Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949

1951-04-24 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1951:16, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlåtande nr 1<>.

9

Nr lti.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag

till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949

(nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv in. in.

I en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 195, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; samt

2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

vilken jämlikt lag den 2 juni 1950 (nr 221) gäller till och med den

30 juni 1951, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1952.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr JO.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags

inlåning under tid, som i lagen angives1, skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om inlåning under tiden från och med den 1 juli 1951

till och med den 30 juni 1952.

I en den 8 februari 1951 dagtecknad skrivelse lia fullmäktige i riksbanken

hemställt, bland annat, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa

fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte

erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1952. Fullmäktige ha i

skrivelsen tillika anmält att fullmäktige icke hade något att erinra mot en

förlängning av giltighetstiden för lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Över nämnda skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med

lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans

med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de

förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Alltsedan år 1937 ha särskilda bestämmelser —- utöver det i lagen om

bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags

kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende

äro upptagna i lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

I nämnda lag stadgas följande.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga

omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i

riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

1 Jfr 1949:313

s. 11 Kontrollera mot PDF

llankoutskoitets utlåtande nr 16.

11

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall

uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av

insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i

riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista

tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering

av växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga

bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet

belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt

bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan

avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget

föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning

längre än lagen äger giltighet.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen

till och med den 30 juni 1950. Genom lag den 2 juni 1950 (nr 221)

har förordnats, att 1949 års lag skall äga fortsatt giltighet till och med

den 30 juni 1951.

Bestämmelser enligt 1949 års lag ha av Kungl. Maj:t meddelats i kungörelsen

den 10 augusti 1950 (nr 483) med förordnande jämlikt lagen den

3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Kungörelsen trädde

i kraft den 1 oktober 1950 och gäller tills vidare t. o. m. den 30 juni 1951. I

I sin tidigare nämnda skrivelse den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken

erinrat om att de svenska kreditinstitutens totala utlåning redan i

september månad 1949 visade tecken på en allmän kreditexpansion. De frivilliga

kreditbegränsningar, som tillämpats i enlighet med föreliggande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bcinkoutskoltcts utlåtande nr 16.

överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten, hade av fullmäktige

bedömt,s såsom otillräckliga. Mot bakgrunden av föreliggande inflationsrisker

hade fullmäktige ansett det erforderligt, att åtgärder vidtoges

för att motverka en fortsatt kreditutvidgning. I skrivelse till Kungl. Maj :t

den 2/ juli 1950 hade fullmäktige därför föreslagit, att förordnande jämlikt

1949 års kassareservlag skulle utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse

med ett vid skrivelsen fogat utkast till kungörelse i ämnet. Med bifall

till fullmäktiges förslag utfärdade Kungl. Maj:t i det föregående omnämnda

kungörelse den 10 augusti 1950, nr 483. Fullmäktige ansåge att

1949 års kassareservlag och det med stöd därav utfärdade förordnandet

fortfarande vore erforderliga. Enligt vad fullmäktige inhämtat torde 1949

års banklagssakkunniga icke komma att framlägga resultatet av sin översyn

av 1911 års lag om bankrörelse till sådan tid, att proposition kunde vara

att förvänta till 1951 års riksdag. Under sådant förhållande föresloge fullmäktige

att kassareservlagen förlängdes i oförändrad form, förslagsvis för

en tid av ett år.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande förklarat, att riksgäldsfullmäktige

icke hade något att erinra mot bifall till bankofullmäktiges

framställning.

Även bank- och fondinspektionen har lämnat bankofullmäktiges framställning

utan erinran.

Departementschefen har anfört:

I likhet med bankofullmäktige och de i ärendet hörda remissinstanserna

anser jag det åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande böra bibehållas

och biträder i enlighet härmed förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt

giltighet till och med den 30 juni 1952.

Till frågan om den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna i 1950

års kungörelse torde jag få återkomma i senare sammanhang.

Utskottet. Vid behandlingen av förslaget till 1949 års lag rörande bankaktiebolags

kassareserv framhöll utskottet (uti. nr 44), att den föreslagna

lagen icke ginge helt fri från invändningar men att den i jämförelse med

då gällande beredskapslagstiftning innebure eu effektivisering. Då utskottet

emellertid förordade, att förslaget upphöjdes till lag, utgick utskottet

från att lagen skulle utgöra ett provisorium i avvaktan på en ur principiell

synpunkt mera tillfredsställande lösning. Utformningen av ifrågavarande

beredskapslagstiftning sammanhänger med den omarbetning av banklagens

kassareservbestäinmelser, som är avsedd att verkställas av 1949 års

banklagssakkunniga. De sakkunniga ha ännu icke framlagt resultatet av

sin översyn av 1911 års lag om bankrörelse. Vid sådant förhållande torde

1949 års lagstiftning rörande bankaktiebolags kassareserv böra erhålla förlängd

giltighet under ytterligare ett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 1(1.

lo

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

linge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd

av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,

som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes

mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,

vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen

allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning inneslår

hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets

egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,

må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat

med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem

miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger

beloppet av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas

med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre

behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december

1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av

bestämmelserna i 49 § 1 inom. lagen om bankrörelse — under tiden intill

utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lvftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 16.

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda

lag har förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning

under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni

1951.

I sin förut omnämnda skrivelse den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken

erinrat om att giltighetstiden för 1946 års lag utlöpte den 30 juni

1951. Ehuru lagen formellt anknöte till inlåningsrätten innebure lagen likväl

i praktiken eu utvidgning av bankernas utlåningsmöjligheter. Mot bakgrunden

av vad fullmäktige tidigare i skrivelsen anfört angående utlåningsutvecklingen

kunde ifrågasättas, huruvida lagen borde erhålla forisatt giltighet.

En återgång till bestämmelserna i 1911 års lag om bankrörelse skulle

emellertid medföra stora svårigheter och i varje fall nödvändiggöra en lång

övergångstid. Fullmäktige ville därför icke göra någon erinran mot en förlängning

av ifrågavarande lag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges

skrivelse icke uttalat någon erinran mot vad bankofullmäktige anfört.

Bank- och fondinspektionen har i sitt förut angivna utlåtande hemställt

att giltighetstiden för 1946 års lag måtte förlängas, förslagsvis till och med

den 30 juni 1952, före vilken tidpunkt statsmakterna torde ha erhållit tillfälle

att taga ställning till det förslag till nya inlåningsbestämmelser som

1949 års banklagssakkunniga komme att framlägga. Såvitt inspektionen

kunde förstå hade man ur solvenssynpunkt icke någon som helst anledning

att återgå till de i lagen om bankrörelse meddelade inlåningsföreskrifterna.

Inspektionen kunde ej heller eljest finna något skäl härför. Bankofullmäktiges

antydan om att man av penningpolitiska motiv kunde ifrågasätta att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 16:

15

återuppliva banklagens inlåningsbestämmelser funne inspektionen böra avvisas

av flera grunder. I första hand borde sålunda erinras om att en

sådan åtgärd skulle få mycket ojämna verkningar, i det att somliga banker

icke alls skulle beröras därav, medan åter andra skulle hamna i allvarliga

svårigheter. Härtill komme att kassareservbestämmelserna utgjorde ett för

reglering av kreditvolymen speciellt tillskapat instrument, som numera

tagits i bruk och som kunde smidigt anpassas efter omständigheterna.

Departementschefen har anfört: Av förarbetena till lagen med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår, att denna lagstiftning

tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på att definitivt förslag

skulle framläggas rörande bankernas inlåningsrätt. 1949 års banklagssakkunniga

torde emellertid icke komma att avlämna något dylikt förslag

i sådan tid att ställning till detsamma kan tagas före den 30 juni 1951, då

giltighetstiden för 1946 års lag utlöper. Jag tillstyrker därför att lagen får

fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni 1952.

Utskottet. Under åberopande av vad departementschefen anfört tillstyrker

utskottet bifall till Kungi. Maj :ts ifrågavarande förslag.

I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 24 april 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Näsgård, De Geer,

Boo och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Nilsson i Landskrona,

Persson i Norrby, Schmidt, Sköldin, von Seth och Hallberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:213 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 a1 i texten