Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående komplettering av riks stats förslaget för budgetåret 1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
1951-05-21 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1951:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående komplettering av riks stats förslaget för budgetåret 1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
1
Nr 33.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
komplettering av riks stats förslaget för budgetåret
1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
I eu den 20 april 1951 dagtecknad proposition nr 206 har Kungl. Maj :t
förelagt riksdagen frågan om komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52 och vissa därmed sammanhängande spörsmål.
Propositionen har såvitt den avser avdelningen VI av chefens för finansdepartementet
anförande till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden den 20 april 1951 hänvisats till bankoutskottet.
Under nämnda avdelning har departementschefen i anslutning till vad
i propositionen anförts om möjligheterna att begränsa statens anspråk på
kapitalmarknaden anmält ett av 1959 års investeringskommitté framlagt
förslag med riktlinjer för den kommunala lånekontrollen, åsyftande att i
nuvarande läge öka skattefinansieringen av vissa kommunala investeringar.
Kommittén, som av departementschefen tillkallades med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1949 med uppdrag att framlägga förslag
rörande formerna för den framtida investeringskontrollen, består av landshövdingen
A. Thomson, tillika ordförande, ombudsmannen i Landsorganisationen
B. Johansson, professorn och chefen för konjunkturinstitutet E.
Lundberg, direktören i riksbanken K. G. Månsson och bankdirektören J.
Wallenberg. Med skrivelse den 28 februari 1951 har kommittén framlagt
vissa förslag rörande den offentliga investeringsverksamheten. Såvitt förslagen
röra den statliga sektorn har departementschefen anfört att han i
ett senare sammanhang efter ytterligare utredning torde få anmäla desamma.
Investeringskommittén.
Kommittén har inledningsvis framhållit, att det allmänna ekonomiska
läget, sedan densamma tillsattes, undergått sådana förändringar, att tidpunkten
för en eventuell omläggning av investeringskontrollen ansetts böra
framflyttas. Vid sådant förhållande har kommittén funnit det vara av värde,
att vissa resultat av kommitténs överväganden rörande den offentliga
investeringsverksamheten kunde framläggas redan före redovisningen av
utredningens huvudresultat.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 8 saml. Nr 33.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
Beträffande den kommunala investeringsverksamhetens omfattning och
betydelse har kommittén till en början lämnat vissa uppgifter, av vilka
här må återges följande.
De totala kommunala investeringarna — däri inbegripna jämväl kommunala
bolags och stiftelsers investeringar — uppgingo år 1950, enligt de beräkningar
som framlagts i nationalbudgeten för år 1951, till omkring 1 200
miljoner kronor eller drygt 14 procent av den samlade investeringsverksamheten
i landet. Av nämnda belopp hänförde sig omkring 270 miljoner
kronor till underhåll och reparationer samt tillhopa ca 950 miljoner kronor
till investeringar i ny- och ombyggnader samt ny- och ersättningsanskaffningar
av maskiner och dylikt, eller ungefär 9 respektive 17 procent av motsvarande
tal för hela landet. Den kommunala investeringsverksamheten utgjorde
år 1950 ungefär 40 procent av de totala offentliga investeringarna
och nådde till ungefär samma storleksordning som den statliga, bortsett
från de militära investeringarna. Av nämnda belopp å 950 miljoner kronor
avsåg omkring 830 miljoner kronor eller 87 procent byggnader och anläggningar
samt återstoden ny- och ersättningsanskaffningar av maskiner och
dylikt. Investeringarna i bostäder utgjorde i runt tal 300 miljoner kronor.
Den del av den kommunala byggnadsverksamheten, som var beroende av
byggnadstillståndsgivning, uppskattades i nationalbudgeten till omkring 600
miljoner kronor eller något mer än 72 procent.
Kommittén har erinrat om att staten, förutom genom penning- och finanspolitiken,
även har möjlighet att påverka den kommunala investeringsverksamheten
bland annat genom statsbidragsgivningen och genom kontrollen
över den kommunala upplåningen.
Beträffande statsbidragen till kommunala företag av olika slag har kommittén
framhållit, att de belopp, det här rör sig om, äro små i förhållande
till hela den kommunala investeringsverksamheten. Enligt riksräkenskapsverkets
beräkningar utgjorde för budgetåret 1949/50 det sammanlagda beloppet
av statsbidrag till kommunala investeringar, inberäknat underhåll,
omkring 75 miljoner kronor. De praktiska möjligheterna att genom statsbidragsgivningen
påverka den kommunala investeringsverksamheten och
uppnå resultat av större betydelse under en högkonjunktur vore sålunda
begränsade.
Kommittén har härefter övergått till möjligheterna att påverka den kommunala
investeringsverksamheten genom kontrollen över upplåningen och
därvid konstaterat, att en betydande del av investeringarna finansieras genom
underställningspliktiga lån.
Kommittén har här först erinrat om vissa förslag som framlagts av 1939
års kommunlånesakkunniga (SOU 1942:60). Som allmän norm hade uppställts
den principen, att kommunal konjunkturpolitik icke borde på lång
sikt få medföra en försämring av kommunernas förmögenhetsställning.
Emellertid skulle man enligt kommunlånesakkunniga — vilkas förslag närmast
tagit sikte på förhållandena under en lågkonjunktur — genom en variation
av amorteringsreglerna kunna i viss omfattning påverka investeringsverksamheten.
Sålunda skulle man under en lågkonjunktur utsträcka
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
3
de eljest tillämpade amorteringstiderna. De uppmjukningar av lånereglerna,
som medgåves under en lågkonjunktur, borde såvitt möjligt kompenseras
redan under följande högkonjunktur.
Investeringskommittén har i anslutning härtill framhållit, att en variation
av amorteringsreglerna knappast kunde vara tillräckligt effektiv för
att i en högkonjunktur begränsa investeringarna. För uppnående av några
mer påtagliga resultat vore det enligt kommitténs uppfattning sannolikt
nödvändigt, att viss del av investeringarna omedelbart avskreves med skattemedel
och lånemedgivandena sålunda inskränktes till endast en del av investeringssumman.
Kommittén har härvidlag anfört följande.
Kravet på ökad självfinansiering bör i ett högkonjunkturläge verka återhållande
på den kommunala investeringsverksamheten. Skulle denna likväl
icke inskränkas, blir det nödvändigt att vidtaga utgiftsminskningar inom
andra områden av den kommunala budgeten eller att tillgripa ökad uttaxering.
Ur fördelningssynpunkt innebär en sådan omläggning av lånefinansieringen,
att kommunmedlemmarna under högkonjunkturerna få göra
vissa uppoffringar för att öka kommunens förmögenhet. Dessa komma under
följande år kommunen till godo i form av en minskad ränte- och amorteringsbörda.
