Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar
1951-12-04 · 103 sidor, varav 102 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 102 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:65, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
1
Nr 65.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 19 oktober 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 220, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
; samt
2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
I propositionen lämnas en redogörelse för det aktuella ekonomiska läget,
byggd på inom konjunkturinstitutet verkställda undersökningar, och angivas
riktlinjerna för den fortsatta ekonomiska politiken.
I syfte att begränsa den rådande starka investeringsverksamheten föreslås
i propositionen, att en särskild avgift (investeringsavgift) skall erläggas
till staten av den, som under åren 1952 och 1953 verkställt vissa investeringar
inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse. Avgiften
skall utgå med 10 procent av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar.
Inom förvärvskällan rörelse föreslås investeringsavgift skola utgå bl. a.
vid investeringar i byggnader i rörelsen samt vidare för investeringar i maskiner
och andra för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda inventarier, som
ha en varaktighetstid av minst tre år. Beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet
föreslås avgift skola uttagas vid investeringar i ekonomibyggnader
samt i maskiner och andra döda inventarier av minst tre års varaktighet.
Till avgiftspliktig investering hänföras ny-, till- och ombyggnad, reparation
och underhåll av byggnad, nyuppsättning och ersättningsanskaffning
av inventarier samt förbättringsåtgärder utöver normalt underhåll å inventarier.
När det gäller investeringar inom förvärvskällan rörelse äro även
grundförbättring å fastighet och i vissa fall köp av byggnad att hänföra till
avgiftspliktiga investeringar.
Personbilar och motorcyklar skola, med hänsyn till den föreslagna sär
1
Dihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
skilda 10-procentiga skatten vid tillverkning och import av sådana fordon,
icke omfattas av avgiftsplikt. Även i övrigt äro undantag och modifikationer
stadgade i olika hänseenden. Bl. a. gäller att vid reparation av byggnad
skall såsom investeringskostnad anses beträffande jordbruksfastighet
allenast den del av reparationskostnaden som överstiger en procent av det
taxerade jordbruksvärdet och beträffande rörelse allenast den del av reparationskostnaden
som överstiger två procent av byggnadsvärdet. Varje avgiftspliktig
äger avräkna ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000 kronor.
Investeringsavgift föreslås icke skola utgå vid investering i varulager. I
stället föreslås en viss begränsning i rätten att vid inkomsttaxeringen nedskriva
varulager vid lagerökning. Dessa bestämmelser avses skola gälla
vid inkomsttaxeringarna åren 1953 och 1954.
De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse:
1) Förslag
till
förordning om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från
skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall
i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild
avgift (investeringsavgift).
Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska
skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk
torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget
Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun
äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.
2 §•
Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras
a) i fråga om byggnad:
ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till
den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt
b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
3
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är
om förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt
eller på arrende under förutsättning att tillgången i fråga nyttjats i det
övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift uttagas då fråga är
om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår, då jordbruksfastighet
förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts.
3 §.
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)
i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering; samt
b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning att
fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning i
rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen
måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att såsom
avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att hänföra
till nyss angiven del av fastigheten.
4 §.
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras
a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —- allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering;
b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som
hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt
c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, in. m.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits
såsom kostnad i den löpande driften.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om
köp av byggnad, i förekommande fall med (lärtill hörande inventarier vilka
vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats
i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om förvärv
av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren, vari
densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.
5 §.
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.
Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar
uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk
kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,
motorcykel eller sidvagn till motorcykel.
6 §•
Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest
inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och annan
fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda
utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad
skall anses hava skett det beskattningsår då kontrakt om köpet undertecknats.
Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.
7 §•
Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.
Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet
eller tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.
Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses erlagd mellanskillnad.
När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad
anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 5
procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret
ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående
värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet —
sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande avgiftspliktig
investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan
annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den del av det
i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde, som belöper
å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i rörelse på sätt
i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed
reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av det i fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,
i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.
Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.
Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.
8 §■
Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000
kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.
9 §•
Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftsbelagd
investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift
påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som
på honom belöper.
Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende
avgiftsskyldiga.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,
avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
11 §•
Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,
lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.
12 §.
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan an
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
maning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och
samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under
beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift.
2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna
i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med
uPPgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad
avgiftsbelagd investeringskostnad.
3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna
i 1 eller 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller
den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.
4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.
är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga uppgifter
utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.
5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i
39 § 1 inom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för
underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för
taxering till investeringsavgift.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som
avses i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga
motsvarande tillämpning.
13 §.
Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande
taxeringsnämnd.
Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift
trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat
verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering
till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan
antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast
den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret
lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har
länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds
arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning
av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.
Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 7
utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.
14 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.
15 §.
För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten verkställas.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.
16 §.
1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den
avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.
2 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxe
ring
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären
prövas i samband med varandra. ...
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring
i taxeringen till investeringsavgift.
17 §.
Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har han,
ehuru uppgiftsplilctig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till investeringsavgift
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han efter - taxeras till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda
förfarande undandragits statsverket.
Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det ar, då taxeringen
rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den
avgiftsskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan
taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderar,
under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
18 §.
Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,
som kan ''antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i
taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd
icke vidtagits.
19 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
20 §.
Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
i tillämpliga delar gälla beträffande investeringsavgift, dock att sådan avgift
icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt.
21 §.
Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
22 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
t I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakt
TiH
avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd meddelats före den 1 juli 1951, därvid
med byggnadstillstånd i förevarande sammanhang avses annat tillstånd än
sådant som lämnats för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten. Ej
heller skall som avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv, varom
skriftligt avtal träffats före sagda dag.
Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,
skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra’
avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av
år 1951.
Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,
tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast
å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt
belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december
1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper
mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik
proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.
2) Förslag
till
förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse (varulager) vid utgången av beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 19o3 eller 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid
utgången av det beskattningsår, som gått tillända närmast före den 1 mars
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
9
1952 (jämförelselagret), skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse för
beskattningsåret gälla vad nedan i denna förordning sägs.
2 §.
Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången
av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det
utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till
återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda
värde är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som
tillämpats vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika
skall gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar,
som ingått i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas
efter priserna vid beskattningsårets utgång.
3 §•
Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång
i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av
det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet
å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäkten
av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske
högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond
under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1953 eller 1954
tagits i anspråk för nedskrivning av varulager utan att de ianspråktagna
fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp, varmed tillägg eljest
skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.
Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras
med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
å samma lager vid nämnda tidpunkt.
Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret frångåtts
vid 1953 års taxering, skall härav betingad justering ske vid inkomstberäkningen
vid 1954 års taxering.
4 §•
Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret
vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning
av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
a) de likalydande motionerna I: 51G av herrar Mannerskantz och Arrhén
samt II: 658 av herrar Staxång och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att,
om den föreslagna investeringsavgiften införes, skattskyldiga, som verkställa
nyuppsättning, ersättningsanskaffning eller förbättringsåtgärder i
fråga om mindre fartyg, förslagsvis under 500 dw-ton, befrias från skyldighet
att erlägga investeringsavgift härför»;
b) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och II: 660 av herr Utbult
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
föreslagit i proposition nr 220 måtte besluta att investeringsavgift för reparationer
och nybyggnad av fartyg under 500 brutto reg.-ton må jämställas
med och ingå under de investeringar, som utföras med medel, som av
staten för dylika ändamål ställts till förfogande för vederbörande, och att
redare för dessa mindre fartyg under 500 brutto reg.-ton helt befrias från
skyldighet att erlägga investeringsavgift, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten»;
c) de likalydande motionerna 1:518 av herr Spetz och 11:659 av herr
Utbult in. fl., vari hemställts, att riksdagen med ändring av vad Kungl.
Maj :t föreslagit i proposition nr 220 måtte besluta, att ägare av fiskebåtar
på högst 100 brutto reg.-ton helt befrias från skyldighet att erlägga investeringsavgift,
eller, därest detta yrkande icke skulle bifallas, att ägare
av fiskebåtar få rätt att fördela investeringsavgiften på fem år samt göra
avdrag för densamma vid inkomsttaxeringen ävensom att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten;
d) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och herr Einar Eriksson
samt 11:601 av herrar Henriksson och Gustafsson i Stockholm, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta bifalla Kungl. Maj :ts proposition
nr 220 med den ändringen, att investeringsavgiften bestämmes till 20 procent
och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar sänkes till 5 000 kronor»
;
e) de likalydande motionerna I: 524 av herr Gustaf Karlsson in. fl. samt
II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att 1 § i den föreslagna förordningen om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) måtte få följande
lydelse:
Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954
verkställt investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad
från skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga
en särskild avgift (investeringsavgift).
Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska
skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk
torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och
Aktiebolaget Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening, däri
kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet, ekonomisk
förening, aktiebolag samt ideell förening, som äger och driver allmän
samlingslokal i form av folkets hus, bijgdegård eller ordenshus»;
f) de likalydande motionerna 1:525 av herrar Forslund och Bengtson
samt 11:672 av herr Engkvist m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid
behandling av proposition nr 220 må besluta, att bolag, förening och stif
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
telse, som äger eller ämnar anordna allmän samlingslokal, är befriad från
skyldigheten att erlägga investeringsavgift, dock endast under förutsättning
att för förvaltningen av lokalerna tillämpas av statens nämnd för
samlingslokaler godkänt reglemente»;
g) de likalydande motionerna 1:527 av herrar Ohinn och Svärd samt II:
670 av herr Hagberg i Malmö in. fl., vari hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta ändringar i det i proposition nr 220 framlagda förslaget
till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
i enlighet med vad i motionerna anförts samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderliga ändringar i författningstexten;
h)
de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl. och II: 674 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts,
»A. att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition
nr 220 måtte besluta:
1) att lagen om investeringsavgift m. m. skall gälla t. o. m. den 31 december
1952;
2) att vid ersättningsanskaffning av maskiner eller andra inventarier avdrag
inom samtliga förvärvskällor må göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta icke kan visas, för
det belopp som erhålles vid försäljningen av tillgången;
3) att investeringar som uppenbart föranledas av offentlig myndighets åtgärder
fritagas från avgiftsplikt;
4) att investeringar i enskild järnvägsdrift i likhet med vad som föreslås
bli fallet för statlig sådan fritagas från avgiftsplikt;
5) att allmän — statlig eller kommunal — ekonomisk verksamhet, som
bedrives på område där liknande enskild verksamhet förekommer underkastas,
med undantag som i punkt 4 beröres, avgiftsskyldighet på
samma sätt som den enskilda;
6) att investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader fritagas från avgiftsplikt;
7)
att företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året
visat förlust eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkten
av rörelse ej kunnat utnyttja avdragsrätten, får tillgodogöra
sig det resterande avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts;
8) att inköp av begagnade fartyg fritages från avgiftsplikt; samt att bevillningsutskottet
måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten;
B. att riksdagen måtte avslå det i proposition nr 220 framlagda förslaget
till förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
C. afl riksdagen måtte i anledning av proposition nr 220 angående investeringsavgift
för sin del antaga en lag om skatterestitution genom sparinstituten
för nysparande under åren 1952 och 1953 samt att bankoutskottet
måtte utarbeta härför erforderlig lagtext;
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
D. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till
1952 års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten»
;
i) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 668
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå det
i proposition nr 220 framlagda förslaget till förordning med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt samt att, om detta yrkande icke skulle bifallas, riksdagen
för sin del måtte besluta, att till 2 § i nämnda författningsförslag
skall fogas en anvisning av följande lydelse:
’I allmän självdeklaration till ledning vid taxering, som av beskattningsnämnd
i första instans verkställes åren 1953 och 1954, skola uppgifter
lämnas bland annat om anskaffningsvärdena å varulager vid beskattningsårets
utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av nämnda
värden skulle medföra betydande svårigheter, må uppgiftsskyldigheten anses
fullgjord genom att auktoriserad revisor eller av handelskammare godkänd
granskningsman, som för beskattningsåret varit ordinarie revisor i
företaget, intygar att lagerökning, beräknad enligt bestämmelserna i 2 §,
icke föreligger eller icke överstiger visst enligt samma bestämmelser beräknat
belopp samt lämnar redogörelse för de principer, efter vilka värderingen
av lagret skett, samt de omständigheter i övrigt, varå uttalandet
stöder sig.
Efter anmaning skall dock även i dylika fall utredning om anskaffningsvärdena
företes.’»;
j) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 669 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
»I. att riksdagen ville uttala, att förordningen om särskild avgift vid vissa
investeringar (investeringsavgift) icke är avsedd att förlängas;
II. att riksdagen ville besluta, att investeringsavgiften under det beskattningsår,
för vilket taxering till statlig inkomstskatt äger rum i första instans
år 1954, skall utgå efter fem procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden,
att från förordningens tillämpningsområde skall undantagas byggnad,
att det belopp som skall avdragas från uppskattad investeringskostnad
för att erhålla avgiftsbelagd investeringskostnad skall vara 15 000 kronor,
att investeringsavgift ej skall utgå vid förvärv av inventarier i samband med
övertagande av rörelse eller igångsättande av ny rörelse samt att från avgiftsskyldighet
icke skola frikallas aktiebolag eller ekonomiska föreningar
— även om kommun däri äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet
— därest företaget bedriver rörelse, som består i byggnadsverksamhet;
ävensom
III. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
ändringar i propositionens förslag till förordning»;
k) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av
herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta
ändringar i det i proposition nr 220 framlagda förslaget till förordning
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nedan angives.
2 §.
Till — — — tre år:
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra
till normalt underhåll, samt nyuppsättning.
Vad---tillträtts.
3 §.
Till avgiftspliktig---tre år:
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra
till normalt underhåll, samt nyuppsättning.
Vad---av fastigheten. Tillika skall iakttagas att investeringsavgift
icke skall uttagas, då fråga är om köp av byggnad, i förekommande fall med
därtill hörande inventarier, vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde,
under förutsättning att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig
del stadigvarande nyttjats i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift
uttagas, då fråga är om förvärv av tillgång i samband med övertagande av
den rörelse eller rörelsegren, vari densamma utgjort tillgång för stadigvarande
bruk.
4 §.
Till avgiftspliktig---tre år:
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra
till normalt underhåll, samt nyuppsättning; ävensom c) i fråga---
stadigvarande bruk.
7 §•
Investeringsavgift skall — — — särskilt maskinvärde. Vid tillämpning
av bestämmelserna i detta stycke skall såsom särskild förvärvskälla anses
varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens
eller brukarens hand är att anse såsom förvaltningsenhet.
10 §.
Investeringsavgiften — — — investeringskostnaden.
Riksskattenämnden må, då så ur allmän synpunkt finnes påkallat eller
synnerliga skäl eljest föreligga, meddela befrielse från skyldighet att erlägga
investeringsavgift eller förordna om restitution av redan erlagd sådan avgift,
dock att beslut som nu sagts icke må avse belopp, understigande 1 000
kronor.
Investeringsavgift---skattepliktig intäkt.
17 §.
Har avgiftsskyldig---för registrering.
Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om
rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning är
stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för sådan skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsavgift»;
l) motionen 1: 526 av herr Lundqvist m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid sitt ställningstagande till i Kungl. Maj :ts proposition nr 220 framfört
förslag till förordning om investeringsavgift måtte besluta bemyndiga
Kungl. Maj :t att, när det gäller sådan flyttning eller nyetablering av företag
eller rörelse som sker av lokaliseringsskäl, medgiva befrielse från investeringsavgift
i fråga om såväl ny- eller ombyggnad av fastighet som nyanskaffning
av maskiner och andra för verksamheten erforderliga inventarier»;
m) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 220 göra
följande ändringar i det däri intagna
Förslag
till
förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift).
8 §.
Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 50 000
kronor utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres i
fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tio procent av det belopp varmed den uppskattade
investeringskostnaden överstiger 50 000 men icke i00 000 kronor och
för belopp överstigande 100 000 kronor tjugu procent.
Investeringsavgift ........................ utgör skattepliktig intäkt.
12 §.
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 50 000 kronor, utan
anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder
och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t
fastställt formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 50 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under
beskattningsåret överstigande 500 000 kronor och av den som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.
Skyldig att avgiva---sådan avgift.
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar, att de genom de
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
ifrågavarande investeringsbegränsande åtgärderna lösgjorda resurserna ställas
till förfogande för en ökad bostadsproduktion»;
n) motionen 1:532 av herrar Cassel och Eskilsson, vari hemställts, att
2 § förordningen om särskild avgift vid vissa investeringar så omarbetas,
att de i motionen angivna synpunkterna vinna beaktande, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext;
o) motionen 11:657 av herr Rubbestad m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag angående investeringsavgift
besluta att jordbrukets ekonomibyggnader skola vara undantagna
från tillämpningen av förslaget i fråga»; ävensom
p) motionen 11:671 av herrar östlund och Hse.ggblom, vari Jiemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 220 med förslag till
förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:524, 1:525, 1:526, 1:529, 1:532, 11:657,
11:658, 11:659, 11:660, 11:661, 11:668, 11:669, 11:670, 11:671, 11:673 och
II: 674.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Såsom ett led i statsmakternas åtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar
beslöt innevarande års riksdag vid sin vårsession införandet av en
tillfällig skatt, benämnd investeringsskatt. Bestämmelserna härom ha upptagits
i förordning den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt
i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet den att investeringsskatt
skall under vissa förutsättningar erläggas av rörelseidkare, som vid 1952
års taxering befunnits ha ökat sitt varulager och den dolda reserven däri
eller verkställt avskrivning å nyanskaffade inventarier med högre belopp än
som motiveras av förslitning eller värdeförsämring eller verkställt avsättning
till pensions- eller annan personalstiftelse eller gjort avsättning till investeringsfond.
Förordningen om investeringsskatt är med sin nuvarande utformning i
princip ettårig; allenast undantagsvis ifrågakommer dess tillämpning vid
1953 års taxering.
Såsom framgår av statsrådsprotokollet den 22 juni 1951 anförde departementschefen,
i samband med en anmälan av frågan om införande av en
särskild investeringsavgift i syfte att motverka vissa i rådande läge icke
önskvärda investeringar i byggnader, maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier samt i varulager, bland annat följande.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Då förordningen om investeringsskatt är ettårig får den inverkan endast
å investeringar under beskattningsåret 1951. Såvitt nu kan bedömas, torde
det emellertid även under nästkommande år bli nödvändigt att tillgripa särskilda
åtgärder i syfte att begränsa investeringarna.
Förordningen om investeringsskatt är så utformad, att den icke lämpligen
bör givas förlängd giltighetstid. Inom finansdepartementet har därför
frågan om vidtagande av särskilda åtgärder, syftande till att begränsa
icke önskvärda investeringar under år 1952 och eventuellt följande år, gjorts
till föremål för en förberedande undersökning. Därvid har övervägts möjligheten
att i investeringsbegränsande syfte pålägga en särskild avgift, vilken
skulle utgå med viss procent av kostnaderna för de investeringar som
verkställas under år 1952 och eventuellt de följande år, då investeringsbegränsande
åtgärder anses nödvändiga. Denna investeringsavgift skulle utgå å
investeringar i byggnader — oavsett om fråga är om nybyggnader eller
reparationer — samt å investeringar i maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier samt varulager.
Införandet av en investeringsavgift av nu antydd art aktualiserar åtskilliga
detaljfrågor av delvis komplicerad natur. En närmare utredning av
problemkomplexet är därför erforderlig. Denna utredning torde lämpligen
böra verkställas inom finansdepartementet med biträde av två för ändamålet
tillkallade sakkunniga. I den mån särskilda direktiv för utredningen
befinnas erforderliga, torde det få ankomma på chefen för finansdepartementet
att meddela dylika direktiv. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt
att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen vid dess höstsession innevarande
år.
Av synnerlig vikt är att de tilltänkta bestämmelserna få inverkan jämväl
å de investeringar, som planeras och beträffande vilka beställningar ske under
innevarande år. Det bör därför icke ifrågakomma att från investeringsavgift
undantaga andra till år 1952 hänförliga investeringar än, beträffande
byggnader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena igångsatts
före den tidpunkt då den planerade lagstiftningen blivit mera allmänt
känd (d. v. s. då allmänheten erhållit kännedom om tillkallandet av
de ifrågavarande sakkunniga) samt, beträffande inventarier, sådana där
bindande avtal om leverans träffats före nämnda tidpunkt och där avtalet
icke kan hävas utan att köparen drabbas av skadeståndsanspråk.
På därom gjord hemställan erhöll departementschefen sistnämnda dag
bemyndigande att tillkalla två sakkunniga att inom finansdepartementet biträda
med utredning angående frågan om en särskild investeringsavgift.
Departementschefen tillkallade samma dag taxeringsintendenten E. Anneli
och förste taxeringsrevisorn S. Lundell att verkställa nämnda utredning.
De sakkunniga ha, till fullgörande av utredningsuppdraget, avlämnat en
den 6 september 1951 dagtecknad P. M. angående uttagande av investeringsavgift
med därvid fogade författningsförslag. Författningsförslagen ha såsom
Bihang fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet.
Över nyssnämnda promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från samtliga handelskamrar), riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, So
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
17
dermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.
Därjämte har en skrivelse i anledning av promemorian inkommit från
Sveriges segelfartygsförening u. p. a.
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Ekonomisk motivering för en investeringsavgift. Huvudlinjer i förslaget,
s. 13—57.
Avgiftspliktiga investeringar, s. 57—81.
Begränsningar i de föreslagna bestämmelsernas räckvidd, s. 81—88.
Avgiftsfritt belopp, m. m„ s. 88—92.
Till vilket år bör investering hänföras?, s. 93—96.
Deklarations-, taxerings- och uppbördsförfarandet, s. 96—100.
Spörsmål i samband med avgiftens införande och upphörande, s. 101—■
108.
Varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen, s. 109—117.
Ekonomiskt utfall av den ifrågasatta lagstiftningen, s. 117—118.
Motionerna m. m.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna samt i till utskottet inkomna
skrifter i förevarande frågor ävensom i ett i anslutning till de likalydande
motionerna I: 528 och II: 674 framlagt författningsförslag angående skatterestitution
vid sparande må här återgivas följande.
I motionerna anförda allmänna synpunkter.
1 de likalydande motionerna 1:528 och 11:674 har anförts, att
motionärerna för sin del ställde sig tvivlande till att det av regeringen
framlagda programmet vore tillräckligt och i sin helhet ändamålsenligt i
den situation, som inträtt efter den starkt inflationistiska utvecklingen under
innevarande år, en utveckling som ännu icke bringats under kontroll.
I förevarande sammanhang ville motionärerna taga upp frågan om den ekonomiska
balansen väsentligen ur synvinkeln av nödvändigheten att uppnå
jämvikt mellan sparande och investeringar. Den grundläggande felbedömningen
av den svenska samhällsekonomiens utveckling efter kriget, som
skett efter den socialdemokratiska regeringens tillträde på sommaren 1945,
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
hade haft konsekvenser, som statsledningen hittills icke alls på ett tillfredsställande
sätt lyckats bemästra. På grund av denna felbedömning och under
inflytande av prisrörelser i utlandet hade redan under de första åren
efter kriget uppstått ett starkt inflationstryck, som stadigt förstärkts. Med
en tillåtlig förenkling av resonemanget torde det kunna sägas, att frågan
om jämvikt i samhällsekonomien för sin lösning måste kräva uppfyllandet
av följande krav, vilkas sammanhang vore uppenbart.
1. Balans mellan investeringar och sparande.
2. Balans mellan tillgång och efterfrågan på varor.
3. Balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
Givet vore, att investeringspolitiken alltid måste vara ett fält för ett resultatbringande
samarbete mellan det allmänna och näringslivets olika organ.
Men det vore säkerligen felaktigt att som skett under de senaste sex
åren huvudsakligen se problemet om balans mellan investeringar och sparande
som en fråga om en investeringsreglering, avsedd att anpassa investeringarna
inom ramen för ett otillräckligt sparande. Problemet måste
också på ett mycket mera positivt och radikalt sätt angripas från den
andra utgångspunkten: att öka sparandet. Med det ovanstående ville
motionärerna ej förneka, att en investeringsdämpning i nuvarande läge
vore av behovet påkallad. Tvärtom förhölle det sig så, att i det läge,
som regeringens ensidigt negativa åtgärder bidragit till att skapa,
och med rådande bristande tilltro till penningvärdets stabilitet, framstode
investeringskontrollen som en tillfällig nödfallsutväg. Uppenbarligen kunde
en framtida bättre balans endast uppnås och i längden bevaras genom
att den positiva vägen med en allmänt och i detalj sparstimulerande ekonomisk
politik och skattepolitik beträddes.
Ännu klarare framstode detta när balansproblemet såges ur synvinkeln:
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på varor. Regeringens lust att skapa
största möjliga budgetöverskott hade från här ifrågakommande utgångspunkter
avsett att genom en i olika former genomförd hård beskattning av
medborgarna taga ifrån dessa köpkraft i en utsträckning, som skulle göra
dem oförmögna att etablera en prisuppressande konkurrens om den otillräckliga
varumängden. Den positiva vägen måste i stället här vara att låta
medborgarna i större utsträckning behålla ,sina pengar, men samtidigt stimulera
deras sparvilja, så att de föranleddes till en ur samhällsekonomisk
synpunkt fördelaktig fördelning av sina inkomster på konsumtion och sparande
och alltså reserverade en större del för det sistnämnda ändamålet. Den
av regeringen förda allmänna ekonomiska politiken och skattepolitiken hade
i stället, på grund av att den resulterat i en med ökad snabbhet fortgående
penningvärdeförsämring, föranlett en stegring av konsumtionsviljan på
sparviljans bekostnad. Även om rimliga budgetöverskott kunde accepteras
som ett finanspolitikens tillfälliga hjälpmedel under enstaka år, måste det
bestämt hävdas, att en regering, som ville försöka att genom onödigt tunga
skattepålagor åstadkomma permanenta väldiga budgetöverskott för att kunna
använda dessa som motvikt mot en i övrigt efter vad erfarenheten visat
inflationsdrivande ekonomisk politik, följde en oriktig linje.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
19
Som cn konsekvens av regeringens negativa linje i de sammanhang, som
här ovan berörts, följde att den tvingats till en lika negativ linje när det
gällde arbetsmarknadens problem. Här hade den förda politiken resulterat
däri, att regeringen tvingats att utöva en ständig press på löntagarnas organisationer,
i enstaka fall utvidgad till hot om tvångslagstiftning. Den positiva
linjen måste här vara att klargöra skillnaden mellan full och överfull
sysselsättning. Den senare kunde ytligt sett erbjuda ett övertag för löntagarsidan,
men i själva verket torde enighet råda därom, att den medförde
starka tendenser till överrörlighet på arbetsmarknaden, minskad effektivitet,
snedvridning i lönesättningen och en lägre produktion än balans mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den åstadkomme också en inflation,
som ingalunda överensstämde med löntagarnas eller samhällets intresse.
Det måste således fastslås att regeringens ansträngningar att återställa den
samhällsekonomiska balansen genom företrädesvis negativa ingripanden
varit otillräckliga. De i det nya regeringsprogrammet och i de till höstriksdagen
avlåtna propositionerna föreslagna åtgärderna underströke ytterligare
detta.
Under förutsättning att man över huvud taget ville ett .samhälle med en
fri arbetsmarknad, en progressiv enskild företagsamhet och den enskildes
fria dispositionsrätt över sina inkomster efter avdrag av de skatter, som
erfordrades för att täcka det allmännas utgifter, ansåge motionärerna en positiv
lösning av det fundamentala samhällsekonomiska problemet kunna formuleras
sålunda: »Medborgarna stimuleras och uppmuntras att frivilligt
avväga fördelningen av sina inkomster så, att den samlade varuefterfrågan
ej blir större ån tillgången på ngttigheter och sålunda det totala sparandet
täcker utgifterna för det totala investeringbehovet.»
Det vore nu tydligare än någonsin, att detta mål icke komme att kunna
nås med den av regeringen företrädda politiken. Försöken att lita till statligt
tvångssparande måste uppgivas. I stället borde väsentliga lättnader av
de direkta statsskatterna genomföras. Om sådana genomfördes samtidigt
som på andra områden av den ekonomiska politiken ett kraftfullt försvar
för penningvärdet etablerades, borde detta kunna leda till en väsentlig
ökning av sparandet och ske utan en inflationsdrivande ökning av varuefterfrågan.
I det läge vari landet hamnat och efter de ogynnsamma erfarenheter
de sparare haft, som placerat sina medel på annat sätt än i en del
realtillgångar, krävdes emellertid — i varje fall under en övergångstid -—
särskilda åtgärder av sparstimulerande natur, vilka utom sina direkta verkningar
att belöna sparandet kunde tjäna till att ge spararna en känsla av
att ej längre vara i samhällets strykklass.
Vad anginge den aktuella skattepolitiken komme 1949 års skattekommitté
att inom kort framlägga sina förslag. Motionärerna påyrkade, att riksdagen,
då kommittén avslutat sitt arbete hl. a. i fråga om beskattningen av inkomst
och förmögenhet, i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att ett förslag
om en allmän sänkning av inkomstskatten med utgångspunkt från av kommittén
framlagda riktlinjer framlades för vårriksdagen. Därjämte borde
förslag presenteras om cn sänkning av den årliga förmögenhetsskatten med
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
iakttagande bl. a. av alt det skattefria beloppet för ensamstående höjdes
från 30 000 kronor till 40 000 kronor och för makar till 00 000 kronor.
Frågan om en omläggning av arvsbeskattningen till en genomförd arvslottsbeskattning
med avskaffande av kvarlåtenskapsskatten borde snarast möjligt
göras till föremål för utredning. Detsamma gällde frågan om en omläggning
av aktiebolagsskatten. De skattelättnader, som här föresloges, skulle
underlätta en steg för steg genomförd omläggning av den krisbekämpande
politiken i positiv riktning. Motionärerna ville slutligen i dessa sammanhang
återigen erinra om vikten av att »avdragsgränserna» vid folkpensionstillägg
och vissa andra sociala förmåner ändrades, så att arbete och sparande
ej som nu belastades med marginalavdrag av orimlig höjd. Den
förordade omläggningen av skattepolitiken omöjliggjorde icke i och för sig
alt ett visst budgetöverskott uppnåddes under överkonjunkturer. Ett sådant
kunde vara ett tillfälligt hjälpmedel av betydelse, men överdrifter
därvidlag kunde lätt motverka sitt syfte genom ett alltför högt skattetrycks
negativa verkningar.
