Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

1951-11-15 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1951:36, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1951 dagtecknad, till bankoutskottet hänvisad

proposition, nr 221, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att

antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på

framställning av fullmäktige i riksbanken förordna, att stadgandena i 4—

7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,

räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd

i fråga om utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skola äga tillämpning.

2 §.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag

vid lån av penningar.

3 §.

Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan

allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

Om anmälningsskyldighet.

4 §•

Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver

utlåning av penningar att

1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga lånevillkor

samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser

och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom

2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd

att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan

därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt Nr 36.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Om räntereglering m. m.

5 §.

Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan

tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid

viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan

inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller.

om han då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den

ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före

nämnda dag senast tillämpat (råntcstopp).

Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex

månader.

Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken

då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller

höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande

allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den

tid räntestoppet är gällande.

6 §.

Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (maximiränta)

eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej

må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre

myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.

Vad i 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreskrift om maximi- eller minimiränta.

7 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas

av riksgäldskontoret.

Om tillsyn.

8 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna

lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).

Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning

av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar

i sådan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är

tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten

finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade

uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar

för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet

med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse

eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som uppsåtligen underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som

föreskrivits jämlikt 4 §;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

3

2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift;
3)

den som, med vetskap om att räntestopp föreskrivits i fråga om viss

ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning

av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller

att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan

tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller erlagt eller

utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;

4) den som, med vetskap om föreskrift som meddelats jämlikt 7 §, i strid

mot samma föreskrift utgivit skuldebrev som avses i nämnda paragraf; eller

5) den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.

Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid

underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan

till brottet, där han ej är anstiftare.

2 mom. överskrider någon fastställd utlåningsränta, vare han pliktig att

till kronan utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden

föranleda därtill, må dock nedsättning ske av det värde som skall

utgivas.

3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till

ansvar jämlikt 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,

äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra

sin skyldighet.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar

må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med

bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes, där han

för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

11 §•

Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna

strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

12 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

13 §.

över riksbankens beslut må klagan icke föras.

14 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tillläinpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till

och med den 30 juni 1953.

Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än

lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där

stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade

bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens

bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före

ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall

då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,

samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som

avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits till allmänheten

innan föreskriften trätt i kraft.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 520 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 521 av herr Ohlon tm. fl.

samt inom andra kammaren nr 662 av herr Ohlin m. fl. och nr 663 av herr

Hjalmarson in. fl.

I motionerna I: 520 och II: 663, vilka äro likalydande, samt i motionerna

I: 521 och II: 662, vilka jämväl de ha samma lydelse, har hemställts, att

riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet framlägges i

propositionen förslag till lag om räntereglering m. m. Förslaget om denna

lagstiftning, som är av fullmaktsnatur, får i första hand ses som en beredskapsåtgärd.

Förslaget innebär i huvudsak att Konungen i särskilda lägen skall äga

förordna om rätt för riksbanken att vidtaga vissa räntereglerande åtgärder.

Sålunda skall riksbanken kunna föreskriva räntestopp och vidare fastställa

maximiräntor vid utlåning och minimiräntor vid bankmässig inlåning. Undantagna

från ränteregleringen äro dock sådana räntor, för vilkas beräknande

gälla särskilda bestämmelser i lagar eller allmänna författningar.

Riksbanken skall vidare kunna bemyndigas föreskriva, att obligationer och

förlagsbevis icke skall få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Detta stadgande

gäller dock icke riksgäldskontorets obligationsutgivning.

Lagen om räntereglering skall enligt förslaget gälla i första hand t. o. m.

den 30 juni 1953.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

5

Framställning av fullmäktige i riksbanken.

I skrivelse till Konungen den 23 augusti 1951 ha fullmäktige i riksbanken

behandlat frågan om lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd

räntestegring inträder som följd av kreditåtstramande åtgärder. I skrivelsen

har hänvisats till en inom riksbanken upprättad, vid skrivelsen fogad

promemoria. Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t ville

förelägga årets riksdag förslag till lag om räntereglering in. in. i huvudsaklig

överensstämmelse med ett till nämnda promemoria fogat utkast.

Vid skrivelsen har vidare fogats protokollsutdrag utvisande reservationer,

som anförts vid frågans behandling inom bankofullmäktige.

I sin skrivelse ha fullmäktige inledningsvis behandlat riktlinjerna för penningpolitiken

och verkan av de åtgärder i kreditåtstramande syfte, som sommaren

1950 och därefter vidtagits. Till en början hänvisas till vad bankofullmäktige

i skrivelse till bankoutskottet den 28 april 1951 uttalat rörande

riktlinjerna för penningpolitiken samt till riksdagens ställningstagande till

denna skrivelse.

Bankofullmäktige uttala därefter, att enighet syntes föreligga om önskvärdheten

av att genom en mera restriktiv politik söka förhindra en fortsatt

kreditexpansion, men att meningarna ginge isär när det gällde att avgöra,

vilka konsekvenser man skulle vara beredd att taga för att genomföra

eu sådan politik. I skrivelsen anföres därefter följande.

Vid en restriktiv penningpolitik av den art, som bör föras i hittills rådande

konjunkturläge och varom enighet kan anses råda, avses att i första

hand skapa förutsättningar för en sådan utveckling på kapitalmarknaden

att balans erhålles, d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsats

så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion. En dylik begränsning kan

ernås exempelvis genom frivilliga överenskommelser om en mera restriktiv

kreditgivning eller genom skärpta likviditetsbestämmelser. Men det gäller

icke endast att bringa ned kreditinstitutens sammanlagda utlåning till önskvärd

nivå utan också att tillse, att denna kreditgivning inriktas på de områden

och de ändamål, som ur samhällelig synpunkt måste anses mest angelägna.

De åtgärder, som riksbanken vidtog sommaren 1950, åsyftade att

skapa förutsättningar för en restriktivare kreditgivning från bankernas sida

med beaktande av angelägenhetsgraden. Detta mål skulle man söka nå dels

genom att man tillät en viss rörlighet på ränteområdet, dels genom en strängare

kreditprövning från kreditinstitutens sida enligt den överenskommelse,

som träffades mellan dessa och riksbanken.

Svenska bankföreningen har i skrivelse till bankoutskottet den 16 maj

1951 framhållit, att eu stramare utlåningspolitik från bankernas sida enligt

bankföreningens mening skulle ha varit motiverad eller överhuvudtaget möjlig

endast under förutsättning av en stramare likviditetspolitik från riksbankens

sida. I skrivelsen bär bankföreningen icke ens omnämnt nyss berörda

överenskommelse mellan bankerna och riksbanken. Detta måste närmast

tolkas så, att bankföreningen icke skulle anse affärsbankerna över huvud

taget vara i stånd vare sig att företaga en gallring av krediterna med hänsyn

till de med krediterna avsedda ändamålen eller att kvantitativt begränsa utlåningen,

så länge deras likviditet icke framstode som ansträngd. Fullmäk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Bcinkoutskottets utlåtande nr 3C>.

tige vilja dock tills vidare icke acceptera denna tolkning, som skulle öppna

helt nya perspektiv för den framtida penningpolitiken.

I stället vilja fullmäktige betrakta bankföreningens cirkulär till affärsbankerna

av den 20 juni 1951 som ett vittnesbörd om att föreningen i viss

mån modifierat sitt ståndpunktstagande i skrivelsen den 16 maj. I cirkuläret,

som tillkommit hcll på affärsbankernas eget initiativ, heter det nämligen

bl. a., att bankerna i sin kreditgivning böra ha för ögonen önskemålet

att söka undvika en ökning av den sammanlagda utlåningskvantiteten, även

om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar i marknaden skulle komma

att visa ytterligare stegring. Det framhållcs, att detta bör ske såväl med

hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning på penningmarknaden,

varmed bankföreningen närmast torde avse kreditgivningen,

som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås att — med hänsyn

till den betydande efterfrågan på bostäder i vårt land — bankerna söka undvika

att nedbringa bvggnadskrediternas relativa andel i den samlade utlåningen

under vad som på senare tid varit normalt.

De olika uppfattningarna om vad som bör vara innebörden i eu politik

syftande till åtstramning på penningmarknaden komma icke minst tydligt

till uttryck, då det gäller att bedöma hur läget bör vara efter det att en pågående

kreditexpansion verkligen brutits. Om avsikten är att få till stånd eu

restriktivare prövning vid långivningen bör detta — under i övrigt oförändrade

omständigheter — leda till en ökad likviditet hos bankerna. Det är sålunda

felaktigt att sätta likhetstecken mellan en kreditåtstramning och brist

på likvida medel i bankerna. Skulle för banksystemet i dess helhet en kreditåtstramning

karakteriseras av brist på likvida medel, måste samma förhållande

gälla för de enskilda bankerna. Men ingen torde väl vilja hävda,

att det förhållandet, att en bank utvisar eu otillfredsställande likviditet, skulle

vara ett uttryck för att denna bank varit mera restriktiv i sin kreditgivning

än banker med bättre likviditet. Det finns snarare anledning antaga,

att förhållandet är det rakt motsatta. Utan alt närmare ingå på här berörda

problem kan det finnas anledning att särskilt betona, att det mot bakgrunden

av det sagda måste te sig helt oriktigt att skärpa likviditetsbestämmelserna

på ett sådant sätt, att de särskilt skulle drabba just de banker, som

strävat efter att skapa en god likviditet i enlighet med de önskemål, som uttalats

av myndigheterna. Man kan sålunda icke rimligen få till stånd den

önskade kreditåtstramningen genom att helt enkelt »frysa» eu större eller

mindre del av varje banks likvida medel vid en viss tidpunkt.

En viss likviditetsställning eller likviditetsutveckling kan sålunda icke i

och för sig utgöra grundlag för en bedömning av frågan, om en åsyftad kreditåtstramning

kommit till stånd eller ej. Om man däremot utgår från att

kreditinstituten — trots att de ingått en frivillig överenskommelse om en

restriktiv kreditgivning — icke kunna eller vilja skärpa kreditprövningen,

måste man bedöma den likviditet, som icke är bunden genom lagbestämmelser,

på ett helt annat sätt. Denna likviditet skulle ju då i huvudsak vara att

betrakta som av banken för tillfället icke utnyttjade utlåningsmöjligheter,

som kunna beräknas bliva ianspråktagna, så snart motiverade kreditanspråk

framkomma. Detta innebär, att den icke bundna likviditeten skulle vara liktydig

med en motsvarande risk för kreditexpansion. Med denna utgångspunkt

måste man komma till det resultatet, att den enda möjligheten att få

till stånd en kreditåtstramning vore att minska bankernas utrymme för kreditgivning

genom i så hög grad skärpta likviditetsbestämmelser, att denna

icke bundna likviditetsreserv eliminerades.

Tidigare har framhållits, att enighet förelegat om önskvärdheten alt få till

stånd en restriktivare kreditmarknad. Diskussionen har i övrigt mest gällt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankuutskoltels utlåtande nr Öl!.

7

huru långt man skulle låta denna restriktivitet gå, d. v. s. närmast vilka konsekvenser

på ränteområdet man skulle vara beredd att acceptera. Mindre

uppmärksamhet har ägnats åt frågan på vilka sätt kreditbegränsningen skulle

åstadkommas. Av diskussionen under våren synes framgå, att möjligheten

att begagna räntevapnet i en sådan utsträckning, att de fördyrade kostnaderna

för kredit skulle utgöra den direkt kreditbegränsande taktorn, avvisats

av praktiskt taget alla parter. Såväl i den ovan berörda höger- och

folkpartireservationen till bankoutskottets utlåtande nr 20 som i bankföreningens

tidigare nämnda skrivelse till bankoutskottet framhäves i stället

önskvärdheten att genom ökad stramhet på penningmarknaden få till stånd

den önskade restriktivare kreditgivningen. Den räntehöjning, som ansetts

bliva en nödvändig följd av en sådan penningpolitik, betraktas mera som

en i och för sig icke önskvärd konsekvens av denna politik, och angelägenheten

av att söka begränsa räntehöjningens storlek betonas allmänt. Den

tredje till buds stående huvudvägen, nämligen frivilliga överenskommelser

med kreditinstituten om en restriktiv utlåningspolitik, synes i allmänhet

ha bedömts med en viss skepsis.

Vid penningpolitikens utformning i här berörda avseende är det enligt

fullmäktiges mening av fundamental betydelse att klargöra sambandet mellan

en stram marknadspolitik och ränteutvecklingen. Härvid bör uppmärksammas,

att en markerad åtstramning på penningmarknaden icke leder till

en övergång från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser

en tendens till en fortgående räntestegring. Pressen uppåt på räntan

verkar så länge stramheten på penningmarknaden bibehålies och upphör

först sedan en omsvängning till lätthet och likviditetsökning inträtt. Därtill

kommer, att de starka säsongmässiga förändringarna på kapitalmarknaden

innebära, att det icke är möjligt att undvika att — om restriktiviteten under

vissa perioder skall vara tillräckligt stor — en mycket stark åtstramning

under andra perioder inträffar och då leder till cn i och tör sig omotiverad

tendens till räntestegring. Det förhåller sig därför så, att tillgripandet av en

starkt restriktiv penningmarknadspolitik skulle medföra en kontinuerlig

räntestegring ända till den punkt, där räntehöjningens direkta verkningar

bliva tillräckligt starka för att i erforderlig omfattning begränsa efterfrågan

på kredit. Att det härvid, som också framhålles i bondeförbundsrepresentanternas

reservation till det ovan nämnda utskottsutlåtandet, skulle behövas eu

räntehöjning av en storlek, som man icke på något håll i den hittills förda

diskussionen velat förorda, anse fullmäktige ställt utom tvivel.

I skrivelsen uttalas därefter, alt enligt fullmäktiges mening det förelågc eu

långt gående enighet om att penningpolitiken borde ha möjlighet att skapa

en penning- och kapitalmarknad, som kännetecknades av å ena sidan den

stramhet, som erfordrades till stöd för en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande

syfte, å andra sidan en sådan grad av räntestabilitet, att

icke en okontrollerad räntehöjningsprocess finge fortgå. Då fullmäktige icke

ansåge, att detta mål vore möjligt att nå med de penningpolitiska medel, som

nu stode till buds, hade fullmäktige ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter

som kunde finnas att skapa förutsättningar för att med framgång bedriva

en penningpolitik eller dessa riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder

som för detta ändamål kunde vara nödvändiga.

Utgångspunkten hade härvid varit, att utrymme redan nu förelågc för att

åstadkomma erforderlig stramhet på penningmarknaden. Bl. a. kunde med

stöd av gällande lag angående särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

kassareserv en väsentlig skärpning vidtagas i föreskrifterna om affärsbankernas

skyldighet att hålla kassareserv. Däremot förelåge endast mycket

begränsade möjligheter att hindra, att en åtstramning på penningmarknaden

ledde till en fortgående räntestegringsprocess. Mot denna bakgrund hade

inom riksbanken utretts förutsättningarna för att införa en på särskild lagstiftning

stödd räntereglering.

Fullmäktige ha därefter i skrivelsen diskuterat frågan om lämplig fördelning

av kreditgivningen. Härom anföres.

Ett särskilt problem vid en penningpolitik, syftande till en åtstramning

av penningmarknaden i samband med införande av en räntereglering, finna

fullmäktige vara av synnerlig betydelse, nämligen frågan om kreditgivningens

fördelning på de olika ändamål, för vilka kredit efterfrågas. Om en

utpräglad minskning av tillgången på en vara inträffar vid oförändrad eller

förhållandevis obetydligt minskad efterfrågan, blir frågan om fördelningen

av varan mellan de olika förbrukarna aktuell. Gäller det en vara av oumbärlig

art för stora delar av befolkningen eller näringslivet, ter det sig motiverat

att påverka fördelningen genom en ransonering.