Vid en långvarig högkonjunktur med full sysselsättning kommer ökad
kommunal självfinansiering även på längre sikt att innebära en påskyndad
tillväxt av den kommunala förmögenheten till priset av ökade uppoffringar
från kommunmedlemmarnas sida. I ett läge där sparandet även på längre
sikt tenderar att bli otillräckligt i förhållande till investeringsbehoven synes
det emellertid enligt kommitténs uppfattning rimligt att i ökad grad
göra den kommunala investeringsverksamheten beroende av kommunernas
eget sparande.
Ett system med direkt skattefinansiering av viss del av den kommunala
investeringsverksamheten kan utformas på olika sätt och anpassas efter
konjunkturläget och kommunernas olika bärkraft. Vill man ansluta detta
system till vad som gäller för den statliga investeringsverksamheten, bör
för förvaltningsbyggnader 25 % av anläggningskostnaden omedelbart avskrivas
med skattemedel. För sjukhus, sociala inrättningar och liknande
anläggningar bör avskrivning omedelbart ske med 50 %. Såsom kommittén
tidigare framhållit böra emellertid dessa grundavskrivningar kunna varieras
"efter konjunkturerna. För gatuarbeten m. m. bör i högkonjunkturlägen
avskrivning omedelbart ske med 100 %. Vid prövningen av frågor om lån
och borgensåtaganden för kommunernas affärsdrivande verk bör slutligen
beaktas, om verkens avskrivningsprinciper medgiva en önskvärd grad av
självfinansiering av investeringarna.
Den omständigheten att statsbidrag utgår till vissa kommunala byggnadsoch
anläggningsarbeten bör icke utgöra hinder för att i vissa konjunkturlägen
kräva begränsning av upplåningen och skattefinansiering helt eller
delvis av återstoden av byggnads- och anläggningskostnaderna.
I fråga om kommuner, vilka kunna komma att erhålla skatteutjämningsbidrag,
måste undantag göras från en regel av här antydd art, enär i annat
fall staten kan bli nödsakad att av skatteutjämningsmedel betala en omedelbar
avskrivning av investeringskostnaden.
Kommittén har förklarat sig icke beredd att framlägga något preciserat
förslag i fråga om de krav på skattefinansiering av de kommunala investeringarna,
som borde ställas, därest angivna principer genomfördes, men
4
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
framhållit, att en omläggning om möjligt borde ske så att allmänna regler
uppdroges och bringades till länsstyrelsernas och kommunernas kännedom.
Tillämpningen av sådana regler komme emellertid att verka olika kraftigt i
skilda kommuner och möjligheter till avvikelser borde därför hållas öppna.
Kommittén har förordat, att angivna riktlinjer skulle upptagas till prövning
inom finansdepartementet.
Den individualprövning, som förfarandet vid finansdepartementets behandling
av kommunala låneärenden innefattade har kommittén ansett svårligen
kunna undvikas om hänsyn skall tagas till kommunernas skiftande
förhållanden och andra speciella omständigheter, som inverka i de särskilda
fallen. Kommittén har emellertid ifrågasatt, om icke åtgärder kunde vidtagas
i syfte att lätta på denna individualprövning och i stället mera inrikta
lånekontrollen på dess konjunkturpolitiska uppgifter. Det skulle enligt kommittén
vara önskvärt om lånebehoven kunde i ökad omfattning bli prövade
för varje kommun i ett sammanhang, om möjligt mot bakgrunden av en
på längre sikt ställd plan för investeringsverksamheten. I detta sammanhang
har erinrats om vissa tidigare förslag om upprättande av kommunala
investeringsliggare (motioner till 1950 års riksdag I: 344 och II: 412, första
kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 15 och andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 25). Kommittén har understrukit
vikten av att kommunerna vidtaga åtgärder för planläggning av
sin framtida investeringsverksamhet och förordat, att vid prövning av låneärenden
uppgifter om förefintliga investeringsplaner infordrades.
Kommittén har vidare framhållit, att ändringar i reglerna för lånekontrollen
skulle kräva en nära samverkan mellan de statliga myndigheterna
och kommunerna. I detta hänseende har erinrats om 1939 års kommunlånesakkunnigas
förslag om inrättande av ett för kommuner och landsting
gemensamt finansråd. Enligt detta förslag skulle i det gemensamma finansrådet
finnas tre representanter för stadskommunerna, en representant för
landstingen och en för landskommunerna, utsedda av styrelserna för respektive
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska
landskommunernas förbund för tre år i sänder. Därjämte skulle rådet hava
en av Kungl. Maj :t utsedd ledamot med särskild erfarenhet i finansiella
frågor, t. ex. en representant för riksbanken eller riksgäldskontoret. Slutligen
skulle finnas en särskild föredragande och erforderlig kanslipersonal.
Investeringskommittén har ansett, att de skäl som anförts till stöd för
inrättande av ett gemensamt kommunalt finansråd alltjämt ägde sin giltighet
och framhållit, att ett genomförande av de nu framförda förslagen rörande
finansieringen av de kommunala investeringarna ökade behovet av
ett organ för överläggningar mellan de statliga myndigheterna och kommunerna.
Beträffande rådets sammansättning och organisation har kommittén
icke haft något att erinra mot ltommunlånesakkunnigas förslag men
har uttalat, att det i första hand borde ankomma på kommunförbunden
själva att finna de lämpligaste formerna för sin samverkan på detta område.
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
5
Yttranden.
Över investeringskommitténs förslag, såvitt rör den kommunala investeringsverksamheten,
ha efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, Svenska stadsförbundets
finansråd och Svenska landskommunernas förbund.
Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla
remissorganen utom Svenska stadsförbundets finansråd.
Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om att fullmäktige vid olika tillfällen
understrukit vikten av att icke endast statens utan också kommunernas
investeringar i ett högkonjunkturläge bestridas av löpande inkomster
och icke finansieras lånevägen. Fullmäktige ha framhållit angelägenheten
av att bestämmelser av föreslagen innebörd snarast möjligt utfärdas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) ha framhållit, att det med
hänsyn till den krympning av för statens och kommunernas upplåning i
marknaden disponibla medel, som inträtt och för överskådlig tid kan väntas
komma att bestå, vore uppenbart nödvändigt, att även kommunerna
iakttaga stor återhållsamhet i fråga om investeringar av olika slag.
