Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om allmän översyn av administrationen och förvaltningen av den civila hälsooch sjukvården i landet.

1951-04-24 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK ABU 1951:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om allmän översyn av administrationen och förvaltningen av den civila hälsooch sjukvården i landet.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

Nr 13

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande i anledning

av väckt motion om allmän översyn av administrationen

och förvaltningen av den civila hälso- och sjukvården

i landet.

I en inom första kammaren väckt, till dess allmänna beredningsutskott

hänvisad motion, nr 208, har herr Forslund föreslagit, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att administrationen och

förvaltningen av den civila hälso- och sjukvården i landet göres till föremål

för allsidig utredning.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen av medicinalstyrelsen

ävensom berett tillfälle för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

att yttra sig över densamma.

Medicinalstyrelsen anför: Såsom motionären påpekat har frågan om landets

sjukvårdsadministrativa indelning under senare år i olika sammanhang

varit föremål för uppmärksamhet. Därvid har framhållits, att nuvarande

indelning i skilda hänseenden vore behäftad med brister och icke

längre motsvarade de krav, som den moderna sjukvården ställer. Den i

motionen berörda 1944 års kommitté för kommunal samverkan, som särskilt

tog sikte på att reglera förhållandena mellan en storstad och kringliggande

områden, stannade vid att i sjukvårdshänseende förorda ett

avtalsvägen reglerat samarbete mellan vederbörande stad och landsting.

I sitt yttrande över kommitténs betänkande fann medicinalstyrelsen en

dylik lösning mindre tillfredsställande och förordade för sin del, att den

inom kommittén diskuterade frågan om sammanslagning av storstaden

med kringliggande landstingsområden gjordes till föremål för ytterligare

utredning. Såsom likaledes av motionären berörts upptog styrelsen i sitt

betänkande angående den öppna läkarvården i riket till diskussion frågan

om större förvaltningsområden för sjukvården än länen och skisserade

en framtida lösning genom landets uppdelning i sex statskommunala hälsovårdsdistrikt,

vart och ett med ett universitets- eller rikssjukhus som kärna.

Dessa organ skulle närmast från medicinalstyrelsen övertaga förvaltningen

av provinsialläkarväsendet och den statliga sinnessjukvården samt i övrigt

biträda de lokala huvudmännen med allmän planläggnings- och konsultationsverksamhet,

särskilt rörande specialvårdens utbyggande.

Frågan om specialvårdens tillgodoseende har också varit föremål för

övervägande av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården,

som i sitt betänkande (SOU 1948: 48) föreslagit särskilda anordningar för

att ekonomiskt befrämja tillkomsten av anstalter för s. k. centraliserad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

11

vård, avsedda för större rayoner än de nuvarande sjukvårdsområdena,

vilka anstalter sedermera, då vårdbehovet vuxit i omfattning, vid lämplig

tidpunkt skulle kunna övertagas av vederbörande lokala huvudman. Slutligen

må i detta sammanhang framhållas, att de lokala huvudmännen

själva låtit sig angeläget vara att genom riksomfattande avtal i ekonomiskt

hänseende väsentligen underlätta tillgången till specialvård för patienter,

som icke äga möjlighet att erhålla sådan inom det egna sjukvårdsområdet,

ävensom att i övrigt för utomlänspatienter undanröja de ekonomiska olägenheter,

som följa av gällande indelning i sjukvårdsområden.

Det står för medicinalstyrelsen klart, att landets indelning i landstingsområden

och det därmed förbundna lokala huvudmannaskapet varit av

största betydelse för den genomgripande utveckling, som den slutna kroppssjukvården

genomgått under de senaste decennierna. Härtill torde främst

ha bidragit, att landstingens huvuduppgifter varit koncentrerade till sjukvårdens

område och att deras bestämmande organ därför kunnat ägna

huvudparten av sitt intresse och sina växande ekonomiska resurser åt den

lokala sjukvårdens tillgodoseende. De möjligheter till jämförelser sjukvårdsområdena

emellan, som landstingsorganisationen erbjuder, samt de beredande

och verkställande organens relativt stora handlingsfrihet torde

även ha verkat i pådrivande riktning.

