Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 12

1951-04-24 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1951:12, Bankoutskottets utlåtande nr 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om åtgärder till

främjande av det frivilliga och enskilda sparandet,

dels ock om framläggande för 1951 års riksdags vårsession

av förslag till åtgärder för uppmuntran av

det frivilliga sparandet.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 186 i första kammaren

av herr Andrén m. fl. och nr 284 i andra kammaren av herr Hjalmarson

m. fl. samt nr 279 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och

nr 367 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 186 och II: 284, vilka äro likalydande, hemställes »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala att den — med beaktande

av vad i motionerna anförts — fäster avgörande vikt vid att sådana

betingelser för det frivilliga och enskilda sparandet skapas att detta framstår

som lönande ur spararnas synpunkt och därigenom främjas och anhålla

att Kungl. Maj:t täcktes erinra den i utsikt ställda utredning, som

angivits skola få till uppgift att undersöka möjligheten att förena ’full

sysselsättning’ med ett fast penningvärde, om sparproblemets centrala

plats i dessa sammanhang och påfordra att detta vid utredningens arbete

ägnas tillbörlig uppmärksamhet».

Motionerna I: 279 och II: 367, vilka även äro likalydande, utmynna i

hemställan »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära att till innevarande

vårsession måtte utan avvaktan av förslag till nya skattelagar framläggas

förslag till åtgärder för uppmuntran av det frivilliga sparandet».

Beträffande motiveringarna för vad sålunda hemställts får utskottet hänvisa

till motionerna II: 284 och II: 367.

Över motionerna ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i

riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska jordbrukskreditkassan och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Riksgäldsfullmäktige anföra följande:

Åtskilliga tecken tyda på att det frivilliga, enskilda sparandet nedgått

under de senaste åren. Försäkringssparandet har visserligen tämligen väl

kunnat hävda sig, ehuru detsamma ej kunnat hålla takten med penningvärdets

försämring. Sparandet i obligationer från allmänheten, kassor m. fl.

synes emellertid ha avtagit och vad beträffar det å bankräkningarna synliga

sparandet visa insättarnas tillgodohavanden en mindre ökning än tidi
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

gare. I fråga om bankräkningarna torde emellertid bankstatistiken icke

kunna tillmätas alltför stort värde, då det gäller att få ett grepp på sparandets

utveckling. Denna statistik påverkas nämligen i hög grad av omläggningar

av sparformerna och tillfälliga kapitalöverflyttningar m. in.; den

avspeglar icke heller det sparande, som sker genom återbetalningar på

krediter.

Ehuru det statistiska materialet sålunda ger föga vägledning, finner man

rent erfarenhetsmässigt stöd för uppfattningen, att det enskilda penningsparandet

för närvarande visar tendens till relativ tillbakagång. Uppenbarligen

har en förskjutning skett från penningsparande till sparande i

reala tillgångar. Det är däremot icke osannolikt, att trots allt det totala

sparandet i samhället i stort sett upprätthållits. Av konjunkturinstitutet

verkställd beräkning visar, att den sparade andelen av nationalinkomsten

under senare år hållit sig tämligen konstant. En allt större del av det totala

sparandet sker emellertid numera inom de enskilda företagen.

Flera orsaker ha medverkat till den otillfredsställande utvecklingen av

det enskilda sparandet. Den höga skattebelastningen har reducerat sparförmågan,

men därjämte — och framför allt — har det fallande penningvärdet

minskat intresset för penningsparande och samtidigt ökat konsumtionen.

Nedgången av penningsparandet minskar tillgången av medel på obligationsmarknaden

och hos sparinstituten och blir sålunda särskilt till nackdel

för de låntagare, som traditionellt täcka sina lånebehov därstädes,

främst staten, kommunerna och hypoteksinstitutionerna. På grund av den

relativt sett allt knappare kapitalförsörjningen inom denna sektor ha —

trots strävanden att begränsa investeringarna — svårigheter uppstått, då

det gällt att inom ramen för det frivilliga sparandet få täckning för de

aktuella kreditbehoven. Även angelägna behov i fråga om byggnader för

allmänna inrättningar, såsom skolor, sjukhus och dylikt ha måst skjutas

på framtiden, varjämte den för samhället nödvändiga bostadsproduktionen

måst inskränkas. Berörda svårigheter komma än mer att ökas, om den

kostnadsfördyring, som inträffat under senaste tiden, icke uppväges av att

ökade sparmedel ställas till förfogande.

Det anförda är, såvitt fullmäktige kunna finna, den bakgrund, mot vilken

man bör se det i de remitterade motionerna upptagna spörsmålet, på

vilka vägar man skall uppnå den ökning av sparandet eller, annorlunda

uttryckt, den frivilliga begränsning av konsumtionen, som i nuvarande läge

av fullt utnyttjad produktionskapacitet är nödvändig för att ernå en ur

samhällssynpunkt önskvärd ökning av investeringsmöjligheterna. I fråga

om medlen för att nå detta mål kunna skilda meningar råda, naturligt

nog då man här kommer in på mycket svårlösta problem av såväl allmänpolitisk

som penningpolitisk natur. Av den allmänna politiska målsättningen

avhänga sålunda statliga åtgärder inom beskattningens och utgiftspolitikens

områden, vilka kunna bidraga till att öka konsumtionen och

minska sparandet. Även genom penningpolitiken kan sparandet påverkas.

Det gäller sålunda, för närvarande i högre grad än tidigare, att ge den ekonomiska

politiken en utformning, som är ägnad att verksamt öka det enskilda

sparandet. Det viktigaste härvidlag är, att förtroendet för penningvärdet

återställes. Fullmäktige kunna helt instämma i det av finansministern

i årets statsverksproposition gjorda uttalandet, att omsorgen om penningvärdet

måste vara den främsta angelägenheten för statsmakternas eko
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

3

nomiska politik, icke minst därför att ett stabilt penningvärde är en väsentlig

och i längden nödvändig förutsättning för det enskilda sparandet. För

egen del vilja fullmäktige uttala den förhoppningen, att riksdagen i anledning

av vad finansministern sålunda anfört måtte fastställa sådana direktiv

för den ekonomiska politiken, som taga sikte på snara och effektiva

åtgärder för penningvärdets stabilisering.

En överbalansering av budgeten är ett av de medel, som statsmakterna

kunna tillgripa för att åstadkomma en stabilisering av läget, och torde i

rådande läge böra såvitt möjligt eftersträvas. Överbalanseringen skulle

innebära ett tvångssparande, som i viss mån skulle ersätta vad som brister

i det frivilliga, enskilda sparandet och sålunda minska statens upplåningsbehov.

Överbalanseringsmetoden har emellertid begränsade användningsmöjligheter,

i det att skattebelastningen ganska snart kan bli för stor, vartill

kommer att en överbalanserad budget kan innebära en frestelse till

nya statsutgifter.

I rådande läge kan det dessutom vara befogat att genom särskilda åtgärder

söka uppmuntra till en ökning av det frivilliga, enskilda sparandet.

Anordningar i sådan riktning ha i tidigare sammanhang, då jämväl en

ökning av sparandet framstått som särskilt önskvärd, vidtagits i viss utsträckning.

Fullmäktige vilja sålunda erinra om de av riksgäldskontoret

introducerade sparformerna sparobligationer och rikskonto,1 genom vilka

sparformer främst åsyftats att med hjälp av något högre räntegottgörelse

stimulera ett tidsbundet sparande. Sparobligationerna voro dessutom ursprungligen

förenade med skattefrihet i fråga om avkastningen. Hit hör

även det tidsbundna lönsparande med vinstutlottning, som organiserats

av folkrörelsernas sparkampanj. Resultatet av dessa åtgärder har emellertid

varit jämförelsevis begränsat, då de förmåner, som erbjudits, sedan

nämnda skattefrihet enligt beslut av riksdagen borttagits från och med

den 1 april 1946, icke varit tillräckligt lockande under de för handen

varande förhållandena.

Nämnas må i detta sammanhang jämväl de av riksgäldskontoret emitterade

premieobligationerna, vilka visat sig vara en lämplig form för att

ernå ett ökat sparande hos de bredare befolkningslagren. Av betydelse härvidlag

har varit den efter av riksgäldskontoret erhållet tillstånd bedrivna

avbetalningsförsäljningen av premieobligationer.

Ytterligare sparfrämjande åtgärder äro skisserade i de i ämnet väckta

motionerna, av vilka särskilt motionerna I: 279 och II: 367 taga sikte på

omedelbara och direkta åtgärder för uppmuntran av det frivilliga sparandet,

främst genom premiering av nysparande antingen skattevägen eller

genom särskild sparpremie. De svårigheter, som möta när det gäller att

genomföra dylika åtgärder, äro företrädesvis av teknisk art. Problemet

är, hur man skall kunna nå syftet att stimulera nysparande utan att de

förmåner, som man vill gynna detta med, skola komma även annat sparande

till del. Med hänsyn bland annat härtill äro fullmäktige, ehuru fullmäktige

instämma i motionernas syfte, icke beredda att nu utan föregående

utredning tillstyrka något särskilt, konkret förslag till uppmuntran

av det frivilliga, enskilda sparandet. Då fullmäktige emellertid anse angeläget,

att åtgärder vidtagas för att stimulera detta sparande, vilja fullmäktige

förorda, att de i motionerna upptagna spörsmålen snarast bli förc
-

1 Inlåningen å rikskonto upphörde fr. o. m. början av år 1950.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

mål för prövning, så att förslag i ämnet om möjligt kan framläggas vid

innevarande riksdags höstsession.

Av det ovan anförda torde framgå, att fullmäktige icke ha något att

erinra mot att riksdagen gör ett allmänt uttalande av i huvudsak den

innebörd, som avses i motionerna I: 186 och II: 284. — Vad beträffar den

planerade utredningen för undersökning bland annat av den »fulla sysselsättningens»

problem anse fullmäktige en sådan utredning i hög grad påkallad,

särskilt i vad avser frågan om möjligheterna att förena full sysselsättning

med ett fast penningvärde. Fullmäktige förutsätta, att nämnda

utredning kommer att ägna uppmärksamhet åt samtliga på frågan inverkande

omständigheter, sålunda även det frivilliga, enskilda sparandet.

Svenska bankföreningen har i sitt yttrande anfört:

Syftemålet med samtliga ifrågavarande motioner är i stort sett detsamma,

nämligen att genom vidtagande av lämpliga åtgärder söka uppmuntra

det enskilda och frivilliga sparandet. I sin allmänna uppläggning förete

dock de olika motionerna vissa påtagliga skiljaktigheter. I de två förstnämnda

motionerna göras vissa försök att angripa problemet ur principiella

synpunkter; man pekar på svårigheten att förena de två önskemålen

om s. k. full sysselsättning och ett fast penningvärde, man framhåller

tvångssparandets ringa värde i jämförelse med ett frivilligt sparande, och

man framhåller den allmänna skattepolitikens inflytande på sparandets

omfång och struktur. Men man framlägger också till övervägande vissa

konkreta åtgärder på kortare sikt, såsom införande av lägre skatt på övertidsarbete,

skattebefrielse för inkomst av sparande intill visst belopp etc.

De två senare motionerna åter taga uteslutande sikte på åtgärder av sistberörda

slag; man ifrågasätter här omedelbara förslag till sådana lättnader

i beskattningen som förmenas kunna uppmuntra det frivilliga sparandet,

och man pekar i sådant avseende bland annat på den av 1944 års allmänna

skattekommitté väckta tanken på avdrag vid inkomsttaxeringen för medel

som insättas på s. k. skattesparkonto i bank eller annan kreditinrättning.

Bankföreningen anser sig utan vidare kunna instämma i det för motionerna

gemensamma syftemålet att med alla till buds stående medel söka

åstadkomma en vändning i den nedgång i det enskilda och frivilliga sparandet

som under senare år kunnat konstateras och som på sistone synes

vara alltmera accentuerad. För bankföreningen står det klart, att framgången

för strävandena att åstadkomma den produktionsökning och därmed

det underlag för en fortgående standardhöjning, som väl utgör ett för

alla gemensamt önskemål, på längre sikt än direkt beroende av huruvida

sparandet kan hållas på en tillräckligd hög nivå.

Bankföreningen vill heller icke bestrida, att sådana konkreta och tillfälliga

åtgärder som i motionerna antydas — inrättande av »skattesparkonton»,

lägre skatt för övertidsarbete etc. — kunna ha viss betydelse som

uppmuntran till sparande. Den hittillsvarande erfarenheten av dylika specialåtgärder

är emellertid icke av särskilt positiv art. Det brett upplagda

s. k. iönsparandet — uppmuntrat genom högre förräntning och av staten

bekostad vinstutlottning — har uppenbarligen icke motsvarat förväntningarna.

Enligt bankföreningens uppfattning är det icke heller med dylika åtgärder

som det föreliggande problemet bör angripas. Orsakerna till det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

5

minskade frivilliga sparandet ligga nämligen betydligt djupare än att de

skulle kunna i någon väsentlig grad påverkas av sådana åtgärder. Däremot

vill bankföreningen instämma i de i motionerna gjorda uttalandena om

det rådande skattesystemets, särskilt marginalbeskattningens, andel i skulden

till sparandets nedgång. En ändring av de mest sparhämmande beskattningsreglerna

framstår därför på längre sikt som en ofrånkomlig åtgärd,

om man vill åstadkomma en återgång till sundare sparvanor.

Men häri ligger å andra sidan långt ifrån hela lösningen, framför allt

icke då det gäller att åstadkomma en mera omedelbar effekt. Det viktigaste

och i själva verket enda verkligt effektiva medlet att åstadkomma en förnyelse

av sparviljan, vare sig det gäller längre eller kortare sikt, är nämligen

att söka återvinna det förtroende hos individerna för sparandets lönsamhet

som under senare år så väsentligt rubbats, främst genom det sviktande

penningvärdet. Det är här som man enligt bankföreningens mening

har att finna problemets kärna. Ty det är en naturlig och knappast klandervärd

reaktion hos den enskilda individen, att han i tider av ovisshet

rörande penningens framtida värde i större utsträckning än eljest omsätter

sina inkomster i varor, vilkas värde kan förväntas bestå eller till och

med öka.

Någon ingående analys av förutsättningarna för ett återupprättande av

stabiliteten i vårt penningvärde kan uppenbarligen icke här komma i fråga.

Bankföreningen vill därför i detta hänseende inskränka sig till några mera

allmänna synpunkter på frågan. Att våra penningars köpkraft och därmed

deras värde är i hög grad beroende av utomlands inträffande prisstegringar

är uppenbart, liksom att den kraftiga devalveringen av kronan hösten

1949 innebar en urholkning av dess köpkraft även inom landet. Men just

dessa omständigheter borde ha utgjort desto större anledning att vidtaga

alla de åtgärder av finanspolitisk och penningpolitisk innebörd som stå till

buds för att motverka en ytterligare utspädning av vårt penningvärde.

I finanspolitiskt hänseende faller främst i ögonen den under de senaste

budgetåren häftiga stegringen av statens utgifter, främst på det sociala

området. Alla torde vara ense om önskvärdheten av att allt större delar

av vårt folk må komma i åtnjutande av den standardhöjning som produktionsutvecklingen

möjliggör. Men där ligger också gränsen för det på lång

sikt möjliga. Försök att åstadkomma förmåner för befolkningen, vilka gå

utöver vad som, utan försämring av standarden på andra områden, kan

betalas av den samlade produktionen, kunna visserligen skenbart lyckas

genom att riksbanken stiiller till förfogande den erforderliga penningmängden,

så snart den icke kan uppbringas i marknaden. Men den verkliga

betalningen kommer då att i motsvarande mån erläggas genom en urholkning

av penningens värde, <1. v. s. genom att taga i anspråk av allmänheten

uppsparade medel för direkt konsumtion. Detta är i själva verket vad

som skett i avsevärd utsträckning under senare är, icke minst för att tillgodose

kraven på bostadspolitikens område.

Eu av de angelägnaste åtgärderna för att förhindra ett ytterligare uppluckrande

av värt penningvärde är fördenskull enligt bankföreningens mening

att statsmakterna vinnlägga sig om en väsentligt stramare utgiftspolitik

iin som tillämpats under de senare åren. Balans måste sålunda vinnas

icke blott mellan nominella utgifter och inkomster utan också och

framför allt mellan utgifterna, å ena sidan, och det produktionsresultat

som kan ställas till förfogande för deras täckande, å den andra. Avsteg

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bankoutskottets utlåtande nr 12.

från denna regel medför obönhörligt förr eller senare inflatoriska verkningar.

Som ett komplement till en restriktiv utgiftspolitik från statens sida

erfordras en fast och stram penningpolitik från riksbankens sida. Dessa

båda element, utgiftspolitiken och penningpolitiken, iiro enligt bankföreningens

mening de verksammaste faktorerna som stå till buds för att återställa

stabiliteten hos vårt penningvärde och därmed allmänhetens rubbade

benägenhet till penningsparande.

En mera konkret åtgärd till främjande av sparandet, vilken närmast

utgör en detalj i den efterlysta stramare finanspolitiken, vill bankföreningen

i detta sammanhang peka på. Avbetalning på lån är som bekant en

av de mest betydelsefulla sparformerna. Kreditinstitutionerna ha också

anmodats att i ökad omfattning kräva amortering av utlämnade lån. Den

med automobilhandlarförbundet träffade överenskommelsen om förkortning

av avbetalningstiderna är ett uttryck för samma uppfattning. Det

synes då ligga nära till hands att taga under omedelbart övervägande att

höja amorteringskraven för de i statlig regi utlämnade lånen av olika slag,

främst på jordbrukets och bostadsbyggandets område. Förutom att en

sådan skärpning skulle medföra ett ökat sparande, skulle den exempelvis

på egnahemsbyggandets område medföra den ur sociala och allmänna synpunkter

synnerligen värdefulla effekten, att egnahemsbyggaren inom rimlig

tid kan säga sig vara den verkliga och icke endast den nominella ägaren

till fastigheten.

Slutligen vill bankföreningen giva uttryck för den uppfattningen, att

det ur synpunkten av de intressen förevarande motioner vilja tillgodose

är av synnerlig vikt, att frågan om möjligheten att i längden förena s. k.

full sysselsättning med ett fast penningvärde icke lämnas ur sikte.

Svenska sparbanksföreningen anför:

I förevarande motioner liksom i vissa andra motioner, som mera direkt

tagit sikte på beskattningsfrågan, ha motionärerna starkt understrukit behovet

av att det enskilda frivilliga sparandet uppmuntras. Sedan motionerna

avgåvos, har utvecklingen på löne- och prisområdena ytterligare

accentuerat behovet av ett ökat sparande såsom medel mot den inflatoriska

utvecklingen. Det är icke lätt eller kanske ens möjligt att få en

fullt klar överblick över läget. Såvitt styrelsen kan finna, är utvecklingen

utomordentligt allvarlig och mycket mera riskfylld än man i allmänhet för

endast några månader sedan ansåg sig böra räkna med. Den redan förut

otillfredsställande utvecklingen av inlåningen i sparinstituten har på senare

tid ingalunda förbättrats. Man nödgas konstatera, att detta sparande icke

för närvarande i tillräcklig omfattning fyller sin funktion såsom ett medel

mot fortsatt inflation. Utan tvivel är detta att huvudsakligen hänföra till

två skäl, nämligen till en allmän känsla av att prisstegringen kommer att

fortsätta och till skattebelastningen av inkomst och förmögenhet.

Styrelsen vill starkt framhålla, att sparandet är ett utomordentligt viktigt

och nödvändigt medel mot inflation; svårigheten ligger emellertid däri,

att en allmänt spridd känsla av fortsatt prisstegring är ett avgörande

hinder för detta nödvändiga sparande. Man kan icke göra sparandet till

ett inflationshejdande medel utan att först skapa så mycket förtroende till

penningvärdet, att ett sådant sparande framkommer ur folkets allmänna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12. 7

sparvilja. Därför framstår enligt styrelsens uppfattning ett återställt förtroende

till penningvärdet såsom den första och oeftergivliga förutsättningen

för hela detta problems lösning. Förtroendet till penningvärdet kan

vara beroende av många faktorer i vårt samhälle, men den allmänna ekonomiska

politiken och penningpolitiken äro uppenbarligen av utomordentlig

betydelse.

Det är emellertid möjligt, att man skulle kunna ge sparviljan en stimulerande

injektion genom att tillse, att sparandet omedelbart medför en

sådan fördel för den enskilda, att fruktan för en fortsatt penningvärdesförsämring

icke verkar lika omedelbart avhållande som nu. Med nuvarande

marginalskattesatser för den statliga inkomstskatten och med de på

många håll relativt höga kommunalskatterna och särskilt sedan genom de

nya löneavtalen löntagarna i gemen kommit högre upp på den progressiva

skatteskalan, kan man i skattebefrielse för sparande erhålla ett kraftigt

verkande stimulansmedel. Tidigare framförda förslag i detta hänseende

ha icke lett till något resultat. En anledning härtill är säkerligen det

»perfektionsraseri», som tar sig så många uttryck i vårt samhällsliv och

som i detta fall särskilt innebär att man föreställer sig, att varje möjlighet

till »missbruk» måste elimineras och att skattebefrielsen måste ske med

lika belopp för alla inkomsttagare; den senare synpunkten skymtar fram

i motionen II: 367 på tal om ett danskt förslag. Rädslan för »missbruk»

har dock icke hindrat, att livförsäkringspremier få avdragas i deklarationerna

oavsett om premiebetalningen sker med årets inkomst eller med

tidigare sparade medel. Vad beträffar den omständigheten, att full befrielse

från inkomstskatt för sparat belopp skulle ge den mindre inkomsttagaren

befrielse från ett mindre skattebelopp än den större inkomsttagaren, kan

icke heller detta utan vidare anses felaktigt. Man har accepterat även

detta förhållande, när det gäller livförsäkringspremierna, och stimulansen

att spara exempelvis 1 000 kronor blir icke lika stor för den, som får sin

skatt nedsatt från 400 till 300 kronor, som för den som får skatten nedsatt

från 100 kronor till 0. Mycket talar för att båda måste komma ned till 0

för att stimulansen skall bli lika starkt verkande.

Denna form av skattebefrielse inrymmer en hel del problem av teknisk

natur. Det är emellertid särskilt viktigt att skattebefrielsen kommer redan

i samband med skatteavdragen på lönerna och icke såsom restitution ett

par år senare. Åtskilliga utredningar ha redan gjorts, och om man släpper

av på kravet på perfekta former och normer, borde ett snabbt beslut kunna

komma till stånd. Det ligger stor fara i varje dröjsmål. Den nuvarande

statsfinansiella situationen, då man arbetar med budgetöverskottet såsom

ett slags tvångssparande, synes erbjuda gynnsamma förutsättningar för

åtgärder av här förordad innebörd, eftersom en därav föranledd ökning

av det frivilliga sparandet skulle få mycket större dimensioner än den

reducering av budgetöverskottet, som de minskade skatteintäkterna skulle

ge till resultat.

Detta om det omedelbara behovet av åtgärder på beskattningsområdet.

På lite liingre sikt måste sparandets ställning i vårt skattesystem avvägas

med större beaktande än hittills av sparandets oerhörda betydelse. Det är

ytterst angeliiget, att pågående utredningar härom snabbt slutföras. Den

penningvärdesförsämring, som redan inträtt, och senare decenniers skattepolitik

ha försatt sparandet och spararna personligen i ett synnerligen

ogynnsamt liigc.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

Styrelsen hyser den bestämda uppfattningen, att de här berörda förutsättningarna

för en gynnsam utveckling av sparandet äro de viktigaste och

att de äro ofrånkomliga. Alla andra försök att uppmuntra sparandet bli

lappverk.

Styrelsen, som väl inser att alla ansvarskännande personer måste vara

ense om betydelsen av ett stabilt penningvärde, vill här påyrka, att statsmakterna

snarast vidtaga på dem ankommande åtgärder för att stabilisera

penningvärdet. Häri ingår också ett samarbete med arbetsmarknadens

parter och näringslivet överhuvudtaget. Styrelsen vill till slut ytterligare

understryka, att ett lands ekonomiska utveckling icke kan utan allvarliga

skadeverkningar just för de ekonomiskt sämst ställda i samhället bygga

på penningvärdesförsämring.

Svenska jordbrukskreditkassan anför följande:

Det enskilda frivilliga sparandet måste tillmätas stor betydelse för en

sund utveckling av landets ekonomiska liv. En tillfredsställande omfattning

av sparandet bidrager till att åstadkomma gynnsam balans inom

näringslivet, att möjliggöra erforderliga investeringar och att motverka

inflatoriska tendenser.

Sedan något år tillbaka har en tendens till avtagande sparbenägenhet

varit mycket påtaglig. Skulle denna tendens bli bestående någon längre

tid framöver, kan läget bli ganska allvarligt. Det synes angeläget, att tillbörlig

uppmärksamhet ägnas åt denna fråga.

Sparviljan hos ett lands befolkning är uppenbarligen beroende av olika

faktorer. En ingående undersökning rörande sådana faktorers inbördes betydelse

kunde vara önskvärd. Så mycket torde dock vara säkert, att bristande

stabilitet hos penningvärdet utövar ett mycket menligt inflytande

på sparviljan. Vill man på nytt skapa lämplig jordmån för sparandet, så

gäller det alltså först och främst att söka bygga en effektiv spärr mot fortskridande

försämring av penningvärdet.

En annan faktor, som kanske mera indirekt men till synes i ökad grad

påverkar många sparare i negativ riktning, är det ofta mycket hårda skattetryck,

som med nuvarande skattesystem drabbar spararen. Genom kombinationen

av förmögenhetsskatt och inkomstskatt i förening med skatteskalornas

progressivitet blir resultatet lätt — helst som ränteavkastningen

av det i penninginrättning placerade sparkapitalet i procent räknat är jämförelsevis

låg — att skattebelastningen ter sig obilligt hög. Måhända kunde

en sådan jämkning i skattelagstiftningen tänkas, att sparmedel innestående

på bankmässig räkning liksom avkastningen av sådana medel erhölle en

gynnad ställning vid förmögenhets- och inkomstbeskattningen.

De åtgärder till stärkande av sparviljan, som ovan antytts, kunna väntas

ge tillfredsställande resultat först på något längre sikt. Det synes angeläget,

att vid sidan av dem sådana åtgärder vidtagas, som snabbt kunna

skänka stimulans till ökat nysparande. Närmast till hands torde därvid

ligga, att viss skattebefrielse lämnas för sådant sparande. Det borde icke

vara omöjligt att snabbt finna en praktisk lösning av detta problem. Men

de erforderliga tillämpningsreglerna böra göras enkla, och krav på s. k.

millimeterrättvisa bör icke uppställas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets titlåtande nr 12.

9

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt

utlåtande anfört följande:

Sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet och för vidmakthållande

av sunda ekonomiska förhållanden torde ej behöva särskilt

understrykas. I nuvarande ekonomiska läge är det uppenbart att ett starkt

behov föreligger av ökat sparande som ett led i kampen mot fortsatt inflation.

För riksförbundet står det vidare klart att ett till de vidaste kretsar

utsträckt frivilligt sparande är det i sådant avseende mest effektiva. Utan

att gå närmare in på motiveringarna i de föreliggande motionerna eller däri

framställda yrkanden, kan riksförbundet därför helt ansluta sig till motionernas

syfte.

Samtidigt måste emellertid med skärpa framhållas att en stabilisering av

penningvärdet är en nödvändig förutsättning för att kunna få till stånd och

i längden vidmakthålla ett frivilligt sparande av tillräckligt stor omfattning

för upprätthållande av den samhällsekonomiska balansen. Även om sparandets

problem, innefattande främst frågan om de faktorer, som äro grundläggande

för sparviljan eller dess motsats, icke är på långt när klarlagt,

synes det ofrånkomligt att en utveckling som den hittillsvarande med en

successivt och i accelererad takt fortskridande försämring av penningvärdet

måste utgöra ett avgörande hinder mot ett uppehållande av det frivilliga

sparandet på en tillfredsställande nivå. Det primära måste därför vara, att

den allmänna ekonomiska politiken inriktas att med till buds stående medel

upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Vidare förtjänar understrykas att de nuvarande reglerna för den direkta

statsbeskattningen genom sin utformning äro ägnade att direkt motverka

frivilligt, enskilt penningsparande, varför det är i hög grad angeläget, att

den revision av skattesystemet, som för närvarande är föremål för utredning,

snarast möjligt kommer till stånd och att sparandets betydelse därvid

blir fullt beaktat.

Av de olika former av sparande som förekomma måste enligt riksförbundets

mening livförsäkringssparandet betecknas som det ur inflationsmotverkande

synpunkt mest värdefulla. Detta sparande är nämligen dels systematiskt

och bundet på mycket lång sikt såväl i fråga om kapital som ränta,

dels ock i huvudsak ett verkligt nysparande. Det är vidare den sparform,

som är mest spridd bland befolkningen och till sin omfattning störst. Till

belysande härav må följande uppgifter meddelas.

Av en av socialstyrelsen i början av innevarande år slutförd stickprovsundersökning

rörande sparvanorna under år 1948 bland löntagarhushåll i

tätorter, framgår att livförsäkringspremier förekom hos 73 procent av de

undersökta hushållen. Ökning av banktillgodohavanden redovisas i 36 procent

av fallen, men samtidigt förekom i 17 procent därav minskning av dylika

tillgodohavanden. Förekomsten av livförsäkringspremier redovisades

med 56 procent för hushåll med inkomst under 6 000 kronor, 81 procent i

inkomstläget 6 000—9 999 kronor, 84 procent i inkomstlaget 10 000—14 999

kronor och 96 procent för hushåll med högre inkomst. Motsvarande procenttal

i fråga om ökning av banktillgodohavanden voro respektive 25, 40,

45 och 53. Minskning av banktillgodohavanden förekom samtidigt i respektive

17, 15, 24 och 10 procent av de undersökta fallen.

Nettosparandet i medeltal per hushåll uppgick i fråga om livförsäkring

till 100 kronor och beträffande banktillgodohavanden till 75 kronor. Inom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

de fyra ovan nämnda inkomstgrupperna belöpte sig nettosparandet genom

livförsäkring till respektive 39, 104, 171 och 268 kronor. Med avseende å

banktillgodohavanden redovisades för den lägsta inkomstgruppen en minskning

av i medeltal 7 kronor per hushåll och för övriga inkomstgrupper en

ökning med respektive 11, 116 och 894 kronor.

Det må tilläggas att avgifter för tjänstepension, vilket förekom i 12

procent av de undersökta fallen, icke medräknats i uppgifterna angående

livförsäkring.

En uppfattning om storleken av det totala nettosparande, som äger rum

genom livförsäkring, kan man erhålla genom att från summan av livförsäkringsbolagens

ränteinkomst och premieinkomst, minskad med engångspremier,

vilka i regel endast innebära en kapitalöverflyttning från en annan

sparform, avdraga bolagens förvaltningskostnader samt utbetalningar av

pensioner och livräntor, vilka utgifter praktiskt taget helt torde få anses

gå till konsumtionsändamål. Av bolagen verkställda kapitalutbetalningar

på grund av dödsfall eller utlupen försäkringstid torde däremot i huvudsak

få anses innebära endast en omplacering av de utbetalda kapitalbeloppen,

även om de sedermera successivt förbrukas.

På detta sätt och även enligt andra metoder verkställda beräkningar ge

till resultat, att det totala nettosparandet genom livförsäkring år 1949 belöpte

sig till cirka 600 miljoner kronor.

Häi ma till. slut nämnas att de av livförsäkringsbolagen för försäkringstagarnas

räkning förvaltade sparmedlen vid utgången av år 1949 sammanlagt

uppgingo till något över 5,2 miljarder kronor.

Att riksförbundet i detta sammanhang velat särskilt framhålla livförsäkringssparandets

betydelse och omfattning i jämförelse med andra sparformer

beror därpå, att förbundet på förekommen anledning finner det angeläget

att understryka vikten av att vilka åtgärder från det allmännas

sida, som än kunna komma att vidtagas i de föreliggande motionernas

syfte, så^ är det nödvändigt att livförsäkringssparandet därvid icke skjutes

åsido. Så har nämligen skett i fråga om det s. k. lönsparandet,

I det remissyttrande som Svenska Livförsäkringsbolags Förening gemensamt

med Livförsäkringsanstalten Folket, som ej tillhör föreningen,

den 6 augusti 1949 avgav över ett av särskilda kommitterade framlagt

förslag till lönsparande anfördes bland annat följande.

»Ungefär % av de ungdomsgrupper man vill nå genom det föreliggande

förslaget torde för närvarande spara regelbundet genom livförsäkring. Med

flertalet av dessa ungdomar uppehålla bolagen en fortlöpande direkt kontakt

genom sina ombuds inkassobesök. Föreningen är emellertid klart

medveten om att det önskvärda ungdomssparandet icke bör ske enbart i

form av livförsäkring utan att det är högeligen önskvärt att det vid sidan

av sparande genom livförsäkring finns ett banksparande, som i nuvarande

läge för flertalet ungdomar bör uppgå till högre belopp än deras livförsäkringspremier.

Men föreningen vill samtidigt framhålla att livförsäkringsrörelsen

byggt upp det betydelsefullaste ungdomssparande, som för närvarande

existerar, och att livförsäkringen med rätta bör inta en central

plats när det gäller ungdomarnas planering av ekonomin. Varje allmän

sparplan för ungdom som läggs upp måste därför från början ta hänsyn

till livförsäkringssparandet och den propagandaapparat för ekonomisk

upplysning som samhället äger i försäkringsbolagens ombudsorganisationer.

Så har dock icke skett i här berörda förslag. Föreningen anser — såsom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

livförsäkringsrörelsens representant i kommittén framhållit vid överläggningarna

— att den grund förslaget bygger på icke är hållbar, då man underlåtit

att taga hänsyn till försäkringssparandet, som är det enda sparande

på längre sikt som verkligen nått en allmän utbredning bland ungdomen.

Härom säges blott att det vore lämpligt att frågan om livförsäkringsrörelsens

medverkan tages upp sedan erfarenhet vunnits av genomförandet

av lönsparande i bank. ......

Om man icke från början samordnar livförsäkring och övngt sparande

vid uppläggningen av lönsparandet riskerar man emellertid att oersättliga

värden hinna gå till spillo innan man efter en försöksperiod eventuellt beslutar

sig för att samarbeta med livförsäkringsrörelsen.

I många fall, särskilt när det gäller ungdom som ej bor hemma, är ett

sparande av 10 % av inkomsten vid sidan av långtidssparande genom livförsäkring

mer än vad ungdomen anser sig orka med. Om villkoret för

deltagande i lönsparandet bleve att 10 % av inkomsten sättes i bank,

skulle därför mången sparare känna sig tvungen att avstå från det hyförsäkringsskydd,

som han väl behöver och som han mahända ej kan fa senare,

om han blir sjuk. Den press att deltaga i lönsparandet, som man

hoppas nå både genom lotteriförmåner och genoni kamratopinionen pa

arbetsplatserna, skulle då bli en press att avstå från livförsäkring. Man

kan härav befara icke obetydliga annullationer av redan tecknade livförsäkringar

med därav följande förluster för vederbörande. Å andra sidan

kan också förutsättas, icke minst med tanke på det starka inflytande lörsäkringsombuden

ha, att många ungdomar för att kunna genomföra ett

livförsäkringssparande skulle avstå från att gå med i ,eher skulle upphora

med — ett lönsparande, som de annars äro sympatiskt mstallda till.

Ett organiserat sparande för ungdom bör ordnas så, att ungdomen ej

tvingas att välja antingen banksparande eller livförsäkiing.

En lyckligare väg skulle utan tvivel vara att i stället mobilisera försäkringsombudens

aktiva stöd för lönsparandet. Ombuden komma som inga

andra i kontakt med ungdomen. Detta gäller särskilt de 14 000 inkasserande

folkförsäkringsombuden, som regelbundet besöka sina försäkringstagare.

Deras råd ifråga om framtidsplaneringen väger tungt. I Folkrörelsernas

sparkampanj ha livförsäkringsmännen på fältet i stor utsträckning

tamt livlig del i gott samarbete med representanter för övriga sparorganisationer.

För att lönsparandet skall kunna vinna den stora anslutning,

som ur skilda synpunkter, såväl individens som samhällets, är önsk\ ärd,

måste det vara en angelägenhet av vikt, att även i fortsättningen In bolagens

ombudskårer komma att medverka i samma goda anda som hittills

i Folkrörelsernas Sparkampanj.»

I yttrandet angåvos därefter olika möjligheter för ett samordnande mom

lönsparandets ram av livförsäkrings- och banksparande.

Trots detta yttrande, som veterligt icke blivit offentligt redovisat och

i varje fall icke medtagits i den proposition till 1950 års riksdag, vari

Kungl. Maj:t begärde anslag för lotterivinster till de i lönsparandet deltagande,

har livförsäkringen ställts helt utanför detta sparande. Härigenom

har ett visst motsatsförhållande uppkommit mellan livförsäkringssparandet

och lönsparandet. Det är ej möjligt att siffermässigt belysa verkningarna

av detta motsatsförhållande, men så mycket torde dock kunna sägas,

att en kraftigt bidragande orsak till att lönsparandet lått en sa förhållandevis

liten anslutning varit att livförsäkringsväsendet, som förklarat sig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bankoutskottets utlåtande nr 12.

villigt att aktivt medverka i ett kombinerat bank- och livförsäkringssparande

och som genom sin ombudsorganisation har de utan jämförelse

största möjligheterna att nå kontakt med alla lager av befolkningen, ställts

helt utanför.

I motionerna I: 279 och II: 367 uttalas att resultatet av det beslut av

1950 års riksdag, varigenom det vid skattetaxeringen medgivna avdraget

för försäkringspremier för gift person höjdes från 200 till 400 kronor,

knappast kan anses tillfredsställande. I anledning härav må framhållas att

denna höjning av det skattefria avdraget är ett verkningsfullt argument

vid nyanskaffningen av livförsäkringar. Det skulle säkerligen vara i hög

grad ägnat att befrämja livförsäkringssparandet om i skatteavseende ytterligare

avdragsmöjligheter medgåves, exempelvis genom en utbyggnad av

avdragsreglerna med hänsyn till barnantalet.

. I motionerna I: 186 och II: 284 har framlagts frågan om icke försäkrmgsbolagen

borde beredas vidgade placeringsmöjligheter för att göra det

möjligt för dem att i större utsträckning skydda försäkringstagarna mot

försämringar i penningvärdet. Denna fråga var föremål för uppmärksamhet

vm tillkomsten år 1948 av ny lag om försäkringsrörelse, genom vilken lag

hvförsäkrmgsbolagen medgåves rätt till fri placering av intill 10 procent

av försäkringsfonden, dock med undantag för placering i aktier. I detta

sammanhang framfördes från riksförbundets sida önskemålet att den fondmässiga

gränsen för lån mot inteckning i fast egendom skulle i fråga om

försäkringsbolagens egna fastigheter höjas från % till 75 procent av taxevilket

önskemal riksdagen dock ej tillmötesgick även om den

förklarade att vissa skäl otvivelaktigt talade för förslaget. Här må vidare

nämnas att riksdagen med avseende på den fria placeringsrätten uttalade,

att det, om erfarenheterna bleve gynnsamma, borde vara möjligt att småningom

utvidga den fria sektorn.

. Riksförbundet får, under, åberopande av det anförda, uttala sin anslutning

till syftet med de föreliggande motionerna och samtidigt understryka,

att en ofrånkomlig förutsättning för att åtgärder i detta syfte skola kunna

leda till en ökning av nettosparandet är att vederbörlig hänsyn tages till

livförsäkringssparandet.

Utskottet. Frågan om åtgärder till främjande av det frivilliga och enskilda

sparandet har under de senare åren bragts inför riksdagens prövning

genom motioner vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar. Dessa motioner ha

på hemställan av bevillningsutskottet icke föranlett någon riksdagens åtgärd,

då bevillningsutskottet förutsatt, att Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet

åt de i motionerna berörda spörsmålen och vidtog de nödvändiga

åtgärderna.

Bankoutskottet har under en följd av år i olika sammanhang starkt understrukit

det frivilliga och enskilda sparandets betydelse i samhällsekonomien.

Allmän enighet råder om att det är ett ytterst betydelsefullt samhällsintresse

att på lämpligt sätt uppmuntra detta sparande. Särskilt under

nuvarande ekonomiska förhållanden framstår ett ökat sparande som

synnerligen angeläget. Sparandet ger den enskilde medborgaren ökad eko
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

13

nomisk trygghet. Hans sparande innebär, att han till viss del avstår från

löpande konsumtion och att utrymme därigenom skapas för tillgodoseende

av investeringsbehov i samhället. Härmed åstadkommas förutsättningar

för uppnåendet av en högre levnadsstandard på längre sikt än om inkomsten

i sin helhet disponerats för löpande konsumtion. I nuvarande läge

med fullt utnyttjad produktionskapacitet och full sysselsättning är en frivillig

begränsning av konsumtionen, d. v. s. en ökning av sparandet, den

nödvändiga förutsättningen för att en utvidgning av investeringsmöjligheterna

skall kunna komma till stånd.

Det möter stora svårigheter att mera exakt statistiskt mäta det enskilda

penningsparandets utveckling. Att detta sparande under loppet av 1950 och

den hittillsvarande delen av 1951 visat en tendens till tillbakagång står dock

klart. Detta förhållande står uppenbarligen i samband med den pågående

allmänna förskjutningen i prisnivån. Under åren 1948—49, då prisnivån

till följd av den då förda stabiliseringspolitiken företedde endast obetydliga

förskjutningar, ägde en viss ökning av det enskilda sparandet rum. Den

nedgång i sparandet, som inträffat under senare delen av 1950 och därefter,

har såvitt man kan bedöma i stor utsträckning inneburit, att från bankerna

uttagits medel, som placerats i inköp av varor, särskilt mera varaktiga

konsumtionsvaror, för kommande behov för att undvika väntade prishöjningar.

Därmed borde under i övrigt oförändrade förhållanden en framtida

motsvarande konsumtionsbegränsning kunna påräknas. Så långt läget kan

anses innebära ett framflyttande i tiden av inköp för konsumtionsändamål

och ett uppskjutande av sparandet till det senare tillfälle, då inköpen normalt

skulle ha verkställts, borde tendensen till sparandeminskning kunna

bedömas vara mera tillfällig. Förutsättningen härför är dock, att icke ytterligare

starka förskjutningar i det ekonomiska läget inträffa.

Beträffande sparandets utveckling bör det också framhallas, att det totala

bruttosparandet i samhället i stort sett torde ha upprätthållits. Konjunkturinstitutets

beräkningar visa, att relationen mellan det inhemska

bruttosparandet, d. v. s. inhemsk bruttokapitalbildning justerad med hänsyn

till bytesbalansens saldo, och bruttonationalprodukten till marknadspris

under senare år hållit sig tämligen konstant. Härvid bör dock beaktas,

att en allt större del av det totala sparandet utgöres av företagssparande.

Även om, såsom i det föregående antytts, speciella omständigheter medverkat

till nedgången av det enskilda sparandet under den senaste tiden

och denna tendens därför kan vara övergående, torde det sta klart, att det

enskilda sparandet under senare år icke varit av tillräcklig omfattning för

att kunna tillgodose även mycket angelägna investeringsbehov. Trots en

stark begränsning av investeringsverksamheten erbjuder det svårigheter

att inom ramen för det frivilliga sparandet tillfredsställa kreditbehoven,

särskilt inom den offentliga sektorn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

I fråga om skälen till den otillfredsställande omfattningen av det enskilda

sparandet har i de över motionerna avgivna remissyttrandena genomgående

hänvisats dels till den höga skattebelastningens betydelse för

reduktionen av sparandet, dels ock till penningvärdeförsämringen som en

väsentlig anledning till minskat sparande.

Vad beträffar frågan om de nuvarande skatternas inverkan på sparandet

vill utskottet erinra om att detta spörsmål enligt direktiven för 1949 års

skatteutredning är föremål för undersökning vid den översyn av det statliga

skattesystemet som pågår inom denna utredning. Den penningvärdeförsämring

som ägt rum sedan 1947, då gällande skatteskalor vid statsbeskattningen

fastställdes, har självfallet inneburit ett ökat skattetryck.

Enligt utskottets mening måste penningvärdeförsämringen anses ha spelat

en väsentlig roll för det enskilda sparandets relativa tillbakagång. En

viktig betingelse för att detta sparande skall utvecklas på ett tillfredsställande

sätt är därför, att stabilitet i penningvärdet kan uppnås och vidmakthållas.

Frågan om hur detta skall kunna realiseras leder in på spörsmålet

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Utskottet har

icke för avsikt att i detta sammanhang närmare ingå på detta. Utskottet

vill emellertid här uttala sin fulla anslutning till uttalandet av chefen för

finansdepartementet i årets statsverksproposition om att omsorgen om

penningvärdet måste vara den främsta angelägenheten för statsmakternas

ekonomiska politik, icke minst därför att ett stabilt penningvärde är en

väsentlig och i längden nödvändig förutsättning för det enskilda sparandet.

Såsom chefen för finansdepartementet närmare understrukit i statsverkspropositionen

är frågan om penningvärdets utveckling i ett samhälle, där

full sysselsättning eftersträvas, djupt betydelsefull. Riskerna för en successiv

försämring av penningvärdet vid full sysselsättning innebära ett mycket

allvarligt problem på längre sikt för samhällsekonomien. Utskottet

hälsar därför med tillfredsställelse, att chefen för finansdepartementet förklarat

sig ha för avsikt att låta genom en särskild utredning undersöka

möjligheterna att förena full sysselsättning med ett fast penningvärde. Utskottet

förutsätter, att denna utredning beaktar sparproblemets centrala

plats i dessa sammanhang.

Nu berörda spörsmål gälla förutsättningarna för sparandets utveckling

på längre sikt. Emellertid vore det enligt utskottets mening i det aktuella

ekonomiska läget i hög grad önskvärt att genom särskilda åtgärder söka

uppmuntra till en ökning av det frivilliga, enskilda sparandet på kort sikt.

Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret i sitt yttrande framhållit, ha anordningar

i sådan riktning tidigare vidtagits i viss utsträckning, då en ökning

av sparandet framstått som särskilt önskvärd. Sålunda torde få erinras

om de av riksgäldskontoret introducerade sparformerna sparobligationer

och rikskonto samt om det tidsbundna lönsparandet med vinstutlottning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

15

som organiserats av folkrörelsernas sparkampanj. Fullmäktige i riksgäldskontoret

ha anfört, att premieobligationerna visat sig vara en lämplig form

för att ernå ett ökat sparande hos de bredare befolkningslagren. Utskottet

vill också erinra om betydelsen av den höjning av det vid skattetaxeringen

medgivna avdraget för försäkringspremier för äkta makar från 200 till 400

kronor, som beslutades av 1950 års riksdag.

Ytterligare sparfrämjande åtgärder ha i de nu föreliggande motionerna,

i de däröver avgivna utlåtandena och i andra sammanhang aktualiserats.

Utskottet vill här sammanfattningsvis erinra om olika förslag, som framförts

i detta syfte.

Av 1944 års allmänna skattekommitté avlämnades i december 1947 till

finansdepartementet en promemoria med förslag till bestämmelser angående

skattepremiering av frivilligt banksparande. Enligt detta förslag skulle

varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning

— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa för jordbrukskredit

— upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig själv, sin maka

eller sina minderåriga barn. För den del av det löpande årets inkomst, som

insattes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skulle avdrag vara medgivet

vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga insättningen

icke överstege 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så länge medlen

innestode å kontot, förelåge ej skatteplikt vare sig för förmögenheten eller

för därå upplupna räntor. Medlen finge icke uttagas, förrän två kalenderår

förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningar gjorts. Efter

den nämnda tvåårsfristen finge medlen uttagas. Om uttagningen skedde

före utgången av 1954, skulle dock det uttagna beloppet inräknas i den

skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som innestode

å kontot till utgången av 1954, kunde däremot uttagas, utan att

detta medförde skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen bleve alltså

under denna förutsättning definitiv.

I en inom finansdepartementet i december 1947 upprättad promemoria

föreslogs, att sparandet skulle uppmuntras genom att särskilda premier

lämnades till sparare i ungdomsåldrarna. De sparade medlen skulle insättas

å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna. Premien, vilken

ansetts böra vara undantagen från .beskattning, skulle utgöra ett procentuellt

tillägg till det under varje år sparade beloppet. Såsom villkor för

att premie skulle utgå hade ansetts böra föreskrivas, att sparandet uppginge

till vissa minimibelopp.

I förevarande motioner I: 186 och II: 284, likalydande, ha angivits följande

tänkbara åtgärder till sparandets främjande.

Möjligheterna för nya folkgrupper att medverka i aktiesparandet borde

undersökas.

Möjligheterna att kombinera försäkringssparandet med mera realeko
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

nomiskt säkra placeringar borde övervägas. Fråga vore alltså, om icke försäkringsbolagen

borde beredas vidgade placeringsmöjligheter för att göra

det möjligt för dem att i större utsträckning skydda försäkringstagarna

mot försämringar i penningvärdet.

Det borde övervägas, huruvida icke särskilda åtgärder borde vidtagas

i syfte att ge den, som bevisligen sparat för ett eget hem, möjlighet att

även så länge den nuvarande byggnadsregleringen består bygga ett sådant.

Särskilt för ungdomen borde detta vara stimulerande. För denna grupp

borde det även kunna göras lönande att spara för den egna bosättningen

— genom skattefrihet för den del av inkomsten, som avsättes för sådana

ändamål, och under villkor att vederbörande avstå från rätten till bosättningslån.

Det torde böra tagas under övervägande, huruvida det jcke skulle vara

en sparfrämjande åtgärd att ge löntagare lägre skatt på övertidsarbete.

Slutligen borde även undersökas möjligheten att befria från skatt inkomsten

av sparmedel intill visst belopp.

I likalydande motionerna I: 279 och II: 367 ha berörts de skattemässiga

åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande, i första hand

s. k. kontant sparande, varom utredning begärdes i likalydande motionerna

I: 144 och II: 234 vid 1947 års riksdag. Som tänkbara utvägar att uppmuntra

kapitalbildning av detta slag ifrågasattes i sistnämnda motioner,

att från taxerad inkomst skulle få avdragas vissa belopp, som utgjorde

nysparande och spärrades för kortfristiga uttag, eller att ränteavkastningen

på vissa sparmedel skulle göras skattefri.

Vidare har i motionerna I: 279 och II: 367 erinrats om förslag till skattelättnader

i sparfrämjande syfte, som framkommit i Danmark. Enligt vad i

motionerna framhålles, går ett av de danska förslagen ut på att skattelättnad

skall göras i form av avdrag på statsskatten och viss kommunalskatt.

Avdragets storlek föreslås bli 15 procent av det årligen uppsparade beloppet.

Det maximala skatteavdraget skulle beräknas på ett årligt nysparande

av högst 800 kronor. Upp till detta belopp skulle en skattebetalare äga

rätt att avdraga 15 procent av det sparade beloppet från de berörda skatterna.

Fördelen med detta förslag är enligt motionärerna bland annat, att

det uppmuntrar i samma grad skattebetalare med låg som hög inkomst.

Ett annat danskt förslag går ut på att en sparpremie skulle utgå med 20

procent av ett efter vissa regler beräknat sparbelopp till inkomsttagare

med högst 22 000 kronor i skattepliktig inkomst.

Motionärerna hänvisa vidare till att i Finland för närvarande finnes en

lagstiftning, som innebär, att avkastningar å viss del av förmögenheten äro

skattefria i den mån ifrågavarande förmögenhet är insatt i bank eller placerad

i statsobligationer.

Svenska bankföreningen har i sitt över motionerna avgivna utlåtande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

17

pekat på en konkret åtgärd till främjande av sparandet, nämligen att det

omedelbart tages under övervägande att höja amorteringskraven för de i

statlig regi utlämnade lånen av olika slag, främst på jordbrukets och bostadsbyggandets

område.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt yttrande framhållit, att man i

skattebefrielse för sparande kan erhålla ett kraftigt verkande stimulansmedel

för ökat sparande. Det är emellertid enligt föreningen särskilt viktigt,

att skattebefrielsen kommer redan i samband med skatteavdragen på lönerna

och icke såsom restitution ett par år senare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt utlåtande understrukit

vikten av att en samordning kommer till stånd mellan livförsäkringssparandet

och lönsparandet. Förbundet har vidare framhållit, att det säkerligen

skulle vara i hög grad ägnat att befrämja livförsäkringssparandet, om

i skatteavseende ytterligare avdragsmöjligheter medgåves, exempelvis genom

en utbyggnad av avdragsreglerna med hänsyn till barnantalet.

Utskottet vill icke göra något uttalande huruvida nu antydda utvägar

kunna vara framkomliga. Andra åtgärder än de här nämnda torde också

kunna tänkas. Utan att taga ställning till dessa frågor, vilka delvis ligga

utanför bankoutskottets kompetensområde, vill utskottet emellertid starkt

framhålla angelägenheten av att i nuvarande läge alla de möjligheter bliva

undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för att ett ökat sparande skall

kunna främjas. Utskottet vill därför förorda, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande

möjligheterna att genom särskilda åtgärder av här nämnt eller annat slag

uppmuntra till ett ökat sparande och för riksdagen — om möjligt redan

under innevarande riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill

dessa överväganden kunna föranleda.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 186 och II:

284, likalydande, och I: 279 och II: 367, likalydande, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

taga under övervägande möjligheterna alt genomföra åtgärder

för uppmuntran av det frivilliga och enskilda sparandet

och för riksdagen — om möjligt redan under innevarande

riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill

dessa överväganden kunna föranleda.

Stockholm den 24 april 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1951. 8 saml. Nr 12.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 12.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Näsgård,

Mogård, De Geer, Boo och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Persson

i Norrby, Schmidt, Sköldin, von Seth, Hallberg och Gustafson i Göteborg.

Reservation

av herr Sundvik.

Stockholm 1951 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

511123

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:209 Skrivelse till Konungen i imledning av väckta motioner dels om åtgärder till främjande av det frivilliga och enskilda spamndet, dels ock om framläggande för 195 a1 i texten