Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1951-05-18 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1951:162, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

1

Nr 162.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om särskilt bidrag till producent

av svensk film m. m. jämte i ämnet väckta

motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 142 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 16 mars 1951, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

De berörda författningsförslagen äro av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad

nedan sägs.

2 §•

Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning

a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt

bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;

b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital;

samt

c) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk

personal.

3§-

Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film

är svensk.

Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla

de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna

erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.

4 §•

För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter

såsom smalfilm, utgår icke bidrag.

lön »i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 162.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 162.

5 §■

Bidraget utgår med tjugo procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken bidragsberättigande film visas och i vilken till

högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra

del av föreställningen.

6§-

Bidraget erlägges till producenten eller dennes ombud av biografföreställningens

anordnad inom den tid som för nöjesskattens inbetalande är för

varje särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt

avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.

Underlåter anordnare av biografföreställning att rätteligen erlägga bidrag,

har länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning

av producenten utbetala honom tillkommande bidragsbelopp. Sådan

framställning skall hava gjorts inom sex månader från den tidpunkt då bidraget,

enligt vad i första stycket stadgas, senast skolat erläggas till producenten

eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages

till prövning.

Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket, skall länsstyrelsen

föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av

biografföreställningen.

7 §■

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången

av juni månad 1955.

Förslag

till

förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt

skall närmast efter 24 § införas en ny paragraf, betecknad 24 a §, av

följande lydelse.

24 a §.

Att anordnare av biografföreställning, som erlägger särskilt bidrag till

producent av svensk film, äger att vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen

avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp, är särskilt

stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången

av juni månad 1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

3

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Sjödahl m. fl. (I: 440) och den andra i andra kammaren av herr Edberg

m. fl. (II: 513), i vilka hemställts, att riksdagen! skrivelse till regeringen måtte

anhålla om en förutsättningslös utredning om möjligheterna att utsträcka det

statliga filmstödet till filmer under 2 000 meters längd, s. k. kortfilmer, samt

om de former, under vilka ett sådant stöd eventuellt bör utgå;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Åman m. fl. (I: 441) och den andra i andra kammaren av herrar Ståhl och

Nilsson i Kristinehamn (11:574), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta

att restituera 20 % av såväl den statliga som den kommunala nöjesskatt,

som belöper sig på svensk film;

dels en inom andra kammaren av herr TF idén m. fl. väckt motion (II: 572),

i vilken hemställts, dels att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande

proposition, dels att frågan om bidrag till kvalitetsfilm upptages till prövning;

dels en inom andra kammaren av herrar Onsjö och Rubbestad väckt motion

(11:573), i vilken hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;
dels

en inom andra kammaren av herr Spångberg väckt motion (11:575), i

vilken hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förslaget till förordning

om särskilt bidrag till producent av svensk film måtte besluta, att bidraget

skall utgå med 30 % av statens andel av nöjesskatten, samt att riksdagen måtte

besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om snar utredning angående statliga åtgärder

för underlättande av exporten av svensk film samt att förslag härom

må framläggas för riksdagen snarast möjligt;

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl.

väckt motion (11:576), i vilken hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa, att nöjesskatten slopas från och med den 1 juli 1951

vid alla biografföreställningar, i vilka svensk film ingår till minst 90 %.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionsyrkandena, får utskottet

hänvisa till motionerna 11:513, 11:574, 11:572, 11:573, 11: 575 och

II: 576.

Frågan om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen har sedan några

år varit aktuell. Sedan ämnet tagits upp vid 1949 års riksdag genom två då

väckta motioner, hemställde riksdagen, att en utredning måtte verkställas.

Den i anledning därav på våren 1950 igångsatta utredningen — 1950 års filmutredning

—- har den 20 januari 1951 överlämnat betänkande i ämnet (SOU

1951: 1). Den verkställda utredningen visar, att den svenska filmproduktionen

under de senaste åren arbetat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Dess

genomsnittliga förluster ha varit betydande. Den ekonomiska kris, som sålunda

uppstått inom branschen, har resulterat i att praktiskt taget alla de inhemska

producenterna beslutat att fr. o. m. årsskiftet 1950/51 upphöra med att

spela in långfilmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 162.

I propositionen föreslås, att den svenska filmproduktionen beredes ett

ekonomiskt stöd från statens sida i den formen, att staten till producent av

svensk film (långfilm) lämnar bidrag med 20 % av de på visningen av sådan

film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna. Stödet avses utgå utan föregående

behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Bestämmelserna

i ämnet ha intagits i en förordning, vilken föreslås träda i kraft den 1 juli

innevarande år med giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader

uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per år.

Beträffande innehållet i 1950 års filmutrednings betänkande får utskottet

hänvisa till propositionen, s. 6—28.

över betänkandet ha yttranden avgivits av ett antal myndigheter och organisationer.

I fråga om yttrandena hänvisas till propositionen, s. 28—39.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

»Utredningen har gjort undersökningar för att söka fastställa orsakerna till

de försämrade ekonomiska förhållandena för vår filmproduktion. Såsom de

väsentligaste faktorerna härvidlag nämner utredningen produktionskostnadernas

ökning under 1940-talet till följd av den allmänna uppgången av prisoch

lönenivån samt vidare den omständigheten att biografernas biljettpriser

ej kunnat höjas i relation till stegringen av produktionskostnaderna. Anledningen

härtill är enligt utredningen att söka i priskontrollen och den skärpta

nöjesbeskattningen för biografföreställningar. En tredje betydelsefull faktor

ser utredningen i den skärpta konkurrensen från den utländska filmens sida

efter kriget.

I utredningens betänkande diskuteras även vissa möjligheter att genom

andra åtgärder än statlig bidragsgivning förbättra lönsamheten för filmproduktionen.

Bl. a. bär berörts frågan, om filmproduktionens kostnader kunna

nedbringas. Tre personalorganisationer, som representera i filminspelningsverksamhet

sysselsatt skådespelar-, tekniker- och arbetarepersonal, ha framfört

vissa kritiska synpunkter på organisationen och planläggningen inom

filmproduktionen. Anmärkningarna ha från producenthåll i stort sett tillbakavisats.

Emellertid synes det föreliggande materialet ge visst stöd för

den av utredningen omfattade meningen, att inspelningsverksamheten torde

erbjuda ökat utrymme för vissa besparings- och rationaliseringsåtgärder utan

att filmstandarden äventyras eller den konstnärliga friheten inskränkes.

Utredningen har tagit upp till behandling även andra utvägar att förbättra

det ekonomiska utbytet. Sålunda har utredningen förhört sig hos producenterna

om möjligheterna för en begränsning av antalet filmer. Producenterna

ha därefter förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegränsning

av den innebörden, att antalet spelfilmer under en tvåårsperiod skulle

begränsas till 60, varav 8 avsetts för producenter utanför producentföreningen.

Utredningen har ansett en sådan åtgärd kunna medföra en viss

effekt till förmån för produktionens inkomstsida, ehuru det icke vore möjligt

att bedöma denna verkan siffermässigt. Från vissa remissinstansers

sida ha emellertid kritiska synpunkter anförts mot denna anordning. Med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

5

avseende på förenämnda spörsmål vill jag endast anmärka, att en överenskommen

produktionsbegränsning kan medföra i olika hänseenden oförmånliga

konsekvenser. Detta gäller särskilt på ett sådant område som filmens, där

de fria konstnärliga initiativen böra få tillräckligt utrymme. Den ekonomiska

effekten av en sådan åtgärd kan också bli diskutabel. Med hänsyn särskilt

till att föreningen Sveriges filmproducenter i sitt remissyttrande uttalat tvekan

om lämpligheten av en produktionsbegränsning torde risken för att en

sådan kommer till stånd vara ringa.

Utredningen har vidare trätt i förbindelse med representanter för biografägarnas

organisationer och med dem diskuterat frågan om ett ekonomiskt

stöd åt den svenska filmproduktionen från biografägarnas sida. Efter förhandlingar

inom och mellan de tre ifrågavarande organisationerna — Sveriges biografägareförbund,

Ordenshusens riksförening och Sveriges folkbiografer aktiebolag

— ha dessa i skrivelser till utredningen förklarat sig beredda att rekommendera

sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag om högst 5 % av bruttointäkterna,

efter avdrag för nöjesskatt, vid visning av sådan svensk film,

som kunde komma att bli berättigad till statsbidrag. Detta stöd från biografägarnas

sida har beräknats tillföra produktionen i runt tal 700 000 kronor

om året.

Sammanfattningsvis måste av utredningens undersökningar anses framgå,

att läget för den svenska produktionen av spelfilmer — även under förutsättning

att besparingsåtgärder vidtagas i inspelningsverksamheten och att

biografägarna skulle lämna ekonomisk hjälp av nyss angiven storleksordning

— för närvarande är sådant, att produktionen genomsnittligt sett är förlustbringande.

Vid bedömandet av frågan om ett samhälleligt ingripande till förmån för

produktionen är påkallat har utredningen berört olika synpunkter av kulturell,

social, nationalekonomisk och skattefiskalisk art. Vad utredningen här

anfört kan jag i stort sett biträda. Filmen har blivit en viktig kulturfaktor

i vår tid. Det skulle innebära en föga lycklig utveckling, om det svenska

ihslaget på detta område skulle försvinna. För stora folkgrupper i vårt land

har svensk film blivit en självklar tillgång. Ett bortfall av den svenska filmen

skulle också betyda en avsevärd minskning av nöjesskatten. Såsom

vidare framhållits av utredningen har det i flertalet europeiska länder ansetts

vara en samhällelig angelägenhet att genom direkta eller indirekta åtgärder

främja den inhemska produktionen. Detta gäller icke minst våra nordiska

grannländer. I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser

förordar jag med hänsyn till det anförda, att staten skall medverka till att

skapa möjligheter för fortsatt svensk produktion av spelfilmer genom att

lämna ett lämpligt avvägt stöd.

Beträffande det statliga stödet har i en reservation till utredningens

betänkande föreslagits, att staten skulle till de svenska filmproducenterna

lämna ett bidrag, motsvarande en relativt stor andel av den statliga

nöjesskatten på svensk film, och att man som kompensation för inkomstbort
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 162.

fallet för staten skulle införa en skatt å filmhyrorna för såväl svenska som

utländska filmer. I flertalet remissyttranden har uttalats, att frågan om en

filmhyreskatt borde närmare utredas. För egen del är jag icke beredd att nu

taga upp detta spörsmål. Jag får för övrigt erinra om att enligt de av Sverige

ingångna avtalen för undvikande av dubbelbeskattning beskattningsrätten till

inkomster i form av royalties regelmässigt är förbehållen det land, där betalningsmottagaren

är bosatt.

I övrigt ha i fråga om formen för statsstödet framkommit olika meningar

i yttrandena. Majoriteten av remissinstanserna har biträtt utredningens förslag

om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende stöd, som skulle

utgå till producent av svensk film med viss del av de på filmens visning belöpande

statliga nöjesskatteintäkterna. I ett yttrande har en sänkning av nöjesskatten

för biografföreställningar förordats. Slutligen ha i några yttranden

framställts yrkande, att stödet bör föregås av en prövning av filmernas kvalitet,

sedd ur kulturella och estetiska synpunkter.

I det läge, vari den svenska filmen för närvarande befinner sig, bör stödet

från statens sida få karaktären av hjälp till självhjälp. Stödet bör för att

motsvara detta syfte kunna på förhand till sin storlek någorlunda bedömas

och bör vidare, för att producenterna skola kunna planlägga på något längre

sikt, icke bli alltför kortvarigt.

Såsom jag i direktiven för utredningen antydde, skulle en anordning, enligt

vilken stöd beredes endast åt produktionen av såsom högklassig ansedd

film, vara förenad med olägenheter. Redan fastställandet av bedömningsnormerna

skulle erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde

äT vidare, även om man lyckats fastställa relativt klara och entydiga normer,

en högst subjektiv och vansklig sak. Detta framgår icke minst av de skiftande

kritikeromdömena för en och samma film i våra tidningar. Mycket stora

krav skulle vidare komma att ställas på den krets av personer, som skulle ha

att göra urvalet, särskilt om detta skulle ske icke blott ur konstnärliga och

estetiska utan även ur exempelvis allmänt kulturella och folkbildande synpunkter.

Fara kunde uppstå, att vissa speciella riktningar skulle gynnas till

men för den konstnärliga friheten. En annan svårighet skulle uppstå, när

det gällde att bestämma tidpunkten för bedömningen. Om denna skulle ske

på manuskriptstadiet, skulle kanske i många fall kunna inträffa, att den färdiga

filmen icke visade sig uppfylla de kvalifikationer, som påräknats vid

bedömningen av manuskriptet. En bedömning på grundval av redan färdiga

filmer skulle å andra sidan vara förenad med bl. a. den nackdelen, att producenterna

skulle sakna fasta hållpunkter vid upprättandet av sin produktionsbudget.

De anförda olägenheterna synas motivera, att tanken på eu

kvalitetsbedömning av filmerna avböjes.

Icke heller synes ett statligt stöd, utgående efter prövning av behovet i

det individuella fallet, innebära en lämplig lösning. I likhet med utredningen

anser jag, att detta alternativ skulle vara i praktiken synnerligen svårhanterligt.

Då en allmän sänkning av nöjesskatten för biograf föreställningar måste

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

7

anses utesluten i nuvarande statsfinansiella läge och dessutom skulle ge ett

alltför ojämnt stöd åt filmproduktionen, återstår att bedöma den av utredningen

och majoriteten av remissinstanserna förordade formen. Icke heller

denna går fri från invändningar. Då det som i dagens situation gäller att

ingripa för att stödja den samlade spelfilmproduktionen, måste emellertid

denna lösning anses som den lämpligaste, särskilt om man - - som utredningen

föreslagit och jag i det följande kommer att förorda avser, att

det statliga stödet skall täcka endast en del av det som genomsnitt framräknade

underskottet på en filminspelning. Jag föreslår salunda, att det

statliga stödet till de svenska filmproducenterna skall konstrueras som ett

bidrag uppgående till viss del av de på visningen av svensk film belöpande

statliga nöjesskatteintäkterna.

Utredningen har föreslagit, att nämnda del av nöjesskatten skall bestämmas

till 20 %. Enligt en av utredningen redovisad kalkyl skulle, för att täcka

det genomsnittliga underskottet per film, erfordras ett stöd uppgående till

i runt tal 30 % av den statliga nöjesskatteandelen. Av olika skäl, bl. a. kalkylens

approximativa karaktär, det i vissa fall nära sambandet mellan biografnäringen

och filmproduktionen samt möjligheterna till rationalisering av filminspelningsverksamheten,

har emellertid utredningen satt ned procenttalet på

nyss angivet sätt.

I ett antal yttranden har ifrågasatts, huruvida icke den av utredningen förordade

procentsatsen borde höjas. Producent-föreningen har vid granskning

av utredningens kalkyl funnit, att vissa däri angivna utgiftsposter beräknats

i underkant och från sina egna beräkningar kommit till slutsatsen att en

återbäring av 36 % skulle krävas för förlusternas täckande. Föreningen bär

med beaktande av det statsfinansiella läget ej ansett såg böra framställa krav

på att erhålla full kompensation för de förutsedda förlusterna utan föreslagit

att andelsprocenten fastställes till 30.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt, att det statliga

stödet bör begränsas till 20 % av statens nöjesskat-teandel. Avgörande

för detta ställningstagande har varit — förutom nödvändigheten att begränsa

statens utgifter — den förut angivna synpunkten att stödet bör få karaktär

av hjälp till självhjälp. Det bör sålunda ej innebära en garanti för att producenten

får täckning för i det närmaste varje förlust. Man bör kunna räkna med

att stödet skall verka som ett incitament till en i konstnärligt och ekonomiskt

hänseende noggrann planering av inspelningsverksamheten.

Beträffande ordningen för fastställande av bidragsrätt och formen för utbetalningen

av det statliga bidraget har utredningen i sitt förslag upptagit

det danska systemet som förebild. Förslaget innebär, att frågan huruvida en

film skall anses som svensk skall prövas av statens biografbyrå. Yidare föreslås,

att bidraget skall erläggas av biografföreställningens anordnad direkt

till filmproducenten. Några erinringar ha icke gjorts mot dessa förslag. Då

de synas innefatta en praktisk ordning, förordar jag, att desamma genomföras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Det av mig förordade bidragssystemet bör självfallet betraktas som

en temporär understödsform. Konjunkturerna på filmmarknaden kunna växla

och även andra omständigheter kunna inträffa, som göra att behovet

av stöd minskar eller bortfaller. Å andra sidan är det, såsom jag redan tidigare

antytt, av vikt, att giltighetstiden för bidragssystemet icke från början

begränsas för mycket. En giltighetstid av i första hand fyra år synes ge

producenterna tillräckligt utrymme för en uppläggning av produktionsplanerna

även på längre sikt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av

svensk film. Yidare har inom departementet upprättats, i anslutning till

vad utredningen förordat, förslag till förordning om tillägg till förordningen

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Sistnämnda författningsförslag

innefattar allenast en hänvisning till viss bestämmelse i den nya

bidragsförordningen.

1 det följande kommer jag att närmare redogöra för vissa av bestämmelserna

i förslaget till bidragsförordning.

2 §. I utredningens förslag (punkten c) har såsom en av förutsättningarna

för att en film skall anses som svensk upptagits, att den till huvudsaklig del

inspelats på svenska språket. Häremot har från företrädare för kortfilmproduktionen

invänts, att detta villkor skulle från statsbidrag utesluta sådan

svensk film, där dialogen till övervägande del föres på utländskt språk, exempelvis

en i utlandet upptagen dokumentärskildring eller en spelfilm om de

danska och norska flyktingarna i Sverige under andra världskriget. Då jag

finner det angeläget att i görligaste mån undvika föreskrifter, som kunna

innebära en begränsning i de svenska producenternas handlingsfrihet, förordar

jag, att något villkor om inspelning på svenska språket icke uppställes.

Utredningen har vidare föreslagit det ytterligare villkoret, att ateljéupptagningarna

skola ha skett här i landet. Från de nyssnämnda företrädarna

för kortfilmproduktionen har däremot anförts, att begreppet ateljéupptagning

är ägnat att föranleda vissa tolkningssvårigheter. För egen del anser jag,

att jämväl detta villkor utan olägenhet kan uteslutas.

3 §. I denna paragraf stadgas bl. a. att det skall tillkomma statens biografbyrå

att pröva om en film är svensk.

I instruktionen för byrån finnas upptagna bestämmelser om besvär över

byråns beslut. Enligt bestämmelserna skall talan fullföljas hos Kungl. Maj:t.

Någon besvärsbestämmelse erfordras sålunda icke i bidragsförordningen.

Av utredningen har föreslagits, att biografbyrån skall, sedan en film förklarats

vara svensk, göra anteckning härom på sådant av byrån utfärdat tillståndskort,

varom stadgas i 7 § förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar.

Biografbyrån skulle därjämte underrätta länsstyrelserna

och de myndigheter, som ombesörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fast
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

9

ställelse. Mot detta .stadgande har biografbyrån, på sätt framgår av den

tidigare lämnade redogörelsen, framställt vissa erinringar. Då stadgandet

lämpligast har sin plats i en tillämpningsförfattning, torde det böra uteslutas

ur bidragsförordningen. Jag torde få återkomma till frågan i senare sammanhang.

4 §. Utredningens förslag att bidrag icke skall utgå för film, som understiger

2 000 meter, har mött gensaga från några håll. Sålunda har i den av

företrädare för kortfilmproduktionen ingivna skrivelsen gjorts gällande, att

statligt stöd borde utgå också till olika filmkategorier under angivna

längd, såsom barnfilm, novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm

av varierande slag.

Frågan om statsstöd till svensk film haar väckts mot bakgrunden av den

svenska spelfilmproduktionens ekonomiska förhållanden. Den närmast aktuella

angelägenheten är att bereda denna del av filminspelningsverksamheten

ekonomiskt gynnsammare förutsättningar än tidigare. Indirekt betyder ett

stöd åt långfilmproduktionen även ett stöd åt kortfilmen, som i väsentlig

mån är avhängig av tillgången till svensk långfilm för sin visning på biograferna.

Vid sådant förhållande och då frågan om ett direkt stöd åt kortfilmproduktionen

ej lämpligen kan beaktas i förevarande sammanhang, finner

jag mig böra godtaga utredningens förslag. Beträffande barnfilmen vill jag

särskilt framhålla, att frågan om stöd åt denna för närvarande är föremål för

utredning av 1949 års filmkommitté. Slutligen må i anledning av vad kortfilmrepresentantema

anfört bär erinras om de icke oväsentliga statsanslag,

som under en följd av år ställts till statsorgans eller organisationers förfogande

för framställning i direkt samarbete med producentföretagen av

social, ekonomisk och för utlandsvisning lämplig dokumentär- och upplysningsfilm.

Av biografbyrån har anmärkts, att stadgandet om filmens längd avsåge endast

bredfilm. En motsvarande gräns borde fastställas även för smalfilm.

Detta har beaktats i departementsförslaget genom att för smalfilm införts

gränsen 800 meter, vilken motsvarar 2 000-metersgränsen för bredfilm.

6 §. Första stycket i förevarande paragraf ansluter sig till vad utredningen

föreslagit. Därutöver har ansetts lämpligt att meddela föreskrift

om tiden då producentbidrag skall erläggas av biografägaren. I detta avseende

förordas, att samma tidsbestämmelser skola gälla som för erläggande

av nöjesskatten till vederbörande uppbördsmyndighet.

I andra stycket ha intagits bestämmelser om vad producenten har att

iakttaga, om biografföreställningens anordnare underlåter att rätteligen erlägga

bidrag. Producenten bör i sådant fall kunna vända sig till vederbörande

länsstyrelse för att utbekomma bidraget. Den tid, inom vilken producenten

för att bevara sin rätt mot staten skall göra framställning till länsstyrelsen,

bör — såsom i yttranden från statskontoret och överståthållar
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 162.

ämbetet framkålles —- vara tämligen kort. Statskontoret bär föreslagit en

månad, räknat från tiden för filmvisningens avslutande, medan överståthållarämbetet

uttalat sig för tre månader från dagen för biografföreställningen.

För egen del förordar jag, att tidsfristen bestämmes till sex månader räknat

från den tidpunkt då bidraget enligt den i 6 § första stycket meddelade föreskriften

skall ba erlagts av biografföreställningens anordnare till producenten

eller dennes ombud.

Ikraftträdande och giltighetstid. Förordningen bör, såsom förut angivits,

träda i kraft den 1 juli 1951 och gälla tills vidare intill utgången av juni månad

1955. Jag är ense med utredningen om att förordningen bör äga tilllämpning

även å svenska filmer, som baft premiär före förordningens ikraftträdande,

om de visas efter denna tidpunkt. Som en konsekvens bärav kommer,

då förordningen framdeles upphör, bidrag icke att utgå för visningar

under tiden därefter, även om filmen haft premiär före utgången av förordningens

giltighetstid.

Statsverkets kostnader för stödet till filmproduktionen kan enligt utredningens

beräkningar uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per

år. För budgetåret 1951/52 räknas med en något mindre belastning av statskassan

med hänsyn till att filmproduktionen inte kunde antagas bli omedelbart

återupptagen i full omfattning efter hävandet av det nuvarande filmstoppet.

Utredningen förordar, att ett belopp av 2 miljoner kronor anvisas

som förslagsanslag på riksstaten för budgetåret 1951/52.

Piksräkenskapsverket har förklarat sig kunna godtaga, att länsstyrelsen

från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omför till inkomsttiteln för

nöjesskatt de belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas försorg

utgå till de bidragsberättigade producenterna. En reservant i riksräkenskapsverket

har dook ansett, att det ur budgettekniska synpunkter borde

övervägas, huruvida man icke kunde låta sig nöja med att å inkomsttiteln

för nöjesskatt redovisa den till statskassan faktiskt inflytande skatten.

För egen del anser jag den i sistnämnda uttalande ifrågasatta anordningen

vara att föredraga. I princip synes det vara olämpligt att från ett utgiftsanslag

på riksstaten överföra medel till en skattetitel, vilket skulle bli följden,

om utredningens förslag följes. Biträdes den alternativa linjen komma

visserligen statens utgifter i anledning av producentbidragen ej till uttryck

i budgeten. Å andra sidan kan genom en särskild redovisning av nöjesskatten

för svensk film i räkenskaperna nämnda utgifter lätt framräknas och uppgift

därom kan av riksräkenskapsverket lämnas i samband med den årliga

inkomstberäkningen. De utbetalningar av bidrag direkt från länsstyrelser till

producenter, som ibland kunna förekomma, torde böra ske från inkomsttiteln.

Jag föreslår sålunda, att något utgiftsanslag icke anvisas för ifrågavarande

ändamål.»

Utskottet. Såsom departementschefen framhållit, har frågan om statligt

stöd åt den svenska filmproduktionen på sistone erhållit ökad aktualitet. I

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

11

sitt nyligen avgivna, betänkande i ämnet har 1950 års filmutredning närmare

belyst de förhållanden, under vilka filmproduktionen i vårt land arbetat under

de senaste åren. Undersökningarna visa, att filmproduktionens lönsamhet

undergått en fortskridande försämring efter andra världskrigets slut. Genomsnittligt

sett ha förlusterna varit betydande. Ett flertal faktorer ha bidragit

till denna utveckling, främst de ökade produktionskostnaderna samt den

omständigheten att biografernas biljettpriser till följd av priskontrollen och

den skärpta nöjesbeskattningen icke kunnat höjas i relation till kostnadsstegringen.

Även den efter kriget skärpta konkurrensen från utländska filmer

har medverkat till uppkomsten av den nu akuta krisen, vilken resulterat i

att praktiskt taget alla inhemska producenter upphört med inspelningen av

långfilmer.

Förutom statlig bidragsgivning såsom ett medel att förbättra filmproduktionens

lönsamhet kunna givetvis även andra utvägar diskuteras. Utredningen

har för sin del undersökt möjligheten att genom besparingsåtgärder i inspelningsverksamheten

eller genom särskilda produktionsbidrag från biografägarnas

sida förbättra det ekonomiska utbytet. Sammanfattningsvis kan dock

konstateras, att läget för den svenska produktionen av spelfilmer för närvarande

är sådant, att det får anses uteslutet att enbart på dessa vägar återställa

den ekonomiska balansen. En utväg att i annan form än genom statligt

stöd förbättra filmproduktionens lönsamhet har förts på tal i motionen II: 572,

där den tanken framförts, att biljettpriset på biograferna skulle höjas med

10 öre i förening med en höjning av filmhyran för svensk film med 7,5 %.

På så sätt skulle de svenska filmproducenterna tillföras omkring 2,2 milj.

kronor per år, samtidigt som biografägama finge full kompensation för filmhyreshöjningen.

Såsom i motionen framhålles, har någon höjning av biografbiljetternas

nettopris (d. v. s. bruttopriset med avdrag för nöjesskatt) icke

kommit till stånd sedan 1942. Under hänvisning därtill och till den omkostnadsstegring

för biografteatrarnas vidkommande, som ägt rum efter nämnda

tidpunkt och som blivit särskilt markerad på grund av den pågående prisoch

löneutvecklingen, har från biografägarnas sida vid nyligen inledda förhandlingar

med priskontrollnämnden framställts krav om en höjning av

biografbil j ettpriserna i syfte att därigenom bereda biograf ägarna någon kompensation

för de ökade kostnaderna. Utskottet vill i detta sammanhang erinra

om biografägarorganisationernas utfästelse att lämna särskilt produktionsbidrag

utöver sedvanligt utgående filmhyra. En biljettprishöjning av den

storleksordning som skulle erfordras för att kompensera biografägarna även

för en så väsentlig ökning av filmhyrorna som förutsättes i motionen får

antagas medföra en för biografnäringens lönsamhet ogynnsam nedgång i

publikanslutningen. Utskottet kan därför icke betrakta den av motionärerna

anvisade utvägen såsom framkomlig.

Frågan om ett statligt ingripande till förmån för filmproduktionen får

ses mot bakgrunden av olika synpunkter av kulturell, social, nationalekonomisk

och skattefiskalisk art. I likhet med departementschefen anser ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 162.

skottet — såväl med hänsyn till den svenska filmens krisläge som i betraktande

av de olika värden för landet som uppehållandet av en svensk

filmproduktion representerar ■— det välbetänkt, att staten genom ett lämpligt

avvägt stöd medverkar till att säkerställa eu fortsatt svensk produktion av

spelfilmer.

Beträffande formen för en statlig bidragsgivning innebär propositionsförslaget,

att producent av svensk långfilm berättigas till ett bidrag, utgående

med 20 % av statens andel i nöjesskatten för biograf föreställning, vid vilken

sådan film visas. Stödet skall utgå utan föregående behovs- eller kvalitetsprövning

i det enskilda fallet. Bestämmelser i ämnet äro avsedda att- intagas

i en förordning, vilken föreslås skola träda i kraft den 1 juli innevarande år

och erhålla giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader uppskattas

till i genomsnitt omkring 2,3 milj. kronor per år.

Yad först angår förslaget att statsstödet skulle utgå utan föregående behovs-

eller kvalitetsprövning, ha de av departementschefen till stöd härför

anförda skälen synts utskottet bärande, varför utskottet tillstyrker bifall till

propositionsförslaget i denna del. Av detta utskottets ställningstagande följer,

att utskottet icke kan gåva sin anslutning till den i motionen II: 572 framförda

tanken på ett efter kvalitetsprövning utgående statsbidrag. I och för sig

kunna väl goda skäl andragas för den meningen, att ett samhälleligt stöd åt

filmproduktionen uteslutande bör komma kvalitetsfilmerna till godo. Såsom i

propositionen framhålles, äro emellertid åtskilliga olägenheter förenade med

ett sådant bidragssystem. Sålunda torde redan fastställandet av bedömningsnormerna

erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde

är vidare en subjektiv sak. En annan svårighet erbjuder valet av tidpunkten

för bedömningen. Över huvud taget synes kvalitetsfrågan i förevarande sammanhang

böra få träda i bakgrunden, eftersom statens medverkan här har

en så framträdande ekonomisk motivering.

Såsom departementschefen framhållit, måste en allmän sänkning av nöjesskatten

för biografföreställningar anses vara utesluten i nuvarande statsfinansiella

läge. Med denna utgångspunkt lärer så mycket mindre utrymme

finnas för det i motionen II: 576 framställda yrkandet om borttagandet av

nöjesskatten för biograf föreställningar, i vilka svensk film ingår med minst

90%. Härtill kommer, att allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), vartill

Sverige anslutit sig (jfr prop. nr 52/1950 och riksd. skr. nr 88/1950), i enlighet

med sin artikel III förbjuder användning av inre skatter, avgifter och

regleringar till skydd för inhemsk produktion och sålunda utgör hinder för

en åtgärd av det slag som i motionen föreslås. Avtalet medger emellertid —

vilket med hänsyn till innebörden av Kungl. Maj ds förslag i fråga om formen

för filmstödet är av betydelse — undantag för utbetalning av subventioner

enbart till inhemska producenter, inbegripet subventioner, som härröra från

inkomster av inre skatter och avgifter, uttagna i överensstämmelse med bestämmelserna

i avtalets omnämnda artikel. I enlighet med det sagda avstyrker

utskottet motionen II: 576.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

13

Enligt propositionsförslaget skall stödet till filmproduktionen ges formen

av ett partiellt avstående av den statliga andelen av nöj esskatteintakterna

från visningen av svensk film. Häremot är från utskottets sida intet att invända.

Medan således Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del begränsar sig

till den statliga nöjesskatteandelen, föreslås i de likalydande motionerna

I: 441 och II: 574, att även den kommunala andelen i nöjesskatten å svensk

film skall tas i anspråk. I anledning härav vill utskottet erinra, att i samband

med den vid ingången av år 1948 genomförda skärpningen av nöjesskatten

för biografföreställningar skatten i fråga, från att dessförinnan ha

delats lika mellan stat och kommun, bestämts att till tre fjärdedelar tillfalla

statsverket och till en fjärdedel vederbörande kommun. Med denna nya

fördelningsgrund tillfaller den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen

i stort sett statsverket. Enligt utskottets mening böra kommunernas

ifrågavarande nöjesskatteintäkter icke tagas i anspråk för ändamålet.

Beträffande omfattningen av statens stöd fann filmutredningen för sin del,

att detsamma för att täcka det såsom genomsnitt framräknade underskottet

per film borde fixeras till i runt tal 30 % av den statliga nöjesskatten å svensk

film. På närmare anförda skäl stannade emellertid utredningen vid att förorda

ett stöd av 20 %. Utredningens förelag föranledde i ett antal remissyttranden

erinringar till förmån för ett högre procentuellt stöd, bl. a. från

producentföreningen, som bestred riktigheten av vissa beräknade utgiftsposter

i den av utredningen åberopade kalkylen. Enligt föreningens beräkningar

erfordrades en nöjesskatteåterbäring av 36 % för att täcka produktionens

förluster. Med hänsyn till det statsfinansiella läget ville föreningen dock ej

framställa anspråk på större återbäring än 30 %. I propositionsförslaget förordas

i överensstämmelse med utredningens förslag en bidragsprocent av 20.

Såsom departementschefen förordat, bör statsstödet få karaktären av en

hjälp till självhjälp och icke uppfattas som en garanti för täckning av i det

närmaste varje förlust. Utskottet kan även instämma i departementschefens

uttalande om stödets verkan som en eggelse till en i konstnärligt och ekonomiskt

hänseende noggrann planering av inspelningsverksamheten. Utskottet

finner det emellertid sannolikt, att den betydande pris- och löneutveckling,

som pågått i tiden efter utredningens färdigställande i början av innevarande

år, har påverkat filmproduktionens utgiftssida och att därför utredningens

kalkyl ej utgör ett så tillförlitligt underlag för ett ställningstagande i fråga

om stödets storlek som önskvärt vore. Några ostridiga uppgifter i avseende

å denna påverkan stå dock ej till utskottets förfogande. I detta läge finner

sig utskottet därför böra godtaga Kungl. Maj:ts förslag, att stödet bör begränsas

till 20 % av de på visningen av svensk film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna,

men förutsätter samtidigt, att Kungl. Maj:t på grundval av

den utredning, som producenterna i förevarande avseende må finna anledning

förebringa, tager frågan om procentsatsens höjd under omprövning och,

därest förhållandena därtill föranleda, underställer riksdagen ifrågakommande

förslag i ämnet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Av utskottets ställningstagande i fråga om statsstödets form framgår, att

utskottet icke biträder de yrkanden som framställts dels i de likalydande

motionerna I: 441 och II: 574 om 20 % restitution av såväl den statliga som

kommunala nöjesskatten, vilken belöper på svensk film, dels i motionerna

11:572 och 11:573 om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, dels ock i motionen

II: 575 om 30 % producentbidrag av statens andel i nöjesskatten.

Mot vad i propositionen i övrigt anförts och föreslagits har utskottet icke

funnit anledning till erinran. Icke heller har granskningen av de vid propositionen

fogade författningsförslagen givit utskottet anledning till någon

anmärkning.

För utskottet återstår att taga ställning till de utredningsyrkanden, som

framställts i motionen II: 575 samt i de likalydande motionerna I: 440 och

II: 513.

I motionen II: 575 uttalas, att en svensk film för att vinna avsättning på

den utländska ■filmmarknaden måste »dubbas», d. v. s. förses med på främmande

språk intalad dialog, ett förfarande som åsamkar producenten-distributören

betydande kostnader. Någon form av hjälp borde därför beredas

producenterna genom statsmakternas mellankomst. Olika vägar kunde därvid

tänkas, antingen att det genom anslag av statsmedel inrättades en speciell

lånekassa för ändamålet eller att någon form av exportkreditgaranti

lämnades, som i avsevärd omfattning skyddade de svenska producenterna

mot förluster. Under alla förhållanden syntes frågan vara värd att utreda.

Motionen utmynnar i ett yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t om snar

utredning angående statliga åtgärder för underlättande av exporten av svensk

film samt att förslag i ämnet framlägges snarast möjligt. Utskottet finner

det för sin del vanskligt att bedöma den föreliggande frågans angelägenhetsgrad

liksom även om några väsentliga resultat skulle vara att vinna med

den ifrågasatta utredningen. Med hänsyn härtill är utskottet icke berett att

tillstyrka, att riksdagen gör någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.

I de likalydande motionerna 1:440 och II: 513 slutligen har upptagits

frågan om ett särskilt stöd till den kvalificerade kortfilmproduktionen. I

motionerna erinras inledningsvis om att 4 § i det vid propositionen fogade

förslaget till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film från

rätt till producentbidrag utesluter film, vars längd understiger 2 000 bredfilmmeter

respektive 800 smalfilmmeter. Enligt motionärernas uppfattning

vore det föreslagna statsstödet åt långfilmproduktionen icke ägnat att förbättra

den svenska kortfilmens situation; risk funnes i stället att dess utveckling

komme att ytterligare hämmas. Det borde vara en konsekvens av

den inledda stödpolitiken att åt en särskild utredning uppdraga att genomtränga

kortfilmens problem samt att undersöka om och på vad sätt även

denna filmform skulle kunna stödjas. Betänkligheterna mot att tillämpa

vissa urvalsprinciper beträffande kortfilmer torde, framhålles slutligen, icke

behöva vara så stora som de som anförts mot en kvalitetsbedömning av långfilmen.

Motionärerna hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

15

anhåller om en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna att utsträcka

det statliga filmstödet till kortfilmen samt om de former under vilka

ett sådant stöd eventuellt bör utgå, Utskottet finner sig i anledning härav

böra framhålla, att det enligt utskottets mening framstår såsöm i och för sig

önskvärt att en ur konstnärliga och kulturella synpunkter högklassig svensk

kortfilmproduktion i möjligaste mån befrämjas av det allmänna. Förslag i

sådant syfte har framlagts i det av 1941 års filmutredning år 1942 avgivna

betänkandet med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion.

Då nämnda förslag ännu icke blivit föremål för slutlig prövning och Kungl.

Maj ris uppmärksamhet sålunda redan blivit fäst på föreliggande spörsmål,

anser sig utskottet icke för närvarande böra påkalla någon ytterligare utredning

i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt

med avslag å motionerna I: 441 och II; 574, II: 572, sistnämnda

motion i vad den avser avslag å Kungl. Maj:ts förslag, 11:573

samt II: 575, sistnämnda motion i vad den avser bidragsprocenten,

antaga vid propositionen fogade förslag till

a) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk

film,

b) förordning om tillägg till förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt;

II. att motionerna I: 440 och II: 513 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

III. att motionen II: 572, i vad den icke behandlats under

I., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: 575, i vad den icke behandlats under

I., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

Y. att motionen II: 576 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 18 maj 1951.

På statsutskottets vägnar:

MAKTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Leander,

Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson, Sundelin, Rosenberg,

Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Einar Persson, Bergman, Söderquist och

Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,

Rubbestad, Bergstrand, Åkerström, Petterson i Degerfors, Widén,

Birke, Svensson i Alingsås och Larsson i Stockholm.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Reservationer.

1) av herrar Söderquist, Bengtson, Svensson i Grönvik, Rubbestad, Bergstrand,

Widén och Larsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort föreslå

riksdagen att med bifall till motionerna I: 440 och II: 513 samt II: 572

och II: 573 avslå Kungl. Maj:ts förslag samt hemställa om utredning rörande

bidrag till kvalitetsfilm och kortfilm och att därför

dels utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»De ekonomiska svårigheter, som enligt vad 1950 års filmutredning visat

på senare år mött den svenska filmproduktionen, utgöra enligt utskottets

mening icke tillräckliga skäl för en restitution av statliga nöjesskattemedel

åt denna produktion enligt av utredningen föreslagna och av Kungl. Maj:t

tillstyrkta generella grunder. Den svenska filmkrisen har sin motsvarighet i

åtskilliga andra länder och bland dess orsaker har nöjesskattens skärpning

uppenbarligen spelat en mindre roll. Det måste enligt utskottets mening i

detta läge främst ankomma å den ekonomiska företagarverksamhet det här

gäller att själv med stöd av lämpligt avvägda höjningar av biografernas biljettpriser

— vilka bortsett från nöjesskattens skärpningar varit praktiskt taget

oförändrade sedan 1942 — balansera sin ekonomi och därvid även tillgodose

svensk filmproduktion i den omfattning, som finnes motsvara behovet. Man

torde icke heller kunna bortse från att bidrag enligt av Kungl. Maj:t föreslagna

grunder i avsevärd utsträckning skulle komma lågklassiga nöjesfilmer

tillgodo.

Utskottet vill givetvis icke bestrida det konstnärliga och allmänt kulturella

värdet av vissa delar av svensk filmproduktion. Även efter här angiven förstärkning

av biograf- och filmindustriens ekonomiska underlag är det väl

möjligt att produktionen av sådan film kan möta väsentliga svårigheter. Statligt

understöd bör emellertid liksom understöd åt konstnärligt värdefull

teater, litteratur m. m. utgå med hänsyn till kvaliteten. De svårigheter,

som härvid kunna möta, torde såsom statens biografbyrå jämte andra remissinstanser

framhållit och erfarenheter från våra nordiska grannländer visa

icke vara oövervinneliga. Understöd i denna form torde även böra innefatta

den konstnärliga och dokumentariska kortfilmen, som ofta är av stort kulturellt

värde, men ingalunda alltid drar så stor betalande publik, som de ofta

mindervärdiga filmer, vilka enligt Kungl. Maj:ts förslag i motsats till kortfilmen

skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd. En förutsättningslös

utredning härom torde böra vidtagas.

Utskottet tillstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 440 och II: 513 samt

II: 572 och II: 573, medan med den ståndpunkt utskottet intagit motionerna

I: 441 och II: 574 samt II: 575 och II: 576 icke böra till någon riksdagens

åtgärd föranleda.»

dels ock utskottets hemställan i nedan angivna delar bort hava följande

lydelse:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 162.

17

»I. att riksdagen må, med bifall till motionerna II: 572, såvitt

nu är i fråga, och II: 573 samt med avslag å motionerna I: 441

och II: 574 samt II: 575, sistnämnda motion i vad den avser

bidragsprocenten, avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

II. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 440 och

11:513, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet

anfört;

III. att riksdagen må, med bifall till motionen II: 572, i vad

den icke behandlats under I., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

tillkänna vad utskottet anfört;»

2) av herr Gustaf Karlsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka i

motionen II: 575 framfört förslag om hemställan om utredning rörande statliga

åtgärder för underlättande av exporten av svensk film och att därför

utskottets hemställan under IY. bort hava följande lydelse:

»IV. att riksdagen må, med bifall till motionen II: 575, i vad

den icke behandlats under I., hos Kungl. Maj:t hemställa om snar

utredning angående statliga åtgärder för underlättande av exporten

av svensk film och om förslag i ämnet snarast möjligt

till riksdagen;»

3) av herrar Svensson i Grönvik och Piubbestad.

2—loi» fii Dihani/ Ull riksdagens protokoll 1081

6 samt. Nr 162.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i ämne s. 1 i texten