Å andra sidan torde icke kunna bestridas, att landstingens inbördes

tävlan i förening med starka lokala intressen stundom medfört en utbyggnad

av den slutna kroppssjukvården, som icke i allo kan sägas motsvara

berättigade krav på planmässighet och sparsamhet. Svårigheter ha ock i

vissa fall yppats att avtalsvägen 1''å till stånd eller bibehålla ett ändamålsenligt

samarbete mellan två eller flera angränsande sjukvårdsområden. Det

måste vidare beaktas — och det är det väsentligaste i detta sammanhang

— att den slutna sjukvården numera nått ett sådant stadium i utvecklingen,

att en fortsatt utbyggnad av specialvården ofta kräver ett bredare

befolkningsunderlag än de nuvarande sjukvårdsområdena i regel ha. Slutligen

bör nämnas, att under senare tid gjorda utredningar rörande möjligheterna

att förstärka beredskapen på sjukvårdens område i syfte att möta

den påfrestning, som ett totalt krig kan beräknas medföra för vårt sjukvårdsväsende,

lett fram till förslag om sammanförande av ett flertal sjukvårdsområden

under en gemensam ledning (civilbefälhavare), som i vissa

lägen avses träda i funktion för att de samlade sjukvårdsresurserna skola

på bästa sätt kunna utnyttjas.

Medicinalstyrelsen anser det icke omöjligt, att ovan berörda olägenheter

beträffande specialvårdens utbyggande kunna i väsentliga delar undanröjas

genom frivillig samverkan mellan huvudmännen, särskilt om staten ekonomiskt

understödjer deras strävanden härutinnan i huvudsaklig anslutning

till statsbidragssakkunnigas föreliggande förslag. Det torde emellertid

vara ovisst, huruvida staten under det närmaste årtiondet skall vara i stånd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

att i mera avsevärd omfattning ytterligare ekonomiskt engagera sig i den

av lokala huvudmän organiserade sjukvården. Med hänsyn härtill och till

vad i övrigt anförts finner styrelsen skäl tala för att en förnyad utredning

kommer till stånd i syfte att främst klarlägga på vad sätt och i vilken

administrativ form en planmässig utbyggnad av specialvården skall kunna

bäst befrämjas i de fall, då densamma icke kan tillgodoses inom nuvarande

sjukvårdsområden. I samband härmed höra även beredskapssynpunkterna i

möjligaste mån beaktas. En dylik mera begränsad undersökning, som torde

kunna lämna grundvalen för nuvarande lokala organisation av sjukvården

i huvudsak orubbad, synes eventuellt kunna verkställas i samband med

den översyn av sjukhuslagstiftningen, som avses komma till stånd inom den

närmaste tiden. Vid sidan härav synes det önskvärt, att en undersökning

verkställes i syfte att utröna möjligheterna för en sammanslagning av vissa

angränsande sjukvårdsområden eller för en jämkning av gränserna i de

fall, där detta ur olika synpunkter kan befinnas ändamålsenligt. En sådan

undersökning torde dock med hänsyn till dess karaktär kunna beräknas

taga relativt lång tid.

Slutligen vill medicinalstyrelsen betona, att åtskilliga skäl tala för att

den öppna sjukvården och sinnessjukvården i sin helhet anförtros samma

lokala huvudmän, som komma att svara för sjukvården i övrigt. Denna

frågas lösning torde väsentligt underlättas, om ovan berörda spörsmål

rörande den administrativa indelningen kunna lösas i positiv riktning.

Därigenom skulle styrelsen bland annat erhålla behövlig avlastning i sin

nuvarande arbetsbörda och vinna erforderligt utrymme för sin rådgivande

och ledande verksamhet.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller att avsaknaden av

en enhetlig ledning icke gjort att kroppssjukvården blivit sämre tillgodosedd

än den under medicinalstyrelsens ledning stående sinnessjukvården.

Kroppssjukvården har undergått en kraftig utveckling, en utveckling, som

ställt vårt land bland de ledande nationerna på detta område, medan

sinnessjukvården tyvärr alltjämt släpar betänkligt efter. Den förvaltningsmässiga

ledningen av sjukvården, ehuru viktig i och för sig, spelar sålunda

icke den roll för sjukvårdens utveckling, som motionären tycks anse.

