Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen • gjorda framställningar under Utgifter å driftbudge ten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner.
1951-02-16 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1951:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen • gjorda framställningar under Utgifter å driftbudge ten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
• gjorda framställningar under Utgifter å driftbudge
ten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte
i ämnet väckta motioner.
(3:e och 5:e avd.)
I propositionen nr 1 (bilaga 2) ha under Utgifter å driftbudgeten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor, till behandling upptagits här nedan
angivna spörsmål (se statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari
1951).
Proposition och motioner.
1. Åtgärder för ökad rationalisering inom statsförvaltningen.
Vid 1949 års riksdag väcktes i anledning av äskandena om anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd motioner om åtgärder för
ökad rationalisering inom statsförvaltningen. I anledning härav framhöll
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t bland annat, att behovet av rationalisering
gjort sig starkt gällande inom den civila statsförvaltningens olika områden.
De senaste årens ansvällning av den statliga förvaltningsapparaten
hade accentuerat nödvändigheten -—- särskilt under rådande ekonomiska
förhållanden — att på alla områden, där detta vore möjligt, förenkla och rationalisera
arbetet för att nedbringa statsutgifterna och personalbehovet. Riksdagen
hade kommit till den uppfattningen, att organisationsnämnden borde
beredas ökade möjligheter att göra en effektiv insats i rationaliseringsarbetet
inom den civila statsförvaltningen. Riksdagen förutsatte också, att Kungl.
Maj :t ägnade uppmärksamhet åt frågan vilka åtgärder, som kunde vara
påkallade för att åstadkomma ett effektivt rationaliseringsarbete inom
förvaltningen.
I propositionen lämnas till en början en redogörelse för vissa speciella
åtgärder, som Kungl. Maj:t under de senaste åren företagit på förevarande
område (s. 2—5). Härom anför föredraganden för egen del följande.
»Under de senaste åren har från Kungl. Maj :ts sida bedrivits ett ganska
omfattande rationaliseringsarbete inom statsförvaltningen. Verksamheten
kan sägas ha upplagts så, att först företagits en inventering av möjliga
förenklingsåtgärder. På grundval av de resultat som framkommit vid den
1
llihang till riksdagens protokoll 1951. 6 saml. Nr 13.
2
Statsutskottets utlåtande nr 13.
na inventering har beslutats ändring av författningar och andra reglerande
föreskrifter, varigenom handläggningsförfarandet förenklats beträffande ett
stort antal ärenden inom skilda förvaltningsområden. Samtidigt eller efter
hand har igångsatts mera djupgående undersökningar å områden, där omedelbara
ändringar icke ansetts kunna genomföras men behov av förenklingsåtgärder
synes föreligga.
Decentraliseringsutredningen underströk i sin sammanfattande redogörelse,
att huvuddelen av de av utredningen i skilda promemorior framförda förslagen
endast avsågo decentraliseringsfrågor av relativt ringa räckvidd och
att en mera genomgripande decentralisering, som syntes böra eftersträvas,
förutsatte, om icke säkerhetskravet skulle eftersättas, organisatoriska omläggningar
inom skilda delar av förvaltningen, varigenom de lokala organen
gåvos ökad kompetens och kapacitet. Utredningen hade icke funnit sig böra
närmare ingå på denna fråga, vid vars avgörande hänsyn bl. a. måste tagas
till kostnaderna för den ena eller andra organisationsformen. De av decentraliseringsutredningen
åsyftade större organisatoriska frågorna har i vissa
fall aktualiserats. Jag vill här endast erinra om de förslag som framlagts
av socialvårdskommittén och 1948 års länsstyrelseutredning samt om den
beslutade kommunreformens betydelse för förstärkning av de kommunala
förvaltningsorganen.
Inom en verksamhet av statsförvaltningens omfattning kan självfallet
full effektivitet icke uppnås i ett sammanhang och en gång för alla, utan
rationalisering måste vara en fortlöpande verksamhet, vars syfte är att
ständigt främja effektivitet och ändamålsenlighet i de skilda statsorganens
verksamhet. För att vinna klarhet i frågan vilka åtgärder som bör vidtagas
för att på längre sikt skapa förutsättningar för ökad effektivitet i
rationaliseringsarbetet tillkallades därför en särskild utredning.»
I propositionen behandlas härefter frågan om formerna för den framtida
rationaliseringsverksainheten inom statsförvaltningen. Först lämnas därvid
en redogörelse för de förslag i detta avseende, som framlagts av 1949
års rationaliseringsutredning, trycksakskommittén och 1948 års blankettkommitté
ävensom för de yttranden, som avgivits över förslagen (prop. s.
5—30). För egen del har föredraganden (s. 31—34) anfört följande.
»Till rationaliseringsverksamhet inom statsförvaltningen är att hänföra
åtgärder, som kunna medverka till att den statliga verksamheten kan utövas
enklare, snabbare och mera ekonomiskt än förut utan att säkerheten
eftersättes. Härav framgår klart, att rationalisering icke är en engångsuppgift
utan en fortlöpande verksamhet. Intresset för rationalisering är för
närvarande utan tvivel mycket stort i förvaltningen.
Såsom rationaliseringsutredningen framhållit, måste en väsentlig del av
det praktiska rationaliseringsarbetet utföras av de förvaltande organen
själva. Sådan självverksamhet bör uppmuntras och underlättas. Det bör
klart utsägas, att dylik verksamhet är en ämbetsuppgift för alla förvaltande
organ vid sidan av och i samband med deras förvaltningsuppgifter och att
uppgiften åvilar statsorganen såsom sådana. Myndigheternas åtgärder böra
Statsutskottets utlåtande nr 13.
3
avse icke blott de interna arbetsförhållandena, utan myndigheterna måste
även hava sin uppmärksamhet riktad på den praktiska tillämpningen av de
författningar som reglera deras verksamhet på olika områden. Finner en
myndighet, att en författningsföreskrift i något avseende är så utformad,
att administrationen är mera kostnadskrävande eller att allmänheten är
mera betungad än som med hänsyn till författningens syfte kan anses oundgängligen
erforderligt, bör det vara myndighetens skyldighet att, om den ej
själv kan vidtaga erforderlig ändring, anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t
och därvid om möjligt föreslå lämpliga åtgärder.
Förslaget att i varje statsorgan av icke alltför ringa omfattning en, eller
vid behov flera, befattningshavare skall tilldelas uppgiften att under ledning
av myndighetens chef eller den han sätter i sitt ställe biträda såsom
organisationsföredragande kan medverka till en effektivisering av arbetet.
Av särskild betydelse synes mig vara, att organisationsföredraganden söker
stimulera befattningshavarna hos myndigheten att göra de påpekanden om
förenklingsmöjligheter eller framföra de rationaliseringsförslag, vartill de
funnit anledning i sitt löpande arbete. För att organisationsföredragandena
skola göra en så god insats som möjligt böra de erhålla utbildning i organisationsteknik
m. m. Den av statens organisationsnämnd bedrivna kursverksamheten
bör sålunda komma dem till del. Genom kursverksamheten
bör personlig kontakt kunna skapas mellan nämnden och organisationsföredragandena,
vilken kontakt även senare bör upprätthållas så att föredragandena
av nämnden erhålla stöd och hjälp i sitt arbete. Anmärkas må, att
tillsättandet av en organisationsföredragande givetvis icke innebär någon begränsning
i verkschefens och övriga befattningshavares skyldighet att taga de
initiativ till förenklingsåtgärder, vartill de kunna finna anledning.
Jag vill även på det sätt tillstyrka blankettkommitténs förslag att i flertalet
statsorgan, där särskild organisationsavdelning ej är inrättad, en befattningshavare
tilldelas uppgiften att verka för en förenkling och ändamålsenlig
utformning av myndighetens blanketter. Denna uppgift torde ofta
lämpligen böra anförtros organisationsföredraganden. I det löpande arbetet
bör kontakt upprätthållas med de statliga specialorganen på blankettväsendets
område. Fortsatta kurser i blankettrevision böra anordnas.
Rationaliseringsutredningen har uttalat, att de förvaltande organen i sitt
förenklingsarbete behöva biträde av experter på skilda områden samt att
därjämte erfordras någon form av kontroll över att rationaliseringsarbetet
bedrives i erforderlig omfattning och på lämpligaste sätt. Med hänsyn bl. a.
härtill har utredningen föreslagit att ett centralt rationaliseringsorgan skapas
genom sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden.
Såsom framgår av vad som anföres under sjunde huvudtiteln
(punkt 6) är chefen för finansdepartementet ej beredd att nu förorda,
att detta förslag genomföres. Det synes även mig lämpligare i nuvarande
läge att gå fram på de partiella reformernas väg och avvakta erfarenheterna
därav. Utvecklingen får sedan visa, huruvida mera genomgripande organisatoriska
åtgärder påkallas.
4
Statsutskottets utlåtande nr 13.
Under de båda senaste åren har statens organisationsnämnd förstärkt
sin civila avdelning genom att till denna överföra ett antal experter från
avdelningen för de militära engångsundersökningarna. För att bereda de
förvaltande organen ökade möjligheter att erhålla biträde i sin rationaliseringsverksamhet
kommer chefen för finansdepartementet att föreslå att
statens organisationsnämnd och där närmast dess civila avdelning skall erhålla
ytterligare förstärkning. Härjämte äskas särskilda medel för att
nämnden skall kunna utvidga sin kursverksamhet i organisations- och blankettekniska
frågor samt utöva rådgivnings- och annan serviceverksamhet åt
de förvaltande statsorganen.
Vad angår ledningen av rationaliseringsverksamheten har utredningen
framhållit, att det bör ankomma på finansdepartementet att hålla en fortlöpande
allmän överblick över organisationen och verksamheten inom statsförvaltningen.
Finansdepartementet borde ägna särskild uppmärksamhet åt
frågor rörande den ändamålsenliga uppbyggnaden av förvaltningens organisation.
Departementet borde även regelmässigt deltaga i beredningar av
ärenden angående utfärdande av lagar och författningar eller andra föreskrifter,
genom vilka regleras förvaltningens organisation och verksamhetsformer.
Samordning av kommittéväsendet borde likaledes ankomma på
departementet. Enligt utredningens förslag borde finansdepartementets
statssekreteraravdelning förstärkas med en särskild byrå för rationaliserings-
och samordningsfrågor. Beträffande kommittéväsendet har åter trycksakskommittén
föreslagit, att samordningsuppgiften borde ankomma på
ett konsultativt statsråd.
Enligt min mening bör skillnad göras mellan två olika grenar av rationaliseringsarbete,
nämligen å ena sidan sådana åtgärder som avse de förvaltande
organens organisation, arbetsmetoder, tekniska utrustning m. m.
och å andra sidan åtgärder som syfta till förenkling av lagstiftning och andra
föreskrifter varigenom den statliga verksamheten regleras. Det förra slaget
av åtgärder har direkt ekonomisk betydelse och har ett nära samband med
finansdepartementets verksamhet. Dessa gransknings- och samordningsuppgifter
ombesörjas redan nu av finansdepartementet, och enligt departementschefens
uppfattning är någon personalförstärkning icke erforderlig för
detta ändamål.
Vad åter angår rationaliseringssynpunkternas beaktande vid det fortlöpande
lagstiftningsarbetet träda de ekonomiska synpunkterna icke på samma
sätt i förgrunden. Det väsentliga är förenklingssträvandena även om
givetvis förenklingen ofta kan och bör medföra minskat personalbehov och
därmed möjliggöra ekonomisk besparing. Det måste givetvis i första hand
ankomma på vederbörande departement att tillvarataga förenklingsmöjligheterna
vid lagstiftningsarbetet. Såsom rationaliseringsutredningen framhållit
erfordras emellertid en kontroll och en samordning av verksamheten.
