Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående komplettering av riks stats förslaget för budgetåret 1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

1951-05-21 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1951:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående komplettering av riks stats förslaget för budgetåret 1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående

komplettering av riks stats förslaget för budgetåret

1951/52, m. m., såvitt propositionen hänvisats till

bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

I eu den 20 april 1951 dagtecknad proposition nr 206 har Kungl. Maj :t

förelagt riksdagen frågan om komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1951/52 och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Propositionen har såvitt den avser avdelningen VI av chefens för finansdepartementet

anförande till det vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet

över finansärenden den 20 april 1951 hänvisats till bankoutskottet.

Under nämnda avdelning har departementschefen i anslutning till vad

i propositionen anförts om möjligheterna att begränsa statens anspråk på

kapitalmarknaden anmält ett av 1959 års investeringskommitté framlagt

förslag med riktlinjer för den kommunala lånekontrollen, åsyftande att i

nuvarande läge öka skattefinansieringen av vissa kommunala investeringar.

Kommittén, som av departementschefen tillkallades med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1949 med uppdrag att framlägga förslag

rörande formerna för den framtida investeringskontrollen, består av landshövdingen

A. Thomson, tillika ordförande, ombudsmannen i Landsorganisationen

B. Johansson, professorn och chefen för konjunkturinstitutet E.

Lundberg, direktören i riksbanken K. G. Månsson och bankdirektören J.

Wallenberg. Med skrivelse den 28 februari 1951 har kommittén framlagt

vissa förslag rörande den offentliga investeringsverksamheten. Såvitt förslagen

röra den statliga sektorn har departementschefen anfört att han i

ett senare sammanhang efter ytterligare utredning torde få anmäla desamma.

Investeringskommittén.

Kommittén har inledningsvis framhållit, att det allmänna ekonomiska

läget, sedan densamma tillsattes, undergått sådana förändringar, att tidpunkten

för en eventuell omläggning av investeringskontrollen ansetts böra

framflyttas. Vid sådant förhållande har kommittén funnit det vara av värde,

att vissa resultat av kommitténs överväganden rörande den offentliga

investeringsverksamheten kunde framläggas redan före redovisningen av

utredningens huvudresultat.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 8 saml. Nr 33.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

Beträffande den kommunala investeringsverksamhetens omfattning och

betydelse har kommittén till en början lämnat vissa uppgifter, av vilka

här må återges följande.

De totala kommunala investeringarna — däri inbegripna jämväl kommunala

bolags och stiftelsers investeringar — uppgingo år 1950, enligt de beräkningar

som framlagts i nationalbudgeten för år 1951, till omkring 1 200

miljoner kronor eller drygt 14 procent av den samlade investeringsverksamheten

i landet. Av nämnda belopp hänförde sig omkring 270 miljoner

kronor till underhåll och reparationer samt tillhopa ca 950 miljoner kronor

till investeringar i ny- och ombyggnader samt ny- och ersättningsanskaffningar

av maskiner och dylikt, eller ungefär 9 respektive 17 procent av motsvarande

tal för hela landet. Den kommunala investeringsverksamheten utgjorde

år 1950 ungefär 40 procent av de totala offentliga investeringarna

och nådde till ungefär samma storleksordning som den statliga, bortsett

från de militära investeringarna. Av nämnda belopp å 950 miljoner kronor

avsåg omkring 830 miljoner kronor eller 87 procent byggnader och anläggningar

samt återstoden ny- och ersättningsanskaffningar av maskiner och

dylikt. Investeringarna i bostäder utgjorde i runt tal 300 miljoner kronor.

Den del av den kommunala byggnadsverksamheten, som var beroende av

byggnadstillståndsgivning, uppskattades i nationalbudgeten till omkring 600

miljoner kronor eller något mer än 72 procent.

Kommittén har erinrat om att staten, förutom genom penning- och finanspolitiken,

även har möjlighet att påverka den kommunala investeringsverksamheten

bland annat genom statsbidragsgivningen och genom kontrollen

över den kommunala upplåningen.

Beträffande statsbidragen till kommunala företag av olika slag har kommittén

framhållit, att de belopp, det här rör sig om, äro små i förhållande

till hela den kommunala investeringsverksamheten. Enligt riksräkenskapsverkets

beräkningar utgjorde för budgetåret 1949/50 det sammanlagda beloppet

av statsbidrag till kommunala investeringar, inberäknat underhåll,

omkring 75 miljoner kronor. De praktiska möjligheterna att genom statsbidragsgivningen

påverka den kommunala investeringsverksamheten och

uppnå resultat av större betydelse under en högkonjunktur vore sålunda

begränsade.

Kommittén har härefter övergått till möjligheterna att påverka den kommunala

investeringsverksamheten genom kontrollen över upplåningen och

därvid konstaterat, att en betydande del av investeringarna finansieras genom

underställningspliktiga lån.

Kommittén har här först erinrat om vissa förslag som framlagts av 1939

års kommunlånesakkunniga (SOU 1942:60). Som allmän norm hade uppställts

den principen, att kommunal konjunkturpolitik icke borde på lång

sikt få medföra en försämring av kommunernas förmögenhetsställning.

Emellertid skulle man enligt kommunlånesakkunniga — vilkas förslag närmast

tagit sikte på förhållandena under en lågkonjunktur — genom en variation

av amorteringsreglerna kunna i viss omfattning påverka investeringsverksamheten.

Sålunda skulle man under en lågkonjunktur utsträcka

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

3

de eljest tillämpade amorteringstiderna. De uppmjukningar av lånereglerna,

som medgåves under en lågkonjunktur, borde såvitt möjligt kompenseras

redan under följande högkonjunktur.

Investeringskommittén har i anslutning härtill framhållit, att en variation

av amorteringsreglerna knappast kunde vara tillräckligt effektiv för

att i en högkonjunktur begränsa investeringarna. För uppnående av några

mer påtagliga resultat vore det enligt kommitténs uppfattning sannolikt

nödvändigt, att viss del av investeringarna omedelbart avskreves med skattemedel

och lånemedgivandena sålunda inskränktes till endast en del av investeringssumman.

Kommittén har härvidlag anfört följande.

Kravet på ökad självfinansiering bör i ett högkonjunkturläge verka återhållande

på den kommunala investeringsverksamheten. Skulle denna likväl

icke inskränkas, blir det nödvändigt att vidtaga utgiftsminskningar inom

andra områden av den kommunala budgeten eller att tillgripa ökad uttaxering.

Ur fördelningssynpunkt innebär en sådan omläggning av lånefinansieringen,

att kommunmedlemmarna under högkonjunkturerna få göra

vissa uppoffringar för att öka kommunens förmögenhet. Dessa komma under

följande år kommunen till godo i form av en minskad ränte- och amorteringsbörda.