Avgörande är i stället, att sjukvården omhänderhas av organ med smidiga

arbetsformer och praktiskt-ekonomiskt handlag, organ som känna sitt

ansvar, äro besjälade av en allvarlig önskan att söka åstadkomma en så

god sjukvård som möjligt samt, vilket är det icke minst viktiga, ha tillräckliga

ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Att kroppssjukvården i huvudsak anförtrotts kommunala huvudmän är

ingen tillfällighet utan bygger på historisk grund. Utvecklingen har också

visat, att den kommunala självstyrelsens handhavare på ett klokt och

framsynt sätt vårdat sig om denna uppgift. Därmed är emellertid icke sagt,

att icke misstag begåtts och att icke vården kunnat vara både bättre och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr IS
-

IS

mera planmässigt utbyggd. Förhållandena skulle dock nu ha tett sig väsentligt

bättre, om icke de mångåriga restriktionerna på byggnadsmarknaden funnits.

De brister, som vidlåda vår nuvarande sjukvårdsorganisation, äro emellertid

— och det är styrelsen angelägen att understryka — icke av den natur, att

vittgående ändringar i organisation och huvudmannaskap äro betingade.

Motionären erinrar i detta sammanhang om den i medicinalstyrelsens öppnavårdsbetänkande

framförda tanken på inrättande av .särskilda statskommunala

hälsovårdsstyrelser. Förbundsstyrelsen erinrar om att styrelsen i

yttrande över betänkandet förklarat sig anse dessa nykonstruktioner obehövliga

och olämpliga. Den tid, som gått sedan detta yttrande avgavs, har

icke givit styrelsen anledning att frångå denna sin uppfattning.

Även om den nuvarande indelningen i sjukvårdsområden i stort sett

visat sig lämplig, är den dock, såsom i motionen framhålles, förbunden

med vissa svagheter. Undantagandet av de sex större städerna från landstingsorganisationen

har visat sig medföra svårigheter för en rationell sjukvårdsplanering.

Vidare äro några sjukvårdsområden för små för att ensamma

bära upp en modern, rikt differentierad sjukvård. Vissa vårdformer

fordra också väsentligt större upptagningsområden än ett enda sjukvårdsområde.

För att sådana vårdformer skola kunna på ett tillfredsställande

sätt tillgodoses samt för undanröjande av de olägenheter, som äro

förbundna med den nuvarande indelningen i sjukvårdsområden, kräves ett

vidgat samarbete mellan huvudmännen. En ökad samarbetsvilja och strävan

att lösa sjukvårdsfrågorna även med beaktande av rikscentrala synpunkter

ter sig därför motiverad. Härvidlag hava medicinalstyrelsen och

centrala sjukvårdsberedningen betydelsefulla uppgifter att fylla. Genom

upplysning och rådgivning samt förmedling av kontakter kunna dessa organ

inom den nuvarande organisationens ram medverka till att större enhetlighet

och planmässighet ernås.

Viktigt är också, att statsbidragsbestämmelserna för de mera centralt

betonade vårdformerna så utformas, att de underlätta samarbetet mellan

sjukvårdsområdena för lösandet av sådana vårdfrågor. Erinras må att 1946

års statsbidragssakkunniga haft denna fråga under utredning och därvid

framlagt förslag ägnade att tillgodose detta syfte.

På grund av vad sålunda anförts anser styrelsen, att en radikal omstöpning

av den nuvarande på historisk grund vilande sjukvårdsorganisationen

icke är påkallad. Fastmera är styrelsen övertygad om att möjligheter finnas

att inom denna organisations ram tillgodose alla rimliga anspråk på

en så god sjukvård, som de ekonomiska och personella resurserna tillåta.

Den i motionen begärda utredningen anser styrelsen därför ej erforderlig.

Svenska stadsförbundet, som i frågan hört förbundets sjukvårdsdelegation,

åberopar såsom eget yttrande vad delegationen anfört. Delegationen

erinrar om sitt yttrande över medicinalstyrelsens förslag om inrättande av

.särskilda hälsovårdsstyrelser. Därvid anfördes:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