Sedan 1947 hade i riksdagen i motioner begärts, att åtgärder skulle vidtagas
för att befrämja det enskilda sparandet. På förslag av ett enhälligt
bankoutskott hade riksdagen innevarande år beslutat att hos Kungl. Maj :t
begära, att ett förslag i ärendet förelädes riksdagens höstsession. Utredningen
hade verkställts av expeditionschefen Klackenberg i finansdepartementet.
Vid remissbehandlingen hade den blivit utsatt för invändningar
av sådan art, att enligt departementschefen fortsatta överväganden bleve
nödvändiga. Även om 1952 års riksdag skulle få förslag i ärendet, komme
dettas förverkligande att fördröjas avsevärt. Ett sådant ytterligare förhalande
av denna för samhällsekonomien vitala fråga vore omöjligt att acceptera.
Med ledning av den föreliggande utredningen samt remissutlåtande
över denna hade motionärerna verkställt en överarbetning av förslaget, som
motionärerna ville föreslå riksdagen till antagande.
Skattepremiering skulle enligt Klackenbergs promemoria ske för frivilligt
nysparande under år 1952, som skedde i form av insättning på särskilda
skattesparkonton i sparbank, postsparbanken, affärsbank eller i riksgäldskontoret,
såvida sparmedlen vore avsedda företrädesvis för inköp av premieobligationer
eller andra svenska statens obligationer. Skattepremieringen
skulle utgå på ett sparbelopp av högst 1 000 kronor för varje skattskyldig
eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans och utgöra
20 % av sparbeloppet, dock högst vad som påförts den skattskyldige i slutlig
skatt (statlig och kommunal) för inkomst under 1952. Om den beskattningsbara
inkomsten till statlig inkomstskatt enligt 1952 års taxering uppginge
till minst 15 000 kronor eller, för makar med barn, för vilka under
året utginge allmänt barnbidrag, till minst 20 000 kronor, skulle skatteavkortning
kunna ske om och i den mån den skattskyldige utöver insättningen
på skattesparkonto sparat visst belopp, s. k. bottensparande. Detta bottensparande
skulle utgöra minst 500 kronor ökat med 10 % av den del av
den beskattningsbara inkomsten, som överstege den angivna gränsen.
Skattepremieringen skulle endast gälla personer, som erlade preliminär
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
A-skatt. Den skulle komma vederbörande till godo genom nedsättning av
preliminär skatt och avkortning av slutlig skatt. Premieringen skulle ske
endast i den mån sparbeloppet kvarstode på skattesparkonto vid utgången
av år 1956. Om det ifrågavarande sparbeloppet helt eller till viss del dessförinnan
uttagits från skattesparkontot, skulle den skattskyldige i samband
med uttaget erlägga slutlig skatt till statsverket med den mot uttaget
svarande avkortningen av slutlig skatt. Belopp, som insattes på skattesparkonto,
skulle av den skattskyldige i regel icke få uttagas i andra fall än då
han försatts i konkurs eller beslut om inledande av offentlig ackordsförhandling
meddelats.
De avvägningsproblem, som närmast reste sig vid bedömningen av ett
förslag till att stimulera sparande, vore följande. För det första borde en
effektiv stimulans till sparande eftersträvas. Frågan om effektivitet måste
förenas med kravet på enkelhet i uppbyggnaden samtidigt som missbruk i
görligaste mån borde undvikas. Då önskvärdheten av ett enkelt förfaringssätt
av allt att döma lättare ginge att förena med kravet på tillräckligt kraftig
stimulans för sparande än vad fallet vore i promemorian, ville motionärerna
med utgångspunkt från remissuttalandena framlägga följande förslag,
som i enlighet med Svenska försäkringsbolags riksförbund skulle
kunna kallas skatterestitution genom sparinstituten. Motionärerna hade ansett
följande huvudlinjer böra följas i fråga om åtgärder för främjande av
sparandet:
»1. Spararen får rätt att i nedan närmare preciserade sparinstitut insätta
belopp. Vederbörande sparinstitut insänder varje månad till berörda myndighet
en räkning på det premiebelopp, som skall utgå till de å sparkontot
insatta medlen. Myndigheten utställer omedelbart en anvisning på detta belopp
till sparinrättningen. Myndigheten kan sedan vid lämplig tidpunkt
undersöka, om spararen är berättigad att erhålla premiering. Skulle så
visa sig inte vara fallet, meddelas detta spararen och sparinstitutet. Sparinstitutet
har då att till myndigheten återsända de premiebelopp, som redan
insatts. Det är sålunda att märka, att de svårigheter, som lätt uppstå, om
premien skall utgå i form av avdrag vid källskattebetalningen, här icke behöver
förekomma.
En rent psykologisk fördel torde vara att vinna med delta förslag. Spararen
får nämligen omedelbart bevis för att premieringen kommer honom
till godo.
Arbetsgivarens medverkan vid denna sparmetod blir frivillig. De arbetsgivare,
som kunna lämna sin medverkan komma antagligen att göra det,
men något tvång behöver icke föreligga.
En annan fördel är att premieringen kan äga rum även av dem som erlägga
B-skatt.
Den sparande kan ha skattesparkonto i flera sparinstitut, vilket han kanske
normalt har. Detta är också värdefullt, om vederbörande byter arbetsgivare
under året.
2. Premieringen bör utgå med 20 % av det sparade beloppet. En höjning
av det maximibelopp, på vilket premiering skall utgå, bör dessutom äga
rum. Vi föreslå eu höjning från 1 000 kronor till 2 000 kronor. Dessutom
föreslå vi, alt kravet på bottensparande utgår.
3. I enlighet med konjunkturinstitutet föreslå vi, att det sparade beloppet
liksom sparpremien försäkras mot penningvärdeförsämringar. Försäkringen
bör anknytas till socialstyrelsens levnadskostnadsindex. För varje tiopro
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
centig stegring av index i förhållande till det kvartal, under vilket en sparinsättning
gjorts, skall 10 % å sparbeloppet och sparpremien tillföras sparkontot
genom statsmedel. För att en sådan penningvärdeförsäkring skall utgå,
måste de sparade beloppen ha varit insatta minst ett år. Sparinstitutet
notifierar vederbörande myndighet, när rätt till penningvärdeförsäkring föreligger.
Myndigheten utställer anvisning på beloppet. Beloppet utbetalas
omedelbart till respektive sparkonto via sparinstitutet.
4. Sparande, som insättes i banker, sparklubbar, livförsäkringsbolag, kreditkassor
samt riksgäldskontoret, skall premieras. I vad det avser sparande
i livförsäkringsbolag skall detta gälla belopp, som icke äro avdragsgilla vid
självdeklaration.
Frågan om amortering av studieskulder och andra skulder har berörts
i remissyttrandena. Då spörsmålet är svårlöst och det här endast är fråga
om ett experiment av kortvarig natur, ha vi avstått från att här framlägga
förslag i berörda frågor.
5. Att pröva ifrågavarande sparförslag endast under ett år torde icke
giva tillräcklig ledning till bedömande av dess effektivitet. Vi föreslå därför,
att skattesparkonton skola få uppläggas för både 1952 och 1953.
6. Belopp, som insatts å skattesparkonto under 1952 respektive 1953, skola
innestå till utgången av år 1956 respektive 1957 för att premieringen i dess
helhet skall tillgodogöras spararen.
7. Sparbeloppen skola kunna uttagas utan att behovet härav behöver styrkas.
Det premierade beloppet skall indragas i proportion till den tid, som
återstår till utgången av år 1956 respektive 1957 beroende på om beloppet
insatts 1952 eller 1953.
8. Spararen har att i bilaga till sin självdeklaration år 1953 respektive
1954 uppge de sparposter, för vilka restitution yrkas. Sparinstituten skola
kontrollera, att behållningen på kontot icke vid någon tidpunkt under de
ifrågavarande åren understigit sparpostens belopp.
Med detta förslag vinnes fördelen att ränta kan i förekommande fall
komma att omedelbart utgå å det insatta sparbeloppet. De av utredningsmannen
anförda komplikationerna beträffande olika räntesatser lösas av
sig själva. Varje sparinstitution får tillämpa sina räntesatser.
9. Sparare, som önskar restitution av slutlig skatt på grund av att han
gjort avsättning till sparkonto, skall lämna en särskild bilaga (yrkande om
sparpremiering) till sina allmänna självdeklarationer år 1953 och 1954.
I bilagan skall uppgivas sparinstitutets (-institutens) namn och eventuellt
identifikationsnummer samt under respektive år nysparat belopp, för vilket
restitution yrkas. Taxeringsmyndigheterna pröva på det sätt utredningsmannen
föreslagit, hur stor restitution av inkomstskatt som kan medgivas.
Restitutionsbevis skall tillställas den skattskyldige, varå angives restitutionsbeloppets
storlek. Restitutionsbeviset företes sedan efter utgången av
år 1956 respektive år 1957 hos vederbörande sparinstitut, som då endast
har att utbetala beloppet.»
Det av Klackenberg framlagda förslaget torde i tillämpliga delar kunna
läggas till grund för här ifrågavarande lagförslag.
I det läge, som rustningskonjunkturen och den förda ekonomiska politiken
skapade, vore åtgärder för att dämpa en inflationistisk ansvällning av
investeringarna av behovet påkallade. Departementschefen föresloge därför
införandet av en särskild investeringsavgift. Från folkpartiets sida hade
länge förordats en kraftigare kreditåtstramning än regeringen velat genomföra.
Även en sådan hade givetvis en återhållande effekt på investeringsviljan.
Motivet för regeringens tvekan att tillräckligt effektivt använda kredit
-
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
åtstramningsmedlet syntes ha varit en oro för att därav skulle följa en ränteglidning
uppåt. Det förtjänade emellertid framhållas, att i nuvarande läge
en icke obetydlig ytterligare kreditåtstramning torde kunna ske utan att
någon större stegring av räntan därför skulle framträda. Med den av motionärerna
föreslagna skatte- och kreditpolitiken minskades behovet av
åtgärder av investeringsskattens natur.
I motionen 1:529 har anförts, att i kommunistiska partiets program
för att hindra prisstegringar följande punkter underströkes, vilka visade
en helt annan grundlinje för den ekonomiska politiken än den regeringen
och de som stödde dess ekonomiska politik praktiserade:
»1. Exportkapitalisternas extraprofiter indragas till statskassan och användas
för att nedbringa importvarornas priser.
2. Priskontrollen omvandlas till ett folkets intresseorgan och får till
uppgift att förhindra prisstegringar och nedpressa monopolpriserna.
3. Kapitalets vinster underkastas skärpt beskattning, särskilt genom slopande
av den fria avskrivningsrätten.
4. Upprustningen inställes och extrainkallelserna avbrytas.
5. Sverige utträder ur Marshallblocket och stöder fredens krafter i världen
mot den imperialistiska krigspolitiken.
6. Sveriges handel med Sovjetunionen och övriga kris- och inflationsfria
marknader utbygges.»
Motionärerna vore oeniga med regeringen i flera av de åtta punkter, som
presenterats i propositionen som grundläggande för regeringens ekonomiska
politik. Motionärerna vore följaktligen oeniga med det syfte, som i verkligheten
avsåges med proposition nr 220. Däremot ansåge motionärerna det
inte oskäligt att storföretagen tvingades betala en investeringsskatt till statskassan,
men undantag borde göras för mindre jordbrukare och småföretagare.
I motionen 11:671 har ariförts, att motionärerna för sin del icke
kunde ansluta sig till den av regeringen ifrågasatta vägen att bekämpa
inflationen. Förslaget innebure i stort sett endast ett fortsättande av försök
som tidigare visat sig misslyckade, nämligen att med olika slag av
skatteskärpningar söka påverka investerings- och konsumtionsinriktningen.
Enligt motionärernas uppfattning måste såsom integrerande del i kampen
mot inflationen ingå en kreditåtstramning. Priset härför måste i nuvarande
läge vara en räntehöjning. Departementschefen jämställde i propositionen
den föreslagna investeringsavgiften med räntevapnet. Denna jämförelse haltade
dock i väsentliga avseenden. Någon kreditåtstramning åstadkommes icke
genom investeringsavgiften. Vidare förelåge den skillnaden att investeringsavgiften
tillfälle staten, medan en räntehöjning skulle komma spararna till
godo och sålunda innebära en uppmuntran till sparande. Den fortgående
penningvärdeförsämringen och den i allt vidare kretsar av vårt folk spridda
misstron mot de av regeringen föreslagna botemedlen skapade en stark efterfrågan
efter sakvärden. Ändring härutinnan torde icke komma till stånd
24 Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
förrän regeringen tillgrepe en aktiv penningpolitik såsom ett primärt motmedel.
Bland orsakerna till den omfattande investeringsverksamheten intoge
också den höga företagsbeskattningen en framträdande plats. Det kunde
starkt ifrågasättas om den föreslagna investeringsavgiften skulle få någon
nämnvärt dämpande effekt på inflationen. I vissa fall torde man till och
med kunna räkna med att avgiften skulle bli inflationsfrämj ande. I den
män företagarna med tanke på tidigare erfarenheter utginge från att denna
såsom provisorisk betecknade avgift bleve mer eller mindre permanent, komme
de att betrakta avgiften såsom en ofrånkomlig kostnad och att inräkna
den i sina kalkyler. Att priskontrollen i längden skulle kunna hindra en
härav föranledd prisstegring på varorna, kunde man icke förutsätta. Såsom
en särskild nackdel ville man beteckna att avgiften komme att försvåra
möjligheterna för svenska företag att konkurrera med utländska företag.
Vad anginge jordbruket med dess betydande arbetskraftsbrist ansåge motionärerna
investeringsavgiften direkt skadlig. Det vore vidare att förmoda
att småindustrien skulle hardare än de flesta andra drabbas av en investeringsavgift.
Ett stort antal av remissinstanserna hade främst rekommenderat
generellt verkande penningpolitiska åtgärder och först i andra hand
tagit upp frågan om en investeringsavgift.
Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avse förslaget till
investeringsavgift.
I de likalydande motionerna 1:516 och 11:658 har anförts,
att enligt motionärernas mening skulle den föreslagna investeringsavgiften
komma att medföra mycket olyckliga verkningar för den mindre skeppsfarten,
sådan denna bedreves av motorseglare och motorfartyg. Rederinäringen
befunne sig obestridligen på detta speciella område i en kritisk situation.
Behovet av förnyelse av tonnaget hade med varje år blivit alltmera
trängande. För att transportväsendet skulle kunna fungera utan störningar
och motorseglarna icke .skulle mer eller mindre försvinna vore det
nödvändigt, att denna förnyelse omedelbart komme till .stånd. Den föreslagna
investeringsavgiften skulle enligt motionärernas mening lägga betydande
hinder i vägen för ett fullföljande av den nödvändiga förnyelseprocessen
för detta tonnage, vilket fyllde en betydelsefull uppgift inom landets
transportväsen. Det vore att märka, att den mindre skeppsfarten i skattehänseende
vore missgynnad, så till vida att partrederi, vilket vore den
form, i vilken dylik rörelse i allmänhet bedreves, icke åtnjöte rätt till fri
avskrivning och ej heller hade förmånen av skattefri avsättning till investeringsfond.
Det vore vidare att märka, att redarna ofta skulle sakna möjlighet
att använda sig av den föreslagna rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen
för erlagd investeringsavgift. Varje fartyg dreves nämligen i allmänhet
som särskilt partrederi för sig. För nystartade företag mötte det alltid
svårigheter att utnyttja avdragsrätten. Angivna omständigheter torde utgöra
ytterligare skäl för att den mindre skeppsfarten i förevarande hänseende
medgåves en undantagsställning. Gränsen därför syntes lämpligen
kunna sättas vid 500 ton. Kostnaden för ett fartyg om 500 dw-ton belöpte
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
25
sig till omkring 600 000 kronor, och investeringsavgiften skulle sålunda
komma att uppgå till 60 000 kronor. För den mindre rederirörelsen bleve
den därigenom åstadkomna ökningen av amortering och ränta ett hårt bakslag.
Resultatet torde bli att redarna icke kunde fullfölja sitt nybyggnad,sprogram.
Motionärerna ville ytterligare framhålla att staten beaktat frågan om bistånd
åt redarna genom beslut om en statlig lånefond för den mindre
skeppsfarten, tillkommen år 1939. Under innevarande år hade en förbättring
av lånevillkoren genomförts och fondens kapital ökats. Skulle den
föreslagna investeringsavgiften komma att uttagas på det kapital, ,som investerades
i nybyggnad av mindre fartyg, bleve de av riksdagen beslutade
stödåtgärderna i väsentlig grad illusoriska och den önskvärda nyanskaffningen
av fartyg komme att omöjliggöras. Enligt vad motionärerna erfarit
hade kommerskollegium tillstyrkt en av styrelsen för Sveriges segelfartygsförening
gjord framställning om att den mindre skeppsfarten icke
skulle belastas med den ifrågasatta investeringsavgiften. Detta torde visa
att de av motionärerna anförda synpunkterna vore sakligt berättigade.
Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 517 och II: 660
framförda yrkandet har anförts, att Sveriges segelfartygsförening i skrivelse
till departementschefen av den 11 oktober 1951 inkommit med sina
synpunkter på den föreslagna investeringsavgiften. Av föreningens skrivelse
hade i motionerna återgivits följande:
»Flertalet av dessa fartyg äro träbyggen med en ganska hög ålder, som i
medeltal uppgå till 40 å 45 år. Härav framgår att flottan i sin helhet måste
förnyas inom närmaste åren och utbytas mot nytt modernt tonnage, därest
denna gren av svensk sjöfartsnäring skall kunna ombesörja inrikestransporterna
mellan svenska hamnar och kunna hävda sig i konkurrensen
med utländskt tonnage vid transporter till och från svenska hamnar.
Frågan om förnyande av den svenska motorsegelflottan har under en
följd av år framförts av redare och befraktare, och myndigheterna ha beaktat
frågan om bistånd åt redarna genom beslut om statens lånefond för
den mindre skeppsfarten, som tillkom år 1939. Nybyggnad av mindre fartyg
har icke under de år fonden fungerat kunnat utföras i den utsträckning
som varit önskvärt, detta med anledning av höga varvspriser och av att
lånevillkoren i fonden icke varit fullt tillfredsställande för dessa mindre,
icke kapitalstarka partrederier. Under innevarande år ha lånevillkoren förbättrats
och fondens kapital ökats, vilket nu stimulerat redarna till alt undersöka
möjligheterna för nybyggnad.
Kostnaden för ett fartyg om 500 bruttoton belöper sig till omkring 600 000
kronor; en investeringsavgift på kapitalet kommer att uppgå till 50 å
60 000 kronor, vilket för den mindre rederirörelsen blir ett hårt bakslag,
enär sagda belopp ökar amortering, ränta och fartygspriset, vilket torde
medföra att redarna icke kunna fullfölja sitt nybyggnadsprogram.
Fartygsbeståndet har minskats för varje år genom kondemnering och
förlisning och kommer alltjämt att minskas förutsatt alt nybyggnad av
fartyg icke kan ersätta det avgående tonnaget. Under föregående och innevarande
år 1m svenska befraktare sökt och fått tillstånd för tyska fartyg
att driva fraktfart mellan svenska hamnar, varav följer att svensk valuta i
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
form av inrikes frakter föres ut ur landet, vilket blir en nationalförlust
som torde uppgå till betydande belopp, vilka kunna överstiga de belopp,
som den föreslagna investeringsavgiften kan inbringa om den uttages på
investerat kapital för reparation och nybyggnad av mindre fartyg.
De llesta av de mindre fartygen drivas av partrederier, vilka icke vid
beskattning tillåtas fria avskrivningar och som vid fartygs försäljning eller
totalförlisning måste skatta för återvunna avskrivningar. På grund härav
kunna eventuella vinster vid konjunkturer icke användas för behövlig avskrivning
på ett högt inköpsvärde, ej heller försäljningssumman för fartyg
får användas till avskrivning på inköpsvärdet för nyanskaffat fartyg. Detta
har gjort att kapitalanskaffning på privat väg icke kunnat ske och en nödvändig
nyanskaffning av fartyg omöjliggjorts.
Föreningens styrelse, som med bekymmer iakttagit det mindre tonnagets
oroväckande föråldring och minskning, har tid efter annan begärt stödåtgärder,
dels genom revision av befälsförordningen så att den svenska
sjöfartsnäringen i befäls- och bemanningshänseende kan jämställas med
konkurrerande utländska fartyg, och dels att sådana lånemöjligheter skapas,
att nybyggnadsverksamheten kan komma i gång. Dessa framställningar
ha välvilligt upptagits av myndigheterna, och årets riksdag har i enlighet
med Kungl. Maj :ts proposition i ärendet beslutat att anslå medel till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten, vilket gjort det möjligt för fonden
att bevilja lån för nybyggnad och förbättring av fartyg under 500 bruttoreg.
-ton till 70 procent av kostnaden.
Vid nybyggnad av fartyg med nuvarande höga anskaffningsvärde anses
*30 procent av värdet vara det absoluta maximum som vid nybyggen kan
anskaffas av dessa mindre redare och 70 procent genom statslån. Skulle
den föreslagna investeringsavgiften uttagas på det kapital, som investeras
i nybyggnad av mindre fartyg, blir detta en beskattning av de mindre redarna
för de av riksdagen beslutade stödåtgärderna, och stödåtgärderna
komma därigenom att bliva illusoriska. Den av myndigheterna, redarna och
befraktarna önskvärda nyanskaffningen av fartyg kommer därigenom att
omöjliggöras.
Fartygen måste till följd av sin höga ålder årligen påkostas reparationer,
vilka icke så sällan fordras av fartygsinspektionen och klassificeringssällskap.
Dessa reparationer bli rätt omfattande, så att de kunna räknas till
förbättring, men äro nödvändiga för fartygens sjöduglighet och de ombordvarandes
säkerhet. Det kan förekomma att fartyget icke får till sjöfart
nyttjas förrän föreskrivna reparationer utförts. Dylika kostnader, i vad de
överstiga ett visst belopp, bli, om det föreliggande förslaget till investeringsskatt
antages, att betrakta som investering och därmed påförda investeringsavgifter.
Såväl nybyggnad av fartyg som reparation av fartyg och
motor, eventuellt hyte av motor, är en nödvändighet om fartygsbeståndet
skall kunna bestå och fartygsägarna skola kunna utöva sin näring. Att dylika
förbättringar skola betecknas såsom onödiga investeringar och åsättas
investeringsavgift, anser föreningen kan få sådan verkan att nybyggnadsprogrammet
får helt anstå, och fartygens förbättringar genom reparationer
uppskjutas eller göras provisoriska, för att kostnaden icke skall överstiga
det fritagna beloppet. Härigenom kommer det svenska mindre fartygsbeståndet
ytterligare att reduceras och försämras.
Föreningen har velat framhålla de vådor, genomförandet av det framlagda
förslaget kommer alt innebära för denna del av svensk sjöfart, genom
att investeringar för reparationer och nybyggen av fartyg under 500 bruttoton
påföras investeringsskatt. De sakkunniga tyckas även ha varit inne på
denna tankegång, när det i PM framhålles att avgiften icke skall utgå
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
27
för investeringar, som utförts med medel som av staten för dylikt ändamål
ställts till vederbörandes förfogande, vilket torde vara tillämpligt på lån
från statens lånefond för den mindre skeppsfarten.
Under åberopande av vad föreningen ovan anfört och att myndigheterna
beslutat stödåtgärder för modernisering och nybyggnad av mindre fartyg
och att dessa stödåtgärder böra betraktas som önskvärda investeringar, vilka
staten genom fördelaktiga lånevillkor stöder och samtidigt uppmuntrar
redarna till dessa för landet viktiga investeringar, får föreningen hemställa
att investering för reparation och nybyggnad av fartyg under 500 bruttoreg.
-ton må jämställas med och ingå under de investeringar som utföras
med medel, som av staten för dylika ändamål ställts till förfogande för
vederbörande, och att redare för" dessa mindre fartyg under 500 bruttoreg.
-ton helt befrias från skyldighet att erlägga investeringsavgift.»
Kommerskollegium, som till departementschefen yttrat sig över föreningens
skrivelse, hade anfört:
»Kommerskollegium, som erhållit del av Sveriges segelfartygsförenings
skrivelse till Herr Statsrådet av den 11 innevarande oktober med hemställan
om den mindre skeppsfartens undantagande från skyldigheten att erlägga
investeringsavgift enligt det inom kungl. finansdepartementet upprättade
förslaget om uttagande av dylik avgift, biträder föreningens framställning
och vill för sin del understryka den stora betydelse ifrågavarande sjöfartsgren
måste tillmätas ej blott såsom ett viktigt och under krigsförhållanden
för försvar och folkförsörjning oumbärligt transportmedel, utan även såsom
rekryteringskälla för den större handelsflottans bemanning, vilket allt kommit
det att framstå såsom en angelägenhet av utomordentlig vikt att genom
lämpliga åtgärder häva den på senare år fortgående utvecklingen emot
en förintelse av den mindre skeppsfarten.
Dessa och andra omständigheter, som Kollegium närmare belyst bland
annat i dess underdåniga skrivelse den 7 juli 1950 angående den mindre
skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnageförnyelse, ha legat till grund
för de beslut av statsmakterna om åtgärder med avseende å förbättrade
möjligheter för den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnageförnyelse,
som tagit sig uttryck i kungörelsen den 27 april 1951 (nr 209) om
ändring i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten
ävensom i 1951 års riksdags beslut om anvisande av medel till förstärkning
av statens lånefond för den mindre skeppsfarten med två miljoner kronor.
Det är uppenbart, att en tillämpning av de föreslagna reglerna om investeringsavgift
skulle motverka syftet med de sålunda nyligen beslutade hjälpåtgärderna,
och Kollegium vill bestämt varna för följderna därav.
Under hänvisning jämväl till Kollegii i avskrift bilagda skrivelse till statsrådet
och chefen för kungl. handelsdepartementet den 28 september 1951
angående den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning, får Kollegium hemställa,
att Sveriges segelfartygsförenings förenämnda framställning måtte
föranleda undantag för fartyg med en bruttodräktighet om högst 500 ton
från investeringsavgift, därest bestämmelse om uttagande av dylik avgift
kommer att införas.»
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hade vid olika tillfällen
framhållit vilken betydelse den mindre sjöfarten skulle få för landet vid
avstängning eller vid krig eller krigsfara. De synpunkter, som ovan framförts
av Sveriges segelfartygsförening och kommerskollegium, syntes motionärerna
fullt bärande.
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
I de likalydande motionerna 1:518 och 11:659 har erinrats.
om att den svenska fiskerinäringen för närvarande befunne sig i ett allvarligt
ekonomiskt läge. Efter en tillfällig förbättring av lönsamheten under år
1948 hade densamma därefter befunnit sig i kraftigt sjunkande. Enligt den
senaste av statens jordbruksnämnd företagna bearbetningen av fiskarnas
inkomstdeklarationer hade den genomsnittligt deklarerade inkomsten för
denna yrkesgrupp från år 1948 till 1949 sjunkit med icke mindre än 17 procent.
Under 1950—1951 hade läget ytterligare försämrats. Fiskarna hade endast
erhållit halv kompensation för den nya prisstegringen i år på fiskets
förnödenheter. Fiskeflottan hade efter den hårda förslitningen under kriget
icke kunnat förnyas och moderniseras i den takt, som varit önskvärd. Denna
förnyelse vore desto viktigare, som det svenska fisket alltmera kommit
att förläggas till avlägsnare farvatten och därmed krävde bättre båtmaterial
och starkare motorer. Även krävde utvecklingen en allt bättre maski-''
nell utrustning i form av ekolod, radiotelefoner, radiopejlingar och i många
fall numera också kylmaskiner. Såsom förslaget till investeringsavgift vore
utformat, syntes avgiften komma att drabba fiskarna icke endast vid nybeställningar
utan också vid, särskilt i samband med motorbyten, nödvändiga
ombyggnader och förstärkningar av fiskebåtarna. Ombyte av motor
jämte förstärkningsarbeten torde i många fall draga kostnader på 50 000
till 100 000 kronor. Därtill komme att denna investeringsavgift hårt drabbade
fisket genom att, vilket redan framhållits i remissyttrandet från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, fiskare icke syntes få möjlighet att
utnyttja avdraget för investeringsavgift vid inkomsttaxeringen, såsom bestämmelserna
föreslagits i propositionen. Även av denna anledning skulle
investeringsavgiften komma att drabba fiskarna orättvist hårt. I viss utsträckning
komme vidare fiskare att få erlägga investeringsavgift för förstärkningar,
som direkt ålagts dem av fartygsinspektionen.
Det anförda syntes utgöra en stark motivering för att ägare av fiskebåtar
på högst 100 bruttoregisterton helt befriades från skyldighet att erlägga
investeringsavgift. För det fall det icke skulle vara möjligt att helt
befria fiskare från skyldighet att erlägga investeringsavgift, borde åtminstone
båtarnas ägare ges praktisk möjlighet att utnyttja den föreslagna rätten
att göra avdrag för investeringsavgiften vid inkomsttaxeringen genom att
denna rätt utsträcktes till förslagsvis fem år.
I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har framhållits,
att en av de mest angelägna uppgifter landets ekonomiska politik
under de närmaste åren måste fylla vore att uppnå och bevara en ekonomisk
stabilitet. Om inflationen med utsikt till framgångsrika resultat skulle
kunna bekämpas vore det nödvändigt att staten genom reglerande åtgärder
ingrepe på olika områden. I dagens läge syntes det vara särskilt angeläget
att statsingripande riktades mot de höga företagsvinsterna inom näringslivet
och mot de i förhållande till våra resurser alltför omfattande investeringarna.
Beträffande åtgärder för begränsning av investeringarna syntes,
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 29
vid sidan av byggnadsregleringen, systemet att med avgifter till staten nedbringa
efterfrågan tillfredsställande. Det vore emellertid nödvändigt att
kostnadsökningen bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det
fördelaktiga i att vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften
åter försvunne. Den i propositionen föreslagna avgiften vore enligt
motionärernas mening icke tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet.
