Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
1951-11-15 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1951:36, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
1
Nr 36.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.
Genom en den 19 oktober 1951 dagtecknad, till bankoutskottet hänvisad
proposition, nr 221, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga följande vid propositionen fogade förslag till
Lag
om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på
framställning av fullmäktige i riksbanken förordna, att stadgandena i 4—
7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,
räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd
i fråga om utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skola äga tillämpning.
2 §.
Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar.
3 §.
Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan
allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.
Om anmälningsskyldighet.
4 §•
Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver
utlåning av penningar att
1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga lånevillkor
samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser
och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom
2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd
att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan
därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt Nr 36.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
Om räntereglering m. m.
5 §.
Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan
tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid
viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan
inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller.
om han då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den
ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före
nämnda dag senast tillämpat (råntcstopp).
Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex
månader.
Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken
då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller
höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande
allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den
tid räntestoppet är gällande.
6 §.
Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (maximiränta)
eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten
på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej
må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre
myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.
Vad i 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om föreskrift om maximi- eller minimiränta.
7 §•
Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd
av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas
av riksgäldskontoret.
Om tillsyn.
8 §•
Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).
Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning
av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar
i sådan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är
tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten
finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade
uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar
för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.
Ansvarsbestämmelser m. m.
9 §.
1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet
med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse
eller straffarbete i högst två år straffes
1) den som uppsåtligen underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som
föreskrivits jämlikt 4 §;
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
3
2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift;
3)
den som, med vetskap om att räntestopp föreskrivits i fråga om viss
ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning
av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller
att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan
tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller erlagt eller
utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;
4) den som, med vetskap om föreskrift som meddelats jämlikt 7 §, i strid
mot samma föreskrift utgivit skuldebrev som avses i nämnda paragraf; eller
5) den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.
Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid
underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan
till brottet, där han ej är anstiftare.
2 mom. överskrider någon fastställd utlåningsränta, vare han pliktig att
till kronan utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock nedsättning ske av det värde som skall
utgivas.
3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till
ansvar jämlikt 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,
äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra
sin skyldighet.
10 §.
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med
bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes, där han
för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.
11 §•
Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.
Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna
strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.
12 §.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
13 §.
över riksbankens beslut må klagan icke föras.
14 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tillläinpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 30 juni 1953.
Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i
4
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där
stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade
bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens
bestämmelser i övrigt upphört att gälla.
Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före
ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall
då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,
samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som
avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits till allmänheten
innan föreskriften trätt i kraft.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 520 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 521 av herr Ohlon tm. fl.
samt inom andra kammaren nr 662 av herr Ohlin m. fl. och nr 663 av herr
Hjalmarson in. fl.
I motionerna I: 520 och II: 663, vilka äro likalydande, samt i motionerna
I: 521 och II: 662, vilka jämväl de ha samma lydelse, har hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet framlägges i
propositionen förslag till lag om räntereglering m. m. Förslaget om denna
lagstiftning, som är av fullmaktsnatur, får i första hand ses som en beredskapsåtgärd.
Förslaget innebär i huvudsak att Konungen i särskilda lägen skall äga
förordna om rätt för riksbanken att vidtaga vissa räntereglerande åtgärder.
Sålunda skall riksbanken kunna föreskriva räntestopp och vidare fastställa
maximiräntor vid utlåning och minimiräntor vid bankmässig inlåning. Undantagna
från ränteregleringen äro dock sådana räntor, för vilkas beräknande
gälla särskilda bestämmelser i lagar eller allmänna författningar.
Riksbanken skall vidare kunna bemyndigas föreskriva, att obligationer och
förlagsbevis icke skall få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Detta stadgande
gäller dock icke riksgäldskontorets obligationsutgivning.
Lagen om räntereglering skall enligt förslaget gälla i första hand t. o. m.
den 30 juni 1953.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
5
Framställning av fullmäktige i riksbanken.
I skrivelse till Konungen den 23 augusti 1951 ha fullmäktige i riksbanken
behandlat frågan om lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd
räntestegring inträder som följd av kreditåtstramande åtgärder. I skrivelsen
har hänvisats till en inom riksbanken upprättad, vid skrivelsen fogad
promemoria. Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t ville
förelägga årets riksdag förslag till lag om räntereglering in. in. i huvudsaklig
överensstämmelse med ett till nämnda promemoria fogat utkast.
Vid skrivelsen har vidare fogats protokollsutdrag utvisande reservationer,
som anförts vid frågans behandling inom bankofullmäktige.
I sin skrivelse ha fullmäktige inledningsvis behandlat riktlinjerna för penningpolitiken
och verkan av de åtgärder i kreditåtstramande syfte, som sommaren
1950 och därefter vidtagits. Till en början hänvisas till vad bankofullmäktige
i skrivelse till bankoutskottet den 28 april 1951 uttalat rörande
riktlinjerna för penningpolitiken samt till riksdagens ställningstagande till
denna skrivelse.
Bankofullmäktige uttala därefter, att enighet syntes föreligga om önskvärdheten
av att genom en mera restriktiv politik söka förhindra en fortsatt
kreditexpansion, men att meningarna ginge isär när det gällde att avgöra,
vilka konsekvenser man skulle vara beredd att taga för att genomföra
eu sådan politik. I skrivelsen anföres därefter följande.
Vid en restriktiv penningpolitik av den art, som bör föras i hittills rådande
konjunkturläge och varom enighet kan anses råda, avses att i första
hand skapa förutsättningar för en sådan utveckling på kapitalmarknaden
att balans erhålles, d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsats
så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion. En dylik begränsning kan
ernås exempelvis genom frivilliga överenskommelser om en mera restriktiv
kreditgivning eller genom skärpta likviditetsbestämmelser. Men det gäller
icke endast att bringa ned kreditinstitutens sammanlagda utlåning till önskvärd
nivå utan också att tillse, att denna kreditgivning inriktas på de områden
och de ändamål, som ur samhällelig synpunkt måste anses mest angelägna.
De åtgärder, som riksbanken vidtog sommaren 1950, åsyftade att
skapa förutsättningar för en restriktivare kreditgivning från bankernas sida
med beaktande av angelägenhetsgraden. Detta mål skulle man söka nå dels
genom att man tillät en viss rörlighet på ränteområdet, dels genom en strängare
kreditprövning från kreditinstitutens sida enligt den överenskommelse,
som träffades mellan dessa och riksbanken.
Svenska bankföreningen har i skrivelse till bankoutskottet den 16 maj
1951 framhållit, att eu stramare utlåningspolitik från bankernas sida enligt
bankföreningens mening skulle ha varit motiverad eller överhuvudtaget möjlig
endast under förutsättning av en stramare likviditetspolitik från riksbankens
sida. I skrivelsen bär bankföreningen icke ens omnämnt nyss berörda
överenskommelse mellan bankerna och riksbanken. Detta måste närmast
tolkas så, att bankföreningen icke skulle anse affärsbankerna över huvud
taget vara i stånd vare sig att företaga en gallring av krediterna med hänsyn
till de med krediterna avsedda ändamålen eller att kvantitativt begränsa utlåningen,
så länge deras likviditet icke framstode som ansträngd. Fullmäk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
Bcinkoutskottets utlåtande nr 3C>.
tige vilja dock tills vidare icke acceptera denna tolkning, som skulle öppna
helt nya perspektiv för den framtida penningpolitiken.
I stället vilja fullmäktige betrakta bankföreningens cirkulär till affärsbankerna
av den 20 juni 1951 som ett vittnesbörd om att föreningen i viss
mån modifierat sitt ståndpunktstagande i skrivelsen den 16 maj. I cirkuläret,
som tillkommit hcll på affärsbankernas eget initiativ, heter det nämligen
bl. a., att bankerna i sin kreditgivning böra ha för ögonen önskemålet
att söka undvika en ökning av den sammanlagda utlåningskvantiteten, även
om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar i marknaden skulle komma
att visa ytterligare stegring. Det framhållcs, att detta bör ske såväl med
hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning på penningmarknaden,
varmed bankföreningen närmast torde avse kreditgivningen,
som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås att — med hänsyn
till den betydande efterfrågan på bostäder i vårt land — bankerna söka undvika
att nedbringa bvggnadskrediternas relativa andel i den samlade utlåningen
under vad som på senare tid varit normalt.
De olika uppfattningarna om vad som bör vara innebörden i eu politik
syftande till åtstramning på penningmarknaden komma icke minst tydligt
till uttryck, då det gäller att bedöma hur läget bör vara efter det att en pågående
kreditexpansion verkligen brutits. Om avsikten är att få till stånd eu
restriktivare prövning vid långivningen bör detta — under i övrigt oförändrade
omständigheter — leda till en ökad likviditet hos bankerna. Det är sålunda
felaktigt att sätta likhetstecken mellan en kreditåtstramning och brist
på likvida medel i bankerna. Skulle för banksystemet i dess helhet en kreditåtstramning
karakteriseras av brist på likvida medel, måste samma förhållande
gälla för de enskilda bankerna. Men ingen torde väl vilja hävda,
att det förhållandet, att en bank utvisar eu otillfredsställande likviditet, skulle
vara ett uttryck för att denna bank varit mera restriktiv i sin kreditgivning
än banker med bättre likviditet. Det finns snarare anledning antaga,
att förhållandet är det rakt motsatta. Utan alt närmare ingå på här berörda
problem kan det finnas anledning att särskilt betona, att det mot bakgrunden
av det sagda måste te sig helt oriktigt att skärpa likviditetsbestämmelserna
på ett sådant sätt, att de särskilt skulle drabba just de banker, som
strävat efter att skapa en god likviditet i enlighet med de önskemål, som uttalats
av myndigheterna. Man kan sålunda icke rimligen få till stånd den
önskade kreditåtstramningen genom att helt enkelt »frysa» eu större eller
mindre del av varje banks likvida medel vid en viss tidpunkt.
En viss likviditetsställning eller likviditetsutveckling kan sålunda icke i
och för sig utgöra grundlag för en bedömning av frågan, om en åsyftad kreditåtstramning
kommit till stånd eller ej. Om man däremot utgår från att
kreditinstituten — trots att de ingått en frivillig överenskommelse om en
restriktiv kreditgivning — icke kunna eller vilja skärpa kreditprövningen,
måste man bedöma den likviditet, som icke är bunden genom lagbestämmelser,
på ett helt annat sätt. Denna likviditet skulle ju då i huvudsak vara att
betrakta som av banken för tillfället icke utnyttjade utlåningsmöjligheter,
som kunna beräknas bliva ianspråktagna, så snart motiverade kreditanspråk
framkomma. Detta innebär, att den icke bundna likviditeten skulle vara liktydig
med en motsvarande risk för kreditexpansion. Med denna utgångspunkt
måste man komma till det resultatet, att den enda möjligheten att få
till stånd en kreditåtstramning vore att minska bankernas utrymme för kreditgivning
genom i så hög grad skärpta likviditetsbestämmelser, att denna
icke bundna likviditetsreserv eliminerades.
Tidigare har framhållits, att enighet förelegat om önskvärdheten alt få till
stånd en restriktivare kreditmarknad. Diskussionen har i övrigt mest gällt
Bankuutskoltels utlåtande nr Öl!.
7
huru långt man skulle låta denna restriktivitet gå, d. v. s. närmast vilka konsekvenser
på ränteområdet man skulle vara beredd att acceptera. Mindre
uppmärksamhet har ägnats åt frågan på vilka sätt kreditbegränsningen skulle
åstadkommas. Av diskussionen under våren synes framgå, att möjligheten
att begagna räntevapnet i en sådan utsträckning, att de fördyrade kostnaderna
för kredit skulle utgöra den direkt kreditbegränsande taktorn, avvisats
av praktiskt taget alla parter. Såväl i den ovan berörda höger- och
folkpartireservationen till bankoutskottets utlåtande nr 20 som i bankföreningens
tidigare nämnda skrivelse till bankoutskottet framhäves i stället
önskvärdheten att genom ökad stramhet på penningmarknaden få till stånd
den önskade restriktivare kreditgivningen. Den räntehöjning, som ansetts
bliva en nödvändig följd av en sådan penningpolitik, betraktas mera som
en i och för sig icke önskvärd konsekvens av denna politik, och angelägenheten
av att söka begränsa räntehöjningens storlek betonas allmänt. Den
tredje till buds stående huvudvägen, nämligen frivilliga överenskommelser
med kreditinstituten om en restriktiv utlåningspolitik, synes i allmänhet
ha bedömts med en viss skepsis.
Vid penningpolitikens utformning i här berörda avseende är det enligt
fullmäktiges mening av fundamental betydelse att klargöra sambandet mellan
en stram marknadspolitik och ränteutvecklingen. Härvid bör uppmärksammas,
att en markerad åtstramning på penningmarknaden icke leder till
en övergång från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser
en tendens till en fortgående räntestegring. Pressen uppåt på räntan
verkar så länge stramheten på penningmarknaden bibehålies och upphör
först sedan en omsvängning till lätthet och likviditetsökning inträtt. Därtill
kommer, att de starka säsongmässiga förändringarna på kapitalmarknaden
innebära, att det icke är möjligt att undvika att — om restriktiviteten under
vissa perioder skall vara tillräckligt stor — en mycket stark åtstramning
under andra perioder inträffar och då leder till cn i och tör sig omotiverad
tendens till räntestegring. Det förhåller sig därför så, att tillgripandet av en
starkt restriktiv penningmarknadspolitik skulle medföra en kontinuerlig
räntestegring ända till den punkt, där räntehöjningens direkta verkningar
bliva tillräckligt starka för att i erforderlig omfattning begränsa efterfrågan
på kredit. Att det härvid, som också framhålles i bondeförbundsrepresentanternas
reservation till det ovan nämnda utskottsutlåtandet, skulle behövas eu
räntehöjning av en storlek, som man icke på något håll i den hittills förda
diskussionen velat förorda, anse fullmäktige ställt utom tvivel.
I skrivelsen uttalas därefter, alt enligt fullmäktiges mening det förelågc eu
långt gående enighet om att penningpolitiken borde ha möjlighet att skapa
en penning- och kapitalmarknad, som kännetecknades av å ena sidan den
stramhet, som erfordrades till stöd för en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande
syfte, å andra sidan en sådan grad av räntestabilitet, att
icke en okontrollerad räntehöjningsprocess finge fortgå. Då fullmäktige icke
ansåge, att detta mål vore möjligt att nå med de penningpolitiska medel, som
nu stode till buds, hade fullmäktige ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter
som kunde finnas att skapa förutsättningar för att med framgång bedriva
en penningpolitik eller dessa riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder
som för detta ändamål kunde vara nödvändiga.
Utgångspunkten hade härvid varit, att utrymme redan nu förelågc för att
åstadkomma erforderlig stramhet på penningmarknaden. Bl. a. kunde med
stöd av gällande lag angående särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
8
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
kassareserv en väsentlig skärpning vidtagas i föreskrifterna om affärsbankernas
skyldighet att hålla kassareserv. Däremot förelåge endast mycket
begränsade möjligheter att hindra, att en åtstramning på penningmarknaden
ledde till en fortgående räntestegringsprocess. Mot denna bakgrund hade
inom riksbanken utretts förutsättningarna för att införa en på särskild lagstiftning
stödd räntereglering.
Fullmäktige ha därefter i skrivelsen diskuterat frågan om lämplig fördelning
av kreditgivningen. Härom anföres.
