Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om investeringskonto för skog, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
1951-12-04 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1951:66, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om investeringskonto för skog, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
1
Nr 66.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 26 oktober 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 225, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om investeringskonto för skog; samt
2) förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
I syfte att undandraga en del av de ökade skogsvinsterna från omedelbar
disposition föreslås i propositionen, att idkare av skogsbruk skall insätta viss
procent av intäktsökningen från skogen å särskilt för honom upplagt spärrat
konto i riksbanken (investeringskonto för skog). Genom att insättaren föreslås
skola erhålla uppskov med inkomsttaxeringen till det år då uttag
från kontot sker, kommer anordningen att i beskattningsavseende medföra
en utjämning av skogsinkomsterna.
Enligt de föreslagna bestämmelserna skall insättning göras med 25 procent
av köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol samt 12 procent
av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse,
med undantag av kolved. Idkare av skogsbruk, som så önskar, skall
äga göra frivillig insättning med ytterligare 15 respektive 8 procent.
Inbetalade medel skola i princip innestå spärrade fem år. Redan efter två
år skall dock insättare vara berättigad göra uttag i den mån han med intyg
från skogsvårdsstyrelse visar att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten.
Uttagen per år föreslås i detta fall icke få överstiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Efter utgången av femårsperioden skall insättaren
äga fritt disponera över insatta medel.
Enligt förslaget skall ränta icke beräknas under de två första åren. Därefter
skall insättaren tillgodoföras ränta efter två och en halv procent.
Lagstiftningen föreslås skola gälla från och med den 1 januari 1952 och
äga giltighet under två år.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt Nr 66.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse:
1) Förslag
till
Lag
om investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk) skall för beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år
1953 eller 1954, på särskilt för honom upplagt spärrat konto i riksbanken
(investeringskonto) insätta ett belopp, motsvarande summan av
a) tjugufem procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tolv procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol, samt
c) tolv procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved.
Insättning skall dock icke i något fall ske med högre belopp än nettointäkten
av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk härrör.
Belopp, som skall insättas å investeringskonto, avrundas nedåt till jämna
hundratal kronor.
Idkare av skogsbruk som år 1953 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår
omfattande tid före den 1 januari 1952 är, såvitt avser intäkt
av skogsbruk hänförlig till nämnda tid, fritagen från skyldighet att verkställa
insättning å investeringskonto. Idkare av skogsbruk som år 1955 eller
år 1956 har att avgiva självdeklaration för räkenskapsår omfattande tid
före den 1 januari 1954 är underkastad skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto, såvitt avser intäkt av skogsbruk hänförlig till sist sagda
tid.
2 §■
1 mom. Uppgår beträffande viss förvärvskälla summan av köpeskilling,
som avses i 1 § första stycket a), och hälften av köpeskilling, som avses i 1 §
första stycket b), samt hälften av saluvärde, som avses i 1 § första stycket c),
icke till högre belopp än 3 000 kronor, är idkare av skogsbruk såvitt avser
intäkt från denna förvärvskälla fritagen från skyldighet att verkställa insättning
å investeringskonto.
överstiger nyssnämnda summa 3 000 kronor men icke 3 900 kronor, skall
insättas allenast det belopp, avrundat nedåt till jämna hundratal kronor,
varmed summan överstiger 3 000 kronor.
2 mom. Den som jämlikt 7 § förordningen om statlig inkomstskatt är
frikallad från skattskyldighet enligt nämnda förordning för inkomst av
jordbruksfastighet är fritagen från skyldighet, varom i denna lag stadgas.
3 §.
Idkare av skogsbruk äger för tid som i 1 § sägs verkställa frivillig insättning
å investeringskonto. För ett och samma beskattningsår må dock det
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
3
sammanlagda beloppet av obligatoriska och frivilliga insättningar beträffande
viss förvärvskälla icke överstiga summan av
a) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tjugu procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter samt
c) tjugu procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.
Vad i 1 § andra och tredje styckena, 4—11 samt 14—16 §§ finnes stadgat
skall äga motsvarande tillämpning med avseende å frivillig insättning.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, som skall insättas å investeringskonto,
skall idkare av skogsbruk vid självdeklaration foga utredning enligt
av Konungen fastställt formulär, därest hans från viss förvärvskälla härrörande
intäkt, avseende köpeskilling för skog vid upplåtelse av avverkningsrätt
och köpeskilling för avyttrade skogsprodukter samt saluvärde av
skogsprodukter uttagna för förädling i egen rörelse, överstigit 3 000 kronor.
Har idkare av skogsbruk haft skogsintäkt från viss förvärvskälla allenast genom
avyttring av skogsprodukter eller uttag av sådana för förädling i egen
rörelse, föreligger dock skyldighet att avgiva utredning som nyss sagts endast
där intäkten överstigit 6 000 kronor.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, förebringas
särskilt för varje förvärvskälla.
5 §.
Medel, vilka idkare av skogsbruk på grundval av utredning som i 4 § sägs
är skyldig insätta å investeringskonto, skola vara inbetalade till riksbanken
senast den dag han jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
har att avlämna självdeklaration, upptagande sådan intäkt av skogsbruk
som i denna lag avses.
6 §•
Om rätt att erhålla uppskov med inkomsttaxering för belopp, som insatts
eller skall insättas å investeringskonto, ävensom angående skyldighet att till
länsstyrelsen lämna underrättelse om meddelat uppskov är stadgat i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog.
7 §•
Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av riksbanken
utbetalas förrän fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas.
Efter utgången av nämnda tidsperiod äger insättaren att efter uppsägning
hos riksbanken återfå innestående belopp i dess helhet eller del av detsamma,
dock att deluttag ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
5 § senast skolat verkställas, skall riksbanken återbetala kvarstående medel.
8 §■
Efter ingången av andra året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat
ske äger insättarc utbekomma medel från investeringskonto, i den mån
han med intyg av skogsvårdsstyrelse visar, att han haft kostnader för skogsvurdsarbeten,
som utförts efter förstnämnda tidpunkt. Uttag som nu sagts
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
må dock icke avse högre belopp för år än en fjärdedel av det ursprungligen
insatta beloppet. Det ankommer på länsstyrelsen att förordna om utbetalning
av beloppet.
9 §.
Konungen äger, om ändrade konjunkturförhållanden föranleda därtill,
förordna att å investeringskonto inncstående medel helt eller delvis skola
återbetalas före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden.
Under den i första stycket angivna förutsättningen må Konungen jämväl
förordna att för viss tid skyldighet att göra insättning å investeringskonto
icke skall föreligga.
Såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga för den, som är skyldig
insätta medel å investeringskonto eller verkställt sådan insättning, eller om
eljest särskilda förhållanden därtill föranleda, äger länsstyrelsen efter framställning
medgiva befrielse från insättningsskyldighet ävensom förordna att
insatta medel helt eller delvis skola återbetalas.
10 §.
Å inbetalade medel gottgöres icke ränta för tiden före ingången av andra
året efter det år inbetalning enligt 5 § senast skolat ske. För tiden därefter
skall insättaren tillgodoföras ränta efter två och en halv procent för år å det
belopp, som innestår å kontot vid utgången av varje kalenderår.
Ränta må icke lyftas före utgången av den i 7 § första stycket angivna
femårsperioden, dock att förordnande enligt 9 § om återbetalning av innestående
medel må avse jämväl upplupen ränta.
11 §.
Har någon å investeringskonto inbetalat lägre eller högre belopp än det
för vilket uppskov med inkomsttaxering erhållits, skall länsstyrelsen förordna
om inbetalning av resterande belopp eller återbetalning av överskjutande
belopp. Har länsstyrelsen förordnat om inbetalning av resterande belopp,
skall länsstyrelsen tillika meddela erforderliga föreskrifter rörande
tiden för insättningen.
Förordnande, som i första stycket sägs, skall meddelas snarast möjligt
och utan avvaktan på att inkomsttaxeringen vinner laga kraft. Har insättare
anfört besvär över inkomsttaxeringen med yrkande att erhålla uppskov
med taxering för högre belopp än som medgivits, skall dock förordnande
om återbetalning icke meddelas förrän ärendet slutligen prövats.
12 §.
Har någon försummat att insätta medel å investeringskonto inom tid, som
angives i 5 § eller som föreskrivits enligt 11 §, skall den försumlige till statsverket
gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent för år å det felande
beloppet från den dag det senast bort insättas tills insättningen sker, där
länsstyrelsen icke prövar skäligt att helt eller delvis befria honom från
nämnda avgift.
Sedan avgift påförts, skall indrivning av avgiften ske i den ordning som
om indrivning av resterande skatt är stadgad, dock skall restavgift icke erläggas.
13 §.
Vid försummelse att avlämna utredning enligt 4 § eller att verkställa inbetalning
av medel å investeringskonto äger länsstyrelsen förelägga den försumlige
vite.
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
5
14 §.
Har före utgången av den i 7 § första stycket angivna femårsperioden avtal
träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning eller
annan rätt till insatta medel, vare avtalet eller den eljest gjorda utfästelsen
ej gällande.
15 §.
Åtgärd av riksbanken enligt denna lag ankommer på bankens huvudkontor
i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.
16 §.
Åtgärd, som länsstyrelse jämlikt 8, 9, 11, 12 eller 13 § har att företaga, ankommer
på länsstyrelsen i det län, där den insättningsskyldige skall taxeras
till statlig inkomstskatt.
17 §.
Den som underlåter att avlämna utredning enligt 4 § eller i sådan utredning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att
leda till frihet från insättning på investeringskonto eller till för låg sådan
insättning, straffes med dagsböter.
18 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.
Skyldighet att verkställa insättning enligt denna lag föreligger icke beträffande
köpeskilling för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
eller för avyttrade skogsprodukter, där skriftligt avtal om avyttringen
träffats före den 1 januari 1951.
2) Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som är pliktig verkställa insättning å särskilt konto i riksbanken
jämlikt lagen om investeringskonto för skog, skall erhålla uppskov
med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för belopp, som enligt
nämnda lag skall insättas å investeringskonto.
Uppskov som nyss sagts skall även erhållas för belopp, som jämlikt 3 §
ovannämnda lag frivilligt insatts å investeringskonto.
2 §:
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta
å kontot.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelats å
dessa, dock att skattskyldig som nedlagt kostnader för skogsvård å fastighet
i viss förvärvskälla äger att som intäkt från denna förvärvskälla upptaga
uttaget belopp motsvarande de nedlagda kostnaderna. Som intäkt i viss
förvärvskälla må dock sammanlagt icke upptagas större belopp än det som
ursprungligen insatts för förvärvskällan.
3 §•
Rörande skyldighet att vid självdeklaration foga utredning till ledning för
bestämmandet av det belopp, som skall insättas å investeringskonto, är stadgat
i 4 § ovannämnda lag.
Beskattningsnämnd har att fastställa det belopp för vilket skattskyldig
skall erhålla uppskov med taxering. Har skattskyldig underlåtit avgiva utredning,
som i första stycket avses, skall beskattningsnämnd med ledning
av den skattskyldiges självdeklaration eller eljest tillgängliga uppgifter fastställa
det belopp för vilket skattskyldig skall erhålla uppskov med taxering.
4 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka äro skyldiga att
insätta medel å investeringskonto eller utan att sådan skyldighet förelegat
gjort frivillig insättning å dylikt konto. I förteckningen skola för envar
skattskyldig anmärkas dels belopp för vilka uppskov med taxering medgivits
dels ock storleken av å investeringskonto inbetalade belopp.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
5 §.
Ändras efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
6 §.
Har länsstyrelsen jämlikt 9 § ovannämnda lag medgivit skattskyldig befrielse
från skyldighet att insätta medel å investeringskonto, åligger det
vederbörande taxeringsintendent, där den skattskyldige erhållit uppskov
med taxering för det belopp, som skolat insättas å investeringskonto, att
anföra besvär över taxeringen med yrkande om därav föranledd ändring
i denna. Besvären skola anföras i den ordning, som i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
sägs med iakttagande av att besvärstiden skall räknas
från den dag, då länsstyrelsens beslut om befrielse meddelades.
7 §•
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller beträffande eftertaxering
för samma år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
7
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna I: 534 av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts,
1. att riksdagen måtte
a) begära att Ivungl. Maj :t ville snarast, dock senast i januari 1952, framlägga
förslag till beskattning på av konjunkturerna framkallad vinst, som
uppstått utöver den nominella stegring, som motsvaras av penningvärdets
fall,
b) avslå proposition nr 225 med förslag till lag om investeringskonto för
skog in. in., samt
c) stadga att frivillig insättning på investeringskonto skall få verkställas
med högst 40 % av den å beskattningsåret belöpade köpeskillingen för skog,
som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, högst 20 % för avyttrade
skogsprodukter samt högst 20 % av saluvärdet av skogsprodukter,
som under beskattningsåret uttagits för förädling i egen rörelse, samt att
utskottet måtte utarbeta härför erforderlig lagtext,
2. att om riksdagen inte förelägges förslag till konjunkturbeskattning i
sådan tid, att beslut härom kan fattas före det för lagförslaget enligt proposition
nr 225 avsedda ikraftträdandet, 1 januari 1952, riksdagen måtte
antaga proposition nr 225 med följande ändringar:
a) insättning skall göras med 40 % av köpeskillingen för rotsåld skog,
20 % av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter med undantag av
brännved, kolved och träkol samt 20 % av saluvärdet av skogsprodukter,
som uttagits för förädling i egen rörelse med undantag av kolved,
b) idkare av skogsbruk, som så önska, skola äga rätt göra frivillig insättning
med ytterligare 20 respektive 10 % för ovan berörda ändamål,
c) ränta skall ej utgå under de fem år medlen spärrats,
d) insättare äger dock rätt att efter två år lyfta deponerat belopp mot
erläggande av ränta för den tid, som återstår intill femårsperiodens slut,
enligt av Kungl. Maj :t utfärdade närmare bestämmelser,
e) de i §§ 2 och 4 angivna gränsbeloppen 3 000, 3 900 samt 6 000 kronor
fastställas till respektive 4 000, 4 900 samt 8 000 kronor,
f) att riksdagen uttalar att bestämmelserna om tvångssterilisering av
skogsinkomster skola upphävas så snart beslut om konjunkturskatt fattats
och att eventuellt inbetalda belopp skola restitueras samt att vederbörande
utskott i övrigt beaktar vad i motionerna anförts,
g) att vederbörande utskott måtte utarbeta de för genomförande av i
motionerna framförda förslag nödvändiga ändringarna i lagtexten;
B) de likalydande motionerna I: 535 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 681 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i det i proposition nr 225 framlagda förslaget till lag om investeringskonto
för skog att frivilliga avsättningar må ske intill sextio procent
av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som avyttrats
genom upplåtelse av avverkningsrätt, samt trettio procent av den å beskatt
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
ningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter och av
saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret uttagits för förädling
i egen rörelse, att de insatta medlen omedelbart skola bli räntebärande
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar»;
C) motionen 11:676 av herr Lundberg, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta
1. att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 225 med förslag till lag om
investeringskonto för skog m. m.,
2. att införa en skatt å exportkonjunktur- och rotvärdevinsterna å den
del av den beskattningsbara merinkomsten, som ej överstiger 20 % av motsvarande
jämförelseinkomst med 50 %
överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst med 60 %
överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst med 70 %,
3. att, därest utskottet icke kunnat utarbeta erforderlig lagtext, hemställa
hos Kungl. Maj :t att till 1952 års riksdag inkomma med förslag till erforderlig
lagtext för skatteuttagets verkställighet samt
4. att skatten träder i kraft i och med riksdagsbeslutet»;
D) motionen 11:677 av herrar Henriksson och Gustafsson i Stockholm,
vari hemställts, »att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 225 med
den ändringen, att procentsatsen i lagförslagets 1 § under a) bestämmes till
40 och under b) och c) till 20»;
E) motionen II: 678 av herr Fröderberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 225 samt i stället antaga en lag
om exportskatt — eventuellt med slopande av exportavgifterna — av 10
procent på exportvärdet av alla skogsprodukter, och att denna lag måtte
träda i kraft så fort som den tekniska utformningen detta tillåter;
F) motionen II: 679 av herr Widén, vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå proposition nr 225 med förslag till lag om investeringskonto för skog
in. m. och att riksdagen beslutar, att skogsägare skola äga rätt att verkställa
insättning på investeringskonto med 40 % av rotvärde och 20 % av värdet
å leveransvirke enligt de bestämmelser som ingå i regeringens proposition
samt att riksdagen uppdrager åt Kungl. Maj :t att låta utarbeta och framlägga
förslag om en generell konjunkturvinstbeskattning i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionen antydda riktlinjer att träda i kraft den 1
januari 1952; samt
G) motionen II: 680 av herr Senander in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, i anledning av proposition nr 225, uppdraga åt Kungl.
Maj :t ätt omedelbart utarbeta och förelägga riksdagen förslag om en extra
konjunkturskatt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:675, 11:676, 11:677, 11:678, 11:679, II:
680 och II: 681.
Bevillningsutskottets betänkande nr 66. 9
Av det propositionen bilagda statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 12 oktober 1951 inhämtas bl. a. följande.
I syfte att motverka en inflationistisk utveckling i vårt land och för att
i görligaste mån söka undgå de ofördelaktiga verkningarna på hemmamarknaden
av de starkt stegrade exportpriserna på skogsindustriens produkter
träffades på hösten förra året avtal med de stora branschorganisationerna
inom skogsnäringen om en frivillig inleverans till riksgäldskontoret av viss
del av deras exportinkomster under år 1951. Parallellt härmed förordnade
Kungl. Maj :t, med stöd av riksdagens bemyndigande, om uttagande av särskilda
prisutjämningsavgifter från företag som ej anslutit sig till avtalen.
De vidtagna steriliseringsåtgärderna begränsades till skogsindustrierna och
ha icke berört skogsägarna i annan mån än då fråga varit om export av
pappersved.
I samband med att förhandlingar ånyo upptagits med branschorganisationerna
i avsikt att för år 1952 få till stånd en fortsatt överenskommelse
om sterilisering, har det ansetts angeläget att undersöka möjligheterna att
utsträcka steriliseringen till att avse jämväl viss del av den intäktsökning,
som tillföres skogsägarna genom de stegrade skogspriserna. Genom att vid
inkomsttaxeringen medgiva avdrag för den del av skogsinkomsten, som avsatts
för sterilisering, skulle det öppnas möjlighet att tillmötesgå de önskemål
om skattefria fondavsättningar, som i skilda sammanhang framförts
från skogsägarnas sida.
Utredning angående dessa frågor har på departementschefens uppdrag
verkställts inom finansdepartementet av taxeringsintendenten E. Johansson.
Till fullföljande av uppdraget har utredningsmannen överlämnat en promemoria
angående införande av bestämmelser om skyldighet att insätta medel
å investeringskonto för skog samt rätt att njuta uppskov med taxering för
dylika insättningar.
Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, kammarrätten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen
(med överlämnande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna), riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges industriförbund, Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska inlandssågverkens förening, Södra Sveriges
trävaruexportförening, Sveriges sågverksägares riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från Smålands
och Blekinge handelskammare samt Sveriges häradsallmänningsförbund
ävensom från ett antal enskilda personer.
På grundval av ovannämnda promemoria och med beaktande av vissa
i de inkomna remissvaren framförda synpunkter upprättades inom finans
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
departementet förslag till lag om investeringskonto för skog samt till förordning
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto
för skog. Förslaget till lag om investeringskonto för skog (prop. s. 52—55)
har sedermera, bl. a. i anledning av lagrådets utlåtande, underkastats vissa
jämkningar.
I fråga om innehållet av lagrådets den 25 oktober 1951 avgivna yttrande
samt det propositionen jämväl bilagda statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 oktober 1951 tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen
<s. 62—64).
Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
får utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelse
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Tidigare förslag och diskussion om fondavsättningar för skogsbruket, s.
8—10.
Promemorian, s. 11—18.
Remissyttrandena över promemorian, s. 19—35.
Departementschefen, s. 35—51.
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I: 534 och II: 675 har anförts
bl. a., att intet tvivel rådde om att mycket stora konjunkturvinster förekomme
inom skogsnäringen, skogsindustrierna samt framställningen av mineraliska
råvaror och eventuellt på en del andra håll. Den avgjort största
vinsten på rustningskonjunkturen hade emellertid i vårt land framträtt inom
skogshanteringen och vissa av de virkesförädlande industrierna. Skulle nuvarande
priser på produkterna äga bestånd, bleve konjunkturvinsterna under
nästa år icke mindre utan snarare något större. Även om den utan tvivel
dominerande delen av konjunkturvinsterna uppträdde inom skogsnäringarna,
borde naturligtvis motsvarande vinster i andra näringsgrenar ej
lämnas ur sikte. Dessutom vore det uppenbart, att staten icke endast som
skogsägare utan framför allt som skatteindrivare erhölle en mycket betydande
del av konjunktur vinsterna. Vid sidan av dessa inkomsthöjningar
hade för stora folkgrupper en sänkning av realinkomsten ägt rum, alldeles
särskilt om man toge utvecklingen under det sista halvåret i sikte. Härvidlag
hade icke endast konjunkturförsämringarna i vissa näringsgrenar samt
den delvis svaga skörden haft betydelse utan framför allt själva inflationen.
Genom densamma hade levnadskostnaderna stegrats utan att en fullständig
kompensation i några fall ingen alls —- erhållits genom nominell inkomsthöjning.
Det vore väl bekant, att innehavare av sparkapital i form av
bankinsättningar, obligationer m. m. icke endast berövats ett kapitalbelopp
på tusentals miljoner kronor utan även sett den reala köpkraften hos avkastningen
sjunka i jämförelse med fjolårets. Stora grupper av pensionärer
i enskild och allmän tjänst hade också sett sin standard sjunka.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
Det vore i ett läge av denna art, som samhället och organisationerna och
i sista hand alla medborgare i vårt land hade att taga ställning till frågan
om vilken ekonomisk politik från det allmännas och det enskildas sida, som
å ena sidan kunde bidraga till att inflationen hejdades och å andra sidan
utmärktes av rättvisa och billighet. Ingen hade något intresse av våldsamma
inkomst- och prishöjningar. Därom rådde enighet. Men envar av folkgrupperna
vore berättigad tillse att ej just denna grupp bleve ogynnsamt ställd.
När man t. ex. av löntagare och företagare begärde återhållsamhet och solidaritet
vid utformandet av inkomstkraven, vore det helt naturligt, att dessa
grupper fäste uppmärksamhet på de betydande konjunkturvinsterna.
Till följd av pris- och lönestegringar samt en delvis svag skörd väntades
den s. k. jordbrukskalkylen för året 1951/52 förete ett underskott på flera
hundra miljoner kronor. Frågan om en prishöjning på livsmedlen vore med
hänsyn till de förestående uppgörelserna bl. a. på lönefronten utomordentligt
betydelsefull. Den komplicerades därav, att en viss del av de jordbrukare,
som skulle erhålla högre produktpriser som kompensation t. ex. för en
svag skörd, i själva verket erhållit en konjunkturvinst på skogen, som
mångdubbelt överstege den tillfälliga inkomstminskningen. Frågan om
skogsinkomsterna för sådana jordbrukare, som erhållit betydande vinster,
komme därför in i bilden vid en diskussion av jordbrukspolitiken. Å andra
sidan vore uppenbart, att en avsevärd del av jordbrukarna hade liten eller
ingen skog, vilket för jordbrukspolitiken i detta sammanhang bleve av största
betydelse.
Motionärerna ville vadare fastslå att vissa av de inkomststegringar, som
ägt rum under innevarande år, endast kunde väcka tillfredsställelse och
ingalunda från andra folkgrupper kunde ses med oblida ögon. Att skogsarbetare
och småbrukare för sitt arbete i skogen erhölle en god, i vissa fall
mycket god, ersättning måste väcka tillfredsställelse, därför att dessa grupper
under många och långa perioder utfört sitt ansträngande arbete för en
mycket blygsam ersättning. Kvar stode emellertid frågan om de fall, där
mera betydande konjunkturvinster uppkommit och där man kunde säga,
att den inställning från samhällets sida, varom alla demokratiska partier
hittills i stort sett varit ense, i analoga fall lett till åtgärder för att i det
helas intresse begränsa dessa vinster. Motionärerna erinrade om att enligt
deras mening regeringen utan dröjsmål borde undersöka i vad mån sådana
konjunkturvinster av betydande storlek förekommit icke endast inom
skogsnäringarna och produktionen av mineraliska råvaror utan även på
andra håll. För det stora flertalet näringsgrenar torde en inkomsthöjning
med mer än 25 ä 30 %, motsvarande penningvärdets fall från åren 1948 och
1949, knappast ha ägt rum och sålunda ingen konjunkturvinst förekomma.
Tidigare under hösten diskuterades ett inom Kungl. Maj :ts kansli utarbetat
och till remissmyndigheterna utsänt förslag om cn mera omfattande
sterilisering och innebärande fem års ränteförlust, vilket skulle inneburit
att pålagan i procent av konjunkturvinsten hade blivit 3 ä 4 gånger större
än enligt det nu framlagda förslaget. Motionärerna funne det i viss mån
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
överraskande, att man trots den inte förutsedda stegringen av konjunkturvinsterna
på skogen funnit sig böra göra en så drastisk beskärning av de
föreslagna åtgärderna. Man borde i detta sammanhang också observera, att
det i och för sig mycket välmotiverade förslaget om rätt till viss skatteutjämning
genom till!ällig skattefri avsättning av vissa belopp av skogsinkomster
i och för sig betydde en fördel för skogsägare med betydande konjunkturvinster.
Motionärerna ansåge någon form av konjunkturvinstbeskattning motiverad
och föresloge, att förslag därom skyndsamt utarbetades. Skulle en
konjunkturvinstbeskattning kunna genomföras i år eller tidigt nästa år,
behövdes inga föreskrifter om tvångssterilisering av skogsägarnas inkomster
av den art, som hade föreslagits i proposition nr 225. Däremot borde
rätten till viss skattefri avsättning för skattemässig utjämning genomföras,
då detta vore en i och för sig berättigad reform, varigenom en orättvis progressivitet
undvekes, när flera års avkastning uttoges på en gång. Motionärerna
föresloge att rätt till sådan frivillig avsättning skulle gälla för
40 % av rotvärdet och 20 % av värdet av leveransvirke.
Beträffande dispositionen av de extraordinära inkomster, som statskassan
skulle erhålla genom den ifrågasatta beskattningen av konjunkturvinsterna,
borde man främst observera, att samma internationella konjunktur, som
lett till de höga priserna på t. ex. mineraliska råämnen och skogsprodukter,
också åstadkommit en stark fördyring av ull, bomull, hudar, kol och andra
viktiga råvaror. Detta vore en av orsakerna till att levnadskostnaderna i
Sverige bringats i höjden. Det kunde sägas, att det svenska folket som konsument
betalade den prisstegring, som på andra sidan framträdde som en
väsentlig del av konjunkturvinsten på mineraliska råvaror och skogsprodukter.
Det förefölle under sådana omständigheter ganska naturligt, att det
allmänna i viss mån disponerade de medel, som skulle erhållas genom en
beskattning av konjunkturvinsterna, för att lätta den extra börda, som den
internationella rustningskonjunkturen lade på konsumenterna. Vad saken
nu gällde vore att i viss mån modifiera en av extraordinära konjunkturer
betingad våldsam förskjutning av inkomstfördelningen. Motivet skulle vara
dels rättvisa och skälighet och dels behovet att få till stånd en allmän samling
kring en återhållsam politik, som motverkade inflationen. Det torde
kunna förutsättas, att de stora löntagargrupperna, om inga åtgärder av detta
slag vidtoges, komme att ställa krav på så betydande lönehöjningar, att
prisnivån finge en ny stark tendens uppåt. I den mån åtgärder av föreslagen
natur genomfördes kunde detta lättare undgås. Det bleve också lättare att
klara de problem, som sammanhängde med jordbrukskalkylens underskott
och prissättningen på livsmedel.
Motionärerna ville kort beröra frågan om vilka speciella åtgärder, t. ex. av
inkomststeriliserande natur inom ovan berörda näringsgrenar, som kunde
befinnas naturliga, för den händelse mot motionärernas önskan ingen allmän
konjunkturvinstbeskattning komme till stånd. Motionärerna underströke
emellertid bestämt att dessa åtgärder kunde och borde göras överflödiga ge
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
13
nom konjunkturvinstbeskattningen och att formellt beslut om desamma
ingalunda innebure, att de behövde tillämpas år 1952. I samband med beslut
om konjunkturbeskattningen borde beslut fattas om deras upphävande
och om restitution av eventuellt i början av år 1952 inbetalade belopp.
Den pålaga, som exportavgiftens konstruktion innebure och som lades på enskilda
och bolag i deras egenskap av tillverkare, vore mångdubbelt större än
den som lades på enskilda och bolag i deras egenskap av skogsägare. För
skogsägarna, vare sig enskilda eller bolag, innebure enligt motionärernas
mening den förändring, som steriliseringsförslaget undergått före dess framläggande,
ett alltför starkt försvagande av dess effekt. Skulle en mera allmän
konjunkturvinstbeskattning icke komma till stånd, borde man emellertid
ha vidtagit åtgärder för en längre gående sterilisering av själva slcogsvinsterna
än i propositionen föresloges. Detta framstode så mycket mera motiverat
som vinsterna på 1951 års skogsförsäljningar icke drabbades av steriliseringen.
Motionärerna ville därför föreslå, att för skogsägarnas vidkommande
en femårig sterilisering ägde rum och att inbetalning skedde av 40
procent vid rotvärdeförsäljning och 20 procent vid försäljning av leveransvirke
i huvudsaklig överensstämmelse med de i promemorian i höstas föreslagna
procenttalen. Motionärerna ansåge emellertid, att gränsen för inbetalningen
borde höjas och alltså sterilisering förekomma endast för den
som under 1952 försålt för minst 4 000 kronor av virke på rot eller minst
8 000 kronor av leveransvirke. Rätt till frivillig avsättning av ytterligare
20 procent resp. 10 procent av försäljningsvärdet borde stadgas. Insättare
borde äga rätt att tidigast efter två år lyfta inbetalat belopp mot erläggande
av ränta för återstående del av femårsperioden. Motionärerna förordade också,
att regeringen efter undersökning förhandlade med andra näringsgrenar,
där likartade förhållanden förekomme, om åtgärder av motsvarande
slag.
I samband med förslaget om att undandraga en del av de ökade skogsvinsterna
från omedelbar disposition uppkomme frågan om hur det skulle
förfaras med skogsallmänningarna, vilka förekomme särskilt i landets nordligaste
delar. Redan nu vore dessa skogsallmänningar undantagna från
progressiv beskattning. Även om en allmänning rörde sig med stora totalbelopp
i fråga om försäljning, bleve resultatet emellertid för varje delägare
inte så stort. Om man därtill lade den omständigheten, att delägarna i de
norra socialallmänningarna i regel utgjordes av småbrukare inom övre skogsoch
fjällområdet, som inte i övrigt konirne upp till annat än blygsamma inkomstbclopp,
vore det orättvist att beröva dem det tillskott som socialallmänningen
gåve. Sterilisering borde endast ske, då den enskilde delägaren
erhölle ett belopp, som motsvarade steriliseringsgränsen vid enskilda personers
rotförsäljningar. Motionärerna yrkade, att eu sådan bestämmelse infördes
i lagen.
Hela anordningen med sterilisering av skogsinkomsterna kunde inhiberas,
ifall ett förslag om konjunkturvinstbeskattning genomfördes i år eller
början av nästa år. I så fall borde enligt motionärernas mening den i propo
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
sitionen nr 220 föreslagna investeringsavgiften tillämpas endast för 1952.
Utsikterna till dess upphävande vid årets slut borde öka dess återhållande
effekt på investeringarna under nästkommande år. Om regeringen begagnade
detta år för en sådan mot inflation inriktad allmän ekonomisk politik,
som sakkunskapen ansåge motiverad, borde det finnas goda utsikter att under
detta år lägga en fast grund för ett någorlunda stabilt penningvärde.
De åtgärder, som i motionerna berörts, kunde ingalunda ersätta kreditpolitiska
och andra åtgärder syftande till att åstadkomma en dämpning av
konjunkturläget, vilket skulle skapa gynnsammare förutsättningar för en
lösning av de många ekonomiska problem, som ägde samband med inflationens
hejdande och bevarande av sunda ekonomiska förhållanden i landet.
I de likalydande motionerna 1:535 och 11:681 har framhållits
bl. a., att gemensamt för de förslag till åtgärder på den ekonomiska
politikens område, som framlagts för årets höstriksdag, vore föreställningen
att det skulle vara möjligt att utan nämnvärda icke önskvärda följdverkningar
möta en s. k. vinstkonjunktur med statlig tvångsdisposition av efter
omständigheterna bestämda extraordinära andelar av företags eller enskildas
inkomster, antingen i form av extra skatter eller av »spärrkontoinsättningar»
av olika slag. Det funnes anledning att anmäla starka betänkligheter
mot dessa av allmänna ekonomiska skäl motiverade skatteförslag —
antingen de kläddes i tekniskt sett mera generell form eller insattes punktvis.
I ett läge där de drivande krafterna bakom överkonjunkturen kvarstode
med oförminskad verkningskraft övervältrades skatter av detta slag.
Av företagen förvandlades de förr eller senare till kostnader, av de enskilda
till »kompensationsberättigade utgifter». En skatt kunde aldrig få den behövliga
smidigheten vare sig till sin varaktighet eller utformning. »Skattetänkandet»
växte, och dettas ur alla synpunkter olyckliga följder bleve alltmer
framträdande. Den administrativa apparaten svällde, och framför allt
beskures på ett ur allmän synpunkt skickelsedigert sätt den enskildes rörelsefrihet
och ekonomiska självständighet. Därtill komnie av allt att döma
att inga hållbara garantier kunde skapas för att icke — ens då så icke
varit avsikten — de medel det allmänna tagit in ginge ut på olika sätt och
vägar. Att använda tillfälliga skatter eller andra tvångsförelägganden av
samma slag för att efter politiska grunder förändra inkomst- och förmögenhetsfördelningen
i samhället vore icke rimligt.
Den väsentliga uppgiften i ett läge som dagens med dess tecken till återvändande
balans men också dess risker för den närmaste framtiden måste
vara att angripa inflationskonjunkturens orsaker och att på så sätt skapa
förutsättningarna för en lugn och säker ekonomisk utveckling inom landet
samt effektivast möjliga beredskap mot möjligen kommande nya påfrestningar
från utlandet. Detta skedde bäst om statsmakterna bestämde sig för
följande omedelbara åtgärder:
1) en bestämd och hård kreditåtstramning som icke nöjde sig med att
centralbanken uppträdde »neutralt» utan förvandlade den till en aktiv fak
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 66. 15
tor i den nödvändiga strama politiken. Som en konsekvens härav övergåves
den »låsta räntans politik»,
2) omedelbara åtgärder i syfte att nedbringa statens utgifter, upphörande
av alla statliga lån i riksbanken i andra fall än då dessa uteslutande hade till
syfte att motverka tillfälliga svängningar, statlig upplåning på marknaden,
3) beslutsamma åtgärder för att stimulera enskilt och frivilligt sparande
i dess olika former,
4) snabbt och målmedvetet utnyttjande av det rådande internationella
prisläget för att bygga upp en tillfredsställande valutareserv.
Den princip beträffande sparandet, som motionärerna ville förorda, innebure
följande. För varje belopp, som under 1952 eller 1953 av nysparade
medel insattes i sparbank, bank eller annat kreditinstitut, gottskreves insättaren
25 procent i skatterestitution; förutsättningen för att denna restitution
skulle utbetalas vore dock att sparmedlen finge innestå jämväl under
1954 och 1955. Uttoges sparmedlen helt eller delvis före utgången av 1955
bortfölle skatterestitutionen i motsvarande mån. Ränta skulle utgå i vanlig
ordning å insatta medel. Insättning å ifrågavarande konto maximerades till
1 000 kronor per år för ensamstående och till 2 000 kronor för gifta. Kontrollen
över att de insatta medlen representerade ett nysparande skedde
deklarationsvägen. Motionärerna betraktade det som en väsentlig fördel
med här föreslagna anordning att spararen hela tiden fritt finge förfoga
över sina pengar. Det bleve alltså icke fråga om insättning å s. k. spärrkonto.
Ä andra sidan vore villkoret för skattebefrielse att sparmedlen finge
innestå viss tid.
Åtgärder av den art, som ovan angivits, vore grundförutsättningen för att
andra ingripanden skulle få effekt. De borde ligga i botten. Utöver dem
måste man säkerligen vara beredd att pröva mera speciella ingripanden även
av tillfällig art. Bland sådana kunde nämnas en riktigt avpassad investeringsavgift,
en omläggning av bostadspolitiken och av den mera ordinära skattepolitiken.
Det borde måhända i sammanhanget även uttalas en varning
mot metoden att skapa ny köpkraft i form av nya subventioner. Även om
man på det viset trodde sig nå fördelar på andra områden borde man besinna
den påfrestning på penningvärdet konstlad köpkraft måste medföra
i ett läge med övernormal efterfrågan samt den indirekta eller direkta påfrestningen
på valutareserven.
Medan steriliseringen av exportföretagens vinster kommit till stånd efter
förhandlingar och åtföljande överenskommelser med vederbörande branschorganisationer,
innebure det nu föreliggande förslaget ett direkt tvångsförfarande.
Motionärerna vore för sin del starkt medvetna om nödvändigheten
av alt största möjliga del av skogsinlcomsterna förvandlades till sparande.
Den bristande inre balansen i landets ekonomi krävde över huvud taget en
väsentlig ökning av sparandet. Därtill komme den sannolikt tillfälliga arten
av de inkomster det bär rörde sig om. Motionärerna vore därför beredda
alt gå mycket långt för att få en sådan ökning till stånd och hade i första
band sökt bedöma problemet med hänsyn till vilken lösning, som skulle ge
det bästa resultatet.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
Många skogsägare komme helt säkert, om förslaget genomfördes, att bedöma
det förenligt med sitt intresse att underlåta att avverka eller att i varje
fall hålla nere sina avverkningar. Detta vore enligt motionärernas mening
en allvarlig anmärkning. Det vore ytterst viktigt att avverkningarna hölles
på tillräcklig nivå. Den rådande konjunkturen på skogens område, som icke
kunde beräknas bli bestående, tillförde landet främmande valuta i den
omfattning, att det funnes anledning att så långt möjligt utnyttja densamma.
Det borde hållas i minnet, att de skogsägare, som i dagens läge företoge erforderliga
avverkningar, icke enbart tjänade sina egna utan också landets
intressen. En möjlighet att göra det föreliggande förslaget mer lockande
vore att göra de insatta medlen räntebärande även under de första åren.
Det torde rent psykologiskt ha betydelse, att skogsägaren kunde räkna med
en viss avkastning av sitt kapital, lika väl om han gjorde uttag ur skogen
som om han läte kapitalet kvarstå. I detta sammanhang ville motionärerna
framhålla, att den lindring av progressionens verkningar, som avsättning
till investeringsfond innebure, icke borde föranleda ett missgynnande av
skogsägaren i andra avseenden. Denna lindring vore nämligen en berättigad
korrigering av det nuvarande på beskattningsårets slutenhet grundade skattesystemet.
En möjlighet att i de individuella fallen befrämja avsättning till
investeringsfond vore att medge avsättning med högre belopp än som motsvarade
40 procent av rotvärdet, vilket enligt förslaget vore maximum. Motionärerna
ville förorda att gränsen i princip höjdes till 60 respektive 30
procent.
Det mest väsentliga — även sett enbart ur effektivitetens synpunkt -—- vore
enligt motionärernas uppfattning att tvångskaraktären i förslaget eliminerades.
Skogsägarna borde få rätt att avsätta till investeringsfond men icke
åläggas skyldighet därtill. De borde även få rätten att vid behov uttaga
medlen. All erfarenhet talade för att frivillighet gåve det bästa resultatet.
Det vore också att märka att ett schablonmässigt system som det av departementschefen
förordade måste ge ogynnsamma verkningar i ett stort antal
enskilda fall. Skogsägare, som vore svårt ställda, skulle kunna bringas i ekonomiskt
trångmål.
En jämförelse mellan den användning en frivilligt uppbyggd investeringsfond
skulle erhålla och den som komme till stånd vid ett av staten bundet
förfaringssätt syntes motionärerna icke heller tala till detta senares förmån.
I den mån skogsägaren uttoge medlen för att använda dem i skogsvårdande
syfte, fullgjorde han en viktig funktion. De för närvarande eftersatta investeringsbehoven
för skogsbrukets del uppginge till många hundra miljoner kronor.
Viss del av medlen kunde också åtgå till en förbättring av skogsarbetarnas
arbetsförhållanden. Det återstode därefter möjligheten att skogsägaren
disponerade de insatta medlen för egen del. I så fall drabbades han av en i
många fall hård marginalskatt. Tanken därpå borde vara ett effektivt hinder
utom där tvingande skäl förelåge. En effektiv sterilisering av ifrågavarande
medel i statens hand skulle kräva en annan riksbankspolitik än den hittills
förda. De erfarenheter som gjorts i tidigare sammanhang, då avsikten upp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
17
givits vara att företaga en sterilisering av till staten indragna medel, bjöde
icke till någon större tilltro till resultatet. Motionärerna hade icke kunnat
finna annat än att pengarna på nytt förts ut i marknaden och sålunda icke
steriliserats. Motionärerna ville slutligen framhålla, att de icke ansåge det
riktigt —- bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt — att vidtaga särskilda åtgärder
mot enskilda inkomsttoppar, delvis uppkomna på grund av regeringens
egen politik. Det normala vore att den progressiva beskattningen där finge
fylla sin funktion.
Till stöd för det i motionen 11:676 framförda yrkandet har framhållits,
att en onormal vinstökning på landets exportvaror skapad; penningpolitiska
problem, och skulle man kunna förhindra en fortsatt penningvärdeförsämring,
vore det nödvändigt att kraftiga åtgärder vidtoges för att till
statskassan överföra de genom krigskonjunkturen skapade onormala vinsterna.
Detta gällde icke endast för skogsindustrierna och i fråga om rotvärdestegringen
utan jämväl andra exportindustrier. Ett ingripande kunde med
hänsyn till landets ekonomiska läge, till strävandena att begränsa investeringar
och till lönemarknaden icke stanna vid att man för viss tid konserverade
vinsterna för företagare och enskilda, utan det vore nödvändigt att
överföra vinsterna till statskassan. Dagens ekonomiska och utrikespolitiska
läge påminde i väsentlig grad om det läge som 1940 motiverade riksdagsbeslutet
om krigskonjunkturskatt. I den utredning som legat till grund för detta
beslut hade framhållits, att en krigsvinstbeskattning om den skulle fylla
det därmed avsedda syftemålet måste utgå med relativt höga skattesatser,
att det vore oundvikligt att skatten bleve mycket kännbar för de skattskyldiga
och att den medförde djupt ingripande verkningar för deras ekonomi.
Det hade ansetts i hög grad befogat att i första hand lägga de nya skatterna
på de vinster, som motsvarades av förluster och inkomstminskningar för den
övriga befolkningen. I den mån staten åter underläte att konfiskera de
ifrågavarande vinsterna bleve situationen den, att de grupper av befolkningen,
som genom höjda konsumtionsutgifter bidroge till uppkomsten av
vinsterna, även måste finansiera de stegrade statsutgifterna. Det bleve alltså
fråga om en dubbel börda på en redan i utgångsläget förminskad realinkomst
för den genomsnittlige skattebetalaren.
Prisutvecklingen för exportvarorna och rotvärdestegringen kunde betecknas
som abnorm, men detta till trots hade det varit tacknämligt, att
våra exportvaror betingat dessa höga priser. Men det fria prisuttaget på
exportvaror motiverade, att samhället för gemensamma uppgifter lade beslag
på huvuddelen av överpriserna. Då det gällde en extra skatt på skogsinkomsterna,
kunde den också motiveras av att dessa icke inräknades i
jordbrukskalkylen. Att i denna situation stanna vid att under eu relativt
kort tid sterilisera vinsterna för industriens och skogsägarnas räkning föref
Öl le orimligt och omotiverat. Skulle resultat skapas för ett stärkande av
penningvärdet, måste konjunkturvinsterna i största mån indragas till statskassan.
Läget manade till att riksdagen utan tidsspillan beslutade vidtaga
2 Bihang till riUsdagens protokoll 1951. 7 sctml. Nr CG.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
en effektiv extra skattelagstiftning, som möjliggjorde att konjunkturvinsterna
knnde uppfångas. En skatteform med en progressiv skatteskala i enlighet
med 1940 års krigskonjunkturskatt, där man hade en glidande procentuell
skala upp till 70 procent av den beskattningsbara merinkomsten,
syntes vara att föredraga. När man hade den uppfattningen att den tänkta
skatten borde ha trätt i kraft redan vid det gångna årsskiftet, vore det naturligt
att man ansåge att riksdagen, trots saknaden av lagtextförslag, skulle
kunna finna en möjlighet att besluta om att skatten skulle kunna träda i
kraft redan innan årsskiftet 1951/52.
I motionen 11:677 har erinrats om att motionärerna i motion
II: 661 i anledning av proposition nr 220 med förslag till förordning om investeringsavgift
in. in. framhållit nödvändigheten av att på olika områden
från statsmakternas sida vidtoges reglerande åtgärder för att hindra en fortsatt
inflationistisk utveckling. Motionärernas uppfattning vore, att av Kungl.
Maj :t hittills föreslagna åtgärder icke komme att visa sig tillräckliga för
att uppnå ett bestående, balanserat läge i landets ekonomi. Då det gällde
den del av skogsnäringens ökade vinster, som behandlades i förevarande
proposition, kunde det sålunda invändas, att däri framställt förslag dels
icke medförde en minskning av vinsterna för de berörda skogsägarna och
dels, om steriliseringstanken accepterades, att de till insättning å investeringskonto
föreslagna procenttalen av försäljningspriserna måste anses alltlör
laga i förhållande till de vinstökningar som kunde beräknas uppkomma
för att avsedd inflationshindrande effekt skulle kunna uppnås. Mera generellt
verkande åtgärder gentemot övervinsterna kunde vara lämpligare. I
avvaktan på resultat av de överväganden, som under den närmaste tiden
kunde ifrågakomma om mer allmänna åtgärder, begränsade motionärerna
sin framställning till att avse förslag om en längre gående sterilisering än
den föreslagna.
I den utredning som låge till grund för propositionen hade föreslagits, att
ifrågavarande procenttal skulle bestämmas till 40. Utredningen hade verkställts
vid en tidpunkt då det visserligen kunde antagas att årets priser skulle
ligga högre än fjolårets, men då det ändå icke varit bekant hur stora
prisstegringarna skulle komma att bli. På grund av vid denna tidpunkt och
vid tidpunkten för ärendets förberedande behandling beräknade prisstegringar
kunde det måhända ha funnits skäl för en nedsättning av det i utredningspromemorian
föreslagna procenttalet till 25. Efter de försäljningar
som hittills ägt rum syntes det emellertid befogat antaga, att prisstegringarna
skulle bli stora. Siffror på mellan 60 å 70 % över fjolårets nivå förefölle
sannolika. Det borde vidare beaktas, att fjolårets prisstegringar i sin tur uppgått
till 75 å 100 % i förhållande till nivån under närmast föregående år.
Att under sådana förhållanden fastställa en procentsats för sterilisering som
understege vad utredningsmannen vid ett lägre prisläge ansett rimligt, kunde
enligt motionärernas mening icke vara tillfredsställande. Motionärerna
ansåge därför att man i avvaktan på andra åtgärder, syftande till en mera
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
allmän indragning av överkonjunkturens vinster till staten, nu borde besluta
om en sterilisering av de medel, som erhölles genom försäljning av
skog, intill 40 % av rotvärdet. För leveransvirke eller uttag till egen rörelse
borde procentsatsen bestämmas till 20 % av köpeskillingen respektive saluvärdet.
I motionen 11:678 har anförts, att om en exportskatt på skogsprodukterna
infördes — eventuellt med slopande av skogsavgifterna - skulle
detta betyda sänkta priser på hemmamarknaden, vilket i sin tur skulle
betyda bl. a. mindre krav på subventioner vid bostadsbyggandet. Det skulle
också innebära, att den nya bördan icke endast drabbade skogsägarna utan
att den fördelades på alla, som i nuvarande läge hade övervinster på högkonjunkturen
på detta område. Ställde man därtill de oerhörda svårigheter,
som uppstode vid kontrollen av alla virkesköp, avgöranden av rotvärdets
andel i priset vid leverans på vattendrag eller vid färdeväg samt förbrukningen
av virke för eget behov o. s. v. emot det enkla förfarandet vid exportkontrollen,
talade även detta emot propositionen men för en direkt exportskatt.
Till stöd för det i motionen 11:6 7 9 framförda yrkandet hai anförts,
att de nuvarande stora exportvinsterna utan tvekan utgjorde en fara
för landets penningvärde. Under exceptionella förhållanden, särskilt under
krigstid, hade staten tidigare ingripit med skattepålagor för att motverka att
enskilda personer och företag skulle erhålla på grund av tidsförhållanden
onormala vinster. Dessa krigskonjunkturskatter hade varit svårhanterliga
och vållat myndigheterna mycket arbete. Man kunde dock inte komma ifrån,
att det funnes fog för att under vissa kriser till det allmänna indraga vinster,
som skapats av ett exceptionellt krisläge. I dagens läge borde övervägas, om
det ej vore lämpligt att söka begränsa konjunkturvinsterna icke endast inom
skogsnäringarna utan på alla områden inom näringslivet genom en generell
konjunkturvinstbeskattning eller konjunkturavgift. Den borde givetvis begränsas
till påtagliga och mer avsevärda konjunkturvinster samt ha enklaste
möjliga konstruktion.
Från skogsägarhåll hade länge framförts som ett önskemål att erhålla
möjlighet till viss skattefri avsättning för skattemässig utjämning. Denna
önskan vore berättigad och betydde en rättvis skatteutjämning för i synnerhet
de mindre och medelstora skogsägarna. I dagens läge sammanfölle detta
önskemål med statens strävan att draga in en del av köpkraften för att motverka
inflationen. Skogsägarnas, främst de enskildas, strävan för en skatteutjämning
vore så stark, att tvångsmässiga åtgärder måste vara onödiga.
Motionären ansåge, att skogsägarna skulle ha rätt att insätta viss del, förslagsvis
40 % av rotvärdet och 20 % av värdet å leveransvirke, på ett spärrkonto
i riksbanken enligt samma bestämmelser, som föreslagits i regeringens
proposition.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr GG.
I motionen II: G 80 har framhållits, att i propositionen meddelades
att skogsägarna under avverkningsåret 1950/51 erhållit en inkomstökning
på 75—100 % jämfört med 1919/50. En försiktig beräkning visade
att vinstökningen enbart genom stegrade priser för skog på rot för innevarande
avverkningsår uppginge till omkring 400 miljoner kronor. För kommande
år förutsåges en ytterligare vinslstegring. Det vore rimligt att dessa
vinststegringar indroges till staten och användes för att motverka höjda priser
på bränsle, livsmedel och andra viktiga konsumtionsvaror. Propositionen
toge emellertid inte sikte på en sådan lagstiftning utan inskränkte sig
till förslag om s. k. sterilisering på fem år av en blygsam del av vinsterna
för åren 1952/53. Att skogsägarna mot ränta satte in en del av sina oförtjänta
vinster på spärrkonto i riksbanken påverkade inte den inhemska prisnivån
i sänkande riktning och vore följaktligen inte en åtgärd för att hejda
den inflationistiska prisstegringen. Än mindre bidroge regeringens förslag
till att åstadkomma den »rättvisare inkomstfördelning», som utlovades i regeringens
programförklaring. Tvärtom komme den föreslagna lagstiftningen
att verka skattelindrande för de stora skogsägarna samtidigt som konsumenterna
finge betala räntor på de stora skogsvinsterna. En särskild skattelagstiftning,
som möjliggjorde att de oförtjänta vinsterna indroges till statskassan
för att användas i prissänkande syfte, vore därför påkallad.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 november innevarande
år har chefen för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga med
uppdrag att biträda med utredning angående frågan om införandet av en
tillfällig konjunkturvinstbeskattning. I direktiven för utredningen har departementschefen
efter en redogörelse för det ekonomiska läget anfört bl. a.
följande:
»Vid den tidpunkt då de riktlinjer för den ekonomiska politiken uppdrogos,
för vilka jag i det föregående redogjort, samt förslagen till investeringsavgift,
räntereglering och insättning på spärrkonto av viss del av skogsägarvinsterna
slutligt avfattades, fanns anledning räkna med att eu på antytt
sätt utformad ekonomisk politik skulle innebära tillräcklig garanti för
en stabilisering av penningvärdet och för samhällsekonomisk balans. Den
senaste tidens händelseutveckling ger emellertid anledning till en viss omprövning
av denna fråga. Jag åsyftar främst den oväntat kraftiga stegringen
av virkespriserna, som kunde konstateras vid skogsauktionerna i slutet av
oktober och därefter. Innebörden av denna iakttagelse måste antagas vara
den, att skogsindustrierna — av vinstmedel som återstå efter erläggande av
prisutjämningsavgifter vid export — äro beredda att i inbördes stark konkurrens
och i tävlan med andra virkesuppköpare betala priser av en storleksordning,
som icke förutsetts. De belopp, som härigenom tillföras skogsägarna,
utgöra ett nytillkommet hot mot en stabil utveckling. Det inträffade
ger därjämte ett mycket kraftfullt uttryck för den på vissa områden rådande
och under senaste tiden alltmer accentuerade vinstkonjunkturen. Tillspetsningen
av överkonjunkturen inom vissa områden av näringslivet tillför
de berörda företagarna inkomster av en högst betydande storleksordning.
Med fog torde kunna göras gällande att en viss del av dessa inkomster
böra genom att indragas till staten — komma en vidare krets av med
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
borgare till godo. Genom en sådan anordning skulle jämväl skapas bättre
betingelser för en lugn gestaltning av löneutvecklingen.
I det numera uppkomna läget är jag alltså av den uppfattningen att en
prövning bör ske av frågan huruvida icke till de tidigare beslutade eller
föreslagna åtgärderna böra fogas beskattningsbestämmelser, som direkt rikta
sig mot av vinstkonjunkturen föranledda inkomster och som innebära
att viss del av dessa inkomster indragas till staten. Visserligen torde kunna
sägas att den rådande överkonjunkturen kan, åtminstone temporärt, dämpas
och att därför vissa skäl tala för att icke omedelbart vidtaga lagstiftningsåtgärder
utan i stället ännu någon tid avvakta utvecklingen. Då det emellertid
kan bli nödvändigt att låta de ifrågasatta bestämmelserna avse inkomsterna
under år 1951 och då utarbetandet av en lagstiftning av antydd innebörd
kräver ett icke obetydligt förberedelsearbete, anser jag mig böra förorda
att en utredning omedelbart igångsattes. Vissa förberedande undersökningar
ha redan företagits inom finansdepartementets rättsavdclning. Dessa
böra följaktligen fullföljas, men det torde vara erforderligt att härför tillkalla
särskilda utredningsmän att inom departementet biträda med ifrågavarande
utredningsarbete.
Jag torde härefter få övergå till att något beröra de linjer efter vilka utredningsarbetet
synes böra bedrivas.
Tidigare har framhållits att den mest iögonfallande överkonjunkturen
är rådande inom exportindustrien och inom området för handeln med
skogsprodukter. De ifrågasatta bestämmelserna böra emellertid uppenbarligen
få en mera generell utformning; skattskyldiga med inkomster, som
äro föranledda — direkt eller indirekt — av vinstkonjunkturen, böra i lika
mån beröras av bestämmelserna och avsteg från denna princip bör allenast
göras då så av praktiska skäl finnes påkallat.
Det ter sig naturligt att i viss utsträckning anknyta bestämmelsernas utformning
till de under krigsåren gällande reglerna om beskattning av vinster,
som föranleddes av krigskonjunkturen. Genom den invecklade konstruktionen
av denna beskattningsform blev emellertid tillämpningen av
dess bestämmelser eu allvarlig belastning för såväl de skattskyldiga som
myndigheterna. Enligt min mening ge erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen
vid handen, att det är nödvändigt att utforma de nu ifrågasatta
bestämmelserna efter väsentligt enklare linjer. Vid utredningsarbetet
bör i första hand undersökas, om det är möjligt att genom schablonmässigt
utformade bestämmelser med vida marginaler undvika vidlyftiga utredningar
och svårbedömbara tvister om och i vad mån en inervinst berott på
de särskilda konjunkturer, som nu råda.
Det synes vidare böra undersökas, huruvida frågan om merinkomst skall
bedömas på grundval av inkomstförhållandena under år 1950 eller under
något tidigare år. Blir det sistnämnda fallet, följer därav att en lägre skattesats
bör väljas än den, som föranledes av att man stannar för förstnämnda
alternativ. Något ytterligare uttalande om skattesatsen torde nu ej böra
göras; frågan härom blir givetvis beroende av resultatet av utredningsarbetet.
Även om det måhända icke är möjligt att lokalisera konjunkturvinsterna
till vissa branscher av förvärvslivet, synes man dock kunna fastslå att dylika
vinster i regel icke förekomma inom vissa inkomstslag, i varje fall
icke i sådan utsträckning eller till sådana belopp, att dessa inkomstslag
böra inbegripas under en vinstkonjunkturskatts tillämpningsområde. Det
sagda torde giilla t. ex. inkomst av tjänst. Dock torde inkomst i form av
tantiem ofta kunna vara av den art, alt eu konjunkturvinstskatt skulle
kunna ifrågasättas; frågan huruvida lagstiftningen bör kompliceras med
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
särskilda regler för sådana och liknande fall torde få prövas under utredningsarbetet.
Att konjunkturvinsterna främst äro att finna inom förvärvskällorna
rörelse och jordbruksfastighet — i sistnämnda fall framför
allt när fråga är om försäljning av skogsprodukter — är å andra sidan
uppenbart. I syfte att vinna ytterligare förenklingar bör dock prövas
huruvida från bestämmelsernas räckvidd kunna avgränsas sådana skattskyldiga
inom sistnämnda förvärvskällor, som kunna förutses icke ha någon
konjunkturvinst att redovisa. Så kan exempelvis vara fallet beträffande
vissa s. k. fria näringsutövare.
Under utredningsarbetet skall givetvis även prövas huru bestämmelserna
om en konjunkturvinstbeskattning böra samordnas med bland annat den
vanliga inkomstskatten, investeringsskalten samt export- och prisutjämningsavgifterna
etc.
Ett annat spörsmål, som i detta sammanhang ävenledes måste undersökas,
är frågan om taxeringsmyndigheternas möjlighet att med sin nuvarande
personalutrustning fullgöra de arbetsuppgifter, som skulle bli en följd av de
ifrågasatta bestämmelsernas genomförande.
Utredningsarbetet bör uppenbarligen bedrivas med största skyndsamhet.»
Utskottets yttrande.
I den förevarande propositionen framlägges förslag om sterilisering av
viss del av den intäktsökning, som under den nuvarande konjunkturen tillföres
skogsägarna i form av stegrade skogsvinster. Enligt de föreslagna bestämmelserna
skall idkare av skogsbruk vara skyldig att göra insättning å
särskilt riksbankskonto med 25 procent av köpeskillingen för rotsåld skog,
12 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter med undantag för
vissa vedsortiment samt 12 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved. Skogsägare,
som så önskar, skall äga göra frivilliga insättningar med ytterligare 15
respektive 8 procent. Inbetalade medel skola i princip innestå spärrade
fem år. Redan efter två år skall dock under vissa förutsättningar insättare
få göra uttag för att täcka kostnader för utförda skogsvårdsarbeten. Bestämmelsernas
giltighetstid föreslås begränsad till åren 1952 och 1953.
Det framlagda förslaget är sålunda i första hand att se som ett led i de
allmänna stabiliseringssträvandena på det ekonomiska området. En sterilisering
av viss del av skogsvinsterna hos skogsägarna skulle, framhålles i
propositionen, utgöra ett naturligt komplement till det redan tillämpade
systemet med prisutjämningsavgifter på skogsindustriprodukter. Liksom
dessa avgifter skulle den nu förordade steriliseringen bidraga till att dämpa
vinstkonjunkturen med dess ogynnsamma följdverkningar i olika hänseenden.
I propositionen erinras om att innevarande höst förhandlingar förts med
de stora branschorganisationerna inom skogsnäringen i syfte att få till stånd
en efter den senaste prisutvecklingen anpassad fortsatt överenskommelse
om konjunkturutjämningsavgifter för år 1952. Enligt vad utskottet inhämtat
ha förhandlingarna med cellulosa- och trämasseföreningarna numera
slutförts och avtal träffats med dessa föreningar om inbetalning och sterilisering
av viss del av exportvinsterna jämväl under år 1952.
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
Sett ur allmän synpunkt har propositionsförslaget sålunda en penningpolitisk
motivering. Genom att insättaren föreslås skola erhålla uppskov
med inkomsttaxeringen för gjorda insättningar till det år då uttag från
kontot sker, syftar förslaget emellertid jämväl till att öppna möjlighet för
den enskilde skogsägaren att göra skattefria fondavsättningar. Anordningen
kommer sålunda, om den genomföres, att medföra en viss utjämning i beskattningsavseende
av skogsinkomsterna.
I flera av de i anledning av propositionen väckta motionerna har yrkats
avslag på Kungl. Maj :ts förslag om sterilisering. I stället har förordats
införandet av en allmän konjunkturvinstbeskattning.
Sålunda yrkas i de likalydade motionerna I: 534 och II: 675 att riksdagen
måtte begära, att Kungl. Maj :t ville snarast, dock senast i januari 1952,
framlägga förslag till beskattning på av konjunkturerna framkallad vinst,
som uppstått utöver den nominella stegring, som motsvaras av penningvärdets
fall. Därest ett förslag om konjunkturvinstbeskattning genomfördes
i år eller början av nästa år kunde enligt motionärernas mening hela anordningen
med sterilisering av skogsinkomsterna inhiberas. Däremot borde
rätten till viss skattefri avsättning för skattemässig utjämning genomföras,
då detta vore en i och för sig berättigad reform, varigenom en orättvis
progressivitet undvekes, när flera års avkastning uttoges på en gång.
I enlighet härmed yrkas att sådan frivillig avsättning skall få verkställas
med högst 40 procent av köpeskillingen för rotsåld skog och högst 20 procent
av köpeskillingen respektive saluvärdet för avyttrade eller till egen
rörelse uttagna skogsprodukter.
I huvudsak likartade yrkanden ha gjorts i motionen II: 679.
Yrkanden om avslag ha vidare framställts i motionen II: 676 och motionen
11:678. I förstnämnda motion hemställes, att riksdagen måtte besluta införa
en skatt å exportkonjunktur- och rotvärdevinster. Skatten, som skulle
utformas efter mönster av 1940 års krigskonjunkturskatteförordning, skulle
träda i kraft i och med riksdagsbeslutet. I motionen 11:678 förordas införandet
av en exportskatt av 10 procent på exportvärdet av alla slags skogsprodukter.
Enligt motionärens mening skulle den i propositionen föreslagna
steriliseringen icke medföra sänkta priser på hemmamarknaden. En sådan
effekt skulle däremot erhållas om en exportskatt infördes.
Slutligen har i motionen II: 680 — utan att något direkt avslagsyrkande
gjorts beträffande propositionen nr 225 — hemställts, att riksdagen måtte
besluta uppdraga åt Kungl. Maj :t att omedelbart utarbeta och förelägga
riksdagen förslag om en extra konjunkturskatt.
Vid ett ställningstagande till dessa yrkanden torde först få erinras om att
särskilda sakkunniga redan tillkallats för att inom finansdepartementet biträda
med utredning angående frågan om införandet av en särskild konjunkturvinstbeskattning.
I direktiven för nämnda utredning, vilka finnas
intagna här ovan, har departementschefen hl. a. framhållit, att den senaste
tidens händelseutveckling gåve anledning till en viss omprövning av frågan,
huruvida den ekonomiska politiken, för vilken riktlinjerna uppdragils tidigare
24 Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
under hösten, skulle innebära en tillräcklig garanti för en stabilisering av
penningvärdet och för samhällsekonomisk balans. Departementschefen vore
för sin del av den uppfattningen att en prövning borde ske av frågan huruvida
icke till de tidigare beslutade eller föreslagna åtgärderna borde fogas
beskattningsbestämmelser, som direkt riktade sig mot av vinstkonjunkturen
föranledda inkomster och som innebure att viss del av dessa inkomster
mdroges till staten.
Utskottet vill för egen del uttala, att utskottet delar den uppfattningen att
ytterligare åtgärder kunna bli erforderliga för att dämpa över konjunkturen
inom vissa områden av näringslivet. Om det skulle visa sig nödvändigt att
införa en konjunkturvinstbeskattning, vill utskottet redan nu framhålla angelägenheten
av att det noga tillses, att de genom en sådan beskattning inflytande
medlen icke användas för att täcka permanenta statsutgifter. Full
frihet måste nämligen finnas att vid ett konjunkturomslag upphäva lagstiftningen.
Ett slutligt ståndpunktstagande från utskottets sida till frågan om
en eventuell vinstkonjunkturbeskattning måste dock anstå till dess resultatet
av den pågående utredningen föreligger.
I enlighet härmed avstyrker utskottet de i ovannämnda motioner framstallda
yrkandena, att riksdagen vid innevarande höstsession skulle fatta beslut
om införandet av en konjunkturskatt. Då särskilda sakkunniga redan
tillkallats for att utreda frågan om en konjunkturvinstbeskattning torde det
ej heller vara erforderligt att — såsom påyrkats i motionerna 1: 534 och
H: 675, II: 676 samt II: 679 — riksdagen avlåter skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om sådan utredning. Utskottet avstyrker sålunda motionerna
jämväl i denna del.
Med det nu anförda har utskottet redovisat sin inställning till de motionsvis
framställda yrkandena om en vinstkonjunkturbeskattning. I de likalvdande
motionerna I: 534 och II: 675 har alternativt yrkats, att riksdagen
måtte med vissa ändringar — till vilka utskottet skall återkomma i det följande
antaga den föreliggande propositionen. Motionärerna ha hemställt,
att riksdagen därvid skulle uttala att bestämmelserna om tvångssterilisering
av skogsinkomster skulle upphävas så snart beslut om konjunkturskatt fattats
och att eventuellt inbetalade belopp skulle restitueras. I anledning härav
får utskottet framhålla, att i de ovannämnda utredningsdirektiven särskilt
angivits att under utredningsarbetet skall prövas huru bestämmelserna om
en konjunkturvinstbeskattning böra samordnas med bland annat reglerna
för insättning å investeringskonto för skog. Att riksdagen redan nu skulle
binda sig för en viss lösning av denna fråga torde icke böra ifrågakomma.
Utskottet avstyrker sålunda det i motionerna framställda yrkandet.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att bestämmelserna om investeringskonto
för skog ha visst samband med den av riksdagen tidigare
i host behandlade frågan om beskattningen av s. k. ackumulerad inkomst.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 62 framhöll bevillningsutskottet,
att enligt utskottets mening det icke vore motiverat att, samtidigt med
att inkomstutjämning genom insättning å investeringskonto för skog möjlig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
25
gjordes, införa bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog. Däremot ansåge utskottet, att i omedelbar anslutning till
upphävande av den tillfälliga lagstiftningen om investeringskonto för skog,
bestämmelser borde införas om särskild skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk.
Vid ett ställningstagande till det framlagda förslaget om investeringskonto
för skog möter först frågan om obligatorisk insättningsskyldighet skall
föreskrivas eller om en tillräcklig steriliseringseffekt kan förväntas uppkomma
genom frivilliga insättningar. I samband härmed torde även få behandlas
frågan om insättningsbeloppens storlek.
Enligt propositionsförslaget skall vederbörande skogsägare dels vara skyldig
att göra insättning med en viss i lag fastställd procent av skogsintäkten.
Därutöver skall han emellertid äga rätt att göra insättning med visst ytterligare
belopp. Med denna konstruktion har man å ena sidan velat skapa
garantier för att en ur steriliseringssynpunkt tillräcklig effekt uppnås. Å
andra sidan har man velat vidga möjligheterna att genom fondavsättning
åstadkomma utjämning i beskattningshänseende av skogsinkomsterna.
I de likalydande motionerna I: 535 och II: 681 har förordats att tvångskaraktären
i förslaget helt eliminerades. Enligt motionärernas mening talade
all erfarenhet för att frivillighet gåve det bästa resultatet. Den som
visste, att han hade möjlighet att disponera sina pengar utan att fråga statlig
myndighet om lov, mötte icke det psykologiska hinder för sparande, som
tanken på en eventuell framtida utgift reste. Sedan insättning väl vore
gjord verkade det psykologiska hindret på motsatt sätt. Dessa förhållanden
jämte det att skatten lindrades och dess betalning uppskötes komme enligt
motionärernas mening att vid ett på frivillighetens grund uppbyggt system
ge ett kvantitativt icke oväsentligt större sparande än det i propositionen
föreslagna tvångsförfarandet. Motionärerna ha jämväl förordat en höjning
av gränsen för insättning till 60 respektive 30 procent samt införande av
rätt till ränta från och med insättningsdagen.
Då syftet med den föreslagna lagstiftningen är att under viss tid undandraga
en del av skogsägarnas ökade skogsvinster från omedelbar disposition
synes man icke kunna undvara bestämmelser om en viss bindningstid
för de medel som insättas. I detta avseende föreligger i princip överensstämmelse
mellan det nu föreslagna steriliseringsförfarandet och de regler,
som tillämpas beträffande sterilisering av skogsindustriens exportinkomster.
I sistnämnda fall äro dock medlen bundna under avsevärt längre tid. En
uppmjukning i detta hänseende har ansetts erforderlig, då de nu föreslagna
bestämmelserna komma att få tillämpning även i fråga om fysiska personer.
Enligt utskottets mening ha motionärerna betydligt överskattat möjligheterna
att genom ett helt frivilligt förfarande uppnå tillräcklig penningpolitisk
effekt. I likhet med departementschefen anser utskottet att eu obligatorisk
insättningsskyldighet icke kan undvaras om man på kort sikt öns
-
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
kar nå resultat. Utskottet tillstyrker sålunda en lagstiftning om spärrkontoförfarande
efter de principer som förordats i propositionen.
Vad härefter angår den föreslagna procentsatsen för beräkning av spärrkontoinsättningarnas
storlek har i de likalydande motionerna 1: 534 och
II: 675 samt i motionen II: 677 föreslagits en höjning av den obligatoriska
insättningsskyldigheten till att avse 40 procent av köpeskillingen för rotsåld
skog och 20 procent i övriga fall. I förhållande till propositionsförslaget innebär
detta en höjning med 15 respektive 8 procent. I förstnämnda båda
motioner har tillika yrkats, att gänsen för den frivilliga insättningen sättes
till 60 respektive 30 procent i stället för 40 respektive 20 procent, som föreslagits
i propositionen.
Insättningskvoten måste självfallet så avvägas, att insättningsskyldigheten
icke kommer att motverka skogsägarnas intresse för avverkningar
och försäljningar. Denna synpunkt underströks med skärpa vid remissbehandlingen
såväl från skogsägarhåll som från skogsindustriens representanter.
Departementschefens förslag torde vara grundat på ett bedömande
av förhållandena sådana de tedde sig med utgångspunkt från de priser och
omkostnader, som gällde vid avverkningssäsongen 1950/51. Under innevarande
höst har, såsom även framhållits i motionerna, en ytterligare stegring
i virkespriserna ägt rum. Det torde dock ännu vara för tidigt att slutgiltigt
bedöma prisbildningen på virkesområdet för avverkningssäsongen
1951/52. Tillgängliga uppgifter angående vid kronoskogsauktionerna erhållna
priser skulle väl i och för sig kunna anses utgöra ett tillräckligt underlag
för en viss höjning av de i propositionen föreslagna procentsatserna.
Med hänsyn till att frågan om en mera allmän vinstkonjunkturbeskattning
för närvarande är under utredning, anser sig utskottet dock böra godtaga
den avvägning av procentsatserna, som föreslagits i propositionen. Utskottet
avstyrker alltså den i de likalydande motionerna I: 534 och II: 675 samt
motionen 11:677 föreslagna höjningen av procenttalen.
Utskottet torde härefter få övergå till att behandla vissa detaljfrågor i samband
med den föreslagna lagstiftningen.
Skyldighet att göra insättning å spärrkonto skall enligt förslaget icke
föreligga, där skogsintäkten icke uppgått till visst minimibelopp. Som
gränsbelopp har i princip föreslagits 3 000 kronors rotvärde. Då rotvärdet
vid leveransköp (och uttag) antagits motsvara halva köpeskillingen (saluvärdet)
kommer sålunda i detta fall gränsbeloppet att ligga vid en köpeskilling
(saluvärde) av 6 000 kronor. För att undvika att eu mindre ökning
av rotvärdet skall föranleda skyldighet att insätta ett mångdubbelt
större belopp har föreskrivits att i ett gränsskikt insättningsbeloppet skall
tillåtas successivt stiga.
I de likalydande motionerna I: 534 och II: 675 har hemställts om höjning
av minimibeloppet med 1 000 kronor. Framställningen torde böra
ses i samband med att motionärerna yrkat, att insättningskvoten skulle
Bevillningsutskottets betänkande nr 66. 27
höjas från 25 till 40 procent respektive från 12 till 20 procent. Av den ovan
lämnade redogörelsen framgår att utskottet icke ansett sig böra tillstyrka en
sådan skärpning i insättningsskyldigheten. Under sådana förhållanden
torde anledning saknas att göra ändring i de föreslagna minimibeloppen.
Ej heller kan utskottet tillstyrka att särbestämmelser meddelas för häradsallmänningarna.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna I: 534 och II: 075
i nu förevarande del.
Under utskottsbehandlingen ha farhågor uttalats för att i vissa fall, där
skogsintäkten användes för att fylla ut inkomsten från ett mindre jordbruk,
svårigheter skulle kunna tänkas uppkomma för vederbörande att
verkställa insättning, varvid bland annat inkomsten skulle visa sig otillräcklig
som underlag för en skälig familjeförsörjning. I anledning härav får utskottet
framhålla, att det framlagda steriliseringsförslaget endast gäller insättning
av viss del av en övervinst, som uppkommit genom den senaste
tidens starka prisstegring på skogsprodukter. Det bör sålunda endast i undantagsfall
kunna tänkas förekomma att insättningsskyldighetens fullgörande
skall bereda vederbörande särskild svårighet. De möjligheter till dispens,
som inrymmas i 9 § i propositionsförslaget, torde vara till fyllest för
att undanröja eventuella olägenheter i det enskilda fallet.
Enligt propositionsförslaget skall ränta icke beräknas under de två första
åren. Därefter skall ränta gottgöras efter två och en halv procent. I motionerna
I: 534 och II: 675 har yrkats den ändringen i förslaget att ränta
icke skulle utgå under de fem första åren. Insättaren skulle emellertid
äga rätt att efter två år lyfta deponerat belopp mot erläggande av ränta för
den tid, som återstode intill femårsperiodens slut.
I det sakkunnigförslag, som ligger till grund för proposisitionen, hade
förordats, att ränta icke skulle utgå å insatta medel. Förslaget motiverades
med att någon ränta icke utgick å de konjunkturutjämningsavgifter, som
skogsindustriföretagen hade att erlägga enligt särskilda avtal. Under remissbehandlingen
framfördes åtskilliga erinringar mot att tillämpa en sådan
bestämmelse i fråga om insättningar å investeringskonto. Det vore,
framhöll man, en betydande skillnad mellan de vinster, som av skogsindustrien
kunde utvinnas vid försäljning av industriens produkter, och de
skogsvinster som tillfölle skogsägarna. Utskottet finner övervägande skäl
tala för att det i propositionen framlagda förslaget till ränteberäkning bör
godtagas. Enligt utskottets mening skulle en bestämmelse om skyldighet
för insättare att vid förtida uttag erlägga ränta till statsverket — även om
en sådan bestämmelse i och för sig kan sägas vara en logisk följd av motionärernas
förslag om en femårig spärrtid — säkerligen komma att uppfattas
som en i hög grad obillig regel.
Övriga i den föreliggande propositionen behandlade frågor ha icke givit
anledning till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 225, för sin de! antaga de vid propositionen
fogade förslagen till
1) lag om investeringskonto för skog; samt
2) förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog; ävensom
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 534 av herr Ohlon in. fl.
och II: 675 av herr Ohlin m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 535 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 681 av herr Hjalmarson in. fl.,
3) motionen 11:676 av herr Lundberg,
4) motionen II: 677 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm,
5) motionen II: 678 av herr Fröderberg,
6) motionen 11:679 av herr Widén samt
7) motionen II: 680 av herr Senander m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 december 1951.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Franzon, Velander, Petrén, Ramberg, Wehtje, Einar Eriksson och Werner
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Orgård, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin, Ohlsson i Kastlösa*, Vigelsbo,
Kärrlander och Henriksson.
Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
29
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:
»I
de likalydande motionerna I: 535 och II: 681 uttala motionärerna, att
de för sin del vore starkt medvetna om nödvändigheten av att största möjliga
del av skogsinkomsterna förvandlades till sparande. De vore därför beredda
att gå mycket långt för att få till stånd en väsentlig ökning av sparandet
och hade i första hand sökt bedöma problemet med hänsyn till vilken
lösning som skulle ge det bästa resultatet i sådant hänseende.
Motionärerna anslöto sig till tanken på att skogsägarna skulle medgivas
rätt att insätta viss del av skogsinkomsterna å särskilt investeringskonto
och vid taxeringen få åtnjuta avdrag för de sålunda insatta medlen. Den
härigenom uppkommande lindringen av progressionens verkningar vore enligt
motionärerna en berättigad korrigering av det nuvarande, på beskattningsårets
slutenhet grundade skattesystemet.
Motionärerna ansågo, att det föreliggande förslaget skulle bli mer lockande,
om de insatta medlen gjordes räntebärande även under de första åren.
De ville också medge avsättning med högre belopp än som motsvarade 40
procent av rotvärdet, vilket vore maximum enligt förslaget. De förordade
sålunda, att gränsen i princip skulle höjas till 60 procent, vilket för egna
avverkningar — till avsalu eller för förädling i egen rörelse —- skulle motsvara
30 procent mot av departementschefen förslagna 20 procent.
Det mest väsentliga — även sett enbart ur effektivitetens synpunkt —
vore emellertid enligt motionärernas uppfattning att tvångskaraktären i förslaget
eliminerades. Skogsägarna borde få rätt att avsätta till investeringsfond
men icke åläggas skyldighet därtill. De borde även vara berättigade
att vid behov uttaga medlen. All erfarenhet talade för att frivillighet gåve
det bästa resultatet. Den som visste, att han hade möjlighet att disponera
sina pengar utan att fråga statlig myndighet om lov, mötte inte det psykologiska
hinder för sparande, som tanken på en eventuell framtida utgift
reste. Dessa förhållanden jämte det att skatten lindrades och dess betalning
bleve uppskjuten koinme enligt motionärernas mening att vid ett på frivillighetens
grund uppbyggt system ge ett kvantitativt icke oväsentligt större
sparande än det i propositionen föreslagna tvångsförfarandet.
Det vore också att märka, att ett schablonmässigt system som det av departementschefen
förordade måste få ogynnsamma och högst skiftande verkningar
i de enskilda fallen. Det vore här fråga om ett mycket stort antal
skogsägare med sinsemellan mycket olikartade förutsättningar i ekonomiskt
hänseende.
Motionärerna anställde också en jämförelse mellan den användning, en
frivilligt uppbyggd investeringsfond skulle erhålla, och den, som komrne
till stånd vid ett av staten bundet förfaringssätt, samt uttalade, att denna
jämförelse icke syntes tala till förmån för det senare förfaringssättet. 1 den
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
mån skogsägaren toge ut medlen för att använda dem i skogsvårdande syfte
fullgjorde han en viktig funktion, då de eftersatta investeringsbehoven för
skogsbrukets del uppginge till många hundra miljoner kronor. Om medlen
användes till en förbättring av skogsarbetarnas förhållanden, vore detta av
värde för att bibehålla skogsarbetarstammen vid sitt yrke. Skulle slutligen
skogsägaren disponera de insatta medlen för egen del drabbades han av en
i många fall hård marginalskatt, vilket borde utgöra ett effektivt hinder
utom i de fall där tvingande skäl förelåge för en sådan disposition.
En effektiv sterilisering av ifrågavarande medel i statens hand skulle ock,
enligt motionärerna, kräva en annan riksbankspolitik än den hittills förda.
De erfarenheter, som gjorts i tidigare sammanhang, inbjöde icke till någon
större tilltro till steriliseringens resultat. Motionärerna hade icke kunnat
finna annat än att pengarna på nytt förts ut i marknaden och sålunda icke
steriliserats.
Då vi i allo dela de i motionerna anförda synpunkterna, tillåta vi oss hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 225 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 535 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 681 av herr
Hjalmarson in. fl., för sin del antaga följande
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å investerings
konto
för skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som i självdeklaration till ledning för taxering för inkomst har att
uppgiva intäkt av skogsbruk (idkare av skogsbruk) för beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år
1953 eller 1954, må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och statlig
inkomstskatt för den del av intäkten som enligt 2 § insatts å särskilt
konto i bank eller annan penninginrättning (investeringskonto).
2 §•
Uppskov som nyss sagts må äga rum för belopp, motsvarande högst summan
av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) trettio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol,
c) trettio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved.
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
31
3 §•
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från investeringskontot
sker, dock senast för det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1963.
Har skattskyldig verkställt insättning avseende flera förvärvskällor, skall
varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika förvärvskällorna
i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett, fördelats å
dessa.
4 §.
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas, skall idkare av skogsbruk som önskar åtnjuta sådant
uppskov vid självdeklaration foga utredning enligt av Konungen fastställt
formulär.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning som i första stycket sägs
förebringas särskilt för varje förvärskälla.
5 §•
Till ledning vid taxeringen för inkomst skall bank eller annan penninginrättning,
som mottagit insättning på investeringskonto, varje år beträffande
envar insättare lämna uppgift utan anmaning om under beskattningsåret
gjorda insättningar och uttag.
6 §•
Det åligger taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta särskild förteckning
enligt fastställt formulär å idkare av skogsbruk, vilka insatt medel
å investeringskonto. I förteckningen skola för envar skattskyldig anmärkas
dels belopp för vilka uppskov med taxeringen medgivits dels ock storleken
av å investeringskonto inbetalade belopp.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 §
1 mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
7 §•
Ändras efter besvär eller eljest det belopp, för vilket uppskov med taxering
medgivits, skall taxeringsintendenten utan dröjsmål lämna länsstyrelsen
meddelande om ändringen.
8 §.
Kungl. Maj :t äger meddela dt närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller beträffande
eftertaxering för samma år.
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 534 av herr Ohlon m. fl.
och II: 675 av herr Ohlin m. fl.,
2) motionen II: 676 av herr Lundberg,
3) motionen II: 677 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm,
4) motionen II: 678 av herr Fröderberg,
5) motionen II: 679 av herr Widén samt
6) motionen II: 680 av herr Senander in. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson i Osby och Sjölin, vilka anfört
följande:
»I propositionerna 220 och 225 har regeringen utvecklat sin syn dels på
det ekonomiska läget och dels på de särskilda åtgärder, som föranledas av
detta. Vi föredraga att framföra våra synpunkter härpå i samband med betänkandet
om proposition nr 225. Vi begränsa oss till att påpeka de huvudproblem,
som man enligt folkpartiets mening måste taga hänsyn till i dagens
och den närmaste framtidens avgöranden på det ekonomisk-politiska
fältet.
Den under senare år förda regeringspolitiken har bl. a. haft följande utmärkande
drag. Löften om ekonomisk stabilisering och övervunna kriser
ha givits i kontinuerlig följd. Löftena ha ständigt förblivit oinfriade. Penningvärdet
har så gott som oavbrutet försämrats. Internationella ekonomiska
störningar ha härvidlag spelat in. Ingen torde dock på allvar kunna hävda,
att den förda svenska politiken icke i väsentlig grad påverkat utvecklingen.
Regeringens ingripanden ha i alltför hög grad, såsom framhålles i
motionerna 1:528 av herr Petrén m. fl. och 11:674 av herr Ohlin m. fl.,
karakteriserats av negativa utgångspunkter och negativa metoder. Ingripandena
ha ofta också kommit på ett för sent stadium för att ha en tillräcklig
effekt. De synpunkter, som regeringen framfört i proposition 220 liksom
vad under remissdebatten framkom, tyda inte på att någon förändring härvidlag
inträffat i och med koalitionsregeringens bildande. Om en varaktig
samhällsekonomisk balans skall kunna uppnås och detaljregleringar och
kontroll av olika slag successivt avvecklas måste politiken medvetet inriktas
på att stimulera till ökat enskilt sparande, som kan leda till en naturlig
balans mellan investeringar och sparande, konsumtionsvilja och varutillgång.
Den högeligen önskvärda stegringen av produktionen kan nämligen
ej uppnås, om icke bl. a. rationella investeringar kunna företagas och ökad
arbetskraftsstabilitet uppnås. Den ekonomiska politiken måste vidare vara
så inriktad, att de skilda folkgrupperna kunna äga förtroende för att det
eftersträvade målet, ekonomisk balans, skall kunna uppnås. Härvidlag måste
offer göras av alla parter.
Det var bl. a. ur synpunkten att skapa gynnsamt utgångsläge för överläggningarna
beträffande inkomstbildningen under nästa år, som från folk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
33
partiets sida i riksdagen under remissdebatten frågan om de stora konjunkturvinsterna
togs upp. Från regeringshåll förklarade man sig inte kunna
se, att saken hade något intresse annat än som ett ''intressant nationalekonomiskt
problem’. Dess stora betydelse för höstens avtalsfrågor stod tydligen
icke klar för regeringen. Senare ha dock uttalanden gjorts, som tyda
på eu annan uppfattning. Den 10, 11 och 12 november uttalade i olika sammanhang
såväl statsministern som inrikesministern att problemet vore av
sådan betydelse, att det inte kunde lämnas obeaktat. Den 15 november förklarade
finansministern, att det i proposition 220 angivna regeringsprogrammet
behövde revideras, och att läget nu erfordrade ytterligare åtgärder.
Enligt tillgängliga uppgifter skulle finansministern ha uttalat, att det
nog vore ''nödvändigt att tillgripa beskattning för att för statens räkning
lägga beslag på något av konjunkturvinsterna’.
Vi vilja med utgångspunkt från motionerna I: 534 av herr Ohlon m. fl.
och II: 675 av herr Ohlin in. fl. något närmare precisera vår uppfattning
av frågan om en konjunkturvinstbeskattnings inplacering i dagens ekonomiska
politik samt de allmänna riktlinjerna för denna.
I ett läge, där vissa grupper fått mycket stora konjunkturvinster, medan
andra samtidigt fått vidkännas en standardsänkning, synes det oss ofrånkomligt
att överväga, att genom särskilda åtgärder söka skapa en rättvisare
avvägning av bördorna. Vårt förslag om en tillfällig konjunkturvinstbeskattning
av de mera väsentliga övervinster, som rustnings- och krigskonjunkturen
skapat, är uttryck för åskådningen, att beskattningen bör ta hänsyn
till bärkraften, och att denna är större, när det gäller sådana konjunkturvinster
än för vanliga inkomster. Å andra sidan tala såväl principiella som
praktiska skäl för att av konjunkturen påverkade inkomstökningar av mindre
betydande storleksordning ej böra drabbas av en sådan särbeskattning. Det
kan nämligen i sådana fall ej sällan med fog göras gällande, att en relativt
gynnsam inkomst ett år utgör skälig kompensation för lägre inkomster i
sämre konjunkturlägen. Det är självklart, att en bestämd skillnad måste
göras mellan en konjunkturvinstskatt och steriliseringsåtgärder, i fråga om
den gräns, under vilken befrielse från skatte- eller steriliseringsinbetalningar
skall gälla. Gränsen för de från konjunkturvinstbeskattning fritagna beloppen
bör således sättas avsevärt högre än de som angivits i samband med
steriliseringsåtgärder. En väsentlig synpunkt bör vara, att produktionshämmande
verkningar ej uppkomma. Självfallet böra inte tidigare hopsparade
vinster, som bli ''synliga'' t. ex. i samband med en lagerreduktion drabbas av
en sådan beskattning. Alt hänsyn skall tagas till penningvärdets fall måste
starkt understrykas. I övrigt ingå vi ej här på frågan om konjunkturbeskattningens
utformning eller höjd.
När vi sålunda föreslå eu tillfällig konjunkturvinstbeskattning, bör detta
ses som ett led i den allmänna ekonomiska politik, som från folkpartiets
sida förordas, vilken syftar till att trygga penningvärdet med bevarande av
eu hög och jämn sysselsättning. Enligt vår mening bör eu sådan politik innefatta
bl. a. genomförandet av eu allmän sänkning av inkomst- och förmö
U
Hihang till riksdagens protokoll 1951. 7 samt. Nr 66.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
genhetsbeskattningen snarast möjligt och andra mera speciella åtgärder,
som uppmuntra sparandet. Mot denna tanke har från socialdemokratiskt
regeringshåll invänts, att skattesänkningar inte f. n. kunna beslutas, men
att man hoppas få möjligheter därtill längre fram. Vi kunna inte acceptera
denna ståndpunkt, då enligt vår mening en ökning av det enskilda
sparandet och en minskning av det statliga budgetöverskottet är att föredraga
framför ett bibehållande av nuvarande hårda skattetryck. Uppenbart
är emellertid, att om det nuvarande vinstkonjunkturläget skulle bestå —■
man bör vara beredd på olika slags utveckling härvidlag — och om under
ett eller annat år en konjunkturvinstbeskattning tillför statskassan ej oväsentliga
belopp, så blir det än mer motiverat att genomföra en allmän skattereduktion.
Dessa extraordinära statsinkomster böra nämligen under inga
omständigheter få medföra en ökning av de ordinarie statsutgifterna och
böra endast till en begränsad del användas för tillfälliga subventioner i avsikt
att motverka en eljest oundgänglig tillfällig höjning av levnadskostnaderna.
Den åskådning vi företräda leder oss till en kritisk hållning gentemot allmänna
subventioner. Endast när särskilda skäl tala för dem, och när det
finns grundad anledning till antagandet, att de med hänsyn till dessa skäl
verkligen bli tillfälliga, böra de tillgripas. Dessa förutsättningar synas emellertid
vara uppfyllda f. n„ en uppfattning som numera ej torde bestridas
av någon i riksdagen företrädd meningsriktning. Att på svenska folkets
breda lager lägga bördan av den svaga skördens prishöjande verkningar
och bördan av en stor extraordinär prisstegring på de svenska exportvaror,
som också förbrukas inom landet, vore under en tid av starkt ökad reell
nationalinkomst orimligt. En sådan politik skulle omöjliggöra en allmän
medborgerlig samling kring en nödvändig återhållsamhet vid vinterns uppgörelser
och leda till sådana lönestegringar och andra inkomststegringar,
som skulle ge inflationen ökad fart. Vill man vädja till de stora grupperna
av löntagare och företagare att visa återhållsamhet och därvid uppoffra
eljest uppnåeliga fördelar, är det rimligt, att de av konjunkturerna särskilt
gynnade grupperna påtaga sig en tillfällig uppoffring genom konjunkturbeskattning
av väsentliga övervinster. Det är också rimligt, att en del av de
därigenom till statskassan inflytande medlen användas till att dämpa den
tillfälliga levnadskostnadsstegring, som har ett direkt samband antingen
med den svaga skörden eller med själva kriskonjunkturen. Den av konjunkturförhållandena
betingade fördyringen av svenska och utländska varor,
som förbrukas i Sverige, kan nämligen väntas åtminstone till en del
komma att upphöra samtidigt med konjunkturvinsterna och konjunkturbeskattningen.
Risker för en permanent allmän subventionspolitik finansierad
med vanliga skatter böra härigenom bliva mindre. Genom en på samhällssolidaritet
i en allvarlig tid grundad ekonomisk politik av ovan antytt
slag, bör bättre förutsättningar för en framgångsrik kamp mot inflationen
kunna skapas.
De andra sidorna av den erforderliga samhällspolitiken mot inflationen
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
35
anse vi oss i detta sammanhang ej behöva närmare angiva. Vi begränsa oss
till att här nedan sammanfatta både ovan berörda och andra mera väsentliga
punkter i ett program, som vi mena skulle göra det möjligt att få slul
på inflationen och förbättra levnadsförhållandena för vårt folk.
1. Inkomstskatten, ,som genom inflationen successivt höjts, reduceras för
alla inkomstkategorier genom beslut av riksdagen 1952. Riksdagen bör redan
i höst begära förslag härom till vårriksdagen.
2. Förmögenhetsskatten lättas och särskilda skattelättnader beviljas för
nysparande.
3. En tillfällig konjunkturvinstbeskattning på väsentliga övervinster införes,
varvid hänsyn tages till penningvärdets fall och till att produktionshämmande
verkningar undvikas. Förslaget om tvångssterilisering av inkomster
från skogsbruket avslås, men möjligheten till frivillig avsättning i
skatteutjämningssyfte behålles.
4. En del av de genom konjunkturvinstbeskattningen inflytande statsinkomsterna
användes till tillfälliga subventioner för att dämpa stegringen
av levnadskostnaderna. Subventionernas utformning göres beroende av
praktiska krav på enkelhet.
5. En läget motsvarande penning- och kreditpolitik, innefattande bl. a.
en viss rörlighet i räntan och en allmän stramhet på kapitalmarknaden,
kan ej undvaras eller ersättas genom räntereglering eller kreditransonering.
6. Tills vidare kan en samhällelig investeringskontroll och priskontroll
ej undvaras, men politiken bör inriktas på att skapa förutsättningar för
deras successiva avveckling och den .samhällsekonomiska balansens vidmakthållande
med mera generella medel.
Vad gäller den i motionerna berörda frågan om eventuellt beslut rörande
tvångsmässig sterilisering av skogsinkomster i avvaktan på förslag om eu
konjunkturvinstbeskattning kunna följande förhållanden påpekas.
Av ovan berörda uttalanden från regeringshåll framgår, att man nu också
där är på det klara med att åtgärder av en konjunkturvinstbe.skattnings
generella karaktär äro motiverade. Sedan motionerna avgåvos har också
regeringen tillkallat två sakkunniga inom finansdepartementet med uppdrag
att utreda frågan om en tillfällig konjunkturvinstbeskattning. I detta
läge synes riksdagen böra markera sin övertygelse om lämpligheten härav
genom att begära, att Kungl. Maj.t i början av nästa års riksdag framlägger
förslag om en tillfällig konjunkturvinstskatt, vars närmare utformning får
bli beroende av utredningen. Skulle regeringen mot all förmodan avstå från
att lägga fram förslag av här ifrågasatt karaktär, är riksdagen oförhindrad
att senare fatta beslut om mera effektiva i princip generella stcriliseringsbestämmelser
för av konjunkturen framkallade betgdande övervinster inom
såväl skogsbruket som andra delar av näringslivet. I så fall bör i motsats
till regeringens förslag, belopp, vars gränser uppåt sättas något högre än
regeringsför,slaget, alltid få fråndragas vid beräkningen av steriliseringens
omfattning, oberoende av den totala försäljningssummans storlek. Den omständigheten
att beslut i så fall fattas först ett stycke in på nästa år synes
36 Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
med hänsyn till föreliggande omständigheter ej böra tillmätas avgörande
betydelse. Inbetalning till investeringskonto för skog skall nämligen enligt
lagförslaget i vad avser 1952 års inkomster ske senast den dag självdeklaration
år 1953 skall avlämnas, d. v. s. den 15 februari 1953 för fysiska personer
och den 31 mars 1953 för juridiska personer. Man torde därför —
i motsats till vad i motionerna I: 534 och II: 675 förmodas — ha anledning
anta att några inbetalningar ej komma att äga rum före den tidpunkt, då
ett förslag till konjunkturvinstskatt kan föreläggas riksdagen. Med hänsyn
härtill och då man har grundad anledning räkna med att en konjunkturvinstbeskattning
kommer till stånd och gör åtgärder för tvångssterilisering
av skogsvinster omotiverade anse vi anledning saknas att nu föreslå åtgärder,
som ta sikte på vad som skall ske för den händelse en sådan konjunkturvinstbeskattning
ej kommer till stånd. Skulle den bli aktuell, kan
den då upptagas till behandling och även andra linjer än steriliseringsbestämmelser
prövas i syfte att åstadkomma en effekt i inflationsmotverkande
riktning genom åtgärder, som i princip rikta sig mot av konjunkturerna
betingade inkomstökningar oberoende av i vilken näringsgren de
uppträda. Vi vilja emellertid ånyo starkt betona, att enligt vår mening den
lämpligaste vägen är en tillfällig konjunkturvinstbeskattning av mera väsentliga
övervinster, var de än uppträda.
Proposition nr 225 bör under dessa omständigheter avslås.
Under hänvisning till vad här anförts hemställa vi,
A) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 534 av herr Ohlon m. fl. och II: 675 av herr
Ohlin m. fl. samt motionen II: 679 av herr Widén,
1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
måtte i början av nästa års riksdag framlägga förslag till
tillfällig konjunkturbeskattning,
2) avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 225,
samt
3) antaga följande
Förslag
till
förordning med provisoriska bestämmelser om investeringskonto för skog.
1 §•
Skattskyldig, som åtnjutit intäkt av skogsbruk under beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953
eller 1954, må under de förutsättningar och i den utsträckning nedan stadgas
erhålla uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt
för avsättning å särskilt konto (investeringskonto för skog).
Uppskovet må avse högst ett belopp, motsvarande summan av
37
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
a) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) tjugo procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol,
samt
c) tjugo procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse, med undantag av kolved.
Uppskovet får dock icke i något fall avse högre belopp än nettointäkten
av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk härrör, och ej lägre
belopp än ett tusen kronor.
Såsom villkor för uppskov skall gälla, att den skattskyldige, innan deklaration
för ifrågavarande beskattningsår skall avgivas, å särskilt konto
(investeringskonto för skog) hos riksbanken insatt det belopp, för vilket
uppskov önskas.
2 §.
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från investeringskontot
hos riksbanken sker, men senast under tionde beskattningsåret
efter det avsättningen enligt 1 § verkställts.
3 §•
Skattskyldig, som önskar åtnjuta uppskov med taxering enligt denna
förordning, skall vid sin i hemortskommunen avlämnade självdeklaration
för ifrågavarande beskattningsår bifoga utredning till ledning för bestämmande
av belopp, för vilket uppskov vid taxering högst må åtnjutas, samt
besked från riksbanken rörande verkställd insättning å investeringskonto
enligt denna förordning. Utredning som nu sagts må lämnas å blankett enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.
Har den skattskyldige under beskattningsåret haft inkomst av skogsbruk
i mer än en kommun skall utredning som nyss sagts förebringas särskilt
för varje kommun, beträffande vilken uppskov med taxering till kommunal
inkomstskatt yrkas.
4 §•
Å medel, som insättas i riksbanken jämlikt 1 §, skall utgå ränta efter två
och en halv procent för år.
5 §•
Skattskyldig, som vill disponera hos riksbanken insatta medel, äger att
efter uppsägning hos riksbanken återfå det insatta beloppet. Uppsägning
må avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att uttag ej
må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalningen enligt
1 § senast skolat verkställas skall riksbanken återbetala kvarstående medel.
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 66.
6 §.
Har uttag skett av hos riksbanken enligt denna förordning insatta medel,
skall riksbanken senast den 15 februari året efter det då uttag skett översända
meddelande härom till vederbörande länsstyrelse. Så skall förfaras
jämväl i fall, där riksbanken enligt 5 § utan föregående uppsägning utbetalar
vad som må kvarstå å det särskilda kontot.
7 §•
Där åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ifrågakommer, sker
handläggningen vid riksbankens huvudkontor i Stockholm.
Hänvändelse till huvudkontoret kan ske direkt eller genom förmedling
av avdelningskontor.
8 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
Rättighet att erhålla uppskov med taxering enligt denna förordning föreligger
icke beträffande köpeskilling för skog, som avyttrats genom upplåtelse
av avverkningsrätt, eller för avyttrade skogsprodukter, där skriftligt
avtal om avyttringen träffats före den 1 januari 1951.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 534 av herr Ohlon in. fl.
och II: 675 av herr Ohlin m. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:535 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 681 av herr Hjalmarson m. fl.,
3) motionen II: 676 av herr Lundberg,
4) motionen II: 677 av herrar Henriksson och Gustafsson
i Stockholm,
5) motionen 11:678 av herr Fröderberg,
6) motionen 11:679 av herr Widén samt
7) motionen 11:680 av herr Senander m. fl.,
måtte, i den mån de ej besvarats under punkten A), icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.?
HD av herr Henriksson.
518117. Stockholm. Isaao Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar a1 i texten