Detta berodde för det första på att avgiften förutsattes vara
avdragsgill vid taxering, varigenom dess effekt i många fall minskades till
hälften, för det andra på att så stor grundsumma som 10 000 kronor, oavsett
investeringens omfattning, icke skulle vara avgiftspliktig och för det tredje
på att förväntningarna på kostnadsökningar under de närmaste åren tyvärr
torde vara så stora, att många föredroge att investera nu — även med den
låga investeringsavgiftens extrakostnad — framför att skjuta på investeringen
till en tidpunkt, då avgiften visserligen vore borta men de totala
kostnaderna likväl kunde förväntas vara högre. Därest man med avgiften
ville vinna det primära syftet — återhållsamhet i investeringar — och icke
endast det sekundära — en överbalanserad budget — ansåge motionärerna
i likhet med flera remissinstanser det ofrånkomligt att avgiften höjdes,
lämpligen från 10 till 20 procent. För att icke särskilt gynna småföretagen,
borde också gränsen för avgiftspliktiga investeringar sänkas från 10 000
till 5 000 kronor. En sådan skärpning av avgiften kunde givetvis icke genomföras
med mindre än att olägenheter i olika avseenden uppstode. Man
borde emellertid ha i minnet, att varje åtgärd med vilken man ville bekämpa
en inflationistisk utveckling medförde besvärligheter och framför allt
att en fortskridande inflation på lång sikt medförde än större olägenheter
för både samhället och enskilda. I den mån det skulle visa sig, att de av
motionärerna föreslagna högre avgifterna komme att leda till en alltför hård
åtstramning av investeringarna, funnes för övrigt möjligheter att, då detta
läge uppstode, företaga erforderlig justering nedåt i avgiftens storlek.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:524 och 11:667
framförda yrkandet har anförts att, även om med nödvändighet en del inflationsdämpande
åtgärder måste få en generell utformning, det dock ur
allmännyttans synpunkt måste anses vara mycket olämpligt, att den ifrågasatta
investeringsavgiften skulle påläggas folkrörelsernas allmänna samlingslokaler,
såsom folkets hus, bygdegårdar och ordenshus. Motionärerna erinrade
om att riksdagen, på Kungl. Maj:ts förslag, alltsedan 1942 beviljat
medel i form av bidrag och lån till allmänna samlingslokaler. De anvisade
statsmedlen vore dock endast en del av de belopp, som hopbragts för att
bereda folkrörelsernas organ såväl i tätorterna som å landsbygden nödiga
samlingslokaler. På ett stort antal platser hade organiserats en utdebiteringsverksamhet
bland sammanslutningarnas medlemmar. Det hade också
blivit allt vanligare att industriledare och andra företagare ekonomiskt understödde
tillkomsten av samlingslokaler.
De senaste årens kostnadsökningar hade emellertid vållat betydande svå
-
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
righeter vid utförande av såväl nybyggnader som ombyggnader och reparationer.
Känt vore även att den investeringsbegränsning, som hittills måste
ske, mycket hårt drabbat samlingslokalerna. De senaste åren hade endast
en mycket ringa del av de företag, som varit färdiga att sätta i gång nybyggnad,
kunnat utföra de avsedda arbetena. De folketshusföreningar, som
erhållit byggnadstillstånd eller under 1952 beräknade erhålla dylikt, hade nu
ett andelskapital på tillsammans 345 100 kronor. Enligt gällande grunder
beräknade samma föreningar erhålla statslån på sammanlagt 2 130 000
kronor. Enligt förslaget skulle på nämnda föreningar uttagas en avgift, som
beräknades uppgå till 508 950 kronor, eller betydligt mer än vad sagda
föreningar under många års strävan hopbragt i andelskapital. Vad sålunda
gällde för folketshusföreningarna gällde i förhållande till sin omfattning
även för bygdegårdarna och ordenshusen.
Begränsningen i form av kvottilldelning hade visserligen vållat mycket
stora svårigheter. Med denna metod hade dock icke pålagts annan ekonomisk
börda, än vad som låge i stegringen av byggnadskostnader och höjda priser
på inventarier, men även dessa svårigheter vore av så betydande mått,
att den föreslagna investeringsavgiften för dessa i särställning varande
föreningar utan tvivel bleve hart när omöjlig att bära. Detta så mycket mer
som den föreslagna investeringsavgiften icke syntes ha något direkt skattepolitiskt
syfte utan endast syftade till största möjliga investeringsbegränsning,
vilket erfarenheten visade kunde åstadkommas på berörda områden
utan särskild skatt.
Enligt motionärernas bestämda mening måste det synas orättvist, att om
kommunerna uppförde en samlingslokal skulle ingen investeringsavgift erlaggas,
men om en förening — med stöd av kommun -— uppförde dylik
lokal skulle investeringsavgift erläggas. Det skulle bli bitterhet och besvikelse
hos det mångtaliga föreningsfolk, som påtagit sig tunga arbetsuppgifter,
vilka i stället kunnat åligga kommunerna, därest dess verksamhet
skulle påläggas en särskild avgift när det gällde byggnation eller anskaffning
av inventarier.
Det syntes därför motionärerna vara ett skäligt krav, att folketshusbyggnader,
bygdegårdar och ordenshus undantoges från den föreslagna investeringsavgiften.
Enligt motionärernas förmenande torde det icke bli svårare
att kontrollera det av dem förordade undantaget än det i förordningen föreslagna
undantaget avseende aktiebolag eller ekonomisk förening, däri kommun
ägde mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.
I de likalydande motionerna 1:525 och 11:672 har framhållits,
att samhällets föreningsliv vore i hög grad beroende av att ett bestånd
av samlingslokaler funnes och att lokalerna opartiskt tillhandahölles mot
skälig hyra. Årligen hade på riksstaten varit uppfört anslag för lämnande
av lån av statsmedel för samlingslokaler. Förutsättning för låns erhållande
vore att lånemottagare för lokalernas förvaltning antagit ett av statens
nämnd för samlingslokaler godkänt reglemente, som bland annat även inne
-
Bcuillningsutskottets betänkande nr 65.
31
hölle skyldighet för låntagaren att beträffande lokalernas förvaltning underkasta
sig viss kontroll från det allmänna. Nu rådande höga byggnadskostnader
och framför allt gällande byggnadsreglering hade medfört att det
rådande stora behovet av nya och förbättrade samlingslokaler endast i ringa
mån kunnat fyllas. Därest förevarande proposition bifölles skulle ytterligare
hinder läggas i vägen för anskaffande av samlingslokaler. Måhända
skulle viss del av kostnadsökningen täckas genom högre statslån än tidigare,
och genom den föreslagna bestämmelsen om att den del av kostnaden
som svarade mot statligt lån icke skulle anses såsom avgiftspliktig investering
kunde investeringsavgiften nedbringas, men det torde ändå icke kunna
undvikas att kostnaderna för anordnande av samlingslokaler ytterligare
komme att stiga. Då behovet av nya och förbättrade samlingslokaler vore
skriande på många håll, kunde det inte anses vara ett samhällsintresse att
genom påläggande av investeringsavgift öka kostnaderna för samlingslokalernas
anskaffande. -— Man hade velat bereda viss lättnad i beskattningen
och därigenom lägre driftskostnad åt ideell förening t. ex. nykterhetsförening,
vilken erlade proportionsvis lägre inkomstskatt till staten än såväl
ekonomisk förening som aktiebolag samt dessutom vore befriad från fastighetsskatt
för den i föreningsverksamheten använda delen av fastigheten. Då
det emellertid icke borde ifrågasättas att samlingslokaler i förevarande avseende
ställdes olika beroende på vem som vore ägare, borde befrielse från
erläggande av investeringsavgift gälla för alla ägare av samingslokaler.
För undvikande av missbruk torde böra stadgas såsom villkor att vederbörande
för förvaltningen av samlingslokalen tillämpade av statens nämnd
för samlingslokaler godkänt reglemente.
I de likalydande motionerna 1:527 och 11:670 har anförts
följande. En investeringsavgift enligt det framlagda förslaget komme att
drabba rederinäringen väsentligt hårdare än andra näringsgrenar. Priset å
nybeställda fartyg vore mycket högt, cirka tre gånger priset år 1938. De
svenska rederierna tillförde landet årligen stora belopp av utländska valutor.
År 1950 uppgick sålunda nettobeloppet av inseglade främmande valutor
till i runt tal 500 miljoner kronor. Skulle rederierna kunna öka sin
insegling av sådana valutor, vore det nödvändigt att handelsflottan icke
blott ökades utan även gjordes så modern som möjligt. I sitt yttrande över
de sakkunnigas förslag till investeringsavgift hade Sveriges redareförening
bland annat framhållit, att vid inköp av ett redan färdigbyggt svenskt eller
utländskt fartyg, eller då ett nytt fartyg levererades från utländska varv, arbetskraft
och material inom landet icke behövde tagas i anspråk, varför en
dylik investering borde vara undantagen från investeringsavgift. Departementschefen
hade icke velat tillstyrka detta förslag. Beträffande förvärv
av s. k. secondhandtonnagc hade departementschefen medgivit, att köp
därav innehure en kostnadskrävande investering samt att dylika köp icke
förekomme i sådan utsträckning att mer betydande kontrollsvårigheter
skulle uppkomma för beskattningsmyndigheterna. Eu speciell undantags
-
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
regel för fartygsförvärv ansåges ändock icke böra ifrågakomma, enär samma
undantag i så fall borde gälla för andra slag av inventarier. Motionärerna
kunde ej finna denna argumentation bärande. Rederinäringen vore i dessa
avseenden icke jämförbar med andra näringsgrenar. Det vore särskilt de
mindre och medelstora tramprederierna, som inköpte secondhandtonnage.
Dessa rederier förvärvade i regel tonnage av mindre storlek, varå för närvarande
rådde stor brist inom vårt land. Med hänsyn till denna grens stora
betydelse, icke minst beträffande transporterna av kol m. in. och exportvaror,
samt dessa rederiers mindre bärkraft vore det angeläget, att sagda
rederier icke belastades med ökade kostnader för anskaffning av tonnage
varom nu vore fråga. En prisfördyring i dylikt fall kunde vad anginge nödvändiga
importvaror menligt påverka de inhemska priserna. Hemställan om
undantagande av köp av färdiga tillgångar från utlandet hade departementschefen
icke velat efterkomma med hänsyn till att efterfrågan på utomlands
tillverkade maskiner och inventarier icke borde stimuleras. Detta uttalande
tedde sig för motionärerna synnerligen märkligt. För exporten vore det nödvändigt
att från andra länder inköpa sådana produkter, som för landet vore
nödvändiga. Härtill komme, att de svenska varven vore så starkt belagda med
beställningar av fartyg från utländska rederier, att de svenska rederierna
ofta nödgades beställa fartyg utomlands, om beställningarna skulle kunna
fullgöras inom rimlig tid. Det hade även visat sig, att utländska varv kunde
leverera nya fartyg till lägre priser och på kortare tid än de svenska varven.
Av anförda skäl ansåge motionärerna fullt befogat att dylika investeringar
undantoges från avgiftsplikt till investeringsavgift.
Enligt förslaget skulle vid direkt byte av likartade anläggningstillgångar
investeringsavgift endast beräknas på eventuell skillnad mellan anskaffningskostnaden
för den nya och värdet å den utbytta tillgången.
Departementschefen hade däremot icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att vid beräkning av investeringsavgift från anskaffningskostnaden förnya
tillgångar avräkna vad som eventuellt kunde erhållits vid försäljning av
äldre tillgångar. För rederiföretagen, särskilt de mindre och medelstora
tramprederierna, vore det såsom förut nämnts nödvändigt att utrangera
äldre och oekonomiska fartyg samt ersätta dessa med nytt och modernt
tonnage. Motionärerna kunde ej dela departementschefens uppfattning att
ersättningsanskaffningar på grund av utrangering av fartyg borde drabbas
av investeringsavgift å hela anskaffningskostnaden. Även i dylika fall borde
gälla, att endast skillnaden mellan anskaffningskostnaden för ersättningstonnage
och utrangerat sådant drabbades av investeringsavgift.
I fråga om ersättningsanskaffning förorsakad av att tillgångar gått förlorade
eller blivit förstörda genom eldsvåda, haveri eller liknande händelse
föresloges, att, om tillgången varit försäkrad mot den uppkomna skadan,
vid beräkning av investeringsavgift anskaffningskostnaden skulle minskas
med den uppburna försäkringsersättningen. Om tillgången däremot icke
varit försäkrad eller ersättning icke uppburits, ansåges enligt departementschefen
av praktiska skäl någon reducering icke böra ifrågakomma, förså
-
33
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
vitt icke tillgången gått förlorad på grund av naturkatastrof. Denna bestämmelse
innebure, att, om ett företag funnit det vara ekonomiskt fördelaktigt
att helt eller delvis stå självrisk, detta företag i nu förevarande avseende
försattes i ett sämre läge än om försäkring tecknats. Motionärerna
funne icke detta rimligt, vare sig ur principiell eller praktisk synpunkt.
Samma regler borde gälla vare sig tillgången vore försäkrad eller ej mot
den uppkomna skadan.
Departementschefen hade icke funnit tillräckligt skäl föreligga för införande
av en specialbestämmelse för det fall att i samband med klassning
av fartyg vissa förbättringsarbeten verkställts på myndighets direktiv. Sveriges
redareförening hade beträffande denna fråga erinrat om att mycket
stränga säkerhetsbestämmelser gällde i fråga om fartyg samt att fartygsinspektionen
ofta ålade rederierna att vid reparationer och klassningar av
fartyg utföra sådana förbättringsarbeten å fartygen, som rederierna ej hade
ansett vara oundgängligen nödvändiga eller i varje fall ansett kunna uppskjutas.
Motionärerna kunde ej finna det riktigt att rederiet i dylika fall
skulle belastas med en extra utgift i form av investeringsavgift.
Enligt 10 § i förslaget skulle investeringsavgiften anses som en sådan
speciell skatt, för vilken avdrag finge åtnjutas vid inkomsttaxeringen. Detta
innebure en ökad belastning för företaget, därest avdraget vid nämnda taxering
helt eller delvis icke kunde utnyttjas.
Risk förelåge för att vid ett försämrat konjunkturläge särskilt sådana
mindre och medelstora rederier, som ägde endast ett eller några fartyg, ej
kunde helt eller delvis tillgodogöra sig avdraget vid inkomsttaxeringen. Motionärerna
ansåge det vara riktigt, att avgiften skulle hänföras till omkostnad
för den avgiftspliktige samt sålunda vara avdragsgill vid beräkning av
dennes inkomst av rörelsen. Starka skäl talade för att en avgiftspliktig,
som icke kunnat, helt eller delvis, tillgodogöra sig avdraget för investeringsavgiften
vid sin inkomsttaxering under beskattningsåret, finge rätt att i anskaffningskostnaden
för tillgången inräkna den del av avgiften, för vilken
avdrag ej kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen, samt därefter erhålla avdrag
enligt gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier.
I de likalydande motionerna 1:528 och 11: G 74 ha motionärerna
erinrat om att de i motion II: G75 i anledning av proposition nr 225 rörande
investeringskonto för skog begärt, att riksdagen skulle hos regeringen anhålla
om förslag till beskattning av de extraordinära konjunkturvinsterna
i vissa näringsgrenar. Genomtördes en sadan beskattning bleve behovet av
en särskild skatt på investeringarna mindre, då medel indroges på de håll,
där eljest riklig penningtillgång skulle kunna föranleda stora investeringar.
Enligt motionärernas mening borde därför investeringsskatten endast tilllämpas
under 1352. Om detta från början fastslogcs bleve dess hämmande
verkan på investeringarna större än enligt regeringsförslaget. Såsom anförts
av ett flertal remissinstanser kunde starka betänkligheter av principiell
H Bihang tiII riksdagens protokoll 1951. 7 sainl. Nr 65.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
art riktas mot en åtgärd av den föreslagna investeringsavgiftens typ. Att fördyra
investeringarna medelst en skatt verkade åtminstone på längre sikt
starkt ogynnsamt för produktionsutvecklingen. Även om man i likhet med
motionärerna med hänsyn till den uppkomna ekonomiska situationen som
en nödfallsåtgärd ville tillstyrka den föreslagna investeringsavgiftcn att
gälla endast ett år, borde förslaget dock justeras i vissa delar med hänsyn
till de ovan anförda synpunkterna.
En grundläggande riktlinje för den föreslagna beskattningen borde enligt
motionärernas mening vara, att investeringsavgiften utformades så att den
i möjligaste mån icke drabbade för produktionsapparatens upprätthållande
nödvändiga investeringar. Motionärerna föresloge, att vid ersättningsanskaffning
av maskin eller annat inventarium avdrag finge göras för den
utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta inte
visades, det belopp, som erhölles vid försäljning av tillgången. Denna generella
avdragsregel föresloges gälla samtliga förvärvskällor.
För den utgående investeringsskatten stadgades undantag för investeringar,
som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig
myndighet. Att investeringsavgift skulle utgå vid sådana arbeten måste anses
uppenbart obilligt. Motionärerna föresloge därför, att förordningen om
investeringsavgift kompletterades med bestämmelse av innebörd, att investeringar
som uppenbart föranleddes av offentlig myndighets åtgärder fritoges
från avgiftsplikt. Häri inbegrepes då även återanskaffning, som blivit föranledd
av att myndighet utdömt tillgången i fråga.
Beträffande förvärv av begagnade fartyg borde enligt motionärernas mening
undantag göras från investeringsavgift. Förhållandet vore nämligen
det, att ofta köp och försäljning skedde parallellt i syfte mindre att ändra
det totala tonnagets storlek än att få en lämpligare fördelning av tonnaget.
Att med investeringsavgift försvåra t. ex. för landet förmånliga bytesaffärer
av detta slag med utlandet framstode såsom olämpligt.
Vad gällde investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet skulle
enligt propositionen investeringsavgift utgå bl. a. vid ny-, till- och ombyggnad
samt reparation och underhåll av byggnad till den del densamma användes
för annat ändamål än bostadsändamål (2 §). Lantbruksstyrelsen
hade ansett det motiverat att göra undantag även beträffande ekonomibyggnader.
Då jordbrukets byggnadsbestånd i många fall vore i trängande
behov av förnyelse, föresloge motionärerna, att investeringar beträffande
jordbrukets ekonomibyggnader befriades från avgiftsplikt.
Vad gällde de föreslagna bestämmelsernas räckvidd innebure de föreslagna
bestämmelserna, att ekonomisk verksamhet, som bedreves direkt av
staten, exempelvis den genom statens järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken,
vore undantagen, oavsett liknande enskild verksamhet förekomme på
samma område och den statliga verksamheten alltså icke vore av monopolkaraktär.
Bestämda gensagor hade anförts från ett stort antal remissinstanser
mot en sådan konsekvens. Med hänsyn till den allmänt omfattade principen,
att allmän och enskild företagsamhet borde bedrivas på lika ekono
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
35
miska villkor, föresloge motionärerna, att propositionen ändrades i denna
del, så att statlig eller kommunal verksamhet, som bedreves på område,
där liknande enskild företagsamhet förekomme, underkastades avgiftsskyldighet
på samma sätt som den enskilda. Motionärernas ståndpunkt innebure
å andra sidan, att de enskilda järnvägarna i likhet med statens skulle
vara undantagna från investeringsavgift.
Investeringsavgiften föresloges bli avdragsgill vid inkomsttaxeringen. De
föreslagna bestämmelserna kunde emellertid komma att verka oskäligt betungande
särskilt för nystartade företag, vilka vanligen hade det största
investeringsbehovet men ofta icke erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren.
Till undvikande av att den nya företagsamheten alltför mycket
hämmades hade i en av herr Kollberg till riksbanksfullmäktiges yttrande
fogad reservation förordats ett tillägg till bestämmelserna av innebörd, att
företagare som erlagt investeringsavgift men vars rörelse för året visat förlust
eller så ringa överskott, att han vid beräkningen av nettointäkten av
rörelsen ej kunnat utnyttja den medgivna avdragsrätten, finge tillgodoräkna
sig det resterande avdraget för senare år. Häremot hade departementschefen
invänt, att det borde beaktas, att avgift i vissa fall uttoges även när fråga
vore om sådana investeringskostnader, för vilka avdrag över huvud icke erhölles
vid inkomsttaxeringen. Departementschefens invändning syntes icke
vara relevant. Motionärerna biträdde därför det av herr Kollberg förordade
tillägget och föresloge att den tid inom vilken icke utnyttjad avdragsrätt
finge tillgodoräknas bestämdes till tre år.
I de likalydande motionerna I: 53 1 och II: 669 har anförts,
att det syntes motionärerna mycket tveksamt om investeringsavgiften komme
att få avsedd effekt. Såsom i olika sammanhang framhållits ansåge motionärerna
det icke möjligt att på ett verkligt effektivt sätt bekämpa inflationen
utan en aktiv penningpolitik. Då emellertid i dagens läge ingen möjlighet
att återställa förtroendet för penningvärdet borde lämnas oprövad,
hade motionärerna icke velat ställa sig avvisande mot principen i förslaget.
En förutsättning härför vore dock att vissa modifikationer av förslaget komme
till stånd. Skulle förslaget över huvud taget få någon investeringsbegränsande
effekt, måste de skattskyldiga ha klart för sig att investeringsavgiften
efter viss tid skulle upphöra. Den tidsbegränsning departementschefen
föreslagit vore ur denna synpunkt tillfredsställande. Å andra sidan vore
det uppenbart att tidigare erfarenheter i fråga om skatter, som angivits skola
bli av tillfällig natur, alstrat en viss misstro emot sådana uttalanden.
Del syntes därför angeläget att riksdagen gjorde ett mycket klart uttalande
i detta avseende.
Ett sådant uttalande skulle otvivelaktigt få förstärkt effekt om avgiften
gåves en sådan konstruktion att allmänheten redan från början kunde iakttaga
en tendens till framtida lindring av avgiften. Motionärerna ville därför
förorda — i likhet med flera hörda remissinstanser — att procentsatsen 10
linge gälla endast för första året av avgiftens giltighetstid och att procentsatsen
för det andra året nedsattes till 5.
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Med hänsyn till avgiftens syfte att motverka investeringar vore det ägnat
att väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig ordning tillståndsprövades,
skulle beläggas med avgift. Det syntes föga konsekvent att den särskilt
reglerade byggnadsverksamheten tagits med i förevarande sammanhang.
Vidare ville motionärerna framhålla, att en investeringsavgift, som till
och med skulle träffa reparationer, vore ägnad att avtrubba känslan för det
angelägna -— både från enskilda och allmänna synpunkter — i att hålla redan
gjorda investeringar i gott stånd. Det syntes motionärerna som om den
under senare år fortskridande fördyringen av byggnadsverksamheten inom
jordbruket skulle vara tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra
alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. I och med att man
numera upphört med tillståndsprövning för jordbrukets ekonomibyggnader,
hade man erkänt att behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader
vore mycket stort och att sådana investeringar vore synnerligen önskvärda.
Ett annat slag av byggnader, beträffande vilka det rådde ett stort nybyggnadsbehov,
vore lagerlokaler för frukt. Det här anförda ledde motionärerna
till den slutsatsen att byggnader helt borde undantagas från investeringsavgiftens
tillämpningsområde.
Mycket starka invändningar kunde göras mot investeringsavgiften även
beträffande jordbrukets inventarier. Ehuru skäl talade för att jordbruket
helt skulle undantagas från investeringsavgift, hade motionärerna icke velat
sträcka sig längre än till att föreslå en höjning av det avgiftsfria beloppet
från 10 000 till 15 000 kronor. En sådan höjning vore motiverad bland annat
av att inventariebeståndets huvudsakliga värde låge i ett förhållandevis
litet antal relativt dyra maskiner, såsom traktorer, skördetröskor etc. Samma
borde också gälla i fråga om rörelse och annan fastighet.
I likhet med vad som skulle gälla beträffande jordbruksfastighet borde
enligt motionärernas mening förvärv av inventarier i samband med övertagande
av rörelse eller igångsättande av ny rörelse alltid vara fritt från investeringsavgift.
Frikallade från avgiftsskyldighet vore enligt propositionen bland annat
aktiebolag och ekonomiska föreningar, däri kommun ägde mer än nio tiondelar
av aktie- eller andelskapitalet. De sakkunniga hade förordat samma
bestämmelse för statens del. Den av departementschefen företagna ändringen
syntes vara föranledd av den anmärkningen mot de sakkunnigas förslag
att vissa statliga företag därigenom skulle försättas i en gynnad ställning
framför konkurrerande privat företagsamhet. Det syntes emellertid som om
samma argument skulle kunna anföras beträffande kommunala företag, som
bedreve byggnadsverksamhet.
I de likalydande motionerna 1:533 och 11:673 har framhållits,
att om tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande, i
anledning därav föranledd ersättningsanskaffning icke skulle utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarade
uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.
37
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Vidare stadgades, att ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada
genom jordskred, översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd
normalt ej meddelades, icke till någon del skulle anses utgöra
avgiltspliktig investering. En rörelseidkare eller jordbrukare, som stode
hel eller partiell självrisk, bleve sålunda skyldig erlägga investeringsavgift
för den del av ersättningsanskaffningen, som icke täcktes av försäkringssumman,
därest skadan uppstått genom brand eller därmed likartad
olyckshändelse. Ofta syntes emellertid lika starka skäl för befrielse från
avgiftsskyldighet föreligga i dylika fall, som då fråga vore om ersättningsanskaffning
i anledning av jordskred etc.
Medan vidare all nyuppsättning i jordbruk, som verkställts under det beskattningsår,
då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts,
vore avgiftsfri, gällde beträffande rörelse, att endast förvärv av tillgång,
som tidigare använts i den övertagna rörelsen eller rörelsegrenen, undantoges.
Förvärv av andra tillgångar i rörelse avgiftsbelades, även om förvärvet
skett i omedelbart samband med övertagande av rörelse eller igångsättande
av nv rörelse. Jämväl i dylika fall borde enligt motionärernas mening
befrielse från avgiftsskyldighet kunna meddelas. Så borde ock kunna
ske, då i samband med fusion moderbolag från dotterbolag övertoge inventarier
och andra tillgångar utan att rörelsen för den skull övertoges. Uppenbarligen
förelåge intet sakligt skäl för en olikartad behandling i förevarande
hänseende av sådana fall, då moderbolaget något år tidigare till sig
överfört rörelsen och arrenderat vissa anläggningstillgångar av dotterbolaget,
och sådana fall, då dylika tillgångar samtidigt med övertagandet av rörelsen
överförts till moderbolaget.
Att i författningstext eller eljest fullständigt angiva de omständigheter,
som borde föranleda befrielse från investeringsavgift, syntes knappast vara
möjligt. Under sådana förhållanden torde enda utvägen för undanröjande
. av icke önskvärda och obilliga verkningar vara att använda sig av ett diskretionärt
dispensförfarande. För att detta icke skulle bli alltför betungande
för myndigheterna skulle kunna föreskrivas att beslut rörande dispens skulle
avse visst minimibelopp, förslagsvis en investeringsavgift av minst 1 000
kronor. Dispensärendena syntes lämpligen böra handläggas av riksskattenämnden.
Ytterligare borde enligt motionärernas mening nedannämnda justeringar
vidtagas i det föreliggande författningsförslaget.
I 2, 3 och 4 §§ stadgades beträffande investeringar i maskiner in. in., att
avgiftsplikt förelåge beträffande »nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra till normalt underhåll».
Denna formulering av stadgandet gåve vid banden, att varken nyuppsättning
eller ersättningsanskaffning till någon del finge hänföras till
normalt underhåll men att så däremot kunde vara fallet med förbättringsarbeten.
Ersättningsanskaffning vore emellertid självfallet vida oftare än
förbättringsarbeten hänförlig till normalt underhåll. Författningstexten borde
omredigeras så, att uttrycket »som icke är att hänföra till normalt underhåll»
konnnc att avse även investeringar i ersättningsanskaffning.
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Samma undantagsbestämmelser som enligt sista stycket 4 § gällde beträffande
investeringar inom förvärvskällan rörelse borde stadgas beträffande
investeringar i förvärvskällan annan fastighet, om ock förhållandena endast
undantagsvis torde vara sådana, att de komme att träda i tillämpning.
Motionärerna förordade vidare, av skäl som anfördes i riksskattenämndens
i propositionen återgivna yttrande, att tredje stycket av 7 § kompletterades
med en bestämmelse av innebörd att såsom särskild förvärvskälla
skulle vid tillämpning av bestämmelserna i nyss nämnda stycke anses varje
fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller
brukarens hand vore att anse såsom förvaltningsenhet.
Slutligen syntes liksom i förordningen om investeringsskatt böra införas
stadgande om rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig
befrielse från erläggande av investeringsavgift samt rörande dödsbos
och dödsbodelägares ansvarighet för sådan avgift.
Till stöd för det i motionen I: 526 framställda yrkandet har erinrats
om den verksamhet, som i Stockholms län bedreves av landstingets närings-
och kommunikationsråd. Rådet hade till huvuduppgift att arbeta för
utvecklingen av näringslivet i länet och hade hittills i huvudsak koncentrerat
sina ansträngningar på att söka få till stånd en utvidgning eller nyetablering
av industri och hantverk inom sådana områden av länet, där befolkningen
nödgats eller nödgades avflytta på grund av bristen på arbetstillfällen. Den
föreslagna investeringsavgiften komme emellertid, om den helt genomfördes,
att allvarligt försvåra en ur allmän synpunkt önskvärd lokalisering.
Såsom exempel nämndes i motionen ett mindre industriföretag, som f. n.
vore beläget i Solna och sysselsatte ca 15 man. Företaget utnyttjade förhyrda
lokaler, som befunne sig i sådant skick, att de för länge sedan vore utdömda
av yrkesinspektionen. Ur många synpunkter hade företaget funnit lämpligt
att överflytta verksamheten till annan ort. Efter omfattande utredningar
och konferenser med statliga och kommunala myndigheter hade man stannat
för Östhammars stad som fördelaktig lokaliseringsort, och ansökan om byggnadstillstånd
vore redan inlämnad. Såväl länsarbetsnämnden som arbetsmarknadsstyrelsen
ansåge denna förläggning mycket önskvärd. Tillverkningen
vore skrymmande (sjukhussängar, operationsbord m. m.) och erfordrade
därför rätt stora utrymmen. Byggnadskostnaden beräknades uppgå
till ca 300 000 kronor. Företagets genom detta projekt hårt ansträngda
ekonomi syntes nu för den föreslagna investeringsavgiftens erläggande
komma att ytterligare belastas så hårt, att företaget näppeligen torde kunna
anskaffa de erforderliga medlen. Detta ur samhällssynpunkt önskvärda
projekt torde således komma att förfalla, om investeringsavgift skulle utgå
även för företag av den art det här gällde. Ur företagets synpunkt funnes
inga möjligheter att uppskjuta investeringen, då detta skulle medföra att
företaget eventuellt måste inställa driften.
Ovan relaterade fall utgjorde icke något enstaka särfall. Enligt motionärernas
förmenande kunde en avgiftsbefrielse vara minst lika starkt moti
-
39
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
verad i här avsedda fall som i flertalet av de i propositionen föreslagna undantagsfallen.
Det förtjänade vidare särskilt framhållas, att redan den nuvarande
byggnadsregleringen måste anses vara ett tillräckligt effektivt medel
att hålla tillbaka sådana byggnadsinvesteringar, som ur samhällets synpunkt
icke under de närmaste åren borde komma till stånd, samtidigt som denna
reglering, rätt handhavd, kunde verksamt främja en önskvärd lokalisering
och differentiering inom näringslivet. Det syntes vara lämpligast, att riksdagen
bemyndigade Kungl. Maj :t att efter prövning i varje särskilt fall
besluta om eventuell avgiftsbefrielse.
I motionen 1:529 har anförts, att de oerhört höga byggnadskostnaderna
säkerligen vore tillräckligt avskräckande för att jordbrukaren
skulle uppskjuta reparationer och nybyggnader, så länge detta vore möjligt,
i avvaktan på någon lättnad i dessa kostnader. Maskiner och andra för
jordbruksdriften avsedda döda inventarier borde i stort sett vara befriade
från investeringsavgift. Detta gällde i särskilt hög grad de mindre och medelstora
jordbruken. De större jordbruken hade helt andra ekonomiska resurser
och kunde, om det bleve nödvändigt, bära en investeringsavgift lika
väl som andra större ekonomiska företag här i landet. Investeringsavgiften
borde vidare icke komma att drabba hantverkare, småindustri och mindre
företagare, vilka stundom finge föra en mycket ojämn och hård kamp för
tillvaron. Det vore påtagligt att ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor
för sammanlagda investeringskostnader i byggnader och inventarier, som i
propositionen föreslagits, vore för lågt. För ifrågavarande förvärvskällor,
jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse, borde ett bottenbelopp å
50 000 kronor vara avgiftsfritt. Belopp överstigande 50 000 men icke 100 000
kronor borde avgiftsbeläggas med 10 procent och belopp över 100 000 kronor
med 20 procent.
I motionen I: 532 har framhållits, att departementschefen i propositionen
uttalat bl. a., att det syntes påkallat meddela sådana bestämmelser,
att varje nyetablerande jordbrukare bereddes möjlighet att förvärva de
för jordbruksdriften erforderliga inventarierna utan att erlägga investeringsavgift.
Ej sällan inträffade att en jordbrukare som haft sin gård utarrenderad
återtoge denna under eget bruk. Undantagsbestämmelsen i 2 § av förordningen
syntes emellertid icke vara tillämplig på detta fall. Den föreslagna
lagtexten syntes motionärerna sålunda icke täcka departementschefens motivering.
Till stöd för det i motionen II: 6 5 7 framförda yrkandet har framhållits,
att den under senare år kraftigt ökade fördyringen av byggnadskostnaderna
inom jordbruket vore tillräckligt avskräckande för att effektivt
hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. Skulle
jordbrukets rationalisering kunna fortgå, vilket vore synnerligen viktigt ej
minst ur beredskapssynpunkt, och skulle der. av statsmakterna fastslagna
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
målsättningen, att jordbruksbefolkningen skulle uppnå likställighet med
övriga grupper, inom rimlig tid kunna förverkligas, borde några nya hinder
icke få uppställas. Såsom Sveriges lantbruksförbund framhållit, hade
det i många sammanhang påpekats att jordbruket beträffande byggnader i
högre grad visade eftersläpning beträffande såväl ny-, till- och ombyggnad
som reparationer och underhåll än vad som gällde för övriga förvärvskällor.
Det måste därför framstå såsom synnerligen, orättvist om man genom den
föreslagna investeringsavgiften skulle med tio procent fördyra omkostnaderna
för dessa jordbrukare, som vore nödsakade att göra vissa förbättringsarbeten
som ej kunde anstå.
Till utskottet ha i anledning av förslaget om investeringsavgift inkommit
skrifter från Aktiebolaget Elektrolux och Sveriges köpmannaförbund.
Aktiebolaget Elektrolux har i sin framställning anfört bl. a. följande. I
ändamål att åstadkomma en förenklad förvaltningsorganisation och önskvärd
koncentration påginge f. n. utredning rörande fusion inom Elektroluxkoncernen.
Med anledning av förslaget till investeringsavgift hade denna
fusionsfråga emellertid måst upptagas till förnyat övervägande och vidare
åtgärder inställts i avvaktan på den föreslagna lagstiftningens slutliga utformning
i vad den berörde investeringsavgiftens uttagande vid fusion.
Departementschefen hade framhållit, att investeringsavgift icke borde uttagas,
då tillgångar av i och för sig avgiftspliktig natur övertoges i samband
med förvärv av den rörelse, vari de nyttjades, samt att avgift sålunda
icke borde uttagas, då genom fusion dotterbolagets rörelse överiördes
till moderbolaget. Vid fusion förekomme icke sällan, att långt innan
fusionen verkställdes ett dotterföretags verksamhet övertagits av moderföretaget
i enlighet med mellan företagen träffat avtal; i dessa fall
hade dotterföretagets verksamhet, d. v. s. rörelsen, bedrivits för moderföretagets
räkning å dotterföretagets fastighet. Ehuru förvärvet av dotterbolagets
tillgångar genom fusion då icke skedde i omedelbart samband
med överlåtelsen av rörelsen, borde stadgandet dock rimligtvis få den
innebörden, att förvärvet även i detta fall bleve avgiftsfritt, d. v. s. förvärvet
borde sättas i samband icke med det tidigare övertagandet av rörelsen
utan med själva fusionen. Fusionen torde nämligen få betraktas som
en logisk konsekvens av det tidigare överlåtandet av rörelsen. Det nu angivna
hade väsentlig betydelse för den planerade fusionen inom Elektrolux-koncernen.
Det kunde framhållas, att tre av Elektrolux’ dotterföretag innehade
fastigheter. A/B Lux’ fastigheter vore taxerade till 6 369 000 kronor, vari inginge
byggnadsvärde med 5 262 000 kronor. A/B Archimedes’ fastigheter
vore taxerade till 1 055 000 kronor, vari inginge byggnadsvärde med 775 000
kronor. A/B Arctics fastigheter vore taxerade till 3 197 000 kronor, vari
inginge byggnadsvärde med 3 026 000 kronor. Den rörelse, varom i dessa
fall vore fråga, hade långt tidigare övertagits av moderbolaget Elektrolux.
Med en lagstiftning i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag torde därför kunna
befaras, att taxeringsmyndigheterna ansåge avgiftsplikt föreligga vid
41
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Elektrolux’ förvärv av fastigheterna genom fusionen. Det vore uppenbart,
att avgiftens storlek, sammanlagt över 900 000 kronor, ur bolagets synpunkt
icke motsvarades av de organisatoriska förenklingar och därmed följande
minskning i förvaltningskostnader, som avsåges med fusionen. Resultatet
härav skulle bliva, att fusionen uppskötes till en senare tidpunkt,
då förordningen om investeringsavgift icke längre vore gällande, en konsekvens
som icke vore önskvärd vare sig i koncernens eller i allmänt intresse.
Det finge slutligen framhållas, att vid fusion mellan moderbolag och
helägt dotterbolag icke vore fråga om en förmögenhetsöverflyttning i egentlig
mening utan endast om en intern transaktion av huvudsakligen formell
natur. Det torde därför icke stå i linje med lagstiftningens intentioner att
låta investeringsavgift utgå i dylikt fall. Av det anförda torde få anses
framgå, att härande skäl förelåge för den uppfattningen, att från avgiftsplikt
undantoges sådant förvärv, som hänförde sig till fusion jämlikt 174 §
aktiebolagslagen, även om förvärvet icke skedde i direkt samband med
övertagande av rörelsen.
Sveriges köpmannaförbund har framhållit att om förslaget om uttagande
av investeringsavgift genomfördes, avgiften komme att förstora de redan nu
komplicerade problemen beträffande försörjningen med erforderligt antal
butiker i nya stadsdelar och områdenas utdaning i överensstämmelse med
planeringen. Problemen komme vidare att bli än mera vittomfattande, i den
mån de aktuella strävandena att utvidga bostadsbyggandet fullföljdes. Som
motiv för den föreslagna investeringsavgiften anfördes det vara ett samhälleligt
intresse att investeringarna begränsades till att avse blott de nödvändiga,
så att därigenom lämnades ett bidrag till uppnåendet av samhällsekonomisk
balans. Ett betydande samhälleligt intresse måste å andra sidan bedömas
vara att nya bostadsområden finge sin oundgängligen erforderliga varuförsörjning
tillbörligen tryggad. I den intressekollision i samhällsnyttans intresse,
som sålunda den föreslagna investeringsavgiften skulle vid genomförandet
föranleda, torde de nya bostadsområdenas oundgängliga behov av
butiker få lämnas företräde. Det nu anförda föranledde förbundet hemställa,
att denna av alla parter såsom nödvändig bedömda butiksetablering i samband
med den aktuella bostadsproduktionen måtte undantagas från investeringsavgift
eller i varje fall beredas möjlighet till dispens från densamma.
Motionerna och de gjorda framställningarna i vad de avse förslaget om tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager.
I de likalydande motionerna 1:528 och 11:0 74 har erinrats
om att departementschefen som skäl för detta förslag anfört, att konjunkturinstitutet
vid sina undersökningar kommit till slutsatsen, att en mycket stor
del av de ökade ekonomiska resurserna under 1951 tagit sig uttryck i ökade
lager och att denna utveckling gjorde det angeläget att låta de investeringsbcgränsande
åtgärderna även avse investering i varulager. Det torde visserli
-
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
gen vara obestridligt, att eu viss, icke obetydlig lagerökning skett under den
hittills förflutna delen av 1951 jämfört med lagerutvecklingen under 1950.
Härvid borde dock först uppmärksammas, att under 1950 en minskning av
lagren ägt rum. Den lagerökning, som skett under innevarande år, utgjorde
därför till viss del en återpåfyllnad av lagren för den nedgång, som ägt rum
året förut. Över huvud taget torde de ökade lagerinköp, som skett under
1951, till icke ringa del varit betingade av det spända utrikespolitiska läget
med dess latenta risker för landets försörjning med viktiga råvaror, halvfabrikat,
specialmaskiner, reservdelar o. d. Enbart den statliga beredskapslagringen
beräknades av konjunkturinstitutet ha under 1951 undergått en
nettoökning om ett par hundra miljoner kronor. För närvarande torde situationen
inom betydande delar av det svenska näringslivet vara den, att man
snarare sökte minska än öka lagerhållningen. Osäkerheten rörande prisutvecklingen
på importvaruområdet och tilltagande köpmotstånd under senare
tid hade verkat i denna riktning. Den föreslagna lagstiftningen bleve mot
bakgrunden av rådande läge därför obehövlig och uppenbart orättvis i de
fall, där en ökad lagerhållning berodde på avsättningssvårigheter.
Till stöd för de i de likalydande motionerna 1:530 och 11:668
framförda yrkandena har framhållits att enligt anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulager
skulle frångås vid inkomstberäkningen endast om särskilda omständigheter
därtill föranledde. Stadgandet hade i praxis tolkats så, att bokföringsåtgärden
skulle godtagas, om den icke strede mot vad som finge anses
utgöra god köpmannased inom det slag av rörelse, varom vore fråga.
Genom den i propositionen föreslagna förordningen, som avsåges skola gälla
vid taxeringarna åren 1953 och 1954, komme nämnda stadgande att temporärt
sättas ur kraft. Detta vore enligt motionärernas mening ägnat att
väcka allvarliga betänkligheter, icke minst ur principiell synpunkt. Det
föreliggande förslaget borde ses mot bakgrunden av de klara uttalanden
rörande bibehållande av nuvarande avskrivningsmöjligheter, som vid den år
1947 företagna skärpningen av företagsbeskattningen gjordes såväl av 1946
års skatteberedning som av dåvarande finansministern och riksdagen. Dessa
uttalanden innefattade bland annat att, om ock en bolagsskatt å 40 procent
vore hög, de avskrivningsregler, som de svenska bolagen finge tillämpa,
vore desto mildare och att man finge, såsom finansministern uttryckte
sig, »väl väga det ena mot det andra». Det vitsordades ock från regeringspartiets
sida under ärendets behandling i kamrarna, att »den högre bolagsskatten
är av beredning, regering och utskott motiverad med ständigt
påvisande av att den fria avskrivningsrätten existerar», varav kunde dragas
den slutsatsen, att om den vid någon senare tidpunkt skulle avlägsnas
»måste man taga upp hela frågan om bolagsbeskattningen i det sammanhanget».
Av näringsföretagen hade dessa och liknande uttalanden med fullt
fog betraktats såsom klara utfästelser. Att trots dessa utfästelser genomföra
en lagstiftning i enlighet med det föreliggande förslaget vore enligt
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
43
motionärernas mening ägnat väcka desto större betänkligheter som några
tvingande skäl för en dylik icke ådagalagts. I den mån ökade lagerinköp
ägt rum under år 1951 torde de till icke ringa del ha föranletts av en önskan
att med hänsyn till den spända utrikespolitiska situationen åstadkomma
en beredskapslagring och torde till alldeles övervägande del ha varit
väl motiverade ur både företagsekonomisk och allmänekonomisk synpunkt.
Departementschefen syntes befara en icke önskvärd ökning av lagerinköpen
under de nästkommande åren, och det vore därför han ansåge den föreslagna
lagstiftningen nödvändig. Dagens läge vore emellertid sådant att
företagen inom både industri och handel i allmänhet torde vara inriktade
på att bringa ned sina lager och icke tvärtom. I sådana fall då lagerökning
likväl förekomme hade denna regelmässigt sin grund i avyttringssvårigheter
och icke i ökade lagerinköp. Påtagliga avsättningssvårigheter hade under
senaste tiden gjort sig gällande inom åtskilliga branscher på hemmamarknaden,
bland annat på så betydelsefulla artiklar som textilier och skor.
Den föreslagna lagstiftningen vore obehövlig för att stävja tendenser till
lagerinköp och kunde vara direkt skadlig, då lagerökning uppstått på
grund av avsättningssvårigheter. Vad som sålunda skulle kunna åberopas
som skäl för förslaget vore allenast möjligheten att situationen av en eller
annan anledning skulle kunna så förändras, att den nuvarande återhållsamheten
vid lagerinköpen förbyttes i en utpräglad benägenhet att öka
dessa. Väl avsåges ifrågavarande lagstiftning endast skola träda i tillämpning
i sådana fall, då kvantitativ ökning av lagret förelåge, och de av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna hade i någon mån uppmjukats.
På grund av sin schematiska natur komme de emellertid att drabba företagen
synnerligen ojämnt. Man måste befara att den föreslagna lagstiftningen
för åtskilliga företagare, främst nystartade och sådana vilka eljest
av en eller annan anledning haft ringa jämförelselager, resulterade i att de
bleve påförda utskylder enligt gällande höga skattesatser för obefintliga
inkomster. Det vore icke ägnat förvåna, om dessa företagare för framtiden
icke komme att fästa större tilltro till även de mest kategoriska utfästelser
från statsmakternas sida. En lagstiftning i enlighet med förslaget skulle
för många företag medföra en mycket arbets- och kostnadskrävande lagerinventering
och redovisning i en tid, då bristen på arbetskraft gjorde sig
starkt gällande och då ett intensivt utnyttjande av företagens produktionskapacitet
vore mer angeläget än någonsin.
Om det föreliggande förslaget, trots de starka skäl som talade däremot,
likväl skulle genomföras, vore det angeläget att sådana anordningar träffades
att redovisningen förenklades. Departementschefen hade i proposition
nr 33 till innevarande års riksdag föreslagit vissa särskilda bestämmelser
i anvisningarna till 13 § förordningen om investeringsskatt. Bevillningsutskottet,
som godkänt förslaget, hade i sitt betänkande nr 15 uttalat
(s. 43), att företag, som till ordinarie revisor haft av handelskammare
godkänd granskningsman, icke borde vara utestängda från möjligheten
att fullgöra uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret genom intyg
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
av sådan godkänd granskningsman. I det av delegerade för Sveriges industriförbund
med flera näringsorganisationer avgivna yttrandet över det
nu föreliggande förslaget anfördes, att delegerade förutsatte, att om en lagstiftning
i enlighet med förslaget skulle komma till stånd, denna kompletterades
med en föreskrift, likartad med den som meddelades i anvisningarna
till 13 § förordningen om investeringsskatt. Något skäl för att ett dylikt
stadgande icke inrymts i förslaget hade ej anförts. Beträffande redovisningen
anförde finansministern emellertid, att taxeringsmyndigheterna
icke rimligen borde ställa alltför stora krav på utredning om lagervärden,
där fråga vore om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare,
vilka svårligen kunde verkställa en exakt lagerinventering, eller
om sådana rörelseidkare, vilkas varulager vore förhållandevis obetydliga.
Svårigheterna att verkställa en exakt lagerinventering vore emellertid alls
icke mindre för många företag inom såväl industri som handel än för de
båda ovannämnda kategorierna rörelseidkare.
Til! utskottet har i anledning av förslaget om tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Sveriges köpmannaförbund inkommit en gemensam skrift av i huvudsak
följande innehåll. I fråga om propositionsförslaget i denna del syntes
det organisationerna särskilt böra framhållas, att den lagerökning som
kunde komma i fråga hos det stora flertalet av de till organisationerna anslutna
medlemmarna — alltså småföretagare inom hantverk och detaljhandel
— icke torde äga någon nämnvärd betydelse ur fiskalisk synpunkt.
Å andra sidan måste förutsättas att den praktiska tillämpningen av den
föreslagna förordningen om lagervärdering komme att medföra tillämpningssvårigheter
för dessa mindre företagare samt vidare — och framför
allt — medföra ett väsentligt merarbete för taxeringsmyndigheterna. I betraktande
av nu antydda förhållande ville organisationerna livligt förorda,
att rörelseidkare med förslagsvis mindre omsättning än 250 000 kronor icke
berördes av de tillfälliga bestämmelser, som inrymdes i denna förordning,
och alltså icke behövde vidkännas någon inskränkning i rätten till fri lagervärdering.
Organisationerna hemställde, att utskottet måtte beakta i skrivelsen
framförda förslag.
I anslutning till de likalydande motionerna I: 528 och II: 674
framlagt författnings förslag.
Under utskottsbehandlingen av de likalydande motionerna 1:528 och II:
674 har av herr Petrén m. fl. framlagts ett författningsförslag av följande
lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
45
»Förslag
till
förordning angående skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953.
1 §•
Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör insättning
av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,
som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på
grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt
med belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta
beloppet (sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje
skattskyldig eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.
2 §•
Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,
skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,
som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på
heder och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst
under beskattningsåret.
3 §.
Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande
taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering. Beslut
om restitution skall tillställas skattskyldig.
4 §.
Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt
och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt
måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl
äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen
eljest varit berättigad att uppbära.
5 §•
För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven
skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången
av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957
i vad avser sparande under år 1953.
Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall
skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.
6 §•
Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank
eller kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda
företrädesvis för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens
obligationer.
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för kapitalförsäkring,
vilken äges av den skattskyldige eller, i förekommande fall, hans
make eller omyndiga barn, dock ej till den del premie berättigar till avdrag,
varom förmäles i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.
7 §•
Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit
och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst
10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då
insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp
motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet
varit insatt å kontot.
8 §.
Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär
över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna
i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över
utslag i kammarrätten icke må anföras.
9 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.»
Utskottets yttrande.
I nu förevarande proposition nr 220 har lämnats en ingående redogörelse
för det ekonomiska läget och ha angivits de riktlinjer efter vilka den ekonomiska
politiken enligt regeringens mening borde föras. Utskottet får härutinnan
i första hand hänvisa till vad i propositionen anförts. Här torde allenast
få erinras om följande.
Departementschefen har framhållit, att tyngdpunkten i den ekonomiska
politiken måste vara förlagd till strävandena att begränsa de inflationistiska
verkningarna av vinstkonjunkturen inom företagssektorn och därigenom
bland annat hejda expansionstendenserna i fråga om investeringsverksamheten.
Ett komplex av åtgärder i denna riktning inginge redan i den
ekonomiska politikens arsenal. Hit hörde sådana åtgärder som byggnadsregleringen,
investeringsskatten, exportavgifterna på skogsindustriprodukter
och kreditbegränsningen.
Sedan departementschefen uttalat att byggnadsregleringen tills vidare icke
kunde avvaras som ett led i den ekonomiska politiken, framhålles i propositionen
att den av innevarande års riksdag beslutade tillfälliga investeringsskatten
visserligen vore avsedd att begränsa de investeringar, som låge utanför
byggnadsregleringen, men att bestämmelserna i fråga vore så utformade
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
47
att de icke lämpligen borde givas förlängd giltighetstid. Å andra sidan vore
det uppenbart att kravet på investeringsbegränsande åtgärder i den riktning,
som man avsett att ernå med investeringsskatten, i nuvarande ekonomiska
läge framstode med rent av ökad styrka. Det vore särskilt angeläget att utforma
bestämmelserna så att investeringsbenägenheten i olika hänseenden
med större kraft och mera direkt dämpades. Investeringsskatten syntes böra
ersättas av en särskild investeringsavgift, som i största möjliga utsträckning
träffade flertalet enskilda investeringar och därför omfattade exempelvis
inventarier och byggnader. Genom en dylik generell avgift avsåges att uppnå
en kostnadsökande effekt, som vore av i huvudsak samma innebörd som en
allmän räntehöjning och som kunde beräknas medföra en utgallring eller
ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.
Departementschefen har vidare framhållit att särskilda åtgärder syntes
erforderliga jämväl för att begränsa investeringar i varulager. Detta syntes
böra ske genom bestämmelser angående värdering av varulager vid inkomsttaxeringen,
åsyftande en tillfällig inskränkning av rätten att nedskriva varulager
vid lagerökning.
Sedan i propositionen erinrats om tidigare gjorda uttalanden angående
angelägenheten av åtgärder i syfte att uppmuntra det frivilliga och enskilda
sparandet, omnämnes att inom finansdepartementet verkställts en utredning
i ämnet, vilken resulterat i ett förslag till skattepremiering av frivilligt sparande
under år 1952. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär
A-skatt, som verkställt insättning å skattesparkonto, under vissa förutsättningar
erhålla viss närmare angiven nedsättning av inkomstskatten. Skattenedsättningen
skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom
en minskning av källskatten. För att den skattskyldige slutligt skulle få åtnjuta
skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå å skattesparkonto till
utgången av år 1956. I propositionen tillägges, att vid remissbehandlingen
hade man allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande
av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter,
som vore förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen
skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn därtill vore
departementschefen icke beredd att framlägga förslag i ämnet till riksdagens
höstsession utan ärendet borde bli föremål för fortsatta överväganden.
Sammanfattningsvis har därefter framhållits, att om den ekonomiska politikens
medel bedömdes utifrån det läge, som rådde vid den tidpunkten då
propositionen vore dagtecknad, kunde riktlinjerna för denna politik sammanfattas
på följande sätt: fortsatt byggnadsreglering; investeringsbegränsning
genom investeringsskatt respektive investeringsavgift; skärpta bestämmelser
angående varulagervärderingen vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar;
ökade prisutjämningsavgifter vid export av skogsindustriprodukter
ävensom eventuellt införande av exportavgifter inom andra grenar av exporten;
lagstiftning om skattefria avsättningar till investeringskonto för skog;
kreditbegränsande penningpolitik samt åtstramning av kreditgivningen utan
övergivande av lågräntepolitiken och beredskapslagstiftning angående ränte
-
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
reglering; aktiv finanspolitik med fortsatt överbalansering av driftbudgeten
och en sträng återhållsamhet i fråga om utgifterna; förstärkning av priskontrollens
effektivitet; samt förhandlingar med arbetsmarknadens och näringslivets
intresseorganisationer i syfte att vinna enighet om en samlad och
återhållsam inkomstutveckling.
I de likalydande motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits, att motionärerna
för egen del ställde sig tvivlande till att det i propositionen angivna
programmet vore tillräckligt och i sin helhet ändamålsenligt i den situation,
som inträtt efter den starkt inflationistiska utvecklingen under innevarande
år. Motionärerna ha erinrat om att de i annat sammanhang utvecklat sina
synpunkter på kredit- och penningpolitiken samt yrkat avslag på beredskapslagstiftningen
angående räntereglering. Motionärernas synpunkter på
vinstkonjunkturens problem hade framlagts i motioner i anslutning till regeringens
proposition om lagstiftning angående skattefria avsättningar till investeringskonto
för skog. I de båda nu ifrågavarande motionerna hade motionärerna
för avsikt att behandla frågan om den ekonomiska balansen väsentligen
ur synvinkeln av nödvändigheten att uppnå jämvikt mellan sparande
och investeringar. Investeringsavgiften avsåge att underlätta uppkomsten
av en sådan balans. Emellertid borde enligt motionärernas mening en
betydligt större vikt läggas vid skattepolitikens inverkan på sparande än vad
regeringen hittills velat göra.
Sedan motionärerna framhållit angelägenheten av att angripa problemet
om balans mellan investeringar och sparande ur synpunkten att stimulera
ett ökat sparande, uttalas att detta icke kunde ske på ett framgångsrikt sätt
genom att med hjälp av mycket höga skatter åstadkomma långvarig överbalansering
av budgeten eller andra former av statligt tvångssparande och
kapitalbildning på medborgarnas bekostnad. Motionärerna ville icke förneka,
att en investeringsdämpning i nuvarande läge vore av behovet påkallad. Såsom
investeringsdämpande medel borde man emellertid i första hand använda
den mera smidigt verkande kreditpolitiken och sträva efter ett tillstånd
där den detalj reglerande investeringskontrollen kunde helt avvecklas.
Motionärerna ha vidare framhållit, att i stället för att lita till statligt
tvångssparande genom en långt pressad överbalansering av budgeten borde
väsentliga lättnader av de direkta statsskatterna genomföras. Om sådana
genomfördes samtidigt som på andra områden av den ekonomiska politiken
ett kraftfullt försvar för penningvärdet etablerades, borde detta kunna leda
till en väsentlig ökning av sparandet och ske utan en inflationsdrivande ökning
av varuefterfrågan.
I anslutning till det nu återgivna ha motionärerna yrkat, såvitt nu är i
fråga, dels att riksdagen måtte för sin del antaga en lag om skatterestitution
genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953 och dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till 1952
års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
49
Utskottet delar den i propositionen uttalade meningen att tyngdpunkten
i den ekonomiska politiken måste vara förlagd till strävanden att begränsa
de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen. Av väsentlig betydelse
är då att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att i viss omfattning dämpa
en av vinstkonjunkturen betingad investeringsbenägenhet. Med denna uppfattning
ansluter sig utskottet till vad i propositionen uttalats därom att
byggnadsregleringen icke kan i nuvarande läge helt undvaras. Utskottet delar
även departementschefens uppfattning om önskvärdheten av mera generellt
verkande åtgärder, som rikta sig mot investeringar vare sig dessa äro
beroende av särskild tillståndsprövning eller ej. Till frågan om den föreslagna
investeringsavgiften och inskränkningen i rätten att nedskriva varulager
samt om den lämpliga utformningen av bestämmelserna härom får
utskottet emellertid återkomma längre fram.
Vad angår övriga punkter i det av departementschefen uppställda programmet
för den ekonomiska politiken, vill utskottet framhålla, att detsamma
saknat anledning att, i allt fall i förevarande sammanhang, göra
något uttalande beträffande dessa. Till frågan om sterilisering av viss del
av skogsinkomsterna återkommer utskottet vid behandlingen av proposition
nr 225 med förslag till lag om investeringskonto för skog, m. m.
I anledning av vad i motionerna I: 528 och II: 674 anförts och yrkats angående
omedelbart införande av bestämmelser i syfte att premiera nysparandet,
vill utskottet erinra om de invändningar bland annat ur administrativa
synpunkter, som riktats mot det inom finansdepartementet upprättade
förslaget i ämnet, ävensom om det i propositionen gjorda uttalandet att ärendet
borde, innan förslag framlades för riksdagen, göras till föremål för fortsatta
överväganden. Då sålunda frågan är föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta
prövning och en redovisning för ställningstagandet till densamma under
alla förhållanden torde vara att emotse, kan utskottet icke biträda motionärernas
förslag att förorda omedelbara lagstiftningsåtgärder på grundval
av det i motionerna framlagda förslaget i ämnet.
Utskottet vill även framhålla, att det ur konstitutionell synpunkt kan
anses tveksamt huruvida berörda motionsyrkande är av sådan beskaffenhet
att detsamma kan anses föranlett av den nu ifrågavarande propositionen.
Det synes utskottet vidare icke tillrådligt att ett författningsförslag rörande
en så komplicerad fråga som den i motionerna behandlade lägges till grund
för lagstiftning utan föregående departeinentsbehandling.
Vad härefter angår den i samma motioner gjorda hemställan att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till 1952 års riksdag
om reduktion av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, vill utskottet
erinra om att 1949 års skattekommitté ännu icke framlagt sina förslag i
ämnet. I sådant läge torde motionärernas yrkande i ifrågavarande hänseende
icke böra föranleda annat uttalande av utskottet än att utskottet självfallet
förutsätter alt Kungl. Maj: t — sedan skattekommittén framlagt sitt betänkande
— upptar detsamma till prövning och framlägger det förslag för riksdagen,
som därav kan föranledas.
4 mhiing till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Det sagda innebär att utskottet icke biträder motionärernas förslag om
riksdagsskrivelse i ämnet.
Vad härefter angår förslaget till investeringsavgift, har utskottet såsom
förut framhållits den uppfattningen att vid sidan av byggnadsregleringen
erfordras åtgärder av investeringsbegränsande natur. Utskottet delar de i
propositionen anförda erinringarna mot bestämmelserna om investeringsskatt
och finner i likhet med departementschefen det mera önskvärt med en
till sina verkningar mera generell anordning enligt vilken kostnaderna för
verkställandet av vissa investeringar fördyras genom en avgiftsbeläggning.
Det framlagda förslaget om investeringsavgift uppfyller denna förutsättning.
Förslaget innebär att den, som avser att göra en investering av ifrågakommande
slag, har att bedöma lönsamheten och lämpligheten av densamma
från synpunkten att han i den direkta investeringskostnaden måste, under
tiden för bestämmelsernas giltighetstid, inräkna den på investeringen
belöpande avgiften. Effekten härav bör då bli att mindre räntabla investeringar
icke komma till utförande och att sådana investeringar, som väl
äro även med beaktande av investeringsavgiften räntabla men som icke
äro så angelägna att de omedelbart måste verkställas, uppskjutas i avvaktan
på att avgiften upphör att utgå.
