Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål m. m.

1951-05-11 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:54, Betänkande i anledning av väckta motioner om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

1

Nr 54.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande

för avgörande av tvister i varuskattemål m. m.

(l:a avd.)

I de likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motionerna 1:215 av

herr Werner m. fl. och II: 279 av herr Häckner in. fl. har hemställts,

»att riksdagen måtte anhålla om skyndsam utredning om sådan ändring

av gällande bestämmelser, att regler om ett opartiskt förfarande för avgörande

av tvister i varuskattemål och för tillgodoseende av rättsskyddsbehovet

i dylika mål införas i denna».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 11:279.

Skyldighet att utgöra varuskatt regleras genom förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) om varuskatt. Denna förordning innehåller bl. a. följande.

Varuskatt erlägges till staten för vara, som är upptagen i en vid förordningen

fogad särskild förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa

med statistisk varuförteckning. Förutsättning för skatteplikt är att varan

tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning

eller ock införes till riket. Såsom skattepliktig tillverkning är att anse även

omformning eller omarbetning av vara, avsedd att hållas till salu i sålunda

förändrat skick. I fråga om varor, avsedda att saluhållas i särskild förpackning,

såsom flaskor, tuber, burkar eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen

jämväl att anse såsom skattepliktig tillverkning. Skatten skall

för vara, som tillverkas inom riket, erläggas av tillverkaren och för vara,

som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum. Skatten

utgår med visst procenttal — lägst 20 och högst 120 — av varans beskattningsvärde.

Detta värde är lika med det pris, som den skattskyldige i allmänhet

betingar sig för varan vid försäljning till detaljhandlare eller, i fall

där försäljning till detaljhandlare icke bedrives, det pris, som den skattskyldige

kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. I intetdera

fallet skall varuskatten inräknas i priset. För vara, som införes till riket

beräknas beskattningsvärdet i vissa fall enligt annan grund än huvudregeln.

Kungl. Maj:t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse

från eller återbäring av varuskatt.

Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen

över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av kon
1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 54.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 54-.

trollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Den som ämnar

bedriva tillverkning av skattepliktig vara skall därom göra skriftlig anmälan

till kontrollstyrelsen. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats

i anmälan, skall tillverkaren underrätta kontrollstyrelsen därom. Vidare

skall tillverkaren till kontrollstyrelsen göra anmälan om han önskar göra

avbrott i rörelsen eller nedlägga densamma. Tillverkaren åligger att senast

å femtonde dagen i andra månaden efter varje kalendermånads utgång till

kontrollstyrelsen avgiva deklaration angående beskattningsvärdet av de varor,

som under kalendermånaden av honom levererats till köpare eller tagits

i anspråk för vidare bearbetning. Om särskilda skäl därtill äro äger

kontrollstyrelsen meddela vissa avvikelser från nämnda huvudregel om deklarationspliktens

fullgörande. I deklaration må avdrag göras för beskattningsvärdet

av varor, som antingen använts vid den tillverkning deklarationen

avser och som visas ha tidigare blivit påförda varuskatt, eller enligt

bevis av tullmyndighet utförts ur riket. Dessutom kan efter särskild prövning

av kontrollstyrelsen avdrag få göras för beskattningsvärdet av varor, vilka

tillverkaren återtagit eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på

grund av bristande betalning från köparen. Underlåter tillverkare av skattepliktig

vara att avgiva deklaration eller befinnes avgiven deklaration oriktig,

äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen skall utgå. I fall

av underlåtenhet att avgiva deklaration må kontrollstyrelsen jämväl, om

särskilda skäl därtill äro, meddela tillverkaren förbud tills vidare till dess

deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara. Skatten skall samtidigt

med deklarationens avlämnande erläggas genom insättning å kontrollstyrelsens

postgirokonto. Försummar någon att inbetala skatt må skatten

på framställning av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.

Vid införsel till riket av skattepliktig vara skall den skattskyldige i samband

med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten i införselorten avlämna

deklaration eller, i vissa fall, skriftlig försäkran rörande ändamålet

med införseln. Skatten erlägges till tullverket samtidigt med tullen. Deklaration

eller försäkran skall slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes

vid granskningen att skatt påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen

påföra den skattskyldige felande skatt och bestämma tid, inom

vilken sådan skatt skall erläggas.

I varuskatteförordningen äro vidare meddelade bestämmelser om straff

bl. a. för den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig

vara eller i strid mot meddelat förbud förfogar över sådan vara.

Frågor om ansvar för den, som i deklaration eller försäkran lämnat oriktig

uppgift, bedömas enligt skattestrafflagen.

Några särskilda besvärsregler finnas ej i varuskatteförordningen. Beslut

angående varuskatteförordningens tillämpning skola alltså överklagas i den

ordning som finnes föreskriven för överklagande av vederbörande beskattningsmyndighets

beslut i allmänhet. Enligt instruktionen för kontrollstyrelsen

skola styrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj :t. Besvär över lokal

tullmyndighets beslut anföras hos generatullstyrelsen, såvida saken icke är

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr oi.

av beskaffenhet att böra anhängiggöras vid allmän domstol. Generaltullstyrelsens

beslut skola enligt ämbetsverkets instruktion, såvitt här är i fråga,

överklagas hos Ivungl. Maj :t. Av rättsfallet NJA 1950: 333 framgår, att allmän

domstol icke är behörig pröva mål rörande skatteplikt enligt varuskatteförordningen

för inom riket tillverkad vara. Vid avgörandet av det i

förenämnda rättsfall avsedda målet, därvid skiljaktig mening ej uttalades,

anförde ett av de i målets handläggning deltagande justitieråden till utveckling

av sin mening bl. a.:

»De sålunda upptagna bestämmelserna giva vid handen, att avsikten varit

att tvister om tillämpningen av varuskatteförordningen skola, såvitt angår

uttagande av skatt för vara tillverkad inom riket, slutgiltigt prövas av kontrollstyrelsen

och, vid besvär över dess beslut, av regeringsrätten. På dessa

myndigheter ankommer således att, med angivna begränsning, definitivt såväl

avgöra, huruvida viss vara är av beskaffenhet att böra beläggas med

varuskatt, som fastställa, för vilken tid dylik skatt skall utgå. Dessa frågor

äro följaktligen i regel undandragna allmän domstols prövning. En annan

sak är att i mål om ansvar för t. ex. underlåtenhet att avgiva deklaration eller

lämnande av oriktig deklaration domstolen — liksom eljest i deklarationsmål

— måste taga ställning till den uppkomna incidensfrågan huruvida och

i vilken omfattning skattskyldighet förelegat. Anmärkas må ock, att enligt

varuskatteförordningen de uppgifter för uttagande av skatt som beträffande

varor tillverkade inom riket ankomma på kontrollstyrelsen i fråga om hit

införda varor tillagts tullverket. För dylikt uttagande gäller i huvudsak vad

som finnes stadgat om uppbörd av tull. Anspråk på återfående av tull prövas

av generaltullstyrelsen och, efter besvär, av regeringsrätten. Såsom ovan anförts

har i praxis krav på restitution av tull ansetts icke kunna komma under

prövning av domstol, och härav torde följa, att detsamma gäller beträffande

varuskatt som uppbäres av tullverket. Det kan näppeligen antagas, att

avsikten varit att i fråga om varuskatt, som uttagits av kontrollstyrelsen,

tillämpa en annan ordning.»

Inom riksdagen ha tid efter annan aktualiserats frågor, vilka äga ett visst

samband med de i förevarande motioner ställda yrkandena och i övrigt berörda

spörsmålen.

I anledning av ett vid 1942 års riksdag motionsvis framställt yrkande beslöt

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhålla

om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens

synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet

hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra

frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen av

de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. Den 15 juli 1944 förordnade

Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom sakkunnig inom

justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning angående reglering

av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild

rätt och därmed sammanhängande frågor. Den 8 oktober 1946 avlämnades

betänkande i ämnet (SOU 1946: 69). Utredningen, för vilken närmare direktiv

icke lämnats, utmynnade icke i några konkreta lagstiftningsåtgärder

utan åsyftade blott att klarlägga behovet av dylika åtgärder på olika områ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

den och beträffande olika led i förvaltningsförfarandet. Bland de spörsmål

utredningen berört ställdes frågan om en reglering av besvärsinstitutet i

främsta rummet. Fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet

och därmed sammanhängande frågor verkställes av besvärssakkunniga,

tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949. I

direktiven för utredningen anförde departementschefen bl. a.:

»Enligt min mening bör den förberedande utredningen följas av en ny,

till konkreta förslag syftande undersökning. Då jag helt delar den i betänkandet

hävdade uppfattningen om angelägenheten av lagstiftning på förevarande

område, kan jag inskränka mig till att härutinnan åberopa vad som

anföres i betänkandet.

Till den fortsatta utredningen hör icke blott frågan, hur förvaltningsförfarandet

skall bringas att bättre motsvara rättssäkerhetens krav, utan även

•— på sätt framhållits i betänkandet — spörsmålet, hur det skall göras

smidigare och effektivare. Utredningen är därför ett led i strävandena att

rationalisera statsförvaltningen.

I likhet med Herlitz anser jag, att den första etappen i lagstiftningsarbetet

bör gälla besvärsinstitutet och därmed sammanhängande problem. Då

såsom Herlitz framhållit ett stort antal frågor äro gemensamma för besvärsinstilutet

och förvaltningsförfarandet i övrigt, intar nämligen detta

institut i viss mån en nyckelställning inom förvaltningssystemet. De regler,

som fastställas för besvärsförfarandet, kunna därför väntas få betydelse

för både lagstiftning och praxis även på andra områden.»

I en vid 1945 års riksdag i första kammaren framställd interpellation

angående ändring i förordningen om varuskatt in. in. anförde interpellanten,

att i visst fall rörande ett namngivet företag i Stockholm de rättstilllämpande

myndigheterna icke ägt möjlighet att, såsom billigt vis bort ske,

låta varuskatten träda i tillämpning först från och med den dag då genom

vederbörande myndighets beslut fastslagits, att skatteplikt förelåge för de

produkter företaget tillverkade. I anslutning härtill ifrågasatte interpellanten

komplettering eller ändring av förordningen i syfte att undanröja ifrågavarande

olägenheter av dess tillämpning. Vid besvarande av interpellationen

uttalade departementschefen, att han delade interpellantens uppfattning

om önskvärdheten av den ifrågasatta kompletteringen av varuskatteförordningen.

I enlighet härmed framlades sedermera genom proposition nr 250

till samma års riksdag förslag angående ändring i varuskatteförordningen

av innehåll, att Kungl. Maj :t skulle äga, då synnerliga skäl därtill vore,

medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt. Förslaget antogs av

riksdagen.