Ett särskilt problem vid en penningpolitik, syftande till en åtstramning
av penningmarknaden i samband med införande av en räntereglering, finna
fullmäktige vara av synnerlig betydelse, nämligen frågan om kreditgivningens
fördelning på de olika ändamål, för vilka kredit efterfrågas. Om en
utpräglad minskning av tillgången på en vara inträffar vid oförändrad eller
förhållandevis obetydligt minskad efterfrågan, blir frågan om fördelningen
av varan mellan de olika förbrukarna aktuell. Gäller det en vara av oumbärlig
art för stora delar av befolkningen eller näringslivet, ter det sig motiverat
att påverka fördelningen genom en ransonering.
Samma fördelningsproblem uppkommer vid en så stark åtstramning av
penningmarknaden, att kreditutbudet blir väsentligt mindre än kreditefterfrågan.
Frågan om en ur allmän synpunkt godtagbar fördelning av under
sådana förhållanden disponibla kreditbelopp uppstår, oberoende av om en
räntehöjning vidtages eller ej, därest icke räntestegringen blir så betydande,
att den leder till en inskränkning i kreditefterfrågan i en sådan omfattning,
att balans mellan tillgång och efterfrågan uppnås. Att på sådant sätt låta
en prishöjning på kredit bestämma fördelningen av till buds stående kreditbelopp
kan emellertid enligt fullmäktiges mening icke accepteras. De investeringar,
som hårdast drabbas av en räntehöjning, äro de mest långfristiga.
Detta skulle betyda, att i första hand bostadsbyggnadsverksamheten
skulle påverkas i inskränkande riktning. Även i övrigt synes det vara tvivel
underkastat, om en fördelning enbart genom räntehöjning är godtagbar,
bl. a. emedan i allmänhet vissa delar av exportindustrien och den för försörjningen
viktiga produktionen arbetar med mindre marginaler än den
del av näringslivet, som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära
behov, och därför skulle nödgas inskränka sin investeringsverksamhet i högre
grad än denna senare. Därtill kommer att, som ovan framhållits, med all
sannolikhet den räntestegring, som skulle erfordras för att nå balans, skulle
vara betydande och vida överstiga vad man på flertalet håll torde vara beredd
att acceptera.
Man kan alltså konstatera, att frågan om fördelningen av tillgängliga kreditbelopp
reses, oavsett om en mindre räntestegring accepteras eller ej, även
om det kan göras gällande, att denna fråga skulle bliva något lättare att
lösa vid en räntestegring än utan en sådan. I samband med vidtagandet av
åtgärder för en ytterligare åtstramning av penningmarknaden måste emellertid
problemet under alla förhållanden lösas, därest man icke är beredd
att acceptera en betydande räntestegring, som tillätes fortgå till dess de
stigande räntorna åstadkommit balans genom sin hämmande inverkan på
den ekonomiska aktiviteten, särskilt den långsiktiga investeringsverksamheten.
Vid de tidigare försöken att åstadkomma en uppbromsning av kreditexpansionen
har riksbanken sökt lösningen av fördelningsfrågan genom att i
överenskommelsen med kreditinstituten inrycka vissa riktlinjer beträffande
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
9
fördelningen. Det torde vara uppenbart, att denna metod ensam kan giva ett
godtagbart resultat endast så långt åtstramningen hålles inom relativt måttliga
gränser och följaktligen spänningen mellan efterfrågan och tillgången
på kredit icke blir alltför stark. Av erfarenheterna under det gångna året
synes man vara berättigad att draga den slutsatsen, att om åtstramningen
varit väsentligt kraftigare och kreditinstitutens utlåningspolitik betydligt
hårdare, hade fördelningsfrågan givit upphov till betydligt starkare friktioner
än nu varit fallet, och på en viss punkt skulle den begagnade metoden
ha visat sig otillräcklig.
Att å andra sidan söka lösa kreditfördelningsproblemet genom en direkt,
centraliserad kreditransonering vilja fullmäktige tills vidare i princip taga
avstånd ifrån. Redan den omfattande administration och kontrollapparat,
som skulle erfordras härför, talar enligt fullmäktiges mening emot en sådan
lösning.
Fullmäktige anse, att man i stället borde gå vidare på den redan inslagna
vägen och genom samarbete med kreditinstituten på basis av föreliggande
överenskommelse söka få dessa att föra en utlåningspolitik, som i största
möjliga utsträckning ledde till en önskvärd kreditfördelning. Att helt förlita
sig på att härigenom nå tillfredsställande resultat synes fullmäktige
emellertid icke tillrådligt, därest den fortsatta utvecklingen skulle leda till
att en stark åtstramning av kreditmarknaden genomfördes. Risken skulle
enligt fullmäktiges mening framför allt vara, att kreditbehov av ur samhällsekonomisk
och social synpunkt vitalt slag icke kunde bliva tillgodosedda,
och detta i desto högre grad ju effektivare åtgärderna för ett bekämpande
av kreditexpansionen visade sig bliva. Särskilt skulle givetvis
här träda i förgrunden finansieringen av byggnadsverksamheten för bostäder
och allmännyttiga ändamål, vilken redan genom den hittills förda politiken
utsatts för vissa svårigheter.
Fullmäktige omnämna därefter, alt inom finansdepartementet verkställdes
en undersökning bl. a. rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser
för affärsbankerna på ett mera differentierat sätt än vad som är
möjligt inom ramen för kassareservslagen påverka kreditgivningens inriktning.
Fullmäktige uttala, att det kunde visa sig, att denna väg kunde bidraga
till att lösa ifrågavarande fördelningsproblem. Därutöver skulle emellertid
enligt fullmäktiges mening för att i största möjliga utsträckning eliminera
de tidigare påtalade riskerna krävas, att en kreditgivare med tillräckliga
resurser funnes, vilken kunde korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens
utlåningspolitik ledde till, genom att uteslutande ur allmänna
synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke täcktes av kreditinstituten,
och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur sådana synpunkter mycket
angelägna. Den naturliga kreditgivaren av detta slag syntes vara riksbanken,
som redan under det gångna året i någon mån sökt fungera på detta
sätt. Redan möjligheterna för och viljan hos riksbanken att vidtaga dylika
ingripanden torde i viss utsträckning kunna påverka fördelningen i önskad
riktning. Mot eu lösning sådan som den här skisserade kunde givetvis riktas
den invändningen, att riksbanken genom att i ökad utsträckning nödgas
uppträda direkt på kreditmarknaden i varje fall kvantitativt sett motverkade
syftet med en kreditpolitik av här ifrågasatt slag och främjade i stället
för hämmade eu kreditexpansion. Man torde emellertid kunna utgå ifrån,
10
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
dels att den stramare penningpolitiken skulle leda till ett sådant resultat,
att det ås3rftade målet vad beträffar utvecklingen av kreditvolymen totalt
sett nåddes, dels att ifrågavarande verksamhet från riksbankens sida skulle
bedrivas med den största försiktighet, så att dess omfattning bleve av relativt
begränsad storlek och så att den i största möjliga utsträckning bleve
av endast tillfällig art.
Fullmäktige ha därefter uttalat, att det allmänna ekonomiska läget, internationellt
sett såväl som i Sverige, för närvarande kännetecknades av
stor osäkerhet beträffande framtidsutsikterna. De utpräglade inflationstendenser,
som gjort sig gällande efter Koreakrigets utbrott för något mera
än ett år sedan, hade under de sista månaderna dämpats. Bedömningen beträffande
återstoden av året växlade från tro på ett återuppblossande av den
allmänna inflationen till prognoser om en mera lugn utveckling. En avgörande
roll borde tillskrivas den kommande världspolitiska utvecklingen.
Under sådana omständigheter vore fullmäktige icke beredda att nu föreslå
vare sig ett genomförande av en skärpning av gällande kassareservsbestämmelser
eller ett införande av en räntereglering. Däremot ansåge fullmäktige,
att risken för en förnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna
och i Sverige vore så betydande, att ett utbyggande av den penningpolitiska
arsenalen borde ske med ett vapen, som vid behov kunde användas
för att möjliggöra en effektiv inflationsbekämpande penningpolitik utan sådana
konsekvenser beträffande ränteutvecklingen, vilka statsmakterna icke
vore beredda att godtaga. Därest fullmäktiges förslag bifölles, ämnade fullmäktige
sedermera, med utgångspunkt från den då föreliggande ekonomiska
situationen, taga under övervägande, om och i så fall i vilken utsträckning
de bemyndiganden, som lagförslaget lämnade, borde utnyttjas.
Det av fullmäktige framlagda utkastet till lag om räntereglering in. m.
innebär i huvudsak, att Konungen, i den mån sådant prövades oundgängligen
nödigt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penriingpolitiska
verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken
skulle kunna bemyndiga riksbanken att företaga följande åtgärder:
1. föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver in- och utlåning
eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken anmäla tillämpade
räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar;
2. meddela föreskrifter om räntestopp;
3. fastställa viss lägsta inlåningsränta (minimirånta) och viss högsta
utlåningsränta (maximiränta); samt
4. föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade skuldförbindelser
icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
11
Yttranden.
Över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
bostadsstgrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö
och Norrköping), försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
statens priskontrollnämnd, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket
och Samarbete, Kooperativa förbundet, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan,
Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Därjämte ha skrivelser i anledning av framställningen
inkommit från handelskamrarna i Gävle, Göteborg och Sundsvall. Svenska
landskommunernas förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande
över förslaget, har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå
från att avgiva yttrande.
Redogörelser för innehållet i de inkomna yttrandena ha lämnats å s. 17
—26 och s. 31—52 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.
Departementschefen.
Vid remiss till lagrådet av inom finansdepartementet upprättat lagförslag
i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, följande
till allmän motivering för förslaget.
Det av fullmäktige i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering, för
vilket en redogörelse lämnats i det föregående, måste ses såsom ett led i de
allmänna strävandena att genom olika medel förhöja den ekonomiska politikens
effektivitet och slagkraft, så att ökade förutsättningar vinnas för att
möta de risker som det rådande läget inrymmer. Det är min avsikt att i ett
senare sammanhang taga hela den fortsatta ekonomiska politiken under
samlat övervägande. Dessförinnan torde dock resultatet av bland annat pågående
utredningar inom konjunkturinstitutet i anslutning till dess kommande
höstrapport böra avvaktas. Emellertid torde av praktiska skäl den
av fullmäktige i riksbanken väckta frågan om räntereglering böra prövas
särskilt. Något hinder synes icke möta att de kreditpolitiska spörsmålen pa
detta stadium utbrytas från den ekonomiska politikens övriga element. Jag
torde därför här få taga upp den penningpolitiska motiveringen för det fram
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
lagda förslaget. Under alla förhållanden står det nämligen fullt klart, att en
aktiv kreditpolitik måste utgöra en av hörnstenarna i handlingsprogrammet
för den ekonomiska politiken.
Kreditpolitikens syfte är i rådande läge att medverka till att hålla den
totala efterfrågan i samhället inom ramen för de tillgängliga resurserna genom
att begränsa utlåningsvolymen. Målsättningen måste vara, att expansionstendenserna
i företagarvärlden icke skola erhålla näring genom en kreditutvidgning.
Allmän enighet synes råda om att denna målsättning huvudsakligen
måste förverkligas genom att underlaget för bankernas kreditgivning
hålles inom snäva gränser. I den situation som nu föreligger bör man i
varje fall söka förhindra att underlaget för kreditgivningen ytterligare förstärkes.
Härvid gäller det i första hand att undvika en påspädning av marknadens
likviditet annat än för tillfälliga situationer. Detta bör vara riktpunkten
för riksbanken, vars transaktioner få avgörande betydelse för likviditetsutvecklingen
på marknaden. Därom ha några meningsskiljaktigheter
icke rått. Det bör vidare kunna förväntas, att också bankerna ansluta sig till
statsmakternas restriktiva kreditpolitik och genom frivillig återhållsamhet
i viss utsträckning medverka till att det likviditetsmässiga utrymmet för
utlåning under förhandenvarande omständigheter icke helt utnyttjas. En
ny lagstiftning för att ersätta nu gällande särskilda kassareservbestämmelser
för affärsbankerna, vilken direkt tager sikte på önskemålet att vinna
kontroll över utlåningen, har föreslagits i en av chefen för bank- och for.dinspektionen
inom finansdepartementet nyligen utarbetad promemoria. Enligt
förslaget skulle vidare möjligheter beredas att vid behov giva bostadsfinansieringen
en förmånsställning Det synes emellertid icke uteslutet, att
frågan om bostadsfinansieringens tryggande, åtminstone för någon tid
framåt, skall kunna lösas genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.
Detta kommer jag att eftersträva. Under sådana förhållanden
har ifrågavarande förslag icke samma omedelbara aktualitet som det eljest
skulle haft. Jag är därför icke för närvarande beredd att taga ställning till
förslaget, utan detta torde få hli föremål för fortsatta överväganden.
Frågan om sättet att åvägabringa en likviditetsåtstramning är ett tekniskt
problem, som kan lösas med olika metoder, om vilkas detaljer meningarna
måhända kunna gå isär. Det väsentliga är att, som jag nyss nämnde, full
samstämmighet råder om att den nödvändiga återhållsamheten i kreditgivningen
måste ske genom att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas.
Hur än denna begränsning genomföres, måste man emellertid räkna med
att den kan utlösa en tendens till räntestegring. De flesta synas vara överens
om att en sådan räntestegring icke är ett mål i och för sig utan blott en
biverkan av själva kreditåtstramningen. Jag kan i detta hänseende också
stödja mig på uttalanden från ledande representanter för bankväsendet.
Härmed är icke sagt, att icke en räntehöjning i vissa lägen och i förening
med andra åtgärder direkt kan reducera efterfrågan på krediter och därigenom
utgöra ett självständigt penningpolitik! medel. Såsom bankofullmäktige
vid flera tillfällen framhållit böra emellertid ränteförändringarna
Bankoutskottets utlåtande nr 30.
13
härvid vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna
under beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande
av räntans sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet.
Ränteförändringar böra alltså icke framkomma såsom konsekvens av
eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa faktorer.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 till årets riksdag har bankoutskottet
givit sin anslutning till dessa synpunkter. Utskottet har därvid
uttryckligen understrukit, att avgörandena beträffande räntan städse måste
helt förbehållas myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga spekulationer,
efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet fatta sina beslut.
Vid allsidiga överväganden i räntefrågan utifrån reala samhällsekonomiska
aspekter måste alltjämt gälla, att lågräntelinjen icke får frångås på
längre sikt. På kortare sikt kan en kraftig räntehöjning i och för sig
vara ett verksamt medel att hejda en inflationistisk utveckling. Konsekvenserna
av en dylik kraftig räntehöjning äro dock svåröverskådliga och växla
från tidpunkt till tidpunkt. I princip står det emellertid klart, att räntehöjningens
konjunktur stabiliserande effekt — bortsett från dess inverkan
på det personliga sparandet — i huvudsak hänför sig till dess dämpande
inverkan på aktiviteten i företagarvärlden. Vid en kännbar räntestegring
försämras betingelserna för verksamheten hos företagen. Möjligheterna att
utvidga produktionen och öka investeringarna beskäras och efterfrågan
på arbetskraft avtager. Denna utveckling kan icke väntas ske friktionsfritt
utan måste förutsättas vara förenad med stora påfrestningar för det ekonomiska
livet, om en räntehöjning över huvud taget skall kunna få avsett
resultat. Det måste med andra ord slås fast, att en räntehöjning icke är
ett särdeles smidigt och milt verkande inflationsbekämpande medel, utan
måste drabba hårt. Särskilt i nuvarande läge med dess splittrade konjunktur
kan en räntestegring skapa svårbemästrade arbetslöshetstendenser i
vissa branscher, framför allt på konsumtionsvaruområdet. Därtill kommer,
att en kraftig räntehöjnings omedelbara biverkningar på prissystemet under
sådana omständigheter, som för närvarande råda, obestridligt framstå
såsom olyckliga.