Denna uppgift bör främst åvila de konsultativa statsråden, vilka genom sin
granskning av propositioner och författningsförslag erhålla överblick över
hela fältet. Ett dylikt samordnings- och förenklingsarbete utföres redan nu
Statsutskottets utlåtande nr 13.
5
i ganska stor omfattning. Konsulterna böra om möjligt i ökad utsträckning
deltaga i beredningsarbetet i departementen.
I detta sammanhang vill jag påpeka, att ett intensivare rationaliseringsarbete
av de förvaltande myndigheterna och av de särskilda rationaliseringsorganen
torde komma att aktualisera åtskilliga författningsändringar. Då
fråga är om mera genomgripande organisationsundersökningar torde det
ofta visa sig lämpligt att vederbörande departement utser en särskild kontaktman,
som har att beakta författningsfrågorna vid undersökningen.
Vad angår frågan om rationalisering av det statliga kommittéväsendet
delar jag rationaliseringsutredningens och trycksakskommitténs uppfattning
om behovet av en bättre samordning. Denna samordning bör i första
hand ankomma på de departement, som tillkallat kommittéerna, samt på
de konsultativa statsråden, vilka granska samtliga kommittédirektiv.
För att underlätta för departementen och de konsultativa statsråden att
hålla överblick över arbetets gång inom de skilda kommittéerna anser jag
lämpligt att kommittéerna åläggas att, innan det egentliga utredningsarbetet
påbörjas, uppgöra och till vederbörande departement överlämna en plan
för arbetet. Uppkommer senare behov av ändring av eller tillägg till planen
i mera väsentliga hänseenden bör detta anmälas till departementet. Liksons
hittills skola kommittéerna inhämta tillstånd av vederbörande departementschef
innan större historisk eller statistisk undersökning företages. Genom
att taga del av arbetsplanerna för kommittéerna under alla departement erhålla
de konsultativa statsråden en bättre överblick över kommittéväsendet.
Jag kan vitsorda det av rationaliseringsutredningen och trycksakskommittén
påtalade behovet av ökad service åt kommittéerna i skilda avseenden.
Enligt min mening bör det emellertid ankomma på det departement,
som tillkallat en kommitté, att lämna denna erforderligt stöd och biträde
samt därvid i görligaste mån tillhandahålla kommittén erforderlig skrivhjälp,
utrustning m. m. Statsdepartementens organisationsavdelning torde
i viss omfattning kunna biträda departementen i sådana angelägenheter.
Trycksakskommitténs rekommendationer och anvisningar rörande kommittébetänkandenas
utformning och uppställning synas mig ändamålsenliga
och de böra på lämpligt sätt bringas till de nu arbetande och framdeles
tillkallade kommittéernas kännedom.
Med hänsyn till de konsultativa statsrådens stora arbetsbörda samt nu
angivna uppgifter för samordning av rationaliseringssträvandena på lagstiftningens
och kommittéväsendets områden, torde behov föreligga av ökat arbetsbiträde
åt dem. Frågan härom kommer senare att anmälas av chefen
lör justitiedepartementet.»
2. Vissa besparingsåtgärder.
Genom beslut den 29 juni 1950 erhöll chefen för finansdepartementet
Kung]. Maj :ts bemyndigande att tillkalla eu utredningsman med uppdrag
att verkställa en översyn av statsutgifterna i syfte att åstadkomma besparingar.
6
Statsutskottets utlåtande nr 13.
Med skrivelse den 19 december 1950 har 1950 års besparingsutredning,
vilken benämning utredningen antagit, anmält att utredningen slutförts,
och lämnat en sammanfattning av de förslag till besparingar i olika hänseenden
som under utredningens gång avlämnats i särskilda skrivelser och
promemorior ävensom redogjort för arbetets uppläggning och bedrivande.
Utredningen har vidare i förutberörda skrivelse gjort en beräkning av
de besparingar i förhållande till anslagen för budgetåret 1950/51, som
skulle uppnås vid ett fullständigt genomförande av utredningens olika förslag,
varvid anmärkts, att de beräknade beloppen delvis måst bygga på i
vissa fall rätt osäkra uppskattningar och delvis grunda sig på mera noggranna
beräkningar. De framräknade besparingsbeloppen utgöra sammanlagt
315 146 200 kronor.
I sin slutskrivelse har utredningen vidare påpekat den statsfinansiella
betydelse som — därest det skulle visa sig nödvändigt att mera väsentligt
beskära riksstatens utgiftssida —■ ett borttagande av det allmänna barnbidraget
till det första barnet i varje familj skulle ha genom den utgiftsminskning
för statsverket med inemot 225 miljoner kronor som därigenom
skulle uppkomma. Utredningen har även pekat på den besparing av omkring
5 miljoner kronor, som skulle uppkomma vid ett slopande av öppethållandet
av postanstalterna och postutbärningen å sön- och helgdagar.
Såväl sistberörda detalj förslag som flertalet av de i sammanställningen
ingående förslagen — med undantag av vissa i det följande behandlade, av
mera generell räckvidd och flera huvudtitlar berörande förslag -—■ ha redovisats
eller komma att redovisas närmare i samband med äskandena av de
därav berörda anslagen i statsverkspropositionen respektive i kommande
särskilda propositioner. Departementschefen har dock i detta sammanhang
framhållit vissa synpunkter, som beröra förslagen i stort. I den mån mera
omfattande utredningar eller remissförfaranden ansetts nödvändiga, innan
ställning kan tagas till vissa av de enskilda besparingsförslagen, komma
dessa icke att kunna behandlas under årets riksdag. Det har vidare framhållits,
att de förslag till besparingar, som skulle leda till ett mera betydande
utgiftsbortfall i förhållande till statsbudgetens hela omfattning, delvis
äro av sådan innebörd att de icke rimligen kunna bli föremål för en
snabbehandling. De förslag av utredningen, som nu icke underställas riksdagens
prövning, komma emellertid att bli föremål för fortsatta överväganden.
Mot bakgrunden av det anförda har det sammanlagda besparingsbeloppet
för nästa budgetår för de detalj förslag, vilkas genomförande nu
föreslagits riksdagen, blivit — bortsett från utgiftsminskningen på grund
av subventionsavvecklingen — relativt litet i förhållande till budgetens
totala utgiftssumma.
Höstens budgetarbete har präglats av en sträng återhållsamhet vid prövningen
av myndigheternas anslagsäskanden. De riktlinjer som härvid följts
ha delvis återgivits i direktiven för besparingsutredningen och ha närmare
belysts i redogörelsen för finansplanen. Under budgetarbetets gång har utredningen
framlagt vissa förslag till besparingsåtgärder av mera generell
Statsutskottets utlåtande nr 13.
7
natur. I skrivelse den 10 oktober 1950 har sålunda utredningen ansett att en
begränsning av kostnaderna för den reguljära statsverksamheten är en
fråga, som ej kan undanskjutas vid en allmän besparingsaktion. I sådant
syfte har utredningen förordat en allmän nedskärning med 5 procent av avlöningsanslagen
och vissa slag av utgifter under omkostnadsanslagen i förhållande
till budgetåret 1950/51.
De riktlinjer, enligt vilka en generell nedskärning av avlöningsan‘lagen
enligt utredningen bör ske, återges på s. 38—40 i propositionen,
till vilken här torde få hänvisas.
Vad beträffar omkostnadsanslagen har utredningen i fråga om
utgifter för expenser och reseersättningar föreslagit ett förfarande liknande
det som angivits för avlöningsstaterna.
För egen del har departementschefen anfört följande.
»Vad angår utredningens förslag om en generell beskärning av avlöningsanslagen
med 5 procent i förhållande till budgetåret 1950/51 torde en beskärning
av denna omfattning icke lämpligen böra komma till stånd utan en
närmare undersökning av de följder för statsverksamheten som kunna uppkomma
därav. Med avseende å nästa budgetars avlöningsanslag har en sådan
undersökning icke kunnat genomföras på grund av den begränsade tid som
stått till buds. Med hänsyn till nödvändigheten att hålla statsutgifterna nere
har dock ansetts att en viss generell beskärning bör komma till stånd. Såsom
framgår vid anmälan av de olika huvudtitlarnas avlöningsanslag av vederbörande
departementschef har i fråga om vissa myndigheter och institutioner
föreslagits att en generell beskärning med ca 3 procent genomföres. Därvid
har man allmänt utgått från att icke alltför stora olägenheter i fråga
om den myndigheten åvilande verksamheten skola behöva uppkomma. För
att uppnå den avsedda effekten av en besparingsaktion i fråga om avlöningskostnaderna
har beskärningen för flertalet myndigheter måst läggas på de
av riksdagen i regel maximerade anslagsposterna till avlöningar av ickeordinarie
personal. Det torde i första hand ankomma på vederbörande myndigheter
att taga ställning till det sätt varigenom den förutsatta besparingen
skall genomföras. De riktlinjer som i detta avseende framlagts av besparingsutredningen
torde härvid tjäna till vägledning. Vissa myndigheter ha
emellertid undantagits från en generell beskärning av avlöningsutgifterna.
Besparingsutredningen har också räknat med att så i viss utsträckning
måste ske med hänsyn till nödvändigheten att utan inskränkningar upprätthålla
vissa socialt och samhälleligt viktiga uppgifter. Bland de verksamhetsområden
som med hänsyn härtill undantagits från en generell besparingsaktion
må här nämnas de statliga sjukhusen, försvarskrafterna, domstolarna,
universitet och högskolor samt allmänna undervisningsanstalter såsom
folkskolor, läroverk m. fl. Likaså ha vissa myndigheter, som nyligen varit
föremål för en rationalisering i fråga om organisationen icke ansetts kunna
ytterligare reducera personalen. Utanför den förordade generella bcsparingsaktionen
ha också av naturliga skäl ansetts böra ligga myndigheter,
8
Statsutskottets utlåtande nr 13.
vilkas verksamhet är av affärskaraktär och vilka sålunda till större delen
finansiera utgifterna genom egna inkomster. Med de sålunda angivna förutsättningarna
för en generell beskärning av de statliga avlöningskostnaderna
har uppnåtts en sammanlagd besparing å de olika utgiftshuvudtitlarna
enligt följande sammanställning.
Andra huvudtiteln .................... 63 000
Tredje > 500 000
Fjärde > 340 400
Femte » 239 500
Sjätte » 596 900
Sjunde » 654 000
Ättonde » 269 600
Nionde * .................... 1 040 000
Tionde * 105 000
Elfte » .................... 1 308 000
Summa kronor 5 116 500
Även beträffande omkostnadsanslagen har besparingsutredningen föreslagit
en generell beskärning med 5 procent av utgifterna för expenser och
reseersättningar. Det bär emellertid icke ansetts lämpligt att utgå från en
generell besparingsprocent i fråga om dessa utgifter utan en bedömning från
fall till fall mot bakgrunden av utredningens förslag har i stället skett i samband
med anslagsprövningen. Det kan i detta sammanhang erinras om att
berörda utgiftsposter äro förslagsvis betecknade och att de sålunda enligt
Kungl. Maj :ts medgivande kunna överskridas. I cirkulärskrivelse har -— såsom
i direktiven för besparingsutredningen erinrats om — framhållits för
myndigheterna att framställningar om överskridande av omkostnadsanslagen
i allmänhet komma att bli föremål för en mycket restriktiv bedömning.
Det torde slutligen erinras om att med hänsyn till de prisstegringar, som
aven på detta område kunna komma att göra sig gällande, redan oförändrade
anslagsbelopp betyda en reell nedskärning.