Samma fördelningsproblem uppkommer vid en så stark åtstramning av

penningmarknaden, att kreditutbudet blir väsentligt mindre än kreditefterfrågan.

Frågan om en ur allmän synpunkt godtagbar fördelning av under

sådana förhållanden disponibla kreditbelopp uppstår, oberoende av om en

räntehöjning vidtages eller ej, därest icke räntestegringen blir så betydande,

att den leder till en inskränkning i kreditefterfrågan i en sådan omfattning,

att balans mellan tillgång och efterfrågan uppnås. Att på sådant sätt låta

en prishöjning på kredit bestämma fördelningen av till buds stående kreditbelopp

kan emellertid enligt fullmäktiges mening icke accepteras. De investeringar,

som hårdast drabbas av en räntehöjning, äro de mest långfristiga.

Detta skulle betyda, att i första hand bostadsbyggnadsverksamheten

skulle påverkas i inskränkande riktning. Även i övrigt synes det vara tvivel

underkastat, om en fördelning enbart genom räntehöjning är godtagbar,

bl. a. emedan i allmänhet vissa delar av exportindustrien och den för försörjningen

viktiga produktionen arbetar med mindre marginaler än den

del av näringslivet, som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära

behov, och därför skulle nödgas inskränka sin investeringsverksamhet i högre

grad än denna senare. Därtill kommer att, som ovan framhållits, med all

sannolikhet den räntestegring, som skulle erfordras för att nå balans, skulle

vara betydande och vida överstiga vad man på flertalet håll torde vara beredd

att acceptera.

Man kan alltså konstatera, att frågan om fördelningen av tillgängliga kreditbelopp

reses, oavsett om en mindre räntestegring accepteras eller ej, även

om det kan göras gällande, att denna fråga skulle bliva något lättare att

lösa vid en räntestegring än utan en sådan. I samband med vidtagandet av

åtgärder för en ytterligare åtstramning av penningmarknaden måste emellertid

problemet under alla förhållanden lösas, därest man icke är beredd

att acceptera en betydande räntestegring, som tillätes fortgå till dess de

stigande räntorna åstadkommit balans genom sin hämmande inverkan på

den ekonomiska aktiviteten, särskilt den långsiktiga investeringsverksamheten.

Vid de tidigare försöken att åstadkomma en uppbromsning av kreditexpansionen

har riksbanken sökt lösningen av fördelningsfrågan genom att i

överenskommelsen med kreditinstituten inrycka vissa riktlinjer beträffande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

9

fördelningen. Det torde vara uppenbart, att denna metod ensam kan giva ett

godtagbart resultat endast så långt åtstramningen hålles inom relativt måttliga

gränser och följaktligen spänningen mellan efterfrågan och tillgången

på kredit icke blir alltför stark. Av erfarenheterna under det gångna året

synes man vara berättigad att draga den slutsatsen, att om åtstramningen

varit väsentligt kraftigare och kreditinstitutens utlåningspolitik betydligt

hårdare, hade fördelningsfrågan givit upphov till betydligt starkare friktioner

än nu varit fallet, och på en viss punkt skulle den begagnade metoden

ha visat sig otillräcklig.

Att å andra sidan söka lösa kreditfördelningsproblemet genom en direkt,

centraliserad kreditransonering vilja fullmäktige tills vidare i princip taga

avstånd ifrån. Redan den omfattande administration och kontrollapparat,

som skulle erfordras härför, talar enligt fullmäktiges mening emot en sådan

lösning.

Fullmäktige anse, att man i stället borde gå vidare på den redan inslagna

vägen och genom samarbete med kreditinstituten på basis av föreliggande

överenskommelse söka få dessa att föra en utlåningspolitik, som i största

möjliga utsträckning ledde till en önskvärd kreditfördelning. Att helt förlita

sig på att härigenom nå tillfredsställande resultat synes fullmäktige

emellertid icke tillrådligt, därest den fortsatta utvecklingen skulle leda till

att en stark åtstramning av kreditmarknaden genomfördes. Risken skulle

enligt fullmäktiges mening framför allt vara, att kreditbehov av ur samhällsekonomisk

och social synpunkt vitalt slag icke kunde bliva tillgodosedda,

och detta i desto högre grad ju effektivare åtgärderna för ett bekämpande

av kreditexpansionen visade sig bliva. Särskilt skulle givetvis

här träda i förgrunden finansieringen av byggnadsverksamheten för bostäder

och allmännyttiga ändamål, vilken redan genom den hittills förda politiken

utsatts för vissa svårigheter.

Fullmäktige omnämna därefter, alt inom finansdepartementet verkställdes

en undersökning bl. a. rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser

för affärsbankerna på ett mera differentierat sätt än vad som är

möjligt inom ramen för kassareservslagen påverka kreditgivningens inriktning.

Fullmäktige uttala, att det kunde visa sig, att denna väg kunde bidraga

till att lösa ifrågavarande fördelningsproblem. Därutöver skulle emellertid

enligt fullmäktiges mening för att i största möjliga utsträckning eliminera

de tidigare påtalade riskerna krävas, att en kreditgivare med tillräckliga

resurser funnes, vilken kunde korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens

utlåningspolitik ledde till, genom att uteslutande ur allmänna

synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke täcktes av kreditinstituten,

och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur sådana synpunkter mycket

angelägna. Den naturliga kreditgivaren av detta slag syntes vara riksbanken,

som redan under det gångna året i någon mån sökt fungera på detta

sätt. Redan möjligheterna för och viljan hos riksbanken att vidtaga dylika

ingripanden torde i viss utsträckning kunna påverka fördelningen i önskad

riktning. Mot eu lösning sådan som den här skisserade kunde givetvis riktas

den invändningen, att riksbanken genom att i ökad utsträckning nödgas

uppträda direkt på kreditmarknaden i varje fall kvantitativt sett motverkade

syftet med en kreditpolitik av här ifrågasatt slag och främjade i stället

för hämmade eu kreditexpansion. Man torde emellertid kunna utgå ifrån,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

dels att den stramare penningpolitiken skulle leda till ett sådant resultat,

att det ås3rftade målet vad beträffar utvecklingen av kreditvolymen totalt

sett nåddes, dels att ifrågavarande verksamhet från riksbankens sida skulle

bedrivas med den största försiktighet, så att dess omfattning bleve av relativt

begränsad storlek och så att den i största möjliga utsträckning bleve

av endast tillfällig art.

Fullmäktige ha därefter uttalat, att det allmänna ekonomiska läget, internationellt

sett såväl som i Sverige, för närvarande kännetecknades av

stor osäkerhet beträffande framtidsutsikterna. De utpräglade inflationstendenser,

som gjort sig gällande efter Koreakrigets utbrott för något mera

än ett år sedan, hade under de sista månaderna dämpats. Bedömningen beträffande

återstoden av året växlade från tro på ett återuppblossande av den

allmänna inflationen till prognoser om en mera lugn utveckling. En avgörande

roll borde tillskrivas den kommande världspolitiska utvecklingen.

Under sådana omständigheter vore fullmäktige icke beredda att nu föreslå

vare sig ett genomförande av en skärpning av gällande kassareservsbestämmelser

eller ett införande av en räntereglering. Däremot ansåge fullmäktige,

att risken för en förnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna

och i Sverige vore så betydande, att ett utbyggande av den penningpolitiska

arsenalen borde ske med ett vapen, som vid behov kunde användas

för att möjliggöra en effektiv inflationsbekämpande penningpolitik utan sådana

konsekvenser beträffande ränteutvecklingen, vilka statsmakterna icke

vore beredda att godtaga. Därest fullmäktiges förslag bifölles, ämnade fullmäktige

sedermera, med utgångspunkt från den då föreliggande ekonomiska

situationen, taga under övervägande, om och i så fall i vilken utsträckning

de bemyndiganden, som lagförslaget lämnade, borde utnyttjas.

Det av fullmäktige framlagda utkastet till lag om räntereglering in. m.

innebär i huvudsak, att Konungen, i den mån sådant prövades oundgängligen

nödigt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penriingpolitiska

verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken

skulle kunna bemyndiga riksbanken att företaga följande åtgärder:

1. föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver in- och utlåning

eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken anmäla tillämpade

räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar;

2. meddela föreskrifter om räntestopp;

3. fastställa viss lägsta inlåningsränta (minimirånta) och viss högsta

utlåningsränta (maximiränta); samt

4. föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade skuldförbindelser

icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

11

Yttranden.

Över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

bostadsstgrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium

(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö

och Norrköping), försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

statens priskontrollnämnd, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket

och Samarbete, Kooperativa förbundet, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan,

Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk. Därjämte ha skrivelser i anledning av framställningen

inkommit från handelskamrarna i Gävle, Göteborg och Sundsvall. Svenska

landskommunernas förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande

över förslaget, har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå

från att avgiva yttrande.

Redogörelser för innehållet i de inkomna yttrandena ha lämnats å s. 17

—26 och s. 31—52 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av inom finansdepartementet upprättat lagförslag

i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, följande

till allmän motivering för förslaget.

Det av fullmäktige i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering, för

vilket en redogörelse lämnats i det föregående, måste ses såsom ett led i de

allmänna strävandena att genom olika medel förhöja den ekonomiska politikens

effektivitet och slagkraft, så att ökade förutsättningar vinnas för att

möta de risker som det rådande läget inrymmer. Det är min avsikt att i ett

senare sammanhang taga hela den fortsatta ekonomiska politiken under

samlat övervägande. Dessförinnan torde dock resultatet av bland annat pågående

utredningar inom konjunkturinstitutet i anslutning till dess kommande

höstrapport böra avvaktas. Emellertid torde av praktiska skäl den

av fullmäktige i riksbanken väckta frågan om räntereglering böra prövas

särskilt. Något hinder synes icke möta att de kreditpolitiska spörsmålen pa

detta stadium utbrytas från den ekonomiska politikens övriga element. Jag

torde därför här få taga upp den penningpolitiska motiveringen för det fram
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

lagda förslaget. Under alla förhållanden står det nämligen fullt klart, att en

aktiv kreditpolitik måste utgöra en av hörnstenarna i handlingsprogrammet

för den ekonomiska politiken.

Kreditpolitikens syfte är i rådande läge att medverka till att hålla den

totala efterfrågan i samhället inom ramen för de tillgängliga resurserna genom

att begränsa utlåningsvolymen. Målsättningen måste vara, att expansionstendenserna

i företagarvärlden icke skola erhålla näring genom en kreditutvidgning.

Allmän enighet synes råda om att denna målsättning huvudsakligen

måste förverkligas genom att underlaget för bankernas kreditgivning

hålles inom snäva gränser. I den situation som nu föreligger bör man i

varje fall söka förhindra att underlaget för kreditgivningen ytterligare förstärkes.

Härvid gäller det i första hand att undvika en påspädning av marknadens

likviditet annat än för tillfälliga situationer. Detta bör vara riktpunkten

för riksbanken, vars transaktioner få avgörande betydelse för likviditetsutvecklingen

på marknaden. Därom ha några meningsskiljaktigheter

icke rått. Det bör vidare kunna förväntas, att också bankerna ansluta sig till

statsmakternas restriktiva kreditpolitik och genom frivillig återhållsamhet

i viss utsträckning medverka till att det likviditetsmässiga utrymmet för

utlåning under förhandenvarande omständigheter icke helt utnyttjas. En

ny lagstiftning för att ersätta nu gällande särskilda kassareservbestämmelser

för affärsbankerna, vilken direkt tager sikte på önskemålet att vinna

kontroll över utlåningen, har föreslagits i en av chefen för bank- och for.dinspektionen

inom finansdepartementet nyligen utarbetad promemoria. Enligt

förslaget skulle vidare möjligheter beredas att vid behov giva bostadsfinansieringen

en förmånsställning Det synes emellertid icke uteslutet, att

frågan om bostadsfinansieringens tryggande, åtminstone för någon tid

framåt, skall kunna lösas genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.

Detta kommer jag att eftersträva. Under sådana förhållanden

har ifrågavarande förslag icke samma omedelbara aktualitet som det eljest

skulle haft. Jag är därför icke för närvarande beredd att taga ställning till

förslaget, utan detta torde få hli föremål för fortsatta överväganden.

Frågan om sättet att åvägabringa en likviditetsåtstramning är ett tekniskt

problem, som kan lösas med olika metoder, om vilkas detaljer meningarna

måhända kunna gå isär. Det väsentliga är att, som jag nyss nämnde, full

samstämmighet råder om att den nödvändiga återhållsamheten i kreditgivningen

måste ske genom att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas.

Hur än denna begränsning genomföres, måste man emellertid räkna med

att den kan utlösa en tendens till räntestegring. De flesta synas vara överens

om att en sådan räntestegring icke är ett mål i och för sig utan blott en

biverkan av själva kreditåtstramningen. Jag kan i detta hänseende också

stödja mig på uttalanden från ledande representanter för bankväsendet.

Härmed är icke sagt, att icke en räntehöjning i vissa lägen och i förening

med andra åtgärder direkt kan reducera efterfrågan på krediter och därigenom

utgöra ett självständigt penningpolitik! medel. Såsom bankofullmäktige

vid flera tillfällen framhållit böra emellertid ränteförändringarna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30.

13

härvid vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna

under beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande

av räntans sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess helhet.

Ränteförändringar böra alltså icke framkomma såsom konsekvens av

eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa faktorer.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 till årets riksdag har bankoutskottet

givit sin anslutning till dessa synpunkter. Utskottet har därvid

uttryckligen understrukit, att avgörandena beträffande räntan städse måste

helt förbehållas myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga spekulationer,

efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet fatta sina beslut.

Vid allsidiga överväganden i räntefrågan utifrån reala samhällsekonomiska

aspekter måste alltjämt gälla, att lågräntelinjen icke får frångås på

längre sikt. På kortare sikt kan en kraftig räntehöjning i och för sig

vara ett verksamt medel att hejda en inflationistisk utveckling. Konsekvenserna

av en dylik kraftig räntehöjning äro dock svåröverskådliga och växla

från tidpunkt till tidpunkt. I princip står det emellertid klart, att räntehöjningens

konjunktur stabiliserande effekt — bortsett från dess inverkan

på det personliga sparandet — i huvudsak hänför sig till dess dämpande

inverkan på aktiviteten i företagarvärlden. Vid en kännbar räntestegring

försämras betingelserna för verksamheten hos företagen. Möjligheterna att

utvidga produktionen och öka investeringarna beskäras och efterfrågan

på arbetskraft avtager. Denna utveckling kan icke väntas ske friktionsfritt

utan måste förutsättas vara förenad med stora påfrestningar för det ekonomiska

livet, om en räntehöjning över huvud taget skall kunna få avsett

resultat. Det måste med andra ord slås fast, att en räntehöjning icke är

ett särdeles smidigt och milt verkande inflationsbekämpande medel, utan

måste drabba hårt. Särskilt i nuvarande läge med dess splittrade konjunktur

kan en räntestegring skapa svårbemästrade arbetslöshetstendenser i

vissa branscher, framför allt på konsumtionsvaruområdet. Därtill kommer,

att en kraftig räntehöjnings omedelbara biverkningar på prissystemet under

sådana omständigheter, som för närvarande råda, obestridligt framstå

såsom olyckliga.