En obetgdlig räntehöjning, återigen, säg Va procent, torde näppeligen få
någon effekt beträffande det personliga sparandet. Det är ej heller troligt,
att den i ett läge med utpräglat inflationstryck skulle leda till en dämpning
av investeringsbenägenheten och expansionstendenserna i allmänhet. En
räntehöjning av en sådan mindre storleksordning skulle slutligen ej räcka
till för att inrikta förväntningarna på penning- och kapitalmarknaden mot
en snar återgång till lågränteläget, utan kunde väntas ge upphov till en glidningsprocess
från ett högre utgångsläge. Därtill komma även vissa andra
olägenheter, som bli särskilt påtagliga, när de göra sig gällande även efter
det skälen för räntehöjningen efter någon tid bortfallit. I dagens läge framstå
nackdelarna av en räntehöjning såsom större än fördelarna därav. Ett
konstaterande av detta förhållande innebär icke, att man avvisar tanken
på en på kortare sikt rörlig ränta.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
Med den uppfattning om ränteförändringar vidtagna såsom självständiga
ingripanden i åtstramande syfte, åt vilken jag här givit uttryck, är det tydligt
att åtgärder, som äro ägnade att direkt minska kreditvolymen genom
likviditetsbegränsning, framstå på det kreditpolitiska området såsom de viktigaste
medlen för en allmän stabiliseringspolitik. Såsom nyss framhållits,
kunna emellertid ingripanden från de penningvårdande myndigheternas
sida för att begränsa det likviditetsmässiga underlaget för bankernas kreditgivning
få återverkningar i räntehänseende. Vid en kreditåtstramning, även
om den förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen minskning av
kreditefterfrågan och marknadsmässiga förutsättningar sålunda föreligga
för balans i fråga om framtidsförväntningarna, kan räntan ändå visa en
tendens att glida uppåt på grund av omedelbara marknadsreaktioner för åtstramningen.
I ett sådant läge är det givetvis angeläget att en ränteglidning
törhindras. I andra fall kan det t. ex. vara fråga om en räntestegring som
en följd av att kredittillgången skurits ned under efterfrågan. Accepteras
härvid förskjutningen i den allmänna räntenivån kan det likväl vara ett
önskemål att samtidigt förhindra att förskjutningen kommer till uttryck
på särskilt känsliga punkter. Vidare kan tänkas att en högre ränta anses
böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken
men att detta åtföljes av en ränteglidning, som hotar att bli inledningen till
en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt motiverad nivå. Denna
förskjutning får i så fall motverkas genom en räntereglering.
Det är av det sagda tydligt, att sammanhanget mellan en direkt kreditåtstramning
och ränteutvecklingen kan leda till svåra tekniska problem vid
utnyttjandet av kreditbegränsande åtgärder som ett led i stabiliseringspolitiken.
Erfarenheterna av den gångna utvecklingen ha föranlett fullmäktige
i riksbanken att försöka förebygga en upprepning i framtiden av sådana
svårigheter av här berört slag, som gjort sig gällande på kreditområdet särskilt
sedan sommaren 1950. Detta har resulterat i att fullmäktige framlagt
ett förslag om räntereglering. Enligt förslaget skall en fullmaktslagstiftning
genomföras, som ger statsmakterna författningsenliga möjligheter
att vid behov ingripa på räntemarknaden. Ingripandena förutsättas i regel
kunna ske i tre olika stadier, vilka innebära en successiv skärpning av
myndigheternas kontroll över utvecklingen. Det första steget blir anmälningsskyldighet
för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.
Redan en dylik anmälningsskyldighet bör utöva ett visst återhållande
inflytande, när det gäller tendenser till ränteglidning. Nästa åtgärd blir ett
räntestopp, varigenom den vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen
och räntenivån fastlåses. I samband härmed eller såsom en isolerad åtgärd
på ett tidigare stadium kan föreskrivas, att obligationer och liknande värdepapper
icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Såsom ett tredje och
sista led i ränteregleringen kan det bli erforderligt att fastställa maximiräntor.
I ett dylikt extraordinärt läge kan också, såsom fullmäktige framhålla,
behov uppkomma att förordna om minimiräntor vid inlåningen. Behovet
av minimiräntor i vissa lägen sammanhänger närmast med önskvärd
-
Bankoutskotteis utlåtande nr 3(>.
15
heten att kunna förhindra, att icke avsedda strukturförändringar uppkomma
på inlåningsmarknaden i samband med att utlåningen regleras genom
maximiräntor. Även omsorgen om sparandet kan motivera fastställande av
minimiräntor vid inlåning.
Mot detta förslag ha vid remissbehandlingen flera invändningar riktats.
Huvudinvändningarna bygga på antagandet, att en tillämpning av bestämmelserna
om räntereglering skulle medföra eu stark spänning på kreditmarknaden.
Denna spänning skulle leda till en snedvridning och sönderbrytning
av kreditstrukturen och skapa svåra administrativa komplikationer
samt draga med sig en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur.
Många remissinstanser peka på riskerna för uppkomsten av en s. k.
grå eller svart marknad, varvid kreditförmedlingen skulle glida ur händerna
på de effektivt arbetande ordinarie penninginstituten och i stället taga
formen av svårkontrollerade transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden.
Vid den förutsatta starka spänningen mellan kreditbehov
och kredittillgång skulle företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga
gynnas i fråga om möjligheterna att realisera investeringsplanerna.
Chefen för konjunkturinstitutet, professorn Erik Lundberg ifrågasätter
i ett separat utlåtande till försäkringsinspektionens yttrande, huruvida
icke vid en räntereglering den högre kreditvärdigheten och mindre kreditrisken
kommer att ges prioritet vid bankernas ransonering av utlåningen
och härigenom leda till en snedvridning av produktionen.
I bankföreningens yttrande samt i en till priskontrollnämndens utlåtande
särskilt fogad promemoria ha starka farhågor yppats för att ränteregleringen
skulle leda till en uppdelning av obligationsmarknaden i en sektor för äldre
lån och en annan för nyemitterade sådana. I den situation, som skulle föreligga
vid räntereglering, skulle en begränsning av bankernas kreditförmåga
på olika vägar komma att föranleda ökade utbud av förut emitterade obligationer.
Dessa utbud skulle verka kursnedpressande och alltså höja den effektiva
räntenivån i den sektor av obligationsmarknaden som representerar tidigare
emissioner. Bankföreningen förutsätter, att riksbanken i en sådan
situation icke kunde stödja kurserna genom obligationsköp, eftersom i så
fall de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande syfte velat undandraga
marknaden på en annan väg skulle tillföras densamma, varigenom
det uppställda målet för penningpolitiken enligt föreningens mening förfelades.
Rent allmänt gör bankföreningen gällande, att faran för ränteglidning
i första hand föreligger på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas
kreditgivning.
När man söker taga ställning till remissmyndigheternas anmärkningar,
har man att gå tillbaka till vad jag inledningsvis anlörL om de kreditpolitiska
åtgärdernas plats i en allmän stabiliseringspolitik. Det är nämligen
uppenbart, att man endast mot bakgrunden av en uppfattning om de omständigheter,
under vilka en räntereglering ifrågakommer, och om den användning
för ränteregleringen, som dessa omständigheter motivera, kan
bilda sig en mening om i vad mån de i remissyttrandena påtalade olägenhe
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
terna komma att göra sig gällande. Jag vill härvid i första hand erinra om
att den jämvikt mellan olika faktorer i det ekonomiska livet, som är stabiliseringspoli
likens mål, måste förverkligas genom åtgärder inriktade på
olika punkter av det ekonomiska systemet och samverkande till att skapa
balans mellan den totala efterfrågan i samhället och de tillgängliga resurserna.
Bland alla dessa åtgärder intaga de som ifrågakomma på kreditmarknaden
en viktig men därför icke ledande plats. De kreditpolitiska åtgärderna
få i rådande läge i rätt hög grad karaktären av ingripanden till stöd för vad
som i övrigt göres i stabiliserande syfte. Särskilt gäller del att undvika, att
verkan av övriga åtgärder försvagas eller undanröjas genom alltför stor
likviditet på marknaden. Jag har även i det föregående framhållit, att för
närvarande främst de kreditpolitiska åtgärder äro av praktiskt värde, som
avse en direkt åtstramning genom likviditetsbegränsning, och att ett ränteproblem
uppkommer i sammanhanget närmast såsom en konsekvens av de
direkta kreditåtstramande åtgärderna. Ränteregleringen avser nu att förebygga
eller modifiera ur stabiliseringssynpunkt omotiverade eller skadliga
räntekonsekvenser av kreditåtstramande åtgärder och är därför subsidiär i
förhållande till sistnämnda åtgärder. Då dessa emellertid i sin tur endast
äro ett led i en total politik, inriktad på att i olika hänseenden skapa balans
på marknaden, är det tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något
längre sikt, kommer att äga stöd av en med andra medel vunnen balans
mellan kredittillgång och kreditefterfrågan, som icke motiverar en annan
och högre räntenivå än den som låses genom regleringen. Uppfattad och
tillämpad på detta sätt ger ränteregleringen icke anledning till de farhågor,
som framkommit under remissen. Remissinstansernas anmärkningar synas ju
i hög grad vila på den underförstådda förutsättningen, att man genom ränteregleringen
låser räntorna vid en nivå, som avsevärt avviker från den på
något längre sikt motiverade. I den mån en omedelbar men tillfällig marknadsreaktion
för kreditåtstramningen eller en bristande tidsmässig anpassning
mellan olika åtgärder skulle föranleda, att den reglerade räntenivån
avviker från vad marknadsförhållandena föranleda, är det fråga om en
övergångsföreteelse. I själva verket bör övergångstiden förkortas genom att
ränteregleringen själv tenderar att stabilisera ränteförväntningarna.
Ett i viss mån annat läge än det skildrade uppkommer, för den händelse
ekonomiska förutsättningar skulle föreligga för en ränteförskjutning i samband
med kreditåtstramningen men man önskar undvika, att denna kommer
till uttryck på särskilt känsliga punkter. De räntesatser, som därvid
låsas, komma att ligga i en annan relation till övriga räntesatser än tidigare.
I begränsad omfattning komma de under remissen påpekade svårigheterna
alltså i detta fall till synes. Detta är emellertid det ofrånkomliga priset för
minskningen av vissa ogynnsamma verkningar av kreditpolitiska åtgärder,
vilka, om verkningarna icke på detta sätt undanröjdes, vore svåra eller omöjliga
att genomföra. Det bör tillfogas, att den här berörda situationen och ifrågavarande
användningssätt för ränteregleringen kan bedömas såsom undantagsfall.
Bankoutskoitets utlåtande nr 36.
17
Om ränteregleringen på ett riktigt sätt infogas i en allmän, på stabilisering
inriktad ekonomisk politik, böra skäl alltså icke föreligga att befara
de olägenheter och skadeverkningar eller de svårartade spänningar, mot
vilka remisskritiken i stor utsträckning riktar sig. Regleringen bör i regel
kunna taga formen av en lastlåsning av redan existerande räntesatser, ett
räntestopp. Någon användning av maximi- och minimiräntor torde icke bli
aktuell annat än i speciella fall. Rent allmänt måste det förutsättas, att
ränteregleringen utövas med smidighet och på ett sådant sätt, som är förenat
med det praktiska livets krav.
1 detta sammanhang vill jag särskilt beröra de problem vid en räntereglering,
som kunna uppkomma på grund av de komplicerade förhållandena
på obligationsmarknaden. Av vad som förut uttalats följer, att en splittring
av räntesatserna på obligationsmarknaden mellan äldre och nyemitterade
obligationslån, som sammanhänger med att den stabiliserade räntenivån
icke riktigt återspeglar de marknadsmässiga förutsättningarna, bör vara av
kort varaktighet under förutsättning att ränteregleringen i enlighet med av
mig utvecklade tankegångar på ett rationellt sätt infogas såsom stödåtgärd i
den allmänna ekonomiska politiken. Under dessa förhållanden och om man
genom olika åtgärder, bland dem ränteregleringen, stabiliserar ränteförväntningarna,
böra ifrågavarande spänningar på obligationsmarknaden icke
bli av en sådan omfattning eller varaktighet, att invändningar behöva resas
mot att riksbanken förhindrar en splittring av marknaden genom tillfälliga
stödåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att dessa stödåtgärder, ehuru
kortvariga, motverka den allmänna stabiliseringspolitiken.
Vad här sagts om behovet av stödköp på obligationsmarknaden i räntereglerande
syfte måste också gälla den supplementära kreditgivning i övrigt,
som riksbanken traditionellt bedriver som led i den allmänna penningpolitiska
verksamheten. Ett uttalande av fullmäktige på denna punkt har i några
remissyttranden tolkats såsom uttryck för en utökning av riksbankens funktioner
på kreditområdet. Man har då tydligen förbisett, att en dylik supplementär
kreditgivning sedan länge tillhört riksbankens uppgifter. Även i fortsättningen
måste denna uppgift åvila banken såsom ett led i dess medverkan
i statsmakternas allmänna ekonomiska politik. Under förutsättning att riksbanken
på här angivet sätt vid behov smidigt ingriper på utsatta punkter,
vinnes eu ytterligare garanti för att genom ränteregleringen uppkommande
spänningar skola motverkas.
Sammanfattningsvis synes läget alltså vara, att ehuru de invändningar
mot ränteregleringsförslaget på grund av befarade spänningar på ränteområdet,
som framkommit i ett flertal remissyttranden, teoretiskt kunna framstå
såsom berättigade, riskerna likväl te sig såsom starkt överdrivna eller
obefintliga, om man utgår från den allmänna målsättning för den ekonomiska
politiken och den syn på de kreditpolitiska åtgärdernas plats inom en
sådan politik, som här utvecklats. Vidare gäller, att ränteregleringen har det
begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma räntekonsekvenser
av kreditåtstramande åtgärder. Däremot bör räntereglering
2
llihang till riksdagens protokoll 1951. 8 sand. AV 36.
18
Bnnkontskottets utlåtande nr 36.
en icke användas för att etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget,
sådant detta på något längre sikt gestaltas bland annat under inflytande
av den allmänna ekonomiska politiken. Härmed försvagas emellertid icke
endast de här särskilt berörda invändningarna utan också flera av de andra
anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Sålunda
te sig farhågorna för en omfattande sidomarknad såsom föga berättigade
med den tillämpning av ränteregleringen, från vilken jag här utgått. Naturligtvis
får man vara beredd på att regleringen kan kringgås på vissa punkter
och att de rena överträdelserna kunna bli svåra att beivra. Det bör också
framhållas, att uppkomsten av sidomarknader, såsom fullmäktige påvisa, i
grund och botten icke är en följd av själva ränteregleringen utan av kreditåtstramningen.
Det är nämligen den minskade möjligheten till krediter hos
de ordinarie kreditinrättningarna som gör, att låntagarna söka sig utanför
den reguljära marknaden. Även i övrigt torde en hel del av de befarade konsekvenserna
av en räntereglering i själva verket hänföra sig till en åtstramning
av penningmarknaden.
Överhuvudtaget synas olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar
regleringen erbjuder. Dessa fördelar ligga främst i ökade möjligheter att
hindra en okontrollerad och av omständigheterna icke motiverad ränteglidning
samt i det större utrymme som regleringen ger för kreditbegränsande
åtgärder i stabiliseringssyfte på grund av att den undanröjer grunden för
vissa av de invändningar, som eljest måste riktas mot en sådan. Med den
av mig förordade användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på
området ger, finns det all anledning att antaga, att ränteregleringen inom
ramen för sitt begränsade syfte kan ge ett effektivt stöd åt stabiliseringssträvandena
inom det ekonomiska livet och i synnerhet på penningmarknaden.