»Delegationen har för sin del uppfattningen, att de hittills vunna erfarenheterna

av det sätt, på vilket landstingen och städerna utanför landstingen

sörjt för sjukvården inom sina respektive områden, klart ådagalagt dessa

organs lämplighet härför och allmänna livsduglighet. De ha även visat en

stor anpassbarhet till sjukvårdens för varje år ökade krav, och delegationen

är övertygad om att de kunna motsvara de ytterligare ökade anspråk,

som komma att ställas på dem i samband med utbyggnaden av hälso- och

sjukvården. Då denna utbyggnad av allt att döma måste ske successivt

under en lång följd av år, synas de administrativa svårigheterna tämligen

lätt kunna övervinnas. Styrelsens uppfattning, att vissa landsting ha en

alltför svag ekonomisk grundval för att kunna utgöra lämpliga sjukvårdsområden

med de uppgifter, styrelsen tillagt desamma, kan sjukvårdsdelegationen

icke dela. Endast för ett mycket begränsat antal uppgifter kan

detta förväntas bliva fallet. För dessa uppgifters lösande bör såsom de statsbidragssakkunniga

uttalat i sitt nyligen avlämnade betänkande komma till

stånd en samverkan mellan landstingen, underlättad genom ett lämpligt

avvägt statsbidrag. Motiveringen för att efter anglo-sachsiskt mönster förlägga

hälsovårdsstyrelserna till orter med medicinsk högskola för att få

tillgång till kvalificerad medicinsk expertis är icke bärande för vårt lands

vidkommande. De svenska lasarettsläkarna ha nämligen i regel en sådan

hög medicinsk standard, att de väl kunna tillgodose förvaltningsmyndigheternas

behov av sådan expertis. Det framlagda förslaget är så löst skisserat,

att man icke kan få en fullt klar uppfattning om deras organisation

och funktioner. Emellertid synes det som fråga vore om tillskapande av

ett huvudsakligen statligt organ, där de kommunala intressena icke kunna

komma till sin rätt. En dylik inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten

i hälso- och sjukvårdsfrågor får delegationen bestämt avstyrka.

Sjukvårdsdelegationen har ovan beträffande städerna utanför landsting

uttalat sig till förmån för ett enhetligt huvudmannaskap för hela den öppna

vården. Medicinalstyrelsens förslag innebär ett brytande med denna princip.

På anförda grunder får delegationen bestämt avstyrka förslaget om inrättande

av hälsovårdsstyrelser. Däremot vill delegationen tillstyrka, att vissa

av medicinalstyrelsens uppgifter decentraliseras, men detta bör ske till de

nuvarande sekundärkommunerna. Härjämte vill delegationen tillstyrka föreslagen

utredning om riktlinjerna för dessa kommuners övertagande av de

statliga sinnessjukhusen.»

Anledning saknas att frångå denna uppfattning. Vad som hittills uträttats

i statens egen regi inom sjukvårdsområdet uppmuntrar ingalunda till

utökning av det statliga verksamhetsfältet på den kommunala organisationens

bekostnad. De svårigheter som kommunerna för närvarande ha

att brottas med härledas i mycket stor utsträckning från brister inom det

statliga verksamhetsområdet, främst berörande utbildningen av läkare

och sjuksköterskor.

Därtill kommer, att den hittillsvarande lör sjukvårdens del synnerligen

restriktiva byggnadsregleringen icke blott i hög grad hämmat utvecklingen

inom sjukvården utan även — om den vidlxålles under längre tid — medför

en nedslitning av landets sjukvårdsinrättningar i sådan grad, att en upprustning

till normal standard ej kan genomföras inom årtionden. Den

genom byggnadsregleringen orsakade begränsningen av möjligheterna att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

15

inom rimlig tid utbygga sjukvården kommer sannolikt att i första hand

gå ut över den av motionären berörda specialistvården. Farhågorna för att

det starkt ökade behovet av specialistvård icke på grund av organisatoriska

skäl skulle kunna tillgodoses, anser sjukvårdsdelegationen däremot vara

obefogade. Delegationen har i sitt ovan intagna yttrande över medicinalstyrelsens

förslag erinrat om den väg, som statsbidragssakkunniga anvisat

för en lösning av denna fråga. Ävenså kan konstateras en ökad vilja till samarbete

mellan sjukvårdens olika huvudmän för genomförande av åtgärder

i berörda hänseende. Vidare bör framhållas den redan nu befintliga möjligheten

för medicinalstyrelsen att ii sin ledande ställning och med sin centrala

överblick taga initiativ för en lösning av speciella frågor vare sig de beröra

en enda huvudman eller fordra en samverkan mellan flera huvudmän.

Sjukvårdsdelegationen anser sålunda en utredning rörande den civila

hälso- och sjukvårdens organisation vara opåkallad och avstyrker därför

den föreliggande motionen.