Fullmäktige ha förutsatt, att de bestämmelser för lånegranskningen
inom finansdepartementet, som kunde komma att utarbetas med ledning
av de av kommittén angivna riktlinjerna, skulle möjliggöra ett tillbörligt
hänsynstagande till de olika kommunernas speciella förhållanden, särskilt
i vad avser möjligheterna att finansiera investeringar med kommunskattemedel.
En ledamot av riksgäldsfullmäktige, herr W. Svensson i Ljungskile, har
ansett bärande skäl icke föreligga för en hårdare kontroll över kommunernas
upplåning än som gällande ordning redan medger och ej heller för inrättandet
av flera kontrollerande instanser än som redan finnas.
Statskontoret har uttalat, att en omläggning av den kommunala lånefinansieringen
enligt de av kommittén förordade riktlinjerna för den kommunala
lånefinansieringen vore önskvärd eller i vissa fall torde kunna leda
till en ändamålsenlig begränsning av den kommunala investeringsverksamheten.
Majoriteten inom svenska stadsförbundets finansråd har i väsentliga delar
ställt sig avvisande mot en utformning av lånekontrollen för närvarande
i anslutning till de av investeringskominittén föreslagna riktlinjerna. 1 sitt
yttrande har rådet inledningsvis framhållit, att kommittén, däri kommunal
erfarenhet icke varit representerad, icke verkställt någon utredning eller
framlagt något material till belysande av den inverkan förslagets genomförande
komme att medföra för den kommunala uttaxeringen. Utan närmare
utredning härom vore det omöjligt att taga ställning till förslaget i
denna väsentliga del. Då kommittén icke varit beredd att avgiva något fullständigt
förslag om formerna för den framtida investeringskontrollen, saknades
möjlighet till den överblick över investeringskontrollens reglering,
6
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
som vore önskvärd. Redan av detta skäl syntes otillfredsställande, att ur
det ännu icke utformade systemet utbryta den kommunala detaljen.
Ur allmänna synpunkter har finansrådet vidare erinrat, att staten redan
genom byggnadsregleringen hade i sin hand ett kraftigt verkande instrument
för begränsning av de kommunala investeringarna och ifrågasatt, huruvida
icke kommittéförslaget inneburit en onödig påbyggnad av investeringskontrollen.
Finansrådet har vidare anfört följande.
I följd av byggnadsregleringen ha hittills under senare år de kommunala
investeringarna på olika områden av verksamhetsfältet blivit väsentligt inskränkta,
så att eljest av utvecklingen påkallade företag måst antingen uppskjutas
eller ock begränsas till mindre omfattning än som varit önskvärt.
För närvarande föreligger därför ute i kommunerna ett uppdämt byggnadsbehov.
Kommittén synes mena, att den nu levande generationen kommunmedlemmar
i allt väsentligt skulle påtaga sig kostnaderna både för återställande
av investeringsbalansen och för nya investeringar. Detta måste
dock bliva alltför betungande. Allt talar för att en tillämpning av den av
kommittén förordade principen i stället kommer att medföra en till sina
verkningar svårartad standardförsämring för kommunerna. Särskilt gäller
detta de större städerna.
Härtill kommer, att förslagets realiserande skulle föranleda betydande
skattestegringar vid en tidpunkt, då städerna måste räkna med att som
följd av ortsavdragsreformen, löneökningar och stegrade kostnader väsentligt
höja uttaxeringen.
Den föreslagna omläggningen av riktlinjerna för finansieringen av kommunala
investeringar skulle enligt finansrådets mening med all sannolikhet
verka i viss grad hämmande på investeringsverksamheten. Därvid borde dock
uppmärksammas, att den hämmande effekten bleve mindre i kommuner
med relativt större skattekraft än i ekonomiskt svagare ställda kommuner.
Finansrådet har icke velat närmare uttala sig om storleken av en normerad
procentsats för skattefinansieringen av olika företag, men ifrågasatt,
om det kunde vara riktigt att för den kommunala investeringssektorn tilllämpa
enahanda procenttal som för den statliga, bland annat med hänsyn
till den dominerande storleksordning som de kommunala investeringarna
på socialvårdsområdet hade. För kommunalt betraktelsesätt syntes det
även främmande att ställa hårdare krav på skattefinansiering för sociala
inrättningar än för förvaltningsbyggnader. Även förslaget om 100 procents
avskrivning av kostnaderna för gatuarbeten in. m. kunde få ofördelaktiga
verkningar. Alldeles oavsett olikheterna mellan den statliga och kommunala
investeringsverksamheten vore de föreslagna procentsatserna enligt
finansrådets förmenande orimligt höga.
Beträffande tanken på investeringsplaner inom det kommunala området
har finansrådet tillstyrkt, att till kommunerna riktades en anmodan att om
möjligt så planera fullgörandet av underställningsskyldigheten, att varje
kommun för vart år ungefär samtidigt insände lånetillståndsansökningar
och uppgifter om förefintliga investeringsplaner. Det har emellertid påpekats
att kommunerna ofta nödgades splittra sina ansökningar till skilda
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
7
tider, varför önskemålet om samtidig prövning av en kommuns investeringslån
endast i begränsad omfattning torde kunna tillgodoses.
Slutligen har finansrådet framhållit, att rådet för sin del vore fullt på
det klara med att städerna under högkonjunkturläge i större utsträckning
än eljest borde söka finansiera sina utgifter med skattemedel. Finansrådet
har lieller icke bortsett från afl situationer kunde uppstå, som påkallade
extraordinära åtgärder för åstadkommande av samhällsekonomisk balans.
Skulle emellertid den samhällsekonomiska situationen kräva ett förnyat
övervägande av åtgärder liknande de nu ifrågasatta vore finansrådet dock
självfallet villigt att lämna sin medverkan vid utarbetande av riktlinjer för
den framtida kommunala lånepolitiken.
Ledamoten av finansrådet, herr Lundgren i Umeå, har i särskilt yttrande
liksom majoriteten framhållit vissa svårigheter med investeringskommitténs
förslag men i väsentliga delar uttalat sin anslutning till detsamma. Därvid
har bland annat anförts, att en begränsning av den kommunala upplåningen
kunde anses innebära en form av tvångssparande. Skattefinansieringskravet
borde dock differentieras så, att större krav ställdes på de starkare än på de
svagare kommunerna. Effekten kunde härigenom bliva densamma i kommuner
med olika skattekraft. Förslaget om ett gemensamt finansråd — varom
majoriteten icke gjort något uttalande — har tillstyrkts av herr Lundgren.
Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det icke torde finnas
något effektivare medel att dämpa den kommunala investeringsverksamheten
under en högkonjunktur än att uppställa vissa krav på direkt finansiering
av viss kostnadsdel genom skattemedel. Det har emellertid framhållits
att det icke vore möjligt att röra sig med för olika konjunkturlägen avpassade
skalor för självfinansieringen. Den ekonomiska bärkraften varierade
mycket i olika kommuner, det oundgängliga investeringsbehovet likaså. Det
måste också klarläggas vilken roll den kommunala fondbildningen skulle
spela i detta självfinansieringssystem. Kommunerna måste i mycket god tid
varskos om huvudgrunderna i ett sådant system, innan det kunde börja
tillämpas, och över liuvud taget måste det bli fråga om att försiktigt pröva
sig fram.
Beträffande uppläggandet av investeringsplaner har förbundet uttalat att
det för landskommunerna i allmänhet icke kunde bli nödvändigt med några
vidlyftiga investeringsliggare. Det borde med relativt enkla medel bli möjligt
att vid varje tidpunkt ha överblick över olika överskådliga investeringsobjekt
och turordningen dem emellan.
Förbundet har slutligen rörande det föreslagna finansrådets organisation
framfört den tanken, att det vore naturligt att föredraganden i lånetillståndsärenden
inom finansdepartementet också bleve föredragande inom finansrådet.
På kommunförbunden skulle därvid falla endast kostnaderna för den
eller de ledamöter, som respektive förbund utsett. Den främsta fördelen
med en sådan anordning skulle dock vara, att en snabbare behandling av
ärendena vunnes.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
Departementschefen.
Investeringskommitténs förslag åsyftar att i nuvarande läge få kommunerna
att i likhet med staten begränsa sina anspråk på kapitalmarknaden.
Det främsta medlet skulle härvid vara en sådan tillämpning av den hos
Kungl. Maj :t lagda lånetillståndsprövningen, att vissa kommunala investeringar
skulle till viss del omedelbart finansieras med skattemedel. Som en
utgångspunkt har kommittén därvid tagit de regler, som under senare år
upprätthållits beträffande den statliga investeringsverksamheten. Dessa regler
ha i huvudsak inneburit, att av kostnaden för förvaltningsbyggnader
omedelbart med löpande inkomster avskrivits 25 procent, och av kostnaderna
för sjukhus, sociala inrättningar och liknande anläggningar omedelbart
avskrivits 50 procent. Storleken av dessa grundavskrivningar borde enligt
kommitténs uppfattning variera efter konjunkturerna. Kommittén ifrågasätter
att kostnaderna för gatuarbeten m. in. i ett högkonjunkturläge skola
i sin helhet bestridas av skattemedel. Även vid de kommunala affärsverken
borde eftersträvas ökad självfinansiering av investeringar.
Uppställande av liknande krav för lånetillstånden skulle enligt vad kommittén
uttalar även kunna medföra en begränsning av kommunernas investeringar
under högkonjunkturen. För överläggningar med kommunerna
om hithörande, ofta ömtåliga problem förordar kommittén upprättande av
ett för kommunerna gemensamt finansråd.
De myndigheter, som hörts över förslaget, ha ansett behov av åtgärder i
det av kommittén angivna syftet föreligga. Fullmäktige i riksbanken ha
särskilt understrukit angelägenheten av att bestämmelser av föreslagen innebörd
snarast möjligt utfärdas. Av de kommunala förbunden har svenska
landskommunernas förbund anslutit sig till förslagets allmänna linje, medan
majoriteten inom svenska stadsförbundets finansråd, vilken representerar
storstäderna, anfört starka betänkligheter mot förslaget. Finansrådet
vore dock villigt medverka vid utarbetande av riktlinjer för den framtida
kommunala lånepolitiken, om den samhällsekonomiska situationen skulle
kräva ett förnyat övervägande av åtgärder liknande de nu ifrågasatta.
Jag delar kommitténs och våra penningvårdande myndigheters uppfattning
om behovet av åtgärder av sådan art, som kommittén föreslagit. Möjligt
är även att erfarenheterna av dylika åtgärder kunna bli så gynnsamma
att kravet på byggnadstillstånd för kommunernas del skulle kunna eftersättas,
även om förhållandena icke skulle medgiva ett slopande av byggnadsregleringen
i övrigt.
Lånetillståndsprövningen ankommer enligt kommunallagarna på Kungl.
Maj :t, varför synpunkter av förevarande art därvid skulle kunna beaktas.
Jag finner likväl frågan om en allmän övergång till ett med det statliga likartat
system för grundavskrivningar vid de kommunala investeringarna vara
av sådan vikt i samhällslivet att riksdagen bör erhålla möjlighet att ge sin
mening till känna. Spörsmålet är emellertid betydligt mera komplicerat på
det kommunala området än för statsbudgetens del både på grund av kommunernas
växlande ekonomiska bärkraft och de mycket starka variationer, som
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
9
särskilt för små kommuner kunna föreligga mellan investeringarnas omfattning
under olika år. Uppenbarligen måste vid tillämpningen betydande
hänsyn härtill tagas, och jag kan förstå den betänksamhet, som från kommunalt
håll har kommit till synes inför de allmänna riktlinjer kommittén
framlagt. Då dessa icke innefatta något definitivt förslag, har man fruktat för
de konsekvenser förslaget kunde medföra, särskilt i fråga om höjningar i det
kommunala skattetrycket. Jag har för avsikt att i samråd med de kommunala
förbunden närmare utreda, huru åtgärderna skola utformas beträffande
kommuner med olika skattetryck och ekonomisk struktur samt beträffande
vilka slag av investeringar omedelbara grundavskrivningar rimligen kunna
ifrågakomma.
Därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar göras mot att åtgärder
i det angivna syftet vidtagas, avser jag att förorda att Kungl. Maj :t
vid lånetillståndsprövningen beaktar ifrågavarande synpunkter. Det säger
sig självt att kommunerna böra i god tid få klart för sig huvudgrunderna
för systemet och att Kungl. Maj :t även vid tillämpningen bör gå försiktigt
fram.
Beträffande frågan om ett för kommunerna gemensamt finansråd torde
det till en början böra ankomma på förbunden själva att taga ståndpunkt
till de enligt deras mening lämpligaste organisations- och arbetsformerna.
I den mån medelsanvisning för ändamålet blir erforderlig för statens del,- torde jag framdeles få anmäla förslag härtill.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, den ena i första
kammaren under nr 497 av herr Olilon, den andra inom andra kammaren
under nr 631 av herr Svensson i Ljungskile in. fl, vari hemställes, »att riksdagen
med anledning av vad i propositionen under avdelning VI anförts
måtte uttala sin anslutning till de synpunkter, som i motionerna utvecklats».