I skrivelse den 30 oktober 1950 har besparingsutredningen behandlat vissa
frågor rörande avveckling av r e s er v a t i o n s b e h ål 1 n i n g a rn
a å driftbudgeten. Beträffande ifrågavarande spörsmål torde jag få hänvisa
till vad härom anförts i samband med redogörelsen för finansplanen vid
anmälan av inkomsterna å driftbudgeten.
I samma skrivelse har utredningen även framlagt förslag om nedrälcning
av reservationsanslagen till de statliga myndigheternas utrustning, inredning
och materielanslcaffning med 20 procent, varigenom
en minskning med ca 3,6 miljoner kronor för de berörda anslagen skulle
kunna ernås. Enligt utredningen synes en dylik nedskärning delvis böra ske
efter en individuell prövning. Utredningen finner det angeläget, att även i de
fall vissa materiel- och utrustningskostnader icke redovisas under särskilda
anslag utan återfinnas som delposter under omkostnadsanslag dessa utgifter
Statsutskottets utlåtande nr 13.
9
generellt behandlas efter samma norm som föreslagits i fråga om anslagen.
Utredningen har slutligen i samma skrivelse föreslagit, att reservationsanslagen
till stipendier m. in. för utlandsresor ävensom motsvarande
kostnader från poster inom andra anslag generellt nedräknas med 25
procent, varigenom en besparing på omkring 75 000 kronor skulle uppkomma.
Anslagsäskandena beträffande förevarande slag av utgifter ha — liksom
skett i fråga om utgifterna under omkostnadsanslagen — lämpligen ansetts
böra prövas i sitt sammanhang. Härigenom ha kunnat bedömas möjligheterna
att i de enskilda fallen ernå besparingar eller under alla förhållanden
hålla en oförändrad nominell utgiftsnivå. Behandlingen av äskandena har
mot bakgrunden av utredningens förslag varit synnerligen restriktiv. Även
här torde böra erinras om att förslag om oförändrade anslagsbelopp innebära
en reell nedskärning med hänsyn till kommande prisstegringar.
Utredningen har i skrivelse den 31 oktober 1950 behandlat möjligheterna
att åstadkomma besparingar på de i riksstaten upptagna anslagen till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga, vilka anslag
sammanlagt för budgetåret 1950/51 uppgå till 4,7 miljoner kronor. Utredningen
har framhållit att med hänsyn till utgiftsutvecklingen under senare
budgetår det är att antaga att anslagsbehovet kommer ytterligare att
öka för så vitt icke särskilda åtgärder vidtagas. Utredningen har erinrat om
de förslag till rationalisering och förenkling av kommittéarbetet, som i olika
sammanhang föreslagits, senast av 1949 års rationaliseringsutredning. Beträffande
sistnämnda spörsmål torde jag få hänvisa till vad härom anförts
under föregående punkt. Såsom en framkomlig väg att ernå besparingar i
fråga om kommittékostnaderna har utredningen ansett vara en begränsning
av antalet nytillsatta kommittéer ävensom ett avbrytande eller påskyndande
av de tidigare tillkallade kommittéernas arbete. Det torde enligt utredningen
vara möjligt att successivt nedbringa antalet arbetande kommittéer
från 241 (okt. 1950) till ett medeltal av 150 för budgetåret 1951/52.
Härigenom skulle medelsbehovet sjunka med minst 1 miljon kronor. Vad
utredningen sålunda föreslagit förtjänar allt beaktande. Det torde dock icke
vara möjligt att i den takt utredningen förutsatt avveckla pågående kommittéer.
Utredningen har själv icke velat rekommendera en mera allmän
kommittéslakt med hänsyn till förlusten av tidigare nedlagda kostnader. Ett
påskyndande av i gång varande utredningar kan t. o. m. tillfälligt leda till
en ansvällning av kostnaderna, särskilt med avseende på tryckning. Under
vissa huvudtitlar har icke heller kunnat undvikas en viss ökning av kommittéanslagen
trots att en restriktiv bedömning förutsatts i fråga om tillsättandet
av nya kommittéer. Denna ökning motväges dock mer än väl av
en minskning av andra huvudtitlars kommittéanslag. En ytterligare reell
minskning ligger däri att anslagen totalt sett icke uppräknats med hänsyn
till lönestegringen, som även kommer att inverka på dessa anslag.»
10
Statsutskottets utlåtande nr 13.
3. Löneregleringsarbetet och vissa därmed sammanhängande frågor.
I 1950 års statsverksproposition (för flera huvudtitlar gemensamma frågor)
framhölls, att löneregleringar eller andra revisioner av löneförhållandena
i allmänhet icke synts böra genomföras under budgetåret 1950/51.
Ett särskilt skäl mot att företaga mer eller mindre omfattande lönerevisioner
förelåge däri, att 1949 års tjänsteförteckningskommitté tillsatts med uppdrag
att — inom ramen för det allmänna löneläge, som fastställts genom
1947 och 1948 års lönereglering eller som för byråchefer m. fl. kunde bliva
fastställt på grundval av den utredning angående löneställningen för byråchefer
m. fl., som avlämnats den 15 oktober 1949 — verkställa en allmän
tjänsteförteckningsrevision, omfattande de tjänster som berörts av nämnda
lönereglering. Övervägande skäl hade dock ansetts tala för att vissa vid tidpunkten
för tjänsteförteckningskommitténs tillkallande redan i gång varande
löneutredningar angående speciella tjänstemannagrupper skulle fortsätta
sitt arbete i nära samråd med kommittén. Det hade även ansetts kunna
ifrågakomma att av särskilda utredningsorgan utarbetade förslag överlämnades
till kommittén för fortsatt beredning.
Den omständigheten, att arbetet med en allmän tjänsteförteckningsrevision
pågår inom tjänsteförteckningskommittén, vilken skall fungera dels
som utredningsorgan, dels som delegation för förhandlingar med representanter
för de av utredningen berörda personalgrupperna, har även för nästkommande
budgetår föranlett en sträng återhållsamhet med förslag till
höjd löneställning för särskilda tjänstemän eller grupper av tjänstemän.
Chefen för civildepartementet uttalar emellertid den förhoppningen att arbetet
inom kommittén skall kunna bedrivas i sådan takt att förslag rörande
principerna för tjänsteförteckningsrevisionen skall kunna föreläggas 1952
års riksdag.
Till återhållsamheten ifråga om lönerevisionen har även bidragit det
skärpta ekonomiska läget, vilket ansetts kräva största försiktighet med sådana
åtgärder, som medföra ökade krav på statsmedel.
I överensstämmelse med det anförda avses förslag till ändrad löneställning
skola framläggas i huvudsak endast i sådana fall då principbeslut därom
redan fattats eller dylika förslag vid tidigare förhandlingar om stabilisering
av lönenivån utfästs från statsmakternas sida.
Vid 1950 års riksdag fattades principbeslut om löneregleringar för lärarpersonalen
vid folkhögskolor, lantbruksundervisningsanstalter och statsunderstödda
privatläroverk samt eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal vid
statens fasta maskinanläggningar. Förslag till genomförande av principbeslutet
i fråga om sistnämnda personal upptages under punkten 4 i det följande.
Löneregleringarna för i det föregående nämnd lärarpersonal äro under
fortsatt beredning inom civildepartementet. Ett betänkande om löneställningen
för assistenter och amanuenser vid universitet och högskolor är
f. n. föremål för remissbehandling.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
11
Till de löneregleringsfrågor, som anses böra bringas till lösning vid innevarande
års riksdag, hör vidare spörsmålet om förbättrad löneställning
för byråchefer m. fl. högre statstjänstemän. Beredningen av ärendet har
nu fortskridit så långt, att förslag beräknas kunna föreläggas riksdagen
inom den i § 54 riksdagsordningen stadgade tiden för avgivande av propositioner,
som avse statens inkomster och utgifter för nästkommade budgetår.
Vid sådant förhållande kan löneregleringen för byråchefer m. fl. genomföras
fr. o. m. den 1 juli 1951, därest riksdagen beslutar att de personalförteckningar,
som riksdagen fastställer innan beslut meddelats om byråchef
slöneregleringen, skola gälla endast i den mån icke riksdagen i samband
med behandlingen av frågan om lönereglering för byråchefer m. fl. annorlunda
beslutar. Denna anordning förutsätter emellertid även, att riksdagen
bemyndigar Kungl. Maj :t att i enlighet med det beslut, som riksdagen kan
komma att fatta beträffande nämnda lönereglering, vidtaga erforderliga
ändringar i personalförteckningarna samt att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande
att av förevarande anledning medgiva överskridande av vissa begränsade
anslagsposter. Till sistnämnda frågor avser departementschefen att
återkomma i samband med framläggandet av förslag till ifrågavarande lönereglering.
Vad angår löneregleringen för professorer in. fl., varom förslag framlagts
den 17 oktober 1949, har det visat sig nödvändigt att företaga vissa specialundersökningar
bl. a. avseende löneregleringens omfattning och befattningshavarnas
tjänstgöringsskyldighet. Förslag i ämnet kan vid sådant förhållande
icke föreläggas 1951 års riksdag i så god tid, att löneregleringen kan
genomföras den 1 juli 1951.
Beträffande lönerevisioner för lägre museipersonal samt för sociala kuratorer
och socialassistenter hänvisas i propositionen till vad därom anföres
under punkterna 5 och 6.
4. Lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m.
Inledning.
På grundval av ett av 1947 års löneutredning, avseende maskinistpersonal
m. fl., den 23 september 1949 avgivet betänkande framlades i proposition den
31 mars 1950, nr 196, förslag till allmänna riktlinjer för lönegradsplacering
av eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal vid statsförvaltningens fasta
maskinanläggningar.
Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut den 31 mars 1950 dels uppdragit
åt arméförvaltningen och fortifikationsförvaltningen att i samverkan
med statens organisationsnämnd verkställa översyn av personalorganisationen
vid de fasta maskinanläggningarna inom försvaret och att i samråd
med försvarets civilförvaltning framlägga förslag i fråga om löncställningen
för de befattningar med hcltidstjänstgöring, som befunnes erforderliga
vid de olika anläggningarna, dels uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i sam
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 13.
verkan med organisationsnämnden verkställa översyn av personalorganisationen
vid de fasta maskinanläggningarna inom allmänna civilförvaltningen
och kommunikationsverken samt att framlägga förslag i fråga om löneställningen
för de befattningar med heltidstjänstgöring, som befunnes erforderliga
vid de olika anläggningarna.
De berörda myndigheterna ha för uppdragets fullgörande tillsatt en samarbetsdelegation,
som i en promemoria den 27 september 1950 framlagt resultatet
av sitt dittills bedrivna utredningsarbete. Vid promemorian funnos
fogade detaljförslag rörande personaluppsättning m. m. vid de enskilda maskinanläggningarna.
Sagda promemoria med detalj förslag i fråga om personaluppsättningen
vid huvuddelen av maskinanläggningarna inom allmänna
civilförvaltningen har av byggnadsstyrelsen med skrivelse den 9 oktober 1950
överlämnats till Kungl. Maj :t.
Arméförvaltningen och fortifikationsförvaltningen ha med skrivelse den
12 oktober 1950 såsom eget förslag till Kungl. Maj :t överlämnat samarbetsdelegationens
promemoria med därvid fogat detaljförslag rörande personaluppsättning
m. m. vid försvarets fasta maskinanläggningar.
Över de av byggnadsstyrelsen samt armé- och fortifikationsförvaltningarna
framlagda förslagen ha yttranden avgivits av statskontoret och statens
lönenämnd samt Statstjänarkartellen och Tjänstemännens centralorganisation.
Vidare har Statsanställd maskinpersonals förening i en skrivelse framfört
vissa synpunkter på myndigheternas förslag.
Enär riksdagens behandling av propositionen 1950: 196 uppsköts till höstsessionen,
har det här redovisade utredningsarbetet bedrivits med utgångspunkt
från propositionens förslag. I skrivelse den 25 november 1950, nr 385,
har riksdagen sedermera anmält, att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse
med statsutskottets utlåtande nr 205, vilket innebär att propositionen
godtagits med viss jämkning.
De av myndigheterna framlagda förslagen ha, utom i fråga om personalen
vid försvarskrafternas och universitetens maskinanläggningar,
behandlats vid det nu avslutade budgetarbetet. En sammanfattande redogörelse
för de ändringar beträffande lönegradsplaceringar och tjänstebenämningar
för ordinarie tjänstemän, som härvid funnits böra tillstyrkas, lämnas
å s. 62—64 i propositionen, till vilka utskottet får hänvisa.
I vad angår personalen vid försvarskrafternas och universitetens maskinanläggningar
ha detalj förslagen ansetts böra upptagas till prövning
i samband med att medel för arméns, marinens och flygvapnets avlöningsanslag
samt för universitetens i Uppsala och Lund avlöningsanslag senare
äskas av riksdagen.
De utredande myndigheternas förslag.
a) Organisationsfrågor. Det myndigheterna lämnade uppdraget har förutsatts
avse endast sådana anläggningar inom de olika förvaltningsområdena,
vilka omfattas av byggnadsstyrelsens vid propositionen fogade förslag
till klassificering av statsförvaltningens fasta maskinanläggningar.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
13
På grund av den knappt tillmätta tid, som stått till förfogande för utredningsuppdragets
fullgörande, samt på grund av svårigheten av att vid vissa
anläggningar verkställa organisationsundersökningar under sommarhalvåret
har arbetet uppdelats på etapper. Den nu avslutade etappen har omfattat
samtliga berörda anläggningar inom försvaret samt flertalet av uppdraget
omfattade anläggningar inom allmänna civilförvaltningen. Till en
senare etapp har uppskjutits behandlingen av sinnessjukhusen, flygplatserna,
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet (i vad avser eldnings- och reparationstjänsten)
samt slutligen det relativt ringa antalet klassificerade anläggningar
inom kommunikationsverken, som erfordra för maskinpersonal avsedda befattningar
med heltidstjänstgöring.
Myndigheterna framhålla, att till grund för beräkning av personalbehovet
vid maskinanläggningarna måste läggas vissa förutsättningar rörande
maskinpersonalens arbetstid samt bestridandet av vakttjänst och passiv
tjänst.
Vid beräkningen av personalbehovet vid de av förevarande etapp omfattade
anläggningarna har utgångspunkten varit att maskinpersonalens effektiva
arbetstid skall motsvara 48 timmar i veckan, att all tjänstemannaanställd
maskinpersonal har att vid behov delta även i andra göromål än dem,
som normalt ankomma på vederbörande, att vid anläggningar med endast
en befattningshavare lagstadgad ledighet kan beredas vederbörande och att
alltså annan personal vid myndigheten kan vid dylika tillfällen svara för
tjänsten, samt att tidskompenserad vakttjänst eller passiv tjänst i allmänhet
icke behöver anordnas. I anslutning härtill har framhållits, att dessa
förhållanden i praktiken visat sig endast i ringa utsträckning påverka behovet
av heltidsanställd personal vid anläggningarna.
Såsom framgår av propositionen 1950: 196 har frågan om personalorganisationen
vid försvarets värmeanläggningar varit föremål
för utredning genom statens organisationsnämnd, som i skrivelse den
27 juui 1946 framlagt resultatet av undersökningarna. Myndigheterna ha
vid sin granskning funnit, att sedan organisationsnämnden avslutade sin
nyss nämnda utredning sådana förändringar icke inträffat, att de påverka
organisationsnämndens grunder för beräkning av personalbehovet vid maskinanläggningama.
Myndigheterna föreslå därför, att organisationsnämndens
förslag i denna del i allt väsentligt godtages.
Något normalbehov av cldarpersonal har icke kunnat angivas, då det erforderliga
antalet eldare vid en anläggning i avsevärd grad är beroende av
och varierar med anläggningens tekniska utformning, antalet eldningsställen,
använda bränslen m. in. Myndigheterna ha förutsatt, att behovet av
cldarpersonal vid försvaret liksom hittills skall fyllas dels genom helårsanställda
eldare, dels genom säsonganställd eller tillfälligt anställd personal.
översynen av personalorganisationen inom allmänna civilförvaltningen
har givit vid handen, att för flertalet av dessa anläggningar
- - med undantag för sinnessjukhusen — det förut angivna normalbehovet
14
Statsutskottets utlåtande nr 13.
av maskinist- och reparatörspersonal vid försvarets fristående anläggningar
visat sig lämpligt. Även i fråga om eldarpersonalen ha de grunder kunnat
tillämpas, som f. n. gälla vid försvaret. Antalet helårsanställda eldare vid
vissa anläggningar av anstaltskaraktär inom allmänna civilförvaltningen
(exempelvis fångvårdsanstalterna) har dock kunnat sättas lägre än vid närmast
jämförbara anläggningar inom försvaret med hänsyn till utnyttjandet
vid anstalternas maskinavdelningar av patienter, intagna och elever.
b) Anställningsformer. Såsom framgår av propositionen 1950: 196 tillämpas
f. n. för maskinpersonalen inom olika förvaltningsområden stundom
olika anställningsformer för personal med ensartade arbetsuppgifter. Särskilt
gäller detta eldarpersonalen, vilken inom allmänna civilförvaltningen
i regel är tjänstemannaanställd, men vid försvaret anställd enligt kollektivavtal.
Rörande valet av tjänstemannaanställning eller kollektivavtalsanställning
framhöll föredragande statrådet bl. a. att det borde ankomma på 1948
års anställningsutredning att klarlägga vilken anställningsform som borde
komma till användning för olika kategorier av personal vid statens fasta
maskinanläggningar.
Anställningsutredningen har numera tagit ståndpunkt till frågan om anställningsformen
för maskinist-, reparatörs- och eldarpersonalen på sätt
framgår av ett å s. 49—50 i propositionen intaget protokollsutdrag från
utredningens sammanträde den 4 september 1950.
Myndigheterna förorda nu, att tjänstemannaanställning skall tillämpas
för all helårsanställd personal vid de av förslaget berörda anläggningarna.
Säsonganställd eller tillfälligt anställd personal avses skola — efter överenskommelse
mellan vederbörande verk och personalorganisationer -— anställas
såsom extra tjänstemän eller, under de i förenämnda protokoll angivna
förutsättningarna, enligt kollektivavtal.
I fråga om utnyttjande av ordinarie, extra ordinarie eller extra anställning
för maskinpersonalen ha de utredande myndigheterna erinrat bl. a.,
att i propositionen 1950: 196 framhållits, att med beredande av fastare anställning
åt maskinpersonalen borde anstå till dess resultatet av de förebådade
organisationsutredningarna förelåge. Även därefter syntes det kunna bliva
nödvändigt att låta anstå med ordinariesättning av tjänster i avbidan på
resultatet av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen. Med utgångspunkt
härifrån samt från vad anställningsutredningen enligt det föregående anfört
ha myndigheterna räknat med att redan inrättade ordinarie och extra
ordinarie tjänster skola bibehållas såsom ordinarie respektive extra ordinarie,
även i de fall förändring av tjänsternas lönegradsplacering föreslås.
Tjänster förenade med arvode och extra tjänster ävensom till nyinrättande
föreslagna tjänster ha upptagits såsom extra ordinarie, därest stadigvarande
behov av tjänsterna ansetts föreligga; i annat fall ha tjänsterna uppförts
såsom extra.
c) Lönegradsplacering. Vad angår ansvarsmaskinisterna skulle
enligt ett av byggnadsstyrelsen framlagt, av maskinistlöneutredningen biträtt
klassificeringsförslag maskinanläggningarna fördelas å 8 olika grup
-
Statsutskottets utlåtande nr 13.
15
per. I propositionen vidtogos de jämkningarna i klassificeringsförslaget, att
anläggningsgrupperna 2 och 3 sammanfördes till en grupp, för vilken avsågs
maskinist i 13 lönegraden, och att anläggningsgrupperna 6 och 7 sammanfördes
till en grupp, för vilken avsågs maskinmästare i 19 lönegraden.
För anläggningsgrupperna 1, 4, 5 och 8 avsågs värmeskötare i 11 lönegraden,
maskinist i 15 lönegraden, maskinmästare i 17, respektive förste maskinmästare
i 21 lönegraden. För maskinisttjänst skulle krävas maskinistexamen
av 3 klass i anläggningsgrupperna 2 och 3 samt maskinistexamen
av 2 klass i anläggningsgrupp 4. För maskinmästartjänst uppställdes krav
på överinaskinistexamen (numera sjöingenjörsexamen; jfr kung. 1950:
569) samt kompetens för erhållande av behörighet av klass C såsom installatör
(ev. endast för lågspänningsanläggningar).
De utredande myndigheterna framhålla, att de vid detalj förslagens upprättande
följt propositionens allmänna riktlinjer för lönegradsplacering av
ansvarsmaskinisterna. I anslutning härtill erinras, att i propositionen uttalats,
att vid detalj förslagens upprättande hänsyn endast syntes böra tagas
till varje anläggnings nuvarande beskaffenhet och icke — såsom syntes ha
skett vid klassificeringen — till en för vederbörande byggnad normal teknisk
utrustning. De hittills genomförda organisationsundersökningarna ha
icke givit anledning att av denna orsak föreslå omklassificering av någon
anläggning.
I fråga om ansvarsmännen vid anläggningsgrupp 1 har byggnadsstyrelsen
erinrat, att civilförvaltningens personalförbund i en till Kungl. Maj :t ställd,
den 30 maj 1950 dagtecknad skrift, vilken överlämnats till styrelsen, på anförda
skäl hemställt om placering i lönegrad Ca 11 av samtliga heltidstjänster,
som erfordras för skötsel av värmeanläggningar inom det statliga
undervisningsväsendet. Byggnadsstyrelsen framhåller vidare, att i propositionen
1950: 196 maskinistlöneutredningens förslag om placering av ansvarsmännen
vid grupp 1 såsom värmeskötare ill lönegraden godtagits. Vid bedömande
av innebörden härav finge dock uppmärksammas, att den i propositionen
föreslagna löneregleringen endast omfattade sådana anläggningar,
vilka helt toge ansvarsmännens tjänstgöringstid i anspråk. Vid detalj förslagens
upprättande hade därför endast medtagits sådana anläggningar, vid
vilka ett oundgängligt behov av heltidsanställda ansvarsmän förelåge. Härvid
hade emellertid förutsatts, att den omständigheten, att de med maskintjänsten
sammanhängande göromålen vid dessa anläggningar i regel icke
toge ansvarsmännens dagliga arbetstid helt i anspråk under den del av året,
då anläggningarna ej vore i full drift — d. v. s. under den varmare delen
av året — ej utgjorde hinder för ansvarsmännens placering i 11 lönegraden.
I enstaka fall ha till anläggningsgrupp 1 även hänförts anläggningar, vilka
vid användning av fossilt bränsle kräva heltidsanställda ansvarsmän men
vid vilka vid oljeeldning värmeskötaren även under den kallare delen av året
i viss utsträckning kan utnyttjas för annat arbete än eldning och reparationer.
16
Statsutskottets utlåtande nr 13.
Utöver maskinpersonalen i ansvarsställning finnas vid vissa större anläggningar
jämväl inrättade befattningar för biträdande maskinister.
I propositionen 1950: 196 har icke framlagts förslag rörande lönegradsplaceringen
beträffande de i 13 och 15 lönegraderna placerade maskinisterna,
då ställning till dessa tjänsters lönegradsplacering borde tagas i ett sammanhang.
Prövningen av tjänsternas löneställning syntes få upptagas på
grundval av de organisationsundersökningar, som skulle företagas. Däremot
godtogs utredningens förslag om uppflyttning av maskinisttjänsten i
16 lönegraden vid karolinska sjukhuset till 17 lönegraden.
De verkställda organisationsundersökningarna ha givit vid handen, att den
biträdande maskinistpersonalen kan uppdelas på två från varandra relativt
klart avgränsade kategorier, nämligen, å ena sidan, sådana biträdande maskinister,
som äro närmaste män till och ersättare för maskinmästaren vid
vederbörande anläggning, och, å andra sidan, annan biträdande maskinistpersonal
(de s. k. vaktmaskinisterna).
Myndigheterna ha kommit till den uppfattningen, att vid de av denna
etapp omfattade anläggningarna i grupp 6 liksom f. n. normalt erfordras
en biträdande maskinist. Denna tjänst bör enligt myndigheternas mening
vara av typen ersättare för maskinmästaren. Vid sinnessjukhusen ha organisationsundersökningarna
ej slutförts. Så mycket har emellertid redan på
detta stadium av arbetet stått klart, att vid sinnessjukhusen i grupp 6 och
7 under alla omständigheter erfordras en biträdande maskinist såsom ersättare
för och närmaste man till maskinmästaren. Vad angår lönegradsplaceringen
för de här avsedda maskinisterna vid sinnessjukhusen har nu
gällande placering i 15 lönegraden ansetts väl avvägd. De biträdande maskinisterna
i 13 lönegraden vid försvarets anläggningar och serafimerlasarettet
ha befunnits vara att jämföra med de biträdande maskinisterna i 15
lönegraden vid sinnessjukhusen. Med utgångspunkt härifrån förordas, att
biträdande maskinist, som är närmaste man till och ersättare för maskinmästare
vid anläggningsgrupperna 6—7, hänföres till 15 lönegraden.
Tjänsterna i 13 lönegraden vid karolinska sjukhuset anses i avseende å
göromålens art och kvalitativa beskaffenhet avsevärt mera kvalificerade än
vaktmaskinisttjänsterna i 13 lönegraden vid sinnessjukhusen. Ifrågavarande
4 tjänster i 13 lönegraden vid karolinska sjukhuset föreslås därför
uppflyttade till 15 lönegraden, d. v. s. till samma lönegrad som förordats för
maskinist, som är ersättare för ansvarsman vid grupp 6 eller 7.
Vad rör löneställningen för reparatörspersonalen har i propositionen
11 lönegraden godtagits såsom normallönegrad för reparatörer.
Maskinistlöneutredningens förslag om utnyttjande av 13 lönegraden för
mera kvalificerade reparatörer har däremot i propositionen ansetts kunna
biträdas endast under förutsättning, att för placering i nämnda lönegrad i
allmänhet blott ifrågakomme vid större maskinanläggningar placerade
tjänster, vilka av sina innehavare krävde särskilt kvalificerad yrkesskicklighet
för reparationer av värme-, sanitets- eller elektriska anläggningar
och vilka vore förenade med förmanskap för annan reparationspersonal.
Statsutskottets utlåtande nv 13.
17
Med utgångspunkt från vad som anförts i propositionen ha myndigheterna
till en början icke ansett inrättandet av reparatörstjänster i 13 lönegraden
kunna ifrågakomma vid anläggningar i lägre grupp än grupp 5,
även om reparatörspersonal i den högre lönegraden i och för sig skulle vara
motiverad åtminstone vid vissa anläggningar i grupp 4. Anläggningar inom
grupperna 5—8 åter äro enligt myndigheternas mening otvivelaktigt att
anse såsom större anläggningar. Vid anläggningar tillhörande sistnämnda
grupper har vidare reparationsarbetet befunnits vara av den art, att för
dess fullgörande — liksom f. n. är fallet — föreligger ett oundgängligt behov
av sådana reparatörstjänster, vilka av sina innehavare kräva särskilt
kvalificerad yrkesskicklighet för reparationer av värme-, sanitets- eller
elektriska anläggningar. Vidkommande slutligen den tredje förutsättningen
för placering av reparatörstjänst i 13 lönegraden (förmanskap för annan
reparatörspersonal) ha myndigheterna anfört, att vid statsförvaltningens maskinanläggningar
endast i undantagsfall förekommer, att en reparatör är
förman för annan reparatörspersonal om härmed avses personal, som enligt
propositionen bör placeras i lägst 11 lönegraden.
Oberoende av att den i propositionen uppställda förutsättningen på förmanskap
sålunda knappast kan anses uppfylld ha myndigheterna likväl förordat,
att vid de av första arbetsetappen omfattade anläggningarna i grupp
5 och 6 normalt räknas med att en av reparatörerna skall tillhöra den högre
reparatörsgraden. Förutom att en sådan placering ansetts motiverad av reparationsarbetets
art och kvalitativa beskaffenhet vid sådana anläggningar
har såsom ett ytterligare motiv för inrättandet av här avsedda tjänster vid
den lägsta ifrågakommande anläggningsgruppen —- grupp 5 — erinrats, att
vid dessa anläggningar ej räknats med någon biträdande maskinistpersonal.
Vid sådana anläggningar kommer således den främste reparatören att tilllika
bliva närmaste man till och ersättare för maskinmästaren, vilket förhållande
ansetts böra tillmätas särskild betydelse vid löneavvägningen.
Rörande lönegradsplaceringen för el da re uttalas i propositionen 1950:
196 bl. a., att 9 lönegraden skall bibehållas såsom normallönegrad för eldare,
vilka endast sysselsättas med göromål, som sammanhänga med värmeanläggningars
skötsel och drift, såsom eldning, slaggning, pannrengöring o. d.
En placering i 10 lönegraden förordas däremot för eldartjänster, vilkas innehavare
ha att jämsides med eldningsgöromål fullgöra reparationsarbeten
eller eljest tagas i anspråk för göromål av mera kvalificerad beskaffenhet
än som normalt åligga eldare.
I anledning av detta uttalande framhålla myndigheterna i huvudsak
följande.
Eldarna kunna svårligen uppdelas på kategorier på sätt förutsatts i propositionen.
Vid de större anläggningarna — där flertalet eldartjänster finnas
inrättade — deltar således den egentliga eldarpersonalen regelmässigt
även i underhålls- och översynsarbeten samt ofta i det egentliga reparationsarbetet.
Framhållas må vidare, att vid exempelvis sinnessjukhusen eldarnas
tjänstgöring i regel är ordnad så, att befattningshavarna omväxlande
med sina eldningsvcckor ha s. k. verkstadsvcckor, under vilka de huvud2
11 i han g till riksdagens protokoll 1951. 6 sand. Nr 13.
18
Statsutskottets utlåtande nr 13.
sakligen sysselsättas med reparationsarbete. Utifrån vad som anförts i propositionen
förefinnes därför utrymme för placering av det övervägande antalet
eldare vid statsförvaltningens maskinanläggningar i den högre eldargraden.
Med hänsyn emellertid till vad föredragande statsrådet uttalat rörande
9 lönegradens bibehållande såsom normallönegrad för vissa eldare,
har ett så långt gående förslag ansetts icke böra framläggas. I stället har
övervägts huruvida skäl skulle kunna föreligga för en uppdelning av eldartjänsterna
i viss proportion på 9 och 10 lönegraderna. Då emellertid en sådan
uppdelning icke befunnits vara motiverad av arbetsuppgifternas art,
skulle en uppflyttning från lägre till högre lönegrad i realiteten komma att
få karaktären av ålderstillägg, en anordning som myndigheterna icke ansett
sig kunna tillstyrka.
Av anförda skäl ha myndigheterna utgått från att eldar tjänsterna i allmänhet
skola vara placerade i 9 lönegraden. Emellertid förordas, att vid
anläggningar, tillhörande grupp 3, en eldare hänföres till 10 lönegraden
med hänsyn till att den främste eldaren vid dessa anläggningar kommer
att bliva närmaste man till och ersättare för maskinisten, vilket ansetts motivera
den högre placeringen vid anläggningar av denna storleksordning.
Enligt myndigheternas i det föregående framlagda förslag skulle vid av
förevarande arbetsetapp omfattade anläggningar i allmänhet finnas personal
enligt efterföljande sammanställning.
Grupp
Antal
Tjänstebenämning
Lönegrad
6
1
Maskinmästare .........................
19
1
Maskinist..............................
15
1
Reparatör ..............................
13
2
Reparatörer ......................
11
Eldare ...........................
9
5
1
Maskinmästare....................
17
1
Reparatör.........................
13
1—2
Reparatörer.............................
11
Eldare............................
9
4
1
Maskinist.....................
15
1—2
Reparatörer ............................
11
Eldare ........................
9
3
1
Maskinist ..............................
13
1
Eldare..................
10
Eldare.........................
9
2
1
Maskinist ......................
13
Eldare .................
9
1
1
Värmeskötare...........................
11
d) Genomförandet av förslagen. I propositionen 1950: 196 har framhållits
att, med hänsyn till att den föreslagna löneregleringen -— i avaktan på resultatet
av 1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete — hade en i viss
mån provisorisk karaktär, nedflyttning av tjänster t. v. icke skulle genomföras.
Beträffande här avsedda tjänster borde föreskrift meddelas, att de
vid uppkommande ledigheter icke finge återbesättas utan att frågan härom
i varje särskilt fall underställts Kungl. Maj:ts prövning. Detta har iakt
-
Statsutskottets utlåtande nr 13.
19
tagits vid detalj förslagens utformning. Vidare ha i förslagen angivits sådana
befattningar, beträffande vilka av andra anledningar (exempelvis omorganisation
eller ifrågasatt samordning) ävenledes bör gälla, att frågan
om befattningarnas återbesättande bör underställas Kungl. Maj :ts prövning.
I fråga om personalen vid anläggningar, beträffande vilka samordning kan
tänkas komma till stånd, föreslås att den avsedda löneförbättringen skall
beredas personalen i form av vikariatslöneförordnanden att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad.
1 propositionen har vid behandlingen av frågan om genomförandet av
maskinistlöneutredningens förslag uttalats bl. a., att vid upprättandet av
detalj förslagen uppflyttning av tjänster endast skulle komma till stånd i
den mån vederbörande innehade i propositionen angiven kompetens. I samband
med detalj förslagens utarbetande har emellertid någon undersökning
i syfte att utröna, huruvida vid de olika anläggningarna f. n. finnas befattningshavare,
vilka fylla fordringarna för uppflyttning till i förekommande
fall föreslagna högre tjänster, icke verkställts. En sådan prövning
har näppeligen ansetts kunna verkställas, innan ställning tagits till de i det
föregående behandlade principiella spörsmålen.
Slutligen erinras, att maskinistlöneutredningen i sitt betänkande beträffande
maskinistpersonalen ansett kravet på viss examen icke böra vara
obligatoriskt. Sålunda borde dispens kunna medgivas i de fall vederbörande
sökande styrkt sig på annat sätt ha förvärvat motsvarande teoretiska
och praktiska kunskaper.
Beträffande de över myndigheternas förslag avgivna remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 57—60.
Resultatet av den vid budgetarbetet verkställda granskningen av förslagen.
Chefen för civildepartementet anför följande.
»Mot den av myndigheterna angivna begränsningen av uppdragets omfattning
torde icke vara något att erinra. Med hänsyn till den korta tid som stått
myndigheterna till buds för utförande av förevarande uppdrag synes det
vidare naturligt, att myndigheterna — i fråga om anläggningarna inom allmänna
civilförvaltningen -—- uppdelat sitt arbete på etapper. Mot bakgrunden
av de skäl, som på sin tid föranledde maskinistlöneutredningens tillsättande,
torde det dock vara obilligt att helt uppskjuta lönerevisionens genomförande
vid sådana anläggningar, vilka avses skola ingå i en andra etapp
av undersökningsarbetet. Jag har därför för avsikt att uppdraga åt byggnadsstyrelsen
att utarbeta ett förslag till provisoriskt genomförande av löneregleringen
vid dessa anläggningar. Därest riksdagen icke har något att
erinra däremot, torde det sedermera få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
beslut om ett dylikt provisorium.
Med anledning av vad myndigheterna anfört i fråga om arbetstid, vakttjänstgöring
och passiv tjänst vill jag understryka behovet av enhetliga bestämmelser
i dessa avseenden för maskinanläggningarna inom statsförvalt
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 13.
ningen. Dessa spörsmål böra därför ägnas fortsatt uppmärksamhet. I den
mån det visar sig erforderligt att utfärda bestämmelser om gottgörelse för
passiv tjänstgöring, synas dessa bestämmelser böra utformas i anslutning
till de föreskrifter, som redan gälla vid statens vattenfallsverk. Enligt beslut
vid 1948 års riksdag (statsutskottets uti. nr 165, r. skr. nr 351) har Kungl.
Maj :t bemyndigats att meddela provisoriska bestämmelser om beredskapsersättning
i avbidan på att frågan underställes riksdagens prövning.
Med hänsyn till vad TCO uttalat i fråga om maskinpersonalens skyldighet
att vid behov deltaga även i andra göromål än dem som normalt ankomma
på vederbörande må framhållas, att ett utnyttjande av denna skyldighet
givetvis endast blir aktuellt i sådana fall, då vederbörande eljest icke
kan beredas full sysselsättning.
Vad som i förslagen anförts angående den nuvarande personalorganisationen
vid maskinanläggningarna synes godtagbart. Det i detalj förslagen beräknade
behovet av maskinpersonal torde — i den mån det skiljer sig från
nuvarande personalantal vid olika anläggningar — få prövas under de särskilda
anslagen. Skulle erfarenheten giva vid handen att —- såsom ifrågasatts
av statstjänarkartellen — personalorganisationen är för knappt beräknad
vid vissa anläggningar, torde det få ankomma på vederbörande myndigheter
att göra härav föranledda framställningar i anslagsäskandena för
ett kommande budgetår.
I fråga om anställningsformerna för maskinpersonalen har jag icke funnit
anledning till erinran mot myndigheternas förslag.
Beträffande ansvarsmännen vid anläggningar tillhörande grupp 2 och
högre innebär myndigheternas förslag en tillämpning av de i propositionen
1950: 196 uppdragna riktlinjerna för lönegradsplacering av sådan personal.
Vad angår ansvarsmännen vid anläggningar tillhörande grupp 1 ha myndigheterna
uttalat, att den omständigheten, att de med maskintjänsten sammanhängande
göromålen vid dessa anläggningar i regel icke toge ansvarsmännens
dagliga arbetstid helt i anspråk under den del av året, då anläggningarna
ej vore i full drift, ej skulle utgöra hinder för ansvarsmännens placering
i 11 lönegraden. Detta uttalande föranleder icke någon erinran från
min sida.
Vad myndigheterna föreslagit i fråga om lönegradsplaceringen för de biträdande
maskinisterna kan jag godkänna. Jag tillstyrker sålunda, att biträdande
maskinist, som är närmaste man till och ersättare för maskinmästare
vid anläggningsgrupperna 6—7, hänföres till 15 lönegraden och att till samma
lönegrad uppflyttas de fyra vaktmaskinisterna vid karolinska sjukhuset.
Med anledning av vad myndigheterna anfört i fråga om riktlinjerna för
reparatörernas fördelning på 11 och 13 lönegraderna må erinras, att 1950
års riksdag (statsutskottets uti. nr 205; skr. nr 385) uttalat att riksdagen för
sin del, med beaktande av de detaljundersökningar som gjorts under den tid
som gått sedan propositionen framlagts, funnit övervägande skäl tala för
att kravet på förmanskap icke uppställes såsom oeftergivligt villkor för att
en reparatörstjänst skall hänföras till 13 lönegraden. Riksdagen har likväl
Statsutskottets utlåtande nr 13.
21
förutsatt, att avsteg från nämnda villkor endast kommer att ske i den utsträckning
som följer av en tillämpning av de grunder, som fastställas eller
komma att fastställas såsom resultat av detaljundersökningarna. Med beaktande
av vad som sålunda förekommit har jag ansett mig böra biträda vad
myndigheterna förordat i fråga om reparatörernas fördelning å 11 och 13
lönegraderna.
Myndigheternas förslag beträffande eldarnas fördelning på 9 och 10 lönegraderna
synes mig innefatta ett avsteg från de riktlinjer för denna fördelning,
som uppdrogos i proposition 1950: 196 och -som numera vunnit riksdagens
godkännande. Enligt vad jag inhämtat torde av samtliga helårsanställda
eldare fordras sådant reparationskunnande, att de enligt nyssnämnda
riktlinjer böra placeras i 10 lönegraden. Däremot äro de säsonganställda
eldarna i stort sett sysselsatta endast med värmeanläggningarnas skötsel och
drift (eldning, slaggning, pannrengöring o. d.). Med beaktande härav har i
budgetförslaget de helårsanställda eldarna upptagits i 10 lönegraden medan
medel för säsonganställda eldare beräknats efter 9 lönegraden.
Vad myndigheterna anfört i fråga om förslagens genomförande har iakttagits
vid budgetförslagets upprättande. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta om erforderliga övergångsanordningar.»
5. Lönerevision för viss lägre museipersonal.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1945 tillkallade chefen
för finansdepartementet den 16 januari 1946 två sakkunniga för att verkställa
utredning rörande löne- och anställningsvillkoren för den lägre personalen
vid museer och därmed jämförliga institutioner. Utredningsmännen
avlämnade den 7 oktober 1946 betänkande i ämnet (stencilerat). Över
betänkandet avgåvos yttranden, förutom av de berörda myndigheterna, av
statskontoret och allmänna lönenämnden. Skrivelser i ärendet inkommo
därjämte från civilförvaltningens personalförbund, avd. 15, och vissa preparatorer
vid naturhistoriska museet. Beredningen av ärendet hann emellertid
icke slutföras i tid för att ärendet skulle kunna föreläggas 1947 års
riksdag, och frågan fick vila även åren 1948—1950. Vid de förhandlingar
angående procenttalet för rörligt tillägg m. m., som vid årsskiftet 1949/50
fördes med tjänstemännens huvudorganisationer, förutsattes emellertid, att
förslag i ämnet skulle kunna föreläggas 1951 års riksdag. Med anledning härav
har frågan om löne- och anställningsvillkoren för viss lägre personal vid
museer och därmed jämförliga institutioner upptagits till beredning under hösten
1950 på grundval av det inom finansdepartementet överarbetade sakkunnigförslaget.
Utredningsmännens förslag avser lönegradsplaceringen för personal i
högst 17 lönegraden vid armémuseum, nationalmuseum, livrustkammaren,
naturhistoriska riksmuseet, statens etnografiska museum, riksantikvarieämbetet,
statens historiska museum, statens sjöhistoriska museum och Sve
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 13.
riges geologiska undersökning. Kontorspersonalen vid dessa institutioner
har emellertid ansetts helt falla utanför utredningsuppdraget.
Utredningsmännen erinra, att de tidigare gjort en undersökning angående
institutionsvaktmästares och motsvarande befattningshavares lönegradsplacering.
Resultatet av sagda utredning framlades i ett den 20 september
1943 avgivet betänkande, vilket lades till grund för förslag till 1945
års riksdag. Statsmakternas beslut innebar, att utredningsmännens förslag i
huvudsak godtogos. Enligt beslutet skulle lönegraden Ca 11 utgöra normallönegrad
för institutionsvaktmästare. För vissa såsom finmekaniker utnyttjade
institutionsvaktmästare avsågs en placering i Ca 13. Med utgångspunkt
från detta av statsmakterna godkända ställningstagande framhålla utredningsmännen
i här förevarande betänkande angående museipersonalen vissa
allmänna synpunkter på museivakternas lönegradsplacering (prop. s. 66
—67).
I fråga om övrig av utredningsuppdraget berörd personal — såsom förmän
tjänstgörande förste museivakter och uppsyningsmän inbegripna —
ha utredningsmännen funnit arbetsuppgifterna så skiftande, att de icke ansett
sig kunna framlägga några allmänna synpunkter på frågan om denna
personals lönegradsplacering.
Beträffande de riktlinjer, som följts vid ärendets slutliga prövning inom
civildepartementet, må här framhållas, att då — såsom tidigare nämnts
arbetet med en allmän tjänsteförteckningsrevision pågår det icke ansetts
möjligt att genomföra andra förbättringar i fråga om de olika tjänsternas
lönegradsplacering än som överensstämma med av statsmakterna redan
godtagna grunder för sådan placering. Det har vidare befunnits lämpligt
att i avbidan på resultatet av tjänsteförteckningsrevisionen låta anstå med
av utredningsmännen förordade nedflyftningar av vissa tjänster till lägre
lönegrad. Det har härvid i ett fall förutsatts, att vid inträffande vakans å
tjänsten frågan om dess återbesättande skall underställas Kungl. Maj:ts
provning.1
I de delar utredningsmännens förslag avser personal vid Sveriges geologiska
undersökning, har det icke upptagits till närmare behandling. Anledningen
härtill är främst, att frågan om personalorganisationen vid Sveriges
geologiska undersökning f. n. är föremål för särskild utredning.
Utredningen angående den lägre museipersonalen har även behandlat frågor
om löneställningen för värmeskötar- och eldarpersonal vid de berörda
institutionerna. Då sedan utredningsmännens förslag avlämnades, löneställningen
för eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal vid statens fasta maskinanläggningar
gjorts till föremål för särskild utredning, har förslaget i
dessa delar icke upptagits till behandling.
I övrigt har utredningsmännens förslag i samband med departementsberedningen
underkastats en allmän översyn, vilken föranlett vissa jämkningar
i lönegradsplaceringarna. I följande sammanställning ha upptagits de
1 Avser rustmästartjänsten vid armémuseum, vilken av utredningsmännen föreslagits nedflvttad
från Ca 17 till Ca 14.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
23
ordinarie tjänster, beträffande vilka förslag om ändrad löneställning m. m.
ansetts böra föreläggas riksdagen. Av sammanställningen framgå tjänsternas
nuvarande lönegradsplacering och benämning, utredningsmännens förslag
samt tjänsternas lönegradsplacering och benämning enligt departementsförlaget.
An
tal
-
Nuvarande benämning och
lönegradsplacering
Armémuseum
Bitr. f. textilvården
Ca 10
Vaktmästare .......
Ca 9
Vaktmästare........
Ca 9
Vaktmästare........
Ca 9
Nationalmuseum
Förste museivakt .
Ca 11
Förste museivakt ..
Ca 11
Museivakt.........
Ca 10
Museivakt.........
Ca 10
Museivakt.........
Ca 10
Museivakt.........
Ca 9
Livrustkammaren
Museivakt .......
Ca 9
Riksantikvarieämbetet
Utredningsmännens förslag
till benämning och
lönegradsplacering
I departementsförslaget
upptagen benämning och
lönegradsplacering
Expeditionsvakt .... Ca 9
Preparator......... Ca 14
Hantverkare....... Ca 10
Museivakt.......... Ca 91
Museivakt.......... Ca 9
Uppsyningsman ... Ca 13
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Förrådsförman...... Ca 11
Museivakt.......... Ca 9
Hantverkare........ Ca 10
Expeditionsvakt .... Ca 10
Preparator.......... Ca 13
Hantverkare........ Ca 10
Förste museivakt ... Ca 11
Museivakt.......... Ca 9
Uppsyningsman____ Ca 13
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Institutionsvaktmäst. Ca 13
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Förrådsförman...... Ca 11
Institutionsvaktmäst. Ca 11
Hantverkare........ Ca 10 j
Expeditionsvakt---- Ca 10 i
Statens historiska museum
Rustmästare........ Ca 11 j Uppsyningsman ... Ca 13 | Uppsyningsman ... Ca 13
Expeditionsvakt .... Ca 9j Hantverkare........ Ca 10 | Hantverkare........ Ca 10
I fråga om de i sammanställningen omförmälda tjänsterna innehålla
handlingarna i ärendet uppgifter, som intagits å s. 68—73 i propositionen.
6. Lönerevision för kuratorer och socialassistenter.
Inom statsförvaltningen finnas sociala kuratorer, placerade i 15 lönegraden,
vid karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och garnisonssjukhusen
samt inom fångvården. Socialassistenter, placerade i 11 lönegraden, finnaS
vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna inom fångvården och vid
sinnessjukhusen. En socialassistent vid nämnda undersökningsstationer är
dock placerad i 14 lönegraden.
Den 5 december 1947 avgav statens lönenämnd utlåtande över vissa framställningar
angående löneställningen för de statsanställda kuratorerna. I
utlåtandet erinrade lönenämnden, att enligt ett mellan landstingens centrala 1
1 Eu av utredningsmännen förordade under viss förutsättning tjänstens ombildning till förste
museivakt i lönegrad Ca 11.
24
Statsutskottets utlåtande nr 13.
lönenämnd och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund år 1947 träffat
avtal vid landstingen förste kurator skulle vara placerad i 19 lönegraden
och kurator i 17 lönegraden. Lönenämnden förordade en liknande fördelning
av kuratorerna inom statsförvaltningen på 19 och 17 lönegraderna. Lönenämnden
upptog till behandling även frågan om löneställningen för socialassistenterna.
För dessa befattningshavare förordade lönenämndens majoritet
en uppflyttning från 11 till 15 lönegraden, medan tre reservanter
uttalade sig för socialassistenternas placering i 17 lönegraden.
Förslag i ämnet förelädes icke 1948 års riksdag. I anledning av väckta
motioner om uppflyttning i högre lönegrad av kuratorerna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet framhöll statsutskottet (uti. nr 147), att
en lönereglering för de i motionerna avsedda befattninghavarna syntes utskottet
motiverad med hänsyn icke minst till att kuratorerna vid landstingens
sjukvårdsanstalter erhållit förbättrade löneförmåner, räknat från och
med den 1 januari 1947. Då emellertid den av lönenämnden verkställda
utredningen omfattade jämväl andra, med kuratorerna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet jämförliga befattningshavargrupper, ansåg
utskottet, att samtliga dessa lönefrågor lämpligen borde upptagas till behandling
i ett sammanhang. Utskottet förutsatte att förslag i ämnet komme
att från Kungl. Maj :ts sida föreläggas nästa års riksdag. Med hänsyn
till vad sålunda anförts syntes motionerna icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen godkände statsutskottets uttalande.
På grund av det då rådande läget framlades emellertid icke lönenämndens
förslag för 1949 års riksdag. I stället remitterades ärendet den 16
juli 1949 till 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Kommittén har därefter
under hand meddelat, att den ansett sig icke kunna för närvarande
taga upp frågan om löneställningen för kuratorer och socialassistenter till
slutlig prövning.
I skrivelse den 5 oktober 1950 har civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
på anförda skäl hemställt att förslag måtte framläggas om höjning
av socialassistentbefattningarna vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
till 19 lönegraden fr. o. in. budgetåret 1951/52.
Med hänsyn till tjänsteförteckningskommitténs arbete har det icke ansetts
möjligt att nu upptaga frågan om löneställningen för kuratorer och
socialassistenter till slutlig prövning. Å andra sidan har det — med beaktande
av löneläget för liknande personal vid landstingens sjukvårdsanstalter
- befunnits nödvändigt att förbättra lönevillkoren för ifrågavarande personalgrupper.
Efter samråd med statens och kommunernas samarbetsnämnd
i lönefrågor har chefen för civildepartementet därför i avbidan på
den slutliga prövningen föreslagit, att kuratorerna uppflyttas från 15 till 17
lönegraden och att de i 11 lönegraden placerade socialassistenterna uppflyttas
till 13 lönegraden. I fråga om ordinarie personal innebär det anförda, att
vid karolinska sjukhuset två sociala kuratorer samt vid vartdera av serafimerlasarettet
och garnisonssjukhuset i Boden en social kurator uppflyttas
från lönegrad Ca 15 till lönegrad Ca 17.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
25
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehafl två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Lundqvist
och Sunne (I: 177) och den andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:258), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta följande
provisoriska lönegradsplaceringar för socialassistenterna, nämligen
för socialassistenter vid sinnessjukhusens och fångvårdsanstalternas rättspsykiatriska
undersökningsstatiotifer lönegrad 17 och för socialassistent vid
rättspsykiatriska kliniken i Stockholm lönegrad 19.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen II: 258.
7. Överskridande av vissa avlöningsposter m. m.
I 1950 års statsverksproposition (för flera huvudtitlar gemensamma frågor)
lämnades av chefen för finansdepartementet en redogörelse för ett av
särskilt tillkallade sakkunniga avgivet förslag rörande avlöningsstaternas
uppställning m. m. Såsom därvid framhölls hade utredningsmännens förslag
blivit föremål för delade meningar bland remissmyndigheterna. Bland
annat gjordes från vissa myndigheters sida gällande, att ett upptagande av
all extra ordinarie personal på personalförteckning i alltför hög grad skulle
beskära myndigheternas möjligheter att genom lämpliga personaldispositioner
tillgodose växlande behov av arbetskraft. Med hänsyn härtill ansågs det
erforderligt att undersöka, om statsmakterna i annan ordning skulle kunna
erhålla erforderlig överblick av personalläget i de olika verken. För detta
ändamål anmodades samtliga myndigheter att i samband med avgivande av
anslagsäskanden för budgetåren 1950/51 och 1951/52 lämna en redogörelse
för den personal, som avlönades respektive beräknades komma att avlönas
från posten till icke-ordinarie personal. Detta material har varit tillgängligt
vid budgetberedningarna såväl 1949 som 1950. Erfarenheterna härav
tyda på att den av statsmakterna eftersträvade överblicken av medelsdispositionen
i vad avser den icke-ordinarie personalen skulle kunna tillgodoses
genom det tillämpade förfaringssättet och att sålunda en ändring av avlöningsstaternas
uppställning med hänsyn härtill icke skulle påkallas. Ett
definitivt ställningstagande till detta spörsmål har dock ansetts böra anstå
intill dess ytterligare erfarenhet kunnat inhämtas. I samband med myndigheternas
anslagsäskanden avses således fortfarande lämnas redogörelser rörande
hela den från icke-ordinarieposten avlönade personalen såväl för det
löpande budgetåret som — enligt äskandena — för det kommande budgetåret.
Då av här angivna skäl nuvarande regler för anslagsdispositionen förutsättas
alltjämt skola gälla under budgetåret 1951/52 beräknas sådana bemyndiganden
att överskrida vissa maximerade anslagsposter, som riksdagen
meddelat Kungl. Maj :t under de senaste åren, även bli erforderliga under
nämnda budgetår (jfr propositionen s. 75—76).
Genom beslut den 22 december 1950 har Kungl. Maj:t — med ändring av
26
Statsutskottets utlåtande nr 13.
kungörelsen den 13 december 1947 (nr 942) angående fördelning av orterna
i riket a de i statens löneplansförordning angivna ortsgrupperna — förordnat,
att Karlstad skall från och med den 1 januari 1951 uppflyttas från
ortsgrupp 3 till ortsgrupp 4. Detta föranleder i viss mån ökade avlöningskostnader
i fråga om tjänstemän, placerade i denna stad. Vid budgetberedningen
har det emellertid icke varit möjligt att omräkna de anslagsposter,
som beröras härav. Det förutsättes dä$ör bliva erforderligt att Kungl.
Maj :t erhåller bemyndigande att på grund av ändrad ortsgruppering medgiva
överskridande av maximerade anslagsposter icke blott för innevarande
budgetår utan även för nästa.
I enlighet med vad som uttalats vid tillkomsten av 1941 års bemyndigande
hålles riksdagen underrättad om den utsträckning, i vilken bemyndigandet
tages i anspråk. Uppgifter i ämnet avseende budgetåret 1949/50 ha överlämnats
till utskottet.
8—14. För flera huvudtitlar gemensamma anslagsberäkningar.
Beträffande ersättning till statens allmänna fastighetsfond angivas i statsrådsprotokollet
de anslag, tillhopa 33 252 000 kronor, som under de olika
huvudtitlarna erfordras för ersättning till de olika delfonderna för upplåtna
lokaler in. m.
I fråga om ersättning till statens domäners fond för upplåten mark redovisas
de å fonden bokförda kronoegendomar, som under budgetåret 1950/51
komma att disponeras för viss för domänstyrelsen främmande verksamhet,
och angives storleken av de anslag under andra, femte, åttonde, nionde och
elfte huvudtitlarna, som funnits böra anvisas till ersättning åt fonden.
Beträffande planering av allmänna arbeten anmärks, att anslagsäskandena
under vederbörande huvudtitlar med hänsyn till förefintliga behållningar
å tidigare anvisade anslagsmedel ansetts kunna begränsas till allenast
formella belopp.
I överensstämmelse med beslut vid 1950 års riksdag och efter förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer har den 29 december
1950 med avseende å rörligt tillägg beslutats, att procenttalet 20 skall från
och med den 1 januari 1951, om pristalet då uppnått 124 — vilket även blivit
fallet — provisoriskt läggas till grund för höjning av grundlön enligt
statens löneplansförordning i avvaktan på resultatet av de fortsatta förhandlingarna
och riksdagens beslut i ämnet. Till grund för beräkningen av
anslagsmedlen för rörliga löne- och pensionsförmåner i riksstatsförslaget
för nästa budgetår har emellertid lagts det procenttal, som varit gällande
under år 1950, nämligen 12 procent. Man måste likväl räkna med ett väsentligt
ökat medelsbehov för de rörliga tilläggsförmånerna. Då detta medelsbehov
synts böra såvitt möjligt komma till uttryck i budgeten, har föreslagits
att under tolfte huvudtiteln uppföres ett särskilt förslagsanslag benämnt
Täckning av beräknat överskridande av anslagsmedlen för rörliga
löne- och pensionsförmåner. Detta anslag har — med utgångspunkt från
Statsutskottets utlåtande nr 13.
27
nyssnämnda beslut om en provisorisk höjning av de rörliga tilläggsförmånerna
med åtta procent — beräknats till 100 miljoner kronor. Häri ingår
icke den ökning av löner och pensioner som kommer att belasta affärsverken
till följd av det höjda tillägget. Då det nya anslaget huvudsakligen bör
ha till syfte att bringa den å huvudtitlarna belöpande, sammanlagda ökningen
av medelsbehovet till uttryck i budgeten, anses de avlönings- och pensionsutbetalande
myndigheterna i allmänhet icke böra äga förfoga över anslaget
för bestridande av de ökade kostnaderna, utan dessa böra som regel
i vanlig ordning redovisas under respektive avlönings- och pensionsanslag,
vilka följaktligen komma att överskridas. Närmare förslag rörande dispositionen
av anslaget avses skola framläggas i anslutning till prövningen av
de slutgiltiga grunderna för beräkningen av det rörliga tillägget. Därest det
procenttal, som slutligen fastställes, skulle komma att överstiga 20, beräknas
ytterligare medel sedermera få äskas.
Å löner enligt civila avlöningsreglementet och de övriga löneförfattningar,
i vilka löneavvägningen skett efter samma grunder som i nämnda reglemente,
utgår enligt gällande bestämmelser rörligt tillägg å 15 procent. Sedan
från och med den 1 juli 1950 genomförts lönereglering för statliga och
kommunala övningslärare, har den personal, å vilken berörda löneförfattningar
tillämpas, i stort sett begränsats till befattningshavare, som överförts
till indragningsstat eller enligt sin egen önskan kvarstå vid tillämpningen
av nämnda löneförfattningar.
I gällande bestämmelser angående dyrtidstillägg ifrågasättes icke någon
ändring. Såsom en följd av de senaste löne- och pensionsregleringarna kommer
dock dyrtidstillägg under budgetåret 1951/52 att utgå endast i jämförelsevis
ringa omfattning. Ännu förekommande dvrtidstilläggsutgifter föreslås
regelmässigt skola bestridas från vederbörligt avlönings- eller statsbidragsanslag.
Under åttonde huvudtiteln skola dock fortfarande upptagas särskilda
anslag till dyrtidstillägg för befattningshavare i statens tjänst och för
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter m. fl.
Kristillägget har sedan budgetåret 1947/48 utgått efter 24,4 procent. Enligt
förut omförmälda beslut den 29 december 1950 utgår det emellertid
från och med den 1 januari 1950 provisoriskt efter 35,6 procent i avvaktan
på resultatet av de fortsatta förhandlingarna med statstjänstemännens huvudorganisationer
och riksdagens beslut i ämnet.
De slutgiltiga kristilläggsgrunderna för tiden efter utgången av år 1950
förutsättas bliva beroende av de beräkningsgrunder för rörligt tillägg, som
komma att fastställas. Frågan avses därför skola återupptagas i samband
med regleringen av det rörliga tillägget.
Från och med budgetåret 1947/48 ha de särskilda huvudtitelsanslagen till
kristillägg horttagits, dock med undantag för anslaget under åttonde huvudtiteln.
Ändring i denna ordning ifrågasättes icke för nästa budgetår.
För budgetåret 1950/51 utgår provisoriskt lönetillägg till vissa befattningshavare,
som icke omfattats av de under senare år genomförda löneregleringarna,
huvudsakligen befattningshavare med s. k. oreglerad avlö
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 13.
n*nS jämte dyrtidstillägg och kristillägg samt präster och befattningshavare
vid vissa statsunderstödda institutioner, såsom folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.
Det provisoriska lönetillägget utgår efter olika
grunder för olika kategorier av befattningshavare. Huruvida en ändring i
de av riksdagen för innevarande budgetår godkända grunderna bör genomföras
har ansetts få bliva beroende på fortsatta överväganden.
Kostnaderna för provisoriskt lönetillägg under nästa budgetår anses lämpligen,
i vad de belasta statsverket, i allmänhet böra bestridas av de anslag
eller andra medel, från vilka vederbörandes löner utbetalas. Särskilt anslag
för ändamålet har uppförts endast under åttonde huvudtiteln. Riksstaten för
nästa budgetår kommer — på grund av ordningen för utbetalning av statsbidrag
— att belastas med statsverkets utgifter för de provisoriska lönetillägg,
som under innevarande budgetår utgå vid det statsunderstödda
skolväsendet.
Utskottet.
Vad först angår de i statsverkspropositionen berörda åtgärderna för ökad
rationalisering inom statsförvaltningen (punkt 1) lämnas i propositionen en
redogörelse för vissa av Kungl. Maj :t under de senaste åren meddelade beslut,
varjämte frågan om formerna för den framtida rationaliseringsverksamheten
upptages till behandling. Utskottet ansluter sig till de riktlinjer,
som härutinnan uppdragits i propositionen, och vill särskilt understryka uttalandet
att självverksamhet i fråga om rationalisering är en ämbetsuppgift
för alla förvaltande organ, vilken åvilar statsorganen såsom sådana och bör
ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Beträffande den under rubriken vissa besparingsåtgärder (punkt 2) berörda
frågan om generell beskärning av avlöningsanslagen i förhållande till
budgetåret 1950/51 har anförts, att i fråga om vissa myndigheter och institutioner
en beskärning med ca 3 procent ansetts böra genomföras. Därvid
har man allmänt utgått från att icke alltför stora olägenheter i fråga om
den myndigheten åvilande verksamheten skola behöva uppkomma. Den närmare
tillämpningen för de olika verken av ifrågavarande regel framgår av
vad som föreslås under de olika huvudtitlarna. Utskottet finner visserligen,
att vissa invändningar kunna riktas mot eu schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag men har icke funnit anledning framställa
någon erinran mot vad i detta sammanhang i statsverkspropositionen uttalats
i berörda hänseende. Även i övrigt ansluter sig utskottet till vad under
förevarande punkt anförts.
Med avseende å löneregleringsarbetet och vissa därmed sammanhängande
frågor (punkt 3) har i statsverkspropositionen ställts i utsikt, att förslag om
förbättrad löneställning för byråchefer m. fl. högre statstjänstemän skulle
föreläggas riksdagen innevarande år för genomförande fr. o. m. den 1 juli
1951. Såsom förutsättning härför har — förutom att riksdagen lämnar Kungl.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
29
Maj:t vissa bemyndiganden, varom förslag framdeles avses skola framläggas
— uppställts, att riksdagen beslutar att de personalförteckningar, som
riksdagen fastställer innan riksdagen beslutat om lönereglering för byråchefer
in. fl., skola gälla endast i den mån icke annat följer av vad riksdagen i
samband med behandlingen av nämnda löneregleringsfråga beslutar. Utskottet
tillstyrker vad härutinnan föreslagits.
I fråga om lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
in. m. (punkt 4) innebär Kungl. Maj :ts förslag ett genomförande
av 1950 års principbeslut i ämnet (jfr prop. nr 196, riksd. skriv, nr 385). Utskottet
har icke funnit anledning till erinran mot vad i propositionen i olika
hänseenden anförts under förevarande punkt och tillstyrker sålunda det nu
framlagda förslaget.
Beträffande lönerevision för viss lägre museipersonal (punkt 5) inhämtas
av propositionen, att förslaget grundar sig på ett år 1946 framlagt betänkande,
vilket icke förrän nu ansetts böra upptagas till behandling. Med
beaktande av att, i avvaktan på resultatet av den pågående allmänna tjänsteförteckningsrevisionen,
endast sådana lönegradsförbättringar i propositionen
föreslagits som överensstämma med av statsmakterna redan godtagna
grunder, tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts förslag.
Lönerevision för kuratorer och socialassistenter (punkt 6) föreslås i propositionen
provisoriskt genomförd på det sätt att — i avvaktan på slutlig
prövning av frågan på grundval av förslag från 1949 års tjänsteförteckningskommitté
— sociala kuratorer skulle uppflyttas från 15 till 17 lönegraden
och socialassistenter i 11 lönegraden uppflyttas till 13 lönegraden. En tjänst
som socialassistent i 14 lönegraden beröres icke av förslaget. En förbättring
av lönevillkoren för ifrågavarande personalgrupper i statens tjänst har
enligt propositionen ansetts nödvändig med hänsyn till löneläget för liknande
personal vid landstingens sjukvårdsanstalter. Utskottet finner sig
böra tillstyrka ifrågavarande förslag. Med beaktande av att förslaget innebär
ett provisorium och under särskilt hänsynstagande till i propositionen
åberopat samråd med statens och kommunernas samarbetsnämnd i lönefrågor
anser sig utskottet däremot icke kunna tillstyrka de i de likalydande
motionerna I: 177 och II: 258 gjorda yrkandena.
Utskottet tillstyrker de under rubriken överskridande av vissa avlöningsposter
in. in. (punkt 7) föreslagna bemyndigandena.
Vad i propositionen anförts angående ersättning till statens allmänna fastighetsfond
och till statens domäners fond för upplåten mark, planering av
allmänna arbeten, rörligt tillägg, kristillägg samt provisoriskt lönetillägg
(punkterna 8—11 samt 13—14) föranleder icke något uttalande från utskottets
sida.
Kungl. Maj ris förslag med avseende å dyrtidstillägg (punkt 12) tillstyrkes
av utskottet. Beträffande en utan formellt samband med statsverkspropositionen
väckt motion, II: 113, vilken avser grunderna för beräkning av dyrtidskompensation
till statliga befattningshavare, kommer utskottet framdeles
att yttra sig.
30
Statsutskottets utlåtande nr 13.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må
a) besluta, att de personalförteckningar, som riksdagen
fastställer innan riksdagen meddelat beslut om lönereglering
för byråchefer m. fl. högre statstjänstemän, skola gälla endast
i den mån icke annat följer av vad riksdagen i samband
med behandlingen av nämnda löneregleringsfråga beslutar;
b) besluta, att det Kungl. Maj:t senast för budgetåret
1950/51 lämnade bemyndigandet att medgiva överskridande
av genom riksdagens beslut maximerade anslagsposter till
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t, eller till avlöningar till icke-ordinarie personal skall
efter utgången av budgetåret 1950/51 äga fortsatt giltighet
under budgetåret 1951/52;
c) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari 1951
förordats medgiva det överskridande av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och anslagsposter, som för budgetåret
1951/52 påkallas med hänsyn till regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal eller
som för innevarande eller nästkommande budgetår föranledes
av ändrad dyrortsgruppering;
d) medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1951/52 må i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet förordade
grunder utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelas
av Kungl. Maj :t;
e) besluta, att utgifterna för dyrtidstillägg skola, där ej
särskilt anslag för ändamålet är anvisat, bestridas från de
anslag eller andra medel, av vilka utgifterna i övrigt för vederbörandes
avlöning bestridas;
II. att riksdagen må med avslag å motionerna 1:177 och
II: 258 bifalla Kungl. Maj:ts förslag beträffande lönerevision
för kuratorer och socialassistenter.
Stockholm den 16 februari 1951.
På statsutskottets vägnar;
MARTIN SKOGLUND.
Statsutskottets utlåtande nr 13.
31
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gränebo,
Ohlon, Leander, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson,
Sundelin, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Lundqvist, Edvin Thun,
Bergman och Pålsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Mårtensson
i Uddevalla, Wallentheim, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Ståhl,
Bergstrand, Åkerström, Pettersson i Dahl, Johansson i Mysinge, Svensson i
Alingsås, Nihlfors, Gustafsson i Stockholm och Hjalmarson;
dock att fröken Elmén i stället för herr Ståhl deltagit vid behandlingen av
frågan om lönerevision för kuratorer och socialassistenter.
Reservationer:
1) beträffande åtgärder för ökad rationalisering inom statsförvaltningen
och vissa besparingsåtgärder av herrar Ohlon, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Hjalmarson.
2) beträffande lönerevision för kuratorer och socialassistenter av fröken
Andersson, herrar Lundqvist och Bergstrand, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 177 och II: 258 och att därför
dels de två sista meningarna i det stycke av utskottets yttrande på s. 29,
som börjar med orden »Lönerevision för» och slutar med orden »gjorda
yrkandena», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet har icke kunnat undgå att finna de skäl bärande, som i motionerna
1:177 och II: 258 anförts för en förmånligare löneställning för socialassistenterna
än som i propositionen föreslagits. Med hänsyn härtill finner
sig utskottet böra tillstyrka nämnda motioner.»
dels ock utskottets hemställan under II. bort hava följande lydelse:
»II. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:177 och 11:258 besluta
följande provisoriska lönegradsplacering, att gälla fr. o. m.
den 1 juli 1951, nämligen för sociala kuratorer 17 lönegraden,
för socialassistenten vid rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm 19 lönegraden samt för övriga socialassistenter
17 lönegraden.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:44 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 a1 i texten