En obetgdlig räntehöjning, återigen, säg Va procent, torde näppeligen få

någon effekt beträffande det personliga sparandet. Det är ej heller troligt,

att den i ett läge med utpräglat inflationstryck skulle leda till en dämpning

av investeringsbenägenheten och expansionstendenserna i allmänhet. En

räntehöjning av en sådan mindre storleksordning skulle slutligen ej räcka

till för att inrikta förväntningarna på penning- och kapitalmarknaden mot

en snar återgång till lågränteläget, utan kunde väntas ge upphov till en glidningsprocess

från ett högre utgångsläge. Därtill komma även vissa andra

olägenheter, som bli särskilt påtagliga, när de göra sig gällande även efter

det skälen för räntehöjningen efter någon tid bortfallit. I dagens läge framstå

nackdelarna av en räntehöjning såsom större än fördelarna därav. Ett

konstaterande av detta förhållande innebär icke, att man avvisar tanken

på en på kortare sikt rörlig ränta.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Med den uppfattning om ränteförändringar vidtagna såsom självständiga

ingripanden i åtstramande syfte, åt vilken jag här givit uttryck, är det tydligt

att åtgärder, som äro ägnade att direkt minska kreditvolymen genom

likviditetsbegränsning, framstå på det kreditpolitiska området såsom de viktigaste

medlen för en allmän stabiliseringspolitik. Såsom nyss framhållits,

kunna emellertid ingripanden från de penningvårdande myndigheternas

sida för att begränsa det likviditetsmässiga underlaget för bankernas kreditgivning

få återverkningar i räntehänseende. Vid en kreditåtstramning, även

om den förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen minskning av

kreditefterfrågan och marknadsmässiga förutsättningar sålunda föreligga

för balans i fråga om framtidsförväntningarna, kan räntan ändå visa en

tendens att glida uppåt på grund av omedelbara marknadsreaktioner för åtstramningen.

I ett sådant läge är det givetvis angeläget att en ränteglidning

törhindras. I andra fall kan det t. ex. vara fråga om en räntestegring som

en följd av att kredittillgången skurits ned under efterfrågan. Accepteras

härvid förskjutningen i den allmänna räntenivån kan det likväl vara ett

önskemål att samtidigt förhindra att förskjutningen kommer till uttryck

på särskilt känsliga punkter. Vidare kan tänkas att en högre ränta anses

böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken

men att detta åtföljes av en ränteglidning, som hotar att bli inledningen till

en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt motiverad nivå. Denna

förskjutning får i så fall motverkas genom en räntereglering.

Det är av det sagda tydligt, att sammanhanget mellan en direkt kreditåtstramning

och ränteutvecklingen kan leda till svåra tekniska problem vid

utnyttjandet av kreditbegränsande åtgärder som ett led i stabiliseringspolitiken.

Erfarenheterna av den gångna utvecklingen ha föranlett fullmäktige

i riksbanken att försöka förebygga en upprepning i framtiden av sådana

svårigheter av här berört slag, som gjort sig gällande på kreditområdet särskilt

sedan sommaren 1950. Detta har resulterat i att fullmäktige framlagt

ett förslag om räntereglering. Enligt förslaget skall en fullmaktslagstiftning

genomföras, som ger statsmakterna författningsenliga möjligheter

att vid behov ingripa på räntemarknaden. Ingripandena förutsättas i regel

kunna ske i tre olika stadier, vilka innebära en successiv skärpning av

myndigheternas kontroll över utvecklingen. Det första steget blir anmälningsskyldighet

för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.

Redan en dylik anmälningsskyldighet bör utöva ett visst återhållande

inflytande, när det gäller tendenser till ränteglidning. Nästa åtgärd blir ett

räntestopp, varigenom den vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen

och räntenivån fastlåses. I samband härmed eller såsom en isolerad åtgärd

på ett tidigare stadium kan föreskrivas, att obligationer och liknande värdepapper

icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Såsom ett tredje och

sista led i ränteregleringen kan det bli erforderligt att fastställa maximiräntor.

I ett dylikt extraordinärt läge kan också, såsom fullmäktige framhålla,

behov uppkomma att förordna om minimiräntor vid inlåningen. Behovet

av minimiräntor i vissa lägen sammanhänger närmast med önskvärd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotteis utlåtande nr 3(>.

15

heten att kunna förhindra, att icke avsedda strukturförändringar uppkomma

på inlåningsmarknaden i samband med att utlåningen regleras genom

maximiräntor. Även omsorgen om sparandet kan motivera fastställande av

minimiräntor vid inlåning.

Mot detta förslag ha vid remissbehandlingen flera invändningar riktats.

Huvudinvändningarna bygga på antagandet, att en tillämpning av bestämmelserna

om räntereglering skulle medföra eu stark spänning på kreditmarknaden.

Denna spänning skulle leda till en snedvridning och sönderbrytning

av kreditstrukturen och skapa svåra administrativa komplikationer

samt draga med sig en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur.

Många remissinstanser peka på riskerna för uppkomsten av en s. k.

grå eller svart marknad, varvid kreditförmedlingen skulle glida ur händerna

på de effektivt arbetande ordinarie penninginstituten och i stället taga

formen av svårkontrollerade transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden.

Vid den förutsatta starka spänningen mellan kreditbehov

och kredittillgång skulle företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga

gynnas i fråga om möjligheterna att realisera investeringsplanerna.

Chefen för konjunkturinstitutet, professorn Erik Lundberg ifrågasätter

i ett separat utlåtande till försäkringsinspektionens yttrande, huruvida

icke vid en räntereglering den högre kreditvärdigheten och mindre kreditrisken

kommer att ges prioritet vid bankernas ransonering av utlåningen

och härigenom leda till en snedvridning av produktionen.

I bankföreningens yttrande samt i en till priskontrollnämndens utlåtande

särskilt fogad promemoria ha starka farhågor yppats för att ränteregleringen

skulle leda till en uppdelning av obligationsmarknaden i en sektor för äldre

lån och en annan för nyemitterade sådana. I den situation, som skulle föreligga

vid räntereglering, skulle en begränsning av bankernas kreditförmåga

på olika vägar komma att föranleda ökade utbud av förut emitterade obligationer.

Dessa utbud skulle verka kursnedpressande och alltså höja den effektiva

räntenivån i den sektor av obligationsmarknaden som representerar tidigare

emissioner. Bankföreningen förutsätter, att riksbanken i en sådan

situation icke kunde stödja kurserna genom obligationsköp, eftersom i så

fall de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande syfte velat undandraga

marknaden på en annan väg skulle tillföras densamma, varigenom

det uppställda målet för penningpolitiken enligt föreningens mening förfelades.

Rent allmänt gör bankföreningen gällande, att faran för ränteglidning

i första hand föreligger på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas

kreditgivning.

När man söker taga ställning till remissmyndigheternas anmärkningar,

har man att gå tillbaka till vad jag inledningsvis anlörL om de kreditpolitiska

åtgärdernas plats i en allmän stabiliseringspolitik. Det är nämligen

uppenbart, att man endast mot bakgrunden av en uppfattning om de omständigheter,

under vilka en räntereglering ifrågakommer, och om den användning

för ränteregleringen, som dessa omständigheter motivera, kan

bilda sig en mening om i vad mån de i remissyttrandena påtalade olägenhe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

terna komma att göra sig gällande. Jag vill härvid i första hand erinra om

att den jämvikt mellan olika faktorer i det ekonomiska livet, som är stabiliseringspoli

likens mål, måste förverkligas genom åtgärder inriktade på

olika punkter av det ekonomiska systemet och samverkande till att skapa

balans mellan den totala efterfrågan i samhället och de tillgängliga resurserna.

Bland alla dessa åtgärder intaga de som ifrågakomma på kreditmarknaden

en viktig men därför icke ledande plats. De kreditpolitiska åtgärderna

få i rådande läge i rätt hög grad karaktären av ingripanden till stöd för vad

som i övrigt göres i stabiliserande syfte. Särskilt gäller del att undvika, att

verkan av övriga åtgärder försvagas eller undanröjas genom alltför stor

likviditet på marknaden. Jag har även i det föregående framhållit, att för

närvarande främst de kreditpolitiska åtgärder äro av praktiskt värde, som

avse en direkt åtstramning genom likviditetsbegränsning, och att ett ränteproblem

uppkommer i sammanhanget närmast såsom en konsekvens av de

direkta kreditåtstramande åtgärderna. Ränteregleringen avser nu att förebygga

eller modifiera ur stabiliseringssynpunkt omotiverade eller skadliga

räntekonsekvenser av kreditåtstramande åtgärder och är därför subsidiär i

förhållande till sistnämnda åtgärder. Då dessa emellertid i sin tur endast

äro ett led i en total politik, inriktad på att i olika hänseenden skapa balans

på marknaden, är det tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något

längre sikt, kommer att äga stöd av en med andra medel vunnen balans

mellan kredittillgång och kreditefterfrågan, som icke motiverar en annan

och högre räntenivå än den som låses genom regleringen. Uppfattad och

tillämpad på detta sätt ger ränteregleringen icke anledning till de farhågor,

som framkommit under remissen. Remissinstansernas anmärkningar synas ju

i hög grad vila på den underförstådda förutsättningen, att man genom ränteregleringen

låser räntorna vid en nivå, som avsevärt avviker från den på

något längre sikt motiverade. I den mån en omedelbar men tillfällig marknadsreaktion

för kreditåtstramningen eller en bristande tidsmässig anpassning

mellan olika åtgärder skulle föranleda, att den reglerade räntenivån

avviker från vad marknadsförhållandena föranleda, är det fråga om en

övergångsföreteelse. I själva verket bör övergångstiden förkortas genom att

ränteregleringen själv tenderar att stabilisera ränteförväntningarna.

Ett i viss mån annat läge än det skildrade uppkommer, för den händelse

ekonomiska förutsättningar skulle föreligga för en ränteförskjutning i samband

med kreditåtstramningen men man önskar undvika, att denna kommer

till uttryck på särskilt känsliga punkter. De räntesatser, som därvid

låsas, komma att ligga i en annan relation till övriga räntesatser än tidigare.

I begränsad omfattning komma de under remissen påpekade svårigheterna

alltså i detta fall till synes. Detta är emellertid det ofrånkomliga priset för

minskningen av vissa ogynnsamma verkningar av kreditpolitiska åtgärder,

vilka, om verkningarna icke på detta sätt undanröjdes, vore svåra eller omöjliga

att genomföra. Det bör tillfogas, att den här berörda situationen och ifrågavarande

användningssätt för ränteregleringen kan bedömas såsom undantagsfall.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoitets utlåtande nr 36.

17

Om ränteregleringen på ett riktigt sätt infogas i en allmän, på stabilisering

inriktad ekonomisk politik, böra skäl alltså icke föreligga att befara

de olägenheter och skadeverkningar eller de svårartade spänningar, mot

vilka remisskritiken i stor utsträckning riktar sig. Regleringen bör i regel

kunna taga formen av en lastlåsning av redan existerande räntesatser, ett

räntestopp. Någon användning av maximi- och minimiräntor torde icke bli

aktuell annat än i speciella fall. Rent allmänt måste det förutsättas, att

ränteregleringen utövas med smidighet och på ett sådant sätt, som är förenat

med det praktiska livets krav.

1 detta sammanhang vill jag särskilt beröra de problem vid en räntereglering,

som kunna uppkomma på grund av de komplicerade förhållandena

på obligationsmarknaden. Av vad som förut uttalats följer, att en splittring

av räntesatserna på obligationsmarknaden mellan äldre och nyemitterade

obligationslån, som sammanhänger med att den stabiliserade räntenivån

icke riktigt återspeglar de marknadsmässiga förutsättningarna, bör vara av

kort varaktighet under förutsättning att ränteregleringen i enlighet med av

mig utvecklade tankegångar på ett rationellt sätt infogas såsom stödåtgärd i

den allmänna ekonomiska politiken. Under dessa förhållanden och om man

genom olika åtgärder, bland dem ränteregleringen, stabiliserar ränteförväntningarna,

böra ifrågavarande spänningar på obligationsmarknaden icke

bli av en sådan omfattning eller varaktighet, att invändningar behöva resas

mot att riksbanken förhindrar en splittring av marknaden genom tillfälliga

stödåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att dessa stödåtgärder, ehuru

kortvariga, motverka den allmänna stabiliseringspolitiken.

Vad här sagts om behovet av stödköp på obligationsmarknaden i räntereglerande

syfte måste också gälla den supplementära kreditgivning i övrigt,

som riksbanken traditionellt bedriver som led i den allmänna penningpolitiska

verksamheten. Ett uttalande av fullmäktige på denna punkt har i några

remissyttranden tolkats såsom uttryck för en utökning av riksbankens funktioner

på kreditområdet. Man har då tydligen förbisett, att en dylik supplementär

kreditgivning sedan länge tillhört riksbankens uppgifter. Även i fortsättningen

måste denna uppgift åvila banken såsom ett led i dess medverkan

i statsmakternas allmänna ekonomiska politik. Under förutsättning att riksbanken

på här angivet sätt vid behov smidigt ingriper på utsatta punkter,

vinnes eu ytterligare garanti för att genom ränteregleringen uppkommande

spänningar skola motverkas.

Sammanfattningsvis synes läget alltså vara, att ehuru de invändningar

mot ränteregleringsförslaget på grund av befarade spänningar på ränteområdet,

som framkommit i ett flertal remissyttranden, teoretiskt kunna framstå

såsom berättigade, riskerna likväl te sig såsom starkt överdrivna eller

obefintliga, om man utgår från den allmänna målsättning för den ekonomiska

politiken och den syn på de kreditpolitiska åtgärdernas plats inom en

sådan politik, som här utvecklats. Vidare gäller, att ränteregleringen har det

begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma räntekonsekvenser

av kreditåtstramande åtgärder. Däremot bör räntereglering
2

llihang till riksdagens protokoll 1951. 8 sand. AV 36.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bnnkontskottets utlåtande nr 36.

en icke användas för att etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget,

sådant detta på något längre sikt gestaltas bland annat under inflytande

av den allmänna ekonomiska politiken. Härmed försvagas emellertid icke

endast de här särskilt berörda invändningarna utan också flera av de andra

anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Sålunda

te sig farhågorna för en omfattande sidomarknad såsom föga berättigade

med den tillämpning av ränteregleringen, från vilken jag här utgått. Naturligtvis

får man vara beredd på att regleringen kan kringgås på vissa punkter

och att de rena överträdelserna kunna bli svåra att beivra. Det bör också

framhållas, att uppkomsten av sidomarknader, såsom fullmäktige påvisa, i

grund och botten icke är en följd av själva ränteregleringen utan av kreditåtstramningen.

Det är nämligen den minskade möjligheten till krediter hos

de ordinarie kreditinrättningarna som gör, att låntagarna söka sig utanför

den reguljära marknaden. Även i övrigt torde en hel del av de befarade konsekvenserna

av en räntereglering i själva verket hänföra sig till en åtstramning

av penningmarknaden.

Överhuvudtaget synas olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar

regleringen erbjuder. Dessa fördelar ligga främst i ökade möjligheter att

hindra en okontrollerad och av omständigheterna icke motiverad ränteglidning

samt i det större utrymme som regleringen ger för kreditbegränsande

åtgärder i stabiliseringssyfte på grund av att den undanröjer grunden för

vissa av de invändningar, som eljest måste riktas mot en sådan. Med den

av mig förordade användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på

området ger, finns det all anledning att antaga, att ränteregleringen inom

ramen för sitt begränsade syfte kan ge ett effektivt stöd åt stabiliseringssträvandena

inom det ekonomiska livet och i synnerhet på penningmarknaden.