Med stöd av vad jag nu anfört finner jag mig från kreditpolitiska
och allmänna samhällsekonomiska synpunkter böra förorda, att det av fullmäktige
i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering lägges till grund
för en fullmaktslagstiftning i ämnet. Meningen är emellertid icke att för
närvarande tillgripa ränteregleringen. Likviditeten på marknaden har på
senare tid förbättrats och tendenserna ha närmast gått i riktning mot en
viss sänkning av räntenivån. En fullmakt ger emellertid ett värdefullt stöd
vid den strama penningpolitik, som fortsättningsvis är påkallad, för den
händelse marknadsmässiga faktorer med kort varsel skulle framkalla ett
tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på svårigheter ifråga om ränteutvecklingen
av den art och på de grunder, som jag i det föregående redogjort
för.
Det är dock icke säkert, att fullmakten nödvändigtvis behöver utnyttjas
i ett läge med tendenser till ränteglidning. I första hand bör i en sådan
situation undersökas, huruvida möjligheter finnas att uppnå en sådan frivillig
överenskommelse med kreditinstituten som tillgodoser syftet att stabilisera
räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. I anslutning
till behandlingen av riksbanksförslaget om räntereglering ha på initiativ
från bankhåll vissa överläggningar pågått mellan mig och representanter
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
19
för affärsbankerna. Av vad som därvid hittills förekommit kunna inga slutsatser
dragas i fråga om möjligheterna att få till stånd frivilliga åtaganden
från bankernas sida, vilka skulle svara mot den föreslagna lagstiftningens
ändamål i nuvarande läge. Frågan kompliceras vidare därav att dylika överenskommelser
givetvis icke endast kunna avse affärsbankerna utan även
måste omfatta sparbankerna och försäkringsbolagen samt övriga kreditinrättningar
ävensom i vissa fall andra kreditgivare. För att ge ett tillräckligt
brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvägen nå avsett
inflytande över ränteutvecklingen, synas därför dessa strävanden böra stödjas
av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. Förekomsten av en
dylik beredskap kommer dessutom att i och för sig utöva ett stabiliserande
inflytande på ränteförväntningarna och därigenom i viss utsträckning minska
behovet av ytterligare ingripanden.
I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida det icke vore tillräckligt
att man nu inskränkte sig till att färdigställa ett utkast till lagstiftning,
vilket förelädes riksdagen först då en tillämpning av lagen bleve omedelbart
aktuell. Häremot kan emellertid genmälas, att ett sådant ingripande
som räntereglering, om det skall få avsedd effekt, måste ske snabbt och
oväntat, detta särskilt med hänsyn till att från regleringen torde få undantagas
sådana före ikraftträdandet ingångna låneavtal, i vilka räntan blivit
på bindande sätt bestämd. Om det genom proposition till riksdagen bleve
känt, att en lag om räntereglering vore att förvänta, torde, i jämförelse med
vad som skulle bli fallet vid förordnande enligt en redan antagen lag, ökade
risker uppstå för att verkan av regleringen minskades därigenom, att kreditavtal
utformades eller omarbetades på sådant sätt, att lagen ej bleve tillämplig
på avtalen i fråga.
Med en fullmaktslag såsom stöd böra ökade förutsättningar finnas att
ernå frivilliga överenskommelser med vederbörande kreditinstitutioner. En
sådan ordning är på intet vis främmande för den svenska ekonomiska politiken.
Det finns sålunda många fullmakter, som icke alls eller endast delvis
kommit till tillämpning, utan som huvudsakligen haft karaktären av
bakgrund till frivilliga överenskommelser. Exempel härpå äro vissa stadganden
i allmänna förfogandelagen. På det penningpolitiska området må
erinras om den särskilda lagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver,
vilken ursprungligen tillkom år 1937, men som för första gången användes
i fjol. Dessförinnan hade den emellertid utgjort underlaget för frivilliga
överenskommelser. Skulle emellertid i det föreliggande fallet förhandlingsvägen
icke visa sig lika framkomlig som när det gällt andra frågor
på kreditområdet, synes man cj böra överdriva betänkligheterna mot förordnande
om räntereglering.
Eu räntereglering bör såsom bankofullmäktige uttalat, uppbyggas efter i
stort sett samma principer som gälla för den nuvarande prisregleringen.
Emellertid synes ur författningstekniska och andra synpunkter mindre
lämpligt att inarbeta ränteregleringsbestämmelserna i prisregleringslagen.
En särskild lagstiftning, vilken såsom jag tidigare uttalat bör få formen av
en fullmaktslag, är sålunda erforderlig.
20
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
I de fullmaktslagar av skilda slag som för närvarande äro gällande ha förutsättningarna
för tillämpning av fullmakterna angivits på
olika sätt. Enligt flera av dessa lagar gäller, att tillämpning endast kan komma
i fråga vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Framhållas bör att tillkomsten
av dessa lagar direkt sammanhängt med förhållanden, föranledda
av det senaste världskriget. I dagens läge och med hänsyn till den nu föreslagna
lagstiftningens allmänna karaktär bör emellertid, vid bedömandet av
om en föreliggande situation är sådan att de i lagen givna fullmakterna böra
få tillgripas, betydelse icke fästas vid frågan, om situationen föranletts av
krig eller icke. Den väsentliga synpunkten vid bedömandet bör vara, såsom
bankofullmäktige i sitt förslag förutsatt, huruvida utnyttjandet av fullmakten
är oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Jag finner sålunda icke anledning
frångå fullmäktiges förslag på denna punkt.
Enligt bankofullmäktiges förslag förutsättes vidare för förordnande om
ianspråktagande av fullmakterna, att fullmäktige gjort framställning därom.
Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke, innan
en räntereglering sattes i kraft, de myndigheter som hade att övervaka
.kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle att yttra sig. Givetvis är det i
och för sig önskvärt att den erfarenhet och sakkunskap på detta område,
som dessa myndigheter liksom fullmäktige i riksgäldskontoret representera,
får komma till tals innan en fråga av här avsett slag avgöres. Emellertid
torde det i vissa situationer vara nödvändigt, bl. a. för att förhindra
spekulationer, att beslut om tillämpning av lagen kunna fattas med tillräcklig
snabbhet. Ett remissförfarande medför alltid en viss tidsutdräkt. Det
torde därför ej vara lämpligt att stadga obligatorisk skyldighet att inhämta
yttrande från nämnda myndigheter. Jag förutsätter emellertid att, om så
utan olägenhet kan ske, en eller flera av dessa myndigheter höras eller samråd
med dem sker, innan beslut om förordnande fattas av Kungl. Maj :t.
Såsom redan tidigare angivits innefattar bankofullmäktiges förslag regler
om ingripanden på räntemarknaden i olika former, nämligen föreskrift om
anmälningsskyldighet beträffande tillämpade räntesatser m. no, vidare föreskrift
om räntestopp och bestämmande av maximi- och minimiräntor samt
slutligen tillståndstvång för utgivande av obligationer, förlagsbevis och liknande
värdepapper. Anmälningsskyldighet skulle enligt förslaget avse endast
yrkesmässig utlåning samt yrkesmässig inlåning i den mån den är förbunden
med utlåningsverksamhet. Räntestoppbestämmelserna och bestämmelserna
om maximi- och minimiräntor, vilka till sin allmänna utformning
nära ansluta sig till prisregleringslagens föreskrifter om prisstopp och om
normalpris, skulle däremot kunna tillämpas även på icke yrkesmässig utlåning
resp. in- och utlåning. Räntestoppet skulle i princip innebära, att å
viss angiven dag tillämpade utlånings- eller inlåningsräntor icke finge överskridas
respektive underskridas. Då riksbanken så prövade skäligt, skulle
genom räntestopp fixerade utlåningsräntor kunna sänkas och inlåningsrän
-
Bcinkoutskoitets utlåtande nr 36.
21
tor kunna liöjas. Fastställelse av maximi- och minimiräntor skulle innebära
att överskridande respektive underskridande av dessa icke finge ske utan
tillstånd. Tillståndsprövningen beträffande utgivning av obligationer m. m.
skulle omfatta räntesatser och övriga lånevillkor samt även tidpunkt för utgivandet.
En räntereglering, utformad efter de grundlinjer som bankofullmäktige
sålunda föreslagit, torde vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
syftet med regleringen. Då förslaget till lagstiftning till sina huvudgrunder
även i övrigt synes väl avvägt, anser jag mig kunna i stort sett
ansluta mig till detsamma. På en del punkter torde emellertid vissa förtydliganaen
och jämkningar vara erforderliga.
I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde innebär
bankofullmäktiges förslag såsom nyss nämnts att den egentliga ränteregleringen,
d. v. s. bestämmelserna om räntestopp samt maximi- och minimiräntor,
liksom även anmälningsskyldigheten, skall avse ut- och inlåning av
penningar. I vissa remissyttranden synes emellertid förslaget ha uppfattats
så att regleringen skulle vara avsedd även för sådan kreditgivning som sker
i form av exempelvis lämnande av anstånd med betalning vid köp av varor.
En sådan varukredit kan uppenbarligen ha samma ekonomiska effekt som
en banks rörelsekredit och kan i många fall mer eller mindre ersätta denna.
Ur denna synpunkt skulle det möjligen kunna anses motiverat att utsträcka
tillämpningen av en räntereglering också till varukrediter och andra liknande
krediter. Emellertid skulle man då komma in på ett ur räntesynpunkt
mycket känsligt och svårkontrollerbart område. Inom affärslivet torde existera
ett stort antal varierande betalningsformer med speciella pris- och rabattsystem.
Då härtill kommer att i ett läge med åtstramning av den allmänna
kreditmarknaden riskerna för en mera betydande ansvällning av
varukreditgivningen icke äro alltför påtagliga, synes man böra stanna vid
att låta ränteregleringen avse endast lån av penningar (försträckning).
I åtskilliga författningar finnas upptagna bestämmelser om beräkning av
räntor. I vissa fall är räntesatsen direkt angiven, medan i andra fall stadgande
givits om viss grund, efter vilken räntan skall beräknas. I ytterligare
undra författningar har stadgats att räntan skall bestämmas av Kung]. Maj :t
eller av annan myndighet.
De nu åsyftade räntebestämmelserna äro av olika karaktär. Vissa av dem
avse rättsförhållanden, som icke beröras av den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Som exempel må nämnas stadganden i skatteförfattningar om ränta vid anstånd
med skatts erläggande eller vid restitution av utskylder. Andra exempel
äro vissa bestämmelser av civilrättslig karaktär, såsom stadgandena i
38 § köplagen om ränta å köpeskilling och 141 § konkurslagen om ränta
vid återbäring av medel till konkursbo.
Emellertid lämnas i åtskilliga författningar bestämmelser om ränta vid
lån av penningar. Bland dessa må nämnas stadgandena om dröjsmålsränta
22
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
i 9 kap. 10 § handelsbalken. Enligt detta lagrum, som avser det fallet att
ränta ej utfästs i låneavtalet, är den som ej betalar på föreskriven tid skyldig
att erlägga sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen betalningstid
nämnd, utgår dröjsmålsränta efter fem procent från den dag borgenären
anhängiggjort rättegång eller lagsökningsförfarande mot gäldenären. Andra
räntebestämmelser vid penninglån äro upptagna i 2 § kungörelsen den 31
december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder,
9 § förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken samt
9 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Enligt
nämnda stadgande i 1943 års kungörelse utgår ränta antingen efter viss
angiven räntefot eller efter räntefot som bestämmes av Kungl. Maj :t eller
riksbanksfullmäktige. För postsparbanksrörelsen gäller, att ränta å innestående
medel gottgöres efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämmer.
Beträffande postgirorörelsen är stadgat, att Kungl. Maj :t bestämmer
huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto,
skall gottgöras kontoinnehavare. Som ytterligare exempel må nämnas
bestämmelsen i 6 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse. Enligt
detta lagrum ankommer det på länsstyrelsen att bestämma låneavgifter
för sådana lån som avses i lagen.
Det synes icke lämpligt att genom föreskrifter grundade på en lagstiftning
av beredskapskaraktär och med i huvudsak penningpolitiskt syfte rubba bestämmelserna
om ränta vid lån av penningar i nyss angivna och liknande
författningar eller i beslut, meddelade av Kungl. Maj :t. I lagen bör därför
införas en bestämmelse av innehåll att stadgandena i lagen icke skola ha
avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla särskilda
bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller eljest i beslut,
som meddelats av Konungen. Härigenom skulle bl. a. postsparbanksrörelsens
och postgirorörelsens inlåning bli helt undantagen från tillämpningen av
lagen.
Såvitt nyssnämnda stadgande berör sådan dröjsmålsränta, som avses i 9
kap. 10 § handelsbalken, skulle mot stadgandet kunna resas den invändningen,
att de i nämnda lagrum fastställda räntesatserna torde vara betydligt
högre än de som riksbanken med stöd av den nya lagstiftningen kan komma
att fastställa för dröjsmålsräntor vid sådana lån, där enligt utfästelse ränta
löper före förfallodagen. Någon egentlig olägenhet torde emellertid icke kunna
följa därav med hänsyn till att det — om man bortser från handlån, som
i detta sammanhang torde sakna betydelse — endast relativt sällan torde
förekomma att någon ränta icke utfästs vid tagandet av lånet.
Vissa remissinstanser ha hävdat, att ränteregleringen icke borde avse annan
penningutlåning än yrkesmässig sådan. Självfallet är det i första hand
den egentliga kreditmarknaden, d. v. s. kreditinstitutens utlåning, som är
av betydelse i detta sammanhang. Jag har i det föregående angivit att farhågorna
för omfattande sidomarknader tedde sig obefogade med den tilllämpning,
som en räntereglering kunde förväntas få. Givetvis kan man icke
bortse från möjligheten att dock tendenser till sidomarknader kunna upp
-
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
23
komma, ehuru, som jag också framhållit tidigare, dessa i grund och botten
skulle bli en följd av kreditåtstramningen och ej av ränteregleringen. En
räntereglering, som inbegriper även sidomarknaderna, torde emellertid i och
för sig vara ägnad att försvaga dessa tendenser. Genom att regleringen motverkar
den ränteglidning på sidomarknaderna, som eljest gärna uppstår på
sådana, minskas nämligen de särskilda vinstmöjligheterna vid kredittransaktioner
på dessa marknader, vilka eljest utgöra ett incitament för placeringsvilligt
kapital att söka sig utanför det ordinarie kreditväsendet. För att
få tillräcklig effekt bör sålunda ränteregleringen i princip kunna tillämpas
på även annan än yrkesmässig utlåning. En annan sak är att vid ikraftsättandet
av en räntereglering vissa ur regleringssynpunkt betydelselösa låneformer
inom den icke yrkesmässiga sektorn böra undantagas från tillämpningen.
Detta gäller främst rena handlån och andra tillfälliga mindre lån
mellan privatpersoner eller företag, som ej äro kreditinstitut, upp till en viss
gräns, exempelvis ett eller några tusental kronor. Vidare torde i flertalet situationer
från tillämpningen av en räntereglering kunna undantagas sådana
icke yrkesmässiga lån mellan privatpersoner, som härröra från tiden före
regleringens ikraftträdande, samt omplaceringar av dylika lån, under förutsättning
att också det nya lånet är av samma privata natur som det gamla.
I vissa lägen torde tillämpningen av en räntereglering kunna ytterligare begränsas
genom undantagande av även andra låneformer.