Vid en långvarig högkonjunktur med full sysselsättning kommer ökad

kommunal självfinansiering även på längre sikt att innebära en påskyndad

tillväxt av den kommunala förmögenheten till priset av ökade uppoffringar

från kommunmedlemmarnas sida. I ett läge där sparandet även på längre

sikt tenderar att bli otillräckligt i förhållande till investeringsbehoven synes

det emellertid enligt kommitténs uppfattning rimligt att i ökad grad

göra den kommunala investeringsverksamheten beroende av kommunernas

eget sparande.

Ett system med direkt skattefinansiering av viss del av den kommunala

investeringsverksamheten kan utformas på olika sätt och anpassas efter

konjunkturläget och kommunernas olika bärkraft. Vill man ansluta detta

system till vad som gäller för den statliga investeringsverksamheten, bör

för förvaltningsbyggnader 25 % av anläggningskostnaden omedelbart avskrivas

med skattemedel. För sjukhus, sociala inrättningar och liknande

anläggningar bör avskrivning omedelbart ske med 50 %. Såsom kommittén

tidigare framhållit böra emellertid dessa grundavskrivningar kunna varieras

"efter konjunkturerna. För gatuarbeten m. m. bör i högkonjunkturlägen

avskrivning omedelbart ske med 100 %. Vid prövningen av frågor om lån

och borgensåtaganden för kommunernas affärsdrivande verk bör slutligen

beaktas, om verkens avskrivningsprinciper medgiva en önskvärd grad av

självfinansiering av investeringarna.

Den omständigheten att statsbidrag utgår till vissa kommunala byggnadsoch

anläggningsarbeten bör icke utgöra hinder för att i vissa konjunkturlägen

kräva begränsning av upplåningen och skattefinansiering helt eller

delvis av återstoden av byggnads- och anläggningskostnaderna.

I fråga om kommuner, vilka kunna komma att erhålla skatteutjämningsbidrag,

måste undantag göras från en regel av här antydd art, enär i annat

fall staten kan bli nödsakad att av skatteutjämningsmedel betala en omedelbar

avskrivning av investeringskostnaden.

Kommittén har förklarat sig icke beredd att framlägga något preciserat

förslag i fråga om de krav på skattefinansiering av de kommunala investeringarna,

som borde ställas, därest angivna principer genomfördes, men

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

framhållit, att en omläggning om möjligt borde ske så att allmänna regler

uppdroges och bringades till länsstyrelsernas och kommunernas kännedom.

Tillämpningen av sådana regler komme emellertid att verka olika kraftigt i

skilda kommuner och möjligheter till avvikelser borde därför hållas öppna.

Kommittén har förordat, att angivna riktlinjer skulle upptagas till prövning

inom finansdepartementet.

Den individualprövning, som förfarandet vid finansdepartementets behandling

av kommunala låneärenden innefattade har kommittén ansett svårligen

kunna undvikas om hänsyn skall tagas till kommunernas skiftande

förhållanden och andra speciella omständigheter, som inverka i de särskilda

fallen. Kommittén har emellertid ifrågasatt, om icke åtgärder kunde vidtagas

i syfte att lätta på denna individualprövning och i stället mera inrikta

lånekontrollen på dess konjunkturpolitiska uppgifter. Det skulle enligt kommittén

vara önskvärt om lånebehoven kunde i ökad omfattning bli prövade

för varje kommun i ett sammanhang, om möjligt mot bakgrunden av en

på längre sikt ställd plan för investeringsverksamheten. I detta sammanhang

har erinrats om vissa tidigare förslag om upprättande av kommunala

investeringsliggare (motioner till 1950 års riksdag I: 344 och II: 412, första

kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 15 och andra kammarens

allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 25). Kommittén har understrukit

vikten av att kommunerna vidtaga åtgärder för planläggning av

sin framtida investeringsverksamhet och förordat, att vid prövning av låneärenden

uppgifter om förefintliga investeringsplaner infordrades.

Kommittén har vidare framhållit, att ändringar i reglerna för lånekontrollen

skulle kräva en nära samverkan mellan de statliga myndigheterna

och kommunerna. I detta hänseende har erinrats om 1939 års kommunlånesakkunnigas

förslag om inrättande av ett för kommuner och landsting

gemensamt finansråd. Enligt detta förslag skulle i det gemensamma finansrådet

finnas tre representanter för stadskommunerna, en representant för

landstingen och en för landskommunerna, utsedda av styrelserna för respektive

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska

landskommunernas förbund för tre år i sänder. Därjämte skulle rådet hava

en av Kungl. Maj :t utsedd ledamot med särskild erfarenhet i finansiella

frågor, t. ex. en representant för riksbanken eller riksgäldskontoret. Slutligen

skulle finnas en särskild föredragande och erforderlig kanslipersonal.

Investeringskommittén har ansett, att de skäl som anförts till stöd för

inrättande av ett gemensamt kommunalt finansråd alltjämt ägde sin giltighet

och framhållit, att ett genomförande av de nu framförda förslagen rörande

finansieringen av de kommunala investeringarna ökade behovet av

ett organ för överläggningar mellan de statliga myndigheterna och kommunerna.

Beträffande rådets sammansättning och organisation har kommittén

icke haft något att erinra mot ltommunlånesakkunnigas förslag men

har uttalat, att det i första hand borde ankomma på kommunförbunden

själva att finna de lämpligaste formerna för sin samverkan på detta område.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

5

Yttranden.

Över investeringskommitténs förslag, såvitt rör den kommunala investeringsverksamheten,

ha efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, Svenska stadsförbundets

finansråd och Svenska landskommunernas förbund.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla

remissorganen utom Svenska stadsförbundets finansråd.

Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om att fullmäktige vid olika tillfällen

understrukit vikten av att icke endast statens utan också kommunernas

investeringar i ett högkonjunkturläge bestridas av löpande inkomster

och icke finansieras lånevägen. Fullmäktige ha framhållit angelägenheten

av att bestämmelser av föreslagen innebörd snarast möjligt utfärdas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) ha framhållit, att det med

hänsyn till den krympning av för statens och kommunernas upplåning i

marknaden disponibla medel, som inträtt och för överskådlig tid kan väntas

komma att bestå, vore uppenbart nödvändigt, att även kommunerna

iakttaga stor återhållsamhet i fråga om investeringar av olika slag.