Med stöd av vad jag nu anfört finner jag mig från kreditpolitiska

och allmänna samhällsekonomiska synpunkter böra förorda, att det av fullmäktige

i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering lägges till grund

för en fullmaktslagstiftning i ämnet. Meningen är emellertid icke att för

närvarande tillgripa ränteregleringen. Likviditeten på marknaden har på

senare tid förbättrats och tendenserna ha närmast gått i riktning mot en

viss sänkning av räntenivån. En fullmakt ger emellertid ett värdefullt stöd

vid den strama penningpolitik, som fortsättningsvis är påkallad, för den

händelse marknadsmässiga faktorer med kort varsel skulle framkalla ett

tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på svårigheter ifråga om ränteutvecklingen

av den art och på de grunder, som jag i det föregående redogjort

för.

Det är dock icke säkert, att fullmakten nödvändigtvis behöver utnyttjas

i ett läge med tendenser till ränteglidning. I första hand bör i en sådan

situation undersökas, huruvida möjligheter finnas att uppnå en sådan frivillig

överenskommelse med kreditinstituten som tillgodoser syftet att stabilisera

räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. I anslutning

till behandlingen av riksbanksförslaget om räntereglering ha på initiativ

från bankhåll vissa överläggningar pågått mellan mig och representanter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

19

för affärsbankerna. Av vad som därvid hittills förekommit kunna inga slutsatser

dragas i fråga om möjligheterna att få till stånd frivilliga åtaganden

från bankernas sida, vilka skulle svara mot den föreslagna lagstiftningens

ändamål i nuvarande läge. Frågan kompliceras vidare därav att dylika överenskommelser

givetvis icke endast kunna avse affärsbankerna utan även

måste omfatta sparbankerna och försäkringsbolagen samt övriga kreditinrättningar

ävensom i vissa fall andra kreditgivare. För att ge ett tillräckligt

brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvägen nå avsett

inflytande över ränteutvecklingen, synas därför dessa strävanden böra stödjas

av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. Förekomsten av en

dylik beredskap kommer dessutom att i och för sig utöva ett stabiliserande

inflytande på ränteförväntningarna och därigenom i viss utsträckning minska

behovet av ytterligare ingripanden.

I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida det icke vore tillräckligt

att man nu inskränkte sig till att färdigställa ett utkast till lagstiftning,

vilket förelädes riksdagen först då en tillämpning av lagen bleve omedelbart

aktuell. Häremot kan emellertid genmälas, att ett sådant ingripande

som räntereglering, om det skall få avsedd effekt, måste ske snabbt och

oväntat, detta särskilt med hänsyn till att från regleringen torde få undantagas

sådana före ikraftträdandet ingångna låneavtal, i vilka räntan blivit

på bindande sätt bestämd. Om det genom proposition till riksdagen bleve

känt, att en lag om räntereglering vore att förvänta, torde, i jämförelse med

vad som skulle bli fallet vid förordnande enligt en redan antagen lag, ökade

risker uppstå för att verkan av regleringen minskades därigenom, att kreditavtal

utformades eller omarbetades på sådant sätt, att lagen ej bleve tillämplig

på avtalen i fråga.

Med en fullmaktslag såsom stöd böra ökade förutsättningar finnas att

ernå frivilliga överenskommelser med vederbörande kreditinstitutioner. En

sådan ordning är på intet vis främmande för den svenska ekonomiska politiken.

Det finns sålunda många fullmakter, som icke alls eller endast delvis

kommit till tillämpning, utan som huvudsakligen haft karaktären av

bakgrund till frivilliga överenskommelser. Exempel härpå äro vissa stadganden

i allmänna förfogandelagen. På det penningpolitiska området må

erinras om den särskilda lagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver,

vilken ursprungligen tillkom år 1937, men som för första gången användes

i fjol. Dessförinnan hade den emellertid utgjort underlaget för frivilliga

överenskommelser. Skulle emellertid i det föreliggande fallet förhandlingsvägen

icke visa sig lika framkomlig som när det gällt andra frågor

på kreditområdet, synes man cj böra överdriva betänkligheterna mot förordnande

om räntereglering.

Eu räntereglering bör såsom bankofullmäktige uttalat, uppbyggas efter i

stort sett samma principer som gälla för den nuvarande prisregleringen.

Emellertid synes ur författningstekniska och andra synpunkter mindre

lämpligt att inarbeta ränteregleringsbestämmelserna i prisregleringslagen.

En särskild lagstiftning, vilken såsom jag tidigare uttalat bör få formen av

en fullmaktslag, är sålunda erforderlig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

I de fullmaktslagar av skilda slag som för närvarande äro gällande ha förutsättningarna

för tillämpning av fullmakterna angivits på

olika sätt. Enligt flera av dessa lagar gäller, att tillämpning endast kan komma

i fråga vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Framhållas bör att tillkomsten

av dessa lagar direkt sammanhängt med förhållanden, föranledda

av det senaste världskriget. I dagens läge och med hänsyn till den nu föreslagna

lagstiftningens allmänna karaktär bör emellertid, vid bedömandet av

om en föreliggande situation är sådan att de i lagen givna fullmakterna böra

få tillgripas, betydelse icke fästas vid frågan, om situationen föranletts av

krig eller icke. Den väsentliga synpunkten vid bedömandet bör vara, såsom

bankofullmäktige i sitt förslag förutsatt, huruvida utnyttjandet av fullmakten

är oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Jag finner sålunda icke anledning

frångå fullmäktiges förslag på denna punkt.

Enligt bankofullmäktiges förslag förutsättes vidare för förordnande om

ianspråktagande av fullmakterna, att fullmäktige gjort framställning därom.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke, innan

en räntereglering sattes i kraft, de myndigheter som hade att övervaka

.kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle att yttra sig. Givetvis är det i

och för sig önskvärt att den erfarenhet och sakkunskap på detta område,

som dessa myndigheter liksom fullmäktige i riksgäldskontoret representera,

får komma till tals innan en fråga av här avsett slag avgöres. Emellertid

torde det i vissa situationer vara nödvändigt, bl. a. för att förhindra

spekulationer, att beslut om tillämpning av lagen kunna fattas med tillräcklig

snabbhet. Ett remissförfarande medför alltid en viss tidsutdräkt. Det

torde därför ej vara lämpligt att stadga obligatorisk skyldighet att inhämta

yttrande från nämnda myndigheter. Jag förutsätter emellertid att, om så

utan olägenhet kan ske, en eller flera av dessa myndigheter höras eller samråd

med dem sker, innan beslut om förordnande fattas av Kungl. Maj :t.

Såsom redan tidigare angivits innefattar bankofullmäktiges förslag regler

om ingripanden på räntemarknaden i olika former, nämligen föreskrift om

anmälningsskyldighet beträffande tillämpade räntesatser m. no, vidare föreskrift

om räntestopp och bestämmande av maximi- och minimiräntor samt

slutligen tillståndstvång för utgivande av obligationer, förlagsbevis och liknande

värdepapper. Anmälningsskyldighet skulle enligt förslaget avse endast

yrkesmässig utlåning samt yrkesmässig inlåning i den mån den är förbunden

med utlåningsverksamhet. Räntestoppbestämmelserna och bestämmelserna

om maximi- och minimiräntor, vilka till sin allmänna utformning

nära ansluta sig till prisregleringslagens föreskrifter om prisstopp och om

normalpris, skulle däremot kunna tillämpas även på icke yrkesmässig utlåning

resp. in- och utlåning. Räntestoppet skulle i princip innebära, att å

viss angiven dag tillämpade utlånings- eller inlåningsräntor icke finge överskridas

respektive underskridas. Då riksbanken så prövade skäligt, skulle

genom räntestopp fixerade utlåningsräntor kunna sänkas och inlåningsrän
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bcinkoutskoitets utlåtande nr 36.

21

tor kunna liöjas. Fastställelse av maximi- och minimiräntor skulle innebära

att överskridande respektive underskridande av dessa icke finge ske utan

tillstånd. Tillståndsprövningen beträffande utgivning av obligationer m. m.

skulle omfatta räntesatser och övriga lånevillkor samt även tidpunkt för utgivandet.

En räntereglering, utformad efter de grundlinjer som bankofullmäktige

sålunda föreslagit, torde vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose

syftet med regleringen. Då förslaget till lagstiftning till sina huvudgrunder

även i övrigt synes väl avvägt, anser jag mig kunna i stort sett

ansluta mig till detsamma. På en del punkter torde emellertid vissa förtydliganaen

och jämkningar vara erforderliga.

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde innebär

bankofullmäktiges förslag såsom nyss nämnts att den egentliga ränteregleringen,

d. v. s. bestämmelserna om räntestopp samt maximi- och minimiräntor,

liksom även anmälningsskyldigheten, skall avse ut- och inlåning av

penningar. I vissa remissyttranden synes emellertid förslaget ha uppfattats

så att regleringen skulle vara avsedd även för sådan kreditgivning som sker

i form av exempelvis lämnande av anstånd med betalning vid köp av varor.

En sådan varukredit kan uppenbarligen ha samma ekonomiska effekt som

en banks rörelsekredit och kan i många fall mer eller mindre ersätta denna.

Ur denna synpunkt skulle det möjligen kunna anses motiverat att utsträcka

tillämpningen av en räntereglering också till varukrediter och andra liknande

krediter. Emellertid skulle man då komma in på ett ur räntesynpunkt

mycket känsligt och svårkontrollerbart område. Inom affärslivet torde existera

ett stort antal varierande betalningsformer med speciella pris- och rabattsystem.

Då härtill kommer att i ett läge med åtstramning av den allmänna

kreditmarknaden riskerna för en mera betydande ansvällning av

varukreditgivningen icke äro alltför påtagliga, synes man böra stanna vid

att låta ränteregleringen avse endast lån av penningar (försträckning).

I åtskilliga författningar finnas upptagna bestämmelser om beräkning av

räntor. I vissa fall är räntesatsen direkt angiven, medan i andra fall stadgande

givits om viss grund, efter vilken räntan skall beräknas. I ytterligare

undra författningar har stadgats att räntan skall bestämmas av Kung]. Maj :t

eller av annan myndighet.

De nu åsyftade räntebestämmelserna äro av olika karaktär. Vissa av dem

avse rättsförhållanden, som icke beröras av den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Som exempel må nämnas stadganden i skatteförfattningar om ränta vid anstånd

med skatts erläggande eller vid restitution av utskylder. Andra exempel

äro vissa bestämmelser av civilrättslig karaktär, såsom stadgandena i

38 § köplagen om ränta å köpeskilling och 141 § konkurslagen om ränta

vid återbäring av medel till konkursbo.

Emellertid lämnas i åtskilliga författningar bestämmelser om ränta vid

lån av penningar. Bland dessa må nämnas stadgandena om dröjsmålsränta

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

i 9 kap. 10 § handelsbalken. Enligt detta lagrum, som avser det fallet att

ränta ej utfästs i låneavtalet, är den som ej betalar på föreskriven tid skyldig

att erlägga sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen betalningstid

nämnd, utgår dröjsmålsränta efter fem procent från den dag borgenären

anhängiggjort rättegång eller lagsökningsförfarande mot gäldenären. Andra

räntebestämmelser vid penninglån äro upptagna i 2 § kungörelsen den 31

december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder,

9 § förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken samt

9 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Enligt

nämnda stadgande i 1943 års kungörelse utgår ränta antingen efter viss

angiven räntefot eller efter räntefot som bestämmes av Kungl. Maj :t eller

riksbanksfullmäktige. För postsparbanksrörelsen gäller, att ränta å innestående

medel gottgöres efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämmer.

Beträffande postgirorörelsen är stadgat, att Kungl. Maj :t bestämmer

huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto,

skall gottgöras kontoinnehavare. Som ytterligare exempel må nämnas

bestämmelsen i 6 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse. Enligt

detta lagrum ankommer det på länsstyrelsen att bestämma låneavgifter

för sådana lån som avses i lagen.

Det synes icke lämpligt att genom föreskrifter grundade på en lagstiftning

av beredskapskaraktär och med i huvudsak penningpolitiskt syfte rubba bestämmelserna

om ränta vid lån av penningar i nyss angivna och liknande

författningar eller i beslut, meddelade av Kungl. Maj :t. I lagen bör därför

införas en bestämmelse av innehåll att stadgandena i lagen icke skola ha

avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla särskilda

bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller eljest i beslut,

som meddelats av Konungen. Härigenom skulle bl. a. postsparbanksrörelsens

och postgirorörelsens inlåning bli helt undantagen från tillämpningen av

lagen.

Såvitt nyssnämnda stadgande berör sådan dröjsmålsränta, som avses i 9

kap. 10 § handelsbalken, skulle mot stadgandet kunna resas den invändningen,

att de i nämnda lagrum fastställda räntesatserna torde vara betydligt

högre än de som riksbanken med stöd av den nya lagstiftningen kan komma

att fastställa för dröjsmålsräntor vid sådana lån, där enligt utfästelse ränta

löper före förfallodagen. Någon egentlig olägenhet torde emellertid icke kunna

följa därav med hänsyn till att det — om man bortser från handlån, som

i detta sammanhang torde sakna betydelse — endast relativt sällan torde

förekomma att någon ränta icke utfästs vid tagandet av lånet.

Vissa remissinstanser ha hävdat, att ränteregleringen icke borde avse annan

penningutlåning än yrkesmässig sådan. Självfallet är det i första hand

den egentliga kreditmarknaden, d. v. s. kreditinstitutens utlåning, som är

av betydelse i detta sammanhang. Jag har i det föregående angivit att farhågorna

för omfattande sidomarknader tedde sig obefogade med den tilllämpning,

som en räntereglering kunde förväntas få. Givetvis kan man icke

bortse från möjligheten att dock tendenser till sidomarknader kunna upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

23

komma, ehuru, som jag också framhållit tidigare, dessa i grund och botten

skulle bli en följd av kreditåtstramningen och ej av ränteregleringen. En

räntereglering, som inbegriper även sidomarknaderna, torde emellertid i och

för sig vara ägnad att försvaga dessa tendenser. Genom att regleringen motverkar

den ränteglidning på sidomarknaderna, som eljest gärna uppstår på

sådana, minskas nämligen de särskilda vinstmöjligheterna vid kredittransaktioner

på dessa marknader, vilka eljest utgöra ett incitament för placeringsvilligt

kapital att söka sig utanför det ordinarie kreditväsendet. För att

få tillräcklig effekt bör sålunda ränteregleringen i princip kunna tillämpas

på även annan än yrkesmässig utlåning. En annan sak är att vid ikraftsättandet

av en räntereglering vissa ur regleringssynpunkt betydelselösa låneformer

inom den icke yrkesmässiga sektorn böra undantagas från tillämpningen.

Detta gäller främst rena handlån och andra tillfälliga mindre lån

mellan privatpersoner eller företag, som ej äro kreditinstitut, upp till en viss

gräns, exempelvis ett eller några tusental kronor. Vidare torde i flertalet situationer

från tillämpningen av en räntereglering kunna undantagas sådana

icke yrkesmässiga lån mellan privatpersoner, som härröra från tiden före

regleringens ikraftträdande, samt omplaceringar av dylika lån, under förutsättning

att också det nya lånet är av samma privata natur som det gamla.

I vissa lägen torde tillämpningen av en räntereglering kunna ytterligare begränsas

genom undantagande av även andra låneformer.