I fråga om inlåningen är läget ett annat än beträffande utlåningen. Syftena
med en reglering av inlåningsräntorna — nämligen dels önskvärdheten
att kunna förhindra vissa strukturförändringar som kunna befaras uppkomma
i samband med maximering av utlåningsräntorna och dels omsorgen
om sparandet — torde icke göra det erforderligt att annan än bankmässig
inlåning från allmänheten innefattas under regleringsbestämmelserna. Denna
inlåning bör lämpligen — efter mönster av en bestämmelse i lagen om
bankrörelse — definieras som inlåning från allmänheten på räkning som
av bank allmänneligen begagnas. Med denna avgränsning skulle ränteregleringen
såvitt den avser inlåning, komma att beröra endast affärsbanker,
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Upplåning genom utgivande
av obligationer och liknande förbindelser skulle falla utanför denna
regleringsform. Detsamma gäller sådan inlåningsverksamhet, som bedrives
av vissa kreditföreningar och andra sammanslutningar.
Beträffande bestämmelserna för kontroll av obligationsmarknaden in. m.
bör bankofullmäktiges förslag jämkas i så måtto att riksgäldskontorcts utgivning
av obligationer och andra skuldförbindelser undantages.
Enligt bankofullmäktiges förslag skulle administreringen av en
räntereglering handhavas av riksbanken ensam. Sålunda skulle riksbanken,
sedan Konungen genom förordnande enligt 1 § i den föreslagna lagen satt
ränteregleringsbestämmelserna i kraft, äga befogenhet att meddela föreskrifter
om de olika regleringsformerna. Riksbanken skulle vidare utöva
tillsynen över efterlevnaden av meddelade föreskrifter och i samband därmed
24
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
ha i sin hand att bestämma om åtal finge ske för överträdelser av föreskrifterna.
Slutligen skulle riksbanken kunna lämna dispens från bestämmelsen
om räntestopp och om maximi- och minimiräntor.
Mot detta system ha anförts erinringar i remissyttrandena. Man har bl. a.
gjort gällande, att den allmänna administreringen och tillsynen skulle bli
för betungande för riksbanken. Vidare har man vänt sig mot att riksbanken,
vars beslut frånsett vissa speciella undantagsfall icke kunna överklagas,
skulle bli ensam avgörande instans.
Vad till en början gäller befogenheten att meddela de egentliga regleringsföreskrifterna
— om anmälningsskyldighet, om räntestopp, om maximi-
och minimiräntor och om tillståndstvång för utgivande av obligationer
— så skulle denna befogenhet såsom framhållits i riksbankspromemorian
bli ett komplement till de övriga penningpolitiska medel, som handhas av
riksbanken. Att riksbankens beslut i sådana frågor icke skulle kunna överklagas
kan icke vara ägnat att ingiva några större betänkligheter. Framhållas
bör dessutom att det ju ytterst skall ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om ränteregleringsbestämmelserna över huvud taget skola komma
i tillämpning. Jag ansluter mig sålunda till fullmäktiges förslag i denna del.
Beträffande tillsynen och dispensgivningen synes emellertid anledning
föreligga att överväga en viss modifikation av vad fullmäktige föreslagit.
För bedömningen av denna fråga bör först erinras om att det är ovisst om
lagstiftningen över huvud taget behöver komma i tillämpning och att, om
så dock skulle bli förhållandet, den i varje fall icke torde komma att behöva
tillämpas annat än för relativt korta tidsperioder; det vore under sådana
omständigheter icke lämpligt att tillskapa någon stor administrativ
apparat, som kanske aldrig skulle behöva träda i funktion eller som i varje
fall icke skulle komma att fungera fortlöpande. En annan synpunkt är att
det av administrativa och rättsliga skäl är angeläget att frågor om dispenser
från de föreskrifter riksbanken lämnat kunna prövas av mer än en instans,
d. v. s. att dispensgivningen handhas av ett organ, vars beslut kunna överklagas.
De nu angivna önskemålen skulle kunna tillgodoses genom en lösning av
frågorna enligt följande linjer. Tillsynen över efterlevnaden av ränteregleringsbestämmelserna
anförtros beträffande bankväsendet, sparbanksväsendet
och försäkringsväsendet åt de allmänna inspektionsmyndigheterna för
dessa områden, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
respektive försäkringsinspektionen. Kreditmarknaden utanför dessa områden
ställes under tillsyn av riksbanken. En viktig del av denna marknad
omfattar industriföretags och andras obligationsutgivning, beträffande vilken
såsom nyss angivits riksbanken skulle vara tillståndsmyndighet. Dispensgivningen
liksom prövningen av åtalsfrågor överlämnas åt ett nytt organ —
en nämnd — bestående av sju ledamöter, av vilka fyra utses av riksbanksfullmäktige
samt de tre övriga utgöras av representanter för envar av de tre
inspektionerna, förslagsvis vederbörande inspektions chef. Beslut av nämnden
skola kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Sekreterar- och kansligöromålen
hos nämnden ombesörjas av personal från riksbanken.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
25
Den nya nämnden skulle bli ett naturligt sambandsorgan mellan den i de
penningpolitiska frågorna beslutande instansen, riksbanken, samt tillsynsmyndigheterna.
Genom den överblick nämnden härigenom får på detta område
kan den bli ett värdefullt stöd för tillsynsmyndigheterna och komma
att verka för en samordning och lämplig inriktning av tillsynen. Självfallet
bör det åligga tillsynsmyndigheterna att till nämnden rapportera alla överträdelser
av lagen, som myndigheten vid tillsynen får kännedom om.
Kostnaderna för en beredskapsorganisation av det här åsyftade slaget
skulle bli relativt blygsamma, om ränteregleringen användes på det sätt som
tidigare förutsatts.
Jag förordar att frågorna om tillsynen och dispensgivningen lösas enligt
de nu angivna principerna. Det synes emellertid icke lämpligt att man direkt
i lagtexten angiver vilka myndigheter som skola handha de nu ifrågavarande
uppgifterna. Det torde få ankomma på Konungen att bestämma därom.
Härigenom vinnes att om erfarenheterna vid en eventuell räntereglering
skulle visa att vissa jämkningar i systemet äro erforderliga, dessa kunna
genomföras snabbt och med liten omgång. Det torde också få ankomma på
Konungen att meddela närmare föreskrifter om nämndens sammansättning
och verksamhet. Medel för eventuella arvoden till ledamöterna för deltagande
i nämndens sammanträden synas kunna ställas till förfogande av
riksbanken.
Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft dagen efter den, då
lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I likhet med flertalet övriga fullmaktslagar bör den bli till
giltighetstiden begränsad. Förslagsvis bör den gälla t. o. m. den 30 juni
1953. Dessförinnan torde få prövas om behov föreligger att förlänga lagstiftningens
giltighetstid.
Speciell motivering.
Lagförslaget ansluter i sin allmänna utformning till gällande prisregleringslag.
För att få bättre överensstämmelse med denna lag ha vissa huvudsakligen
redaktionella ändringar vidtagits i riksbanksutkastet, bl. a. i
fråga om ansvarsbestämmelserna. Vidare har, såsom framgår av den allmänna
motiveringen, sakliga ändringar vidtagits i fråga om det i utkastet
föreslagna tillämpningsområdet samt rörande tillsynen över efterlevnaden
av givna föreskrifter. Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda
bestämmelserna i förslaget.
1 §■
I fråga om utformningen av de formella förutsättningarna för en tilllämpning
av lagen, får jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna motivcrmgen.
Såsom framgår av det tidigare anförda bör ett förordnande jämlikt 1 §
ränteregleringslagen kunna avse att allenast vissa fullmakter tagas i anspråk.
26
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
Vidare bör i samband med ett förordnande av Konungen generella undantag
för vissa delar av kreditmarknaden kunna göras. I enlighet härmed har
1 § formulerats på sådant sätt att förordnande skall kunna avse, att stadgandena
i 4—7 §§ helt eller delvis skola äga tillämpning.
I ett andra stycke av 1 § i riksbankens utkast har föreslagits en bestämmelse
av innebörd, att i fall, då förordnande jämlikt första stycket meddelats,
även de allmänna bestämmelserna och straffbestämmelserna i tillämpliga
delar skola gälla. Då med hänsyn till lagförslagets formulering en bestämmelse
av angivna innehåll torde vara onödig, har den i departementsförslagct
uteslutits.
5 §.
I riksbankspromemorian har anförts, att vid bedömandet av om överträdelse
skett av det tidigare i handelsbalkens 9 kap. 6 § stadgade förbudet mot
att taga högre ränta än 6 % domstolarna med ränta hade jämställt andra
kreditavgifter, som under benämning diskont, kapitalrabatt, o. dyl., betingats
utöver utsatt räntebelopp. I enlighet härmed har i utkastet föreslagits en definition
av innebörd att vid tillämpning av lagen skulle med ränta avses
varje form av förmögenhetsvederlag, som någon vid inlåning lämnar eller
erbjuder (inlåningsrånta) eller vid utlåning tager eller betingar sig (utlåningsränta).
I likhet med bankofullmäktige anser jag att av lagtexten klart bör framgå,
att vid bedömning av det vederlag, som utgår vid lån (försträckning) av
penningar, hänsyn skall tagas icke blott till ränta i den mening, som detta
begrepp har i allmänt språkbruk, utan även till andra gottgörelser av förmögenhetsnatur
som må ha avtalats. I departementsförslaget har därför upptagits
ett stadgande av innehåll att med ränta likställes varje annan gottgörelse,
som måste antagas utgöra vederlag vid lån av penningar. Bestämmelsen
är formulerad i nära anslutning till vad som beträffande hyra stadgats
i 27 § hyresregleringslagen.
3 §.
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i riksbankens lagutkast, upptager
den i det föregående omnämnda bestämmelsen, att stadgandena i lagen
icke skola ha avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla
särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller
eljest i beslut, som meddelats av Konungen.
* §■
Denna paragraf upptager bestämmelserna om anmälningsskyldigheten beträffande
tillämpade lånevillkor och planerade ränteändringar.
Enligt departementsförslaget kan anmälningsskyldighet åläggas endast
den som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar i första hand de räntesatser m. in. som tillämpas vid utlåningen.
Om samtidigt med sådan verksamhet drives även bankmässig inlåning
från allmänheten, skola även därvid tillämpade räntesatser anmälas.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
27
För bedömandet av frågan om yrkesmässighet föreligger vid penningutlåning
torde vara av betydelse om verksamheten haft eller uppenbarligen är
avsedd att få en viss varaktighet. Under begreppet yrkesmässig utlåning torde
böra inbegripas icke endast utlåning till allmänheten utan också den
utlåningsverksamhet, som bedrives av föreningar med väsentligt syfte att
tillgodose medlemmars kreditbehov.
Föreskrift om anmälningsskyldighet enligt denna paragraf torde, vare sig
den lämnas i generell form eller såsom en direkt anmodan till vederbörande
långivare, i allmänhet innehålla viss tidsfrist inom vilken anmälan skall ha
gjorts. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är straffbelagd i 9 §
1 mom. 1). Därest någon, sedan straff utdömts, fortfarande tredskas, kan
han icke ånyo straffas för förseelsen. Möjlighet bör då finnas att vid vite
förelägga honom att inkomma med anmälan. I anledning härav har i 9 §
3 mom. införts ett stadgande av innebörd, att om någon, som genom lagakraftvunnen
dom dömts till ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), underlåter att
därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet, riksbanken äger
vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.
5 och 6 §§.
I 5 och 6 §§ av departementsförslaget upptagas bestämmelserna om räntestopp
samt om maximiränta vid utlåning och minimiränta vid inlåning. Paragraferna
motsvara 4 och 5 §§ i riksbankens utkast. I förhållande till detta
har såsom tidigare nämnts den inskränkningen i tillämpningsområdet vidtagits,
att bestämmelserna, i vad de avse inlåning, endast gälla sådan inlåning
som sker från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas. *
I riksbanks promemorian har i anslutning till de i 4 § av riksbankens lagutkast
föreslagna räntestoppbestämmelserna anförts.
Räntestoppet innebär i regel, att de räntor, som tillämpats på stickdagen,
vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas. Jämförelsen
skall avse inlåning eller utlåning, som på stickdagen skett i samma
form och under i huvudsak samma betingelser som efter det räntestoppet
trätt i kraft. Emellertid torde ofta sådan jämförelse ej kunna ske. Detta
kan bero på att vederbörande på stickdagen ej in- eller utlånat pengar eller
att sådant ej skett i den form, som efter räntestoppet blir aktuell. I sådana
fall torde jämförelse i stället böra ske med de på stickdagen gängse räntorna
för lånetransaktioner av olika slag eller, i förekommande fall, med de
räntor, som före nämnda dag senast tillämpades vid jämförbar kreditform.
Kännedom om gängse räntor vinnes genom att anmälningsskyldighet enligt
3 § föreskrives.
I 4 § 2 mom. har föreslagits bestämmelser, som avse att ge riksbanken
möjlighet att efter införandet av räntestopp justera tillämpade räntor. Sådan
åtgärd torde kunna innebära föreskrift om antingen en allmän ränteändring,
en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller om en ränteändring
avseende allenast de räntor en viss person eller vissa personer tilllämpat.
Vidare bör ränteändring kunna föreskrivas antingen för hela riket
eller för viss landsdel.
Dessa uttalanden föranleda ingen erinran från min sida. Det torde emellertid
få förutsättas att med stöd av bestämmelsen i 5 § tredje stycket av
28
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
departementsförslaget (4 § 2 mom. i riksbanksutkastet) om ändring av
räntestopp endast mera undantagsvis lämnas föreskrifter, som avse allenast
viss person eller visst företag. Föreskrifter av denna art böra i största
möjliga omfattning givas generell karaktär.
I överensstämmelse med vad som i prisregleringslagen stadgats beträffande
prisstopp, ha i 5 och 6 §§ av departementsförslaget införts bestämmelser
om tidsbegränsning för föreskrifter om räntestopp samt maximi- och
minimiränta. Dylik föreskrift skall sålunda meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader; då skäl därtill äro, må regleringen förlängas, varje gång
för högst sex månader. Genom en sådan tidsbegränsning torde vinnas vissa
garantier för att ett räntestopp eller en föreskrift om maximi- eller minimiränta
icke bibehålies längre än nödvändigt är.
Utan särskilt stadgande torde framgå att enligt 5 § tredje stycket fastställd
utlåningsränta eller inlåningsränta icke må höjas respektive sänkas
utan sådant tillstånd som avses i första stycket av samma paragraf.
Såsom i riksbankspromemorian uttalats torde föreskrifter om maximiräntor
ofta med fördel kunna utformas så att räntorna ställas i relation till det
av riksbanken tillämpade diskontot.
Ansvarsbestämmelserna in. m. (9—11 §§).
De i lagförslaget upptagna ansvarsbestämmelserna ha upprättats i nära
anslutning till prisregleringslagens motsvarande bestämmelser. I riksbankens
utkast har föreslagits, att straff skulle kunna ådömas även för det fall
att överträdelse av föreskrift som lämnats med stöd av lagen skett av vårdslöshet.
Om tillsynsmyndighet fjnner att överträdelse av föreskrift skett,
torde man få förutsätta, att tillsynsmyndigheten, därest ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, i första hand kommer att genom ett påpekande
söka åstadkomma rättelse. Först om detta ej får åsyftad verkan torde anmälan
till åtal komma att äga rum. Med en sådan praxis vid utövandet av
tillsynen torde behovet av bestämmelser om straff för överträdelser som
skett av vårdslöshet vara relativt litet. Några sådana bestämmelser ha därför
ej upptagits i departementsförslaget.