Till stöd för denna hemställan har i motionerna anförts följande:
»I propositionen om komplettering av riksstatsförslaget för nästa budgetår
behandlas under avdelning VI även finansieringen av vissa kommunala
investeringar. Under ifrågavarande avdelning meddelar departementschefen,
att den av honom tillsatta investeringskommittén framlagt vissa förslag
rörande den offentliga investeringsverksamheten. Såvitt förslagen rora den
statliga sektorn ha de tills vidare skjutits åt sidan i avvaktan på ytterligare
utredning. Vad som nu framlagts inför riksdagen är blott den del av kommittéförslaget,
som avser den kommunala lånekontrollen och därmed sammanhängande
spörsmål.
Investeringskommitténs utredning om den kommunala lanepolitiken ar
ett mycket kortfattat aktstycke på ej fullt femton sidor maskinskrift i
kvartoformat. Av detta utrymme ägnas ungefär åt referat av gällande
kommunallagsbestämmelser rörande kommunal upplåning, redogörelser för
den praxis, som utbildat sig vid Kungl. Maj :ts prövning av kommunala
låneansökningar, återgivande av vissa ur nationalbudget^ hämtade uppgifter
rörande omfattningen av de kommunala investeringarna samt en
sammanfattning av de förslag, som 1939 års lånesakkunniga ar 1942 framlade
rörande grunderna för den kommunala lanepolitiken och inrättandet
10
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
av ett gemensamt kommunalt finansråd. Invesleringskommitténs egna överväganden
och förslag rörande investeringskontrollen upptaga ungefär fem
sidor.
Om det sidoantal invesleringskonnnittén ägnat frågan om den kommunala
investeringskontrollen är anspråkslöst, låter detta sig icke sägas om de
förslag till omläggning av kontrollen, som kommittén framlagt. Tar man
kommittén på orden, står man inför ett av de mest omvälvande förslag rörande
den kommunala finanspolitiken, som hittills framlagts. För att förstå
detta behöver man endast kasta en blick på s. 32 i propositionen, där kommittén
efter att i allmänna ordalag ha uttalat sig för ökad självförsörjning,
d. v. s. ökad skattefinansiering, av den kommunala investeringsverksamheten
under högkonjunktur, anger de för den statliga investeringsverksamheten
gällande avskrivningsprinciperna såsom förebildliga för kommunerna.
Detta skulle, såsom kommittén utför det, bl. a. innebära, att kommunerna
under ett högkonjunkturläge — och så länge vi fasthålla vid den fulla sysselsättningen
kommer, såvitt man nu kan bedöma, högkonjunkturen att
bestå — blevo nödsakade att betala anläggningskostnaderna för ålderdomshem,
sjukhus, läroverksbyggnader in. in., til! hälften och sina gatuarbeten
helt och hållet med skattemedel.
Kommittén synes också själv ha ryggat tillbaka för de fulla konsekvenserna
av ett sådant system — den slutar nämligen med att förklara sig icke
beredd att framlägga något preciserat förslag i fråga om de krav på skattefinansiering
av de kommunala investeringarna, som borde ställas, därest
angivna principer genomfördes. Men anknytningen till den statliga avskrivningspolitiken
är dock det enda konkreta förslag, som kommittén har att
bjuda på, och vad genomförandet av detta skulle betyda för våra landsting,
städer och köpingar, för att nu inte tala om de nybildade storkommunerna,
inser lätt varje kommunalman.
Det är emellertid inte nog med att investeringskommitténs utredning och
förslag ha en skissartad karaktär och en delvis svårfattlig innebörd. Till saken
hör, alt remissmyndigheterna — av kommunala instanser bereddes blott
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundets finansråd
tillfälle att yttra sig — erhöllo en med hänsyn till de kommunala instansernas
arbetssätt alltför kort remisstid beträffande detta vittutseende förslag.
Man kan därför inte begära, att yttranden, som tillkommit på ,så kort
tid, helt hunnit genomtänkas. Vad kommuninstanserna anfört, är trots detta
av sådan natur, att det lär stämma varje kommunalman till eftertanke -—
och det må här framhållas, att endast de haft anledning att lägga kommunala
synpunkter på frågan; övriga remissmyndigheter ha kunnat begränsa
sig till penningpolitiska eller andra statsfinansiella synpunkter. Den kommunala
kritiken synes ej heller ha lämnat finansministern opåverkad. Han
har måst erkänna, att spörsmålet om skattefinansiering är betydligt mera
komplicerat på det kommunala området än för statsbudgetens del; "han säger
sig förstå den betänksamhet, som från kommunalt håll kommit till synes
inför de allmänna riktlinjer kommittén framlagt, och han ställer i utsikt
en utredning i samråd med de kommunala förbunden rörande åtgärdernas
utformning beträffande kommuner med olika skattetryck och ekonomisk
struktur samt beträffande vilka slag av investeringar omedelbar grundavskrivning
rimligen kan ifrågakomma. Detta löfte har för övrigt redan infriats
genom tillkallande av experter från de hörda kommunorganisationernas
kanslier, som under ordförandeskap av eu högre tjänsteman inom finansdepartementet
fått ovannämnda utredningsuppdrag till arbetsuppgift.
Huruvida ''samråd’ med kommunalförbunden även skall tagas i andra former
är åtminstone tills vidare obestämt.
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
11
Än oklarare är den roll, som tilltänkts riksdagen. I propositionen förklaras,
att Kungl. Maj :t redan nu med stöd av gällande koinmunallagsbastämmelser
kan beakta de av investeringsutredningen framlagda synpunkterna
på den kommunala lånepolitiken. Departementschefen har emellertid funnit
frågan om cn allmän övergång till ett med det statliga likartat system för de
kommunala investeringarna vara av sådan vikt i samhällslivet, att riksdagen
horde få ge sin mening till känna. Han har vidare gjort förslagets genomförande
beroende av riksdagens ställningstagande så till vida, att väsentliga
erinringar från riksdagens sida skulle föranleda, att förslaget finge
falla. Detta bör väl förstås så, att finansministern uppfattat eu underlåtenhet
från riksdagen att göra dylika erinringar såsom ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att genomföra förslaget.
För min del kan jag icke dela finansministerns uppfattning, att gällande
kommunallagsbestämmelser utan vidare skulle medge Kungl. Maj :t att vid
läneprövningen tillämpa sådana principer som de av investeringskommittén
nu föreslagna. Av förarbetena till dessa bestämmelser framgår med all tydlighet,
att reglerna väsentligen tillkommit av omsorg för kommunernas egen
ekonomi, med tanke på det kommunala förmögenhetsskyddet, och icke för
andra syften. På fråga om reglerna fyllt sin uppgift härutinnan kan det i
detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om de slutsatser 1939 års kommunlånesakkunniga
drogo av tidigare lånepraxis. De sakkunniga funno
det uppenbart att, om man toge kommunerna såsom en helhet, den offentliga
lånekontrollen på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat genomföra sitt
syfte att fram vinga en ökning av den kommunala förmögenheten. Vad som
inträffat sedan detta skrevs, har ej varit ägnat att föranleda till annan bedömning.
Den lånepraxis, som hittills tillämpats, har alltsa ur kommunal
synpunkt — och det är denna synpunkt som måste vara avgörande^— dokumenterat
sin ändamålsenlighet. Den har möjliggjort en prövning från Kungl.
Maj :ts sida av låneärendena såväl ur synpunkten av den enskilda kommunens
ekonomi som med hänsyn till det individuella låneobjektet. Vad investeringsutredningen
anfört rörande sammansättningen av dessa objekt kan
icke heller vara ägnat att annat än bekräfta den nuvarande lånekontrollens
effektivitet. När man understundom hört erinringar framföras mot att i särskilda
fall kommunerna icke skulle iakttagit behörig sparsamhet, glömmer
man gärna både att detta galit undantagsfall och att det patalade slöseriet
ofta föranletts av önskemål, som rests av de statliga tillsynsmyndigheterna.
Situationen är för övrigt icke den, att kommunerna på något oberättigat
sätt skulle hava gynnats i sin investeringsverksamhet. Läget är ju tvärtom,
såsom särskilt understrukits av finansrådet, att ett uppdämt investeringsbehov
för ålderdomshem, skolor, sjukhus, förvaltningsbyggnader in. m. sedan
länge förelegat i kommunerna. Kommunerna ha med andra ord redan
nu__icke på grund av lånekontrollen men som följd av byggnadsreglering
t.
n _i det allmännas intresse fått betydligt inskränka sin investeringsverksamhet.
. .. ,
Skulle trycket på byggnadsmarknaden plötsligt lätta, ställdes kommunerna
därför inför en dubbel uppgift: att återhämta vad som eftersatts av tidigare
planerade men ännu ej realiserade byggnadsprojekt och att i en mera
normal vidareutvecklings intresse företaga nya investeringai. Alldeles oavsett
vad investeringskommittén nu föreslagit skulle detta tvinga till utdebiteringshöjningar
av på sina håll betydande storleksordning.
1 detta sammanhang hör framhållas, att de kommunala utdebiteringarna
redan i höstas tenderade att höjas. För kommunernas del står den av inflationen
beroende höjningen av skatteunderlaget icke längre i paritet med
höjningarna av de kommunala utgifterna. Det är väl bekant, att denna
12
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
tendens kan väntas i betydligt större utsträckning göra sig gällande, då de
kommunala staterna instundande höst skola göras upp. Många omständigheter
medverka till detta. Det kan vara nog att erinra om ortsavdragsreformen
och de löneökningar, vartill de nyss genomförda avtalsförhandlingsarna
gmt anledning. Man måste alltså konstatera, att förslaget om omläggningav
den kommunala lanepolitiken framkommit vid en för kommunerna mvckd
olycklig tidpunkt.
Även ur ett annat perspektiv ter sig investeringsutredningens förslag verklighetsfrämmande.
I och för sig kunde det väl ifrågasättas att kommunerna
genom fondbildning kontinuerligt skulle kunna finansiera sina långtidsin+
t6,nngar med skattemedel. Förutsättningen härför är dock, att denna me
tod
kunnat tillampas från begynnelsen. Det är orimligt att tänka sig, att
kommuner, vilkas finanspolitik långsiktigt upplagts på grundval av viss fördelning
av investeringskostnaderna mellan skattemedel och lånemedel, plölslgt
skulle tvingas att frångå sedan länge tillämpade och i och för sig sunda
och rimliga fördelningsprinciper. Resultatet skulle icke kunna bli annat än
ytterligare skärpningar i utdebiteringarna, för den händelse de ledande inom
kommunerna icke hellre föredroge att låta den kommunala utvecklingen
stagnera, med allt vad detta droge med sig i fråga om för medborgarna
kannbara standardsänkningar.
fnvesteringsutredningen har understrukit de betydande skillnader, som
ioreligga mellan statlig och kommunal budgetpolitik, synpunkter, som för
ovngt aven departementschefen betonat. Det finns emellertid ytterligare
olikheter, som man i detta sammanhang bör besinna. Då staten ställs inför
ett lage, i vilket man icke längre anser sig kunna lita till de normala skattekällorna
för att täcka utgifterna, kan man tillgripa olika former av indirekta
skatter för att öka statsintäkterna. Några motsvarande möjligheterna ha
icke kommunerna. Vad som där krävs av inkomster måste så gott som helt
hämtas från den allmänna kommunalskatten. Är läget då det, att denna
skattekälla, som kan sägas vara gemensam för stat och kommun, redan utnyttjats
till bristningsgränsen, blir den höjda kommunala utdebiteringen en
anomali. Härtill kommer, att den kommunala utdebiteringen alltjämt i huvudsak
är proportionell, trots höjningen av de kommunala ortsavdragen.
Vad som sker, då man tvingar över den kommunala investeringspolitiken på
större ''självförsörjning’ är alltså, att man i större utsträckning än tidigare
tar de lägre inkomsttagarnas skatteförmåga i anspråk.
En annan aspekt, som investeringskommittén endast otillräckligt uppmärksammat,
är amorteringarnas betydelse, då det gäller den kommunala
lanepolitikens återverkningar på penningmarknaden. På 1930-talet var skillnaden
mellan de kommunala annuiteternas samlade summa och den kommunala
nyupplåningen helt ringa, allenast runt 50 milj. Nettobclastningen på
lånemarknaden var därför ytterst obetydlig. Även om denna belastning sedan
dess, på grund av penningvärdets fall, ökats torde kommunernas nettoanspråk
på penningmarknaden alltjämt vara relativt obetydliga.
Man får inte heller glömma, att de kommunala investeringarna i icke obetydlig
utsträckning gälla räntabla ändamål. Så är i regel fallet med de
investeringar, som göras för de kommunala affärsverkens vidkommande.
Men även andra kommunala investeringar, såsom exempelvis investeringar
tor gatuarbeten, äro ofta förmögenhetsökande i den meningen, att de utgöra
delar av bostadspolitiska investeringar, antingen nu dessa drivas i kommunens
egen regi eller av kommunägda bostadsföretag.