Fullmäktige ha förutsatt, att de bestämmelser för lånegranskningen

inom finansdepartementet, som kunde komma att utarbetas med ledning

av de av kommittén angivna riktlinjerna, skulle möjliggöra ett tillbörligt

hänsynstagande till de olika kommunernas speciella förhållanden, särskilt

i vad avser möjligheterna att finansiera investeringar med kommunskattemedel.

En ledamot av riksgäldsfullmäktige, herr W. Svensson i Ljungskile, har

ansett bärande skäl icke föreligga för en hårdare kontroll över kommunernas

upplåning än som gällande ordning redan medger och ej heller för inrättandet

av flera kontrollerande instanser än som redan finnas.

Statskontoret har uttalat, att en omläggning av den kommunala lånefinansieringen

enligt de av kommittén förordade riktlinjerna för den kommunala

lånefinansieringen vore önskvärd eller i vissa fall torde kunna leda

till en ändamålsenlig begränsning av den kommunala investeringsverksamheten.

Majoriteten inom svenska stadsförbundets finansråd har i väsentliga delar

ställt sig avvisande mot en utformning av lånekontrollen för närvarande

i anslutning till de av investeringskominittén föreslagna riktlinjerna. 1 sitt

yttrande har rådet inledningsvis framhållit, att kommittén, däri kommunal

erfarenhet icke varit representerad, icke verkställt någon utredning eller

framlagt något material till belysande av den inverkan förslagets genomförande

komme att medföra för den kommunala uttaxeringen. Utan närmare

utredning härom vore det omöjligt att taga ställning till förslaget i

denna väsentliga del. Då kommittén icke varit beredd att avgiva något fullständigt

förslag om formerna för den framtida investeringskontrollen, saknades

möjlighet till den överblick över investeringskontrollens reglering,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

som vore önskvärd. Redan av detta skäl syntes otillfredsställande, att ur

det ännu icke utformade systemet utbryta den kommunala detaljen.

Ur allmänna synpunkter har finansrådet vidare erinrat, att staten redan

genom byggnadsregleringen hade i sin hand ett kraftigt verkande instrument

för begränsning av de kommunala investeringarna och ifrågasatt, huruvida

icke kommittéförslaget inneburit en onödig påbyggnad av investeringskontrollen.

Finansrådet har vidare anfört följande.

I följd av byggnadsregleringen ha hittills under senare år de kommunala

investeringarna på olika områden av verksamhetsfältet blivit väsentligt inskränkta,

så att eljest av utvecklingen påkallade företag måst antingen uppskjutas

eller ock begränsas till mindre omfattning än som varit önskvärt.

För närvarande föreligger därför ute i kommunerna ett uppdämt byggnadsbehov.

Kommittén synes mena, att den nu levande generationen kommunmedlemmar

i allt väsentligt skulle påtaga sig kostnaderna både för återställande

av investeringsbalansen och för nya investeringar. Detta måste

dock bliva alltför betungande. Allt talar för att en tillämpning av den av

kommittén förordade principen i stället kommer att medföra en till sina

verkningar svårartad standardförsämring för kommunerna. Särskilt gäller

detta de större städerna.

Härtill kommer, att förslagets realiserande skulle föranleda betydande

skattestegringar vid en tidpunkt, då städerna måste räkna med att som

följd av ortsavdragsreformen, löneökningar och stegrade kostnader väsentligt

höja uttaxeringen.

Den föreslagna omläggningen av riktlinjerna för finansieringen av kommunala

investeringar skulle enligt finansrådets mening med all sannolikhet

verka i viss grad hämmande på investeringsverksamheten. Därvid borde dock

uppmärksammas, att den hämmande effekten bleve mindre i kommuner

med relativt större skattekraft än i ekonomiskt svagare ställda kommuner.

Finansrådet har icke velat närmare uttala sig om storleken av en normerad

procentsats för skattefinansieringen av olika företag, men ifrågasatt,

om det kunde vara riktigt att för den kommunala investeringssektorn tilllämpa

enahanda procenttal som för den statliga, bland annat med hänsyn

till den dominerande storleksordning som de kommunala investeringarna

på socialvårdsområdet hade. För kommunalt betraktelsesätt syntes det

även främmande att ställa hårdare krav på skattefinansiering för sociala

inrättningar än för förvaltningsbyggnader. Även förslaget om 100 procents

avskrivning av kostnaderna för gatuarbeten in. m. kunde få ofördelaktiga

verkningar. Alldeles oavsett olikheterna mellan den statliga och kommunala

investeringsverksamheten vore de föreslagna procentsatserna enligt

finansrådets förmenande orimligt höga.

Beträffande tanken på investeringsplaner inom det kommunala området

har finansrådet tillstyrkt, att till kommunerna riktades en anmodan att om

möjligt så planera fullgörandet av underställningsskyldigheten, att varje

kommun för vart år ungefär samtidigt insände lånetillståndsansökningar

och uppgifter om förefintliga investeringsplaner. Det har emellertid påpekats

att kommunerna ofta nödgades splittra sina ansökningar till skilda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

7

tider, varför önskemålet om samtidig prövning av en kommuns investeringslån

endast i begränsad omfattning torde kunna tillgodoses.

Slutligen har finansrådet framhållit, att rådet för sin del vore fullt på

det klara med att städerna under högkonjunkturläge i större utsträckning

än eljest borde söka finansiera sina utgifter med skattemedel. Finansrådet

har lieller icke bortsett från afl situationer kunde uppstå, som påkallade

extraordinära åtgärder för åstadkommande av samhällsekonomisk balans.

Skulle emellertid den samhällsekonomiska situationen kräva ett förnyat

övervägande av åtgärder liknande de nu ifrågasatta vore finansrådet dock

självfallet villigt att lämna sin medverkan vid utarbetande av riktlinjer för

den framtida kommunala lånepolitiken.

Ledamoten av finansrådet, herr Lundgren i Umeå, har i särskilt yttrande

liksom majoriteten framhållit vissa svårigheter med investeringskommitténs

förslag men i väsentliga delar uttalat sin anslutning till detsamma. Därvid

har bland annat anförts, att en begränsning av den kommunala upplåningen

kunde anses innebära en form av tvångssparande. Skattefinansieringskravet

borde dock differentieras så, att större krav ställdes på de starkare än på de

svagare kommunerna. Effekten kunde härigenom bliva densamma i kommuner

med olika skattekraft. Förslaget om ett gemensamt finansråd — varom

majoriteten icke gjort något uttalande — har tillstyrkts av herr Lundgren.

Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det icke torde finnas

något effektivare medel att dämpa den kommunala investeringsverksamheten

under en högkonjunktur än att uppställa vissa krav på direkt finansiering

av viss kostnadsdel genom skattemedel. Det har emellertid framhållits

att det icke vore möjligt att röra sig med för olika konjunkturlägen avpassade

skalor för självfinansieringen. Den ekonomiska bärkraften varierade

mycket i olika kommuner, det oundgängliga investeringsbehovet likaså. Det

måste också klarläggas vilken roll den kommunala fondbildningen skulle

spela i detta självfinansieringssystem. Kommunerna måste i mycket god tid

varskos om huvudgrunderna i ett sådant system, innan det kunde börja

tillämpas, och över liuvud taget måste det bli fråga om att försiktigt pröva

sig fram.

Beträffande uppläggandet av investeringsplaner har förbundet uttalat att

det för landskommunerna i allmänhet icke kunde bli nödvändigt med några

vidlyftiga investeringsliggare. Det borde med relativt enkla medel bli möjligt

att vid varje tidpunkt ha överblick över olika överskådliga investeringsobjekt

och turordningen dem emellan.

Förbundet har slutligen rörande det föreslagna finansrådets organisation

framfört den tanken, att det vore naturligt att föredraganden i lånetillståndsärenden

inom finansdepartementet också bleve föredragande inom finansrådet.

På kommunförbunden skulle därvid falla endast kostnaderna för den

eller de ledamöter, som respektive förbund utsett. Den främsta fördelen

med en sådan anordning skulle dock vara, att en snabbare behandling av

ärendena vunnes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

Departementschefen.

Investeringskommitténs förslag åsyftar att i nuvarande läge få kommunerna

att i likhet med staten begränsa sina anspråk på kapitalmarknaden.

Det främsta medlet skulle härvid vara en sådan tillämpning av den hos

Kungl. Maj :t lagda lånetillståndsprövningen, att vissa kommunala investeringar

skulle till viss del omedelbart finansieras med skattemedel. Som en

utgångspunkt har kommittén därvid tagit de regler, som under senare år

upprätthållits beträffande den statliga investeringsverksamheten. Dessa regler

ha i huvudsak inneburit, att av kostnaden för förvaltningsbyggnader

omedelbart med löpande inkomster avskrivits 25 procent, och av kostnaderna

för sjukhus, sociala inrättningar och liknande anläggningar omedelbart

avskrivits 50 procent. Storleken av dessa grundavskrivningar borde enligt

kommitténs uppfattning variera efter konjunkturerna. Kommittén ifrågasätter

att kostnaderna för gatuarbeten m. in. i ett högkonjunkturläge skola

i sin helhet bestridas av skattemedel. Även vid de kommunala affärsverken

borde eftersträvas ökad självfinansiering av investeringar.

Uppställande av liknande krav för lånetillstånden skulle enligt vad kommittén

uttalar även kunna medföra en begränsning av kommunernas investeringar

under högkonjunkturen. För överläggningar med kommunerna

om hithörande, ofta ömtåliga problem förordar kommittén upprättande av

ett för kommunerna gemensamt finansråd.

De myndigheter, som hörts över förslaget, ha ansett behov av åtgärder i

det av kommittén angivna syftet föreligga. Fullmäktige i riksbanken ha

särskilt understrukit angelägenheten av att bestämmelser av föreslagen innebörd

snarast möjligt utfärdas. Av de kommunala förbunden har svenska

landskommunernas förbund anslutit sig till förslagets allmänna linje, medan

majoriteten inom svenska stadsförbundets finansråd, vilken representerar

storstäderna, anfört starka betänkligheter mot förslaget. Finansrådet

vore dock villigt medverka vid utarbetande av riktlinjer för den framtida

kommunala lånepolitiken, om den samhällsekonomiska situationen skulle

kräva ett förnyat övervägande av åtgärder liknande de nu ifrågasatta.

Jag delar kommitténs och våra penningvårdande myndigheters uppfattning

om behovet av åtgärder av sådan art, som kommittén föreslagit. Möjligt

är även att erfarenheterna av dylika åtgärder kunna bli så gynnsamma

att kravet på byggnadstillstånd för kommunernas del skulle kunna eftersättas,

även om förhållandena icke skulle medgiva ett slopande av byggnadsregleringen

i övrigt.

Lånetillståndsprövningen ankommer enligt kommunallagarna på Kungl.

Maj :t, varför synpunkter av förevarande art därvid skulle kunna beaktas.

Jag finner likväl frågan om en allmän övergång till ett med det statliga likartat

system för grundavskrivningar vid de kommunala investeringarna vara

av sådan vikt i samhällslivet att riksdagen bör erhålla möjlighet att ge sin

mening till känna. Spörsmålet är emellertid betydligt mera komplicerat på

det kommunala området än för statsbudgetens del både på grund av kommunernas

växlande ekonomiska bärkraft och de mycket starka variationer, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

9

särskilt för små kommuner kunna föreligga mellan investeringarnas omfattning

under olika år. Uppenbarligen måste vid tillämpningen betydande

hänsyn härtill tagas, och jag kan förstå den betänksamhet, som från kommunalt

håll har kommit till synes inför de allmänna riktlinjer kommittén

framlagt. Då dessa icke innefatta något definitivt förslag, har man fruktat för

de konsekvenser förslaget kunde medföra, särskilt i fråga om höjningar i det

kommunala skattetrycket. Jag har för avsikt att i samråd med de kommunala

förbunden närmare utreda, huru åtgärderna skola utformas beträffande

kommuner med olika skattetryck och ekonomisk struktur samt beträffande

vilka slag av investeringar omedelbara grundavskrivningar rimligen kunna

ifrågakomma.

Därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar göras mot att åtgärder

i det angivna syftet vidtagas, avser jag att förorda att Kungl. Maj :t

vid lånetillståndsprövningen beaktar ifrågavarande synpunkter. Det säger

sig självt att kommunerna böra i god tid få klart för sig huvudgrunderna

för systemet och att Kungl. Maj :t även vid tillämpningen bör gå försiktigt

fram.

Beträffande frågan om ett för kommunerna gemensamt finansråd torde

det till en början böra ankomma på förbunden själva att taga ståndpunkt

till de enligt deras mening lämpligaste organisations- och arbetsformerna.

I den mån medelsanvisning för ändamålet blir erforderlig för statens del,- torde jag framdeles få anmäla förslag härtill.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, den ena i första

kammaren under nr 497 av herr Olilon, den andra inom andra kammaren

under nr 631 av herr Svensson i Ljungskile in. fl, vari hemställes, »att riksdagen

med anledning av vad i propositionen under avdelning VI anförts

måtte uttala sin anslutning till de synpunkter, som i motionerna utvecklats».