I 9 § 1 mom. 3) stadgas straff för den som utan tillstånd uppburit eller
betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller utfäst lägre inlåningsränta
än den i vederbörlig ordning bestämda. Detta stadgande innebär att
straffansvar inträder först då avtal om räntan kommit till stånd. Att en
långivare under förhandlingsstadiet kräver en utlåningsränta, som överstiger
den tillåtna, eller att en låntagare erbjuder en inlåningsränta, som understiger
den vederbörligen fastställda, blir sålunda i och för sig icke straffbart.
Det skulle enligt min mening föra för långt att straffbelägga sådana
krav och erbjudanden, vilka ofta kunna vara avsedda att utgöra endast preliminära
och kanske i många fall icke allvarligt menade bud i en förhandling
om ett låneavtal.
Beträffande frågan om ansvar för delaktighet i brott mot ränteregleringsföreskrift,
som meddelats med stöd av lagen, må erinras om att strafflagens
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
29
delaktighetsregler torde bli tillämpliga i den mån annat ej stadgas. En undantagslös
tillämpning av dessa regler skulle emellertid leda till konsekvenser,
som i vissa fall skulle te sig obilliga. Man torde nämligen icke kunna
fordra att låntagare eller insättare i allmänhet skola kunna känna till de
högsta eller lägsta räntor, som fastställts för olika slag av ut- eller inlåning.
Med hänsyn härtill synes vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren
och vid underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren böra
dömas för medverkan till brottet endast om han är anstiftare. En bestämmelse
härom har, efter mönster av 12 § 2 mom. andra stycket gällande prisregleringslag,
införts i 9 § 1 mom. sista stycket.
1 9 § 2 mom. stadgas, att om någon fälles till straff för överskridande av
fastställd utlåningsränta, domstolen skall förplikta honom att till kronan
utgiva värdet av upphuren ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda
därtill, kan nedsättning ske av det värde som skall utgivas. Detta stadgande
innebär en begränsning i vad riksbanken i sitt lagutkast föreslagit.
§.
I denna paragraf stadgas att Konungen äger meddela de närmare bestämmelser
som erfordras för tillämpningen av lagen.
I tillämpningsföreskrifterna torde bl. a. få regleras hur av riksbanken
utfärdade bestämmelser skola bekantgöras. För offentliggörandet torde böra
tillämpas i stort sett samma förfarande som användes inom priskontrollen.
Övergångsbestämmelser m. m.
I fråga om lagens tillämpning på avtal, vilka träffats innan föreskrift
som meddelas med stöd av lagen trätt i kraft, har i riksbankens promemoria
anförts följande.
Effekten av en räntekontroll — särskilt då syftet är att efter inträffade
ränteglidningar återföra räntenivån till ett läge, som eftersträvas med hänsyn
till den ekonomiska målsättningen — sammanhänger i viss mån med
frågan, i vilken utsträckning meddelade föreskrifter kunna givas retroaktiv
tillämpning. Till belysning av detta spörsmål torde följande synpunkter få
anföras.
Enligt hittills allmänt tillämpade rättsgrundsatser har civillagstiftning
icke ansetts äga återverkande kraft. Grundsatsen har ansetts böra upprätthållas
jämväl i fråga om stadganden, som givits tvingande natur. Vid tillkomsten
av 1942 års prisregleringsanslag föreslog priskontrollnämnden, att
meddelade prisföreskrifter i viss utsträckning skulle få retroaktiv verkan.
I remissyttranden över nämndens förslag kommo delade meningar till
uttryck angående lämpligheten av den av nämnden föreslagna bestämmelsen.
Föredragande departementschefen ansåg visserligen, att det kunde vara
förenat med vissa olägenheter, att meddelade prisbestämmelser icke ägde
tillämpning på sådana avtal, som ingåtts före bestämmelsernas utfärdande,
men att en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna skulle innebära
ett avsteg från allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Departementschefen
fann sig därför icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser
principiellt skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller fann
han sig böra biträda det i ett par av remissyttrandena framkomna förslaget,
att meddelade prisbestämmel.ser skulle äga retroaktiv verkan, då om
-
30
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
ständigheterna i det särskilda fallet därtill föranledde, emedan en dylik
bestämmelse syntes vara alltför godtycklig till sina verkningar bl. a. med
hänsyn till svårigheterna att avgöra om visst avtal tillkommit i syfte att
kringgå en förväntad prisreglering eller icke. — Till undanröjande av tvekan
angående lagstiftningens innebörd i förevarande avseende ansåg departementschefen
det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen
upptoges en bestämmelse, att meddelad prisföreskrift (eller avgiven prisutfästelse)
icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant dessförinnan ingånget
avtal om köp eller om utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit
till beloppet bestämt.
Under extraordinära förhållanden kan det givetvis finnas situationer, då
avsteg från eljest vedertagna rättsgrundsatser kunna te sig försvarliga. En
räntereglering, som icke i full utsträckning drabbar före regleringen tillkomna
avtal, inrymmer självfallet vissa påtagliga svagheter. Dessa olägenheter
få emellertid vägas mot den nackdel, som ett avsteg från hittills tilllämpade
rättsnormer får anses utgöra. En dylik avvägning torde — mot
bakgrunden av vad som ovan anförts beträffande civillagstiftningens återverkande
kraft och de synpunkter, som andragits, då spörsmålet aktualiserades
i fråga om prisregleringsbestämmelserna — leda till slutsatsen, att
en räntereglering i nuvarande läge i princip knappast kan givas retroaktiv
verkan.
Den nu intagna ståndpunkten innebär emellertid icke, att en räntereglering
skulle bliva utan effekt å samtliga vid tidpunkten för regleringens
ikraftträdande löpande låneavtal. Vad först angår affärsbankernas utlåning
må erinras om att denna formellt är kortfristig med skyldighet för
låntagaren att återbetala lånet vid viss i avtalet angiven tidpunkt, även om
krediten i realiteten ofta blir långfristig därigenom att lånet omsättes.
Eftersom omsättningen är att betrakta som ett nytt lån, kan tvekan icke
råda om att en räntereglering, som trätt i kraft före omsättningen, blir
tillämplig å det nya lånet. Vidare må anmärkas, att en avsevärd del av
de nu utelöpande lånen — exempelvis sparbankernas — äro ställda på
återbetalning efter viss lids uppsägning. Vid lån av denna typ ha sålunda
parterna vid avtalets ingående haft att räkna med eventualiteten av en
uppsägning bl. a. i räntereglerande syfte. Den ovan angivna ståndpunkten
i fråga om en räntereglerings retroaktiva verkan synes därför icke träans
för nära, om riksbanken gives befogenhet att föreskriva, att uppsägningsklausulen
skall tillämpas i syfte att göra ränteregleringen tillämplig å löpande
krediter enligt sistnämnda laneformer. Eu ofta förekommande typ
av låneavtal är försedd med klausul om rörlig ränta (åtminstone för det
fall att räntan höjes). Att göra ränteregleringsbestämmelser tillämpliga på
dylika lanekontrakt torde icke kunna mötas av några allvarliga invändningar.
Man torde med andra ord vara berättigad till den slutsatsen, att
de förut berörda allmänna rättsgrundsatserna beträffande civillagstiftnings
återverkande kraft, tillämpade på här ifrågavarande område, närmast
kunna åberopas som hinder för att göra en räntereglering retroaktivt tilllämplig
å de bundna lånen.
Till vad sålunda anförts i riksbankens promemoria kan jag i stort sett
ansluta mig. Vissa förtydiiganden torde emellertid böra göras. Såsom i promemorian
anförts äro låneavtal i stor utsträckning försedda med klausul
om rörlig ränta. I affärsbankernas låneavtal tinnes sålunda regelmässigt
intagen en bestämmelse, enligt vilken den ränta, som gällde vid avtalets
ingående, omedelbart ändras om banken annonserar förändring av ränte
-
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
31
satserna för den låneform avtalet avser. I sådana fall skola givetvis ränteförändringar,
som föranledas av regleringsföreskrift, omedelbart vidtagas
även i löpande avtal. Om i avtal, som slutits före ikraftträdandet av en
ränteföreskrift, på bindande sätt för hela lånets löptid bestämts högre utlåningsränta
eller lägre inlåningsränta än den enligt föreskriften tillåtna,
torde visserligen aldrig hinder möta för långivaren att sänka eller för låntagaren
att höja den avtalade räntan. Skyldighet härtill bör emellertid såsom
i promemorian anförts ej föreligga. Är i ett avtal intagen klausul, enligt
vilken avtalet före den utsatta slutdagen kan hävas, ställer sig saken annorlunda.
Räntan är då ej på sådant bindande sätt bestämd att den part, som
har att iakttaga ränteföreskriften, bör befrias från skyldighet att vid utgången
av en tidsperiod, som motsvarar uppsägningstiden räknad från föreskriftens
ikraftträdande, jämka avtalet så att räntan överensstämmer med
den enligt föreskriften tillåtna. Som exempel kan anföras följande. Ett låneavtal
har slutits för en tid av fem år. Utlåningsräntan har i avtalet bestämts
till 5 %, men avtalet kan av vardera parten under lånets löptid uppsägas
att upphöra efter tre månader. Under avtalstiden utfärdas föreskrift, genom
vilken för den i avtalet avsedda låneformen fastställes en maximiränta av
4 %. Långivaren bör då vara skyldig att tre månader efter det föreskriften
trätt i kraft sänka räntan med 1 %. I enlighet med det nu anförda har i
departementsförslaget — med jämkning av riksbankens lagutkast — i övergångsbestämmelse
stadgats, att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning,
vilket slutits innan föreskrift enligt 5 eller 6 § trätt i kraft, utan
hinder av sådan föreskrift må tillämpas, om uppsägningsrätt föreligger,
under en tid som motsvarar uppsägningstidens längd och eljest under hela
den tid lånet enligt avtalet löper.
Riksbanken bör i samband med att regleringsföreskrift utfärdas lämna
klargörande besked i vad mån avtal, som härröra från tiden före föreskriftens
ikraftträdande, träffas av föreskriften.
Lagrådet.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Justitierådet Ekberg anförde:
Såsom flertalet av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som
hörts uti föreliggande lagstiftningsärende, framhållit, möta allvarliga betänkligheter
mot en räntereglering, särskilt om den icke vidtages med största
aktsamhet eller om den går längre än tidsläget i varje fall kräver. Av remissprotokollet
framgår emellertid, att förslaget närmast har karaktären av en
beredskapslagstiftning, som skall träda i tillämpning allenast i sällsynta
undantagsfall, då särskilda omständigheter det påkalla, samt väsentligen
har det begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma
räntekonsekvenser av de direkta kreditåtstramande åtgärder, vilka
32
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
utgöra ett led i statsmakternas nuvarande ekonomiska politik. Med hänsyn
härtill och i betraktande av den ovisshet, som råder angående de ekonomiska
framtidsutsikterna i världen och vårt land, har jag — om ock med
stor tvekan — ansett mig icke böra helt avstyrka den ifrågavarande lagstiftningen.
Vissa ändringar i lagförslaget äro emellertid enligt min mening
nödvändiga i rättssäkerhetens intresse. Till denna fråga återkommer jag
under 1 §.
Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm
avstyrkte förslaget och anförde därvid följande:
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om räntereglering m. m.
skiljer sig endast beträffande vissa mindre väsentliga punkter från det av
bankofullmäktige framlagda lagutkastet, som varit föremål för remissbehandling.
Därvid ha endast några få av remissinstanserna ansett sig kunna
tillstyrka den föreslagna fullmaktslagstiftningen, under det att det stora
flertalet, däribland riksgäldsfullmäktige och de statliga inspektionsmyndigheterna
på kreditväsendets område, funnit densamma icke böra komma
till stånd, i varje fall ej i nuvarande läge. De skäl av olika slag, som enligt
vad remissprotokollet utvisar anförts mot denna i enskild närings- och
avtalsfrihet djupt ingripande lagstiftning, vars verkningar äro mycket svåröverskådliga,
synas vara så tungt vägande, att vi icke kunna tillstyrka att
förslaget, som för övrigt praktiskt taget torde sakna motsvarighet i andra
länders ekonomiska lagstiftning, för närvarande upphöjes till lag.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget anfördes följande.
1 §•
Justitierådet Ekberg:
Sådana åtgärder som föreskrifter om räntestopp, maximi- och minimiränta
och skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser
innebära ett långt gående ingrepp i näringslivet och de enskilda
medborgarnas avtalsfrihet. Det är därför av synnerlig vikt, att ingrepp av
denna beskaffenhet icke sker på tidigare stadium eller går längre än tidsläget
och övriga omständigheter i varje särskilt fall kräva. En räntereglering
måste, såsom departementschefen antytt, utövas med smidighet och på ett
sådant sätt som är förenat med det praktiska livets krav. Tydligt är, att
åtgärd av detta slag ej bör tillgripas i andra fall än då det eftersträvade målet
icke kan nås genom annat medel, till exempel frivillig överenskommelse
med kreditinstituten. Vid nu angivna förhållanden framstår det såsom angeläget,
att beslutanderätten i det särskilda fallet angående nämnda åtgärder
anförtros ej åt riksbanken utan åt den högsta förvaltningsmyndigheten,
Kungl. Maj :t. Sker detta, skapas största möjliga säkerhet för att vid ärendets
avgörande icke blott tidslägets krav och ekonomiska synpunkter beaktas
utan jämväl att tillbörlig hänsyn tages till därav berörda enskilda medborgares
rätt och intressen. De praktiska skäl, som måhända kunna anföras
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
33
emot en dylik procedur, torde mer än väl uppvägas av de fördelar av större
rättssäkerhet och vidgat förtroende från allmänhetens sida, som härigenom
kunna vinnas. Om det oaktat en sådan ordning som nu förordats icke finnes
böra genomföras, synes i allt fall den skärpning av bestämmelserna i
förevarande paragraf böra vidtagas, att förordnande om tillämpning av stadgandena
i 4—7 §§ må givas endast för viss kort tid åt gången, förslagsvis tre
månader. Såsom lagteknisk förebild kan härvid tjäna bestämmelsen i 1 §
andra stycket allmänna förfogandelagen. En bestämmelse av nu antydd
innebörd har särskilt värde därigenom att ökad kontroll vinnes över riksbankens
sätt att handhava givet bemyndigande. Biträdes mitt första förslag,
måste vissa mindre jämkningar vidtagas i 5, 6 och 7 §§, medan mitt andra
förslag förutsätter, att andra stycket i 5 § och sista stycket i 6 § utgå.
Förslagets karaktär av en för särskilda undantagsfall avsedd beredskapslagstiftning
skulle med större tydlighet framhävas, därest såsom villkor för
Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om lagens tillämpning uppställes,
att det på grund av särskilda omständigheter prövas oundgängligen nödigt
för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet.
9 §•
Lagrådet:
Enligt 1 mom. 1) straffbelägges underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet,
som föreskrivits jämlikt 4 §. Huruvida härvid åsyftas allenast
uppsåtlig underlåtenhet framgår icke av lagtexten, men av motiven torde
man kunna draga den slutsatsen, att stadgandet skall så tolkas. Det synes
emellertid önskvärt, att ifrågavarande straffbestämmelse får sådan avfattning,
att någon tvekan om dess rätta tolkning i detta hänseende ej behöver
förekomma.
I 2 mom. stadgas, att domstolen, om någon fälles till straff för överskridande
av fastställd utlåningsränta, tillika skall förplikta honom att till kronan
utgiva värdet, helt eller delvis, av uppburen ränta. Vad sålunda skall
utdömas är att betrakta såsom sådan påföljd som avses i 2 kap. 16 § strafflagen.
Särskilt med hänsyn till innehållet i 5 kap. 13 § andra stycket nämnda
lag synes påföljdens tillämpande icke böra göras beroende av att den brottslige
fälles till straff. Lagrådet hemställer, att förslaget omformuleras härutinnan.
Departementschefen.
I anledning av lagrådets utlåtande anför departementschefen följande:
Majoritetens i lagrådet avstyrkande av förslaget grundar sig väsentligen
på de skäl av olika slag som av remissinstanserna anförts mot den föreslagna
lagstiftningen. Jag torde i anledning av vad majoriteten anfört få
hänvisa till de synpunkter som jag utvecklade vid min tidigare anmälan av
3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 36.
34
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
förslaget för Kungl. Maj :t. Jag konstaterade att med den av mig förordade
användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på området gåve, de i remissyttrandena
påtalade riskerna på grund av befarade spänningar på ränteområdet
tedde sig såsom starkt överdrivna eller obefintliga. Om, såsom
jag förordade, ränteregleringen icke användes för att etablera en räntenivå
ur balans med marknadsläget, sådant detta på något längre sikt gestaltades
bl. a. under inflytande av den ekonomiska politiken, försvagades även andra
anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget, över huvud
taget syntes olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar regleringen erbjöde.
Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, har icke rubbats
av vad som framkommit vid lagrådsbehandlingen.
En av lagrådets ledamöter, som icke ansett sig böra helt avstyrka den
ifrågasatta lagstiftningen, har funnit vissa skärpningar av de i första paragrafen
uppställda villkoren för lagens tillämpning nödvändiga. I första hand
har förordats, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t och icke på riksbanken
att i det särskilda fallet meddela bestämmelserna om räntereglering
och om skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av obligationer
m. m. Gentemot detta yrkande kan till en början invändas, såsom ock nämnde
ledamot antytt, att praktiska olägenheter skulle följa av en sådan ordning,
särskilt för det fall att den mera detaljbetonade regleringen med fastställande
av maximi- och minimiräntor skulle behöva tillgripas. Vidare må betonas
att rätten att bestämma om lagens stadganden över huvud taget
skola tillämpas och sålunda också om tillämpningen skall upphöra är förbehållen
Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i tidigare sammanhang
framhållit, befogenheten att meddela de föreskrifter varom här är
fråga utgör ett naturligt komplement till de övriga penningpolitiska medel
som handhas av riksbanken, anser jag mig icke kunna tillstyrka en ändring
av förslaget på denna punkt.
De synpunkter, som ligga till grund för nyssnämnde ledamots alternativa
yrkande om viss tidsbegränsning av förordnande jämlikt 1 §, äro i och för
sig beaktansvärda. Emellertid må erinras om att redan den ifrågasatta lagen
är avsedd att bli tidsbegränsad, i första hand t. o. m. den 30 juni 1953.
Därest fortsatt behov av lagstiftningen skulle konstateras, torde giltighetstiden
därefter — i likhet med vad fallet är beträffande åtskilliga andra fullmaktslagar
—- komma att förlängas med ett år i sänder. Den årliga prövning
av behovet av lagstiftningen, som sålunda torde komma till stånd hos
Kungl. Maj :t och i riksdagen, torde innefatta garanti för att riksbankens
sätt att handha ränteregleringen blir tillfredsställande kontrollerat. För övrigt
torde det stå Kungl. Maj :t fritt att, utan att särskild bestämmelse därom
intagits i lagen, meddela tidsbegränsade förordnanden därest så skulle finnas
lämpligt. Departementsförslaget torde sålunda få bibehållas oförändrat
även i nu förevarande avseende.
Nämnde ledamot har slutligen ifrågasatt viss jämkning i ordalydelsen beträffande
den i 1 § angivna förutsättningen för Kungl. Maj ris befogenhet
att förordna om tillämpning av fullmakterna. Då emellertid redan genom
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
35
departementsförslagets ordalydelse tillräckligt klart torde betonas lagstiftningens
karaktär, synes någon ändring icke erforderlig.
Vad lagrådet erinrat beträffande 9 § torde böra beaktas. Paragrafen har
därför ändrats i enlighet därmed.
Härjämte ha vidtagits vissa rent redaktionella jämkningar i lagförslaget i
övrigt.
Utskottet.
Det förslag till lag om räntereglering m. in., som genom Kungl. Maj :ts
förevarande proposition förelagts riksdagen till antagande, har framlagts i
syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Förslaget innebär,
att riksdagen skulle åt Kungl. Maj :t giva en fullmakt att, i den mån så prövas
oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, på framställning av fullmäktige i
riksbanken förordna om befogenhet för riksbanken att vidtaga vissa räntereglerande
åtgärder. Enligt propositionen bör ränteregleringen tekniskt uppbyggas
efter i stort sett samma principer som gälla för den nuvarande
prisregleringen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t under nyss angiven förutsättning
äga utrusta riksbanken med fyra olika slag av befogenheter, angivna
i lagförslagets 4—7 §§. Dessa stadganden skola kunna äga tillämpning helt
eller delvis. Sålunda skall riksbanken kunna bemyndigas föreskriva anmälningsskyldighet
för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.
Riksbanken skall vidare kunna föreskriva räntestopp, varigenom den
vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen och räntenivån fastlåses. Riksbanken
skall ytterligare äga fastställa maximiräntor vid utlåning och minimiräntor
vid bankmässig inlåning. Undantagna från ränteregleringen äro
sådana räntor, för vilkas beräknande gälla särskilda bestämmelser i lagar
eller allmänna författningar. Riksbanken skall slutligen kunna bemyndigas
föreskriva att obligationer och förlagsbevis icke skola få utgivas utan tillstånd
av riksbanken. Detta stadgande gäller dock ej riksgäldskontorets
obligationsutgivning.
Lagens giltighetstid föreslås begränsad till och med den 30 juni 1953.
I de i anledning av propositionen väckta motionerna ha invändningar i
olika hänseenden framförts mot Kungl. Maj :ts förslag. I samtliga motioner
yrkas avslag på propositionen.
I de likalydande motionerna I: 520 och II: 663 uttalas bl. a., att det kunde
ifrågasättas huruvida det över huvud taget vore förenligt med den ställning
riksdagen vore avsedd att intaga i svenskt offentligt liv att bevilja
den fullmakt Kungl. Maj :t nu begärde. Därtill komme, att den föreslagna
fullmakten måste anses orimligt vid med hänsyn till det av föredragande
departementschefen uppgivna syftemålet för den tänkta lagstiftningen. Den
ståndpunkt regeringen intagit till förslaget om räntereglering gåve på sitt
vis uttryck för en förskjutning i målsättningen för den ekonomiska politi
-
36
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
ken. Vården om penningvärdet framstode icke längre såsom det centrala
syftet. I dess ställe inträdde en strävan att, vilken kostnad detta än samhällsekonomiskt
måtte medföra, gardera en i politisk ordning fastställd
ränta. För den som i en verksam vård av den svenska kronan med bibehållen
hög, jämn och effektiv sysselsättning såge den ekonomiska politikens
huvuduppgift måste det framlagda förslaget framstå som omotiverat,
omstörtande och till sina konsekvenser vådligt. Lugnande försäkringar om
begränsat verkningsområde och begränsad verkningstid vore icke till fyllest
för att undanröja de farhågor som förslaget framkallade. För en ekonomisk
politik, som skulle ha utsikt att ge de resultat man hade rätt att vänta, vore
en verklig kreditåtstramning en förutsättning. En sådan kunde icke genomföras
effektivt utan att man toge dess konsekvenser i räntehänseende.
I de likalydande motionerna I: 521 och II: 662 anföres bl. a., att riksbankens
ingripanden lätt konmie att innebära administrativt godtycke och att
rättssäkerheten torde löpa risk att bli utsatt för kännbara påfrestningar.
Om denna lagstiftning skulle bli effektiv, glede den lätt över i ett slags
kreditransonering. Om man ville hålla räntenivån och samtidigt eftersträva
en lämplig fördelning av krediterna men kopplade av möjligheten för bankerna
att betinga sig riskpremie komme detta att efter ganska kort tid leda
till detalj reglerad ransonering av krediten. Motionärerna vore av den bestämda
uppfattningen att riksbanken icke ens med det föreslagna biståndet från
andra myndigheters sida ägde möjlighet att på ett rationellt sätt detaljreglera
den svenska kreditmarknaden. Kontrollen av lagens efterlevnad bleve
svår att genomföra redan när det gällde kreditinstituten, men än värre bleve
det att kontrollera marknaden utanför dessa. Motionärerna ville uttala, att
en smidig kreditpolitik med en inom måttliga gränser rörlig ränta vore ett
av vapnen i inflationskampen. Ett stort antal remissinstanser hade på Kungi.
Maj :ts begäran yttrat sig över förslaget. Avsikten med dylikt remissförfarande
vore, att de ifrågavarande instanserna, som förutsattes besitta speciell
sakkunskap på det berörda området, skulle genom sina utlåtanden vara
till vägledning för Kungl. Maj :t och riksdag. Om man funne, att samtliga
remissinstanser med ett par undantag antingen helt avstyrkte ett förslag
eller ansåge att det vore otillräckligt utrett, funnes anledning till noggrann
eftertanke. Att i ett sådant läge ändå lägga fram det kritiserade förslaget
kunde endast motiveras, om tungt vägande motskäl kunde uppvisas. I den
nu föreliggande frågan hade departementschefen icke framlagt några sådana,
som kunnat övertyga motionärerna om förslagets lämplighet och nödvändighet.
Utskottet har bedömt förslaget till lag om räntereglering som ett led i
den utbyggnad av den ekonomiska politikens resurser, som är påkallad för
att möta de risker för en inflationistisk utveckling, som det nuvarande läget
rymmer. Bland riktlinjerna för stabiliseringspolitiken intager kravet på
en aktiv kreditpolitik en betydelsefull plats. Som riktpunkt för riksbankens
penningvårdande verksamhet har uppställts en restriktiv penningpolitik.
Samtidigt har emellertid understrukits, att den åtstramning av kreditgiv
-
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
37
ningen, som är erforderlig i rådande läge, icke får innebära ett övergivande
av lågräntepolitiken. Det är mot denna bakgrund man har att se det föreliggande
förslaget.
Åtstramningen av kreditgivningen måste i huvudsak åstadkommas genom
att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas. Härvidlag äro
riksbankens transaktioner av avgörande betydelse. Riksbankens strävan bör,
såsom nyss nämnts, vara att hålla penningmarknaden stram. I likhet med
departementschefen anser utskottet, att en påspädning av marknadens likviditet
icke bör ske annat än för tillfälliga situationer. Av betydelse är (vidare,
att kreditinstituten själva bidraga till återhållsamheten i kreditgivningen
genom att icke helt utnyttja förefintligt kreditutrymme. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om de överenskommelser, som träffats mellan
riksbanken och kreditinstitutionerna i sådant syfte, samt om det cirkulär,
som i juni i år utsänts av bankföreningen.
Likviditetsåtstramningen framkallar en tendens till räntestegring. En
räntehöjning inom måttliga gränser kan emellertid enligt utskottets uppfattning
i dagens läge icke betraktas som en faktor av självständig betydelse
för kreditbegränsningen utan får ses som en konsekvens av den direkta
åtstramningen av kreditvolymen. Med detta ståndpunktstagande är å
andra sidan icke sagt, att räntan icke i vissa lägen skulle kunna utnyttjas
som ett ändamålsenligt penningpolitiskt instrument. Även om utskottet i
likhet med departementschefen finner, att det vid en bedömning av räntefrågan
utifrån reala samhällsekonomiska synpunkter alltjämt måste gälla,
att lågräntelinjen icke bör frångås på längre sikt, anser utskottet icke, att
tanken på en på kortare sikt rörlig ränta kan avvisas i sådana situationer,
där ränteförändringen kan tillmätas självständig penningpolitisk betydelse.
Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt utlåtande nr 20 vid årets riksdag
understrukit, att det ur principiell synpunkt kan finnas situationer, där
en stegring av räntan tillsammans med andra åtgärder kan framkalla en
önskad reaktion. Å andra sidan har utskottet med skärpa hävdat, att ränteförändringar
icke böra framkomma som konsekvens av eftergifter åt tillfälliga,
spekulativa tendenser på marknaden. I sitt nyssnämnda utlåtande
uttalade utskottet sålunda att, även om räntan finge betraktas som ett
marknadspris, så vore dock dess betydelse för hela det ekonomiska livet
så stor, att avgörandena städse måste helt förbehållas de ansvariga myndigheterna,
som utan att tvingas av tillfälliga spekulationer, efter överväganden
med hänsyn till hela folkhushållet, fattade sina beslut.
Utskottet kan för sin del icke finna annat än att de uttalanden i räntefrågan,
som gjorts i de föreliggande motionerna, tyda på en överskattning av
möjligheterna att i dagens läge utnyttja räntan som penningpolitiskt instrument.
Att en mindre höjning av räntan i ett läge, som karakteriseras av inflationistiska
spänningar, skulle kunna få någon nämnvärd självständig kreditbegränsande
verkan anser utskottet orealistiskt. Erfarenheterna från fjolårets
ränteglidningsprocess torde bekräfta detta. Å andra sidan skulle en
räntehöjning av sådan storleksordning att den finge avgörande betydelse
38
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
för utvecklingen icke kunna undgå att skapa stora påfrestningar för vårt
lands ekonomi. För att få verklig effekt skulle räntehöjningen behöva vara
så stor att den framkallade förväntningar om en senare sänkning av räntenivån.
Särskilt med hänsyn till den splittrade konjunkturbild, som kännetecknar
det nuvarande läget, skulle en dylik räntehöjning drabba ojämnt
och icke i första hand de områden av näringslivet, som karakteriseras av en
högt uppdriven vinstkonjunktur och där en dämpning av expansionstendenserna
sålunda framstår som särskilt angelägen. Härför erfordras i stället
direkta åtgärder av olika slag i vinst- och investeringsbegränsande syfte.
Med den uppfattning i räntefrågan, varåt utskottet i det föregående givit
uttryck, anser utskottet det vara angeläget, att man söker förebygga eller
modifiera sådana återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning,
vilka ur allmän synpunkt te sig omotiverade eller skadliga. Det föreliggande
förslaget syftar till att motverka dylika räntekomplikationer vid
bedrivandet av en restriktiv kreditpolitik. Departementschefen har härvidlag
särskilt pekat på tre olika slag av ogynnsamma återverkningar, som genom
en räntereglering skulle kunna undvikas. Sålunda har departementschefen
framhållit, att räntan kunde visa en tendens att glida uppåt på grund
av omedelbara marknadsreaktioner för en kreditåtstramning, även om denna
åtstramning förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen
minskning av kreditefterfrågan genom andra åtgärder inom den ekonomiska
politikens fält och marknadsmässiga förutsättningar därför förelåge för balans
i fråga om framtidsförväntningarna. Vidare kunde det t. ex. vara fråga
om en räntestegring som en följd av att kredittillgången skurits ned under
efterfrågan. Även om härvidlag förskjutningen i den allmänna räntenivån
kunde accepteras, så kunde det likväl vara ett önskemål att samtidigt förhindra,
att förskjutningen komme till uttryck på särskilt känsliga punkter.
Slutligen har departementschefen framhållit, att det kunde tänkas, att en
högre ränta ansåges böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken,
men att detta åtföljdes av en ränteglidning, som hotade
att bli inledningen till en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt
motiverad nivå.
I de föreliggande motionerna ha rests åtskilliga invändningar mot den
föreslagna lagstiftningen. Såvitt utskottet kunnat finna, innebära dessa
dock icke några väsentligen nya synpunkter utöver dem som framkommo
redan under remissbehandlingen av förslaget. Den kritik, som riktas mot
ränteregleringsförslaget, synes utskottet i huvudsak vara en kritik icke mot
ränteregleringen som sådan utan mot de verkningar, som framkallas av
själva kreditåtstramningen. Sålunda finner utskottet, att sådana invändningar
som att en räntereglering medför svårigheter för en del av näringslivet
att få sitt kreditbehov tillgodosett, att den skapar en parallellmarknad utanför
de reguljära kreditinstituten och att den innebär risker för förskjutningar
i kreditfördelningen just karakterisera de konsekvenser, som i första
hand äro förenade med den direkta kreditåtstramningen.
Departementschefen har i sin allmänna motivering för lagförslaget bemött
de erinringar, som framkommo under remissbehandlingen. Enligt de
-
Bnnkoutskottets utlåtande nr 36.
39
partementschefen vore ränteregleringen subsidiär i förhållande till de kreditåtstramande
åtgärderna. Då dessa i sin tur vore ett led i en total politik,
inriktad på att i olika hänseenden skapa balans på marknaden, vore det
tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något längre sikt, komme att
äga stöd av en med andra medel vunnen balans mellan kredittillgång och
kreditefterfrågan, som icke motiverade en annan och högre räntenivå än
den som låstes genom regleringen. Uppfattad och tillämpad på detta sätt
gåve ränteregleringen icke anledning till de farhågor, som framkommit under
remissen. Utskottet, som finner dessa synpunkter bärande, anser i likhet
med departementschefen, att anmärkningarna mot förslaget i hög grad
synas vila på den missuppfattningen rörande tillämpningen av en räntereglering
att man genom denna skulle låsa räntorna vid en nivå, som avsevärt
avveke från den på något längre sikt motiverade.
Utskottet vill icke förneka, att invändningar mot ränteregleringsförslaget
med hänsyn till befarade spänningar på ränteområdet teoretiskt kunna
framstå som berättigade. Om man emellertid beaktar den allmänna målsättning
för den ekonomiska politiken och den uppfattning om de kreditpolitiska
åtgärdernas plats inom denna politik, som utvecklats i propositionen,
synes det likväl utskottet tydligt, att riskerna te sig som i hög.grad överdrivna
eller obefintliga. Samma invändningar på det teoretiska planet kunna
riktas exempelvis mot priskontrollen. Detta har dock icke hindrat, att prisregleringen
med framgång kunnat användas som hjälpmedel i den ekonomiska
politiken. Såväl räntereglering som prisreglering måste självfallet bedömas
mot bakgrunden av den praktiska tillämpning av dessa instrument,
som man avser att driva.
Vid sin prövning av det föreliggande förslaget har utskottet kommit till den
uppfattningen, att lagstiftningen ger en önskvärd handlingsberedskap för
Kungl. Maj:t och riksbanken och därför är ägnad att öka möjligheterna att
bedriva en effektiv kreditpolitik. Utskottet vill dock understryka vikten av
att man i ett läge med tendenser till ränteglidning i första hand undersöker
möjligheterna att genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten
uppnå det åsyftade resultatet att stabilisera räntenivån på önskvärd höjd.
Skälen för ett utnyttjande av fullmaktslagstiftningen reduceras naturligtvis
i samma mån som kreditinstituten frivilligt driva en kreditpolitik, som ansluter
sig till de allmänna strävandena på det penningpolitiska området. Enligt
utskottet synas skäl föreligga för förhoppningen att fullmakten över
huvud icke skall behöva tagas i anspråk, då utskottet förutsätter, att man
kan räkna med en lojal medverkan från bankernas sida vid bedrivandet av
den restriktiva kreditpolitiken. Den nya lagen innebär således icke någon
förändring i den hittillsvarande politiken att i första hand söka åstadkomma
resultat genom frivilliga överenskommelser med bankerna.
Såsom departementschefen framhållit, synes det nuvarande läget icke vara
sådant att, därest riksdagen antager lagförslaget, ett förordnande om räntereglering
skulle ha aktualitet. Utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden
kan för närvarande karakteriseras som lugn och några tendenser till
ränteglidning föreligga icke. Situationen kan dock undergå snabba föränd
-
40
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
ringar och måste därför följas med uppmärksamhet. Utskottet vill särskilt
peka på de risker för en kreditexpansion, ,som föreligga med hänsyn till
vinstkonjunkturen inom näringslivet och det därmed förknippade valutainflödet,
som lett till en starkt ökad likviditet i banksystemet, vilken kan
bilda underlag för ökad utlåning. För den händelse det allmänna läget skulle
undergå en skärpning och marknadsmässiga faktorer med kort varsel därvid
skulle framkalla ett tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på
komplikationer på ränteområdet, bör emellertid en fullmakt åt Kungl. Maj:t
ge ett värdefullt stöd vid den strama penningpolitik som är påkallad. Såsom
departementschefen framhållit, bör ett förordnande om räntereglering
som regel kunna taga formen av ett räntestopp. Blott i speciella fall bör
man räkna med att förordnande om maximi- och minimiräntor blir aktuellt.
Utskottet vill slutligen understryka vikten av att en räntereglering utövas
med smidighet och på ett sätt som är förenligt med det praktiska livets
krav.
Mot lagförslaget som sådant har utskottet vid sin granskning icke funnit
anledning till erinran. Inom utskottet har hysts tveksamhet huruvida fullmaktslagstiftningen
även skulle behöva innefatta befogenhet att förordna
om lägsta inlåningsränta. Utskottet har emellertid funnit, att ett slopande
av nämnda befogenhet skulle kunna leda till risker för uppkomsten av förskjutningar
mellan de av olika kreditinstitut tillämpade räntesatserna, som
det ur allmän synpunkt synes angeläget att förhindra. Då vidare den föreslagna
lagstiftningen uppenbarligen skulle komma att minska i effektivitet,
därest befogenhet att fastställa lägsta inlåningsränta icke skulle medgivas,
har utskottet ansett sig böra godtaga Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet vill något beröra även en annan bestämmelse i lagförslaget. I
2 § stadgas att med ränta likställes varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar. Enligt propositionen tager detta stadgande sikte
på sådana kreditavgifter eller andra gottgörelser av förmögenhetsnatur som
under benämning av diskont, kapitalrabatt o. d. må hava avtalats vid lån av
penningar utöver utsatt räntebelopp eller i stället för ränta. Att göra en
mera uttömmande exemplifiering av de olika former av gottgörelse som här
kunna tänkas komma i fråga torde icke vara möjligt. Emellertid har utskottets
uppmärksamhet fästs på vissa speciella avgifter som av banker och
vissa andra kreditinstitut bruka påföras låntagare, nämligen ersättning till
anlitade besiktningsmän för besiktningar av fastigheter m. in. vid fastighetskrediter
o. d., liksom ersättning för direkta utlägg vid inhämtande av
soliditetsupplysningar hos kreditupplysningsbyråer in. in. Huruvida ersättningar
av dylik art skola hänföras till sådan gottgörelse, som enligt 2 § skall
likställas med ränta, är i första hand en tillämpningsfråga. I och för sig
torde det ur saklig synpunkt vara utan större betydelse, huruvida ersättningarna
omfattas av lagen eller icke, om blott riksbanken vid utfärdande
av bestämmelser om räntestopp eller maximiräntor tager hänsyn till att sådana
kostnader för närvarande regelmässigt få särskilt ersättas av låntagarna.
Som enligt vad utskottet inhämtat ifrågavarande kreditinstitut i dessa
fall icke påföra låntagarna högre ersättningsbelopp än som motsvara deras
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
41
egna direkta utlägg till utomstående, synas dock enligt utskottets uppfattning
övervägande skäl tala för att dessa avgifter icke skola anses falla under
2 §.
Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt kan ansluta
sig till de synpunkter, som anförts av departementschefen såsom motivering
för ifrågavarande förslag, finner sig utskottet böra tillstyrka den föreslagna
lagstiftningen.
I enlighet härmed avstyrker utskottet de förut omnämnda motionerna.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 520, I: 521, II:
662 och II: 663, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 221.
Stockholm den 15 november 1951.
På bankoutskottets vägnar:
F. SEVERIN.
Närvarande:
frän första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Mogård, De Geer*,
Johannesson*, Nordenson, Persson i Vinslöv och Boo; samt
från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Schmidt*,
Sköldin, von Seth*, Gavelin*, Gustafson i Göteborg och Hansson i önnarp*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herr Mogård beträffande utskottets yttrande å s. 40 i den del som
lyder: »Mot lagförslaget — — — Kungl. Maj :ts förslag.»
2) av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, von Seth och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:
Det förslag---(= utskottet)----lämplighet och nödvändighet.
Utskottet har vid bedömningen av det föreliggande förslaget till lag om
räntereglering prövat detsamma ur synpunkten, huruvida det kan infogas
såsom ett ändamålsenligt led i de åtgärder, som äro påkallade för att åstadkomma
en enligt allas mening önskvärd stabilisering av penningvärdet. För
detta ändamål erfordras i första hand att den nuvarande överkonjunkturen
med dess överfulla sysselsättning och starka prisstegringstendenser förbytes
i en konjunktur med hög och jämn sysselsättning.
Enligt utskottets uppfattning är bemästrandet av de krafter som åstadkomma
inflationen ett problem som alltjämt framstår som olöst. Skall man
komma till rätta med detta problem, vars lösning är grundvillkoret för en
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 36.
42
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
sund samhällsekonomi och en verklig standardförbättring för alla medborgare,
är en omläggning av penningpolitiken nödvändig. Riksbanken måste
föra en sådan politik att en kreditåtstramning åstadkommes, även med en
räntestegring som konsekvens. Parallellt med de penning- och kreditpolitiska
medlen böra i nuvarande labila läge tillämpas åtgärder även av annat slag,
exempelvis en väl avvägd överbalansering av budgeten, uppmuntrande av
det frivilliga sparandet och tillfälliga investeringsbegränsande åtgärder. Sådana
åtgärder äro värdefulla även ur den synpunkten att kreditåtstramningen
med deras hjälp ej behöver medföra en så stor räntehöjning som eljest.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att en kreditåtstramning kombinerad
med dylika åtgärder kommer att få till följd en lägre prisnivå än
vad som skulle bliva resultatet av en mindre restriktiv penningpolitik.
Behovet av en stramare kreditpolitik såsom ett centralt led i kampen mot
inflationen har redan i tidigare sammanhang klart vitsordats av riksdagens
majoritet. Den av riksbanksfullmäktige lämnade motiveringen till det föreliggande
lagförslaget ger uttryck för samma inställning. Fullmäktige ha samtidigt
sökt finna en utväg att genom en administrativ reglering av liknande
slag som priskontrollen undvika att en åtstramning på kreditmarknaden
finge leda till en höjning av räntenivån. Den lösning, som fullmäktige anvisat,
har emellertid på utomordentligt starka sakliga skäl underkänts av
samtliga remissinstanser på några få undantag när.
Under intryck av remissinstansernas kritik har departementschefen i propositionen
i allt väsentligt frångått den av bankofullmäktige förebragta motiveringen.
I stället erkänner departementschefen att den föreslagna lagen i
varje fall på något längre sikt icke skulle göra det möjligt att upprätthålla
en ränta som ligger under marknadsläget. Om förslaget upphöjes till lag
och sättes i tillämpning måste resultatet alltså bli antingen att de penningvårdande
myndigheterna fasthålla vid en given räntenivå och avstå från
kreditåtstramningen eller också att de efter vidtagande av en viss kreditåtstramning
med lagens hjälp fixera räntor som på något längre sikt beräknas
överensstämma med det genom kreditåtstramningen uppkomna marknadsläget.
Departementschefen har såsom ytterligare motiv för lagen antytt behovet
av att med dess hjälp kunna möta en ränteglidning uppåt, vilken icke hade
någon grund i marknadsförutsättningarna på något längre sikt. Häremot
må invändas först och främst att ränteglidningen framför allt skulle uppträda
på obligationsmarknaden, som av lagen lämnas fri, men även att riksbanken
givetvis kan och bör använda de möjligheter som redan nu stå till
buds för att förhindra en ränteglidning av detta slag.
Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet det uppenbart att den
föreslagna lagstiftningen är helt opåkallad. Under sådana förhållanden framstår
det som så mycket betänkligare att tillgripa så oprövade och till sina
konsekvenser så farliga metoder som dem på vilka lagförslaget bygger.
Med denna uppfattning om lagstiftningens huvudsakliga innebörd och
syften kan utskottet inskränka sig till att endast i korthet beröra några av
dess enskildheter, vilka utskottet funnit särskilt anmärkningsvärda.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
43
Utskottet vill sålunda bestämt taga avstånd från tanken att frågor av
detta slag skulle kunna regleras genom en fullmaktslag. Vården om rikets
mynt är i särskild grad en riksdagens angelägenhet, vilket framgår av det
förhållandet att riksbanken är ett riksdagens verk. De på senare år genomförda
reformerna av riksdagens arbetssätt, som medge att riksdagen med
kortaste möjliga varsel inkallas till session vid vilken tidpunkt som helst
under året, ha över huvud taget inskränkt behovet av fullmaktslagar. Icke
desto mindre begär Kungl. Maj :t, att riksdagen nu skall delegera sina befogenheter
och sitt ansvar på ett av de mest centrala områdena för riksdagens
kompetens. Därtill kommer att lagen icke ens är förbunden med de
garantier, som gälla för de mera betydelsefulla av hittillsvarande fullmaktslagar,
nämligen att desamma endast kunna sättas i kraft vid krig eller krigsfara
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden och
att ikraftsättandet skall ske med riksdagens medverkan, när denna är samlad,
eller eljest underställas riksdagens prövning i efterhand inom viss angiven
tidsfrist.
Lagens enskildheter äro Vidare uppbyggda med prisregleringslagens bestämmelser
såsom förebild. Under remissbehandlingen har, utan att det kunnat
vederläggas, påvisats ohållbarheten i denna analogi. Ränta och kreditväsende
kunna icke bedömas efter samma mall som priser och varor. Om tillbörlig
hänsyn tages till de helt olika förutsättningar, som gälla för prisbildningen
på varumarknaderna å ena sidan och kreditmarknaden å andra sidan,
måste lagförslagets detalj uppbyggnad te sig som en oformlighet.
Utskottet finner det anmärkningsvärt, att lagförslaget utan någon egentlig
motivering upptager befogenhet för riksbanken att fastställa även minimiräntor
för inlåning, ehuru denna fråga synes helt främmande för lagstiftningens
egentliga syfte.
Utskottet har uppmärksammat, att enligt § 5, tredje stycket, skulle riksbanken
kunna meddela bestämmelser om räntesättning beträffande viss person
eller visst företag. Utskottet anser, att detta stadgande innebär risker
för rättssäkerheten och att riksbanken saknar resurser för en dylik detaljreglering.
När lagförslaget inrymmer en befogenhet för riksbanken att under vissa
förutsättningar fastställa enhetliga räntesatser, beaktas icke de många
komplikationer, som kunna uppkomma i detta hänseende. På kreditmarknaden
existerar nämligen en hel skala av olika räntesatser, avpassade efter
krediternas speciella karaktär med avseende på ändamål och löptid, den
ställda säkerhetens art, risken för förlust o. s. v. En sannolik följd av förslagets
genomförande i denna del skulle bli, att räntans anpassning efter
risken försvårades. På grund härav måste befaras, att krediter med den
starkaste realsäkerheten skulle få företräde, medan mera riskbetonade krediter
ej bleve tillgodosedda. För att undvika sådana följdverkningar ha bankofullmäktige
förutsatt, att riksbanken skulle kunna uppträda på kreditmarknaden
såsom kompletterande långivare. Om eu dylik verksamhet får
44 Bankoutskottets utlåtande nr 36.
större omfattning, kommer den i konflikt med den allmänna kreditåtstramningens
huvudsyfte.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna 1:520, 1:521,
11:662 och II: 663, må avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 221.
518047. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:367 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om räntereglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten