Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet väckt motion, m. m.

1951-05-16 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1951:20, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet väckt motion, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning, m. m. jämte i ämnet väckt motion,

m. m.

I en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition nr 181, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t under åberopande

av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli

1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1951 till

och med den 30 juni 1952 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenetthundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

1—Bibang till riksdagens protokoll 1951. 8 sand. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,

som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.

Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla

bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden

nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av

sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragiaf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundia

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

3

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rått för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista

gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden

utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i

krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,

tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1950 (nr 55) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 15 februari 1957 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1957 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni månad

1948, ersattes med lagen den 28 maj 1958 (nr 258) med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgas

att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni

1950 skola —- i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka

överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med

den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950 (nr

257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken

erinrat om att bestämmelserna i 1949 års lag tillkommit i avvaktan på

en definitiv omläggning av riksbankslagens stadganden om sedelutgivningen.

Fullmäktige hade i december 1949 uppdragit åt en kommitté — 1949 års

riksbankslagskommitté —- att avgiva förslag till revision av riksbankslagen

innebärande bl. a., att den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningen

skulle ersättas med definitiva bestämmelser i riksbankslagen. Det hade förutsatts

att förslag skulle föreligga å sådan tid att proposition i ämnet kunde

framläggas vid 1951 års riksdag. 1949 års riksbankslagskommitté hade med

skrivelse den 23 januari 1951 till fullmäktige överlämnat utkast till ny riksbankslag

jämte en promemoria innefattande kommentar till utkastet. Kommittén

föresloge ändrade grunder för sedelutgivningsrätten och hade i

övrigt verkställt en omarbetning av 1934 års riksbankslag, huvudsakligen

i formellt hänseende. Fullmäktige anslöte sig till de synpunkter, som kommittén

anlagt i fråga om sedelutgivningsrätten. Vad kommittén föreslagit

beträffande utformningen av riksbankslagen ville fullmäktige tillstyrka.

Under åberopande härav ha fullmäktige, med överlämnande av utredningsmaterialet,

hemställt att Kungl. Maj :t måtte genom proposition underställa

riksdagen förslag om ny riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med

kommitténs utkast.

I den nyssnämnda av 1949 års riksbankslagskommitté överlämnade promemorian

uttalas bl. a. att riksbankens guldkassa borde ha karaktären av

en disponibel reserv för utländska betalningar. Riksbankslagens bestäm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

5

melser i 9 § och 11 § första stycket borde utgå och ej ersättas av några

likartade regler. Gjorda överväganden hade föranlett kommittén att i sitt

utkast till ny riksbankslag icke fixera sedelutgivningens maximum eller i

övrigt föreslå några »spärrar» utöver den begränsning, som innefattades i

de speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar

ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa

av dessa tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att

riksbanken i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning-

och valutapolitiska direktiv som uppställdes av riksdagen.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot fullmäktiges ifrågavarande

beslut av herr Kristensson, vilken ansett, att fullmäktige tills vidare

bort bordlägga frågan om ny riksbankslag och hos Kungl. Maj :t hemställa

om förlängning av gällande provisoriska sedelutgivningslag med

något förhöjt eller på annat sätt modifierat maximum för sedelutgivningen.

Herr Sundén har på anförda skäl förordat, att provisoriet ännu under

någon tid måtte bibehållas, på sätt herr Kristensson i sin reservation yrkat.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges

skrivelse uttalat, att riksgäldsfullmäktige icke för närvarande kunde biträda

förslaget om ändrade bestämmelser för riksbankens sedelutgivning. Hittillsvarande

provisorium med en viss fastställd övre gräns för sedelutgivningsrätten

borde tills vidare bibehållas med den jämkning beträffande denna

övre gräns, som kunde anses påkallad av omständigheterna.

Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot beslutet av

herrar Eriksson, Strand och Nilsson, vilka ansett att fullmäktige bort tillstyrka

bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.

Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande yttrat, att en definitiv ny

lagstiftning avseende riksbankens sedelutgivningsrätt måste föregås av en

betydligt grundligare och allsidigare utredning rörande de penningpolitiska

förhållandenas samband med sedelutgivningsrätten än som varit möjlig för

den mera tekniskt betonade kommitté som förberett det nu föreliggande

förslaget till ny riksbankslag. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning

borde den nuvarande provisoriska lagstiftningen, med eventuellt erforderliga

ändringar i fråga om maximibeloppet, ytterligare någon tid förlängas.

Departementschefen. Enligt lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat —- särskilda

föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. 1949 års lag, vars

giltighetstid ursprungligen utgick den 30 juni 1950, har erhållit förlängd

giltighet till och med utgången av juni månad 1951.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget till ny riksbankslag innebär,

förutom en huvudsakligen formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade

grunder för sedelutgivningsrätten skulle införas. Dessa ha i korthet

antytts i det föregående.

Förslaget har såvitt angår sedelutgivningsrätten mött invändningar såväl

hos bankofullmäktige som hos remissinstanserna. Jag är f. n. icke beredd

att taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten bör regleras

på längre sikt utan har för avsikt att taga spörsmålet under närmare

övervägande. Det kan härvid måhända visa sig lämpligt att särskilda sakkunniga

tillkallas för att göra ytterligare utredningar i ämnet.

Övriga av bankofullmäktige föreslagna ändringar av riksbankslagens bestämmelser

torde icke vara av den trängande natur, att det är påkallat att

de genomföras särskilt. Jag anser sålunda att förslag till ny riksbankslag

f. n. icke bör framläggas för riksdagen.

I avvaktan på resultatet av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrättens

reglering på längre sikt torde den provisoriska lagstiftningen

härom böra förlängas, förslagsvis för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni

1952. I samband därmed torde den nuvarande maximigränsen för sedelutgivningsrätten

böra förhöjas. Enligt 1949 års lag äger riksbanken utge

sedlar till ett belopp av högst 3 500 miljoner kronor. I samma lag stadgas

vidare, att Konungen må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.

Jag har under hand inhämtat vissa uppgifter angående sedelutgivningen

under åren 1945—1950. Under nämnda år uppgick sålunda sedelutgivningen

per den 31 december till 2 781, 2 877, 2 895, 3 113, 3 287 respektive 3 513

miljoner kronor. Den högsta procentuella ökningen av sedelomloppet efter

kriget inträffade år 1948 och utgjorde 7,5 procent. På grundval av en jämförelse

mellan utvecklingen av löner och priser under åren 1947—48 och

åren 1950—51 kan med en grov approximation sedelomloppet per den 31

december 1951 beräknas till 3 900—4 100 miljoner kronor, vilket motsvarar

en ökning av sedelomloppet i förhållande till nuvarande maximibelopp med

11—17 procent. I anslutning till dessa beräkningar tillstyrker jag, att maximibeloppet

för sedelutgivningen höjes från 3 500 till 4 100 miljoner kronor.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1951—den 30 juni 1952 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda -—- bör utformas i överensstämmelse

med 1949 års lag i ämnet. Sålunda bör Konungen även framdeles

kunna, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utge sedlar till

ett ytterligare belopp av högst 700 miljoner kronor.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft

en inom första kammaren under nr 474 av herr Holmbäck väckt

motion, vari hemställes »att riksdagen ville i anledning av Kungl. Maj:ts

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

7

proposition, nr 181 bestämma riksbankens rätt att utgiva sedlar enligt 1 §

av den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivningsrätt till högst tretusensjuhundra miljoner kronor».

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelsen den 2 juni 1950, nr 258, har riksbanken för tiden till

och med den 30 juni 1951 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken

anfört, att fullmäktige i det förslag till ny riksbankslag, som fullmäktige

med skrivelse den 1 februari 1951 överlämnat till Kungl. Maj:t,

ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i § 72 regeringsformen om guldinlösningsskyldigheten

borde upphävas. Så länge så icke skett borde emellertid

ifrågavarande befrielse från guldinlösningsskyldigheten erhålla fortsatt giltighet.

Fullmäktige hemställde därför att riksbanken måtte för tiden den 1

juli 1951—den 30 juni 1952 fritagas från skyldigheten att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld, med rätt dock för riksbanken att,

om förhållandena gåve anledning därtill, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges

skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot

bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.

Bank- och fondinspektionen har uttalat att det vore självklart, att man i

nuvarande läge måste medgiva riksbanken fortsatt befrielse från skyldigheten

att vid anfordran inlösa bankens sedlar med guld.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken

må för tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952

vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om

förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

1 sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra behandla

två likalydande motioner väckta, den ena inom första kammaren

under nr 216 av herr Andrén m. fl., och den andra inom andra kammaren

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

under nr 285 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa motioner hemställes, »att

riksdagen måtte på sätt den finner lämpligt erinra fullmäktige i riksbanken

om det samband som råder mellan dess krediter till staten och den allmänna

ekonomiska utvecklingen samt påfordra att fullmäktige måtte göra

denna fråga till föremål för överväganden i samband med den inom riksbanken

pågående översynen av 1934 års riksbankslag».

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen I: 216.

I en den 20 april 1951 dagtecknad proposition nr 206 angående komplettering

av riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52, m. m. har chefen för

finansdepartementet under rubriken »Det ekonomiska läget» (s. 17—23)

närmare behandlat frågan om den ekonomiska politiken under den närmaste

tiden. Då bankoutskottet i förevarande utlåtande har för avsikt att

upptaga frågan om den fortsatta ekonomiska politiken i anslutning till en

av fullmäktige i riksbanken till bankoutskottet avgiven skrivelse angående

penningpolitiken och då nyssnämnda avsnitt av sistnämnda proposition

ingår i den del av densamma, som hänvisats till statsutskottet, har bankoutskottet

efter samråd med statsutskottet funnit sig böra upptaga departementschefens

förenämnda uttalanden till behandling i förevarande sammanhang.

Departementschefen anför:

»Vid anmälan för omkring en månad sedan av propositionen nr 143 med

förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft ställde jag frågan, huruvida

den ekonomiska utvecklingen kunde sägas ha legat i linje med de uppgjorda

prognoserna eller om det i belysning av vad som sedan årsskiftet

inträffat funnes anledning att på nytt överväga de krav som måste ställas

på den ekonomiska politiken för att ny stabilitet i samhällsekonomien skulle

kunna ernås vid det lägre penningvärde som vore att förutse. Jag lämnade

i anslutning därtill en preliminär översikt av utvecklingen på olika områden,

sådan den då kunde bedömas i ljuset av de ekonomisk-statistiska data

som förelågo för den gångna delen av året. En mera definitiv bedömning

av den fortsatta ekonomiska utvecklingen och den därav betingade ekonomiska

politiken ansåg jag dock böra anstå, tills det slutliga riksstatsförslaget

framlades och då pågående utredningar, bland annat inom konjunkturinstitutet,

hade slutförts. När nu ifrågavarande undersökningar färdigställts,

kan det konstateras, att den karakteristik av läget, som gavs i samband

med nyssnämnda proposition, i allt väsentligt fortfarande äger giltighet.

Jag torde därför här kunna inskränka mig till att, med hänvisning till

den konjunkturrapport som i dagarna publicerats, i korthet erinra om huvuddragen

av de skedda förändringarna och de slutsatser som därav kunna

dragas med avseende på den framtida utvecklingen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

9

Vad först den internationella prisutvecklingen beträffar framhölls i propositionen

nr 143, att råvarupriserna fortsatt att stiga sedan slutet av år

1950 och att prisrörelserna på de utländska marknaderna hade medfört

kraftigare prishöjningar än vad man vid årsskiftet räknade med. En avmattning

syntes emellertid ha ägt rum sedan mitten av februari. Under den

tid som därefter förflutit ha ytterligare tecken framträtt som bestyrka, att

den allmänna prisstegringen på de internationella råvarumarknaderna för

tillfället avstannat. Detta torde i avsevärd mån sammanhänga med utvecklingen

i Förenta staterna. I och med att ett allmänt pris- och lönestopp införts

i USA i slutet av januari 1951 torde man få räkna med en betydligt

långsammare prisuppgång därstädes i fortsättningen än hitintills. Dessutom

synas för närvarande de amerikanska upplagringsköpen av nyckelråvaror

för den civila och militära beredskapen ha minskat något. Dessa

omständigheter böra få en dämpande inverkan på hela det internationella

konjunktur förloppet med hänsyn till den amerikanska ekonomiens dominerande

inflytande inom världsekonomien. Vid sidan härav torde det internationella

regleringssystem för råvaror, som håller på att byggas upp, komma

att minska utrymmet för en ytterligare spekulativ uppdrivning av prisnivån.

Förhastade slutsatser få dock icke dragas av vad jag senast nämnt. Mot de

krafter som verka i stabiliserande riktning på råvarumarknaderna utomlands

kunna ställas andra faktorer som tendera att driva priserna ytterligare

i höjden eller i varje fall motverka en prissänkning. Sålunda förutsätta

de uppgjorda planerna för upplagringen i beredskapssyfte i Förenta

staterna en utökning av inköpen under budgetåret 1951/52 i förhållande

till nu löpande budgetår. Härutöver måste man vara beredd på att halvoch

färdigfabrikatens priser efterhand komma att anpassas till de höjningar

som redan ägt rum på råvaruområdet. De nu inträffade prisfallen,

respektive uppbromsningarna av prisstegringen beträffande vissa råvaror

kunna därför, såsom konjunkturinstitutet framhåller, icke anses förebåda

något slut på nu rådande inflationskonjunktur, så länge det politiska osäkerhetstillståndet

består och försvarsutgifterna fortsätta att öka mot de i

upprustningsprogrammen fastslagna nivåerna. Den ekonomiska politiken

måste därför räkna med risken för en fortsatt internationell prisstegring

och inrätta sig därefter. Detta innebär dock icke, att förhoppningen om ett

omslag på världsmarknaderna behöver avskrivas.

I fråga om utvecklingen inom landet träder den pågående upplyftningen

av pris- och lönenivån i förgrunden. Såsom jag redan i propositionen nr 143

antydde, ha verkningarna på den svenska prisnivån av den internationella

prisutvecklingen blivit större än vad man vid årsskiftet ställde in sig på.

Det står nu klart, att en betydligt starkare stegring av priser och löner kommer

att äga rum i år än vad som kunde förutses vid årets början. Sålunda

har levnadskostnadsindex redan under första kvartalet (från december 1950

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

till mars 1951) stigit med omkring 10 procent. Indexen ligger därmed omkring

12 procent över 1950 års genomsnittsnivå. I övervägande grad beror

denna utveckling på de höjda export- och importpriserna. Denna prisstegringsfaktor

kommer även i fortsättningen att göra sig gällande och påverka

den interna prisutvecklingen. Konjunkturinstitutets överväganden

göra det rimligt att räkna med en fortsatt importprisstegring, fast i långsammare

takt, även om råvarupriserna på de utländska marknaderna skulle

stabiliseras. De inträffade höjningarna på råvaruområdet ha som nämnts

ännu ej mynnat ut i en motsvarande prisuppgång på färdigvaror och halvfabrikat.

Vid sidan härav pekar konjunkturinstitutet på det prisuppdrivande

element som utgöres av de prisspänningar som uppstå mellan hemmamarknadsvaror

å ena sidan och import- och exportvaror å den andra. Ett

ytterligare skäl att vänta en fortsatt höjning av den svenska konsumtionsprisnivån

är, att denna endast så småningom och med betydande eftersläpningar

röner inverkan av de stegrade export- och importpriserna. Slutresultatet

kommer att bero på, å ena sidan, kostnadsförändringar av inre eller

yttre orsaker och, å andra sidan, det köpkraftsmotstånd som bjudes mot

strävandena att kompensera kostnadsstegringarna genom prishöjningar.

Styrkan av motståndet från köparnas sida betingas i hög grad av hur förhållandet

mellan tillgång och efterfrågan i samhället gestaltas under inflytande

av den förda ekonomiska politiken.

Av det senast anförda följer, att möjligheterna att begränsa prisrörelserna

inom landet till absolut ofrånkomliga prisstegringar måste grundas på åtgärder

för att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen. I detta

hänseende ha de reala förutsättningarna icke i avgörande mån förändrats

i jämförelse med läget vid årsskiftet, även om de psykologiska betingelserna

för stabiliseringspolitiken försämrats genom den ökade näring åt inflationistiska

förväntningar som de gångna månadernas utveckling medfört. I

motsats till de avsevärda avvikelserna beträffande de prismässiga beräkningarna

hålla de reala nationalbudgetkalkylerna i stort sett fortfarande.

Skäl saknas därför att för närvarande framlägga en reviderad nationalbudget,

såsom ursprungligen förutskickats. Endast mindre jämkningar kunna

för dagen bedömas vara erforderliga i dessa kalkyler. Sålunda torde den

försämrade tillförseln utifrån av råvaror enligt konjunkturinstitutet icke

komma att få mera betydande konsekvenser för produktionsmöjligheterna

under det närmaste halvåret. Lagren inom landet kunna nämligen under

en övergångstid överbrygga svårigheterna. Hänsyn till befarade råvarusvårigheter

togs dessutom vid de ursprungliga uppskattningarna av produktionens

storlek för i år. Såframt icke skördeutfallet blir katastrofalt dåligt,

finnes det därför grund för förhoppningen, att den totala produktionen

inom landet i år kommer att öka med omkring tre procent. För följande år

framstå däremot produktionsperspektiven i mörkare dager, för så vitt icke

det världspolitiska läget förändras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

11

I fråga om investeringsverksamheten och den offentliga konsumtionen

innebära de ytterligare försvarsutgifter, som beslutats, en ökning av anspråken

på de tillgängliga resurserna. Det är även möjligt, att en större del

av varutillgången än tidigare beräknats kommer att utnyttjas för lagringsändamål

och därigenom undandragas den löpande förbrukningen. I övrigt

kunna några mera väsentliga förskjutningar i förhållande till årsskiftets

beräkningar icke konstateras beträffande ifrågavarande sektorer av det ekonomiska

livet. Redan den nu kända stegringen på området för investeringar

och offentlig konsumtion får emellertid till följd, att utrymmet för privat

konsumtion minskar i jämförelse med de förutvarande beräkningarna. Under

det att man tidigare kunde räkna med möjligheter till nära två procents

ökning av den privata konsumtionen, torde det nu vara riktigast att utgå

från att konsumtionsstandarden i stort sett måste bli oförändrad i förhållande

till fjolårets. Detta rimmar också tämligen väl med de genomsnittliga

pris- och lönerelationer som synas bli resultatet av den pågående förskjutningen

på ifrågavarande områden. Emellertid dölja genomsnittstalen för de

inträffade lönestegringarna de avsevärda olikheter som föreligga beträffande

förändringarna i de skilda arbetsmarknadssektorerna. De fack, för vilka

kollektivavtal träffades på ett tidigt stadium, ha fått otillräcklig kompensation

för varufördyringen och därigenom sänkt levnadsstandard, medan

andra fack lyckats ernå höjningar över genomsnittet och följaktligen en

standardförbättring i större eller mindre utsträckning. Sämst ställda i förevarande

avseende äro spararna och övriga kategorier med oförändrade penninginkomster.

På detta sätt har en snedvridning av lönestrukturen uppkommit,

som —- förutom att den skapar orättvisor och ojämnheter i de individuella

fallen under löpande avtalsperiod — ger upphov till komplicerade

problem vid de stundande löneförhandlingarna för nästa avtalsperiod och

försvårar ansträngningarna att åstadkomma en framtida pris- och lönestabilitet.

En betydande modifikation i fråga om möjligheterna till standardhöjning

kan komma att betingas av utrikeshandelns gestaltning. De närmaste månaderna

ha nämligen landets bytesrelationer gentemot utlandet, tack vare den

snabba stegringen av exportpriserna på skogsindustriprodukter, förbättrats

i en takt som vida överstiger vad man förut vågat hoppas på. De rådande

noteringarna peka på ytterligare, avsevärda förbättringar. Skulle dessa förbättringar

bli bestående och rentav gå ännu längre, innebär detta en synnerligen

värdefull vinst för det svenska folkhushållet, vilken skulle väga lika

tungt som den för i år uppskattade produktionsökningen och i motsvarande

mån öka utrymmet för ett tillgodoseende av de olika behoven inom landet.

Underlaget för en bedömning av den framtida utvecklingen av bytesrelationerna

med utlandet är emellertid icke tillräckligt för att det skall vara möjligt

ännu att i den ekonomiska politiken bygga på de tendenser som för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

tillfället kunna skönjas. Den fortsatta utvecklingen i detta hänseende förtjänar

dock att följas med största intresse.

Även i övrigt är det påkallat att följa utrikeshandeln med uppmärksamhet.

Såväl export- som importvärdet befinner sig i kraftig ökning. Under

årets två första månader har importen stigit snabbare än exporten, vilket

resulterat i ett mycket betydande importöverskott, nämligen icke mindre än

389 miljoner kronor. Detta stora överskott kan vara i huvudsak säsongmässigt,

men det kan också tyda på en inflationistisk ansvällning av importen,

och då icke så mycket i fråga om nödvändiga råvaror och bränslen utan

snarare beträffande mera umbärliga varor.

Under intrycket av importöverskottet samt måhända också på grund av

ökade förskottsbetalningar har ett avsevärt valutautflöde ägt rum under januari—februari

och i början av mars. Därefter har en omsvängning inträffat

och valutareserven åter börjat påfyllas bl. a. på grund av apprecieringsryktena.

Nettoresultatet under första kvartalet blev, såsom framgår av nedanstående

tabell, en nedgång av den centrala valutareserven med 106 miljoner

kronor.

Den centrala valutareserven.

Riksbanken

31/12

31/3

30/6

31/12

31/3

1949

1950

1950

1950

1951

Guld ......................

362

359

369

466

588

US-dollar..................

385

468

512

493

443

Engelska pund ............

508

385

316

212

244

Övriga valutor ............

61

106

120

215

236

Summa (brutto)

1 316

1 318

1 317

1 386

1 511

Kronskulder (netto) ........

—126

— 134

— 96

— 232

— 463

Summa (netto)

1 190

1 184

1 221

1 154

1 048

Riksgåldskontoret

Engelska pund

109

109

Franska francs

45

—

—

—

—

Summa

1 344

1293

1 221

1 154

1 048

Clearing .........

— 36

— 31

— 35

—

—

Totalsumma

1 308

1 262

1 186

1 154

1 048

På penning- och kapitalmarknaden har den i propositionen 143 berörda

ökningen av bankernas kreditgivning fortsatt. Sedan Koreakrigets början

och fram till och med mars innevarande år har sålunda affärsbankernas utlåning

ökat med cirka 1 160 miljoner kronor, att jämföras med en ökning

om cirka 480 miljoner kronor under juli—mars 1949/50. Utlåningstakten

hos sparbankerna har däremot något begränsats. Dessas utlåning (84 större

sparbanker) har under perioden juli—mars ökat med cirka 210 miljoner

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

13

kronor mot cirka 290 miljoner kronor för ett år sedan. Avsaktningen beror

framför allt på att sparbankernas likviditet under senare hälften av år 1950

varit hårt ansträngd till följd av en försvagad inlåning. I mars och början

av april har läget på penning- och kapitalmarknaden i dess helhet präglats

av åtstramning, varför särskilda likviditetsbegränsande åtgärder, utöver

dem som tidigare vidtagits, icke erfordrats under ifrågavarande period.

Såsom jag framhöll i nyssnämnda proposition, får ansvällningen av bankernas

kreditgivning naturligtvis ses mot bakgrunden av den ökning av

importen och investeringsverksamheten som ägde rum under år 1950 och

som fortsatt under innevarande år. Det kan emellertid icke råda något tvivel

om att utvecklingen på kreditmarknaden utgör en av de faktorer som kan

rubba både jämvikten mellan efterfrågan och tillgång inom landet och balansen

i förhållande till utlandet och som därför kräver en oavlåtlig uppmärksamhet

i dagens läge.

Vad jag här anfört med utgångspunkt från konjunkturinstitutets material

innebär, som jag inledningsvis framhållit, ingen avgörande ändring gentemot

den ekonomiska översikt som lämnades i propositionen nr 143. För

den närmaste framtiden finnes det därför icke heller skäl för en avvikelse

från de riktlinjer för den ekonomiska politiken som jag där angav och vilka

i stort sett överensstämma med det program för den ekonomiska politiken

som framlades i finansplanen till årets statsverksproposition. Detta program

täcker alla områden av det ekonomiska livet och har sin tyngdpunkt förlagd

till strävandena att begränsa de inflationistiska verkningarna av den

uppdrivna vinstkonjunkturen på företagarområdet. Som de viktigaste instrumenten

härvidlag framstå:

1. en aktiv finanspolitik, syftande till att ernå en sådan överbalansering

av driftbudgeten, att största möjliga del av statens kapitalutgifter täckes av

egenliga statsinkomster, och baserad på, å ena sidan, återhållsamhet på

utgiftssidan och, å andra sidan, ökning av statsinkomsterna genom bland

annat höjda skatter;

2. en kreditbegränsande penningpolitik stödd på reglering av kassareservbestämmelserna

i förening med den genomförda höjningen av den allmänna

räntenivån samt den träffade överenskommelsen med bankerna om restrik - tivitet vid utlåningen;

3. en investeringsskatt för att motverka en inflationistisk ansvällning av

sådana lagerökningar och maskinanskaffningar som finansieras med företagarens

egna vinstmedel;

4. en prisutjämningsavgift vid export av skogsindustriprodukter för att

reducera risken för jämviktsstörande verkningar på samhällsekonomien av

de övernormala vinsterna i vederbörande branscher;

5. en direkt reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten så att

denna hålles inom ramen för de personliga och materiella resurserna;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

6. en effektiv priskontroll för att förhindra uppkomsten av sekundära

prisstegringar inom landet.

Allt efter omständigheterna kunna de olika åtgärder, som inrymmas i

programmet, aktiviseras och skärpas i enlighet med de fastställda principiella

riktlinjerna.

Till de särskilda problem, som hänföra sig till höstens avtalsrörelser och

som kräva ingående överväganden, torde jag sedermera få återkomma. Ett

ståndpunktstagande i hithörande frågor måste föregås av överläggningar

med arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till frågornas stora räckvidd för

den samhällsekonomiska utvecklingen på något längre sikt bör dessutom

samråd ske med vederbörande politiska och ekonomiska organisationer.»

I skrivelse den 28 april 1951 ha fullmäktige i riksbanken delgivit utskottet

fullmäktiges uppfattning rörande riktlinjerna för penningpolitiken.

Fullmäktige ha anfört följande:

»De penningpolitiska åtgärder, som vidtogos omkring mitten av år 1950,

omfattade dels utfärdandet av särskilda kassareservsbestämmelser för

affärsbankerna, dels ingåendet av överenskommelser mellan riksbanken

och de mera betydande kreditinstituten om en restriktiv kreditgivning, dels

en marknadspolitik från riksbankens sida syftande till en åtstramning av

penningmarknaden, dels accepterandet av en viss räntestegring som en

konsekvens av en sådan politik, dels slutligen ett samarbete mellan riksgäldskontoret

och riksbanken för att i största möjliga utsträckning täcka

det statliga medelshehovet på marknaden utanför riksbanken. Det huvudsakliga

syftet med dessa åtgärder var att söka begränsa den kreditexpansion,

som gjort sig gällande sedan september 1949. Det är icke möjligt att

avgöra, hur den totala kreditvolymen utvecklats om dessa åtgärder icke

vidtagits; emellertid kan nu konstateras, att kreditutvidgningen trots dessa

fortsatt i en snabbare takt än den, som kunde iakttagas under den tiomånadersperiod,

som avslutades med juni 1950. Utlåningsökningen i de viktigare

kreditinstituten belyses av sammanställningen i tabell 1.

För den kvantitativt sett betydelsefullaste av de olika grupperna av kreditinstitut,

affärsbankerna, lämnar diagram 1 en översikt av den totala

kreditvolymens utveckling från och med juli månad 1950 i jämförelse med

de två närmast föregående årsperioderna.

Mot bakgrunden av den särskilt sedan mitten av år 1950 pågående kreditexpansionen,

i första hand hos affärsbankerna, skall i det följande några

kommentarer lämnas till de inledningsvis berörda penningpolitiska åtgärderna.

De föreskrifter om skyldighet för affärsbankerna att hålla särskilda

kassareserver, som i juli 1950 föreslogos av fullmäktige och trädde i kraft

från och med oktober 1950, beredde vid denna tid icke affärsbankerna några

större svårigheter. Att de icke blevo av mera ingripande natur berodde på

opaginerad Kontrollera mot PDF

D 1 a a r > » 1.

I9W/W

1949/50

Kunulativ Okmng 1 affärsbaritemas utlåning

Januari

Oktotor

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

Tabell 1. Utlåningen hos vissa kreditinstitut. Milj. kr.

Affärsbankerna

De 84 största

Postspar-

banken

Central-

Disponerade

belopp

sparbankerna

(kommun- o.

fastigh. län)

kassorna

Disp. belopp

1949: augusti ................

7 818

4 644

685

336

1950: juni....................

8 560

4 987

758

380

Förändring under perioden

sept. 1949—juni 1950 ____

+ 742

+ 343

+ 73

+ 44

1950: juli....................

8 665

5 022

384

augusti ................

8 704

5 056

390

september..............

9 038

5 087

795

395

oktober ................

9 042

5 114

401

november ..............

9 138

5 137

405

december ..............

9 240

5 131

846

404

1951: januari ................

9 380

5 148

865

406

februari................

9 401

5 179

874

408

mars ..................

9 723

5 201

888

414

Förändring under perioden

juli 1950—mars 1951 ....

+ 1 163

+ 214

+ 130

+ 34

att riksbanken i första hand önskade motverka kreditexpansionen genom

de frivilliga överenskommelserna om kreditbegränsningar och räknade med

att genom samarbete med kreditinstituten kunna på ett mera smidigt och

för det svenska näringslivet mindre störande sätt nå ett i stort sett tillfredsställande

resultat. På grund av den kreditutvidgning, som inträffat

sedan de särskilda kassareservsbestämmelserna sattes i kraft, ha dessa kommit

att få ökad effekt, och det har under den senaste tiden inträffat, icke

blott att enstaka banker utan även att affärsbankerna totalt sett icke kunnat

redovisa kassareserver, som motsvarat de i föreskrifterna avsedda. Till

denna fråga återkomma fullmäktige i det följande.

Riksbankens marknadspolitik måste bedömas mot bakgrunden av å ena

sidan de krav på likvida medel, som penningmarknaden, närmast affärsbankerna,

ha att tillgodose, å andra sidan de konsekvenser för likviditeten

på marknaden, som riksbankens olika transaktioner tillsammantagna ha.

För båda dessa faktorer äro säsongvariationer, sammanhängande med bl. a.

skatteuppbörderna, statsutgifterna och de traditionella betalningsvanorna,

av mycket stor betydelse. Konsekvenserna för marknadslikviditeten av riksbankens

olika transaktioner, fördelade på olika angivna huvudgrupper,

framgå av följande tabell, i vilken ett plustecken framför en siffra angiver,

att penningmarknaden erhållit ett likviditetstillskott från riksbanken, medan

ett minustecken innebär, att ifrågavarande belopp i likvida medel dragits

in från marknaden till riksbanken.

I anslutning till denna tabell förtjänar framhållas, att den säsongmässiga

likviditetsökningen under andra halvåret 1949 praktiskt taget helt och

hållet åstadkoms genom en inströmning av valutor till riksbanken, medan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20. 17

Tabell 2. Riksbankens transaktioner och utvecklingen av tillgången på betalningsmedel. Milj. kr.

1949

1950

1951

3:e kv.

4:e kv.

l:a kv.

2:a kv.

3:e kv.

4:e kv.

l:a kv.

Nettoresultat av riksbankens samtliga

guld- och valutatransaktioner ......

+ 222

+ 284

+ 42

+

46

+

85

— 158

— 137

Nettoförändringar å statliga myndig- heters checkräkning i riksbanken ....

-f 175

— 27

+ 56

—

122

+ 107

— 117

— 219

Nettoresultat av riksbankens köp och för- sälj ning av svenska skattkammarväx- lar och obligationer................

— 366

+ 309

— 533

+ 182

_

88

+ 766

+ 109

Andra transaktioner med marknaden ..

— 61

+ 20

— 4

—

61

—

30

+ 3

+ 46

Nettoresultat av riksbankens trans- aktioner ..........................

— 30

+ 586

— 439

+

45

+

74

+ 494

— 201

Utelöpande sedlar....................

+ 32

+ 259

— 126

+

17

+

19

+ 315

— 158

Affärsbankernas m. fl. tillgodohavanden

å checkräkning hos riksbanken......

— 62

+ 327

— 313

+

28

+

55

+ 179

— 43

Summa förändringar av tillgången på

betalningsmedel ..................

— 30

+ 586

— 439

+

45

+

74

+ 494

— 201

under andra halvåret 1950 riksbankens valutaställning försvagades. Den

monetära expansion, som normalt uppträder under det andra halvåret och

som var av ungefär samma storlek år 1950 som år 1949 (568 mot 556 miljoner

kronor), kom därför att under senare delen av år 1950 huvudsakligen

förläggas till skattkammarväxeltransaktionerna i stället för till valutatransaktionerna.

Vid bedömandet av tabellens siffror över resultatet av

riksbankens köp och försäljningar av skattkammarväxlar och obligationer

bör beaktas, att en omläggning av riksgäldskontorets. praxis skedde i slutet

av år 1950. Tidigare hade vid en tillströmning av medel till riksgäldskontoret

en inlösen av skattkammarväxlar i riksbanken omedelbart skett.

Numera samlar kontoret inflytande överskottsmedel på sin inlåningsräkning

i riksbanken och tillgodoföres en viss ränta. Resultatet för penningmarknadens

likviditet blir detsamma, men en förskjutning inträder mellan

de i ovanstående tabell redovisade beloppen för förändringarna på de

statliga myndigheternas checkräkning och i värdepappersinnehavet. Detta

är förklaringen till att exempelvis under första kvartalet 1951 nettoförändringarna

på de statliga myndigheternas checkräkningar i riksbanken

ledde till en likviditetsminskning med 219 miljoner kronor, medan motsvarande

period 1950 samma transaktioner medförde en likviditetsökning

på 56 miljoner kronor.