Till stöd för denna hemställan har i motionerna anförts följande:

»I propositionen om komplettering av riksstatsförslaget för nästa budgetår

behandlas under avdelning VI även finansieringen av vissa kommunala

investeringar. Under ifrågavarande avdelning meddelar departementschefen,

att den av honom tillsatta investeringskommittén framlagt vissa förslag

rörande den offentliga investeringsverksamheten. Såvitt förslagen rora den

statliga sektorn ha de tills vidare skjutits åt sidan i avvaktan på ytterligare

utredning. Vad som nu framlagts inför riksdagen är blott den del av kommittéförslaget,

som avser den kommunala lånekontrollen och därmed sammanhängande

spörsmål.

Investeringskommitténs utredning om den kommunala lanepolitiken ar

ett mycket kortfattat aktstycke på ej fullt femton sidor maskinskrift i

kvartoformat. Av detta utrymme ägnas ungefär åt referat av gällande

kommunallagsbestämmelser rörande kommunal upplåning, redogörelser för

den praxis, som utbildat sig vid Kungl. Maj :ts prövning av kommunala

låneansökningar, återgivande av vissa ur nationalbudget^ hämtade uppgifter

rörande omfattningen av de kommunala investeringarna samt en

sammanfattning av de förslag, som 1939 års lånesakkunniga ar 1942 framlade

rörande grunderna för den kommunala lanepolitiken och inrättandet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

av ett gemensamt kommunalt finansråd. Invesleringskommitténs egna överväganden

och förslag rörande investeringskontrollen upptaga ungefär fem

sidor.

Om det sidoantal invesleringskonnnittén ägnat frågan om den kommunala

investeringskontrollen är anspråkslöst, låter detta sig icke sägas om de

förslag till omläggning av kontrollen, som kommittén framlagt. Tar man

kommittén på orden, står man inför ett av de mest omvälvande förslag rörande

den kommunala finanspolitiken, som hittills framlagts. För att förstå

detta behöver man endast kasta en blick på s. 32 i propositionen, där kommittén

efter att i allmänna ordalag ha uttalat sig för ökad självförsörjning,

d. v. s. ökad skattefinansiering, av den kommunala investeringsverksamheten

under högkonjunktur, anger de för den statliga investeringsverksamheten

gällande avskrivningsprinciperna såsom förebildliga för kommunerna.

Detta skulle, såsom kommittén utför det, bl. a. innebära, att kommunerna

under ett högkonjunkturläge — och så länge vi fasthålla vid den fulla sysselsättningen

kommer, såvitt man nu kan bedöma, högkonjunkturen att

bestå — blevo nödsakade att betala anläggningskostnaderna för ålderdomshem,

sjukhus, läroverksbyggnader in. in., til! hälften och sina gatuarbeten

helt och hållet med skattemedel.

Kommittén synes också själv ha ryggat tillbaka för de fulla konsekvenserna

av ett sådant system — den slutar nämligen med att förklara sig icke

beredd att framlägga något preciserat förslag i fråga om de krav på skattefinansiering

av de kommunala investeringarna, som borde ställas, därest

angivna principer genomfördes. Men anknytningen till den statliga avskrivningspolitiken

är dock det enda konkreta förslag, som kommittén har att

bjuda på, och vad genomförandet av detta skulle betyda för våra landsting,

städer och köpingar, för att nu inte tala om de nybildade storkommunerna,

inser lätt varje kommunalman.

Det är emellertid inte nog med att investeringskommitténs utredning och

förslag ha en skissartad karaktär och en delvis svårfattlig innebörd. Till saken

hör, alt remissmyndigheterna — av kommunala instanser bereddes blott

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundets finansråd

tillfälle att yttra sig — erhöllo en med hänsyn till de kommunala instansernas

arbetssätt alltför kort remisstid beträffande detta vittutseende förslag.

Man kan därför inte begära, att yttranden, som tillkommit på ,så kort

tid, helt hunnit genomtänkas. Vad kommuninstanserna anfört, är trots detta

av sådan natur, att det lär stämma varje kommunalman till eftertanke -—

och det må här framhållas, att endast de haft anledning att lägga kommunala

synpunkter på frågan; övriga remissmyndigheter ha kunnat begränsa

sig till penningpolitiska eller andra statsfinansiella synpunkter. Den kommunala

kritiken synes ej heller ha lämnat finansministern opåverkad. Han

har måst erkänna, att spörsmålet om skattefinansiering är betydligt mera

komplicerat på det kommunala området än för statsbudgetens del; "han säger

sig förstå den betänksamhet, som från kommunalt håll kommit till synes

inför de allmänna riktlinjer kommittén framlagt, och han ställer i utsikt

en utredning i samråd med de kommunala förbunden rörande åtgärdernas

utformning beträffande kommuner med olika skattetryck och ekonomisk

struktur samt beträffande vilka slag av investeringar omedelbar grundavskrivning

rimligen kan ifrågakomma. Detta löfte har för övrigt redan infriats

genom tillkallande av experter från de hörda kommunorganisationernas

kanslier, som under ordförandeskap av eu högre tjänsteman inom finansdepartementet

fått ovannämnda utredningsuppdrag till arbetsuppgift.

Huruvida ''samråd’ med kommunalförbunden även skall tagas i andra former

är åtminstone tills vidare obestämt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

11

Än oklarare är den roll, som tilltänkts riksdagen. I propositionen förklaras,

att Kungl. Maj :t redan nu med stöd av gällande koinmunallagsbastämmelser

kan beakta de av investeringsutredningen framlagda synpunkterna

på den kommunala lånepolitiken. Departementschefen har emellertid funnit

frågan om cn allmän övergång till ett med det statliga likartat system för de

kommunala investeringarna vara av sådan vikt i samhällslivet, att riksdagen

horde få ge sin mening till känna. Han har vidare gjort förslagets genomförande

beroende av riksdagens ställningstagande så till vida, att väsentliga

erinringar från riksdagens sida skulle föranleda, att förslaget finge

falla. Detta bör väl förstås så, att finansministern uppfattat eu underlåtenhet

från riksdagen att göra dylika erinringar såsom ett bemyndigande för

Kungl. Maj :t att genomföra förslaget.

För min del kan jag icke dela finansministerns uppfattning, att gällande

kommunallagsbestämmelser utan vidare skulle medge Kungl. Maj :t att vid

läneprövningen tillämpa sådana principer som de av investeringskommittén

nu föreslagna. Av förarbetena till dessa bestämmelser framgår med all tydlighet,

att reglerna väsentligen tillkommit av omsorg för kommunernas egen

ekonomi, med tanke på det kommunala förmögenhetsskyddet, och icke för

andra syften. På fråga om reglerna fyllt sin uppgift härutinnan kan det i

detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om de slutsatser 1939 års kommunlånesakkunniga

drogo av tidigare lånepraxis. De sakkunniga funno

det uppenbart att, om man toge kommunerna såsom en helhet, den offentliga

lånekontrollen på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat genomföra sitt

syfte att fram vinga en ökning av den kommunala förmögenheten. Vad som

inträffat sedan detta skrevs, har ej varit ägnat att föranleda till annan bedömning.