Utskottet. Såsom motionären framhåller har vårt lands hälso- och sjukvårdsväsen

under de senaste decennierna utbyggts i synnerligen rask takt.

Den omständigheten att en enhetlig organisation på detta område saknats

synes således icke ha utgjort någon hämmande faktor eller påfallande

olägenhet.

Huvudmannaskapet för hälsovården samt den öppna och den slutna sjukvården

är uppdelat på staten, landstingen och de större städerna. Kroppssjukvården,

som i huvudsak är en kommunal angelägenhet, har såsom

Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande under den kommunala ledningen

undergått en så kraftig utveckling, att vårt land nu kan sägas stå

bland de ledande nationerna på detta område. Erfarenheten kan icke sägas

vittna om att en enhetlig ledning för hela landets sjukvårdsväsen skulle

vara till fördel. Enligt utskottets förmenande äro de brister, som vidlåda

den nuvarande sjukvårdsorganisationen, icke av den natur att vittgående

ändringar i organisation och huvudmannaskap kunna anses påkallade.

Viktigast är att sjukvården omhänderhaves av organ med smidiga arbetsformer

och tillräckliga ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Motionären har erinrat om att medicinalstyrelsen i sitt år 1948 framlagda

förslag rörande den öppna läkarvården i riket även upptagit organisationsfrågan.

Styrelsen har ställt sig på den ståndpunkten att landstingen

och de utanför landstingen stående städerna fortfarande böra vara huvudmän

för den öppna sjukvården inom sina områden, men som en framtidstanke

hl. a. förordat upprättandet av statskommunala hälsovårdsstyrelser.

Kommunalförbunden ha ansett sådana nykonstruktioner obehövliga och

olämpliga. Utskottet ansluter sig till denna mening.

Utskottet vill understryka de nämnda förbundens förord för en utvidgning

av samarbetet mellan de kommunala huvudmännen. Härvidlag ha

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.

medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen betydelsefulla uppgifter

att fylla. Genom upplysning och rådgivning samt förmedling av kontakter

kunna dessa organ, såsom Landstingsförbundet framhåller, inom den

nuvarande organisationens ram medverka till att större enhetlighet och

planmässighet ernås. Angeläget är vidare att statsbidragsbestämmelserna

för de mera centralt betonade vårdformerna så utformas, att de1 underlätta

samarbetet mellan sjukvårdsområdena. Förslag ägnade att tillgodose detta

syfte ha utarbetats av 1946 års statsbidragssakkunniga.

Även medicinalstyrelsen har i sitt yttrande pekat på betydelsen av en

frivillig samverkan mellan sjukvårdens olika huvudmän, särskilt med

avseende på specialvårdens utbyggande.

Medicinalstyrelsen anser det vara ovisst huruvida staten under det närmaste

årtiondet skall vara i stånd att i mera avsevärd omfattning ytterligare

ekonomiskt engagera sig i den av lokala huvudmän organiserade

sjukvården. Med hänsyn härtill finner styrelsen skäl tala för att en förnyad

undersökning kommer till stånd i syfte att främst klarlägga på vad sätt

och i vilken administrativ form en planmässig utbyggnad av specialvården

skall kunna bäst befrämjas i de fall, då densamma icke kan tillgodoses

inom nuvarande sjukvårdsområden. I samband härmed borde även beredskapssynpunkterna

i möjligaste mån beaktas. Fn dylik undersökning kunde

eventuellt verkställas i samband med den översyn av sjukhuslagstiftningen,

som avses komma till stånd inom den närmaste tiden. Utskottet

har ingenting att erinra mot att en sådan begränsad undersökning, som

skulle lämna grundvalen för nuvarande lokala organisation av sjukvården

i huvudsak orubbad, företages i samband med en översyn av sjukhuslagstiftningen,

men finner icke behövligt att riksdagen avlåter skrivelse till

Kungl. Maj:t i ärendet. Än mindre synas tillräckliga skäl föreligga för att

riksdagen skulle begära en utredning av den omfattning, som föreslagits

av motionären.

Med vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motion nr 208 ej måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1951.

På utskottets vägnar:

JOHN SANDBERG.

Närvarande: herrar Sandberg, Birger Andersson, Ernst Hjalmar Nilsson,

Lundqvist, Einar Eriksson*, Arrhén, Larsson*, Karl Persson*, Englund*,

Nyström* och Axel Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1951

90051

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.