I anledning av en till 1948 års riksdag framlagd proposition, nr 10, med

förslag bl. a. till ändring i varuskatteförordningen hade i motionen II: 297

av herrar Birke och Jacobsson i Igelsbo hemställts, att riksdagen måtte besluta

sådana ändringar i propositionsförslaget att de i motionen framlagda

synpunkterna vunne beaktande. I motionen uttalades att varuskatteförordningen

vid sin tillämpning föranlett vissa betänkligheter hänförliga till

bland annat bestämmandet av de skattepliktiga varorna, svårigheterna för

tillverkare att erhålla upplysningar om viss varas skattskyldighet, sådana

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

5

fall, där tillverkare nödgats att erlägga varuskatt retroaktivt, samt beskattningsförfarandets

anordnande. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr

9 hemställde 1948 års bevillningsutskott att motionen måtte av riksdagen

lämnas utan åtgärd. I betänkandet framhöll bevillningsutskottet beträffande

frågan om den omfattning i vilken skattskyldighet förelåge för chokladoch

konfityrvaror att det — med hänsyn till de mångskiftande slag av varor,

som kunde inordnas under denna rubricering — uppenbarligen icke vore

praktiskt möjligt att utforma sådana definitioner, som uteslöte varje möjlighet

till tvekan och missförstånd i frågan, huruvida skattskyldighet i visst

fall förelåge eller icke; i stället torde en dylik fråga, liksom dittills, böra

prövas och avgöras av kontrollmyndigheten.

I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Kontrollstyrelsen

vore den myndighet, som å statens vägnar tillsåge, att den tillverkaren

enligt varuskatteförordningen åvilande skattskyldigheten för inom

riket tillverkad vara fullgjordes, och som skulle tillvarataga statens fiskaliska

intressen såvitt nu vore fråga. För den händelse tvist skulle uppkomma,

om över huvud en vara vore varuskattepliktig eller huru skatten i ett

visst fall skulle beräknas, eller annan liknande fråga uppstå, saknades emellertid

i stort sett i förordningen regler om huru dylika konflikter mellan

tillverkaren-skatteinbetalaren och staten skulle lösas. Konfliktsituationerna

hade i praktiken -— såsom finge antagas också varit avsett — lösts på det

sättet, att kontrollstyrelsen ensidigt förordnat om storleken av den skatt,

som skolat utgå. Några som helst regler om huru därvid skulle tillgå lämnades

icke i varuskatteförordningen, utan kontrollstyrelsen kunde förfara

efter gottfinnande. Så hade t. ex. i många fall varuskatt uttagits från dagen

för lagens tillkomst, i andra fall från senare data, dels retroaktivt, dels från

beslutets datum och dels icke alls. Med hänsyn till de avsevärda belopp, varom

kunde vara fråga, vore det anmärkningsvärt, att på denna punkt så

litet åtgjorts för att tillgodose rättsskyddskraven. Kontrollstyrelsens beslut

i ärenden av ifrågavarande slag kunde icke betraktas annorlunda än som

ett besked från statsmakternas sida vad den ansåge den skattebetalande

tillverkaren böra erlägga. Att få detta statens krav underkastat opartiskt

och uttömmande bedömande av hela sakfrågan vore, som framginge av

rättsfallet NJA 1950 s. 333, enligt gällande rätt icke möjligt genom att väcka

en civil talan mot kronan vid allmän domstol. Den enda möjligheten vore

att i administrativ väg anföra besvär över kontrollstyrelsens beslut, vilka

besvär prövades av regeringsrätten. Enär kontrollstyrelsen i realiteten intoge

cn partsställning, ensidigt inriktad på tillgodoseende av statens fiskaliska

intressen, komme målet till regeringsrätten utan att dessförinnan ha

utretts av någon opartisk instans. Regeringsrätten, som vore sista instans,

kunde ej gärna samtidigt fungera som första opartiska instans, där sakutredningen

borde ske genom ett muntligt, kontradiktoriskt förfarande.

Den omständigheten, att regeringsrätten enligt uppgift, från dagen för lagens

tillkomst den 25 maj 1941 fram till 1945, endast i ett fall av 17 änd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

rat kontrollstyrelsens beslut i varuskattemål (1946—1949 hade avgjorts 7

varuskattemål; i samtliga fall hade regeringsrätten fastställt överklagade

beslut), syntes — med hänsyn till den ej oväsentliga ändringsprocenten hos

regeringsrätten i andra skattemål, där dock en opartisk förvaltningsdomstols

(kammarrättens) utslag omprövades, giva vid handen, att regeringsrätten

ej hade samma möjligheter att fota sitt avgörande på en ingående

realprövning som i andra skattemål. I det förutnämnda rättsfallet hade det

också visat sig, att då målet dragits inför allmän domstol, rådhusrätten såväl

som hovrätten efter mycket noggrann utredning kommit till rakt motsatt

resultat i förhållande till vad regeringsrättens ledamöter funnit.

Av det anförda torde med tillräcklig klarhet framgå, att möjligheterna

att få en tvistig fråga rörande varuskatt allsidigt och ingående bedömd genom

ett kontradiktoriskt, muntligt förfarande vore mycket begränsade.