En närmare översikt över samtliga konsekvenser för penningmarknadens

likviditet av alla riksbankens transaktioner under perioden fr. o. in.

juli 1950 i jämförelse med utvecklingen de två närmast föregående åren

erhålles av diagram 2.

Av diagrammet framgår, att riksbanken under andra halvåret 1950 tillförde

marknaden medel i ungefär samma omfattning som under motsva2—-Bihang

till riksdagens protokoll l!>51. 8 samt. Nr 20.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Oliar»» 2.

00

Kuwlatlva effAtcn pä »art nadsKW dl tutor, av rilobshms sattliga

trarsäitloner uncfer vart och att av budgetåren 1W1/W - 19SD/5I.

Mlj.kr.

/ \

LA
-

Septaihcr

Oktober

Decotar

Noveiber

Januari

Fetruari

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

19

rande perioder åren 1948 och 1949. Under den hittills gångna delen av år

1951 ha däremot riksbankstransaktionerna lett till ett något större likviditetstillskott

än tidigare år, huvudsakligen beroende på att återströmningen

av likvida medel till riksbanken under januari 1951 var mindre än vad

som kan betraktas som normalt för säsongen.

Genomförandet av denna marknadspolitik från riksbankens sida har

medfört, att penningmarknaden sedan sommaren 1950 kännetecknats av

ansträngd likviditet och tidvis utpräglad stramhet, bortsett från enstaka,

kortvariga perioder, då likviditeten tillfälligt stigit på grund av nödvändigheten

att möta väntade påfrestningar, t. ex. i samband med skatteuppbörden

i mars 1951. Anledningen härtill har varit, att kraven från marknadens

sida varit betydligt starkare än vad som motsvarat det medelstillskott,

som riksbankstransaktionerna lämnat. Detta förklaras av att kreditexpansionen

trots de penningpolitiska åtgärder, som vidtagits för dess dämpande

efter Korea-konf lik tens utbrott sommaren 1950, icke visat någon

tendens att avtaga utan i stället intensifierats. Den inlåningsökning, som

affärsbankerna kunnat registrera under de sista tre kvartalen, ligger lägre,

under senare delen av 1950 t. o. m. väsentligt lägre, än motsvarande ökning

ett år tidigare, och synes få betraktas närmast såsom en följdföreteelse

till utlåningsstegringen.

Förhållandet mellan riksbankstransaktionernas inverkan och de krav,

som enbart affärsbankernas kreditutvidgning ställt på penningmarknaden,

framgår vid en jämförelse mellan diagram 1 och 2 samt belyses närmare

av följande tabell, i vilken de mera markerade säsongvariationerna eliminerats

därigenom, att siffrorna avse förändringarna vid angivna tidpunkter

i förhållande till läget vid motsvarande tidpunkter ett år tidigare.

Tabell 3.

Ultimo

Affärsbankernas kreditökning

sedan ultimo juni 1950 utöver

motsvarande kreditökning ett

år tidigare

Riksbankstransaktionernasto- tala tillskott till marknads- likviditeten sedan ultimo juni

1950 utöver motsvarande till- skott ett år tidigare

Milj

. kr.

1950: juli ........................

+ 79

— 41

augusti ....................

+ 195

+ 81

september..................

+ 272

+ 104

oktober ....................

+ 288

+ 178

november ..................

+ 367

+ 86

december ..................

+ 451

+ 12

1951: januari ....................

+ 542

+ 212

februari ....................

+ 562

+ 270

mars ......................

+ 680

+ 250

Det torde framgå av de i tabellen angivna siffrorna, att det primära i

den utveckling, som ägt rum, varit kreditexpansionen. Riksbanken har

genom sina transaktioner endast i efterhand och i begränsad utsträckning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoatskottets utlåtande nr 20.

försett penningmarknaden med de medel, som erfordrats för att sätta kreditmarknaden

i stånd att fungera på traditionellt sätt. Sålunda var från och

med juli 1950 till och med mars 1951 enbart affärsbankernas utlåningsökning

1 163 miljoner kronor eller 680 miljoner kronor större än motsvarande

period ett år tidigare, medan riksbankens transaktioner tillförde

marknaden medel för 367 miljoner kronor eller 250 miljoner kronor mera

än ett år tidigare. Resultatet blev som framhållits en åtstramning av penningmarknaden,

något som ingick som ett led i de penningpolitiska åtgärder,

som inledningsvis angivits.

Konsekvenserna av riksbankens marknadspolitik blev som förutsett en

räntestegring. Denna tog till att börja med formen av dels en höjning av

diskontot på kortfristiga skattkammarväxlar från 1 till 2 procent, dels en

successiv ränteglidning uppåt på marknaden för långfristiga obligationer,

mera accentuerad allt eftersom läget på penningmarknaden åtstramades,

men inom ramen för i stort sett oförändrade in- och utlåningsräntor. Denna

period av ränteglidning avbröts genom att riksbanken från och med den 1

december 1950 höjde det officiella diskontot med 1/2 procent, varefter

övriga räntesatser anpassade sig efter det nya diskontoläget. Riksbanken

har därefter strävat efter att med bibehållande av största möjliga stramhet

på penningmarknaden stabilisera ränteläget och motverka uppkomsten av

en ny ränteglidning. Detta har nödvändiggjort vissa marknadsoperationer,

vilka i och för sig motverkat åtstramningen på penningmarknaden men

varit av så begränsad omfattning, att deras betydelse i jämförelse med

andra faktorer, som påverkat marknaden, måste betecknas som underordnad.

De ha fallit inom ramen för de riksbankstransaktioner, som ovan

siffermässigt redovisats.

Vad slutligen beträffar strävandena att i största möjliga utsträckning

täcka det statliga lånebehovet utanför riksbanken kan erinras om att riksgäldskontoret

i november 1950 beslöt emittera ett 3V4 procent femtonårigt

statslån, på vilket tecknades något över 200 miljoner kronor, samt i augusti

och oktober 1950 och februari 1951 utbjöd skattkammarväxlar till försäljning

på marknaden. Anbuden i oktober uppgingo till 95 miljoner kronor,

men 75 miljoner kronor härav, avseende den längre av de två utbjudna

växeltyperna, antogs ej, då diskontot ansågs för högt. Några dagar senare

placerades emellertid 85 miljoner av den kortare växeltypen till ett diskonto,

som kunde godtagas av riksgäldskontoret. Även i februari uppstodo

vissa motsättningar beträffande diskontots höjd, vilka emellertid efter

underhandlingar kunde avlägsnas, så att det ursprungligen tecknade beloppet,

205 miljoner kronor, kunde placeras.

Det ligger i sakens natur att, då någon egentlig marknad för skattkammarväxlar

icke finnes i Sverige, svårigheter uppstå vid fastställandet av

diskontot på dylika växlar. Affärsbankerna, mellan vilka ett visst samarbete

vid avgivandet av anbud torde förekomma, stå som en grupp, med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoatskottets utlåtande nr 20.

21

intresse att höja förräntningen på sina kortfristiga placeringar, mot riksgäldskontoret,

som önskar nedbringa statens räntekostnader. Om den enda

instans, som kan konkurrera med affärsbankerna, nämligen riksbanken,

icke begagnade sig av sin möjlighet eller icke hade möjlighet att i sista

hand från riksgäldskontoret övertaga skattkammarväxlar, skulle riksgäldskontoret

i lägen, då medel för bestridande av statens utgifter måste anskaffas,

nödgas godtaga praktiskt taget varje räntekrav från affärsbankernas

sida. Å andra sidan förekomma situationer, då penningmarknaden är

så stram, att skattkammarväxlar över huvud ej kunna placeras därpå, oberoende

av svårigheter att nå uppgörelse om diskontots storlek. En sådan

situation förelåg enligt riksbankens och riksgäldskontorets bedömande i

december 1950, då riksbanken följaktligen, delvis i samband med en konverteringsoperation,

övertog växlar för 397 miljoner kronor. Att detta bedömande

var riktigt framgår av det förhållandet, att affärsbankerna innan

månadens slut blevo nödsakade att sälja 40 miljoner kronor av sitt

innehav av skattkammarväxlar till riksbanken för att möta påfrestningarna.

Av det sagda framgår, att riksbankens transaktioner i skattkammarväxlar

med riksgäldskontoret inneburit av angivna förhållanden och överväganden

motiverade avvikelser från den sedan sommaren 1950 vidhållna,

principiella linjen att i så stor utsträckning som möjligt förlägga statsupplåningen

till marknaden utanför riksbanken. De ha icke medfört ett uppgivande

av målet att nå och vidmakthålla största möjliga stramhet på penningmarknaden.

Transaktionerna i fråga ingå i den tidigare återgivna sifferredogörelsen

för riksbankens marknadspolitik.

Det bör tilläggas, att vid affärer i skattkammarväxlar mellan riksbanken

och marknaden, d. v. s. huvudsakligen affärsbankerna, riksbankens inställning

varit att skattkammarväxlar med löptid avpassad efter marknadens

behov och önskemål alltid skola tillhandahållas. Å andra sidan kunna

affärsbankerna alltid påräkna att sälja skattkammarväxlar till riksbanken.

Härigenom ha växlarna fått karaktären av en verklig likviditetsreserv, vars

huvudsakliga skillnad gentemot kontanta medel är att de löpa med viss

ränta, något som bör minska benägenheten hos bankerna att begagna denna

likviditetsreserv för ökad utlåning. Vid bedömandet av räntans höjd bör

detta förhållande beaktas; skattkammarväxeldiskontot bör följaktligen betraktas

mot bakgrunden av bankernas kostnad vid inlåning av medel av

motsvarande karaktär.

Penning- och kreditmarknadens utveckling sedan sommaren 1950 har,

såsom närmare framgår av den ovan lämnade redogörelsen, i mycket hög

grad påverkats av de osedvanligt starka krav på krediter, som utgått från

det svenska näringslivet. Dessa krav ha i huvudsak föranletts av en utökning

av vår internationella handel, delvis sammanhängande med importens

liberalisering, de av världsinflationen framkallade prisstegringarna, en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

ökad lagerhållning av viktiga varor samt en viss ökning av investeringsverksamheten,

bl. a. i bostäder. Delvis måste de emellertid enligt fullmäktiges

mening även återföras på stegrad konsumtion och ökade inköp för

lagring från handelns och enskildas sida av konsumtions- och konsumtionskapitalvaror

samt, särskilt under den sista fasen av den period av

ränteglidning som avslutades i december 1950, av en viss »kredithamstring»,

utlöst av farhågor för ytterligare räntestegring och för ökade svårigheter

att till följd av den pågående åtstramningen av penningmarknaden

i fortsättningen erhålla kredit. Det visade sig att den mellan riksbanken

och kreditinstituten ingångna överenskommelsen om återhållsamhet vid

kreditgivningen, försvagad av de svenska kreditgivarnas starka konkurrens

om de goda kunderna, men å andra sidan förstärkt av de penningpolitiska

medel som funnos till riksbankens disposition — skärpta kassareservsbestämmelser,

åtstramning av penningmarknaden och räntehöjning — icke

höll inför den belastning, som dessa stegrade kreditkrav inneburo. Mot bakgrunden

av det samarbete med affärsbankerna, som riksbanken upprätthållit

under de senaste åren, vilja fullmäktige icke ifrågasätta affärsbankernas

önskan att i det allmännas intresse, och därför även i eget intresse

på längre sikt, lojalt fullfölja den träffade överenskommelsen om kreditinskränkningar.

De sista tre kvartalens utveckling på kreditmarknaden ger

emellertid vid handen, att förmågan härtill saknas i ett läge med så starka,

i stor utsträckning av ekonomiska förhållanden utomlands orsakade påfrestningar,

som den senaste tiden utvisat.

Beträffande penningpolitiken under den närmaste framtiden vilja fullmäktige,

utan att därmed taga ställning till den allmänna räntepolitiken,

som sin bestämda mening uttala, att i det rådande läget ett upprepande av

den ränteglidningsprocess, som förekom från sommaren 1950 till och med

november 1950, icke bör förekomma. Skulle en spekulation, som anteciperade

en sådan utveckling, uppstå —- vissa tecken härpå visade sig under

april — ämnar riksbanken bryta denna, även om detta skulle medföra ett

tillfälligt avsteg från strävandena att hålla penningmarknaden stram. Ränteförändringar

skola enligt fullmäktiges åsikt vara resultatet av beslut, fattade

av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna i det

rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika inverkan på den

ekonomiska utvecklingen i dess helhet, och icke framkomma som konsekvens

av eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa

faktorer.

Om i den närmaste framtiden en förnyad prisuppgång på de internationella

råvarumarknaderna inträffar och världsinflationen får förnyad kraft

kan enligt fullmäktiges mening ett fullföljande av den förda penningpolitiken

hindra en fortsatt omfattande kreditexpansion endast om den kombineras

med en starkt restriktiv ekonomisk politik i övrigt. Av särskild

betydelse i detta sammanhang anse fullmäktige vara ett fullföljande av en

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

23

skattepolitik i förening med en allmän budgetpolitik, som medför en balansering

eller om möjligt en överbalansering av hela budgeten, och en investeringspolitik,

som begränsar framför allt de investeringar, som icke leda till

en höjning av produktionen av för folkhushållet betydelsefulla nyttigheter

och exportvaror. Därutöver skulle vid en sådan utveckling krävas en skärpt

prispolitik, som icke accepterar andra prishöjningar än dem som framtvingas

av höjda importpriser, och en jordbruks- och allmän lönepolitik,

som motverkar inflationsdrivande inkomstökningar. De prisstegringstendenser,

som vid en dylik världsutveckling förmedlas till Sverige via höjda

exportpriser, böra enligt fullmäktiges mening i första hand motverkas genom

ett fullföljande eller eventuellt en utvidgning av systemet med prisutjämningsavgifter

och tills vidare icke genom en höjning av den svenska

kronans internationella värde.

Skulle å andra sidan den avmattning i den internationella prisutvecklingen,

som kunnat skönjas under den sista tiden, bliva bestående anse fullmäktige

att ett fortsättande av penningpolitiken efter de hittills inslagna

vägarna tillsammans med en fortsatt allmän ekonomisk politik av restriktiv

art och återhållsamhet i kraven på konsumtionsökning har goda utsikter

att hindra en ytterligare monetär inflation.

Fullmäktige ha ovan antytt att de nu gällande, särskilda kassareservsbestämmelserna

ökat i effektivitet allt eftersom affärsbankernas kreditexpansion

fortgått. Detta har medfört, dels att vid vissa tillfällen bankerna

totalt sett haft ett mindre belopp innestående i riksbanken än vad bestämmelserna

avsett, dels att enskilda banker under en stor del av en månad

haft underskott men utjämnat dessa genom att vissa dagar, särskilt de

fyra rapportdagarna, öka sina behållningar, tydligen med hjälp av tillfällig

upplåning. Ett sådant förfarande strider mot bestämmelsernas sakliga innebörd.

Då förfarandet under senare tid visat en tendens att få ökad spridning,

ha fullmäktige denna dag beslutat att i skrivelse till Konungen föreslå

en teknisk omläggning av föreskrifterna, varigenom ett dylikt kringgående

förhindras.»

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets behandling

inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson, vilken

beträffande penningpolitiken under den närmaste tiden anförde:

»Det är nödvändigt att utan dröjsmål hejda den pågående inflationen.

Som ett led i denna strävan är det av stor vikt, att riksbanken vidtager åtgärder

för att snarast åstadkomma en stramare penningmarknad, vilken

skulle framtvinga återhållsamhet i kreditgivningen. Kreditexpansionen har

i år fortsatt i snabb takt, och den önskvärda stramheten på penningmarknaden

har ej kommit till stånd. Man kan inte med rätta göra gällande, att

en verklig penningknapphet föreligger, så länge affärsbankerna inneha be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

tydande belopp av kortfristiga statspapper och likväl ej behövt tillgripa

någon nämnvärd rediskontering av växlar hos riksbanken. En åtstramning

av penning- och kapitalmarknaden kommer att medföra en återhållande

effekt på investeringsverksamheten. Även om en stramare kreditmarknad

medför en viss räntehöjning, bör denna olägenhet tagas. Räntehöjningen

bör kunna hållas inom måttliga gränser. Om vår penningpolitik, som sig

bör, på lång sikt fasthåller vid sin strävan att åstadkomma ekonomisk stabilitet

vid en relativt låg räntenivå och alltså den i nuvarande krissituation

måhända ofrånkomliga räntestegringen betraktas som endast av begränsad

varaktighet, bör det vara möjligt att åstadkomma den erforderliga stramheten

på penningmarknaden, utan att räntan undergår någon mera väsentlig

stegring från nuvarande nivå.

En räntestegring verkar visserligen prisfördyrande på enskilda områden,

men en åtstramande penningpolitik motverkar å andra sidan en stegring

av den allmänna prisnivån och åstadkommer på så sätt lägre framtida levnadskostnader

än om en mindre restriktiv kreditpolitik föres. Den föreslagna

politiken skulle medverka till att dämpa överkonjunkturen och bör

avvägas så, att jämn och god sysselsättning upprätthålles.

En kreditåtstramning har den fördelen framför direkt investeringskontroll

av byggnadsregleringens typ, att den verkar återhållande på investeringslusten

och begränsar investeringarna över ett vidare fält, i det den påverkar

praktiskt taget alla sidor av näringslivet. Även företag och enskilda,

som själva förfoga över likvida medel, påverkas i inte ringa grad till återhållsamhet

med sina investeringar, när en allmän känsla av penningknapphet

uppkommit på marknaden. Inför de ovissa framtidsutsikterna framstår

det nämligen för dessa då som ännu mer angeläget än tidigare att bevara

den goda likviditeten.

Åtgärder för den ekonomiska balansens återställande böra inte endast

syfta till att begränsa investeringarna utan även till att öka sparandet. I

främsta rummet bör enligt min mening det enskilda sparandet uppmuntras

genom härtill syftande skattelättnader, vilket dessutom skulle utgöra en

gärd av rättvisa åt en av inflation hårt drabbad folkgrupp. Även det offentliga

sparandet har i nuvarande läge sin stora betydelse. Jag finner det därför

önskvärt, att en viss överbalansering av driftbudgeten eftersträvas

under nästa finansår. Det är under närmaste framtiden, som det gäller att

hejda inflationstendenserna och lägga grund för ett mer stabilt penningvärde.

Däremot anser jag inte tillrådligt att genom nya skattehöjningar

åstadkomma en väsentlig höjning av det budgetöverskott, som dem förutan

kan av tillgängliga uppgifter förväntas. En höjning av den direkta beskattningen,

vilken genom inflationen undergått en inte avsedd skärpning, finner

jag utesluten. En ökning av de indirekta skatterna anser jag likaledes inte

tillräckligt motiverad, då en sådan skulle höja levnadskostnaderna och

medföra krav på höjda inkomster från löntagare och andra folkgrupper

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

25

vid kommande uppgörelser. Någon effektiv indragning av köpkraft skulle

en dylik åtgärd alltså knappast medföra. Det är dessutom svårt att undgå,

att den verkar ojämnt och därför orättvist. En bestämd strävan till återhållsamhet

i de statliga utgifterna i avsikt att åstadkomma ett budgetöverskott

utan skattehöjningar är däremot en viktig sida av den ekonomiska

politik, som nu bör föras. Det är givetvis också av stor betydelse, att den

ekonomiska politiken understöder alla naturliga tendenser till ökning av

näringslivets produktivitet och därmed till höjning av den reala nationalinkomsten,

vilket bl. a. skulle underlätta en ökning av sparandet.

Jag instämmer såtillvida med fullmäktiges majoritet, att inför de på

världsmarknaden höga priserna på svenska varor systemet med prisutjämningsavgifter

tills vidare bör bibehållas, och att en höjning av den svenska

kronans internationella värde tills vidare inte bör ifragakomma. I överensstämmelse

med de riktlinjer för penningpolitiken, som sedan ett par årtionden

accepterats av de svenska statsmakterna, är emellertid bevarandet

av kronans inre köpkraft i konsumenternas händer med upprätthållande

av en hög och jämn sysselsättning en primär uppgift. Skulle ett vidmakthållande

av kronans yttre värde i förhållande till andra valutor medföra

en utveckling, som i väsentlig grad strider mot denna målsättning och medför

betydande ändringar i den svenska prisnivån, bör en ändring av kronans

yttre värde övervägas. Först sedan pris- och löneutvecklingen i utlandet

under andra halvåret kan överblickas och någon förstärkning ägt rum

av den svenska valutareserven, torde detta spörsmål erhålla aktualitet.

Ytterligare en förutsättning är, att under de närmaste månaderna en så

restriktiv kreditpolitik och ekonomisk politik i övrigt föres, att den ime

samhällsekonomiska jämvikten tryggas.

I den mån en politik av ovan angivet slag igångsättes utan onödigt dröjsmål,

böra förutsättningar kunna skapas för att den framtida inkomstutvecklingen

för olika folkgrupper hålles inom produktionsökningens ram,

varigenom några med ett fast penningvärde oförenliga tendenser från dessa

områden inte växa fram. En fri samverkan mellan offentliga och enskilda

organ torde i sinom tid bli nödvändig för att trygga en sådan utveckling.»

Herr Gränebo, som i övrigt kunde ansluta sig till vad som anförts i skrivelsen

till bankoutskottet, ansåg att i meningen som började: »Därutöver

skulle vid en sådan utveckling krävas» etc. orden »en jordbruks- och allmän

lönepolitik» skulle utbytas mot orden »en allmän inkomstpolitik».1

Herr Sundén anhöll att till protokollet få antecknat, att han, därest han

varit röstberättigad vid detta ärendes behandling, icke skulle kunnat ansluta

sig till det föreliggande skrivelseförslaget. Till utvecklande härav anförde

herr Sundén:

1 Se s. 23 i förevarande utlåtande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-ö Bankoutskottets utlåtande nr 20.

»För att hejda den nu pågående penningvärdeförsämringen torde det

vara ofrånkomligt att tillgripa också en icke oväsentlig räntehöjning. Endast

genom en sådan åtgärd kan riksbanken erhålla ett önskvärt inflytande

över penning- och kapitalmarknaden. En räntehöjning skulle medföra en i

nuvarande läge behövlig åtstramning av kreditgivningen, vilken bland annat

skulle få till följd en beskärning av importen. I nuvarande goda exportkonjunktur

skulle därmed förutsättningar skapas för en återuppbyggnad

av landets centrala valutareserv. När så skett, få de penningvårdande

myndigheterna valfrihet att antingen sänka räntan eller ock höja kronans

yttre värde och därmed avskärma en del av den utifrån härrörande prisstegiingen.

Eventuellt kunna bägge dessa åtgärder kombineras. När jag

anser en räntehöjning i nuvarande läge ofrånkomlig, innebär detta följaktligen

icke att jag håller en hög räntenivå normalt för önskvärd.

Det kan emellertid icke fördöljas, att en räntehöjning just nu kan ge anledning

till berättigad kritik, därför att den skulle komma omedelbart efter

en omfattande statslånekonvertering. Därigenom skulle tilltron till staten

såsom låntagare kunna skadas. Samtidigt talar dock hela den ekonomiska

utvecklingen för att en räntehöjning icke alltför länge bör uppskjutas.»

Utskottets yttrande.

Under det år som förflutit sedan bankoutskottet vid 1950 års riksdag i

utlåtande nr 20 behandlade frågan om den ekonomiska politiken har det

ekonomiska läget undergått en ur många synpunkter väsentlig försämring.

Konjunkturen har ytterligare stimulerats och tagit en gestaltning som givit

de inflationistiska krafterna ökad styrka. Såväl parti- och detaljpriser som

penninginkomster ha undergått en stark stegring. Några otvetydiga tecken

på en uppbromsning av denna process äro enligt utskottets mening icke

skönjbara. Utan verksamma åtgärder mot dess fortsättning synas därför

förhoppningarna om en snart inträdande stabilitet och ett undvikande av

en ytterligare försämring av penningvärdet icke grundade.

De faktorer, som varit initierande i denna utveckling, ligga väsentligen

utanför vårt lands gränser. Det är upprustningen och den härav framkallade

beredskapslagringen samt Koreakriget, som stegrat efterfrågan på

världsmarknaden åtminstone momentant långt utöver tillgången och därmed

lyft hela den internationella prisnivån. Den svenska prisnivån har rönt

inverkan härav såväl genom importen som exporten. Sverige har icke kunnat

och kan helt säkert icke heller i fortsättningen isolera sig från återverkan

av internationella prisrörelser. En lörstärkning av den internationella

prisstegringens genomslag på den svenska prisnivån genom inhemska faktorers

inflytande torde emellertid med målmedvetet anbringade åtgärder

kunna undvikas. Den förda ekonomiska politiken har också syftat till att

förhindra att den anpassning till prisläget utomlands, som pågår, förstärkes

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20. 27

av rubbningar i balansen mellan tillgång och efterfrågan i den interna samhällsekonomien.

Förväntningarna om fortsatta prisstegringar ha, tillsammans med en lörklarlig

strävan att täcka behovet särskilt av importvaror, utlöst en stark

kreditexpansion, utan vilken den betydande importstegringen sannolikt icke

varit möjlig. Tendenserna till denna kreditexpansion blevo starkt framträdande

redan på våren 1950, då en markerad stegring i bankernas utlåning

började inträda. I enlighet med strävandena att dämpa kreditexpansionen

vidtog riksbanken i denna situation vissa åtstramningsåtgärder, som framkallade

en räntestegring, vilken slutligen föranledde riksbanken att höja

diskontot med en halv procent från och med den 1 december 1950.

Såsom bankofullmäktige i sin skrivelse till utskottet framhållit, är det

icke möjligt att avgöra, hur den totala kreditvolymen skulle ha utvecklats,

därest dessa åtgärder icke vidtagits. Däremot kan det konstateras, att kreditexpansionen

icke avstannade eller retarderades efter räntestegringen

utan tvärtom fortsatte i snabbare takt. Ehuru riksbankens transaktioner

med marknaden icke tillförde denna likvida medel i större omfattning 1950

än 1949, steg bankutlåningen mycket väsentligt. Enligt uppgifterna i bankoTullmäktiges

skrivelse ökade utlåningen från och med juli 1950 - alltså

den tidpunkt då vissa konsekvenser av kreditåtstramningen i form av en

räntestegring började framträda — till och med mars 1951 med 1 163 miljoner

kronor, medan riksbankens transaktioner tillförde marknaden endast

367 miljoner kronor. Förklaringen härtill är givetvis, att bankerna inom

vissa gränser kunna oberoende av riksbanken utvidga kreditvolymen. Till

den starka kreditefterfrågan torde, såsom förut framhållits, ökningen av

importen ha medverkat mycket väsentligt. Delta förklarar, att riksbankens

tillskott till marknaden icke såsom vanligen sker under andra halvåret

givits genom köp av exportvalutor utan i stället av skattkammarväxlar,

som bankerna försålt för att kunna tillgodose kreditbehoven. Riksbankens

valutatransaktioner ha i stället indragit medel, vilket å andra sidan betytt,

att valutareservens ställning försvagats.

Den utveckling, som sålunda äger rum inom landet, varvid den pågående

upplyftningen av pris- och inkomstnivån träder i förgrunden, måste enligt

utskottets mening följas med den yttersta vaksamhet. Såsom departementschefen

i propositionen nr 206 framhållit, kommer slutresultatet av den

pågående processen på prisområdet att bero på, å ena sidan, kostnadsförändringar

av inre eller yttre orsaker och, å andra sidan, det köpkraftsmotstånd

som bjudes mot strävandena att kompensera kostnadsstegringarna

genom prishöjningar.

I sitt utlåtande nr 12 till innevarande års riksdag rörande åtgärder för

främjande av det frivilliga och enskilda sparandet har utskottet betonat

vikten av ett stabilt penningvärde samt understrukit finansministerns yttrande

till statsrådsprotokollet i årets statsverksproposition, att omsorgen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

om penningvärdet måste vara den främsta angelägenheten för den ekonomiska

politiken. Utskottet är fullt medvetet om de svårigheter, som i detta

hänseende framkallas av de internationella prisrörelserna för ett land med

Sveriges stora utrikeshandel. Men även om stabiliteten aldrig kan bli fullständig,

böra alla praktiskt möjliga åtgärder tillgripas, vilka utan att framkalla

andra för samhällsekonomien oförmånliga verkningar kunna sammanpressa

de gränser, inom vilka penningvärdet fluktuerar.

Förutsättningen för att prisstegringarna inom landet skola kunna begränsas

till vad som är absolut ofrånkomligt är att åtgärder vidtagas för att

upprätthålla den samhällsekonomiska balansen. Eftersom förskjutningarna

på pris- och inkomstområdena i huvudsak synas kompensera varandra, ha

de reala förutsättningarna i detta hänseende icke i avgörande mån förändrats

i jämförelse med läget vid årsskiftet.

Upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen kräver enligt

utskottet mycket bestämda och kraftiga åtgärder på alla punkter, varifrån

en inflationistisk utveckling kan motverkas. Särskilt måste den ekonomiska

politikens strävanden gå ut på att begränsa de inflationistiska verkningarna

av den högt uppdrivna vinstkonjunkturen inom företagarsektorn.

Bland åtgärder inom den ekonomiska politiken vill utskottet peka på en

reduktion av investeringarna för såväl produktions- som konsumtionsändamål

och en överbalansering av budgeten, varigenom köpkraft indrages och

efterfrågan på marknaden reduceras. Frågan om en höjning av prisutjämningsavgifterna

för vissa exportindustrier synes utskottet böra underkastas

en närmare prövning. För att priskontrollen skall så effektivt som möjligt

medverka till en stabilisering bör övervägas, om den icke kan skärpas ända

darhan att den icke medger företagarna kompensation för andra kostnadsstegringar

än dem, som kunna anses ligga utanför vårt eget inflytande. Så

tillämpad skulle prispolitiken samtidigt begränsa inkomsthöjningarna i landet

och den inverkan dessa ha på såväl kostnads- som efterfrågesidan.

Utskottet finner slutligen, att en närmare undersökning bör verkställas,

huruvida ett tvångssparande eller en statlig tvångsupplåning, som bidrager

att begränsa konsumtionsefterfrågan, kan vara en praktiskt framkomlig

väg för att underlätta stabiliseringen.

Endast i förening med en sådan på alla områden hårdhänt politik anser

utskottet, att en åtstramning av kreditmarknaden inom skäliga gränser kan

verksamt bidraga till att undanröja inflationsriskerna. Utskottet är naturligtvis

medvetet om att en åtstramning av krediten i sina yttersta konsekvenser

leder antingen till en räntestegring eller en kreditransonering. På

grund av de erfarenheter, som gjorts i andra länder, anser utskottet dock

osannolikt, att enbart en kreditåtstramning med följande räntestegring

inom rimliga gränser skulle kunna motverka de krafter, som verka i inflatorisk

riktning. Den i fjol företagna räntestegringen har icke haft några

synbara verkningar på utvecklingen. Händelseförloppet därefter ger större

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

29

anledning att antaga, att de krafter den skulle motverka voro för starka

för att röna inflytande därav. Om en räntestegring över huvud skulle kunna

tänkas ha påverkat förloppet, måste den ögonskenligen ha varit mycket

starkare. En situation som styres av förväntningar om kommande prisstegringar,

vilka antagas ge kompensation även för mycket stora kostnadsökningar,

är okänslig för måttliga ingripanden.

Importörerna väntade starka prisstegringar på världsmarknaden, och

våra inhemska företag funno sig uppenbarligen kunna ikläda sig betydande

kostnadsökningar i förhoppning att marknadens prisutveckling skulle giva

full eller ännu större kompensation. Ur principiell synpunkt vill utskottet

icke förneka, att det kan finnas situationer, där en stegring av räntan i

kombination med andra åtgärder kan framkalla en önskad reaktion. I det

nu aktuella läget vill utskottet emellertid understryka fullmäktiges uttalande

om att ett upprepande av den ränteglidningsprocess, som ägde rum från

sommaren 1950 till och med november 1950, icke bör förekomma. Utskottet

vill också erinra om att fullmäktige framhållit att, därest en spekulation

som anteciperade en sådan utveckling skulle uppstå, riksbanken ämnar

bryta denna, även om detta skulle medföra ett tillfälligt avsteg från strävandena

att hålla penningmarknaden stram. I sin skrivelse anföra fullmäktige

vidare, att ränteförändringar enligt fullmäktiges åsikt skola vara resultatet

av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna

i det rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika

inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet, och icke framkomma

som konsekvens av eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande

spekulativa faktorer. Utskottet vill understryka denna synpunkt.

Ty om också räntan må betraktas såsom ett marknadspris, så är dess betydelse

för hela det ekonomiska livet så stor, att avgörandena städse måste

helt förbehållas de ansvariga myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga

spekulationer, efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet

fatta sina beslut.

I Kungl. Maj :ts förevarande proposition har föreslagits en förlängning

av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för

tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952, i samband varmed den nuvarande

maximigränsen för sedelutgivningsrätten, 3 500 miljoner kronor, föreslås

höjd till 4 100 miljoner kronor. Föredragande departementschefen har

ansett, att förslag till ny riksbankslag, grundat på det av bankofullmäktige

med skrivelse den 1 februari 1951 till Kungl. Maj:t överlämnade förslaget i

ämnet, innefattande — vid sidan av en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen — ändrade grunder för sedelutgivningsrätten, f. n.

icke borde framläggas för riksdagen, då departementschefen icke varit

beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten bör

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

regleras på längre sikt. I avvaktan på resultatet av erforderliga överväganden

i denna fråga föreslås därför en förlängning av den provisoriska lagstiftningen.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1951 den 30 juni 1952 föreslås skola upptagas i en ny lag, som med

ovannämnda jämkning av maximibeloppet för sedelutgivningen utformats

i överensstämmelse med 1949 års lag i ämnet, vars giltighetstid utlöper den

30 juni 1951.

Utskottet har för sin del icke något att erinra mot Kungl. Maj :ts förevarande

förslag. Av propositionen framgår, att sedelomloppet med hänsyn

till pris- och löneutvecklingen kan med en grov approximation beräknas

till 3 900—4 100 miljoner kronor vid utgången av innevarande år.

Med detta sitt ställningstagande avstyrker utskottet bifall till den i motionen

I: 474 gjorda hemställan att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning

skulle bestämmas till 3 700 miljoner kronor. Med anledning av

vad i motionen anförts om att den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen

av sedelutgivningsrätten icke borde ske utan att finansministern eller

bankoutskottet klart och ingående motiverade sin uppfattning om förhållandet

mellan sedelomloppet och kronans värde vill utskottet — utan att

närmare kunna ingå på detta komplicerade spörsmål — blott framhålla,

att det för penningvärdet avgörande icke är sedelutgivningens storlek utan

den ekonomiska politik som föres av statsmakterna. Sedelutgivningsrättens

samband med penningpolitiska och andra förhållanden torde komma under

övervägande vid den utredning rörande sedelutgivningsrättens reglering på

längre sikt, som i propositionen ställes i utsikt. I anledning av vad departementschefen

anfört om sin avsikt att taga detta spörsmål under närmare

övervägande vill utskottet understryka vikten av att en ytterligare utredning

i detta ämne kommer till stånd och att denna utredning får en sådan karaktär

att dess arbete kan bedrivas på en bred bas och med utnyttjande av

såväl teoretisk som praktisk expertis.

Ifrågavarande utredning torde också få anledning att pröva de i likalydande

motionerna I: 216 och II: 285 resta spörsmålen angående sambandet

mellan riksbankens krediter till staten och den allmänna ekonomiska

utvecklingen.

I förevarande proposition har Kungl. Maj :t vidare föreslagit riksdagen att

medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1951 till och

med den 30 juni 1952 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock

för riksbanken att, om förhallandena därtill giva anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar. Utskottet tillstyrker

bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

31

Utskottets hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet

ovan anfört i fråga om utformningen av den allmänna

ekonomiska politiken;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del

samt med avslag å motionen I: 474 antaga det vid propositionen

fogade förslaget till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning;

3) anse de likalydande motionerna I: 216 och II: 285

besvarade med vad utskottet ovan anfört och under 2)

hemställt;

4) medgiva, att riksbanken må för tiden från och med

den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken

att, om förhållandena därtill giva anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens

sedlar.

Stockholm den 16 maj 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Näsgård, Mogård,

De Geer, Johannesson, Boo och Domö;

från andra kammaren: herrar Severin, Persson i Norrby, Schmidt,

Sköldin, von Seth, Gavelin, Johanson i Kalmar och Gustafson i Göteborg.

RESERVATIONER:

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Domö, Schmidt, von Seth och Gustafson

i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Under det år---icke grundade.

Den sålunda antydda utvecklingen beror i icke ringa grad på orsaker

utanför vårt lands gränser. Koreakriget samt den därigenom utlösta inter
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

nationella upprustningen och forcerade lagringen av viktiga råvaror ha

stegrat efterfrågan på världsmarknaden långt utöver tillgången och därmed

lyft hela den internationella prisnivån. Dessa prisstegringar och den

tilltagande varuknappheten ha, genom utrikeshandelns förmedling, påverkat

även den svenska prisnivån och utsatt hela vår samhällsekonomi för

svåra påfrestningar. De utifrån härrörande impulserna ha emellertid förstärkts

av en bristande inre ekonomisk jämvikt, vars yttersta orsak är att

söka i att den totala efterfrågan på varor tillåtits bliva för stor i förhållande

till den samlade tillgången på varor. En internationell prisstegring

kan nämligen höja de allmänna levnadskostnaderna inom landet, endast

om försörjningen med betalningsmedel är så riklig, att efterfrågan på konsumtions-

och kapitalvaror får stiga utöver våra tillgängliga resurser. Med

målmedvetet insatta åtgärder skulle det vara fullt möjligt att dämpa och

begränsa icke endast den av inhemska orsaker beroende prisstegringen

utan även de internationella prishöjningarnas inverkan på den svenska

prisnivån.

Förväntningarna om fortsatta prisstegringar ha, tillsammans med en

förklarlig strävan att täcka behovet, särskilt av importvaror, utlöst en stark

kreditexpansion, utan vilken den betydande importstegringen icke kunnat

komma till stånd. Tendenserna till denna kreditutvidgning framträdde

redan på våren 1950, då en markerad stegring ägde rum i bankernas utlåning.

På sommaren och hösten samma år vidtog riksbanken emellertid

vissa åtgärder i kreditåtstramande syfte. Dessa framkallade i sin tur en

glidning uppåt av räntesatserna, vilken slutligen föranledde riksbanken att

fr. o. m. den 1 december 1950 höja diskontot med en halv procent. Såsom

bankofullmäktige i sin skrivelse till utskottet framhållit, är det icke möjligt

att avgöra, hur den totala kreditvolymen skulle ha utvecklats, därest

dessa åtgärder icke vidtagits. Enligt uppgift i bankofullmäktiges skrivelse

ökade affärsbankernas utlåning fr. o. m. juli 1950 — alltså den tidpunkt

då vissa konsekvenser av kreditåtstramningen i form av en räntestegring

började framträda — t. o. in. mars 1951 med 1 163 miljoner kronor. I anslutning

härtill ha bankofullmäktige framhållit, att det tillskott av likvida

medel, som genom riksbankens transaktioner samtidigt tillfördes marknaden,

endast uppgick till 367 miljoner kronor. Bankofullmäktige hävda, att

det primära i den utveckling, som sålunda ägt rum, varit kreditexpansionen.

Genom sina transaktioner har riksbanken, framhålla fullmäktige vidare,

endast i efterhand och i begränsad utsträckning försett penningmarknaden

med de medel, som erfordrats för att sätta kreditmarknaden i stånd att

fungera på traditionellt sätt.

Från Svenska bankföreningens sida ha framförts åtskilliga erinringar

mot den av fullmäktige lämnade redogörelsen. Medan fullmäktige uppenbarligen

anse, att affärsbankerna inom vissa gränser kunna oberoende av

riksbanken utvidga kreditvolymen, hävdar Bankföreningen, att en kredit
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

33

expansion i bankväsendet kan fortgå som en självmatande process endast

så länge icke bankernas likviditet genom kreditexpansionen försämras. Om

riksbanken alltså underlåtit att över huvud taget — ens i efterhand — tillföra

marknaden mera likvida medel, så hade förutsättningarna för en

fortsatt kreditexpansion i affärsbankerna efter hand försämrats. Så hade

emellertid icke skett. 1 stället ha, framhåller Bankföreningen, de likviditetsförluster,

som en begynnande kreditexpansion i och för sig medfört för

bankernas vidkommande, i huvudsak ersatts genom ett nytt utflöde av likvida

medel från riksbankens sida. Bankföreningen vill häri se den väsentliga

orsaken till att förutsättningar för en tillräckligt restriktiv utlåningspolitik

från affärsbankernas sida icke förelegat.

Utskottet kan ej ansluta sig till den uppfattning rörande riksbankspolitikens

begränsade roll i detta sammanhang, som fullmäktige anfört. Utskottet

vill till en början erinra om den stegring av marknadens likviditet,

som under sista kvartalet 1950 kom till stånd genom att riksbanken ökade

sitt innehav av obligationer och skattkammarväxlar. Härutinnan hänvisar

utskottet till uppgifter i de vid utskottets utlåtande nr 5 detta år fogade

reservationerna. Utskottet har emellertid i detta sammanhang ansett sig

böra särskilt uppmärksamma resultatet av riksbankens transaktioner under

den gångna delen av innevarande år. Utskottet har därvid kunnat konstatera,

att medan riksbankens transaktioner med marknaden under tiden

januari t. o. in. april 1950 medförde en åtstramning på 324 miljoner kronor,

föreligger icke någon motsvarande restriktiv effekt under samma tid innevarande

år. Den starka minskningen av riksbankens valutareserv och den

likaledes i åtstramande riktning verkande förändringen av vissa andra

poster i riksbankens balansräkning torde praktiskt taget helt ha kompenserats,

framför allt genom en väsentlig ökning av riksbankens innehav av

obligationer och skattkammarväxlar. Samtidigt som en stigande efterfrågan

på importvaror ställt ökade anspråk på landets knappa valutareserv, har

riksbanken således tillfört marknaden kassamedel och detta trots att dylika

kassatillskott, enligt vad som allmänt erkännes, i affärsbankernas besittning

ge utrymme för eu flerdubbelt större utlåning. Riksbanken har sålunda

icke fullföljt den i mitten av fjolåret inledda, mera återhållsamma

penningpolitiken.

Den ena hörnstenen för den politik, som för närvarande bedrives av riksbanken,

synes sålunda vara att alla rörelsens behov av medel skall tillgodoses,

utan hänsyn till att dessa behov till en del uppkommit till följd

av frånvaron av eu för jämvikt erforderlig kreditpolitik. Den andra hörnstenen

åter är att hindra en ytterligare stegring av räntan. Den förstnämnda

principen leder till att penningvärdeförsämringen ständigt får nya impulser,

eftersom stigande importpriser och stigande löner automatiskt öka

omsättningens krav på betalningsmedel. Tillgodoses detta behov och underlåter

riksbanken alt använda sin befogenhet att styra penningmarknaden,

3 Bihang till riksdagens protokoll Utåt. .S sand. Nr 20.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Hankoutskottets utlåtande nr 20.

försitter den möjligheten att hejda den fortsatta penningvärdeförsämringen.

Principen att icke tillåta räntan stiga utöver den nu fastlagda nivån, leder

återigen till att en nödvändig omprövning av lånebehoven icke kommer

till stånd. Statens egna lån bli under sådana förhållanden icke konkurrenskraftiga

på marknaden och riksbanken måste träda in för att tillgodose

detta lånebehov. Den utveckling, som skett och alltjämt sker i denna riktning

är oroväckande. Medan den nytillkomna statsskulden under 1949 i

sin helhet kunde placeras på marknaden, stannade under år 1950 i riksbanken

ej mindre än 81 procent av den till 529 miljoner kronor uppgående

nya statliga upplåningen. Under innevarande år har den mest betydelsefulla

händelsen på lånemarknaden varit konverteringen av andra

försvarslånet av år 1941. Resultatet av denna operation måste betraktas

såsom anmärkningsvärt ogynnsamt, i det att endast drygt hälften av det

nya lånet kunnat placeras, inklusive de belopp som övertagits av statliga

institutioner.

Bindningen av räntan har sålunda under de senaste månaderna lett både

till att riksbankens förvärv av obligationer och skattkammarväxlar från

marknaden avsevärt ökats och till att riksbanken nödgats finansiera en

betydande del av den statliga nyupplåningen. På så sätt har marknaden

i stället för att åtstramas hållits så likvid, att de prisstegrande krafterna

fått alltför stort spelrum.

Enligt utskottets bestämda mening måste denna farliga utveckling brytas.

Härför erfordras en samordning av finanspolitiska och penningpolitiska

åtgärder. En överbalansering av budgeten är i och för sig i rådande

läge önskvärd. Därvid bör en väsentlig betydelse tillmätas återhållsamhet

med statliga utgifter, överbalanseringen leder emellertid till åsyftad effekt,

endast om den åtföljs av en restriktiv penningpolitik. En skärpt beskattning

av konsumtionen och företagsamheten är förfelad, så länge överkonjunkturen

består, eftersom många skattebetalare i ett sådant läge ha

stora möjligheter att kompensera sig för de höjda pålagorna; den blir å

andra sidan orättvis mot dem som inte ha sådana kompensationsmöjligheter.

Med en väl avpassad ekonomisk politik bör det enskilda sparandet

bli tillräckligt för att tillgodose statens ökade lånebehov, och skatteskärpningar

i syfte att ersätta nya statliga lån bli därmed överflödiga. Det är

givetvis också av stor betydelse, att den ekonomiska politiken understöder

alla naturliga tendenser till näringslivets produktivitet och därmed till

höjning av den reala nationalinkomsten, vilket bland annat skulle underlätta

en ökning av det frivilliga sparandet. Framför allt bör dock sparandet

stimuleras genom att allmänheten bibringas en ökad tillförsikt till statsmakternas

och de penningvårdande myndigheternas vilja och förmåga att

hindra en fortsatt minskning av penningvärdet. Då emellertid dessa verkningar

torde göra sig gällande först på något längre sikt, är det, såsom

utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 12 till detta års riksdag, härutöver

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

av kehovet påkallat, att i nu föreliggande situation vidtaga åtgärder av

extra ordinär natur för att främja det enskilda sparandet. Emot tanken

på en statlig tvångsupplåning kunna vägande invändningar riktas. En

tvångsupplåning skulle för många verka såsom en ytterligare höjning av

den redan allttör hårda direkta beskattningen, vilken dessutom genom

inflationen undergått en icke avsedd skärpning. Det torde svårligen kunna

undvikas, att en tvångsupplåning får mycket ojämna verkningar och därlöi

blir oi ättvis. Det kan slutligen befaras, att den blir förenad med stora

administrativa svårigheter.

En stramare kreditpolitik skulle lätta det tryck på landets reala resurser,

som i nuvarande läge nödvändiggör upprätthållandet av bvggnadsregleringen.

Den skulle hålla tillbaka investeringsviljan och begränsa investeringarna

över hela fältet. Även företag och enskilda, som själva förfoga

över likvida medel, skulle bli försiktigare i sin investeringspolitik, om en

allmän känsla av penningknapphet uppkommer på marknaden. Inför de

ovissa framtidsutsikterna skulle det nämligen då te sig för dessa som ännu

mer angeläget än tidigare att bevara den goda likviditeten, och de skulle

j-tterligaie uppmuntras härtill genom utsikten att de likvida medlen få

behålla sin köpkraft.

Sin icke minst betydelsefulla effekt skulle kreditåtstramningen få på utvecklingen

av vår handelsbalans, eftersom skärpta kreditvillkor äro ägnade

att hålla tillbaka importen. Handelsbalansen och betalningsrelationerna gentemot

utlandet ha på den sista tiden utvecklat sig så oförmånligt att man allvarligt

måste befara ett svårt bakslag för liberaliseringssträvandena, om

ingenting åtgöres för att förbättra förhållandena på detta område. Enligt utskottets

mening bör emellertid målet icke endast vara att förhindra en

fortsatt minskning av den svenska valutareserven. Vi böra gå ett steg

vidare. Med nuvarande prisrelationer hör det, även med en måttlig nedgång

av importen, vara möjligt att åstadkomma en icke oväsentlig förstärkning

av landets tillgångar på utländska betalningsmedel. Med en stärkt

valutareserv skulle vårt land vara vida bättre rustat att möta de påfrestningar,

som komma från de höga priserna på många viktiga importvaror.

En skärpt priskontroll är icke något alternativ till eu aktiv penningpolitik.

Priskontrollen bidrar nämligen icke i och för sig till att återställa

den rubbade ekonomiska jämvikten, enär efterfrågeöverskottet icke bara

bibehålies utan under vissa förhållanden vidgas. Prisstegringarna kunna

visserligen undertryckas, men efterkrigsårens erfarenheter visa, alt i så

fall tar sig inflationen andra och kanske lika besvärande uttryck, t. ex. i

lorm av kvalitetsförsäinringar, snedvridning av produktionen, nedläggande

av vissa tillverkningar och uppkomsten av svarta marknader.

Utskottet är väl medvetet om, alt den stramare penningpolitik, som enligt

dess uppfattning nu måste tillgripas, med all sannolikhet kommer att

leda till en viss räntehöjning. En betydande åtstramning av penning- och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

kapitalmarknaden bör emellertid genom en väl avvägd riksbankspolitik

kunna åstadkommas utan en räntehöjning av tillnärmelsevis den storleksordning,

som förekom exempelvis under 1930-talets första år. En sådan

kreditåtstramning bör ingå som ett led i en allmän inflationsbekämpande

politik, vars olika sidor samverka och stödja varandra. Givetvis inser utskottet

också, att en räntestegring kan primärt föranleda vissa kostnadshöjningar,

men dessa måste vägas mot en annan och långt viktigare effekt

av en stramare penningpolitik, nämligen den att stegringen av den allmänna

prisnivån motverkas, varigenom det blir möjligt att uppnå lägre

levnadskostnader än som skulle framkomma vid en mindre restriktiv

penningpolitik. Den räntehöjning, som nu kan komma i fråga, måste betraktas

såsom en tillfällig företeelse, avsedd att i förening med en återhållsam

finanspolitik bryta en osund, klart inflationistisk överkonjunktur.

Det är icke tal om att räntehöjningen skulle tillåtas framkalla arbetslöshet.

Vad utskottet syftar till är i stället en sådan avvägning av de penning- och

finanspolitiska medlen, att arbetskraftsbristen mildras och den allmänt

påtalade överrörligheten på arbetsmarknaden bringas ur världen. Med en

sådan politik bör det också bliva möjligt att komma till rätta med varjehanda

tendenser till spekulation i sakvärden.

I Kungl. Maj:ts förevarande proposition------— giltighetstid utlöper

den 30 juni 1951.

Utskottet har för sin del icke något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

förslag, varvid utskottet emellertid förutsätter, att med den av

utskottet förordade ekonomiska politiken det föreslagna maximum för sedelmängden

icke skall behöva ökas, innan riksdagen blivit satt i tillfälle att

taga ställning till ett nytt förslag till eu mera definitiv reglering av riksbankens

sedelutgivningsrätt.

Med detta sitt ställningstagande ------------- Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag.»

2) av herrar Nåsgurd och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

»Under det år------läget vid årsskiftet.

Utskottet framhöll i sitt utlåtande nr 12 om åtgärder till främjande av

det frivilliga sparandet, att en frivillig begränsning av konsumtionen, d. v. s.

en ökning av sparandet, är en nödvändig förutsättning för att en utvidgning

av investeringsmöjligheterna skall kunna komma till stånd i nuvarande

läge med fullt utnyttjad produktionskapacitet och full sysselsättning. Detta

förtjänar att understrykas även i detta sammanhang. Icke minst viktigt är

att statsmakterna iakttaga återhållsamhet i sin utgiftspolitik och vidtaga

åtgärder i syfte att uppmuntra nysparandet. Stärkandet av sparviljan är

en viktig förutsättning för att hejda den pågående inflationistiska utvecklingen

och åstadkomma samhällsekonomisk balans.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

37

Det nr nödvändigt att investeringarna för såväl produktions- som konsumtionsändamål

hållas inom ramen av tillgängliga resurser och att ökningen

av köpkraften icke tillåtes att överstiga ökningen av produktionen.

Överbalansering av budgeten är givetvis ett medel som kan och hör användas

för att indraga köpkraft och reducera efterfrågan på marknaden. Som

medel att åstadkomma jämvikt mellan köpkraft och varutillgång har dock

överbalanseringen sin begränsning. Om nyttovaror och nödvändig ekonomisk

verksamhet beläggas med skatt och därigenom fördyras, blir följden

en höjning av företagens omkostnader, som i regel måste tillåtas att ta sig

uttryck i prishöjningar. I den mån en överbalansering av budgeten genom

höjda skatter skall användas som ett medel att motverka inflationen, bör

den därför enligt utskottets mening i huvudsak inriktas på s. k. umbärliga

varor.

För skogsindustriprodukter uttagas för närvarande vid export prisutjämningsavgifter,

som uppgå till betydande belopp. Syftet med dessa prisutjämningsavgifter

är att söka undgå ofördelaktiga verkningar på den inhemska

prisnivån av den starkt stigande tendens, som kännetecknat exportpriserna

sedan sommaren 1950. överenskommelser ha träffats mellan statens

handels- och industrikommission samt de stora branschorganisationerna

inom vederbörande industriorganisationer om frivillig inleverans av

viss del av deras exportinkomster. Skogsägarna, som dock äro leverantörer

av råvaran till ifrågavarande skogsindustriprodukter, ha lämnats utanför

överenskommelsen. De av branschorganisationernas medlemsföretag erlagda

avgifterna skola tillföras av respektive föreningar förvaltade fonder. Fondmedlen

skola därefter överlämnas till riksgäldskontoret, som icke skall äga

att disponera medlen i sin normala verksamhet utan endast för återköp av

statliga värdepapper från riksbanken. Enligt utskottets mening skulle prisutjämningsavgifterna

ha kunnat fylla sin uppgift på ett vida bättre sätt,

om möjlighet förelegat alt avsätta eu del av de influtna medlen till investeringsfonder

för skogsbruket. Skogsägarna torde ha en obestridlig rätt att

erhålla del av dessa exportavgifter, och om en anordning med investeringsfonder

funnits, skulle skogsägarnas andel ha kunnat fonderas för framtida

användning till skogsvårdsändamål.

Bland de åtgärder, som kunna ifrågakomma till hejdande av den inflatoriska

utvecklingen, skulle dylika investeringsfonder vara till stor nytta

under nuvarande konjunkturer med hänsyn till att exporten av skogsprodukter

utgör en så väsentlig del av den samlade exporten. Utskottet måste

därför med beklagande konstatera, att Kungi. Maj:t ännu icke ansett sig

höra förelägga riksdagen förslag om inrättandet av investeringsfonder för

jordbruk och skogsbruk, ehuru frågan härom varit aktuell under en följd

av år.

En åtstramning av kreditmarknaden inom rimliga gränser i förening med

eu hårdför och konsekvent sparsamhetspolitik bör enligt utskottets mc
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskottets utlåtande nr 20.

ning verksamt kunna bidraga till att undanröja inflationsriskerna. Den angelägnaste

uppgiften är emellertid att återställa förtroendet för den ekonomiska

politiken, och härvid är det framför allt av vikt att skapa förutsättningar

för samarbete mellan olika folkgrupper och meningsriktningar.

Om en räntestegring skall få någon egentlig verkan vid bekämpandet av

inflationen, måste den säkerligen vara mycket betydande, troligen minst 2

ä 3 procent. Att en mindre räntehöjning av t. ex. en halv procent icke har

någon reell inverkan på händelseförloppet, då mera avsevärda prisstegringar

väntas, torde få anses bekräftat av erfarenheterna från fjolårets räntestegring,

som icke medförde några märkbara resultat i här förevarande avseende.

Importörerna väntade — ---- Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.»

i

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116413

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. in. jämt a1 i texten