Den lånepraxis, som hittills tillämpats, har alltsa ur kommunal

synpunkt — och det är denna synpunkt som måste vara avgörande^— dokumenterat

sin ändamålsenlighet. Den har möjliggjort en prövning från Kungl.

Maj :ts sida av låneärendena såväl ur synpunkten av den enskilda kommunens

ekonomi som med hänsyn till det individuella låneobjektet. Vad investeringsutredningen

anfört rörande sammansättningen av dessa objekt kan

icke heller vara ägnat att annat än bekräfta den nuvarande lånekontrollens

effektivitet. När man understundom hört erinringar framföras mot att i särskilda

fall kommunerna icke skulle iakttagit behörig sparsamhet, glömmer

man gärna både att detta galit undantagsfall och att det patalade slöseriet

ofta föranletts av önskemål, som rests av de statliga tillsynsmyndigheterna.

Situationen är för övrigt icke den, att kommunerna på något oberättigat

sätt skulle hava gynnats i sin investeringsverksamhet. Läget är ju tvärtom,

såsom särskilt understrukits av finansrådet, att ett uppdämt investeringsbehov

för ålderdomshem, skolor, sjukhus, förvaltningsbyggnader in. m. sedan

länge förelegat i kommunerna. Kommunerna ha med andra ord redan

nu__icke på grund av lånekontrollen men som följd av byggnadsreglering
t.

n _i det allmännas intresse fått betydligt inskränka sin investeringsverksamhet.

. .. ,

Skulle trycket på byggnadsmarknaden plötsligt lätta, ställdes kommunerna

därför inför en dubbel uppgift: att återhämta vad som eftersatts av tidigare

planerade men ännu ej realiserade byggnadsprojekt och att i en mera

normal vidareutvecklings intresse företaga nya investeringai. Alldeles oavsett

vad investeringskommittén nu föreslagit skulle detta tvinga till utdebiteringshöjningar

av på sina håll betydande storleksordning.

1 detta sammanhang hör framhållas, att de kommunala utdebiteringarna

redan i höstas tenderade att höjas. För kommunernas del står den av inflationen

beroende höjningen av skatteunderlaget icke längre i paritet med

höjningarna av de kommunala utgifterna. Det är väl bekant, att denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

tendens kan väntas i betydligt större utsträckning göra sig gällande, då de

kommunala staterna instundande höst skola göras upp. Många omständigheter

medverka till detta. Det kan vara nog att erinra om ortsavdragsreformen

och de löneökningar, vartill de nyss genomförda avtalsförhandlingsarna

gmt anledning. Man måste alltså konstatera, att förslaget om omläggningav

den kommunala lanepolitiken framkommit vid en för kommunerna mvckd

olycklig tidpunkt.

Även ur ett annat perspektiv ter sig investeringsutredningens förslag verklighetsfrämmande.

I och för sig kunde det väl ifrågasättas att kommunerna

genom fondbildning kontinuerligt skulle kunna finansiera sina långtidsin+

t6,nngar med skattemedel. Förutsättningen härför är dock, att denna me
tod

kunnat tillampas från begynnelsen. Det är orimligt att tänka sig, att

kommuner, vilkas finanspolitik långsiktigt upplagts på grundval av viss fördelning

av investeringskostnaderna mellan skattemedel och lånemedel, plölslgt

skulle tvingas att frångå sedan länge tillämpade och i och för sig sunda

och rimliga fördelningsprinciper. Resultatet skulle icke kunna bli annat än

ytterligare skärpningar i utdebiteringarna, för den händelse de ledande inom

kommunerna icke hellre föredroge att låta den kommunala utvecklingen

stagnera, med allt vad detta droge med sig i fråga om för medborgarna

kannbara standardsänkningar.

fnvesteringsutredningen har understrukit de betydande skillnader, som

ioreligga mellan statlig och kommunal budgetpolitik, synpunkter, som för

ovngt aven departementschefen betonat. Det finns emellertid ytterligare

olikheter, som man i detta sammanhang bör besinna. Då staten ställs inför

ett lage, i vilket man icke längre anser sig kunna lita till de normala skattekällorna

för att täcka utgifterna, kan man tillgripa olika former av indirekta

skatter för att öka statsintäkterna. Några motsvarande möjligheterna ha

icke kommunerna. Vad som där krävs av inkomster måste så gott som helt

hämtas från den allmänna kommunalskatten. Är läget då det, att denna

skattekälla, som kan sägas vara gemensam för stat och kommun, redan utnyttjats

till bristningsgränsen, blir den höjda kommunala utdebiteringen en

anomali. Härtill kommer, att den kommunala utdebiteringen alltjämt i huvudsak

är proportionell, trots höjningen av de kommunala ortsavdragen.

Vad som sker, då man tvingar över den kommunala investeringspolitiken på

större ''självförsörjning’ är alltså, att man i större utsträckning än tidigare

tar de lägre inkomsttagarnas skatteförmåga i anspråk.

En annan aspekt, som investeringskommittén endast otillräckligt uppmärksammat,

är amorteringarnas betydelse, då det gäller den kommunala

lanepolitikens återverkningar på penningmarknaden. På 1930-talet var skillnaden

mellan de kommunala annuiteternas samlade summa och den kommunala

nyupplåningen helt ringa, allenast runt 50 milj. Nettobclastningen på

lånemarknaden var därför ytterst obetydlig. Även om denna belastning sedan

dess, på grund av penningvärdets fall, ökats torde kommunernas nettoanspråk

på penningmarknaden alltjämt vara relativt obetydliga.

Man får inte heller glömma, att de kommunala investeringarna i icke obetydlig

utsträckning gälla räntabla ändamål. Så är i regel fallet med de

investeringar, som göras för de kommunala affärsverkens vidkommande.

Men även andra kommunala investeringar, såsom exempelvis investeringar

tor gatuarbeten, äro ofta förmögenhetsökande i den meningen, att de utgöra

delar av bostadspolitiska investeringar, antingen nu dessa drivas i kommunens

egen regi eller av kommunägda bostadsföretag.

Investeringskommitténs förslag skulle i verkligheten komma att visa sig

lika olyckligt för kommuner av olika typer, landsting, större och mindre städer,

större och mindre landskommuner. Ett system för lånekontrollen efter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

13

investeringskommitténs intentioner skulle bereda en medelstor landskommun

eller en större stad likartade och utomordentliga svårigheter, då det

gällde att finansiera de många gånger betydande, men med längre mellanrum

infallande investeringsprojekten. Att för en stad av exempelvis örnsköldsviks

storlek uppföra en läroverksbyggnad — ett företag, som i dessa

dagar kräver flera miljoner — och till hälften finansiera detta med skattemedel

skulle helt spränga budgeten. Detsamma låter sig sägas om en nybildad

storkommun, som tvunges att till betydande del med skattemedel finansiera

nya lokalbehov för olika förvaltningsgrenar.

Mot vad nu anförts skulle möjligen kunna invändas, att kommunerna vid

sidan av möjligheten att uppta lån även kunna lägga upp fonder. En sådan

politik förutsätter emellertid, att kommunerna liksom staten skulle överbalansera

sina driftbudgeter. Systemet skulle nödvändiggöra ytterligare utdebiteringshöjningar,

vartill kommer, att medlen bundes vid ändamål, om vilkas

realiserande kommunerna vid tidpunkten för fonderingsbeslutens fattande

föga visste.

Det allvarligaste med föreliggande förslag till omläggning av den kommunala

lånepolitiken är emellertid den beskärning av den kommunala bestämmanderätten,

som detta förslags genomförande skulle föra med sig. De facto

skulle förslaget betyda, att kommunerna, sedan de avhänts sina normala finansieringsmöjligheter,

finge avstå från att vidare intressera sig för förverkligandet

av olika projekt till kommunallivets fromma. Formellt innebär

en investeringskontroll av detta slag, att i Kungl. Maj :ts hand ladcs avgörandet

av en rad viktiga kommunala ärenden.

Av vad ovan anförts torde framgå, att det bemyndigande Kungl. Maj :t begärt

gäller angelägenheter av största betydelse för hela vårt samhällsliv.

Med hänsyn härtill synes riksdagen icke böra åtnöja sig med att på grundval

av de kortfattade uttalandena i propositionen lämna åt Kungl. Maj :t att

slutligen bestämma riktlinjerna för den kommunala lånepolitiken. Riksdagen

bör enligt mitt förmenande beredas tillfälle att, sedan de nyss tillkallade

sakkunniga framlagt sina förslag i ämnet, taga ställning även till dessa.»

Utskottet.

De förslag, som i Kungl. Maj :ts förevarande proposition upptagits till

behandling angående finansieringen av vissa kommunala investeringar, utgå

från en av 1949 års investeringskommitté verkställd utredning, innefattande

förslag till riktlinjer för den av Kungl. Maj :t utövade kommunala lånekontrollen,

som åsyfta att i nuvarande läge öka skattefinansieringen av vissa

kommunala investeringar och därmed begränsa kommunernas anspråk på

kapitalmarknaden. Som en utgångspunkt har kommittén därvid tagit de

regler, som under senare år upprätthållits beträffande den statliga investeringsverksamheten.

Departementschefen har delat kommitténs och de över förslaget hörda

penningvårdandc myndigheternas uppfattning om behovet av åtgärder av

sådan art, som kommittén föreslagit. Ehuru lånetillståndsprövningcn enligt

kommunallagarna ankommer på Kungl. Maj :t, har departementschefen likväl

funnit frågan om ett mera allmänt krav på grundavskrivningar vid de

kommunala investeringarna vara av sådan vikt i samhällslivet, att riksdagen

borde erhålla möjlighet att ge sin mening till känna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

Utskottet finner för sin del departementschefens uppfattning om behovet

av åtgärder i syfte att i nuvarande läge begränsa lånefinansieringen av de

kommunala investeringarna i princip riktig. Med hänsyn till den betydande

omfattning, som de kommunala investeringarna äga i förhållande till den

totala investeringsvolymen, måste det ur samhällsekonomisk synpunkt få

anses naturligt att åstadkomma en åtstramning i finansieringspolitiken även

på detta område. De ifrågasatta åtgärderna skulle ansluta sig till strävandena

att för statsbudgetens del under rådande högkonjunktur så långt möjligt

begränsa anspråken på kapitalmarknaden. Såsom departementschefen

framhållit, är emellertid spörsmålet betydligt mera komplicerat på det kommunala

området än inom det statsfinansiella. Hänsyn måste sålunda tagas

till såväl kommunernas växlande ekonomiska bärkraft som den kraftiga

variationen i investeringarnas omfattning under olika år. Departementschefen

har uttalat, att vid tillämpningen betydande hänsyn härtill uppenbarligen

måste tagas. Utskottet vill understryka denna uppfattning och vill

vidare framhålla, att åtgärder i angivet syfte icke synas kunna få någon

omedelbar verkan för de kommunala investeringarna, då utskottet utgår

från att dessa åtgärder icke rimligtvis kunna beröra redan igångsatta investeringsproj

ekt.

Under behandlingen av förevarande ärende har utskottet haft tillfälle

att inhämta upplysningar i ämnet av de sakkunniga, vilka departementschefen

— i enlighet med sin i propositionen uttalade avsikt — tillkallat för

att närmare utreda hur de ifrågasatta åtgärderna skulle utformas beträffande

kommuner med olika skattetryck och ekonomisk struktur samt beträffande

vilka slag av investeringar krav på omedelbar skattefinansiering

rimligen kunna ifrågakomma. Utskottet har därvid erfarit, att de sakkunniga

vore eniga om att det icke vore i dagens läge möjligt att stipulera de generella

procentsatser, som av investeringskommittén ifrågasatts i anslutning

till de statliga grundavskrivningsreglerna, utan att väsentliga modifikationer

härutinnan torde komma att av de sakkunniga föreslås. De sakkunniga

räknade sålunda med att för städer och landskommuner grundavskrivning

i nuvarande läge normalt icke skulle föreskrivas med mer än högst 25 procent.

Icke heller för alla slag av investeringar skulle grundavskrivning erfordras.

Sålunda ha de sakkunniga utgått från att sådana för kommunerna

betungande investeringsobjekt som uppförande av hyresfastigheter och

fastighetsförvärv skulle undantagas. En liknande särställning intoge större

exploateringsföretag med därtill hörande gatu- samt vatten- och avloppsledningsarbeten.

