånd, vartill

hänsyn skall tagas vid taxering under

året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar, att

ändring skett i förhållande, vartill

hänsyn skall tagas vid bestämmande

av ortsavdrag för honom vid den

taxering, som skall verkställas under

året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig eller--

— skatt; eller

i) därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatteförmåga

blivit väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen förmäles,

dock att jämkning av skäl, som angivas

i tredje stycket nämnda moment,

icke skall ske om den skattskyldige

har att utgöra preliminär

A-skatt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

11

Nuvarande lydelse:

Jämkningen skall---slut
liga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, skall i fall varom

under 2) eller 3) sägs jämkning

av preliminär skatt icke äga rum,

såvida icke ändringen i den preliminära

skatten skulle uppgå till minst

en femtedel av det förut beräknade

skattebeloppet, dock minst tjugufem

kronor.

Erhåller lokal —--må er
fordras.

Innan jämkning---är obe
hövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —- ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,

vilken beräknas enligt skattetabell,

av anledning som i 53 § 1 mom.

under 1) sägs, skall i beslutet angivas,

vilken kolumn i tabellen som

med hänsyn till det ändrade civilståndet

eller barnantalet skall tilllämpas

vid skattens beräkning. Vidtages

jämkning i nämnda preliminära

skatt av annan anledning än

nyss sagts, skall i beslutet därom angivas

att den inkomst, varå skatten

beräknas, skall nedsättas med visst

belopp eller med viss del av inkomsten

eller ock att skatt skall utgå

med visst belopp vid varje avlöningstillfälle

eller med viss procent av

inkomsten.

Vid jämkning---skall ut
göras.

89 §.

4 mom. Häftar den, som enligt

1 eller 2 mom. är berättigad åtcr
-

Föreslagen lydelse:

Jämkningen skall---slutliga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, skall i fall varom

under 3) sägs jämkning av preliminär

skatt icke äga rum, såvida

icke ändringen i den preliminära

skatten skulle uppgå till minst en

femtedel av det förut beräknade

skattebeloppet, dock minst tjugufem

kronor.

Erhåller lokal — — — må erfordras.

Innan jämkning--— är obe
hövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —

ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,

vilken beräknas enligt skattetabell,

av anledning som i 53 § 1 mom. under

1) eller 2) sägs, skall i beslutet

angivas, vilken kolumn i tabellen

som med hänsyn till det ändrade

ortsavdraget skall tillämpas vid skattens

beräkning. Vidtages jämkning

i nämnda preliminära skatt av annan

anledning än nyss sagts, skall i

beslutet därom angivas att den inkomst,

varå skatten beräknas, skall

nedsättas med visst belopp eller

med viss del av inkomsten eller ock

att skatt skall utgå med visst belopp

vid varje avlöningstillfälle eller med

viss procent av inkomsten.

Vid jämkning---skall ut
göras.

89 §.

4 m o in. Häftar den, som enligt

1 eller 2 mom. är berättigad åter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp, för

restförd skatt, äger han utfå allenast

vad som överstiger det oguldna

beloppet jämte därå belöpande restavgift.

Återstoden skall gottskrivas

honom till gäldande av den oguldna

skatten jämte restavgift och i förekommande

fall tillställas annan

länsstyrelse med motsvarande tilllämpning

av bestämmelserna i 3

mom.

90 §.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.

första stycket eller efter besvär över

taxering eller debitering vinner nedsättning

i eller befrielse från honom

påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande

skatt, äger vid återbekommande

av för mycket erlagt belopp

tillika erhålla ränta å det belopp,

som utbetalas, efter fem procent

för år.

Föreslagen lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp eller

som är berättigad till ränta enligt

90 § 1 mom., för restförd skatt, äger

han utfå allenast vad som överstiger

det oguldna beloppet jämte därå belöpande

restavgift. Återstoden skall

gottskrivas honom till gäldande av

den oguldna skatten jämte restavgift

och i förekommande fall tillställas

annan länsstyrelse med motsvarande

tillämpning av bestämmelserna

i 3 mom.

90 §.

1 mom. överstiger erlagd preliminär

skatt motsvarande slutliga

skatt, oberäknat fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och annuiteter,

varom i 1 § sägs, med minst en femtedel

av den slutliga skatten eller

med minst tiotusen kronor, äger den

skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett

år, ä den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hundratal

kronor.

2 m o in. Envar, som jämlikt 89

§ 2 mom. första stycket eller efter

besvär över taxering eller debitering

vinner nedsättning i eller befrielse

från honom påförd slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt, äger

vid återbekommande av för mycket

erlagt belopp tillika erhålla ränta å

det belopp, som utbetalas, efter fem

procent för år. Sådan ränta skall

dock icke utgå vid återbetalning av

räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet

i 34 § 3 mom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

13

Nuvarande lydelse:

Vid beräkning---beloppet

återbetalas.

107 §.

Den, som---av beslutet.

Föreslagen lydelse:

Vid beräkning — — — beloppet

återbetalas.

107 §.

1 m o m. Den, som---av

beslutet.

2 m o m. Har skattskyldig enligt

34 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående

skatt och beror den kvarstående

skatten av förhållande, varöver

den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, äger länsstyrelsen i det

län, där räntan påförts, efter ansökan

befria den skattskyldige från

att helt eller delvis gälda sådan

ränta.

Ansökan, som i första stycket

sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen

före utgången av året näst

efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 48 §.

Då befrielse från eller nedsättning

av löneavdrag för preliminär

A-s 1c a 11 medgives på grund

av existensminimum, har den lokala

skattemyndigheten att dels

med ledning av bestämmelserna i 50

§ 2 mom. kommunalskattelagen och

anvisningarna till nämnda paragraf

ävensom de normalbelopp för existensminimum,

som fastställts jämlikt

nämnda lagrum, angiva den

skattskyldiges existensminimum,

dels ock förordna efter vilka

grunder löneavdrag skall verkställas.

Beräknas den skattskyldiges

inkomster understiga existensminimum

kan förordnande meddelas antingen

att löneavdrag över huvud

taget icke skall verkställas eller att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

löneavdrag icke skall verkställas, såvida

icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren

överstiger visst angivet

belopp. Kan det antagas, att inkomsterna

överstiga existensminimum,

bör förordnas, att vid varje

avlöningstillfälle visst angivet belopp

alltid skall förbehållas den skattskyldige,

så att för löneavdrag får tagas

i anspråk allenast vad av lönen

överskjuter det förbehållna beloppet.

Det belopp, som sålunda skall förbehållas

den skattskyldige, bör som

regel motsvara fastställt existensminimum

minskat med de inkomster,

den skattskyldige kan åtnjuta från

annan än huvudarbetsgivaren. Det

förbehållna beloppet kan dock ökas

med belopp motsvarande dels sddana

utgifter, som äro nödvändiga

för förvärvande av den löneinkomst,

varom fråga är, och som äro avdragsgilla

vid taxering, t. ex. avgifter,

som den skattskyldige har att

erlägga för sådan pensionsförsäkring

eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

som tagits i samband med

tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige

i samband med tjänsten har

att erlägga för egen eller efterlevandes

pensionering annorledes än genom

försäkring, eller kostnader för

resor till och från arbetet, dels

ock tillfälliga utgifter av ofrånkomlig

natur, som den skattskyldige må

hava att vidkännas och som icke kunna

beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.

I förekommande

fall äger den lokala skattemyndigheten

vidare — för att förhindra

att den skattskyldige vid stigande inkomst

skall nödgas avstå hela in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

15

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

komstökningen till skatt — förordna

att om den skattskyldiges inkomst

hos huvudarbetsgivaren stiger utöver

det förbehållna beloppet löneavdrag

må, intill den gräns där skatten

kan uttagas till fullo, verkställas

högst med belopp motsvarande viss

angiven kvotdel av inkomstökningen.

Har den skattskyldige att utgöra

preliminär B-s katt, bör vid

existensminimum skatten nedsättas

genom jämkning enligt 53 §. Skall

efter jämkning återstående skatt erläggas

genom löneavdrag, har den

lokala skattemyndigheten att enligt

ovan angivna regler bestämma det

belopp, som vid varje avlöningstillfälle

skall förbehållas den skattskyldige,

ävensom förordna om den ytterligare

nedsättning av löneavdraget,

som kan ifrågakomma.

Löneavdrag för kvarstående

skatt må såsom framgår av 49 §

icke verkställas förrän löneavdrag för

preliminär skatt till fullo verkställts.

Vid nedsättning av löneavdraget för

kvarstående skatt på grund av existensminimum

bär den lokala skattemyndigheten

därför taga hänsyn till

dels den skattskyldiges existensminimum

och dels den preliminära skatt

den skattskyldige har att erlägga. Då

särskilda skäl göra det påkallat, äger

den lokala skattemyndigheten dels

i erforderlig mån höja det belopp,

som enligt vad nyss sagts skall förbehållas

den skattskyldige, dels

ock förordna, att vid inkomstökning

utöver det förbehållna beloppet

löneavdrag må verkställas högst

med belopp motsvarande viss angiven

kvotdel av inkomstökningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse:

till 53 §.

Sker ändring i skattskyldigs civilstånd

under förra delen av inkomståret

eller ändras senast den t november

under inkomståret antalet barn

därigenom, att barn födes eller att

barn, för vilket skattskyldig vid beräkningen

av preliminärskatt erhållit

familjeavdrag, avlider, har lokal

skattemyndighet att utan särskild

anmälan från den skattskyldige vidtaga

den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet — — —

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämkning,

är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under 2), och i de fall, som

omförmälas i samma mom. under

3). I det förstnämnda fallet behöver

vederbörande endast göra sannolikt,

att ifrågavarande förhållande kommer

att vara för handen; mera kan

han tydligen i detta fall icke heller

åstadkomma. I det sistnämnda fallet

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut---den skattskyl
dige.

Föreslagen lydelse:

till 53 §.

Har skattskyldig, som skall erlägga

preliminär A-skalt, enligt underrättelse

från länsbyrå för folkbokföringen

ändrat civilstånd under

förra delen av inkomståret, skall

lokal skattemyndighet utan särskild

anmälan från den skattskyldige vidtaga

den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet -—- — —

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämkning,

är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under 3), och i de fall, som

omförmälas i samma mom. under

2) och i). I det förstnämnda fallet

behöver vederbörande endast göra

sannolikt, att ifrågavarande förhållande

kommer att vara för handen;

mera kan han tydligen i detta fall

icke heller åstadkomma. I övriga fall

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut---den skattskyl
dige.

till 107 §.

Som exempel på förhållande, varöver

den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren

felaktigt uträknat den skattskyldiges

preliminära skatt eller att

skattskyldig, som påförts ränta å

kvarstående skatt i en kommun, i

annan kommun erlagt för hög preliminär

skatt. Vidare må nämnas det

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

17

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

fall, att den kvarstående skatten beror

på att beskattningsnämnd frångått

den skattskyldiges deklaration;

befrielse från räntebetalning md

dock i dylikt fall icke medgivas,

därest omständigheterna äro sådana

att den skaltskyldige bort förstå att

beskattning snämnderna skulle komma

att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger

lämna anvisningar i frågor rörande

räntebefrielse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att bestämmelserna

angående ränta icke skola äga tillämpning beträffande skatt enligt

1951 års taxering.

2. Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

2) Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna

till 50 § samma lag.

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

50 §.

2 mom. För fysisk — -— —

kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka den

skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed

jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom

med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett belopp av högst

2.000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst

helt eller till huvudsaklig del

utgöres av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn,

skall — därest särskilda omständigheter

icke till annat föranleda — anses

hava sådan nedsatt skatteförmåga

varom ovan förmäles.

Föreslagen lydelse:

50 §.

2 mom. För fysisk — ■—- —

kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava

varit väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka

den skattskyldige ägt tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan

därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp,

dock högst 3.000 kronor.

Om skattskyldigs inkomst, efter

avdrag av därå belöpande skatt, på

grund av nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet,

stor försörjningsbörda eller annan

därmed jämförlig omständighet un
-

Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

19

Nuvarande lydelse:

> Föreslagen lydelse:

Vad härefter — — —

ningsbar inkomst.

derstigit vad han kan anses hava

behövt till underhåll för sig själv

och för make och o försörjda barn

(existensminimum) må den

skattskyldige jämväl, efter vederbö- rande beskattningsnämnds beprö- vande, erhålla avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga med belopp

som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt el- ler till huvudsaklig del utgjorts av

folkpension eller av bidrag, som av- ses i lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, skall — därest

särskilda omständigheter icke till

annat föranleda — anses hava haft

sådan nedsatt skatteförmåga, varom

i andra stycket förmäles.

beskatt- Vad härefter —- — — beskatt-

ningsbar inkomst.

till 50 §.

Anvisningar

till 50 §.

t. Den skattskyldiges skatteför- måga bedömes med hänsyn, å ena

sidan, till hans inkomst och förmö- genhet samt, å andra sidan, till vad

han kan anses hava behövt till nö- digt underhåll för sig själv och för

make och oförsörjda barn (exi- stens mi ni m u m). Såvida icke

särskilda förhållanden till annat för- anleda, skall existensminimum be- dömas med hänsyn till förhållande- na under hela beskattningsåret.

Särskilda förhållanden varom nyss

sagts få anses föreligga t. ex. i det

fall att en skattskyldig under året

börjat i förvärvsarbete eller upphört

med sådant arbete, i följd varav in- komsten utslagen på hela året un- derstigit existensminimibeloppet; i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sådana fall bör existensminimum

bedömas med hänsyn till den tid inkomsten

åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill

förordnar fastställer normalbelopp

för existensminimum för olika delar

av riket, avsedda att tjäna till

ledning vid bestämmande av existensminimum

i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensminimum

äro i första hand avsedda för

skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen

härflutit av förvärvskällan

tjänst.

Vid bestämning av avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

skall såsom inkomst av

tjänst upptagas den skattskyldiges

bruttointäkter — inklusive de biinkomster

den skattskyldige må hava

åtnjutit—-i förekommande fall minskade

med sådana nödiga utgifter för

inkomstens förvärvande, för vilka

den skattskyldige vid taxering äger

åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som

den skattskyldige erlagt för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som tagits i

samband med tjänst, eller avgifter,

som den skattskyldige i samband

med tjänsten erlagt för egen eller

efterlevandes pensionering annorledes

än genom försäkring, eller kostnader

för resor till och från arbetet.

Utgöres inkomsten av livränta, varom

i 32 § 2 mom. förmäles, skall

livräntan inräknas i inkomsten med

oreducerat belopp. Barnbidrag medräknas

icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

får bedömas med särskilt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

21

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

beaktande av att en riktig uppskattning

verkställes av inkomstförhållandena,

speciellt med hänsyn till

den omfattning, vari naturaförmåner

må hava åtnjutits, och dessa

förmåners värde.

Har den skattskyldige haft lägre

levnadskostnader än normalt skall

den skattskyldiges existensminimum

anses hava i motsvarande mån understigit

normalbeloppet, t. ex. om

en ogift skattskyldig haft gemensamt

hushåll med anhöriga eller

andra eller om en skattskyldig åtnjutit

särskild förmån i form av billig

bostad eller billiga livsförnödenheter

eller andra liknande förmåner.

I regel torde anledning överhuvud

icke föreligga att bevilja avdrag

för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

åt s. k. hemmasöner

eller hemmadöttrar. Icke heller må

avdrag medgivas, om den skattskyldige

ägt tillgångar; dock att härvid

bortses från sedvanliga husgeråd,

möbler och kläder, arbetsredskap,

mindre bostadsfastighet av enklaste

beskaffenhet osv. Å andra sidan må

existensminimum beräknas hava

överstigit normalbeloppet, om den

skattskyldige haft utgifter för underhåll

av make och barn, med vilka

han icke levt tillsammans under beskattningsåret.

Vidare kan anledning

finnas att frångå normalbeloppet,

om bostadskostnaden varit högre

än normalt. Existensminimum för

den skattskyldige må jämväl i annat

fall bestämmas högre än normalbeloppet,

om särskilda skäl därtill föranleda.

Har den skattskyldige under be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

skattningsåret enligt beslut av den

lokala skattemyndigheten åtnjutit

befrielse från eller nedsättning av

den preliminära skatten på grund av

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,

bör vid prövning av frågan

om avdrag vid taxeringen för

nedsatt skatteförmåga avvikelse icke

ske från det av förstnämnda myndighet

fastställda existensminimibeloppet,

såvida icke nya omständigheter

framkommit; såsom exempel

å dylika omständigheter må

nämnas att den skattskyldige äger

tillgångar, varom den lokala skattemyndigheten

saknat kännedom,

eller att den skattskyldiges ekonomiska

ställning påtagligt förbättrats

efter den lokala skattemyndighetens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje

stycket förmäles, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga medgivas med

så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att den skattskyldige icke

påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag

för nedsatt skatteförmåga beviljas

med så stort belopp, dock högst

3.000 kronor, att större skatt icke

kommer att uttagas än att inkomsten,

minskad med skatten, uppgår

till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses

föreligga jämväl i det fall att den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

23

Nuvarande lydelse:

Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50

§ omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade

inkomsten regelmässigt minskas

med ett belopp motsvarande vad han

sålunda uppburit, dock högst 2.000

kronor. Om den skattskyldige mot

låg avgift vistats å sjukhus eller annan

anstalt eller om hans levnadskostnader

rönt inverkan av annan

därmed jämförlig omständighet, bör

det belopp, varmed den taxerade inkomsten

enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — -—

därtill föranleda.

Föreslagen lydelse:

skattskyldige på grund av arbetsskygghet

eller missanpassning eller

eljest av psykiska skäl har svårt att

förvärva normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50

§ omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade

inkomsten regelmässigt minskas

med ett belopp motsvarande vad han

sålunda uppburit, dock högst 3.000

kronor. Om den skattskyldige mot

låg avgift vistats å sjukhus eller annan

anstalt eller om hans levnadskostnader

rönt inverkan av annan

därmed jämförlig omständighet, bör

det belopp, varmed den taxerade inkomsten

enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig--—- ned
satt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — —

därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit

folkpension eller i 50 § omförmält

änke- eller änkling sbidrag,

böra erhålla avdrag enligt punkt 1,

må han icke erhålla avdrag enligt

punkt 2 annat än om han därigenom

skulle erhålla ett högre avdrag

än enligt punkt 1. I dylikt fall må

avdrag enligt sistnämnda punkt icke

ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

3) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947

om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig — —

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av

andra närstående än barn, för vilka

den skattskyldige äger tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan därmed

jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom

med statligt ortsavdrag, med

ytterligare ett belopp av högst 2.000

kronor. Vad härefter återstår avjämnas

nedåt till jämnt tiotal kronor

och utgör för skattskyldig, som

nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skattskyldig,

som varit här i riket bosatt

under hela eller någon del av

beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar

inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i förekommande

fall med statligt ortsav
-

Föreslagen lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig--

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

hava varit väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

andra eller tredje stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter

vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges taxerade

inkomst minskas, förutom

med statligt ortsavdrag, med ytterligare

ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock högst 3.000

kronor.

Vad härefter återstår avjämnas

nedåt till jämnt tiotal kronor och

utgör för skattskyldig, som nu

nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skattskyldig,

som varit här i riket bosatt

under hela eller någon del av

beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar

inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i förekommande

fall med statligt ortsav
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

25

Nuvarande lydelse:

drag och, i fall som i 2 mom. andra

stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds

beprövande med ytterligare

ett belopp av högst 2.000

kronor.

Föreslagen lydelse:

drag och, i fall som i 2 mom. andra

stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds

beprövande med ytterligare

ett efter omständigheterna avpassat

belopp, dock högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Till utskottet ha hänvisats följande i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:495 av herrar Niklasson och Gustaf

Elof sson samt II: 629 av herrar Vigelsbo och Johnsson i Skoglösa, vari hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 203

måtte beakta de synpunkter, som i motionerna anförts; samt

2) de likalydande motionerna I: 496 av herr Bergh samt II: 630 av herrar

Nilsson i Svalöv och Hansson i önnarp, vari hemställts, att riksdagen vid

behandlingen av propositionen nr 203 måtte beakta de synpunkter, som

i motionerna anförts.

Till behandling i samband med den förevarande propositionen har utskottet

jämväl upptagit följande vid riksdagens början väckta motioner, nämligen
a)

de likalydande motionerna I: 58 av herr Welitje m. fl. och II: 79 av

herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte dels låta företaga en utredning om

möjligheterna att på ett tidigare stadium tillhandahålla de skattskyldiga

debetsedeln å slutlig skatt, ävensom om lämpligaste sättet att bereda de

skattskyldiga möjligheter att kontrollera sin debetsedel, dels för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda»;

b) de likalydande motionerna I: 83 av herr Eskilsson och II: 84 av herr

Nilsson i Bästekille, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag om skärpning av ansvarsbestämmelserna i uppbördsförordningen

den 31 december 1945»;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

c) de likalydande motionerna 1:84 av herr Axel Andersson m. fl. och

II: 78 av herr Sjölin in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att

kvarskatt skall fördelas på sex månader och inbetalas till statsverket under

uppbördsterminer i april och juni, samt att erforderliga ändringar av gällande

lagtext måtte utarbetas av vederbörande utskott; ävensom

d) motionen II: 280 av herr Nihlfors, vari yrkats, »att riksdagen hos

Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl. Maj :t låter utarbeta enkla anvisningar

till ledning för kontroll av verkställda skattedebiteringar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 58, I: 495, II: 78, II: 84, II: 280 och II: 630.

Propositionen.

Beträffande de olika i propositionen framlagda förslagen, såvitt de hänvisats

till bevillningsutskottet, inhämtas av statsrådsprotokollet i ärendet

bl. a. följande.

Ränta å kvarstående skatt in. m.

Med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnade 1949 års uppbördssakkunniga

ett första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1950:7). Betänkandet innehöll bl. a. förslag om uttagande

av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt.

Efter det frågan varit föremål för remissbehandling och fortsatt beredning

inom finansdepartementet beslöt Kungl. Maj :t på departementschefens

hemställan att avlåta proposition till 1950 års riksdag med förslag till förordning

om ändring i uppbördsförordningen (prop. nr 244). Förslaget innebar

bl. a. införande av bestämmelser om uttagande av särskild ränta i

vissa fall å kvarstående skatt ävensom utgivande av ränta å för mycket

erlagd preliminär skatt.

Propositionen blev icke i denna del bifallen av riksdagen. I skrivelse

den 20 maj 1950 (nr 270) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t, att Kungl.

Maj:t ville verkställa ytterligare utredning av frågan om ränta å kvarstående

skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.

Denna utredning har uppdragits åt uppbördssakkunniga, som med skrivelse

den 22 januari 1951 avlämnat en promemoria med förslag angående

särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär

skatt.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthåll ar ämbetet (med överlämnande

av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

27

bördsverken i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden,

länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs

läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skattemyndigheter

i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget om

ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt får utskottet

hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Gällande bestämmelser, s. 30—31.

Tidigare förslag i ämnet, s. 31—39.

Uppbördssakkunnigas senare förslag, s. 39—59.

Departementschefen, s. 59—67.

Skattebefrielse vid inkomster understigande s. k. existensminimum.

Med skrivelse den 13 januari 1951 ha 1949 års uppbördssakkunniga

avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis,

från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.

Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av dels 50 § 2

mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag, dels

9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, dels 19 § lagen

om folkpensionering, dels ock 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom.

och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsförslag

har såsom Bihang A fogats till statsrådsprotokollet.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950

års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden

från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm),

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av

yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätningsmän

i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska

exekutionismännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riks
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige

samt Tjänstemännens centralorganisation.

Beträffande motiveringen för propositionsförslaget angående skattebefrielse,

helt eller delvis, i anledning av att inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum

hänvisas till statsrådsprotokollet i ärendet. Redogörelsen

härutinnan återfinnes under nedan angivna rubriker å följande sidor i

propositionen, nämligen

Gällande bestämmelser m. m., s. 68—70.

Tidigare utredningar m. m., s. 70—74.

Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag, s.

74—100.

Särskilda frågor med avseende å taxering, s. 100—130.

Fråga om befrielse från utgivande av pensionsavgift i vissa fall, s.

130—134.

Nedsättning av eller befrielse från preliminär skatt vid existensminimum,

s. 134—144.

Kvarstående skatt, s. 144—147.

Införsel, s. 147—152.

Konkurrens vid löneavdrag mellan preliminär och kvarstående skatt, s.

152—153.

Ändringar i nppbördsförordningen i anslutning till omläggningen av det

kommunala ortsavdragssgstemet.

Genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen

har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts. De nya bestämmelserna

skola första gången tillämpas vid betalning av preliminär skatt

för år 1952.

Omläggningen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen. Förslag

till sådana ändringar hava av 1949 års uppbördssakkunniga framlagts

i en den 31 januari 1951 dagtecknad promemoria med därvid fogat

författningsförslag. Utöver de ändringar, som påkallas av det omlagda kommunala

ortsavdragssystemet, hava de sakkunniga föreslagit viss ändring

av gällande bestämmelser för jämkning av preliminär skatt. De föreslagna

ändringarna avse 4 § 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom.

samt anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen.

Över förslaget hava efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län

(med överlämnande av yttranden från lokala skattemyndigheter i respektive

län) ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges

kronokamrerare.

Vad angår motiveringen för i propositionen föreslagna ändringar i uppbördsförordningen

i anslutning till omläggningen av det kommunala orts
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tf.

29

avdragssystemet får utskottet jämväl hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å

nedan angivna sidor i propositionen, nämligen

Uppbördssakkunnigas förslag, s. 153—156.

Departementschefen, s. 157.

Motionerna.

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:58 och 11:79 har anförts bl. a., att

debetsedeln å slutlig skatt borde komma de skattskyldiga till handa tidigare

än nu vore fallet. Vidare borde den utformas så, att den bleve lättare begriplig

för den stora allmänheten. I det förra avseendet ville motionärerna

ifrågasätta, om icke skattens uträknande borde ske redan på taxeringsstadiet.

Ett stadgande om att taxeringsnämndsordförandena skulle ombesörja

skatteuträknandet skulle givetvis innebära en ganska betydande ökning

av deras arbetsbörda. Enligt motionärernas mening vore emellertid

fördelarna av ett sådant system så stora, att en ändring i denna riktning

borde övervägas. En icke obetydlig fördel — sett ur de skattskyldigas synpunkt

— vore att taxeringsnämnderna därigenom finge en bättre föreställning

om verkningarna av de skönsmässiga och andra höjningar av

taxeringarna som de företoge. En ändring sådan som den ifrågasatta torde

dock icke böra genomföras utan att densamma under viss tid blivit prövad

t. ex. i Stockholms stad. Till sin natur vore debetsedeln å slutlig skatt att

jämställa med en räkning eller nota från statsverket till den skattskyldige.

En räkning eller en nota innehölle regelmässigt sådana uppgifter att mottagaren

kunde kontrollera de olika delsummorna. Man borde kunna uppställa

det kravet, att debetsedelns delsummor på samma sätt skulle vara

tillgängliga för den skattskyldige och på samma sätt kunna kontrolleras.

Delta vore emellertid icke fallet. Ville den skattskyldige kontrollera sin

debetsedel, nödgades han i allmänhet anlita särskild expertis. Ett icke obetydligt

antal skattskyldiga funne vid sin kontroll anledning att avgiva besvär

under åberopande av att debiteringen vore felaktig. Enbart i Stockholms

stad förekomme flera tusen sådana fall varje år. Givetvis vore förhållandet

detsamma i ett stort antal andra fall som vederbörande skattskyldig

icke hade vetskap om. Enligt motionärernas mening vore detta

mycket otillfredsställande. För att varje skattskyldig skulle sättas i tillfälle

att själv kontrollera sin debetsedel borde denna åtföljas av en beskrivning

över hur delsummorna beräknats. En utredning om lämpligaste sättet härför

borde anförtros åt 1949 års uppbördssakkunniga.

I de likalydande motionerna 1:83 och II:84 har erinrats om bestämmelserna

i 99 och 100 §§ uppbördsförordningen. Enligt dessa stad
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

ganden straffades med dagsböter dels den som lämnat oriktig uppgift till

arbetsgivare om förhållande, som hade betydelse för verkställandet av löneavdrag,

under sådana omständigheter att det kunde antagas ha skett i syfte

att åstadkomma att löneavdrag icke verkställdes eller skedde med för lågt

belopp, dels arbetsgivare som antingen av tredska underlåtit verkställa vederbörligt

löneavdrag eller uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit

att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp.

Arbetsgivare vore därtilL enligt 95 § jämte arbetstagaren ansvarig för skatt,

vilken arbetsgivaren utan skälig anledning underlåtit att avdraga å lönen.

Ansvarigheten kunde dock endast göras gällande om arbetstagaren efter

anmaning underläte erlägga ifrågavarande skatt. Enligt 103 § ägde länsstyrelsen,

om skattskyldig underläte att avlämna preliminär deklaration

eller fullständiga sådan deklaration, förelägga den försumlige vite. Däremot

inträdde icke någon påföljd i händelse av underlåtenhet att erlägga

den påförda skatten. Dessa ansvarsbestämmelser vore av betydligt lindrigare

art än vad som stadgades i skattestrafflagen för falskdeklaration och

likartade brott, där straffminimum utgjorde böter, vilka utmättes i proportion

till det belopp som falskdeklaranten undandragit staten, och straffmaximum

straffarbete i högst två år. Orsaken därtill torde till viss del vad

gällde ansvarsbestämmelserna för försumliga arbetsgivare bero på det motstånd

bestämmelserna mött i remissbehandlingen. Det påtalades därvid

bl. a., att arbetsgivarna genom den nya uppbördsförordningen bleve ålagda

arbetsbördor, vilka till sin natur vore av det slag, att de skulle åvila de

statliga och kommunala myndigheterna. Det vore därför obilligt om denna

grupp medborgare dessutom tvingades utföra detta arbete under straffansvar.

Den kvarstående skatten utgjorde enligt 1948 års taxering 753

miljoner kronor och enligt 1949 års taxering 600 miljoner kronor. Av dessa

belopp restfördes icke mindre än 100 miljoner kronor respektive 90 miljoner

kronor. Den låga inflytelseprocenten torde kunna tillskrivas flera

samverkande orsaker, bl. a. att i åtskilliga fall arbetsgivare underlåtit att i

behörig ordning verkställa löneavdrag eller försummat inbetala innehållet

belopp. Det vore tänkbart att dylika försummelser i viss utsträckning kunde

förklaras av vetskapen om att den därmed förknippade straffpåföljden i

allmänhet vore så ringa. En skärpning av ansvarsbestämmelserna för dessa

förseelser skulle enligt motionärernas mening leda till ett förbättrat uppbördsresultat.

En ändring i sådan riktning, vilken för det allmänna rättsmedvetandet

knappast torde komma att framstå såsom oskäligt sträng,

skulle även medföra en bättre överensstämmelse mellan skattestrafflagens

bestämmelser för falskdeklaration och uppbördsförordningens ansvarsbestämmelser.

Såsom motivering för det i de likalydande motionerna 1:84 och

II: 78 framställda yrkandet har framhållits, att den slutliga skatten hittills

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

31

visat påfallande stora avvikelser från den preliminära skatten. Källskatten

hade blivit för liten, och kvarskatt hade uppkommit. Många gånger hade debiterad

kvarskatt ej erlagts utan förvandlats till restskatt. Olika meningar

om orsaken till den relativt stora kvarskatten hade gjort sig gällande. Att en

av orsakerna hade varit olämpligt konstruerade skattetabeller vore alla initierade

ense om. Förra årets riksdag hade också beslutat, att skattetabellerna

skulle omkonstrueras »i syfte att ernå närmare överensstämmelse mellan

preliminär och slutlig skatt». Att ändå en ganska betydande kvarskatt alltjämt

komme att förefinnas torde vara ganska säkert. Det syntes därför finnas

anledning att vidtaga åtgärder för underlättande av kvarskattens inbetalning.

Enligt gällande lag skulle kvarskatten betalas på fyra månader och inlevereras

till statsverket under två uppbördsterminer, 6—13 mars resp. 6—13 maj.

Riksdagen hade på Kungl. Maj :ts förslag beslutat förlänga betalningstiden

till åtta månader för de båda första källskatteåren med de två uppbördsterminerna

förlagda till maj och september. Vid föregående års höstriksdag

meddelade emellertid finansministern, att något förslag i den riktningen

ej komme att framläggas, trots att han vid höstriksdagens början

sagt sig ämna överväga saken. Finansministerns motivering för detta

avböjande hade framför allt varit, att kvarskatten behövde uppbäras under

löpande budgetår. En enkel fråga ställdes då till finansministern om han

icke kunde tänka sig en inbetalningstid på sex månader. Ett dylikt förfaringssätt

med uppbördsterminer under april och juni, förslagsvis 6—13

april och 20—28 juni, skulle faktiskt uppfylla alla de villkor, som enligt

finansministerns mening vore väsentliga. Finansministern hade medgivit,

att detta verkligen vore ett uppslag, som kunde övervägas.

Sveriges kronokamrerare hade genom sin förening i höstas föreslagit att

anstånd med erläggande av kvarskatt under 1951 skulle medgivas. Den

stora allmänheten hade också på olika sätt givit uttryck åt den meningen,

att kvarskatteinbetalning på fyra månader vore mycket oläglig. Restskatten

efter kvarskatteinbetalningarna för källskatteåret 1947 hade varit 11,5

procent av kvarskatten och för 1948 12,8 procent. Riksräkenskapsverket

räknade med att efter kvarskatteuppbörden i år, gällande källskatteåret

1949, komme att uppstå en restskatt av ej mindre än 15 procent av kvarskatten,

d. v. s. över 100 miljoner kronor. I Stockholm hade under tiden 1

december 1950—15 januari 1951 inkommit 1 334 ansökningar om kvarskatteanstånd.

Under samma tid hade året förut endast 339 sådana ansökningar

inkommit. Mot en uppbördstermins förläggning till slutet av juni

hade anförts, att det skulle medföra att hela sexmånaderstiden ej skulle

kunna användas för fördelning av kvarskatten. Beträffande veckoavlönade

vore detta naturligtvis riktigt, men beträffande månadsavlönade torde invändningen

sakna betydelse. För de veckoavlönade skulle för övrigt endast

en vecka behöva bli outnyttjad, innebärande att fördelningen kunde göras

på 13 veckor för första uppbörden, och på 12 veckor för andra uppbörden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Detta betydde, att om skatten vore lika stor på båda terminerna, bleve avdraget

per vecka för andra terminen 8 procent större än för den första terminen.

Skulle däremot betalningen ske på fyra månader med fördelning

på 8 veckor per termin i stället för 13 veckor, bleve ökningen över 60

procent.

Till stöd för det i motionen 11:280 framförda yrkandet har anförts

bl. a. följande. När debetsedeln å slutlig skatt komme, ville skattebetalarna

naturligt nog gärna kontrollera, om uträkningen vore riktig. Dessa debetsedlat

upptoge emellertid inga anvisningar, som kunde vara till ledning för

de skattskyldiga, men däremot hänvisade debetsedeln till den lokala skattemyndigheten.

Följden hade blivit att denna myndighet anstormades av förfrågningar.

Det förelåge uppenbarligen ett behov av klara men ej alltför

omfattande anvisningar till vägledning vid kontroll av skatternas uträkning.

Här behövde endast pekas på hur tidningarna vid tiden för slutskattesedlarnas

utsändande lämnade stort utrymme åt detta problem. Skattebetalarnas

förening utgåve varje år en särskild broschyr för ändamålet. Det

borde emellertid ligga i statens intresse att se till att de medborgare, som

vore skattebetalare, också finge reda på hur skattebeloppen uträknats. I ett

svar på en vid höstriksdagen år 1949 ställd fråga hade finansministern meddelat

bl. a., att 1944 års uppbördsberedning övervägt, om det vore möjligt

att på debetsedlarna å slutlig skatt trycka sådana anvisningar, att skattskyldiga

själva kunde kontrollera riktigheten av de verkställda debiteringarna.

Detta hade befunnits praktiskt ogenomförbart. Inom finansdepartementet

hade man sedermera övervägt att vid dessa skattsedlar foga

en liten tryckt broschyr men avstått att vidtaga några åtgärder i åsyftad

riktning. Finansministern förklarade i detta sammanhang, att han ansåge,

att tanken att de skattskyldiga borde beredas ökade möjligheter att själva

kontrollera skatten vore riktig, förutsatt att detta kunde ske utan att anvisningarna

bleve alltför vidlyftiga.

I de likalydande motionerna 1:495 och II: 629 har anförts bl. a.

att, eftersom de av den centrala uppbördsnämnden fastställda beloppen för

existensminimum skulle vara normerande också vid taxeringen, de i realiteten

komme att göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga.

Av denna anledning komme fastställandet av normalbeloppen för

existensminimum materiellt sett att innebära en akt av skattelagstiftning.

Motionärerna ifrågasatte därför i likhet med riksräkenskapsverket, om

Kungl Maj:t och riksdagen borde avhända sig en befogenhet av denna art.

Givetvis kunde ett fastställande av normalbeloppen i administrativ ordning

vara motiverat med hänsyn till att normalbeloppen utan onödig omgång

borde anpassas efter förändringar i levnadskostnaderna. I så fall syntes det

motionärerna emellertid starkt kunna ifrågasättas, om uppgiften borde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tf.

33

handhavas av centrala uppbördsnämndcn. Nämndens verksamhet berörde

uteslutande tillämpningen av uppbördsförordningen medan beslut angående

normalbeloppen för existensminimum berörde skattelagarnas materiella bestämmelser.

Enligt motionärernas mening borde befogenheten att fastställa

normalbeloppen, såvida Kungl. Maj :t och riksdagen ville avhända sig densamma,

tilldelas den blivande riksskattenämnden. Denna nämnd komme

att få till uppgift att meddela anvisningar vid taxering och således även

beträffande tillämpningen av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen

och förordningen om statlig inkomstskatt. Riksskattenämnden borde

således vida bättre än centrala uppbördsnämnden vara lämpad att fastställa

normalbelopp för existensminimum. I fråga om fastställandet av

existensminimum i de enskilda fallen hade uppbördssakkunniga anfört att

extra avdrag icke borde medges, där den skattskyldige ägde förmögenhet.

Departementschefen instämde med de sakkunniga däri, att man vid fastställande

av existensminimum borde bortse från smärre tillgångar, där det

måste anses obilligt, att den skattskyldige skulle avyttra desamma för att

gälda skatteskulder. Även med hänsyn till sistnämnda reservation tedde

sig dock de förordade riktlinjerna otillfredsställande. Det kunde säkerligen

i många fall komma att förhålla sig så, att en person med inkomst under

existensminimum hade en förmögenhet, som måste anses större än de

»smärre tillgångar» departementschefen talade om men som dock vore så

pass liten, att det skulle vara obilligt, att den toges i anspråk för att gälda

skatteskulder. Ett sådant förfaringssätt skulle ju i verkligheten iunebära

en extra förmögenhetsbeskattning med synnerligen ogynnsamma verkningar.

Dels skulle viljan att spara komma att undergrävas, och dels skulle

en näringsidkare kunna komma att berövas produktionsmedel, som vore

nödvändiga för hans rörelse och därmed för hans eller hans familjs försörjning.

Åtskilliga mindre jordbrukare och hantverkare t. ex. skulle kunna

försättas i ett svårt läge, om fastställandet av existensminimum skulle ske i

enlighet med de riktlinjer, som förordats av de uppbördssakkunniga och

departementschefen. Enligt dessa riktlinjer skulle huvudsakligen sådana

skattskyldiga med inkomst av tjänst medges rätt till extra avdrag för

existensminimum. Enligt motionärernas mening torde det vara nödvändigt

att denna rätt tillerkändes även skattskyldiga med inkomst under existensminimum

men med förmögenhet av mindre storleksordning.

Enligt departementschefens uttalande i propositionen borde särskild

restriktivitet iakttagas vid fastställandet av existensminimum, om den skattskyldige

haft särskilt låga levnadskostnader. I regel borde fördenskull enligt

departementschefens mening avdrag icke beviljas för s. k. hemmasöner

och hemmadöttrar såväl i stad som på land. Härtill torde anmärkas alt om

sådana skattskyldiga haft låga levnadskostnader, så torde detta i regel bero

därpå, att de åtnjutit fri bostad och kost hos föräldrarna. Om dessa senare

hade låga inkomster eller ringa förmögenhet, så komme vägran att fast
-

,‘f. Ili han g till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr tf.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

ställa existensminimum för deras söner eller döttrar att innebära en belastning

på föräldrarnas ekonomi. Fastställandet av existensminimum i

sådana fall borde fördenskull enligt motionärernas mening ske efter mindre

restriktiva grunder än dem, som förordats av departementschefen. Hänsyn

borde tagas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

I de likalydande motionerna I: 496 och II: 630 har framhållits,

att det framginge av de undersökningar 1949 års uppbördssakkunniga verkställt

att den största delen av beloppet av kvarstående skatt hänförde sig

till sådana skattskyldiga som hade att erlägga preliminär B-skatt. Till ifrågavarande

kategori hörde främst jordbrukare och rörelseidkare. De saknade

i allmänhet möjlighet att ens under inkomståret med någon högre

grad av säkerhet beräkna sina inkomster under året. En förutsättning för

att man skulle kunna belasta ifrågavarande skattskyldiga med ränta å

kvarstående skatt vore uppenbarligen att de efter inkomstårets slut hade

möjlighet att göra ytterligare inbetalning av den preliminära skatten. Detta

hade också tillgodosetts genom propositionens förslag. En ytterligare förutsättning

vore emellertid att de skattskyldiga kunde skaffa sig vetskap

om det ungefärliga beloppet av den skatt de ytterligare hade att gälda. Vissa

anordningar i sådant syfte hade varit föremål för övervägande inom uppbördssakkunniga.

Även vid remissbehandlingen hade särskilda förslag

framlagts. Motionärerna ville förorda att de sålunda framkomna förslagen

bleve föremål för ytterligare överväganden av riksdagen. Därest icke

något av dessa förslag av riksdagen ansåges lämpligt att genomföra, förordade

motionärerna ett system av följande utseende. Den preliminära Bskattesedeln,

som innehölle sex inbetalningstalonger, försåges med en

sjunde talong, avsedd att användas vid inbetalning av skatt efter den sista

ordinarie uppbördsterminens utgång. Vid sidan av denna talong angåves de

taxerade inkomster, å vilka den preliminära B-skatten uträknats. Därintill

infördes viss text, vilket utmynnade i en uppmaning till den skattskyldige

att på härför avsedd plats ifylla beloppen av de taxerade inkomster, som

hans för inkomståret avgivna självdeklaration slutade med. I den mån

dessa senare belopp — mer eller mindre avsevärt — överstege de belopp,

efter vilka den skattskyldiges preliminära B-skatt beräknats, hade den skattskyldige

alltså att räkna med att han komme att påföras kvarstående skatt.

Det låge då i hans eget intresse att söka göra sig underkunnig om den kvarstående

skattens storlek. För att underlätta detta kunde man å debetsedel

lämna uppgift om den ungefärliga marginalskatteprocenten vid olika inkomstlägen.

Ansåge sig den skattskyldige dock icke kunna göra erforderliga

beräkningar, finge han vända sig till den lokala skattemyndigheten.

Förfrågningarna hos denna skulle med ett sådant system uppenbarligen

icke bli så många som med den ordning uppbördssakkunniga liksom departementschefen

ifrågasatt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

35

I propositionen föresloges vidare att det extra avdraget för väsentligt

nedsatt skatteförmåga skulle erhålla ett vidgat tillämpningsområde samt

att maximigränsen härför skulle höjas. Därmed avsåges att få en ersättning

för de nuvarande bestämmelserna i uppbördsförordningen om s. k. existensminimum.

Det vore enligt motionärernas mening obestridligt att den nu

föreslagna ordningen innebure en väsentlig förbättring i förhållande till vad

nu gällde. Resultatet bleve emellertid i hög grad beroende på hur bestämmelserna

i praktiken komme att tillämpas. Det syntes motionärerna som

om den föreslagna utvidgningen av området för de extra avdragen, med hänsyn

till syftet därmed, innebure ett avsteg från principen om likformighet

och rättvisa i beskattningen. Man kunde icke göra gällande att existensminimum

uppginge till olika belopp för olika skattskyldiga inom en och

samma ort. I och för sig borde skatt icke uttagas å belopp som understege

existensminimum. Sådan inkomst saknade helt skattekraft, oavsett om den

utgjorde den skattskyldiges enda inkomst eller om han hade inkomst därutöver.

Ett riktigt bestämmande av en skattskyldigs skatteförmåga krävde

därför att ortsavdraget fastställdes till samma belopp som existensminimum

eller med andra ord att för alla skattskyldiga med lika familjeförhållanden

medgåves ett lika högt skattefritt avdrag. I den mån det extra avdraget tillerkändes

skattskyldiga huvudsakligen av den anledningen att inkomsten

icke överstege ett till högre belopp än ortsavdraget fastställt s. k. existensminimum,

åstadkommes en extra degressivitet. Departementschefen hade

berört detta genom att tala om den »skattetröskel», som skulle uppkomma

vid inkomster något över existensminimigränsen. Detta problem avsåge

närmast skattskyldig som befunne sig vid gränsen för existensminimum

och därefter ökade sin inkomst. Förhållandet vore emellertid i princip detsamma,

om man jämförde en skattskyldig som befunne sig vid nyssnämnda

gräns med en annan skattskyldig som över huvud taget befunne sig ovan

denna gräns. Det torde icke kunna bestridas att den senare påföres högre

skatt än som vore förenligt med en proportionell beskattning. Ungefär liknande

vore problemet om man jämförde två skattskyldiga med inkomster

vid eller under existensminimigränsen, av vilka den ena hade en icke alltför

betydande förmögenhet. Det vore icke oberättigat att i detta fall tala

om en extra förmögenhetsbeskattning.

Motionärerna konstaterade med tillfredsställelse departementschefens

uttalande att rätten till extra avdrag utöver ortsavdraget icke borde konstitueras

enbart av själva inkomstlaget. Enligt motionärernas mening stode

emellertid detta uttalande icke i god överensstämmelse med den föreslagna

lagtexten, där det bl. a. talades om nedsatt arbetsförmåga och långvarig

oförvållad arbetslöshet. I dessa fall komme ju den nedsatta skatteförmågan

direkt till uttryck i en minskad inkomst, vilket i och för sig ledde till minskad

skatt. Motionärerna kunde icke finna att skatteförmågan i sådana fall

vore lägre än för varje annan skattskyldig med motsvarande inkomst. De

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

två nämnda grunderna för medgivande av extra avdrag stode också i motsats

till det tredje angivna villkoret, nämligen stor försörjningsbörda. En

sådan ledde uppenbarligen till utgifter utöver de normala och motiverade

otvivelaktigt extra avdrag. Vid föregående års riksdag fastställdes nya kommunala

ortsavdrag. Anledningen till att de kommunala ortsavdragen icke

fastställdes till samma belopp som i fråga om statsbeskattningen hade varit

att kommunernas skatteunderlag på vissa håll vore så känsliga att en ytterligare

höjning av avdragen skulle ha medfört ett alltför stort skatteunderlagsbortfall

med åtföljande skatteövervältring på jordbrukare och andra

fastighetsägare. Någon undersökning om hur höjningen av det extra avdraget

och den samtidiga utvidgningen av avdragets tillämpningsområde

skulle verka i detta avseende hade icke gjorts. Man kunde befara att vissa

kommuner skulle få vidkännas en betydande skatteunderlagsminskning. De

gjorda invändningarna syntes motionärerna motivera en relativt restriktiv

tillämpning av de möjligheter till skattenedsättning som de nu föreslagna

bestämmelserna innehölle. Ett uttalande från riksdagens sida av sådan innebörd

torde också kunna medverka till en någorlunda enhetlig praxis vid

bestämmelsernas tillämpande.

Utskottets yttrande.

Huvudpunkterna i den föreliggande propositionen, såvitt densamma hänvisats

till bevillningsutskottet, avse dels den redan vid 1950 års riksdag

diskuterade frågan om uttagande under vissa förutsättningar av ränta å

kvarstående skatt, in. m. dels ock förslag till lösning av frågan hur vid s. k.

existensminimum överensstämmelse skall kunna vinnas mellan de regler

som tillämpas i fråga om källskatten och vid taxering. Propositionen innehåller

därjämte förslag till vissa ändringar i uppbördsförordningen, huvudsakligen

påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.

I propositionen nr 244 till föregående års riksdag föreslogs att ränta skulle

av skattskyldig erläggas med 6 procent å kvarstående skatt, som utgjorde

minst en femtedel av den slutliga skatten; ränta skulle dock utgå endast i

den mån den kvarstående skatten överstege 300 kronor. Under motsvarande

förutsättningar skulle ränta gottgöras skattskyldig med 2 procent å för

mycket erlagd preliminär skatt.

Propositionen blev visserligen icke i denna del bifallen av riksdagen. Anledningen

härtill var emellertid icke att söka i något avståndstagande från

riksdagens sida till uttagande av kvarskatteränta i och för sig. Tvärtom förklarade

riksdagen sig icke finna anledning till erinran mot förslaget att

den, som med eller utan avsikt utnyttjade en skattekredit genom att erlägga

för låg preliminär skatt, skulle erlägga ränta å den kvarstående

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

37

skatten och att i konsekvens härmed den, som medgåve det allmänna en

skattekredit genom att erlägga för hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta

å den för mycket erlagda skatten. Däremot syntes icke utformningen av de

föreslagna räntebestämmelserna tillfredsställande, varför ytterligare utredning

av frågan ansågs påkallad.

Förslaget i den nu föreliggande propositionen bygger i stort sett på det

tidigare förslaget. De viktigaste ändringarna äro, att den tidigare räntegränsen

om 300 kronor föreslagits höjd till 1 000 kronor och att villkoret

om att den kvarstående skatten resp. den för mycket erlagda preliminära

skatten skulle överstiga den slutliga skatten med minst en femtedel borttagits,

där den kvarstående skatten resp. den för mycket erlagda preliminära

skatten överstiger 10 000 kronor. I sistnämnda fall skall enligt propositionen

ränta städse utgå. Kvarskatteräntan har bibehållits vid 6 procent,

medan räntan å den för mycket erlagda preliminära skatten föreslagits

höjd till 3 procent.

I likhet med 1950 års bevillningsutskott finner utskottet icke anledning

till erinran mot förslaget att söka åstadkomma en förbättrad källskatteuppbörd

genom att införa bestämmelser om ränta å kvarstående skatt. Att ersätta

dessa bestämmelser med ett system med tilläggsdebitering och särskild

uppbörd av preliminär skatt i enlighet med Industriförbundets förslag,

synes enligt utskottets mening icke böra komma i fråga. Höjningen av

maximigränsen till 1 000 kronor synes väl motiverad. Detsamma gäller förslaget

om en ovillkorlig räntepåföring, när den kvarstående skatten, respektive

den överskjutande preliminära skatten överstiger 10 000 kronor.

I propositionen nr 244/1950 uttalade departementschefen, att det vore nödvändigt,

att relativt enkla skatteberäkningstabeller upprättades till ledning

för de skattskyldiga vid beräkningen av den skatt, som skulle utgå på

grundval av den i självdeklarationen upptagna inkomsten. I förevarande

proposition nr 203 framhåller departementschefen, att frågan om utsändande

till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller komme i

ett annat läge vid den i propositionen förordade begränsningen av ränteplikten.

Med eu absolut gräns för räntepåföring om 1 000 kronor vore det

knappast erforderligt att enbart med hänsyn till kvarskatteräntan utsända

tabeller till alla skattskyldiga. Departementschefen berör samtidigt frågan

om utarbetande av särskilda skattetabeller för kontroll av debiteringen av

slutlig skatt och uttalar, att om dylika tabeller skulle utfärdas, dessa givetvis

också skulle få användning då den skattskyldige ville bedöma, om kvarskatteränta

kunde komma att påföras honom.

I de likalydandc motionerna 1:58 och 11:79 har upptagits hl. a. frågan om

utarbetande av tabeller eller anvisningar åt de skattskyldiga för möjliggörande

av kontroll av skattedebiteringen. Samma fråga har väckts i motionen

11:280.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att behovet av sär
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

skilda skatteberäkningstabeller för alla skattskyldiga med den utformning

ränteförslaget erhållit i propositionen väsentligt minskat i styrka, såvitt

gäller önskemålet att kunna beräkna storleken av den preliminära skatt,

som skall behöva erläggas för att undvika kvarskatteränta. Kvar står dock

önskvärdheten av att alla skattskyldiga böra beredas tillfälle kontrollera

att dem påförda skatter äro riktigt uträknade. Utskottet instämmer på

denna punkt med uttalandena i nyssnämnda motioner om behovet av tabeller

eller anvisningar till hjälp åt de skattskyldiga. Utskottet har dock

samtidigt klart för sig, att det med nuvarande bestämmelser för skatteberäkningen

kan visa sig förenat med svårigheter att på detta område åstadkomma

kortfattade och på samma gång för de skattskyldiga lättfattliga

hjälpmedel vid skattekontrollen. Enligt vad utskottet erfarit är emellertid

frågan om utarbetande av dylika tabeller eller anvisningar till ledning för

de skattskyldiga vid kontroll av skattedebiteringen föremål för fortsatt

övervägande inom finansdepartementet. Anledning synes därför icke föreligga

för riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Maj:t i frågan.

Motionerna 1:58 och 11:79, i vad avser denna fråga, ävensom motionen

11:280 avstyrkas sålunda av utskottet.

I de likalydande motionerna 1:496 och 11:630 har — i vad avser de särskilda

åtgärder, som böra vidtagas för att underlätta för de skattskyldiga

att beräkna det ungefärliga beloppet av den preliminära skatt som ytterligare

bör inbetalas för att undvika kvarskatteränta — bl. a. rekommenderats,

att debetsedlarna, avseende preliminär B-skatt, skulle för inbetalning

av ytterligare skatt förses med en sjunde skatteanvisning uiöver de

sex, varmed preliminärskattedebetsedlarna för närvarande äro försedda.

Vidare skulle skatteberäkningen kunna underlättas genom vissa upplysningar

å debetsedeln om den inkomst, efter vilken B-skatten beräknats,

och om marginalskattens storlek i olika inkomstlägen m. m.

Enligt vad utskottet erfarit ha uppbördssakkunniga för avsikt att i sitt

blivande betänkande återkomma med det förslag om att förse debetsedlarna

å preliminär skatt med ökat antal skatteanvisningar, som de sakkunniga

väckt redan i sitt föregående år avgivna första betänkande. Förslaget synes

utskottet ändamålsenligt. Härigenom underlättas arbetet för de skattskyldiga

att inbetala ytterligare skatt. Även enligt nu gällande regler lämnas

å debetsedlarna å preliminär B-skatt uppgift om den taxerade och beskattningsbara

inkomst, enligt vilken skatten beräknats, varför detta önskemål

redan är tillgodosett. Förslaget om att olika procenttal för marginalskatten

skulle angivas å debetsedlarna synes ha nära samband med den nyss diskuterade

frågan om utgivande av tabeller eller anvisningar till ledning för de

skattskyldiga vid skatteberäkningen. Med det anförda synas motionerna i

angiven del besvarade.

Vid ränteberäkningen skall enligt propositionen endast få beaktas skattebelopp,

som inbetalts senast den 15 april året efter inkomståret. Samma

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

39

lidpunkt fanns angiven i propositionen nr 244/1950 och motiverades då

med att beloppet av preliminär skatt skulle vara infört i debiteringslängderna

före den 30 juni. Inom utskottet har framhållits, att åtskilliga större rörelseidkare

pläga åtnjuta anstånd med avgivande av självdeklaration till sådan

tid, att beräkning med ledning av självdeklarationen av den preliminära

skatt, som ytterligare skulle behöva erläggas för att undvika kvarskatteränta,

icke medhinnes till den 15 april. Yrkande har därför framställts om

framflyttning av den tidpunkt, då ytterligare preliminär skatt senast skall

ha inbetalts. Med hänsyn till den begränsning av antalet räntefall, som

måste uppkomma genom det nu framlagda förslaget jämfört med föregående

års proposition, synas ökade möjligheter ha öppnats för länsstyrelserna

(i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) att

medhinna arbetet med att införa skattebeloppen i debiteringslängderna,

även om inbetalningstiden utsträckes något. Utskottet får därför föreslå,

att tiden för inbetalning av ytterligare preliminär skatt utsträckes till och

med den 30 april året efter inkomståret. I författningstexten torde böra införas

uttrycklig föreskrift angående den tid, inom vilken preliminär skatt

sålunda skall vara inbetald för att vinna beaktande i räntehänseende.

Beträffande storleken av räntan å kvarstående skatt har utskottet funnit

sig böra föreslå en sänkning av den i propositionen föreslagna räntesatsen

om 6 procent till 5 procent. Utskottet utgår därvid ifrån att denna kvarskatteränta

skall vara tillräcklig för att uppnå det därmed avsedda syftet.

Skulle detta emellertid efter något eller några år visa sig icke vara fallet,

förutsätter utskottet att frågan på nytt tages upp till prövning.

Emot den föreslagna procentsatsen om 3 procent å för mycket erlagd

preliminär skatt har erinran icke framställts. Förslaget i denna del tillstyrkes.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits om ränta å kvarstående skatt

och å för mycket erlagd preliminär skatt samt angående de frågor, som

därmed äga samband, föranleder icke erinran från utskottets sida. I likhet

med departementschefen finner utskottet bestämmelserna böra tillämpas

redan vid 1952 års taxering.

Det i propositionen framlagda förslaget om skattebefrielse vid existensminimum

innebär ett fullföljande av den linje, som chefen för finansdepartementet

angav i propositionen nr 241 till 1950 års riksdag angående ändringar

i det kommunala ortsavdragssystemet. Förslaget innebär i korthet,

att vid taxering extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga — som

för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom och andra liknande situationer — skall kunna medgivas

även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig

oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig

omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande skatt, under
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

stiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget föreslås höjd

från 2 000 kronor till 3 000 kronor. För att icke olika regler skola tillämpas

i skilda landsdelar, föreslås att normalbelopp för existensminimum jämte

anvisningar för tillämpningen skola fastställas av centrala uppbördsnämnden

centralt för hela riket. Med ledning av dessa normalbelopp ha sedan

taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existensminimum.

Det är dock avsett, att normalbeloppen icke skola få överskridas

annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda. De regler, som sålunda

skola gälla vid taxering, äro avsedda att också tillämpas av de lokala

skattemyndigheterna, då dessa ha att pröva frågan om befrielse från eller

nedsättning av källskatteavdrag. I samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna

böra de lokala skattemyndigheterna vara bundna av de av den

centrala uppbördsnämnden fastställda existensminimibeloppen.

I betänkande nr 57 till föregående års riksdag i anledning av ovannämnda

proposition nr 241 underströk 1950 års bevillningsutskott starkt behovet av

en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område och uttalade

tillika, att de nuvarande förhållandena enligt utskottets mening icke kunde

tillåtas fortbestå. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förslag till frågans

lösning nu framlagts. Utskottet delar den av departementschefen gentemot

en del remissinstanser uttalade meningen, att ärendet icke bör uppskjutas

ytterligare. Olägenheterna med det rådande systemet böra undanröjas

så snart sig göra låter.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att någon höjning av

ortsavdragen icke kan ifrågakomma. Detta är icke heller påkallat, eftersom

en acceptabel lösning av förevarande problem synes möjlig genom den utformning,

som reglerna om extra avdrag vid taxering och om befrielse från

eller nedsättning av löneavdrag för skatt erhållit i propositionen. Ett villkor

för ett godtagande av förslaget är dock, att den individuella prövning av

ärendena och den restriktiva tillämpning av bestämmelserna — såväl av de

lokala skattemyndigheterna som av taxeringsnämnderna — som i propositionen

förutsättes skola ske, också kommer till stånd. En schematisk tilliämpning

av bestämmelserna i en kommun skulle kunna medföra en nedgång

av det kommunala skatteunderlaget av sådan storleksordning, att

budgetläget bleve allvarligt försämrat.

Det ligger vikt uppå, att länsstyrelserna och taxeringsintendenterna ha

sin uppmärksamhet riktad på hur bestämmelserna i praktiken bil tillämpade.

I motionerna 1:496 och 11:630 har framhållits angelägenheten av att de

möjligheter till skattenedsättning, som öppnas genom de föreslagna bestämmelserna,

erhålla en relativt restriktiv tillämpning. Detta överensstämmer

helt med nyss anförda synpunkter i frågan. Syftet med motionerna torde

fördenskull få anses tillgodosett.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

41

Utskottet biträder förslaget om att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

icke skall kunna medgivas allenast av den anledningen, att den skattskyldiges

inkomst under beskattningsåret understigit existensminimum, utan att därutöver

skall kunna visas att den nedsatta skatteförmågan är föi orsakad

av nedsatt arbetsförmåga o. s. v. Därvid synes anledning finnas att understryka

att nedsatt arbetsförmåga lika väl kan vara föranledd av psykiska

defekter hos den skattskyldige som av fysiska.

Uppbördssakkunnigas förslag innebar att man genom att strikt tillämpa

de skattemässiga avdragsreglerna även vid källskatten skulle kunna så

myckel som möjligt undvika uppkomsten av kvarstående skatt. Piopositionen

innebär i detta avseende en viss uppmjukning, varigenom måhända

icke fullt samma effekt uppnås i fråga om minskning av kvarskatterna som

enligt de sakkunnigas förslag. Förslaget måste dock anses möjliggöra en

smidigare tillämpning av bestämmelserna. Särskilt gäller detta förslaget om

rätt för den lokala skattemyndigheten att låta en skattskyldig, som på

grund av existensminimum åtnjuter befrielse från eller nedsättning av

löneavdrag för skatt, vid höjd lön få behålla en del av löneökningen, så att

icke denna i sin helhet tages i anspråk för skatt. Detta avsteg från de

skattemässiga bedömningsgrunderna synes ofrånkomligt med hänsyn till

förhållandena på arbetsmarknaden.

Gentemot de allmänna synpunkter, som i övrigt anförts av departementschefen

rörande det framlagda förslaget, har utskottet intet att erinra.

Utskottet biträder förslaget om att normalbelopp för existensminimum

skola fastställas centralt för hela riket. Enligt propositionen skail denna

uppgift ankomma på centrala uppbördsnämnden. I de likalydande motionerna

1:495 och 11:629 har på denna punkt ifrågasatts, huruvida Kungl.

Maj: l och riksdagen borde avhända sig en befogenhet av denna art. Som

skäl härför har åberopats, att normalbeloppen i realiteten komme att göra

tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga, varför fastställandet

av dessa materiellt sett skulle innebära en akt av skattelagstiftning.

Alternativt har yrkats att uppgiften borde tilldelas den blivande riksskattenämnden.

Utskottet finner det av praktiska skäl mindre lämpligt att förbehålla

Kungl. Maj:t och riksdagen att fastställa normalbelopp för existensminimum.

Däremot anser utskottet att åtskilligt talar för det i motionerna

framställda yrkandet, att fastställandet borde ankomma på riksskattenämnden.

På av departementschefen anförda skäl finner utskottet likväl

att detta tills vidare icke bör ifrågasättas. Utskottet vill dock understryka

vad departementschefen anfört om att det framdeles bör upptagas till

prövning att låta riksskattenämnden övertaga förevarande arbetsuppgift.

Utskottet biträder vad departementschefen anfört rörande det sätt, på

vilket normalbeloppen böra fastställas och de grunder, efter vilka detta bör

ske.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Uppenbart är att uppgiften att fastställa existensminimum i det enskilda

fallet kan vara svår att rätt fullgöra och att densamma ställer stora krav

på bedömningsförmågan hos de lokala skattemyndigheterna, eftersom ju

frågan i regel först kommer upp hos dessa. Av vikt är därför att de vägledande

anvisningar — utöver anvisningarna i skattelagarna och uppbördsförordningen

— som centrala uppbördsnämnden avses skola utfärda, bli så

utförliga som möjligt så att därigenom en enhetlig praxis kommer till stånd.

I propositionen har utförligt behandlats en del fall, där avvikelse från

riormalbeloppen kan finnas påkallad. Utskottet finner sig genomgående

kunna biträda de uttalanden departementschefen här gjort. Utskottet tillstyrker

jämväl de föreslagna anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

1 motionerna 1:495 och 11:629 har uttalats önskemål om en liberalare tilllämpning

av avdragsmöjligheterna i så måtto, att extra avdrag skulle

kunna tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum

men med förmögenhet av mindre storleksordning. Detta skulle enligt

utskottets mening strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i de

fall varom här är fråga bör medgivas allenast då gäldande av skatten skulle

medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin familjs

uppehälle. Motionerna avstyrkas i denna del. I samma motioner ha motionärerna

vänt sig mot att enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen

i regel anledning över huvud icke skulle föreligga att bevilja extra avdrag

åt s. k. hemmasöner och hemmadöttrar samt framhållit att hänsyn

bör tagas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden. I anslutning härtill

har inom utskottet uttalats den meningen, att förenämnda punkt i anvisningarna

borde utgå. I likhet med departementschefen anser emellertid

utskottet, att särskild anledning finnes att iakttaga försiktighet vid medgivande

av extra avdrag åt s. k. hemmasöner och hemmadöttrar såväl på

landet som i städerna. Detta innebär å andra sidan icke att ifrågavarande

skattskyldiga skulle undantagslöst vara uteslutna från möjligheten att erhålla

extra avdrag. Är t. ex. föräldrarnas ekonomiska ställning svag, synes

anledning finnas att medgiva skäligt extra avdrag om i övrigt förutsättningar

härför föreligga. Dylika fall torde dock utgöra undantag. Det regelmässiga

torde vara, att verkligt behov av extra avdrag icke föreligger i

dessa fall. Anvisningspunkten bör lämnas oförändrad.

Såsom framgår av uppbördssakkunnigas promemoria torde för familjer

med mycket betungande försörjningsbörda, bosatta i tätorter med höga

levnadskostnader, existensminimum överstiga summan av det kommunala

ortsavdraget enligt de nya bestämmelserna och det högsta extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga, som för närvarande kan beviljas, eller 2 000 kronor.

För sammanlevande äkta makar, bosatta i Stockholm, skulle sålunda ortsavdrag

och extra avdrag maximalt — oberoende av huruvida endast den ena

av makarna eller båda bliva taxerade — kunna uppgå till 4 000 kronor,

vilket belopp sannolikt icke torde täcka levnadskostnaderna, om makarna

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tf.

43

förutom sig själva ha att försörja flera barn. Med hänsyn härtill och på de

övriga skäl, som anförts av uppbördssakkunniga, får utskottet tillstyrka,

att maximigränsen för det extra avdraget höjes från 2 000 till 3 000 kronor.

I likhet med departementschefen förutsätter utskottet därvid, att försiktighet

iakttages vid medgivande av större avdrag än 2 000 kronor. Höjningen

av maximigränsen får icke tagas till intäkt för en allmän höjning av de

avdragsbelopp, som för närvarande tillämpas.

Vad i propositionen anföres angående taxeringsnämndernas handläggning

av förevarande spörsmål har icke föranlett någon erinran från utskottets

sida. Detsamma gäller i propositionen angivna grunder för de lokala skattemyndigheternas

prövning av uppkommande ärenden avseende såväl preliminäi

skatt som kvarstående skatt. Vad departementschefen anfört i fråga

om utmätningsmännens handläggning av införselärenden torde icke påkalla

särskilt uttalande från utskottets sida.

Förslaget om att preliminär skatt skall äga prioritet framför kvarstående

skatt, då genom löneavdrag innehållet belopp icke täcker båda skatleslagen,

finner utskottet väl motiverat. Förslaget tillstyrkes. Emot de olika detaljerna

i övrigt i föreliggande förslag rörande existensminimum har utskottet

intet att erinra.

De under avd. III i propositionen föreslagna ändringarna i uppbördsförordningen

med anledning av det nya kommunala ortsavdragssystemet

m. in. tillstyrkas av utskottet.

I motionerna 1:58 och 11:79 har — utöver vad tidigare berörts — yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t

ville låta företaga utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium

tillhandahålla de skattskyldiga debetsedlarna å slutlig skatt ävensom för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Enligt

vad utskottet inhämtat torde frågan om den tid, inom vilken debetsedlarna

å slutlig skatt skola utfärdas, komma att beröras av 1949 års uppbördssakkunniga.

De sakkunniga avse att slutföra sitt utredningsuppdrag under innevarande

år. Ifrågavarande motioner synas därför i detta avseende icke

höra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:83 och 11:84 har hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte iåta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag om skärpning av ansvarsbestämmelserna

i uppbördsförordningen. Då denna fråga övervägcs av 1949 års

uppbördssakkunniga, synas icke heller dessa motioner böra föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Slutligen har i de likalydande motionerna 1:84 och 11:78 föreslagits, att

riksdagen måtte besluta, att kvarskatt skall fördelas på sex månader och

inbetalas till statsverket under uppbördsterminer i april och juni. Eu av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

de frågor, som äro föremål för utredning av 1949 års uppbördssakkunniga,

avser när uppbörd skall verkställas av olika slags skatter. Att under sådana

förhallanden ifrågasätta ändring i gällande bestämmelser innan uppbördssakkunniga

slutfört sin utredning torde icke kunna komma i fråga. Icke

heller synes det påkallat med provisorisk lagstiftning på området för tiden

dessförinnan. Utskottet avstyrker motionerna.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj :ts förevarande proposition nr 203, såvitt propositionen

hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i uppbördsföroidningen

den 31 december 1945 (nr 896) med de ändringar av 34 §

3 mom. och 90 § 1 mom., som framgå av följande såsom

utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag.

34 §.

3 in o m. överstiger i 1 mom. omförmäld

slutlig skatt den skattskyldige

gottskriven preliminär skatt

med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst tiotusen

kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med sex

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen kronor;

dock att det belopp, varå ränta

sålunda skall beräknas, skall avrundas

till närmast lägre hundratal kronor.

Har skattskyldig påförts utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller

olycksfallsförsäkringsavgift, skall sådan

skatt icke inräknas i den slutliga

skatten vid bedömande av om

och med vilket belopp ränta skall

utgå.

Utskottets förslag.

34 §.

3 m o m. överstiger i 1 mom. omförmäld

slutlig skatt den skattskyldige

gottskriven preliminär skatt

med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst tiotusen

kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med fem

procent, för en beräknad tid av ett

år, ä den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen kronor;

dock att det belopp, varå ränta

sålunda skall beräknas, skall avrundas

till närmast lägre hundratal kronor.

Har skattskyldig påförts utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller

olycksfallsförsäkringsavgift, skall sådan

skatt icke inräknas i den slutliga

skatten vid bedömande av om

och med vilket belopp ränta skall

utgå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr tf.

45

Kungl. Maj:ts förslag.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsvarande

tillämpning beträffande i föregående

stycke omförmäld ränta.

90 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär

skatt motsvarande slutliga

skatt, oberäknat fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och annuiteter,

varom i 1 § sägs, med minst en femtedel

av den slutliga skatten eller

med minst tiotusen kronor, äger den

skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen kronor;

dock att det belopp, varå ränta

sålunda skall beräknas, skall avrundas

till närmast lägre hundratal kronor.

Utskottets förslag.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i föregående stycke skall hänsyn

tagas allenast till sådan preliminär

skatt, som erlagts senast den 30

april året näst efter inkomståret.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsvarande

tillämpning beträffande i första

stycket detta mom. omförmäld

ränta.

90 §.

1 mom. Överstiger den preliminära

skatt, som erlagts senast den

30 april året näst efter inkomståret,

motsvarande slutliga skatt, oberäknat

fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och annuiteter, varom i 1 §

sägs, med minst en femtedel av den

slutliga skatten eller med rr.inst tiotusen

kronor, äger den skattskyldige

erhålla ränta med tre procent, för

en beräknad tid av ett år, å den del

av det överskjutande beloppet, som

överstiger ettusen kronor; dock att

det belopp, varå ränta sålunda skall

beräknas, skall avrundas till närmast

lägre hundratal kronor.

2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna

till 50 § samma lag; ävensom

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58 av herr Wehljc m. fl.

och 11:79 av herr Edström,

2) de likalydande motionerna 1:83 av herr Eskilsson och

11:84 av herr Nilsson i Bästckillc,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

3) de likalydande motionerna 1:84 av herr Axel Andersson

m. fl. och 11:78 av herr Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:495 av herrar Niklasson

och Gustaf Elofsson samt 11:629 av herrar Vigelsbo och

Johnsson i Skoglösa,

5) de likalydande motionerna 1:496 av herr Bergh samt

11:630 av herrar Nilsson i Svalöv och Hansson i önnarp,

samt

6) motionen 11:280 av herr Nihlfors,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande :

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,

Velander, Ramberg, Niklasson, Einar Eriksson, Rune Johansson, Ebbe Ohlsson

och Spetz samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i

Skedsbygd, Orgård, Nilsson i Kristinehamn,* Persson i Svensköp, Sjölin,

Gunnarsson, Edström och Kärrlander.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

Reservationer:

47

I) av herrar Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson i Skedsbygd, vilka

i fråga om de föreslagna ändringarna i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen

anfört följande.

Utskottet har tillstyrkt ett i propositionen intaget förslag till anvisningar

till 50 § kommunalskattelagen den 28 september 1928, vari intagits föreskrifter

av den art att s. k. existensminimum ej skall få tillgodoräknas av

s. k. hemmasöner och hemmadöttrar.

Även om skattskyldiga, som tillhöra dessa, för övrigt mycket svårdefinierbara

grupper, icke i någon större utsträckning kunna ifrågakomma i

berörda avseende, torde det vara principiellt felaktigt att utesluta vissa

grupper från rättigheter, som tillkomma medborgare i allmänhet. Det måste

också förefalla egendomligt om en person, som bor hemma hos sina föräldrar,

skall i skattehänseende behandlas på ett annat sätt om han arbetar

i sina föräldrars rörelse än om han är sysselsatt på ett annat verksamhetsfält.

Likaså äro företagare i rörelse eller jordbruk undantagna från här ifrågavarande

förmån. Begreppet arbetsredskap kan möjligen ges en så vid tolkning

att en arrendator av en mindre jordbruksfastighet eller en hantverkare,

som arbetar i förhyrd verkstad, kan tänkas få åberopa existensminimum

för skattebefrielse. Men så snart någon äger en aldrig så liten eller högbelånad

fastighet är denne klart utesluten.

Men en sådan fastighet kan ej omsättas i pengar med mindre den försäljes

och då är ju den skattskyldiges möjlighet att fortsätta sin yrkesutövning

rubbad.

Vi kunna ej finna taxeringsföreskrifter av denna art rimliga och anse

därför att utskottet i anledning av de likalydande motionerna 1:495 av

herrar Niklasson och Gustaf Elofsson samt 11:629 av herrar Vigelsbo och

Johnsson i Skoglösa under punkten A) 2) bort hemställa, att riksdagen

måtte för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag om

ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag med den ändring, att

sjätte stycket i punkt 1 av anvisningarna till 50 § skall erhålla följande såsom

reservanternas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag.

Har den skattskyldige haft lägre

levnadskostnader än normalt skall

den skattskyldiges existensminimum

anses hava i motsvarande mån understigit

normalbeloppet, t. ex. om

Reservanternas förslag.

Har den skattskyldige haft lägre

levnadskostnader än normalt skall

den skattskyldiges existensminimum

anses hava i motsvarande mån understigit

normalbeloppet, t. ex. om

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

en ogift skattskyldig haft gemensamt

hushåll med anhöriga eller

andra eller om en skattskyldig åtnjutit

särskild förmån i form av billig

bostad eller billiga livsförnödenheter

eller andra liknande förmåner.

I regel torde anledning över huvud

icke föreligga att bevilja avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

åt s. k. hemmasöner eller

hemmadöttrar. Icke heller må avdrag

medgivas, om den skattskyldige

ägt tillgångar; dock att härvid bortses

från sedvanliga husgeråd, möbler

och kläder, arbetsredskap, mindre

bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet

osv. Å andra sidan må

existensminimum beräknas hava

överstigit normalbeloppet, om den

skattskyldige haft utgifter för underhåll

av make och barn, med vilka

han icke levt tillsammans under beskattningsåret.

Vidare kan anledning

finnas att frångå normalbeloppet,

om bostadskostnaden varit högre än

normalt. Existensminimum för den

skattskyldige må jämväl i annat fall

bestämmas högre än normalbeloppet,

om särskilda skäl därtill föranleda.

en ogift skattskyldig haft gemensamt

hushåll med anhöriga eller

andra eller om en skattskyidig åtnjutit

särskild förmån i form av billig

bostad eller billiga livsförnödenheter

eller andra liknande förmåner.

Icke heller må avdrag medgivas, om

den skattskyldige ägt tillgångar;

dock att härvid bortses från sedvanliga

husgeråd, möbler och kläder,

arbetsredskap, mindre bostadsfastighet

av enklaste beskaffenhet, sådan

mindre fastighet som erfordras för

den skattskyldiges yrkesutövning

och är belånad till bankmässig kreditvärdesgräns,

osv. Å andra sidan

må existensminimum beräknas hava

överstigit normalbeloppet, om den

skattskyldige haft utgifter för underhåll

av make och barn, med vilka

han icke levt tillsammans under beskattningsåret.

Vidare kan anledning

finnas att frångå normalbeloppet,

om bostadskostnaden varit högre

än normalt. Existensminimum för

den skattskyldige må jämväl i annat

fall bestämmas högre än normalbeloppet,

om särskilda skäl därtill föranleda.

II) av herr Sjölin.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1951

510688

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 a1 i texten