Man kunde härmed jämföra den vanliga taxeringsprocessen, som — om än

i vissa hänseenden bristfällig — möjliggjorde, att en tvistig skattefråga

bleve föremål för opartisk bedömning i flera instanser med möjlighet

till muntligt förfarande. Bristfälligheterna i det nuvarande förfarandet

vore så stora, att omedelbara åtgärder för rättelse borde vidtagas. Det ur

rättssäkerhetssynpunkt tryggaste vore givetvis, om mål av ifrågavarande

slag liksom andra tvister, där en specialprocess ej anordnats, finge på sätt

underrätterna ansett möjligt handläggas såsom andra tvister, d. v. s. av

de allmänna domstolarna. Därest detta ej skulle vara genomförbart, kunde

en enkel åtgärd att förbättra det administrativa förfarandet i dessa

mål, som icke skulle draga med sig nämnvärt ökade kostnader för det

allmänna och som icke skulle nödvändiggöra någon vidlyftigare apparat,

vara att skjuta in kammarrätten som en mellaninstans. Inför denna förvaltningsdomstol

kunde då kontrollstyrelsen såsom företrädare för statens

fiskaliska intressen och den enskilde mötas på jämbördig fot. Kammarrätten

hade möjlighet att hålla muntliga förhandlingar och att inhämta sakkunnigyttranden

från olika håll. Vidare kunde anmärkas, att kammarrätten

i lika mån som hovrätterna vore skyldig att motivera sina avgöranden.

I sin nuvarande utformning ansåges varuskatteförordningen tillåta kontrollstyrelsen

att ålägga tillverkare att retroaktivt erlägga skatt för redan

försålda varor, för vilka han icke uttagit någon skatt av sina köpare, t. ex.

enär han varit i den tron, att varan icke vore skattepliktig. Tillverkaren

hade då inga möjligheter att i efterhand taga ut skatten av köparna utan

finge betala den av egna medel. Det vore uppenbarligen icke förenligt med

elementära rättssäkerhetskrav, att en skatteindrivande myndighet som

kontrollstyrelsen efter eget gottfinnande kunde fatta beslut av denna art.

Varuskatteförordningen borde därför kompletteras med ett stadgande av

innebörd, att kontrollstyrelsen icke finge ålägga tillverkare att erlägga retroaktiv

varuskatt, med mindre denne efter åtal i vederbörlig ordning befunnes

ha uppsåtligen underlåtit att fullgöra vad honom ålegat enligt förordningen

och därför hade blivit dömd att erlägga den retroaktiva skatten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54. 7

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttrande över motionerna av kammarrätten. Därjämte har kontrollstyrclsen

under hand till utskottet överlämnat en i anledning av motionerna

upprättad promemoria.

Innehållet i kammarrättens yttrande återfinnes i en vid detta betänkande

fogad Bilaga, till vilken utskottet får hänvisa.

Kammarrätten har uttalat, att den ansåge det i motionerna framförda yrkandet

om utredning rörande förfarandet i varuskattemål icke sakna fog

och att, om yrkandet bifölles, utredningen borde omfatta besvärsförfarandet

i varuskattemål, som föranleddes såväl av kontrollstyrelsens som av tullverkets

tillämpning av varuskatteförordningen. Vidare har kammarrätten

framhållit, att handläggning av varuskattemålen vid de administrativa domstolarna

torde vara att föredraga framför handläggning vid de allmänna

domstolarna. Mot förslaget att göra kammarrätten till besvärsinstans i varuskattemål

vore från kammarrättens sida intet att erinra. Det i motionerna

ifrågasatta förbudet mot påföring av skatt för förfluten tid funne kammarrätten

vanskligt med hänsyn till risken för missbruk. I stället kunde ifrågasättas

införande av skyldighet för kontrollstyrelsen att på förfrågan av

skattskyldig giva bindande besked huruvida viss vara ansåges skattepliktig.

Kontrollstyrelsen har framhållit att tolkningen av varuskatteförordningens

förteckning i första hand vore en tullteknisk angelägenhet och att om, såsom

motionärerna förordat, kammarrätten skulle inskjutas som besvärsinstans

i varuskattemål, denna borde ha att pröva även besvärsmål i fråga

om tulltaxering i allmänhet. Dessutom har kontrollstyrelsen uttalat tvivelsmål

om att det skulle vara av behovet påkallat att vidtaga den av motionärerna

ifrågasatta ingripande åtgärden med avseende å besvärsförfarandet.

Vad motionärerna föreslagit i fråga om påföring av skatt för förfluten tid

funne kontrollstyrelsen icke lämpligt. Det skulle emellertid vara av värde

om efterdebitering av skatt på visst sätt begränsades.

Av Lifaco livsmedelsfabrikations Co aktiebolag har till utskottet ingivits

utredningsmaterial till belysning av varuskatteförordningens tillämpning

m. m.

Utskottet. Enligt förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skall till staten

erläggas varuskatt för vara, som är upptagen i en vid förordningen fogad

särskild förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med

statistisk varuförteckning. Förutsättning för skatteplikt är att varan tillverkas

yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning eller ock

införes till riket. Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas

av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning

införseln äger rum.

Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Denna kontroll

ävensom kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen

och är till väsentlig del byggd på medverkan från de skattskyl
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

diga tillverkarna. Dessa skola sålunda till kontrollstyrelsen anmäla upptagande

av tillverkning av skattepliktig vara samt vissa andra förhållanden,

som inverka på skattskyldigheten. Tillverkarna skola vidare i enlighet med i

varuskatteförordningen meddelade bestämmelser samt av kontrollstyrelsen

lämnade anvisningar avgiva deklaration angående beskattningsvärdet av tillverkade

varor ävensom i samband med deklarationens avlämnande å kontrollstyrelsens

postgirokonto insätta den staten enligt deklarationen tillkommande

skatten. Underlåter tillverkare av skattepliktig vara att avgiva deklaration

eller befinnes deklaration oriktig äger kontrollstyrelsen fastställa den

skatt, som rätteligen skall utgå.

Vid införsel av skattepliktig vara skall, med vissa undantag, till tullmyndigheten

avlämnas deklaration. Skatten erlägges till tullverket samtidigt med

tullen. Till tullmyndighet avgiven deklaration granskas slutligt av kontrollstyrelsen.

Formulär till deklaration samt anvisningar rörande bestämmandet

av beskattningsvärdet beträffande till riket införda varor fastställas av

kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen gemensamt.

I varuskatteförordningen finnes sedan 1945 införd en bestämmelse av innehåll

att Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse

från eller återbäring av varuskatt.

Särskilda bestämmelser om besvär finnas icke i varuskatteförordningen;

beskattningsmyndigheternas beslut skola alltså överklagas i den ordning,

som finnes föreskriven för överklagande av vederbörande myndighets beslut

i allmänhet. Av den tidigare redogörelsen framgår, att beslut om skyldighet

att utgöra varuskatt må överklagas, om beslutet meddelats av kontrollstyrelsen,

hos regeringsrätten samt om beslutet meddelats av tullmyndighet först

hos generaltullstyrelsen och därefter hos regeringsrätten.

I de förevarande motionerna har begärts utredning rörande regler om ett

opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål och för tillgodoseende

av rättsskyddsbehovet i dylika mål. I sådant syfte har i motionerna

yrkats, att frågor om tvister enligt varuskatteförordningen skulle prövas av

allmän domstol eller, om detta icke läte sig göra, att kammarrätten inskötes

som besvärsinstans. Vidare ha motionärerna framställt yrkande av innebörd,

att kontrollstyrelsen icke finge ålägga tillverkare att erlägga retroaktiv varuskatt,

med mindre denne efter åtal i vederbörlig ordning befunnes ha uppsåtligen

underlåtit att fullgöra vad honom ålegat enligt förordningen och

därför blivit dömd att erlägga den retroaktiva skatten.

Till stöd för de i motionerna framförda yrkandena har i huvudsak åberopats,

att tvister om skatteplikt enligt varuskatteförordningen och liknande

frågor borde avgöras efter ett muntligt kontradiktoriskt förfarande i likhet

med vad som skedde vid handläggning av tvister vid de allmänna domstolarna.

Den nuvarande ordningen med regeringsrätten såsom enda opartiska

instans, där möjlighet till muntligt förfarande icke funnes, vore i varje fall

olämplig. Därest det icke vore möjligt att inordna processen i varuskattemål

under de allmänna domstolarna kunde kammarrätten inskjutas som besvärsinstans

mellan beskattningsmyndigheten och regeringsrätten. Då vidare

varuskatten vore en övervältringsskatt, avsedd att slutligen betalas av kon
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

9

sumenterna, borde garantier skapas för att tillverkaren icke behövde erlägga

skatt avseende förfluten tid i andra fall än då han övertygats om att ha uppsåtligen

brutit mot förordningens föreskrifter och därför försatt sig i den

situationen att få erlägga skatt, som han icke hade möjlighet att erhålla gottgörelse

för hos konsumenterna.

Syftet med motionerna är sålunda att stärka den enskildes rättsskydd mot

anspråk från det allmännas sida på varuskatt. Genom sin allmänna syftning

ligga de i motionerna framställda spörsmålen i linje med andra, tidigare

år inom riksdagen aktualiserade frågor om behovet av särskilda regler

till bevarandet av den enskildes rätt i sitt förhållande till det allmänna. Till

en del ha dylika frågor under senare tid fått särskild aktualitet genom införandet

av den nya rättegångsordningen och den diskussion, som under en

följd av år i vida kretsar förts i denna fråga. Med det inflytande på det administrativa

rättsområdet som rättegångsväsendet vid de allmänna domstolarna

av ålder utövat är det naturligt, att en omdaning av rättegångsväsendet

kommit att medverka till att ökad uppmärksamhet fästs vid de enskilda medborgarnas

rättsställning och deras möjligheter att tillgodose sin rätt även

inom området för den offentliga förvaltningen. Till en del ha här berörda

spörsmål om den enskildes rätt i förhållande till det allmänna tillvunnit sig

beaktande jämväl som en följd av en i förhållande till relativt näraliggande

tid markerad expansion av .statsverksamheten på olika områden. Därvid må

i detta sammanhang .särskilt pekas på den starkt utvidgade betydelse för

den enskilde som skatterna kommit att få. Utskottet vill erinra om att vid

föregående års riksdag i ett flertal motioner framställdes ur bl. a. här anförda

synpunkter motiverade yrkanden avseende utredning rörande taxeringsförfarandet

och taxeringsprocessen, vilka vunno riksdagens bifall.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade 1942 års riksdag

i anledning av inotionsvis framställt yrkande beslutit i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt

ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående

förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter,

då de avgöra frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande

för riksdagen av de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. I

anledning härav verkställdes en förberedande utredning angående reglering

av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt

och därmed sammanhängande frågor (SOU 1946: 69). Åt särskilda sakkunniga,

vilka antagit namnet besvärssakkunniga, har sedermera uppdragits att

på grundval av hl. a. det vid den förberedande utredningen frambragta utredningsmaterialet

verkställa en till konkreta förslag syftande utredning rörande

det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande

frågor.

Om sålunda de förevarande motionerna å ena sidan till sin allmänna syftning

visa väsentlig överensstämmelse med de härovan avsedda motioner, vilka

föranledde beslut om utredning rörande förvaltningsförfarandet samt

laxeringsförfarandet och taxeringsprocessen, skilja de sig å andra sidan från

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

dessa senare motioner därutinnan att de taga sikte på ett mycket begränsat

område, nämligen utgörande av varuskatt för inom riket tillverkad vara.

Redan vid framläggandet för 1941 års riksdag av propositionen om införandet

av varuskatten uttalades från departementschefens sida, att varubeskattningen

otvivelaktigt komme att medföra vissa olägenheter. Av 1948

års bevillningsutskott gjordes — närmast i anslutning till motionsvis framfört

yrkande att i varuförteckningen skulle otvetydigt angivas den omfattning

i vilken skattskyldighet förelåge för vissa varor — det uttalandet, att

det uppenbarligen icke vore praktiskt möjligt att utforma sådana definitioner,

som uteslöte varje möjlighet till tvekan och missförstånd i frågan, huruvida

skattskyldighet i visst fall förelåge eller icke. Nämnas må även att

i den praktiska tillämpningen förekommit, att varuskatteförordningen givit

anledning till olika tolkningar i högsta judiciella och administrativa instanser.

Det bör slutligen också framhållas, att det mål — refererat i NJA

1950 s. 333 — som synes närmast ha föranlett väckandet av de förevarande

motionerna ävensom de till statsutskottet hänvisade likalydande motionerna

I: 146 av herr Branting in. fl. och II: 182 av herr Lindberg m. fl., varit föremål

för åtskillig uppmärksamhet.

Ur samtliga här antydda synpunkter synes det utskottet angeläget att de

möjligheter, ,som stå den enskilde till buds när det gäller att tillvarataga sin

rätt, äro tillfredsställande och icke ge anledning till tvekan om att de äro

ägnade att på bästa sätt tillgodose den enskildes rätt.

När det gäller att bedöma huruvida de nuvarande reglerna fylla sitt syfte

härutinnan synes icke böra förbises, att de lagliga möjligheterna för den

enskilde att erhålla rättelse i ett förment oriktigt beslut om uttagande av

varuskatt äro i huvudsak desamma som gälla i många andra mål, såväl

inom som utom beskattningens område, vilka falla under regeringsrättens

prövning. Vad angår området för beskattningen vill utskottet framhålla, att

varuskatten till sin utformning nära ansluter sig till ett flertal andra indirekta

skatter, såsom exempelvis skatterna å pälsvaror, läskedrycker och

maltdrycker samt försäljningsskatt. Enligt utskottets mening bör den principen

i möjligaste mån upprätthållas, att likartade besvärsregler böra gälla

för mål av samma typ. Det normerande för besvärsreglernas utformning

beträffande indirekta skatter av den typ varuskatten tillhör bör vara den

enskildes rättssäkerhet samt önskvärdheten av att upprätthålla effektivitet

i beskattningen och former för avgörande av den omstridda skattefrågan

utan oskälig tidsutdräkt. Vid ställningstagandet till hur besvärsförfarandet

bör vara anordnat, bör ingen av dessa synpunkter sättas i andra rummet.

De här angivna synpunkterna har man också otvivelaktigt eftersträvat att

tillgodose med de nu gällande reglerna. Rättsskyddsbehovet har beaktats genom

att målen kunna dragas under regeringsrättens prövning. Det bör i

sammanhanget erinras om att, när regeringsrätten på sin tid inrättades, ett

av huvudskälen härtill var, att garantier borde skapas för en ur rättssäkerhetssynpunkt

betryggande slutlig handläggning av de administrativa besvärsmålen.

Effektiviteten i beskattningen upprätthålles genom att kon
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

11

trollen över skatternas utgörande anförtrotts för dylika uppgifter avsedda

organ med relativt vidsträckta befogenheter. Genom att besvärsmålen prövas

direkt i regeringsrätten har eftersträvats ett snabbt slutligt avgörande

av en tvistig skattefråga.

Den frågan kan givetvis ställas huruvida behovet av rättsskydd för den

enskilde blir tillräckligt beaktat med blott en besvärsinstans i fall, då förfarandet

i den första instansen icke haft processuell karaktär. Det förtjänar

ävenledes uppmärksammas när det gäller mål rörande skatteanspråk eller

där eljest ekonomiska uppoffringar krävas av den enskilde om det kan förefinnas

behov av andra besvärsregler än som gälla för administrativa besvärsmål

i allmänhet. Dylika spörsmål, vilka aktualiserats genom de förevarande

motionerna, kan utskottet icke taga ställning till annat än efter en

mera ingående utredning än den i ärendet föreliggande. Genom en utredning

skulle vinnas allsidig belysning hur kraven på rättssäkerhet, effektivitet

och snabbhet bäst skola tillgodoses vid avgörande av mål om varuskatt

och liknande indirekta skatter. Utskottet anser ur flera synpunkter

en dylik utredning kunna vara av stort värde och vill därför föreslå att densamma

verkställes.

Vad angår de i motionerna framförda konkreta förslagen vill utskottet

framhålla, att önskemålet om varuskattemålens inordnande under allmän

domstols behörighet icke kunnat förordas av kammarrätten. I ovan berörda

förberedande utredning angående förvaltningsförfarandet har jämväl understrukits

önskvärdheten av att till undvikande av sammanblandning av de

judiciella och administrativa organens funktioner hittills gällande grundsatser

i fråga om kompetensfördelningen upprätthållas. Mot det i motionerna

framförda förslaget att kammarrätten skulle fungera som besvärsinstans

i varuskattemål har kammarrätten i sitt yttrande icke haft något

att erinra. Såsom härovan anförts kan utskottet på grundval av det nu föreliggande

begränsade utredningsmaterialet icke taga närmare ställning i

dessa frågor; blott så mycket torde böra framhållas, att intet framkommit,

som tyder på att förevarande skattemål icke skulle kunna på ett ur alla

synpunkter tillfredsställande sätt handläggas i administrativ ordning. Utredningen

synes därför i första hand böra bedrivas från denna utgångspunkt.

I övrigt bör utredningen vara helt förutsättningslös.

Utskottet är ense med motionärerna, att det framstår såsom mindre tillfredsställande

att skattskyldiga gentemot anspråk från statens sida på skatt

till sitt fredande härifrån icke kunna åberopa andra bestämmelser än de

allmänna reglerna om tioårig preskription. Utskottet är emellertid icke berett

föreslå hur denna fråga närmare skall regleras utan förordar utredning

härutinnan. En fråga som vid utredningen förtjänar närmare belysas är,

såsom kammarrätten i sitt yttrande antytt, möjligheten att tillskapa regler

om förhandsbesked i frågor rörande vissa indirekta skatter. Den här ifrågavarande

utredningen synes lämpligen böra verkställas i samband med den

utredning om besvärsförfarandet, som utskottet tidigare i detta betänkande

förordat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

I sitt yttrande över de förevarande motionerna har kammarrätten framhållit,

att de i motionerna avsedda spörsmålen torde kunna anses falla inom

området för den i det föregående omnämnda utredningsverksamhet, som

begärdes av 1942 års riksdag. Utskottet delar denna uppfattning. Såsom i

det föregående nämnts pågår genom besvärssakkunniga utredning rörande

det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor.

Utskottet förutsätter att den utredning, som i detta betänkande förordas,

bör verkställas genom besvärssakkunniga och att det därför ej skall vara

erforderligt att tillsätta ett särskilt utredningsorgan. En sådan anordning

anser utskottet önskvärd och lämplig jämväl ur den synpunkten att den

skulle befrämja enhetlighet vid övervägande av de åtgärder som i olika hänseenden

krävas för tillgodoseendet av den enskildes rätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måitte — i anledning av de likalydande motionerna

1:215 av herr Werner m. fl. och 11:279 av herr

Häckner m. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att

Kungl. Maj:t i samband med den nu pågående utredningen

rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed

sammanhängande frågor jämväl ville låta verkställa utredning

i de hänseenden som i detta betänkande angivits.

Stockholm den 11 maj 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Velander, Petrén,

Falk, Ramberg, Niklasson, Snygg och Ebbe Ohlsson samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Björklund,

Jonsson i Skedsbygd, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin,

Gunnarsson och fru Eriksson i Stockholm.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

13

Bilaga
-

Kammarrättens yttrande i anledning av de likalyd ande

motionerna I: 215 och II: 279

Genom remiss den 14 mars 1951 har Kungl. Maj :t anbefallt kammarrätten

att till riksdagens bevillningsutskott inkomma med av utskottet begärt utlåtande

i anledning av de vid innevarande års riksdag väckta likalydande

motionerna 1: 215 av herr Werner m. fl. och II: 279 av herr Häckner m. fl.

om utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av

tvister i varuskattemål m. m.

Kammarrätten får i anledning härav anföra följande.

Enligt föreskrifter i 4 och 6 § § Kungl. förordningen den 25 maj 1941 (nr

251) om varuskatt, sådana dessa författningsrum lyda enligt förordningen

den 27 februari 1948 (nr 66), tillkommer det kontrollstyrelsen att utöva

kontroll över tillverkningen av skattepliktiga varor ävensom över varuskattens

behöriga utgörande. Kontrollmyndigheten har själv att fastställa den

skatt, som den anser böra utgå, då tillverkare av skattepliktig vara underlåter

avgiva deklaration rörande skattepliktiga varors beskattningsvärde,

eller då kontrollmyndigheten anser avgiven deklaration vara oriktig. Vid införsel

till riket av skattepliktig vara uttages varuskatten av tullverket, varefter

kontrollstyrelsen har att granska skattepåföringen och, om den finner

skatt vara påförd med för lågt belopp, påföra den skattskyldige felande

skatt.

I följd av anförda bestämmelser tillkommer det kontrollstyrelsen såsom

första instans att bedöma, vilka varor som skola anses skattepliktiga enligt

varuskatteförordningen, och att pröva riktigheten av uppgifter i avgivna deklarationer

rörande beskattningsvärdets storlek. Förordningen innehåller icke

särskilda processuella bestämmelser, varför besvär över kontrollstyrelsens

enligt förordningen meddelade beslut på grund av bestämmelser i kontrollstyrelsens

instruktion skola anföras hos Kungl. Maj :t där besvären föredragas

och avgöras i regeringsrätten.

På sätt framgår av en utav Kungl. Maj :t i Högsta Domstolen den 8 augusti

1950 meddelad dom i mål emellan Kungl. Maj :t och kronan samt »Lifaco»

Livsmedelsfabrikations C:o aktiebolag må fråga, huruvida och i vad mån

varuskatt skall uttagas för vara, tillverkad inom riket, icke upptagas av

allmän domstol. Sådan fråga skall alltså, på sätt ovan anförts, prövas av

kontrollstyrelsen såsom första instans och av Kungl. Maj :t i regeringsrätten

såsom andra och sista instans.

Med hänsyn till att enskild rätt på ett mycket påtagligt och ingripande sätt

kan beröras av beslut rörande skattskyldighet enligt förordningen om varuskatt

finner kammarrätten, att den i förevarande avseende nu gällande ordningen

icke kan betecknas såsom ur allmän rättssäkerhetssynpunkt i alla

avseenden helt tillfredsställande. Förhållandet mellan de skattskyldiga och

kontrollmyndigheten liksom denna myndighets handläggning lärer nämligen

icke alltid kunna undgå att röna inverkan av nämnda myndighets uppgift

att företräda det fiskaliska intresset med avseende å varubeskattningen. Vidare

torde varuskattemålen stundom vara av den natur, att målen efter

handläggningen hos kontrollmyndigheten lämpligen böra bli föremål för

ett kontradiktoriskt förfarande liknande det, som nu äger rum hos kammarrätten

i taxeringsmål. Det torde vara uppenbart, att möjligheterna för

den högsta instansen att träffa rättsligt riktiga avgöranden främjas av alt dit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

fullföljda mål i den närmast föregående instansen varit föremål för handläggning

och prövning under domstolsmässiga former. Handläggning enbart

hos kontrollmyndigheten torde icke alltid innefatta tillräcklig förberedelse

av ett mål för dess dragande under slutlig prövning av regeringsrätten.

Med hänsyn till anförda omständigheter anser kammarrätten, att det i

motionerna framförda yrkandet om utredning rörande förfarandet i varuskattemål

icke saknar fog. Kammarrätten vill i detta sammanhang erinra,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhållit

om utredning angående en enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens

synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet hos

förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgöra

frågor som angå enskild rätt. Inom ramen för de av riksdagen begärda åtgärderna

pågår för närvarande genom besvärssakkunniga utredning om besvärsinstitutet

och därmed sammanhängande problem. De i förevarande motioner

avsedda spörsmålen torde kunna anses falla inom det område, som

med den av riksdagen begärda utredningsverksamheten åsyftas. Därest

yrkandet om utredning bifalles, bör utredningen omfatta besvärsförfarandet

i varuskattemål, som föranledas såväl av kontrollstyrelsens som av tullverkets

tillämpning av varuskatteförordningen.

I de remitterade motionerna ifrågasättes, att handläggningen av varuskattemålen

skulle överlämnas till de allmänna domstolarna. En sådan åtgärd

torde emellertid med hänsyn till målens speciella karaktär bli mycket betungande

såväl för de skattskyldiga som för de myndigheter, som skulle

företräda det allmänna vid handläggningen. En handläggning av ifrågavarande

mål vid de allmänna domstolarna skulle icke kunna begränsas på

samma sätt som vid en specialdomstol med särskild rutin i fråga om skattefrågor.

Sådan rutin skulle icke kunna förvärvas av de allmänna domstolarna,

då varje domstol blott någon enstaka gång skulle ha att handlägga varuskattemål.

Med hänsyn till det jämförelsevis stora antalet allmänna domstolar

kan befaras, att tillämpningen skulle bli ojämn.

Handläggning av varuskattemålen vid de administrativa domstolarna torde

följaktligen vara att föredraga framför handläggning vid de allmänna

domstolarna. Mot förslaget att göra kammarrätten till besvärsinstans i varuskattemål

är från kammarrättens sida icke något att erinra. Om förslaget

efter utredning skulle vinna beaktande bör föreskrivas, att målen skola

avgöras med förtur. Om så sker — och hinder däremot kan med hänsyn

till målens ringa antal och omständigheterna i övrigt icke anses föreligga

— kunna målen i kammarrätten avgöras utan nämnvärd tidsutdräkt.

Det i motionen ifrågasatta förbudet mot påföring av skatt för förfluten

tid finner kammarrätten vanskligt med hänsyn till de missbruk, en bestämmelse

av angivna innehåll kan leda till. I stället kan ifrågasättas införande

av en formeil skyldighet för kontrollstyrelsen att på förfrågan av skattskvldig

giva besked, som skulle vara bindande för statsverket tills annat besked

delgåves den skattskyldige, huruvida viss vara ansåges skattepliktig, med

rätt för skattskyldig att "anföra besvär över beslutet i samma ordning som

över annat beslut enligt förordningen om varuskatt. Visserligen lämnar

kontrollstyrelsen, såsom den uppgivit, besked i berörda hänseende, men

det synes vara av betydelse, att de skattskyldiga i författningarna uttryckligen

érhålla anvisning om på vad sätt de i tveksamma fall skola kunna undvika

förluster genom" underlåtenhet att uttaga varuskatt vid tillverkning

eller import av skattepliktiga varor. Genom den ifrågasatta anordningen

skulle den skattskyldige själv icke behöva ta risken av att varor, som han

själv ansett skattefria, sedermera förklarades vara skattepliktiga.

517598. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 a1 i texten