I fråga om inlåningen är läget ett annat än beträffande utlåningen. Syftena

med en reglering av inlåningsräntorna — nämligen dels önskvärdheten

att kunna förhindra vissa strukturförändringar som kunna befaras uppkomma

i samband med maximering av utlåningsräntorna och dels omsorgen

om sparandet — torde icke göra det erforderligt att annan än bankmässig

inlåning från allmänheten innefattas under regleringsbestämmelserna. Denna

inlåning bör lämpligen — efter mönster av en bestämmelse i lagen om

bankrörelse — definieras som inlåning från allmänheten på räkning som

av bank allmänneligen begagnas. Med denna avgränsning skulle ränteregleringen

såvitt den avser inlåning, komma att beröra endast affärsbanker,

sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Upplåning genom utgivande

av obligationer och liknande förbindelser skulle falla utanför denna

regleringsform. Detsamma gäller sådan inlåningsverksamhet, som bedrives

av vissa kreditföreningar och andra sammanslutningar.

Beträffande bestämmelserna för kontroll av obligationsmarknaden in. m.

bör bankofullmäktiges förslag jämkas i så måtto att riksgäldskontorcts utgivning

av obligationer och andra skuldförbindelser undantages.

Enligt bankofullmäktiges förslag skulle administreringen av en

räntereglering handhavas av riksbanken ensam. Sålunda skulle riksbanken,

sedan Konungen genom förordnande enligt 1 § i den föreslagna lagen satt

ränteregleringsbestämmelserna i kraft, äga befogenhet att meddela föreskrifter

om de olika regleringsformerna. Riksbanken skulle vidare utöva

tillsynen över efterlevnaden av meddelade föreskrifter och i samband därmed

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ha i sin hand att bestämma om åtal finge ske för överträdelser av föreskrifterna.

Slutligen skulle riksbanken kunna lämna dispens från bestämmelsen

om räntestopp och om maximi- och minimiräntor.

Mot detta system ha anförts erinringar i remissyttrandena. Man har bl. a.

gjort gällande, att den allmänna administreringen och tillsynen skulle bli

för betungande för riksbanken. Vidare har man vänt sig mot att riksbanken,

vars beslut frånsett vissa speciella undantagsfall icke kunna överklagas,

skulle bli ensam avgörande instans.

Vad till en början gäller befogenheten att meddela de egentliga regleringsföreskrifterna

— om anmälningsskyldighet, om räntestopp, om maximi-

och minimiräntor och om tillståndstvång för utgivande av obligationer

— så skulle denna befogenhet såsom framhållits i riksbankspromemorian

bli ett komplement till de övriga penningpolitiska medel, som handhas av

riksbanken. Att riksbankens beslut i sådana frågor icke skulle kunna överklagas

kan icke vara ägnat att ingiva några större betänkligheter. Framhållas

bör dessutom att det ju ytterst skall ankomma på Kungl. Maj :t att

besluta om ränteregleringsbestämmelserna över huvud taget skola komma

i tillämpning. Jag ansluter mig sålunda till fullmäktiges förslag i denna del.

Beträffande tillsynen och dispensgivningen synes emellertid anledning

föreligga att överväga en viss modifikation av vad fullmäktige föreslagit.

För bedömningen av denna fråga bör först erinras om att det är ovisst om

lagstiftningen över huvud taget behöver komma i tillämpning och att, om

så dock skulle bli förhållandet, den i varje fall icke torde komma att behöva

tillämpas annat än för relativt korta tidsperioder; det vore under sådana

omständigheter icke lämpligt att tillskapa någon stor administrativ

apparat, som kanske aldrig skulle behöva träda i funktion eller som i varje

fall icke skulle komma att fungera fortlöpande. En annan synpunkt är att

det av administrativa och rättsliga skäl är angeläget att frågor om dispenser

från de föreskrifter riksbanken lämnat kunna prövas av mer än en instans,

d. v. s. att dispensgivningen handhas av ett organ, vars beslut kunna överklagas.

De nu angivna önskemålen skulle kunna tillgodoses genom en lösning av

frågorna enligt följande linjer. Tillsynen över efterlevnaden av ränteregleringsbestämmelserna

anförtros beträffande bankväsendet, sparbanksväsendet

och försäkringsväsendet åt de allmänna inspektionsmyndigheterna för

dessa områden, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen

respektive försäkringsinspektionen. Kreditmarknaden utanför dessa områden

ställes under tillsyn av riksbanken. En viktig del av denna marknad

omfattar industriföretags och andras obligationsutgivning, beträffande vilken

såsom nyss angivits riksbanken skulle vara tillståndsmyndighet. Dispensgivningen

liksom prövningen av åtalsfrågor överlämnas åt ett nytt organ —

en nämnd — bestående av sju ledamöter, av vilka fyra utses av riksbanksfullmäktige

samt de tre övriga utgöras av representanter för envar av de tre

inspektionerna, förslagsvis vederbörande inspektions chef. Beslut av nämnden

skola kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Sekreterar- och kansligöromålen

hos nämnden ombesörjas av personal från riksbanken.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

25

Den nya nämnden skulle bli ett naturligt sambandsorgan mellan den i de

penningpolitiska frågorna beslutande instansen, riksbanken, samt tillsynsmyndigheterna.

Genom den överblick nämnden härigenom får på detta område

kan den bli ett värdefullt stöd för tillsynsmyndigheterna och komma

att verka för en samordning och lämplig inriktning av tillsynen. Självfallet

bör det åligga tillsynsmyndigheterna att till nämnden rapportera alla överträdelser

av lagen, som myndigheten vid tillsynen får kännedom om.

Kostnaderna för en beredskapsorganisation av det här åsyftade slaget

skulle bli relativt blygsamma, om ränteregleringen användes på det sätt som

tidigare förutsatts.

Jag förordar att frågorna om tillsynen och dispensgivningen lösas enligt

de nu angivna principerna. Det synes emellertid icke lämpligt att man direkt

i lagtexten angiver vilka myndigheter som skola handha de nu ifrågavarande

uppgifterna. Det torde få ankomma på Konungen att bestämma därom.

Härigenom vinnes att om erfarenheterna vid en eventuell räntereglering

skulle visa att vissa jämkningar i systemet äro erforderliga, dessa kunna

genomföras snabbt och med liten omgång. Det torde också få ankomma på

Konungen att meddela närmare föreskrifter om nämndens sammansättning

och verksamhet. Medel för eventuella arvoden till ledamöterna för deltagande

i nämndens sammanträden synas kunna ställas till förfogande av

riksbanken.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft dagen efter den, då

lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I likhet med flertalet övriga fullmaktslagar bör den bli till

giltighetstiden begränsad. Förslagsvis bör den gälla t. o. m. den 30 juni

1953. Dessförinnan torde få prövas om behov föreligger att förlänga lagstiftningens

giltighetstid.

Speciell motivering.

Lagförslaget ansluter i sin allmänna utformning till gällande prisregleringslag.

För att få bättre överensstämmelse med denna lag ha vissa huvudsakligen

redaktionella ändringar vidtagits i riksbanksutkastet, bl. a. i

fråga om ansvarsbestämmelserna. Vidare har, såsom framgår av den allmänna

motiveringen, sakliga ändringar vidtagits i fråga om det i utkastet

föreslagna tillämpningsområdet samt rörande tillsynen över efterlevnaden

av givna föreskrifter. Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda

bestämmelserna i förslaget.

1 §■

I fråga om utformningen av de formella förutsättningarna för en tilllämpning

av lagen, får jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna motivcrmgen.

Såsom framgår av det tidigare anförda bör ett förordnande jämlikt 1 §

ränteregleringslagen kunna avse att allenast vissa fullmakter tagas i anspråk.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Vidare bör i samband med ett förordnande av Konungen generella undantag

för vissa delar av kreditmarknaden kunna göras. I enlighet härmed har

1 § formulerats på sådant sätt att förordnande skall kunna avse, att stadgandena

i 4—7 §§ helt eller delvis skola äga tillämpning.

I ett andra stycke av 1 § i riksbankens utkast har föreslagits en bestämmelse

av innebörd, att i fall, då förordnande jämlikt första stycket meddelats,

även de allmänna bestämmelserna och straffbestämmelserna i tillämpliga

delar skola gälla. Då med hänsyn till lagförslagets formulering en bestämmelse

av angivna innehåll torde vara onödig, har den i departementsförslagct

uteslutits.

5 §.

I riksbankspromemorian har anförts, att vid bedömandet av om överträdelse

skett av det tidigare i handelsbalkens 9 kap. 6 § stadgade förbudet mot

att taga högre ränta än 6 % domstolarna med ränta hade jämställt andra

kreditavgifter, som under benämning diskont, kapitalrabatt, o. dyl., betingats

utöver utsatt räntebelopp. I enlighet härmed har i utkastet föreslagits en definition

av innebörd att vid tillämpning av lagen skulle med ränta avses

varje form av förmögenhetsvederlag, som någon vid inlåning lämnar eller

erbjuder (inlåningsrånta) eller vid utlåning tager eller betingar sig (utlåningsränta).

I likhet med bankofullmäktige anser jag att av lagtexten klart bör framgå,

att vid bedömning av det vederlag, som utgår vid lån (försträckning) av

penningar, hänsyn skall tagas icke blott till ränta i den mening, som detta

begrepp har i allmänt språkbruk, utan även till andra gottgörelser av förmögenhetsnatur

som må ha avtalats. I departementsförslaget har därför upptagits

ett stadgande av innehåll att med ränta likställes varje annan gottgörelse,

som måste antagas utgöra vederlag vid lån av penningar. Bestämmelsen

är formulerad i nära anslutning till vad som beträffande hyra stadgats

i 27 § hyresregleringslagen.

3 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i riksbankens lagutkast, upptager

den i det föregående omnämnda bestämmelsen, att stadgandena i lagen

icke skola ha avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla

särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller

eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

* §■

Denna paragraf upptager bestämmelserna om anmälningsskyldigheten beträffande

tillämpade lånevillkor och planerade ränteändringar.

Enligt departementsförslaget kan anmälningsskyldighet åläggas endast

den som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar i första hand de räntesatser m. in. som tillämpas vid utlåningen.

Om samtidigt med sådan verksamhet drives även bankmässig inlåning

från allmänheten, skola även därvid tillämpade räntesatser anmälas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

27

För bedömandet av frågan om yrkesmässighet föreligger vid penningutlåning

torde vara av betydelse om verksamheten haft eller uppenbarligen är

avsedd att få en viss varaktighet. Under begreppet yrkesmässig utlåning torde

böra inbegripas icke endast utlåning till allmänheten utan också den

utlåningsverksamhet, som bedrives av föreningar med väsentligt syfte att

tillgodose medlemmars kreditbehov.

Föreskrift om anmälningsskyldighet enligt denna paragraf torde, vare sig

den lämnas i generell form eller såsom en direkt anmodan till vederbörande

långivare, i allmänhet innehålla viss tidsfrist inom vilken anmälan skall ha

gjorts. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är straffbelagd i 9 §

1 mom. 1). Därest någon, sedan straff utdömts, fortfarande tredskas, kan

han icke ånyo straffas för förseelsen. Möjlighet bör då finnas att vid vite

förelägga honom att inkomma med anmälan. I anledning härav har i 9 §

3 mom. införts ett stadgande av innebörd, att om någon, som genom lagakraftvunnen

dom dömts till ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), underlåter att

därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet, riksbanken äger

vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.

5 och 6 §§.

I 5 och 6 §§ av departementsförslaget upptagas bestämmelserna om räntestopp

samt om maximiränta vid utlåning och minimiränta vid inlåning. Paragraferna

motsvara 4 och 5 §§ i riksbankens utkast. I förhållande till detta

har såsom tidigare nämnts den inskränkningen i tillämpningsområdet vidtagits,

att bestämmelserna, i vad de avse inlåning, endast gälla sådan inlåning

som sker från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas. *

I riksbanks promemorian har i anslutning till de i 4 § av riksbankens lagutkast

föreslagna räntestoppbestämmelserna anförts.

Räntestoppet innebär i regel, att de räntor, som tillämpats på stickdagen,

vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas. Jämförelsen

skall avse inlåning eller utlåning, som på stickdagen skett i samma

form och under i huvudsak samma betingelser som efter det räntestoppet

trätt i kraft. Emellertid torde ofta sådan jämförelse ej kunna ske. Detta

kan bero på att vederbörande på stickdagen ej in- eller utlånat pengar eller

att sådant ej skett i den form, som efter räntestoppet blir aktuell. I sådana

fall torde jämförelse i stället böra ske med de på stickdagen gängse räntorna

för lånetransaktioner av olika slag eller, i förekommande fall, med de

räntor, som före nämnda dag senast tillämpades vid jämförbar kreditform.

Kännedom om gängse räntor vinnes genom att anmälningsskyldighet enligt

3 § föreskrives.

I 4 § 2 mom. har föreslagits bestämmelser, som avse att ge riksbanken

möjlighet att efter införandet av räntestopp justera tillämpade räntor. Sådan

åtgärd torde kunna innebära föreskrift om antingen en allmän ränteändring,

en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller om en ränteändring

avseende allenast de räntor en viss person eller vissa personer tilllämpat.

Vidare bör ränteändring kunna föreskrivas antingen för hela riket

eller för viss landsdel.

Dessa uttalanden föranleda ingen erinran från min sida. Det torde emellertid

få förutsättas att med stöd av bestämmelsen i 5 § tredje stycket av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

departementsförslaget (4 § 2 mom. i riksbanksutkastet) om ändring av

räntestopp endast mera undantagsvis lämnas föreskrifter, som avse allenast

viss person eller visst företag. Föreskrifter av denna art böra i största

möjliga omfattning givas generell karaktär.

I överensstämmelse med vad som i prisregleringslagen stadgats beträffande

prisstopp, ha i 5 och 6 §§ av departementsförslaget införts bestämmelser

om tidsbegränsning för föreskrifter om räntestopp samt maximi- och

minimiränta. Dylik föreskrift skall sålunda meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader; då skäl därtill äro, må regleringen förlängas, varje gång

för högst sex månader. Genom en sådan tidsbegränsning torde vinnas vissa

garantier för att ett räntestopp eller en föreskrift om maximi- eller minimiränta

icke bibehålies längre än nödvändigt är.

Utan särskilt stadgande torde framgå att enligt 5 § tredje stycket fastställd

utlåningsränta eller inlåningsränta icke må höjas respektive sänkas

utan sådant tillstånd som avses i första stycket av samma paragraf.

Såsom i riksbankspromemorian uttalats torde föreskrifter om maximiräntor

ofta med fördel kunna utformas så att räntorna ställas i relation till det

av riksbanken tillämpade diskontot.

Ansvarsbestämmelserna in. m. (9—11 §§).

De i lagförslaget upptagna ansvarsbestämmelserna ha upprättats i nära

anslutning till prisregleringslagens motsvarande bestämmelser. I riksbankens

utkast har föreslagits, att straff skulle kunna ådömas även för det fall

att överträdelse av föreskrift som lämnats med stöd av lagen skett av vårdslöshet.

Om tillsynsmyndighet fjnner att överträdelse av föreskrift skett,

torde man få förutsätta, att tillsynsmyndigheten, därest ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, i första hand kommer att genom ett påpekande

söka åstadkomma rättelse. Först om detta ej får åsyftad verkan torde anmälan

till åtal komma att äga rum. Med en sådan praxis vid utövandet av

tillsynen torde behovet av bestämmelser om straff för överträdelser som

skett av vårdslöshet vara relativt litet. Några sådana bestämmelser ha därför

ej upptagits i departementsförslaget.

I 9 § 1 mom. 3) stadgas straff för den som utan tillstånd uppburit eller

betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller utfäst lägre inlåningsränta

än den i vederbörlig ordning bestämda. Detta stadgande innebär att

straffansvar inträder först då avtal om räntan kommit till stånd. Att en

långivare under förhandlingsstadiet kräver en utlåningsränta, som överstiger

den tillåtna, eller att en låntagare erbjuder en inlåningsränta, som understiger

den vederbörligen fastställda, blir sålunda i och för sig icke straffbart.

Det skulle enligt min mening föra för långt att straffbelägga sådana

krav och erbjudanden, vilka ofta kunna vara avsedda att utgöra endast preliminära

och kanske i många fall icke allvarligt menade bud i en förhandling

om ett låneavtal.

Beträffande frågan om ansvar för delaktighet i brott mot ränteregleringsföreskrift,

som meddelats med stöd av lagen, må erinras om att strafflagens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

29

delaktighetsregler torde bli tillämpliga i den mån annat ej stadgas. En undantagslös

tillämpning av dessa regler skulle emellertid leda till konsekvenser,

som i vissa fall skulle te sig obilliga. Man torde nämligen icke kunna

fordra att låntagare eller insättare i allmänhet skola kunna känna till de

högsta eller lägsta räntor, som fastställts för olika slag av ut- eller inlåning.

Med hänsyn härtill synes vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren

och vid underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren böra

dömas för medverkan till brottet endast om han är anstiftare. En bestämmelse

härom har, efter mönster av 12 § 2 mom. andra stycket gällande prisregleringslag,

införts i 9 § 1 mom. sista stycket.

1 9 § 2 mom. stadgas, att om någon fälles till straff för överskridande av

fastställd utlåningsränta, domstolen skall förplikta honom att till kronan

utgiva värdet av upphuren ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda

därtill, kan nedsättning ske av det värde som skall utgivas. Detta stadgande

innebär en begränsning i vad riksbanken i sitt lagutkast föreslagit.

§.

I denna paragraf stadgas att Konungen äger meddela de närmare bestämmelser

som erfordras för tillämpningen av lagen.

I tillämpningsföreskrifterna torde bl. a. få regleras hur av riksbanken

utfärdade bestämmelser skola bekantgöras. För offentliggörandet torde böra

tillämpas i stort sett samma förfarande som användes inom priskontrollen.

Övergångsbestämmelser m. m.

I fråga om lagens tillämpning på avtal, vilka träffats innan föreskrift

som meddelas med stöd av lagen trätt i kraft, har i riksbankens promemoria

anförts följande.

Effekten av en räntekontroll — särskilt då syftet är att efter inträffade

ränteglidningar återföra räntenivån till ett läge, som eftersträvas med hänsyn

till den ekonomiska målsättningen — sammanhänger i viss mån med

frågan, i vilken utsträckning meddelade föreskrifter kunna givas retroaktiv

tillämpning. Till belysning av detta spörsmål torde följande synpunkter få

anföras.

Enligt hittills allmänt tillämpade rättsgrundsatser har civillagstiftning

icke ansetts äga återverkande kraft. Grundsatsen har ansetts böra upprätthållas

jämväl i fråga om stadganden, som givits tvingande natur. Vid tillkomsten

av 1942 års prisregleringsanslag föreslog priskontrollnämnden, att

meddelade prisföreskrifter i viss utsträckning skulle få retroaktiv verkan.

I remissyttranden över nämndens förslag kommo delade meningar till

uttryck angående lämpligheten av den av nämnden föreslagna bestämmelsen.

Föredragande departementschefen ansåg visserligen, att det kunde vara

förenat med vissa olägenheter, att meddelade prisbestämmelser icke ägde

tillämpning på sådana avtal, som ingåtts före bestämmelsernas utfärdande,

men att en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna skulle innebära

ett avsteg från allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Departementschefen

fann sig därför icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser

principiellt skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller fann

han sig böra biträda det i ett par av remissyttrandena framkomna förslaget,

att meddelade prisbestämmel.ser skulle äga retroaktiv verkan, då om
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ständigheterna i det särskilda fallet därtill föranledde, emedan en dylik

bestämmelse syntes vara alltför godtycklig till sina verkningar bl. a. med

hänsyn till svårigheterna att avgöra om visst avtal tillkommit i syfte att

kringgå en förväntad prisreglering eller icke. — Till undanröjande av tvekan

angående lagstiftningens innebörd i förevarande avseende ansåg departementschefen

det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen

upptoges en bestämmelse, att meddelad prisföreskrift (eller avgiven prisutfästelse)

icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant dessförinnan ingånget

avtal om köp eller om utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit

till beloppet bestämt.

Under extraordinära förhållanden kan det givetvis finnas situationer, då

avsteg från eljest vedertagna rättsgrundsatser kunna te sig försvarliga. En

räntereglering, som icke i full utsträckning drabbar före regleringen tillkomna

avtal, inrymmer självfallet vissa påtagliga svagheter. Dessa olägenheter

få emellertid vägas mot den nackdel, som ett avsteg från hittills tilllämpade

rättsnormer får anses utgöra. En dylik avvägning torde — mot

bakgrunden av vad som ovan anförts beträffande civillagstiftningens återverkande

kraft och de synpunkter, som andragits, då spörsmålet aktualiserades

i fråga om prisregleringsbestämmelserna — leda till slutsatsen, att

en räntereglering i nuvarande läge i princip knappast kan givas retroaktiv

verkan.

Den nu intagna ståndpunkten innebär emellertid icke, att en räntereglering

skulle bliva utan effekt å samtliga vid tidpunkten för regleringens

ikraftträdande löpande låneavtal. Vad först angår affärsbankernas utlåning

må erinras om att denna formellt är kortfristig med skyldighet för

låntagaren att återbetala lånet vid viss i avtalet angiven tidpunkt, även om

krediten i realiteten ofta blir långfristig därigenom att lånet omsättes.

Eftersom omsättningen är att betrakta som ett nytt lån, kan tvekan icke

råda om att en räntereglering, som trätt i kraft före omsättningen, blir

tillämplig å det nya lånet. Vidare må anmärkas, att en avsevärd del av

de nu utelöpande lånen — exempelvis sparbankernas — äro ställda på

återbetalning efter viss lids uppsägning. Vid lån av denna typ ha sålunda

parterna vid avtalets ingående haft att räkna med eventualiteten av en

uppsägning bl. a. i räntereglerande syfte. Den ovan angivna ståndpunkten

i fråga om en räntereglerings retroaktiva verkan synes därför icke träans

för nära, om riksbanken gives befogenhet att föreskriva, att uppsägningsklausulen

skall tillämpas i syfte att göra ränteregleringen tillämplig å löpande

krediter enligt sistnämnda laneformer. Eu ofta förekommande typ

av låneavtal är försedd med klausul om rörlig ränta (åtminstone för det

fall att räntan höjes). Att göra ränteregleringsbestämmelser tillämpliga på

dylika lanekontrakt torde icke kunna mötas av några allvarliga invändningar.

Man torde med andra ord vara berättigad till den slutsatsen, att

de förut berörda allmänna rättsgrundsatserna beträffande civillagstiftnings

återverkande kraft, tillämpade på här ifrågavarande område, närmast

kunna åberopas som hinder för att göra en räntereglering retroaktivt tilllämplig

å de bundna lånen.

Till vad sålunda anförts i riksbankens promemoria kan jag i stort sett

ansluta mig. Vissa förtydiiganden torde emellertid böra göras. Såsom i promemorian

anförts äro låneavtal i stor utsträckning försedda med klausul

om rörlig ränta. I affärsbankernas låneavtal tinnes sålunda regelmässigt

intagen en bestämmelse, enligt vilken den ränta, som gällde vid avtalets

ingående, omedelbart ändras om banken annonserar förändring av ränte
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

31

satserna för den låneform avtalet avser. I sådana fall skola givetvis ränteförändringar,

som föranledas av regleringsföreskrift, omedelbart vidtagas

även i löpande avtal. Om i avtal, som slutits före ikraftträdandet av en

ränteföreskrift, på bindande sätt för hela lånets löptid bestämts högre utlåningsränta

eller lägre inlåningsränta än den enligt föreskriften tillåtna,

torde visserligen aldrig hinder möta för långivaren att sänka eller för låntagaren

att höja den avtalade räntan. Skyldighet härtill bör emellertid såsom

i promemorian anförts ej föreligga. Är i ett avtal intagen klausul, enligt

vilken avtalet före den utsatta slutdagen kan hävas, ställer sig saken annorlunda.

Räntan är då ej på sådant bindande sätt bestämd att den part, som

har att iakttaga ränteföreskriften, bör befrias från skyldighet att vid utgången

av en tidsperiod, som motsvarar uppsägningstiden räknad från föreskriftens

ikraftträdande, jämka avtalet så att räntan överensstämmer med

den enligt föreskriften tillåtna. Som exempel kan anföras följande. Ett låneavtal

har slutits för en tid av fem år. Utlåningsräntan har i avtalet bestämts

till 5 %, men avtalet kan av vardera parten under lånets löptid uppsägas

att upphöra efter tre månader. Under avtalstiden utfärdas föreskrift, genom

vilken för den i avtalet avsedda låneformen fastställes en maximiränta av

4 %. Långivaren bör då vara skyldig att tre månader efter det föreskriften

trätt i kraft sänka räntan med 1 %. I enlighet med det nu anförda har i

departementsförslaget — med jämkning av riksbankens lagutkast — i övergångsbestämmelse

stadgats, att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning,

vilket slutits innan föreskrift enligt 5 eller 6 § trätt i kraft, utan

hinder av sådan föreskrift må tillämpas, om uppsägningsrätt föreligger,

under en tid som motsvarar uppsägningstidens längd och eljest under hela

den tid lånet enligt avtalet löper.

Riksbanken bör i samband med att regleringsföreskrift utfärdas lämna

klargörande besked i vad mån avtal, som härröra från tiden före föreskriftens

ikraftträdande, träffas av föreskriften.

Lagrådet.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Justitierådet Ekberg anförde:

Såsom flertalet av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som

hörts uti föreliggande lagstiftningsärende, framhållit, möta allvarliga betänkligheter

mot en räntereglering, särskilt om den icke vidtages med största

aktsamhet eller om den går längre än tidsläget i varje fall kräver. Av remissprotokollet

framgår emellertid, att förslaget närmast har karaktären av en

beredskapslagstiftning, som skall träda i tillämpning allenast i sällsynta

undantagsfall, då särskilda omständigheter det påkalla, samt väsentligen

har det begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma

räntekonsekvenser av de direkta kreditåtstramande åtgärder, vilka

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

utgöra ett led i statsmakternas nuvarande ekonomiska politik. Med hänsyn

härtill och i betraktande av den ovisshet, som råder angående de ekonomiska

framtidsutsikterna i världen och vårt land, har jag — om ock med

stor tvekan — ansett mig icke böra helt avstyrka den ifrågavarande lagstiftningen.

Vissa ändringar i lagförslaget äro emellertid enligt min mening

nödvändiga i rättssäkerhetens intresse. Till denna fråga återkommer jag

under 1 §.

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm

avstyrkte förslaget och anförde därvid följande:

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om räntereglering m. m.

skiljer sig endast beträffande vissa mindre väsentliga punkter från det av

bankofullmäktige framlagda lagutkastet, som varit föremål för remissbehandling.

Därvid ha endast några få av remissinstanserna ansett sig kunna

tillstyrka den föreslagna fullmaktslagstiftningen, under det att det stora

flertalet, däribland riksgäldsfullmäktige och de statliga inspektionsmyndigheterna

på kreditväsendets område, funnit densamma icke böra komma

till stånd, i varje fall ej i nuvarande läge. De skäl av olika slag, som enligt

vad remissprotokollet utvisar anförts mot denna i enskild närings- och

avtalsfrihet djupt ingripande lagstiftning, vars verkningar äro mycket svåröverskådliga,

synas vara så tungt vägande, att vi icke kunna tillstyrka att

förslaget, som för övrigt praktiskt taget torde sakna motsvarighet i andra

länders ekonomiska lagstiftning, för närvarande upphöjes till lag.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget anfördes följande.

1 §•

Justitierådet Ekberg:

Sådana åtgärder som föreskrifter om räntestopp, maximi- och minimiränta

och skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser

innebära ett långt gående ingrepp i näringslivet och de enskilda

medborgarnas avtalsfrihet. Det är därför av synnerlig vikt, att ingrepp av

denna beskaffenhet icke sker på tidigare stadium eller går längre än tidsläget

och övriga omständigheter i varje särskilt fall kräva. En räntereglering

måste, såsom departementschefen antytt, utövas med smidighet och på ett

sådant sätt som är förenat med det praktiska livets krav. Tydligt är, att

åtgärd av detta slag ej bör tillgripas i andra fall än då det eftersträvade målet

icke kan nås genom annat medel, till exempel frivillig överenskommelse

med kreditinstituten. Vid nu angivna förhållanden framstår det såsom angeläget,

att beslutanderätten i det särskilda fallet angående nämnda åtgärder

anförtros ej åt riksbanken utan åt den högsta förvaltningsmyndigheten,

Kungl. Maj :t. Sker detta, skapas största möjliga säkerhet för att vid ärendets

avgörande icke blott tidslägets krav och ekonomiska synpunkter beaktas

utan jämväl att tillbörlig hänsyn tages till därav berörda enskilda medborgares

rätt och intressen. De praktiska skäl, som måhända kunna anföras

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

33

emot en dylik procedur, torde mer än väl uppvägas av de fördelar av större

rättssäkerhet och vidgat förtroende från allmänhetens sida, som härigenom

kunna vinnas. Om det oaktat en sådan ordning som nu förordats icke finnes

böra genomföras, synes i allt fall den skärpning av bestämmelserna i

förevarande paragraf böra vidtagas, att förordnande om tillämpning av stadgandena

i 4—7 §§ må givas endast för viss kort tid åt gången, förslagsvis tre

månader. Såsom lagteknisk förebild kan härvid tjäna bestämmelsen i 1 §

andra stycket allmänna förfogandelagen. En bestämmelse av nu antydd

innebörd har särskilt värde därigenom att ökad kontroll vinnes över riksbankens

sätt att handhava givet bemyndigande. Biträdes mitt första förslag,

måste vissa mindre jämkningar vidtagas i 5, 6 och 7 §§, medan mitt andra

förslag förutsätter, att andra stycket i 5 § och sista stycket i 6 § utgå.

Förslagets karaktär av en för särskilda undantagsfall avsedd beredskapslagstiftning

skulle med större tydlighet framhävas, därest såsom villkor för

Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om lagens tillämpning uppställes,

att det på grund av särskilda omständigheter prövas oundgängligen nödigt

för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet.

9 §•

Lagrådet:

Enligt 1 mom. 1) straffbelägges underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet,

som föreskrivits jämlikt 4 §. Huruvida härvid åsyftas allenast

uppsåtlig underlåtenhet framgår icke av lagtexten, men av motiven torde

man kunna draga den slutsatsen, att stadgandet skall så tolkas. Det synes

emellertid önskvärt, att ifrågavarande straffbestämmelse får sådan avfattning,

att någon tvekan om dess rätta tolkning i detta hänseende ej behöver

förekomma.

I 2 mom. stadgas, att domstolen, om någon fälles till straff för överskridande

av fastställd utlåningsränta, tillika skall förplikta honom att till kronan

utgiva värdet, helt eller delvis, av uppburen ränta. Vad sålunda skall

utdömas är att betrakta såsom sådan påföljd som avses i 2 kap. 16 § strafflagen.

Särskilt med hänsyn till innehållet i 5 kap. 13 § andra stycket nämnda

lag synes påföljdens tillämpande icke böra göras beroende av att den brottslige

fälles till straff. Lagrådet hemställer, att förslaget omformuleras härutinnan.

Departementschefen.

I anledning av lagrådets utlåtande anför departementschefen följande:

Majoritetens i lagrådet avstyrkande av förslaget grundar sig väsentligen

på de skäl av olika slag som av remissinstanserna anförts mot den föreslagna

lagstiftningen. Jag torde i anledning av vad majoriteten anfört få

hänvisa till de synpunkter som jag utvecklade vid min tidigare anmälan av

3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 36.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

förslaget för Kungl. Maj :t. Jag konstaterade att med den av mig förordade

användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på området gåve, de i remissyttrandena

påtalade riskerna på grund av befarade spänningar på ränteområdet

tedde sig såsom starkt överdrivna eller obefintliga. Om, såsom

jag förordade, ränteregleringen icke användes för att etablera en räntenivå

ur balans med marknadsläget, sådant detta på något längre sikt gestaltades

bl. a. under inflytande av den ekonomiska politiken, försvagades även andra

anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget, över huvud

taget syntes olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar regleringen erbjöde.

Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, har icke rubbats

av vad som framkommit vid lagrådsbehandlingen.

En av lagrådets ledamöter, som icke ansett sig böra helt avstyrka den

ifrågasatta lagstiftningen, har funnit vissa skärpningar av de i första paragrafen

uppställda villkoren för lagens tillämpning nödvändiga. I första hand

har förordats, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t och icke på riksbanken

att i det särskilda fallet meddela bestämmelserna om räntereglering

och om skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av obligationer

m. m. Gentemot detta yrkande kan till en början invändas, såsom ock nämnde

ledamot antytt, att praktiska olägenheter skulle följa av en sådan ordning,

särskilt för det fall att den mera detaljbetonade regleringen med fastställande

av maximi- och minimiräntor skulle behöva tillgripas. Vidare må betonas

att rätten att bestämma om lagens stadganden över huvud taget

skola tillämpas och sålunda också om tillämpningen skall upphöra är förbehållen

Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i tidigare sammanhang

framhållit, befogenheten att meddela de föreskrifter varom här är

fråga utgör ett naturligt komplement till de övriga penningpolitiska medel

som handhas av riksbanken, anser jag mig icke kunna tillstyrka en ändring

av förslaget på denna punkt.

De synpunkter, som ligga till grund för nyssnämnde ledamots alternativa

yrkande om viss tidsbegränsning av förordnande jämlikt 1 §, äro i och för

sig beaktansvärda. Emellertid må erinras om att redan den ifrågasatta lagen

är avsedd att bli tidsbegränsad, i första hand t. o. m. den 30 juni 1953.

Därest fortsatt behov av lagstiftningen skulle konstateras, torde giltighetstiden

därefter — i likhet med vad fallet är beträffande åtskilliga andra fullmaktslagar

—- komma att förlängas med ett år i sänder. Den årliga prövning

av behovet av lagstiftningen, som sålunda torde komma till stånd hos

Kungl. Maj :t och i riksdagen, torde innefatta garanti för att riksbankens

sätt att handha ränteregleringen blir tillfredsställande kontrollerat. För övrigt

torde det stå Kungl. Maj :t fritt att, utan att särskild bestämmelse därom

intagits i lagen, meddela tidsbegränsade förordnanden därest så skulle finnas

lämpligt. Departementsförslaget torde sålunda få bibehållas oförändrat

även i nu förevarande avseende.

Nämnde ledamot har slutligen ifrågasatt viss jämkning i ordalydelsen beträffande

den i 1 § angivna förutsättningen för Kungl. Maj ris befogenhet

att förordna om tillämpning av fullmakterna. Då emellertid redan genom

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

35

departementsförslagets ordalydelse tillräckligt klart torde betonas lagstiftningens

karaktär, synes någon ändring icke erforderlig.

Vad lagrådet erinrat beträffande 9 § torde böra beaktas. Paragrafen har

därför ändrats i enlighet därmed.

Härjämte ha vidtagits vissa rent redaktionella jämkningar i lagförslaget i

övrigt.

Utskottet.

Det förslag till lag om räntereglering m. in., som genom Kungl. Maj :ts

förevarande proposition förelagts riksdagen till antagande, har framlagts i

syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Förslaget innebär,

att riksdagen skulle åt Kungl. Maj :t giva en fullmakt att, i den mån så prövas

oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet, på framställning av fullmäktige i

riksbanken förordna om befogenhet för riksbanken att vidtaga vissa räntereglerande

åtgärder. Enligt propositionen bör ränteregleringen tekniskt uppbyggas

efter i stort sett samma principer som gälla för den nuvarande

prisregleringen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t under nyss angiven förutsättning

äga utrusta riksbanken med fyra olika slag av befogenheter, angivna

i lagförslagets 4—7 §§. Dessa stadganden skola kunna äga tillämpning helt

eller delvis. Sålunda skall riksbanken kunna bemyndigas föreskriva anmälningsskyldighet

för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.

Riksbanken skall vidare kunna föreskriva räntestopp, varigenom den

vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen och räntenivån fastlåses. Riksbanken

skall ytterligare äga fastställa maximiräntor vid utlåning och minimiräntor

vid bankmässig inlåning. Undantagna från ränteregleringen äro

sådana räntor, för vilkas beräknande gälla särskilda bestämmelser i lagar

eller allmänna författningar. Riksbanken skall slutligen kunna bemyndigas

föreskriva att obligationer och förlagsbevis icke skola få utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Detta stadgande gäller dock ej riksgäldskontorets

obligationsutgivning.

Lagens giltighetstid föreslås begränsad till och med den 30 juni 1953.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna ha invändningar i

olika hänseenden framförts mot Kungl. Maj :ts förslag. I samtliga motioner

yrkas avslag på propositionen.

I de likalydande motionerna I: 520 och II: 663 uttalas bl. a., att det kunde

ifrågasättas huruvida det över huvud taget vore förenligt med den ställning

riksdagen vore avsedd att intaga i svenskt offentligt liv att bevilja

den fullmakt Kungl. Maj :t nu begärde. Därtill komme, att den föreslagna

fullmakten måste anses orimligt vid med hänsyn till det av föredragande

departementschefen uppgivna syftemålet för den tänkta lagstiftningen. Den

ståndpunkt regeringen intagit till förslaget om räntereglering gåve på sitt

vis uttryck för en förskjutning i målsättningen för den ekonomiska politi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ken. Vården om penningvärdet framstode icke längre såsom det centrala

syftet. I dess ställe inträdde en strävan att, vilken kostnad detta än samhällsekonomiskt

måtte medföra, gardera en i politisk ordning fastställd

ränta. För den som i en verksam vård av den svenska kronan med bibehållen

hög, jämn och effektiv sysselsättning såge den ekonomiska politikens

huvuduppgift måste det framlagda förslaget framstå som omotiverat,

omstörtande och till sina konsekvenser vådligt. Lugnande försäkringar om

begränsat verkningsområde och begränsad verkningstid vore icke till fyllest

för att undanröja de farhågor som förslaget framkallade. För en ekonomisk

politik, som skulle ha utsikt att ge de resultat man hade rätt att vänta, vore

en verklig kreditåtstramning en förutsättning. En sådan kunde icke genomföras

effektivt utan att man toge dess konsekvenser i räntehänseende.

I de likalydande motionerna I: 521 och II: 662 anföres bl. a., att riksbankens

ingripanden lätt konmie att innebära administrativt godtycke och att

rättssäkerheten torde löpa risk att bli utsatt för kännbara påfrestningar.

Om denna lagstiftning skulle bli effektiv, glede den lätt över i ett slags

kreditransonering. Om man ville hålla räntenivån och samtidigt eftersträva

en lämplig fördelning av krediterna men kopplade av möjligheten för bankerna

att betinga sig riskpremie komme detta att efter ganska kort tid leda

till detalj reglerad ransonering av krediten. Motionärerna vore av den bestämda

uppfattningen att riksbanken icke ens med det föreslagna biståndet från

andra myndigheters sida ägde möjlighet att på ett rationellt sätt detaljreglera

den svenska kreditmarknaden. Kontrollen av lagens efterlevnad bleve

svår att genomföra redan när det gällde kreditinstituten, men än värre bleve

det att kontrollera marknaden utanför dessa. Motionärerna ville uttala, att

en smidig kreditpolitik med en inom måttliga gränser rörlig ränta vore ett

av vapnen i inflationskampen. Ett stort antal remissinstanser hade på Kungi.

Maj :ts begäran yttrat sig över förslaget. Avsikten med dylikt remissförfarande

vore, att de ifrågavarande instanserna, som förutsattes besitta speciell

sakkunskap på det berörda området, skulle genom sina utlåtanden vara

till vägledning för Kungl. Maj :t och riksdag. Om man funne, att samtliga

remissinstanser med ett par undantag antingen helt avstyrkte ett förslag

eller ansåge att det vore otillräckligt utrett, funnes anledning till noggrann

eftertanke. Att i ett sådant läge ändå lägga fram det kritiserade förslaget

kunde endast motiveras, om tungt vägande motskäl kunde uppvisas. I den

nu föreliggande frågan hade departementschefen icke framlagt några sådana,

som kunnat övertyga motionärerna om förslagets lämplighet och nödvändighet.

Utskottet har bedömt förslaget till lag om räntereglering som ett led i

den utbyggnad av den ekonomiska politikens resurser, som är påkallad för

att möta de risker för en inflationistisk utveckling, som det nuvarande läget

rymmer. Bland riktlinjerna för stabiliseringspolitiken intager kravet på

en aktiv kreditpolitik en betydelsefull plats. Som riktpunkt för riksbankens

penningvårdande verksamhet har uppställts en restriktiv penningpolitik.

Samtidigt har emellertid understrukits, att den åtstramning av kreditgiv
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

37

ningen, som är erforderlig i rådande läge, icke får innebära ett övergivande

av lågräntepolitiken. Det är mot denna bakgrund man har att se det föreliggande

förslaget.

Åtstramningen av kreditgivningen måste i huvudsak åstadkommas genom

att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas. Härvidlag äro

riksbankens transaktioner av avgörande betydelse. Riksbankens strävan bör,

såsom nyss nämnts, vara att hålla penningmarknaden stram. I likhet med

departementschefen anser utskottet, att en påspädning av marknadens likviditet

icke bör ske annat än för tillfälliga situationer. Av betydelse är (vidare,

att kreditinstituten själva bidraga till återhållsamheten i kreditgivningen

genom att icke helt utnyttja förefintligt kreditutrymme. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om de överenskommelser, som träffats mellan

riksbanken och kreditinstitutionerna i sådant syfte, samt om det cirkulär,

som i juni i år utsänts av bankföreningen.

Likviditetsåtstramningen framkallar en tendens till räntestegring. En

räntehöjning inom måttliga gränser kan emellertid enligt utskottets uppfattning

i dagens läge icke betraktas som en faktor av självständig betydelse

för kreditbegränsningen utan får ses som en konsekvens av den direkta

åtstramningen av kreditvolymen. Med detta ståndpunktstagande är å

andra sidan icke sagt, att räntan icke i vissa lägen skulle kunna utnyttjas

som ett ändamålsenligt penningpolitiskt instrument. Även om utskottet i

likhet med departementschefen finner, att det vid en bedömning av räntefrågan

utifrån reala samhällsekonomiska synpunkter alltjämt måste gälla,

att lågräntelinjen icke bör frångås på längre sikt, anser utskottet icke, att

tanken på en på kortare sikt rörlig ränta kan avvisas i sådana situationer,

där ränteförändringen kan tillmätas självständig penningpolitisk betydelse.

Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt utlåtande nr 20 vid årets riksdag

understrukit, att det ur principiell synpunkt kan finnas situationer, där

en stegring av räntan tillsammans med andra åtgärder kan framkalla en

önskad reaktion. Å andra sidan har utskottet med skärpa hävdat, att ränteförändringar

icke böra framkomma som konsekvens av eftergifter åt tillfälliga,

spekulativa tendenser på marknaden. I sitt nyssnämnda utlåtande

uttalade utskottet sålunda att, även om räntan finge betraktas som ett

marknadspris, så vore dock dess betydelse för hela det ekonomiska livet

så stor, att avgörandena städse måste helt förbehållas de ansvariga myndigheterna,

som utan att tvingas av tillfälliga spekulationer, efter överväganden

med hänsyn till hela folkhushållet, fattade sina beslut.

Utskottet kan för sin del icke finna annat än att de uttalanden i räntefrågan,

som gjorts i de föreliggande motionerna, tyda på en överskattning av

möjligheterna att i dagens läge utnyttja räntan som penningpolitiskt instrument.

Att en mindre höjning av räntan i ett läge, som karakteriseras av inflationistiska

spänningar, skulle kunna få någon nämnvärd självständig kreditbegränsande

verkan anser utskottet orealistiskt. Erfarenheterna från fjolårets

ränteglidningsprocess torde bekräfta detta. Å andra sidan skulle en

räntehöjning av sådan storleksordning att den finge avgörande betydelse

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

för utvecklingen icke kunna undgå att skapa stora påfrestningar för vårt

lands ekonomi. För att få verklig effekt skulle räntehöjningen behöva vara

så stor att den framkallade förväntningar om en senare sänkning av räntenivån.

Särskilt med hänsyn till den splittrade konjunkturbild, som kännetecknar

det nuvarande läget, skulle en dylik räntehöjning drabba ojämnt

och icke i första hand de områden av näringslivet, som karakteriseras av en

högt uppdriven vinstkonjunktur och där en dämpning av expansionstendenserna

sålunda framstår som särskilt angelägen. Härför erfordras i stället

direkta åtgärder av olika slag i vinst- och investeringsbegränsande syfte.

Med den uppfattning i räntefrågan, varåt utskottet i det föregående givit

uttryck, anser utskottet det vara angeläget, att man söker förebygga eller

modifiera sådana återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning,

vilka ur allmän synpunkt te sig omotiverade eller skadliga. Det föreliggande

förslaget syftar till att motverka dylika räntekomplikationer vid

bedrivandet av en restriktiv kreditpolitik. Departementschefen har härvidlag

särskilt pekat på tre olika slag av ogynnsamma återverkningar, som genom

en räntereglering skulle kunna undvikas. Sålunda har departementschefen

framhållit, att räntan kunde visa en tendens att glida uppåt på grund

av omedelbara marknadsreaktioner för en kreditåtstramning, även om denna

åtstramning förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen

minskning av kreditefterfrågan genom andra åtgärder inom den ekonomiska

politikens fält och marknadsmässiga förutsättningar därför förelåge för balans

i fråga om framtidsförväntningarna. Vidare kunde det t. ex. vara fråga

om en räntestegring som en följd av att kredittillgången skurits ned under

efterfrågan. Även om härvidlag förskjutningen i den allmänna räntenivån

kunde accepteras, så kunde det likväl vara ett önskemål att samtidigt förhindra,

att förskjutningen komme till uttryck på särskilt känsliga punkter.

Slutligen har departementschefen framhållit, att det kunde tänkas, att en

högre ränta ansåges böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken,

men att detta åtföljdes av en ränteglidning, som hotade

att bli inledningen till en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt

motiverad nivå.

I de föreliggande motionerna ha rests åtskilliga invändningar mot den

föreslagna lagstiftningen. Såvitt utskottet kunnat finna, innebära dessa

dock icke några väsentligen nya synpunkter utöver dem som framkommo

redan under remissbehandlingen av förslaget. Den kritik, som riktas mot

ränteregleringsförslaget, synes utskottet i huvudsak vara en kritik icke mot

ränteregleringen som sådan utan mot de verkningar, som framkallas av

själva kreditåtstramningen. Sålunda finner utskottet, att sådana invändningar

som att en räntereglering medför svårigheter för en del av näringslivet

att få sitt kreditbehov tillgodosett, att den skapar en parallellmarknad utanför

de reguljära kreditinstituten och att den innebär risker för förskjutningar

i kreditfördelningen just karakterisera de konsekvenser, som i första

hand äro förenade med den direkta kreditåtstramningen.

Departementschefen har i sin allmänna motivering för lagförslaget bemött

de erinringar, som framkommo under remissbehandlingen. Enligt de
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bnnkoutskottets utlåtande nr 36.

39

partementschefen vore ränteregleringen subsidiär i förhållande till de kreditåtstramande

åtgärderna. Då dessa i sin tur vore ett led i en total politik,

inriktad på att i olika hänseenden skapa balans på marknaden, vore det

tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något längre sikt, komme att

äga stöd av en med andra medel vunnen balans mellan kredittillgång och

kreditefterfrågan, som icke motiverade en annan och högre räntenivå än

den som låstes genom regleringen. Uppfattad och tillämpad på detta sätt

gåve ränteregleringen icke anledning till de farhågor, som framkommit under

remissen. Utskottet, som finner dessa synpunkter bärande, anser i likhet

med departementschefen, att anmärkningarna mot förslaget i hög grad

synas vila på den missuppfattningen rörande tillämpningen av en räntereglering

att man genom denna skulle låsa räntorna vid en nivå, som avsevärt

avveke från den på något längre sikt motiverade.

Utskottet vill icke förneka, att invändningar mot ränteregleringsförslaget

med hänsyn till befarade spänningar på ränteområdet teoretiskt kunna

framstå som berättigade. Om man emellertid beaktar den allmänna målsättning

för den ekonomiska politiken och den uppfattning om de kreditpolitiska

åtgärdernas plats inom denna politik, som utvecklats i propositionen,

synes det likväl utskottet tydligt, att riskerna te sig som i hög.grad överdrivna

eller obefintliga. Samma invändningar på det teoretiska planet kunna

riktas exempelvis mot priskontrollen. Detta har dock icke hindrat, att prisregleringen

med framgång kunnat användas som hjälpmedel i den ekonomiska

politiken. Såväl räntereglering som prisreglering måste självfallet bedömas

mot bakgrunden av den praktiska tillämpning av dessa instrument,

som man avser att driva.

Vid sin prövning av det föreliggande förslaget har utskottet kommit till den

uppfattningen, att lagstiftningen ger en önskvärd handlingsberedskap för

Kungl. Maj:t och riksbanken och därför är ägnad att öka möjligheterna att

bedriva en effektiv kreditpolitik. Utskottet vill dock understryka vikten av

att man i ett läge med tendenser till ränteglidning i första hand undersöker

möjligheterna att genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten

uppnå det åsyftade resultatet att stabilisera räntenivån på önskvärd höjd.

Skälen för ett utnyttjande av fullmaktslagstiftningen reduceras naturligtvis

i samma mån som kreditinstituten frivilligt driva en kreditpolitik, som ansluter

sig till de allmänna strävandena på det penningpolitiska området. Enligt

utskottet synas skäl föreligga för förhoppningen att fullmakten över

huvud icke skall behöva tagas i anspråk, då utskottet förutsätter, att man

kan räkna med en lojal medverkan från bankernas sida vid bedrivandet av

den restriktiva kreditpolitiken. Den nya lagen innebär således icke någon

förändring i den hittillsvarande politiken att i första hand söka åstadkomma

resultat genom frivilliga överenskommelser med bankerna.

Såsom departementschefen framhållit, synes det nuvarande läget icke vara

sådant att, därest riksdagen antager lagförslaget, ett förordnande om räntereglering

skulle ha aktualitet. Utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden

kan för närvarande karakteriseras som lugn och några tendenser till

ränteglidning föreligga icke. Situationen kan dock undergå snabba föränd
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ringar och måste därför följas med uppmärksamhet. Utskottet vill särskilt

peka på de risker för en kreditexpansion, ,som föreligga med hänsyn till

vinstkonjunkturen inom näringslivet och det därmed förknippade valutainflödet,

som lett till en starkt ökad likviditet i banksystemet, vilken kan

bilda underlag för ökad utlåning. För den händelse det allmänna läget skulle

undergå en skärpning och marknadsmässiga faktorer med kort varsel därvid

skulle framkalla ett tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på

komplikationer på ränteområdet, bör emellertid en fullmakt åt Kungl. Maj:t

ge ett värdefullt stöd vid den strama penningpolitik som är påkallad. Såsom

departementschefen framhållit, bör ett förordnande om räntereglering

som regel kunna taga formen av ett räntestopp. Blott i speciella fall bör

man räkna med att förordnande om maximi- och minimiräntor blir aktuellt.

Utskottet vill slutligen understryka vikten av att en räntereglering utövas

med smidighet och på ett sätt som är förenligt med det praktiska livets

krav.

Mot lagförslaget som sådant har utskottet vid sin granskning icke funnit

anledning till erinran. Inom utskottet har hysts tveksamhet huruvida fullmaktslagstiftningen

även skulle behöva innefatta befogenhet att förordna

om lägsta inlåningsränta. Utskottet har emellertid funnit, att ett slopande

av nämnda befogenhet skulle kunna leda till risker för uppkomsten av förskjutningar

mellan de av olika kreditinstitut tillämpade räntesatserna, som

det ur allmän synpunkt synes angeläget att förhindra. Då vidare den föreslagna

lagstiftningen uppenbarligen skulle komma att minska i effektivitet,

därest befogenhet att fastställa lägsta inlåningsränta icke skulle medgivas,

har utskottet ansett sig böra godtaga Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet vill något beröra även en annan bestämmelse i lagförslaget. I

2 § stadgas att med ränta likställes varje annan gottgörelse, som utgör vederlag

vid lån av penningar. Enligt propositionen tager detta stadgande sikte

på sådana kreditavgifter eller andra gottgörelser av förmögenhetsnatur som

under benämning av diskont, kapitalrabatt o. d. må hava avtalats vid lån av

penningar utöver utsatt räntebelopp eller i stället för ränta. Att göra en

mera uttömmande exemplifiering av de olika former av gottgörelse som här

kunna tänkas komma i fråga torde icke vara möjligt. Emellertid har utskottets

uppmärksamhet fästs på vissa speciella avgifter som av banker och

vissa andra kreditinstitut bruka påföras låntagare, nämligen ersättning till

anlitade besiktningsmän för besiktningar av fastigheter m. in. vid fastighetskrediter

o. d., liksom ersättning för direkta utlägg vid inhämtande av

soliditetsupplysningar hos kreditupplysningsbyråer in. in. Huruvida ersättningar

av dylik art skola hänföras till sådan gottgörelse, som enligt 2 § skall

likställas med ränta, är i första hand en tillämpningsfråga. I och för sig

torde det ur saklig synpunkt vara utan större betydelse, huruvida ersättningarna

omfattas av lagen eller icke, om blott riksbanken vid utfärdande

av bestämmelser om räntestopp eller maximiräntor tager hänsyn till att sådana

kostnader för närvarande regelmässigt få särskilt ersättas av låntagarna.

Som enligt vad utskottet inhämtat ifrågavarande kreditinstitut i dessa

fall icke påföra låntagarna högre ersättningsbelopp än som motsvara deras

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

41

egna direkta utlägg till utomstående, synas dock enligt utskottets uppfattning

övervägande skäl tala för att dessa avgifter icke skola anses falla under

2 §.

Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt kan ansluta

sig till de synpunkter, som anförts av departementschefen såsom motivering

för ifrågavarande förslag, finner sig utskottet böra tillstyrka den föreslagna

lagstiftningen.

I enlighet härmed avstyrker utskottet de förut omnämnda motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, med avslag å motionerna I: 520, I: 521, II:

662 och II: 663, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

nr 221.

Stockholm den 15 november 1951.

På bankoutskottets vägnar:

F. SEVERIN.

Närvarande:

frän första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Mogård, De Geer*,

Johannesson*, Nordenson, Persson i Vinslöv och Boo; samt

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Schmidt*,

Sköldin, von Seth*, Gavelin*, Gustafson i Göteborg och Hansson i önnarp*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

1) av herr Mogård beträffande utskottets yttrande å s. 40 i den del som

lyder: »Mot lagförslaget — — — Kungl. Maj :ts förslag.»

2) av herrar Ewerlöf, De Geer, Nordenson, Schmidt, von Seth och Gustafson

i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha

följande lydelse:

Det förslag---(= utskottet)----lämplighet och nödvändighet.

Utskottet har vid bedömningen av det föreliggande förslaget till lag om

räntereglering prövat detsamma ur synpunkten, huruvida det kan infogas

såsom ett ändamålsenligt led i de åtgärder, som äro påkallade för att åstadkomma

en enligt allas mening önskvärd stabilisering av penningvärdet. För

detta ändamål erfordras i första hand att den nuvarande överkonjunkturen

med dess överfulla sysselsättning och starka prisstegringstendenser förbytes

i en konjunktur med hög och jämn sysselsättning.

Enligt utskottets uppfattning är bemästrandet av de krafter som åstadkomma

inflationen ett problem som alltjämt framstår som olöst. Skall man

komma till rätta med detta problem, vars lösning är grundvillkoret för en

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 8 samt. Nr 36.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

sund samhällsekonomi och en verklig standardförbättring för alla medborgare,

är en omläggning av penningpolitiken nödvändig. Riksbanken måste

föra en sådan politik att en kreditåtstramning åstadkommes, även med en

räntestegring som konsekvens. Parallellt med de penning- och kreditpolitiska

medlen böra i nuvarande labila läge tillämpas åtgärder även av annat slag,

exempelvis en väl avvägd överbalansering av budgeten, uppmuntrande av

det frivilliga sparandet och tillfälliga investeringsbegränsande åtgärder. Sådana

åtgärder äro värdefulla även ur den synpunkten att kreditåtstramningen

med deras hjälp ej behöver medföra en så stor räntehöjning som eljest.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att en kreditåtstramning kombinerad

med dylika åtgärder kommer att få till följd en lägre prisnivå än

vad som skulle bliva resultatet av en mindre restriktiv penningpolitik.

Behovet av en stramare kreditpolitik såsom ett centralt led i kampen mot

inflationen har redan i tidigare sammanhang klart vitsordats av riksdagens

majoritet. Den av riksbanksfullmäktige lämnade motiveringen till det föreliggande

lagförslaget ger uttryck för samma inställning. Fullmäktige ha samtidigt

sökt finna en utväg att genom en administrativ reglering av liknande

slag som priskontrollen undvika att en åtstramning på kreditmarknaden

finge leda till en höjning av räntenivån. Den lösning, som fullmäktige anvisat,

har emellertid på utomordentligt starka sakliga skäl underkänts av

samtliga remissinstanser på några få undantag när.

Under intryck av remissinstansernas kritik har departementschefen i propositionen

i allt väsentligt frångått den av bankofullmäktige förebragta motiveringen.

I stället erkänner departementschefen att den föreslagna lagen i

varje fall på något längre sikt icke skulle göra det möjligt att upprätthålla

en ränta som ligger under marknadsläget. Om förslaget upphöjes till lag

och sättes i tillämpning måste resultatet alltså bli antingen att de penningvårdande

myndigheterna fasthålla vid en given räntenivå och avstå från

kreditåtstramningen eller också att de efter vidtagande av en viss kreditåtstramning

med lagens hjälp fixera räntor som på något längre sikt beräknas

överensstämma med det genom kreditåtstramningen uppkomna marknadsläget.

Departementschefen har såsom ytterligare motiv för lagen antytt behovet

av att med dess hjälp kunna möta en ränteglidning uppåt, vilken icke hade

någon grund i marknadsförutsättningarna på något längre sikt. Häremot

må invändas först och främst att ränteglidningen framför allt skulle uppträda

på obligationsmarknaden, som av lagen lämnas fri, men även att riksbanken

givetvis kan och bör använda de möjligheter som redan nu stå till

buds för att förhindra en ränteglidning av detta slag.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet det uppenbart att den

föreslagna lagstiftningen är helt opåkallad. Under sådana förhållanden framstår

det som så mycket betänkligare att tillgripa så oprövade och till sina

konsekvenser så farliga metoder som dem på vilka lagförslaget bygger.

Med denna uppfattning om lagstiftningens huvudsakliga innebörd och

syften kan utskottet inskränka sig till att endast i korthet beröra några av

dess enskildheter, vilka utskottet funnit särskilt anmärkningsvärda.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

43

Utskottet vill sålunda bestämt taga avstånd från tanken att frågor av

detta slag skulle kunna regleras genom en fullmaktslag. Vården om rikets

mynt är i särskild grad en riksdagens angelägenhet, vilket framgår av det

förhållandet att riksbanken är ett riksdagens verk. De på senare år genomförda

reformerna av riksdagens arbetssätt, som medge att riksdagen med

kortaste möjliga varsel inkallas till session vid vilken tidpunkt som helst

under året, ha över huvud taget inskränkt behovet av fullmaktslagar. Icke

desto mindre begär Kungl. Maj :t, att riksdagen nu skall delegera sina befogenheter

och sitt ansvar på ett av de mest centrala områdena för riksdagens

kompetens. Därtill kommer att lagen icke ens är förbunden med de

garantier, som gälla för de mera betydelsefulla av hittillsvarande fullmaktslagar,

nämligen att desamma endast kunna sättas i kraft vid krig eller krigsfara

eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden och

att ikraftsättandet skall ske med riksdagens medverkan, när denna är samlad,

eller eljest underställas riksdagens prövning i efterhand inom viss angiven

tidsfrist.

Lagens enskildheter äro Vidare uppbyggda med prisregleringslagens bestämmelser

såsom förebild. Under remissbehandlingen har, utan att det kunnat

vederläggas, påvisats ohållbarheten i denna analogi. Ränta och kreditväsende

kunna icke bedömas efter samma mall som priser och varor. Om tillbörlig

hänsyn tages till de helt olika förutsättningar, som gälla för prisbildningen

på varumarknaderna å ena sidan och kreditmarknaden å andra sidan,

måste lagförslagets detalj uppbyggnad te sig som en oformlighet.

Utskottet finner det anmärkningsvärt, att lagförslaget utan någon egentlig

motivering upptager befogenhet för riksbanken att fastställa även minimiräntor

för inlåning, ehuru denna fråga synes helt främmande för lagstiftningens

egentliga syfte.

Utskottet har uppmärksammat, att enligt § 5, tredje stycket, skulle riksbanken

kunna meddela bestämmelser om räntesättning beträffande viss person

eller visst företag. Utskottet anser, att detta stadgande innebär risker

för rättssäkerheten och att riksbanken saknar resurser för en dylik detaljreglering.

När lagförslaget inrymmer en befogenhet för riksbanken att under vissa

förutsättningar fastställa enhetliga räntesatser, beaktas icke de många

komplikationer, som kunna uppkomma i detta hänseende. På kreditmarknaden

existerar nämligen en hel skala av olika räntesatser, avpassade efter

krediternas speciella karaktär med avseende på ändamål och löptid, den

ställda säkerhetens art, risken för förlust o. s. v. En sannolik följd av förslagets

genomförande i denna del skulle bli, att räntans anpassning efter

risken försvårades. På grund härav måste befaras, att krediter med den

starkaste realsäkerheten skulle få företräde, medan mera riskbetonade krediter

ej bleve tillgodosedda. För att undvika sådana följdverkningar ha bankofullmäktige

förutsatt, att riksbanken skulle kunna uppträda på kreditmarknaden

såsom kompletterande långivare. Om eu dylik verksamhet får

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Bankoutskottets utlåtande nr 36.

större omfattning, kommer den i konflikt med den allmänna kreditåtstramningens

huvudsyfte.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna 1:520, 1:521,

11:662 och II: 663, må avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

nr 221.

518047. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:367 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om räntereglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten