Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar

1951-12-04 · 103 sidor, varav 102 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 102 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1951:65, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

1

Nr 65.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om särskild

avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift),

m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 oktober 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 220, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

; samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.

I propositionen lämnas en redogörelse för det aktuella ekonomiska läget,

byggd på inom konjunkturinstitutet verkställda undersökningar, och angivas

riktlinjerna för den fortsatta ekonomiska politiken.

I syfte att begränsa den rådande starka investeringsverksamheten föreslås

i propositionen, att en särskild avgift (investeringsavgift) skall erläggas

till staten av den, som under åren 1952 och 1953 verkställt vissa investeringar

inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse. Avgiften

skall utgå med 10 procent av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar.

Inom förvärvskällan rörelse föreslås investeringsavgift skola utgå bl. a.

vid investeringar i byggnader i rörelsen samt vidare för investeringar i maskiner

och andra för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda inventarier, som

ha en varaktighetstid av minst tre år. Beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet

föreslås avgift skola uttagas vid investeringar i ekonomibyggnader

samt i maskiner och andra döda inventarier av minst tre års varaktighet.

Till avgiftspliktig investering hänföras ny-, till- och ombyggnad, reparation

och underhåll av byggnad, nyuppsättning och ersättningsanskaffning

av inventarier samt förbättringsåtgärder utöver normalt underhåll å inventarier.

När det gäller investeringar inom förvärvskällan rörelse äro även

grundförbättring å fastighet och i vissa fall köp av byggnad att hänföra till

avgiftspliktiga investeringar.

Personbilar och motorcyklar skola, med hänsyn till den föreslagna sär
1

Dihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

skilda 10-procentiga skatten vid tillverkning och import av sådana fordon,

icke omfattas av avgiftsplikt. Även i övrigt äro undantag och modifikationer

stadgade i olika hänseenden. Bl. a. gäller att vid reparation av byggnad

skall såsom investeringskostnad anses beträffande jordbruksfastighet

allenast den del av reparationskostnaden som överstiger en procent av det

taxerade jordbruksvärdet och beträffande rörelse allenast den del av reparationskostnaden

som överstiger två procent av byggnadsvärdet. Varje avgiftspliktig

äger avräkna ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000 kronor.

Investeringsavgift föreslås icke skola utgå vid investering i varulager. I

stället föreslås en viss begränsning i rätten att vid inkomsttaxeringen nedskriva

varulager vid lagerökning. Dessa bestämmelser avses skola gälla

vid inkomsttaxeringarna åren 1953 och 1954.

De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse:

1) Förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar

(investeringsavgift).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt

investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från

skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall

i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild

avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska

skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk

torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget

Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun

äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

2 §•

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder

uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till

den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

3

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är

om förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt

eller på arrende under förutsättning att tillgången i fråga nyttjats i det

övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift uttagas då fråga är

om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår, då jordbruksfastighet

förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande

fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad

varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning att

fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning i

rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen

måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att såsom

avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att hänföra

till nyss angiven del av fastigheten.

4 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och

för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana

till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —- allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som

hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, in. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden

för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits

såsom kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om

köp av byggnad, i förekommande fall med (lärtill hörande inventarier vilka

vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats

i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om förvärv

av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren, vari

densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.

5 §.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande

av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,

skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig

investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar

uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt

ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller

beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas

eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk

kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,

motorcykel eller sidvagn till motorcykel.

6 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest

inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och annan

fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda

utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad

skall anses hava skett det beskattningsår då kontrakt om köpet undertecknats.

Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga

grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då

kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i

räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda

eller levererade tillgångar.

7 §•

Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena

sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.

Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet

eller tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse,

skall i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom

likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad

anses erlagd mellanskillnad.

När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,

ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad

anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 5

procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret

ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående

värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet —

sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande avgiftspliktig

investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan

annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed

reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den del av det

i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,

i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde, som belöper

å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i rörelse på sätt

i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad, ingående

i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed

reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av det i fastighetens

taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,

i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.

Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga

fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §■

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000

kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres

i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §•

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 mom.

kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftsbelagd

investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift

påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som

på honom belöper.

Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende

avgiftsskyldiga.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,

avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt

skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,

lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

maning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och

samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under

beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger

icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet

att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna

i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med

uPPgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad

avgiftsbelagd investeringskostnad.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna

i 1 eller 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller

den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.

är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga uppgifter

utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser

om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;

dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i

39 § 1 inom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för

underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för

taxering till investeringsavgift.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som

avses i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet

att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga

motsvarande tillämpning.

13 §.

Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande

taxeringsnämnd.

Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift

trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat

verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering

till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan

antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast

den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret

lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har

länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds

arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning

av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 7

utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

14 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som

enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

15 §.

För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring

enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten verkställas.

Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande

tillämpning.

16 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens

föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga

motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den

avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxe
ring

enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären

prövas i samband med varandra. ...

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring

i taxeringen till investeringsavgift.

17 §.

Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har han,

ehuru uppgiftsplilctig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till investeringsavgift

eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han efter - taxeras till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det ar, då taxeringen

rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den

avgiftsskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan

taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderar,

under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

18 §.

Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,

som kan ''antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i

taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd

icke vidtagits.

19 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning

lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

20 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

i tillämpliga delar gälla beträffande investeringsavgift, dock att sådan avgift

icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt.

21 §.

Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

22 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

t I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakt
TiH

avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,

för vars utförande byggnadstillstånd meddelats före den 1 juli 1951, därvid

med byggnadstillstånd i förevarande sammanhang avses annat tillstånd än

sådant som lämnats för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten. Ej

heller skall som avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv, varom

skriftligt avtal träffats före sagda dag.

Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,

skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra’

avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av

år 1951.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,

tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast

å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt

belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december

1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper

mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik

proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.

2) Förslag

till

förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av

varulager vid taxering till statlig och kommunal

inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i

rörelse (varulager) vid utgången av beskattningsår, för vilket taxering till

statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i

första instans år 19o3 eller 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid

utgången av det beskattningsår, som gått tillända närmast före den 1 mars

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

9

1952 (jämförelselagret), skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse för

beskattningsåret gälla vad nedan i denna förordning sägs.

2 §.

Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången

av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det

utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till

återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda

värde är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som

tillämpats vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika

skall gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar,

som ingått i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas

efter priserna vid beskattningsårets utgång.

3 §•

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång

i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av

det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet

å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäkten

av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske

högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond

under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1953 eller 1954

tagits i anspråk för nedskrivning av varulager utan att de ianspråktagna

fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp, varmed tillägg eljest

skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.

Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras

med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena

å samma lager vid nämnda tidpunkt.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret frångåtts

vid 1953 års taxering, skall härav betingad justering ske vid inkomstberäkningen

vid 1954 års taxering.

4 §•

Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret

vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning

av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 51G av herrar Mannerskantz och Arrhén

samt II: 658 av herrar Staxång och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att,

om den föreslagna investeringsavgiften införes, skattskyldiga, som verkställa

nyuppsättning, ersättningsanskaffning eller förbättringsåtgärder i

fråga om mindre fartyg, förslagsvis under 500 dw-ton, befrias från skyldighet

att erlägga investeringsavgift härför»;

b) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult

m. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

föreslagit i proposition nr 220 måtte besluta att investeringsavgift för reparationer

och nybyggnad av fartyg under 500 brutto reg.-ton må jämställas

med och ingå under de investeringar, som utföras med medel, som av

staten för dylika ändamål ställts till förfogande för vederbörande, och att

redare för dessa mindre fartyg under 500 brutto reg.-ton helt befrias från

skyldighet att erlägga investeringsavgift, samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten»;

c) de likalydande motionerna 1:518 av herr Spetz och 11:659 av herr

Utbult in. fl., vari hemställts, att riksdagen med ändring av vad Kungl.

Maj :t föreslagit i proposition nr 220 måtte besluta, att ägare av fiskebåtar

på högst 100 brutto reg.-ton helt befrias från skyldighet att erlägga investeringsavgift,

eller, därest detta yrkande icke skulle bifallas, att ägare

av fiskebåtar få rätt att fördela investeringsavgiften på fem år samt göra

avdrag för densamma vid inkomsttaxeringen ävensom att vederbörande utskott

måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten;

d) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och herr Einar Eriksson

samt 11:601 av herrar Henriksson och Gustafsson i Stockholm, vari

hemställts, »att riksdagen måtte besluta bifalla Kungl. Maj :ts proposition

nr 220 med den ändringen, att investeringsavgiften bestämmes till 20 procent

och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar sänkes till 5 000 kronor»

;

e) de likalydande motionerna I: 524 av herr Gustaf Karlsson in. fl. samt

II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att 1 § i den föreslagna förordningen om särskild

avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) måtte få följande

lydelse:

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954

verkställt investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna

jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad

från skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,

skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga

en särskild avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska

skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk

torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och

Aktiebolaget Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening, däri

kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet, ekonomisk

förening, aktiebolag samt ideell förening, som äger och driver allmän

samlingslokal i form av folkets hus, bijgdegård eller ordenshus»;

f) de likalydande motionerna 1:525 av herrar Forslund och Bengtson

samt 11:672 av herr Engkvist m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid

behandling av proposition nr 220 må besluta, att bolag, förening och stif
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

telse, som äger eller ämnar anordna allmän samlingslokal, är befriad från

skyldigheten att erlägga investeringsavgift, dock endast under förutsättning

att för förvaltningen av lokalerna tillämpas av statens nämnd för

samlingslokaler godkänt reglemente»;

g) de likalydande motionerna 1:527 av herrar Ohinn och Svärd samt II:

670 av herr Hagberg i Malmö in. fl., vari hemställts, att riksdagen för sin

del måtte besluta ändringar i det i proposition nr 220 framlagda förslaget

till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

i enlighet med vad i motionerna anförts samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta förslag till härför erforderliga ändringar i författningstexten;
h)

de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl. och II: 674 av

herr Ohlin in. fl., vari hemställts,

»A. att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition

nr 220 måtte besluta:

1) att lagen om investeringsavgift m. m. skall gälla t. o. m. den 31 december

1952;

2) att vid ersättningsanskaffning av maskiner eller andra inventarier avdrag

inom samtliga förvärvskällor må göras för den utrangerade tillgångens

ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta icke kan visas, för

det belopp som erhålles vid försäljningen av tillgången;

3) att investeringar som uppenbart föranledas av offentlig myndighets åtgärder

fritagas från avgiftsplikt;

4) att investeringar i enskild järnvägsdrift i likhet med vad som föreslås

bli fallet för statlig sådan fritagas från avgiftsplikt;

5) att allmän — statlig eller kommunal — ekonomisk verksamhet, som

bedrives på område där liknande enskild verksamhet förekommer underkastas,

med undantag som i punkt 4 beröres, avgiftsskyldighet på

samma sätt som den enskilda;

6) att investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader fritagas från avgiftsplikt;
7)

att företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året

visat förlust eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkten

av rörelse ej kunnat utnyttja avdragsrätten, får tillgodogöra

sig det resterande avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften

erlagts;

8) att inköp av begagnade fartyg fritages från avgiftsplikt; samt att bevillningsutskottet

måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten;

B. att riksdagen måtte avslå det i proposition nr 220 framlagda förslaget

till förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;

C. afl riksdagen måtte i anledning av proposition nr 220 angående investeringsavgift

för sin del antaga en lag om skatterestitution genom sparinstituten

för nysparande under åren 1952 och 1953 samt att bankoutskottet

måtte utarbeta härför erforderlig lagtext;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

D. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till

1952 års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten»

;

i) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 668

av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå det

i proposition nr 220 framlagda förslaget till förordning med tillfälliga bestämmelser

om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal

inkomstskatt samt att, om detta yrkande icke skulle bifallas, riksdagen

för sin del måtte besluta, att till 2 § i nämnda författningsförslag

skall fogas en anvisning av följande lydelse:

’I allmän självdeklaration till ledning vid taxering, som av beskattningsnämnd

i första instans verkställes åren 1953 och 1954, skola uppgifter

lämnas bland annat om anskaffningsvärdena å varulager vid beskattningsårets

utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av nämnda

värden skulle medföra betydande svårigheter, må uppgiftsskyldigheten anses

fullgjord genom att auktoriserad revisor eller av handelskammare godkänd

granskningsman, som för beskattningsåret varit ordinarie revisor i

företaget, intygar att lagerökning, beräknad enligt bestämmelserna i 2 §,

icke föreligger eller icke överstiger visst enligt samma bestämmelser beräknat

belopp samt lämnar redogörelse för de principer, efter vilka värderingen

av lagret skett, samt de omständigheter i övrigt, varå uttalandet

stöder sig.

Efter anmaning skall dock även i dylika fall utredning om anskaffningsvärdena

företes.’»;

j) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av

herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,

»I. att riksdagen ville uttala, att förordningen om särskild avgift vid vissa

investeringar (investeringsavgift) icke är avsedd att förlängas;

II. att riksdagen ville besluta, att investeringsavgiften under det beskattningsår,

för vilket taxering till statlig inkomstskatt äger rum i första instans

år 1954, skall utgå efter fem procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden,

att från förordningens tillämpningsområde skall undantagas byggnad,

att det belopp som skall avdragas från uppskattad investeringskostnad

för att erhålla avgiftsbelagd investeringskostnad skall vara 15 000 kronor,

att investeringsavgift ej skall utgå vid förvärv av inventarier i samband med

övertagande av rörelse eller igångsättande av ny rörelse samt att från avgiftsskyldighet

icke skola frikallas aktiebolag eller ekonomiska föreningar

— även om kommun däri äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet

— därest företaget bedriver rörelse, som består i byggnadsverksamhet;

ävensom

III. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

ändringar i propositionens förslag till förordning»;

k) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av

herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta

ändringar i det i proposition nr 220 framlagda förslaget till förordning

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) i huvudsaklig

överensstämmelse med vad nedan angives.

2 §.

Till — — — tre år:

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra

till normalt underhåll, samt nyuppsättning.

Vad---tillträtts.

3 §.

Till avgiftspliktig---tre år:

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra

till normalt underhåll, samt nyuppsättning.

Vad---av fastigheten. Tillika skall iakttagas att investeringsavgift

icke skall uttagas, då fråga är om köp av byggnad, i förekommande fall med

därtill hörande inventarier, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,

under förutsättning att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig

del stadigvarande nyttjats i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift

uttagas, då fråga är om förvärv av tillgång i samband med övertagande av

den rörelse eller rörelsegren, vari densamma utgjort tillgång för stadigvarande

bruk.

4 §.

Till avgiftspliktig---tre år:

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra

till normalt underhåll, samt nyuppsättning; ävensom c) i fråga---

stadigvarande bruk.

7 §•

Investeringsavgift skall — — — särskilt maskinvärde. Vid tillämpning

av bestämmelserna i detta stycke skall såsom särskild förvärvskälla anses

varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens

eller brukarens hand är att anse såsom förvaltningsenhet.

10 §.

Investeringsavgiften — — — investeringskostnaden.

Riksskattenämnden må, då så ur allmän synpunkt finnes påkallat eller

synnerliga skäl eljest föreligga, meddela befrielse från skyldighet att erlägga

investeringsavgift eller förordna om restitution av redan erlagd sådan avgift,

dock att beslut som nu sagts icke må avse belopp, understigande 1 000

kronor.

Investeringsavgift---skattepliktig intäkt.

17 §.

Har avgiftsskyldig---för registrering.

Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om

rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning är

stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för sådan skatt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsavgift»;

l) motionen 1: 526 av herr Lundqvist m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

vid sitt ställningstagande till i Kungl. Maj :ts proposition nr 220 framfört

förslag till förordning om investeringsavgift måtte besluta bemyndiga

Kungl. Maj :t att, när det gäller sådan flyttning eller nyetablering av företag

eller rörelse som sker av lokaliseringsskäl, medgiva befrielse från investeringsavgift

i fråga om såväl ny- eller ombyggnad av fastighet som nyanskaffning

av maskiner och andra för verksamheten erforderliga inventarier»;

m) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 220 göra

följande ändringar i det däri intagna

Förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift).

8 §.

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 50 000

kronor utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres i

fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av det belopp varmed den uppskattade

investeringskostnaden överstiger 50 000 men icke i00 000 kronor och

för belopp överstigande 100 000 kronor tjugu procent.

Investeringsavgift ........................ utgör skattepliktig intäkt.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 50 000 kronor, utan

anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder

och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t

fastställt formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 50 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under

beskattningsåret överstigande 500 000 kronor och av den som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldig att avgiva---sådan avgift.

samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar, att de genom de

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

ifrågavarande investeringsbegränsande åtgärderna lösgjorda resurserna ställas

till förfogande för en ökad bostadsproduktion»;

n) motionen 1:532 av herrar Cassel och Eskilsson, vari hemställts, att

2 § förordningen om särskild avgift vid vissa investeringar så omarbetas,

att de i motionen angivna synpunkterna vinna beaktande, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext;

o) motionen 11:657 av herr Rubbestad m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag angående investeringsavgift

besluta att jordbrukets ekonomibyggnader skola vara undantagna

från tillämpningen av förslaget i fråga»; ävensom

p) motionen 11:671 av herrar östlund och Hse.ggblom, vari Jiemställts,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 220 med förslag till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1:524, 1:525, 1:526, 1:529, 1:532, 11:657,

11:658, 11:659, 11:660, 11:661, 11:668, 11:669, 11:670, 11:671, 11:673 och

II: 674.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Såsom ett led i statsmakternas åtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar

beslöt innevarande års riksdag vid sin vårsession införandet av en

tillfällig skatt, benämnd investeringsskatt. Bestämmelserna härom ha upptagits

i förordning den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt

i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet den att investeringsskatt

skall under vissa förutsättningar erläggas av rörelseidkare, som vid 1952

års taxering befunnits ha ökat sitt varulager och den dolda reserven däri

eller verkställt avskrivning å nyanskaffade inventarier med högre belopp än

som motiveras av förslitning eller värdeförsämring eller verkställt avsättning

till pensions- eller annan personalstiftelse eller gjort avsättning till investeringsfond.

Förordningen om investeringsskatt är med sin nuvarande utformning i

princip ettårig; allenast undantagsvis ifrågakommer dess tillämpning vid

1953 års taxering.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet den 22 juni 1951 anförde departementschefen,

i samband med en anmälan av frågan om införande av en

särskild investeringsavgift i syfte att motverka vissa i rådande läge icke

önskvärda investeringar i byggnader, maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier samt i varulager, bland annat följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Då förordningen om investeringsskatt är ettårig får den inverkan endast

å investeringar under beskattningsåret 1951. Såvitt nu kan bedömas, torde

det emellertid även under nästkommande år bli nödvändigt att tillgripa särskilda

åtgärder i syfte att begränsa investeringarna.

Förordningen om investeringsskatt är så utformad, att den icke lämpligen

bör givas förlängd giltighetstid. Inom finansdepartementet har därför

frågan om vidtagande av särskilda åtgärder, syftande till att begränsa

icke önskvärda investeringar under år 1952 och eventuellt följande år, gjorts

till föremål för en förberedande undersökning. Därvid har övervägts möjligheten

att i investeringsbegränsande syfte pålägga en särskild avgift, vilken

skulle utgå med viss procent av kostnaderna för de investeringar som

verkställas under år 1952 och eventuellt de följande år, då investeringsbegränsande

åtgärder anses nödvändiga. Denna investeringsavgift skulle utgå å

investeringar i byggnader — oavsett om fråga är om nybyggnader eller

reparationer — samt å investeringar i maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier samt varulager.

Införandet av en investeringsavgift av nu antydd art aktualiserar åtskilliga

detaljfrågor av delvis komplicerad natur. En närmare utredning av

problemkomplexet är därför erforderlig. Denna utredning torde lämpligen

böra verkställas inom finansdepartementet med biträde av två för ändamålet

tillkallade sakkunniga. I den mån särskilda direktiv för utredningen

befinnas erforderliga, torde det få ankomma på chefen för finansdepartementet

att meddela dylika direktiv. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt

att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen vid dess höstsession innevarande

år.

Av synnerlig vikt är att de tilltänkta bestämmelserna få inverkan jämväl

å de investeringar, som planeras och beträffande vilka beställningar ske under

innevarande år. Det bör därför icke ifrågakomma att från investeringsavgift

undantaga andra till år 1952 hänförliga investeringar än, beträffande

byggnader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena igångsatts

före den tidpunkt då den planerade lagstiftningen blivit mera allmänt

känd (d. v. s. då allmänheten erhållit kännedom om tillkallandet av

de ifrågavarande sakkunniga) samt, beträffande inventarier, sådana där

bindande avtal om leverans träffats före nämnda tidpunkt och där avtalet

icke kan hävas utan att köparen drabbas av skadeståndsanspråk.

På därom gjord hemställan erhöll departementschefen sistnämnda dag

bemyndigande att tillkalla två sakkunniga att inom finansdepartementet biträda

med utredning angående frågan om en särskild investeringsavgift.

Departementschefen tillkallade samma dag taxeringsintendenten E. Anneli

och förste taxeringsrevisorn S. Lundell att verkställa nämnda utredning.

De sakkunniga ha, till fullgörande av utredningsuppdraget, avlämnat en

den 6 september 1951 dagtecknad P. M. angående uttagande av investeringsavgift

med därvid fogade författningsförslag. Författningsförslagen ha såsom

Bihang fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet.

Över nyssnämnda promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från samtliga handelskamrar), riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i

riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, So
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

17

dermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Därjämte har en skrivelse i anledning av promemorian inkommit från

Sveriges segelfartygsförening u. p. a.

Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter

sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna

sidor i propositionen, nämligen

Ekonomisk motivering för en investeringsavgift. Huvudlinjer i förslaget,

s. 13—57.

Avgiftspliktiga investeringar, s. 57—81.

Begränsningar i de föreslagna bestämmelsernas räckvidd, s. 81—88.

Avgiftsfritt belopp, m. m„ s. 88—92.

Till vilket år bör investering hänföras?, s. 93—96.

Deklarations-, taxerings- och uppbördsförfarandet, s. 96—100.

Spörsmål i samband med avgiftens införande och upphörande, s. 101—■

108.

Varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen, s. 109—117.

Ekonomiskt utfall av den ifrågasatta lagstiftningen, s. 117—118.

Motionerna m. m.

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna samt i till utskottet inkomna

skrifter i förevarande frågor ävensom i ett i anslutning till de likalydande

motionerna I: 528 och II: 674 framlagt författningsförslag angående skatterestitution

vid sparande må här återgivas följande.

I motionerna anförda allmänna synpunkter.

1 de likalydande motionerna 1:528 och 11:674 har anförts, att

motionärerna för sin del ställde sig tvivlande till att det av regeringen

framlagda programmet vore tillräckligt och i sin helhet ändamålsenligt i

den situation, som inträtt efter den starkt inflationistiska utvecklingen under

innevarande år, en utveckling som ännu icke bringats under kontroll.

I förevarande sammanhang ville motionärerna taga upp frågan om den ekonomiska

balansen väsentligen ur synvinkeln av nödvändigheten att uppnå

jämvikt mellan sparande och investeringar. Den grundläggande felbedömningen

av den svenska samhällsekonomiens utveckling efter kriget, som

skett efter den socialdemokratiska regeringens tillträde på sommaren 1945,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

hade haft konsekvenser, som statsledningen hittills icke alls på ett tillfredsställande

sätt lyckats bemästra. På grund av denna felbedömning och under

inflytande av prisrörelser i utlandet hade redan under de första åren

efter kriget uppstått ett starkt inflationstryck, som stadigt förstärkts. Med

en tillåtlig förenkling av resonemanget torde det kunna sägas, att frågan

om jämvikt i samhällsekonomien för sin lösning måste kräva uppfyllandet

av följande krav, vilkas sammanhang vore uppenbart.

1. Balans mellan investeringar och sparande.

2. Balans mellan tillgång och efterfrågan på varor.

3. Balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

Givet vore, att investeringspolitiken alltid måste vara ett fält för ett resultatbringande

samarbete mellan det allmänna och näringslivets olika organ.

Men det vore säkerligen felaktigt att som skett under de senaste sex

åren huvudsakligen se problemet om balans mellan investeringar och sparande

som en fråga om en investeringsreglering, avsedd att anpassa investeringarna

inom ramen för ett otillräckligt sparande. Problemet måste

också på ett mycket mera positivt och radikalt sätt angripas från den

andra utgångspunkten: att öka sparandet. Med det ovanstående ville

motionärerna ej förneka, att en investeringsdämpning i nuvarande läge

vore av behovet påkallad. Tvärtom förhölle det sig så, att i det läge,

som regeringens ensidigt negativa åtgärder bidragit till att skapa,

och med rådande bristande tilltro till penningvärdets stabilitet, framstode

investeringskontrollen som en tillfällig nödfallsutväg. Uppenbarligen kunde

en framtida bättre balans endast uppnås och i längden bevaras genom

att den positiva vägen med en allmänt och i detalj sparstimulerande ekonomisk

politik och skattepolitik beträddes.

Ännu klarare framstode detta när balansproblemet såges ur synvinkeln:

jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på varor. Regeringens lust att skapa

största möjliga budgetöverskott hade från här ifrågakommande utgångspunkter

avsett att genom en i olika former genomförd hård beskattning av

medborgarna taga ifrån dessa köpkraft i en utsträckning, som skulle göra

dem oförmögna att etablera en prisuppressande konkurrens om den otillräckliga

varumängden. Den positiva vägen måste i stället här vara att låta

medborgarna i större utsträckning behålla ,sina pengar, men samtidigt stimulera

deras sparvilja, så att de föranleddes till en ur samhällsekonomisk

synpunkt fördelaktig fördelning av sina inkomster på konsumtion och sparande

och alltså reserverade en större del för det sistnämnda ändamålet. Den

av regeringen förda allmänna ekonomiska politiken och skattepolitiken hade

i stället, på grund av att den resulterat i en med ökad snabbhet fortgående

penningvärdeförsämring, föranlett en stegring av konsumtionsviljan på

sparviljans bekostnad. Även om rimliga budgetöverskott kunde accepteras

som ett finanspolitikens tillfälliga hjälpmedel under enstaka år, måste det

bestämt hävdas, att en regering, som ville försöka att genom onödigt tunga

skattepålagor åstadkomma permanenta väldiga budgetöverskott för att kunna

använda dessa som motvikt mot en i övrigt efter vad erfarenheten visat

inflationsdrivande ekonomisk politik, följde en oriktig linje.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

19

Som cn konsekvens av regeringens negativa linje i de sammanhang, som

här ovan berörts, följde att den tvingats till en lika negativ linje när det

gällde arbetsmarknadens problem. Här hade den förda politiken resulterat

däri, att regeringen tvingats att utöva en ständig press på löntagarnas organisationer,

i enstaka fall utvidgad till hot om tvångslagstiftning. Den positiva

linjen måste här vara att klargöra skillnaden mellan full och överfull

sysselsättning. Den senare kunde ytligt sett erbjuda ett övertag för löntagarsidan,

men i själva verket torde enighet råda därom, att den medförde

starka tendenser till överrörlighet på arbetsmarknaden, minskad effektivitet,

snedvridning i lönesättningen och en lägre produktion än balans mellan

tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den åstadkomme också en inflation,

som ingalunda överensstämde med löntagarnas eller samhällets intresse.

Det måste således fastslås att regeringens ansträngningar att återställa den

samhällsekonomiska balansen genom företrädesvis negativa ingripanden

varit otillräckliga. De i det nya regeringsprogrammet och i de till höstriksdagen

avlåtna propositionerna föreslagna åtgärderna underströke ytterligare

detta.

Under förutsättning att man över huvud taget ville ett .samhälle med en

fri arbetsmarknad, en progressiv enskild företagsamhet och den enskildes

fria dispositionsrätt över sina inkomster efter avdrag av de skatter, som

erfordrades för att täcka det allmännas utgifter, ansåge motionärerna en positiv

lösning av det fundamentala samhällsekonomiska problemet kunna formuleras

sålunda: »Medborgarna stimuleras och uppmuntras att frivilligt

avväga fördelningen av sina inkomster så, att den samlade varuefterfrågan

ej blir större ån tillgången på ngttigheter och sålunda det totala sparandet

täcker utgifterna för det totala investeringbehovet.»

Det vore nu tydligare än någonsin, att detta mål icke komme att kunna

nås med den av regeringen företrädda politiken. Försöken att lita till statligt

tvångssparande måste uppgivas. I stället borde väsentliga lättnader av

de direkta statsskatterna genomföras. Om sådana genomfördes samtidigt

som på andra områden av den ekonomiska politiken ett kraftfullt försvar

för penningvärdet etablerades, borde detta kunna leda till en väsentlig

ökning av sparandet och ske utan en inflationsdrivande ökning av varuefterfrågan.

I det läge vari landet hamnat och efter de ogynnsamma erfarenheter

de sparare haft, som placerat sina medel på annat sätt än i en del

realtillgångar, krävdes emellertid — i varje fall under en övergångstid -—

särskilda åtgärder av sparstimulerande natur, vilka utom sina direkta verkningar

att belöna sparandet kunde tjäna till att ge spararna en känsla av

att ej längre vara i samhällets strykklass.

Vad anginge den aktuella skattepolitiken komme 1949 års skattekommitté

att inom kort framlägga sina förslag. Motionärerna påyrkade, att riksdagen,

då kommittén avslutat sitt arbete hl. a. i fråga om beskattningen av inkomst

och förmögenhet, i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att ett förslag

om en allmän sänkning av inkomstskatten med utgångspunkt från av kommittén

framlagda riktlinjer framlades för vårriksdagen. Därjämte borde

förslag presenteras om cn sänkning av den årliga förmögenhetsskatten med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

iakttagande bl. a. av alt det skattefria beloppet för ensamstående höjdes

från 30 000 kronor till 40 000 kronor och för makar till 00 000 kronor.

Frågan om en omläggning av arvsbeskattningen till en genomförd arvslottsbeskattning

med avskaffande av kvarlåtenskapsskatten borde snarast möjligt

göras till föremål för utredning. Detsamma gällde frågan om en omläggning

av aktiebolagsskatten. De skattelättnader, som här föresloges, skulle

underlätta en steg för steg genomförd omläggning av den krisbekämpande

politiken i positiv riktning. Motionärerna ville slutligen i dessa sammanhang

återigen erinra om vikten av att »avdragsgränserna» vid folkpensionstillägg

och vissa andra sociala förmåner ändrades, så att arbete och sparande

ej som nu belastades med marginalavdrag av orimlig höjd. Den

förordade omläggningen av skattepolitiken omöjliggjorde icke i och för sig

alt ett visst budgetöverskott uppnåddes under överkonjunkturer. Ett sådant

kunde vara ett tillfälligt hjälpmedel av betydelse, men överdrifter

därvidlag kunde lätt motverka sitt syfte genom ett alltför högt skattetrycks

negativa verkningar.

Sedan 1947 hade i riksdagen i motioner begärts, att åtgärder skulle vidtagas

för att befrämja det enskilda sparandet. På förslag av ett enhälligt

bankoutskott hade riksdagen innevarande år beslutat att hos Kungl. Maj :t

begära, att ett förslag i ärendet förelädes riksdagens höstsession. Utredningen

hade verkställts av expeditionschefen Klackenberg i finansdepartementet.

Vid remissbehandlingen hade den blivit utsatt för invändningar

av sådan art, att enligt departementschefen fortsatta överväganden bleve

nödvändiga. Även om 1952 års riksdag skulle få förslag i ärendet, komme

dettas förverkligande att fördröjas avsevärt. Ett sådant ytterligare förhalande

av denna för samhällsekonomien vitala fråga vore omöjligt att acceptera.

Med ledning av den föreliggande utredningen samt remissutlåtande

över denna hade motionärerna verkställt en överarbetning av förslaget, som

motionärerna ville föreslå riksdagen till antagande.

Skattepremiering skulle enligt Klackenbergs promemoria ske för frivilligt

nysparande under år 1952, som skedde i form av insättning på särskilda

skattesparkonton i sparbank, postsparbanken, affärsbank eller i riksgäldskontoret,

såvida sparmedlen vore avsedda företrädesvis för inköp av premieobligationer

eller andra svenska statens obligationer. Skattepremieringen

skulle utgå på ett sparbelopp av högst 1 000 kronor för varje skattskyldig

eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans och utgöra

20 % av sparbeloppet, dock högst vad som påförts den skattskyldige i slutlig

skatt (statlig och kommunal) för inkomst under 1952. Om den beskattningsbara

inkomsten till statlig inkomstskatt enligt 1952 års taxering uppginge

till minst 15 000 kronor eller, för makar med barn, för vilka under

året utginge allmänt barnbidrag, till minst 20 000 kronor, skulle skatteavkortning

kunna ske om och i den mån den skattskyldige utöver insättningen

på skattesparkonto sparat visst belopp, s. k. bottensparande. Detta bottensparande

skulle utgöra minst 500 kronor ökat med 10 % av den del av

den beskattningsbara inkomsten, som överstege den angivna gränsen.

Skattepremieringen skulle endast gälla personer, som erlade preliminär

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

A-skatt. Den skulle komma vederbörande till godo genom nedsättning av

preliminär skatt och avkortning av slutlig skatt. Premieringen skulle ske

endast i den mån sparbeloppet kvarstode på skattesparkonto vid utgången

av år 1956. Om det ifrågavarande sparbeloppet helt eller till viss del dessförinnan

uttagits från skattesparkontot, skulle den skattskyldige i samband

med uttaget erlägga slutlig skatt till statsverket med den mot uttaget

svarande avkortningen av slutlig skatt. Belopp, som insattes på skattesparkonto,

skulle av den skattskyldige i regel icke få uttagas i andra fall än då

han försatts i konkurs eller beslut om inledande av offentlig ackordsförhandling

meddelats.

De avvägningsproblem, som närmast reste sig vid bedömningen av ett

förslag till att stimulera sparande, vore följande. För det första borde en

effektiv stimulans till sparande eftersträvas. Frågan om effektivitet måste

förenas med kravet på enkelhet i uppbyggnaden samtidigt som missbruk i

görligaste mån borde undvikas. Då önskvärdheten av ett enkelt förfaringssätt

av allt att döma lättare ginge att förena med kravet på tillräckligt kraftig

stimulans för sparande än vad fallet vore i promemorian, ville motionärerna

med utgångspunkt från remissuttalandena framlägga följande förslag,

som i enlighet med Svenska försäkringsbolags riksförbund skulle

kunna kallas skatterestitution genom sparinstituten. Motionärerna hade ansett

följande huvudlinjer böra följas i fråga om åtgärder för främjande av

sparandet:

»1. Spararen får rätt att i nedan närmare preciserade sparinstitut insätta

belopp. Vederbörande sparinstitut insänder varje månad till berörda myndighet

en räkning på det premiebelopp, som skall utgå till de å sparkontot

insatta medlen. Myndigheten utställer omedelbart en anvisning på detta belopp

till sparinrättningen. Myndigheten kan sedan vid lämplig tidpunkt

undersöka, om spararen är berättigad att erhålla premiering. Skulle så

visa sig inte vara fallet, meddelas detta spararen och sparinstitutet. Sparinstitutet

har då att till myndigheten återsända de premiebelopp, som redan

insatts. Det är sålunda att märka, att de svårigheter, som lätt uppstå, om

premien skall utgå i form av avdrag vid källskattebetalningen, här icke behöver

förekomma.

En rent psykologisk fördel torde vara att vinna med delta förslag. Spararen

får nämligen omedelbart bevis för att premieringen kommer honom

till godo.

Arbetsgivarens medverkan vid denna sparmetod blir frivillig. De arbetsgivare,

som kunna lämna sin medverkan komma antagligen att göra det,

men något tvång behöver icke föreligga.

En annan fördel är att premieringen kan äga rum även av dem som erlägga

B-skatt.

Den sparande kan ha skattesparkonto i flera sparinstitut, vilket han kanske

normalt har. Detta är också värdefullt, om vederbörande byter arbetsgivare

under året.

2. Premieringen bör utgå med 20 % av det sparade beloppet. En höjning

av det maximibelopp, på vilket premiering skall utgå, bör dessutom äga

rum. Vi föreslå eu höjning från 1 000 kronor till 2 000 kronor. Dessutom

föreslå vi, alt kravet på bottensparande utgår.

3. I enlighet med konjunkturinstitutet föreslå vi, att det sparade beloppet

liksom sparpremien försäkras mot penningvärdeförsämringar. Försäkringen

bör anknytas till socialstyrelsens levnadskostnadsindex. För varje tiopro
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

centig stegring av index i förhållande till det kvartal, under vilket en sparinsättning

gjorts, skall 10 % å sparbeloppet och sparpremien tillföras sparkontot

genom statsmedel. För att en sådan penningvärdeförsäkring skall utgå,

måste de sparade beloppen ha varit insatta minst ett år. Sparinstitutet

notifierar vederbörande myndighet, när rätt till penningvärdeförsäkring föreligger.

Myndigheten utställer anvisning på beloppet. Beloppet utbetalas

omedelbart till respektive sparkonto via sparinstitutet.

4. Sparande, som insättes i banker, sparklubbar, livförsäkringsbolag, kreditkassor

samt riksgäldskontoret, skall premieras. I vad det avser sparande

i livförsäkringsbolag skall detta gälla belopp, som icke äro avdragsgilla vid

självdeklaration.

Frågan om amortering av studieskulder och andra skulder har berörts

i remissyttrandena. Då spörsmålet är svårlöst och det här endast är fråga

om ett experiment av kortvarig natur, ha vi avstått från att här framlägga

förslag i berörda frågor.

5. Att pröva ifrågavarande sparförslag endast under ett år torde icke

giva tillräcklig ledning till bedömande av dess effektivitet. Vi föreslå därför,

att skattesparkonton skola få uppläggas för både 1952 och 1953.

6. Belopp, som insatts å skattesparkonto under 1952 respektive 1953, skola

innestå till utgången av år 1956 respektive 1957 för att premieringen i dess

helhet skall tillgodogöras spararen.

7. Sparbeloppen skola kunna uttagas utan att behovet härav behöver styrkas.

Det premierade beloppet skall indragas i proportion till den tid, som

återstår till utgången av år 1956 respektive 1957 beroende på om beloppet

insatts 1952 eller 1953.

8. Spararen har att i bilaga till sin självdeklaration år 1953 respektive

1954 uppge de sparposter, för vilka restitution yrkas. Sparinstituten skola

kontrollera, att behållningen på kontot icke vid någon tidpunkt under de

ifrågavarande åren understigit sparpostens belopp.

Med detta förslag vinnes fördelen att ränta kan i förekommande fall

komma att omedelbart utgå å det insatta sparbeloppet. De av utredningsmannen

anförda komplikationerna beträffande olika räntesatser lösas av

sig själva. Varje sparinstitution får tillämpa sina räntesatser.

9. Sparare, som önskar restitution av slutlig skatt på grund av att han

gjort avsättning till sparkonto, skall lämna en särskild bilaga (yrkande om

sparpremiering) till sina allmänna självdeklarationer år 1953 och 1954.

I bilagan skall uppgivas sparinstitutets (-institutens) namn och eventuellt

identifikationsnummer samt under respektive år nysparat belopp, för vilket

restitution yrkas. Taxeringsmyndigheterna pröva på det sätt utredningsmannen

föreslagit, hur stor restitution av inkomstskatt som kan medgivas.

Restitutionsbevis skall tillställas den skattskyldige, varå angives restitutionsbeloppets

storlek. Restitutionsbeviset företes sedan efter utgången av

år 1956 respektive år 1957 hos vederbörande sparinstitut, som då endast

har att utbetala beloppet.»

Det av Klackenberg framlagda förslaget torde i tillämpliga delar kunna

läggas till grund för här ifrågavarande lagförslag.

I det läge, som rustningskonjunkturen och den förda ekonomiska politiken

skapade, vore åtgärder för att dämpa en inflationistisk ansvällning av

investeringarna av behovet påkallade. Departementschefen föresloge därför

införandet av en särskild investeringsavgift. Från folkpartiets sida hade

länge förordats en kraftigare kreditåtstramning än regeringen velat genomföra.

Även en sådan hade givetvis en återhållande effekt på investeringsviljan.

Motivet för regeringens tvekan att tillräckligt effektivt använda kredit
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

åtstramningsmedlet syntes ha varit en oro för att därav skulle följa en ränteglidning

uppåt. Det förtjänade emellertid framhållas, att i nuvarande läge

en icke obetydlig ytterligare kreditåtstramning torde kunna ske utan att

någon större stegring av räntan därför skulle framträda. Med den av motionärerna

föreslagna skatte- och kreditpolitiken minskades behovet av

åtgärder av investeringsskattens natur.

I motionen 1:529 har anförts, att i kommunistiska partiets program

för att hindra prisstegringar följande punkter underströkes, vilka visade

en helt annan grundlinje för den ekonomiska politiken än den regeringen

och de som stödde dess ekonomiska politik praktiserade:

»1. Exportkapitalisternas extraprofiter indragas till statskassan och användas

för att nedbringa importvarornas priser.

2. Priskontrollen omvandlas till ett folkets intresseorgan och får till

uppgift att förhindra prisstegringar och nedpressa monopolpriserna.

3. Kapitalets vinster underkastas skärpt beskattning, särskilt genom slopande

av den fria avskrivningsrätten.

4. Upprustningen inställes och extrainkallelserna avbrytas.

5. Sverige utträder ur Marshallblocket och stöder fredens krafter i världen

mot den imperialistiska krigspolitiken.

6. Sveriges handel med Sovjetunionen och övriga kris- och inflationsfria

marknader utbygges.»

Motionärerna vore oeniga med regeringen i flera av de åtta punkter, som

presenterats i propositionen som grundläggande för regeringens ekonomiska

politik. Motionärerna vore följaktligen oeniga med det syfte, som i verkligheten

avsåges med proposition nr 220. Däremot ansåge motionärerna det

inte oskäligt att storföretagen tvingades betala en investeringsskatt till statskassan,

men undantag borde göras för mindre jordbrukare och småföretagare.

I motionen 11:671 har ariförts, att motionärerna för sin del icke

kunde ansluta sig till den av regeringen ifrågasatta vägen att bekämpa

inflationen. Förslaget innebure i stort sett endast ett fortsättande av försök

som tidigare visat sig misslyckade, nämligen att med olika slag av

skatteskärpningar söka påverka investerings- och konsumtionsinriktningen.

Enligt motionärernas uppfattning måste såsom integrerande del i kampen

mot inflationen ingå en kreditåtstramning. Priset härför måste i nuvarande

läge vara en räntehöjning. Departementschefen jämställde i propositionen

den föreslagna investeringsavgiften med räntevapnet. Denna jämförelse haltade

dock i väsentliga avseenden. Någon kreditåtstramning åstadkommes icke

genom investeringsavgiften. Vidare förelåge den skillnaden att investeringsavgiften

tillfälle staten, medan en räntehöjning skulle komma spararna till

godo och sålunda innebära en uppmuntran till sparande. Den fortgående

penningvärdeförsämringen och den i allt vidare kretsar av vårt folk spridda

misstron mot de av regeringen föreslagna botemedlen skapade en stark efterfrågan

efter sakvärden. Ändring härutinnan torde icke komma till stånd

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

förrän regeringen tillgrepe en aktiv penningpolitik såsom ett primärt motmedel.

Bland orsakerna till den omfattande investeringsverksamheten intoge

också den höga företagsbeskattningen en framträdande plats. Det kunde

starkt ifrågasättas om den föreslagna investeringsavgiften skulle få någon

nämnvärt dämpande effekt på inflationen. I vissa fall torde man till och

med kunna räkna med att avgiften skulle bli inflationsfrämj ande. I den

män företagarna med tanke på tidigare erfarenheter utginge från att denna

såsom provisorisk betecknade avgift bleve mer eller mindre permanent, komme

de att betrakta avgiften såsom en ofrånkomlig kostnad och att inräkna

den i sina kalkyler. Att priskontrollen i längden skulle kunna hindra en

härav föranledd prisstegring på varorna, kunde man icke förutsätta. Såsom

en särskild nackdel ville man beteckna att avgiften komme att försvåra

möjligheterna för svenska företag att konkurrera med utländska företag.

Vad anginge jordbruket med dess betydande arbetskraftsbrist ansåge motionärerna

investeringsavgiften direkt skadlig. Det vore vidare att förmoda

att småindustrien skulle hardare än de flesta andra drabbas av en investeringsavgift.

Ett stort antal av remissinstanserna hade främst rekommenderat

generellt verkande penningpolitiska åtgärder och först i andra hand

tagit upp frågan om en investeringsavgift.

Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avse förslaget till

investeringsavgift.

I de likalydande motionerna 1:516 och 11:658 har anförts,

att enligt motionärernas mening skulle den föreslagna investeringsavgiften

komma att medföra mycket olyckliga verkningar för den mindre skeppsfarten,

sådan denna bedreves av motorseglare och motorfartyg. Rederinäringen

befunne sig obestridligen på detta speciella område i en kritisk situation.

Behovet av förnyelse av tonnaget hade med varje år blivit alltmera

trängande. För att transportväsendet skulle kunna fungera utan störningar

och motorseglarna icke .skulle mer eller mindre försvinna vore det

nödvändigt, att denna förnyelse omedelbart komme till .stånd. Den föreslagna

investeringsavgiften skulle enligt motionärernas mening lägga betydande

hinder i vägen för ett fullföljande av den nödvändiga förnyelseprocessen

för detta tonnage, vilket fyllde en betydelsefull uppgift inom landets

transportväsen. Det vore att märka, att den mindre skeppsfarten i skattehänseende

vore missgynnad, så till vida att partrederi, vilket vore den

form, i vilken dylik rörelse i allmänhet bedreves, icke åtnjöte rätt till fri

avskrivning och ej heller hade förmånen av skattefri avsättning till investeringsfond.

Det vore vidare att märka, att redarna ofta skulle sakna möjlighet

att använda sig av den föreslagna rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen

för erlagd investeringsavgift. Varje fartyg dreves nämligen i allmänhet

som särskilt partrederi för sig. För nystartade företag mötte det alltid

svårigheter att utnyttja avdragsrätten. Angivna omständigheter torde utgöra

ytterligare skäl för att den mindre skeppsfarten i förevarande hänseende

medgåves en undantagsställning. Gränsen därför syntes lämpligen

kunna sättas vid 500 ton. Kostnaden för ett fartyg om 500 dw-ton belöpte

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

25

sig till omkring 600 000 kronor, och investeringsavgiften skulle sålunda

komma att uppgå till 60 000 kronor. För den mindre rederirörelsen bleve

den därigenom åstadkomna ökningen av amortering och ränta ett hårt bakslag.

Resultatet torde bli att redarna icke kunde fullfölja sitt nybyggnad,sprogram.

Motionärerna ville ytterligare framhålla att staten beaktat frågan om bistånd

åt redarna genom beslut om en statlig lånefond för den mindre

skeppsfarten, tillkommen år 1939. Under innevarande år hade en förbättring

av lånevillkoren genomförts och fondens kapital ökats. Skulle den

föreslagna investeringsavgiften komma att uttagas på det kapital, ,som investerades

i nybyggnad av mindre fartyg, bleve de av riksdagen beslutade

stödåtgärderna i väsentlig grad illusoriska och den önskvärda nyanskaffningen

av fartyg komme att omöjliggöras. Enligt vad motionärerna erfarit

hade kommerskollegium tillstyrkt en av styrelsen för Sveriges segelfartygsförening

gjord framställning om att den mindre skeppsfarten icke

skulle belastas med den ifrågasatta investeringsavgiften. Detta torde visa

att de av motionärerna anförda synpunkterna vore sakligt berättigade.

Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 517 och II: 660

framförda yrkandet har anförts, att Sveriges segelfartygsförening i skrivelse

till departementschefen av den 11 oktober 1951 inkommit med sina

synpunkter på den föreslagna investeringsavgiften. Av föreningens skrivelse

hade i motionerna återgivits följande:

»Flertalet av dessa fartyg äro träbyggen med en ganska hög ålder, som i

medeltal uppgå till 40 å 45 år. Härav framgår att flottan i sin helhet måste

förnyas inom närmaste åren och utbytas mot nytt modernt tonnage, därest

denna gren av svensk sjöfartsnäring skall kunna ombesörja inrikestransporterna

mellan svenska hamnar och kunna hävda sig i konkurrensen

med utländskt tonnage vid transporter till och från svenska hamnar.

Frågan om förnyande av den svenska motorsegelflottan har under en

följd av år framförts av redare och befraktare, och myndigheterna ha beaktat

frågan om bistånd åt redarna genom beslut om statens lånefond för

den mindre skeppsfarten, som tillkom år 1939. Nybyggnad av mindre fartyg

har icke under de år fonden fungerat kunnat utföras i den utsträckning

som varit önskvärt, detta med anledning av höga varvspriser och av att

lånevillkoren i fonden icke varit fullt tillfredsställande för dessa mindre,

icke kapitalstarka partrederier. Under innevarande år ha lånevillkoren förbättrats

och fondens kapital ökats, vilket nu stimulerat redarna till alt undersöka

möjligheterna för nybyggnad.

Kostnaden för ett fartyg om 500 bruttoton belöper sig till omkring 600 000

kronor; en investeringsavgift på kapitalet kommer att uppgå till 50 å

60 000 kronor, vilket för den mindre rederirörelsen blir ett hårt bakslag,

enär sagda belopp ökar amortering, ränta och fartygspriset, vilket torde

medföra att redarna icke kunna fullfölja sitt nybyggnadsprogram.

Fartygsbeståndet har minskats för varje år genom kondemnering och

förlisning och kommer alltjämt att minskas förutsatt alt nybyggnad av

fartyg icke kan ersätta det avgående tonnaget. Under föregående och innevarande

år 1m svenska befraktare sökt och fått tillstånd för tyska fartyg

att driva fraktfart mellan svenska hamnar, varav följer att svensk valuta i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

form av inrikes frakter föres ut ur landet, vilket blir en nationalförlust

som torde uppgå till betydande belopp, vilka kunna överstiga de belopp,

som den föreslagna investeringsavgiften kan inbringa om den uttages på

investerat kapital för reparation och nybyggnad av mindre fartyg.

De llesta av de mindre fartygen drivas av partrederier, vilka icke vid

beskattning tillåtas fria avskrivningar och som vid fartygs försäljning eller

totalförlisning måste skatta för återvunna avskrivningar. På grund härav

kunna eventuella vinster vid konjunkturer icke användas för behövlig avskrivning

på ett högt inköpsvärde, ej heller försäljningssumman för fartyg

får användas till avskrivning på inköpsvärdet för nyanskaffat fartyg. Detta

har gjort att kapitalanskaffning på privat väg icke kunnat ske och en nödvändig

nyanskaffning av fartyg omöjliggjorts.

Föreningens styrelse, som med bekymmer iakttagit det mindre tonnagets

oroväckande föråldring och minskning, har tid efter annan begärt stödåtgärder,

dels genom revision av befälsförordningen så att den svenska

sjöfartsnäringen i befäls- och bemanningshänseende kan jämställas med

konkurrerande utländska fartyg, och dels att sådana lånemöjligheter skapas,

att nybyggnadsverksamheten kan komma i gång. Dessa framställningar

ha välvilligt upptagits av myndigheterna, och årets riksdag har i enlighet

med Kungl. Maj :ts proposition i ärendet beslutat att anslå medel till statens

lånefond för den mindre skeppsfarten, vilket gjort det möjligt för fonden

att bevilja lån för nybyggnad och förbättring av fartyg under 500 bruttoreg.

-ton till 70 procent av kostnaden.

Vid nybyggnad av fartyg med nuvarande höga anskaffningsvärde anses

*30 procent av värdet vara det absoluta maximum som vid nybyggen kan

anskaffas av dessa mindre redare och 70 procent genom statslån. Skulle

den föreslagna investeringsavgiften uttagas på det kapital, som investeras

i nybyggnad av mindre fartyg, blir detta en beskattning av de mindre redarna

för de av riksdagen beslutade stödåtgärderna, och stödåtgärderna

komma därigenom att bliva illusoriska. Den av myndigheterna, redarna och

befraktarna önskvärda nyanskaffningen av fartyg kommer därigenom att

omöjliggöras.

Fartygen måste till följd av sin höga ålder årligen påkostas reparationer,

vilka icke så sällan fordras av fartygsinspektionen och klassificeringssällskap.

Dessa reparationer bli rätt omfattande, så att de kunna räknas till

förbättring, men äro nödvändiga för fartygens sjöduglighet och de ombordvarandes

säkerhet. Det kan förekomma att fartyget icke får till sjöfart

nyttjas förrän föreskrivna reparationer utförts. Dylika kostnader, i vad de

överstiga ett visst belopp, bli, om det föreliggande förslaget till investeringsskatt

antages, att betrakta som investering och därmed påförda investeringsavgifter.

Såväl nybyggnad av fartyg som reparation av fartyg och

motor, eventuellt hyte av motor, är en nödvändighet om fartygsbeståndet

skall kunna bestå och fartygsägarna skola kunna utöva sin näring. Att dylika

förbättringar skola betecknas såsom onödiga investeringar och åsättas

investeringsavgift, anser föreningen kan få sådan verkan att nybyggnadsprogrammet

får helt anstå, och fartygens förbättringar genom reparationer

uppskjutas eller göras provisoriska, för att kostnaden icke skall överstiga

det fritagna beloppet. Härigenom kommer det svenska mindre fartygsbeståndet

ytterligare att reduceras och försämras.

Föreningen har velat framhålla de vådor, genomförandet av det framlagda

förslaget kommer alt innebära för denna del av svensk sjöfart, genom

att investeringar för reparationer och nybyggen av fartyg under 500 bruttoton

påföras investeringsskatt. De sakkunniga tyckas även ha varit inne på

denna tankegång, när det i PM framhålles att avgiften icke skall utgå

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

27

för investeringar, som utförts med medel som av staten för dylikt ändamål

ställts till vederbörandes förfogande, vilket torde vara tillämpligt på lån

från statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Under åberopande av vad föreningen ovan anfört och att myndigheterna

beslutat stödåtgärder för modernisering och nybyggnad av mindre fartyg

och att dessa stödåtgärder böra betraktas som önskvärda investeringar, vilka

staten genom fördelaktiga lånevillkor stöder och samtidigt uppmuntrar

redarna till dessa för landet viktiga investeringar, får föreningen hemställa

att investering för reparation och nybyggnad av fartyg under 500 bruttoreg.

-ton må jämställas med och ingå under de investeringar som utföras

med medel, som av staten för dylika ändamål ställts till förfogande för

vederbörande, och att redare för" dessa mindre fartyg under 500 bruttoreg.

-ton helt befrias från skyldighet att erlägga investeringsavgift.»

Kommerskollegium, som till departementschefen yttrat sig över föreningens

skrivelse, hade anfört:

»Kommerskollegium, som erhållit del av Sveriges segelfartygsförenings

skrivelse till Herr Statsrådet av den 11 innevarande oktober med hemställan

om den mindre skeppsfartens undantagande från skyldigheten att erlägga

investeringsavgift enligt det inom kungl. finansdepartementet upprättade

förslaget om uttagande av dylik avgift, biträder föreningens framställning

och vill för sin del understryka den stora betydelse ifrågavarande sjöfartsgren

måste tillmätas ej blott såsom ett viktigt och under krigsförhållanden

för försvar och folkförsörjning oumbärligt transportmedel, utan även såsom

rekryteringskälla för den större handelsflottans bemanning, vilket allt kommit

det att framstå såsom en angelägenhet av utomordentlig vikt att genom

lämpliga åtgärder häva den på senare år fortgående utvecklingen emot

en förintelse av den mindre skeppsfarten.

Dessa och andra omständigheter, som Kollegium närmare belyst bland

annat i dess underdåniga skrivelse den 7 juli 1950 angående den mindre

skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnageförnyelse, ha legat till grund

för de beslut av statsmakterna om åtgärder med avseende å förbättrade

möjligheter för den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnageförnyelse,

som tagit sig uttryck i kungörelsen den 27 april 1951 (nr 209) om

ändring i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) angående allmänna villkor

och bestämmelser för lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten

ävensom i 1951 års riksdags beslut om anvisande av medel till förstärkning

av statens lånefond för den mindre skeppsfarten med två miljoner kronor.

Det är uppenbart, att en tillämpning av de föreslagna reglerna om investeringsavgift

skulle motverka syftet med de sålunda nyligen beslutade hjälpåtgärderna,

och Kollegium vill bestämt varna för följderna därav.

Under hänvisning jämväl till Kollegii i avskrift bilagda skrivelse till statsrådet

och chefen för kungl. handelsdepartementet den 28 september 1951

angående den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning, får Kollegium hemställa,

att Sveriges segelfartygsförenings förenämnda framställning måtte

föranleda undantag för fartyg med en bruttodräktighet om högst 500 ton

från investeringsavgift, därest bestämmelse om uttagande av dylik avgift

kommer att införas.»

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hade vid olika tillfällen

framhållit vilken betydelse den mindre sjöfarten skulle få för landet vid

avstängning eller vid krig eller krigsfara. De synpunkter, som ovan framförts

av Sveriges segelfartygsförening och kommerskollegium, syntes motionärerna

fullt bärande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

I de likalydande motionerna 1:518 och 11:659 har erinrats.

om att den svenska fiskerinäringen för närvarande befunne sig i ett allvarligt

ekonomiskt läge. Efter en tillfällig förbättring av lönsamheten under år

1948 hade densamma därefter befunnit sig i kraftigt sjunkande. Enligt den

senaste av statens jordbruksnämnd företagna bearbetningen av fiskarnas

inkomstdeklarationer hade den genomsnittligt deklarerade inkomsten för

denna yrkesgrupp från år 1948 till 1949 sjunkit med icke mindre än 17 procent.

Under 1950—1951 hade läget ytterligare försämrats. Fiskarna hade endast

erhållit halv kompensation för den nya prisstegringen i år på fiskets

förnödenheter. Fiskeflottan hade efter den hårda förslitningen under kriget

icke kunnat förnyas och moderniseras i den takt, som varit önskvärd. Denna

förnyelse vore desto viktigare, som det svenska fisket alltmera kommit

att förläggas till avlägsnare farvatten och därmed krävde bättre båtmaterial

och starkare motorer. Även krävde utvecklingen en allt bättre maski-''

nell utrustning i form av ekolod, radiotelefoner, radiopejlingar och i många

fall numera också kylmaskiner. Såsom förslaget till investeringsavgift vore

utformat, syntes avgiften komma att drabba fiskarna icke endast vid nybeställningar

utan också vid, särskilt i samband med motorbyten, nödvändiga

ombyggnader och förstärkningar av fiskebåtarna. Ombyte av motor

jämte förstärkningsarbeten torde i många fall draga kostnader på 50 000

till 100 000 kronor. Därtill komme att denna investeringsavgift hårt drabbade

fisket genom att, vilket redan framhållits i remissyttrandet från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, fiskare icke syntes få möjlighet att

utnyttja avdraget för investeringsavgift vid inkomsttaxeringen, såsom bestämmelserna

föreslagits i propositionen. Även av denna anledning skulle

investeringsavgiften komma att drabba fiskarna orättvist hårt. I viss utsträckning

komme vidare fiskare att få erlägga investeringsavgift för förstärkningar,

som direkt ålagts dem av fartygsinspektionen.

Det anförda syntes utgöra en stark motivering för att ägare av fiskebåtar

på högst 100 bruttoregisterton helt befriades från skyldighet att erlägga

investeringsavgift. För det fall det icke skulle vara möjligt att helt

befria fiskare från skyldighet att erlägga investeringsavgift, borde åtminstone

båtarnas ägare ges praktisk möjlighet att utnyttja den föreslagna rätten

att göra avdrag för investeringsavgiften vid inkomsttaxeringen genom att

denna rätt utsträcktes till förslagsvis fem år.

I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har framhållits,

att en av de mest angelägna uppgifter landets ekonomiska politik

under de närmaste åren måste fylla vore att uppnå och bevara en ekonomisk

stabilitet. Om inflationen med utsikt till framgångsrika resultat skulle

kunna bekämpas vore det nödvändigt att staten genom reglerande åtgärder

ingrepe på olika områden. I dagens läge syntes det vara särskilt angeläget

att statsingripande riktades mot de höga företagsvinsterna inom näringslivet

och mot de i förhållande till våra resurser alltför omfattande investeringarna.

Beträffande åtgärder för begränsning av investeringarna syntes,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 29

vid sidan av byggnadsregleringen, systemet att med avgifter till staten nedbringa

efterfrågan tillfredsställande. Det vore emellertid nödvändigt att

kostnadsökningen bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det

fördelaktiga i att vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften

åter försvunne. Den i propositionen föreslagna avgiften vore enligt

motionärernas mening icke tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet.

Detta berodde för det första på att avgiften förutsattes vara

avdragsgill vid taxering, varigenom dess effekt i många fall minskades till

hälften, för det andra på att så stor grundsumma som 10 000 kronor, oavsett

investeringens omfattning, icke skulle vara avgiftspliktig och för det tredje

på att förväntningarna på kostnadsökningar under de närmaste åren tyvärr

torde vara så stora, att många föredroge att investera nu — även med den

låga investeringsavgiftens extrakostnad — framför att skjuta på investeringen

till en tidpunkt, då avgiften visserligen vore borta men de totala

kostnaderna likväl kunde förväntas vara högre. Därest man med avgiften

ville vinna det primära syftet — återhållsamhet i investeringar — och icke

endast det sekundära — en överbalanserad budget — ansåge motionärerna

i likhet med flera remissinstanser det ofrånkomligt att avgiften höjdes,

lämpligen från 10 till 20 procent. För att icke särskilt gynna småföretagen,

borde också gränsen för avgiftspliktiga investeringar sänkas från 10 000

till 5 000 kronor. En sådan skärpning av avgiften kunde givetvis icke genomföras

med mindre än att olägenheter i olika avseenden uppstode. Man

borde emellertid ha i minnet, att varje åtgärd med vilken man ville bekämpa

en inflationistisk utveckling medförde besvärligheter och framför allt

att en fortskridande inflation på lång sikt medförde än större olägenheter

för både samhället och enskilda. I den mån det skulle visa sig, att de av

motionärerna föreslagna högre avgifterna komme att leda till en alltför hård

åtstramning av investeringarna, funnes för övrigt möjligheter att, då detta

läge uppstode, företaga erforderlig justering nedåt i avgiftens storlek.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:524 och 11:667

framförda yrkandet har anförts att, även om med nödvändighet en del inflationsdämpande

åtgärder måste få en generell utformning, det dock ur

allmännyttans synpunkt måste anses vara mycket olämpligt, att den ifrågasatta

investeringsavgiften skulle påläggas folkrörelsernas allmänna samlingslokaler,

såsom folkets hus, bygdegårdar och ordenshus. Motionärerna erinrade

om att riksdagen, på Kungl. Maj:ts förslag, alltsedan 1942 beviljat

medel i form av bidrag och lån till allmänna samlingslokaler. De anvisade

statsmedlen vore dock endast en del av de belopp, som hopbragts för att

bereda folkrörelsernas organ såväl i tätorterna som å landsbygden nödiga

samlingslokaler. På ett stort antal platser hade organiserats en utdebiteringsverksamhet

bland sammanslutningarnas medlemmar. Det hade också

blivit allt vanligare att industriledare och andra företagare ekonomiskt understödde

tillkomsten av samlingslokaler.

De senaste årens kostnadsökningar hade emellertid vållat betydande svå
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

righeter vid utförande av såväl nybyggnader som ombyggnader och reparationer.

Känt vore även att den investeringsbegränsning, som hittills måste

ske, mycket hårt drabbat samlingslokalerna. De senaste åren hade endast

en mycket ringa del av de företag, som varit färdiga att sätta i gång nybyggnad,

kunnat utföra de avsedda arbetena. De folketshusföreningar, som

erhållit byggnadstillstånd eller under 1952 beräknade erhålla dylikt, hade nu

ett andelskapital på tillsammans 345 100 kronor. Enligt gällande grunder

beräknade samma föreningar erhålla statslån på sammanlagt 2 130 000

kronor. Enligt förslaget skulle på nämnda föreningar uttagas en avgift, som

beräknades uppgå till 508 950 kronor, eller betydligt mer än vad sagda

föreningar under många års strävan hopbragt i andelskapital. Vad sålunda

gällde för folketshusföreningarna gällde i förhållande till sin omfattning

även för bygdegårdarna och ordenshusen.

Begränsningen i form av kvottilldelning hade visserligen vållat mycket

stora svårigheter. Med denna metod hade dock icke pålagts annan ekonomisk

börda, än vad som låge i stegringen av byggnadskostnader och höjda priser

på inventarier, men även dessa svårigheter vore av så betydande mått,

att den föreslagna investeringsavgiften för dessa i särställning varande

föreningar utan tvivel bleve hart när omöjlig att bära. Detta så mycket mer

som den föreslagna investeringsavgiften icke syntes ha något direkt skattepolitiskt

syfte utan endast syftade till största möjliga investeringsbegränsning,

vilket erfarenheten visade kunde åstadkommas på berörda områden

utan särskild skatt.

Enligt motionärernas bestämda mening måste det synas orättvist, att om

kommunerna uppförde en samlingslokal skulle ingen investeringsavgift erlaggas,

men om en förening — med stöd av kommun -— uppförde dylik

lokal skulle investeringsavgift erläggas. Det skulle bli bitterhet och besvikelse

hos det mångtaliga föreningsfolk, som påtagit sig tunga arbetsuppgifter,

vilka i stället kunnat åligga kommunerna, därest dess verksamhet

skulle påläggas en särskild avgift när det gällde byggnation eller anskaffning

av inventarier.

Det syntes därför motionärerna vara ett skäligt krav, att folketshusbyggnader,

bygdegårdar och ordenshus undantoges från den föreslagna investeringsavgiften.

Enligt motionärernas förmenande torde det icke bli svårare

att kontrollera det av dem förordade undantaget än det i förordningen föreslagna

undantaget avseende aktiebolag eller ekonomisk förening, däri kommun

ägde mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

I de likalydande motionerna 1:525 och 11:672 har framhållits,

att samhällets föreningsliv vore i hög grad beroende av att ett bestånd

av samlingslokaler funnes och att lokalerna opartiskt tillhandahölles mot

skälig hyra. Årligen hade på riksstaten varit uppfört anslag för lämnande

av lån av statsmedel för samlingslokaler. Förutsättning för låns erhållande

vore att lånemottagare för lokalernas förvaltning antagit ett av statens

nämnd för samlingslokaler godkänt reglemente, som bland annat även inne
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bcuillningsutskottets betänkande nr 65.

31

hölle skyldighet för låntagaren att beträffande lokalernas förvaltning underkasta

sig viss kontroll från det allmänna. Nu rådande höga byggnadskostnader

och framför allt gällande byggnadsreglering hade medfört att det

rådande stora behovet av nya och förbättrade samlingslokaler endast i ringa

mån kunnat fyllas. Därest förevarande proposition bifölles skulle ytterligare

hinder läggas i vägen för anskaffande av samlingslokaler. Måhända

skulle viss del av kostnadsökningen täckas genom högre statslån än tidigare,

och genom den föreslagna bestämmelsen om att den del av kostnaden

som svarade mot statligt lån icke skulle anses såsom avgiftspliktig investering

kunde investeringsavgiften nedbringas, men det torde ändå icke kunna

undvikas att kostnaderna för anordnande av samlingslokaler ytterligare

komme att stiga. Då behovet av nya och förbättrade samlingslokaler vore

skriande på många håll, kunde det inte anses vara ett samhällsintresse att

genom påläggande av investeringsavgift öka kostnaderna för samlingslokalernas

anskaffande. -— Man hade velat bereda viss lättnad i beskattningen

och därigenom lägre driftskostnad åt ideell förening t. ex. nykterhetsförening,

vilken erlade proportionsvis lägre inkomstskatt till staten än såväl

ekonomisk förening som aktiebolag samt dessutom vore befriad från fastighetsskatt

för den i föreningsverksamheten använda delen av fastigheten. Då

det emellertid icke borde ifrågasättas att samlingslokaler i förevarande avseende

ställdes olika beroende på vem som vore ägare, borde befrielse från

erläggande av investeringsavgift gälla för alla ägare av samingslokaler.

För undvikande av missbruk torde böra stadgas såsom villkor att vederbörande

för förvaltningen av samlingslokalen tillämpade av statens nämnd

för samlingslokaler godkänt reglemente.

I de likalydande motionerna 1:527 och 11:670 har anförts

följande. En investeringsavgift enligt det framlagda förslaget komme att

drabba rederinäringen väsentligt hårdare än andra näringsgrenar. Priset å

nybeställda fartyg vore mycket högt, cirka tre gånger priset år 1938. De

svenska rederierna tillförde landet årligen stora belopp av utländska valutor.

År 1950 uppgick sålunda nettobeloppet av inseglade främmande valutor

till i runt tal 500 miljoner kronor. Skulle rederierna kunna öka sin

insegling av sådana valutor, vore det nödvändigt att handelsflottan icke

blott ökades utan även gjordes så modern som möjligt. I sitt yttrande över

de sakkunnigas förslag till investeringsavgift hade Sveriges redareförening

bland annat framhållit, att vid inköp av ett redan färdigbyggt svenskt eller

utländskt fartyg, eller då ett nytt fartyg levererades från utländska varv, arbetskraft

och material inom landet icke behövde tagas i anspråk, varför en

dylik investering borde vara undantagen från investeringsavgift. Departementschefen

hade icke velat tillstyrka detta förslag. Beträffande förvärv

av s. k. secondhandtonnagc hade departementschefen medgivit, att köp

därav innehure en kostnadskrävande investering samt att dylika köp icke

förekomme i sådan utsträckning att mer betydande kontrollsvårigheter

skulle uppkomma för beskattningsmyndigheterna. Eu speciell undantags
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

regel för fartygsförvärv ansåges ändock icke böra ifrågakomma, enär samma

undantag i så fall borde gälla för andra slag av inventarier. Motionärerna

kunde ej finna denna argumentation bärande. Rederinäringen vore i dessa

avseenden icke jämförbar med andra näringsgrenar. Det vore särskilt de

mindre och medelstora tramprederierna, som inköpte secondhandtonnage.

Dessa rederier förvärvade i regel tonnage av mindre storlek, varå för närvarande

rådde stor brist inom vårt land. Med hänsyn till denna grens stora

betydelse, icke minst beträffande transporterna av kol m. in. och exportvaror,

samt dessa rederiers mindre bärkraft vore det angeläget, att sagda

rederier icke belastades med ökade kostnader för anskaffning av tonnage

varom nu vore fråga. En prisfördyring i dylikt fall kunde vad anginge nödvändiga

importvaror menligt påverka de inhemska priserna. Hemställan om

undantagande av köp av färdiga tillgångar från utlandet hade departementschefen

icke velat efterkomma med hänsyn till att efterfrågan på utomlands

tillverkade maskiner och inventarier icke borde stimuleras. Detta uttalande

tedde sig för motionärerna synnerligen märkligt. För exporten vore det nödvändigt

att från andra länder inköpa sådana produkter, som för landet vore

nödvändiga. Härtill komme, att de svenska varven vore så starkt belagda med

beställningar av fartyg från utländska rederier, att de svenska rederierna

ofta nödgades beställa fartyg utomlands, om beställningarna skulle kunna

fullgöras inom rimlig tid. Det hade även visat sig, att utländska varv kunde

leverera nya fartyg till lägre priser och på kortare tid än de svenska varven.

Av anförda skäl ansåge motionärerna fullt befogat att dylika investeringar

undantoges från avgiftsplikt till investeringsavgift.

Enligt förslaget skulle vid direkt byte av likartade anläggningstillgångar

investeringsavgift endast beräknas på eventuell skillnad mellan anskaffningskostnaden

för den nya och värdet å den utbytta tillgången.

Departementschefen hade däremot icke ansett tillräckliga skäl föreligga

att vid beräkning av investeringsavgift från anskaffningskostnaden förnya

tillgångar avräkna vad som eventuellt kunde erhållits vid försäljning av

äldre tillgångar. För rederiföretagen, särskilt de mindre och medelstora

tramprederierna, vore det såsom förut nämnts nödvändigt att utrangera

äldre och oekonomiska fartyg samt ersätta dessa med nytt och modernt

tonnage. Motionärerna kunde ej dela departementschefens uppfattning att

ersättningsanskaffningar på grund av utrangering av fartyg borde drabbas

av investeringsavgift å hela anskaffningskostnaden. Även i dylika fall borde

gälla, att endast skillnaden mellan anskaffningskostnaden för ersättningstonnage

och utrangerat sådant drabbades av investeringsavgift.

I fråga om ersättningsanskaffning förorsakad av att tillgångar gått förlorade

eller blivit förstörda genom eldsvåda, haveri eller liknande händelse

föresloges, att, om tillgången varit försäkrad mot den uppkomna skadan,

vid beräkning av investeringsavgift anskaffningskostnaden skulle minskas

med den uppburna försäkringsersättningen. Om tillgången däremot icke

varit försäkrad eller ersättning icke uppburits, ansåges enligt departementschefen

av praktiska skäl någon reducering icke böra ifrågakomma, förså
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

vitt icke tillgången gått förlorad på grund av naturkatastrof. Denna bestämmelse

innebure, att, om ett företag funnit det vara ekonomiskt fördelaktigt

att helt eller delvis stå självrisk, detta företag i nu förevarande avseende

försattes i ett sämre läge än om försäkring tecknats. Motionärerna

funne icke detta rimligt, vare sig ur principiell eller praktisk synpunkt.

Samma regler borde gälla vare sig tillgången vore försäkrad eller ej mot

den uppkomna skadan.

Departementschefen hade icke funnit tillräckligt skäl föreligga för införande

av en specialbestämmelse för det fall att i samband med klassning

av fartyg vissa förbättringsarbeten verkställts på myndighets direktiv. Sveriges

redareförening hade beträffande denna fråga erinrat om att mycket

stränga säkerhetsbestämmelser gällde i fråga om fartyg samt att fartygsinspektionen

ofta ålade rederierna att vid reparationer och klassningar av

fartyg utföra sådana förbättringsarbeten å fartygen, som rederierna ej hade

ansett vara oundgängligen nödvändiga eller i varje fall ansett kunna uppskjutas.

Motionärerna kunde ej finna det riktigt att rederiet i dylika fall

skulle belastas med en extra utgift i form av investeringsavgift.

Enligt 10 § i förslaget skulle investeringsavgiften anses som en sådan

speciell skatt, för vilken avdrag finge åtnjutas vid inkomsttaxeringen. Detta

innebure en ökad belastning för företaget, därest avdraget vid nämnda taxering

helt eller delvis icke kunde utnyttjas.

Risk förelåge för att vid ett försämrat konjunkturläge särskilt sådana

mindre och medelstora rederier, som ägde endast ett eller några fartyg, ej

kunde helt eller delvis tillgodogöra sig avdraget vid inkomsttaxeringen. Motionärerna

ansåge det vara riktigt, att avgiften skulle hänföras till omkostnad

för den avgiftspliktige samt sålunda vara avdragsgill vid beräkning av

dennes inkomst av rörelsen. Starka skäl talade för att en avgiftspliktig,

som icke kunnat, helt eller delvis, tillgodogöra sig avdraget för investeringsavgiften

vid sin inkomsttaxering under beskattningsåret, finge rätt att i anskaffningskostnaden

för tillgången inräkna den del av avgiften, för vilken

avdrag ej kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen, samt därefter erhålla avdrag

enligt gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner

och inventarier.

I de likalydande motionerna 1:528 och 11: G 74 ha motionärerna

erinrat om att de i motion II: G75 i anledning av proposition nr 225 rörande

investeringskonto för skog begärt, att riksdagen skulle hos regeringen anhålla

om förslag till beskattning av de extraordinära konjunkturvinsterna

i vissa näringsgrenar. Genomtördes en sadan beskattning bleve behovet av

en särskild skatt på investeringarna mindre, då medel indroges på de håll,

där eljest riklig penningtillgång skulle kunna föranleda stora investeringar.

Enligt motionärernas mening borde därför investeringsskatten endast tilllämpas

under 1352. Om detta från början fastslogcs bleve dess hämmande

verkan på investeringarna större än enligt regeringsförslaget. Såsom anförts

av ett flertal remissinstanser kunde starka betänkligheter av principiell

H Bihang tiII riksdagens protokoll 1951. 7 sainl. Nr 65.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

art riktas mot en åtgärd av den föreslagna investeringsavgiftens typ. Att fördyra

investeringarna medelst en skatt verkade åtminstone på längre sikt

starkt ogynnsamt för produktionsutvecklingen. Även om man i likhet med

motionärerna med hänsyn till den uppkomna ekonomiska situationen som

en nödfallsåtgärd ville tillstyrka den föreslagna investeringsavgiftcn att

gälla endast ett år, borde förslaget dock justeras i vissa delar med hänsyn

till de ovan anförda synpunkterna.

En grundläggande riktlinje för den föreslagna beskattningen borde enligt

motionärernas mening vara, att investeringsavgiften utformades så att den

i möjligaste mån icke drabbade för produktionsapparatens upprätthållande

nödvändiga investeringar. Motionärerna föresloge, att vid ersättningsanskaffning

av maskin eller annat inventarium avdrag finge göras för den

utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta inte

visades, det belopp, som erhölles vid försäljning av tillgången. Denna generella

avdragsregel föresloges gälla samtliga förvärvskällor.

För den utgående investeringsskatten stadgades undantag för investeringar,

som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig

myndighet. Att investeringsavgift skulle utgå vid sådana arbeten måste anses

uppenbart obilligt. Motionärerna föresloge därför, att förordningen om

investeringsavgift kompletterades med bestämmelse av innebörd, att investeringar

som uppenbart föranleddes av offentlig myndighets åtgärder fritoges

från avgiftsplikt. Häri inbegrepes då även återanskaffning, som blivit föranledd

av att myndighet utdömt tillgången i fråga.

Beträffande förvärv av begagnade fartyg borde enligt motionärernas mening

undantag göras från investeringsavgift. Förhållandet vore nämligen

det, att ofta köp och försäljning skedde parallellt i syfte mindre att ändra

det totala tonnagets storlek än att få en lämpligare fördelning av tonnaget.

Att med investeringsavgift försvåra t. ex. för landet förmånliga bytesaffärer

av detta slag med utlandet framstode såsom olämpligt.

Vad gällde investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet skulle

enligt propositionen investeringsavgift utgå bl. a. vid ny-, till- och ombyggnad

samt reparation och underhåll av byggnad till den del densamma användes

för annat ändamål än bostadsändamål (2 §). Lantbruksstyrelsen

hade ansett det motiverat att göra undantag även beträffande ekonomibyggnader.

Då jordbrukets byggnadsbestånd i många fall vore i trängande

behov av förnyelse, föresloge motionärerna, att investeringar beträffande

jordbrukets ekonomibyggnader befriades från avgiftsplikt.

Vad gällde de föreslagna bestämmelsernas räckvidd innebure de föreslagna

bestämmelserna, att ekonomisk verksamhet, som bedreves direkt av

staten, exempelvis den genom statens järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken,

vore undantagen, oavsett liknande enskild verksamhet förekomme på

samma område och den statliga verksamheten alltså icke vore av monopolkaraktär.

Bestämda gensagor hade anförts från ett stort antal remissinstanser

mot en sådan konsekvens. Med hänsyn till den allmänt omfattade principen,

att allmän och enskild företagsamhet borde bedrivas på lika ekono
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

35

miska villkor, föresloge motionärerna, att propositionen ändrades i denna

del, så att statlig eller kommunal verksamhet, som bedreves på område,

där liknande enskild företagsamhet förekomme, underkastades avgiftsskyldighet

på samma sätt som den enskilda. Motionärernas ståndpunkt innebure

å andra sidan, att de enskilda järnvägarna i likhet med statens skulle

vara undantagna från investeringsavgift.

Investeringsavgiften föresloges bli avdragsgill vid inkomsttaxeringen. De

föreslagna bestämmelserna kunde emellertid komma att verka oskäligt betungande

särskilt för nystartade företag, vilka vanligen hade det största

investeringsbehovet men ofta icke erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren.

Till undvikande av att den nya företagsamheten alltför mycket

hämmades hade i en av herr Kollberg till riksbanksfullmäktiges yttrande

fogad reservation förordats ett tillägg till bestämmelserna av innebörd, att

företagare som erlagt investeringsavgift men vars rörelse för året visat förlust

eller så ringa överskott, att han vid beräkningen av nettointäkten av

rörelsen ej kunnat utnyttja den medgivna avdragsrätten, finge tillgodoräkna

sig det resterande avdraget för senare år. Häremot hade departementschefen

invänt, att det borde beaktas, att avgift i vissa fall uttoges även när fråga

vore om sådana investeringskostnader, för vilka avdrag över huvud icke erhölles

vid inkomsttaxeringen. Departementschefens invändning syntes icke

vara relevant. Motionärerna biträdde därför det av herr Kollberg förordade

tillägget och föresloge att den tid inom vilken icke utnyttjad avdragsrätt

finge tillgodoräknas bestämdes till tre år.

I de likalydande motionerna I: 53 1 och II: 669 har anförts,

att det syntes motionärerna mycket tveksamt om investeringsavgiften komme

att få avsedd effekt. Såsom i olika sammanhang framhållits ansåge motionärerna

det icke möjligt att på ett verkligt effektivt sätt bekämpa inflationen

utan en aktiv penningpolitik. Då emellertid i dagens läge ingen möjlighet

att återställa förtroendet för penningvärdet borde lämnas oprövad,

hade motionärerna icke velat ställa sig avvisande mot principen i förslaget.

En förutsättning härför vore dock att vissa modifikationer av förslaget komme

till stånd. Skulle förslaget över huvud taget få någon investeringsbegränsande

effekt, måste de skattskyldiga ha klart för sig att investeringsavgiften

efter viss tid skulle upphöra. Den tidsbegränsning departementschefen

föreslagit vore ur denna synpunkt tillfredsställande. Å andra sidan vore

det uppenbart att tidigare erfarenheter i fråga om skatter, som angivits skola

bli av tillfällig natur, alstrat en viss misstro emot sådana uttalanden.

Del syntes därför angeläget att riksdagen gjorde ett mycket klart uttalande

i detta avseende.

Ett sådant uttalande skulle otvivelaktigt få förstärkt effekt om avgiften

gåves en sådan konstruktion att allmänheten redan från början kunde iakttaga

en tendens till framtida lindring av avgiften. Motionärerna ville därför

förorda — i likhet med flera hörda remissinstanser — att procentsatsen 10

linge gälla endast för första året av avgiftens giltighetstid och att procentsatsen

för det andra året nedsattes till 5.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Med hänsyn till avgiftens syfte att motverka investeringar vore det ägnat

att väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig ordning tillståndsprövades,

skulle beläggas med avgift. Det syntes föga konsekvent att den särskilt

reglerade byggnadsverksamheten tagits med i förevarande sammanhang.

Vidare ville motionärerna framhålla, att en investeringsavgift, som till

och med skulle träffa reparationer, vore ägnad att avtrubba känslan för det

angelägna -— både från enskilda och allmänna synpunkter — i att hålla redan

gjorda investeringar i gott stånd. Det syntes motionärerna som om den

under senare år fortskridande fördyringen av byggnadsverksamheten inom

jordbruket skulle vara tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra

alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. I och med att man

numera upphört med tillståndsprövning för jordbrukets ekonomibyggnader,

hade man erkänt att behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader

vore mycket stort och att sådana investeringar vore synnerligen önskvärda.

Ett annat slag av byggnader, beträffande vilka det rådde ett stort nybyggnadsbehov,

vore lagerlokaler för frukt. Det här anförda ledde motionärerna

till den slutsatsen att byggnader helt borde undantagas från investeringsavgiftens

tillämpningsområde.

Mycket starka invändningar kunde göras mot investeringsavgiften även

beträffande jordbrukets inventarier. Ehuru skäl talade för att jordbruket

helt skulle undantagas från investeringsavgift, hade motionärerna icke velat

sträcka sig längre än till att föreslå en höjning av det avgiftsfria beloppet

från 10 000 till 15 000 kronor. En sådan höjning vore motiverad bland annat

av att inventariebeståndets huvudsakliga värde låge i ett förhållandevis

litet antal relativt dyra maskiner, såsom traktorer, skördetröskor etc. Samma

borde också gälla i fråga om rörelse och annan fastighet.

I likhet med vad som skulle gälla beträffande jordbruksfastighet borde

enligt motionärernas mening förvärv av inventarier i samband med övertagande

av rörelse eller igångsättande av ny rörelse alltid vara fritt från investeringsavgift.

Frikallade från avgiftsskyldighet vore enligt propositionen bland annat

aktiebolag och ekonomiska föreningar, däri kommun ägde mer än nio tiondelar

av aktie- eller andelskapitalet. De sakkunniga hade förordat samma

bestämmelse för statens del. Den av departementschefen företagna ändringen

syntes vara föranledd av den anmärkningen mot de sakkunnigas förslag

att vissa statliga företag därigenom skulle försättas i en gynnad ställning

framför konkurrerande privat företagsamhet. Det syntes emellertid som om

samma argument skulle kunna anföras beträffande kommunala företag, som

bedreve byggnadsverksamhet.

I de likalydande motionerna 1:533 och 11:673 har framhållits,

att om tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande, i

anledning därav föranledd ersättningsanskaffning icke skulle utgöra avgiftspliktig

investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarade

uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Vidare stadgades, att ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada

genom jordskred, översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd

normalt ej meddelades, icke till någon del skulle anses utgöra

avgiltspliktig investering. En rörelseidkare eller jordbrukare, som stode

hel eller partiell självrisk, bleve sålunda skyldig erlägga investeringsavgift

för den del av ersättningsanskaffningen, som icke täcktes av försäkringssumman,

därest skadan uppstått genom brand eller därmed likartad

olyckshändelse. Ofta syntes emellertid lika starka skäl för befrielse från

avgiftsskyldighet föreligga i dylika fall, som då fråga vore om ersättningsanskaffning

i anledning av jordskred etc.

Medan vidare all nyuppsättning i jordbruk, som verkställts under det beskattningsår,

då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts,

vore avgiftsfri, gällde beträffande rörelse, att endast förvärv av tillgång,

som tidigare använts i den övertagna rörelsen eller rörelsegrenen, undantoges.

Förvärv av andra tillgångar i rörelse avgiftsbelades, även om förvärvet

skett i omedelbart samband med övertagande av rörelse eller igångsättande

av nv rörelse. Jämväl i dylika fall borde enligt motionärernas mening

befrielse från avgiftsskyldighet kunna meddelas. Så borde ock kunna

ske, då i samband med fusion moderbolag från dotterbolag övertoge inventarier

och andra tillgångar utan att rörelsen för den skull övertoges. Uppenbarligen

förelåge intet sakligt skäl för en olikartad behandling i förevarande

hänseende av sådana fall, då moderbolaget något år tidigare till sig

överfört rörelsen och arrenderat vissa anläggningstillgångar av dotterbolaget,

och sådana fall, då dylika tillgångar samtidigt med övertagandet av rörelsen

överförts till moderbolaget.

Att i författningstext eller eljest fullständigt angiva de omständigheter,

som borde föranleda befrielse från investeringsavgift, syntes knappast vara

möjligt. Under sådana förhållanden torde enda utvägen för undanröjande

. av icke önskvärda och obilliga verkningar vara att använda sig av ett diskretionärt

dispensförfarande. För att detta icke skulle bli alltför betungande

för myndigheterna skulle kunna föreskrivas att beslut rörande dispens skulle

avse visst minimibelopp, förslagsvis en investeringsavgift av minst 1 000

kronor. Dispensärendena syntes lämpligen böra handläggas av riksskattenämnden.

Ytterligare borde enligt motionärernas mening nedannämnda justeringar

vidtagas i det föreliggande författningsförslaget.

I 2, 3 och 4 §§ stadgades beträffande investeringar i maskiner in. in., att

avgiftsplikt förelåge beträffande »nyuppsättning, ersättningsanskaffning

och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra till normalt underhåll».

Denna formulering av stadgandet gåve vid banden, att varken nyuppsättning

eller ersättningsanskaffning till någon del finge hänföras till

normalt underhåll men att så däremot kunde vara fallet med förbättringsarbeten.

Ersättningsanskaffning vore emellertid självfallet vida oftare än

förbättringsarbeten hänförlig till normalt underhåll. Författningstexten borde

omredigeras så, att uttrycket »som icke är att hänföra till normalt underhåll»

konnnc att avse även investeringar i ersättningsanskaffning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Samma undantagsbestämmelser som enligt sista stycket 4 § gällde beträffande

investeringar inom förvärvskällan rörelse borde stadgas beträffande

investeringar i förvärvskällan annan fastighet, om ock förhållandena endast

undantagsvis torde vara sådana, att de komme att träda i tillämpning.

Motionärerna förordade vidare, av skäl som anfördes i riksskattenämndens

i propositionen återgivna yttrande, att tredje stycket av 7 § kompletterades

med en bestämmelse av innebörd att såsom särskild förvärvskälla

skulle vid tillämpning av bestämmelserna i nyss nämnda stycke anses varje

fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller

brukarens hand vore att anse såsom förvaltningsenhet.

Slutligen syntes liksom i förordningen om investeringsskatt böra införas

stadgande om rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig

befrielse från erläggande av investeringsavgift samt rörande dödsbos

och dödsbodelägares ansvarighet för sådan avgift.

Till stöd för det i motionen I: 526 framställda yrkandet har erinrats

om den verksamhet, som i Stockholms län bedreves av landstingets närings-

och kommunikationsråd. Rådet hade till huvuduppgift att arbeta för

utvecklingen av näringslivet i länet och hade hittills i huvudsak koncentrerat

sina ansträngningar på att söka få till stånd en utvidgning eller nyetablering

av industri och hantverk inom sådana områden av länet, där befolkningen

nödgats eller nödgades avflytta på grund av bristen på arbetstillfällen. Den

föreslagna investeringsavgiften komme emellertid, om den helt genomfördes,

att allvarligt försvåra en ur allmän synpunkt önskvärd lokalisering.

Såsom exempel nämndes i motionen ett mindre industriföretag, som f. n.

vore beläget i Solna och sysselsatte ca 15 man. Företaget utnyttjade förhyrda

lokaler, som befunne sig i sådant skick, att de för länge sedan vore utdömda

av yrkesinspektionen. Ur många synpunkter hade företaget funnit lämpligt

att överflytta verksamheten till annan ort. Efter omfattande utredningar

och konferenser med statliga och kommunala myndigheter hade man stannat

för Östhammars stad som fördelaktig lokaliseringsort, och ansökan om byggnadstillstånd

vore redan inlämnad. Såväl länsarbetsnämnden som arbetsmarknadsstyrelsen

ansåge denna förläggning mycket önskvärd. Tillverkningen

vore skrymmande (sjukhussängar, operationsbord m. m.) och erfordrade

därför rätt stora utrymmen. Byggnadskostnaden beräknades uppgå

till ca 300 000 kronor. Företagets genom detta projekt hårt ansträngda

ekonomi syntes nu för den föreslagna investeringsavgiftens erläggande

komma att ytterligare belastas så hårt, att företaget näppeligen torde kunna

anskaffa de erforderliga medlen. Detta ur samhällssynpunkt önskvärda

projekt torde således komma att förfalla, om investeringsavgift skulle utgå

även för företag av den art det här gällde. Ur företagets synpunkt funnes

inga möjligheter att uppskjuta investeringen, då detta skulle medföra att

företaget eventuellt måste inställa driften.

Ovan relaterade fall utgjorde icke något enstaka särfall. Enligt motionärernas

förmenande kunde en avgiftsbefrielse vara minst lika starkt moti
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

verad i här avsedda fall som i flertalet av de i propositionen föreslagna undantagsfallen.

Det förtjänade vidare särskilt framhållas, att redan den nuvarande

byggnadsregleringen måste anses vara ett tillräckligt effektivt medel

att hålla tillbaka sådana byggnadsinvesteringar, som ur samhällets synpunkt

icke under de närmaste åren borde komma till stånd, samtidigt som denna

reglering, rätt handhavd, kunde verksamt främja en önskvärd lokalisering

och differentiering inom näringslivet. Det syntes vara lämpligast, att riksdagen

bemyndigade Kungl. Maj :t att efter prövning i varje särskilt fall

besluta om eventuell avgiftsbefrielse.

I motionen 1:529 har anförts, att de oerhört höga byggnadskostnaderna

säkerligen vore tillräckligt avskräckande för att jordbrukaren

skulle uppskjuta reparationer och nybyggnader, så länge detta vore möjligt,

i avvaktan på någon lättnad i dessa kostnader. Maskiner och andra för

jordbruksdriften avsedda döda inventarier borde i stort sett vara befriade

från investeringsavgift. Detta gällde i särskilt hög grad de mindre och medelstora

jordbruken. De större jordbruken hade helt andra ekonomiska resurser

och kunde, om det bleve nödvändigt, bära en investeringsavgift lika

väl som andra större ekonomiska företag här i landet. Investeringsavgiften

borde vidare icke komma att drabba hantverkare, småindustri och mindre

företagare, vilka stundom finge föra en mycket ojämn och hård kamp för

tillvaron. Det vore påtagligt att ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor

för sammanlagda investeringskostnader i byggnader och inventarier, som i

propositionen föreslagits, vore för lågt. För ifrågavarande förvärvskällor,

jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse, borde ett bottenbelopp å

50 000 kronor vara avgiftsfritt. Belopp överstigande 50 000 men icke 100 000

kronor borde avgiftsbeläggas med 10 procent och belopp över 100 000 kronor

med 20 procent.

I motionen I: 532 har framhållits, att departementschefen i propositionen

uttalat bl. a., att det syntes påkallat meddela sådana bestämmelser,

att varje nyetablerande jordbrukare bereddes möjlighet att förvärva de

för jordbruksdriften erforderliga inventarierna utan att erlägga investeringsavgift.

Ej sällan inträffade att en jordbrukare som haft sin gård utarrenderad

återtoge denna under eget bruk. Undantagsbestämmelsen i 2 § av förordningen

syntes emellertid icke vara tillämplig på detta fall. Den föreslagna

lagtexten syntes motionärerna sålunda icke täcka departementschefens motivering.

Till stöd för det i motionen II: 6 5 7 framförda yrkandet har framhållits,

att den under senare år kraftigt ökade fördyringen av byggnadskostnaderna

inom jordbruket vore tillräckligt avskräckande för att effektivt

hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. Skulle

jordbrukets rationalisering kunna fortgå, vilket vore synnerligen viktigt ej

minst ur beredskapssynpunkt, och skulle der. av statsmakterna fastslagna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

målsättningen, att jordbruksbefolkningen skulle uppnå likställighet med

övriga grupper, inom rimlig tid kunna förverkligas, borde några nya hinder

icke få uppställas. Såsom Sveriges lantbruksförbund framhållit, hade

det i många sammanhang påpekats att jordbruket beträffande byggnader i

högre grad visade eftersläpning beträffande såväl ny-, till- och ombyggnad

som reparationer och underhåll än vad som gällde för övriga förvärvskällor.

Det måste därför framstå såsom synnerligen, orättvist om man genom den

föreslagna investeringsavgiften skulle med tio procent fördyra omkostnaderna

för dessa jordbrukare, som vore nödsakade att göra vissa förbättringsarbeten

som ej kunde anstå.

Till utskottet ha i anledning av förslaget om investeringsavgift inkommit

skrifter från Aktiebolaget Elektrolux och Sveriges köpmannaförbund.

Aktiebolaget Elektrolux har i sin framställning anfört bl. a. följande. I

ändamål att åstadkomma en förenklad förvaltningsorganisation och önskvärd

koncentration påginge f. n. utredning rörande fusion inom Elektroluxkoncernen.

Med anledning av förslaget till investeringsavgift hade denna

fusionsfråga emellertid måst upptagas till förnyat övervägande och vidare

åtgärder inställts i avvaktan på den föreslagna lagstiftningens slutliga utformning

i vad den berörde investeringsavgiftens uttagande vid fusion.

Departementschefen hade framhållit, att investeringsavgift icke borde uttagas,

då tillgångar av i och för sig avgiftspliktig natur övertoges i samband

med förvärv av den rörelse, vari de nyttjades, samt att avgift sålunda

icke borde uttagas, då genom fusion dotterbolagets rörelse överiördes

till moderbolaget. Vid fusion förekomme icke sällan, att långt innan

fusionen verkställdes ett dotterföretags verksamhet övertagits av moderföretaget

i enlighet med mellan företagen träffat avtal; i dessa fall

hade dotterföretagets verksamhet, d. v. s. rörelsen, bedrivits för moderföretagets

räkning å dotterföretagets fastighet. Ehuru förvärvet av dotterbolagets

tillgångar genom fusion då icke skedde i omedelbart samband

med överlåtelsen av rörelsen, borde stadgandet dock rimligtvis få den

innebörden, att förvärvet även i detta fall bleve avgiftsfritt, d. v. s. förvärvet

borde sättas i samband icke med det tidigare övertagandet av rörelsen

utan med själva fusionen. Fusionen torde nämligen få betraktas som

en logisk konsekvens av det tidigare överlåtandet av rörelsen. Det nu angivna

hade väsentlig betydelse för den planerade fusionen inom Elektrolux-koncernen.

Det kunde framhållas, att tre av Elektrolux’ dotterföretag innehade

fastigheter. A/B Lux’ fastigheter vore taxerade till 6 369 000 kronor, vari inginge

byggnadsvärde med 5 262 000 kronor. A/B Archimedes’ fastigheter

vore taxerade till 1 055 000 kronor, vari inginge byggnadsvärde med 775 000

kronor. A/B Arctics fastigheter vore taxerade till 3 197 000 kronor, vari

inginge byggnadsvärde med 3 026 000 kronor. Den rörelse, varom i dessa

fall vore fråga, hade långt tidigare övertagits av moderbolaget Elektrolux.

Med en lagstiftning i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag torde därför kunna

befaras, att taxeringsmyndigheterna ansåge avgiftsplikt föreligga vid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Elektrolux’ förvärv av fastigheterna genom fusionen. Det vore uppenbart,

att avgiftens storlek, sammanlagt över 900 000 kronor, ur bolagets synpunkt

icke motsvarades av de organisatoriska förenklingar och därmed följande

minskning i förvaltningskostnader, som avsåges med fusionen. Resultatet

härav skulle bliva, att fusionen uppskötes till en senare tidpunkt,

då förordningen om investeringsavgift icke längre vore gällande, en konsekvens

som icke vore önskvärd vare sig i koncernens eller i allmänt intresse.

Det finge slutligen framhållas, att vid fusion mellan moderbolag och

helägt dotterbolag icke vore fråga om en förmögenhetsöverflyttning i egentlig

mening utan endast om en intern transaktion av huvudsakligen formell

natur. Det torde därför icke stå i linje med lagstiftningens intentioner att

låta investeringsavgift utgå i dylikt fall. Av det anförda torde få anses

framgå, att härande skäl förelåge för den uppfattningen, att från avgiftsplikt

undantoges sådant förvärv, som hänförde sig till fusion jämlikt 174 §

aktiebolagslagen, även om förvärvet icke skedde i direkt samband med

övertagande av rörelsen.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit att om förslaget om uttagande

av investeringsavgift genomfördes, avgiften komme att förstora de redan nu

komplicerade problemen beträffande försörjningen med erforderligt antal

butiker i nya stadsdelar och områdenas utdaning i överensstämmelse med

planeringen. Problemen komme vidare att bli än mera vittomfattande, i den

mån de aktuella strävandena att utvidga bostadsbyggandet fullföljdes. Som

motiv för den föreslagna investeringsavgiften anfördes det vara ett samhälleligt

intresse att investeringarna begränsades till att avse blott de nödvändiga,

så att därigenom lämnades ett bidrag till uppnåendet av samhällsekonomisk

balans. Ett betydande samhälleligt intresse måste å andra sidan bedömas

vara att nya bostadsområden finge sin oundgängligen erforderliga varuförsörjning

tillbörligen tryggad. I den intressekollision i samhällsnyttans intresse,

som sålunda den föreslagna investeringsavgiften skulle vid genomförandet

föranleda, torde de nya bostadsområdenas oundgängliga behov av

butiker få lämnas företräde. Det nu anförda föranledde förbundet hemställa,

att denna av alla parter såsom nödvändig bedömda butiksetablering i samband

med den aktuella bostadsproduktionen måtte undantagas från investeringsavgift

eller i varje fall beredas möjlighet till dispens från densamma.

Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avse förslaget om tillfälliga

bestämmelser om värdering av varulager.

I de likalydande motionerna 1:528 och 11:0 74 har erinrats

om att departementschefen som skäl för detta förslag anfört, att konjunkturinstitutet

vid sina undersökningar kommit till slutsatsen, att en mycket stor

del av de ökade ekonomiska resurserna under 1951 tagit sig uttryck i ökade

lager och att denna utveckling gjorde det angeläget att låta de investeringsbcgränsande

åtgärderna även avse investering i varulager. Det torde visserli
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

gen vara obestridligt, att eu viss, icke obetydlig lagerökning skett under den

hittills förflutna delen av 1951 jämfört med lagerutvecklingen under 1950.

Härvid borde dock först uppmärksammas, att under 1950 en minskning av

lagren ägt rum. Den lagerökning, som skett under innevarande år, utgjorde

därför till viss del en återpåfyllnad av lagren för den nedgång, som ägt rum

året förut. Över huvud taget torde de ökade lagerinköp, som skett under

1951, till icke ringa del varit betingade av det spända utrikespolitiska läget

med dess latenta risker för landets försörjning med viktiga råvaror, halvfabrikat,

specialmaskiner, reservdelar o. d. Enbart den statliga beredskapslagringen

beräknades av konjunkturinstitutet ha under 1951 undergått en

nettoökning om ett par hundra miljoner kronor. För närvarande torde situationen

inom betydande delar av det svenska näringslivet vara den, att man

snarare sökte minska än öka lagerhållningen. Osäkerheten rörande prisutvecklingen

på importvaruområdet och tilltagande köpmotstånd under senare

tid hade verkat i denna riktning. Den föreslagna lagstiftningen bleve mot

bakgrunden av rådande läge därför obehövlig och uppenbart orättvis i de

fall, där en ökad lagerhållning berodde på avsättningssvårigheter.

Till stöd för de i de likalydande motionerna 1:530 och 11:668

framförda yrkandena har framhållits att enligt anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulager

skulle frångås vid inkomstberäkningen endast om särskilda omständigheter

därtill föranledde. Stadgandet hade i praxis tolkats så, att bokföringsåtgärden

skulle godtagas, om den icke strede mot vad som finge anses

utgöra god köpmannased inom det slag av rörelse, varom vore fråga.

Genom den i propositionen föreslagna förordningen, som avsåges skola gälla

vid taxeringarna åren 1953 och 1954, komme nämnda stadgande att temporärt

sättas ur kraft. Detta vore enligt motionärernas mening ägnat att

väcka allvarliga betänkligheter, icke minst ur principiell synpunkt. Det

föreliggande förslaget borde ses mot bakgrunden av de klara uttalanden

rörande bibehållande av nuvarande avskrivningsmöjligheter, som vid den år

1947 företagna skärpningen av företagsbeskattningen gjordes såväl av 1946

års skatteberedning som av dåvarande finansministern och riksdagen. Dessa

uttalanden innefattade bland annat att, om ock en bolagsskatt å 40 procent

vore hög, de avskrivningsregler, som de svenska bolagen finge tillämpa,

vore desto mildare och att man finge, såsom finansministern uttryckte

sig, »väl väga det ena mot det andra». Det vitsordades ock från regeringspartiets

sida under ärendets behandling i kamrarna, att »den högre bolagsskatten

är av beredning, regering och utskott motiverad med ständigt

påvisande av att den fria avskrivningsrätten existerar», varav kunde dragas

den slutsatsen, att om den vid någon senare tidpunkt skulle avlägsnas

»måste man taga upp hela frågan om bolagsbeskattningen i det sammanhanget».

Av näringsföretagen hade dessa och liknande uttalanden med fullt

fog betraktats såsom klara utfästelser. Att trots dessa utfästelser genomföra

en lagstiftning i enlighet med det föreliggande förslaget vore enligt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

43

motionärernas mening ägnat väcka desto större betänkligheter som några

tvingande skäl för en dylik icke ådagalagts. I den mån ökade lagerinköp

ägt rum under år 1951 torde de till icke ringa del ha föranletts av en önskan

att med hänsyn till den spända utrikespolitiska situationen åstadkomma

en beredskapslagring och torde till alldeles övervägande del ha varit

väl motiverade ur både företagsekonomisk och allmänekonomisk synpunkt.

Departementschefen syntes befara en icke önskvärd ökning av lagerinköpen

under de nästkommande åren, och det vore därför han ansåge den föreslagna

lagstiftningen nödvändig. Dagens läge vore emellertid sådant att

företagen inom både industri och handel i allmänhet torde vara inriktade

på att bringa ned sina lager och icke tvärtom. I sådana fall då lagerökning

likväl förekomme hade denna regelmässigt sin grund i avyttringssvårigheter

och icke i ökade lagerinköp. Påtagliga avsättningssvårigheter hade under

senaste tiden gjort sig gällande inom åtskilliga branscher på hemmamarknaden,

bland annat på så betydelsefulla artiklar som textilier och skor.

Den föreslagna lagstiftningen vore obehövlig för att stävja tendenser till

lagerinköp och kunde vara direkt skadlig, då lagerökning uppstått på

grund av avsättningssvårigheter. Vad som sålunda skulle kunna åberopas

som skäl för förslaget vore allenast möjligheten att situationen av en eller

annan anledning skulle kunna så förändras, att den nuvarande återhållsamheten

vid lagerinköpen förbyttes i en utpräglad benägenhet att öka

dessa. Väl avsåges ifrågavarande lagstiftning endast skola träda i tillämpning

i sådana fall, då kvantitativ ökning av lagret förelåge, och de av de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna hade i någon mån uppmjukats.

På grund av sin schematiska natur komme de emellertid att drabba företagen

synnerligen ojämnt. Man måste befara att den föreslagna lagstiftningen

för åtskilliga företagare, främst nystartade och sådana vilka eljest

av en eller annan anledning haft ringa jämförelselager, resulterade i att de

bleve påförda utskylder enligt gällande höga skattesatser för obefintliga

inkomster. Det vore icke ägnat förvåna, om dessa företagare för framtiden

icke komme att fästa större tilltro till även de mest kategoriska utfästelser

från statsmakternas sida. En lagstiftning i enlighet med förslaget skulle

för många företag medföra en mycket arbets- och kostnadskrävande lagerinventering

och redovisning i en tid, då bristen på arbetskraft gjorde sig

starkt gällande och då ett intensivt utnyttjande av företagens produktionskapacitet

vore mer angeläget än någonsin.

Om det föreliggande förslaget, trots de starka skäl som talade däremot,

likväl skulle genomföras, vore det angeläget att sådana anordningar träffades

att redovisningen förenklades. Departementschefen hade i proposition

nr 33 till innevarande års riksdag föreslagit vissa särskilda bestämmelser

i anvisningarna till 13 § förordningen om investeringsskatt. Bevillningsutskottet,

som godkänt förslaget, hade i sitt betänkande nr 15 uttalat

(s. 43), att företag, som till ordinarie revisor haft av handelskammare

godkänd granskningsman, icke borde vara utestängda från möjligheten

att fullgöra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret genom intyg

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

av sådan godkänd granskningsman. I det av delegerade för Sveriges industriförbund

med flera näringsorganisationer avgivna yttrandet över det

nu föreliggande förslaget anfördes, att delegerade förutsatte, att om en lagstiftning

i enlighet med förslaget skulle komma till stånd, denna kompletterades

med en föreskrift, likartad med den som meddelades i anvisningarna

till 13 § förordningen om investeringsskatt. Något skäl för att ett dylikt

stadgande icke inrymts i förslaget hade ej anförts. Beträffande redovisningen

anförde finansministern emellertid, att taxeringsmyndigheterna

icke rimligen borde ställa alltför stora krav på utredning om lagervärden,

där fråga vore om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare,

vilka svårligen kunde verkställa en exakt lagerinventering, eller

om sådana rörelseidkare, vilkas varulager vore förhållandevis obetydliga.

Svårigheterna att verkställa en exakt lagerinventering vore emellertid alls

icke mindre för många företag inom såväl industri som handel än för de

båda ovannämnda kategorierna rörelseidkare.

Til! utskottet har i anledning av förslaget om tillfälliga bestämmelser om

värdering av varulager från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt Sveriges köpmannaförbund inkommit en gemensam skrift av i huvudsak

följande innehåll. I fråga om propositionsförslaget i denna del syntes

det organisationerna särskilt böra framhållas, att den lagerökning som

kunde komma i fråga hos det stora flertalet av de till organisationerna anslutna

medlemmarna — alltså småföretagare inom hantverk och detaljhandel

— icke torde äga någon nämnvärd betydelse ur fiskalisk synpunkt.

Å andra sidan måste förutsättas att den praktiska tillämpningen av den

föreslagna förordningen om lagervärdering komme att medföra tillämpningssvårigheter

för dessa mindre företagare samt vidare — och framför

allt — medföra ett väsentligt merarbete för taxeringsmyndigheterna. I betraktande

av nu antydda förhållande ville organisationerna livligt förorda,

att rörelseidkare med förslagsvis mindre omsättning än 250 000 kronor icke

berördes av de tillfälliga bestämmelser, som inrymdes i denna förordning,

och alltså icke behövde vidkännas någon inskränkning i rätten till fri lagervärdering.

Organisationerna hemställde, att utskottet måtte beakta i skrivelsen

framförda förslag.

I anslutning till de likalydande motionerna I: 528 och II: 674

framlagt författnings förslag.

Under utskottsbehandlingen av de likalydande motionerna 1:528 och II:

674 har av herr Petrén m. fl. framlagts ett författningsförslag av följande

lydelse:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

45

»Förslag

till

förordning angående skatterestitution vid sparande

åren 1952 och 1953.

1 §•

Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör insättning

av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,

som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på

grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt

med belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta

beloppet (sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje

skattskyldig eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.

2 §•

Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,

skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,

som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på

heder och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst

under beskattningsåret.

3 §.

Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande

taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering. Beslut

om restitution skall tillställas skattskyldig.

4 §.

Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt

och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt

måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl

äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen

eljest varit berättigad att uppbära.

5 §•

För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven

skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången

av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957

i vad avser sparande under år 1953.

Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall

skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.

6 §•

Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank

eller kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda

företrädesvis för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens

obligationer.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för kapitalförsäkring,

vilken äges av den skattskyldige eller, i förekommande fall, hans

make eller omyndiga barn, dock ej till den del premie berättigar till avdrag,

varom förmäles i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.

7 §•

Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit

och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst

10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då

insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp

motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet

varit insatt å kontot.

8 §.

Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär

över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna

i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över

utslag i kammarrätten icke må anföras.

9 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.»

Utskottets yttrande.

I nu förevarande proposition nr 220 har lämnats en ingående redogörelse

för det ekonomiska läget och ha angivits de riktlinjer efter vilka den ekonomiska

politiken enligt regeringens mening borde föras. Utskottet får härutinnan

i första hand hänvisa till vad i propositionen anförts. Här torde allenast

få erinras om följande.

Departementschefen har framhållit, att tyngdpunkten i den ekonomiska

politiken måste vara förlagd till strävandena att begränsa de inflationistiska

verkningarna av vinstkonjunkturen inom företagssektorn och därigenom

bland annat hejda expansionstendenserna i fråga om investeringsverksamheten.

Ett komplex av åtgärder i denna riktning inginge redan i den

ekonomiska politikens arsenal. Hit hörde sådana åtgärder som byggnadsregleringen,

investeringsskatten, exportavgifterna på skogsindustriprodukter

och kreditbegränsningen.

Sedan departementschefen uttalat att byggnadsregleringen tills vidare icke

kunde avvaras som ett led i den ekonomiska politiken, framhålles i propositionen

att den av innevarande års riksdag beslutade tillfälliga investeringsskatten

visserligen vore avsedd att begränsa de investeringar, som låge utanför

byggnadsregleringen, men att bestämmelserna i fråga vore så utformade

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

47

att de icke lämpligen borde givas förlängd giltighetstid. Å andra sidan vore

det uppenbart att kravet på investeringsbegränsande åtgärder i den riktning,

som man avsett att ernå med investeringsskatten, i nuvarande ekonomiska

läge framstode med rent av ökad styrka. Det vore särskilt angeläget att utforma

bestämmelserna så att investeringsbenägenheten i olika hänseenden

med större kraft och mera direkt dämpades. Investeringsskatten syntes böra

ersättas av en särskild investeringsavgift, som i största möjliga utsträckning

träffade flertalet enskilda investeringar och därför omfattade exempelvis

inventarier och byggnader. Genom en dylik generell avgift avsåges att uppnå

en kostnadsökande effekt, som vore av i huvudsak samma innebörd som en

allmän räntehöjning och som kunde beräknas medföra en utgallring eller

ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.

Departementschefen har vidare framhållit att särskilda åtgärder syntes

erforderliga jämväl för att begränsa investeringar i varulager. Detta syntes

böra ske genom bestämmelser angående värdering av varulager vid inkomsttaxeringen,

åsyftande en tillfällig inskränkning av rätten att nedskriva varulager

vid lagerökning.

Sedan i propositionen erinrats om tidigare gjorda uttalanden angående

angelägenheten av åtgärder i syfte att uppmuntra det frivilliga och enskilda

sparandet, omnämnes att inom finansdepartementet verkställts en utredning

i ämnet, vilken resulterat i ett förslag till skattepremiering av frivilligt sparande

under år 1952. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär

A-skatt, som verkställt insättning å skattesparkonto, under vissa förutsättningar

erhålla viss närmare angiven nedsättning av inkomstskatten. Skattenedsättningen

skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom

en minskning av källskatten. För att den skattskyldige slutligt skulle få åtnjuta

skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå å skattesparkonto till

utgången av år 1956. I propositionen tillägges, att vid remissbehandlingen

hade man allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande

av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter,

som vore förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen

skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn därtill vore

departementschefen icke beredd att framlägga förslag i ämnet till riksdagens

höstsession utan ärendet borde bli föremål för fortsatta överväganden.

Sammanfattningsvis har därefter framhållits, att om den ekonomiska politikens

medel bedömdes utifrån det läge, som rådde vid den tidpunkten då

propositionen vore dagtecknad, kunde riktlinjerna för denna politik sammanfattas

på följande sätt: fortsatt byggnadsreglering; investeringsbegränsning

genom investeringsskatt respektive investeringsavgift; skärpta bestämmelser

angående varulagervärderingen vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar;

ökade prisutjämningsavgifter vid export av skogsindustriprodukter

ävensom eventuellt införande av exportavgifter inom andra grenar av exporten;

lagstiftning om skattefria avsättningar till investeringskonto för skog;

kreditbegränsande penningpolitik samt åtstramning av kreditgivningen utan

övergivande av lågräntepolitiken och beredskapslagstiftning angående ränte
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

reglering; aktiv finanspolitik med fortsatt överbalansering av driftbudgeten

och en sträng återhållsamhet i fråga om utgifterna; förstärkning av priskontrollens

effektivitet; samt förhandlingar med arbetsmarknadens och näringslivets

intresseorganisationer i syfte att vinna enighet om en samlad och

återhållsam inkomstutveckling.

I de likalydande motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits, att motionärerna

för egen del ställde sig tvivlande till att det i propositionen angivna

programmet vore tillräckligt och i sin helhet ändamålsenligt i den situation,

som inträtt efter den starkt inflationistiska utvecklingen under innevarande

år. Motionärerna ha erinrat om att de i annat sammanhang utvecklat sina

synpunkter på kredit- och penningpolitiken samt yrkat avslag på beredskapslagstiftningen

angående räntereglering. Motionärernas synpunkter på

vinstkonjunkturens problem hade framlagts i motioner i anslutning till regeringens

proposition om lagstiftning angående skattefria avsättningar till investeringskonto

för skog. I de båda nu ifrågavarande motionerna hade motionärerna

för avsikt att behandla frågan om den ekonomiska balansen väsentligen

ur synvinkeln av nödvändigheten att uppnå jämvikt mellan sparande

och investeringar. Investeringsavgiften avsåge att underlätta uppkomsten

av en sådan balans. Emellertid borde enligt motionärernas mening en

betydligt större vikt läggas vid skattepolitikens inverkan på sparande än vad

regeringen hittills velat göra.

Sedan motionärerna framhållit angelägenheten av att angripa problemet

om balans mellan investeringar och sparande ur synpunkten att stimulera

ett ökat sparande, uttalas att detta icke kunde ske på ett framgångsrikt sätt

genom att med hjälp av mycket höga skatter åstadkomma långvarig överbalansering

av budgeten eller andra former av statligt tvångssparande och

kapitalbildning på medborgarnas bekostnad. Motionärerna ville icke förneka,

att en investeringsdämpning i nuvarande läge vore av behovet påkallad. Såsom

investeringsdämpande medel borde man emellertid i första hand använda

den mera smidigt verkande kreditpolitiken och sträva efter ett tillstånd

där den detalj reglerande investeringskontrollen kunde helt avvecklas.

Motionärerna ha vidare framhållit, att i stället för att lita till statligt

tvångssparande genom en långt pressad överbalansering av budgeten borde

väsentliga lättnader av de direkta statsskatterna genomföras. Om sådana

genomfördes samtidigt som på andra områden av den ekonomiska politiken

ett kraftfullt försvar för penningvärdet etablerades, borde detta kunna leda

till en väsentlig ökning av sparandet och ske utan en inflationsdrivande ökning

av varuefterfrågan.

I anslutning till det nu återgivna ha motionärerna yrkat, såvitt nu är i

fråga, dels att riksdagen måtte för sin del antaga en lag om skatterestitution

genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953 och dels att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till 1952

års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

49

Utskottet delar den i propositionen uttalade meningen att tyngdpunkten

i den ekonomiska politiken måste vara förlagd till strävanden att begränsa

de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen. Av väsentlig betydelse

är då att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att i viss omfattning dämpa

en av vinstkonjunkturen betingad investeringsbenägenhet. Med denna uppfattning

ansluter sig utskottet till vad i propositionen uttalats därom att

byggnadsregleringen icke kan i nuvarande läge helt undvaras. Utskottet delar

även departementschefens uppfattning om önskvärdheten av mera generellt

verkande åtgärder, som rikta sig mot investeringar vare sig dessa äro

beroende av särskild tillståndsprövning eller ej. Till frågan om den föreslagna

investeringsavgiften och inskränkningen i rätten att nedskriva varulager

samt om den lämpliga utformningen av bestämmelserna härom får

utskottet emellertid återkomma längre fram.

Vad angår övriga punkter i det av departementschefen uppställda programmet

för den ekonomiska politiken, vill utskottet framhålla, att detsamma

saknat anledning att, i allt fall i förevarande sammanhang, göra

något uttalande beträffande dessa. Till frågan om sterilisering av viss del

av skogsinkomsterna återkommer utskottet vid behandlingen av proposition

nr 225 med förslag till lag om investeringskonto för skog, m. m.

I anledning av vad i motionerna I: 528 och II: 674 anförts och yrkats angående

omedelbart införande av bestämmelser i syfte att premiera nysparandet,

vill utskottet erinra om de invändningar bland annat ur administrativa

synpunkter, som riktats mot det inom finansdepartementet upprättade

förslaget i ämnet, ävensom om det i propositionen gjorda uttalandet att ärendet

borde, innan förslag framlades för riksdagen, göras till föremål för fortsatta

överväganden. Då sålunda frågan är föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta

prövning och en redovisning för ställningstagandet till densamma under

alla förhållanden torde vara att emotse, kan utskottet icke biträda motionärernas

förslag att förorda omedelbara lagstiftningsåtgärder på grundval

av det i motionerna framlagda förslaget i ämnet.

Utskottet vill även framhålla, att det ur konstitutionell synpunkt kan

anses tveksamt huruvida berörda motionsyrkande är av sådan beskaffenhet

att detsamma kan anses föranlett av den nu ifrågavarande propositionen.

Det synes utskottet vidare icke tillrådligt att ett författningsförslag rörande

en så komplicerad fråga som den i motionerna behandlade lägges till grund

för lagstiftning utan föregående departeinentsbehandling.

Vad härefter angår den i samma motioner gjorda hemställan att riksdagen

skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till 1952 års riksdag

om reduktion av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, vill utskottet

erinra om att 1949 års skattekommitté ännu icke framlagt sina förslag i

ämnet. I sådant läge torde motionärernas yrkande i ifrågavarande hänseende

icke böra föranleda annat uttalande av utskottet än att utskottet självfallet

förutsätter alt Kungl. Maj: t — sedan skattekommittén framlagt sitt betänkande

— upptar detsamma till prövning och framlägger det förslag för riksdagen,

som därav kan föranledas.

4 mhiing till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Det sagda innebär att utskottet icke biträder motionärernas förslag om

riksdagsskrivelse i ämnet.

Vad härefter angår förslaget till investeringsavgift, har utskottet såsom

förut framhållits den uppfattningen att vid sidan av byggnadsregleringen

erfordras åtgärder av investeringsbegränsande natur. Utskottet delar de i

propositionen anförda erinringarna mot bestämmelserna om investeringsskatt

och finner i likhet med departementschefen det mera önskvärt med en

till sina verkningar mera generell anordning enligt vilken kostnaderna för

verkställandet av vissa investeringar fördyras genom en avgiftsbeläggning.

Det framlagda förslaget om investeringsavgift uppfyller denna förutsättning.

Förslaget innebär att den, som avser att göra en investering av ifrågakommande

slag, har att bedöma lönsamheten och lämpligheten av densamma

från synpunkten att han i den direkta investeringskostnaden måste, under

tiden för bestämmelsernas giltighetstid, inräkna den på investeringen

belöpande avgiften. Effekten härav bör då bli att mindre räntabla investeringar

icke komma till utförande och att sådana investeringar, som väl

äro även med beaktande av investeringsavgiften räntabla men som icke

äro så angelägna att de omedelbart måste verkställas, uppskjutas i avvaktan

på att avgiften upphör att utgå.

För att investeringsavgiften skall erhålla den sålunda åsyftade effekten

förutsättes givetvis att en riktig avvägning sker av den procentsats, som

skall fastställas för avgiftens utmätande, att bestämmelserna erhålla en

klar tidsbegränsning och att —■ så långt detta genom priskontrollnämndens

verksamhet är möjligt att genomföra — den kostnad, som investeringsavgiften

utgör, icke tillätes slå igenom i konsumentpriserna. Till dessa och

vissa andra hithörande frågor återkommer utskottet framdeles.

Det sagda innebär att utskottet icke kan godtaga den motivering för avslag

å propositionen nr 220, som anförts i motion 11:671, och att utskottet

följaktligen avstyrker avslagsyrkandet i fråga.

En av förutsättningarna för att den med den föreslagna lagstiftningen avseddh

effekten skall uppnås är enligt utskottets mening att lagstiftningen

får en till tiden klar avgränsning. Denna uppfattning har vunnit uttryck i

flertalet av de remissyttranden, som avgivits över det av de sakkunniga

framlagda förslaget till investeringsavgift. Synpunkten har även beaktats

i propositionen i det bestämmelserna föreslagits skola gälla vid 1953 och

1954 års taxeringar, d. v. s. för två år.

I de likalydande motionerna 1:528 och II: 674 har yrkats att bestämmelserna

skola gälla allenast för ett år. Därvid har erinrats om ett i motion

II: 675 i anledning av proposition nr 225 rörande investeringskonto för skog

framlagt förslag att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till beskattning av de extraordinära konjunkturvinsterna. Motionärerna

uttala som sin mening att om en sådan beskattning genomfördes,

vore erforderligt att tillämpa investeringsavgiften allenast under år 1952.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

51

-— I de likalydande motionerna I: 531 och II: 669 har däremot framhållits,

att den av departementschefen förordade tidsbegränsningen vore ur nu

ifrågavarande synpunkter tillfredsställande, men att det å andra sidan vore

angeläget med ett mycket klart uttalande av riksdagen att bestämmelserna

icke skulle gälla längre tid än vad sålunda förordats.

Utskottet viil i anslutning till det nu återgivna visserligen erinra om att

chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, den

16 november 1951 tillkallat två sakkunniga att inom departementet biträda

med utredning angående frågan om införandet av en tillfällig konjunkturvinstbeskattning.

Men utskottet anser, att i nu rådande läge, då resultatet

av utredningen ännu icke framlagts och ställning alltså icke kunnat tagas

till frågan om en konjunkturvinstbeskattning bör införas eller ej, måste frågan

om giltighetstiden för bestämmelserna om investeringsavgift självfallet

bedömas utan hänsynstagande till spörsmålet huruvida en beskattning av

konjunkturvinsterna bör ske eller ej. Då utskottet därjämte delar den i motionerna

I: 531 och II: 669 uttalade meningen att propositionens förslag i

nu ifrågavarande hänseende är väl avvägt, avstyrker utskottet förslaget i

motionerna 1:528 och 11:674 att bestämmelserna om investeringsavgift

skola begränsas att gälla blott för ett år. Men utskottet vill samtidigt ge

ett bestämt uttryck för den meningen, att bestämmelserna icke böra givas

tillämplighet för längre tid än vad i propositionen föreslagits.

Utskottet torde härefter få övergå att behandla sådana med en lagstiftning

om investeringsavgift sammanhängande spörsmål, som berörts i vissa av de

i anledning av propositionen väckta motionerna eller som utskottet av annan

anledning särskilt uppmärksammat.

I motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits att enligt propositionen

skulle ekonomisk verksamhet, som bedreves direkt av staten, exempelvis

den genom statens järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken, vara undantagen

investeringsavgift och detta oavsett att liknande enskild verksamhet

förekomme på samma område och den statliga verksamheten alltså icke

vore av monopolkaraktär. Med hänsyn till den allmänt omfattade principen

att allmän och enskild företagsamhet borde bedrivas på lika ekonomiska

villkor föresloge motionärerna att statlig och kommunal verksamhet, som

bedreves på område, där liknande enskild verksamhet förekomme, underkastades

avgiftsskyldighet på samma sätt som den enskilda. Motionärernas

ståndpunkt innebure å andra sidan, att de enskilda järnvägarna i likhet

med statens järnvägar skulle vara undantagna från investeringsavgift.

Utskottet får i anledning av det nu återgivna erinra därom att enligt propositionen

är avgiftsskyldigheten begränsad till att omfatta den, som verkställt

investering inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet och

rörelse (i vissa fall även annan fastighet) och som i princip är skattskyldig

för inkomst av samma förvärvskälla. Detta innebär å ena sidan att avgift

icke skall utgå vid investeringar, som göras direkt av t. ex. staten eller

kommun, men att sådan avgift å andra sidan skall uttagas när fråga är om

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

investeringar, som göras av aktiebolag eller ekonomisk förening, däri staten

eller kommun på ett eller annat sätt har intressen. Från sistnämnda regel

föreslås dock det undantaget att avgift ej skall uttagas vid investeringar,

som göras av aktiebolag eller ekonomisk förening, däri kommun äger mer

än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

För fullständighetens skull må i detta sammanhang även erinras om

propositionens förslag att vissa särskilt angivna statsägda aktiebolag, oavsett

vad förut sagts, av speciella skäl skola vara fritagna från investeringsavgift.

Att, på sätt i sistnämnda motioner ifrågasatts, utbygga avgiftsskyldigheten

att omfatta jämväl vissa direkt av staten eller kommun gjorda investeringar

torde enligt utskottets mening icke böra ifrågakomma. Till en början

torde kunna förutsättas, att staten och kommunerna komma att självmant

iakttaga önskvärd återhållsamhet i avseende å sin investeringsverksamhet.

Härtill kommer att den av motionärerna ifrågasatta utbyggnaden av bestämmelserna

även av praktiska skäl måste avvisas. Deklarationen till investeringsavgift

torde i åtskilliga hänseenden komma att anknytas till den allmänna

självdeklarationen och sådan har staten eller kommun icke skyldighet

att avge. Det skulle även te sig som en egendomlig anordning om

taxeringsnämnderna skulle åläggas att kontrollera de statliga organen och

om dessa skulle i skattetvister berättigas att processa mot staten.

Ej heller kan utskottet acceptera motionärernas förslag att de enskilda

järnvägarna skulle fritagas från investeringsavgift därför att statens järnvägar

äro fritagna från avgiftsskyldighet. Det bör nämligen observeras att

de enskilda järnvägarna icke i egentlig mening äro konkurrenter till statens

järnvägar. Detta kan däremot i viss omfattning sägas vara fallet med

enskilda transportföretag, vilka med bilar, fartyg eller annorledes i de särskilda

fallen kunna konkurrera vid befordran av gods eller passagerare. Att

fritaga sådana företag från investeringsavgift kan emellertid av andra skäl

uppenbarligen icke ifrågakomma.

I motionerna 1:531 och 11:669 har särskilt uppmärksammats att enligt

propositionen skulle sådana kommunägda aktiebolag och ekonomiska föreningar,

som bedriva byggnadsverksamhet, bliva fritagna från investeringsavgift

medan motsvarande enskilda företag skulle erlägga investeringsavgift.

Utskottet har visserligen den uppfattningen, att motionärernas ifrågavarande

påpekande är av relativt obetydlig räckvidd; huvudparten av ett

byggnadsföretags investeringar torde avse investeringar i varulager och äro

följaktligen av denna anledning fria från investeringsavgift. Ä andra sidan

synas vissa skäl tala för likställdhet i ifrågavarande avseende, varför utskottet

förordar att den ändringen vidtages i 1 § av den föreslagna förordningen

att där angiven avgiftsbefrielse icke skall avse sådana kommunägda bolag

och föreningar, vilka driva byggnadsverksamhet.

I några motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 524 och II: 667

samt de ävenledes likalydande motionerna 1:525 och 11:672, har upp
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

53

märksamheten riktats på att enligt propositionen skulle investeringsavgift

även drabba investeringar, som gjordes av bolag, förening eller stiftelse,

som hade till uppgift att tillhandahålla samlingslokal.

Även enligt utskottets mening kunna invändningar riktas mot att exempelvis

folketshusföreningar, folkparksföreningar, bygdegårdar, ordenssällskap,

nykterhetsföreningar och liknande sammanslutningar, som visserligen

— i syfte att erhålla medel till fullföljande av sin verksamhet —

uthyra sina lokaler och sålunda skattemässigt driva rörelse men vilkas

verksamhet i egentlig mening icke är av ekonomisk art, skola erlägga

investeringsavgift vid uppförandet av sina samlingslokaler, vid reparationer

å desamma o. s. v. Utskottet har i denna sin uppfattning påverkats

av den synpunkten, att den uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal,

som ifrågavarande sammanslutningar påtagit sig, ofta nog kunnat

vara att anse som en sådan uppgift som kommunen eljest haft att ikläda

sig. Och hade så varit förhållandet, skulle någon investeringsavgift icke ha

ifrågakommit. Med åberopande av det anförda förordar utskottet därför,

att nu berörda sammanslutningar —• genom en uttrycklig ändring i 1 § av

den föreslagna förordningen — fritagas från avgiftsskyldighet.

Vad angår investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet innebär

propositionen, att avgift skall uttagas — förutom vid vissa investeringar i

inventarier — när fråga är om ny-, till- och ombyggnad samt reparation och

underhåll av jordbrukets ekonomibyggnader. Därvid föreslås dock skola

gälla, att när fråga är om reparationer skall vid avgiftsberäkningen beaktas

kostnaden allenast i vad densamma överstiger en procent för år räknat av

fastighetens taxerade jordbruksvärde eller — därest i jordbruksvärdet ingående

värde å skogsmark uppgår till minst 50 procent av jordbruksvärdet

—■ sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Härtill kommer den

reduktion av underlaget för investeringsavgiftens beräknande, som förslaget

om ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor att avdragas från det sammanlagda

beloppet av en avgiftsskyldigs investeringar innebär.

I motionen II: 657 har framhållits, att den under senare år kraftigt ökade

fördyringen av byggnadskostnaderna inom jordbruket vore tillräckligt avskräckande

för att effektivt hindra alla icke absolut erforderliga investeringar

i byggnader. Med åberopande härav samt med framhållande av önskvärdheten

att jordbrukets rationalisering skulle kunna fortgå och att den av

statsmakterna fastslagna målsättningen att jordbruksbefolkningen skulle

uppnå likställighet med övriga grupper måtte inom rimlig tid förverkligas,

ha motionärerna yrkat att jordbrukets ekonomibyggnader skola undantagas

från investeringsavgift. — Liknande synpunkter och yrkanden återfinnas

i motionerna I: 528 och II: 674.

I detta sammanhang må även omnämnas det i motionerna I: 531 och II:

669 gjorda yrkandet att från investeringsavgiftsförordningens tillämpningsområde

måtte undantagas byggnad. Till stöd för detta yrkande har åberopats

att det med hänsyn till avgiftens syfte alt motverka investeringar vore

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

ägnat väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig ordning tillståndsprövats,

skulle beläggas med avgift. Motionärerna framhålla vidare, att en

investeringsavgift, som till och med skulle träffa reparationer, vore ägnad

att avtrubba känslan för det angelägna i att hålla redan gjorda investeringar

i gott stånd. Det syntes motionärerna som om den under senare år fortskridande

fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket skulle vara

tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra alla icke absolut erforderliga

investeringar i byggnader. I och med att man numera upphört med

tillståndsprövning för jordbrukets ekonomibyggnader, hade man erkänt att

behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader vore mycket stort och att

sådana investeringar vore synnerligen önskvärda.

Utskottet vill först uppehålla sig vid det i de båda sistnämnda motionerna

framställda yrkandet att byggnader över huvud taget skola fritagas från investeringsavgift.

Enligt utskottets mening är frågan om avgiftsbeläggning av investeringar

i byggnader av i viss mån central betydelse vid bedömandet av den ifrågasatta

lagstiftningens effekt. Väl ligger byggnadsverksamheten till viss del

under tillståndsprövning, men här torde få erinras om arbetsmarknadsstyrelsens

remissyttrande över sakkunnigförslaget däri framhållits att den del

av investeringsverksamheten, som kunde regleras genom byggnadstillståndsgivningen,

vore relativt liten. Byggnadsregleringen berörde sålunda endast

egentligen byggnads- och anläggningsarbeten och gällde i fråga om dessa

endast i begränsad omfattning. En hel del byggnadsarbeten kunde utföras

utan tillstånd. Särskilt gällde detta om smärre arbeten, som dock sammanlagt

hade en betydande omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen tilläde, att det

för övrigt i år konstaterats en ansvällning av byggnadsverksamhetens fria

sektor, vilket medfört en minskning av antalet inom den reglerade sektorn

sysselsatta arbetare. Detta förhållande hade medverkat till betydande eftersläpningar.

Med hänsyn till att en avsevärd del av byggnadsverksamheten icke ligger

under tillståndsprövning är det enligt utskottets mening uppenbart, att något

allmänt fritagande av investeringar i byggnader icke kan ifrågakomma.

Men utskottet delar även den i propositionen uttalade meningen att investeringsavgift

bör utgå även när det gäller investeringar inom den tillståndsreglerade

byggnadsverksamheten. Härigenom uppnås en ytterligare effekt

av investeringsbegränsande natur, vilket måste anses i och för sig riktigt och

önskvärt, varjämte anordningen kan antagas medföra en viss lättnad i trycket

på tillståndskvoterna.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker det nyss återgivna yrkandet i

motionerna 1:531 och II: 669.

Utskottet önskar i detta sammanhang göra det uttalandet, att om någon,

som erhållit byggnadstillstånd, avstår från att utnyttja detsamma av hänsyn

till den kostnadsfördyring, som bestämmelserna om investeringsavgift

medföra, bör han — därest han efter det bestämmelserna upphört att gälla

hemställer om förnyat byggnadstillstånd — enligt utskottets mening vara

berättigad att med förtur ifrågakomma för sådant tillstånd.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 55

Vad särskilt angår investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader, delar

utskottet visserligen den i vissa motioner starkt understrukna synpunkten,

att det i och för sig är önskvärt med en fortsatt rationalisering av jordbruket

och att en viss eftersläpning i avseende å nybyggnader och reparationer är

rådande. Mot synpunkten att icke försvåra genomförandet av investeringar

av antydd art måste emellertid i dagens läge vägas önskemålet att på betydelsefulla

områden med det medel, som investeringavgiften utgör, i viss mån

dämpa investeringsbenägenheten och framtvinga en omprövning av frågan

huruvida icke med den ifrågakommande investeringen kan ytterligare någon

tid anstå. Vid ett bedömande av de på frågan inverkande synpunkterna —

därvid även bör uppmärksammas att den ifrågavarande byggnadsverksamheten

icke till någon del ligger under tillståndsprövning — har utskottet icke

ansett sig kunna förorda bifall till de motions vis framställda yrkandena att

investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader skola helt fritagas från avgift.

Inom utskottet har prövats lämpligheten av en bestämmelse enligt vilken

avgift ej skulle uttagas, därest investeringens önskvärdhet eller nödvändighet

bestyrkts genom uttalande av lantbruksnämnd eller annan myndighet.

Även denna tanke måste emellertid avvisas, nämligen med hänsyn därtill att

en sådan regel lätt nog kunde betaga lagstiftningen i förevarande del dess effekt.

Därtill kommer — utskottet får längre fram anledning att återkomma

till denna fråga — att en regel av sådan innebörd skulle väcka berättigade

krav på en motsvarande bestämmelse när fråga är om vissa investeringar

inom förvärvskällan rörelse, något som av skäl som senare skall utvecklas

icke bör ifrågakomma.

Om utskottet alltså måste för egen del avvisa tanken på att undantaga

jordbrukets ekonomibyggnader från bestämmelsernas räckvidd, har utskottet

-—• i syfte främst att bereda en viss lättnad i avgiftshänseende när fråga

är om investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader — övervägt lämpligheten

av att för de fall, då fråga är om investering i byggnad, förorda en

uppräkning av det avgiftsfria bottenbeloppet från i propositionen föreslagna

10 000 kronor till 15 000 kronor. Denna bestämmelse bör i så fall rimligtvis

gälla även investeringar i byggnader, som ingå i förvärvskällan rörelse.

En sådan regel är visserligen ägnad att i sin mån minska lagstiftningens

allmänna effekt och nödvändiggör i sin tur en omprövning av lämplig procentsats

att gälla för investeringsavgiften. Med denna reservation — utskottet

återkommer längre fram till frågan om investeringsavgiftens storlek —

vill utskottet, med avstyrkande av motionen 11:657 och det nu ifrågavarande

yrkandet i motionerna I: 528 och II: 674, föreslå den ändringen i 8 §

av den föreslagna förordningen, att i det fall, då i den uppskattade investeringskostnaden

ingår kostnad för investering i form av ny-, till- eller ombyggnad,

reparation eller underhåll av byggnad, och då kostnaden i denna

del överstiger 10 000 kronor, skall bottenavdraget utgöra detta högre belopp,

dock högst 15 000 kronor.

Enligt 2 § i den föreslagna förordningen skall investeringsavgift ej utgå

vid nyetablering inom jordbruket. I motion I: 532 har påpekats att med de

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

föreslagna bestämmelsernas utformning fritages icke den jordbrukare från

investeringsavgift, som haft sin gård utarrenderad men därefter återtagit

densamma under eget bruk.

Utskottet har intet att erinra mot att bestämmelserna så ändras, att de

täcka det av motionärerna uppmärksammade fallet, och tillstyrker alltså

motion I: 532.

Vad härefter angår uttagande av avgift vid investeringar inom förvärvskällan

annan fastighet får utskottet först erinra om det tidigare berörda yrkandet

i motionerna 1:531 och 11:669 att investeringar i byggnader helt

skulle undantagas från bestämmelsernas tillämpningsområde och om utskottets

avvisande inställning till detta yrkande.

I 4 § i den föreslagna förordningen angivas de avgiftspliktiga investeringarna

inom förvärvskällan rörelse. I sista stycket av samma paragraf stadgas

vissa undantag nämligen då fråga är om förvärv av byggnad, som stadigvarande

nyttjas i rörelse, eller förvärv av tillgång i samband med övertagande

av den rörelse eller rörelsegren, vari densamma utgjort tillgång för

stadigvarande bruk.

I de likalydande motionerna I: 533 och II: 673 har påkallats, att i 3 § av

förordningen skulle intagas enahanda undantagsbestämmelser som de, vilka

upptagits i 4 § och för vilka nyss redogjorts.

Utskottet har intet att erinra mot att i 3 § stadgas undantag från investeringsavgift,

då fråga är om förvärv av byggnad, i förekommande fall med

därtill hörande maskiner, som stadigvarande nyttjas i rörelse; utskottet tillstyrker

alltså motionerna i denna del. Däremot bör i 3 § icke intagas någon

motsvarighet till det andra av de båda nyssnämnda undantagsstadgandena

i 4 §. Detta andra stadgande åsyftar nämligen maskiner och andra inventarier

för stadigvarande bruk i rörelse och är följaktligen utan intresse när

fråga är om investeringar inom förvärvskällan annan fastighet.

Utskottet vill i detta sammanhang även beröra följande spörsmål. De nyss

återgivna undantagsbestämmelserna i 3 och 4 §§ åsyfta att fritaga från investeringsavgift

i exempelvis sådana fall, då ett aktiebolag genom fusion

uPPgår i e14 annat aktiebolag. I dylikt fall föreligger uppenbarligen icke

någon sådan investering, som bör föranleda uttagande av investeringsavgift.

I motionerna I: 533 och II: 673 har framhållits att avgift ej borde uttagas

då i samband med fusion moderbolag från dotterbolag övertoge inventarier

och andra tillgångar utan att rörelsen fördenskull övertoges. Motionärerna

tillägga att uppenbarligen förelåge intet sakligt skäl för en olikartad

behandling i förevarande hänseende av sådana fall, då moderbolaget

något år tidigare till sig överfört rörelsen och arrenderat vissa anläggningstillgångar

av dotterbolaget, och sådana fall, då dylika tillgångar samtidigt

med övertagandet av rörelsen överförts till moderbolaget. Motionerna utmynna

i ett yrkande om införande av ett dispensförfarande för dessa och

vissa andra fall, då fog för uttagande av investeringsavgift icke skulle föreligga.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Här må även erinras om den till utskottet från Aktiebolaget Elektrolux

inkomna skriften, vari vissa likartade spörsmål behandlats.

I anledning av vad sålunda förekommit får utskottet framhålla, att den

i första punkten andra stycket av 4 § upptagna undantagsbestämmelsen

så utformats, att investeringsavgift ej skall uttagas vid förvärv av fastighet,

i förekommande fall med därtill hörande fasta maskiner, som till huvudsaklig

del stadigvarande nyttjas i »rörelse». Innebörden härav är uppenbarligen

den, att avgift ej skall uttagas så snart fastigheten ingår i rörelse och

detta oavsett om det är i rörelse, som bedrives av moderbolaget, dotterbolaget

eller annan. I det av Aktiebolaget Elektrolux angivna fallet, då tre av bolagets

dotterföretag äga fastigheter, som till huvudsaklig del stadigvarande

nyttjas i den av moderbolaget bedrivna rörelsen, kan sistnämnda bolag förvärva

dotterbolagens fastigheter utan att fråga uppkommer om uttagande

av investeringsavgift. Det sagda innebär att Aktiebolaget Elektrolux missuppfattat

innebörden av det föreslagna stadgandet och att någon ändring

däri icke erfordras för att tillgodose det av bolaget framställda önskemålet.

Detsamma gäller i avseende å vad i motionerna 1:533 och 11:673 i

motsvarande hänseende anförts.

Utskottet får även framhålla följande. Om i ett sådant fall, som det av

Aktiebolaget Elektrolux åsyftade, dotterbolaget efter det moderbolaget övertagit

dotterbolagets egentliga rörelse bibehållit i sin ägo maskiner och inventarier,

som utarrenderats till moderbolaget, bedriver dotterbolaget alltjämt

rörelse, nämligen i form av uthyrning av maskiner och inventarier. Skulle

moderbolaget under tiden för investeringsavgiftens giltighet övertaga dessa

inventarier, innebär detta att moderbolaget även övertager dotterbolagets

ifrågavarande rörelse. Följaktligen utgår icke heller i detta fall investeringsavgift.

Kvar står emellertid, såsom i propositionen framhållits, att investeringsavgift

skall uttagas då enstaka inventarier förvärvas utan att rörelsen

fördenskull övertages. Att stadga avgiftsfrihet för sådana fall synes icke

betingat och skulle direkt stimulera åtgärder i avgiftsundandragande syfte.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa spörsmål, som sammanhänga

med de i 4 § upptagna bestämmelserna angående avgiftspliktiga

investeringar inom förvärvskällan rörelse.

Utskottet får då även i detta sammanhang erinra om sin avvisande inställning

till yrkandet i motionerna I: 531 och II: 669 att investeringar i byggnader

skulle undantagas från avgiftsplikt.

I propositionen ha föreslagits regler av innebörd att rörelseidkare, som

vid övertagande av rörelse samtidigt förvärvar de i rörelsen vid övertagandet

nyttjade maskinerna och inventarierna, icke behöver erlägga investeringsavgift.

En person, som startar en ny rörelse, får däremot erlägga sådan

avgift.

I motionerna 1: 531 och II: 669 har yrkats sådan ändring i de föreslagna

bestämmelserna att investeringsavgift icke heller i sistnämnda fall skall utlagas.

— Ett liknande uttalande har gjorts i motionerna I: 533 och 11:673.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Utskottet får i anledning härav framhålla att det ligger helt i linje med

lagstiftningens syfte att uttaga avgift vid sådan nyetablering, varom nu är

fråga. Da, såsom departementschefen framhållit och närmare exemplifierat,

regler av annan innebörd skulle lämna vidsträckta möjligheter till missbruk,

avstyrker utskottet mycket bestämt det ifrågavarande yrkandet i motionerna

I: 531 och II: 669.

I motionen I: 526 har rests ett yrkande om fritagande från investeringsavgift

i de fall, då investeringar gjorts i samband med sådan flyttning eller

nyetablering av företag eller rörelse, som skett av s. k. lokaliseringsskäl.

Till stöd för yrkandet har åberopats det ur samhällssynpunkt önskvärda i

att dylika investeringar icke försvåras. Med hänsyn till svårigheterna att på

förhand uppdraga generellt formulerade undantagsbestämmelser, ha motionärerna

förordat att frågan måtte lösas genom ett individuellt dispensförfarande.

Utskottet delar visserligen motionärernas uppfattning att det i och för

sig mången gång kan vara ett samhälleligt intresse att icke försvåra utan

tvärtom stödja av lokaliseringsskäl betingade omflyttningar eller nyetableringar.

Utskottet måste likväl ställa sig avvisande till det framställda yrkandet.

Även i detta fall gäller nämligen att nyssnämnda önskemål måste

vägas mot hela den ifrågasatta lagstiftningens syfte att genom generellt verkande

bestämmelser framtvinga en prövning ur ekonomisk synpunkt, huruvida

den ifrågasatta investeringen även med beaktande av investeringsavgiften

bör omedelbart komma till stånd eller om densamma för en kortare

tid bör uppskjutas. När utskottet för egen del avstyrkt motionärernas förslag,

har det alltså icke berott på någon underskattning av det samhälleliga

intresset av investeringar av antytt slag utan av hänsyn till önskvärdheten

att icke genombryta den linje, som går igen i hela den föreslagna lagstiftningen,

nämligen att uppställa generellt verkande bestämmelser av investeringsbegränsande

karaktär. Utskottet har även haft att se motionärernas

förslag från en mera vidsträckt synvinkel och därvid funnit att lika goda

skäl, som de, vilka motionärerna anfört, skulle kunna åberopas till förmån

för en rad andra undantagsbestämmelser beträffande ur samhällets

eller den enskildes synpunkt önskvärda investeringar. Uppställdes sådana

undantagsregler, skulle emellertid lagstiftningens effekt lätt nog äventyras

samtidigt som bestämmelsernas tillämpning skulle i hög grad kompliceras.

Utskottet finner sig alltså böra avstyrka motionen 1:526. Härav följer

även att utskottet icke kan förorda någon ändring i det framlagda författningsförslaget

på grund av vad Sveriges köpmannaförbund anfört i sin till

utskottet ingivna skrift.

I de likalydande motionerna I: 516 och II: 658 och de ävenledes likalydande

motionerna 1:517 och 11:660 har yrkats, att någon avgiftsbeläggning

icke skall föranledas av investeringar i fartyg under 500 brutto registerton.

Såsom skäl härför ha åberopats de svårigheter, som den mindre sjöfarten

har att kämpa mot, och det behov av förnyelse, förbättring och utbyggnad

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

av tonnaget som föreligger. I samband därmed bär erinrats om det förstärkta

anslag, som under år 1951 anvisats statens lånefond för den mindre skeppsfarten;

denna åtgärd till näringsgrenens fromma skulle motverkas, om investeringar

av nu ifrågavarande slag icke undantoges från investeringsavgift.

I detta sammanhang må även erinras om de likalydande motionerna I: 518

och 11:659, däiå yrkats att investeringar i fiskebåtar på högst 100 brutto

registerton måtte undantagas från avgiftsplikt. I andra hand ha motionärerna

yrkat, att investeringsavgiften skall få fördelas på fem år och att avgiften

skall få vid inkomsttaxeringen fördelas på motsvarande tidsrymd. — Till

stöd för yrkandet ha motionärerna åberopat bl. a. fiskets under senare år

sjunkande lönsamhet, otillräckligheten av anslagen till fiskerilånefonden

och de stora engångskostnader som äro förenade med nybyggnad eller modernisering

av fiskebåtar.

Beträffande samtliga de nu senast omförmälda motionerna gäller, att utskottet

väl i och för sig har full förståelse för de skäl, som åberopats till

förmån för önskemålet att icke ekonomiskt försvåra verksamheten inom

området för den mindre sjöfarten och för fisket, men att utskottet av

samma grund som utskottet åberopat vid sitt avstyrkande av motionen I:

526 — icke kan tillstyrka de ifrågavarande motionerna. Utskottet vill i detta

fall emellertid även erinra om den föreslagna bestämmelsen i 5 § andra

stycket; därav följer att de investeringar, som gjorts av medel från statens

lånefond för den mindre skeppsfarten och från fiskerilånefonden, icke komma

att föranleda uttagande av investeringsavgift. -— Ej heller kan utskottet

biträda förslaget om att investeringsavgiften skulle — när det gällde investeringar

i fiskefartyg — få erläggas under en tid av fem år. En bestämmelse

av sådan innebörd vore icke förenlig med lagstiftningens syfte och skulle

med lika fog kunna åberopas i cn rad andra fall. Vad särskilt angår avdragsrätten

vid taxeringen, återkommer utskottet till denna fråga längre fram.

I de likalydande motionerna 1:527 och 11:670 har erinrats om att Sveriges

redareförening i sitt yttrande över förslaget till investeringsavgift

framhållit, att vid inköp av ett redan färdigbyggt svenskt eller utländskt

fartyg eller då ett nytt fartyg levererades från utländskt varv toges icke arbetskraft

eller material inom vårt land i anspråk. Dylika investeringar borde

därför vara fritagna från investeringsavgift. Motionärerna ha icke kunnat

godtaga departementschefens skäl för sin avvisande inställning till vad Redareföreningen

anfört och därför yrkat sådan ändring i författningslörslaget

att nyssnämnda investeringar skulle falla utanför bestämmelsernas räckvidd.

— I motionerna I: 528 och II: 674 har yrkats att förvärv av begagnade

fartyg skola fritagas från investeringsavgift.

Vad först angår frågan om förvärv av begagnade fartyg, vill utskottet erinra

om vad departementschefen anfört beträffande förvärv av begagnade

inventarier i allmänhet. Synpunkterna kunna sammanfattas på följande

sätt: en lagstiftning om investeringsavgift bör få en generell tillämpning och

en investerings räntabilitet bör följaktligen icke göras beroende av om en

tillgång förvärvats i första eller andra hand; skulle begagnade inventarier

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

vara fria från investeringsavgift, komine detta att medföra en prisstegring på

sådana inventarier och i sin mån därigenom stimulera avyttring av sådana

inventarier i syfte att utnyttja de frigjorda medlen för en reinvestering; eu

regel av innebörd att förvärv av begagnade inventarier skulle vara avgiftsfritt

skulle stimulera kringgaenden och medföra besvärliga gransknings- och

bedömningsproblem för de tillämpande myndigheterna. Vad angår den sist

angivna synpunkten, har visserligen departementschefen framhållit att densamma

icke med samma styrka gjorde sig gällande när fråga vore om förvärv

av secondhandtonnage, men att en speciell regel beträffande fartyg

likväl icke borde ifrågakomma. Det funnes nämligen andra inventarier än

fartyg, beträffande vilka en liknande undantagsbestämmelse med lika goda

skäl kunde krävas.

Utskottet finner de av departementschefen åberopade skälen bärande och

kan följaktligen icke tillstyrka de ifrågavarande yrkandena i motionerna

I: 527 och II: 670 samt I: 528 och II: 674.

Ej heller kan utskottet tillstyrka förslaget i motionerna I: 527 och II: 670

att investeringsavgift ej skulle uttagas vid förvärv av fartyg från utlandet.

En sådan bestämmelse skulle innebära att lagstiftaren direkt stimulerade

redarna att förlägga sina beställningar till utländska varv.

I några motioner har föreslagits att investeringsavgift ej skulle uttagas

när investeringen tillkommit på föreläggande av statlig myndighet. Sålunda

har i motionerna I: 527 och II: 670 uttalats, att det ej syntes riktigt att avgift

skulle uttagas, då fartygsinspektionen ålade rederierna att vid reparationer

och klassningar av fartyg utföra sådana förbättringsarbeten å fartygen,

som rederierna ej hade ansett vara oundgängligen nödvändiga eller i

varje fall ansett kunna uppskjutas. — I motionerna I: 528 och II: 674 har

yrkats, att investeringar, som uppenbart föranleddes av offentlig myndighets

åtgärder, skulle fritagas från avgiftsplikt.

Utskottet vill först erinra om att investeringar, föranledda av offentlig

myndighets ingripande, kunna förekomma i en råd fall. Ombyggnadsarbeten

på ett fartyg jämlikt direktiv av fartygsinspektionen är ett exempel. Dylika

investeringar kunna vidare vara föranledda av att en lastbil eller omnibus

icke längre får utnyttjas i yrkesmässig biltrafik, av att hälsovårdsnämnd

ingripit jämlikt sina befogenheter eller av att ingripande ägt rum enligt arbetarskyddslagen.

Ytterligare exempel skulle kunna nämnas. Utmärkande

för dem alla är att investeringen i fråga är något som vederbörande enligt

lag är skyldig att göra, därest han vill bedriva sin näring, eller något som

i allt fall utgör ett normalt led i bedrivandet av verksamheten i fråga. Det

synes utskottet med hänsyn härtill icke böra ifrågakomma att undantaga

sådana investeringar från investeringsavgift. En regel av motsatt innebörd

skulle för övrigt innebära, att den, som i vanlig ordning verkställer ofrånkomliga

investeringar, avgiftsbelägges medan den, som härutinnan visat försumlighet

och därigenom nödgat myndighet till ingripande, premieras genom

att slippa erlägga avgift. Utskottet vill emellertid begagna tillfället att

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 61

rikta de berörda myndigheternas uppmärksamhet på önskvärdheten av att

under den tid, som bestämmelserna om investeringsavgift komma att gälla,

ålägganden att vidtaga avgiftsbelagda investeringar icke meddelas i större

omfattning än som jämlikt gällande bestämmelser finnes oundgängligen

nödvändigt.

Det sagda innebär, att utskottet avstyrker de ifrågavarande yrkandena

i motionerna I: 527 och II: 670 samt I: 528 och II: 674.

I motionerna I: 528 och II: 674 har vidare framhållits, att bestämmelserna

om investeringsavgift borde så utformas, att avgiften i möjligaste mån icke

drabbade för produktionsapparatens upprätthållande nödvändiga investeringar.

Motionärerna föresloge därför att vid ersättningsanskaffning av

maskin eller annat inventarium avdrag finge göras för den utrangerade tillgångens

ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta icke visades, för

det belopp, som erhölles vid försäljningen av tillgången. Denna generella

avdragsregel borde enligt motionärerna gälla samtliga förvärvskällor. —

Liknande synpunkter ha andragits i motionerna 1:527 och 11:670.

Tankegången i det nyss återgivna är alltså att inve.steringsavgiften skulle

beräknas på den nettoinvestering, som ur den enskildes synpunkt föreligger,

då han förvärvar en tillgång till ersättande av en utrangerad eller försåld

sådan. Propositionsförslaget innebär däremot att avgiften skall beräknas

på hela kostnaden för den gjorda ersättningsanskaffningen. Då den i

propositionen valda linjen uppenbarligen ger lagstiftningen en vida större

effekt, kan utskottet icke förorda motionärernas förslag. Det förtjänar även

uppmärksammas att en lagstiftning enligt sistnämnda förslag skulle i hög

grad komplicera tillämpningen.

I motionerna I: 533 och II: 673 ha invändningar riktats mot det i 2—4 §§

i den föreslagna författningen använda uttryckssättet: »nyuppsättning, ersättningsanskaffning

och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra

till normalt underhåll». Motionärerna ha framhållit, att den valda formuleringen

gåve vid handen, att varken nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

till någon del finge hänföras till normalt underhåll men att så

däremot kunde vara fallet med förbättringsarbeten. Ersättningsanskaffning

vore emellertid självfallet vida oftare än förbättringsarbeten hänförlig

till normalt underhåll.

Utskottet får i anledning av vad motionärerna anfört framhålla, att innebörden

av bestämmelsen i fråga uppenbarligen bör vara att nyuppsättning,

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder äro avgiftspliktiga investeringar,

medan detta icke är fallet med reparations- och underhållsarbeten.

Utskottet har vidare den uppfattningen, att i det särskilda fallet är det fråga

antingen om en avgiftspliktig investering av nyss angivet slag eller om

reparation eller underhåll. Däremot är det aldrig så att cn och samma åtgärd

kan hänföras till båda de nyssnämnda grupperna, varmed å andra sidan

givetvis icke är sagt alt reparationsarbeten ej kunna utföras parallellt med

t. ex. förbättringsarbeten. Ur nu nämnda synpunkt skulle kunna göras gäl
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

lande att den omdiskuterade relativsatsen är onödig. Å andra sidan torde

kunna göras gällande, att för den enskilde kan det i allmänhet vara relativt

enkelt alt avgöra när en nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

föreligger, medan skiljelinjen mellan förbättringsåtgärder och normalt underhåll

kan vara svårare att uppmärksamma. Stadgandets föreslagna formulering

ger en antydan härom. På grund härav anser sig utskottet icke

böra tillstyrka den av motionärerna påkallade ändringen i författningsförslaget.

Utskottet har klart för sig att en tillämpning av de nu berörda stadgandena

kan vara förenad med vissa svårigheter. Detta torde emellertid icke

kunna undvikas med mindre bestämmelserna utvidgas att omfatta jämväl

reparationer och underhåll; så bör emellertid uppenbarligen icke ske. Utskottet

vill göra några uttalanden till ledning för praxis. När fråga är om

mindre omfattande arbeten å en maskin, såsom t. ex. då skruvar, muttrar,

tändstifl o. d. utbytas, är fråga om rent underhåll. Så är å andra sidan

icke fallet, då exempelvis en hel motor utbytes eller då en större och dyrbarare

del av ett maskineri på ett fartyg ersättes; i dessa fall föreligger en

ersättningsanskaffning. Om en maskin är i behov av reparation, men vederbörande

finner det lämpligare att i stället anskaffa en ny maskin, är

fråga om ersättningsanskaffning, och någon avräkning av investeringskostnaden

mot vad det skulle kostat att reparera den gamla maskinen kan uppenbarligen

icke ifrågakomma. Ha t. ex. reparations- och förbättringsarbeten

utförts samtidigt och betalats i en post, ankommer det givetvis på den

avgiftsskyldige att visa hur kostnaderna fördela sig på de olika arbetena.

Icke minst gäller detta i sådana fall, då arbetena utförts med egen personal.

Det är å andra sidan uppenbart att taxeringsmyndigheterna icke böra uppställa

.större krav på den avgiftsskyldiges kostnadsberäkningar än som i

det särskilda fallet kan anses rimligt.

Enligt 5 § andra stycket skall, då tillgång gått förlorad genom brand, haveri

eller liknande orsak, kostnaden för den härav betingade ersättningsanskaffningen

avgiftsbeläggas allenast i vad den överstiger vad som uppburits

i försäkringsersättning för den förlorade tillgången. Den föreslagna regeln

innebär tillika, att den som icke uppburit någon försäkringsersättning har

att erlägga investeringsavgift för hela kostnaden för eventuella ersättningsanskaffningar.

I motionerna I: 527 och II: 670 har häremot invänts, att det icke syntes

rimligt, att den .som helt eller delvis stått självrisk, skulle ställas sämre

än om försäkring tecknats. Liknande synpunkter ha uttalats i motionerna

I: 533 och II: 673.

Utskottet får i anslutning härtill anföra följande.

I propositionen har framhållits att den nyss återgivna bestämmelsen vore

påkallad av billighetsskäl. Även enligt utskottets mening finnes anledning

att särskilt beakta sådana ersättningsanskaffningar, som föranletts av

brand, haveri etc. Emellertid måste dessa synpunkter vägas mot önskvärd
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

63

heten av att icke uppställa i praktiken svårtillämpade bestämmelser, vilka

kunde förutses medföra tvistigheter mellan de avgiftsiskyldiga och taxeringsmyndigheterna

och tillika föranleda att vederbörande slutligt påföras avgifter

i en omfattning, som han med sin tolkning av bestämmelserna icke

förutsett. Av denna anledning kan utskottet icke förorda en anordning av

exempelvis sådan innebörd att all av brand, haveri etc. föranledd ersättningsanskaffning

skall vara avgiftsfri. En sådan regel skulle i praktiken bli

svårlillämpad med hänsyn till att en på angivet sätt förlorad tillgång praktiskt

taget aldrig ersättes av en exakt likvärdig sådan. Utskottet vill därför

i princip fullfölja den i propositionen valda och i tillämpningen enkla regeln,

enligt vilken avgiftsbeläggningen ställes genom ?n schablonregel i viss relation

till kostnaden för ersättningsanskaffningen och till uppburen försäkringsersättning.

Då nyssnämnda kostnad ofta nog väsentligt överstiger den

för den ersatta tillgången uppburna försäkringsersättningen och detta även

i de fall då någon underförsäkring icke föreligger, vill utskottet till en början

föreslå den ändringen i propositionsförslaget, att som avgiftspliktig investering

i nu avsedda fall skall anses allenast investeringen till den del

kostnaden för densamma överstiger 200 procent av uppburen försäkringsersättning.

Härigenom erhåller även den, som haft tillgången i fråga underförsäkrad

eller som till viss del stått s. k. självrisk, en icke oväsentlig lättnad i avgiftsbeläggningen.

Vad härefter angår sådana fall, då intet som helst försäkringsskydd förelegat,

skulle visserligen kunna göras gällande dels att sådana fall torde vara

så pass ovanliga att med hänsyn därtill man icke borde tynga lagstiftningen

med specialbestämmelser och dels att när sådant fall likväl uppkommer vederbörandes

självrisk omfattar jämväl investeringsavgiften. Utskottet har

emellertid den uppfattningen att just med hänsyn till fåtaligheten av de nu

ifrågavarande fallen det är befogat att meddela en bestämmelse, som visserligen

kan förutses bliva svårtillämpad men som ger en viss lättnad i avgiftsbeläggningen

för den som helt saknat försäkringsskydd. Denna bestämmelse,

som utskottet alltså anser sig kunna förorda, skulle innebära,

att i dylikt fall skulle som avgiftspliktig investering anses allenast investeringen

till den del kostnaden för densamma överstiger 200 procent av den

förlorade tillgångens anskaffningskostnad. Med anskaffningskostnad måste

då uppenbarligen avses den ursprungliga anskaffningskostnaden jämte kostnaden

för därefter verkställda förbättringsarbeten. I sådana fall, då anskaffningskostnaden

icke kan av den avgiftsskyldige angivas, måste det givetvis

ankomma på de tillämpande myndigheterna alt söka fastställa vad som

skäligen kan antagas utgöra anskaffningskostnad.

Med hänsyn till de svårigheter, som i flertalet fall äro förenade med den

av utskottet förordade bestämmelsens tillämpning, kan utskottet icke tillstyrka

en sådan ytterligare utbyggnad av bestämmelserna att den, som

uppburit en mer eller mindre fullständig försäkringsersättning, skulle äga

rätt att alternativt reducera kostnaden för ersättningsanskaffningen med

200 procent av den förlorade tillgångens anskaffningskostnad.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Med det sagda anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1: 527 och

II: 670 samt I: 533 och II: 673.

Enligt propositionen skall från sammanlagda beloppet av kostnaderna fölen

avgiftsskyldigs avgiftspliktiga investeringar, d. v. s. från vad som tekniskt

benämnes den uppskattade investeringskostnaden, avdragas ett belopp

av 10 000 kronor. Därvid framkommer den .s. k. avgiftsbelagda investeringskostnaden,

vilken utgör det direkta underlaget för beräkningen av

investeringsavgiften. Avgiften föreslås i propositionen skola beräknas till

tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

I motionerna I: 531 och II: 669 har framhållits, att enligt motionärernas

mening kunde mycket starka invändningar riktas mot att investeringsavgift

uttoges vid förvärv av inventarier till jordbruk. Med hänsyn bl. a. till

att inventariebeståndets huvudsakliga värde låge i ett förhållandevis litet

antal relativt dyrbara inventarier förordade motionärerna en höjning av

det avgiftsfria beloppet från 10 000 kronor till 15 000 kronor.

I motionen 1:529 har yrkats att det avgiftsfria beloppet måtte sättas till

50 000 kronor samt att investeringskostnad till belopp överstigande 50 000

kronor men icke 100 000 kronor skall avgiftsbeläggas med 10 procent, medan

dylik kostnad till belopp överstigande 100 000 kronor skall avgiftsbeläggas

med 20 procent.

I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har understrukits angelägenheten

av statsingripanden mot de i förhållande till våra resurser alltför

omfattande investeringarna. Vad särskilt angår förslaget till investeringsavgift

framhålles i motionerna, att det vore nödvändigt att kostnadsökningen

bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det fördelaktiga i att

vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften försvunne. Den

i propositionen föreslagna avgiften vore enligt motionärernas mening icke

tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet. — Motionerna utmynna

i yrkandena att investeringsavgiften måtte bestämmas till 20 procent

och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar måtte sänkas till 5 000

kronor.

Utskottet är av den uppfattningen, att en självfallen förutsättning för att

den med lagstiftningen åsyftade effekten skall uppnås är att investeringsavgiften

drabbar de berörda investeringarna med sådan kraft, att det klart

framstår som en fördel med ett uppskov med icke oundgängligen nödvändiga

investeringar. Denna synpunkt måste å andra sidan vägas mot att investeringsavgiften

genom sin nödvändigt generella utformning drabbar jämväl

ofrånkomliga och brådskande investeringar. Vid denna avvägning är

det därjämte nödvändigt beakta, att det redan av praktiska skäl och med

tanke på taxeringsmyndigheternas möjlighet att gå i land med de dem tillkommande

uppgifterna är ofrånkomligt att från bestämmelsernas räckvidd

undantaga vissa mindre investeringar; utskottet kan följaktligen icke tillråda

att det avgiftsfria bottenbeloppet sänkes under vad i propositionen föreslagits.

Utskottet får i detta sammanhang även erinra om att utskottet

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

65

ovan förordat en höjning av det avgiftsfria beloppet till maximalt 15 000

kronor att gälla när fråga är om investeringar i byggnader. Av hänsyn till

vad utskottet sålunda föreslagit och med beaktande av övriga på frågans

bedömande inverkande omständigheter, har utskottet ansett sig böra förorda

den ändringen i propositionen, att investeringsavgiften skall fastställas att

utgå med tolv i stället för med tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna I: 519 och II: 661

ävensom de förut omnämnda yrkandena i motionerna I: 531 och II: 669

samt I: 529. Det sagda innebär även, att utskottet icke tillstyrker motionerna

I: 531 och II: 669 i vad motionärerna föreslå en lägre procentsats att

gälla för det andra av de båda år, under vilka förordningen är avsedd att

tillämpas.

Vid sitt nyssnämnda ställningstagande har utskottet utgått från att investeringsavgiften

skall anses som en vid taxeringen avdragsgill omkostnad;

övervägande skäl av såväl teoretisk som praktisk natur synas nämligen

tala för en sådan regel. Den föreslagna bestämmelsen härom har upptagits i

10 §, och innebörden av densamma är att den, som taxeras enligt den s. k.

kontantprincipen, är berättigad till avdrag vid taxeringen för det beskattningsår

då avgiften erlagts, medan den, som taxeras enligt bokföringsmässiga

grunder, skall verkställa avdraget vid taxeringen för det räkenskapsår

då avgiften bokförts såsom omkostnad i räkenskaperna, d. v. s. senast när

debetsedel å avgiften erhållits.

I motionerna I: 527 och II: 670 har framhållits, att risk förelåge för att vid

ett försämrat konjunkturläge sådana mindre och medelstora rederier, som

ägde endast ett eller några fartyg, ej kunde helt eller delvis tillgodogöra sig

avdraget vid inkomsttaxeringen. Starka skäl talade för att den, som ej kunnat,

helt eller delvis, tillgodogöra sig avdraget för investeringsavgiften vid

sin inkomsttaxering under beskattningsåret, finge rätt att i anskaffningskostnaden

för tillgången inräkna den de! av avgiften, för vilken avdrag ej

kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen, samt därefter erhålla avdrag enligt

gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier.

I motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits att bestämmelserna om rätt

att vid taxering åtnjuta avdrag för investeringsavgiften kunde, sådana bestämmelserna

utformats, verka oskäligt betungande särskilt för nystartade

företag, vilka vanligen hade det största investeringsbehovet men ofta icke

erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren. Motionärerna föreslogo

därför att ifrågavarande bestämmelser skulle så utformas, att företagare,

som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året visat förlust

eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkt av rörelse ej

kunnat utnyttja avdragsrätten, finge tillgodogöra sig det resterande avdraget

intill tre år efter det investeringsavgiften erlagts.

Utskottet får i anledning av vad sålunda anförts och yrkats framhålla

följande. När fråga är om jordbrukare, som taxeras enligt kontantprincipen,

5 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 7 saml. Nr 65.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

torde delade meningar icke råda om att frågan om avdrag för investeringsavgift

måste bedömas efter samma regler som gälla för alla andra jämförbara

omkostnader. Samma princip, nämligen att anknyta bestämmelsernas utformning

till vad som för jämförbara fall gäller, bör enligt utskottets mening

tillämpas jämväl när fråga är om skattskyldig med taxering enligt

bokföringsmässiga grunder. Man har då att välja mellan två linjer, nämligen

att antingen förfara såsom i motionerna 1:527 och 11:670 antytts,

d. v. s. inräkna investeringsavgiften i anskaffningskostnaden, eller att ge

en positiv föreskrift om omedelbar avdragsrätt i överensstämmelse med vad

som gäller angående omkostnader i allmänhet. För det förstnämnda alternativet

kunna åtskilliga skäl åberopas. Att propositionen icke bygger på detta

alternativ, sammanhänger med de oförmånliga verkningar för de skattskyldiga,

som äro förenade med en lagstiftning i enlighet därmed. Konsekvensen

skulle nämligen bli, att avdrag aldrig skulle kunna erhållas när fråga är om

en grundförbättring å fastighet; kostnaderna för sådana investeringar få

nämligen icke avdragas vid inkomsttaxeringen vare sig på en gång eller

genom årliga värdeminskningsavdrag. Detsamma skulle i praktiken mången

gång även gälla beträffande investeringsavgift i anledning av ny-, tilleller

ombyggnad av fastighet. Kostnaden härför kan visserligen sägas teoretiskt

få avdragas, nämligen i form av ett lågprocentigt värdeminskningsavdrag.

Då värdeminskningsavdraget ofta beräknas på grundval av taxeringsvärdet

och det icke synes troligt att detta skulle påverkas av den erlagda

investeringsavgiften, bleve resultatet i realiteten att något avdrag för

investeringsavgiften icke skulle erhållas. Att — såsom i motionerna 1: 528

och II: 674 ifrågasatts -— medgiva avdrag efter någon speciell »värdeminskningsplan»

skulle strida mot vedertagna principer och komplicera lagstiftningens

tillämpning.

I propositionen har det andra av de båda förut angivna alternativen valts,

vilket innebär att avgiften i nu ifrågavarande hänseende behandlas på samma

sätt som speciella skatter i allmänhet. Konsekvensen blir visserligen att

den, som icke kan utnyttja avdragsrätten, drabbas hårdare än den, som har

denna möjlighet. Detta är emellertid något som i åtskilliga sammanhang

förekommer vid inkomsttaxeringarna.

Utskottet avstyrker alltså de nu ifrågavarande yrkandena i motionerna

I: 527 och II: 670 samt i I: 528 och II: 674. Med det sagda har även besvarats

det i motionerna I: 518 och II: 659 framställda yrkandet om en på

fem år fördelad avdragsrätt.

I den mån de i anledning av propositionen väckta motionerna icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört får utskottet avstyrka bifall

till desamma.

Utskottet får slutligen tillägga, att utskottet velat förorda ett par jämkningar

av formell natur i 4 och 7 §§.

Vad härefter angår förslaget om tillfälliga bestämmelser om värdering av

varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt får utskottet

anföra följande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

67

Utskottet delar den i propositionen uttalade meningen, att avsevärda olägenheter

skulle vara förenade med bestämmelser av innebörd, att avgift

uttages vid investeringar i varulager. Utskottet har emellertid även den uppfattningen

att åtgärder äro påkallade i syfte att vinna begränsning i investeringar

i lager. Denna uppfattning befästes av det utav konjunkturinstitutet

gjorda uttalandet, att en mycket stor del av den ökning av resurserna under

år 1951, som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den

förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet, tagit sig uttryck

i ökade lager.

I såväl de likalydande motionerna I: 528 och II: 674 som i de ävenledes

likalydande motionerna 1:530 och 11:668 har visserligen framhållits, att

den lör närvarande rådande situationen inom betydande delar av det svenska

näringslivet vore den, att man snarare sökte minska än öka lagerhållningen.

Även om detta uttalande i och för sig kan vara riktigt, utgör det enligt utskottets

mening intet skäl mot införandet av bestämmelser som rikta sig

mot de områden inom näringslivet, beträffande vilka det gjorda uttalandet

icke gäller.

Det framlagda förslaget innebär, att i vissa lägen begränsas möjligheterna

för rörelseidkare att nedskriva sitt varulager. Därigenom förringas möjligheterna

att komma i åtnjutande av skattekrediter, som i sin tur skulle kunna

utnyttjas för ökade lagerinköp. Förslaget är så konstruerat, att bestämmelserna

bli tillämpliga först när fråga är om en kvantitativ ökning av lagret;

detta innebär med andra ord att den, vars lagerhållning minskat eller i allt

fall icke ökat under de beskattningsår, varom här är tal, över huvud icke

beröres av bestämmelserna. De föreslagna bestämmelserna innebära även,

att vederbörande är oförhindrad att i sådant fall öka sin dolda reserv i varulager

inom ramen för vad kommunalskattelagen medger.

I den föreslagna förordningen har vidare upptagits en bestämmelse av

innebörd att lagret, även när lagerökning föreligger, alltid skall få nedskrivas

till femtio procent av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena.

Avsikten med denna bestämmelse i propositionen -— vilken innebär

en uppmjukning av de sakkunnigas förslag enligt vilket sådan nedskrivning

begränsades till en tredjedel av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

— är att tillförsäkra nystartade företag och företag med litet ingångslager

möjlighet att erhålla en betryggande konsolidering.

I de likalydande motionerna 1:530 och 11:668 har erinrats om tidigare

gjorda uttalanden angående sambandet mellan de nu gällande reglerna om

varulagervärderingen och bolagsbeskattningen i dess helhet, och kritik har

ur denna synpunkt riktats mot det framlagda förslaget. Utskottet kan emellertid

icke finna den sålunda gjorda invändningen bärande, då här är fråga

om bestämmelser av rent tillfällig karaktär, vilka ingå som ett led i en av

rådande läge betingad ekonomisk politik.

I de förenämnda motionerna har erinrats om alt lagerökning kan föranledas

av uppkommande avsättningssvårigheter och att följaktligen rörelseidkare,

som beröras av en sådan utveckling, skulle på ett orättvist sätt drab
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

bas av bestämmelserna. Utskottet vill häremot erinra, att även i detta fall

får den förefintliga möjligheten att nedskriva lagret till femtio procent av

anskaffnings- eller återanskaffningskostnaden anses erbjuda en i och för

sig fullt godtagbar konsolideringsmöjlighet. Härtill kommer att lagstiftningens

eftersträvade effekt just är att stimulera rörelseidkarna till försiktighet

i fråga om lagerinköp och att alltså genom återhållsamhet med inköpen gardera

sig mot en situation sådan som den nyss antydda.

Utskottet finner sig följaktligen böra avstyrka de nyssnämnda motionerna

och förorda ett genomförande av det i propositionen upptagna förslaget.

I motionerna I: 530 och II: 668 har framhållits, att den inventering och

redovisning, som författningsförslaget förutsatte, kunde i många fall vara

mycket arbets- och kostnadskrävande. I anslutning härtill har yrkats att

en bestämmelse måtte intagas i författningen av innebörd, att uppgiftsskyldigheten

angående varulagret måtte — i likhet med vad som för vissa fall

gällde enligt bestämmelserna om investeringsskatt — få fullgöras genom

intyg av auktoriserad revisor eller av en utav handelskammaren godkänd

granskningsman, som för beskattningsåret varit ordinarie revisor i företaget.

I anledning av vad motionärerna sålunda yrkat vill utskottet till en början

erinra om uttalandet i propositionen, att taxeringsmyndigheterna rimligen

icke borde ställa alltför stora krav på utredning om lagervärdena, när fråga

vore om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare, vilka

svårligen kunde verkställa en exakt lagerinventering, eller om sådana rörelseidkare,

vilkas varulager vore förhållandevis obetydliga. Med detta uttalande

får departementschefen anses ha avsett, att taxeringsmyndigheterna icke

böra — om särskilda förhållanden ej föranleda till annat — avkräva sådana

rörelseidkare, som ha påtagliga svårigheter att verkställa i detalj korrekta

inventeringar, mer ingående upplysningar än som erfordras för ett något

så när säkert bedömande av frågan, huruvida lagerökning föreligger eller

ej. Föreligger lagerökning i sådana fall som de nu avsedda, blir det å andra

sidan givetvis erforderligt med en mera utförlig redovisning.

Det sagda innebär, att rörelseidkaren har att till taxeringsmyndigheterna

lämna ungefär samma upplysningar som dem, vilka han enligt motionärernas

förslag haft att tillhandahålla företagets revisor, när denne skolat utfärda

intyg. Belastningen för den skattskyldige blir ungefärligen densamma

vare sig man följer propositionen eller godtager motionärernas förslag. Att

utskottet för sin del obetingat tillstyrker propositionsförslaget sammanhänger

med att invändningar ur olika synpunkter synas vara att rikta mot en anordning

enligt vilken en skattskyldigs deklarationsskyldighet må fullgöras

genom intyg av person, som är hos den skattskyldige anställd.

Vad Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges köpmannaförbund

anfört i sin till utskottet ingivna skrift föranleder icke utskottet

att föreslå någon ändring i propositionsförslaget.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

69

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,

nämligen de likalydande motionerna 1: 524 av herr

Gustaf Karlsson m. fl. samt II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona

och Larsson i Luttra, de likalydande motionerna I: 525

av herrar Forslund och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist

m. fl. ävensom motionen I: 532 av herrar Cassel och

Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§,

som framgå av följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag:

1 §•

Utskottets förslag:

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt

investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna

jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad

från skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,

skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild

avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående

stycke sägs frikallas systembolag

,som avses i förordningen angående

försäljning av rusdrycker,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,

Svenska skifferoljeaktiebolaget,

Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget

Svensk torvförädling, Aktiebolaget

Ceaverken, Aktiebolaget

Aerotransport och Aktiebolaget

Atomenergi, så ock aktiebolag och

ekonomisk förening däri kommun

äger mer än nio tiondelar av aktieeller

andelskapitalet.

Från avgiftsskyldighet som i föregående

stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående

försäljning av rusdrycker,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,

Svenska skifferoljeaktiebolaget,

Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget

Svensk torvförädling, Aktiebolaget

Ceaverken, Aktiebolaget

Aerotransport och Aktiebolaget

Atomenergi, så ock aktiebolag och

ekonomisk förening däri kommun

äger mer än nio tiondelar av aktieellcr

andelskapitalet under förutsättning

att bolaget eller föreningen icke

driver byggnadsverksamhet. Från av
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

giftsskyldighet frikallas vidare folketshusförening,

folkpar ksförening

och annan liknande organisation med

uppgift att tillhandahålla samlingslokal

ävensom annan i ideellt syfte

verksam organisation, som tillhandahåller

dylik lokal.

2 §•

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet,

som föranleder uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering),

hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till

den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad i föregående stycke sägs skall

icke äga tillämpning, när fråga är

om förvärv av tillgång i samband

med övertagande av jordbruk med

äganderätt eller på arrende eller efter

utarrendering under förutsättning

att tillgången i fråga nyttjats i

det övertagna jordbruket. Ej heller

skall investeringsavgift uttagas då

fråga är om nyuppsättning som verkställts

under det beskattningsår, då

jordbruksfastighet förvärvats eller

jordbruksarrende tillträtts eller jordbruk

övertagits efter utarrendering.

Vad i föregående stycke sägs skall

icke äga tillämpning, när fråga är

om förvärv av tillgång i samband

med övertagande av jordbruk med

äganderätt eller på arrende under

förutsättning att tillgången i fråga

nyttjats i det övertagna jordbruket.

Ej heller skall investeringsavgift uttagas

då fråga är om nyuppsättning

som verkställts under det beskattningsår,

då jordbruksfastighet förvärvats

eller jordbruksarrende tillträtts.

3 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet

hänföras

a) i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande

fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering; samt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad

varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad ovan i denna paragraf sägs

skall gälla allenast under förutsättning

att fastigheten i den del, där

investeringen gjorts, är upplåten till

användning i rörelse, som bedrives

av någon med vilken den som bekostat

investeringen måste anses vara

i intressegemenskap, därvid tillika

skall gälla att såsom avgiftspliktig

investering skall anses vad som av

investeringen är att hänföra till nyss

angiven del av fastigheten. Vidare

skall iakttagas att investeringsavgift

icke skall uttagas, då fråga är om

förvärv av byggnad, i förekommande

fält med därtill hörande inventarier

vilka vid fastighetstaxeringen åsatts

särskilt maskinvärde, under förutsättning

att byggnaderna och inventarierna

till huvudsaklig del stadigvarande

nyttjats i rörelse.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och

för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana

till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder -—

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner,

som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, in. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kost
-

Vad ovan i denna paragraf sägs

skall gälla allenast under förutsättning

att fastigheten i den del, där

investeringen gjorts, är upplåten till

användning i rörelse, som bedrives

av någon med vilken den som bekostat

investeringen måste anses vara

i intressegemenskap, därvid tillika

skall gälla att såsom avgiftspliktig

investering skall anses vad som av

investeringen är att hänföra till nyss

angiven del av fastigheten.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

nåden för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits

såsom kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall

icke äga tillämpning, då fråga är om

köp av byggnad, i förekommande

fall med därtill hörande inventarier

vilka vid fastighetstaxeringen åsatts

särskilt maskinvärde, under förutsättning

att byggnaden och inventarierna

till huvudsaklig del stadigvarande

nyttjats i rörelse. Ej heller

skall investeringsavgift uttagas, då

fråga är om förvärv av tillgång i

samband med övertagande av den

rörelse eller rörelsegren, vari densamma

utgjort tillgång för stadigvarande

bruk.

Vad i föregående stycke sägs skall

icke äga tillämpning, då fråga är om

förvärv av byggnad, i förekommande

fall med därtill hörande inventarier

vilka vid fastighetstaxeringen åsatts

särskilt maskinvärde, under förutsättning

att byggnaden och inventarierna

till huvudsaklig del stadigvarande

nyttjats i rörelse. Ej heller

skall investeringsavgift uttagas, då

fråga är om förvärv av tillgång i

samband med övertagande av den

rörelse eller rörelsegren, vari densamma

utgjort tillgång för stadigvarande

bruk.

5 §•

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande

av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom

brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende

anledning eller har tillgång tagits

i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att

tvångsförsäljning måste anses vara

tör handen, skall härav föranledd

ersättningsanskaffning icke anses utgöra

avgiftspliktig investering till

den del kostnaden för den nya tillgången

motsvarar uppburen ersättning

för den förlorade eller avyttrade

tillgången.

Har tillgång gått förlorad genom

brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende

anledning eller har tillgång tagits

i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att

tvångsförsäljning måste anses vara

för handen, skall härav föranledd ersättningsanskaffning

icke anses utgöra

avgiftspliktig investering till

den del kostnaden för den nya tillgången

motsvarar 200 procent av

uppburen ersättning för den förlorade

eller avyttrade tillgången eller —

då fråga är om tillgång som gått förlorad

genom brand, haveri eller liknande

anledning och försäkringsskydd

icke till någon del förelegat —

200 procent av anskaffningskostnaden.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

73

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt

ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller

beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas

eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk

kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,

motorcykel eller sidvagn till motorcykel.

7 §.

Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena

sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.

Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller

tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall i

investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, Har vid sådant förvärv av tillgång,

som utgör avgiftspliktig investering, som utgör avgiftspliktig investering,

såsom likvid eller dellikvid lämnats

annan likartad tillgång, skall såsom

investeringskostnad anses erlagd

mellanskillnad.

såsom likvid eller dellikvid lämnats

annan likartad tillgång, skall såsom

investeringskostnad anses allenast

mellanskillnaden.

När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,

ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad

anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en

procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före

taxeringsåret ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående

värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet

— sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande

avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan

annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp,

varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den

del av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående

byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde,

som belöper å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i

rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av

byggnad, ingående i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad

anses belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år

räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående

byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.

Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga

fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §•

Sedan från uppskattad investeringskostnad

avdragits ett belopp av

10 000 kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd

investeringskostnad, vilken

utföres i fulla hundratal kronor

så att överskjutande belopp, som icke

uppgår till fullt hundratal kronor,

bortfaller.

8 §-

Från uppskattad investeringskostnad

avdrages ett belopp av 10 000

kronor eller, därest i densamma ingår

investeringskostnad i anledning

av investeringar i form av ny-, tilleller

ombyggnad eller reparation eller

underhåll av byggnad med högre

belopp än 10 000 kronor, detta högre

belopp, dock att avdraget i sistnämnda

fall icke må överstiga 15 000 kronor.

Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd

investeringskostnad, vilken

utföres i fulla hundratal kronor

så att överskjutande belopp, som

icke uppgår till fullt hundratal kronor,

bortfaller.

10 §. 10 §.

Investeringsavgiften utgör tio pro- Investeringsavgiften utgör tolv procent

av den avgiftsbelagda investe- cent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

ringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad

eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering

av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;

samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz

och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson

i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och

II: 660 av herr Utbult m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:518 av herr Spetz och

II: 659 av herr Utbult m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:519 av herr Andrée och

herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och

Gustafsson i Stockholm,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

5) de likalydande motionerna I: 527 av herrar Ohlon och

Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl.

och II: 674 av herr Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf

in. fl. och II: 668 av herr Hjalmarson m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf

m. fl. och II: 669 av herr Hjalmarson m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson

och II: 673 av herr Nilsson i Svalöv,

10) motionen 1:526 av herr Lundqvist m. fl.,

11) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl.,

12) motionen II: 657 av herr Rubbestad m. fl. samt

13) motionen 11:671 av herrar Östlund och Hseggblom,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Velander,

Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson och Werner samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd*,

Orgård, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin,

Kärrlander, Henriksson och Christenson i Malmö.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Reservationer:

I) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:

»Såsom ofta framhållits, är den betydelsefullaste uppgiften för dagens ekonomiska

politik att söka hejda den fortgående inflatoriska utvecklingen.

Därest det icke lyckas att åstadkomma ett fast penningvärde, är det över

huvud taget icke möjligt att återföra vårt land till ekonomisk hälsa. Ett

program, ägnat att förverkliga det sålunda antydda målet, måste bygga på

en aktiv penningpolitik, utan vilken varje annan åtgärd till vinnande av

samhällsekonomisk balans blir otillräcklig,

en reformering av vårt skattesystem, innefattande betydande skattelättnader

till befordrande av arbetsvilja, företagsamhet och sparande,

sträng återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter samt

balans mellan sparande och investeringar.

Den i föreliggande proposition föreslagna investeringsavgiften är icke

ägnad att i nämnvärd utsträckning befordra det ovan skisserade programmets

genomförande. Den kan icke ersätta en generellt verkande aktiv penningpolitik.

Den medför icke någon kreditåtstramning. Den innebär icke

någon uppmuntran till sparande. När den betecknas som generellt verkande,

är påståendet därom missvisande.

Vi vilja dock icke motsätta oss införandet av en investeringsavgift men

anse att den bör utformas så, att den, såvitt möjligt, påverkar blott mindre

önskvärda investeringar.

För att investeringsavgiften över huvud taget skall kunna förutsättas få

någon verklig effekt, är det angeläget, att de skattskyldiga känna sig övertygade

om att den endast kommer att uttagas under de enligt propositionen

föreslagna två åren. Ett utsträckande av giltighetstiden därutöver får sålunda

betraktas såsom helt uteslutet. En sänkning av procenttalet för det

andra året skulle ock innebära ett understrykande av statsmakternas bestämda

avsikt rörande avgiftens tidsbegränsning.

I enlighet härmed förorda vi bifall till det i motionerna I: 531 och II: 669

framförda yrkandet, att procenttalet för investeringsavgiften sättes till 10

för det första året av giltighetstiden och till 5 för det andra året.

I de nyssnämnda motionerna I: 531 och II: 669 hemställes vidare, att från

förordningens tillämpningsområde skall undantagas byggnad. Det är enligt

motionärerna ägnat att väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig

ordning tillståndsprövas, skola beläggas med avgift. Det syntes föga

konsekvent, att den särskilt reglerade byggnadsverksamheten tagits med i

sammanhanget, eftersom densamma vore helt beroende av statliga myndigheters

prövning och redan därigenom kunde begränsas.

Vad särskilt an ginge jordbrukets byggnader, framhålla motionärerna, att

jordbruket i högsta grad framvisade en eftersläpning i fråga om såväl ny-,

till- och ombyggnad som reparations- och underhållsarbeten. Standarden å

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

77

jordbrukets ekonomibyggnader vore på många håll mycket låg. Det förefölle

som om den under senare år foriskridande fördyringen av byggnadsverksamheten

skulle vara tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra

alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. Investeringsavgiften

komme att drabba jordbruksnäringen särskilt hårt och skulle måhända

helt omintetgöra väl motiverade investeringar. Tillståndsprövningen för

jordbrukets ekonomibyggnader hade också numera upphört, vilket inneburit

ett erkännande av att behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader vore

mycket stort.

I de sålunda anförda synpunkterna finna vi oss kunna instämma. I de fall,

då särskild tillståndsgivning kräves från statens sida, bör någon ytterligare

investeringsbegränsande åtgärd icke vara erforderlig. Vad beträffar jordbrukets

ekonomibyggnader, är det även synnerligen angeläget att den pågående

rationaliseringen på jordbrukets område icke avbrytes. Vi anse därför,

att investeringsavgiften över huvud taget icke bör omfatta investeringar i

byggnad.

Såsom särskilda skäl för att rationaliseringen i fråga om jordbrukets

maskinpark och inventariebestånd icke bör försvåras har åberopats den alltmer

tilltagande bristen på arbetskraft inom jordbruket. Under anförande av

bl. a. sådana synpunkter har i motionerna I: 531 och II: 669 föreslagits en

höjning av det avgiftsfria beloppet från 10 000 till 15 000 kronor. Detta förslag

framstår såsom väl motiverat. I likhet med motionärerna anse vi också,

att någon skillnad härvidlag icke bör förekomma beträffande förvärvskällorna

jordbruksfastighet och rörelse, varför vi förorda, att höjningen av det

avgiftsfria beloppet till 15 000 kronor skall gälla båda dessa förvärvskällor.

Enligt propositionen skall investeringsavgift ej utgå vid nyetablering inom

jordbruket. Något motsvarande stadgande har icke föreslagits beträffande

nystartad rörelse. Även härutinnan anse vi likställighet böra gälla mellan

förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse, och förorda vi sålunda att

frihet från investeringsavgift skall medgivas jämväl den, som startar ny rörelse.

För rederinäringen är den föreslagna investeringsavgiften ägnad att försvåra

konkurrensen med utlandet. Det bör icke bortses ifrån att ett utländskt

företag, som beställer ett fartyg från svenskt varv, icke drabbas av någon

investeringsavgift och följaktligen kan förvärva fartyget till ett betydligt

lägre pris än ett svenskt rederi. I sådana fall, där rederinäringen redan nu

arbetar med blygsamma avanser, vilket torde vara förhållandet i fråga om

de mindre och medelstora tramprederierna, kan investeringsavgiften komma

att innebära ett mycket svårt avbräck. Då kostnaderna för anskaffande av

fartyg under de senare åren stigit i mycket hög grad och investeringsavgiften

sålunda kommer alt bli särskilt kännbar vid fartygsförvärv, synes det

befogat att medgiva rederier befrielse från investeringsavgift, där detta kan

ske utan att investeringsavgiftens syfte blir eftersatt. Enligt vår mening kan

så ske vid förvärv av s. k. secondhandtonnage. Såsom framhållits i motionerna

1:527 och 11:670, där yrkande framställts om befrielse från investe
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

ringsavgift vid sådant förvärv, tages nämligen vid inköp av redan färdigbyggt

svenskt eller utländskt fartyg icke i anspråk vare sig arbetskraft eller

materiel inom vårt land. Vi tillstyrka sålunda bifall till nämnda motioner

såvitt här är fråga.

I 2, 3 och 4 §§ av författningsförslaget stadgas beträffande investeringar

i maskiner in. in., att avgiftsplikt skall föreligga beträffande ''nyuppsättning,

ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att

hänföra till normalt underhåll’. I motionerna I: 533 och II: 673 framhålles,

att med denna formulering av stadgandena nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

icke till någon del finge hänföras till normalt underhåll men

att så däremot kunde bli fallet med förbättringsarbeten. Ersättningsanskaffning

vore emellertid, anföra motionärerna, självfallet vida oftare än förbättringsarbeten

hänförliga till normalt underhåll. På grund härav hemställdes

i motionerna, att uttrycket ''som icke är att hänföra till normalt

underhåll’ skulle göras tillämpligt även beträffande ersättningsanskaffning.

Det har gentemot detta förslag gjorts gällande, att det i det särskilda

fallet vore fråga antingen om en avgiftspliktig investering av typen nyuppsättning,

ersättningsanskaffning eller förbättringsåtgärder eller om reparation

eller underhåll. Det skulle, ansåges det, icke kunna ifrågakomma, att

en och samma åtgärd kunde hänföras till båda de nämnda grupperna.

Vi kunna icke ansluta oss till denna uppfattning. Enligt vår mening måste

särskilt ersättningsanskaffning i många fall kunna betecknas såsom rent

underhåll. Gränsdragningen mellan ersättningsanskaffning och underhåll

måste ock med en annan tolkning bli ytterst svår. Det synes för övrigt uppenbart,

att ordet ''sådana'' i den ovan citerade författningsbestämmelsen ger

stöd åt den uppfattning, motionärerna företräda, helst som detta ord tillkommit

efter en av departementschefen företagen omredigering av den av

utredningsmännen föreslagna författningstexten. På grund härav finna vi

goda skäl föreligga för den av motionärerna yrkade förändringen, som innebär

att såväl ersättningsanskaffning som förbättringsåtgärd skoia i vissa

fall kunna betraktas som normalt underhåll. Vi ansluta oss sålunda till motionärernas

förslag härutinnan.

Enligt 5 § andra stycket av författningsförslaget skall, då tillgång gått

förlorad genom brand, haveri eller liknande orsak, kostnaden för den härav

betingade ersättningsanskaffningen avgiftsbeläggas allenast i vad den överstiger

vad som uppburits i försäkringsersättning för den förlorade tillgången.

Den föreslagna regeln innebär tillika, att den som icke uppburit någon

försäkringsersättning har att erlägga investeringsavgift för hela kostnaden

för ev. ersättningsanskaffningar.

I motionerna I: 527 och II: 670 har häremot invänts, att det icke syntes

rimligt, att den som helt eller delvis stått självrisk, skulle ställas sämre än

om försäkring tecknats. Liknande synpunkter ha uttalats i motionerna 1: 533

och II: 673.

Vi dela den i nyssnämnda motioner uttalade meningen och vilja därför

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

79

förorda, att förvärv av tillgång, som anskaffats till ersättning för genom

brand, haveri etc. förlorad tillgång, skall — om och i den mån den nyanskaffade

tillgången är likvärdig med den förlorade — icke föranleda uttagande

av investeringsavgift.

I motionerna 1: 530 och II: 668 yrkas avslag å förslaget till förordning

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till

statlig och kommunal inkomstskatt. Avslagsyrkandet motiveras främst med

att förslaget skulle innebära en inskränknnig i den fria varulagervärderingen

och att frågan om rätt till sådan värdering enligt tidigare gjorda, mycket

bestämda uttalanden ägde samband med företagsbeskattningens höjd

över huvud taget.

Även enligt vår mening föreligger ett sådant samband. Icke ens en tillfällig

begränsning av avskrivningsrätten bör sålunda kunna komma i fråga

utan att företagsbeskattningen i hela dess vidd upptages till omprövning

i syfte att åstadkomma lättnader däri. Praktiska skäl eller behov kunna icke

heller åberopas till stöd för ett frångående i nu förevarande sammanhang av

den tidigare allmänt hävdade principen. Under innevarande år har en betydande

lagerökning skett, av konjunkturinstitutet uppskattad till ett värde

av omkring en miljard kronor. Denna lagerökning har ägt samband med

den gynnsamma bytesrelationen gentemot utlandet. Sannolikheten talar

för att bytesrelationen icke blir lika gynnsam under de närmaste åren,

vilket även konjunkturinstitutet framhållit. Det torde icke heller föreligga

behov av någon ytterligare mer betydande lagerökning under åren 1952 och

1953. Vi anse oss alltså böra förorda, att riksdagen avslår propositionen i

här berörda del.

Såsom inledningsvis anförts, framstår en reform av vårt skattesystem

innefattande en väsentlig lättnad av nuvarande höga skattetryck som synnerligen

önskvärd. En sådan reform, som med hänsyn till de i dagens läge

rikt flödande statsinkomsterna utan svårigheter torde låta sig genomföra,

skulle enligt vår mening få så gynnsamma verkningar på produktion och

sparande, att några olägenheter av den samtidigt ökade köpkraften icke

skulle behöva befaras. Icke minst betydelsefull är den psykologiska effekt

som en skattesänkning skulle medföra.

Enligt vad vi inhämtat kommer 1949 års skatteutrcdning, som har att

behandla här berörda frågor, att inom den allra närmaste tiden framlägga

sitt betänkande. Det blir följaktligen anledning att inom kort återkomma

till ämnet samt på grundval av utredningsmaterialet fullfölja de tankegångar

som ovan antytts.

Frågan om åtgärder för att uppmuntra det enskilda frivilliga sparandet

har vid årets riksdag berörts i bl. a. de likalydande motionerna I: 186 och

II: 284. I dessa motioner hemställdes, ’att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte uttala att den — med beaktande av vad i motionerna anförts

__fäster avgörande vikt vid att sådana betingelser för det frivilliga och enskilda

sparandet skapas att delta framstår som lönande ur spararnas synpunkt

och därigenom främjas och anhålla att Kungl. Maj :t täcktes erinra

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

den i utsikt ställda utredning, som angivits skola få till uppgift att undersöka

möjligheten att förena ''full sysselsättning’ med ett fast penningvärde,

om sparproblemets centrala plats i dessa sammanhang och påfordra att

detta vid utredningens arbete ägnas tillbörlig uppmärksamhet’.

I anslutning till motionerna anhöll riksdagen i enlighet med bankoutskottets

hemställan, ’att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande möjligheterna

att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet

och för riksdagen — om möjligt redan under innevarande höstsession

— framlägga de förslag, vartill dessa överväganden kunna föranleda’.

Inom finansdepartementet har därefter av särskild utredningsman utarbetats

en ’PM med utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt

sparande under år 1952’, vilken promemoria varit föremål för remissbehandling

och därvid från flera håll rönt stark kritik. Departementschefen

har på grund härav icke framlagt proposition i ämnet.

Frågan har under riksdagens höstsession ytterligare tagits upp i de likalydande

motionerna 1:528 och 11:674 samt de likalydande motionerna I:

535 och II: 681, till vilka här hänvisas.

När det gäller åtgärder för uppmuntran av det frivilliga enskilda sparandet,

böra dessa innebära att spararen erhåller en så påtaglig fördel, att

han trots den ovisshet, som råder beträffande penningvärdets utveckling,

finner det fördelaktigt att spara. Åtgärderna måste vidare vara administrativt

enkla samt generella. Det synes därför icke motiverat, att desamma,

såsom föreslogs i den nyssnämnda promemorian, begränsas till att avse

endast skattskyldiga, som erlägga preliminär A-skatt.

Åtgärderna böra utformas på ett ur psykologiska utgångspunkter riktigt

sätt. Det bör sålunda icke krävas, att de medel, som sparas, skola vara

ovillkorligt spärrade under någon viss tid. Äro villkoren sådana, att medlen

när som helst kunna stå till insättarens disposition, känner han större

trygghet vid insättningarna. Därigenom ökas hans sparlust. Vidare bör

spararen om möjligt se åtgärdernas effekt för honom omedelbart vid spartillfället,

samtidigt som han också omedelbart, om han tar de sparade medlen

i anspråk, bör se den förlust detta medför. I fråga om banksparande

kan man nå detta resultat genom att direkt vid insättning och uttag ange

storleken av den extra förmån, spararen erhåller respektive går förlustig.

Det är vidare väsentligt, att åtgärderna täcka både banksparande och livförsäkringssparande

eller med andra ord de två huvudformerna av frivilligt

penningsparande. En tillfällig sparfrämjande åtgärd, som åsidosatte

livförsäkringssparandet, skulle kunna medföra bestående skadeverkningar

för det systematiska sparande på lång sikt, som sker genom livförsäkring.

En sparfrämjande åtgärd, avseende endast ett år, skulle enligt vår mening

icke ge tillräcklig effekt. Åtgärden bör därför redan från början gälla

åtminstone åren 1952 och 1953. Man kan då under år 1953, utan att behöva

riskera något avbrott i den sparfrämjande åtgärdens effekt, analysera re
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

81

sultaten från år 1952 och därigenom få ett underlag för ett bedömande huruvida

åtgärden skall tillämpas även under kommande år.

Beträffande övriga med propositionen och de i anslutning därtill väckta

motionerna avsedda frågor, som i det föregående icke särskilt berörts, ansluta

vi oss till utskottets hemställan, utan att vi därvid avsett att i alla

sammanhang biträda utskottets motivering.

På grund av vad ovan anförts hemställa vi,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,

nämligen de likalydande motionerna 1: 524 av herr Gustaf

Karlsson in. fl. samt II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona

och Larsson i Luttra, de likalydande motionerna I: 525

av herrar Forslund och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist

m. fl., de likalydande motionerna I: 527 av herrar

Ohlon och Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö

in. fl., de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén in. fl.

och II: 674 av herr Ohlin in. fl., de likalydande motionerna

I: 530 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668 av herr Hjalmarson

in. fl., de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf

m. fl. och II: 669 av herr Hjalmarson m. fl., motionen I: 532

av herrar Cassel och Eskilsson, de likalydande motionerna

I: 533 av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av herr Nilsson i

Svalöv ävensom motionen II: 657 av herr Rubbestad in. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

med de ändringar dels att 3 § utgår, dels att

4—22 §§ i propositionsförslaget erhålla beteckningen 3—

21 §§, dels ock att 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9 §§, 11 § 1 och 2 mom.

samt 17 § enligt den av oss föreslagna beteckningen ävensom

ikraftträdandebestämmelserna erhålla nedan angivna

lydelse:

1 §■

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954

verkställt investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna

jordbruksfastighet eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att

erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet

med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldigliet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska

skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk

(! Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

torvförädling. Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget

Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun

äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet under förutsättning

att bolaget eller föreningen icke driver byggnadsverksamhet. Från avgiftsskyldighet

frikallas vidare folketshusförening, folkparksförening och annan

liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal ävensom

annan i ideellt syfte verksam organisation, som tillhandahåller dylik lokal.

2 §.

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder

uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras,

såvitt fråga är om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda

döda inventarier som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år,

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd, som icke äro att hänföra till

normalt underhåll, samt nyuppsättning.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är om

förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt

eller på arrende eller efter utarrendering under förutsättning att tillgången

i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsskatt

uttagas då fråga är om nyuppsättning som verkställts under det

beskattningsår, då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts

eller jordbruk övertagits efter utarrendering.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras,

a) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier som vid fastighetstaxeringen icke åsatts särskilt maskinvärde

och som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd, som icke äro att hänföra

till normalt underhåll, samt nyuppsättning; ävensom

b) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden

för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom

kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om

förvärv av tillgång i samband med övertagande av rörelse eller igångsättande

av ny rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då avgiftspliktig,

som bedriver rederirörelse, förvärvar vid avtalets ingående redan färdigbyggt

fartyg.

4 §•

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom

utnyttjande av lånegarantien.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

83

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges

åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i anspråk

genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,

skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig

investering.

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt

ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller

beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas

eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk

kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,

motorcykel eller sidvagn till motorcykel.

5 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, därest

inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, skall anses

hava verkställts, då den av investeringen föranledda utgiften betalats

eller omkostnaden ägt rum.

Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga

grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då

kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i

räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda

eller levererade tillgångar.

6 §•

Investeringsavgift skall — med undantag som i andra stycket sägs —

beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering. Har för

sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller tillgång,

som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall i

investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering,

såsom likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom

investeringskostnad anses allenast mellanskillnaden.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

7 §•

Från uppskattad investeringskostnad avdrages ett belopp av 15 000 kronor.

Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken

utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår

till fullt hundratal kronor, bortfaller.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

9 §•

Investeringsavgiften utgör, såvitt angår det beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953, tio procent

av den avgiftsbelagda investeringskostnaden och, såvitt angår det beskattningsår

för vilket sådan taxering äger rum i första instans år 1954, fem

procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad

eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 15 000 kronor, utan

anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder

och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t

fastställt formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 15 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under

beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger

icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet

att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 8 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna

i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med

uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad avgiftsbelagd

investeringskostnad.

17 §.

Har någon i samband med investering, som i 2 och 3 §§ sägs, vidtagit

åtgärd, som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring

i taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik

åtgärd icke vidtagits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke inventarieförvärv, varom

skriftligt avtal träffats före den 1 juli 1951.

Hava inventarier levererats före den 1 januari 1952, skall sådant inventarieförvärv

icke anses utgöra avgiftspliktig investering även om betalning

härför skett efter utgången av år 1951.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

85

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ilrågakommer,

tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast

å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt

belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december

1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper mindre

del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik proportionering

utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.

2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;

samt

3) antaga följande

Förslag

till

Förordning om sparande med statsbidrag (sparförordning).

1 §•

Skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 och 1953 i bank insätter

eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring inbetalar sparade

medel, äger att på sätt nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse

motsvarande 25 % av de sparade medlen.

Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast

försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning

förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning likställes

höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses som

insättning.

2 §•

Gottgörelse utgår högst å ett belopp av 1 000 kronor för vartdera året

eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna

gemensamt.

År fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för

den del av premien, som överstiger förekommande avdrag enligt 46 § 2

mom. 3) kommunalskattelagen.

3 §•

Gottgörelse utgår endast å vad av de insatta sparmedlen kvarstår vid utgången

av år 1955.

4 §.

Gottgörelse för banksparande utgår endast, därest spararen före utgången

av sparåret meddelat banken, att han önskar åtnjuta denna förmån.

Den som är eller under året varit gift, skall likaledes före årets utgång

underrätta banken därom. Lämnas ej sådan underrättelse, och äger banken

ej heller eljest kännedom om att han är eller under året varit gift, må gottgörelse

icke tillgodoföras honom för högre sparbclopp än 1 000 kronor.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

5 §•

Senast den 15 januari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som

har att granska spararens allmänna självdeklaration, skriftligen uppgiva

det vid närmast förflutna årsskiftet kvarstående beloppet av dennes under

året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.

Enahanda uppgift skall banken även lämna senast den 15 januari 1954

och därvid, därest spararen under år 1953 helt eller delvis uttagit av banken

tidigare uppgivet belopp, angiva det uttagna beloppet.

Finner taxeringsnämnden avvikelse böra ske från de av banken lämnade

uppgifterna, har nämnden att därom med allmänna posten underrätta såväl

spararen som banken med angivande av det belopp, för vilket gottgörelse

må utgå.

6 §•

Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald premie har att vid

avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets

namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under året erlagda

premien. Lämnas ej sådan uppgift, kan gottgörelse ej erhållas.

överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa

i 2 § angivna belopp, skall nedsättning av gottgörelsen i första hand

hänföras till premiebetalningen.

Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse

för erlagd premie, har taxeringsnämnden att samtidigt med debetsedel å

slutlig skatt tillställa den skattskyldige å honom utställt sparbevis, innehållande

uppgift om gottgörelsens storlek.

7 §•

Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma det

belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken. Beloppet

skall vara till riktigheten bestyrkt av den av bank- och fondinspektionen

för banken förordnade revisorn.

Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.

Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av livförsäkringsbolag,

där spararen har försäkring.

Utbetalas försäkringsbelopp på grund av dödsfall tidigare, skall inlösen,

om så påfordras, ske i samband med utbetalningen.

För vad försäkringsbolag utgivit för inlösen äger bolaget utbekomma gottgörelse

av statsmedel.

8 §•

Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna

från statlig och kommunal inkomstskatt.

9 §•

Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning

skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar

gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

87

10 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz

och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och

Nilsson i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och

II: 660 av herr Utbult m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 518 av herr Spetz och

II: 659 av herr Utbult m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och

herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och

Gustafsson i Stockholm,

5) de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl.

och II: 674 av herr Ohlin m. fl.,

6) motionen I: 526 av herr Lundqvist m. fl.,

7) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl., samt

8) motionen 11:671 av herrar Östlund och Hseggblom,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad ovan anförts och hemställts, av riksdagen lämnas utan

åtgärd.»

II) av herrar Petrén, Kristensson i Osby, Sjölin och Christenson i Malmö,

vilka anfört följande:

»I det läge, som rustningskonjunkturen och den förda ekonomiska politiken

skapat, äro såsom bl. a. anföres i motionerna I: 528 och II: 674 åtgärder

för att dämpa en inflationistisk ansvällning av investeringarna av behovet

påkallade. I annat sammanhang — i reservation till bevillningsutskottets

betänkande nr 66 av herr Petrén m. fl. — ha angivits de åtgärder,

som enligt vår mening nu böra vidtagas för att stabilitet i samhällsekonomien

skall återvinnas. Som ett led i detta program vilja vi infoga en investeringsavgift,

utformad i huvudsaklig överensstämmelse med det i proposition

nr 220 framlagda förslaget. De i ovannämnda reservation förordade

åtgärderna gör det genom de positiva verkningarna befogat att investeringsavgiften

endast utgår för ett år. Den hämmande effekt, som investeringsavgiften

är avsedd att få, kan också antas bli större, om det från början fastlägges,

att avgiften skall vara ettårig. I enlighet med yrkandet i motionerna

1:528 och 11:674 föreslå vi därför, att förordningen om investeringsavgift

skall gälla enbart vid 1953 års taxering. Vi vilja i detta sammanhang bestämt

understryka att någon förlängd giltighetstid inte bör komma i fråga.

Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall vid ersättningsanskaffningar

investeringsavgift beräknas på den totala kostnaden, dock att

vid direkt byte av likartade tillgångar avgift endast skall beräknas på erlagd

mellanskillnad. Detta stadgande medför, att investeringsavgiften även

drabbar sådana investeringar, som äro nödvändiga för produktionsappara
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

tens upprätthållande. Enligt vår mening bör en sådan konsekvens i möjligaste

män undvikas. Såsom framhålles i motionerna I: 528 och II: 674 bör

den föreslagna beskattningens tyngdpunkt förläggas till egentliga nyinvesteringar.

Detta uppnås om, såsom föreslagits i nämnda motioner, det i propositionen

framlagda förslaget ändras så, att vid ersättningsanskaffning av

maskin eller annat inventarium avdrag må göras för den utrangerade tillgångens

ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta inte kan visas, det

belopp, som erhålles vid försäljning av tillgången. Vi yrka bifall till detta

förslag.

I motionerna I: 528 och II: 674 har erinrats om att för den nu utgående

investeringsskattcn stadgas undantag för investeringar, som tillkommit på

direkt föranstaltande av statlig myndighet, samt vidare påpekats, att med

bortseende från vissa investeringar av civilförvars- och beredskapskaraktär

motsvarande bestämmelser saknas i det nu föreliggande förslaget. I likhet

med motionärerna finna vi det uppenbart obilligt att här ifrågavarande investeringar

skola beläggas med avgift. Det är ju här fråga om investeringar,

för vilka vederbörande inte själv äger att bortsett från vissa tidsmarginaler

välja tidpunkten. Den möjlighet att undgå investeringsavgiften genom att

uppskjuta investeringen, som utgör en av de bärande motiveringarna för

denna beskattnings genomförande, äger vederbörande i stort sett icke. Vi

yrka därför bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i denna del och föreslå,

att investeringar som tillkommit på direkt föranstaltande av offentlig myndighets

åtgärder fritagas från avgiftsplikt. Detta yrkande innebär även bifall

till motionerna I: 527 och II: 670 i denna del.

I motionerna 1:528 och 11:674 har påpekats, att de föreslagna bestämmelserna

i fråga om sin räckvidd innebära, att investeringar i ekonomisk

verksamhet, som bedrives direkt av staten, exempelvis i den genom statens

järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken, äro undantagna från avgiftsplikt,

oavsett liknande enskild verksamhet förekommer på samma område och

den statliga verksamheten alltså icke är av monopolkaraktär. Med hänvisning

till den allmänt omfattade principen, att allmän och enskild företagsamhet

bör bedrivas på lika ekonomiska villkor, har i de ovannämnda motionerna

föreslagits, att propositionen ändras så att allmän-statlig eller

kommunal-ekonomisk verksamhet, som bedrives på område där liknande

enskild företagsamhet förekommer, underkastas avgiftsskyldighet på samma

sätt som den enskilde.

Vad gäller principen i ovan refererade yrkande — likställdhet mellan allmän

och enskild ekonomisk företagsamhet — kan det näppeligen göras

gällande annat än att den är till fullo befogad och att den därför bör komma

till uttryck även i fråga om skyldigheten eller befrielsen att erlägga investeringsavgift.

Det må här inskjutas, att ett stort antal remissinstanser,

bland vilka kunna nämnas Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,

landsorganisationen, kammarrätten och riksskattenämnden, framhållit

vikten av att likställighetsprincipen upprätthålles. Då emellertid den i motionerna

1:528 och 11:674 anvisade vägen av tekniska skäl icke synes

framkomlig, vilja vi förorda en annan metod för tillgodoseendet i så stor

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

utsträckning som praktiskt möjligt av den i motionerna uttryckta principen.

Det mest omfattande området, där såväl allmän som enskild ekonomisk

företagsamhet bedrives, torde vara trafik- och transportområdet. Detta

är ur beskattningssynpunkt jämförelsevis lätt att avgränsa, därför att de

objekt varom här är fråga redan äro föremål för beskattning i annan ordning,

genom den ordinarie fordonsskatten. För att uppfylla likställighetsprincipen

så långt det på rådande stadium synes oss praktiskt möjligt, föreslå

vi därför att fordon, för vilka fordonsskatt erlägges, undantagas från

avgiftsplikt. Undantag från avgiftsplikt bör såsom yrkats i motionerna

1:528 och II: 674 även gälla enskild järnvägsdrift.

Enligt propositionen skola även investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader

bli föremål för avgiftsskyldighet. I motionerna I: 528 och II: 674 samt

11:657 har yrkats, att jordbrukets ekonomibyggnader skola undantagas

från investeringsavgift. Vi anse detta yrkande väl befogat. De kostnader, som

erfordras för uppförande av för jordbruksdriften ofrånkomliga ekonomibyggnader,

måste nämligen anses relativt betydande så att det icke synes

skäligt att ytterligare fördyra dem. Hänsyn bör även tagas till att dessa investeringar

till väsentlig del måste avskrivas inom jämförelsevis kort tidrymd.

Då vidare jordbrukets byggnadsbestånd i många fall är i trängande

behov av förnyelse och då en fortsatt rationalisering inom jordbruket icke

bör hindras, yrka vi bifall till de ovannämnda motionerna i förevarande del.

Enligt propositionen skall investeringsavgiften bli avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Såsom påpekats i motionerna I: 528 och II: 674 innebär den utformning,

som avdragsrätten givits i propositionen, att den reduktion av

avgiften, som blir en konsekvens av avdragsrätten, endast kan utnyttjas

av de företag, som redovisa vinst under det år avgiften erlagts, medan de

företag, som icke lämna vinst under året, drabbas av investeringsavgiftens

fulla belopp. Härigenom komma de föreslagna bestämmelserna att verka

oskäligt betungande särskilt för nystartade företag. För att undvika att

den nya företagsamheten hämmas har i de ovannämnda motionerna föreslagits

ett tillägg i bestämmelserna av innebörd, att företagare, som erlagt

investeringsavgift men vars rörelse under året visat förlust eller så ringa

överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av rörelse ej kunnat utnyttja

avdragsrätten, får tillgodogöra sig det resterande avdraget intill tre

år efter det investeringsavgiften erlagts. Då en sådan bestämmelse synes

till sin innebörd vara väl förenlig med gällande bestämmelser i fråga om rätt

för företagare att för ett senare år tillgodogöra sig avskrivning, som med

hänsyn till bristande vinst icke kunnat ske visst år, och då hämmande inverkan

på nyföretagsamhet genom investeringsavgiften bör undvikas, förorda

vi att en bestämmelse sådan som den ovan föreslagna införes. Vi yrka

således bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i denna del.

Vad gäller investeringar i fartyg synes oss ändringar i de föreslagna bestämmelserna

böra göras i följande hänseenden.

I fråga om förvärv av begagnade fartyg är, såsom framhålles i motionerna

1:528 och II: 674, förhållandet det, att ofta parallellt köp och försäljning

ske i syfte mindre att ändra det totala tonnagets storlek än att få en lämp
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

ligare fördelning av tonnaget. En investeringsavgift skulle här på ett olämpligt

sätt försvåra bl. a. de för vårt land förmånliga bytesaffärer med utlandet,

som förekomma. Vi hemställa alltså om bifall till yrkandet i motionerna

I: 528 och II: 674, att förvärv av begagnade fartyg skola fritagas från

avgiftsplikt.

I motionerna I: 517 och II: 660 har med återgivande av de särskilda svårigheter,

varmed den mindre skeppsfarten för närvarande har att kämpa,

yrkats att fartyg under 500 hruttoregisterton måtte fritagas från avgiftsplikt.

Med hänvisning till de synpunkter, som framhållits i Sveriges segelfartygsförenings

skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning av förslaget om investeringsavgift

och till vad kommerskollegium anfört i sitt yttrande häröver,

vilja vi yrka bifall till motionerna I: 517 och II: 660 i nu nämnda del.

Av utskottsmajoriteten har förordats en uppräkning av det avgiftsfria

bottenbeloppet från i propositionen föreslagna 10 000 kronor till 15 000 att

gälla investeringar i byggnad. Vi kunna biträda den av utskottsmajoriteten

förordade uppräkningen, dock med den ändringen att det avgiftsfria bottenbeloppet

bestämmes till 15 000 kronor för samtliga investeringar. Däremot

kunna vi icke biträda den av utskottsmajoriteten förordade höjningen av

avgiftens storlek till tolv procent, utan vi biträda propositionens förslag om

tio procent.

I likhet med utskottsmajoriteten vilja vi göra det uttalandet, att om någon,

som erhållit byggnadstillstånd, avstår från att utnyttja detsamma av

hänsyn till den kostnadsfördyring, som bestämmelserna om investeringsavgift

medföra, bör han — därest han efter det bestämmelserna upphört att

gälla hemställer om förnyat byggnadstillstånd — enligt vår mening vara

berättigad att med förtur ifrågakomma för sådant tillstånd.

För att motverka ökade investeringar i lager föreslås i propositionen nr

220 en tillfällig inskränkning av den fria lagervärderingen, innebärande

att nedskrivning av varulager får ske ned till 50 % av anskaffningskostnaden.

Som skäl för förslaget har departementschefen anfört, att konjunkturinstitutet

vid sina undersökningar kommit till slutsatsen, att en mycket stor

del av de ökade ekonomiska resurserna under 1951 tagit sig uttryck i ökade

lager, och att denna utveckling gör det angeläget att låta de investeringsbegränsande

åtgärderna även avse investering i varulager. Vidare skulle enligt

departementschefen, om förslaget icke genomfördes i denna del, en viss

snedvridning av investeringsverksamheten vara att befara.

Såsom framhållits i motionerna I: 528 och II: 674 bör vid ett bedömande av

lagerutvecklingen under 1951 ihågkommas, att en icke ringa del av den under

detta år skedda lagerökningen betingas av det spända utrikespolitiska läget.

Enbart den statliga beredskapslagringen har under 1951 undergått cn nettoökning

av ett par hundra miljoner kronor. Vidare torde lagerökningen under

innevarande år till en del vara en oavsiktlig följd av den ekonomiska utvecklingen,

som inom vissa delar av näringslivet medfört påtagliga avsättningssvårigheter.

Den föreslagna inskränkningen i rätten att företaga nedskrivning

å lager blir mot bakgrund av rådande läge därför obehövlig, i

s. 91 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

91

vissa fall skadlig och uppenbart orättvis, i de fall där en ökad lagerhållning

beror på avsättningssvårigheter. Vi hemställa därför om avslag på propositionen

i denna del.

Med hänvisning till vad i en reservation till bevillningsutskottets betänkande

nr 66 av herr Petrén in. fl. anförts beträffande behovet av ökat sparande,

vilja vi beklaga det starkt bristande intresset från socialdemokratiens

sida för detta spörsmål. När nu riksdagen i våras äntligen enhälligt beslöt

skriva till Kungl. Maj :t och begära ett förslag till uppmuntran av det frivilliga

och enskilda sparandet hade man hoppats, att ett förslag skulle framkomma

till höstriksdagen. En utredning verkställdes, men när den utsattes

för kritik från remissinstansernas sida uppsköts hela frågan. Det är beklagligt,

att regeringen visat så litet intresse för saken, att den inte i det läget

satte in sin kraft på att snabbt få fram en förbättrad lösning. Nu vilar förslaget,

för huru länge är ovisst. Även om det skulle framläggas nästa riksdag,

kommer ett förverkligande att avsevärt fördröjas. Förhållandet är ett exempel

på att det vaga intresse för stimulans av sparandet, som den föregående

regeringen uppvisade, av allt att döma inte torde -— åtminstone f. n. — ha

förändrats i den nuvarande regeringen.

Utskottet uttalar sin tveksamhet om det konstitutionellt berättigade i att

talmännen remitterat motionerna i detta avseende. Denna tveksamhet kunna

vi inte dela. En annan ståndpunkt än den talmännen intagit skulle nämligen

innebära att det bleve omöjligt för en opposition att ställa konkreta politiska

alternativ till regeringsförslag. Att bestrida det oupplösliga sambandet

mellan sparande och investeringar torde väl knappast ha varit utskottets

avsikt.

Vi ha med anledning av remissuttalandena låtit verkställa en omarbetning

av expeditionschefen Klackenbergs förslag, som vi presenterat i motionerna

I: 528 av herr Petrén in. fl. samt II: 674 av herr Ohlin in. fl. Vi anse,

att de i motionerna framlagda förslagen kunna läggas till grund för en lagstiftning

redan vid innevarande riksdag. Uppskov härmed skulle allvarligt

försena denna väsentliga angelägenhet.

I vårt förslag ingår inte rätt att premiera avbetalningar på t. ex. studielån,

egnahemslån och liknande ändamål. Det har inte varit möjligt att med

den tid, som stått oss till förfogande och med våra begränsade resurser,

framlägga förslag även på denna punkt. Vi förorda därför, att Kungl. Maj :t

prövar möjligheterna att framlägga förslag i dessa avseenden.

I motionerna 1:528 och 11:674 har yrkats att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhåller om förslag till 1952 års riksdag om reduktion av den

statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten. Med hänvisning till vad

som anförts i reservation av herr Petrén m. fl. till bevillningsutskottets betänkande

nr 66, hemställa vi om bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i

denna del.

Under åberopande av vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,

nämligen de likalydande motionerna I: 517 av herr

Spetz och II: 660 av herr Utbult m. fl., de likalydande motionerna

I: 524 av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II: 667 av

herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra, de likalydande

motionerna I: 525 av herrar Forslund och Bengtson

samt II: 672 av herr Engkvist m. fl., de likalydande motionerna

1:528 av herr Petrén m. fl. och 11:674 av herr

Ohlin in. fl., de likalydande motionerna I: 527 av herrar

Ohlon och Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö

m. fl., motionen I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson ävensom

motionen II: 657 av herr Rubbestad m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§

samt 12 § 1 mom., som framgå av nedan angivna lydelse:

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 verkställt

investering av nedan angivet slag inom någon av försvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från

skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,

skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild

avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,

Svenska skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget

Svensk torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport

och Aktiebolaget Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening

däri kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet

under förutsättning att bolaget eller föreningen icke driver byggnadsverksamhet.

Från avgiftsskyldighet frikallas vidare folketshusförening, folkparksförening

och annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla

samlingslokal ävensom annan i ideellt syfte verksam organisation, som

tillhandahåller dylik lokal.

2 §•

Till sådan investering inom försvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder

uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsan
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

93

skaffning avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde

eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles

vid försäljningen av tillgången.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är om

förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt

eller på arrende eller efter utarrendering under förutsättning att tillgången

i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift

uttagas då fråga är om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår,

då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts

eller jordbruk övertagits efter utarrendering.

3 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande

fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad

varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning

avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde

eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles

vid försäljningen av tillgången.

Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning

att fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning

i rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen

måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att

såsom avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att

hänföra till nyss angiven del av fastigheten. Vidare skall iakttagas att investeringsavgift

icke skall uttagas, då fråga är om förvärv av byggnad, i

förekommande fall med därtill hörande inventarier vilka vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning att byggnaderna

och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats i rörelse.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och

för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana

till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde:

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att —• när investeringen avser personalbostäder -—- allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som

hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning

avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde

eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles

vid försäljningen av tillgången, samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. in.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden

för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits

såsom kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om

förvärv av byggnad, i förekommande fall med därtill hörande inventarier

vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning

att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande

nyttjats i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om

förvärv av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren,

vari densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.

5 §•

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom

utnyttjande av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges

åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,

skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig

investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar

200 procent av uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången

eller — då fråga är om tillgång, som gått förlorad genom brand,

haveri eller liknande anledning och försäkringsskydd icke till någon del

förelegat — återanskaffningsvärdet av den förlorade tillgången.

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt

ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilför
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

svars- eller beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som

utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution

av elektrisk kraft. Likaså skall ej såsom avgiftspliktig investering anses

sådan investering, som tillkommit på direkt föranstaltande av offentlig

myndighet.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas investeringar i enskild järnvägsdrift,

investeringar i fordon, för vilka skatt utgår enligt förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, samt investeringar i fartyg

med dräktighet av högst 500 bruttoregisterton. Ej heller skall investeringsavgift

utgå vid förvärv av begagnade fartyg.

7 §•

Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena

sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.

Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller

tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall

i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Beträffande avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad, ingående

i förvärvskällan annan fastighet, skall som investeringskostnad anses

belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat

av den del av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret

ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt

maskinvärde, som belöper å sådan del av fastigheten som är upplåten till

användning i rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation

av byggnad ingående i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad

anses belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent

för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret

ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt

maskinvärde.

Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga

fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §.

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 15 000

kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres

i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad

eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

Företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året visat

förlust eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av

rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten, må tillgodogöra sig det resterande

avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften erlagts.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 15 000 kronor, utan anmaning

vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och

samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 15 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under

beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger

icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet

att erlägga sådan avgift.

2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz

och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson

i Svalöv,

2) de likalydande motionerna I: 518 av herr Spetz och II:

659 av herr Utbult m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och

herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och

Gustafsson i Stockholm,

4) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 668 av herr Hjalmarson in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 669 av herr Hjalmarson in. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson

och II: 673 av herr Nilsson i Svalöv,

7) motionen I: 526 av herr Lundqvist m. fl.,

8) motionen I: 529 av herr Ola Persson in. fl. samt

9) motionen II: 671 av herrar Östlund och Hseggblom,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

97

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad ovan anförts och hemställts, av riksdagen lämnas utan

åtgärd;

C) att riksdagen i anledning av motionerna I: 528 av herr

Petrén in. fl. och II: 674 av herr Ohlin m. fl. måtte antaga

det i utskottets förevarande betänkande nr 65 intagna förslaget

till förordning angående skatterestitution vid sparande

åren 1952 och 1953 att träda i kraft den 1 januari 1952;

samt

D) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 528 av herr Petrén in. fl. och II: 674 av herr Ohlin m. fl.

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till

1952 års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten.»

III) av herrar Niklasson, Werner och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»I nu---(= utskottet s. 46 rad 18 nedifrån—s. 55 rad 15 uppifrån)

---från avgift.

Om utskottet —■ — —- (= utskottet s. 55 rad 21 nedifrån—s. 60 rad 17

nedifrån)----—- från avgiftsplikt.

Den tankegång som ligger bakom nu förevarande författningsförslag är

att vederbörande näringsidkare icke skall företaga en investering, som icke

är oundgängligen nödvändig. Denna principiella uppfattning måste vila på

förefintligheten av en faktisk valfrihet för vederbörande att kunna uppskjuta

investeringen i fråga. I de lägen där en sådan möjlighet till uppskov

ej förefinnes borde sålunda avgiftsbeläggning icke äga rum. Det låter sig av

naturliga skäl icke göra att i varje enskilt fall pröva, huruvida dylik möjlighet

föreligger. Ä andra sidan förekomma investeringar beträffande vilka

det är uppenbart, att desamma icke kunna skjutas på framtiden. Investeringar

av sistnämnda karaktär äro, såsom framhålles i de nyss återgivna

motionerna, sådana som föranledas av offentlig myndighets ingripande. Utskottet

vill därför förorda, att från förordningens tillämplighetsområde undantagas

investeringar, som tillkommit genom föranstaltande av vederbörlig

statlig eller kommunal myndighet. I överensstämmelse härmed föreslår

utskottet ett tillägg till 5 §. Utskottet anser det angeläget betona, att ett

mera allmänt uttalande från myndighets sida om önskvärdheten av en viss

investering icke är till fyllest för ett fritagande från avgiftsbeläggning.

I motionerna —- — — (= utskottet s. 61 rad 8 uppifrån—s. 72 råd 18

uppifrån) —--stadigvarande bruk.

5 §.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande

av lånegarantien.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj:ts förslag:

Har tillgång gått förlorad genom

brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende

anledning eller har tillgång tagits

i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden

att tvångsförsäljning måste anses vara

för handen, skall härav föranledd

ersättningsanskaffning icke anses

utgöra avgiftspliktig investering till

den del kostnaden för den nya tillgången

motsvarar uppburen ersättning

för den förlorade eller avyttrade

tillgången.

Utskottets förslag:

Har tillgång gått förlorad genom

brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende

anledning eller har tillgång tagits

i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden

att tvångsförsäljning måste anses vara

för handen, skall härav föranledd

ersättningsanskaffning icke anses

utgöra avgiftspliktig investering till

den del kostnaden för den nya tillgången

motsvarar 200 procent av

uppburen ersättning för den förlorade

eller avyttrade tillgången eller —

då fråga är om tillgång som gått förlorad

genom brand, haveri eller liknande

anledning och försäkringsskydd

icke till någon del förelegat —

200 procent av anskaffningskostnaden.

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt ej

meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller Investering som uteslutande eller

väsentligen tillkommit för civilför- väsentligen tillkommit för civilför
-

svars- eller beredskapsändamål är

icke att anse såsom avgiftspliktig

investering. Detsamma gäller investering

i fastigheter och inventarier,

som utnyttjas eller är o avsedda att

utnyttjas för produktion eller distribution

av elektrisk kraft. Ej heller

skall som avgiftspliktig investering

anses förvärv av personbil, motorcykel

eller sidvagn till motorcykel.

svars- eller beredskapsändamål eller

som tillkommit på direkt föranstaltande

av vederbörlig statlig eller

kommunal myndighet är icke att anse

såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter

och inventarier, som utnyttjas

eller äro avsedda att utnyttjas för

produktion eller distribution av elektrisk

kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig

investering anses förvärv

av personbil, motorcykel eller sidvagn

till motorcykel.

Investeringsavgift skall

75 rad 17 uppifrån)--

7 §.

■--(— utskottet s.

utan åtgärd.»

73 rad 12 uppifrån—s.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 99

IV) av herr Einar Eriksson och herr Henriksson, som ansett alt utskottets

yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»I nu_____(= utskottet s. 46 rad 18 nedifrån — s. 64 rad 20 uppifrån)

----20 procent.

I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har understrukits angelägenheten

av statsingripanden mot de i förhållande till våra resurser alltför

omfattande investeringarna. Vad särskilt angår förslaget till investeringsavgift

framhålles i motionerna, att det vore nödvändigt att kostnadsökningen

bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det fördelaktiga

i afl vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften försvunne.

Den i propositionen föreslagna avgiften vore enligt motionärernas

mening icke tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet. —

Motionerna utmynna i yrkanden att investeringsavgiften matte bestämmas

till 20 procent och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar måtte sänkas

till 5 000 kronor.

Beträffande gränsen för avgiftspliktiga investeringar får utskottet i detta

sammanhang erinra om att utskottet ovan förordat en höjning av det avgiftsfria

beloppet till maximalt 15 000 kronor att gälla när fråga är om

investeringar i byggnader. De särskilda skäl som motiverat en sådan höjning

av det avgiftsfria beloppet föi-eligga icke när fråga är om investeringar

av annat slag. Det synes tvärtom angeläget att för dessa fastställa eu

lägre gräns för avgiftsfrihet än den i propositionen föreslagna och därmed

hindra en ansvällning av investeringar i inventarier, maskiner m. in. inom

de mindre företagen. Trots det inerarbete som kan uppkomma för taxeringsmyndigheterna

av en sådan ändring ansluter utskottet sig till motionärernas

yrkande om en sänkning av det avgiftsfria beloppet till 5 000

kronor.

Vad därefter angår investeringsavgiftens storlek är utskottet av den uppfattningen,

att en självfallen förutsättning för att den med lagstiftningen

åsyftade effekten .skall uppnås är att investeringsavgiften drabbar de berörda

investeringarna med sådan kraft, att det klart framstår som en fördel

med ett uppskov med icke oundgängligen nödvändiga investeringar.

Till vilken nivå avgiften för att tillgodose denna förutsättning lämpligen

bör fastställas, är givetvis en bedömningsfråga. Såsom i de likalydande motionerna

I: 519 och II: 661 framhållits tala emellertid åtskilliga skäl för en

högre procentsats än den i propositionen föreslagna. Det bör särskilt beaktas,

att avgiften skall anses som en vid taxeringen avdragsgill omkostnad

och fördenskull i allmänhet ökar de faktiska kostnaderna avsevärt mindre

än vad som svarar emot den fastställda avgiften. Utskottet har därför vid

sin bedömning av denna fråga ansett sig böra förorda den i motionerna

1:519 och 11:661 föreslagna ändringen i propositionen att investeringsavgiften

skall fastställas att utgå med tjugu i stället för med tio procent av

den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Vid sitt------(utskottet s. 65 råd 14 uppifrån—s. 68 rad 1 nedifrån)

---. .— i propositionsförslaget.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad .sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj :ts förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande

motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 519 av

herr Andrée och herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar

Henriksson och Gustafsson i Stockholm, de likalydande motionerna

1:524 av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II:

667 av herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra,

de likalydande motionerna 1: 525 av herrar Forslund och

Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist m. fl. ävensom motionen

I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson.

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investering,

savgift) med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och

10 §§ samt 12 § 1 inom., som framgå av följande såsom

utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts — ---(= utskottet s. 69 rad 17 uppifrån—s.

74 rad 4 uppifrån)---uppskattade investe
ringskostnad.

8 §•

Sedan från uppskattad investeringskostnad

avdragits ett belopp av

10 000 kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd

investeringskostnad, vilken

utföres i fulla hundratal kronor

så att överskjutande belopp, som icke

uppgår till fullt hundratal kronor,

bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent

«v den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

8 §•

Från uppskattad investeringskostnad

avdrages ett belopp av 5 000 kronor

eller, därest i densamma ingår

investeringskostnad i anledning av

investeringar i form av ng-, till- eller

ombyggnad eller reparation eller underhåll

av byggnad med högre belopp

än 5 000 kronor, detta högre belopp,

dock att avdraget i sistnämnda

fall icke må överstiga 15 000 kronor.

Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd

investeringskostnad, vilken utföres

i fulla hundratal kronor så att

överskjutande belopp, som icke uppgår

till fullt hundratal kronor, bortfaller.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tjugu

procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

101

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad

eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

12 §.

1 m o in. Till ledning för taxering

till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret

verkställt avgiftspliktiga

investeringar för en kostnad

överstigande sammanlagt 10 000 kronor,

utan anmaning vid den allmänna

självdeklarationen foga en särskild

på heder och samvete avgiven

deklaration, avfattad å blankett enligt

av Kungl. Maj :t fastställt formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden

för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 10 000 kronor,

skall deklaration som i föregående

stycke sägs utan anmaning avgivas

av den, som drivit rörelse med omsättning

under beskattningsåret överstigande

500 000 kronor, och av den,

som ägt eller brukat jordbruksfastighet

med större åkerareal än 50

hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration

för taxering till investeringsavgift

föreligger icke för den som enligt

vad i 1 § stadgas är undantagen från

skyldighet att erlägga sådan avgift.

2) för sin---

s. 75 rad 17 uppifrån)

12 §.

1 in o m. Till ledning för taxering

till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret

verkställt avgiftspliktiga

investeringar för en kostnad

överstigande sammanlagt 5 000 kronor,

utan anmaning vid den allmänna

självdeklarationen foga en särskild

på heder och samvete avgiven

deklaration, avfattad å blankett enligt

av Kungl. Maj :t fastställt formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden

för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 5 000 kronor,

skall deklaration som i föregående

stycke sägs utan anmaning avgivas

av den, som drivit rörelse med omsättning

under beskattningsåret överstigande

500 000 kronor, och av den,

som ägt eller brukat jordbruksfastighet

med större åkerareal än 50

hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration

för taxering till investeringsavgift

föreligger icke för den som enligt

vad i 1 § stadgas är undantagen från

skyldighet att erlägga sådan avgift.

(= utskottet s. 74 rad 15 nedifrån—

--- — utan åtgärd.»

V) av herr Uranzon, som ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»I nu---(utskottet s. 46 rad IN nedifrån—s. 66 rad 9 nedifrån)

----- — fördelad avdragsrätt.

I fråga om investering i fastighet har i övergångsbestämmelserna föreslagits,

att sådan investering, för vars utförande byggnadstillstånd meddelats

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

löre den 1 juli 1951, skall fritagas från avgiftsbeläggning. Vid behandlingen

av propositionsförslaget i denna del har utskottet funnit, att bestämmelserna

i detta hänseende borde kunna ytterligare mildras utan att lagstiftningens

effekt minskades. Utskottet har därvid övervägt ett fritagande från avgiftsplikt

av investering i fastighet i de fall arbetet påbörjats före innevarande

års utgång. Det kan nämligen enligt utskottets mening icke förväntas,

att ett fullföljande av en byggnads uppförande, som påbörjats före sistnämnda

tidpunkt, skulle komma att avbrytas efter ingången av år 1952. En avgiftsbeläggning

i det angivna fallet skulle sålunda icke medföra någon investeringsbegränsning.

För att förhindra avgiftsundandragande genom efterhandskonstruktioner

finner utskottet emellertid erforderligt att begränsa

fritagandet från avgiftsplikt till enbart ny byggnad, vars uppförande igångsatts

före den 1 december 1951. Några nämnvärda tillämpningssvårigheter

torde icke behöva befaras på grund av de nu förordade inskränkningarna.

Utskottet vill i enlighet med det anförda föreslå ett tillägg till ikraftträdandebestämmelserna.

I den -— — —- (= utskottet s. 66 rad 8 nedifrån—s. 69 rad 11 uppifrån)

—---och Eskilsson,

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)

med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§

samt ikraftträdandebestämmelserna, som framgå av följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts---(= utskottet s. 69 rad 17 uppifrån—s. 74 rad 16

nedifrån)---skattepliktig intäkt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19a2.

I samband med ikraftträdandet av

tagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres

icke sådan investering i fastighet,

för vars utförande byggnadstillstånd

meddelats före den 1 juli

1951, därvid med byggnadstillstånd

i förevarande sammanhang avses annat

tillstånd än sådant som lämnats

för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.

Ej heller skall som

avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,

varom skriftligt avtal

träffats före sagda dag.

denna förordning skall följande iakt
Till

avgiftspliktig investering hänföres

icke ny byggnad, vars uppförande

igångsatts före den i december

1951, eller sådan investering i fastighet,

för vars utförande byggnadstillstånd

meddelats före den 1 juli

1951, därvid med byggnadstillstånd

i förevarande sammanhang avses annat

tillstånd än sådant som lämnats

för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.

Ej heller skall som

avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,

varom skriftligt avtal

träffats före sagda dag.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Bevillningsutskottets betänkande nr 65.

Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:

Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,

skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra

avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av

år 1951.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,

tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast

å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt

belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december

1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper

mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik

proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.

2) för sin — — — (= utskottet s. 74 rad 15 nedifrån—- s. 75 rad 17 uppifrån)---utan åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar a1 i texten