För att investeringsavgiften skall erhålla den sålunda åsyftade effekten
förutsättes givetvis att en riktig avvägning sker av den procentsats, som
skall fastställas för avgiftens utmätande, att bestämmelserna erhålla en
klar tidsbegränsning och att —■ så långt detta genom priskontrollnämndens
verksamhet är möjligt att genomföra — den kostnad, som investeringsavgiften
utgör, icke tillätes slå igenom i konsumentpriserna. Till dessa och
vissa andra hithörande frågor återkommer utskottet framdeles.
Det sagda innebär att utskottet icke kan godtaga den motivering för avslag
å propositionen nr 220, som anförts i motion 11:671, och att utskottet
följaktligen avstyrker avslagsyrkandet i fråga.
En av förutsättningarna för att den med den föreslagna lagstiftningen avseddh
effekten skall uppnås är enligt utskottets mening att lagstiftningen
får en till tiden klar avgränsning. Denna uppfattning har vunnit uttryck i
flertalet av de remissyttranden, som avgivits över det av de sakkunniga
framlagda förslaget till investeringsavgift. Synpunkten har även beaktats
i propositionen i det bestämmelserna föreslagits skola gälla vid 1953 och
1954 års taxeringar, d. v. s. för två år.
I de likalydande motionerna 1:528 och II: 674 har yrkats att bestämmelserna
skola gälla allenast för ett år. Därvid har erinrats om ett i motion
II: 675 i anledning av proposition nr 225 rörande investeringskonto för skog
framlagt förslag att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till beskattning av de extraordinära konjunkturvinsterna. Motionärerna
uttala som sin mening att om en sådan beskattning genomfördes,
vore erforderligt att tillämpa investeringsavgiften allenast under år 1952.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
51
-— I de likalydande motionerna I: 531 och II: 669 har däremot framhållits,
att den av departementschefen förordade tidsbegränsningen vore ur nu
ifrågavarande synpunkter tillfredsställande, men att det å andra sidan vore
angeläget med ett mycket klart uttalande av riksdagen att bestämmelserna
icke skulle gälla längre tid än vad sålunda förordats.
Utskottet viil i anslutning till det nu återgivna visserligen erinra om att
chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, den
16 november 1951 tillkallat två sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning angående frågan om införandet av en tillfällig konjunkturvinstbeskattning.
Men utskottet anser, att i nu rådande läge, då resultatet
av utredningen ännu icke framlagts och ställning alltså icke kunnat tagas
till frågan om en konjunkturvinstbeskattning bör införas eller ej, måste frågan
om giltighetstiden för bestämmelserna om investeringsavgift självfallet
bedömas utan hänsynstagande till spörsmålet huruvida en beskattning av
konjunkturvinsterna bör ske eller ej. Då utskottet därjämte delar den i motionerna
I: 531 och II: 669 uttalade meningen att propositionens förslag i
nu ifrågavarande hänseende är väl avvägt, avstyrker utskottet förslaget i
motionerna 1:528 och 11:674 att bestämmelserna om investeringsavgift
skola begränsas att gälla blott för ett år. Men utskottet vill samtidigt ge
ett bestämt uttryck för den meningen, att bestämmelserna icke böra givas
tillämplighet för längre tid än vad i propositionen föreslagits.
Utskottet torde härefter få övergå att behandla sådana med en lagstiftning
om investeringsavgift sammanhängande spörsmål, som berörts i vissa av de
i anledning av propositionen väckta motionerna eller som utskottet av annan
anledning särskilt uppmärksammat.
I motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits att enligt propositionen
skulle ekonomisk verksamhet, som bedreves direkt av staten, exempelvis
den genom statens järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken, vara undantagen
investeringsavgift och detta oavsett att liknande enskild verksamhet
förekomme på samma område och den statliga verksamheten alltså icke
vore av monopolkaraktär. Med hänsyn till den allmänt omfattade principen
att allmän och enskild företagsamhet borde bedrivas på lika ekonomiska
villkor föresloge motionärerna att statlig och kommunal verksamhet, som
bedreves på område, där liknande enskild verksamhet förekomme, underkastades
avgiftsskyldighet på samma sätt som den enskilda. Motionärernas
ståndpunkt innebure å andra sidan, att de enskilda järnvägarna i likhet
med statens järnvägar skulle vara undantagna från investeringsavgift.
Utskottet får i anledning av det nu återgivna erinra därom att enligt propositionen
är avgiftsskyldigheten begränsad till att omfatta den, som verkställt
investering inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet och
rörelse (i vissa fall även annan fastighet) och som i princip är skattskyldig
för inkomst av samma förvärvskälla. Detta innebär å ena sidan att avgift
icke skall utgå vid investeringar, som göras direkt av t. ex. staten eller
kommun, men att sådan avgift å andra sidan skall uttagas när fråga är om
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
investeringar, som göras av aktiebolag eller ekonomisk förening, däri staten
eller kommun på ett eller annat sätt har intressen. Från sistnämnda regel
föreslås dock det undantaget att avgift ej skall uttagas vid investeringar,
som göras av aktiebolag eller ekonomisk förening, däri kommun äger mer
än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.
För fullständighetens skull må i detta sammanhang även erinras om
propositionens förslag att vissa särskilt angivna statsägda aktiebolag, oavsett
vad förut sagts, av speciella skäl skola vara fritagna från investeringsavgift.
Att, på sätt i sistnämnda motioner ifrågasatts, utbygga avgiftsskyldigheten
att omfatta jämväl vissa direkt av staten eller kommun gjorda investeringar
torde enligt utskottets mening icke böra ifrågakomma. Till en början
torde kunna förutsättas, att staten och kommunerna komma att självmant
iakttaga önskvärd återhållsamhet i avseende å sin investeringsverksamhet.
Härtill kommer att den av motionärerna ifrågasatta utbyggnaden av bestämmelserna
även av praktiska skäl måste avvisas. Deklarationen till investeringsavgift
torde i åtskilliga hänseenden komma att anknytas till den allmänna
självdeklarationen och sådan har staten eller kommun icke skyldighet
att avge. Det skulle även te sig som en egendomlig anordning om
taxeringsnämnderna skulle åläggas att kontrollera de statliga organen och
om dessa skulle i skattetvister berättigas att processa mot staten.
Ej heller kan utskottet acceptera motionärernas förslag att de enskilda
järnvägarna skulle fritagas från investeringsavgift därför att statens järnvägar
äro fritagna från avgiftsskyldighet. Det bör nämligen observeras att
de enskilda järnvägarna icke i egentlig mening äro konkurrenter till statens
järnvägar. Detta kan däremot i viss omfattning sägas vara fallet med
enskilda transportföretag, vilka med bilar, fartyg eller annorledes i de särskilda
fallen kunna konkurrera vid befordran av gods eller passagerare. Att
fritaga sådana företag från investeringsavgift kan emellertid av andra skäl
uppenbarligen icke ifrågakomma.
I motionerna 1:531 och 11:669 har särskilt uppmärksammats att enligt
propositionen skulle sådana kommunägda aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som bedriva byggnadsverksamhet, bliva fritagna från investeringsavgift
medan motsvarande enskilda företag skulle erlägga investeringsavgift.
Utskottet har visserligen den uppfattningen, att motionärernas ifrågavarande
påpekande är av relativt obetydlig räckvidd; huvudparten av ett
byggnadsföretags investeringar torde avse investeringar i varulager och äro
följaktligen av denna anledning fria från investeringsavgift. Ä andra sidan
synas vissa skäl tala för likställdhet i ifrågavarande avseende, varför utskottet
förordar att den ändringen vidtages i 1 § av den föreslagna förordningen
att där angiven avgiftsbefrielse icke skall avse sådana kommunägda bolag
och föreningar, vilka driva byggnadsverksamhet.
I några motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 524 och II: 667
samt de ävenledes likalydande motionerna 1:525 och 11:672, har upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
53
märksamheten riktats på att enligt propositionen skulle investeringsavgift
även drabba investeringar, som gjordes av bolag, förening eller stiftelse,
som hade till uppgift att tillhandahålla samlingslokal.
Även enligt utskottets mening kunna invändningar riktas mot att exempelvis
folketshusföreningar, folkparksföreningar, bygdegårdar, ordenssällskap,
nykterhetsföreningar och liknande sammanslutningar, som visserligen
— i syfte att erhålla medel till fullföljande av sin verksamhet —
uthyra sina lokaler och sålunda skattemässigt driva rörelse men vilkas
verksamhet i egentlig mening icke är av ekonomisk art, skola erlägga
investeringsavgift vid uppförandet av sina samlingslokaler, vid reparationer
å desamma o. s. v. Utskottet har i denna sin uppfattning påverkats
av den synpunkten, att den uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal,
som ifrågavarande sammanslutningar påtagit sig, ofta nog kunnat
vara att anse som en sådan uppgift som kommunen eljest haft att ikläda
sig. Och hade så varit förhållandet, skulle någon investeringsavgift icke ha
ifrågakommit. Med åberopande av det anförda förordar utskottet därför,
att nu berörda sammanslutningar —• genom en uttrycklig ändring i 1 § av
den föreslagna förordningen — fritagas från avgiftsskyldighet.
Vad angår investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet innebär
propositionen, att avgift skall uttagas — förutom vid vissa investeringar i
inventarier — när fråga är om ny-, till- och ombyggnad samt reparation och
underhåll av jordbrukets ekonomibyggnader. Därvid föreslås dock skola
gälla, att när fråga är om reparationer skall vid avgiftsberäkningen beaktas
kostnaden allenast i vad densamma överstiger en procent för år räknat av
fastighetens taxerade jordbruksvärde eller — därest i jordbruksvärdet ingående
värde å skogsmark uppgår till minst 50 procent av jordbruksvärdet
—■ sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Härtill kommer den
reduktion av underlaget för investeringsavgiftens beräknande, som förslaget
om ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor att avdragas från det sammanlagda
beloppet av en avgiftsskyldigs investeringar innebär.
I motionen II: 657 har framhållits, att den under senare år kraftigt ökade
fördyringen av byggnadskostnaderna inom jordbruket vore tillräckligt avskräckande
för att effektivt hindra alla icke absolut erforderliga investeringar
i byggnader. Med åberopande härav samt med framhållande av önskvärdheten
att jordbrukets rationalisering skulle kunna fortgå och att den av
statsmakterna fastslagna målsättningen att jordbruksbefolkningen skulle
uppnå likställighet med övriga grupper måtte inom rimlig tid förverkligas,
ha motionärerna yrkat att jordbrukets ekonomibyggnader skola undantagas
från investeringsavgift. — Liknande synpunkter och yrkanden återfinnas
i motionerna I: 528 och II: 674.
I detta sammanhang må även omnämnas det i motionerna I: 531 och II:
669 gjorda yrkandet att från investeringsavgiftsförordningens tillämpningsområde
måtte undantagas byggnad. Till stöd för detta yrkande har åberopats
att det med hänsyn till avgiftens syfte alt motverka investeringar vore
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
ägnat väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig ordning tillståndsprövats,
skulle beläggas med avgift. Motionärerna framhålla vidare, att en
investeringsavgift, som till och med skulle träffa reparationer, vore ägnad
att avtrubba känslan för det angelägna i att hålla redan gjorda investeringar
i gott stånd. Det syntes motionärerna som om den under senare år fortskridande
fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket skulle vara
tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra alla icke absolut erforderliga
investeringar i byggnader. I och med att man numera upphört med
tillståndsprövning för jordbrukets ekonomibyggnader, hade man erkänt att
behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader vore mycket stort och att
sådana investeringar vore synnerligen önskvärda.
Utskottet vill först uppehålla sig vid det i de båda sistnämnda motionerna
framställda yrkandet att byggnader över huvud taget skola fritagas från investeringsavgift.
Enligt utskottets mening är frågan om avgiftsbeläggning av investeringar
i byggnader av i viss mån central betydelse vid bedömandet av den ifrågasatta
lagstiftningens effekt. Väl ligger byggnadsverksamheten till viss del
under tillståndsprövning, men här torde få erinras om arbetsmarknadsstyrelsens
remissyttrande över sakkunnigförslaget däri framhållits att den del
av investeringsverksamheten, som kunde regleras genom byggnadstillståndsgivningen,
vore relativt liten. Byggnadsregleringen berörde sålunda endast
egentligen byggnads- och anläggningsarbeten och gällde i fråga om dessa
endast i begränsad omfattning. En hel del byggnadsarbeten kunde utföras
utan tillstånd. Särskilt gällde detta om smärre arbeten, som dock sammanlagt
hade en betydande omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen tilläde, att det
för övrigt i år konstaterats en ansvällning av byggnadsverksamhetens fria
sektor, vilket medfört en minskning av antalet inom den reglerade sektorn
sysselsatta arbetare. Detta förhållande hade medverkat till betydande eftersläpningar.
Med hänsyn till att en avsevärd del av byggnadsverksamheten icke ligger
under tillståndsprövning är det enligt utskottets mening uppenbart, att något
allmänt fritagande av investeringar i byggnader icke kan ifrågakomma.
Men utskottet delar även den i propositionen uttalade meningen att investeringsavgift
bör utgå även när det gäller investeringar inom den tillståndsreglerade
byggnadsverksamheten. Härigenom uppnås en ytterligare effekt
av investeringsbegränsande natur, vilket måste anses i och för sig riktigt och
önskvärt, varjämte anordningen kan antagas medföra en viss lättnad i trycket
på tillståndskvoterna.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker det nyss återgivna yrkandet i
motionerna 1:531 och II: 669.
Utskottet önskar i detta sammanhang göra det uttalandet, att om någon,
som erhållit byggnadstillstånd, avstår från att utnyttja detsamma av hänsyn
till den kostnadsfördyring, som bestämmelserna om investeringsavgift
medföra, bör han — därest han efter det bestämmelserna upphört att gälla
hemställer om förnyat byggnadstillstånd — enligt utskottets mening vara
berättigad att med förtur ifrågakomma för sådant tillstånd.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 55
Vad särskilt angår investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader, delar
utskottet visserligen den i vissa motioner starkt understrukna synpunkten,
att det i och för sig är önskvärt med en fortsatt rationalisering av jordbruket
och att en viss eftersläpning i avseende å nybyggnader och reparationer är
rådande. Mot synpunkten att icke försvåra genomförandet av investeringar
av antydd art måste emellertid i dagens läge vägas önskemålet att på betydelsefulla
områden med det medel, som investeringavgiften utgör, i viss mån
dämpa investeringsbenägenheten och framtvinga en omprövning av frågan
huruvida icke med den ifrågakommande investeringen kan ytterligare någon
tid anstå. Vid ett bedömande av de på frågan inverkande synpunkterna —
därvid även bör uppmärksammas att den ifrågavarande byggnadsverksamheten
icke till någon del ligger under tillståndsprövning — har utskottet icke
ansett sig kunna förorda bifall till de motions vis framställda yrkandena att
investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader skola helt fritagas från avgift.
Inom utskottet har prövats lämpligheten av en bestämmelse enligt vilken
avgift ej skulle uttagas, därest investeringens önskvärdhet eller nödvändighet
bestyrkts genom uttalande av lantbruksnämnd eller annan myndighet.
Även denna tanke måste emellertid avvisas, nämligen med hänsyn därtill att
en sådan regel lätt nog kunde betaga lagstiftningen i förevarande del dess effekt.
Därtill kommer — utskottet får längre fram anledning att återkomma
till denna fråga — att en regel av sådan innebörd skulle väcka berättigade
krav på en motsvarande bestämmelse när fråga är om vissa investeringar
inom förvärvskällan rörelse, något som av skäl som senare skall utvecklas
icke bör ifrågakomma.
Om utskottet alltså måste för egen del avvisa tanken på att undantaga
jordbrukets ekonomibyggnader från bestämmelsernas räckvidd, har utskottet
-—• i syfte främst att bereda en viss lättnad i avgiftshänseende när fråga
är om investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader — övervägt lämpligheten
av att för de fall, då fråga är om investering i byggnad, förorda en
uppräkning av det avgiftsfria bottenbeloppet från i propositionen föreslagna
10 000 kronor till 15 000 kronor. Denna bestämmelse bör i så fall rimligtvis
gälla även investeringar i byggnader, som ingå i förvärvskällan rörelse.
En sådan regel är visserligen ägnad att i sin mån minska lagstiftningens
allmänna effekt och nödvändiggör i sin tur en omprövning av lämplig procentsats
att gälla för investeringsavgiften. Med denna reservation — utskottet
återkommer längre fram till frågan om investeringsavgiftens storlek —
vill utskottet, med avstyrkande av motionen 11:657 och det nu ifrågavarande
yrkandet i motionerna I: 528 och II: 674, föreslå den ändringen i 8 §
av den föreslagna förordningen, att i det fall, då i den uppskattade investeringskostnaden
ingår kostnad för investering i form av ny-, till- eller ombyggnad,
reparation eller underhåll av byggnad, och då kostnaden i denna
del överstiger 10 000 kronor, skall bottenavdraget utgöra detta högre belopp,
dock högst 15 000 kronor.
Enligt 2 § i den föreslagna förordningen skall investeringsavgift ej utgå
vid nyetablering inom jordbruket. I motion I: 532 har påpekats att med de
56
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
föreslagna bestämmelsernas utformning fritages icke den jordbrukare från
investeringsavgift, som haft sin gård utarrenderad men därefter återtagit
densamma under eget bruk.
Utskottet har intet att erinra mot att bestämmelserna så ändras, att de
täcka det av motionärerna uppmärksammade fallet, och tillstyrker alltså
motion I: 532.
Vad härefter angår uttagande av avgift vid investeringar inom förvärvskällan
annan fastighet får utskottet först erinra om det tidigare berörda yrkandet
i motionerna 1:531 och 11:669 att investeringar i byggnader helt
skulle undantagas från bestämmelsernas tillämpningsområde och om utskottets
avvisande inställning till detta yrkande.
I 4 § i den föreslagna förordningen angivas de avgiftspliktiga investeringarna
inom förvärvskällan rörelse. I sista stycket av samma paragraf stadgas
vissa undantag nämligen då fråga är om förvärv av byggnad, som stadigvarande
nyttjas i rörelse, eller förvärv av tillgång i samband med övertagande
av den rörelse eller rörelsegren, vari densamma utgjort tillgång för
stadigvarande bruk.
I de likalydande motionerna I: 533 och II: 673 har påkallats, att i 3 § av
förordningen skulle intagas enahanda undantagsbestämmelser som de, vilka
upptagits i 4 § och för vilka nyss redogjorts.
Utskottet har intet att erinra mot att i 3 § stadgas undantag från investeringsavgift,
då fråga är om förvärv av byggnad, i förekommande fall med
därtill hörande maskiner, som stadigvarande nyttjas i rörelse; utskottet tillstyrker
alltså motionerna i denna del. Däremot bör i 3 § icke intagas någon
motsvarighet till det andra av de båda nyssnämnda undantagsstadgandena
i 4 §. Detta andra stadgande åsyftar nämligen maskiner och andra inventarier
för stadigvarande bruk i rörelse och är följaktligen utan intresse när
fråga är om investeringar inom förvärvskällan annan fastighet.
Utskottet vill i detta sammanhang även beröra följande spörsmål. De nyss
återgivna undantagsbestämmelserna i 3 och 4 §§ åsyfta att fritaga från investeringsavgift
i exempelvis sådana fall, då ett aktiebolag genom fusion
uPPgår i e14 annat aktiebolag. I dylikt fall föreligger uppenbarligen icke
någon sådan investering, som bör föranleda uttagande av investeringsavgift.
I motionerna I: 533 och II: 673 har framhållits att avgift ej borde uttagas
då i samband med fusion moderbolag från dotterbolag övertoge inventarier
och andra tillgångar utan att rörelsen fördenskull övertoges. Motionärerna
tillägga att uppenbarligen förelåge intet sakligt skäl för en olikartad
behandling i förevarande hänseende av sådana fall, då moderbolaget
något år tidigare till sig överfört rörelsen och arrenderat vissa anläggningstillgångar
av dotterbolaget, och sådana fall, då dylika tillgångar samtidigt
med övertagandet av rörelsen överförts till moderbolaget. Motionerna utmynna
i ett yrkande om införande av ett dispensförfarande för dessa och
vissa andra fall, då fog för uttagande av investeringsavgift icke skulle föreligga.
57
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Här må även erinras om den till utskottet från Aktiebolaget Elektrolux
inkomna skriften, vari vissa likartade spörsmål behandlats.
I anledning av vad sålunda förekommit får utskottet framhålla, att den
i första punkten andra stycket av 4 § upptagna undantagsbestämmelsen
så utformats, att investeringsavgift ej skall uttagas vid förvärv av fastighet,
i förekommande fall med därtill hörande fasta maskiner, som till huvudsaklig
del stadigvarande nyttjas i »rörelse». Innebörden härav är uppenbarligen
den, att avgift ej skall uttagas så snart fastigheten ingår i rörelse och
detta oavsett om det är i rörelse, som bedrives av moderbolaget, dotterbolaget
eller annan. I det av Aktiebolaget Elektrolux angivna fallet, då tre av bolagets
dotterföretag äga fastigheter, som till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjas i den av moderbolaget bedrivna rörelsen, kan sistnämnda bolag förvärva
dotterbolagens fastigheter utan att fråga uppkommer om uttagande
av investeringsavgift. Det sagda innebär att Aktiebolaget Elektrolux missuppfattat
innebörden av det föreslagna stadgandet och att någon ändring
däri icke erfordras för att tillgodose det av bolaget framställda önskemålet.
Detsamma gäller i avseende å vad i motionerna 1:533 och 11:673 i
motsvarande hänseende anförts.
Utskottet får även framhålla följande. Om i ett sådant fall, som det av
Aktiebolaget Elektrolux åsyftade, dotterbolaget efter det moderbolaget övertagit
dotterbolagets egentliga rörelse bibehållit i sin ägo maskiner och inventarier,
som utarrenderats till moderbolaget, bedriver dotterbolaget alltjämt
rörelse, nämligen i form av uthyrning av maskiner och inventarier. Skulle
moderbolaget under tiden för investeringsavgiftens giltighet övertaga dessa
inventarier, innebär detta att moderbolaget även övertager dotterbolagets
ifrågavarande rörelse. Följaktligen utgår icke heller i detta fall investeringsavgift.
Kvar står emellertid, såsom i propositionen framhållits, att investeringsavgift
skall uttagas då enstaka inventarier förvärvas utan att rörelsen
fördenskull övertages. Att stadga avgiftsfrihet för sådana fall synes icke
betingat och skulle direkt stimulera åtgärder i avgiftsundandragande syfte.
Utskottet övergår härefter till att behandla vissa spörsmål, som sammanhänga
med de i 4 § upptagna bestämmelserna angående avgiftspliktiga
investeringar inom förvärvskällan rörelse.
Utskottet får då även i detta sammanhang erinra om sin avvisande inställning
till yrkandet i motionerna I: 531 och II: 669 att investeringar i byggnader
skulle undantagas från avgiftsplikt.
I propositionen ha föreslagits regler av innebörd att rörelseidkare, som
vid övertagande av rörelse samtidigt förvärvar de i rörelsen vid övertagandet
nyttjade maskinerna och inventarierna, icke behöver erlägga investeringsavgift.
En person, som startar en ny rörelse, får däremot erlägga sådan
avgift.
I motionerna 1: 531 och II: 669 har yrkats sådan ändring i de föreslagna
bestämmelserna att investeringsavgift icke heller i sistnämnda fall skall utlagas.
— Ett liknande uttalande har gjorts i motionerna I: 533 och 11:673.
58
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Utskottet får i anledning härav framhålla att det ligger helt i linje med
lagstiftningens syfte att uttaga avgift vid sådan nyetablering, varom nu är
fråga. Da, såsom departementschefen framhållit och närmare exemplifierat,
regler av annan innebörd skulle lämna vidsträckta möjligheter till missbruk,
avstyrker utskottet mycket bestämt det ifrågavarande yrkandet i motionerna
I: 531 och II: 669.
I motionen I: 526 har rests ett yrkande om fritagande från investeringsavgift
i de fall, då investeringar gjorts i samband med sådan flyttning eller
nyetablering av företag eller rörelse, som skett av s. k. lokaliseringsskäl.
Till stöd för yrkandet har åberopats det ur samhällssynpunkt önskvärda i
att dylika investeringar icke försvåras. Med hänsyn till svårigheterna att på
förhand uppdraga generellt formulerade undantagsbestämmelser, ha motionärerna
förordat att frågan måtte lösas genom ett individuellt dispensförfarande.
Utskottet delar visserligen motionärernas uppfattning att det i och för
sig mången gång kan vara ett samhälleligt intresse att icke försvåra utan
tvärtom stödja av lokaliseringsskäl betingade omflyttningar eller nyetableringar.
Utskottet måste likväl ställa sig avvisande till det framställda yrkandet.
Även i detta fall gäller nämligen att nyssnämnda önskemål måste
vägas mot hela den ifrågasatta lagstiftningens syfte att genom generellt verkande
bestämmelser framtvinga en prövning ur ekonomisk synpunkt, huruvida
den ifrågasatta investeringen även med beaktande av investeringsavgiften
bör omedelbart komma till stånd eller om densamma för en kortare
tid bör uppskjutas. När utskottet för egen del avstyrkt motionärernas förslag,
har det alltså icke berott på någon underskattning av det samhälleliga
intresset av investeringar av antytt slag utan av hänsyn till önskvärdheten
att icke genombryta den linje, som går igen i hela den föreslagna lagstiftningen,
nämligen att uppställa generellt verkande bestämmelser av investeringsbegränsande
karaktär. Utskottet har även haft att se motionärernas
förslag från en mera vidsträckt synvinkel och därvid funnit att lika goda
skäl, som de, vilka motionärerna anfört, skulle kunna åberopas till förmån
för en rad andra undantagsbestämmelser beträffande ur samhällets
eller den enskildes synpunkt önskvärda investeringar. Uppställdes sådana
undantagsregler, skulle emellertid lagstiftningens effekt lätt nog äventyras
samtidigt som bestämmelsernas tillämpning skulle i hög grad kompliceras.
Utskottet finner sig alltså böra avstyrka motionen 1:526. Härav följer
även att utskottet icke kan förorda någon ändring i det framlagda författningsförslaget
på grund av vad Sveriges köpmannaförbund anfört i sin till
utskottet ingivna skrift.
I de likalydande motionerna I: 516 och II: 658 och de ävenledes likalydande
motionerna 1:517 och 11:660 har yrkats, att någon avgiftsbeläggning
icke skall föranledas av investeringar i fartyg under 500 brutto registerton.
Såsom skäl härför ha åberopats de svårigheter, som den mindre sjöfarten
har att kämpa mot, och det behov av förnyelse, förbättring och utbyggnad
59
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
av tonnaget som föreligger. I samband därmed bär erinrats om det förstärkta
anslag, som under år 1951 anvisats statens lånefond för den mindre skeppsfarten;
denna åtgärd till näringsgrenens fromma skulle motverkas, om investeringar
av nu ifrågavarande slag icke undantoges från investeringsavgift.
I detta sammanhang må även erinras om de likalydande motionerna I: 518
och 11:659, däiå yrkats att investeringar i fiskebåtar på högst 100 brutto
registerton måtte undantagas från avgiftsplikt. I andra hand ha motionärerna
yrkat, att investeringsavgiften skall få fördelas på fem år och att avgiften
skall få vid inkomsttaxeringen fördelas på motsvarande tidsrymd. — Till
stöd för yrkandet ha motionärerna åberopat bl. a. fiskets under senare år
sjunkande lönsamhet, otillräckligheten av anslagen till fiskerilånefonden
och de stora engångskostnader som äro förenade med nybyggnad eller modernisering
av fiskebåtar.
Beträffande samtliga de nu senast omförmälda motionerna gäller, att utskottet
väl i och för sig har full förståelse för de skäl, som åberopats till
förmån för önskemålet att icke ekonomiskt försvåra verksamheten inom
området för den mindre sjöfarten och för fisket, men att utskottet av
samma grund som utskottet åberopat vid sitt avstyrkande av motionen I:
526 — icke kan tillstyrka de ifrågavarande motionerna. Utskottet vill i detta
fall emellertid även erinra om den föreslagna bestämmelsen i 5 § andra
stycket; därav följer att de investeringar, som gjorts av medel från statens
lånefond för den mindre skeppsfarten och från fiskerilånefonden, icke komma
att föranleda uttagande av investeringsavgift. -— Ej heller kan utskottet
biträda förslaget om att investeringsavgiften skulle — när det gällde investeringar
i fiskefartyg — få erläggas under en tid av fem år. En bestämmelse
av sådan innebörd vore icke förenlig med lagstiftningens syfte och skulle
med lika fog kunna åberopas i cn rad andra fall. Vad särskilt angår avdragsrätten
vid taxeringen, återkommer utskottet till denna fråga längre fram.
I de likalydande motionerna 1:527 och 11:670 har erinrats om att Sveriges
redareförening i sitt yttrande över förslaget till investeringsavgift
framhållit, att vid inköp av ett redan färdigbyggt svenskt eller utländskt
fartyg eller då ett nytt fartyg levererades från utländskt varv toges icke arbetskraft
eller material inom vårt land i anspråk. Dylika investeringar borde
därför vara fritagna från investeringsavgift. Motionärerna ha icke kunnat
godtaga departementschefens skäl för sin avvisande inställning till vad Redareföreningen
anfört och därför yrkat sådan ändring i författningslörslaget
att nyssnämnda investeringar skulle falla utanför bestämmelsernas räckvidd.
— I motionerna I: 528 och II: 674 har yrkats att förvärv av begagnade
fartyg skola fritagas från investeringsavgift.
Vad först angår frågan om förvärv av begagnade fartyg, vill utskottet erinra
om vad departementschefen anfört beträffande förvärv av begagnade
inventarier i allmänhet. Synpunkterna kunna sammanfattas på följande
sätt: en lagstiftning om investeringsavgift bör få en generell tillämpning och
en investerings räntabilitet bör följaktligen icke göras beroende av om en
tillgång förvärvats i första eller andra hand; skulle begagnade inventarier
60
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
vara fria från investeringsavgift, komine detta att medföra en prisstegring på
sådana inventarier och i sin mån därigenom stimulera avyttring av sådana
inventarier i syfte att utnyttja de frigjorda medlen för en reinvestering; eu
regel av innebörd att förvärv av begagnade inventarier skulle vara avgiftsfritt
skulle stimulera kringgaenden och medföra besvärliga gransknings- och
bedömningsproblem för de tillämpande myndigheterna. Vad angår den sist
angivna synpunkten, har visserligen departementschefen framhållit att densamma
icke med samma styrka gjorde sig gällande när fråga vore om förvärv
av secondhandtonnage, men att en speciell regel beträffande fartyg
likväl icke borde ifrågakomma. Det funnes nämligen andra inventarier än
fartyg, beträffande vilka en liknande undantagsbestämmelse med lika goda
skäl kunde krävas.
Utskottet finner de av departementschefen åberopade skälen bärande och
kan följaktligen icke tillstyrka de ifrågavarande yrkandena i motionerna
I: 527 och II: 670 samt I: 528 och II: 674.
Ej heller kan utskottet tillstyrka förslaget i motionerna I: 527 och II: 670
att investeringsavgift ej skulle uttagas vid förvärv av fartyg från utlandet.
En sådan bestämmelse skulle innebära att lagstiftaren direkt stimulerade
redarna att förlägga sina beställningar till utländska varv.
I några motioner har föreslagits att investeringsavgift ej skulle uttagas
när investeringen tillkommit på föreläggande av statlig myndighet. Sålunda
har i motionerna I: 527 och II: 670 uttalats, att det ej syntes riktigt att avgift
skulle uttagas, då fartygsinspektionen ålade rederierna att vid reparationer
och klassningar av fartyg utföra sådana förbättringsarbeten å fartygen,
som rederierna ej hade ansett vara oundgängligen nödvändiga eller i
varje fall ansett kunna uppskjutas. — I motionerna I: 528 och II: 674 har
yrkats, att investeringar, som uppenbart föranleddes av offentlig myndighets
åtgärder, skulle fritagas från avgiftsplikt.
Utskottet vill först erinra om att investeringar, föranledda av offentlig
myndighets ingripande, kunna förekomma i en råd fall. Ombyggnadsarbeten
på ett fartyg jämlikt direktiv av fartygsinspektionen är ett exempel. Dylika
investeringar kunna vidare vara föranledda av att en lastbil eller omnibus
icke längre får utnyttjas i yrkesmässig biltrafik, av att hälsovårdsnämnd
ingripit jämlikt sina befogenheter eller av att ingripande ägt rum enligt arbetarskyddslagen.
Ytterligare exempel skulle kunna nämnas. Utmärkande
för dem alla är att investeringen i fråga är något som vederbörande enligt
lag är skyldig att göra, därest han vill bedriva sin näring, eller något som
i allt fall utgör ett normalt led i bedrivandet av verksamheten i fråga. Det
synes utskottet med hänsyn härtill icke böra ifrågakomma att undantaga
sådana investeringar från investeringsavgift. En regel av motsatt innebörd
skulle för övrigt innebära, att den, som i vanlig ordning verkställer ofrånkomliga
investeringar, avgiftsbelägges medan den, som härutinnan visat försumlighet
och därigenom nödgat myndighet till ingripande, premieras genom
att slippa erlägga avgift. Utskottet vill emellertid begagna tillfället att
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 61
rikta de berörda myndigheternas uppmärksamhet på önskvärdheten av att
under den tid, som bestämmelserna om investeringsavgift komma att gälla,
ålägganden att vidtaga avgiftsbelagda investeringar icke meddelas i större
omfattning än som jämlikt gällande bestämmelser finnes oundgängligen
nödvändigt.
Det sagda innebär, att utskottet avstyrker de ifrågavarande yrkandena
i motionerna I: 527 och II: 670 samt I: 528 och II: 674.
I motionerna I: 528 och II: 674 har vidare framhållits, att bestämmelserna
om investeringsavgift borde så utformas, att avgiften i möjligaste mån icke
drabbade för produktionsapparatens upprätthållande nödvändiga investeringar.
Motionärerna föresloge därför att vid ersättningsanskaffning av
maskin eller annat inventarium avdrag finge göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta icke visades, för
det belopp, som erhölles vid försäljningen av tillgången. Denna generella
avdragsregel borde enligt motionärerna gälla samtliga förvärvskällor. —
Liknande synpunkter ha andragits i motionerna 1:527 och 11:670.
Tankegången i det nyss återgivna är alltså att inve.steringsavgiften skulle
beräknas på den nettoinvestering, som ur den enskildes synpunkt föreligger,
då han förvärvar en tillgång till ersättande av en utrangerad eller försåld
sådan. Propositionsförslaget innebär däremot att avgiften skall beräknas
på hela kostnaden för den gjorda ersättningsanskaffningen. Då den i
propositionen valda linjen uppenbarligen ger lagstiftningen en vida större
effekt, kan utskottet icke förorda motionärernas förslag. Det förtjänar även
uppmärksammas att en lagstiftning enligt sistnämnda förslag skulle i hög
grad komplicera tillämpningen.
I motionerna I: 533 och II: 673 ha invändningar riktats mot det i 2—4 §§
i den föreslagna författningen använda uttryckssättet: »nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att hänföra
till normalt underhåll». Motionärerna ha framhållit, att den valda formuleringen
gåve vid handen, att varken nyuppsättning eller ersättningsanskaffning
till någon del finge hänföras till normalt underhåll men att så
däremot kunde vara fallet med förbättringsarbeten. Ersättningsanskaffning
vore emellertid självfallet vida oftare än förbättringsarbeten hänförlig
till normalt underhåll.
Utskottet får i anledning av vad motionärerna anfört framhålla, att innebörden
av bestämmelsen i fråga uppenbarligen bör vara att nyuppsättning,
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder äro avgiftspliktiga investeringar,
medan detta icke är fallet med reparations- och underhållsarbeten.
Utskottet har vidare den uppfattningen, att i det särskilda fallet är det fråga
antingen om en avgiftspliktig investering av nyss angivet slag eller om
reparation eller underhåll. Däremot är det aldrig så att cn och samma åtgärd
kan hänföras till båda de nyssnämnda grupperna, varmed å andra sidan
givetvis icke är sagt alt reparationsarbeten ej kunna utföras parallellt med
t. ex. förbättringsarbeten. Ur nu nämnda synpunkt skulle kunna göras gäl
-
62
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
lande att den omdiskuterade relativsatsen är onödig. Å andra sidan torde
kunna göras gällande, att för den enskilde kan det i allmänhet vara relativt
enkelt alt avgöra när en nyuppsättning eller ersättningsanskaffning
föreligger, medan skiljelinjen mellan förbättringsåtgärder och normalt underhåll
kan vara svårare att uppmärksamma. Stadgandets föreslagna formulering
ger en antydan härom. På grund härav anser sig utskottet icke
böra tillstyrka den av motionärerna påkallade ändringen i författningsförslaget.
Utskottet har klart för sig att en tillämpning av de nu berörda stadgandena
kan vara förenad med vissa svårigheter. Detta torde emellertid icke
kunna undvikas med mindre bestämmelserna utvidgas att omfatta jämväl
reparationer och underhåll; så bör emellertid uppenbarligen icke ske. Utskottet
vill göra några uttalanden till ledning för praxis. När fråga är om
mindre omfattande arbeten å en maskin, såsom t. ex. då skruvar, muttrar,
tändstifl o. d. utbytas, är fråga om rent underhåll. Så är å andra sidan
icke fallet, då exempelvis en hel motor utbytes eller då en större och dyrbarare
del av ett maskineri på ett fartyg ersättes; i dessa fall föreligger en
ersättningsanskaffning. Om en maskin är i behov av reparation, men vederbörande
finner det lämpligare att i stället anskaffa en ny maskin, är
fråga om ersättningsanskaffning, och någon avräkning av investeringskostnaden
mot vad det skulle kostat att reparera den gamla maskinen kan uppenbarligen
icke ifrågakomma. Ha t. ex. reparations- och förbättringsarbeten
utförts samtidigt och betalats i en post, ankommer det givetvis på den
avgiftsskyldige att visa hur kostnaderna fördela sig på de olika arbetena.
Icke minst gäller detta i sådana fall, då arbetena utförts med egen personal.
Det är å andra sidan uppenbart att taxeringsmyndigheterna icke böra uppställa
.större krav på den avgiftsskyldiges kostnadsberäkningar än som i
det särskilda fallet kan anses rimligt.
Enligt 5 § andra stycket skall, då tillgång gått förlorad genom brand, haveri
eller liknande orsak, kostnaden för den härav betingade ersättningsanskaffningen
avgiftsbeläggas allenast i vad den överstiger vad som uppburits
i försäkringsersättning för den förlorade tillgången. Den föreslagna regeln
innebär tillika, att den som icke uppburit någon försäkringsersättning har
att erlägga investeringsavgift för hela kostnaden för eventuella ersättningsanskaffningar.
I motionerna I: 527 och II: 670 har häremot invänts, att det icke syntes
rimligt, att den .som helt eller delvis stått självrisk, skulle ställas sämre
än om försäkring tecknats. Liknande synpunkter ha uttalats i motionerna
I: 533 och II: 673.
Utskottet får i anslutning härtill anföra följande.
I propositionen har framhållits att den nyss återgivna bestämmelsen vore
påkallad av billighetsskäl. Även enligt utskottets mening finnes anledning
att särskilt beakta sådana ersättningsanskaffningar, som föranletts av
brand, haveri etc. Emellertid måste dessa synpunkter vägas mot önskvärd
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
63
heten av att icke uppställa i praktiken svårtillämpade bestämmelser, vilka
kunde förutses medföra tvistigheter mellan de avgiftsiskyldiga och taxeringsmyndigheterna
och tillika föranleda att vederbörande slutligt påföras avgifter
i en omfattning, som han med sin tolkning av bestämmelserna icke
förutsett. Av denna anledning kan utskottet icke förorda en anordning av
exempelvis sådan innebörd att all av brand, haveri etc. föranledd ersättningsanskaffning
skall vara avgiftsfri. En sådan regel skulle i praktiken bli
svårlillämpad med hänsyn till att en på angivet sätt förlorad tillgång praktiskt
taget aldrig ersättes av en exakt likvärdig sådan. Utskottet vill därför
i princip fullfölja den i propositionen valda och i tillämpningen enkla regeln,
enligt vilken avgiftsbeläggningen ställes genom ?n schablonregel i viss relation
till kostnaden för ersättningsanskaffningen och till uppburen försäkringsersättning.
Då nyssnämnda kostnad ofta nog väsentligt överstiger den
för den ersatta tillgången uppburna försäkringsersättningen och detta även
i de fall då någon underförsäkring icke föreligger, vill utskottet till en början
föreslå den ändringen i propositionsförslaget, att som avgiftspliktig investering
i nu avsedda fall skall anses allenast investeringen till den del
kostnaden för densamma överstiger 200 procent av uppburen försäkringsersättning.
Härigenom erhåller även den, som haft tillgången i fråga underförsäkrad
eller som till viss del stått s. k. självrisk, en icke oväsentlig lättnad i avgiftsbeläggningen.
Vad härefter angår sådana fall, då intet som helst försäkringsskydd förelegat,
skulle visserligen kunna göras gällande dels att sådana fall torde vara
så pass ovanliga att med hänsyn därtill man icke borde tynga lagstiftningen
med specialbestämmelser och dels att när sådant fall likväl uppkommer vederbörandes
självrisk omfattar jämväl investeringsavgiften. Utskottet har
emellertid den uppfattningen att just med hänsyn till fåtaligheten av de nu
ifrågavarande fallen det är befogat att meddela en bestämmelse, som visserligen
kan förutses bliva svårtillämpad men som ger en viss lättnad i avgiftsbeläggningen
för den som helt saknat försäkringsskydd. Denna bestämmelse,
som utskottet alltså anser sig kunna förorda, skulle innebära,
att i dylikt fall skulle som avgiftspliktig investering anses allenast investeringen
till den del kostnaden för densamma överstiger 200 procent av den
förlorade tillgångens anskaffningskostnad. Med anskaffningskostnad måste
då uppenbarligen avses den ursprungliga anskaffningskostnaden jämte kostnaden
för därefter verkställda förbättringsarbeten. I sådana fall, då anskaffningskostnaden
icke kan av den avgiftsskyldige angivas, måste det givetvis
ankomma på de tillämpande myndigheterna alt söka fastställa vad som
skäligen kan antagas utgöra anskaffningskostnad.
Med hänsyn till de svårigheter, som i flertalet fall äro förenade med den
av utskottet förordade bestämmelsens tillämpning, kan utskottet icke tillstyrka
en sådan ytterligare utbyggnad av bestämmelserna att den, som
uppburit en mer eller mindre fullständig försäkringsersättning, skulle äga
rätt att alternativt reducera kostnaden för ersättningsanskaffningen med
200 procent av den förlorade tillgångens anskaffningskostnad.
64
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Med det sagda anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1: 527 och
II: 670 samt I: 533 och II: 673.
Enligt propositionen skall från sammanlagda beloppet av kostnaderna fölen
avgiftsskyldigs avgiftspliktiga investeringar, d. v. s. från vad som tekniskt
benämnes den uppskattade investeringskostnaden, avdragas ett belopp
av 10 000 kronor. Därvid framkommer den .s. k. avgiftsbelagda investeringskostnaden,
vilken utgör det direkta underlaget för beräkningen av
investeringsavgiften. Avgiften föreslås i propositionen skola beräknas till
tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
I motionerna I: 531 och II: 669 har framhållits, att enligt motionärernas
mening kunde mycket starka invändningar riktas mot att investeringsavgift
uttoges vid förvärv av inventarier till jordbruk. Med hänsyn bl. a. till
att inventariebeståndets huvudsakliga värde låge i ett förhållandevis litet
antal relativt dyrbara inventarier förordade motionärerna en höjning av
det avgiftsfria beloppet från 10 000 kronor till 15 000 kronor.
I motionen 1:529 har yrkats att det avgiftsfria beloppet måtte sättas till
50 000 kronor samt att investeringskostnad till belopp överstigande 50 000
kronor men icke 100 000 kronor skall avgiftsbeläggas med 10 procent, medan
dylik kostnad till belopp överstigande 100 000 kronor skall avgiftsbeläggas
med 20 procent.
I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har understrukits angelägenheten
av statsingripanden mot de i förhållande till våra resurser alltför
omfattande investeringarna. Vad särskilt angår förslaget till investeringsavgift
framhålles i motionerna, att det vore nödvändigt att kostnadsökningen
bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det fördelaktiga i att
vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften försvunne. Den
i propositionen föreslagna avgiften vore enligt motionärernas mening icke
tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet. — Motionerna utmynna
i yrkandena att investeringsavgiften måtte bestämmas till 20 procent
och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar måtte sänkas till 5 000
kronor.
Utskottet är av den uppfattningen, att en självfallen förutsättning för att
den med lagstiftningen åsyftade effekten skall uppnås är att investeringsavgiften
drabbar de berörda investeringarna med sådan kraft, att det klart
framstår som en fördel med ett uppskov med icke oundgängligen nödvändiga
investeringar. Denna synpunkt måste å andra sidan vägas mot att investeringsavgiften
genom sin nödvändigt generella utformning drabbar jämväl
ofrånkomliga och brådskande investeringar. Vid denna avvägning är
det därjämte nödvändigt beakta, att det redan av praktiska skäl och med
tanke på taxeringsmyndigheternas möjlighet att gå i land med de dem tillkommande
uppgifterna är ofrånkomligt att från bestämmelsernas räckvidd
undantaga vissa mindre investeringar; utskottet kan följaktligen icke tillråda
att det avgiftsfria bottenbeloppet sänkes under vad i propositionen föreslagits.
Utskottet får i detta sammanhang även erinra om att utskottet
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
65
ovan förordat en höjning av det avgiftsfria beloppet till maximalt 15 000
kronor att gälla när fråga är om investeringar i byggnader. Av hänsyn till
vad utskottet sålunda föreslagit och med beaktande av övriga på frågans
bedömande inverkande omständigheter, har utskottet ansett sig böra förorda
den ändringen i propositionen, att investeringsavgiften skall fastställas att
utgå med tolv i stället för med tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna I: 519 och II: 661
ävensom de förut omnämnda yrkandena i motionerna I: 531 och II: 669
samt I: 529. Det sagda innebär även, att utskottet icke tillstyrker motionerna
I: 531 och II: 669 i vad motionärerna föreslå en lägre procentsats att
gälla för det andra av de båda år, under vilka förordningen är avsedd att
tillämpas.
Vid sitt nyssnämnda ställningstagande har utskottet utgått från att investeringsavgiften
skall anses som en vid taxeringen avdragsgill omkostnad;
övervägande skäl av såväl teoretisk som praktisk natur synas nämligen
tala för en sådan regel. Den föreslagna bestämmelsen härom har upptagits i
10 §, och innebörden av densamma är att den, som taxeras enligt den s. k.
kontantprincipen, är berättigad till avdrag vid taxeringen för det beskattningsår
då avgiften erlagts, medan den, som taxeras enligt bokföringsmässiga
grunder, skall verkställa avdraget vid taxeringen för det räkenskapsår
då avgiften bokförts såsom omkostnad i räkenskaperna, d. v. s. senast när
debetsedel å avgiften erhållits.
I motionerna I: 527 och II: 670 har framhållits, att risk förelåge för att vid
ett försämrat konjunkturläge sådana mindre och medelstora rederier, som
ägde endast ett eller några fartyg, ej kunde helt eller delvis tillgodogöra sig
avdraget vid inkomsttaxeringen. Starka skäl talade för att den, som ej kunnat,
helt eller delvis, tillgodogöra sig avdraget för investeringsavgiften vid
sin inkomsttaxering under beskattningsåret, finge rätt att i anskaffningskostnaden
för tillgången inräkna den de! av avgiften, för vilken avdrag ej
kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen, samt därefter erhålla avdrag enligt
gällande bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier.
I motionerna I: 528 och II: 674 har framhållits att bestämmelserna om rätt
att vid taxering åtnjuta avdrag för investeringsavgiften kunde, sådana bestämmelserna
utformats, verka oskäligt betungande särskilt för nystartade
företag, vilka vanligen hade det största investeringsbehovet men ofta icke
erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren. Motionärerna föreslogo
därför att ifrågavarande bestämmelser skulle så utformas, att företagare,
som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året visat förlust
eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkt av rörelse ej
kunnat utnyttja avdragsrätten, finge tillgodogöra sig det resterande avdraget
intill tre år efter det investeringsavgiften erlagts.
Utskottet får i anledning av vad sålunda anförts och yrkats framhålla
följande. När fråga är om jordbrukare, som taxeras enligt kontantprincipen,
5 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 7 saml. Nr 65.
66
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
torde delade meningar icke råda om att frågan om avdrag för investeringsavgift
måste bedömas efter samma regler som gälla för alla andra jämförbara
omkostnader. Samma princip, nämligen att anknyta bestämmelsernas utformning
till vad som för jämförbara fall gäller, bör enligt utskottets mening
tillämpas jämväl när fråga är om skattskyldig med taxering enligt
bokföringsmässiga grunder. Man har då att välja mellan två linjer, nämligen
att antingen förfara såsom i motionerna 1:527 och 11:670 antytts,
d. v. s. inräkna investeringsavgiften i anskaffningskostnaden, eller att ge
en positiv föreskrift om omedelbar avdragsrätt i överensstämmelse med vad
som gäller angående omkostnader i allmänhet. För det förstnämnda alternativet
kunna åtskilliga skäl åberopas. Att propositionen icke bygger på detta
alternativ, sammanhänger med de oförmånliga verkningar för de skattskyldiga,
som äro förenade med en lagstiftning i enlighet därmed. Konsekvensen
skulle nämligen bli, att avdrag aldrig skulle kunna erhållas när fråga är om
en grundförbättring å fastighet; kostnaderna för sådana investeringar få
nämligen icke avdragas vid inkomsttaxeringen vare sig på en gång eller
genom årliga värdeminskningsavdrag. Detsamma skulle i praktiken mången
gång även gälla beträffande investeringsavgift i anledning av ny-, tilleller
ombyggnad av fastighet. Kostnaden härför kan visserligen sägas teoretiskt
få avdragas, nämligen i form av ett lågprocentigt värdeminskningsavdrag.
Då värdeminskningsavdraget ofta beräknas på grundval av taxeringsvärdet
och det icke synes troligt att detta skulle påverkas av den erlagda
investeringsavgiften, bleve resultatet i realiteten att något avdrag för
investeringsavgiften icke skulle erhållas. Att — såsom i motionerna 1: 528
och II: 674 ifrågasatts -— medgiva avdrag efter någon speciell »värdeminskningsplan»
skulle strida mot vedertagna principer och komplicera lagstiftningens
tillämpning.
I propositionen har det andra av de båda förut angivna alternativen valts,
vilket innebär att avgiften i nu ifrågavarande hänseende behandlas på samma
sätt som speciella skatter i allmänhet. Konsekvensen blir visserligen att
den, som icke kan utnyttja avdragsrätten, drabbas hårdare än den, som har
denna möjlighet. Detta är emellertid något som i åtskilliga sammanhang
förekommer vid inkomsttaxeringarna.
Utskottet avstyrker alltså de nu ifrågavarande yrkandena i motionerna
I: 527 och II: 670 samt i I: 528 och II: 674. Med det sagda har även besvarats
det i motionerna I: 518 och II: 659 framställda yrkandet om en på
fem år fördelad avdragsrätt.
I den mån de i anledning av propositionen väckta motionerna icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört får utskottet avstyrka bifall
till desamma.
Utskottet får slutligen tillägga, att utskottet velat förorda ett par jämkningar
av formell natur i 4 och 7 §§.
Vad härefter angår förslaget om tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt får utskottet
anföra följande.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
67
Utskottet delar den i propositionen uttalade meningen, att avsevärda olägenheter
skulle vara förenade med bestämmelser av innebörd, att avgift
uttages vid investeringar i varulager. Utskottet har emellertid även den uppfattningen
att åtgärder äro påkallade i syfte att vinna begränsning i investeringar
i lager. Denna uppfattning befästes av det utav konjunkturinstitutet
gjorda uttalandet, att en mycket stor del av den ökning av resurserna under
år 1951, som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den
förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet, tagit sig uttryck
i ökade lager.
I såväl de likalydande motionerna I: 528 och II: 674 som i de ävenledes
likalydande motionerna 1:530 och 11:668 har visserligen framhållits, att
den lör närvarande rådande situationen inom betydande delar av det svenska
näringslivet vore den, att man snarare sökte minska än öka lagerhållningen.
Även om detta uttalande i och för sig kan vara riktigt, utgör det enligt utskottets
mening intet skäl mot införandet av bestämmelser som rikta sig
mot de områden inom näringslivet, beträffande vilka det gjorda uttalandet
icke gäller.
Det framlagda förslaget innebär, att i vissa lägen begränsas möjligheterna
för rörelseidkare att nedskriva sitt varulager. Därigenom förringas möjligheterna
att komma i åtnjutande av skattekrediter, som i sin tur skulle kunna
utnyttjas för ökade lagerinköp. Förslaget är så konstruerat, att bestämmelserna
bli tillämpliga först när fråga är om en kvantitativ ökning av lagret;
detta innebär med andra ord att den, vars lagerhållning minskat eller i allt
fall icke ökat under de beskattningsår, varom här är tal, över huvud icke
beröres av bestämmelserna. De föreslagna bestämmelserna innebära även,
att vederbörande är oförhindrad att i sådant fall öka sin dolda reserv i varulager
inom ramen för vad kommunalskattelagen medger.
I den föreslagna förordningen har vidare upptagits en bestämmelse av
innebörd att lagret, även när lagerökning föreligger, alltid skall få nedskrivas
till femtio procent av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena.
Avsikten med denna bestämmelse i propositionen -— vilken innebär
en uppmjukning av de sakkunnigas förslag enligt vilket sådan nedskrivning
begränsades till en tredjedel av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
— är att tillförsäkra nystartade företag och företag med litet ingångslager
möjlighet att erhålla en betryggande konsolidering.
I de likalydande motionerna 1:530 och 11:668 har erinrats om tidigare
gjorda uttalanden angående sambandet mellan de nu gällande reglerna om
varulagervärderingen och bolagsbeskattningen i dess helhet, och kritik har
ur denna synpunkt riktats mot det framlagda förslaget. Utskottet kan emellertid
icke finna den sålunda gjorda invändningen bärande, då här är fråga
om bestämmelser av rent tillfällig karaktär, vilka ingå som ett led i en av
rådande läge betingad ekonomisk politik.
I de förenämnda motionerna har erinrats om alt lagerökning kan föranledas
av uppkommande avsättningssvårigheter och att följaktligen rörelseidkare,
som beröras av en sådan utveckling, skulle på ett orättvist sätt drab
-
68
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
bas av bestämmelserna. Utskottet vill häremot erinra, att även i detta fall
får den förefintliga möjligheten att nedskriva lagret till femtio procent av
anskaffnings- eller återanskaffningskostnaden anses erbjuda en i och för
sig fullt godtagbar konsolideringsmöjlighet. Härtill kommer att lagstiftningens
eftersträvade effekt just är att stimulera rörelseidkarna till försiktighet
i fråga om lagerinköp och att alltså genom återhållsamhet med inköpen gardera
sig mot en situation sådan som den nyss antydda.
Utskottet finner sig följaktligen böra avstyrka de nyssnämnda motionerna
och förorda ett genomförande av det i propositionen upptagna förslaget.
I motionerna I: 530 och II: 668 har framhållits, att den inventering och
redovisning, som författningsförslaget förutsatte, kunde i många fall vara
mycket arbets- och kostnadskrävande. I anslutning härtill har yrkats att
en bestämmelse måtte intagas i författningen av innebörd, att uppgiftsskyldigheten
angående varulagret måtte — i likhet med vad som för vissa fall
gällde enligt bestämmelserna om investeringsskatt — få fullgöras genom
intyg av auktoriserad revisor eller av en utav handelskammaren godkänd
granskningsman, som för beskattningsåret varit ordinarie revisor i företaget.
I anledning av vad motionärerna sålunda yrkat vill utskottet till en början
erinra om uttalandet i propositionen, att taxeringsmyndigheterna rimligen
icke borde ställa alltför stora krav på utredning om lagervärdena, när fråga
vore om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare, vilka
svårligen kunde verkställa en exakt lagerinventering, eller om sådana rörelseidkare,
vilkas varulager vore förhållandevis obetydliga. Med detta uttalande
får departementschefen anses ha avsett, att taxeringsmyndigheterna icke
böra — om särskilda förhållanden ej föranleda till annat — avkräva sådana
rörelseidkare, som ha påtagliga svårigheter att verkställa i detalj korrekta
inventeringar, mer ingående upplysningar än som erfordras för ett något
så när säkert bedömande av frågan, huruvida lagerökning föreligger eller
ej. Föreligger lagerökning i sådana fall som de nu avsedda, blir det å andra
sidan givetvis erforderligt med en mera utförlig redovisning.
Det sagda innebär, att rörelseidkaren har att till taxeringsmyndigheterna
lämna ungefär samma upplysningar som dem, vilka han enligt motionärernas
förslag haft att tillhandahålla företagets revisor, när denne skolat utfärda
intyg. Belastningen för den skattskyldige blir ungefärligen densamma
vare sig man följer propositionen eller godtager motionärernas förslag. Att
utskottet för sin del obetingat tillstyrker propositionsförslaget sammanhänger
med att invändningar ur olika synpunkter synas vara att rikta mot en anordning
enligt vilken en skattskyldigs deklarationsskyldighet må fullgöras
genom intyg av person, som är hos den skattskyldige anställd.
Vad Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges köpmannaförbund
anfört i sin till utskottet ingivna skrift föranleder icke utskottet
att föreslå någon ändring i propositionsförslaget.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
69
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna 1: 524 av herr
Gustaf Karlsson m. fl. samt II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona
och Larsson i Luttra, de likalydande motionerna I: 525
av herrar Forslund och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
m. fl. ävensom motionen I: 532 av herrar Cassel och
Eskilsson,
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§,
som framgå av följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag:
1 §•
Utskottets förslag:
Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad
från skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild
avgift (investeringsavgift).
Från avgiftsskyldighet som i föregående
stycke sägs frikallas systembolag
,som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Svenska skifferoljeaktiebolaget,
Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget
Svensk torvförädling, Aktiebolaget
Ceaverken, Aktiebolaget
Aerotransport och Aktiebolaget
Atomenergi, så ock aktiebolag och
ekonomisk förening däri kommun
äger mer än nio tiondelar av aktieeller
andelskapitalet.
Från avgiftsskyldighet som i föregående
stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Svenska skifferoljeaktiebolaget,
Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget
Svensk torvförädling, Aktiebolaget
Ceaverken, Aktiebolaget
Aerotransport och Aktiebolaget
Atomenergi, så ock aktiebolag och
ekonomisk förening däri kommun
äger mer än nio tiondelar av aktieellcr
andelskapitalet under förutsättning
att bolaget eller föreningen icke
driver byggnadsverksamhet. Från av
-
70
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
giftsskyldighet frikallas vidare folketshusförening,
folkpar ksförening
och annan liknande organisation med
uppgift att tillhandahålla samlingslokal
ävensom annan i ideellt syfte
verksam organisation, som tillhandahåller
dylik lokal.
2 §•
Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet,
som föranleder uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering),
hänföras
a) i fråga om byggnad:
ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till
den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt
b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, när fråga är
om förvärv av tillgång i samband
med övertagande av jordbruk med
äganderätt eller på arrende eller efter
utarrendering under förutsättning
att tillgången i fråga nyttjats i
det övertagna jordbruket. Ej heller
skall investeringsavgift uttagas då
fråga är om nyuppsättning som verkställts
under det beskattningsår, då
jordbruksfastighet förvärvats eller
jordbruksarrende tillträtts eller jordbruk
övertagits efter utarrendering.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, när fråga är
om förvärv av tillgång i samband
med övertagande av jordbruk med
äganderätt eller på arrende under
förutsättning att tillgången i fråga
nyttjats i det övertagna jordbruket.
Ej heller skall investeringsavgift uttagas
då fråga är om nyuppsättning
som verkställts under det beskattningsår,
då jordbruksfastighet förvärvats
eller jordbruksarrende tillträtts.
3 §•
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet
hänföras
a) i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering; samt
71
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll.
Vad ovan i denna paragraf sägs
skall gälla allenast under förutsättning
att fastigheten i den del, där
investeringen gjorts, är upplåten till
användning i rörelse, som bedrives
av någon med vilken den som bekostat
investeringen måste anses vara
i intressegemenskap, därvid tillika
skall gälla att såsom avgiftspliktig
investering skall anses vad som av
investeringen är att hänföra till nyss
angiven del av fastigheten. Vidare
skall iakttagas att investeringsavgift
icke skall uttagas, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande
fält med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaderna och inventarierna
till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse.
4 §•
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras
a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder -—
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering;
b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner,
som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt
c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, in. m.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kost
-
Vad ovan i denna paragraf sägs
skall gälla allenast under förutsättning
att fastigheten i den del, där
investeringen gjorts, är upplåten till
användning i rörelse, som bedrives
av någon med vilken den som bekostat
investeringen måste anses vara
i intressegemenskap, därvid tillika
skall gälla att såsom avgiftspliktig
investering skall anses vad som av
investeringen är att hänföra till nyss
angiven del av fastigheten.
72
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
nåden för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits
såsom kostnad i den löpande driften.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
köp av byggnad, i förekommande
fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna
till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse. Ej heller
skall investeringsavgift uttagas, då
fråga är om förvärv av tillgång i
samband med övertagande av den
rörelse eller rörelsegren, vari densamma
utgjort tillgång för stadigvarande
bruk.
Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande
fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts
särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna
till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse. Ej heller
skall investeringsavgift uttagas, då
fråga är om förvärv av tillgång i
samband med övertagande av den
rörelse eller rörelsegren, vari densamma
utgjort tillgång för stadigvarande
bruk.
5 §•
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.
Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende
anledning eller har tillgång tagits
i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att
tvångsförsäljning måste anses vara
tör handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses utgöra
avgiftspliktig investering till
den del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar uppburen ersättning
för den förlorade eller avyttrade
tillgången.
Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende
anledning eller har tillgång tagits
i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att
tvångsförsäljning måste anses vara
för handen, skall härav föranledd ersättningsanskaffning
icke anses utgöra
avgiftspliktig investering till
den del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar 200 procent av
uppburen ersättning för den förlorade
eller avyttrade tillgången eller —
då fråga är om tillgång som gått förlorad
genom brand, haveri eller liknande
anledning och försäkringsskydd
icke till någon del förelegat —
200 procent av anskaffningskostnaden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
73
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk
kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,
motorcykel eller sidvagn till motorcykel.
7 §.
Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.
Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller
tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall i
investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.
Har vid sådant förvärv av tillgång, Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, som utgör avgiftspliktig investering,
såsom likvid eller dellikvid lämnats
annan likartad tillgång, skall såsom
investeringskostnad anses erlagd
mellanskillnad.
såsom likvid eller dellikvid lämnats
annan likartad tillgång, skall såsom
investeringskostnad anses allenast
mellanskillnaden.
När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,
ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad
anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en
procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående
värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet
— sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande
avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan
annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp,
varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den
del av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde,
som belöper å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i
rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av
byggnad, ingående i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad
anses belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år
räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående
byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.
Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.
74
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.
8 §•
Sedan från uppskattad investeringskostnad
avdragits ett belopp av
10 000 kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken
utföres i fulla hundratal kronor
så att överskjutande belopp, som icke
uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
8 §-
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 10 000
kronor eller, därest i densamma ingår
investeringskostnad i anledning
av investeringar i form av ny-, tilleller
ombyggnad eller reparation eller
underhåll av byggnad med högre
belopp än 10 000 kronor, detta högre
belopp, dock att avdraget i sistnämnda
fall icke må överstiga 15 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken
utföres i fulla hundratal kronor
så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
10 §. 10 §.
Investeringsavgiften utgör tio pro- Investeringsavgiften utgör tolv procent
av den avgiftsbelagda investe- cent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
ringskostnaden.
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz
och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv,
2) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och
II: 660 av herr Utbult m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:518 av herr Spetz och
II: 659 av herr Utbult m. fl.,
4) de likalydande motionerna 1:519 av herr Andrée och
herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,
75
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
5) de likalydande motionerna I: 527 av herrar Ohlon och
Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
6) de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl.
och II: 674 av herr Ohlin m. fl.,
7) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 668 av herr Hjalmarson m. fl.,
8) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 669 av herr Hjalmarson m. fl.,
9) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 673 av herr Nilsson i Svalöv,
10) motionen 1:526 av herr Lundqvist m. fl.,
11) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl.,
12) motionen II: 657 av herr Rubbestad m. fl. samt
13) motionen 11:671 av herrar Östlund och Hseggblom,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 4 december 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Velander,
Petrén, Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson och Werner samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd*,
Orgård, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin,
Kärrlander, Henriksson och Christenson i Malmö.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
76
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:
»Såsom ofta framhållits, är den betydelsefullaste uppgiften för dagens ekonomiska
politik att söka hejda den fortgående inflatoriska utvecklingen.
Därest det icke lyckas att åstadkomma ett fast penningvärde, är det över
huvud taget icke möjligt att återföra vårt land till ekonomisk hälsa. Ett
program, ägnat att förverkliga det sålunda antydda målet, måste bygga på
en aktiv penningpolitik, utan vilken varje annan åtgärd till vinnande av
samhällsekonomisk balans blir otillräcklig,
en reformering av vårt skattesystem, innefattande betydande skattelättnader
till befordrande av arbetsvilja, företagsamhet och sparande,
sträng återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter samt
balans mellan sparande och investeringar.
Den i föreliggande proposition föreslagna investeringsavgiften är icke
ägnad att i nämnvärd utsträckning befordra det ovan skisserade programmets
genomförande. Den kan icke ersätta en generellt verkande aktiv penningpolitik.
Den medför icke någon kreditåtstramning. Den innebär icke
någon uppmuntran till sparande. När den betecknas som generellt verkande,
är påståendet därom missvisande.
Vi vilja dock icke motsätta oss införandet av en investeringsavgift men
anse att den bör utformas så, att den, såvitt möjligt, påverkar blott mindre
önskvärda investeringar.
För att investeringsavgiften över huvud taget skall kunna förutsättas få
någon verklig effekt, är det angeläget, att de skattskyldiga känna sig övertygade
om att den endast kommer att uttagas under de enligt propositionen
föreslagna två åren. Ett utsträckande av giltighetstiden därutöver får sålunda
betraktas såsom helt uteslutet. En sänkning av procenttalet för det
andra året skulle ock innebära ett understrykande av statsmakternas bestämda
avsikt rörande avgiftens tidsbegränsning.
I enlighet härmed förorda vi bifall till det i motionerna I: 531 och II: 669
framförda yrkandet, att procenttalet för investeringsavgiften sättes till 10
för det första året av giltighetstiden och till 5 för det andra året.
I de nyssnämnda motionerna I: 531 och II: 669 hemställes vidare, att från
förordningens tillämpningsområde skall undantagas byggnad. Det är enligt
motionärerna ägnat att väcka förvåning att investeringar, som i vederbörlig
ordning tillståndsprövas, skola beläggas med avgift. Det syntes föga
konsekvent, att den särskilt reglerade byggnadsverksamheten tagits med i
sammanhanget, eftersom densamma vore helt beroende av statliga myndigheters
prövning och redan därigenom kunde begränsas.
Vad särskilt an ginge jordbrukets byggnader, framhålla motionärerna, att
jordbruket i högsta grad framvisade en eftersläpning i fråga om såväl ny-,
till- och ombyggnad som reparations- och underhållsarbeten. Standarden å
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
77
jordbrukets ekonomibyggnader vore på många håll mycket låg. Det förefölle
som om den under senare år foriskridande fördyringen av byggnadsverksamheten
skulle vara tillräcklig för att — utom i undantagsfall — hindra
alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader. Investeringsavgiften
komme att drabba jordbruksnäringen särskilt hårt och skulle måhända
helt omintetgöra väl motiverade investeringar. Tillståndsprövningen för
jordbrukets ekonomibyggnader hade också numera upphört, vilket inneburit
ett erkännande av att behovet av nya eller förbättrade sådana byggnader vore
mycket stort.
I de sålunda anförda synpunkterna finna vi oss kunna instämma. I de fall,
då särskild tillståndsgivning kräves från statens sida, bör någon ytterligare
investeringsbegränsande åtgärd icke vara erforderlig. Vad beträffar jordbrukets
ekonomibyggnader, är det även synnerligen angeläget att den pågående
rationaliseringen på jordbrukets område icke avbrytes. Vi anse därför,
att investeringsavgiften över huvud taget icke bör omfatta investeringar i
byggnad.
Såsom särskilda skäl för att rationaliseringen i fråga om jordbrukets
maskinpark och inventariebestånd icke bör försvåras har åberopats den alltmer
tilltagande bristen på arbetskraft inom jordbruket. Under anförande av
bl. a. sådana synpunkter har i motionerna I: 531 och II: 669 föreslagits en
höjning av det avgiftsfria beloppet från 10 000 till 15 000 kronor. Detta förslag
framstår såsom väl motiverat. I likhet med motionärerna anse vi också,
att någon skillnad härvidlag icke bör förekomma beträffande förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse, varför vi förorda, att höjningen av det
avgiftsfria beloppet till 15 000 kronor skall gälla båda dessa förvärvskällor.
Enligt propositionen skall investeringsavgift ej utgå vid nyetablering inom
jordbruket. Något motsvarande stadgande har icke föreslagits beträffande
nystartad rörelse. Även härutinnan anse vi likställighet böra gälla mellan
förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse, och förorda vi sålunda att
frihet från investeringsavgift skall medgivas jämväl den, som startar ny rörelse.
För rederinäringen är den föreslagna investeringsavgiften ägnad att försvåra
konkurrensen med utlandet. Det bör icke bortses ifrån att ett utländskt
företag, som beställer ett fartyg från svenskt varv, icke drabbas av någon
investeringsavgift och följaktligen kan förvärva fartyget till ett betydligt
lägre pris än ett svenskt rederi. I sådana fall, där rederinäringen redan nu
arbetar med blygsamma avanser, vilket torde vara förhållandet i fråga om
de mindre och medelstora tramprederierna, kan investeringsavgiften komma
att innebära ett mycket svårt avbräck. Då kostnaderna för anskaffande av
fartyg under de senare åren stigit i mycket hög grad och investeringsavgiften
sålunda kommer alt bli särskilt kännbar vid fartygsförvärv, synes det
befogat att medgiva rederier befrielse från investeringsavgift, där detta kan
ske utan att investeringsavgiftens syfte blir eftersatt. Enligt vår mening kan
så ske vid förvärv av s. k. secondhandtonnage. Såsom framhållits i motionerna
1:527 och 11:670, där yrkande framställts om befrielse från investe
-
78
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
ringsavgift vid sådant förvärv, tages nämligen vid inköp av redan färdigbyggt
svenskt eller utländskt fartyg icke i anspråk vare sig arbetskraft eller
materiel inom vårt land. Vi tillstyrka sålunda bifall till nämnda motioner
såvitt här är fråga.
I 2, 3 och 4 §§ av författningsförslaget stadgas beträffande investeringar
i maskiner in. in., att avgiftsplikt skall föreligga beträffande ''nyuppsättning,
ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke äro att
hänföra till normalt underhåll’. I motionerna I: 533 och II: 673 framhålles,
att med denna formulering av stadgandena nyuppsättning eller ersättningsanskaffning
icke till någon del finge hänföras till normalt underhåll men
att så däremot kunde bli fallet med förbättringsarbeten. Ersättningsanskaffning
vore emellertid, anföra motionärerna, självfallet vida oftare än förbättringsarbeten
hänförliga till normalt underhåll. På grund härav hemställdes
i motionerna, att uttrycket ''som icke är att hänföra till normalt
underhåll’ skulle göras tillämpligt även beträffande ersättningsanskaffning.
Det har gentemot detta förslag gjorts gällande, att det i det särskilda
fallet vore fråga antingen om en avgiftspliktig investering av typen nyuppsättning,
ersättningsanskaffning eller förbättringsåtgärder eller om reparation
eller underhåll. Det skulle, ansåges det, icke kunna ifrågakomma, att
en och samma åtgärd kunde hänföras till båda de nämnda grupperna.
Vi kunna icke ansluta oss till denna uppfattning. Enligt vår mening måste
särskilt ersättningsanskaffning i många fall kunna betecknas såsom rent
underhåll. Gränsdragningen mellan ersättningsanskaffning och underhåll
måste ock med en annan tolkning bli ytterst svår. Det synes för övrigt uppenbart,
att ordet ''sådana'' i den ovan citerade författningsbestämmelsen ger
stöd åt den uppfattning, motionärerna företräda, helst som detta ord tillkommit
efter en av departementschefen företagen omredigering av den av
utredningsmännen föreslagna författningstexten. På grund härav finna vi
goda skäl föreligga för den av motionärerna yrkade förändringen, som innebär
att såväl ersättningsanskaffning som förbättringsåtgärd skoia i vissa
fall kunna betraktas som normalt underhåll. Vi ansluta oss sålunda till motionärernas
förslag härutinnan.
Enligt 5 § andra stycket av författningsförslaget skall, då tillgång gått
förlorad genom brand, haveri eller liknande orsak, kostnaden för den härav
betingade ersättningsanskaffningen avgiftsbeläggas allenast i vad den överstiger
vad som uppburits i försäkringsersättning för den förlorade tillgången.
Den föreslagna regeln innebär tillika, att den som icke uppburit någon
försäkringsersättning har att erlägga investeringsavgift för hela kostnaden
för ev. ersättningsanskaffningar.
I motionerna I: 527 och II: 670 har häremot invänts, att det icke syntes
rimligt, att den som helt eller delvis stått självrisk, skulle ställas sämre än
om försäkring tecknats. Liknande synpunkter ha uttalats i motionerna 1: 533
och II: 673.
Vi dela den i nyssnämnda motioner uttalade meningen och vilja därför
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
79
förorda, att förvärv av tillgång, som anskaffats till ersättning för genom
brand, haveri etc. förlorad tillgång, skall — om och i den mån den nyanskaffade
tillgången är likvärdig med den förlorade — icke föranleda uttagande
av investeringsavgift.
I motionerna 1: 530 och II: 668 yrkas avslag å förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt. Avslagsyrkandet motiveras främst med
att förslaget skulle innebära en inskränknnig i den fria varulagervärderingen
och att frågan om rätt till sådan värdering enligt tidigare gjorda, mycket
bestämda uttalanden ägde samband med företagsbeskattningens höjd
över huvud taget.
Även enligt vår mening föreligger ett sådant samband. Icke ens en tillfällig
begränsning av avskrivningsrätten bör sålunda kunna komma i fråga
utan att företagsbeskattningen i hela dess vidd upptages till omprövning
i syfte att åstadkomma lättnader däri. Praktiska skäl eller behov kunna icke
heller åberopas till stöd för ett frångående i nu förevarande sammanhang av
den tidigare allmänt hävdade principen. Under innevarande år har en betydande
lagerökning skett, av konjunkturinstitutet uppskattad till ett värde
av omkring en miljard kronor. Denna lagerökning har ägt samband med
den gynnsamma bytesrelationen gentemot utlandet. Sannolikheten talar
för att bytesrelationen icke blir lika gynnsam under de närmaste åren,
vilket även konjunkturinstitutet framhållit. Det torde icke heller föreligga
behov av någon ytterligare mer betydande lagerökning under åren 1952 och
1953. Vi anse oss alltså böra förorda, att riksdagen avslår propositionen i
här berörda del.
Såsom inledningsvis anförts, framstår en reform av vårt skattesystem
innefattande en väsentlig lättnad av nuvarande höga skattetryck som synnerligen
önskvärd. En sådan reform, som med hänsyn till de i dagens läge
rikt flödande statsinkomsterna utan svårigheter torde låta sig genomföra,
skulle enligt vår mening få så gynnsamma verkningar på produktion och
sparande, att några olägenheter av den samtidigt ökade köpkraften icke
skulle behöva befaras. Icke minst betydelsefull är den psykologiska effekt
som en skattesänkning skulle medföra.
Enligt vad vi inhämtat kommer 1949 års skatteutrcdning, som har att
behandla här berörda frågor, att inom den allra närmaste tiden framlägga
sitt betänkande. Det blir följaktligen anledning att inom kort återkomma
till ämnet samt på grundval av utredningsmaterialet fullfölja de tankegångar
som ovan antytts.
Frågan om åtgärder för att uppmuntra det enskilda frivilliga sparandet
har vid årets riksdag berörts i bl. a. de likalydande motionerna I: 186 och
II: 284. I dessa motioner hemställdes, ’att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att den — med beaktande av vad i motionerna anförts
__fäster avgörande vikt vid att sådana betingelser för det frivilliga och enskilda
sparandet skapas att delta framstår som lönande ur spararnas synpunkt
och därigenom främjas och anhålla att Kungl. Maj :t täcktes erinra
80
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
den i utsikt ställda utredning, som angivits skola få till uppgift att undersöka
möjligheten att förena ''full sysselsättning’ med ett fast penningvärde,
om sparproblemets centrala plats i dessa sammanhang och påfordra att
detta vid utredningens arbete ägnas tillbörlig uppmärksamhet’.
I anslutning till motionerna anhöll riksdagen i enlighet med bankoutskottets
hemställan, ’att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande möjligheterna
att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet
och för riksdagen — om möjligt redan under innevarande höstsession
— framlägga de förslag, vartill dessa överväganden kunna föranleda’.
Inom finansdepartementet har därefter av särskild utredningsman utarbetats
en ’PM med utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt
sparande under år 1952’, vilken promemoria varit föremål för remissbehandling
och därvid från flera håll rönt stark kritik. Departementschefen
har på grund härav icke framlagt proposition i ämnet.
Frågan har under riksdagens höstsession ytterligare tagits upp i de likalydande
motionerna 1:528 och 11:674 samt de likalydande motionerna I:
535 och II: 681, till vilka här hänvisas.
När det gäller åtgärder för uppmuntran av det frivilliga enskilda sparandet,
böra dessa innebära att spararen erhåller en så påtaglig fördel, att
han trots den ovisshet, som råder beträffande penningvärdets utveckling,
finner det fördelaktigt att spara. Åtgärderna måste vidare vara administrativt
enkla samt generella. Det synes därför icke motiverat, att desamma,
såsom föreslogs i den nyssnämnda promemorian, begränsas till att avse
endast skattskyldiga, som erlägga preliminär A-skatt.
Åtgärderna böra utformas på ett ur psykologiska utgångspunkter riktigt
sätt. Det bör sålunda icke krävas, att de medel, som sparas, skola vara
ovillkorligt spärrade under någon viss tid. Äro villkoren sådana, att medlen
när som helst kunna stå till insättarens disposition, känner han större
trygghet vid insättningarna. Därigenom ökas hans sparlust. Vidare bör
spararen om möjligt se åtgärdernas effekt för honom omedelbart vid spartillfället,
samtidigt som han också omedelbart, om han tar de sparade medlen
i anspråk, bör se den förlust detta medför. I fråga om banksparande
kan man nå detta resultat genom att direkt vid insättning och uttag ange
storleken av den extra förmån, spararen erhåller respektive går förlustig.
Det är vidare väsentligt, att åtgärderna täcka både banksparande och livförsäkringssparande
eller med andra ord de två huvudformerna av frivilligt
penningsparande. En tillfällig sparfrämjande åtgärd, som åsidosatte
livförsäkringssparandet, skulle kunna medföra bestående skadeverkningar
för det systematiska sparande på lång sikt, som sker genom livförsäkring.
En sparfrämjande åtgärd, avseende endast ett år, skulle enligt vår mening
icke ge tillräcklig effekt. Åtgärden bör därför redan från början gälla
åtminstone åren 1952 och 1953. Man kan då under år 1953, utan att behöva
riskera något avbrott i den sparfrämjande åtgärdens effekt, analysera re
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
81
sultaten från år 1952 och därigenom få ett underlag för ett bedömande huruvida
åtgärden skall tillämpas även under kommande år.
Beträffande övriga med propositionen och de i anslutning därtill väckta
motionerna avsedda frågor, som i det föregående icke särskilt berörts, ansluta
vi oss till utskottets hemställan, utan att vi därvid avsett att i alla
sammanhang biträda utskottets motivering.
På grund av vad ovan anförts hemställa vi,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna 1: 524 av herr Gustaf
Karlsson in. fl. samt II: 667 av herrar Nilsson i Landskrona
och Larsson i Luttra, de likalydande motionerna I: 525
av herrar Forslund och Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist
m. fl., de likalydande motionerna I: 527 av herrar
Ohlon och Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö
in. fl., de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén in. fl.
och II: 674 av herr Ohlin in. fl., de likalydande motionerna
I: 530 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 668 av herr Hjalmarson
in. fl., de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 669 av herr Hjalmarson m. fl., motionen I: 532
av herrar Cassel och Eskilsson, de likalydande motionerna
I: 533 av herr Ebbe Ohlsson och II: 673 av herr Nilsson i
Svalöv ävensom motionen II: 657 av herr Rubbestad in. fl.,
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar dels att 3 § utgår, dels att
4—22 §§ i propositionsförslaget erhålla beteckningen 3—
21 §§, dels ock att 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9 §§, 11 § 1 och 2 mom.
samt 17 § enligt den av oss föreslagna beteckningen ävensom
ikraftträdandebestämmelserna erhålla nedan angivna
lydelse:
1 §■
Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954
verkställt investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna
jordbruksfastighet eller rörelse och som icke är frikallad från skyldighet att
erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet
med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).
Från avgiftsskyldigliet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska
skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk
(! Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.
82
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
torvförädling. Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget
Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun
äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet under förutsättning
att bolaget eller föreningen icke driver byggnadsverksamhet. Från avgiftsskyldighet
frikallas vidare folketshusförening, folkparksförening och annan
liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal ävensom
annan i ideellt syfte verksam organisation, som tillhandahåller dylik lokal.
2 §.
Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras,
såvitt fråga är om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda
döda inventarier som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år,
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd, som icke äro att hänföra till
normalt underhåll, samt nyuppsättning.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt
eller på arrende eller efter utarrendering under förutsättning att tillgången
i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsskatt
uttagas då fråga är om nyuppsättning som verkställts under det
beskattningsår, då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts
eller jordbruk övertagits efter utarrendering.
3 §.
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras,
a) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier som vid fastighetstaxeringen icke åsatts särskilt maskinvärde
och som hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärd, som icke äro att hänföra
till normalt underhåll, samt nyuppsättning; ävensom
b) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits såsom
kostnad i den löpande driften.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande av rörelse eller igångsättande
av ny rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då avgiftspliktig,
som bedriver rederirörelse, förvärvar vid avtalets ingående redan färdigbyggt
fartyg.
4 §•
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom
utnyttjande av lånegarantien.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
83
Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i anspråk
genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig
investering.
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk
kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,
motorcykel eller sidvagn till motorcykel.
5 §•
Avgiftspliktig investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, därest
inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, skall anses
hava verkställts, då den av investeringen föranledda utgiften betalats
eller omkostnaden ägt rum.
Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga
grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då
kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i
räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda
eller levererade tillgångar.
6 §•
Investeringsavgift skall — med undantag som i andra stycket sägs —
beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering. Har för
sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller tillgång,
som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall i
investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.
Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering,
såsom likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom
investeringskostnad anses allenast mellanskillnaden.
Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.
7 §•
Från uppskattad investeringskostnad avdrages ett belopp av 15 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken
utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår
till fullt hundratal kronor, bortfaller.
84
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
9 §•
Investeringsavgiften utgör, såvitt angår det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953, tio procent
av den avgiftsbelagda investeringskostnaden och, såvitt angår det beskattningsår
för vilket sådan taxering äger rum i första instans år 1954, fem
procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
11 §•
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 15 000 kronor, utan
anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder
och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t
fastställt formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 15 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under
beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift.
2 mom. Företag, som i 8 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna
i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med
uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad avgiftsbelagd
investeringskostnad.
17 §.
Har någon i samband med investering, som i 2 och 3 §§ sägs, vidtagit
åtgärd, som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring
i taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik
åtgärd icke vidtagits.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.
Till avgiftspliktig investering hänföres icke inventarieförvärv, varom
skriftligt avtal träffats före den 1 juli 1951.
Hava inventarier levererats före den 1 januari 1952, skall sådant inventarieförvärv
icke anses utgöra avgiftspliktig investering även om betalning
härför skett efter utgången av år 1951.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
85
Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ilrågakommer,
tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast
å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt
belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december
1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper mindre
del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik proportionering
utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt
3) antaga följande
Förslag
till
Förordning om sparande med statsbidrag (sparförordning).
1 §•
Skattskyldig fysisk person, som under åren 1952 och 1953 i bank insätter
eller till livförsäkringsbolag som premie för kapitalförsäkring inbetalar sparade
medel, äger att på sätt nedan sägs av statsmedel erhålla gottgörelse
motsvarande 25 % av de sparade medlen.
Med bank avses i denna förordning även sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och postsparbanken. Med kapitalförsäkring avses här endast
försäkring, som nytecknats under nämnda år och som förfaller till betalning
förutom vid dödsfall, tidigast den 1 januari 1956. Med nyteckning likställes
höjning av tidigare försäkring. Av bank tillgodoförd ränta anses som
insättning.
2 §•
Gottgörelse utgår högst å ett belopp av 1 000 kronor för vartdera året
eller, om sparare är eller under året varit gift, högst 2 000 kronor för makarna
gemensamt.
År fråga om premie i livförsäkringsbolag, utgår gottgörelse endast för
den del av premien, som överstiger förekommande avdrag enligt 46 § 2
mom. 3) kommunalskattelagen.
3 §•
Gottgörelse utgår endast å vad av de insatta sparmedlen kvarstår vid utgången
av år 1955.
4 §.
Gottgörelse för banksparande utgår endast, därest spararen före utgången
av sparåret meddelat banken, att han önskar åtnjuta denna förmån.
Den som är eller under året varit gift, skall likaledes före årets utgång
underrätta banken därom. Lämnas ej sådan underrättelse, och äger banken
ej heller eljest kännedom om att han är eller under året varit gift, må gottgörelse
icke tillgodoföras honom för högre sparbclopp än 1 000 kronor.
86
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
5 §•
Senast den 15 januari 1953 har banken att till den taxeringsnämnd, som
har att granska spararens allmänna självdeklaration, skriftligen uppgiva
det vid närmast förflutna årsskiftet kvarstående beloppet av dennes under
året sparade medel, varå gottgörelse skall utgå.
Enahanda uppgift skall banken även lämna senast den 15 januari 1954
och därvid, därest spararen under år 1953 helt eller delvis uttagit av banken
tidigare uppgivet belopp, angiva det uttagna beloppet.
Finner taxeringsnämnden avvikelse böra ske från de av banken lämnade
uppgifterna, har nämnden att därom med allmänna posten underrätta såväl
spararen som banken med angivande av det belopp, för vilket gottgörelse
må utgå.
6 §•
Den som vill erhålla gottgörelse i anledning av inbetald premie har att vid
avgivandet av sin allmänna självdeklaration uppgiva försäkringsbolagets
namn, försäkringsbrevets nummer och storleken av den under året erlagda
premien. Lämnas ej sådan uppgift, kan gottgörelse ej erhållas.
överstiga uppgivna belopp för banksparande och premiebetalning tillhopa
i 2 § angivna belopp, skall nedsättning av gottgörelsen i första hand
hänföras till premiebetalningen.
Finner taxeringsnämnden den skattskyldige berättigad till gottgörelse
för erlagd premie, har taxeringsnämnden att samtidigt med debetsedel å
slutlig skatt tillställa den skattskyldige å honom utställt sparbevis, innehållande
uppgift om gottgörelsens storlek.
7 §•
Efter utgången av år 1955 äger banken att av statsmedel utbekomma det
belopp, som enligt denna förordning skall utgå till insättare i banken. Beloppet
skall vara till riktigheten bestyrkt av den av bank- och fondinspektionen
för banken förordnade revisorn.
Utbekomna medel skola omedelbart gottskrivas vederbörande insättare.
Sparbevis skall efter utgången av år 1955 inlösas av livförsäkringsbolag,
där spararen har försäkring.
Utbetalas försäkringsbelopp på grund av dödsfall tidigare, skall inlösen,
om så påfordras, ske i samband med utbetalningen.
För vad försäkringsbolag utgivit för inlösen äger bolaget utbekomma gottgörelse
av statsmedel.
8 §•
Belopp, som enligt 7 § gottskrivas eller utbetalas å sparbevis, äro fritagna
från statlig och kommunal inkomstskatt.
9 §•
Beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut enligt denna förordning
skola bestämmelserna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar
gälla, dock att besvär över utslag av kammarrätten icke må anföras.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
87
10 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz
och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och
Nilsson i Svalöv,
2) de likalydande motionerna I: 517 av herr Spetz och
II: 660 av herr Utbult m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 518 av herr Spetz och
II: 659 av herr Utbult m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och
herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,
5) de likalydande motionerna I: 528 av herr Petrén m. fl.
och II: 674 av herr Ohlin m. fl.,
6) motionen I: 526 av herr Lundqvist m. fl.,
7) motionen I: 529 av herr Ola Persson m. fl., samt
8) motionen 11:671 av herrar Östlund och Hseggblom,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad ovan anförts och hemställts, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»
II) av herrar Petrén, Kristensson i Osby, Sjölin och Christenson i Malmö,
vilka anfört följande:
»I det läge, som rustningskonjunkturen och den förda ekonomiska politiken
skapat, äro såsom bl. a. anföres i motionerna I: 528 och II: 674 åtgärder
för att dämpa en inflationistisk ansvällning av investeringarna av behovet
påkallade. I annat sammanhang — i reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 66 av herr Petrén m. fl. — ha angivits de åtgärder,
som enligt vår mening nu böra vidtagas för att stabilitet i samhällsekonomien
skall återvinnas. Som ett led i detta program vilja vi infoga en investeringsavgift,
utformad i huvudsaklig överensstämmelse med det i proposition
nr 220 framlagda förslaget. De i ovannämnda reservation förordade
åtgärderna gör det genom de positiva verkningarna befogat att investeringsavgiften
endast utgår för ett år. Den hämmande effekt, som investeringsavgiften
är avsedd att få, kan också antas bli större, om det från början fastlägges,
att avgiften skall vara ettårig. I enlighet med yrkandet i motionerna
1:528 och 11:674 föreslå vi därför, att förordningen om investeringsavgift
skall gälla enbart vid 1953 års taxering. Vi vilja i detta sammanhang bestämt
understryka att någon förlängd giltighetstid inte bör komma i fråga.
Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall vid ersättningsanskaffningar
investeringsavgift beräknas på den totala kostnaden, dock att
vid direkt byte av likartade tillgångar avgift endast skall beräknas på erlagd
mellanskillnad. Detta stadgande medför, att investeringsavgiften även
drabbar sådana investeringar, som äro nödvändiga för produktionsappara
-
88
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
tens upprätthållande. Enligt vår mening bör en sådan konsekvens i möjligaste
män undvikas. Såsom framhålles i motionerna I: 528 och II: 674 bör
den föreslagna beskattningens tyngdpunkt förläggas till egentliga nyinvesteringar.
Detta uppnås om, såsom föreslagits i nämnda motioner, det i propositionen
framlagda förslaget ändras så, att vid ersättningsanskaffning av
maskin eller annat inventarium avdrag må göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde eller, om detta inte kan visas, det
belopp, som erhålles vid försäljning av tillgången. Vi yrka bifall till detta
förslag.
I motionerna I: 528 och II: 674 har erinrats om att för den nu utgående
investeringsskattcn stadgas undantag för investeringar, som tillkommit på
direkt föranstaltande av statlig myndighet, samt vidare påpekats, att med
bortseende från vissa investeringar av civilförvars- och beredskapskaraktär
motsvarande bestämmelser saknas i det nu föreliggande förslaget. I likhet
med motionärerna finna vi det uppenbart obilligt att här ifrågavarande investeringar
skola beläggas med avgift. Det är ju här fråga om investeringar,
för vilka vederbörande inte själv äger att bortsett från vissa tidsmarginaler
välja tidpunkten. Den möjlighet att undgå investeringsavgiften genom att
uppskjuta investeringen, som utgör en av de bärande motiveringarna för
denna beskattnings genomförande, äger vederbörande i stort sett icke. Vi
yrka därför bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i denna del och föreslå,
att investeringar som tillkommit på direkt föranstaltande av offentlig myndighets
åtgärder fritagas från avgiftsplikt. Detta yrkande innebär även bifall
till motionerna I: 527 och II: 670 i denna del.
I motionerna 1:528 och 11:674 har påpekats, att de föreslagna bestämmelserna
i fråga om sin räckvidd innebära, att investeringar i ekonomisk
verksamhet, som bedrives direkt av staten, exempelvis i den genom statens
järnvägar bedrivna buss- och biltrafiken, äro undantagna från avgiftsplikt,
oavsett liknande enskild verksamhet förekommer på samma område och
den statliga verksamheten alltså icke är av monopolkaraktär. Med hänvisning
till den allmänt omfattade principen, att allmän och enskild företagsamhet
bör bedrivas på lika ekonomiska villkor, har i de ovannämnda motionerna
föreslagits, att propositionen ändras så att allmän-statlig eller
kommunal-ekonomisk verksamhet, som bedrives på område där liknande
enskild företagsamhet förekommer, underkastas avgiftsskyldighet på samma
sätt som den enskilde.
Vad gäller principen i ovan refererade yrkande — likställdhet mellan allmän
och enskild ekonomisk företagsamhet — kan det näppeligen göras
gällande annat än att den är till fullo befogad och att den därför bör komma
till uttryck även i fråga om skyldigheten eller befrielsen att erlägga investeringsavgift.
Det må här inskjutas, att ett stort antal remissinstanser,
bland vilka kunna nämnas Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
landsorganisationen, kammarrätten och riksskattenämnden, framhållit
vikten av att likställighetsprincipen upprätthålles. Då emellertid den i motionerna
1:528 och 11:674 anvisade vägen av tekniska skäl icke synes
framkomlig, vilja vi förorda en annan metod för tillgodoseendet i så stor
89
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
utsträckning som praktiskt möjligt av den i motionerna uttryckta principen.
Det mest omfattande området, där såväl allmän som enskild ekonomisk
företagsamhet bedrives, torde vara trafik- och transportområdet. Detta
är ur beskattningssynpunkt jämförelsevis lätt att avgränsa, därför att de
objekt varom här är fråga redan äro föremål för beskattning i annan ordning,
genom den ordinarie fordonsskatten. För att uppfylla likställighetsprincipen
så långt det på rådande stadium synes oss praktiskt möjligt, föreslå
vi därför att fordon, för vilka fordonsskatt erlägges, undantagas från
avgiftsplikt. Undantag från avgiftsplikt bör såsom yrkats i motionerna
1:528 och II: 674 även gälla enskild järnvägsdrift.
Enligt propositionen skola även investeringar i jordbrukets ekonomibyggnader
bli föremål för avgiftsskyldighet. I motionerna I: 528 och II: 674 samt
11:657 har yrkats, att jordbrukets ekonomibyggnader skola undantagas
från investeringsavgift. Vi anse detta yrkande väl befogat. De kostnader, som
erfordras för uppförande av för jordbruksdriften ofrånkomliga ekonomibyggnader,
måste nämligen anses relativt betydande så att det icke synes
skäligt att ytterligare fördyra dem. Hänsyn bör även tagas till att dessa investeringar
till väsentlig del måste avskrivas inom jämförelsevis kort tidrymd.
Då vidare jordbrukets byggnadsbestånd i många fall är i trängande
behov av förnyelse och då en fortsatt rationalisering inom jordbruket icke
bör hindras, yrka vi bifall till de ovannämnda motionerna i förevarande del.
Enligt propositionen skall investeringsavgiften bli avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Såsom påpekats i motionerna I: 528 och II: 674 innebär den utformning,
som avdragsrätten givits i propositionen, att den reduktion av
avgiften, som blir en konsekvens av avdragsrätten, endast kan utnyttjas
av de företag, som redovisa vinst under det år avgiften erlagts, medan de
företag, som icke lämna vinst under året, drabbas av investeringsavgiftens
fulla belopp. Härigenom komma de föreslagna bestämmelserna att verka
oskäligt betungande särskilt för nystartade företag. För att undvika att
den nya företagsamheten hämmas har i de ovannämnda motionerna föreslagits
ett tillägg i bestämmelserna av innebörd, att företagare, som erlagt
investeringsavgift men vars rörelse under året visat förlust eller så ringa
överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av rörelse ej kunnat utnyttja
avdragsrätten, får tillgodogöra sig det resterande avdraget intill tre
år efter det investeringsavgiften erlagts. Då en sådan bestämmelse synes
till sin innebörd vara väl förenlig med gällande bestämmelser i fråga om rätt
för företagare att för ett senare år tillgodogöra sig avskrivning, som med
hänsyn till bristande vinst icke kunnat ske visst år, och då hämmande inverkan
på nyföretagsamhet genom investeringsavgiften bör undvikas, förorda
vi att en bestämmelse sådan som den ovan föreslagna införes. Vi yrka
således bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i denna del.
Vad gäller investeringar i fartyg synes oss ändringar i de föreslagna bestämmelserna
böra göras i följande hänseenden.
I fråga om förvärv av begagnade fartyg är, såsom framhålles i motionerna
1:528 och II: 674, förhållandet det, att ofta parallellt köp och försäljning
ske i syfte mindre att ändra det totala tonnagets storlek än att få en lämp
-
90
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
ligare fördelning av tonnaget. En investeringsavgift skulle här på ett olämpligt
sätt försvåra bl. a. de för vårt land förmånliga bytesaffärer med utlandet,
som förekomma. Vi hemställa alltså om bifall till yrkandet i motionerna
I: 528 och II: 674, att förvärv av begagnade fartyg skola fritagas från
avgiftsplikt.
I motionerna I: 517 och II: 660 har med återgivande av de särskilda svårigheter,
varmed den mindre skeppsfarten för närvarande har att kämpa,
yrkats att fartyg under 500 hruttoregisterton måtte fritagas från avgiftsplikt.
Med hänvisning till de synpunkter, som framhållits i Sveriges segelfartygsförenings
skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning av förslaget om investeringsavgift
och till vad kommerskollegium anfört i sitt yttrande häröver,
vilja vi yrka bifall till motionerna I: 517 och II: 660 i nu nämnda del.
Av utskottsmajoriteten har förordats en uppräkning av det avgiftsfria
bottenbeloppet från i propositionen föreslagna 10 000 kronor till 15 000 att
gälla investeringar i byggnad. Vi kunna biträda den av utskottsmajoriteten
förordade uppräkningen, dock med den ändringen att det avgiftsfria bottenbeloppet
bestämmes till 15 000 kronor för samtliga investeringar. Däremot
kunna vi icke biträda den av utskottsmajoriteten förordade höjningen av
avgiftens storlek till tolv procent, utan vi biträda propositionens förslag om
tio procent.
I likhet med utskottsmajoriteten vilja vi göra det uttalandet, att om någon,
som erhållit byggnadstillstånd, avstår från att utnyttja detsamma av
hänsyn till den kostnadsfördyring, som bestämmelserna om investeringsavgift
medföra, bör han — därest han efter det bestämmelserna upphört att
gälla hemställer om förnyat byggnadstillstånd — enligt vår mening vara
berättigad att med förtur ifrågakomma för sådant tillstånd.
För att motverka ökade investeringar i lager föreslås i propositionen nr
220 en tillfällig inskränkning av den fria lagervärderingen, innebärande
att nedskrivning av varulager får ske ned till 50 % av anskaffningskostnaden.
Som skäl för förslaget har departementschefen anfört, att konjunkturinstitutet
vid sina undersökningar kommit till slutsatsen, att en mycket stor
del av de ökade ekonomiska resurserna under 1951 tagit sig uttryck i ökade
lager, och att denna utveckling gör det angeläget att låta de investeringsbegränsande
åtgärderna även avse investering i varulager. Vidare skulle enligt
departementschefen, om förslaget icke genomfördes i denna del, en viss
snedvridning av investeringsverksamheten vara att befara.
Såsom framhållits i motionerna I: 528 och II: 674 bör vid ett bedömande av
lagerutvecklingen under 1951 ihågkommas, att en icke ringa del av den under
detta år skedda lagerökningen betingas av det spända utrikespolitiska läget.
Enbart den statliga beredskapslagringen har under 1951 undergått cn nettoökning
av ett par hundra miljoner kronor. Vidare torde lagerökningen under
innevarande år till en del vara en oavsiktlig följd av den ekonomiska utvecklingen,
som inom vissa delar av näringslivet medfört påtagliga avsättningssvårigheter.
Den föreslagna inskränkningen i rätten att företaga nedskrivning
å lager blir mot bakgrund av rådande läge därför obehövlig, i
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
91
vissa fall skadlig och uppenbart orättvis, i de fall där en ökad lagerhållning
beror på avsättningssvårigheter. Vi hemställa därför om avslag på propositionen
i denna del.
Med hänvisning till vad i en reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 66 av herr Petrén in. fl. anförts beträffande behovet av ökat sparande,
vilja vi beklaga det starkt bristande intresset från socialdemokratiens
sida för detta spörsmål. När nu riksdagen i våras äntligen enhälligt beslöt
skriva till Kungl. Maj :t och begära ett förslag till uppmuntran av det frivilliga
och enskilda sparandet hade man hoppats, att ett förslag skulle framkomma
till höstriksdagen. En utredning verkställdes, men när den utsattes
för kritik från remissinstansernas sida uppsköts hela frågan. Det är beklagligt,
att regeringen visat så litet intresse för saken, att den inte i det läget
satte in sin kraft på att snabbt få fram en förbättrad lösning. Nu vilar förslaget,
för huru länge är ovisst. Även om det skulle framläggas nästa riksdag,
kommer ett förverkligande att avsevärt fördröjas. Förhållandet är ett exempel
på att det vaga intresse för stimulans av sparandet, som den föregående
regeringen uppvisade, av allt att döma inte torde -— åtminstone f. n. — ha
förändrats i den nuvarande regeringen.
Utskottet uttalar sin tveksamhet om det konstitutionellt berättigade i att
talmännen remitterat motionerna i detta avseende. Denna tveksamhet kunna
vi inte dela. En annan ståndpunkt än den talmännen intagit skulle nämligen
innebära att det bleve omöjligt för en opposition att ställa konkreta politiska
alternativ till regeringsförslag. Att bestrida det oupplösliga sambandet
mellan sparande och investeringar torde väl knappast ha varit utskottets
avsikt.
Vi ha med anledning av remissuttalandena låtit verkställa en omarbetning
av expeditionschefen Klackenbergs förslag, som vi presenterat i motionerna
I: 528 av herr Petrén in. fl. samt II: 674 av herr Ohlin in. fl. Vi anse,
att de i motionerna framlagda förslagen kunna läggas till grund för en lagstiftning
redan vid innevarande riksdag. Uppskov härmed skulle allvarligt
försena denna väsentliga angelägenhet.
I vårt förslag ingår inte rätt att premiera avbetalningar på t. ex. studielån,
egnahemslån och liknande ändamål. Det har inte varit möjligt att med
den tid, som stått oss till förfogande och med våra begränsade resurser,
framlägga förslag även på denna punkt. Vi förorda därför, att Kungl. Maj :t
prövar möjligheterna att framlägga förslag i dessa avseenden.
I motionerna 1:528 och 11:674 har yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om förslag till 1952 års riksdag om reduktion av den
statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten. Med hänvisning till vad
som anförts i reservation av herr Petrén m. fl. till bevillningsutskottets betänkande
nr 66, hemställa vi om bifall till motionerna I: 528 och II: 674 i
denna del.
Under åberopande av vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
92
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna I: 517 av herr
Spetz och II: 660 av herr Utbult m. fl., de likalydande motionerna
I: 524 av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II: 667 av
herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra, de likalydande
motionerna I: 525 av herrar Forslund och Bengtson
samt II: 672 av herr Engkvist m. fl., de likalydande motionerna
1:528 av herr Petrén m. fl. och 11:674 av herr
Ohlin in. fl., de likalydande motionerna I: 527 av herrar
Ohlon och Svärd samt II: 670 av herr Hagberg i Malmö
m. fl., motionen I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson ävensom
motionen II: 657 av herr Rubbestad m. fl.,
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§
samt 12 § 1 mom., som framgå av nedan angivna lydelse:
1 §•
Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 verkställt
investering av nedan angivet slag inom någon av försvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från
skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild
avgift (investeringsavgift).
Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
Svenska skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget
Svensk torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport
och Aktiebolaget Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening
däri kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet
under förutsättning att bolaget eller föreningen icke driver byggnadsverksamhet.
Från avgiftsskyldighet frikallas vidare folketshusförening, folkparksförening
och annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal ävensom annan i ideellt syfte verksam organisation, som
tillhandahåller dylik lokal.
2 §•
Till sådan investering inom försvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras
i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsan
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
93
skaffning avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles
vid försäljningen av tillgången.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt
eller på arrende eller efter utarrendering under förutsättning att tillgången
i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift
uttagas då fråga är om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår,
då jordbruksfastighet förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts
eller jordbruk övertagits efter utarrendering.
3 §•
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)
i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande
fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —
allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering; samt
b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad
varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles
vid försäljningen av tillgången.
Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning
att fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning
i rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen
måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att
såsom avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att
hänföra till nyss angiven del av fastigheten. Vidare skall iakttagas att investeringsavgift
icke skall uttagas, då fråga är om förvärv av byggnad, i
förekommande fall med därtill hörande inventarier vilka vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning att byggnaderna
och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats i rörelse.
4 §•
Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras
a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och
för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana
till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde:
94
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll
av byggnad, dock att —• när investeringen avser personalbostäder -—- allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig
investering;
b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse
avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som
hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:
nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,
som icke äro att hänföra till normalt underhåll, dock må vid ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta icke kan visas, för det belopp som erhålles
vid försäljningen av tillgången, samt
c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. in.:
sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden
för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits
såsom kostnad i den löpande driften.
Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om
förvärv av byggnad, i förekommande fall med därtill hörande inventarier
vilka vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning
att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande
nyttjats i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren,
vari densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.
5 §•
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom
utnyttjande av lånegarantien.
Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den avgiftsskyldiges
åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,
skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig
investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar
200 procent av uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången
eller — då fråga är om tillgång, som gått förlorad genom brand,
haveri eller liknande anledning och försäkringsskydd icke till någon del
förelegat — återanskaffningsvärdet av den förlorade tillgången.
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt
ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilför
-
95
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
svars- eller beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som
utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Likaså skall ej såsom avgiftspliktig investering anses
sådan investering, som tillkommit på direkt föranstaltande av offentlig
myndighet.
Från avgiftsplikt skola vidare undantagas investeringar i enskild järnvägsdrift,
investeringar i fordon, för vilka skatt utgår enligt förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, samt investeringar i fartyg
med dräktighet av högst 500 bruttoregisterton. Ej heller skall investeringsavgift
utgå vid förvärv av begagnade fartyg.
7 §•
Investeringsavgift skall — med undantag som i andra och tredje styckena
sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.
Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet, eller
tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse, skall
i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.
Beträffande avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad, ingående
i förvärvskällan annan fastighet, skall som investeringskostnad anses
belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat
av den del av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret
ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt
maskinvärde, som belöper å sådan del av fastigheten som är upplåten till
användning i rörelse på sätt i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation
av byggnad ingående i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad
anses belopp, varmed reparationskostnaden överstiger två procent
för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret
ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat med särskilt
maskinvärde.
Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga
fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.
Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga
investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges
till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.
8 §.
Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 15 000
kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt hundratal kronor, bortfaller.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
96
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
Företagare, som erlagt investeringsavgift men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av
rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten, må tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften erlagts.
12 §.
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar
för en kostnad överstigande sammanlagt 15 000 kronor, utan anmaning
vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och
samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 15 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke
sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under
beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller
brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger
icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet
att erlägga sådan avgift.
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 516 av herrar Mannerskantz
och Arrhén samt II: 658 av herrar Staxäng och Nilsson
i Svalöv,
2) de likalydande motionerna I: 518 av herr Spetz och II:
659 av herr Utbult m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 519 av herr Andrée och
herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm,
4) de likalydande motionerna I: 530 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 668 av herr Hjalmarson in. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 531 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 669 av herr Hjalmarson in. fl.,
6) de likalydande motionerna I: 533 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 673 av herr Nilsson i Svalöv,
7) motionen I: 526 av herr Lundqvist m. fl.,
8) motionen I: 529 av herr Ola Persson in. fl. samt
9) motionen II: 671 av herrar Östlund och Hseggblom,
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
97
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad ovan anförts och hemställts, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;
C) att riksdagen i anledning av motionerna I: 528 av herr
Petrén in. fl. och II: 674 av herr Ohlin m. fl. måtte antaga
det i utskottets förevarande betänkande nr 65 intagna förslaget
till förordning angående skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953 att träda i kraft den 1 januari 1952;
samt
D) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 528 av herr Petrén in. fl. och II: 674 av herr Ohlin m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1952 års riksdag om reduktion av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.»
III) av herrar Niklasson, Werner och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I nu---(= utskottet s. 46 rad 18 nedifrån—s. 55 rad 15 uppifrån)
---från avgift.
Om utskottet —■ — —- (= utskottet s. 55 rad 21 nedifrån—s. 60 rad 17
nedifrån)----—- från avgiftsplikt.
Den tankegång som ligger bakom nu förevarande författningsförslag är
att vederbörande näringsidkare icke skall företaga en investering, som icke
är oundgängligen nödvändig. Denna principiella uppfattning måste vila på
förefintligheten av en faktisk valfrihet för vederbörande att kunna uppskjuta
investeringen i fråga. I de lägen där en sådan möjlighet till uppskov
ej förefinnes borde sålunda avgiftsbeläggning icke äga rum. Det låter sig av
naturliga skäl icke göra att i varje enskilt fall pröva, huruvida dylik möjlighet
föreligger. Ä andra sidan förekomma investeringar beträffande vilka
det är uppenbart, att desamma icke kunna skjutas på framtiden. Investeringar
av sistnämnda karaktär äro, såsom framhålles i de nyss återgivna
motionerna, sådana som föranledas av offentlig myndighets ingripande. Utskottet
vill därför förorda, att från förordningens tillämplighetsområde undantagas
investeringar, som tillkommit genom föranstaltande av vederbörlig
statlig eller kommunal myndighet. I överensstämmelse härmed föreslår
utskottet ett tillägg till 5 §. Utskottet anser det angeläget betona, att ett
mera allmänt uttalande från myndighets sida om önskvärdheten av en viss
investering icke är till fyllest för ett fritagande från avgiftsbeläggning.
I motionerna —- — — (= utskottet s. 61 rad 8 uppifrån—s. 72 råd 18
uppifrån) —--stadigvarande bruk.
5 §.
Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti
för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering
till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.
7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 65.
98
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj:ts förslag:
Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende
anledning eller har tillgång tagits
i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden
att tvångsförsäljning måste anses vara
för handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses
utgöra avgiftspliktig investering till
den del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar uppburen ersättning
för den förlorade eller avyttrade
tillgången.
Utskottets förslag:
Har tillgång gått förlorad genom
brand, haveri eller liknande av den
avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende
anledning eller har tillgång tagits
i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden
att tvångsförsäljning måste anses vara
för handen, skall härav föranledd
ersättningsanskaffning icke anses
utgöra avgiftspliktig investering till
den del kostnaden för den nya tillgången
motsvarar 200 procent av
uppburen ersättning för den förlorade
eller avyttrade tillgången eller —
då fråga är om tillgång som gått förlorad
genom brand, haveri eller liknande
anledning och försäkringsskydd
icke till någon del förelegat —
200 procent av anskaffningskostnaden.
Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,
översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt ej
meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller Investering som uteslutande eller
väsentligen tillkommit för civilför- väsentligen tillkommit för civilför
-
svars- eller beredskapsändamål är
icke att anse såsom avgiftspliktig
investering. Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller är o avsedda att
utnyttjas för produktion eller distribution
av elektrisk kraft. Ej heller
skall som avgiftspliktig investering
anses förvärv av personbil, motorcykel
eller sidvagn till motorcykel.
svars- eller beredskapsändamål eller
som tillkommit på direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig eller
kommunal myndighet är icke att anse
såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i fastigheter
och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas för
produktion eller distribution av elektrisk
kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses förvärv
av personbil, motorcykel eller sidvagn
till motorcykel.
Investeringsavgift skall
75 rad 17 uppifrån)--
7 §.
■--(— utskottet s.
utan åtgärd.»
73 rad 12 uppifrån—s.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65. 99
IV) av herr Einar Eriksson och herr Henriksson, som ansett alt utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I nu_____(= utskottet s. 46 rad 18 nedifrån — s. 64 rad 20 uppifrån)
----20 procent.
I de likalydande motionerna 1:519 och 11:661 har understrukits angelägenheten
av statsingripanden mot de i förhållande till våra resurser alltför
omfattande investeringarna. Vad särskilt angår förslaget till investeringsavgift
framhålles i motionerna, att det vore nödvändigt att kostnadsökningen
bleve tillräckligt stor för att företagarna skulle inse det fördelaktiga
i afl vänta med mindre angelägna investeringar till dess avgiften försvunne.
Den i propositionen föreslagna avgiften vore enligt motionärernas
mening icke tillräckligt hög för att leda till en sådan återhållsamhet. —
Motionerna utmynna i yrkanden att investeringsavgiften matte bestämmas
till 20 procent och att gränsen för avgiftspliktiga investeringar måtte sänkas
till 5 000 kronor.
Beträffande gränsen för avgiftspliktiga investeringar får utskottet i detta
sammanhang erinra om att utskottet ovan förordat en höjning av det avgiftsfria
beloppet till maximalt 15 000 kronor att gälla när fråga är om
investeringar i byggnader. De särskilda skäl som motiverat en sådan höjning
av det avgiftsfria beloppet föi-eligga icke när fråga är om investeringar
av annat slag. Det synes tvärtom angeläget att för dessa fastställa eu
lägre gräns för avgiftsfrihet än den i propositionen föreslagna och därmed
hindra en ansvällning av investeringar i inventarier, maskiner m. in. inom
de mindre företagen. Trots det inerarbete som kan uppkomma för taxeringsmyndigheterna
av en sådan ändring ansluter utskottet sig till motionärernas
yrkande om en sänkning av det avgiftsfria beloppet till 5 000
kronor.
Vad därefter angår investeringsavgiftens storlek är utskottet av den uppfattningen,
att en självfallen förutsättning för att den med lagstiftningen
åsyftade effekten .skall uppnås är att investeringsavgiften drabbar de berörda
investeringarna med sådan kraft, att det klart framstår som en fördel
med ett uppskov med icke oundgängligen nödvändiga investeringar.
Till vilken nivå avgiften för att tillgodose denna förutsättning lämpligen
bör fastställas, är givetvis en bedömningsfråga. Såsom i de likalydande motionerna
I: 519 och II: 661 framhållits tala emellertid åtskilliga skäl för en
högre procentsats än den i propositionen föreslagna. Det bör särskilt beaktas,
att avgiften skall anses som en vid taxeringen avdragsgill omkostnad
och fördenskull i allmänhet ökar de faktiska kostnaderna avsevärt mindre
än vad som svarar emot den fastställda avgiften. Utskottet har därför vid
sin bedömning av denna fråga ansett sig böra förorda den i motionerna
1:519 och 11:661 föreslagna ändringen i propositionen att investeringsavgiften
skall fastställas att utgå med tjugu i stället för med tio procent av
den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Vid sitt------(utskottet s. 65 råd 14 uppifrån—s. 68 rad 1 nedifrån)
---. .— i propositionsförslaget.
100
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad .sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 220 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning av följande
motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 519 av
herr Andrée och herr Einar Eriksson samt II: 661 av herrar
Henriksson och Gustafsson i Stockholm, de likalydande motionerna
1:524 av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt II:
667 av herrar Nilsson i Landskrona och Larsson i Luttra,
de likalydande motionerna 1: 525 av herrar Forslund och
Bengtson samt II: 672 av herr Engkvist m. fl. ävensom motionen
I: 532 av herrar Cassel och Eskilsson.
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investering,
savgift) med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och
10 §§ samt 12 § 1 inom., som framgå av följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts — ---(= utskottet s. 69 rad 17 uppifrån—s.
74 rad 4 uppifrån)---uppskattade investe
ringskostnad.
8 §•
Sedan från uppskattad investeringskostnad
avdragits ett belopp av
10 000 kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken
utföres i fulla hundratal kronor
så att överskjutande belopp, som icke
uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tio procent
«v den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
8 §•
Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 5 000 kronor
eller, därest i densamma ingår
investeringskostnad i anledning av
investeringar i form av ng-, till- eller
ombyggnad eller reparation eller underhåll
av byggnad med högre belopp
än 5 000 kronor, detta högre belopp,
dock att avdraget i sistnämnda
fall icke må överstiga 15 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att
överskjutande belopp, som icke uppgår
till fullt hundratal kronor, bortfaller.
10 §.
Investeringsavgiften utgör tjugu
procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
101
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.
12 §.
1 m o in. Till ledning för taxering
till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret
verkställt avgiftspliktiga
investeringar för en kostnad
överstigande sammanlagt 10 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna
självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven
deklaration, avfattad å blankett enligt
av Kungl. Maj :t fastställt formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 10 000 kronor,
skall deklaration som i föregående
stycke sägs utan anmaning avgivas
av den, som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor, och av den,
som ägt eller brukat jordbruksfastighet
med större åkerareal än 50
hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration
för taxering till investeringsavgift
föreligger icke för den som enligt
vad i 1 § stadgas är undantagen från
skyldighet att erlägga sådan avgift.
2) för sin---
s. 75 rad 17 uppifrån)
12 §.
1 in o m. Till ledning för taxering
till investeringsavgift skall fysisk eller
juridisk person, som under beskattningsåret
verkställt avgiftspliktiga
investeringar för en kostnad
överstigande sammanlagt 5 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna
självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven
deklaration, avfattad å blankett enligt
av Kungl. Maj :t fastställt formulär.
Även om den sammanlagda kostnaden
för avgiftspliktiga investeringar
icke överstiger 5 000 kronor,
skall deklaration som i föregående
stycke sägs utan anmaning avgivas
av den, som drivit rörelse med omsättning
under beskattningsåret överstigande
500 000 kronor, och av den,
som ägt eller brukat jordbruksfastighet
med större åkerareal än 50
hektar.
Skyldighet att avgiva deklaration
för taxering till investeringsavgift
föreligger icke för den som enligt
vad i 1 § stadgas är undantagen från
skyldighet att erlägga sådan avgift.
(= utskottet s. 74 rad 15 nedifrån—
--- — utan åtgärd.»
V) av herr Uranzon, som ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»I nu---(utskottet s. 46 rad IN nedifrån—s. 66 rad 9 nedifrån)
----- — fördelad avdragsrätt.
I fråga om investering i fastighet har i övergångsbestämmelserna föreslagits,
att sådan investering, för vars utförande byggnadstillstånd meddelats
102
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
löre den 1 juli 1951, skall fritagas från avgiftsbeläggning. Vid behandlingen
av propositionsförslaget i denna del har utskottet funnit, att bestämmelserna
i detta hänseende borde kunna ytterligare mildras utan att lagstiftningens
effekt minskades. Utskottet har därvid övervägt ett fritagande från avgiftsplikt
av investering i fastighet i de fall arbetet påbörjats före innevarande
års utgång. Det kan nämligen enligt utskottets mening icke förväntas,
att ett fullföljande av en byggnads uppförande, som påbörjats före sistnämnda
tidpunkt, skulle komma att avbrytas efter ingången av år 1952. En avgiftsbeläggning
i det angivna fallet skulle sålunda icke medföra någon investeringsbegränsning.
För att förhindra avgiftsundandragande genom efterhandskonstruktioner
finner utskottet emellertid erforderligt att begränsa
fritagandet från avgiftsplikt till enbart ny byggnad, vars uppförande igångsatts
före den 1 december 1951. Några nämnvärda tillämpningssvårigheter
torde icke behöva befaras på grund av de nu förordade inskränkningarna.
Utskottet vill i enlighet med det anförda föreslå ett tillägg till ikraftträdandebestämmelserna.
I den -— — —- (= utskottet s. 66 rad 8 nedifrån—s. 69 rad 11 uppifrån)
—---och Eskilsson,
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
med de ändringar av 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 10 §§
samt ikraftträdandebestämmelserna, som framgå av följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts---(= utskottet s. 69 rad 17 uppifrån—s. 74 rad 16
nedifrån)---skattepliktig intäkt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19a2.
I samband med ikraftträdandet av
tagas.
Till avgiftspliktig investering hänföres
icke sådan investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd
meddelats före den 1 juli
1951, därvid med byggnadstillstånd
i förevarande sammanhang avses annat
tillstånd än sådant som lämnats
för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.
Ej heller skall som
avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,
varom skriftligt avtal
träffats före sagda dag.
denna förordning skall följande iakt
Till
avgiftspliktig investering hänföres
icke ny byggnad, vars uppförande
igångsatts före den i december
1951, eller sådan investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd
meddelats före den 1 juli
1951, därvid med byggnadstillstånd
i förevarande sammanhang avses annat
tillstånd än sådant som lämnats
för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten.
Ej heller skall som
avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv,
varom skriftligt avtal
träffats före sagda dag.
103
Bevillningsutskottets betänkande nr 65.
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,
skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra
avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av
år 1951.
Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,
tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast
å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt
belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december
1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper
mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik
proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.
2) för sin — — — (= utskottet s. 74 rad 15 nedifrån—- s. 75 rad 17 uppifrån)---utan åtgärd.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:383 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar a1 i texten