Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
1951-11-20 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:63, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
1
Nr 63.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 30 mars 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 191, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;
3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); samt
4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
Enligt gällande bestämmelser taxeras ägare eller brukare av jordbruksfastighet
enligt den s. k. kontantprincipen. Denna innebär, att som inkomst
redovisas vad som kontant eller in natura kommit jordbrukaren till godo
och som utgift upptages vad som kontant eller in natura utgivits. Avdrag
medgives för värdeminskning av byggnad i jordbruksdriften. Däremot får
avdrag icke göras för kostnad för uppsättning av inventarier eller för värdeminskning
å dessa. I stället erhålles avdrag för kostnad för anskaffning
av inventarier till ersättande av andra av samma slag.
I propositionen föreslås, att jordbrukare skall under vissa förutsättningar
äga rätt att, i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxerad
enligt bokföringsmässiga grunder. Innebörden härav är, att nettointäkten
påverkas icke blott av intäkter och omkostnader utan även av in- och utgående
balans beträffande varulager, varufordringar och varuskulder. Fordringar
och skulder redovisas som inkomst respektive utgift under det år, då
de uppkomma, oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag
medgives för värdeminskning icke blott å byggnad utan även å inventarier.
Rätten att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder föreslås skola
tillkomma endast den jordbrukare, som underkastar sig skyldighet att föra
räkenskaper i huvudsak i den omfattning, som angives i 1929 års bokfö
Biliang
till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 03.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
ringslag. Jordbrukarnas skyldighet att föra räkenskaper skall emellertid
icke medföra de civilrättsliga verkningar i olika hänseenden, som åtfölja
bokföringsskyldigheten enligt nämnda ''lag. Skyldigheten för jordbrukarna
att föra räkenskaper föreslås i stället skola uteslutande tjäna taxeringsändamål.
I fråga om inkomstredovisningen beträffande jordbruksfastighet föreslås
i huvudsak samma regler skola tillämpas, som nu gälla beträffande rörelse.
S. k. fri lagervärdering skall alltså vara tillåten, såvitt angår lagret utom
djuren. Dessa skola normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka
fastställas av riksskattenämnden. Minimivärdena föreslås skola bestämmas
till belopp, som något understiga genomsnittspriserna å djur under beskattningsåret.
Vid övergången till det nya systemet föreslås avdrag icke skola få ske
för värdet av det ingående lager, som icke utgöres av djur. I fråga om djuren
föreslås, att som ingående lager, varför avdrag får göras, skall få upptagas
den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur, om denna kostnad
kan visas. Om så icke kan ske, föreslås avdrag skola få åtnjutas för
värdet å de vid övergången befintliga djuren med belopp, som motsvarar
deras genomsnittspriser under år 1953, reducerade med 20 procent. Ifrågavarande
belopp skola fastställas i samma ordning, som tidigare föreslagits
skola gälla i fråga om den senare årliga värderingen.
Vid övergången skall enligt förslaget avdrag icke få ske för värdet av
ingående fordringar. Å andra sidan föreslås värdet av ingående varuskulder
icke skola upptagas som inkomst.
Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en
förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans
en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun utgöra
för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokföringsmässiga
grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,
som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill föreslås, att såsom
särskild förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet skall, utan begränsning
till eu kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex
av fastigheter, som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts
skall gälla vare sig taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller enligt
kontantprincipen.
De bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av
inventarier i rörelse, föreslås skola ha motsvarande tillämpning i fråga om
inventarier i jordbruk. I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens
storlek borde bestämmas i praxis med hänsyn till de olika inventariernas
varaktighetstid. För att vinna en praktisk tillämpning kunde det vara lämpligt,
att avskrivningsprocenten bestämdes så, att den motsvarade den genomsnittliga
förslitningen av hela inventariebeståndet. Härvid syntes 10
procent vara en skälig procentsats.
I proposition nr 170 med förslag till ändrade regler för beskattning av
realisationsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
3
har förordats, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas hela vinsten vid
försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige äger åtnjuta fri
avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande
proposition, att då inkomst av jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder hela vinsten vid försäljning av inventarier alltid skall
behandlas som intäkt av jordbruksfastighet.
I propositionen föreslås, att vid övergången avdrag skall få åtnjutas för
den ursprungliga nyuppsättningskostnaden för inventarier, om denna kan
visas. Kan så icke ske, föreslås, att ingångsvärdet skall beräknas på liknande
sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet. Sålunda skall vid
ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till samtliga inventarier, som
vid övergången finnas å egendomen. Riksskattenämnden skall fastställa
värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar, harvar in. m.
Dessa värden skola lämpligen motsvara genomsnittspriserna under år 1953,
reducerade med 20 procent.
I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens storlek borde bestämmas
i praxis med hänsyn till byggnads varaktighetstid. Avskrivningen föreslås
skola ske å anskaffningsvärdet. Om detta icke kan visas, föreslås avskrivningen
skola verkställas å belopp, motsvarande två tredjedelar av jordbruksvärdet.
Härvid skall dock jordbruksvärdet minskas med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger 25 000 kronor, samt med
skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.
Särskilt maskinvärde föreslås icke skola bestämmas å fasta maskiner å
jordbruksfastighet. I stället skall värdeminskningsavdrag å dessa medgivas
med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i övrigt.
I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk
föreslås samma bestämmelser skola tillämpas som i motsvarande hänseende
gälla beträffande byggnad i rörelse.
Vid övergången skall, om anskaffningskostnaden för byggnad kan visas,
såsom ingångsvärde upptagas den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad
med kostnaderna för ny-, till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men
minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad. Om anskaffningskostnaden
icke kan visas, föreslås att såsom ingångsvärde skall tjäna två tredjedelar
av jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i
den mån detta överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera
betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.
De föreslagna bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av byggnad
skola, med undantag för stadgandet om avdrag för utrangering eller
rivning av byggnad, gälla vare sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas
enligt kontantmetoden eller efter bokföringsmässiga grunder.
Därest den ursprungliga anskaffningskostnaden å fasta maskiner kan
visas, skall ingångsvärdet utgöras av nämnda kostnad, minskad med tidigare
åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsavdrag. Kan an
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nv 63.
skaffningskostnaden icke visas, föreslås såsom ingångsvärde skola tjäna
skäligt värde motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.
Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader föreslås
skola medgivas under samma förutsättningar som gälla för rörelseidltare.
I propositionen uttalas, att frågan om taxering av intäkt av växande
skog efter bokföringsmässiga grunder borde övervägas först sedan förslaget
om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder genomförts
och varit i tillämpning någon tid.
Vidare uttalas, att den omedelbart erforderliga förstärkning av taxeringsväsendet,
som det nya redovisningssystemet för jordbrukarna torde
kräva, icke kunde bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare
som vid systemets ikraftträdande komme att övergå till detta. Proposition
med äskande av erforderligt anslag för behövlig förstärkning borde
föreläggas 1953 års riksdag.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953
och tillämpas vid taxering första gången år 1954.
De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
5
1) Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 18 §, 21 §, 23 § 1 mom., 41 § och 56 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 samt anvisningarna till 18 §
punkterna 1 och 2, 21 § punkterna 1 och 3, 22 § punkterna 1 och 2, 25 §
punkt 2 och 41 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives samt att till 22 § nämnda lag skall fogas ett nytt moment, betecknat
3 mom., och till anvisningarna till 22 § samma lag en ny punkt, betecknad
punkt 8, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
18 §.
Såsom särskild förvärvskälla anses
i fråga om:
a) jordbruksfastighet: inom
var kommun för sig, varje fastighet,
fastighetsdel eller komplex
av fastigheter, som i ägarens eller
brukarens hand är att anse såsom
förvaltningsenhet;
b) annan fastighet — —
— haft i utlandet.
(Se vidare anvisningarna.)
21 §•
Till intäkt--— hans hus
håll;
c)
intäkt av skogsbruk, vartill
hänföras:
intäkt genom avyttring av skogsprodukter,
därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet,
som ingår i skogsbruket, genom
upplåtelse av avverkningsrätt till
skog eller genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring
av marken, därest icke vinst å avyttring
av fastigheten i dess helhet
skall beskattas enligt 27 § såsom
18 §.
Såsom särskild förvärvskälla anses
i fråga om:
a) jordbruksfastighet: varje
fastighet, fastighetsdel eller komplex
av fastigheter, som i ägarens
eller brukarens hand är att anse såsom
förvaltningsenhet;
b) annan fastighet — —
— haft i utlandet.
(Se vidare anvisningarna.)
21 §.
Till intäkt---- hans hus
håll;
c)
intäkt av skogsbruk, vartill
hänföras:
intäkt genom avyttring av skogsprodukter,
därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet,
som ingår i skogsbruket, genom
upplåtelse av avverkningsrätt till
skog eller genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring
av marken, därest icke vinst å avyttring
av fastigheten i dess helhet
skall beskattas enligt 27 § såsom in
-
1 Senaste lydelse av 18 och 21 §§ se 1930: 190 samt av anvisningarna till 41 § punkt 1 se
1948:120.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
inkomst av handelsrörelse eller enligt
35 § såsom realisationsvinst;
värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad eller reparation
och underhåll av byggnader,
stängsel och inventarier å fastigheten
eller för sitt hushåll eller eljest
för sin, sin familjs och sina personliga
tjänares räkning (vedbrand med
mera) eller för arbetspersonalens
behov eller å annan av den .skattskyldige
innehavd fastighet eller i
rörelse, som av honom drivits;
d) intäkt av —--mera så
dant.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse:
komst av handelsrörelse eller enligt
35 § såsom realisationsvinst;
värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring
eller reparation och underhåll
av byggnader, .stängsel och inventarier
å fastigheten eller för sitt
hushåll eller eljest för sin, sin familjs
och sina personliga tjänares räkning
(vedbrand med mera) eller för
arbetspersonalens behov eller å annan
av den skattskyldige innehavd
fastighet eller i rörelse, som av honom
drivits;
d) intäkt av — — — mera sådant.
Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skall, i stället för vad
ovan i motsvarande hänseende stadgas,
gälla att till intäkt av jordbruksfastighet
skall hänföras även
intäkt genom realisation av djur eller
maskiner och andra dylika inventarier.
(Se vidare anvisningarna.)
22 §.
3 in o m. Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skall i stället
för eller utöver vad i 1 och 2 mom.
i motsvarande hänseenden stadgas
gälla vad nedan sägs.
Avdrag må göras för:
all kostnad för anskaffning av
djur i förvärvskällan;
värdeminskning genom slitning,
utrangering eller eljest av jordbrukaren
tillhöriga, i förvärvskällan
använda maskiner och andra dylika
inventarier eller, om sådan tillgång
är underkastad hastig förbrukning,
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
(Se vidare anvisningarna.)
23 §.
1 m o m. Vad som återstår av intäkt
av jordbruksfastighet, sedan
avdrag enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt
av jordbruksfastighet.
41 §.
Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
i den mån dessa icke stå i strid
med särskilda bestämmelser i denna
lag.
I andra-----ägt rum.
(Se vidare anvisningarna.)
56 §.
Skatt för-----är belägen.
Äro fastigheter av annan fastighets
natur inom olika kommuner att
anse som e n förvärvskälla, efter ty
i 18 § sägs, skall den från fastigheterna
gemensamt härflutna inkomsten
tagas till beskattning i varje
Föreslagen lydelse:
kostnad för anskaffning av tillgången;
värdeminskning
av naturtillgångar
å jordbruksfastigheten, såsom
stenbrott, grustag och dylikt, genom
deras tillgodogörande; samt
förlust, som uppstått i förvärvskällan
och ej år att hänföra till kapitalförlust.
Avdrag må icke, i vidare mån ån
ovan sägs, göras för kostnad för anskaffning
av maskiner och andra dylika
inventarier.
(Se vidare anvisningarna.)
23 §.
1 m om. Vad som återstår av intäkt
av jordbruksfastighet, sedan
avdrag enligt 22 § gjorts och, därest
inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, hänsyn tagits
till in- och utgående balans, utgör
nettointäkt av jordbruksfastighet.
41 §.
Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder, i
den mån dessa icke stå i strid med
särskilda bestämmelser i denna lag.
Jämväl inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas på sätt nyss sagts,
därest den skattskyldige för räkenskaper
enligt vad därom särskilt stad<jas.
I andra---ägt rum.
(Se vidare anvisningarna.)
56 §.
Skatt för — ---är belägen.
Äro fastigheter inom olika kommuner
att anse som e n förvärvskälla,
efter ty i 18 § sägs, skall den
från fastigheterna gemensamt härflutna
inkomsten tagas till beskattning
i varje kommun till så stor del,
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
kommun till så stor del, .som kan
anses hava inom kommunen influtit.
Kan utredning härom icke vinnas,
skall inkomsten fördelas till beskattning
mellan kommunerna efter
ty som kan finnas skäligt med hänsyn
till den bruttointäkt, som influtit
inom varje kommun, eller till det
förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden
stått till varandra.
Anvisningar
till 18 §.
1. I allmänhet---med taxe
ringsenhet.
Men detta är icke alltid fallet, utan
kunna understundom flera taxeringsenheter
i innehavarens hand bilda en
förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,
om fastigheter inom samma
kommun brukas tillsammans såsom
en förvaltningsenhet, något som jämförelsevis
ofta inträffar i fråga om
skogsfastigheter. För att fastigheter
skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de
hava gemensam innehavare och stå
under överinseende av innehavaren
eller dennes representant, utan jämväl
att de stå under gemensam förvaltning
och drift på sådant sätt, att
de framträda, ekonomiskt sett, såsom
en naturlig enhet. I enlighet härmed
få exempelvis de statens skogar, som
tillhöra olika revir, icke anses tillhöra
en och samma förvärvskälla.
Även är — — — gemensamma
driftkostnader.
Föreslagen lydelse:
som kan anses hava inom kommunen
influtit. Kan utredning härom
icke vinnas, skall inkomsten fördelas
till beskattning mellan kommunerna
efter ty som kan finnas
skäligt med hänsyn till den bruttointäkt,
som influtit inom varje kommun,
eller till det förhållande, vari
fastigheternas taxeringsvärden stått
till varandra.
Anvisningar
till 18 §.
1. I allmänhet ----med taxe
ringsenhet.
Men detta är icke alltid fallet,
utan kunna understundom flera
taxeringsenheter i innehavarens
hand bilda en förvärvskälla. Detta
inträffar exempelvis, om fastigheter
brukas tillsammans såsom en förvaltningsenhet,
något som jämförelsevis
ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.
För att fastigheter skola
tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de
hava gemensam innehavare och stå
under överinseende av innehavaren
eller dennes representant, utan jämväl
att de stå under gemensam förvaltning
och drift på sådant sätt,
att de framträda, ekonomiskt sett,
såsom en naturlig enhet. I enlighet
härmed få exempelvis de statens
skogar, som tillhöra olika revir, icke
anses tillhöra en och samma förvärvskälla.
Även är — — — gemensamma
driftkostnader.
Om flera fastigheter, som utgöra
en förvaltningsenhet, ligga till en del
inom en kommun och till annan del
inom annan kommun, skall inkomsten
av sådan förvärvskälla fördelas
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
9
Nuvarande lydelse:
2. Om flera fastigheter av annan
fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet, gäller
därom vad ovan under punkt 1
är sagt angående jordbruksfastighet
med den skillnad, att förvärvskällan
till sin omfattning ej behöver vara
begränsad till en kommun. Inkomsten
av fastigheterna skall, om en förvaltningsenhet
föreligger, redovisas
såsom fluten ur en förvärvskälla.
Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet
kan angivas villor å en
brunns- eller badortsanläggning,
sommarställen å en fastighet m. in.
dyl. Likaledes torde fastighetsbolags
fastighetsinnehav i regel utgöra e n
förvärvskälla. Ay vikt är emellertid,
att i nu nämnda fall kravet å fastigheternas
karaktär av förvaltningsenhet
upprätthålles.
Om flera fastigheter av annan fastighets
natur, som utgöra en förvaltningsenhet,
ligga till eu del inom eu
kommun och till annan del inom
annan kommun, skall inkomsten av
sådan förvärvskälla fördelas till beskattning
inom de olika kommunerna
enligt bestämmelserna i 56 §.
Därest skattskyldig —---annan
fastighet.
till 21 §.
1. Till bostad---in. in.
dyl.
Ärliga värdet av bostad, som upplåtits
till i fastighetens drift anställd
personal, upptages icke såsom ägares
eller brukares inkomst av fastigheten
och får förty ej heller avdragas
såsom driftkostnad.
Föreslagen lydelse:
till beskattning inom de olika kommunerna
cnliqt bestämmelserna i
56 §.
2. Om flera fastigheter av annan
fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet,
gäller därom vad ovan under punkt
1 är .sagt angående jordbruksfastighet.
Inkomsten av fastigheterna
skall, om en förvaltningsenhet föreligger,
redovisas såsom fluten ur e n
förvärvskälla. Såsom exempel på
dylik förvaltningsenhet kan angivas
villor å en brunns- eller badortsanläggning,
sommarställen å en fastighet
m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags
fastighetsinnehav i regel
utgöra e n förvärvskälla. Av
vikt är emellertid, att i nu nämnda
fall kravet å fastigheternas karaktär
av förvaltningsenhet upprätthålles.
Därest skattskyldig — — — annan
fastighet.
till 21 §.
1. Till bostad---- m. in.
dyl.
Årliga värdet av bostad, som upplåtits
till i fastighetens drift anställd
personal, utan att särskild hyra för
bostaden avtalats, upptages icke såsom
ägares eller brukares inkomst
av fastigheten och får förty ej heller
avdragas såsom driftkostnad.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
3. Såsom intäkt---i 35 §.
till 22 §.
1. Såsom driftkostnad ----ny
sådan.
Värdet av--—- som driftkost
nad.
Föreslagen lydelse:
3. Såsom intäkt ----i 35 §.
Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmåssiga
grunder, skola såsom intäkt av
jordbruksfastighet upptagas samtliga
intäkter i penningar, djur eller andra
varor eller förnödenheter, som influtit
i eller eljest tillgodoförts driften.
Vad i övrigt i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § stadgas angående rörelse
skall i tillämpliga delar gälla åven
i fråga om jordbruksfastighet.
till 22 §.
1. Såsom driftkostnad -— — —
ny sådan.
Värdet av---— som driftkost
nad.
Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skall i stället för eller
utöver vad i första och andra styckena
stadgas gälla vad nedan sågs.
Kostnad för anskaffande av djur
får alltid avdragas, enär djuren anses
såsom varor i jordbruket. Kostnad
för anskaffande av maskiner och
andra dylika för stadigvarande bruk
avsedda inventarier får däremot avdragas
endast genom årliga vårdeminskningsavdrag.
Är sådan tillgång
underkastad hastig förbrukning, vilket
vanligen kan anses vara fallet, när
den beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, får dock under anskaffningsåret
avdragas hela kostnaden
för dess anskaffande. Vad i
övrigt i punkterna 3 och 4 av anvisningarna
till 29 § stadgas angående
avdrag för värdeminskning av inventarier
i rörelse skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådant avdrag
i fråga om jordbruksfastighet.
Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag för
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
11
Nuvarande lydelse:
2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning
å till jordbruket eller
till dess binäringar eller till skogsbruket
hörande driftbyggnader, därunder
inbegripna för driften nödiga
bostadsbyggnader, som dessa även
med normalt underhåll och aktsam
vård äro underkastade. Avdraget bör
bestämmas till viss procent av byggnadens
värde, olika allt efter den tid
en byggnad av ifrågavarande art anses
kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Vid bestämmande av denna tid
skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis
därtill, att en av arrendator
uppförd byggnad enligt arrendeavtalet
icke skall vid arrenderättens upphörande
lösas av jordägaren (jfr
punkt 7 av anvisningarna till 29 §).
Föreslagen lydelse:
överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse, såvitt
angår rörelse, skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.
Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter,
som användas för
fastighetens fortsatta drift, må avföras
som driftkostnad men skall då
samtidigt upptagas som intäkt.
2. Avdrag medgives för sådan
värdeminskning å till jordbruket eller
till dess binäringar eller till
skogsbruket hörande driftbyggnader,
därunder inbegripna för driften
nödiga bostadsbyggnader, som
dessa även med normalt underhåll
och aktsam vård äro underkastade.
Avdraget bör bestämmas till viss
procent av byggnadens värde. Detta
skall anses vara lika med anskaffningskostnaden.
Kan denna icke visas,
skall såsom byggnads värde anses
två tredjedelar av det under beskattningsåret
gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån det
överstiger 25 000 kronor, samt med
skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner.
Dessa anses såsom mera betydande,
om värdet därå överstiger en tiondedel
av det taxerade jordbruksvärdet
Procenttalet bör bestämmas olika allt
efter den tid en byggnad av ifrågavarande
art anses kunna för sitt ändamål
utnyttjas. Vid bestämmande av
denna tid skall vederbörlig hänsyn
tagas exempelvis därtill, att en a\
arrendator uppförd hyggnad enligt
arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens
upphörande lösas av jordägaren
(jfr punkt 7 av anvisningarna
till 29 §).
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
Såsom för----nödig bostads
byggnad.
till 25 §.
2. Avdrag för värdeminskning å
byggnad skall bestämmas på sätt i
punkt 2 första stycket av anvisningarna
till 22 § är sagt. Såsom byggnads
värde skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, anses
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)
under beskattningsåret.
till 41 §.
1. Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn
Föreslagen lydelse:
Såsom för — — — nödig bostadsbyggnad.
Fasta maskiner och andra fasta
inventarier skola inräknas i byggnad
och bliva föremål för avskrivning enligt
bestämmelserna i första stycket.
Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna i
punkt 7 sista stycket av anvisningarna
till 29 § angående avdrag för
oavskrivet anskaffningsvärde av utrangerad
eller nedriven byggnad i rörelse
äga motsvarande tillämpning
beträffande sådant avdrag i fråga om
jordbruksfastighet
8. Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna i
punkt 8 av anvisningarna till 29 §
angående avdrag för substansminskning
vid tillgodogörande av naturtillgångar
samt i punkt 10 av anvisningarna
till samma paragraf angående
driftförlust och kapitalförlust i
rörelse äga motsvarande tillämpning
i fråga om jordbruksfastigheten.
till 25 §.
2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning,
som byggnad även
med normalt underhåll och aktsam
vård är underkastad. Avdraget bör
bestämmas till viss procent av byggnadens
värde, olika alltefter den tid
eu byggnad av ifrågavarande art anses
kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Såsom byggnads värde skall, där
ej särskilda omständigheter annat
föranleda, anses taxeringsvärdet
(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.
till 41 §.
1. Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
13
Nuvarande lydelse:
tagas till in- och utgående lager av
varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat
in. m. ävensom till fordringar
och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som skolat
medräknas, eller bland utgifter avförts
sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får
ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de
i denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —
såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. in. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan till
-
Föreslagen lydelse:
tagas till in- och utgående lager av
varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat
in. m. ävensom till fordringar
och skulder. Jämväl inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas på sätt
nyss sagts, därest den skatt skyldige
för räkenskaper enligt vad därom
särskilt stadgas.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter,
vilka icke skola beskattas såsom
inkomst, eller uteslutits intäkt, som
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag
icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt
de i denna lag stadgade grunder.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för
omsättning eller förbrukning — såsom
lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, jordbruksocli
skogsprodukter, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel
i aktier, obligationer, lånefordringar
in. in. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må
godkännas endast i den mån det visas,
att inköpspriset för tillgångar av
samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det
göres sannolikt, att dylikt prisfall
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
gångarna levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljas. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas endast
i den mån den skattskyldige visar,
att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras.
Vad här är stadgat gäller särskilt
då fråga är om bestämmandet av det
år, varunder en inkomst skall anses
hava åtnjutits eller en utgift skall
anses hava ägt rum. I sistnämnda
avseende gäller alltså, att inkomst
skall anses hava åtnjutits under det
år, då densamma enligt allmänt vedertagen
köpmannased bör i räkenskaperna
uppföras såsom inkomstpost,
även om den ännu icke av den
skattskyldige uppburits i kontanta
penningar eller eljest kommit honom
tillhanda t. ex. i form av levererade
Föreslagen lydelse:
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick
försäljas. Beträffande värdet å rättigheter
till leverans av maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning av
värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Djur å jordbruksfastighet skola,
därest icke särskilda förhållanden
till annat föranleda, upptagas lägst
till värden, som för olika slag av
djur i skilda åldersgrupper fastställas
av riksskattenämnden. I vissa
fall (såsom i fråga om dyrbarare
avelsdjur) fastställas icke dylika
värden; i sådant fall må värdet å
djuret icke upptagas lägre än till
allmänna saluvärdet, reducerat med
det procenttal, varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å
olika slag av djur understiga genomsnittspriserna
under beskattningsåret
å dessa djurslag.
Vad här är stadgat gäller särskilt
då fråga är om bestämmandet av det
år, varunder en inkomst skall anses
hava åtnjutits eller en utgift skall
anses hava ägt rum. I sistnämnda
avseende gäller alltså, att inkomst
skall anses hava åtnjutits under det
år, då densamma enligt allmänt vedertagen
köpmannased eller enligt
vad som beträffande jordbruk är allmänt
brukligt bör i räkenskaperna
uppföras såsom inkomstpost, även om
den ännu icke av den skattskyldige
uppburits i kontanta penningar eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
15
Nuvarande lydelse:
varor, fullgjorda prestationer eller
på annat härmed jämförligt sätt. Vad
sålunda gäller i fråga om inkomstposterna
har motsvarande tillämpning
i fråga om utgiftsposterna. I
fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters
upptagande enligt bokföringsmässiga
grunder tillämpas i
allmänhet det förfaringssättet, att
fordringar i rörelse uppföras såsom
inkomst under det år, då de uppkomma,
och att ränteintäkter hänföras
till inkomsten för det år, på vilket
de belöpa, i bägge fallen oberoende
av huruvida de verkligen influtit under
nämnda år eller icke. Å andra
sidan lärer det vara vedertaget, att
förskottsvis influtna räntor, som till
större eller mindre del belöpa å ett
kommande år, till denna del bokföringsmässigt
hänföras till det sistnämnda
årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet — —- — till beskattning.
Motsvarande gäller — —• — års
inkomstberäkning.
2. I fråga om annan förvärvskälla
än rörelse gäller såsom allmän regel,
att inkomst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse såsom verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram
-
Föreslagen lydelse:
eljest kommit honom tillhanda t. ex.
i form av levererade varor, fullgjorda
prestationer eller på annat härmed
jämförligt sätt. Vad sålunda gäller
i fråga om inkomstposterna har
motsvarande tillämpning i fråga om
utgiftsposterna. I fråga om tiden för
inkomst- och utgiftsposters upptagande
enligt bokföringsmässiga grunder
tillämpas i allmänhet det förfaringssättet,
att fordringar uppföras
såsom inkomst under det år, då de
uppkomma, och att ränteintäkter
hänföras till inkomsten för det år, på
vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende
av huruvida de verkligen influtit
under nämnda år eller icke. Å
andra sidan lärer det vara vedertaget,
att förskottsvis influtna räntor, som
till större eller mindre del belöpa å ett
kommande år, till denna del bokföringsmässigt
hänföras till det sistnämnda
årets inkomst.
Har avverkningsrätt till skog upplåtits
mot betalning, som skall erläggas
under loppet av flera år, må
såsom intäkt för varje år upptagas
den del av köpeskillingen, som under
samma år influtit. Avdrag för
minskning i ingående virkesförråd
m. in., vartill upplåtaren kan vara
berättigad, fördelas därvid på de särskilda
åren i förhållande till den under
varje år influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet — —
— till beskattning.
Motsvarande gäller •— — —- års
inkomstberäkning.
2. I fråga om annan förvärvskälla
än rörelse och sådan jordbruksfastighet,
varav inkomsten beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder, gäller
såsom allmän regel, att inkomst
skall anses hava åtnjutits under det
år, då densamma från den skattskyl
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för lyftning
eller, såsom i fråga om bostadsförmån
och andra förmåner in natura,
då den på annat sätt kommit
den skattskyldige till godo, detta oberoende
av huruvida inkomsten intjänats
under året eller tidigare. Vissa
intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å
i bank eller annan penninginrättning
innestående medel o. s. v., kunna
dock hänföras till nästföregående års
inkomst, ehuru de icke uppburits eller
varit tillgängliga för lyftning förr
än efter nämnda års utgång. Förutsättningen
härför är emellertid, att de
intjänats under beskattningsåret och
uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga
omedelbart efter det årets
utgång eller i varje fall så tidigt under
nästfoljande år, att de praktiskt
taget kunna hänföras till inkomsten
under beskattningsåret. Likaledes
böra vissa intäkter, t. ex. hyror av en
hyresfastighet, vilka influtit redan
före beskattningsårets ingång, hänföras
till nämnda års inkomst, därest
de avse beskattningsåret eller del
därav samt influtit omedelbart före
årets ingång.
Å andra--— punkt 1).
I enlighet---eller terminsvis.
Föreslagen lydelse:
diges synpunkt är att anse såsom
verkligen förvärvad och till sitt belopp
känd. Detta är framför allt förhållandet,
då inkomsten av den skattskyldige
uppburits eller blivit för
honom tillgänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån och
andra förmåner in natura, då den på
annat sätt kommit den skattskyldige
till godo, detta oberoende av huruvida
inkomsten intjänats under året
eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av
tjänst, ränta å i bank eller annan
penninginrättning innestående medel
o. s. v., kunna dock hänföras till
nästföregående års inkomst, ehuri<
de icke uppburits eller varit tillgängliga
för lyftning förr än efter nämnda
års utgång. Förutsättningen härför
är emellertid, att de intjänats
under beskattningsåret och uppburits
eller blivit för lyftning tillgängliga
omedelbart efter det årets utgång
eller i varje fall så tidigt under
nästf oljande år, att de praktiskt
taget kunna hänföras till inkomsten
under beskattningsåret. Likaledes
böra vissa intäkter, t. ex. hyror av
en hyresfastighet, vilka influtit redan
före beskattningsårets ingång,
hänföras till nämnda års inkomst,
därest de avse beskattningsåret eller
del därav samt influtit omedelbart
före årets ingång.
Å andra---punkt 1).
I enlighet---eller terminsvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. I samband med lagens ikraftträdande
skall följande iakttagas.
1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.
2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxering
skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfas
-
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
tighet enligt bokföringsmässiga grunder, skola tillgångar och skulder vid
beskattningsårets ingång värderas på sätt nedan angives:
a) Värdet å inventarier upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning av inventarier.
Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga
inventarier, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till
belopp, som för olika slag av inventarier fastställas av riksskattenämnden.
b) Värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande
anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminskningsavdrag.
Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes byggnadsvärdet,
där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsvarande
två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta
jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån
det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande
naturtillgångar och särskilda förmåner.
Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier upptages till belopp,
motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet av åtnjutna å maskinerna
belöpande värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden icke
visas, bestämmes värdet till skäligt belopp, motsvarande uppskattat saluvärde.
c) Värde å varulager, som icke utgöres av djur, och å varufordringar må
icke upptagas; ej heller upptages värde å varuskulder. Dock skola härvid
gälla följande undantag. Har skattskyldig före övergången till beräkning av
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder inköpt djur på kredit men först
efter övergången erlagt likvid och är inköpet att hänföra till nyuppsättning,
må beloppet av köpeskillingen upptagas såsom ingående lager men skall
samma belopp upptagas såsom ingående varuskuld. Har skattskyldig före
nämnda tidpunkt försålt djur på kredit men först därefter erhållit likvid
och är försäljningen att hänföra till realisation, må beloppet av köpeskillingen
upptagas såsom ingående varufordran.
Värde å djur upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden
för nyuppsättning av djur.
Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga
djur, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp,
som för olika slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
Har sådant värde icke fastställts (såsom i fråga om dyrbarare
avelsdjur), bestämmes värdet till allmänna saluvärdet, reducerat med det
procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda värdena å olika
slag av djur understiga genomsnittspriserna under år 1953 å dessa djurslag.
d) Skulle i något fall befinnas, alt den skattskyldige eller någon, som står
honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas
alt detta skett för alt åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. Nr 03.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
3. För skattskyldig, som vid senare tidpunkt än ovan under 2. sägs övergår
till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna under 2. äga motsvarande tillämpning,
dock att, därest den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av inventarier
och djur samt anskaffningskostnad för byggnad icke kunna visas, värdet
å befintliga inventarier och djur skall, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, upptagas till belopp, som motsvara de värden, som
av riksskattenämnden fastställts närmast före det första räkenskapsårets
utgång, samt värdet å byggnader skall upptagas till belopp, motsvarande
två tredjedelar av det vid den närmast före sistnämnda tidpunkt verkställda
fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt
värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Har riksskattenämnden
icke fastställt värde å djur, bestämmes värdet till allmänna
saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av nämnden närmast
före nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena å olika slag av djur understiga
motsvarande genomsnittspriser å dessa djurslag.
4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag
för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,
skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.
2) Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 9 § förordningen om statlig
förmögenhetsskatt samt anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 2 samma förordning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
3 §•
1 m o m. Vid förmögenhetsberäkningen
— — — tomträtt, vattenfallsrätt;
c)
lös egendom, som är avsedd för
stadigvarande bruk i skattskyldigs
förvärvsverksamhet eller att däri omsättas
eller förbrukas, såsom levande
och döda inventarier, råämnen,
varor, förbrukningsartiklar och dylikt,
gruvor, patent- och förlagsrät
-
Föreslagen lydelse:
3 §.
1 m o m. Vid förmögenhetsberäk
ningen---
— tomträtt, vattenfalls
rätt;
c)
lös egendom, som är avsedd för
stadigvarande bruk i skattskyldigs
förvärvsverksamhet eller att däri omsättas
eller förbrukas, såsom djur
samt maskiner och andra inventarier,
råämnen, varor, jordbruks- och
skogsprodukter, förbrukningsartik
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
19
Nuvarande lydelse:
ter, rätt till skogsavverkning å annans
mark samt rätt till stenbrott
och dylikt;
d) kapital, som---beskatt
ningsårets
utgång.
9 §•
Statlig förmögenhetsskatt---
beskattningsbara förmögenheten.
Såsom beskattningsbar---be
skattningsårets
utgång.
Därest för — — — skattepliktiga
förmögenheten.
Har vid uppskattning av förmögenhet
den värdesättning av tillgångar i
rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper
och som godkänts vid inkomstberäkningen,
frångåtts, skall
till grund för tillämpning av de i
tredje stycket meddelade bestämmelserna
läggas den sammanräknade
nettoinkomst som skulle hava fastställts,
om den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen
av tillgångarna tillämpats även vid
inkomstberäkningen. Vid beräkning
av den i föregående punkt avsedda
inkomsten skall iakttagas, att värdesättning
av tillgångarna vid utgången
av närmast föregående beskattningsår
skall ske enligt grunder
motsvarande dem, vilka tillämpats
vid förmögenhetsuppskattningen för
det beskattningsår varom fråga är.
Beskattningsbar förmögenhet —
--kronor, bortfaller.
Anvisningar
till 3 och 4 §§.
2. Såsom affärsbruk---skä
liga
belopp.
Lager av-------i detalj.
Föreslagen lydelse:
lar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter,
rätt till skogsavverkning
å annans mark samt rätt till stenbrott
och dylikt;
d) kapital, som----beskatt
ningsårets
utgång.
9 §•
Statlig förmögenhetsskatt----
beskattningsbara förmögenheten.
Såsom beskattningsbar---be
skattningsårets
utgång.
Därest för--— skattepliktiga
förmögenheten.
Har vid uppskattning av förmögenhet
den värdesättning av tillgångar
i rörelse eller å jordbruksfastighet,
som skett i skattskyldigs räkenskaper
och som godkänts vid inkomstberäkningen,
frångåtts, skall till
grund för tillämpning av de i tredje
stycket meddelade bestämmelserna
läggas den sammanräknade nettoinkomst
som skulle hava fastställts, om
den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen av tillgångarna
tillämpats även vid inkomstberäkningen.
Vid beräkning av den i
föregående punkt avsedda inkomsten
skall iakttagas, att värdesättning av
tillgångarna vid utgången av närmast
föregående beskattningsår skall
ske enligt grunder motsvarande dem,
vilka tillämpats vid förmögenhetsuppskattningen
för det beskattningsår
varom fråga är.
Beskattningsbar förmögenhet —
---kronor, bortfaller.
Anvisningar
till 3 och 4 §§.
2. Såsom affärsbruk----skä
liga
belopp.
Lager av--— i detalj.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
Den omständigheten---för
förmögenhetsberäkningen.
I fråga om värdesättning av tillgångar
inom jordbruk med binäringar
samt skogsbruk gäller, att levande
inventarier sättas till sitt värde i
allmänna marknaden, och att vid värdesättning
av döda inventarier samma
förfarande följes, som ovan är
för rörelse angivet.
Föreslagen lydelse:
Den omständigheten----för
förmögenhetsberäkningen.
I fråga om värdesättning av tillgångar
inom jordbruk med binäringar
samt skogsbruk gäller, att djur
sättas till sitt värde i allmänna marknaden
samt att vid värdesättning av
övriga lagertillgångar ävensom maskiner
och andra för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar samma förfarande
följes, som ovan är för rörelse
angivet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock skola äldre
bestämmelser tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid eftertaxering för
år 1953 eller tidigare år.
3) Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 31 §, 32 § 3 mom., 33 §, 35 § 3 inom., 36 §
1 mom., 39 § 6 inom., 40 § 2 mom., 78 §, 79 § 2 och 3 inom., 80a §, 93 § och
140 § taxeringsförordningen1 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
31 §.
Vid självdeklaration för aktiebolag
eller bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskyldig,
som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig föra
hcmdelsböcker eller som, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl under
beskattningsåret fört dylika böcker
i av honom bedriven rörelse,
skall fogas bestyrkt avskrift av
balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast
1 Senaste lydelse av 31 § och 36 § 1 mom. s
2 mom., 80 a § och 140 § se 1943:855, av 33 §
19 § 3 mom. se 1935: 255, av 78 § se 1950:254
Föreslagen lydelse:
31 §.
Vid självdeklaration för aktiebolag
eller bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskvldig,
som under beskattningsåret
varit skyldig föra räkenskaper
eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, likväl under beskattningsåret
fört räkenskaper i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt
avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det
närmast föregående räkenskapsåret
1951: 330, av 32 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 §
se 1950:313, av 39 § 6 mom., 40 § 2 mom. och
samt av 93 § se 1947:578.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
21
Nuvarande lydelse:
föregående räkenskapsåret samt av
vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
om sådan räkning ingått
i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening än bostadsrättsförening
skola fogas dels
av styrelsen undertecknad uppgift om
föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock
bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, om sådan
ingått i föreningens bokföring.
Vid självdeklaration---des
sa
uppgifter.
För verk — — — att utgiva.
För inländsk — — — enbart livförsäkringsrörelse.
32 g.
3 m o m. Skattskyldig, som under
beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl fört
dglika böcker i av honom bedriven
rörelse, åligger att efter anmaning av
taxeringsintendent, i den utsträckning
denne prövar nödigt, tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande
handlingar för granskning,
varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda
skyldighet åligger rörelseidkare,
som ej fört handelsböcker, med
avseende å av honom förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter
Föreslagen lydelse:
samt av vinst- och förlusträkning för
beskattningsåret, om sådan räkning
ingått i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening än
bostadsrättsförening skola fogas dels
av styrelsen undertecknad uppgift om
föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock
bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, om sådan
ingått i föreningens bokföring.
Vid självdeklaration---des
sa
uppgifter.
För aktiebolag---att utgiva.
För inländsk — —- — enbart livförsäkringsrörelse.
ldkare av jordbruk eller skogsbruk,
vilken påyrkar att bliva taxerad
för inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder,
skall senast tre månader före ingången
av det första beskattningsår,
för vilket taxering skall ske enligt sådana
grunder, göra anmälan härom
till taxering sintendenten i det län,
där jordbruksfastigheten är belägen.
32 §.
3 m o m. Skattskyldig, som under
beskattningsåret varit skyldig föra
räkenskaper eller, utan att sådan
skyldighet förelegat, likväl fört räkenskaper
i av honom bedriven rörelse,
åligger att efter anmaning av taxeringsintendent,
i den utsträckning
denne prövar nödigt, tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande
handlingar för granskning, varom
förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda
skyldighet åligger idkare av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse, som ej
fört räkenskaper, med avseende å av
honom förda anteckningar rörande
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
inom rörelsen jämte därtill hörande
handlingar.
Vad nu —--- och handlingar.
33 §.
Till ledning vid taxeringen för inkomst
eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter
meddelas, nämligen
a ) av arbetsgivare beträffande person,
som hos honom innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som av honom åtnjutit
pension:
uppgift för envar, på sätt nedan i
denna paragraf närmare angives, angående
hans förmåner under nästföregående
år i avlöning, arvode eller
annan ersättning för utfört arbete eller
i pension,
dock att annan arbetsgivare än
statlig eller kommunal myndighet eller
juridisk person är skyldig avlämna
uppgift endast i fråga om sådana
förmåner, som utgått från av honom
utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk,
samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger,
om sådan ersättning under
året utgått med mindre än etthundra
kronor till samma mottagare eller om
beloppet utgått till rörelseidkare, som
enligt lag varit skyldig föra handelsböcker;
b)
av försäkringsbolag-----ut
betalts,
angående det utbetalda beloppet.
1 uPPgift — — — avdrag skett.
Beträffande annan — — — för
•yftning.
Vid fullgörande---nämnda
debetsedel.
Föreslagen lydelse:
intäkter och utgifter inom jordbruket,
skogsbruket eller rörelsen jämte
därtill hörande handlingar.
Vad nu---och handlingar.
33 §.
Till ledning vid taxeringen för inkomst
eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter
meddelas, nämligen
a ) av arbetsgivare beträffande person,
som hos honom innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som av honom åtnjutit
pension:
uppgift för envar, på sätt nedan i
denna paragraf närmare angives, angående
hans förmåner under nästföregående
år i avlöning, arvode eller
annan ersättning för utfört arbete eller
i pension,
dock att annan arbetsgivare än
statlig eller kommunal myndighet eller
juridisk person är skyldig avlämna
uppgift endast i fråga om sådana
förmåner, som utgått från av honom
utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk,
samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger,
om sådan ersättning under
året utgått med mindre än etthundra
kronor till samma mottagare eller om
beloppet utgått till sådan idkare av
rörelse, jordbruk eller skogsbruk,
som varit skyldig föra räkenskaper;
b) av försäkringsbolag----ut
betalts,
angående det utbetalda beloppet.
I uppgift — — — avdrag skett.
Beträffande annan —--för
lyftning.
Vid fullgörande--- nämnda
debetsedel.
23
Bevillningsutskottets
Nuvarande lydelse:
Arbetsgivare, som avlämnar uppgift
varom under a ) förmäles, skall
samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,
upptagande namn å den
person eller de personer, varom fråga
är, ävensom beträffande var och en
av dem uppgift angående de åtnjutna
förmånernas belopp samt huruvida
till beloppet ej angiven förmån utgått.
Skyldighet att avlämna dylikt
sammandrag föreligger dock icke för
statlig eller kommunal myndighet, ej
heller för annan arbetsgivare om antalet
uppgifter överstiger 25 eller om
i uppgifterna avsedd ersättning eller
pension utgått från sådan av arbetsgivaren
utövad rörelse, vars resultat
i arbetsgivarens självdeklaration redovisas
å blankett avsedd för rörelse
med ordnad bokföring, som avslutats
medelst vinst- och förlustkonto
i huvudbok.
35 §.
3 m o m. Utövare av rörelse, som
har att avlämna uppgift enligt 33 §
är skyldig att, efter anmaning av
taxeringsintendent, för kontroll av
uppgifternas riktighet och fullständighet
tillhandahålla sina handelsböcker
med därtill hörande handlingar
eller, därest handelsböcker
icke förts, förda anteckningar rörande
intäkter och utgifter inom rörelsen.
Har rörelseidkare från rörelsen till
annan utbetalt ränta å gäld och är
ej fråga om lån mot obligationer,
förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskriv
-
betånkande nr 63.
Föreslagen lydelse:
Arbetsgivare, som avlämnar uppgift
varom under a ) förmäles, skall
samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,
upptagande namn å den
person eller de personer, varom fråga
är, ävensom beträffande var och
en av dem uppgift angående de åtnjutna
förmånernas belopp samt huruvida
till beloppet ej angiven förmån
utgått. Skyldighet att avlämna
dylikt sammandrag föreligger dock
icke för statlig eller kommunal myndighet,
ej heller för annan arbetsgivare
om antalet uppgifter överstiger
25 eller om i uppgifterna avsedd
ersättning eller pension utgått från
sådant av arbetsgivaren bedrivet
jordbruk eller skogsbruk eller från
sådan av honom utövad rörelse, vars
resultat i arbetsgivarens självdeklaration
redovisas å blankett avsedd
för jordbruksfastighet eller rörelse
med ordnad bokföring, som avslutats
medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok.
35* §.
3 m o in. läkare av jordbruk, skogsbruk
eller rörelse, som har att avlämna
uppgift enligt 33 §, är skyldig
att, efter anmaning av taxeringsintendent,
för kontroll av uppgifternas
riktighet och fullständighet tillhandahålla
sina räkenskaper med därtill
hörande handlingar eller, därest räkenskaper
icke förts, förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter
inom jordbruket, skogsbruket eller
rörelsen.
Har i första stycket omförmåld
näringsidkare från jordbruket, skogsbruket
eller rörelsen till annan utbetalt
ränta å gäld och är ej fråga om
lån mot obligationer, förlagsbevis el
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
ningar, åligger honom sådan skyldighet,
som i första stycket sägs, jämväl
för kontroll av lämnad uppgift
om borgenären eller för att bereda
beskattningsmyndighet upplysning
i sådant avseende.
Angående den granskning av handelsböcker
och andra handlingar,
som i detta mom. avses, gäller vad i
79 och 93 §§ sägs.
36 §.
1 mom. Självdeklaration, som -—
--under taxeringsåret.
Staten, landsting--—31 mars.
Aktiebolag, så ock annan, som
nästföregående år enligt lag varit
skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest
räkenskapsåret gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före
taxeringsåret.
På ansökan — — — för avlämnandet.
Vad i---»eller rederi.
39 §.
6 mom. Underlåter någon, som
mottagit anmaning enligt 32 § 3
mom. att tillhandahålla handelsböcker
eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för
handlingarnas tillhandahållande anlitas
biträde av länsstyrelsen, som
äger förelägga den försumlige, därest
han icke är offentlig tjänsteman,
lämpligt vite.
40 §.
2 m o m. Hörsammas icke anmaning
att avlämna uppgift enligt 33 §,
Föreslagen lydelse:
ler andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, åligger honom
sådan skyldighet, som i första
stycket sägs, jämväl för kontroll av
lämnad uppgift om borgenären eller
för att bereda beskattningsmyndighet
upplysning i sådant avseende.
Angående den granskning av räkenskaper
och andra handlingar, som
i detta mom. avses, gäller vad i 79
och 93 §§ sägs.
36 §.
1 mom. Självdeklaration, som -—
—• — under taxeringsåret.
Staten, landsting---31 mars.
Aktiebolag, så ock annan, som
nästföregående år varit skyldig föra
räkenskaper, må tillgodonjuta liknande
anstånd, därest räkenskapsåret
gått till ända senare än den 31
oktober året näst före taxeringsåret.
På ansökan —- — —- för avlämnandet.
Vad i---eller rederi.
39 §.
6 m o m. Underlåter någon, som
mottagit anmaning enligt 32 § 3
mom. att tillhandahålla räkenskaper
eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för handlingarnas
tillhandahållande anlitas
biträde av länsstyrelsen, som äger
förelägga den försumlige, därest han
icke är offentlig tjänsteman, lämpligt
vite.
40 §.
2 mom. Hörsammas icke anmaning
att avlämna uppgift enligt 33 §,
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller
anmaning enligt 35 § 3 mom. att
tillhandahålla handelsböcker eller
andra handlingar, må för uppgiftens
införskaffande eller handlingarnas
tillhandahållande anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige, därest han icke är
offentlig tjänsteman, lämpligt vite.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande •—
—- — om förhållandet;
f ) att, därest i avgiven självdeklaration
avdrag skett för periodiskt understöd
eller för ränta å gäld samt
av deklarationen eller annan erhållen
uppgift framgår, att beloppet åtnjutits
av någon, som icke skall
taxeras inom distriktet och som icke
kan antagas vara bokförings pliktig
rörelseidkare, lämna underrättelse
därom till vederbörande taxeringsnämndsordf
örande;
g ) att även---vinnande be
hövligt.
Det åligger--— nämnden kun
na
lämnas.
På begäran---ordföranden
kunna lämnas.
79 §.
2 m o in. Anser taxeringsnämndens
ordförande anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
rörelseidkares bokföring äger rum,
framställes begäran härom hos vederbörande
taxeringsintendent, vilken
har att vidare förfara på sätt i 1
mom. sägs. Framkomma vid granskningen
omständigheter av beskaffen
-
Föreslagen lydelse:
34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller
anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla
räkenskaper eller andra
handlingar, må för uppgiftens införskaffande
eller handlingarnas tillhandahållande
anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige, därest han icke är
offentlig tjänsteman, lämpligt vite.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande —
--om förhållandet;
f ) att, därest i avgiven självdeklaration
avdrag skett för periodiskt
understöd eller för ränta å gäld samt
av deklarationen eller annan erhållen
uppgift framgår, att beloppet åtnjutits
av någon, som icke skall taxeras
inom distriktet och som icke kan
antagas vara sådan idkare av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse, som är
skyldig föra räkenskaper, lämna underrättelse
därom till vederbörande
taxeringsnämndsordförande;
g ) att även--— vinnande be
hövligt.
Det åligger---- nämnden kun
na
lämnas.
På begäran-----ordföranden
kunna lämnas.
79 §.
2 m o m. Anser taxeringsnämndens
ordförande anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
näringsidkares bokföring äger rum,
framställes begäran härom hos vederbörande
taxeringsintendent, vilken
har att vidare förfara på sätt i
1 mom. sägs. Framkomma vid
granskningen omständigheter av be
-
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
het att kunna antagas inverka å annan
taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,
skall taxeringsintendenten föranstalta
om underrättelse härom till
ordföranden i denna nämnd.
3 mom. Granskning, som i denna
paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan
tid att den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den, vars bokföring
är föremål för granskningen.
Där han det begär och det lämpligen
kan ske, skall granskningen verkställas
hos honom. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats
för granskningen, skola de så
fort ske kan återställas. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
snarast lämnas den, vars bokföring
varit föremål för granskningen.
80 a §.
Taxeringskonsulent åligger att
granska självdeklarationer och andra
uppgifter, som avgivas av rörelseidkare
vilka äro fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser.
Han har därjämte att granska
andra deklarationer och uppgifter av
mera invecklad beskaffenhet, vilka
taxeringsnämnd överlämnar till honom
för granskning.
Taxeringskonsulent äger---
dess beslut.
93 §.
Taxeringsintendenten har---
57 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Finner taxeringsintendenten för en
behörig taxering av skattskyldig, som
i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt,
att granskning verkställes av
Föreslagen lydelse:
skaffenhet att kunna antagas inverka
å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,
skall taxeringsintendenten
föranstalta om underrättelse härom
till ordföranden i denna nämnd.
3 m o m. Granskning, som i denna
paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den, vars bokföring är
föremål för granskningen. Där han
det begär och det lämpligen kan ske,
skall granskningen verkställas hos
honom. Hava räkenskaper eller andra
handlingar överlämnats för granskningen,
skola de så fort ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av
granskningen skall snarast lämnas
den, vars bokföring varit föremål för
granskningen.
80 a §.
Taxeringskonsulent åligger att
granska självdeklarationer och andra
uppgifter, avgivna av fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser,
vilka äro rörelseidkare eller
sådana idkare av jordbruk eller
skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper.
Han har därjämte att
granska andra deklarationer och uppgifter
av mera invecklad beskaffenhet,
vilka taxeringsnämnd överlämnar
till honom för granskning.
Taxeringskonsulent äger — ----
dess beslut.
93 §.
Taxeringsintendenten har — ---
57 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Finner taxeringsintendenten för en
behörig taxering av skattskyldig,
som i 32 § 3 mom. omförmäles, vara
nödigt, att granskning verkställes av
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Nuvarande lydelse:
den skattskyldiges bokföring eller,
då den skattskyldige varit delägare
i vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, av bolagets eller
rederiets bokföring, eller anser taxeringsintendenten
anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
rörelseidkasres bokföring äger rum,
bör taxeringsintendenten föranstalta
om sådan granskning, därvid biträde
av sakkunnig må anlitas. Tillkommer
jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten
annan taxeringsintendent,
bör framställning om granskning
göras hos denne. Angående
granskningens utförande skall i varje
fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.
Jämväl i--— föranstalta där
om.
Finner taxeringsintendenten — —
— taxeringsnämndens ordförande.
Landskamreraren har — — ■— erforderlig
utredning.
I fråga —- — —- likformig taxering.
140 §.
Den som--— med dagsböter.
Vad som med stöd av bestämmelserna
i denna förordning inhämtats
vid granskning av bandelsbok eller
annan räkenskapshandling må ej yppas
i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med granskningen
avsedda ändamålet. Bryter någon
häremot straffes, där han ej för sin
förseelse är underkastad ansvar för
tjänstefel, med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
Föreslagen lydelse:
den skattskyldiges bokföring eller,
då den skattskyldige varit delägare i
vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, av bolagets eller rederiets
bokföring, eller anser taxeringsintendenten
anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
näringsidkares bokföring äger rum,
bör taxeringsintendenten föranstalta
om sådan granskning, därvid biträde
av sakkunnig må anlitas. Tillkommer
jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten
annan taxeringsintendent,
bör framställning om granskning
göras hos denne. Angående
granskningens utförande skall i varje
fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.
Jämväl i--— föranstalta där
om.
Finner taxeringsintendenten — -—
— taxeringsnämndens ordförande.
Landskamreraren har---- er
forderlig
utredning.
I fråga -—- —- — likformig taxering.
140 §.
Den som — — — med dagsböter
Vad som med stöd av bestämmelserna
i denna förordning inhämtats
vid granskning av räkenskaper må ej
yppas i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med granskningen
avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot straffes, där han ej
för sin förseelse är underkastad ansvar
för tjänstefel, med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock skall bestämmelsen
i 31 § sista stycket träda i kraft den 1 juli 1952.
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
4) Förslag
till
förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Härigenom för ordnas som följer.
1 §■
Idkare av jordbruk eller skogsbruk, som påyrkar att bliva taxerad för inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, är skyldig
att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper på sätt nedan sägs.
Staten och kommun samt aktiebolag, bolag, som blivit infört i handelsregistret,
och sambruksförening äro icke skyldiga föra räkenskaper enligt
denna förordning.
Vad i allmän lag stadgas angående handelsböcker samt angående påföljd
vid åsidosättande av skyldighet att föra dylika böcker skall icke tillämpas
beträffande räkenskaper, som föras enligt denna förordning.
2 §■
Räkenskaperna skola föras i enlighet med allmänna bokföringsgrunder
samt med iakttagande av vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är
allmänt brukligt och överenstämmande med god sed.
3 §•
I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i
jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens tillgångar
och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och näringsidkarens
ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av varje
räkenskapsår.
Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:
a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter hänföres
även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från
jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares
behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,
såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå
eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller
eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller
i rörelse, som av honom drivits; samt
b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.
Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn
till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
29
Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs
utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.
4 §.
Räkenskapsböcker skola, där de icke bestå av betryggande lösblads- eller
kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen numrerade i löpande
sifferföljd. Dagbok må bestå av en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok
må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.
Införing skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat
varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler
inf öringar skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma,
ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes
göras oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten
därav vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må
blad icke borttagas.
Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse
för verksamheten, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som avsändas,
skola kopieras. Kopiorna skola likaledes förvaras i ordnat skick.
5 §.
I dagboken skola intäkter och kostnader i jordbruket och skogsbruket
med det undantag, som i andra stycket sägs, införas dagligen post för post.
Intäkter och kostnader under dagen av likartad beskaffenhet må dock införas
i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifikation.
Där verksamhetens art och omfång det påkallar, må med införandet av
gemensam post anstå till nästa söckendag.
Förnödenheter och produkter, vilka uttagits från jordbruket eller skogsbruket
för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares behov eller
liknande ändamål, må, därest i huvudsak samma myckenheter uttagas varje
dag eller vecka, antecknas i dagboken i slutet av varje vecka.
Vid den löpande räkenskapsföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att
upplysning på ett klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och
skulder, som uppkommit i jordbruket eller skogsbruket, därvid borgenärernas
och gäldenärernas namn samt storleken av en vars fordran eller skuld
skola angivas, om omkostnaderna för verksamheten, om vad näringsidkaren
i penningar eller eljest däri insatt eller därur uttagit, om de växlar, som med
verksamheten hava samband, samt om de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka näringsidkaren i och för verksamheten ingått.
6 §•
Inventariet skall upptaga näringsidkarens samtliga tillgångar i fastigheter,
djurbestånd, jordbruks- och skogsprodukter samt varulager i övrigt, inventarier,
övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar och
annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna
ingå i jordbruket eller skogsbruket eller ej. Tillgångar och skulder skola
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
specificeras, och för varje post skall värde därå utsättas. Inventarier av mindre
betydenhet må dock sammanföras i gemensamma poster. Lösören, som
icke ingå i verksamheten, må likaså upptagas i en post. Jämväl i övrigt må i
en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller skulder, så framt
de äro med åsatta värden överskådligt införda i särskild bok eller bilaga
och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för sig
sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.
Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka näringsidkaren iklätt sig, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, dels ock samtliga av näringsidkaren ställda panter,
vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket eller
skogsbruket eller icke.
7 §•
Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet
inom linjen lämnade uppgifter.
8 §•
Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:
1) Näringsidkarens tillgångar må icke upptagas över sina verkliga värden.
2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för näringsidkaren, må
dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller
tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I så
fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas
av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna
värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp
kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant
konto må icke minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande
avskrivning å ifrågavarande tillgångar.
Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder
de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika
tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen
angivas med vilket belopp höjning skett.
Djur må icke upptagas till lägre värde än som överensstämmer med de
vid taxeringen gällande lägsta värdena.
3) Skulder och fordringar avseende verksamheten skola upptagas skilda
från näringsidkarens övriga skulder och fordringar. Skulderna för verksamheten
uppdelas i låneskulder och övriga skulder.
4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom
tillgång.
31
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
9 §.
Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok,
skola vinster och förluster för jordbruket, dess binäringar och skogsbruket
upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad beträffande
jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt.
10 §.
Inventariet och balansräkningen skola av näringsidkaren med hans underskrift
bestyrkas.
11 §•
Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid verksamhetens början
ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att
omfatta högst aderton månader.
12 §.
Räkenskaperna med därtill hörande brev, räkningar, kopior och övriga
handlingar skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räkenskapsår,
varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller handlingen
eller kopian tillkom.
13 §.
Åsidosätter idkare av jordbruk eller skogsbruk uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet honom enligt denna förordning åliggande skyldighet att föra
räkenskaper och sker detta på sådant sätt, att ur räkenskaperna icke kunna
inhämtas för näringsidkarens taxering erforderliga uppgifter, straffes med
dagsböter.
14 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
särskilda föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
Till utskottets behandling ha hänvisats de i anledning av propositionen
väckta, likalydande motionerna I: 508 av herr Spetz m. fl. och II: 649 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl., vari hemställts,
1. att riksdagen måtte, under beaktande jämväl i övrigt av i motionerna
framförda synpunkter, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 191
besluta,
att kostnader under innehavet för kommande års grödor skola få hänföras
till år efter det då de skett,
att jordbrukare, vilka före den 1 januari 1954 övergått till bokföringsmässig
redovisning av sina inkomster skola — utan skattepåföljd — äga
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
rätt till uppjustering av djurvården a till samma nivå som gäller för dem
som senare övergå till denna redovisningsmetod,
att avskrivning å inventarier genom årliga värdeminskningsavdrag skola
medgivas jämväl jordbrukare, vilka redovisa inkomster enligt den s. k.
kontantprincipen,
att vid bestämmandet av ingångsvärdet å byggnader vid övergång till
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder hänsyn skall tagas till hela
det i jordbruksvärdet ingående skogsmarksvärdet,
att avdrag för värdeminskning skall medgivas jämväl å tillgångar av
grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vägar, invallningar och
fruktkulturer,
att rätt till avsättning till investeringsfonder för ersättande av varulager,
inventarier, byggnader och grundförbättringar för jordbruk och skogsbruk
och för skogsbruket dessutom för skogsvårdande åtgärder skall föreligga,
att redovisning av naturauttag icke behöver ske förrän vid räkenskapsårets
slut,
att tiden för införandet av inventarium och balansräkning i inventarieboken
skall utsträckas till tre och en halv månader efter räkenskapsårets
slut, samt
att i bokföringslagen föreslagen straffbestämmelse för uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet åsidosatt skyldighet att föra räkenskaper så att ur
räkenskaperna kunna inhämtas för rörelseidkarnas taxering erforderliga
uppgifter skall utgå; ävensom
2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar.
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner, nämligen
a) de likalydande motionerna 1:57 av herr Isaksson m. fl. och 11:81
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att vid beräknandet av den skattepliktiga intäkten av jordbruksfastighet
värdeminskningsavdrag enligt bunden avskrivningsplan måtte medgivas
för kostnaden för maskiner och redskap, som användas i jordbrukets
drift, samt att vederbörande utskott måtte utforma förslag till härför
erforderliga författningsändringar»;
b) de likalydande motionerna 1:85 av herr Eskilsson m. fl. och II: 118
av herr Adolfsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t snarast ville framlägga förslag
till bestämmelser om rätt att redovisa nettointäkt av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder ävensom till övergångsbestämmelser
för dem som frivilligt vilja övergå till redovisning av inkomsten av jordbruksfastighet
efter bokföringsmässiga grunder från nuvarande redovisningssystem
enligt kontantprincipen»; samt
c) motionen II: 193 av herr Hansson i Skegrie in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring av bestämmelserna ro
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
33
rande tiden för avlämnande av självdeklaration, avgiven av utövare av
skogs- och jordbruk med lägst 60 000 kronors taxeringsvärde, att denna utsträckes
till den 31 mars taxeringsåret, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta de härför erforderliga författningsförslagen».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 85, II: 81, II: 193 och II: 649.
I enlighet med av utskottet i memorial nr 60 gjord hemställan har riksdagen
beslutat att till innevarande års höstsession uppskjuta behandlingen
av förevarande proposition ävensom förenämnda vid riksdagens början
väckta motioner.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
I betänkande nr 21 har bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag behandlat
frågan om taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga
grunder och därvid bl. a. anfört, att enligt i kommunalskattelagen givna
föreskrifter inkomst av jordbruksfastighet skulle beräknas enligt den s. k.
kontantprincipen, vilken innebure att intäkterna ansåges hava åtnjutits
under det beskattningsår, då desamma av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgängliga för lyftning. Driftkostnaderna i jordbruk ansåges
belöpa på det beskattningsår, under vilket de betalts. Utan hinder av
dessa bestämmelser hade emellertid i praxis jordbrukare i vissa fall medgivits
rätt att vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter bokföringsmässiga
grunder. En förutsättning för godkännande av en sådan beräkning
torde dock ha varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes
samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så
att trygghet förelåge för en likformig taxering i framtiden.
Även enligt utskottets mening torde under angivna förutsättning rätt för
jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses föreligga.
Frånvaron av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende
medförde emellertid en viss oklarhet såväl beträffande de betingelser, under
vilka denna rätt kunde sägas vara för handen, som ock rörande rättighetens
omfattning.
Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder hade tidigare vid upprepade
tillfällen varit under behandling utan att någon utredning i ämnet
kommit till stånd. Utskottet ansåge för sin del angeläget, att en sådan utredning
utan dröjsmål ägde rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av
att taxeringsmyndigheterna, då jordbrukare medgåves rätt att taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder, tillämpade enhetliga principer syntes en
reglering på förevarande område vara i hög grad önskvärd. Vid utredningen
8 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. Nr 63.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
torde enligt utskottets mening böra övervägas, huruvida bokföringsplikt
borde föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av jordbrukare, i första
hand givetvis de större jordbrukarna. Införande av en allmän bokföringsplikt
för jordbrukare torde däremot vara uteslutet. Tänkbart vore att bokföringen
för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än för rörelse.
Vid utredningen borde även undersökas, i vilken utsträckning avskrivningar
skulle vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminskning
å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga grunder.
Särskilda bestämmelser borde även meddelas rörande inkomstberäkningen
vid övergången till nytt redovisningssystem.
Bevillningsutskottet har vidare funnit utredning böra verkställas rörande
grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller omky§Snåd
av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier samt angående frågan om avskrivning för
värdeminskning å driftbyggnader i jordbruket.
Under åberopande av nämnda betänkande har 1943 års riksdag i skrivelse,
nr 185, hemställt att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om ändring
av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i betänkandet,
och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I anledning härav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, med stöd av Kungl. Maj:ts den 12 november 1943
givna bemyndigande samma dag landskamreraren A. T. Rietz, ordförande,
ledamoten av riksdagens första kammare V. G. Lodenius samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson, S. Janson och W. Svensson
att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frågan
om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att
taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed sammanhängande
frågor.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga,
avgåvo den 19 februari 1946 betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet
samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29) med därvid fogade författningsförslag;
författningsförslagen ha såsom Bihang fogats vid statsrådsprotokollet
i ärendet.
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från Stockholms handelskammare, handelskammareni
Göteborg och Skånes handelskammare), överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från hushållningssällskapen),
mellankommunala prövningsnämnden, statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt
Lunds, Skara och Härnösands stift, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund,
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
35
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetareförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund (med överlämnande av yttranden från ett antal
länsföreningar).
De sakkunnigas förslag har underkastats en närmare granskning och överarbetning
inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med
beaktande av vissa av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har
lett till upprättande av ovanstående författningsförslag.
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Gällande rätt, s. 34—38.
Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid tillämpningen därav,
s. 38—40.
Allmän motivering till departementsförslaget, s. 41—164.
Speciell motivering till departementsförslaget, s. 164—190.
Motionerna.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:57 och 11:81 har anförts, att ett
led i jordbrukets rationalisering vore en ökad mekanisering inom jordbruksdriften.
Därvid anskaffades i regel maskiner och redskap av olika slag, vartill
motsvarighet vid jordbruket ej tidigare förefunnits. Så inköptes exempelvis
nu i stor utsträckning traktorer, skördetröskor, lastningsanordningar, gödselspridare,
mekaniska utgödslingsanordningar, mjölkningsmaskiner, elevatorer
m. m. vid ett stort antal jordbruk av olika storleksordning. En väl planlagd
mekanisering vid jordbruket nedbringade i regel jordbrukets driftkostnader
och gjorde jordbruksarbetet lättare och intressantare. Jordbrukets mekanisering
hade således både ekonomisk och social betydelse, och den borde
därför på alla sätt befrämjas. En mekanisering i önskvärd omfattning vid
våra jordbruk motverkades emellertid till viss del av rådande skattelagstiftning.
Enligt 22 § kommunalskattelagen vore nämligen kostnad för nyanskaffning
av maskiner och redskap, vartill motsvarighet icke tidigare funnits vid
driften, ej avdragsgill vid beräknandet av nettointäkten av jordbruk. Detta
hade till följd att mången jordbrukare icke ansåge sig ha råd att företaga
den ifrågavarande investeringen för åstadkommande av en rationell jordbruksdrift.
För att dels befrämja jordbrukets rationalisering och dels skapa
rättvisa rörande avdragsrätten för kostnader, som förekomme i samband
med inkomsternas förvärvande, borde enligt motionärernas mening full avdragsrätt
i fråga om anskaffningskostnaderna för inköpta maskiner och
redskap införas. Det lämpligaste sättet alt i praktiken genomföra eu sådan
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
avdrggsrätt syntes motionärerna vara att i detta avsende göra ett avsteg
från den s. k. lcontantprincipen och — oavsett att icke bokföringsmässiga
grunder tillämpades för taxeringen i övrigt — medge årliga avskrivningar
å inventarier enligt bunden avskrivningsplan, som bifogades deklarationen.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:85 och 11:118
framställda yrkandet har framhållits, att frågan om krav på ändrade redovisningsmetoder
vid taxeringen av inkomst från jordbruksfastighet i hög
grad sammanhängde med den mekanisering och annan teknisk rationalisering,
som nu försigginge inom jordbruket. Någon avdragsrätt för investeringar
i jordbruket funnes i regel icke, varför jordbrukarna ofta bleve taxerade
för större inkomst än vad de i verkligheten haft. Den nuvarande redovisningsmetoden
ledde dessutom till stora variationer i en och samma jordbrukares
taxerade inkomster de olika åren emellan. Dessa variationer vore svåra
att på förhand överblicka, varför skillnaden mellan erlagd preliminär skatt
och slutlig skatt mången gång bleve stor. Det nya uppbördsförfarandet hade
därför ytterligare aktualiserat frågan om en övergång till en bokföringsmässig
redovisning av nettointäkten från förvärvskällan jordbruksfastighet.
I de likalydande motionerna 1:508 och 11:649 ha motionärerna
anfört, att de delade den i propositionen uttalade uppfattningen, att fältinventarier
liksom växande gröda icke borde hänföras till varulager. Därav
droge motionärerna emellertid icke den slutsatsen, att kostnaderna därför
nödvändigtvis skulle belasta det år då utgifterna skett. Mot begreppet fältinventarier
svarade enligt motionärernas förmenande närmast kostnader
för kommande års grödor. Däri innefattades icke allenast kostnaderna för
vad som direkt nedlagts i jorden utan jämväl arbetskostnader, kostnader
för inventarier, allmänna omkostnader, räntor, fastighetsavskrivningar
m. m., som rätteligen belöpte sig på kommande års grödor. Fråga vore alltså
över huvud taget om kostnader, som rätteligen icke borde belasta det år då
utgiften skett utan kommande år. En bokföringsmässig förskjutning av
nämnda kostnader borde därför rätteligen ske via ett resultatregleringskonto.
Departementschefen hade ansett sig icke kunna föreslå ändring i de regler,
som för närvarande gällde i berörda hänseende, på grund av svårigheterna
vid fastighetsöverlåtelse. Dessa svårigheter syntes motionärerna icke vara
oöverkomliga, och man torde i vart fall kunna ordna en dylik resultatsutjämnande
redovisning under innehavet. Ett sådant förfarande överensstämde
med allmänna bokföringsgrunder icke minst inom jordbruket, eftersom
en kostnad rätteligen borde belasta det räkenskapsår då motsvarande
intäkt uppkomme och ej det räkenskapsår då kostnaden hafts. Med hänsyn
härtill kunde det måhända vara till fyllest att utan särskild författningsbestämmelse
hänvisa till stadgandet i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.
Beträffande djuren föresloges i propositionen att desamma under innehavet
skulle upptagas lägst till vissa minimivärden. Departementschefen hade
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
37
angivit, att dessa minimivärden i regel icke finge understiga 80 procent av
genomsnittspriserna för beskattningsåret. En dylik nedskrivningsrätt torde
emellertid icke vara till fyllest. Sådana fluktuationer i djurvärdena kunde;
nämligen inträffa, att en uppskrivning av desamma måste bli följden genom
den ringa nedskrivningsrätten, varigenom rent fiktiva vinster komme att
bli föremål för beskattning. Minimiprocenten borde enligt motionärernas
uppfattning fastställas till 60.
Beträffande värdena, såvitt avsåge djuren, föresloges icke någon omräkning
av tidigare ingångsvärden för de jordbrukare, vilka tidigare övergått till
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder. Sveriges lantbruksförbund
hade i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande ansett att, i de fall
jordbrukare vid tidigare övergång till redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder upptagit lägre ingångsvärden å djurbeståndet än dem som skulle
tillämpas vid framtida övergång till sådan redovisning, dessa jordbrukare
borde få sina tidigare ingångsvärden omräknade till sistnämnda värden
utan beskattningspåföljd. Denna uppfattning anslöte motionärerna sig till.
En skattefri justering upp till de nya värdena borde i dessa fall få ske, dock
att slcillnadsbeloppet reducerades med det belopp, varmed ursprungliga ingångsvärdet
sedermera kunde ha nedskrivits. Därest en sådan omvärdering
icke skedde, komme för jordbrukare, vilka tidigare övergått till bokföringsmässiga
grunder, i många fall rent katastrofala resultat att bli följden. Om
t. ex. en jordbrukare tidigare upptagit ingångsvärdena å djuren till 100
kronor per styck och han hållit detta värde konstant under hela innehavet,
komme, därest genomsnittspriserna på dessa djur under år 1953 skulle
komma att utgöra 1 000 kronor per styck, följden att bli att han måste företaga
en uppjustering av värdet å djuren med 700 kronor per styck. Såvida
icke en skattefri omvärdering medgåves, bleve då följden, att han under
innehavet av djurbesättningen — och alltså utan att ha företagit någon realisation
— bleve mycket hårt beskattad för en prisstegring, som till en del
endast vore nominell. Enligt vad motionärerna hade sig bekant funnes faktiskt
fall, då ett så lågt ingångsvärde som 100 kronor per djurenhet använts,
nämligen i sådana fall då övergången skett för 30 å 40 år sedan.
I fråga om värdeminskningsavdragen å inventarier hade departementschefen
uttalat, att en årlig avskrivning med 10 procent i regel syntes vara skälig.
En schablonmässig procentsats syntes motionärerna icke utan vidare
kunna godtagas. En indelning av inventarierna i olika grupper vore ofta naturlig,
därvid hänsyn toges till deras förslitning på grund av olika användningsfrekvens
in. in. Olika procentsatser för olika grupper inventarier kunde
därför vara nödvändiga för att få erforderlig överensstämmelse mellan de
skattemässiga avskrivningarna och tillgångarnas verkliga värdenedgång.
Framför allt inom större jordbruksenheter och då gemensam maskinanskaffning
förekomme funnes så många olika slag av inventarier, alt en
sådan gruppindelning kunde bli nödvändig. Samma inventarier hade icke
heller samma varaktighetslängd inom alla jordbruk. Den föreslagna procentsatsen
torde i vart fall, med den förskjutning av inventariebeståndet
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
till maskiner med relativt kort varaktighetstid som skett, vara alltför låg.
Enligt motionärernas förmenande borde någon för praxis vägledande procentsats
icke angivas, utan avskrivningarnas storlek borde avpassas efter
förhållandena i de enskilda fallen.
Det syntes motionärerna i detta sammanhang böra ifrågasättas, huruvida
icke jämväl i det fall kontantprincipen tillämpades avdrag för värdeminskning
å inventarier kunde medgivas. Även om kontantprincipen syftade till
en redovisning av beskattningsårets resultat utan hänsynstagande till en
utjämning mellan olika beskattningsår, hade dock avsteg från denna princip
redan skett, bl. a. genom att avdrag medgivits för värdeminskning å
byggnader. För rätt till avdrag för värdeminskning å inventarier i form av
årliga värdeminskningsavdrag borde krävas, att den skattskyldige upprättade
en särskild avskrivningsplan. För att icke vålla alltför stora svårigheter
torde emellertid denna avskrivningsrätt endast böra avse framtida inventarieanskaffningar.
En sådan rätt skulle måhända i en del fall leda till
att en övergång till deklaration enligt bokföringsmässiga grunder fördröjdes.
Ur taxeringsmyndigheternas synpunkt torde det dock icke få anses otillfredsställande
att denna övergång skedde under hand utan alltför stor anhopning
under första året.
Beträffande avskrivning å byggnader hade departementschefen föreslagit,
att ingångsvärdet å byggnader skulle fastställas till 2/3 av jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde i den mån sistnämnda
värde överstege 25 000 kronor. Det syntes motionärerna tveksamt om en dylik
reducering vid fastställande av ingångsvärdet vore motiverad. På åtskilliga
större skogsbruk vore det vanligt att särskilda byggnader för skogsbrukets
del vore uppförda. Något avdrag för värdeminskning å dessa byggnader
skulle då icke komma att ske. Motionärerna ansåge det rimligare att hela
jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet ingående skogsmarksvärdet,
finge läggas till grund vid beräkningen av ingångsvärdets storlek. 1
vart fall borde ett högre värde än det med skogsmarkens värde reducerade
jordbruksvärdet få upptagas som ingångsvärde i de fall den skattskyldige
visat, att särskilda byggnader till betydande värde uppförts för skogsbrukets
vidkommande.
I de sakkunnigas betänkande hade föreslagits, att viss grundförbättring
— täckdikningsanläggning — i beskattningshänseende skulle jämställas
med byggnad såtillvida att kostnad därför skulle få avdragas efter i huvudsak
samma grunder som föreslagits beträffande byggnader. Sveriges lantbruksförbund
hade i sitt yttrande hemställt, att rätt till avskrivning skulle
medgivas jämväl å andra tillgångar av grundförbättrings natur, såsom vägar,
invallningar, fruktkulturer och liknande anläggningar. I propositionen
uttalade emellertid departementschefen, att frågan om avskrivningsrätt såvitt
avsåge grundförbättringar borde lösas i ett sammanhang för förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse, varför han icke nu framlagt något
förslag i detta avseende. Därtill ville motionärerna anföra, att anläggningar
av detta slag hade sin väsentliga betydelse i förvärvskällan jordbruksfastig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
39
het ocli endast ringa betydelse i förvärvskällan rörelse. En täckdikningsanläggnings
varaktighetstid torde icke överstiga utan snarare understiga den
normala livslängden för byggnader. Fruktträdens produktiva livslängd torde
i allmänhet icke överstiga 25 år. Någon anledning till ny utredning i berörda
hänseende torde, i vart fall såvitt avsåge kostnader för täckdikningsanläggning
och annan vattenavledning, icke finnas, då en sådan utredning
redan verkställts av jordbrukstaxeringssakkunniga och denna utredning
finge anses vara fullt tillfyllestgörande. Där täckdikning skedde hade i regel
tidigare förefunnits avloppssystem i form av öppna diken. Täckdikningen
utgjorde alltså normalt — bortsett från det fall där omtäckdikning skedde
— allenast en omläggning av öppna diken till täckdiken. Det lämpligaste
tillvägagångssättet syntes motionärerna vara, att avdrag alltfort beviljades
för kostnader för utgifter av underhållskaraktär, medan nu nämnda kostnader
för grundförbättringar finge avdragas i form av planenliga värdeminskningsavdrag
i likhet med vad som bleve fallet i fråga om byggnader.
Redan vid 1944 års riksdag väcktes motioner med hemställan om rätt till
avsättning till investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk. Frågan hade
sedermera flera gånger tagits upp i riksdagen men ännu icke föranlett
någon lagstiftning, detta trots att bevillningsutskottet i olika sammanhang
funnit önskemålen beaktansvärda och 1948 även tillstyrkt utredning. Såsom
svar på framställda interpellationer hade vederbörande departementschef
anfört, att någon lagstiftning om investeringsfonder beträffande jordbruk
och skogsbruk icke kunde införas, förrän ifrågasatt bokföringsskyldighet
för vissa jordbrukare blivit genomförd. Tiden syntes nu vara inne att taga
frågan under prövning. Jordbrukare borde enligt motionärernas mening
medgivas rätt att avsätta till investeringsfonder för ersättande av varulager,
inventarier, byggnader m. m. Rätt till avsättning till investeringsfonder
svntes jämväl böra föreligga för skogsbrukets del icke blott beträffande
nyssnämnda för jordbruket aktuella investeringar utan även i fråga om
skogsvårdande åtgärder.
Av ett av departementschefen gjort uttalande syntes framgå som om enligt
hans uppfattning allenast jordbrukare, vilka tillämpade bokföringsmässig
inkomstberäkning, skulle ha rätt att begagna sig av annat räkenskapsår
än kalenderår. I praxis hade emellertid som bekant annat räkenskapsår än
kalenderår medgivits jämväl för jordbrukare, vilka redovisat inkomsten enligt
kontantprincipen. Ett direkt uttalande från riksdagens sida om att valfrihet
beträffande räkenskapsåret icke skulle knytas till frågan om redovisningsmetoden
syntes motionärerna därför behövligt. Motionärerna ville i detta
sammanhang erinra om lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökningar,
vilka omfattade ca 2 500 fastigheter, varav flertalet i storleken 10—30
hektar. Bokföringsåret omfattade för samtliga dessa liden 1/7—30/6. Denna
undersökning vore avsedd att utvidgps och läggas till grund för typkalkyler.
Om för dessa fastigheter i skattehänseende icke finge redovisas ett räkenskapsår
per den 1/7 utan att övergång till bokföringsmässig redovisning
skedde, torde föreligga risk för att vederbörande fastighetsägare underläte att
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
töra sina böcker på sätt som ur den nämnda utredningens synpunkt vore
önskvärt.
Enligt motionärernas uppfattning borde redovisning av naturauttag få
lämnas för hela räkenskapsåret vid detsammas slut, utan att bokföringen
i detta hänseende borde frånkännas vitsord, t. ex. genom att använda de av
prövningsnämnderna varje år fastställda schablonvärdena. Enligt propositionen
förutsattes vidare, att inventarium och balansräkning skulle vara
införda i inventarieboken inom två månader efter räkenskapsårets slut. Någon
anledning att medgiva jordbrukare kortare tid för denna införing än som
gällde för rörelseidkare, d. v. s. tre och en halv månad, syntes icke föreligga,
Praktiska svårigheter skulle i många fall uppstå att inom den i lagen angivna
tiden göra denna införing. Uppgifterna från exempelvis jordbrukets
ekonomiska föreningar vore ofta ej tillgängliga förrän i mars månad. I propositionen
föresloges ett fristående straff för idkare av jordbruk och skogsbruk,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatte honom enligt
lagen åliggande skyldighet att föra räkenskaper med följd att ur räkenskaperna
icke kunde inhämtas för rörelseidkarnas taxering'' erforderliga uppgifter.
Detta innebure att en jordbrukare skulle kunna bli straffad för såväl
bristfälliga räkenskaper som felaktig deklaration. Han bleve med andra
ord straffad två gånger för vad som vore att betrakta som en och samma
förseelse. I allmänna bokföringslagen stadgades icke något särskilt straff
för den som förde felaktiga räkenskaper. Det saknades enligt motionärernas
uppfattning skäl för att jordbrukets och skogsbrukets utövare i berörda hänseende
skulle straffas hårdare än rörelseidkare, för vilka 1929 års bokföringslag
vore tillämplig. Straff syntes böra utgå allenast jämlikt skattestrafflagen.
I
I motionen 11:193 har erinrats om att i motioner vid 1949 års
riksdag (I: 154 och II: 191) hade hemställts, att provisoriska regler måtte
utfärdas innebärande att tiden för avlämnande av självdeklaration för utövare
av jordbruk och skogsbruk av viss omfattning skulle utsträckas till
den 31 mars taxeringsåret. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna under
motivering, att den gällande bestämmelsen rörande deklarationstid för
rörelseidkare uppenbarligen medförde olägenheter vid taxeringsarbetet,
vilket manade till försiktighet då fråga uppkomme om en utsträckning
av deklarationstiden för andra grupper av skattskyldiga. Att en utsträckning
av deklarationstiden utöver den 15 februari vore nödvändig för utövare
av jordbruk och skogsbruk i ett synnerligen stort antal fall torde enligt
motionärernas mening vara uppenbart. Icke minst den omständigheten
att taxeringsmyndigheterna visade obenägenhet att medgiva tillämpandet
av ett annat beskattningsår än kalenderåret medförde, att den tillmätta
tiden för avgivande av deklaration den 15 februari vore alltför kort. Någon
proposition i anledning av jordbrukstaxeringssakkunnigas betänkande hade
vid motionens avgivande icke framlagts. Motionärerna ansåge därför, att
provisoriska bestämmelser om utsträckning av tiden för avlämnande av
jordbrukarnas självdeklarationer borde utfärdas.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
41
Av utskottet införskaffad utredning.
I anledning av det i de likalydande motionerna 1:508 och 11:649 framställda
yrkandet, att kostnader under innehavet för kommande års grödor
skulle få hänföras till år efter det då de skett, har utskottet bl. a. för vinnande
av närmare upplysning rörande gällande praxis i jordbruksbokföring
i berörda hänseende under hand inhämtat yttrande från Typjordbrukskommittén.
Kommittén har i det avgivna yttrandet anfört följande:
»I vårt land har inom lantbruksbokföringen sedan årtionden tillbaka tilllämpats
en bestämd praxis i fråga om redovisning av fältinventarierna.
Såsom fältinventarier upptagas i bokföringen kostnader för utsäde och
handelsgödsel till grödor, vilka skördas först under nästfoljande bokföringsår.
I fråga om grödor, där för skötsel under växttiden åtgår mycket ackordsarbete,
såsom t. ex. vid sockerbetsodling och annan rotfruktsodling, ha
jämväl kostnaderna för detta ackordsarbete ofta upptagits.
Motiveringen för redovisning av dessa kostnader såsom fältinventarier i
balansräkningen är, att dessa poster vid en gård kunna växla ganska avsevärt
till sin storlek från det ena produktionsåret till det andra. Om detta
icke beaktas i räkenskaperna kan sambandet mellan utgifter och inkomster
därigenom lätt bliva missvisande.
För beräkningen av lönsamheten i jordbruksdriften under varje särskilt
produktionsår är det av primär betydelse, att redovisade kostnader och
intäkter korrespondera väl.
I nämnda motioner anförda ''kostnader för inventarier, allmänna omkostnader,
räntor, fastighetsavskrivningar m. in.’ medtagas enligt gällande
praxis icke såsom fältinventarier.
Motionärernas yrkande att ''kostnader under innehavet för kommande
års grödor skola få hänföras till år efter det då de skett’ kräver vid ett
realiserande i den omfattning motionärerna avse, antingen en synnerligen
detaljerad bokföring vid gården eller också av skattemyndigheterna godtagbara
normer för uppskattning av olika fasta kostnader uti jordbruksdriften
och hur stor del av desamma, som skall påföras ifrågavarande särskilda
odlingar.
Det är givetvis ur olika synpunkter värdefullt, att enhetlighet kommer
att råda så långt möjligt mellan den bokföring, som skall läggas till grund
för jordbrukares deklaration efter bokföringsmässiga grunder, och lantbruksbokföringen
i övrigt. Kommittén vill därför i enlighet med gällande
praxis förorda, att i skattebokföringen får redovisas såsom särskild post
värdet av fältinventarier (numera benämnt markförråd) i den utsträckning,
som regelmässigt sker i en ordnad bokföring vid jordbruk, nämligen
kostnader för handelsgödsel, utsäde och lejt arbete. Huruvida ytterligare
kostnadsposter skola få upptagas i balansräkningen såsom fältinventarier i
enlighet med motionärernas förslag, synes kommittén vara mera tveksamt.»
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Utskottets yttrande.
I den förevarande propositionen har förslag framlagts om införande i
kommunalskattelagen av bestämmelser, innebärande rätt för skattskyldig att
bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder under förutsättning att vederbörande för räkenskaper i överensstämmelse
med vissa föreskrifter. Dessa föreskrifter föreslås skola upptagas
i en särskild förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Därjämte förordas
i propositionen vissa av förenämnda förslag föranledda ändringar i
förordningen om statlig förmögenhetsskatt samt i taxeringsförordningen.
Enligt kommunalskattelagen i dess nu gällande lydelse skall beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet ske enligt den s. k. kontantprincipen. Denna
metod för inkomstberäkningen innebär i korthet, att intäkt skall anses
hava åtnjutits det beskattningsår, under vilket densamma uppburits eller
blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och utgift eller omkostnad
skall anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalts
eller omkostnaden ägt rum. Härav följer bl. a., att avdrag för värdeminskning
å inventarier icke medgives vid taxeringen, utan äger den skattskyldige
allenast avdraga kostnad för ersättningsanskaffning.
Emellertid har i praxis — i enlighet med uttalanden inom riksdagen i
samband med kommunalskattelagens tillkomst — i vissa fall medgivits
taxering efter bokföringsmässiga grunder beträffande inkomst av jordbruksfastighet.
Såsom förutsättning för dylikt medgivande har plägat uppställas,
att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnits och kunnat
förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet för likformig
taxering i framtiden förelegat. Vid tillämpningen har dock, i saknad
av uttryckliga bestämmelser, förelegat ovisshet i olika hänseenden rörande
på vilket sätt en sådan taxering skall ske.
Dessa förhållanden och i skilda sammanhang framförda önskemål om
en närmare reglering på förevar ande område föranledde 1943 års riksdag
alt — på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 21 — i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om ändring av gällande skatteförfattningar
i dessa hänseenden. I anledning därav tillkallades särskilda
sakkunniga, 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga, att verkställa berörda
utredning. De sakkunniga ha avgivit betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet
samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29), vilka förslag efter överarbetning
inom finansdepartementet lagts till grund för den förevarande
propositionen.
Delade meningar synas icke råda därom, att en närmare reglering bör
vidtagas av den för jordbrukare i praxis medgivna rätten att taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder. Däremot förefinnes icke samma enighet ro
-
43
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
rande spörsmålet, huruvida sistnämnda metod för beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet bör föreskrivas för alla idkare av jordbruk och skogsbruk
eller komma i tillämpning allenast därest vederbörande skattskyldig
så påyrkar. Jordbrulcstaxeringssakkunniga framhöllo, att under förhållanden
då jordbruket varit inriktat på självhushållning och den maskinella
utrustningen varit obetydlig kontantprincipen givit ett relativt tillfredsställande
resultat. Enär förhållandena i dessa avseenden inom jordbruksnäringen
numera vore väsentligt förändrade och då kontantprincipen medförde
att betydande inkomstbelopp ofta helt undandroges beskattning samt
ojämnheter i taxeringen och tillämpningssvårigheter uppstode, ansåge de
sakkunniga, att taxering enligt bokföringsmässiga grunder borde tillämpas
beträffande samtliga jordbrukare. De sakkunnigas förslag i denna del
har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Å
andra sidan har i ett stort antal yttranden framhållits, att taxering enligt
bokföringsmässiga grunder av samtliga idkare av jordbruk och skogsbruk
skulle medföra betydande svårigheter för taxeringsmyndigheterna och berörda
skattskyldiga. Med hänsyn till vad sålunda anförts har departementschefen
uttalat, att det icke syntes tillrådligt att föreskriva skyldighet för
jordbrukare att deklarera enligt bokföringsmässiga grunder men att i stället
en uttrycklig rätt borde införas för jordbrukare att taxeras efter dylika
grunder.
Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utskottet fäst avgörande
vikt vid nödvändigheten av att reglerna för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet
så utformas att icke alltför stora svårigheter vid tillämpningen
uppstå för taxeringsmyndigheterna eller för någon grupp av jordbrukare.
Såsom departementschefen i propositionen framhållit synes man
nämligen ha anledning befara att i varje fall de mindre jordbrukarna skulle
ha mycket svårt att utan hjälp av bokföringskunniga personer upprätta
riktiga deklarationer med räkenskapsmässig redovisning. Vidare skulle en
samtidig och allmän övergång till taxering enligt dylika grunder medföra
en belastning av taxeringsorganisationen, som denna icke kunde bära utan
en högst avsevärd förstärkning. Utskottet tillstyrker fördenskull att lagstiftningen
utformas efter den i propositionen förordade principen, att rätt
men icke skyldighet skall stadgas för jordbrukare att bliva taxerade enligt
bokföringsmässiga grunder.
I propositionen föreslås, att de jordbrukare, som vilja begagna sig av
rätten att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder, skola vara skyldiga
att föra räkenskaper i viss omfattning och på visst sätt. Föreskrifter
därutinnan föreslås skola sammanföras i en särskild förordning, enligt vilken
skyldigheten att föra räkenskaper icke skall vara av samma art som
bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokföringslag utan allenast givas
en sådan omfattning och vara av sådan rättslig natur att ett riktigt underlag
skapas för taxeringen. Såsom framgår av vad ovan anförts har i praxis
för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga
grunder den förutsättningen uppställts att vederbörande fört ordnade rä
-
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
kenskaper. Utskottet anser i likhet med departementschefen och de sakkunniga,
att jämväl i fortsättningen kravet på i betryggande ordning iörda
räkenskaper måste vara uppfyllt, så att underlag verkligen kommer att förefinnas
för en riktig taxering. Att sammanfatta de minimifordringar, som en
jordbrukares räkenskaper i sådant hänseende böra uppfylla, i eu särskild
författning finner utskottet därför väl motiverat.
Utskottet övergår härefter till att behandla det i propositionen framlagda
t Öl slaget till lag om ändring i kommunalskattelagen. Förslaget i denna del
innebär i princip, att de för rörelse gällande bestämmelserna i huvudsak
skola gälla för vinstberäkningen för jordbruket, d. v. s. att inkomstberäkning
skall ske enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke stå i
strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. I enlighet härmed
skall vid inkomstberäkningen hänsyn tagas till in- och utgående varulager
i jordbruket. Till lager i jordbruksdriften föreslås skola hänföras
produkter från jordbruksfastigheten, inköpta förnödenheter samt djurbestånoet.
Däremot skola enligt propositionen s. k. fältinventarier samt växande
gröda icke inräknas i varulagret. Begränsningen i sistnämnda hänseende
är motiverad därav att fältinventarier och växande gröda äro att hänföra
till fastighet i kommunalskattelagens mening, om fastigheten och fältinventarierna
respektive grödan ägas av samma person. Utskottet har intet att
eiinra mot att varulagrets omfattning bestämmes på sätt i propositionen
föreslås.
Den bokföringsmässiga redovisningen av fältinventarier och växande gröda
har utifrån en annan synpunkt än den nu angivna berörts i de likalydande
motionerna I: 508 och II: 649, vari hemställts, att kostnader under innehavet
för nästkommande års gröda skulle få hänföras till sistnämnda år.
Enligt motionärernas uppfattning innefattades i dessa kostnader icke allenast
kostnaderna för vad som direkt nedlagts i jorden utan jämväl arbetskostnader,
kostnader för inventarier, allmänna omkostnader, räntor, fastighetsavskrivningar
in. m., som belöpte på kommande års gröda. En bokfölingsmässig
förskjutning av dessa kostnader borde enligt motionärernas
mening ske via ett resultatregleringskonto.
Det spörsmål, som i motionerna berörts, måste bedömas utifrån allmänna
bokföringsgrunder och vad som beträffande jordbruk är allmänt brukligt
och överensstämmande med god sed. Utskottet har för erhållande av upplysning
härom under hand inhämtat yttrande från typjordbrukskommittén.
Såsom framgår av kommitténs ovan intagna yttrande hänföras enligt lantbruksbokföringen
till fältinventarier kostnader för utsäde och handelsgödsel
till grödor, vilka skördas först under nästföljande bokföringsår. Vidare
ha enligt kommittén i fråga om grödor, där för skötsel under växttiden åtgår
mycket ackordsarbete, såsom t. ex. vid sockerbetsodling och annan rotfruktsodling,
jämväl kostnaderna för detta ackordsarbete ofta upptagits.
Däremot har kommittén ställt sig tveksam till att —- såsom motionärerna
— hänföra ytterligare kostnader till fältinventarier. Motiveringen för redo
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
45
visning av vissa kostnader såsom fältinventarier i balansräkningen är enligt
kommittén att dessa poster vid en gård kunna växla ganska avsevärt
till sin storlek från det ena produktionsåret till det andra. Om detta icke
beaktades i räkenskaperna kunde såsom det framhållits i yttrandet sambandet
mellan utgifter och inkomster lätt bliva missvisande.
Den av kommittén lämnade redogörelsen för vad som plägar hänföras
till fältinventarier överensstämmer med vad professor L. Nanneson därom
anfört i en till jordbrukstaxeringssakkunniga lämnad utredning (SOU 1946:
29, s. 61—62). Att i fältinventarier inräkna andra omkostnader än de av
kommittén angivna synes utskottet sålunda icke vara förenligt med god sed
i jordbruksbokföring. Utskottet vill i detta sammanhang starkt understryka
att, därest en balansering under innehavet av de av kommittén angivna
omkostnaderna från ett år till ett följande skall kunna godtagas i beskattningshänseende,
räkenskaperna måste föras synnerligen detaljerat, så att
därav klart framgå de specificerade kostnader, vilka sålunda hänföra sig
till det kommande året. Ifrågavarande spörsmål torde emellertid för flertalet
jordbruk under normala förhållanden vara mindre betydelsefullt, enär
förevarande omkostnader icke torde variera nämnvärt från det ena året
till det andra. Genom vad utskottet nu anfört anser sig utskottet ha besvarat
motionerna I: 508 och II: 649 i nu ifrågavarande del.
Vid värdering av varulagret med undantag av djurbeståndet föreslås i
propositionen att — liksom i fråga om rörelse — den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen skall frångås vid inkomstbeskattningen endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda. Beträffande djurbeståndet förordas
däremot icke fri varulagervärdering, utan djuren skola enligt propositionen
— med undantag för avelsdjur, vilka skola värderas enligt särskilda regler
— normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka efter förslag av
prövningsnämnderna årligen skola fastställas av riksskattenämnden. Såsom
grund för dessa värden skola läggas genomsnittspriserna å olika djur
i skilda åldersgrupper under beskattningsåret. I fråga om dessa värden
har departementschefen anfört, att värdet å de olika djurslagen borde bestämmas
till belopp något understigande genomsnittspriserna, i regel dock
icke lägre än 80 procent av dessa priser.
Rörande det närmare bestämmandet av den nivå, vid vilken riksskattenämnden
bör fastställa minimivärdena för djur, har i de likalydande motionerna
1:508 och 11:649 anförts, att värdena borde bestämmas till 60
procent av genomsnittspriserna under beskattningsåret.
Enligt utskottets uppfattning böra såsom de sakkunniga framhållit reglerna
för värcWsättningen av djurbeståndet under innehavet utformas på
sådant sätt, att en genom fluktuationer i marknadspriserna uppkommen
tillfällig värdeförändring i djurbeståndet icke kommer att påverka vinstresultatet
för visst beskattningsår. Då värdet av ett och samma djurbestånd
ofla växlar år från år på grund av olika förekommande faktorer, t. ex.
skördeutfall o. d., samt dessutom försiktigheten bjuder att balansräkning
-
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
en ej upptager tillgångarna till högre belopp än det verkliga värdet synes
det utskottet, att det läget kan föreligga då riksskattenämnden måste sätta
minimivärdena något lägre än vad som i propositionen angivits. Utskottet
vill dock understryka, att alltför låga minimivärden kunna åstadkomma
vissa icke önskvärda konsekvenser vid t. ex. djurförsäljning som innebär en
stark minskning av djurbeståndet. Utskottet vill även framhålla, att prövningsnämnderna
vid uppgörande av sina förslag till värdering av djurbeståndet
böra beakta de skilda förhållanden, som kunna förefinnas inom
respektive län. Det synes utskottet också lämpligt att olika värden fastställas
att gälla med hänsyn till olika raser, kvaliteter på djuren o. d.
Vid utskottsbehandlingen av förslaget i denna del har den synpunkten
framförts, att underlaget för de av riksskattenämnden fastställda värdena,
vilket enligt propositionen skulle vara genomsnittspriserna under beskattningsåret
(kalenderåret), av praktiska skäl borde bestämmas till genomsnittspriserna
under en tidrymd av ett år, räknat exempelvis fram till den 1
oktober under beskattningsåret. Genom en sådan anordning skulle den fördelen
vinnas att riksskattenämnden skulle kunna angiva minimivärdena
i så god tid att dessa förelåge redan vid taxeringsårets ingång, varigenom
skattskyldig, vars räkenskapsår omfattade kalenderår, sattes i tillfälle att
i nära anslutning till räkenskapsårets utgång uppgöra inventarium och balansräkning.
Utskottet finner eu sådan ordning tillfredsställande särskilt
som därav skulle följa att arbetet för riksskattenämnden med fastställandet
av värdena icke i tiden skulle sammanfalla med den för nämnden vid årsskiftet
betydande arbetsanhopningen. Utskottet förordar således, att genomsnittspriserna
under en tid av ett år, räknat från och med den 1 oktober
året före beskattningsåret till och med den 30 september beskattningsåret,
läggas till grund för värderingen av djuren. I enlighet härmed föreslår
utskottet ändring av propositionsförslaget i avseende å punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen. Utskottet förordar i samband härmed
en mindre, redaktionell ändring av samma anvisningspunkt.
\ ad angar övergången från kontantmetoden till bokföringsmässig inkomstredovisning
föreslås i propositionen, att värdet av varulager, till den
del detsamma icke utgöres av djur, icke skall upptagas såsom balanspost.
Med hänsyn till att avdrag enligt kontantprincipen medgivits för anskaffningskostnaden
för de lagertillgångar — härvid bortses från djurbeståndet
som finnas vid ingången av det första år, då räkenskapsmässig redovisning
kommer i tillämpning, tillstyrker utskottet propositionen i denna del.
Värdet å djuren skall enligt förslaget till övergångsbestämmelser upptagas
till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av
djur. Därest detta värde icke kan visas, vilket endast undantagsvis torde
kunna ske, föreslås djuren skola värderas enligt av riksskattenämnden fastställda
värden. Sistnämnda värden, vilka skola beräknas på samma sätt som
de värden som framdeles för varje år komma att fastställas, föreslås skola
bestämmas med utgångspunkt från genomsnittspriserna under år 1953. Även
om vissa skäl tala för en sådan ordning anser utskottet dock, att dessa
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
47
värden böra vara fastställda i så god tid att möjlighet öppnas för skattskyldig
att inom kort tid efter ingången av år 1953 upprätta inventarium
och balansräkning. Utskottet vill därför förorda att perioden för beräkning
av genomsnittspriserna sättes till tiden den 1 oktober 1951—den 30 september
1952. Ändring bör i enlighet härmed ske av övergångsbestämmelserna.
Ett särskilt spörsmål i fråga om övergången till de nya reglerna har berörts
i de likalydande motionerna I: 508 och II: 649, vari hemställts, att jordbrukare,
som före de nya bestämmelsernas ikraftträdande övergått till bokföringsmässig
redovisning, skulle äga rätt att utan beskattning uppjustera
djurvärdena till samma nivå, som gällde för dem som senare komme att övergå
till dylik redovisning. Utskottet anser att, därest de i bokföringen upptagna
värdena nedskrivits, betydande svårigheter skulle i många fall uppstå för
den enskilde och för taxeringsmyndigheterna att konstatera eventuellt befintlig
dold reserv, vars framtagande jämväl enligt motionärernas mening
bör föranleda beskattning. Av praktiska skäl finner utskottet det sålunda
icke möjligt att tillgodose motionärernas önskemål. Emellertid vill utskottet
fästa uppmärksamhet vid att såväl departementschefen som de sakkunniga
förordat, att denna justering av djurvärdena icke skulle behöva göras på
en gång utan inom ett mindre antal år. Utskottet vill tillstyrka att så sker
vid tillämpningen, varigenom möjlighet beredes vederbörande att utjämna
den bokföringsmässiga vinsten i detta hänseende.
Med stöd av det anförda får utskottet avstyrka bifall till de likalydande
motionerna I: 508 och II: 649 i denna del.
De föreslagna bestämmelserna rörande beaktandet av in- och utgående
fordringar och skulder vid den räkenskapsmässiga redovisningen av jordbruksinkomsten
ävensom övergångsbestämmelserna i detta hänseende ha
icke givit utskottet anledning till erinran.
Avdrag för värdeminskning å inventarier föreslås skola medgivas enligt
samma regler, som gälla i förvärvskällan rörelse. Därvid skola dock med
inventarier förstås allenast lösa inventarier. Fasta, till byggnad hörande
inventarier skola däremot avskrivas enligt de för byggnader tillämpliga bestämmelserna.
Rörande avskrivningsprocentens storlek vid avskrivning å
inventarier har departementschefen framhållit, att densamma borde bestämmas
i praxis med hänsyn till de olika inventariernas varaktighetstid. För
att vinna en praktisk metod för tillämpningen kunde det vara lämpligt, att
avskrivningsprocenten bestämdes så, att den motsvarade den genomsnittliga
förslitningen av hela inventariebeståndet. Departementschefen har vidare
uttalat, att den av de sakkunniga i sådant hänseende förordade procentsatsen,
10 procent, i regel syntes vara skälig.
Frågan om en lämplig procentsats har berörts i de likalydande motionerna
1:508 och 11:649, vari anförts att en indelning av inventarierna i
olika grupper ofta vore naturlig med hänsyn tagen till deras förslitning
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
på grund av olika användningsfrekvens m. m. Olika procentsatser för olika
grupper inventarier kunde därför vara nödvändiga för att få erforderlig
överensstämmelse mellan de skattemässiga avskrivningarna och tillgångarnas
verkliga värdenedgång. Framför allt inom större jordbruksenheter
och då gemensam maskinanvändning förekomme funnes så många olika
slag av inventarier, att en gruppindelning kunde bliva nödvändig. Den i
propositionen förordade procentsatsen syntes motionärerna i vart fall, med
den förskjutning av inventariebeståndet till maskiner med relativt kort varaktighetstid
som skett, vara alltför låg.
Såsom departementschefen och de sakkunniga anfört bör avskrivningsprocentens
storlek i fråga om inventarier bestämmas i praxis under hänsynstagande
till tillgångens varaktighetstid. Utskottet finner emellertid att
inventariebeståndet, framför allt å större jordbruksfastigheter och där gemensam
maskinanvändning förekommer, bör kunna uppdelas i grupper,
för vilka enligt utredning olika procentsatser för avskrivningen finge tilllämpas.
Ett sådant tillvägagångssätt överensstämmer såväl med vad som
redan nu anses som god sed i jordbruksbokföring som med vad som förekommer
i rörelser med stort och differentierat inventariebestånd. Utskottet
vill dock understryka, att för det stora flertalet jordbruk en avskrivning med
10 procent å hela inventariebeståndet torde giva tillfredsställande resultat.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna i fråga om värderingen av vid
övergången till räkenskapsmässig redovisning befintliga inventarier har utskottet
intet att erinra. Utskottet vill dock framhålla önskvärdheten av att
riksskattenämnden fastställer de olika inventarievärdena i slutet av år 1952
så att desamma finnas tillgängliga för de skattskyldiga, som önska påbörja
sin bokföring vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Underlaget för
fastställandet av dessa värden bör i enlighet med vad utskottet förordat i
fråga om motsvarande värden å djur utgöras av genomsnittspriserna under
en tid av ett år, räknat från och med den 1 oktober 1951 till och med den
30 september 1952, och icke såsom i propositionen föreslagits priserna under
år 1953.
Utskottet har i övrigt icke något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna
angående inventarier i jordbruk och skogsbruk.
I detta sammanhang torde lämpligen behandlas framställda yrkanden
om införande av rätt jämväl för jordbrukare, vilka taxeras enligt kontantprincipen,
att åtnjuta avdrag för värdeminskning av inventarier. Yrkanden
härom ha framförts såväl i de vid riksdagens början väckta, likalydande
motionerna 1:57 och 11:81 som i de i anledning av propositionen
väckta, likalydande motionerna I: 508 och II: 649.
Den som vill ernå en bättre inkomstfördelning mellan olika år än kontantmetoden
erbjuder, har enligt de nya reglerna möjlighet att övergå till
räkenskapsmässig redovisning. De idkare av jordbruk och skogsbruk, för
vilka avdrag för värdeminskning å inventarier skulle medföra väsentliga
fördelar ur resultatutjämningssynpunkt, kunna således efter eget val komma
i åtnjutande av denna rätt. Detta förhållande innebär enligt utskottets
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
49
mening, att en ändring i den av motionärerna angivna riktningen är
mindre påkallad än tidigare varit fallet. Utskottet anser det vidare icke möjligt
att utan en föregående undersökning utsträcka tillämplighetsområdet
av de för rörelseidkare gällande avskrivningsreglerna att omfatta förvärvskällan
jordbruksfastighet, oavsett vilken metod för inkomstberäkning som
i det enskilda fallet användes. Det må härvid erinras om att såväl för rörelseidkare
som för jordbrukare med räkenskapsmässig inkomstredovisning
vinst vid försäljning av inventarier i sin helhet — enligt förslag i proposition
nr 170, vilken utskottet tillstyrkt i sitt betänkande nr 62, ävensom
i förevarande proposition — skall anses såsom intäkt i vederbörande förvärvskälla.
Utskottet har å andra sidan intet att erinra mot att spörsmålet
göres till föremål för fortsatta överväganden och att 1950 års skattelagssakkunniga
upptaga frågan till behandling.
Utskottet avstyrker således bifall till de likalydande motionerna 1:57
och 11:81 ävensom till de likalydande motionena 1:508 och 11:649 i nu
förevarande hänseende.
Enligt gällande bestämmelser medgives avdrag för värdeminskning å
jordbrukets och skogsbrukets driftbgggnader, och i praxis beviljas sådant
avdrag i regel med en procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde.
Därvid har ansetts, att värdeminskningen i genomsnitt kan beräknas till
en och en halv procent av byggnadernas värde och att detta värde i brist
på närmare utredning kan antagas motsvara 2/3 av jordbruksvärdet.
I propositionen föreslås, att värdeminskningsavdraget skall bestämmas
till viss procent av byggnadens värde, varmed i första hand skall förstås
anskaffningskostnaden. Då sistnämnda kostnad endast i undantagsfall torde
kunna utredas i fråga om äldre byggnader förordas, att såsom byggnadsvärde
skall anses 2/3 av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån detta
överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner. Procenttalet bör enligt propositionsförslaget
bestämmas olika allt efter den tid då byggnaden anses kunna utnyttjas.
Beträffande sådana fasta maskiner, som ha relativt högt värde och
kortare varalctighetstid än den egentliga byggnaden, förordas avdrag skola
medgivas med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i övrigt.
De nu återgivna reglerna föreslås skola tillämpas jämväl i de fall taxering
sker enligt kontantmetoden.
Vid ingången till det första beskattningsår, för vilket de förordade reglerna
äro avsedda att gälla, skall värdet av byggnad upptagas till anskaffningskostnaden
minskad med tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag.
Även vid övergången föreslås emellertid att, i de fall anskaffningskostnaden
icke kan visas, byggnadsvärdet skall beräknas enligt nyssnämnda
schablon med tillämpning av de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering
åsatta värdena. Till det på sådant sätt beräknade avskrivningsunderlaget
skola i framtiden läggas tillkommande kostnader för ny-, till- eller ombyggnad.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 63.
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Frågan om bestämmandet av ingångsvärdet å byggnader har berörts i
de likalydande motionerna 1:508 och 11:649. Motionärerna ha hemställt,
att hela jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet ingående
skogsmarksvärdet, skulle läggas till grund vid beräkningen av ingångsvärdets
storlek.
Jordbrukstaxeringssakkunniga framhöllo, att byggnaderna i jordbruket
i driftsekonomiskt hänseende vore av mycket stor betydelse. I fråga om
jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga erinrat om att det kunnat
konstateras, att kostnaderna, särskilt vid det mindre och medelstora
jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde. Dessa
förhållanden och de berättigade erinringar, som från skilda håll framförts
mot nu gällande metod för den taxeringsmässiga beräkningen av avdrag
för jordbruksbyggnads värdeminskning och vilka — om än med något
mindre styrka —■ kunna göras gällande mot propositionsförslaget i denna
del, ha föranlett utskottet att överväga huruvida icke hela spörsmålet
borde göras till föremål för en förnyad prövning. I remissyttrandena över
de sakkunnigas betänkande ha åtskilliga synpunkter kommit till uttryck,
vilka även tala för att denna komplicerade fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Sålunda har bland andra remissinstanser statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader skisserat en metod för avskrivning för värdeminskning
av jordbrukets driftbyggnader. Departementschefen har icke
ansett sig kunna förorda densamma. Enligt vad utskottet under hand erfarit
har forskningsanstalten under sitt fortsatta arbete ytterligare utvecklat
värderingsmetoderna, vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas
till ett för taxeringsändamål praktiskt system. Utskottet saknar
möjlighet atl bedöma huruvida detta är en framkomlig väg men anser, att
de erfarenheter forskningsanstalten vunnit på förevarande område böra
beaktas vid den fortsatta behandlingen av problemet. Som utskottet ovan
antytt innebär emellertid det i propositionen förordade sättet för bestämmande
av avskrivningsunderlaget för byggnad en förbättring i förhållande
till nu gällande regler. Utskottet anser sig därför i nuvarande läge böra
tillstyrka ett genomförande av propositionsförslaget oförändrat men samtidigt
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning rörande frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.
Under åberopande härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna
I: 508 och II: 649 i vad gäller denna fråga.
Vad i propositionen förordas rörande rätt till avdrag för överpris å byggnad
samt för utrangering vid bokföringsmässig inkomstredovisning föranleder
icke någon erinran från utskottets sida.
Enligt nu gällande skattelagstiftning får vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet avdrag göras för reparation och underhåll av bland annat
diken. Däremot medgives icke avdrag för kostnad för grundförbättring
å fastighet, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning in. m. Enligt
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
51
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen hänföres vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet till avdragsgill underhållskostnad kostnad
för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning. Därest
omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material
än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får
avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som
det gamla skulle kostat.
I de likalydande motionerna I: 508 och II: 649 har yrkande framställts
om införande av rätt till avdrag för värdeminskning å tillgångar av grundförbättrings
natur, såsom täckdikningar, vägar, invallningar och fruktkulturer.
Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke framlagts
i den förevarande propositionen. Däremot hade de sakkunniga förordat,
att avdrag borde få ske ej blott för kostnader för underhåll av täckdikning
utan även för den värdeminskning, som anläggningen vore underkastad
trots åtgärder för dess vidmakthållande. I några över de sakkunnigas
förslag avgivna remissyttranden har framförts önskemål om att motsvarande
avdrag borde medgivas även i fråga om vissa andra anläggningar,
bland annat de i motionerna omnämnda.
Departementschefen har framhållit att, om behov av avskrivning å dylika
tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, detta vore en fråga,
som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan borde
därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen
förklarade sig icke vara beredd att utan ytterligare utredning taga
ställning till densamma.
Utskottet delar för sin del den av departementschefen uttalade meningen,
att frågan är av allmän betydelse för inkomstbeskattningen, varför en lösning
icke lämpligen bör sökas allenast i avseende å vissa anläggningar inom
jordbruk och skogsbruk. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla, att
utskottet anser starka skäl tala för införande av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,
vilka såsom täckdikning ha en begränsad varaktighetstid. Enligt
ett av de sakkunniga återgivet uttalande av lantbruksstyrelsen torde en väl
utförd täckdikning kunna äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning synes vara motiverad
även därav att kostnaderna för en dylik anläggning uppgå till relativt höga
belopp. Frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning bör
därför upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna
art förutsätter utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta
genomgång av kommunalskattelagen komma att närmare utreda detsamma
och försöka komma fram till en lämplig lösning. På anförda skäl
avstyrker utskottet hifall till de likalydande motionerna I: 508 och II: 649 i
nu förevarande del.
Beträffande beräkning av intäkt av skogsbruk förordas i propositionen,
att sådan beräkning allenast i vissa hänseenden skall ske enligt bokförings
-
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
mässiga grunder. För lager av avverkade skogsprodukter ävensom för fordringar
och skulder föreslås motsvarande regler skola gälla som i fråga om
jordbruk. Dock skall skattskyldig alltjämt äga tillämpa kontantmetoden i
avseende å fordringar i anledning av upplåtelse av rätt till avverkning av
skog. Vid uppdelning av betalning för avverkningsrätt på flera år må såsom
intäkt upptagas endast den del av köpeskillingen, som under samma år influtil.
Utestående fordran för ej erlagd del av köpeskillingen behöver sålunda
i sist nämnda fall icke upptagas vid vinstredovisningen.
Utskottet biträder propositionsförslaget i denna del och har intet att erinra
mot att, såsom departementschefen förordat, frågan om fullständig bokföringsmässig
redovisning för skogsbruket upptages till övervägande först
sedan taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder varit i tillämpning
någon tid.
Enligt gällande bestämmelser är förvärvskällan jordbruksfastighet till sin
omfattning begränsad till en kommun, under det att i fråga om förvärvskällan
annan fastighet varje förvaltningsenhet utgör särskild förvärvskälla,
även i det fall förvaltningsenheten består av fastigheter i flera kommuner.
Vad som sålunda gäller annan fastighet föreslås skola äga tillämpning
jämväl beträffande jordbruksfastighet. Fördelningen av inkomst av jordbruksfastighet
mellan olika kommuner skall i förekommande fall ske enligt
samma grunder som nu stadgas i fråga om inkomst av annan fastighet.
Utskottet biträder propositionsförslaget jämväl i denna del.
Lagstiftningen om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953
och tillämpas vid taxering första gången år 1954. Utskottet tillstyrker att
så sker.
Propositionsförslaget i övrigt till lag om ändring i kommunalskattelagen
har icke givit utskottet anledning till erinran eller eljest till särskilt yttrande.
I de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:85 och
II: 118, vilka utskottet upptagit till behandling i samband med förevarande
proposition, har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om förslag
till bestämmelser om regler för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder. Ett genomförande av de i propositionen
föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen på sätt utskottet ovan
tillstyrkt torde tillgodose syftet med motionerna.
Införande av rätt till avdrag vid inkomsttaxering för avsättning till investeringsfonder
för ersättande av varulager, inventarier, byggnader och
grundförbättringar för jordbruk och skogsbruk ävensom för skogsvårdande
åtgärder har yrkats i de likalydande motionerna 1:508 och 11:649.
Frågan om sådan rätt till avdrag vid inkomsttaxering för avsättning till
investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk har, såsom i motionerna
framhållits, tidigare i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
53
Här må blott erinras om att 1948 års riksdag, på hemställan av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 45, i skrivelse till Kungl. Maj :t begärt utredning
och förslag i ämnet. Bevillningsutskottet framhöll i sagda betänkande,
att denna fråga borde upptagas till förnyat övervägande i anslutning till
genomförandet av lagstiftning om bokföringsmässig inkomstberäkning för
jordbruk, samt uttalade vidare, att det vore angeläget att alla tänkbara
möjligheter till en lösning därvid bleve undersökta.
Det är såsom bevillningsutskottet år 1948 också framhållit icke möjligt
att utan närmare utredning taga ställning till alla med förevarande problemkomplex
sammanhängande spörsmål, såsom exempelvis under vilka
förutsättningar rätt till avsättning till investeringsfond skall kunna medgivas
fysisk person. Utskottet finner med hänsyn till att utredning tidigare
begärts av riksdagen icke anledning att i detta sammanhang mera ingående
beröra de olika former av investeringsfonder, vilkas införande påkallats i
motionerna. Utskottet vill dock anmärka, att med beteckningen investeringsfonder
avses avsättningsmöjligheter av vitt skilda slag. Vissa former av dylika
fonder ha under innevarande år ägnats särskild uppmärksamhet. Sålunda
har riksdagen vid vårsessionen antagit förordning med provisoriska
bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade
inventarier och lagertillgångar. Förordningen, som avser de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes åren 1951—1953, utgör en fortsättning på tidigare
lagstiftning i ämnet och berör endast förvärvskällan rörelse. Åt 1950
års skattelagssakkunniga har anförtrotts uppgiften att utarbeta förslag till
de permanenta bestämmelser, som kunna erfordras i detta hänseende. Därvid
kommer givetvis behovet av dylika avsättningsmöjligheter i förvärvskällan
jordbruksfastighet att beaktas.
Vidare har i diskussionen om investeringsfonder önskemål framförts om
inrättande av dylika fonder för att mellan olika år utjämna beskattningen
av skogsbrukets inkomster. Rörande detta spörsmål får utskottet hänvisa
till vad utskottet därutinnan anfört i sitt betänkande nr 62 i anledning av
proposition nr 170 med förslag till bl. a. förordning angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Slutligen må nämnas, att departementschefen i proposition nr 225 med
förslag till lag om investeringskonto för skog, in. in., vilken proposition jämväl
hänvisats till bevillningsutskottet, gjort vissa uttalanden rörande investeringsfonder
för skogsvårdande åtgärder. Utskottet kommer vid behandlingen
av sistberörda proposition att närmare behandla denna form av investeringsfonder.
Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet icke nu kunna förorda
omedelbara lagstiftningsåtgärder i de hänseenden, som avses i motionerna
1:508 och 11:649. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna i denna
del.
I propositionen föreslagna ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt
ha icke givit utskottet anledning till erinran.
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Förslaget till förordning om ändring i taxeringsförordningen bygger i
princip därpå att de jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga
grunder, skola i taxeringshänseende komma i åtnjutande av samma förmåner
som rörelseidkare ävensom åläggas motsvarande skyldigheter. Sålunda
förordas bl. a., att dessa jordbrukare må tillgodonjuta anstånd med deklarations
avlämnande till den 31 mars taxeringsåret, därest räkenskapsåret gått
till ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.
I den vid riksdagens början väckta motionen II: 193 har frågan om deklarationstiden
för jordbrukare berörts, och i motionen hemställes, att deklarationstiden
för utövare av skogs- eller jordbruk med fastighet om lägst 60 000
kronors taxeringsvärde måtte utsträckas till d''en 31 mars taxeringsåret. Det
vore enligt motionärernas mening uppenbart, att en utsträckning av deklarationstiden
vore nödvändig i ett synnerligen stort antal fall. Icke minst den
omständigheten att taxeringsmyndigheterna visade obenägenhet att medgiva
tillämpandet av ett annat beskattningsår än kalenderår medförde, att den
tillmätta tiden för avgivande av deklaration den 15 februari vore alltför
kort. Provisoriska bestämmelser om utsträckning av deklarationstiden borde
utfärdas i avvaktan på förslag till lagstiftningsåtgärder på grundval av
jordbrukstaxeringssakkunnigas betänkande.
Ett genomförande av propositionsförslaget i avseende å taxeringsförordningen,
vilket utskottet för sin del tillstyrker, torde tillgodose det huvudsakliga
syftet med motionen. Ett utsträckande av tiden för avlämnande av
självdeklaration i fråga om dem, som taxeras enligt kontantmetoden, är enligt
utskottets mening icke möjligt. Utskottet vill i samband härmed framhålla
angelägenheten av att myndigheterna i början av taxeringsåret hålla
deklarationsblanketter tillgängliga för allmänheten för att underlätta för de
skattskyldiga att i tid avgiva sina deklarationer.
I anslutning till vad som anförts i motiveringen för motionen II: 193 må i
detta sammanhang beröras ett i de likalydande motionerna 1:508 och II:
649 framfört önskemål om att riksdagen måtte uttala sig för att jordbrukares
frihet att välja annat redovisningsår än kalenderår icke skulle knytas
till den metod, som användes vid inkomstberäkningen. Motionärernas framställning
i detta hänseende har närmast föranletts av ett i propositionen
gjort uttalande av departementschefen, vari framhållits att då endast jordbrukare,
som vore skyldiga att föra räkenskaper, enligt förslaget ägde tilllämpa
bokföringsmässig inkomstberäkning, blott dessa jordbrukare hade rätt
att begagna sig av annat räkenskapsår än kalenderår. Utskottet ansluter sig
till departementschefens ståndpunkt av det skälet, att en annan redovisningsperiod
än kalenderår vid tillämpning av kontantprincipen skulle medföra
svårigheter för taxeringskontrollen.
Utskottet har ovan tillstyrkt, att de minimifordringar, som en jordbrukares
räkenskaper böra uppfylla för att taxering enligt bokföringsmässiga
grunder skall medgivas, sammanfattas i en särskild författning, som i propositionsförslaget
givits beteckningen förordning om skyldighet för vissa id
-
55
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
kare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för
taxering. Jordbruksbokföringen föreslås däri skola, med beaktande av näringens
särskilda förhållanden och räkenskapernas uppgift att tjäna taxeringsändamål,
regleras på i huvudsak samma sätt som skett i 1929 års bokföringslag
beträffande handelsbokföringen. Räkenskaperna kunna således
efter jordbrukarens fria val uppläggas antingen efter den enkla eller den
dubbla bokföringens principer, såvida icke i det enskilda fallet jordbruksdriftens
omfattning och beskaffenhet påfordra tillämpning av det sistnämnda
systemet.
Beträffande vissa av de räkenskapstekniska detaljbestämmelserna ha invändningar
framförts. Sålunda har i de likalydande motionerna I: 508 och
II: 649 hemställts dels att tiden för införande av inventarium och balansräkning
i inventarieboken måtte utsträckas till tre och en halv månader efter
räkenskapsårets utgång, dels ock att redovisning av naturauttag icke skulle
behöva ske förrän vid räkenskapsårets slut.
Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårets
utgång, skola enligt propositionsförslaget vara införda i inventarieboken
inom två månader därefter. Enligt vad utskottet funnit har motsvarande
tidsbestämmelse i bokföringslagen utformats med hänsyn tagen till vid
bokföringslagens tillkomst gällande deklarationstid för rörelseidkare. Utskottet
anser därför, att tiden för införande av jordbrukares inventarium
och balansräkning i inventarieboken bör bestämmas till tre månader efter
räkenskapsårets utgång. Att för sådant införande medgiva längre tid än tre
månader finner utskottet icke lämpligt.
Vad angår det andra i motionerna berörda spörsmålet har i författningsförslaget
stadgats, att förnödenheter och produkter, vilka uttagits från jordbruket
eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares
behov eller liknande ändamål, må, därest i huvudsak samma
myckenhet uttages varje dag eller vecka, antecknas i dagboken i slutet av
varje vecka. Rörande motionsyrkandet i detta avseende får utskottet hänvisa
till vad departementschefen anfört i anledning av från åtskilliga håll
framförda liknande synpunkter. Såsom en allmän regel har departementschefen
framhållit, att en affärshändelse för att den icke skulle bortglömmas
eller bliva oriktigt återgiven, borde införas i dagboken så snart ske kunde
efter det händelsen inträffat. Av praktiska skäl syntes dock en viss tidsfrist
böra medgivas, nämligen i fråga om produkter, som i stort sett uttoges med
samma kvantiteter varje dag eller varje vecka. Nämnda produkter borde
antecknas i slutet av varje vecka. Utskottet vill för sin del understryka de
synpunkter, som anförts av departementschefen, samt tillfoga, att enligt vad
de sakkunniga upplyst det redan nu förekommer att särskilda journaler
föras över naturauttag. Den av motionärerna påyrkade ändringen vill utskottet
sålunda icke tillstyrka.
Genom det anförda har utskottet besvarat motionerna 1:508 och 11:649
i nu berörda hänseenden.
56
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Förslaget till förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering innehåller en
ansvarsbestämmelse för del fall, att vederbörande uppsåtligen eller av grov
oaktsambet åsidosätter skyldigheten att föra räkenskaper och detta sker på
sadant sätt, att ur räkenskaperna icke kunna inhämtas för taxeringen erforderliga
uppgifter. Som påföljd föreslås dagsböter.
Jordbrukstaxeringssakkunniga, som förordat att bokföringsskyldigheten
för jordbrukare skulle regleras genom en lag av samma rättsliga natur som
1929 års bokföringslag, upptogo i sitt lagförslag allenast en bestämmelse
av samma lydelse som 15 § 1929 års bokföringslag. Sistnämnda lagrum innehåller
allenast en hänvisning till strafflagen. Hänvisningen avser 23 kap.
5 § strafflagen, vari stadgas straff för de gäldenärsbrott, som bruka benämnas
bokföringsbrott. Dylika brott må icke åtalas, då ej gäldenären inom
fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar. De sakkunniga framhöllo emellertid
den betydelse bokföringen hade vid bestämmandet av den skatt, som
skattskyldig hade att utgöra till stat och kommun. I stort sett bleve nämligen
en näringsidkares taxering bestämd efter den bokföring, å vilken deklarationen
vore grundad, och det syntes därför vara ett allmänt intresse,
att givna föreskrifter angående bokföringsskyldigheten efterlevdes. Då staten
ålade bokföringsplikt, syntes därför straff böra följa i varje fall om det
konstaterades, att denna plikt helt åsidosatts. Straffpåföljden skulle sålunda
bland annat utgöra ett korrektiv mot obehörig övervältring av skatt genom
en på felaktig bokföring grundad taxering. Vid ett förnyat övervägande av
frågan om ansvar för bokföringsbrott borde enligt de sakkunnigas mening
hänsyn även tagas till denna synpunkt.
I motiveringen för den föreslagna ansvarsbestämmelsen har departementschefen
erinrat om att krav från skattemyndigheternas sida i skilda
sammanhang framförts på att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten
enligt 1929 års lag — med hänsyn till den betydelse som denna bokföring
hade för taxeringen — skulle i och för sig bestraffas. Då skyldigheten att
föra räkenskaper enligt den i propositionen föreslagna förordningen uteslutande
avsåge att tjäna taxeringsändamål, torde i enlighet med de framförda
kraven underlåtenhet i och för sig att fullgöra skyldigheten enligt
föreskrifterna i förordningen böra medföra straff, därest underlåtenheten
vore av allvarligare art.
I de likalydande motionerna I: 508 och II: 649 har hemställts, att ansvarsbestämmelsen
måtte utgå. Enligt motionärernas mening saknades skäl för
att jordbrukets eller skogsbrukets utövare i detta hänseende skulle straffas
hårdare än rörelseidkare, för vilka 1929 års bokföringslag vore tillämplig.
Före den år 1943 antagna skattestrafflagen funnos ansvarsbestämmelser
för falskdeklaration i ett stort antal skatte- och taxeringsförfattningar. Dessa
bestämmelser uppvisade betydande skiljaktigheter i utformningen, och syftet
med 1943 års lagstiftning var bl. a. att ernå en önskvärd enhetlighet på
området i fråga. Emellertid beivras alltjämt enligt olika skatteförfattningar
Bevillningsutskottets betänkande nr 63. 57
vissa ordningsförseelser. Generellt utformade ansvarsbestämmelser beträffande
dylika förseelser i fråga om taxering för inkomst och förmögenhet
återfinnas i taxeringsförordningen. Utskottet anser, att bedömandet huruvida
en särskild ansvarsbestämmelse såsom den föreslagna bör införas eller
icke måste företagas mot bakgrunden av nu återgivna förhållanden. Av
motiveringen framgår att förslaget i denna del tillkommit för att trygga att
räkenskaperna verkligen komma att föras enligt räkenskapsförordningens
föreskrifter, så att för taxeringen erforderliga uppgifter kunna hämtas ur
räkenskaperna. Med hänsyn härtill finner utskottet vissa skäl tala för ett
dylikt stadgande. Å andra sidan anser utskottet i likhet med motionärerna,
att det kan ifrågasättas huruvida en ansvarsbestämmelse av denna innebörd
lämpligen bör införas allenast för de jordbrukare, som skola taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder. Ett stadgande om ansvar för felaktig bokföring
bör enligt utskottets mening gälla samtliga bokföringsskyldiga. Det bör även
framhållas, att i självdeklaration lämnade oriktiga uppgifter föranledda av
felaktig bokföring förskylla ansvar enligt skattestrafflagen. Dessa överväganden
medföra att utskottet icke är berett tillstyrka förslaget i denna del.
Emellertid anser utskottet, såsom framgår av det anförda, att om behov av
bestämmelser om ansvar för förseelser av allvarligare natur mot bokföringsföreskrifter
förefinnes, spörsmålet bör underkastas ytterligare prövning,
varvid de civil- och straffrättsliga frågor som därmed kunna sammanhänga
jämväl böra beaktas.
Med stöd av det anförda får utskottet i enlighet med vad som yrkats i de
likalydande motionerna 1:508 och 11:649 avstyrka förslaget i avseende å
berörda ansvarsbestämmelse.
De av utskottet förordade ändringarna i förslaget till förordning om skyldighet
för vissa idkare av jordbruk och skogsbruk att föra räkenskaper såsom
underlag för taxering beröra 3, 13 och 14 §§. Författningsförslaget i övrigt
har icke givit anledning till erinran eller eljest till särskilt yttrande
från utskottets sida.
é
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 191 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattclagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar av punkten 1 av anvisningarna
till 41 § samt av ikraftträdandebestämmelserna,
som framgå av följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
58
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor, råmaterial,
hel- och halvfabrikat in. in. ävensom till fordringar och skulder.
Jämväl inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas på sätt nyss sagts,
därest den skattskyldige för räkenskaper enligt vad därom särskilt stadgas.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som skolat
medräknas, eller bland utgifter avförts
sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får
ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga vinstresultatet
till överensstämmelse med
en inkomstberäkning enligt de i denna
lag stadgade grunder. Den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen å
tillgångar, avsedda för omsättning eller
förbrukning — såsom lager av råvaror,
halv- och helfabrikat, handelslager,
jordbruks- och skogsprodukter,
penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer,
lånefordringar m. in. — skall endast
om särskilda omständigheter därtill
föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån
det visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt pris
-
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring,
med iakttagande dock av följande.
Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller
bland utgifter avförts sådana poster,
för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning
enligt de i denna lag stadgade
grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning —■
såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, jordbruks- och
skogsprodukter, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier,
obligationer, lånefordringar in. in. —■
skall endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av
värdet å rättigheter till leverans av
dylika tillgångar enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må godkännas endast i
den mån det visas, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade
priset, eller det göres sannolikt,
att dylikt prisfall kommer att inträffa
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
59
Utskottets förslag:
innan tillgångarna levereras eller av
den skattskyldige i oförändrat eller
förädlat skick försäljas. Beträffande
värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt ej
fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas endast
i den mån den skattskyldige visar, att
inköpspriset för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Djur å jordbruksfastighet skola,
därest icke särskilda förhållanden till
annat föranleda, upptagas lägst till
värden, som för olika slag av djur i
skilda åldersgrupper fastställas av
riksskattenämnden. I vissa fall (såsom
i fråga om dyrbarare avelsdjur)
fastställas icke dylika värden; i sådant
fall må värdet å djuret icke upplagas
lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal,
varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å olika slag av
djur understiga genomsnittspriserna
ä dessa djurslag under tiden från och
med den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september
beskattningsåret.
Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det år,
varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses
hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses
hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased
eller enligt vad som beträffande jordbruk är allmänt brukligt
bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke
av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom
tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller
på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna
bär motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. I fråga om
tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga
grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar uppföras
Iiungl. Maj:ts förslag:
fall kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljas. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning av
värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Djur å jordbruksfastighet skola,
därest icke särskilda förhållanden
till annat föranleda, upptagas lägst
till värden, som för olika slag av
djur i skilda åldersgrupper fastställas
av riksskattenämnden. I vissa fall
(såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur)
fastställas icke dylika värden;
i sådant fall må värdet å djuret icke
upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal,
varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å olika slag av
djur understiga genomsnittspriserna
under beskattningsåret å dessa djurslag.
60
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras
till inkomsten för det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende
av huruvida de verkligen influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan
lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som till större eller
mindre del belöpa a ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras
till det sistnämnda årets inkomst.
Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning, som skall erläggas
under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den del av
köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående
virkesförråd in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas
därvid på de särskilda aren i förhållande till den under varje år influtna
likviden.
Om beskattningsmyndighet —--till beskattning.
Motsvarande gäller —--års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953. I samband med lagens
ikraftträdande skall följande iakttagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953; dock att lagen skall tilllämpas
redan före nämnda dag såvitt
fråga är om åtgärder, som ankomma
på riksskattenämnden. I samband
med lagens ikraftträdande skall
följande iakttagas.
1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.
2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxering
skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, skola tillgångar och skulder vid
beskattningsårets ingång värderas på sätt nedan angives:
a) Värdet å inventarier upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning av inventarier.
Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga
inventarier, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till
belopp, som för olika slag av inventarier fastställas av riksskattenämnden.
b) Värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande
anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminskningsavdrag.
Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes byggnadsvärdet,
där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsvarande
två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta
jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
61
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande
naturtillgångar och särskilda förmåner.
Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier upptages till belopp,
motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet av åtnjutna å
maskinerna belöpande värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden
icke visas, bestämmes värdet till skäligt belopp, motsvarande uppskattat
saluvärde.
c) Värde å varulager, som icke utgöres av djur, och å varufordringar
må icke upptagas; ej heller upptages värde å varuskulder.
Dock skola härvid gälla följande undantag. Har skattskyldig före övergången
till beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder inköpt djur på
kredit men först efter övergången erlagt likvid och är inköpet att hänföra
till nyuppsättning, må beloppet av köpeskillingen upptagas såsom ingående
lager men skall samma belopp upptagas såsom ingående varuskuld. Har
skattskyldig före nämnda tidpunkt försålt djur på kredit men först därefter
erhållit likvid och är försäljningen att hänföra till realisation, må beloppet
av köpeskillingen upptagas såsom ingående varufordran.
Värde å djur upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden
för nyuppsättning av djur.
Därest nyssnämnda kostnad icke
kan visas, bestämmes värdet å befintliga
djur, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, till belopp,
som för olika slag av djur i skilda
åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
Har sådant värde
icke fastställts (såsom i fråga om
dyrbarare avelsdjur), bestämmes värdet
till allmänna saluvärdet, reducerat
med det procenttal, varmed de av
riksskattenämnden fastställda värdena
å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna
under år 1953 å
dessa djurslag.
Därest nyssnämnda kostnad icke
kan visas, bestämmes värdet å befintliga
djur, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, till belopp,
som för olika slag av djur i skilda
åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
Har sådant värde
icke fastställts (såsom i fråga om
dyrbarare avelsdjur), bestämmes värdet
till allmänna saluvärdet, reducerat
med det procenttal, varmed de av
riksskattenämnden fastställda värdena
å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna
å dessa djurslag
under tiden den 1 oktober 1951—den
30 september 1952.
d) Skulle i något fall befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står
honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas
att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.
3. För skattskyldig, som vid senare 3. För skattskyldig, som vid senare
tidpunkt än ovan under 2. sägs över- tidpunkt än ovan under 2. sägs övergår
till beräkning av inkomst av jord- går till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmäs- bruksfastighet enligt bokföringsmäs
-
62
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Kungl. Maj. ts förslag:
siga grunder, skola bestämmelserna
under 2. äga motsvarande tillämpning,
dock att, därest den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning av
inventarier och djur samt anskaffningskostnad
för byggnad icke kunna
visas, värdet å befintliga inventarier
och djur skall, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, upptagas
till belopp, som motsvara de
värden, som av riksskattenämnden
fastställts närmast före det första räkenskapsårets
utgång, samt värdet å
byggnader skall upptagas till belopp,
motsvarande två tredjedelar av det
vid den närmast före sistnämnda tidpunkt
verkställda fastighetstaxeringen
åsatta jordbruksvärdet, minskat
med däri ingående skogsmarksvärde,
i den mån det överstiger 25 000 kronor,
samt med skäligt värde å mera
betydande naturtillgångar och särskilda
förmåner. Har riksskattenämnden
icke fastställt värde å djur, bestämmes
värdet till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal,
varmed de av nämnden närmast före
nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena
å olika slag av djur understiga
motsvarande genomsnittspriser å dessa
djurslag.
s!ga
Utskottets förslag:
grunder, skola bestämmelserna
under 2. äga motsvarande tillämpning,
dock att, därest den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning av
inventarier och djur samt anskaffningskostnad
för byggnad icke kunna
visas, värdet å befintliga inventarier
och djur skall, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, upptagas
till belopp, som motsvara de
värden, som av riksskattenämnden
fastställts närmast före det första räkenskapsårets
ingång, samt värdet å
byggnader skall upptagas till belopp,
motsvarande två tredjedelar av det
vid den närmast före sistnämnda tidpunkt
verkställda fastighetstaxeringen
åsatta jordbruksvärdet, minskat
med däri ingående skogsmarksvärde,
i den mån det överstiger 25 000 kronor,
samt med skäligt värde å mera
betydande naturtillgångar och särskilda
förmåner. Har riksskattenämnden
icke fastställt värde å djur, bestämmes
värdet till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal,
varmed de av nämnden närmast före
nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena
å olika slag av djur understiga
motsvarande genomsnittspriser å dessa
djurslag.
4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag
för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,
skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
3) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379); samt
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om skyldighet för vissa idkare av jord
-
63
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
bruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag
för taxering med dels den ändring, att 13 § utgår samt 14 §
i förslaget erhåller beteckningen 13 §, dels ock den ändring,
att 3 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
3 §•
I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i
jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens tillgångar
och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och näringsidkarens
ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av
varje räkenskapsår.
Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:
a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter
hänföres även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från
jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares
behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,
såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå
eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller
eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller
i rörelse, som av honom drivits; samt
b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.
Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn
till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.
Inventarium och balansräkning, Inventarium och balansräkning,
som avse ställningen vid räkenskaps- som avse ställningen vid räkenskapsårs
utgång, skola vara införda i in- års utgång, skola vara införda i inventarieboken
inom två månader där- ventarieboken inom tre månader därefter.
efter.
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville med beaktande av vad i detta
betänkande anförts föranstalta om skyndsam utredning rörande
frågan om avdrag vid inkomsttaxering för värdeminskning
av driftbyggnader å jordbruksfastighet samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
ävensom
C) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 57 av herr Isaksson in. fl.
och 11:81 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:85 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 118 av herr Adolfsson in. fl„
3) de likalydande motionerna 1:508 av herr Spetz in. fl.
och 11:649 av herr Nilsson i Svalöv in. fl. samt
64
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
4) motionen II: 193 av herr Hansson i Skegrie in. fl.
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 20 november 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson*,
Franzon, Falk, Niklasson, Wehtje, Damström, Ebbe Ohlsson och Spetz
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård*, Sundström, Persson i Svensköp, Sjölin, Kärrlander,
Henriksson och Nilsson i Svalöv.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
51799B. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:360 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning om statens stöd åt växtoch fruktträdsförädlingen m. m. a1 i texten