Även beträffande vissa andra investeringsobjekt ha de sakkunniga

räknat med att modifikationer kunde bliva erforderliga i fråga om

grundavskrivningens storlek. Enligt de sakkunniga borde kommunerna vidare

äga rätt att möta kravet på skattefinansiering genom att tillgodoräkna

sig disposition av fonderade medel i stor utsträckning. De sakkunniga utginge

från att, om Kungl. Maj :t fastställde allmänna riktlinjer i ämnet, dessa

måste lämna utrymme åt möjligheten att vid tillämpningen göra de

undantag, som kunde vara erforderliga med hänsyn till de särskilda svårigheterna

i enskilda kommuner.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

15

De sakkunniga åberopade inför utskottet en bearbetning av den kommunala

finansstatistiken beträffande rikets städer, där svårigheterna att genomföra

förslagen antagits bliva störst. Enligt denna statistik skulle det

förut berörda kravet på 25 procents skattefinansiering för flertalet av rikets

städer icke ha inneburit någon ökning av skatterna för åren 1945—1948. För

samtliga städer hade amorteringslånen under dessa år genomsnittligt stannat

vid 63 procent av kapitalutgifterna (exkl. fondavsättningar). Procentsiffrorna

varierade dock starkt mellan olika städer. För Stockholms del låg

siffran vid i det närmaste 100 procent.

Departementschefen har förklarat sig hava för avsikt att förorda, att

Kungl. Maj :t vid lånetillståndsprövningen beaktade de i propositionen angivna

synpunkterna, därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar

gjordes mot att åtgärder i det angivna syftet vidtoges. Utskottet har vid sin

prövning av det föreliggande ärendet kommit till den uppfattningen att det

till grund för utskottets bedömning liggande materialet är så knapphändigt,

att det icke är möjligt för utskottet att redan nu giva sin mening till känna

i frågan. Med hänsyn till den ingripande betydelse, som denna fråga har

för kommunalförvaltningen, måste ett ställningstagande från utskottets sida

förutsätta en närmare kännedom om hur de ifrågasatta åtgärderna kunna

komma att verka i praktiken. Därför böra enligt utskottets mening resultaten

av den pågående utredningen avvaktas och vederbörande kommunala

förbund beredas tillfälle att framföra sina synpunkter därpå, innan riksdagen

gör uttalande i ämnet, önskvärt vore, att denna utredning kunde så forceras

att riksdagen kan få tillfälle att yttra sig i frågan redan vid innevarande

riksdags höstsession och att utredningens resultat äro tillgängliga för

kommunerna vid uppgörandet av stater för det kommande aret.

Med vad utskottet sålunda anfört torde syftet med de likalydande motionerna

I: 497 och II: 631 vara tillgodosett.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av dels Kungl. Maj :ts förevarande

proposition, i vad propositionen hänvisats till bankoutskottet,

dels ock likalydande motionerna I: 497 och II: 631,

må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 21 maj 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Näsgård, Mogård*,

De Geer, Boo* och Wehtje*, samt

från andra kammaren: herrar Severin, Fröderberg, Schmidt, Sköldin,

Johanson i Kalmar, Hallberg*, Birke* och Hansson i Önnarp*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

1) av herrar Severin och Hallberg, vilka ansett, alt utskottets yttrande och

hemställan bort ha följande lydelse:

»De förslag---mening till känna.

Utskottet finner för sin del departementschefens uppfattning om behovet

av åtgärder i syfte att i nuvarande läge begränsa lånefinansieringen av de

kommunala investeringarna i princip riktig. Med hänsyn till den betydande

omfattning, som de kommunala investeringarna äga i förhållande till den

totala investeringsvolymen, måste det ur samhällsekonomisk synpunkt få

anses naturligt att åstadkomma en åtstramning i finansieringspolitiken även

på detta omåde. De ifrågasatta åtgärderna skulle ansluta sig till strävandena

att för statsbudgetens del under rådande högkonjunktur så långt möjligt

begränsa anspråken på kapitalmarknaden. Såsom departementschefen framhållit,

är emellertid spörsmålet betydligt mera komplicerat på det kommunala

området än inom det statsfinansiella. Hänsyn måste sålunda tagas till

såväl kommunernas växlande ekonomiska bärkraft som den kraftiga variationen

i investeringarnas omfattning under blika år. Departementschefen

har uttalat, att vid tillämpningen betydande hänsyn härtill uppebarligen

måste tagas. Utskottet vill understryka denna uppfattning och vill vidare

framhålla, att den fulla verkan av åtgärder i angivet syfte kan inträda först

så småningom, då utskottet utgår från att dessa åtgärder icke rimligtvis

kunna beröra redan igångsatta investeringsprojekt.

Under behandlingen —- — —- närmaste 100 procent.

Departementschefen har förklarat sig hava för avsikt att förorda, att

Kungl. Maj :t vid lånetillståndsprövningen beaktade de i propositionen angivna

synpunkterna, därest icke från riksdagens sida väsentliga erinringar

gjordes mot att åtgärder i det angivna syftet vidtoges. Utskottet har vid sin

prövning av det föreliggande ärendet kommit till den uppfattningen att, ehuru

det till grund för utskottets bedömning liggande materialet är för knapphändigt

för att möjliggöra en närmare överblick över verkningarna av de

angivna riktlinjerna, utskottet dock kan giva sin principiella anslutning till

den i propositionen utvecklade tankegången. Med hänsyn till utredningens

ofullständighet finner emellertid utskottet önskvärt, att resultaten av den

pågående utredningen rörande huvudgrunderna i systemet ånyo föreläggas

riksdagen för slutlig behandling av frågan. Då dessa huvudgrunder med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

17

hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika kommuner knappast kunna

få uttryck i annat än allmänna riktlinjer, finner emellertid utskottet,

att hinder icke bör föreligga för Kungl. Maj :t att omedelbart tillämpa de allmänna

principerna, dock med iakttagande av de hänsyn utskottet ovan anfört.

Utskottet förutsätter, att innevarande riksdags höstsession blir underrättad

om frågans vidare utveckling, så att riksdagen blir i tillfälle att på

grundvalen av ett mera ingående utredningsmaterial yttra sig rörande huvudgrunderna

i det ifrågasatta systemet.

Utskottet vill slutligen uttala önskvärdheten av att den pågående utredningen

forceras och att kommunerna snarast möjligt erhålla kännedom om

dess resultat, så att kommunerna kunna beakta frågan vid uppgörandet av

stater för kommande år.

Vad beträffar de likalydande motionerna 1:497 och 11:631 finner sig

utskottet, i den mån de icke kunna anses besvarade med vad utskottet sålunda

anfört, böra avstyrka bifall till dessa.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, i vad propositionen hänvisats till bankoutskottet,

må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad

utskottet ovan anfört;

2) att likalydande motionerna 1:497 och 11:631 må, i

den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

»

2) av herr Boo.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 33.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:344 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1951/52 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten