Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
1951-04-24 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1951:16, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
Dokumentets text
Bankoutskoltets utlåtande nr 1<>.
9
Nr lti.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.t proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv in. in.
I en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 195, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 2 juni 1950 (nr 221) gäller till och med den
30 juni 1951, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1952.
10
Bankoutskottets utlåtande nr JO.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags
inlåning under tid, som i lagen angives1, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inlåning under tiden från och med den 1 juli 1951
till och med den 30 juni 1952.
I en den 8 februari 1951 dagtecknad skrivelse lia fullmäktige i riksbanken
hemställt, bland annat, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte
erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1952. Fullmäktige ha i
skrivelsen tillika anmält att fullmäktige icke hade något att erinra mot en
förlängning av giltighetstiden för lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Över nämnda skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.
Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med
lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de
förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.
Alltsedan år 1937 ha särskilda bestämmelser —- utöver det i lagen om
bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende
äro upptagna i lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
I nämnda lag stadgas följande.
Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna
1 Jfr 1949:313
llankoutskoitets utlåtande nr 16.
11
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av
insättningar å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i
riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista
tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering
av växlar på högst tre månader.
Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.
I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet
belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.
Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Genom lag den 2 juni 1950 (nr 221)
har förordnats, att 1949 års lag skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1951.
Bestämmelser enligt 1949 års lag ha av Kungl. Maj:t meddelats i kungörelsen
den 10 augusti 1950 (nr 483) med förordnande jämlikt lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Kungörelsen trädde
i kraft den 1 oktober 1950 och gäller tills vidare t. o. m. den 30 juni 1951. I
I sin tidigare nämnda skrivelse den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att de svenska kreditinstitutens totala utlåning redan i
september månad 1949 visade tecken på en allmän kreditexpansion. De frivilliga
kreditbegränsningar, som tillämpats i enlighet med föreliggande
12
Bcinkoutskoltcts utlåtande nr 16.
överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten, hade av fullmäktige
bedömt,s såsom otillräckliga. Mot bakgrunden av föreliggande inflationsrisker
hade fullmäktige ansett det erforderligt, att åtgärder vidtoges
för att motverka en fortsatt kreditutvidgning. I skrivelse till Kungl. Maj :t
den 2/ juli 1950 hade fullmäktige därför föreslagit, att förordnande jämlikt
1949 års kassareservlag skulle utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse
med ett vid skrivelsen fogat utkast till kungörelse i ämnet. Med bifall
till fullmäktiges förslag utfärdade Kungl. Maj:t i det föregående omnämnda
kungörelse den 10 augusti 1950, nr 483. Fullmäktige ansåge att
1949 års kassareservlag och det med stöd därav utfärdade förordnandet
fortfarande vore erforderliga. Enligt vad fullmäktige inhämtat torde 1949
års banklagssakkunniga icke komma att framlägga resultatet av sin översyn
av 1911 års lag om bankrörelse till sådan tid, att proposition kunde vara
att förvänta till 1951 års riksdag. Under sådant förhållande föresloge fullmäktige
att kassareservlagen förlängdes i oförändrad form, förslagsvis för
en tid av ett år.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande förklarat, att riksgäldsfullmäktige
icke hade något att erinra mot bifall till bankofullmäktiges
framställning.
Även bank- och fondinspektionen har lämnat bankofullmäktiges framställning
utan erinran.
Departementschefen har anfört:
I likhet med bankofullmäktige och de i ärendet hörda remissinstanserna
anser jag det åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande böra bibehållas
och biträder i enlighet härmed förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1952.
Till frågan om den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna i 1950
års kungörelse torde jag få återkomma i senare sammanhang.
Utskottet. Vid behandlingen av förslaget till 1949 års lag rörande bankaktiebolags
kassareserv framhöll utskottet (uti. nr 44), att den föreslagna
lagen icke ginge helt fri från invändningar men att den i jämförelse med
då gällande beredskapslagstiftning innebure eu effektivisering. Då utskottet
emellertid förordade, att förslaget upphöjdes till lag, utgick utskottet
från att lagen skulle utgöra ett provisorium i avvaktan på en ur principiell
synpunkt mera tillfredsställande lösning. Utformningen av ifrågavarande
beredskapslagstiftning sammanhänger med den omarbetning av banklagens
kassareservbestäinmelser, som är avsedd att verkställas av 1949 års
banklagssakkunniga. De sakkunniga ha ännu icke framlagt resultatet av
sin översyn av 1911 års lag om bankrörelse. Vid sådant förhållande torde
1949 års lagstiftning rörande bankaktiebolags kassareserv böra erhålla förlängd
giltighet under ytterligare ett år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 1(1.
lo
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
linge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd
av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,
som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes
mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,
vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen
allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning inneslår
hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets
egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,
må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat
med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem
miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger
beloppet av bolagets egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas
med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre
behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 inom. lagen om bankrörelse — under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lvftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
14
Bankoutskottets utlåtande nr 16.
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda
lag har förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning
under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni
1951.
I sin förut omnämnda skrivelse den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att giltighetstiden för 1946 års lag utlöpte den 30 juni
1951. Ehuru lagen formellt anknöte till inlåningsrätten innebure lagen likväl
i praktiken eu utvidgning av bankernas utlåningsmöjligheter. Mot bakgrunden
av vad fullmäktige tidigare i skrivelsen anfört angående utlåningsutvecklingen
kunde ifrågasättas, huruvida lagen borde erhålla forisatt giltighet.
En återgång till bestämmelserna i 1911 års lag om bankrörelse skulle
emellertid medföra stora svårigheter och i varje fall nödvändiggöra en lång
övergångstid. Fullmäktige ville därför icke göra någon erinran mot en förlängning
av ifrågavarande lag.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse icke uttalat någon erinran mot vad bankofullmäktige anfört.
Bank- och fondinspektionen har i sitt förut angivna utlåtande hemställt
att giltighetstiden för 1946 års lag måtte förlängas, förslagsvis till och med
den 30 juni 1952, före vilken tidpunkt statsmakterna torde ha erhållit tillfälle
att taga ställning till det förslag till nya inlåningsbestämmelser som
1949 års banklagssakkunniga komme att framlägga. Såvitt inspektionen
kunde förstå hade man ur solvenssynpunkt icke någon som helst anledning
att återgå till de i lagen om bankrörelse meddelade inlåningsföreskrifterna.
Inspektionen kunde ej heller eljest finna något skäl härför. Bankofullmäktiges
antydan om att man av penningpolitiska motiv kunde ifrågasätta att
Bankoutskottets utlåtande nr 16:
15
återuppliva banklagens inlåningsbestämmelser funne inspektionen böra avvisas
av flera grunder. I första hand borde sålunda erinras om att en
sådan åtgärd skulle få mycket ojämna verkningar, i det att somliga banker
icke alls skulle beröras därav, medan åter andra skulle hamna i allvarliga
svårigheter. Härtill komme att kassareservbestämmelserna utgjorde ett för
reglering av kreditvolymen speciellt tillskapat instrument, som numera
tagits i bruk och som kunde smidigt anpassas efter omständigheterna.
Departementschefen har anfört: Av förarbetena till lagen med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår, att denna lagstiftning
tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på att definitivt förslag
skulle framläggas rörande bankernas inlåningsrätt. 1949 års banklagssakkunniga
torde emellertid icke komma att avlämna något dylikt förslag
i sådan tid att ställning till detsamma kan tagas före den 30 juni 1951, då
giltighetstiden för 1946 års lag utlöper. Jag tillstyrker därför att lagen får
fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni 1952.
Utskottet. Under åberopande av vad departementschefen anfört tillstyrker
utskottet bifall till Kungi. Maj :ts ifrågavarande förslag.
I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.
Stockholm den 24 april 1951.
På bankoutskottets vägnar:
F. SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Fahlander, Näsgård, De Geer,
Boo och Domö; samt
från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Nilsson i Landskrona,
Persson i Norrby, Schmidt, Sköldin, von Seth och Hallberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:213 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 a1 i texten