Investeringskommitténs förslag skulle i verkligheten komma att visa sig
lika olyckligt för kommuner av olika typer, landsting, större och mindre städer,
större och mindre landskommuner. Ett system för lånekontrollen efter
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
13
investeringskommitténs intentioner skulle bereda en medelstor landskommun
eller en större stad likartade och utomordentliga svårigheter, då det
gällde att finansiera de många gånger betydande, men med längre mellanrum
infallande investeringsprojekten. Att för en stad av exempelvis örnsköldsviks
storlek uppföra en läroverksbyggnad — ett företag, som i dessa
dagar kräver flera miljoner — och till hälften finansiera detta med skattemedel
skulle helt spränga budgeten. Detsamma låter sig sägas om en nybildad
storkommun, som tvunges att till betydande del med skattemedel finansiera
nya lokalbehov för olika förvaltningsgrenar.
Mot vad nu anförts skulle möjligen kunna invändas, att kommunerna vid
sidan av möjligheten att uppta lån även kunna lägga upp fonder. En sådan
politik förutsätter emellertid, att kommunerna liksom staten skulle överbalansera
sina driftbudgeter. Systemet skulle nödvändiggöra ytterligare utdebiteringshöjningar,
vartill kommer, att medlen bundes vid ändamål, om vilkas
realiserande kommunerna vid tidpunkten för fonderingsbeslutens fattande
föga visste.
Det allvarligaste med föreliggande förslag till omläggning av den kommunala
lånepolitiken är emellertid den beskärning av den kommunala bestämmanderätten,
som detta förslags genomförande skulle föra med sig. De facto
skulle förslaget betyda, att kommunerna, sedan de avhänts sina normala finansieringsmöjligheter,
finge avstå från att vidare intressera sig för förverkligandet
av olika projekt till kommunallivets fromma. Formellt innebär
en investeringskontroll av detta slag, att i Kungl. Maj :ts hand ladcs avgörandet
av en rad viktiga kommunala ärenden.
Av vad ovan anförts torde framgå, att det bemyndigande Kungl. Maj :t begärt
gäller angelägenheter av största betydelse för hela vårt samhällsliv.
Med hänsyn härtill synes riksdagen icke böra åtnöja sig med att på grundval
av de kortfattade uttalandena i propositionen lämna åt Kungl. Maj :t att
slutligen bestämma riktlinjerna för den kommunala lånepolitiken. Riksdagen
bör enligt mitt förmenande beredas tillfälle att, sedan de nyss tillkallade
sakkunniga framlagt sina förslag i ämnet, taga ställning även till dessa.»
Utskottet.
De förslag, som i Kungl. Maj :ts förevarande proposition upptagits till
behandling angående finansieringen av vissa kommunala investeringar, utgå
från en av 1949 års investeringskommitté verkställd utredning, innefattande
förslag till riktlinjer för den av Kungl. Maj :t utövade kommunala lånekontrollen,
som åsyfta att i nuvarande läge öka skattefinansieringen av vissa
kommunala investeringar och därmed begränsa kommunernas anspråk på
kapitalmarknaden. Som en utgångspunkt har kommittén därvid tagit de
regler, som under senare år upprätthållits beträffande den statliga investeringsverksamheten.
Departementschefen har delat kommitténs och de över förslaget hörda
penningvårdandc myndigheternas uppfattning om behovet av åtgärder av
sådan art, som kommittén föreslagit. Ehuru lånetillståndsprövningcn enligt
kommunallagarna ankommer på Kungl. Maj :t, har departementschefen likväl
funnit frågan om ett mera allmänt krav på grundavskrivningar vid de
kommunala investeringarna vara av sådan vikt i samhällslivet, att riksdagen
borde erhålla möjlighet att ge sin mening till känna.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
Utskottet finner för sin del departementschefens uppfattning om behovet
av åtgärder i syfte att i nuvarande läge begränsa lånefinansieringen av de
kommunala investeringarna i princip riktig. Med hänsyn till den betydande
omfattning, som de kommunala investeringarna äga i förhållande till den
totala investeringsvolymen, måste det ur samhällsekonomisk synpunkt få
anses naturligt att åstadkomma en åtstramning i finansieringspolitiken även
på detta område. De ifrågasatta åtgärderna skulle ansluta sig till strävandena
att för statsbudgetens del under rådande högkonjunktur så långt möjligt
begränsa anspråken på kapitalmarknaden. Såsom departementschefen
framhållit, är emellertid spörsmålet betydligt mera komplicerat på det kommunala
området än inom det statsfinansiella. Hänsyn måste sålunda tagas
till såväl kommunernas växlande ekonomiska bärkraft som den kraftiga
variationen i investeringarnas omfattning under olika år. Departementschefen
har uttalat, att vid tillämpningen betydande hänsyn härtill uppenbarligen
måste tagas. Utskottet vill understryka denna uppfattning och vill
vidare framhålla, att åtgärder i angivet syfte icke synas kunna få någon
omedelbar verkan för de kommunala investeringarna, då utskottet utgår
från att dessa åtgärder icke rimligtvis kunna beröra redan igångsatta investeringsproj
ekt.
Under behandlingen av förevarande ärende har utskottet haft tillfälle
att inhämta upplysningar i ämnet av de sakkunniga, vilka departementschefen
— i enlighet med sin i propositionen uttalade avsikt — tillkallat för
att närmare utreda hur de ifrågasatta åtgärderna skulle utformas beträffande
kommuner med olika skattetryck och ekonomisk struktur samt beträffande
vilka slag av investeringar krav på omedelbar skattefinansiering
rimligen kunna ifrågakomma. Utskottet har därvid erfarit, att de sakkunniga
vore eniga om att det icke vore i dagens läge möjligt att stipulera de generella
procentsatser, som av investeringskommittén ifrågasatts i anslutning
till de statliga grundavskrivningsreglerna, utan att väsentliga modifikationer
härutinnan torde komma att av de sakkunniga föreslås. De sakkunniga
räknade sålunda med att för städer och landskommuner grundavskrivning
i nuvarande läge normalt icke skulle föreskrivas med mer än högst 25 procent.
Icke heller för alla slag av investeringar skulle grundavskrivning erfordras.
Sålunda ha de sakkunniga utgått från att sådana för kommunerna
betungande investeringsobjekt som uppförande av hyresfastigheter och
fastighetsförvärv skulle undantagas. En liknande särställning intoge större
exploateringsföretag med därtill hörande gatu- samt vatten- och avloppsledningsarbeten.
Även beträffande vissa andra investeringsobjekt ha de sakkunniga
räknat med att modifikationer kunde bliva erforderliga i fråga om
grundavskrivningens storlek. Enligt de sakkunniga borde kommunerna vidare
äga rätt att möta kravet på skattefinansiering genom att tillgodoräkna
sig disposition av fonderade medel i stor utsträckning. De sakkunniga utginge
från att, om Kungl. Maj :t fastställde allmänna riktlinjer i ämnet, dessa
måste lämna utrymme åt möjligheten att vid tillämpningen göra de
undantag, som kunde vara erforderliga med hänsyn till de särskilda svårigheterna
i enskilda kommuner.
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
15
De sakkunniga åberopade inför utskottet en bearbetning av den kommunala
finansstatistiken beträffande rikets städer, där svårigheterna att genomföra
förslagen antagits bliva störst. Enligt denna statistik skulle det
förut berörda kravet på 25 procents skattefinansiering för flertalet av rikets
städer icke ha inneburit någon ökning av skatterna för åren 1945—1948. För
samtliga städer hade amorteringslånen under dessa år genomsnittligt stannat
vid 63 procent av kapitalutgifterna (exkl. fondavsättningar). Procentsiffrorna
varierade dock starkt mellan olika städer. För Stockholms del låg
siffran vid i det närmaste 100 procent.
Departementschefen har förklarat sig hava för avsikt att förorda, att
Kungl. Maj :t vid lånetillståndsprövningen beaktade de i propositionen angivna
synpunkterna, därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar
gjordes mot att åtgärder i det angivna syftet vidtoges. Utskottet har vid sin
prövning av det föreliggande ärendet kommit till den uppfattningen att det
till grund för utskottets bedömning liggande materialet är så knapphändigt,
att det icke är möjligt för utskottet att redan nu giva sin mening till känna
i frågan. Med hänsyn till den ingripande betydelse, som denna fråga har
för kommunalförvaltningen, måste ett ställningstagande från utskottets sida
förutsätta en närmare kännedom om hur de ifrågasatta åtgärderna kunna
komma att verka i praktiken. Därför böra enligt utskottets mening resultaten
av den pågående utredningen avvaktas och vederbörande kommunala
förbund beredas tillfälle att framföra sina synpunkter därpå, innan riksdagen
gör uttalande i ämnet, önskvärt vore, att denna utredning kunde så forceras
att riksdagen kan få tillfälle att yttra sig i frågan redan vid innevarande
riksdags höstsession och att utredningens resultat äro tillgängliga för
kommunerna vid uppgörandet av stater för det kommande aret.
Med vad utskottet sålunda anfört torde syftet med de likalydande motionerna
I: 497 och II: 631 vara tillgodosett.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av dels Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, i vad propositionen hänvisats till bankoutskottet,
dels ock likalydande motionerna I: 497 och II: 631,
må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 21 maj 1951.
På bankoutskottets vägnar:
F. SEVERIN.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Näsgård, Mogård*,
De Geer, Boo* och Wehtje*, samt
från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Schmidt, Sköldin,
Johanson i Kalmar, Hallberg*, Birke* och Hansson i Önnarp*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herrar Severin och Hallberg, vilka ansett, alt utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
»De förslag---mening till känna.
Utskottet finner för sin del departementschefens uppfattning om behovet
av åtgärder i syfte att i nuvarande läge begränsa lånefinansieringen av de
kommunala investeringarna i princip riktig. Med hänsyn till den betydande
omfattning, som de kommunala investeringarna äga i förhållande till den
totala investeringsvolymen, måste det ur samhällsekonomisk synpunkt få
anses naturligt att åstadkomma en åtstramning i finansieringspolitiken även
på detta omåde. De ifrågasatta åtgärderna skulle ansluta sig till strävandena
att för statsbudgetens del under rådande högkonjunktur så långt möjligt
begränsa anspråken på kapitalmarknaden. Såsom departementschefen framhållit,
är emellertid spörsmålet betydligt mera komplicerat på det kommunala
området än inom det statsfinansiella. Hänsyn måste sålunda tagas till
såväl kommunernas växlande ekonomiska bärkraft som den kraftiga variationen
i investeringarnas omfattning under blika år. Departementschefen
har uttalat, att vid tillämpningen betydande hänsyn härtill uppebarligen
måste tagas. Utskottet vill understryka denna uppfattning och vill vidare
framhålla, att den fulla verkan av åtgärder i angivet syfte kan inträda först
så småningom, då utskottet utgår från att dessa åtgärder icke rimligtvis
kunna beröra redan igångsatta investeringsprojekt.
Under behandlingen —- — —- närmaste 100 procent.
Departementschefen har förklarat sig hava för avsikt att förorda, att
Kungl. Maj :t vid lånetillståndsprövningen beaktade de i propositionen angivna
synpunkterna, därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar
gjordes mot att åtgärder i det angivna syftet vidtoges. Utskottet har vid sin
prövning av det föreliggande ärendet kommit till den uppfattningen att, ehuru
det till grund för utskottets bedömning liggande materialet är för knapphändigt
för att möjliggöra en närmare överblick över verkningarna av de
angivna riktlinjerna, utskottet dock kan giva sin principiella anslutning till
den i propositionen utvecklade tankegången. Med hänsyn till utredningens
ofullständighet finner emellertid utskottet önskvärt, att resultaten av den
pågående utredningen rörande huvudgrunderna i systemet ånyo föreläggas
riksdagen för slutlig behandling av frågan. Då dessa huvudgrunder med
Bankoutskottets utlåtande nr 33.
17
hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika kommuner knappast kunna
få uttryck i annat än allmänna riktlinjer, finner emellertid utskottet,
att hinder icke bör föreligga för Kungl. Maj :t att omedelbart tillämpa de allmänna
principerna, dock med iakttagande av de hänsyn utskottet ovan anfört.
Utskottet förutsätter, att innevarande riksdags höstsession blir underrättad
om frågans vidare utveckling, så att riksdagen blir i tillfälle att på
grundvalen av ett mera ingående utredningsmaterial yttra sig rörande huvudgrunderna
i det ifrågasatta systemet.
Utskottet vill slutligen uttala önskvärdheten av att den pågående utredningen
forceras och att kommunerna snarast möjligt erhålla kännedom om
dess resultat, så att kommunerna kunna beakta frågan vid uppgörandet av
stater för kommande år.
Vad beträffar de likalydande motionerna 1:497 och 11:631 finner sig
utskottet, i den mån de icke kunna anses besvarade med vad utskottet sålunda
anfört, böra avstyrka bifall till dessa.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, i vad propositionen hänvisats till bankoutskottet,
må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet ovan anfört;
2) att likalydande motionerna 1:497 och 11:631 må, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
»
2) av herr Boo.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 33.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:344 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1951/52 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten