Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

1951-05-22 · 76 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1951:174, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

1

Nr 174.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1950 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.

Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut. Under försvarsdepartementet,

§§ 2 och 3, ha revisorerna framställt vissa erinringar mot

fortifikationsförvaltningens handhavande av entreprenadärenden ävensom

visst av förvaltningen fattat omföringsbeslut (Del I, s. 12—28).

Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.

Efter en redogörelse för gällande föreskrifter rörande förfaringssättet vid

statsmyndigheternas träffande av entreprenaduppgörelscr (s. 12—15) ha

revisorerna framlagt sina iakttagelser rörande vissa av fortifikationsförvaltningen

fattade beslut rörande utlämnande av arbeten på entreprenad

(s. 15—21).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Den granskning revisorerna verkställt av vissa i det föregående berörda,

av fortifikationsförvaltningen träffade s. k. öppna entreprenaduppgörelser

har icke givit revisorerna anledning till särskilt uttalande i vad gäller det

materiella innehållet i de av ämbetsverket fattade besluten. Därvid är likväl

att märka, att det underlag för granskningen som ställts till revisorernas

förfogande varit i olika avseenden mycket bristfälligt. Sålunda ha i

drygt 17 procent av samtliga hithörande fall revisorerna icke fått del av

andra anbudshandlingar än vederbörande beställningsskrivelser, understundom

kompletterade med av respektive entreprenörer avgivna anbud. Att

vissa infordrade handlingar saknats kan möjligen förklaras med att i fråga

om dessa ärenden uppgörelser träffats under hand, varför eljest tillämpat

förfarande med infordrande av anbud från flera firmor, upprättande av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 174.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 174.

anbudsförteckning, förande av upphandlingsprotokoll m. in. här icke kommit

till användning. Därest så varit förhållandet, borde emellertid detta på

något sätt ha framgått av vederbörande handlingar. Erinras må att enligt

upphandlingsförordningen underhandsuppgörelse får träffas endast under

vissa bestämda förutsättningar samt att, därest så sker, anteckning alltid

skall göras om anledningen härtill, för den händelse entreprenadkostnaden

överstiger visst belopp, som för central förvaltningsmyndighet uppgår till

2 000 kronor. I ungefär 16 procent av samtliga hithörande fall ha vidare

några anbudshandlingar över huvud taget icke tillställts revisorerna. Med

hänsyn till nu berörda omständigheter ha revisorerna i skrivelse till fortifikationsförvaltningen

den 3 juni 1950 hemställt, att sålunda felande handlingar

måtte med det snaraste översändas av ämbetsverket eller ock förklaring

lämnas om anledningen till att desamma ej finnas tillgängliga.

Oaktat revisorerna under hand upprepat sin framställning, har skrivelsen

lämnats obesvarad av ämbetsverket. Beträffande en tredjedel av här avsedda

entreprenaduppgörelser ha revisorerna alltså saknat möjlighet att bedöma,

huruvida av fortifikationsförvaltningen fattade beslut varit de för

kronan förmånligaste eller om i övrigt upphandlingsförordningens föreskrifter

blivit följda vid dessa ärendens handläggning.

Vad sålunda förevarit finna revisorerna synnerligen otillfredsställande.

Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna det förhållandet,

att fortifikationsförvaltningen beträffande en stor grupp av ärenden

icke förmått tillhandahålla revisorerna några som helst anbudshandlingar.

Det gäller i dessa fall dock entreprenaduppgörelser för en sammanlagd

kostnad av närmare l,i miljon kronor, i vilket belopp ingå tre delposter

på vardera ungefär 75 000 kronor, en delpost på drygt 100 000 kronor

och en delpost på drygt 250 000 kronor. Då det väl får förutsättas, att

skriftligt förfarande åtminstone i viss utsträckning tillämpats vid träffandet

av ifrågavarande uppgörelser, torde av ämbetsverkets uraktlåtenhet

härutinnan få dragas den slutsatsen, att vederbörande handlingar på ett

eller annat sätt förkommit. Att så över huvud taget kunnat ske tyder enligt

revisorernas mening på vissa brister i organisationen, vilka äro ägnade att

ingiva starka betänkligheter.

De iakttagelser revisorerna gjort vid granskningen av förenämnda hemligstämplade

entreprenaduppgörelser bestyrka ytterligare intrycket, att vid

ärendenas handläggning inom fortifikationsförvaltningen tillbörlig hänsyn

icke synes tagas till de mest elementära ordningsregler. Av den lämnade

redogörelsen framgår sålunda, att vederbörande upphandlingsprotokoll understundom

icke varit dagtecknade. I visst fall ger protokollet icke ens

upplysning om de närvarandes namn. Icke heller ha kontrakt alltid upprättats

i föreskriven ordning. Än allvarligare är att antedatering av anbudsförteckningar

i icke ringa utsträckning synes ha förekommit. Det

torde visserligen förhålla sig så, att behov icke sällan föreligger att från

respektive anbudsgivare inhämta kompletterande upplysningar i skilda avseenden.

I den mån därvid för frågans bedömande betydelsefulla omstän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

3

digheter framkomma, bör emellertid detta redovisas i upphandlingsprotokollet.

Anbudsförteckningen åter skall i koncentrerad och exakt form återspegla

innehållet i de olika anbuden, sådana dessa föreligga vid tiden för

öppnandet. Om denna i upphandlingsförordningen fastslagna princip åsidosättes

genom att anbudsförteckningen i efterhand kompletteras med diverse

vid nämnda tidpunkt obefintliga uppgifter, med påföljd att densamma

måste antedateras, blir ju hela förfarandet mer eller mindre illusoriskt.

I fråga om de av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelserna

av hemlig natur önska revisorerna härutöver anföra följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att beträffande anläggning litt.

B 119 anbud infordrats från allenast en firma, vilken erbjudit sig utföra

ifrågavarande arbete å löpande räkning efter självkostnad jämte vissa procentuella

tillägg av skilda slag. Fortifikationsförvaltningens beslut att antaga

firman såsom entreprenör har motiverats med att densamma tidigare

utfört bergrumsarbeten åt ämbetsverket under enahanda betingelser och

betalningsvillkor. Denna motivering kunna revisorerna icke finna bärande.

Därav bibringas man nämligen den uppfattningen, att förenämnda firma

ensam skulle vara i stånd att utföra anläggningar av här avsedd karaktär,

vilket ju ingalunda är fallet. Den omständigheten att det här vore fråga

om arbete å löpande räkning synes icke heller i och för sig ha behövt utgöra

hinder för att jämlikt upphandlingsförordningens bestämmelser anbud

infordrats från flera firmor i och för tillvaratagande av möjligheten

att genom konkurrens mellan olika entreprenörer få fram lägsta möjliga

tilläggsprocenter.

Jämväl det sätt, varpå ärendet rörande anläggning litt. B 211 handlagts,

lämnar enligt revisorernas uppfattning rum för vägande erinringar. I detta

fall har anbudsinfordran över huvud taget icke skett, utan fortifikationsförvaltningens

beslut har grundats på vissa med vederbörande entreprenör

förda förhandlingar. I strid mot upphandlingsförordningens bestämmelser

har någon förklaring icke lämnats om anledningen till att sådan

underhandsuppgörelse träffats. Det synes även egendomligt, att beslut i

ärendet fattats utan att representanter för byggnadsbyrån och administrativa

byrån varit närvarande.

Det förfaringssätt som tillämpats vid anbudsprövningen rörande anläggning

litt. B 146 torde vidare få betecknas som mindre tillfredsställande.

Att det av vederbörande entreprenör avgivna anbudet antagits beror sålunda

uppenbarligen på att detsamma omräknats till en lägre slutsumma, sedan

firman nio dagar efter den officiella anbudstidens utgång inkommit

med ett »förtydligande», som emellertid i realiteten innebär ett nytt anbud.

Därest fortifikationsförvaltningen ansett att oklarhet rörande de offererade

priserna i något avseende förelegat, synes enligt de för upphandlingsförordningen

grundläggande principerna omtävlan på lika villkor mellan

de båda lägsta anbudsgivarna ha bort ske. Under alla förhållanden

hade i upphandlingsprotokollet klart bort angivas, att viss jämkning av de

ursprungligen offererade priserna företagits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att fortifikationsförvaltningen

vid sin prövning av de rörande anläggningar litt. B 136 och B 215

avgivna anbuden tagit hänsyn enbart till den i vederbörande arbete ingående

första etappen, omfattande viss utsprängning, vilket medfört att

det lägsta anbudet för samtliga tre etapper, omfattande såväl utsprängning

som inbyggnad av här ifrågavarande bergrum, icke antagits. Möjligen kan

detta ha berott på att vid tidpunkten för fortifikationsförvaltningens beslut

byggnadstillstånd ännu icke erhållits för de båda sista etapperna. Att

i ett fall som detta arbetet i dess helhet måste utföras, därest bergrummen

skola komma till avsedd användning, är emellertid ofrånkomligt. Vederbörande

entreprenör har också i särskild skrivelse förklarat sig bunden

av sitt anbud i vad avser etapperna II och III, även för den händelse dessa

icke skulle kunna beställas samtidigt som etapp I. Därest firman anförtros

jämväl de med etapperna II och III sammanhängande arbetena — och detta

förefaller mest sannolikt, även om nya anbud skulle infordras, eftersom

den på platsen redan varande entreprenören ju därvid icke behöver

räkna med några mera väsentligt ökade fasta kostnader — blir emellertid

slutresultatet att kronan tillskyndas en förlust, enär ett lägre anbud ursprungligen

avgivits för arbetet i dess helhet. Insikten härom har tydligen varit

vägledande för fortifikationsförvaltningens beslut i fråga om vissa andra

i det föregående berörda bergrumsanläggningar av exakt samma karaktär,

där ämbetsverket sålunda låtit den sammanlagda anbudssumman bliva

avgörande, oaktat vederbörande entreprenörer icke legat lägst i fråga om

respektive första etapper och vid anbudstillfällena byggnadstillstånd erhållits

allenast för häri ingående arbeten. Att fortifikationsförvaltningen

icke förfarit på motsvarande sätt i det nu berörda speciella fallet finna revisorerna

anmärkningsvärt.

Såsom mindre tillfredsställande framstår jämväl fortifikationsförvaltningens

beslut att som entreprenör för anläggning litt. B 154 anlita viss

firma, vars anbudssumma med närmare 40 000 kronor överstiger vad viss

annan firma offererat i sitt anbud. Beslutet har motiverats med att ifrågavarande

firma vore ansluten till den s. k. byggnads- och reparationsberedskapen.

Denna motivering synes dock knappast hållbar, då syftet med byggnads-

och reparationsberedskapen självfallet icke kan vara, att därtill anslutna

firmor skola i fråga om entreprenadarbeten särskilt gynnas framför

andra till ekonomisk nackdel för kronan. Härutinnan torde sålunda

böra erinras om att nämnda organisation jämlikt de i kungörelsen 1944:

384 meddelade bestämmelserna må tagas i anspråk endast i den mån ifrågavarande

arbeten icke kunna lämpligen utföras av andra civila eller militära

arbetsorgan. Under alla omständigheter synes fortifikationsförvaltningen,

innan beslut i ärendet fattades, antingen ha bort närmare undersöka,

huruvida icke de planerade övningarna lika väl kunnat komma till

utförande, därest den firma som avgivit det lägsta anbudet antagits såsom

entreprenör, eller ock ha sökt samordna dessa övningar med något bergrumsarbete

som jämlikt de i upphandlingsförordningen fastslagna grund
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

5

satserna anförtrotts till byggnads- och reparationsberedskapen ansluten

firma.

Vid granskningen har slutligen rent allmänt iakttagits, att fortifikationsförvaltningen

genomgående synes omräkna de av vederbörande firmor offererade

å-priserna i syfte att erhålla alternativa anbudssummor, gällande

i ena fallet inklusive och i andra fallet exklusive kostnaderna för sprängoch

tändmedel. Någon praktisk betydelse har dock icke denna omräkning,

då entreprenörerna vid sin fakturering utgå från de offererade priserna

—- däremot måste den uppenbarligen genom sin tidskrävande natur vålla

åtskilligt merarbete. En annan olägenhet därav är att ämbetsverket nödgas

antedatera anbudsförteckningarna, vilket som nämnts icke endast innebär

ett formellt åsidosättande av upphandlingsförordningens bestämmelser

utan även medför risker för ett i sakligt hänseende inkorrekt förfarande.

Ett speciellt exempel på de otillfredsställande resultat systemet kan

leda till utgör fortifikationsförvaltningens förberörda beslut i fråga om

anläggning litt. B 184. Här synes ämbetsverket först efter flera månader

ha upptäckt, att vederbörande entreprenör erhållit likvid för utförda arbeten

på grundval av de offererade å-priserna, vilka på sedvanligt sätt inkluderat

kostnaderna för spräng- och tändmedel, oaktat beslutet baserats på

de omräknade priserna och i överensstämmelse härmed angivits innebära,

att ämbetsverket skulle icke endast tillhandahålla utan även bekosta erforderlig

ammunition. Mindre lämpligt torde vidare vara, att dispositionen

av anslagsmedel på ifrågakommande redovisningstitlar sker med utgångspunkt

från de sålunda reducerade anbudssummorna. Detta har nämligen

till följd att totalkostnaden för visst arbete icke kommer till uttryck i

dispositionsbokföringen, vilket i sin tur måste föranleda oavlåtliga korrigeringar

i efterhand.

De här påpekade olägenheterna skulle uppenbarligen kunna undvikas,

därest fortifikationsförvaltningen redan i programhandlingarna angåve, att

ämbetsverket hade för avsikt att tillhandahålla erforderliga spräng- och

tändmedel mot visst pris. En ytterligare förenkling av det med anbudsprövningen

förenade arbetet vore enligt revisorernas mening möjlig, om i

anbudsformulären jämväl de preliminära massorna infördes, så att vederbörande

anbudsgivare finge tillfälle att inkomma med i förväg uträknade

totala anbudssummor. För undvikande av eventuella missförstånd

rörande det ifrågavarande arbetets faktiska omfattning borde vidare transportlängderna

för de olika stenmassorna finnas angivna i respektive anbudshandlingar,

vilket icke är fallet för närvarande. En omläggning av det

inom fortifikationsförvaltningen tillämpade systemet för anbudsinfordran

enligt nu angivna riktlinjer, varigenom garanti vunnes för att vederbörande

firmor grundade sina beräkningar på ensartade principer och utgångsvärden,

skulle, såvitt revisorerna kunna finna, i hög grad underlätta såväl anbudsprövningen

som kontrollen över de i anslutning därtill fattade besluten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna anföra följande.

Av den verkställda granskningen framgår, att fortifikationsförvaltningen

i vad avser vården av de till vissa entreprenadärenden hörande handlingarna

synes i en betänklig utsträckning ha åsidosatt grundläggande ordningsregler.

Revisorerna finna det därför angeläget, att ämbetsverket vidtager

de åtgärder av personell och organisatorisk art som erfordras för undanröjande

av här ifrågavarande missförhållanden. De gjorda iakttagelserna

ge vidare vid handen, att i flera fall vederbörlig hänsyn icke kan anses ha

tagits till upphandlingsförordningens bestämmelser. Det nu sagda gäller

såväl den rent formella handläggningen av respektive ärenden som de fattade

beslutens sakliga innehåll. Med anledning härav vilja revisorerna understryka

nödvändigheten av att i fortsättningen förberörda bestämmelser

till alla delar efterföljas. Av väsentlig betydelse torde därvid vara, att nu

tillämpade system för anbudsinfordran omlägges på sådant sätt, att för

anbudsprövningen avgörande omständigheter omedelbart kunna utläsas ur

de avgivna anbuden, vilket icke minst för fortifikationsförvaltningens egen

del skulle möjliggöra avsevärda besparingar i fråga om tid och arbetskraft.»

Utlåtande har avgivits av fortifikationsförvaltningen (Del II, s. 11—24),

som sammanfattningsvis anfört följande.

Fortifikationsförvaltningen är fullt medveten om det berättigade i många

av de anmärkningar i fråga om formell handläggning av upphandlingsärenden,

som revisorerna framställt. I det föregående har ämbetsverket

framhållit synpunkter på dessa förhållanden och angivit olika anledningar

till de påtalade bristerna. Detta har icke skett i avsikt att förringa desamma

utan endast såsom förklaring. Ämbetsverket vill här framhålla, att i

flera avseenden bestämmelser redan tidigare utfärdats till förhindrande av

fortsatta försummelser i berörda hänseenden. Såsom exempel må nämnas

föreskrifter angående anbudshandlingars registrering, förbättrat system för

arkivering, massförtecknings upptagande i anbudshandlingar m. m.

Med anledning av revisorernas anmärkningar har ändring enligt bilaga 1

vidtagits i ämbetsverkets arbetsordning. Order inom fortifikationsförvaltningen

enligt bilaga 2 har utfärdats. Särskild tjänsteman har vidare avdelats

för att ordna och sammanföra äldre arkivalier rörande upphandlingsärenden.

I den mån revisorerna gjort gällande, att ämbetsverket i sin förvaltning

brustit i sakligt avseende, tillbakavisar ämbetsverket emellertid helt de

gjorde anmärkningarna. Fortifikationsförvaltningen vill med skärpa framhålla

sin åsikt, att den i varje särskilt fall och med hänsyn till de rådande

förhållandena i alla avseenden på bästa möjliga sätt tillvaratagit statens

intressen.

Nämnda bilagor återfinnas å s. 24 och 25, vartill utskottet får hänvisa.

Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut.

Vid den nuvarande fortifikationsförvaltningens tillkomst bestämdes bl. a.,

att kostnaderna för den vid ämbetsverket tjänstgörande personal som anlitades

för vissa arbetsuppgifter av teknisk natur skulle i huvudsak belasta

vederbörande sakanslag. I överensstämmelse härmed plägar fortifikations
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

7

förvaltningen årligen bemyndigas att med de begränsningar, som i varje

särskilt fall kunna vara meddelade, tills vidare taga i anspråk till ämbetsverkets

förfogande ställda byggnadsanslag samt anslag för forskningsverksamhet

och för fortifikatorisk rustningsplanläggning för att bestrida avlöningskostnader

för personal, som sysselsättes med hithörande uppgifter.

Av Kungl. Maj:t fastställas dessutom för varje budgetår särskilda personalförteckningar

för extra ordinarie tjänstemän med avlöning från byggnadsanslag.

Vad ovan sagts angående bestridandet av avlöningskostaderna för

vissa personalkategorier gäller i princip även om motsvarande omkostnader.

För bokföringen av här ifrågavarande kostnader använder fortifikationsförvaltningen

två olika hjälptitlar, en för avlöningar och en för omkostnader,

vilka månatligen avräknas mot vederbörande sakanslag. Därutöver ha

beträffande envar av byggnadsbyrån, befästningsbyrån och kasernbyrän

upplagts särskilda försträckningstitlar för respektive organisationsenheters

byråkostnader. Sistnämnda titlar belastas med bl. a. kostnaderna för arbetsledare

och konsulterande personal som anlitas från fall till fall samt

med vissa allmänna kostnader av natur att sedermera skola proportionsvis

fördelas på ifrågakommande sakanslag. Härutinnan har enligt beslut av

fortifikationsförvaltningen den 17 juni 1948 föreskrivits följande.

För varje byrå upplägges särskild administrationstitel, varå byråns avlöningar

och omkostnader avföras —• i den mån de icke äro av natur att

skola bestridas av ämbetsverkets, å administrativa byrån förvaltade, avlönings-

och omkostnadsanslag. Belastningen å administrationstitlarna utjämnas

vid varje budgetårs slut genom oinföring till byggnadsanslagen eller

till anslagen för forskning eller befästningsplanläggning. Varje byrå är ansvarig

för täckandet av sin administrationstitel.

Revisorerna, som granskat fortifikationsförvaltningens räkenskaper för

sistförflutna budgetår, ha uttalat följande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, skola de å de s. k. administrationstitlarna

bokförda kostnaderna enligt fortifikationsförvaltningens

egna föreskrifter i ämnet budgetårsvis omföras till vederbörande sakanslag.

Det ligger också i sakens natur att sådan omfördelning måste komma till

stånd, för att bokslutet skall lämna en rättvisande bild av den faktiska belastningen

på olika riksstatsanslag. I ämbetsverkets huvudbok för sistförflutna

budgetår redovisas heller icke någon balans å den titel för byggnadsbvråns

byråkostnader, varom i detta fall närmast är fråga. Detta bokföringsrcsultat

har emellertid nåtts endast på grund av att, enligt beslut den

12 augusti 1950, ett belopp å i runt tal 226 000 kronor per den 30 juni debiterats

visst konto, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser

upplagts för helt annat ändamål. Att med detta beslut avsetts en allenast

tillfällig utjämning av förenämnda administrationstitel visas även därav,

att beloppet samtidigt per den 11 augusti återförts till titeln.

Vad anledningen kan vara till att fortifikationsförvaltningen i nu berörda

fall icke selt sig i stånd att i vederbörlig ordning omfördela bär ifrågavarande

kostnader undandrager sig revisorernas bedömande. Det av ämbets
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 174.

verket tillämpade förfaringssättet måste emellertid enligt revisorernas mening

med hänsyn till konsekvenserna betecknas såsom i hög grad anmärkningsvärt.

»

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 25—27).

Fortifikationsförvaltningen har anfört, att redovisning för ett flertal utgifter

— däribland ifrågavarande kostnad — som hänförde sig till budgetåret

1949/50 inkommit först efter ingången av innevarande budgetår och

bokförts per den 30 juni 1950. För att administrationstiteln icke skulle

utvisa balans erfordrades omföring av beloppen till vederbörliga sakanslagstitlar,

vilket ansågs bliva synnerligen tidsödande. Försvarets civilförvaltning,

vilken ålåge att senast den 1 september varje år ha avslutat sin bokföring

avseende nästföregående budgetår, önskade emellertid, att omföringsåtgärder

vidtoges med det snaraste med hänsyn till den framskridna

tiden och att omföringarna skulle vidtagas på sådant sätt, att minsta möjliga

antal anslag bleve berörda. I anledning härav beslöt förvaltningen omföring

i allenast den utsträckningen, att administrationstiteln tillfälligtvis

täcktes med anlitande av medel å den under anslaget Viss förrådshållning

av byggnadsmateriel upplagda titeln Fordringar, vilket ansågs lämpligt med

hänsyn till att viss del av kostnaderna enligt vad som kunde bedömas

skulle slutligt belasta detta anslag. Avsikten vore därvid att så snart som

möjligt företaga åtgärder, varigenom kostnaderna avfördes å samtliga vederbörliga

anslag. Under innevarande budgetår hade beslut fattats, varigenom

ifrågavarande kostnader slutligt omfördelats å respektive anslag

Riksräkenskapsverket har yttrat, att genom omföringsbeslutet bokslutet

i viss mån blivit missvisande, även om följden i övrigt endast blivit, att det

omförmälda beloppet, som i vart fall skulle balanserats såsom förskott i

förvaltningens huvudbok, kommit att balanseras å felaktig räkenskapstitel.

Utskottet. Enligt utskottets mening kunna de av fortifikationsförvaltningen

i förevarande sammanhang lämnade förklaringarna icke betecknas såsom

i alla avseenden tillfredsställande. Detta gäller icke minst vad ämbetsverket

anfört rörande anledningen till dess uraktlåtenhet att tillställa

revisorerna vissa infordrade handlingar. Av fortifikationsförvaltningens

remissutlåtande framgår emellertid, att ämbetsverket icke endast är väl

medvetet om att försummelser begåtts utan dessutom vidtagit olika åtgärder

för att bringa rättelse i av revisorerna påtalade förhållanden. Det torde

därför kunna förväntas, att vid kommande entreprenaduppgörelser utfärdade

bestämmelser till alla delar skola efterföljas. Utskottet — som jämväl

förutsätter att de av revisorerna framförda synpunkterna beträffande bokföringen

av vissa byggnadskostnader vederbörligen beaktas — har med

hänsyn härtill velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
-

omförmäla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

9

2:o) Det. militära byggnadsväsendets organisation. Under försvarsdepartementet,

§ 4, ha revisorerna uttalat önskemål om att frågan om en samordning

av det militära och civila byggnadsväsendet upptages till förnyat övervägande

(Del I, s. 28—41).

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för det militära byggnadsväsendets

organisation ävensom för vissa iakttagelser revisorerna gjort i ämnet (s.

28—38).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»I det av särskilda sakkunniga den 27 december 1945 avgivna betänkandet

angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen

inom försvaret föreslogs inrättandet av ett för försvarsgrenarna

gemensamt ämbetsverk, fortifikationsförvaltningen, till vilket handläggningen

av samtliga hithörande ärenden med vissa undantag skulle koncentreras.

En skiljelinje mellan den civila byggnadsverksamheten å ena sidan

samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet å den andra

skulle sålunda även för framtiden upprätthållas. En av de sakkunniga gav

emellertid uttryck åt den uppfattningen, att detaljutformning och utförande

av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna borde sammanföras

med byggnadsstyrelsens motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen.

Jämväl 1946 års militära förvaltningsutredning, som på

Kungl. Maj :ts uppdrag gjorde det av 1945 års sakkunniga framlagda förslaget

till föremål för viss överarbetning, underströk rent principiellt de

fördelar i olika hänseenden som enligt dess mening vore förbundna med

en samordning av bär ifrågavarande arbetsuppgifter. Förvaltningsutredningen

stannade dock vid att förorda majoritetsförslaget och angav i huvudsak

två skäl för denna sin ståndpunkt. Det syntes utredningen sålunda

icke osannolikt att en centralisering av underhållsverksamheten till en enda

myndighet skulle, med hänsyn till det stora antal byggnadsobjekt som berördes

därav, komma att medföra ökad omgång vid ärendenas behandling.

Ett överförande till byggnadsstyrelsen av ytterligare nybyggnadsuppgifter

kunde vidare befaras leda till en sådan ökning av arbetsbelastningen, att

allvarliga risker för verksamhetens behöriga skötande skulle uppstå.

Då frågan sedermera förelädes riksdagen genom propositionen 1947: 142,

förklarade sig föredragande departementschefen kunna i allt väsentligt ansluta

sig till de av 1946 års förvaltningsutredning anförda synpunkterna.

Departementschefen framhöll samtidigt, att ett genomförande av utredningens

förslag icke behövde utesluta, att en ytterligare koncentrering av

byggnadsverksamheten framdeles kunde övervägas. Departementschefens

uttalande länmnades av riksdagen utan erinran.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att inom fortifikationsförvaltningens

ämbetsområde nyligen slutförts viss försöksverksamhet, avseende

den regionala och lokala fortifikations- och byggnadsförvaltningen. Enligt

inhämtade upplysningar har ämbetsverket för avsikt att på grundval av

därvid vunna resultat inkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ny

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 174.

organisation, innebärande en vidsträckt decentralisering till vederbörande

regionala och lokala myndigheter av beslutanderätten i frågor

rörande såväl underhålls- som nybyggnadsverksamheten. I detta sammanhang

må jämväl erinras om att av särskilda sakkunniga utarbetade förslag

till omorganisation av byggnadsstyrelsen och länsarkitektsorganisationen

torde vara att förvänta inom kort. Uppenbart är att statsmakternas ställningstagande

till resultaten av nu berörda utredningar måste tillmätas den

största vikt, då därigenom de grundläggande principerna för det statliga

byggnadsväsendets organisation komma att fastslås för avsevärd tid framåt.

Det sagda gäller framför allt frågan om det sätt varpå hithörande verksamhet

inom försvaret lämpligen bör ordnas.

Revisorerna ha i annat sammanhang funnit sig föranlåtna att närmare

granska vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser,

speciellt i vad avser bergrumsanläggningar. En redogörelse för denna

granskning lämnas under § 2 av förevarande berättelse, varav bl. a. framgår

att i åtskilliga fall erinringar kunna riktas mot såväl den rent formella

handläggningen av vederbörande ärenden som det sakliga innehållet i de

fattade besluten. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit en del andra

mindre tillfredsställande förhållanden. Över huvud taget ha revisorerna erhållit

intrycket, att fortifikationsförvaltningen i fråga om organisatorisk

stadga och effektivitet företer vissa brister. De förhoppningar som av statsmakterna

knötos till beslutet om inrättandet av det nya ämbetsverket, nämligen

att därigenom skulle åstadkommas en rationalisering och standardisering

av verksamheten samt såsom en följd härav ett nedbringande av administrationskostnaderna,

synas sålunda icke ha infriats. Revisorerna finna

detta beklagligt icke minst med hänsyn till att fortifikationsförvaltningen 1

samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar kommer

att tillföras ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.

Enligt revisorernas mening är det icke i och för sig givet, att det förslag

som inom kort torde vara att vänta rörande viss decentralisering inom fortifikationsförvaltningens

ämbetsområde skulle leda till en ur olika synpunkter

önskvärd rationalisering av förhållandena på förevarande område. Ett

genomförande av nämnda förslag synes snarare vara ägnat att ingiva vissa

principiella betänkligheter. Visserligen skulle därigenom vederbörande regionala

och lokala myndigheter komma att förstärkas med civil teknisk expertis.

En decentralisering av här avsett slag skulle emellertid å andra sidan

otvivelaktigt leda till ett vidgat militärt inflytande över handläggningen av

olika byggnadsfrågor; i stor utsträckning skulle sålunda beslutanderätten i

sista hand komma att anförtros vederbörande militärbefälhavare. Lämpligheten

härav synes enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas. I detta

sammanhang får nämligen icke bortses från att den uteslutande militärt

skolade personalen — fortifikationskåren icke undantagen — knappast kan

anses besitta den teoretiska utbildning och praktiska erfarenhet på byggnadsväsendets

område som framstår såsom ofrånkomlig för att säkerställa

en efter rationella och ekonomiskt ändamålsenliga linjer bedriven verksam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

11

het. Tidigare erfarenheter peka närmast på att den militära personalen icke

är helt vuxen hithörande arbetsuppgifter. Revisorerna vilja härvidlag hänvisa

till den utredning rörande det statliga byggnadsunderhållet som på sin

tid verkställdes av dåvarande intendenten Bildmark och vilken i korthet berörts

i förenämnda proposition. Det må även erinras om hurusom i slutet

av år 1940 de då under militär ledning pågående befästningsarbetena i övre

Norrland på grund av vissa missförhållanden måste övertagas av ett nyinrättat

civilt byggnadsorgan. Ett återförande till vederbörande militära instanser

av bestyret med här ifrågavarande underhålls- och nybyggnadsuppgifter

måste enligt revisorernas uppfattning betecknas som ett steg tillbaka

i utvecklingen och synes icke stå i god överensstämmelse med den av statsmakterna

år 1947 intaga ståndpunkten, att en ytterligare koncentrering av

byggnadsverksamheten till byggnadsstyrelsen framdeles borde övervägas.

Från militärt håll har ofta gjorts gällande, att byggnadsarbetena inom

försvaret på grund av sin särart måste handhavas av en militär förvaltning.

Motsvarande synpunkter ha tidigare framförts av andra statsmyndigheter,

såsom generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och universiteten, i vad gäller

deras förvaltningsområden. Det har dock visat sig, att byggnadsstyrelsen

utan särskilda komplikationer kunnat övertaga nybyggnadsverksamheten för

dessa myndigheters vidkommande. Det torde även vara obestridligt, att den

inom byggnadsstyrelsen företrädda sakkunskapen med sin vidsträckta erfarenhet

rörande byggnadsföretag av skilda slag — såsom byggnader för

post och telegraf, landsstatshus, sinnessjukhusanläggningar, luftfartsverkets

hangarer, universitets- och högskolebyggnader med däri ingående talrika

speciallaboratorier, bergrumsanläggningar m. in. — är väl skickad att omhändertaga

utförandet jämväl av de till struktur och inredning oftast relativt

enkla militära byggnaderna liksom av befästningsanläggningar och skyddsrum.

Självfallet måste vid planläggningen och projekteringen vederbörlig

hänsyn tagas till det militära syfte dessa anläggningar i varje särskilt fall

skola tillgodose, men själva det praktiska utförandet och vad därmed sammanhänger

är en rent teknisk fråga, för vars bedömande i allmänhet icke

erfordras någon militär sakkunskap. Detsamma gäller i motsvarande mån

byggnadsunderhållet. I detta sammanhang må nämnas, att byggnadsstyrelsen

tilldelas anslag för byggnadsarbeten från sju statsdepartement, däribland

i viss omfattning från försvarsdepartementet, och utför arbeten för ytterligare

två departement, nämligen justitie- och utrikesdepartementen.

Revisorerna bortse ingalunda från de skäl som år 1947 föranledde statsmakterna

att ställa sig avvisande till tanken på en omedelbar samordning

av det militära och civila byggnadsväsendet. Vid de överväganden som föregingo

statsmakternas beslut berördes likväl icke närmare frågan om byggnadsstyrelsens

organisation. Denna fråga torde dock härvidlag få tillmätas

utslagsgivande betydelse. Enligt revisorernas mening borde sålunda de befarade

olägenheterna av en dylik samordning i allt väsentligt kunna övervinnas

genom lämplig omorganisation av byggnadsstyrelsen. Förslagsvis skulle

inom styrelsens förvaltningsområde kunna inrättas särskilda lokaldistrikt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 174.

till vilka beslutanderätten rörande såväl byggnadsunderhållet som nybyggnadsverksamheten

i viss omfattning decentraliserades. Med en sådan distriktsindelning

skulle — även om byggnadsstyrelsen tillfördes hithörande

militära arbetsuppgifter — den erforderliga överblicken över det mångskiftande

verksamhetsfältet utan svårighet kunna upprätthållas, samtidigt som

byggnadsobjektens antal bleve tillräckligt stort för att möjliggöra en jämn

och likformig arbetsbelastning på de olika lokalorganen. Vidare skulle länsarkitekterna

beredas tillfälle att helt koncentrera sig på stadsplanefrågornas

behandling, en arbetsuppgift som på grund av den nya byggnadslagstiftningen

starkt ökat i både omfång och betydelse. I vad mån nu åsyftade

samordning av den militära och civila byggnadsverksamheten kan anses

nödvändiggöra ett utbrytande ur byggnadsstyrelsen av de byråer som

syssla med stadsplaneärenden respektive kulturhistoriska angelägenheter

finna sig revisorerna här sakna anledning att närmare ingå på.

I detta sammanhang må erinras om att investerings- och underhållskostnaderna

inom statens järnvägar samt väg- och vattenbyggnadsverket årligen

uppgå till 100-tals miljoner kronor utan att härav vållas några direkta organisatoriska

olägenheter. Anledningen härtill är utan tvivel att finna i den

omständigheten, att verksamheten inom dessa båda förvaltningsområden anknyter

till regionala och lokala organ, till vilka handläggningen av hithörande

frågor i viss utsträckning decentraliserats.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget

att, innan definitivt beslut i fråga om den regionala och lokala fortifikationsoch

byggnadsförvaltningen inom försvaret fattas, spörsmålet om en samordning

av det militära och civila byggnadsväsendet upptages till förnyat

övervägande. Därvid torde jämväl de speciella problemen rörande de militära

flygfälten och försvarets fabriksanläggningar böra göras till föremål för

omprövning. Av olika skäl framstår det nämligen såsom mindre ändamålsenligt,

att särskilda organ finnas inrättade för handhavandet av här ifrågavarande

nybyggnadsuppgifter. över huvud taget synes en närmare samordning

av verksamheten på förevarande förvaltningsområden erbjuda så betydande

fördelar ur ekonomisk, teknisk och organisatorisk synpunkt, att

statsmakterna icke rimligen böra underlåta att tillvarataga de möjligheter

till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder som här förefinnas. I avvaktan

på resultatet av en sådan översyn av det statliga byggnadsväsendets organisation

torde mellan fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen

böra åvägabringas ett fastare samarbete i syfte att nedbringa administrationskostnaderna

för sådana byggnadsarbeten som med fördel kunna utföras

under gemensam ledning.»

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret och statens organisationsnämnd (Del II, s. 27—44).

Fortifikationsförvaltningen har sammanfattningsvis anfört följande.

Mot fortifikationsförvaltningens handhavande av vissa arbetsuppgifter,

väsentligen träffande av entreprenaduppgörelser, ha riksdagens revisorer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

13

riktat åtskilliga anmärkningar. Revisorerna ha förklarat sig anse de berörda

förhållandena beklagliga icke minst med hänsyn till att ämbetsverket

i samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar

tillföres ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.

Fortifikationsförvaltningen har i särskilda utlåtanden behandlat de anmärkningar,

som revisorerna preciserat, och anser sig därvid ha kunnat

visa, att berättigade erinringar väsentligen endast föreligga beträffande vissa

rent formella förhållanden. I sak ha uppgörelserna, enligt fortifikationsförvaltningens

mening, träffats på det för staten förmånligaste sättet med

hänsyn tagen till vid varje särskilt tillfälle rådande förhållanden. Fortifikationsförvaltningen

skall låta sig angeläget vara att tillse att formföreskrifterna

i fortsättningen bättre iakttagas. Såsom i annat sammanhang

framhållits, ha vissa åtgärder härvidlag redan vidtagits.

Fortifikationsförvaltningen har hittills haft att kämpa med betydande

svårigheter av personell och organisatorisk art. Härvid må främst nämnas

sammansmältningen av personal från fyra på olika sätt organiserade byggnadsförvaltningar,

övertagandet av dessas anslag och påbörjade byggnadsföretag,

brister hos de regionala och lokala förvaltningsorganen och pågående

organisationsförsök. Allt detta har i hög grad stört verksamheten och

fördröjt uppnåendet av den jämna arbetsrytm, som bör prägla ett ämbetsverk.

Trots detta anser sig fortifikationsförvaltningen ha uppnått goda resultat

i form av fullbordade nybyggnader och ett förbättrat befästnings- och

byggnadsunderhåll.

Ämbetsverket vågar därför uttala den förhoppningen, att avgivna förklaringar

och vidtagna åtgärder skola undanröja de farhågor, vartill riksdagens

revisorers granskning kan ha givit anledning.

Frågan om de grundlinjer, enligt vilka förhållandet mellan den militära

och den civila nybyggnads- och underhållsverksamheten skall ordnas, har

under åren 1944—1947 varit föremål för utredningar. Sistnämnda år ha

statsmakterna fattat beslut i frågan. Fortifikationsförvaltningen kan för sin

del icke finna, att något behov för närvarande föreligger av ytterligare utredningar

rörande detta spörsmål.

Däremot vill fortifikationsförvaltningen kraftigt framhålla vikten av att

frågan om organisationen av den regionala och lokala byggnadsförvaltningen

inom försvaret snarast löses. Under hela 1940-talet ha ständiga utredningar

och omorganisationer satt sin prägel på berörda förvaltningsområde

till stort förfång för verksamheten. Endast om hela organisationsapparaten

får rationellt uppbyggas och därefter lämnas arbetsro, blir det möjligt för

fortifikationsförvaltningen att framgångsrikt fullfölja sitt arbete för stärkande

av landets värnkraft och att uppnå en fullgod förvaltning av de betydande

ekonomiska värden, vilka redovisas under försvarets fastighetsfond.

Byggnadsstyrelsen anser anledning föreligga att frågan om en samordning

mellan det militära och civila byggnads- och underhållsväsendct i hela

dess räckvidd på nytt upptages till förutsättningslös prövning, vilket borde

anförtros 1947 års byggnadsstyrelseutredning, förstärkt med två sakkunniga

med anknytning till försvarsväsendet. Proposition i ämnet borde kunna

föreläggas 1952 års riksdag.

Statskontoret har i princip biträtt revisorernas uppfattning om angelägenheten

av en samordning av civil och militär byggnadsverksamhet men hyser

tvekan om lämpligheten att redan nu upptaga denna fråga till förnyat övervägande,

bl. a. med hänsyn till skärpningen av det utrikespolitiska läget, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 174.

påkallade viss varsamhet vid genomförandet av organisatoriska omläggningar

inom försvaret.

Organisationsnämnden har föreslagit

att byggnadsunderhållet skall åvila fortifikationsförvaltningen, varvid organisationen

bör utformas enligt de riktlinjer, nu avslutade försök ge vid

handen;

att frågan om den militära nybyggnadsverksamhetens överförande till

byggnadsstyrelsen till sina konsekvenser i ekonomiskt och organisatoriskt

avseende närmare utredes; samt

att i samband därmed jämväl de speciella problemen rörande de militära

flygfälten och försvarets fabriksanläggningar omprövas.

Utskottet. Efter en ingående redogörelse för de utredningar och överväganden

som legat till grund för den nuvarande fortifikationsförvaltningens

tillkomst ha revisorerna uttalat, att spörsmålet om en samordning av

det militära och civila byggnadsväsendet borde upptagas till förnyat övervägande,

innan definitivt beslut fattas i den nu aktuella frågan om den regionala

och lokala organisationen inom ämbetsverkets förvaltningsområde.

De allmänna synpunkter åt vilka revisorerna därvid givit uttryck ha starkt

understrukits av byggnadsstyrelsen, som förordat en förutsättningslös prövning

av problemet i hela dess vidd. Jämväl statens organisationsnämnd har

anslutit sig till tanken på en närmare utredning, om ock av mera begränsad

omfattning, medan statskontoret — som förklarat sig i princip biträda revisorernas

uppfattning — funnit viss tvekan råda rörande lämpligheten av

att redan nu upptaga samordningsfrågan till förnyat övervägande. Fortifikationsförvaltningen,

som till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett av dåvarande

försvarsstabschefen avgivet remissyttrande, har icke ansett något

behov för närvarande föreligga av ytterligare utredningar rörande detta

spörsmål.

Utskottet har för sin del bibragts den uppfattningen, att i dagens läge

någon organisatorisk omläggning av den art revisorerna åsyfta icke bör ske.

Detta utesluter självfallet icke, att omedelbara åtgärder kunna vara påkallade

för en effektivisering och rationalisering av den av fortifikationsförvallningen

bedrivna verksamheten. Såsom revisorerna påpeka föreligga

härutinnan onekligen vissa brister. I detta sammanhang torde emellertid få

erinras om att i propositionen nr 110 till årets riksdag en översyn av ämbetsverkets

organisation ställts i utsikt. En verksamt bidragande orsak till

nu rådande, mindre tillfredsställande förhållanden lärer f. ö. vara, att frågan

om den regionala och lokala byggnadsförvaltningens ordnande inom

försvaret ännu icke blivit löst. Utskottet vill därför understryka angelägenheten

av att beslut i denna fråga snarast fattas. I likhet med organisationsnämnden

förutsätter utskottet, att den tekniska sakkunskapen därvid kommer

att tillförsäkras behörigt inflytande. Enligt utskottets mening bör den

ifrågavarande organisationen jämväl utformas på sådant sätt, att en eventueil

samordning med motsvarande civila verksamhet icke omöjliggöres för

framtiden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

15

Rent principiellt delar nämligen utskottet revisorernas uppfattning, att

fördelar skulle vara förbundna med en dylik samordning. Visserligen

ter sig, såsom ovan framhållits, tidpunkten för ett förverkligande av

detta projekt just nu mindre lämplig, men det torde å andra sidan vara

av stort värde att få de närmare förutsättningarna härför allsidigt klarlagda.

Utskottet finner det därför önskvärt, att en utredning om hithörande

spörsmål kommer till stånd. Redan vid 1947 års riksdagsbeslut i

frågan förutskickades f. ö. att så framdeles skulle ske. Huruvida den allmänna

översyn av det militära byggnadsväsendets organisation som sålunda

synes påkallad bör verkställas genom 1947 års byggnadsstyrelseutrednings

försorg eller i annan ordning, undandrager sig utskottets bedömande. Härutinnan

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vid lämplig tidpunkt taga det

initiativ som må befinnas mest ändamålsenligt.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet anfört.

3:o) Av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.

Under försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna uttalat sig rörande

användningen av vissa militära tjänstebilar (Del I, s. 42—45).

Revisorerna ha till en början lämnat en översikt över gällande bestämmelser

angående användningen av staten tillhöriga motorfordon (s. 42).

Härefter ha revisorerna redogjort för sina iakttagelser rörande utnyttjandet

av de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters förfogande stående

tjänstebilarna (s. 43 och 44).

Revisorerna göra följande allmänna uttalande.

»Den av revisorerna verkställda granskningen ger vid handen, att de

tjänstebilar som tillhöra den för de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde

gemensamma körcentralen i icke ringa mån utnyttjas för

transport av befattningshavare mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen.

Av den lämnade redogörelsen framgår även, att ifrågavarande

fordon i betydande utsträckning anlitas för befattningshavares färd mellan

bostaden respektive arbetsplatsen och järnvägsstation, uppenbarligen

i samband med anträdande eller avslutande av tjänsteresa, ävensom för färd

inom Stockholms stads planlagda område eller till plats i stadens omedelbara

närhet. Vidare har uppmärksammats, att tjänstebil tämligen regelbundet

tages i anspråk för färd mellan Stockholm och vissa närbelägna flygflottiljer.

Det sätt varpå tjänstebil disponerats i flertalet ovan angivna fall synes

icke stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser i ämnet. Av de i

förenämnda kungörelse 1931:339 meddelade föreskrifterna följer sålunda,

att staten tillhörigt motorfordon allenast i vissa undantagsfall får användas

för exempelvis resa till eller från vederbörandes bostad. Enligt reseregle
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 174.

mentet, som torde få anses vara tillämpligt jämväl i förevarande hänseende,

må inom stads planlagda område färd icke företagas med annat motorfordon

än omnibus. Helt allmänt stadgas i reglementet, att förrättningsman

icke äger åtnjuta rese- och traktamentsersättning med sammanlagt högre

belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av

den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för

åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller

eljest varit lämpligast. Härav framgår att tjänstebil icke får utnyttjas i fall,

där sådant är för staten oekonomiskt och annat billigare färdmedel utan

större olägenhet för tjänsten kan användas. Vid de här ifrågavarande resorna

torde också som regel spårvagn, omnibus eller järnväg kunnat anlitas.

Vad särskilt angår de talrika resorna till och från Svea flygflottilj vilja

revisorerna erinra om att mellan denna flottilj och Stockholm finnes anordnad

daglig bussförbindelse, avsedd för transport av militär personal.

Den undersökning revisorerna verkställt rörande användandet av de av

Stockholms tygstation, krigsmaterielverlcet och fortifikationsförvaltningen

disponerade tjänstebilarna har lämnat ett med förestående iakttagelser i stort

sett överensstämmande resultat. I vad mån vid resor, företagna inom Stockholms

stad av befattningshavare hos sistnämnda båda ämbetsverk, personbefordran

skett mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen m. in., har

dock icke varit möjligt att närmare kontrollera, enär uppgift som regel saknas

om dessa resors ändamål och därvid tillryggalagd färdsträcka. Att sådan

specifikation icke lämnats finna revisorerna anmärkningsvärt. Vissa

omständigheter göra det sannolikt, att inom andra grenar av statsförvaltningen

tjänstebil utnyttjas på enahanda sätt som nu konstaterats i fråga om

försvarets centrala myndigheter.

Revisorerna finna det angeläget att åtgärder vidtagas för åvägabringande

av rättelse i här påtalade fall. Samtidigt vilja revisorerna emellertid understryka,

att ett legitimt behov att få utnyttja tjänstebil understundom måste

anses vara för handen, där sådan dispositionsrätt nu icke är författningsenligt

medgiven. Det synes därför kunna övervägas, huruvida icke tjänstebil

i viss utsträckning borde få användas utan hinder av vad härutinnan eljest

stadgas i allmänna resereglementet. Närmare föreskrifter härom torde lämpligen

kunna intagas i förenämnda kungörelse 1931:339. Även om dispositionsrätten

till tjänstebil därigenom komme att utsträckas, skulle enligt revisorernas

mening i och med en sådan reglering av här ifrågavarande förhållanden

användandet av tjänstebil i sin helhet kunna begränsas. Detta

skulle i sin tur otvivelaktigt skapa förutsättningar för en icke oväsentlig

reducering av det nuvarande tjänstebilsbeståndet, som i många fall torde

åsamka statsverket betydligt större kostnader än vad som kan anses motiverat

med hänsyn till den därmed förbundna praktiska nyttan.»

Reservation har avgivits av en av revisorerna (s. 45).

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, fortifikations
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

17

förvaltningen och riksräkenskapsverket (Del II, s. 45—58). De hörda myndigheterna

ha samtliga utom flygförvaltningen och riksräkenskapsverket

uttalat sig för en omarbetning av gällande bestämmelser i ämnet. Riksräkenskapsverket

har förklarat, att revisorernas uttalande icke bör föranleda

annan åtgärd än att myndigheternas uppmärksamhet fästes på angelägenheten

av att tjänstebilarna icke utnyttjas i sådana fall då resorna utan olägenhet

för tjänsten kunna företagas med billigare färdmedel.

Utskottet. Beträffande frågan om allmänna resereglementets tillämplighet

å färd med tjänstebil ha i remissutlåtandena delade meningar kommit

till uttryck. Oavsett detta äro emellertid vederbörande myndigheter i

stort sett ense med revisorerna om behovet av en översyn av bestämmelserna

i kungörelsen 1931:339. Jämväl utskottet hyser den uppfattningen,

att en större precisering av förenämnda bestämmelser skulle vara önskvärd,

då det onekligen förhåller sig så, att det sätt varpå tjänstebil nu utnyttjas

mången gång framstår såsom mindre tillfredsställande, samtidigt

som rätten att disponera sådant fordon i andra fall synes böra uttryckligen

fastslås.

I detta sammanhang vill emellertid utskottet erinra om att Kungl. Maj :t

den 26 april 1946 uppdragit åt statens sakrevision att i samråd med vederbörande

myndigheter verkställa utredning och inkomma med förslag rörande

reglering av bl. a. frågan om rätt för statsanställd att använda tjänstebil

för resor som icke äro uteslutande föranledda av tjänsten. Till fullföljande

härav har sakrevisionen framlagt förslag till ny kungörelse angående

användningen av staten tillhöriga motorfordon. På grund av vissa omständigheter

är ärendet alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Då det

enligt av utskottet under hand inhämtade upplysningar kan förutsättas, att

vid det slutliga ställningstagandet till detta förslag jämväl de av revisorerna

framförda synpunkterna komma att beaktas, har utskottet funnit sig

böra inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Viss besiktningspersonai inom marinen. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna ifrågasatt indragning av viss besiktningspersonai inom

marinen (Del I, s. 46 och 47).

Å personalförteckningen för pensionerad personal i arvodesbefattning inom

marinen finnas uppförda åtta befattningar såsom besiktningsofficer. Innehavarna

av dessa befattningar, vid vilka utgår arvode motsvarande lön i

löneklass 29 av löncplan 1, tjänstgöra vid vart och ett av de fem kustartilleriförsvaren

och de tre örlogsvarven. Inom Hemsö kustartilleriförsvar är

besiktningsofficeren tillika expeditionsofficer. Enligt försvarsväsendets rulla

för innevarande år tillhöra av bcsiktningsofficerarna tre flottans reserv, två

kustartilleriets reserv och tre vissa infanteriförbands reserver. I vederbö2

Bihang till riksdagens protokoll 19!>t. 6 samt. Nr 174.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 174.

rande besiktningsexpeditioner vid Gotlands, Blekinge och Göteborgs kustartilleriförsvar

samt i intendenturförvaltningen vid Sydkustens marindistrikt

ingå dessutom särskilda besiktningsunderofficerare, varjämte vid Ostkustens

marindistrikt och Stockholms örlogsstation tjänstgöra s. k. besiktningsmän.

Samtliga sist angivna befattningshavare åtnjuta arvode motsvarande

lön i löneklass 20 av löneplan 1.

Efter en kort redogörelse för nämnda besiktningspersonals arbetsuppgifter

ha revisorerna uttalat följande.

»De till vissa marina enheter knutna befattningarna för besiktningsofficerare

och besiktningsunderofficerare ha icke någon motsvarighet inom övriga

försvarsgrenar. Vid arméns och flygvapnets lokalförband fullgöras här

ifrågavarande arbetsuppgifter som regel av vederbörande tjänstegrenscliefer

med biträde av underställd personal. De förnödenheter av olika slag

som skola undergå besiktning äro nämligen av så mångskiftande beskaffenhet,

att en enda befattningshavare icke rimligen kan besitta den speciella

sakkunskap som härutinnan i varje särskilt fall erfordras. Jämväl inom

förenämnda marina enheter plägar också, såsom av det föregående framgår,

fackutbildad personal tagas i anspråk för besiktning av materiel av

mera komplicerad natur. Då vidare centralt upphandlade förnödenheter som

regel icke underkastas förnyad besiktning, torde verksamhetsområdet för

här berörda befattningshavare inom marinen vara jämförelsevis begränsat.

Med hänsyn härtill synes det enligt revisorernas uppfattning kunna övervägas,

huruvida icke ifrågavarande befattningar kunna indragas och därmed

förbundna arbetsuppgifter, på sätt fallet är inom armén och flygvapnet, anförtros

vederbörande tjänstegrenschefer.»

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och försvarets civilförvaltning

(Del II, s. 59—63). Marinförvaltningen har hemställt, att revisorernas

förslag icke måtte föranleda till vidare åtgärd än som kan komma att bliva

resultatet av verkställda organisationsundersökningar. Civilförvaltningen

har föreslagit att avsedda befattningar snarast indragas och deras arbetsuppgifter

överflyttas på tjänstegrenschefer och dem underställd personal.

Utskottet. Såsom av försvarets civilförvaltnings remissutlåtande framgår,

har statens organisationsnämnd i sina rapporter rörande organisationsundersökningar

vid kustartilleriförsvaren och marindistrikten föreslagit, att

befattningarna för besikt-njngsofficerare och besiktningsunderofficerare^

skola utgå ur organisationen. De besiktningspersonalen åvilande arbetsuppgifterna

ha därvid förutsatts skola övertagas av tjänstegrenschefer och

dem underställd personal. Förslaget, som helt överensstämmer med vad revisorerna

i förevarande sammanhang förordat, är för närvarande föremål

för Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande har utskottet ansett

sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

19

5:o) Portions- och proviantredovisningen inom försvaret- Under försvarsdepartementet,

§ 7, ha revisorerna uttalat angelägenheten av en snar

översyn över gällande föreskrifter rörande portions- och proviantredovisningen

inom försvaret (Del I, s. 47—66).

Revisorerna ha först lämnat en översikt över gällande föreskrifter i ämnet

och därefter redogjort för sina iakttagelser rörande bestämmelsernas

praktiska tillämpning (s. 47—61).

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

»Enligt intendenturunderhållsreglementet äger truppförbandschef (motsvarande)

för bekostande av proviant å förbandets stationeringsort samt

vid övningar utanför denna av högst 24 timmars varaktighet disponera ett

årligt anslag, vars storlek i huvudsak bestämmes av dels gällande normalportionspris

och dels det antal portionstagare som i vederbörlig ordning

utspisats under året. Av de i ämnet meddelade föreskrifterna framgår vidare,

att den dagliga proviantutvägningen vid förbanden grundar sig på

av respektive kompanier upprättade s. k. portionsbesked, vilkas uppgifter

sedermera sammanställas å ett flertal olika redovisningshandlingar för att

slutligen överföras till särskilda månadssammandrag. Å dessa angives sålunda

det antal portioner som under månaden i fråga bekostats av förenämnda

proviantanslag. Det ligger i sakens natur att samtliga här berörda

redovisningshandlingar böra överensstämma inbördes.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha emellertid beträffande

vissa truppförband, vilkas portionsredovisning för sistförflutna budgetår

närmare granskats av revisorerna, avsevärda differenser mellan portionsbeskedens

och månadssammandragens uppgifter konstaterats. I fråga om

visst förband uppgår skillnaden för hela budgetåret till i runt tal 5 800

portioner, representerande ett anslagsmässigt värde av ca 10 000 kronor.

Av revisorerna verkställda stickprovsundersökningar rörande den inbördes

överensstämmelsen mellan portions journaler och proviantdaglistor ha lämnat

enahanda resultat. Att det faktiska portionsantalet merendels understiger

det i månadssammandragen upptagna bestyrkes även därav,, att vid

vissa slumpvis gjorda jämförelser de utvägda proviantartiklarnas kvantiteter

befunnits vara alltför små för att möjliggöra utspisning av all den

personal, som uppgivits ha intagit ifrågavarande måltider. Revisorerna ha

därjämte iakttagit, att en del förband i sina årsrapporter till arméförvaltningens

intendcnturavdelning redovisat helt andra siffror än de i vederbörande

månadssammandrag upptagna. Slutligen må framhållas, att de till

revisorerna insända redovisningshandlingarna ofta förts på ett mindre tillfredsställande

sätt. Raderingar och andra ändringar liksom rena summeringsfel

förekomma sålunda i stor utsträckning. Åtskilliga portionsjournaler

synas i efterhand ha renskrivits på maskin. Vederbörliga portionsbesked

saknas även understundom.

Med hänsyn till bl. a. sist anförda omständigheter kunna icke de beräkningar

som revisorerna verkställt rörande det högsta antalet utspisade

opaginerad Kontrollera mot PDF

''20

Statsutskottets utlåtande nr 174.

portioner i olika fall göra anspråk på absolut tillförlitlighet. Vid de av revisorerna

från skilda utgångspunkter företagna undersökningarna ha emellertid

så betydande differenser mellan föreliggande uppgifter konstaterats,

att brister i redovisningen måste anses vara för handen. Då granskningen

omfattat ett jämförelsevis stort antal truppförband och nästan genomgående

lett till samma resultat, torde man vidare vara berättigad antaga, att

det nu påtalade förfaringssättet icke utgör någon tillfällig företeelse inom

armén. Huruvida motsvarande förhållanden förekomma även vid övriga

försvarsgrenar ha revisorerna icke varit i tillfälle att undersöka.

Vid granskningen ha revisorerna jämväl uppmärksammat en del andra

mindre tillfredsställande förhållanden. En redogörelse för dessa iakttagelser

har lämnats i det föregående. I anslutning härtill vilja revisorerna

särskilt framhålla, att en allmän tendens till förbrukning mot budgetårets

slut av tidigare inbesparade anslagsmedel kunnat konstateras. Ett belysande

exempel härpå utgör det förband som under juni månad utspisat

stora kvantiteter varor, vilka i fråga om anskaffningskostnader avsevärt

skilja sig från de i normalportionsstaten ingående proviantartiklarna.

Vad sålunda förevarit finna revisorerna anmärkningsvärt. Till följd av

de felaktigheter som begåtts i redovisningshänseende torde kronan ha

åsamkats icke avsedda utgifter till betydande belopp. Att de för intendenturunderhållstjänsten

närmast ansvariga myndigheterna brustit i nödig

kontroll synes vidare uppenbart, helst som gällande bestämmelser mycket

noggrant föreskriva vad militärbefälhavare och förbandschefer samt dem

underställda intendenter ha att iakttaga härutinnan. Det torde få förutsättas,

att vederbörande revisionsorgan vidtaga de åtgärder som med hänsyn

till de ovan berörda förhållandena kunna befinnas påkallade.

Enligt revisorernas mening äro emellertid de konstaterade felaktigheterna

av sådan natur, att en översyn av hela redovisningssystemet synes

ofrånkomlig. I första hand bör därvid tillses, att förutsättningar skapas

för en betryggande kontroll. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,

kan icke med ledning av nu förefintliga registreringshandlingar någon uppgift

erhållas rörande personalstyrkan vid respektive kompanier under olika

tidsperioder. Det är därför icke möjligt att utan särskild omgång kontrollera,

i vad mån portionsbeskeden svara mot det faktiska antal portionstagare

som varit i tjänst viss dag. Detta synes revisorerna vara en brist

som snarast bör avlägsnas. För framtiden torde därför — oberoende av

portionsredovisningen — böra föras särskilda styrkebesked, vilka fortlöpande

återspegla dagsläget i nu berörda avseende. Vederbörande redovisningshandlingar

böra vidare tid efter annan genom central förvaltningsmyndighets

försorg stickprovsmässigt granskas direkt vid förbanden. Sådan

lokal granskning sker nu, såvitt gäller armén, endast undantagsvis av

förrådskontrollkontoret inom arméförvaltningens intendenturavdelning. På

försvarets civilförvaltning åter synes över huvud taget icke ankomma att

ägna dessa förhållanden någon uppmärksamhet i samband med ämbetsverkets

revisionsverksamhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

21

Vid den av revisorerna förordade översynen bör vidare övervägas, huruvida

icke vissa förenklingar skulle kunna vidtagas i den mången gång omständliga

arbetsrutin som nu tillämpas på förevarande område. Jämväl

grunderna för normalportionsprisets beräknande, vilka förefalla onödigt

komplicerade och därtill förete vissa skiljaktigheter de olika försvarsgrenarna

emellan, böra lämpligen upptagas till omprövning. Över huvud taget

synes det önskvärt, att erforderliga föreskrifter och redovisningshandlingar

såvitt möjligt få en för samtliga försvarsgrenar enhetlig utformning.

Viss saklig ändring i de nu gällande bestämmelserna synes vidare böra

övervägas. Såsom tidigare framhållits, må vid armén och flygvapnet såsom

hel portion redovisas även sådan portion som under viss dag endast delvis

uttagits, medan inom marinen en bokföringsmässig åtskillnad visserligen

göres mellan olika måltider men anslagsavräkningen samtidigt grundas

på hela den portionsberättigade styrkan, oavsett permissioner. Detta

ger förbanden möjlighet att i anslagshänseende göra icke obetydliga besparingar,

vilka i allmänhet utnyttjas för portionsförstärkningar av skilda

slag. Av i det föregående anförda exempel framgår, att somliga förband

under söndagar utspisa särskilda aftonmål till återvändande permittenter,

varigenom möjlighet yppats att räkna anslag å ett högre portionsantal för

hel dag än vad eljest skulle ha varit fallet. Enligt revisorernas uppfattning

kan ett sådant redovisningssystem icke anses sakligt motiverat. Erinras

må att i den s. k. normalportionsstaten ingå proviantartiklar till sådana

mängder och av sådan beskaffenhet att personalens näringsbehov i full utsträckning

skall täckas. Härtill kommer vidare, såsom en marginal, ett

kontant belopp, motsvarande vissa procent av ifrågavarande varumängders

värde. Under speciella omständigheter plägar dessutom särskild portionsförstärkning

utgå; den lämnade redogörelsen ger f. ö. vid handen, att

åtskilliga förband som under sistförflutna budgetår tillerkänts sådan förstärkning

kunnat åtminstone i viss omfattning ombesörja sin mathållning

inom den ordinarie kostnadsramen. I allmänhet torde också det normala

kosthållet väl förslå för att tillgodose de krav på fullgod näring som tjänstgöringen

föranleder. Det synes därför oegentligt att de teoretiska besparingar,

som uppstå genom att vissa portionstagare icke intaga dagens alla

mål vid förbandets matinrättning, skola få disponeras under löpande budgetår,

varigenom belastningen på vederbörande riksstatsanslag ökar. Ur

de enskilda förbandens synpunkt verkar därjämte systemet mycket ojämnt.

Enligt revisorernas uppfattning tala starka skäl för en sådan omläggning

av portionsredovisningen, att i fortsättningen allenast de proviantkostnader

som i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt utspisade måltider få bestridas

av tillgängliga anslagsmedel.

Ett speciellt problem i nu berörda avseende utgör mathållningen för de

personalkategorier som f. n. äga rätt att mot ersättning utbekomma kronportion.

Då vederbörande efter eget goltfinnande kunna bestämma i vilken

utsträckning denna rätt skall begagnas under viss dag, låter det sig icke

göra att mera exakt beräkna det anlal portioner som för varje måltid skall

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 174.

tillhandahållas denna grupp portionstagare, även om viss ledning kan erhållas

från den uppgift om försålda matkuponger som lämnas i särskild

ordning. Det ligger f. ö. i sakens natur att vissa måltider —- i allmänhet de

mest kostnadskrävande — äro mera begärliga än andra och därför utnyttjas

i större utsträckning, ett förhållande som måste verka till nackdel för

de vanliga portionstagarna. Vid sin granskning ha revisorerna också uppmärksammat,

att de dagliga divergenserna i fråga om antalet portioner av

här avsett slag vid många förband äro betydande.

Uppenbart är att nu berörda omständigheter måste i hög grad komplicera

portionsredovisningen. Frånsett detta framstår rätten att utbekomma

portion i betraktande av ersättningsbeloppets ringa storlek som en speciell

avlöningsförmån, till vilken någon motsvarighet i allmänhet icke förefinnes

på andra håll inom statsförvaltningen. Enligt revisorernas mening kan

därför ifrågasättas, huruvida denna förmån i fortsättningen bör bibehållas.

I varje fall torde den ersättning de enskilda portionstagarna ha att erlägga

för utbekommen portion böra bringas att bättre svara mot kronans faktiska

kostnader härför och även fastställas enhetligt för samtliga tre försvarsgrenar.

Anses portionsrätten över huvud taget böra bibehållas för

framtiden, synas vidare i syfte att eliminera förut berörda komplikationer

vissa förändringar i gällande redovisningssystem böra genomföras. Olika

utvägar kunna därvid prövas. En möjlighet vore, att vederbörande portionstagare

ålades att till intendenturexpeditionen anmäla vilka måltider han

påföljande dag ämnade intaga vid förbandet. Det skulle även kunna övervägas,

huruvida icke här ifrågavarande matkuponger borde försäljas —

åtminstone vad beträffar vederbörande förbands egen personal -— i form

av särskilda häften, gällande samtliga eller vissa måltider under viss vecka

eller månad, på sätt nu understundom sker vid abonnemang å privata näringsställen.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1942

års revisorer under § 7 av sin berättelse gåvo uttryck åt den uppfattningen,

att av enskild portionstagare utbekommen kronportion icke borde få medföras

till familjebostad. Sedermera har också, såvitt angår marinen och

flygvapnet, föreskrivits, att sådan portion skall intagas inom vederbörlig

matinrättning. För arméns vidkommande har dock någon ändring härutinnan

icke skett. Med hänsyn till att här ifrågavarande förmån — som alltjämt

utnyttjas i betydande omfattning — numera knappast har något sakligt

berättigande och dessutom kan begagnas på icke avsett sätt ha revisorerna

funnit sig böra föreslå, att densamma för framtiden borttages.

Vid sin förevarande granskning ha revisorerna slutligen uppmärksammat,

att de i månadssammandragens avgångskolumner angivna kvantiteterna

proviantartiklar av olika slag i vissa fall äro större än motsvarande

avgångssiffror i proviantdaglistorna. Enligt vederbörande inventeringsbesked

ha vid magasinsinventeringarna månadssammandragens uppgifter

godtagits. Ett dylikt förfaringssätt synes med hänsyn till sina konsekvenser

betänkligt. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit, att de i avskrivningskungörelsen

(SFS nr 525/134) intagna bestämmelserna angående be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

23

räkning av s. k. naturligt svinn måste anses leda till i olika hänseenden

otillfredsställande resultat. Denna fråga har närmare behandlats av 1946

års revisorer, som — med hänsyn till bl. a. de möjligheter till underslev det

nuvarande systemet innebure -— funno starka skäl tala för en revision av

avskrivningskungörelsens bestämmelser. Revisorernas uppfattning biträddes

av 1947 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om utredning

av hithörande spörsmål. Sedan försvarets civilförvaltning fått i uppdrag

att verkställa sådan utredning, har ämbetsverket hösten 1948 avgivit

förslag till nya bestämmelser. Ärendet är f. n. beroende på Kungl. Maj :ts

prövning. Enligt revisorernas mening vore det önskvärt om jämväl denna

fråga kunde bringas till en lösning i förevarande sammanhang.

Då kostnadsbesparingar torde kunna ernås genom en omläggning efter

ovan berörda riktlinjer av det inom försvaret tillämpade systemet för proviant-

och portionsredovisningen, finna revisorerna det angeläget att en

översyn av gällande föreskrifter i ämnet snarast kommer till stånd.»

Reservation har avgivits av två av revisorerna (s. 66 och 67).

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningens intendenturavdelning,

marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvarets civilförvaltning (Del

II, s. 63—94). Förstnämnda myndighet har sammanfattningsvis yttrat följande.

Intendenturavdelningen finner det påtagligt, att brister i olika hänseenden

förefunnits vid de av riksdagsrevisorernas undersökning berörda förbanden

med avseende på handhavandet av redovisningshandlingarna. Av

vad hittills framkommit vid den av intendenturavdelningen gjorda preliminära

utredningen har det emellertid av allt att döma icke kunnat konstateras,

att kronan genom de fel, som i formellt avseende begåtts, har åsamkats

icke behöriga utgifter.

I den mån nöjaktiga förklaringar icke kunna lämnas av förbanden beträffande

de erinringar, som gjorts av revisorerna, kommer intendenturavdelningen

att överlämna ärendena till försvarets civilförvaltning för handläggning

i den ordning, som stadgas för anmärkniugsmål.

Med beaktande av de av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna avser

intendenturavdelningen att i samråd med statens organisationsnämnd och

försvarets civilförvaltning verkställa en översyn av redovisningssystemet

närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen. Innan en sådan

översyn kommer till stånd har intendenturavdelningen emellertid funnit,

att vissa åtgärder böra vidtagas, som icke behöva föregripa densamma. Sålunda

har intendenturavdelningen på grundval av de iakttagelser, som

gjorts vid den tidigare omnämnda granskningen av förbandens redovisningshandlingar

i samband med den av intendenturavdelningen anordnade

utbildningskurscn under chefens för förrådskontrollkontoret ledning, anmodat

militärbefälhavarna utfärda sådana föreskrifter att den stabsintendent

och regementsintendent åvilande kontrollen beträffande portionsredovisningen

skärpes och utövas med största omsorg och noggrannhet, varvid

jämväl förutsatts att vederbörande stabsintendent i berört hänseende skall

verkställa inspektion minst en gång årligen vid varje förband inom militärområdet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Intendenturavdelningen avser vidare att meddela föreskrifter syftande till

att direkt förbjuda att »besparingar» å regementes proviantanslag åstadkommes

därigenom, att måltid utspisas till hemvändande permittenter

(tjänstlediga) utöver för övrigt manskap tillämpad stat och dagordning,

att koncept till portionsbesked skall upprättas och förvaras vid vederbörligt

kompani (motsvarande),

att då förhållandena i något avseende giver anledning till ändring i portionsredovisningen,

noggrant skall uppmärksammas att ändringen införes i

samtliga berörda handlingar och bestyrkes med signatur.

Beträffande ifrågasatt åtgärd att borttaga nuvarande bestämmelse rörande

dispositionsrätten för de besparingar, som uppstå vid förbanden genom att

manskap i samband med permission endast intaga enstaka måltider vid

förbandet, är intendenturavdelningen av den uppfattningen, att detta icke

utan allvarligt men för manskapets förplägnad låter sig göra, därest icke

kompensation i någon form samtidigt erhålles. Intendenturavdelningen kommer

i samband med förslag till nyra bestämmelser för normalportionsprisets

beräknande att upptaga denna fråga till fortsatt bedömning.

Beträffande rätten för vissa befattningshavare att under nu tillämpade

former mot kontant ersättning uttaga kronportion anser sig intendenturavdelningen

icke kunna föreslå någon ändring. Ämbetsverket kommer att

med uppmärksamhet följa prisutvecklingen för den händelse anledning

skulle uppstå att föreskriva ändring i grunderna för ersättningsbeloppets

beräknande.

Civilförvaltningen har bl. a. anfört följande.

Av vad revisorerna anfört måiste anses framgå, att de föreskrivna redovisningshandlingarna

i olika hänseenden förts på ett bristfälligt sätt. Det

vill synas, som om anledning ur kontrollsynpunkt förelåge att verkställa en

översyn av bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen vid försvaret.

Denna översyn torde böra omfatta såväl arbetsrutiner, blanketter

samt de redovisningstitlar, som finnas upplagda för bokföring av mathållningskostnader.

Det vore måhända befogat, att såsom revisorerna föreslagit

till behandling upptaga jämväl frågorna om normalportionsprisets beräknande,

grunderna för fastställande av förbands proviantanslag samt prissättning

vid försäljning till enskilda. I samband med denna översyn torde

även böra undersökas möjligheterna att skapa större enhetlighet försvarsgrenarna

emellan.

Utskottet. Med anledning av de erinringar som revisorerna framställt

mot portions- och proviantredovisningen vid vissa arméförband har arméförvaltningens

intendenturavdelning verkställt särskild utredning i ämnet.

Intendenturavdelningen har därvid ansett sig kunna konstatera, att i åtskilliga

fall tillfredsställande förklaring lämnats rörande de av revisorerna

påtalade förhållandena. I andra fall åter synas mer eller mindre allvarliga

brister i redovisningen ha förelegat. Dessa brister sägas företrädesvis ha

varit av formell natur. Enligt vad utskottet under hand erfarit ha dock

de begångna felaktigheterna åtminstone beträffande två förband inneburit,

att disponibla anslagsmedel överskridits.

I vissa avseenden har intendenturavdelningen redan vidtagit åtgärder i

syfte att vinna rättelse för framtiden. Intendenturavdelningen har vidare

förklarat sig ha för avsikt att i samråd med statens organisationsnämnd

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

25

och försvarets civilförvaltning verkställa en översyn av redovisningssystemet

närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen. Det har förutsatts,

att av revisorerna gjorda iakttagelser och framförda synpunkter beträffande

hithörande spörsmål därvid skola beaktas. Intendenturavdelningen

är dock av den uppfattningen, att nuvarande bestämmelse rörande

dispositionen av uppkommande besparingar icke kan borttagas, därest icke

kompensation i någon form samtidigt erhålles. Ej heller har intendenturavdelningen

ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i rätten för vissa

befattningshavare att under nu tillämpade former mot kontant ersättning

uttaga kronportion.

Med understrykande av de av revisorerna anförda synpunkterna har jämväl

försvarets civilförvaltning anslutit sig till förslaget om en översyn av

bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen vid försvaret. I

likhet med arméförvaltningens intendenturavdelning har civilförvaltningen

dock givit uttryck åt den uppfattningen, att rätten för vissa befattningshavare

att mot ersättning utbekomma kronportion alltjämt bör bibehållas,

även om ämbetsverket ansett skäl tala för en omprövning av frågan i vad

mån sådan portion bör få medtagas till familjebostad.

För egen del finner utskottet behovet av en översyn av hithörande bestämmelser

vara väl styrkt. Utskottet vill härutinnan särskilt understryka

angelägenheten av att den fortlöpande kontrollen effektiviseras. Strävandena

synas lämpligen böra inriktas på att få till stånd ett system, enligt

vilket avstämning av det för olika tidsperioder uppgivna antalet portionstagare

mot de faktiska grundhandlingarna utan omgång kan ske. Av stor

vikt torde även vara, att förefintliga möjligheter till förenkling av nu tilllämpad

arbetsrutin in. m. omsorgsfullt tillvaratagas samt att de nya föreskrifterna

i görligaste mån få en för samtliga försvarsgrenar enhetlig utformning.

Utskottet kan vidare i princip ansluta sig till revisorernas förslag

om en sådan omläggning av portionsredovisningen, att i fortsättningen

allenast de proviantkostnader som i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt

utspisade måltider få bestridas av tillgängliga anslagsmedel. Ett sådant

system skulle otvivelaktigt i högre grad än det nuvarande vara ägnat att

befordra reda och enkelhet i redovisningen. Det är å andra sidan uppenbart,

såsom arméförvaltningens intendenturavdelning framhållit, att det

inkomstbortfall som därigenom skulle uppstå för förbanden kan komma att

menligt inverka på förplägnadsstandarden, varför kompensation härför i

någon form bör lämnas. Olika utvägar stå därvid till buds. En möjlighet

vore att intendenturavdelningen bemyndigades medgiva särskild portionsförslärkning

vid sådana tillfällen, då detta enligt vissa generella regler prövades

lämpligt eller oundgängligen nödvändigt. Det borde f. ö. vara möjligt

för intendenturavdelningen att på grundval av föreliggande statistik få

fram uppgifter om den faktiska mathållningskostnaden per man och dag,

vilka uppgifter kunde tagas till utgångspunkt för en omräkning av normalportionspriset,

därest detta skulle anses otillräckligt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Med hänsyn till vad remissmyndigheterna härutinnan anfört anser

sig utskottet icke kunna tillstyrka något upphävande av rätten för vissa

befattningshavare att mot kontant ersättning utbekomma kronportion, vilket

av revisorerna ifrågasatts. En omprövning av ersättningsbeloppets storlek

synes dock böra ske. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om

att vid armén — i motsats till vad fallet är inom övriga försvarsgrenar -—

rätt föreligger att medtaga sådan portion till familjebostad. På av revisorerna

anförda grunder anser utskottet, att denna undantagsförmån bör

borttagas.

Såsom ovan framhållits har arméförvaltningens intendenturavdelning

ställt en översyn av nu ifrågavarande redovisningssystem i utsikt. Med

hänsyn härtill har utskottet — som anser sig böra förutsätta att de av

utskottet i det föregående utvecklade synpunkterna därvid skola beaktas —

velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Järvafältets jordbruk. Under försvarsdepartementet, § 8, ha revisorerna

framställt vissa erinringar beträffande Järvafältets jordbruk (Del

I, s. 67—74).

Järvafältet har alltsedan år 1905 tjänat som övningsfält för de i Stockholm

förlagda trupperna. Genom nya markinköp har det successivt utvidgats.

Fältet omfattar 5 556 har, därav 2 216 har åker, äng och betesmark,

2 570 har produktiv skogsmark, 385 har impediment, 196 har sjöar och vattendrag

samt 189 har kaserntomter.

Till södra delen av fältet ha kaserner och andra fasta militära anläggningar

förlagts. Sålunda ligga här kasernanläggningarna för Svea livgarde,

Svea artilleriregemente, Svea ingenjörkår, Signalregementet och infanteriets

kadettskola samt vissa krigsmaterielverkets förrådsanläggningar och en avdelning

av försvarets forskningsanstalt. I mitten av fältet ligger Svea flygflottilj

med dess flygfält.

Den löpande ekonomiska förvaltningen av fältet åvilar närmast chefen

för IV. militärområdet. För fältet gällande stater fastställas av fortifikationsförvaltningen.

Nybyggnadsfrågor underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Huvuddelen av Järvafältets mark är upplåten för militära övningar. Detta

gäller såväl skogsmark som åker och äng. Skogen brukas i militärförvaltningens

egen regi, under det att åkerjorden utarrenderas.

På fältet finnas f. n. 46 utarrenderade jordbruksgårdar. På grund av att

marken disponeras även för övningar brukas huvuddelen av åkerjorden i

vall. Brödsäd och potatis odlas även i viss utsträckning, men ersättning utgår

icke för skador genom nedtrampning. Vid markskador genom tyngre

fordon åligger det dock kronan att återställa marken i förutvarande skick.

Underhåll och mindre reparationer av jordbruksgårdarnas byggnadsbestånd

åvila enligt arrendekontrakten arrendatorerna, under det att kronan svarar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

27

för nybyggnadsskyldighet och mera omfattande reparationer. Åtskilliga gårdar

användas mot särskild ersättning även såsom inkvarteringsgårdar. Vissa

av fastigheterna lida intrång av skarp skjutningar.

Förutom för jordbruksändamål är en mindre del av marken upplåten såsom

tomtarrenden. Sådana finnas till ett antal av 62. Härjämte finnas 44

hyreslägenheter. Inom området finnes även ett mindre antal fastigheter,

huvudsakligen lägenheter och tomter, vilka icke tillhöra kronan.

Utöver de allmänna A7ägar, som genomkorsa fältet, finnes ett antal vägar,

vilka underhållas i fältets regi, därav 8 vägmil av relativt god beskaffenhet.

Järvafältet har i inköp kostat i runt tal 9 miljoner kronor. De jämförelsevis

låga inköpskostnaderna — i genomsnitt 16,2 öre per kvm -—■ förklaras

av att markförvärven till övervägande del ägt rum redan då fältet bildades

och innan den nuvarande bebyggelsen gripit omkring detsamma. Statsverket

uppbär inkomster från fältet dels i form av arrende och hyror för jordbruksgårdar

och lägenheter, dels ock av skogsdriften och genom försäljning

från grustag. På sätt gäller för övriga fastigheter och övningsfält, vilka redovisas

under försvarets fastighetsfond, skola enligt förvaltningsbestämmelserna

samtliga inflytande inkomster inlevereras direkt till statsverket

genom uppdebitering på särskilda inkomsttitlar, medan utgifterna kräva

beviljande av särskilda anslag.

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om fältets inkomster och utgifter

under åren 1911—1950 å s. 68 och 69, vartill utskottet får hänvisa.

Frågan om jordbrukets rationella anordnande på Järvafältet har nyligen

varit föremål för övervägande av särskilda sakkunniga, 1946 års järvafältskommitté,

som haft att undersöka om och i vilken omfattning fältets fastigheter

vid då löpande arrendeperiods utgång i mars 1948 fortfarande kunde

utarrenderas med hänsyn till att fältet måste kunna effektivt utnyttjas

för de militära övningarna; vidare skulle förslag uppgöras till fortsatt upplåtelse,

sammanslagning eller upphörande av arrenden. Å s. 69—73 redogöra

revisorerna i korthet för Järvafältskommitténs i april 1947 avgivna

yttrande samt de förslag, som framlagts av 1950 års arrendeuppskattningskommitté

för Järvafältet — som hade till uppgift att verkställa arrendeuppskattning

och uppgöra förslag till nya arrendevillkor för jordbruksarrenden

inom fältet — ävensom för vissa iakttagelser som revisorerna gjort

beträffande några av gårdarna.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Frågan om det framtida ordnandet av jordbruksförhållandena på Järvafältet

har på senare år aktualiserats, främst med hänsyn till att byggnadsbeståndet

på jordbruksgårdarna flerstädes befinner sig i mycket bristfälligt

skick. Revisorerna ha vid besök på övningsfältet kunnat konstatera, att oaktat

ett icke rin,ga antal bostäder och ekonomibyggnader under de senare

åren undergått reparation eller ombyggnad, åtskilliga byggnader på gårdarna

äro bristfälliga eller t. o. in. förfallna. I viss utsträckning synas bristerna

vara att hänföra till normal förslitning, sammanhängande med byggnadernas

ålder. På vissa håll åter synes det löpande underhållet ha eftersatts i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 174.

sådan utsträckning, att byggnadernas livslängd förkortats. Större reparationer

eller nybyggnader ha härigenom nödvändiggjorts tidigare än vad

som eljest skulle ha varit fallet. Med anledning därav vilja revisorerna understryka

vikten av att underhållsskyldigheten ägnas en verksammare tillsyn.

Vid de utredningar, som verkställts genom vederbörande militära myndigheters

försorg, har eftersträvats att i görligaste mån inskränka för jordbruksändamål

erforderliga om- och nybyggnader genom sammanslagning

av i första hand mindre arrendeenheter. Enligt revisorernas mening kan en

dylik rationalisering i många fall vara motiverad, särskilt då det gäller små

gårdar, vilka icke äro bärkraftiga som självständiga jordbruk, eller då byggnadsbeståndet

— såsom fallet är med några gårdar på Järvafältet — är så

ålderdomligt att man knappast kan räkna med att bevara någon del därav

för längre tid framåt. I de framlagda rationaliseringsplanerna har emellertid

föreslagits, att även fullt bärkraftiga gårdar, i några fall av betydande

areal, skola sammanläggas med andra. Ett fall avser en gård med omkring

SO har jordbruksjord och med förhållandevis goda byggnader; denna skulle

enligt förslaget sammanföras med en annan större gård, varigenom skulle

bildas en gård om tillhopa 263 har. Även om jordbruksdriften på Järvafältet

är underkastad inskränkningar med hänsyn till militära övningsförhållanden,

torde även jordbruk med betydligt mindre areal än den nyss nämnda

få anses som fullt bärkraftiga. Det är enligt revisorernas mening icke lämpligt

att dylika gårdar nedläggas som självständiga jordbruk allenast i avsikt

att staten såsom jordägare därigenom skall undgå byggnadsskyldigheten

på gårdarna. Att märka är också, att några av arrendatorerna tidigare

varit ägare till gårdarna eller äro barn till förutvarande ägare och uppvuxna

på gårdarna. I sådana fall synes det mindre skäligt, att arrendeförhållandena

bringas att upphöra utan att tillräckligt bärande skäl äro för

handen.

Föreliggande rationaliseringsplaner — till vilka vederbörande myndigheter

ännu icke tagit ställning —- medföra att åtskilliga arrendatorer känna

sig stå inför hotet att nödgas frånträda sina arrenden och söka sin utkomst

på annat håll. Denna osäkerhetskänsla förstärkes genom att arrendekontrakten

utlöpa den 14 mars 1951 med skyldighet för arrendatorerna att avflytta

utan särskild uppsägningstid, och full klarhet råder ännu icke rörande

möjligheterna att erhålla ytterligare förlängning av arrendeavtalen.

Enligt revisorernas mening måste skäligheten av en dylik uppgörelse starkt

ifrågasättas. Ovisshet rörande ett arrendes giltighetstid torde också i allmänhet

medföra risk för att jordbrukets och byggnadernas underhåll eftersättes.

Det är därför angeläget, att en plan fastställes för den framtida

rationaliseringen av jordbruken på övningsfältet, varvid samråd med lantbruksnämnden

i länet lämpligen bör äga rum. Även hänsynen till arrendatorerna

kräver, att arrendeförhållandena icke bringas att upphöra med alltför

kort varsel.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skulle ett antal går
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

29

dar i Järvafältcts sydvästra del enligt föreliggande förslag sammanslås till

ett större jordbruk, benämnt Spånga storgård och omfattande omkring 150

har. För jordbruket förutsättes nybyggnad av ekonomihus vid Tensta eller

Spångaby för en kostnad, som år 1947 beräknats till 175 000 kronor. Då

det torde vara mycket ovisst huruvida ett jordbruk av denna storlek i omedelbar

anslutning till tätbebyggelsen i Spånga församling av Stockholms

stad kan bli bestående, måste revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att en

nybyggnad av större ekonomihus på denna plats kommer till stånd.»

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen samt Stockholms

läns och stads lantbruksnämnd (Del II, s. 94—100).

Fortifikationsförvaltningen har bl. a. förklarat sig dela revisorernas uppfattning

att en plan bör fastställas för jordbrukens framtida rationalisering

samt upplyst att ämbetsverket under senare år vidtagit vissa åtgärder

i sådant syfte.

Lantbruksnämnden har förklarat sig i allt väsentligt kunna dela revisorernas

uppfattning i ärendet.

Utskottet. I sitt över förevarande paragraf avgivna remissutlåtande har

fortifikationsförvaltningen förklarat sig helt dela revisorernas uppfattning

rörande angelägenheten av att en plan fastställes för den framtida rationaliseringen

av jordbruken på Järvafältet. Fortifikationsförvaltningen har

samtidigt erinrat om att ämbetsverket i underdånig skrivelse den 5 juli

1947 hemställt att Kungl. Maj:t — för möjliggörande av ett allsidigt bedömande

av frågan om den framtida dispositionen av övningsfältet —

måtte uppdraga åt för ändamålet lämpliga personer att med hänsyn tagen

till sociala och kommunala intressen verkställa en överarbetning av det förslag

som tidigare avgivits av 1946 års järvafältskommitté. Enligt vad utskottet

under hand erfarit är frågan om ett igångsättande av en sådan utredning

inom en nära framtid f. n. föremål för Kungl. Maj :ts övervägande.

Utskottet, som förutsätter att de jordbrukspolitiska synpunkterna därvid

tillbörligen beaktas, har med hänsyn härtill ansett sig kunna inskränka sig

till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner.

Under socialdepartementet, § 10, ha revisorerna framfört vissa synpunkter

rörande vatten- och avloppsanläggningarna inom Sköns, Alnö och

Timrå kommuner (Del I, s. 77—94).

Efter en närmare redogörelse för ordnandet av vatten- och avloppsanläggningar

i berörda kommuner (s. 77—92) ha revisorerna uttalat följande.

»Alltsedan år 1938 ha betydande belopp av statsmedel investerats i vatten-

och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner. Till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 174.

komsten av dessa stora arbetsföretag, vilkas utförande skett på grundval

av de utav Kungl. Maj :t den 30 december 1938 uppdragna riktlinjerna, får

ses mot bakgrunden främst av den betydande arbetslöshet, som för denna

bygd blivit en följd av de omfattande rationaliseringsåtgärderna och driftsnedläggelserna

inom sågverksindustrin i slutet av 1920- och början av

1930-talen, men även angelägenheten att genom en samverkan de berörda

kommunerna emellan ernå en för dem ändamålsenlig lösning av vattenoch

avloppsfrågan. Anläggningsarbetena ha i huvudsak utförts såsom statliga

beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi samt fortskridit

etappvis, allteftersom arbetslösheten påkallat deras igångsättande.

De hittillsvarande anläggningskostnaderna för nyssnämnda arbeten uppgå

enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade uppgifter till ca

15 148 000 kronor, fördelade på Sköns, Alnö och Timrå kommuner med

respektive 0 627 000, 4 198 000 och 4 323 000 kronor. Av statsmedel har

utgått totalt ca 11 000 000 kronor.

Revisorerna, som avlagt besökt inom Sköns och Alnö kommuner, ha därvid

varit i tillfälle att konstatera det stora värde de utförda anläggningarna

fått för de berörda kommunerna och deras bebyggare. Betydelsen av företagen

sammanhänger icke blott med de rikliga arbetstillfällen, som under

arbetenas utförande erbjudit sig för bekämpande av den utomordentligt

svåra arbetslöshet, som varit rådande och som alltjämt till viss del dröjer

sig kvar i dessa trakter. Även indirekt har anläggningen blivit av den största

betydelse genom de gynnsammare förutsättningar för en uppblomstring av

näringslivet och utkomstmöjligheterna i orten, som vattenförsörjningens ordnande

utan tvivel inneburit. Härtill kommer att ur bostadshygieniska synpunkter

anläggningens tillkomst bidragit till att skapa förbättrade förhållanden

i bygden.

Abonnentanslutningen till det kommunala vatten- och avloppsnätet är,

särskilt i betraktande av den inom vissa delar av kommunerna spridda bebyggelsen,

mycket god. Inom Sköns kommun äro sålunda ca 1 450 bostadsfastigheter

med 2 950 bostadslägenheter eller i runt tal 80 procent av hela

bostadsbeståndet försedda med vattenledning och i de allra flesta fall även

med avloppsledning. Dessutom finnes relativt god tillgång till sötvatten

för industrierna. Av Alnö kommuns 5 265 invånare, fördelade på 1 800 hushåll

och 1 200 bostadsfastigheter, ha f. n. 995 hushåll med 3 355 personer i

640 bostadshus anslutning till kommunens vattenledningsanläggning, medan

samtliga bostadshus utom 46 äro anslutna till de kommunala avloppsledningarna.

Även om det sålunda knappast torde råda något tvivel om att anläggningen

blivit till mycket stort gagn för de berörda kommunerna, måste revisorerna

å andra sidan konstatera, att de villkor, vilka förknippats med

företagets tillkomst, till vissa väsentliga delar icke tillfredsställande uppfyllts.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1938 skulle de tre

kommunerna genom överenskommelser var för sig med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bl. a. förbinda sig att ingå avtal inbördes om distribution

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

31

av vatten från Sköns vattenledningsanläggning till Alnö och Timrå kommuner

samt om underhåll och drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen

erforderliga delarna av anläggningen, vilket avtal skulle underställas

Kungl. Maj :ts prövning. Vidare skulle kommunerna ansvara för anläggningens

framtida underhåll och drift. Sedan Kungl. Maj :ts beslut aterkallats

i vad gäller Timrå, har dåvarande arbetsmarknadskommissionen i samband

med beviljande av bidrag till denna kommun bl. a. meddelat föreskrifter

av motsvarande innebörd. Genom kontrakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ha Sköns och Alnö kommuner var för sig påtagit sig nyss berörda

förpliktelser, medan Timrå gentemot dåvarande arbetsmarknadskommission

iklätt sig motsvarande åtaganden.

Något avtal kommunerna emellan om den gemensamma vattenförsörjningens

ordnande har emellertid ännu icke kommit till stånd. I stället tilllämpas

tills vidare provisoriskt vissa i ett tidigare upprättat avtalsförslag

angivna principer för distributionen av vatten och fördelningen av kostnaderna

för den gemensamma vattenanläggningens drift och underhåll. Icke

heller har frågan om anläggningarnas förnyelse ännu erhållit en fullt tillfredsställande

lösning. Finansieringsplaner innefattande bestämda beräkningar

rörande det erfoderliga kommunala fonderingsbehovet ha sålunda

upprättats först på senare tid; betydande svårigheter synas för övrigt föreligga

att tillämpa de enligt dessa planer beräknade avsättningarna. Detta

har, som av den lämnade redogörelsen framgår, bl. a. medfört att avsättningarna

till anläggningarnas förnyelse icke kunnat verkställas i en mot det

beräknade behovet svarande omfattning, varför betydande underskott i

fonderingen uppkommit. Vattenverkens ekonomi synes dessutom vara sådan,

att avsättningskostnaderna liksom utgifter för kapitalökningar icke

kunnat täckas av löpande inkomster utan i större eller mindre utsträckning

måst finansieras i annan ordning. Inom Alnö kommun är salunda läget

f. n. sådant, att fonderingsbehovet i sin helhet kan tillgodoses endast genom

kommunala subventioner i form av uttaxeringar.

Nu berörda förhållanden finna revisorerna mindre tillfredsställande. Sedan

numera över ett decennium förflutit efter företagets tillkomst, framstar

det givetvis som angeläget, att frågan om den gemensamma vattenförsörjningens

ordnande inom de berörda kommunerna bringas till en slutlig lösning.

Även om, som nämnts, ett visst system f. n. provisoriskt tillämpas

i avseende å de frågor, som hänga samman med den gemensamma vattendistributionen,

måste likväl formlösheten och avsaknaden av för parterna definitivt

bindande regler för samarbetet vara ägnad att skapa viss oklarhet

rörande innebörden i och omfattningen av kommunernas åtaganden beträffande

anläggningens framtida drift och underhåll, samt medföra ett osäkerhetstil

1 stånd, vilket kan bidraga till att motverka frågan om en rationell

lösning av den gemensamma vattenförsörjningens ordnande. Härtill kommer,

att den nuvarande ordningen utan tvivel lätt kan bidraga till uppkomsten

av cn situation, som kan försvåra en eventuell framtida överenskommelse

efter andra linjer än de som nu följas. Med hänsyn till de bety
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 174.

dande belopp, som av statsmedel investerats i anläggningarna, är det för

den skull för staten av särskild vikt att i avseende å de gemensamma anläggningarnas

framtida underhåll och vård full klarhet erhålles rörande ansvarsfördelningen

de olika intressenterna emellan, liksom också att garantier

skapas för att sådana avsättningar för anläggningarnas förnyelse komma

till stånd, som fullt motsvara den statliga investeringen i dessa anläggningar.

Med hänsyn till det anförda finna revisorerna det angeläget, att åtgärder

vidtagas i syfte att få till stånd dels en uppgörelse i någon form de

berörda kommunerna emellan i fråga om den gemensamma vattenförsörjningens

ordnande, dels en tillfredsställande lösning av frågan om de berörda

anläggningarnas förnyelse. Lämpligen torde därvid böra uppdragas åt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen eller annan myndighet att taga de initiativ,

som kunna befinnas erforderliga för uppnående av de nu angivna syftena.

I detta sammanhang anse sig revisorerna böra något beröra en särskilt för

Alnö betydelsefull fråga. Under den senaste tiden ha betydande svårigheter

uppstått att med den nuvarande färj förbindelsen mellan Alnö och fastlandet

bemästra den starkt stigande landsvägstrafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har med hänsyn härtill uppgjort förslag till broförbindelse

över Alnösundet för en beräknad kostnad av ca 13 miljoner kronor eller,

inberäknat det kapitaliserade värdet av underhållskostnaderna, 14,3 miljoner

kronor. Till jämförelse må nämnas att det kapitaliserade värdet av

kostnaderna för den nuvarande färj förbindelsen uppgår till ca 10 miljoner

kronor. Under revisorernas besök å Alnö framhölls från kommunens sida

angelägenheten av att broförbindelsen med fastlandet snarast komme till

stånd, då genom tillkomsten av denna transporterna självfallet skulle avsevärt

förenklas och trafikanternas kostnader härför nedbringas.»

Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kommunalfullmäktige i Sköns kommun samt Alnö kommunalnämnd

(Del II, s. 100—107).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som ägnar uppmärksamhet åt de av

revisorerna berörda spörsmålen, har förklarat att något särskilt uppdrag

åt styrelsen eller annan myndighet att taga initiativ i förevarande fråga

icke torde vara erforderligt.

Av de kommunala myndigheternas yttranden framgår bl. a., att Sköns

kommun för sin del godkänt ett upprättat avtalsförslag beträffande den av

kommunerna gemensamt utnyttjade vattenanläggningen.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att av statsmedel ca

11 miljoner kronor investerats i vatten- och avloppsanläggningar inom

Sköns, Alnö och Timrå kommuner. De villkor som förknippats med företagens

tillkomst ha dock till väsentliga delar icke blivit uppfyllda. Något avtal

kommunerna emellan om den gemensamma vattenförsörjningens ordnande

har sålunda icke kommit till stånd. Ej heller har frågan om anläggningarnas

förnyelse ännu erhållit en fullt tillfredsställande lösning, vilket

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

33

bl. a. medfört att avsättningar icke kunnat verkställas i en mot det beräknade

behovet svarande omfattning. Mot bakgrunden härav ha revisorerna

ansett sig böra förorda, att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller annan

myndighet uppdrages att taga de initiativ som kunna befinnas erforderliga

för reglering av nu angivna förhållanden.

I sitt remissutlåtande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a. framhållit,

att bristen på arbetskraft omöjliggjort en fortlöpande kontroll över

de här ifrågavarande bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen ägnade dock

alltjämt uppmärksamhet åt berörda spörsmål och hade för avsikt att så

snart kunde ske redovisa ärendet rörande det föreskrivna avtalet mellan

kommunerna om gemensam vattenförsörjning. Av remisshandlilngarna

framgår vidare, att Sköns köping i underdånig skrivelse den 16 december

1950 hemställt om Kungl. Maj:ts godkännande av ett av kommunalfullmäktige

antaget förslag till avtal i frågan.

Med hänsyn till att rättelse i de av revisorerna påtalade förhållandena

sålunda torde vara att förvänta, har utskottet velat inskränka sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande

spörsmål. Under kommunikationsdepartementet, § 11, ha revisorerna framfört

vissa förslag beträffande AB Trafikrestaurangers verksamhet (Del I, s.

95—104).

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för AB Trafikrestaurangers verksamhet

och ekonomiska ställning ävensom för sina iakttagelser beträffande

bolagets försäljningsrörelse (s. 95—102).

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Under den tid av närmare tolv år som förflutit sedan AB Trafikrestauranger

började sin verksamhet har bolagets rörelse undergått en stark utveckling.

Mellan åren 1939 och 1949 har sålunda, såsom av det föregående

framgår, omsättningen mer än tredubblats. Samtidigt har en icke oväsentlig

konsolidering av bolaget kunnat äga rum, kännetecknad bl. a. av att en

i förhållande till aktiekapitalet ansenlig reservfond upplagts och att inventariebeståndet

avskrivits i betydande omfattning. Bolaget har därjämte genom

årliga tillskott tagit verksam del vid tillskapandet av de båda pensionskassor

till vilka personalen är ansluten. De arrendebelopp som tillförts statens

järnvägar överstiga också i avsevärd mån statens andel av de vinstmedel

som uppkommo under det förutvarande restaurangbolagets verksamhet.

Såvitt revisorerna vid sin granskning kunnat finna, har bolagsledningen

fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt, under samtidigt beaktande

av såväl fullt affärsmässiga principer som den här ifrågavarande verksamhetens

speciella karaktär av komplement till den egentliga trafikrörelsen.

En ytterligare förbättring av det ekonomiska utfallet av rörelsen synes

it Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 171.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 174.

emellertid ligga inom räckhåll, därest vissa på sistone aktualiserade frågor

vinna en lösning som underlättar bolagets fortsatta utveckling och därigenom

bättre tillgodoser statsintresset än vad f. n. är fallet. Revisorerna syfta

härvid på omständigheterna kring den affärsverksamhet som vid statens

järnvägar bedrives av AB Svenska pressbyrån. Detta bolag har i sin egenskap

av distributionsorgan för tidningarna i vårt land tillerkänts ensamrätten

till försäljning av pressalster på järnvägarna. Därutöver upprätthåller

emellertid bolaget en omfattande kioskrörelse inom statens järnvägars

stationsområden för försäljning av bl. a. tobaks- och chokladvaror, ofta i

direkt konkurrens med AB Trafikrestaurangers motsvarande rörelse. Pressbyråns

mellanhavande med statens järnvägar regleras genom ett särskilt

kontrakt, som upphör att gälla i och med utgången av nästa kalenderår.

Då vissa därmed sammanhängande förhållanden ansetts verka hämmande

på AB Trafikrestaurangers affärsverksamhet, har, enligt vad revisorerna

under hand erfarit, bolagets verkställande ledning hemställt att få bliva representerad

vid de förhandlingar som förutsatts skola föregå det eventuella

avslutandet av nytt avtal.

För egen del ha revisorerna icke kunnat undgå att göra den iakttagelsen,

att de i kontraktet med pressbyrån intagna villkoren måste anses i olika

hänseenden leda till ur statsintressets synpunkt mindre tillfredsställande

resultat. Visserligen tillföras statens järnvägar därigenom i och för sig ansenliga

belopp; ställda i relation till den här ifrågavarande omsättningens

totala storlek te de sig dock alltför ringa. En särskilt oförmånlig utformning

synes exempelvis föreskriften om omsättningsavgiftens beräknande i

vad avser chokladvaror ha erhållit. Revisorerna förutsätta därför att —

därest över huvud taget pressbyrån fortsättningsvis anses böra få utöva

här ifrågavarande kioskrörelse — avtalsbestämmelserna i sinom tid i grund

revideras. Ett minimikrav därvidlag torde vara, att vederbörande avgifter

fastställas till belopp som bättre svara mot det ekonomiska utfallet av

rörelsen.

I detta sammanhang synas emellertid vissa speciella omständigheter böra

beaktas, genom vilka det föreliggande problemet infogas i ett större sammanhang.

Sålunda må erinras om att AB Trafikrestauranger vid tidpunkten

för det nu med pressbyrån gällande kontraktets ingående allenast under

ett fåtal år varit i verksamhet. Sedan dess har bolagets affärsrörelse

avsevärt vuxit i omfattning, och densamma lämnar numera ett ekonomiskt

resultat som i förekommande fall vida överstiger vad som för statsverkets

del skulle ha uppnåtts, därest vederbörande rörelsegrenar varit utarrenderade

till pressbyrån. Vissa belysande exempel härpå ha anförts i det föregående.

Enligt revisorernas mening bör därför allvarligt övervägas, huruvida

icke förevarande problem lämpligen kunde lösas på så sätt att, såvitt

nu är i fråga, rätten till försäljning av andra varor än pressalster inom statens

järnvägars stationsområden i och med det nuvarande kontraktets utlöpande

vid årsskiftet 1951/52 i första hand överlätes på AB Trafikrestauranger.

På sistnämnda bolag finge sedan ankomma att i varje särskilt fall

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

35

avgöra, i vad män företaget självt borde omhänderhava viss rörelse eller om

denna i stället med fördel skulle kunna utarrenderas till pressbyrån eller

annan enskild intressent, varvid i förekommande fall utarrendering borde

kunna ske efter anbudsförfarande.

Vid bedömande av förevarande spörsmål bör hållas i minnet, att det härvidlag

är fråga om en kundkrets som i huvudsak tillhandahålles av statens

järnvägar. Det framstår därför som naturligt, att vinsten av här avsedda

affärsrörelse i möjligaste mån kommer staten själv till godo. Detta torde

enklast kunna förverkligas på så sätt att pressbyråns kioskrörelse i förberörda

utsträckning överlåtes på AB Trafikrestauranger, som redan förfogar

över en för ändamålet användbar försäljningsorganisation. En särskild

fördel skulle en sådan anordning erbjuda därigenom, att vid de förhandlingar

om arrendekontrakt o. d. med enskilda intressenter, som även framdeles

måste förutsättas komma att ske, den inom bolagsledningen förefintliga

speciella af färserfarenheten kunde utnyttjas. Då järnvägsstyrelsen genom

sina främsta representanter är företrädd i bolagets styrelse, behöver givetvis

icke befaras, att statens järnvägars fackintressen efter en sådan överlåtelse

skulle bliva mindre väl tillgodosedda än vad f. n. är fallet. Därigenom

skulle vidare förutsättningar skapas för en icke minst ur företagsekonomisk

synpunkt önskvärd rationalisering av kioskrörelsen. Vid de

fortsatta övervägandena i frågan torde jämväl nu antydda omständighet

böra beaktas. I anslutning härtill vilja revisorerna understryka angelägenheten

av att den verkställande ledningen för AB Trafikrestauranger alltid

hålles underrättad om förefintliga planer på ombyggnad av statens järnvägar

tillhöriga stationshus m. m.

De i det föregående framförda synpunkterna synas revisorerna i princip

vara tillämpliga jämväl på statens järnvägars mellanhavanden med andra

enskilda intressenter än pressbyrån. Av den lämnade redogörelsen torde

sålunda framgå, att de arrendebelopp som fastställts för rätten att handhava

viss försäljning i åtskilliga fall tillmätts i underkant. Vad slutligen den

inom GDG:s biltrafikområde bedrivna kioskrörelsen beträffar, torde likaledes,

därest härutinnan någon omläggning av verksamhetsformerna skulle

befinnas lämplig, en lösning efter ovan angivna riktlinjer böra eftersträvas.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna som sin mening uttala, att det synes

böra ankomma på järnvägsstyrelsen att i frågor av nu berört slag målmedvetet

söka främja den med AB Trafikrestaurangers affärsrörelse sammanhängande

verksamheten.»

Reservation har avgivits av en av revisorerna (s. 104 och 105).

Utlåtanden ha avgivits av järnvägsstyrelsen och AB Trafikrestauranger

(Del II, s. 107—110).

Utskottet. I likhet med revisorerna har utskottet bibragts den uppfattningen,

att bestämmelserna i det mellan järnvägsstyrelsen och AB Svenska press
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 174.

byrån ingångna avtalet, vilket upphör att gälla i och med utgången av innevarande

kalenderår, böra revideras i en för statsverket förmånligare riktning.

I sitt remissutlåtande har järnvägsstyrelsen också förutskickat att så skall

ske. Styrelsen har samtidigt förklarat det vara självfallet, att i samband

med de stundande förhandlingarna med pressbyrån största möjliga hänsyn

till de av revisorerna framförda synpunkterna kommer att tagas. Enligt

vad utskottet under hand erfarit ha sådana förhandlingar nu påbörjats, i

vilka den verkställande direktören i AB Trafikrestauranger beretts tillfälle

att deltaga. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig kunna inskränka sig

till att vad i ärendet förevarit för riskdagen

omförmäla.

9:o) Vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande spörsmål. Under

kommunikationsdepartementet, § 12, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter

beträffande vattenkraftens utbyggnad (Del I, s. 105—125).

Revisorerna, som besökt dels Indalsälvens flodområde med ett flertal kraftstationer

och reglerade sjöar, dels ock den för reglering planerade sjön Lossen

i Ljusnans övre lopp i Härjedalen, ha meddelat vissa iakttagelser revisorerna

härvid gjort. Särskilt ha revisorerna uppehållit sig vid det motsatsförhållande

som råder mellan å ena sidan kraftintressenternas önskemål

om att så snabbt som möjligt erhålla tillstånd till vattenbyggnaders utförande

och å andra sidan det allmännas intresse av att den rättsliga handläggningen

av hithörande mål sker med beaktande av alla de hänsyn som i

vattenlagen föreskrivas (s. 105—121).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Vid sin under hösten företagna resa inom Indalsälvens flodområde samt

vid sjön Lössen i Ljusnans övre lopp ha revisorerna varit i tillfälle att överlägga

om de aktuella utbyggnadsproblemen med såväl representanter för

statens och privata kraft- och regleringsföretag som med representanter för

de av företagen berörda bygderna.

För de direkta skador, som genom uppdämningen av regleringsmagasin

drabba jordbruks-, skogs- och annan mark eller vållas andra näringsgrenar

än jord- och skogsbruket, såsom exempelvis fisket, utgår enligt vattenlagen

de ersättningar, som vattendomstolen bestämmer. För andra mera

indirekta olägenheter, vilka såsom tidigare framhållits kunna drabba hela

den bygd, som beröres av uppdämningen, utdömes däremot icke någon ersättning.

Revisorerna ha kunnat konstatera, att dessa sekundära skadeverkningar

tillmätas stor betydelse i de berörda bygderna. Vid bedömandet

av dessa frågor bör emellertid icke förglömmas, att utvecklingen under

de senaste åren gått i riktning mot att i ökad utsträckning tillgodose sakägarnas

intressen även i dessa hänseenden. Sålunda ha vid innevarande års

riksdag vidtagits vissa ändringar i kommunalskattelagen beträffande taxeringen

av vattenfallsfastigheter, vilka komma att verka i nu angiven rikt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

37

ning. Ändringarna innebära bl. a. att i regleringsdammens värde inräknas

även värdet av utbetalade skadeersättningar. Enär dessa flerstädes uppgå

till avsevärda belopp, tillföras de kommuner, i vilka dammarna äro belägna

och vilka tidigare ansetts i viss mån missgynnade i beskattningshänseende,

ett ökat skatteunderlag, varigenom en utjämning kommer att ske mellan

ett större antal berörda kommuner.

En annan omständighet, som bidragit till en för bygdens intressen

gynnsam utveckling består däri, att de vattenregleringsavgifter, som utgå

enligt vattenlagen, avsevärt ökat i betydelse. Före den 1 juli 1944 gällde att

avgifterna i första hand skulle användas till förebyggande eller minskande

av skada eller olägenhet, som vållats genom regleringsföretaget och för vilken

ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd. I den mån avgifterna

därtill försloge, skulle de också användas för tillgodoseende av annat

ändamål beträffande den bygd, som berördes av företaget, såsom jordbrukets

främjande, beredande av tillgång till elkraft eller eljest för befolkningens

behov. Genom lagändring som trätt i kraft sistnämnda dag har den tidigare

rangordningen mellan nämnda ändamål bortfallit, varigenom ökade

möjligheter föreligga att med ifrågavarande avgifter tillgodose bygdens

behov. Härtill kommer att domstolarna numera synas benägna att utdöma

betydligt högre avgifter än tidigare. Vid sjön Torröns regleringar åren 1935

och 1940 bestämdes avgifterna till mellan 15 och 50 öre per vunnen turbinhästkraft.

Vid Näktens reglering fastställdes år 1948 avgifter på mellan

30 öre och 1 krona 80 öre per turbinhästkraft och i Faxälvens och Ångermanälvens

flodområden har åren 1949 och 1950 utdömts 2 kronor per

turbinhästkraft för utbyggda fall. Även beträffande utbetalningsförfarandet

ha på sina håll vissa lättnader för bygden kunnat iakttagas. Såsom framhållits,

ifrågasatte 1946 års revisorer huruvida icke de ändamål, för vilka

regleringsavgifterna voro avsedda, skulle bättre tillgodoses därest avgifterna

kunde genom kapitalisering utbetalas redan vid början av den 20- årsperiod, för vilken de fastställdes. I anslutning härtill må här meddelas,

att i vissa bygder i Jämtlands län vederbörande regleringsförening åtagit

sig att ställa erforderliga medel för elektrifiering eller vägföretag till förfogande

såsom lån att i sinom tid återbetalas genom bidrag av regleringsavgifter.

Under sin resa utefter Indalsälven ha revisorerna besökt även de nu färdigställda

statliga kraftstationerna vid Hölleforsen och Stadsforsen. Ehuru

revisorerna icke ingått på närmare undersökning rörande kostnaderna för

dessa anläggningar eller på därmed förenade tekniska spörsmål, ha revisorerna

genom nämnda besök och av de för utbyggnaden lämnade redogörelserna

erhållit intryck av att kraftstationerna varit väl planerade och att

byggnadsarbetena utförts med skicklighet och omsorg. Revisorerna ha även

med tillfredsställelse konstaterat, att vattenfallsstyrelsen f. n. prövar möjligheterna

att — i den mån så låter sig göra för rimliga kostnader — minska

de allvarliga ingrepp i landskapsbilden, som kraftstationerna måste förorsaka.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Revisorerna övergå härefter till att behandla den speciella företeelse i

samband med vattenkraftens utbyggnad, som innebär att byggnadsarbeten

igångsättas redan innan vederbörande vattendomstol meddelat tillstånd.

Enligt bestämmelserna i vattenlagen skall ansökan om byggande i vatten

vara åtföljd av de handlingar, vilka erfordras för bedömande av det

tillämnade företagets verkningar. Detta förutsätter, att utredningar om

t. ex. dämningsskador äro färdigställda, när ansökningen ingives. I vattenlagen

förutsättes byggnadsarbetena bliva igångsatta först sedan domstolen

lämnat medgivande till företaget. Sökandena ha givetvis varit lagligen

oförhindrade att före tillståndets meddelande bedriva förberedande

arbeten ävensom påbörja arbeten på land. Av praktiska och ekonomiska hänsyn

lärer emellertid ett dylikt förfarande ha tillämpats endast i sådana fall,

där det varit ställt utom tvivel, att tillstånd skulle komma att meddelas,

d. v. s. där den i lagen föreskrivna nyttan av företaget med betryggande

marginal överstigit kostnader och skador och ej heller i övrigt hinder

mot företaget förelegat.

Under det senaste decenniet har utbyggandet av vattenkrafttillgångarna

starkt forcerats. Denna utveckling, som kunde iakttagas redan under 1930- talet, blev särskilt framträdande under krigsåren till följd av nödvändigheten

att då hushålla med kol och annat bränsle. Även den ovanligt markerade

vattenbristen under budgetåret 1947/48 verkade i samma riktning. På grund

härav ha svårigheterna ökats att redan vid ansökningens ingivande förebringa

av domstolen önskad utredning om dämningsskador o. d. I åtskilliga

fall ha till och med byggnadsarbeten i vatten igångsatts, utan att

laga tillstånd avvaktats. Enligt uppgift har därvid dock tillsetts, att utomstående

intressen icke lidit skada utan att uppgörelse träffats.

Den starkt ökade intensiteten i nyttiggörandet av vattenkraften har återverkat

på vattendomstolarnas arbetsbörda. Eftersom utbyggandet koncentrerats

till Norrland, har den ökade arbetsbelastningen blivit särskilt påtaglig

för Norrbygdens vattendomstol. Statsmakterna ha även föranstaltat om en

successiv förstärkning av domstolens arbetskrafter. Sålunda har domstolen

sedan år 1945 arbetat på två fullständiga avdelningar, av vilka den s. k. Bavdelningen

år 1949 utbrutits till en självständig domstol. Mellanbygdens

vattendomstol. Beslutade personalförstärkningar ha emellertid av olika skäl

icke kunnat helt genomföras. Särskilt må erinras om att domstolen haft

svårigheter att fylla sitt behov av teknisk personal.

Såsom ett led i det snabba utbyggandet av vattenkraften meddelades genom

lagen den 20 oktober 1939 om tillfällig vattenreglering vissa regler,

vilka möjliggjorde ett förenklat och snabbt förfarande vid behandlingen av

vattenregleringsmål. Enligt dessa regler kan tillstånd meddelas till tillfällig

vattenreglering för viss tid, högst tre år. Lagen var ursprungligen avsedd för

de krisförhållanden, som förutsågos vid dess tillkomst, men dess giltighetstid

har därefter successivt förlängts. Sedan det tillfälligt meddelade tillståndet

utlöpt, har emellertid frågan om definitivt tillstånd för vederbörande

företag måst upptagas till prövning. Givet är att detta förfarande i sin mån

bidragit till att öka vattendomstolarnas arbetsbörda.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

39

I syfte att vinna ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna tillkallades

år 1945 särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av

vattenlagens bestämmelser. Därvid ifrågasattes en inarbetning i vattenlagen

av 1939 års lag. De sakkunniga ha i ett år 1947 avgivet betänkande

framhållit, att det icke borde ifrågakomma att giva 1939 års lag längre

giltighetstid än som oundgängligen erfordrades. Däremot syntes ett strikt

upprätthållande av vattenlagens gällande processuella regler knappast förenligt

med de krav, som komme att ställas på förfarandet. De sakkunniga

föreslogo vissa ändrade bestämmelser, som skulle ge vattendomstolen rätt

att, om företagets snara genomförande vore angeläget, meddela tillstånd till

erforderliga arbeten, innan målet i övrigt avgjordes. Därvid förutsattes

emellertid, att byggnadslovet föreginges av en definitiv prövning av företagets

tillåtlighet. De sakkunnigas förslag har ännu icke föranlett någon åtgärd

från statsmakternas sida.

Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget, att ett tillrättaläggande

sker beträffande det under senare år i åtskilliga fall tillämpade tillvägagångssättet

vid påbörjande av vattenbyggnader. Igångsättandet av kraftverksbyggen

och sjöregleringar utan vattendomstolens tillstånd måste i längden

medföra allvarliga konsekvenser, bl. a. därigenom att allmänhetens tilltro

till lag och rätt rubbas. Domstolarna lära icke heller kunna helt undgå

att vid sin prövning av målen påverkas av det förhållandet, att stora värden

redan nedlagts på en vattenbyggnad. Förhållandena äro ägnade att ingiva betänkligheter

icke minst därför att staten genom vattenfallsstyrelsen intager

en ledande ställning på detta område. Härtill kommer att det alltmer fullständiga

utbyggandet av vattenkraften tvingar kraftproducenterna att söka

utnyttja krafttillgångar, i vilka det föreskrivna nyttovärdet med allt mindre

marginal överstiger skada och kostnader. Härigenom ökas risken att företagen

slutligen visa sig sakna lagliga förutsättningar att komma till stånd.

Åtskilliga av de större vattenmålen torde vara av den natur, att domstolsbehandlingen

normalt tager lång tid i anspråk. De undersökningar, som

skola utföras av domstolens tekniska ledamöter, äro tidskrävande; detsamma

gäller de utredningar av speciella fackfrågor, såsom skador på fiske,

erosion och klimatförhållanden, vilka ankomma på särskilda sakkunniga.

Vidare måste rådrum beredas för framställande av eventuella erinringar mot

verkställda utredningar och för komplettering därav. Resultatet av dylika

utredningar kan stundom inverka på själva tillåtlighetsfrågan. Det är därför

av vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om ett snabbare

förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna däri inbegripna. Därest

en ändring av vattenlagens bestämmelser om processen i vattenmål visar sig

erforderlig, bör en sådan snarast övervägas. Snabbheten i förfarandet är av

vikt, icke endast av hänsyn till kraftproducenterna, vilkas intressen måhända

skulle tillgodoses genom möjligheten för domstolarna att meddela preliminära

beslut i tillåtlighetsfrågan. Även motparternas intressen kräva beaktande,

så att icke exempelvis sakägare nödgas vänta oskäligt länge på ersättningarnas

utdömande, vägfrågors ordnande o. d. Det må också erinras

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 174.

om att den ovisshet, som följer av ett under lång tid pågående vattenregleringsmål,

verkar hämmande på bygdens liv, exempelvis på frågor om jordbruksrationalisering

och bostadsbyggande.

Ett belysande exempel på de risker, som följa av ett föregripande av vattendomstolens

beslut, utgör den nu pågående utbyggnaden av Bergeforsen i

Indalsälven. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har behandlingen

av Bergeforsmålet tagit lång tid i anspråk. Den första ansökningen

om dämning vid forsen ingavs i september 1945, den andra ansökningen

— som innehåller den nu aktuella dämningshöjden — ingavs i maj

1947, men beslut i tillståndsfrågan väntas föreligga först mot slutet av år 1950.

Bl. a. med stöd av den omständigheten, att domstolen förordnat att nu pågående

sakkunnigutredningar om verkningarna av en eventuell dämning

skola avbrytas, anser sig sökandebolaget f. n. ha anledning antaga, att domstolen

kommer att avslå det begärda dämningstillståndet, och detta till och

med utan att frågan om tillåtligheten hänskjutes till Kungl. Maj:t. Tillräckliga

hållpunkter att förutbedöma målets utgång i högre instanser finnas

f. n. givetvis icke. 1 vart fall kommer, därest vattendomstolens dom går i

nu förutsedd negativ riktning, målets fortsatta behandling i högre instanser

och eventuellt hos Kungl. Maj :t att medföra en ytterligare betydande försening

med tillståndsgivningen.

Emellertid ha, som nämnts, byggnadsarbeten påbörjats vid Bergeforsen

redan under år 1949. Även om hittills dessa arbeten begränsats till sådana,

för vilka domstolens tillstånd icke erfordras, äro de likväl av betydande

omfattning. Särskilt är att märka, att arbetena omfatta en icke oväsentlig

del av jorddammen på södra sidan om älven. Sedan det blivit klart, att en

försening av domstolens beslut i tillståndsfrågan var oundviklig, har arbetstakten

minskats och arbetena begränsats till att omfatta huvudsakligen

ett avslutande av pågående arbeten. Den 31 juli 1950 hade emellertid nu

ifrågavarande arbeten dragit en kostnad av 2,75 miljoner kronor, av vilket

belopp 60 procent eller 1,65 miljon kronor faller på statens andel i företaget.

Revisorerna bortse icke från att planläggningen av Bergeforsens blivande

kraftstation skett under trycket av den starka forcering, som sedan mer än

ett årtionde kännetecknar vattenkraftens utbyggnad. Även igångsättandet av

byggnadsarbetena torde utgöra ett led i strävandena att uppfylla det på

längre sikt uppgjorda programmet för kraftbehovets tillgodoseende. När

riksdagen i samband med 1949 års beslut om utbyggande av Bergeforsen underströk

angelägenheten av att vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram fullföljdes

i så snabb takt, som förhållandena medgåve, hade någon ställning givetvis

icke tagits till nu ifrågavarande spörsmål. Det må vidare framhållas,

att då byggnadsarbeten för kraftverk eller sjöregleringar hittills igångsatts

innan vattendomstolens tillstånd hunnit erhållas — vare sig det gällt arbeten

i vatten eller på land — detta som regel torde ha inskränkt sig till sådana

fall, där tillåtlighetsfrågan varit ställd utom tvivel. Målets fortsatta behandling

har därvid huvudsakligen rört bestämmandet av de ersättnings
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

41

belopp, som skolat tillkomma olika sakägare, bestämmandet av skadeförebyggande

åtgärder och därmed jämförliga frågor. Det må vidare erinras om

att även det nu föreliggande sakkunnigförslaget av år 1947 om viss ändring

av vattenlagen såsom en uttrycklig förutsättning för preliminärt byggnadstillstånd

anger att tillåtligheten av företaget blivit definitivt prövad. Vid

Bergeforsen ha emellertid arbeten till betydande kostnader kommit till stånd,

oaktat tillåtlighetsfrågan icke varit klar. I anledning av de nu gjorda iakttagelserna

vilja revisorerna framhålla, att vattenbyggnader för statens räkning

eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande inflytande, under

angivna osäkra förhållanden böra för framtiden om möjligt anstå i avvaktan

på tillstånd av vattendomstol eller Kungl. Maj :t.»

Utlåtanden ha avgivits av vattenfallsstyrelsen, Mellanbygdens vattendomstol,

e. vattenrättsdomaren Ivar Ahlström, vattenrättsdomaren F. Löwing

och svenska vattenkraf tf öreningen (Del II, s. 111—125).

Utskottet delar i princip revisorernas uppfattning, att det under senare år

i åtskilliga fall tillämpade förfaringssättet vid påbörjande av vattenbyggnader,

enligt vilket kraftstationsbyggen och sjöregleringar igångsatts utan vederbörande

vattendomstols tillstånd, är ägnat att i olika hänseenden ingiva

betänkligheter. Vid bedömandet av förevarande spörsmål bör emellertid samtidigt

hållas i minnet, såsom särskilt vattenfallsstyrelsen i sitt remissutlåtande

framhållit, att det med hänsyn till försörjningsläget mången gång visat

sig nödvändigt att vidtaga vissa förberedande arbeten i avvaktan på domstolsbehandlingens

fortskridande. En bidragande orsak till de av revisorerna påtalade

förhållandena torde vidare vara att finna i den rådande bristen på arbetskraft

särskilt hos vattendomstolarna, varigenom prövningen av tillståndsfrågorna

ofta icke kunnat ske med den snabbhet som varit önskvärd.

Även om sålunda den praxis som utvecklat sig på förevarande område ur

vissa synpunkter ter sig förklarlig, framstår det å andra sidan såsom mindre

tillfredsställande, om den faktiska verkligheten på väsentliga punkter skulle

tillåtas fjärma sig från de rättsregler som äro avsedda att utgöra normen för

det praktiska handlandet. I detta sammanhang torde få erinras om att den

s. k. vandringsfiskutredningen, som finansierats av vattenfallsstyrelsen och

privata kraftintressenter, i sitt nyligen avgivna betänkande bl. a. framhållit,

att sådana byggnadsarbeten till vilka kräves tillstånd enligt vattenlagen

självfallet icke, såsom hittills i en del fall skett, böra påbörjas innan tillstånd

erhållits. En ovillkorlig förutsättning för att dylika missförhållanden

i fortsättningen skola kunna undvikas utan men för kraftförsörjningen är

dock enligt utredningen, att erforderlig förstärkning av domstolspersonalen

vidtages. Revisorerna ha för sin del ifrågasatt, huruvida icke härutöver en

ändring av vattenlagens bestämmelser om processen i vattenmål borde övervägas.

Såsom revisorerna själva påpeka, ha emellertid särskilda sakkunniga

år 1947 framlagt förslag om vissa ändringar i vattenlagen, varigenom cn

snabbare handläggning av hithörande ärenden skulle möjliggöras. Detta för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 174.

slag är alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet — som förutsätter

att vid det slutliga ställningstagandet härtill jämväl de av revisorerna

nu framförda synpunkterna komma att beaktas — har vid sådant förhållande

ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.

10:o) Hangarbyggnad på Torslanda flygplats. Under kommunikationsdepartementet,

§ 14, ha revisorerna påtalat de låga inkomsterna av den hösten

1949 färdigställda hangaren på Torslanda flygplats (Del I, s. 140—146).

Efter en redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande hangarbyggnad ha

revisorerna lämnat följande siffror angående de verkliga inkomsterna och

utgifterna för hangaren under ettårsperioden 1 oktober 1949—30 september

1950 enligt luf tf artsstyrelsens uppgifter.

Inkomster: Hangaravgifter............................... 19 700

Hyror....................................... 19 600

Beräknad hyresinkomst för av luftfartsverket disponerade

lokaler........................... 14 600 53 900

Utgifter: Bränsle...................................... 18 000

Underhåll.................................... 4 000

Lyse........................................ 3 200

Avskrivning efter 2 % å ett anvisat medelsbelopp

av tillhopa 1 965 000 kronor................ 39 300

Förräntning efter 3,2 %...................... 62 900 127 400

Underskott: kronor 73 500

Enär huvuddelen av det investerade kapitalet redan tidigare bokföringsmässigt

avskrivits genom före den 1 juli 1947 anvisade avskrivningsanslag

och med tillämpning av de särskilda regler, som gälla beträffande förräntningen

av de affärsdrivande verkens investerade kapital, kommer, framhålla

revisorerna, nu nämnda underskott icke till uttryck i luftfartsverkets bokföring.

Revisorerna ha uttalat följande.

»Enligt av statsmakterna uppdragna riktlinjer skall taxesättningen för

luftfartsverkets markorganisation i princip ske på sådant sätt, att täckning

för kostnaderna jämte skälig förräntning av kapitalinvesteringarna erhålles.

Vidare skall luftfartsverkets ekonomiska resultat särhållas från lufttrafikföretagens,

utan hänsyn till statens ekonomiska intressen i företagen.

Från och med år 1943 gjorde Aktiebolaget Aerotransport upprepade

framställningar till vederbörande statliga luftfartsmyndighet om iordningställande

av en ny hangar jämte verkstadsutrymmen på Torslanda flygplats.

Behovet av en hangar därstädes angavs av bolaget såsom mycket

trängande, såväl för flygtrafiken på Göteborg som av trafiksäkerhetsskäl.

För att tillgodose flygtrafikens behov beslöto statsmakterna år 1946, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

43

en hangar skulle uppföras på Torslanda; kostnaden beräknades därvid till

800 000 kronor. Under planeringstiden framställde ABA önskemål om förhyrande

av hela byggnaden för bolagets räkning och erhöll sedermera luftfartsstyrelsens

anbud härom. Sedan byggnaden färdigställts hösten 1949

för en kostnad av 1 965 000 kronor, hade emellertid — såsom en följd av''

den ekonomiska kris som sedan år 1948 drabbat den civila luftfarten

åtskilliga rationaliseringsåtgärder vidtagits inom de svenska lufttrafikföretagen.

Sålunda hade ABA sammanslagits med det helt privatägda SILA

till ett nytt bolag, lufttrafiken på Göteborg hade inskränkts och lufttrafikföretagen

hade på olika sätt sökt begränsa sina omkostnader. ABA ansåg

sig i detta läge icke kunna vidhålla den tidigare utfästelsen om förhyrande

av hela hangaren på Torslanda.

Under den tid av något mer än ett år, varunder den nya hangaren på

Torslanda varit i drift, ha verkstads- och kontor sutrymmen varit uthyrda

till olika företag, under det att hangarhallen endast i mycket ringa utsträckning

varit utnyttjad och flygplanen i stället uppställts i det fria på

fältet. ABA tillhöriga flygplan ha endast vid två tillfällen övernattat på

Torslanda och vid ett av dessa tillfällen intagits i hangaren. Det övervägande

antalet övernattningar, som förekommit under det första verksamhetsåret,

har gällt danska och norska flygplan, vilka uppehållit lufttrafiken

enligt ett nordiskt samtrafikavtal under beteckningen SAS. Vid de 338

tillfällen, som dessa plan under nämnda år övernattat på Torslanda, har

hangarförvaring förekommit 28 gånger; i övrigt har parkering på fältet

ägt rum. Luftfartsverkets inkomster av hangarhallen ha till följd härav

uppgått till endast en ringa del av vad man haft anledning att räkna med.

Enligt revisorernas mening hade luftfartsstyrelsen bort i tid försäkra

sig om bindande hyresavtal med det lufttrafikbolag, för vars räkning hangaren

i första hand uppförts.

Revisorerna äro icke beredda att utpeka vilka åtgärder som i nuvarande

läge böra vidtagas för att undanröja ovan påtalade missförhållanden.

Skulle en uppgörelse med vederbörande trafikföretag icke kunna träffas,

måste emellertid övervägas alt åtminstone delvis disponera hangarutrymmet

för annat ändamål.»

Utlåtande har avgivits av luftfartsstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttrande

av AB Aerotransport (Del II, s. 136—138).

Styrelsen har anfört följande angående ABA:s utnyttjande av hangarhallen.

Orsakerna till ABA:s ovillighet att fullfölja de intentioner, som legat till

grund för hangarens tillkomst, torde enligt styrelsens förmenande få sökas

i de rationaliseringsåtgärder och andra omläggningar av verksamheten, som

företagits av bolaget för att möta den svåra kris, som drabbade rörelsen

med början år 1948. Sålunda ha bland annat linjesträckningarna till stor

del ändrats och verkstadsdriften koncentrerats till huvudbaserna. Den enda

av ABA:s egna linjer, som för närvarande reguljärt berör Göteborg, är

linjen Stockholm—Göteborg—London, som emellertid ställer anspråk på

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 174.

hangarplats i Göteborg endast vid vissa trafikstörningar. Övriga reguljära

linjer över Göteborg trafikeras för närvarande av de danska och norska

flygbolag, som ingå såsom partner i Scandinavian Airlines System (SAS).

ABA:s möjligheter att påverka dessa bolag till ett bättre utnyttjande av

hangaren på Torslanda torde kunna förväntas bli större, då det''fördjupade

SAS-samarbetet kommer till stånd. Upptagande av verkstadsdrift i Göteborg

lärer dock icke kunna komma i fråga för bolagets vidkommande inom överskådlig

tid.

Beträffande hangarhallens uthyrande för annat ändamål har styrelsen yttrat

följande.

I fråga om själva hangarhallen bör det enligt styrelsens uppfattning icke

ifrågakomma att helt uthyra densamma för främmande ändamål, då Torslandas

karaktär av flygplats för internationell trafik får anses kräva tillgång

på hangarutrymme för trafikflygplan av gängse typer. Därest icke inom en

relativt snar framtid mera bindande utfästelser kunna lämnas från SAS om

företagets avsikter att förhyra vissa utrymmen i hangarhallen, är det styrelsens

avsikt att undersöka, huruvida någon del av detta utrymme kan upplåtas

för annat ändamål. Härvid bör dock beaktas, att det ur brand-, bevaknings-

och andra säkerhetssynpunkter ställer sig svårt att finna hyresgäster,

som kunna tillåtas driva rörelse i samma lokal, som utnyttjas för uppställning

av i trafik varande flygplan. Även den relativt korta uppsägningstid,

som med hänsyn till flygtrafikens egna intressen måste fordras, utgör ett

visst hinder för ekonomiskt fördelaktiga hyresuppgörelser.

Styrelsen har slutligen också förklarat sig icke vara av den uppfattningen

att en sänkning av hangartaxan skulle ha nämnvärt inflytande på ABA:s och

SAS:s benägenhet att bättre utnyttja hangaren.

AB Aerotransport har yttrat bl. a.

Den sedan hösten 1947 så avsevärt höjda hangartaxan har emellertid

medfört, att de skandinaviska trafikbolagen under trycket av de senaste

årens ekonomiska svårigheter sökt minska sina kostnader för hangarering

etc. av trafikflygplanen. En följd härav har varit, att Torslanda-hangarens

utnyttjning varit låg. Det kan ifrågasättas, om icke taxans höjd, sett ur den

totala flygplatsekonomiens synvinkel, medfört en lägre hangarinkomst än

som skulle varit fallet med en lägre taxa.

L tskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, anvisade riksdagen

år 1946 ett investeringsanslag av 800 000 kronor för uppförande av en

ny hangar på Torslanda flygplats. Detta belopp visade sig dock efter hand

vara helt otillräckligt; de totala kostnaderna för byggnadsföretaget ha sålunda

uppgått till närmare 2 miljoner kronor. Till grund för statsmakternas

beslut härutinnan lågo upprepade framställningar från Aktiebolaget Aerotransports

sida, i vilka behovet av den ifrågavarande hangaren angavs såsom

mycket trängande. Något bindande avtal rörande dispositionen av hangarbyggnaden

har emellertid aldrig kommit att träffas, då bolaget på grund av

vissa omständigheter icke ansett sig kunna vidhålla sin tidigare utfästelse att

förhyra densamma. Såsom revisorerna påpeka, ha luftfartsverkets inkomster

av hangarhallen till följd härav uppgått till endast en ringa del av

vad man haft anledning att räkna med.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

45

Vad sålunda förevarit finner utskottet otillfredsställande. Uppenbart torde

vara att här en felinvestering skett, särskilt beklaglig med hänsyn till rådande

förhållanden på byggnadsmarknaden. I likhet med revisorerna hyser

utskottet den uppfattningen, att särskilda åtgärder äro påkallade i syfte att

reducera statsverkets hyresförluster. Det torde böra ankomma på luftfartsstyrelsen

att härutinnan taga det initiativ som må befinnas erforderligt.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet anfört.

11 :o) Längmanska donationsfonden. Under finansdepartementet, § 15, ha

revisorerna framlagt vissa synpunkter beträffande Längmanska donationsfonden

(Del I, s. 147—160).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande

nr 143, varom utskottet velat här

erinra.

12:o) Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering

av flottans fartyg. Under finansdepartementet, § 16, ha revisorerna framlagt

vissa synpunkter beträffande tull- och skattefrihet för vissa varor i samband

med proviantering av flottans fartyg (Del I, s. 160—178).

Utskottet. Beträffande detta ärende har redan 1950 års riksdag yttrat sig

(skr. nr 414), varom utskottet velat här

erinra.

13:o) Tull- och skattefrihet för till skeppsproviant. hänförliga varor för

fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och Norge. Under

finansdepartementet, § 17, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att åtgärder

vidtagas för ett upphävande av nuvarande möjligheter till skattefri

utförsel av till skeppsproviant hänförliga varor på fartyg på vissa trafikleder

(Del I, s. 178—189).

För sådana till skeppsproviant hänförliga varor, vilka erfordras för passagerare

och besättning ombord å bl. a. passagerarfartyg i utrikes trafik,

åtnjutes befrielse från såväl å dessa varor belöpande tullavgifter som de

konsumtions- m. fl. indirekta skatter, vilka inom landet belasta desamma.

Enligt 5 § mom. k) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda i avseende å

sådan skeppsproviant, som medföres å från utrikes ort ankommande fartyg,

tullfrihet, försåvitt provianten erfordras ombord till fartygets besättning eller

passagerare, så länge fartyget icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik.

Tullfriheten är dock i vad avser spritdrycker och vin på visst sätt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 174.

maximerad i förhållande till den utminutering, som kan gälla på platsen

i fråga. Provianten utlämnas av tullverket efter hand samt, vad avser spritdrycker

och vin, endast i smärre kvantiteter, varefter den del, som icke tullfritt

utlämnas (överskottsproviant) sättes under tullverkets sigill, till dess

den återutföres.

Såsom i annat sammanhang närmare berörts, har för proviantering av

fartyg i utrikestrafik en särskild tullagerinstitution, provianteringsfrilager,

inrättats. Från sådant frilager må gods utlämnas för proviantering av fartyg

bl. a. under villkor att fartyget utklareras till utrikes ort. Gods, som i

denna ordning utlämnas, är befriat från vederbörliga tullavgifter. Även i

fall, då provianteringen sker från frihamn eller tullnederlag, åtnjutes befrielse

från tullavgift.

En provianteringsfrilagren motsvarande lagerinstitution utgöra för tobaksvarornas

del de s. k. tobaksskattelagren, å vilka av AB Tobaksmonopolet

godkänd importör må utan erläggande av belöpande tobaksskatt upplägga

importerad tobaksvara. Från dylikt lager kunna sålunda utlämnas obeskattade

tobaksvaror bl. a. för proviantering av fartyg. Enligt föreskrift i

1943 års tobaksmonopollag utgår icke heller skatt för tobaksvaror, som direkt

hos AB Tobaksmonopolet inköpas såsom proviant för fartyg, därest

varorna med fartyget under stadgad tullkontroll utföras till utrikes ort.

Såväl provianteringsfrilagren och övriga tullager som tobaksskattelagren

och frihamnsinstitutionen äro i tullhänseende att anse såsom icke tillhörande

det svenska tullområdet. Med hänsyn härtill samt till det indirekta skattesystemets

ändamål att i huvudsak taga sikte på konsumtionen av varor inom

landet, är som ovan antytts det gods, som från dylika lager in. in. utlämnas

för proviantering av fartyg, undantaget icke blott från belöpande

tullavgifter utan därjämte från de indirekta skatter av skilda slag, som må

utgå vid varornas försäljning eller konsumtion inom landet. De skatter, vilka

här komma i fråga, äro exempelvis omsättnings- eller utskänkningsskatt

å spritdrycker och vin, tillverkningsskatt å brännvin, skatt å maltdrycker,

tobaksskatt, läskedrycksskatt, varuskatt av skilda slag, såsom å konfityrer,

choklad, kex m. m., stämpelavgift å spelkort m. m.

I avseende å storleksordningen av den skattebefrielse, som för varje här

avsett varuslag kan komma i fråga, få revisorerna hänvisa till den redogörelse,

som under § 16 angående tull- och skattefrihet för vissa varor i

samband med proviantering av flottans fartyg lämnats för vissa skatteforiner

och för dem före den 1 december 1950 gällande skattesatser.

Vad angår möjligheten för resande, som till riket ankommer från utrikes

ort, att hit införa spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror gäller följande.

Sådan resande må, därest han uppnått 21 års ålder, mot erläggande av

stadgad tull för eget bruk införa av spritdrycker högst tre fjärdedels liter

— i fråga om resande hemmahörande i Sverige, Danmark, Finland eller

Norge en tredjedels liter — och av vin en liter, så framt det icke är uppenbart,

att resan företagits i huvudsakligt syfte att till riket införa rusdrycker.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

47

Av maltdrycker tredje klass (exportöl) må för eget bruk införas högst en

liter.

Färdiga tobaksvaror må av den resande för eget bruk tullfritt medföras

till myckenhet ej överstigande 200 — vad gäller resande, hemmahörande i

Sverige, Danmark, Finland eller Norge 50 — gram samt cigarrettpapper, ej

överstigande 10 gram. Vid tillämpningen härav skall varje cigarr anses väga

5 gram, cigarrcigarrett 3,3 gram, cigarrett utan munstycke 1 gram samt cigarrett

med munstycke 0,5 gram.

Av den lämnade redogörelsen torde, anföra revisorerna, framgå, att det

provianteringsförfarande, som gäller för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet,

är förknippat med betydande förmåner i form av tull- och skattefrihet

för ombord å fartygen medförd skeppsproviant. I syfte att närmare

undersöka storleksordningen av den proviantering, varom här är fråga, särskilt

i vad gäller passagerarfartyg i reguljär trafik mellan Sverige samt Danmark,

Finland och Norge, ha revisorerna från vederbörande tullmyndigheter

införskaffat vissa uppgifter angående de kvantiteter proviant av skilda

slag, som under år 1949 tilldelats fartyg i reguljär trafik på orter i de

här angivna länderna.

Sådan proviantering, varom här är fråga, har i huvudsak förekommit endast

vid tullanstalterna i Malmö, Stockholm och Göteborg samt, i viss mindre

utsträckning, jämväl i Landskrona. Vid tullkammaren i Hälsingborg har

proviantering med skattebelagda varor icke förekommit av vare sig färjor

eller andra passagerarfartyg i trafik på de berörda länderna. Färjförbindelsen

därstädes upprätthålles av danska båtar, och provianten inköpes i Danmark.

SJ tillgodoföres dock viss del av såväl trafikresultatet som överskottet

å restaurangrörelsen.

Nedanstående sammanställning utvisar för envar ovan angiven tullanstalt

kvantiteten av under år 1949 såsom skeppsproviant tilldelade obeskattade

varor av vissa vanligen förekommande varuslag.

Tullanstalt

Sprit-

drycker

liter

Vin

liter

Export-

öl

liter

Cigarrer,

cigarr-

cigarretter,

cigarretter

styck

Tobak

kg

Kaffe

kg

Konfi-

tyrer,

choklad

kg

Malmö...........

27 625

962

57 777

24 813 466

2 764

5 834

9 146

Stockholm.......

17 039

2 252

76 414

5 896 660

131

4 405

—

Göteborg........

6 504

636

4 464

1 654 565

230

1 157

3 502

Landskrona......

247

—

561

134 700

38

—

—

Summa

51 415

3 850

139 216

32 499 391

3 163

11 396

12 648

Beträffande det av revisorerna i övrigt införskaffade materialet torde få

hänvisas till s. 180—186.

Revisorerna ha gjort följande uttalande.

»För den utrikes fartygstrafiken i allmänhet har sedan gammalt medgivits

ett provianteringsförfarande, vilket bereder möjlighet till skattefri ut
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 174.

försel av sädana till skeppsproviant hänförliga varor, som vid konsumtion

eller försäljning inom landet eljest vore belagda med indirekta skatter av

skilda slag. Förutom denna skattebefrielse åtnjutes, i den mån varorna äro

av utländskt ursprung, jämväl befrielse från belöpande tullavgifter. De vittgående

förmåner i form av tull- och skattefrihet, som sålunda innefattas i

denna provianteringsrätt, komma fartyg av praktiskt taget alla kategorier

til! del under förutsättning, att dessa genom tullmyndigheterna i vanlig ordning

utklareras till utrikes ort samt att de i övrigt uppfylla föreskrivna

tullformaliteter. Med hänsyn till den restauration, som i allmänhet förekommer

ombord å fartyg i reguljär passagerartrafik speciellt på avlägsnare

länder, torde provianteringsmöjligheterna ha sin största betydelse i vad avser

denna trafik.

En särställning i den utrikes passagerartrafiken intar onekligen den reguljära

persontrafik, som äger rum mellan Sverige och orter i de övriga

nordiska länderna. I dessa fall är i huvudsak fråga enbart om en närtrafik

med kortvariga och täta turer samt färdsträckor, som icke sällan väsentligt

understiga rutter i den inrikes fartygstrafiken. I anslutning till den ombord

å ifrågavarande fartyg bedrivna restaurangrörelsen förekommer regelmässigt

såväl skattefri utskänkning av spritvaror, vin och exportöl ur fartygens

proviantförråd som försäljning av obeskattade varor av skilda slag, såsom

tobaksvaror, konfityrer, choklad, kex m. m. Revisorerna, som avlagt besök

å såväl tågfärjan Malmöhus som öresundsbåtarna, ha icke kunnat undgå

det intrycket, att nykterhets- och ordningstillståndet, vad båtarna beträffar,

lämnar åtskilligt övrigt att önska. Endast för tågfärjans vidkommande

synas ha meddelats vissa restriktionsregler, men ifrågavarande bestämmelser

medgiva likväl en betydligt frikostigare utskänkning än vad fallet är

inom landet. Dessa förhållanden synas emellertid utgöra spörsmål, fallande

inom vederbörande länsstyrelses verksamhetsområde, varför revisorerna

förutsätta, att denna myndighet ägnar frågan erforderlig uppmärksamhet

samt vidtager de åtgärder, som kunna anses erforderliga.

I syfte att erhålla en närmare uppfattning av omfattningen av den proviantering,

som äger rum i och för restaurationens bedrivande, ha revisorerna

på grundval av från vederbörande tullmyndigheter införskaffade uppgifter

verkställt en utredning i frågan. De trafikleder, som därvid särskilt uppmärksammats,

äro de reguljära fartygsförbindelserna Malmö—Köpenhamn,

Stockholm—Åbo—Helsingfors samt Göteborg—Fredrikshamn och Göteborg

—Oslo. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha å ifrågavarande

förbindelseleder provianteringsmöjligheterna fått ett mycket vidsträckt utnyttjande,

och den skattefria försäljning och utskänkning, varom här är fråga,

måste också, särskilt i betraktande av de relativt korta rutterna, anses vara

av en högst avsevärd omfattning. Under år 1949 uppgick sålunda den totala

skattefria utförseln för fartyg å de berörda linjerna till 51 415 liter spritdrycker,

3 850 liter vin, 139 216 liter exportöl, 32 499 391 stycken cigarretter,

cigarrcigarretter och cigarrer och 3 163 kg röktobak. Härtill kommer en i

vissa fall betydande proviantering av åtskilliga andra skattepliktiga varu
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

49

slag, såsom konfityrer, kaffe, kex, spelkort, läskedrycker in. in. Bortsett från

vissa mindre kvantiteter, vilka avsetts för besättningen, har den tilldelade

provianten helt omsatts i vederbörande restaurangrörelse. Det bör framhållas,

att den nyssnämnda tilldelningen givetvis endast avser den i svensk

hamn inköpta provianten. För bedömande av den totala konsumtionen ombord

å fartygen måste hänsyn därför tagas jämväl till sådana varor, vilka

eventuellt inköpts å den främmande destinationsorten. Huruvida och i vilken

utsträckning så skett, ha revisorerna sig ej bekant. Vad särskilt gäller

förbindelserna över Öresund, bör dock framhållas, att en väsentlig del av

inköpen, särskilt i vad avser vissa märken spritdrycker och tobaksvaror,

regelmässigt torde ske i Köpenhamn.

Den nuvarande provianteringsordningen är, såsom ovan framhållits, förknippad

med en skattebefrielse av betydande mått, varigenom här berörda

fartyg kunna komma i åtnjutande av eljest skattebelagda varor till priser,

som väsentligt understiga de i allmänna marknaden förekommande. En överslagsberäkning

ger sålunda vid handen, att de till ovannämnda varukvantiteter

hänförliga skatterna kunna uppskattas till vad avser sprit- och vinvarorna

ca 1 miljon kronor samt tobaksvarorna ca 4 miljoner kronor. Härtill

komma belöpande tullavgifter. Sammanlagt torde den tull och skatt,

som hänför sig till under år 1949 tilldelad proviant för fartyg på här avsedda

rutter, kunna uppskattas till bortåt 5,5 miljoner kronor. Det bör vid

bedömande av storleken av ifrågavarande belopp uppmärksammas, att beräkningarna

grunda sig på före den 1 december 1950 gällande skattesatser

för spritvarorna.

En undersökning av gällande utskänknings- och försäljningspriser ombord

å fartygen utvisar, att dessa priser, ehuru de understiga de inom landet

i motsvarande fall tillämpade, i betraktande av de låga inköpspriserna likväl

måste anses vara relativt betydande. Detta måste sålunda innebära, att

en väsentlig del av den bortfallande skattemarginalen utnyttjas vid prissättningen

av dessa varor, vilket givetvis bör bidraga till en icke oväsentlig

vinst för restaurationsrörelsen.

Enligt revisorernas mening framstår det såsom principiellt oriktigt, att

betydande medel, vilka egentligen ha karaktär av skattemedel, som med

hänsyn till monopolrättens allmänna innebörd rätteligen borde komma

statsverket till godo, på sätt här sker skola undandragas det allmänna för att

i stället tillgodoföras statliga eller enskilda restaurationsföretag. Det anförda

synes därför revisorerna giva anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten

av ett fortsatt bestånd av den nuvarande provianteringsordningen på de trafikleder,

varom här är fråga. En avveckling av dessa förmåner, varigenom

den tilldelade provianten belädes med sedvanlig skatt och sålunda komme

att betinga samma pris som vid försäljning inom landet, torde därför böra

övervägas. En sådan åtgärd måste emellertid för att få avsedd effekt motsvaras

av likartade inskränkningar i provianteringsmöjligheterna från de

övriga berörda ländernas sida, enär eljest inköpen torde komma att överflyttas

till ifrågavarande länder. Åtgärden skulle därför förutsätta eu ömsc
4

Itihang till riksdagens protokoll 1951. 0 samt. Nr 174.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 174.

sidig överenskommelse i frågan mellan myndigheterna i respektive länder.

Med tanke på de betydande skatteintäkter, som därigenom skulle tillföras

respektive stater, synes dock en dylik överenskommelse kunna ligga inom

räckhåll. Förutsättningarna härför förefalla dessutom desto gynnsammare

som enligt vad revisorerna erfarit — vad särskilt avser öresundstrafiken —

departementet för told- og forbrugsafgifter inom danska finansministeriet i

skrivelser till generaltullstyrelsen gjort upprepade framställningar om åtgärder

till förhindrande av att proviantering med huvudsakligen obeskattade

tobaksvaror ägde rum i svenska hamnar av danska ruttbåtar på rutterna

mellan Bornholm och Sverige. Därvid har bl. a. anförts, att nämnda

båtar i Danmark förvägrats intaga obeskattade tobaksvaror men att upprätthållandet

av detta provianteringsförbud vore utan egentlig verkan, så

länge båtarna finge förse sig med obeskattade tobaksvaror i svensk hamn.

Det kunde därför befaras, att det danska provianteringsförbudet måste hävas.

Med hänsyn till insmugglingsfaran vore det emellertid utomordentligt

betydelsefullt, att försäljning av obeskattade tobaksvaror på helt kortvariga

överfärder mellan danska och näraliggande utländska hamnar icke ägde

rum.

Det synes också revisorerna, som om de skäl, vilka ligga bakom tillkomsten

av de tillämpade provianteringsmöjligheterna och som alltjämt torde

motivera deras bibehållande i vad gäller trafiken på mera avlägsna länder,

icke göra sig med samma styrka gällande i avseende å den närtrafik, varom

här är fråga. Ifrågavarande privilegier lära nämligen få anses betingade

i första hand av önskvärdheten att underlätta den i egentlig mening internationella

fartygstrafiken genom att bl. a. undanröja de hinder, som skiljaktigheter

länderna emellan i fråga om varubeskattningens utformning,

inköpsvillkor m. m. kunna utgöra för denna trafik. Några sådana skiljaktigheter

torde emellertid, bortsett från restriktionssystemets olikartade natur,

knappast kunna åberopas de nordiska länderna emellan.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna understryka angelägenheten

av att genom överenskommelser med respektive myndigheter i de övriga

berörda länderna åtgärder vidtagas för ett upphävande av de nuvarande

möjligheterna till skattefri utförsel av till skeppsproviant hänförliga varor

för fartyg på de här berörda trafiklederna. Det må erinras, att 1950 års riksdag

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om att åtgärder måtte vidtagas

i syfte att begränsa de nuvarande provianteringsmöjligheterna, i vad de avse

flottans fartyg.»

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen och styrelsen

för AB Svenska tobaksmonopolet (Del II, s. 148—163).

Generaltullstijrelsen har erinrat om att styrelsen i underdånig skrivelse

den 13 februari 1950 föreslagit viss begränsning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna

i avseende å obeskattade tobaksvaror. I anslutning härtill

har styrelsen bl. a. framhållit följande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

51

Frågan om lämpligheten av att genomföra ännu mera omfattande inskränkningar

i provianteringsförmånerna för passagerarfartyg i närtrafik

med avseende å skattebelagda men obeskattade varor än de av styrelsen för

dylika fartyg sålunda föreslagna eller att helt avveckla nämnda förmåner

är av natur att icke kunna lösas utan en allsidig och noggrann utredning.

Kontrollstijrelsen har hemställt, att frågan om avveckling av gällande provianteringsordning

på förevarande område göres till föremål för särskild

utredning. Denna utredning borde lämpligen innefatta jämväl frågan om

vidtagande av de av riksdagen begärda åtgärderna i syfte att begränsa provianteringsmöjligheterna

för flottans fartyg.

Styrelsen för AB Svenska tobaksmonopolet har yttrat följande.

Den utredning, som riksdagens revisorer verkställt angående omfattningen

av den skattefria utförseln av till skeppsproviant hänförliga varor

till våra grannländer och de konsekvenser denna utförsel har ur statsfinansiell

synpunkt, giver enligt styrelsens mening vid handen, att ett övervägande

av åtgärder i syfte att begränsa nämnda utförsel torde vara motiverat.

Emellertid anser styrelsen för sin del, att man bland annat med hänsyn

till turisttrafiken bör framgå med varsamhet, då det gäller att göra inskränkningar

i den vedertagna skattebefrielsen för varor, vilka utlämnas

som skeppsproviant till fartyg i internationell trafik. Ur denna synpunkt

vill styrelsen, som närmast torde ha att yttra sig över riksdagens revisorers

förslag i vad det gäller tobaksvaror, ifrågasätta, om man icke beträffande

dessa varor bör, såsom i generaltullstyrelsens förutnämnda skrivelse

föreslagits, begränsa sig till en beskärning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna

för passagerarfartyg med en beräknad färdtid till utlandet

av mindre än fyra timmar. Härigenom skulle det med riksdagens revisorers

förslag i denna del avsedda syftet väsentligen tillgodoses, samtidigt som inskränkningarna

skulle drabba endast sådan trafik, som odisputabelt kan

rubriceras såsom närtrafik, nämligen trafiken mellan Sverige och Danmark

dels över Öresund, dels till Bornholm och dels på linjen Göteborg—Fredrikshavn.

Utskottet. Enligt nu gällande bestämmelser tillämpas för den utrikes fartygstrafiken

ett provianteringsförfarande, som innebär vittgående förmåner

i form av tull- och skattefrihet för varor, vilka vid konsumtion eller försäljning

inom landet äro belagda med indirekta skatter av skilda slag. Skälen

för ett bibehållande av dessa provianteringsmöjligheter i vad avser trafiken

på mera avlägsna länder synas revisorerna alltjämt bärande. En särställning

i nu berörda hänseende anses dock den reguljära persontrafik intaga,

vilken äger rum mellan Sverige och orter i de övriga nordiska länderna.

En avveckling av gällande förmåner för sist berörda trafik, varigenom den

tilldelade provianten belädes med vanlig skatt och sålunda komme att betinga

samma pris som vid försäljning inom landet, bör därför enligt revisorernas

uppfattning tagas under övervägande. I detta sammanhang har

bl. a. framhållits, att staten genom den nuvarande provianteringsordningen

årligen undandrages indirekta skatter till avsevärda belopp.

Vederbörande remissinstanser ■—■ generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen

och AB Svenska tobaksmonopolet — ha i stort sett anslutit sig till revisorernas

uppfattning och förordat en närmare utredning av frågan. I anslut
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 174.

ning härtill torde vidare böra nämnas, att från järnvägsstyrelsens sida under

hand lämnats den upplysningen, att ett genomförande av de av revisorerna

ifrågasatta åtgärderna kan befaras leda till ogynnsamma ekonomiska

konsekvenser för de statens järnvägar tillhöriga bolagen AB Trafikrestauranger

och Svenska rederiaktiebolaget Öresund.

Efter prövning av på frågan inverkande olika omständigheter har utskottet

i likhet med revisorerna funnit starka skäl tala för en omläggning av nuvarande

provianteringssystem, såvitt fråga är om den mera lokalt betonade

utrikestrafiken. I remissutlåtandena har emellertid framhållits, att med förevarande

spörsmål äro förknippade en rad delvis mycket komplicerade

problem, vilket f. ö. påpekats jämväl av revisorerna. Innan något slutligt

ställningstagande härvidlag kommer till stånd, synes därför enligt utskottets

mening frågan böra göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid torde

böra beaktas vad såväl revisorerna som förenämnda remissinstanser haft

att anföra i ämnet.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Ivungl. Maj :t ville föranstalta om en närmare utredning av

frågan om provianteringsförfarandet vid utrikes fartygstrafik

av mera lokal karaktär.

14 :o) Tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen. Under finansdepartementet,

§ 18, ha revisorerna förordat att frågan om debitering

enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande av annan lämplig

avgift för provianteringsfrilagerrörelsen upptages till närmare övervägande

(Del I, s. 189—198).

För proviantering och utrustning av fartyg och luftfartyg finnes inrättad

en särskild tullagerinstitution, s. k. provianteringsfrilager. Å dylikt tullager

må i nyss angivet syfte tullpliktigt gods, efter verkställd tulltaxering men

utan att tullavgift erlägges, kunna uppläggas under vård av godsets ägare

(frilager shavaren).

Uppläggning å provianteringsfrilager må därvid kunna ske av gods, som

a) inkommit direkt till riket från utrikes ort eller från frihamn;

b) transiterats från annan ort inom tullområdet;

c) överförts från tullnederlag eller transitupplag;

d) överflyttats från ett provianteringsfrilager till ett annat å samma ort.

För provianteringsfrilagren finnas grundläggande bestämmelser meddelade

i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och

kungörelsen den 17 juni 1948 med tillämpningsföreskrifter till denna förordning.

Revisorerna ha närmare redogjort för provianteringsfrilagerrörelsen å s.

189—196, vartill utskottet får hänvisa.

Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

53

»Såsom den lämnade redogörelsen utvisar har provianteringsfrilagerrörelsen

— främst genom den stegring i utrikestrafiken, som efter hand

inträtt — numera nått en betydande utveckling, och de provianteringar,

vilka verkställas i denna ordning, uppgå säkerligen till väsentliga belopp.

För budgetåret 1948/49 redovisades sålunda 4 114 uppläggningar å provianteringsfrilager,

medan antalet uttagningar därifrån uppgingo till 53 461.

Uppenbart är, att tullverkets personal i icke obetydlig utsträckning måste

tagas i anspråk för fullgörande av de bevakningsåtgärder och kontrollerande

uppgifter i skilda hänseenden, provianteringsfrilagerinstitutionen förutsätter.

De kostnader, som äga samband med denna verksamhet, falla —

bortsett från sådana kostnader, vilka täckas av provianteringsfrilageravgiften

— nästan helt på statsverket. Den av revisorerna verkställda utredningen

synes även giva anledning förmoda, att tullverkets kostnader för

dessa uppgifter, i varje fall i betraktande av den för tullverket mycket speciella

verksamhet, varom här är fråga, icke kunna anses såsom oväsentliga.

Om man utgår från en genomsnittlig lönekostnad av, lågt räknat, 5

kronor för bevakningsförrättning, torde den sammanlagda årskostnaden

enbart för bevakningsgöromålen kunna uppskattas till över 250 000 kronor.

Härtill komma emellertid sådana ytterligare kostnader, vilka indirekt föranledas

av svårigheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna och

därmed även för tullverket att rationellt utnyttja den tillgängliga arbetskraften,

varjämte med systemet även följer att dyrbar arbetstid som regel

måste gå förlorad i samband med resor till och från förrättningsställena.

Enligt revisorernas mening kan med fog ifrågasättas det rimliga i att

kostnaderna för provianteringsfrilagersinstitutionen till sin huvudpart skola

bäras av statsverket. Denna speciella tullagerinstitution har uppenbarligen

uteslutande till syfte att betjäna viss trafik och är främst genom den tulloch

skattefria försäljning, som möjliggöres i denna ordning, förenad med

väsentliga ekonomiska förmåner för frilagersinnehavarna och deras kunder.

För statsverket däremot medföra försäljningarna från provianteringsfrilagren

icke några inkomster av tull och skatt. Det må i detta sammanhang

erinras om att, enligt en av revisorerna under § 16 verkställd utredning,

enbart till flottans fartyg under år 1949 utlämnats varor, representerande

tull och skatt till ett belopp av sammanlagt ca 1 miljon kronor,

vilka provianteringar till övervägande del verkställts från prövianteringsfrilager.

Även andra fartyg, såsom handels- och passagerarfartyg, samt

luftfartyg ha samma provianteringsmöjligheter. I betraktande av det anförda

anse revisorerna det ur principiella synpunkter rimligt och motiverat,

att i fall som dessa kostnaderna för bestyret med verksamheten i fråga i

princip bäras av den trafik, som betjänas. Det må dessutom framhållas,

att denna princip redan vunnit erkännande i fråga om de kostnader, vilka

hänföra sig till uppgifter i samband med bokföringen av provianteringsfrilagersgodset,

även om provianteringsfrilagersavgiftens nuvarande storlek

icke ger full täckning för dessa kostnader.

Med hänsyn till det anförda torde det därför förtjäna övervägas, om icke

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 174.

den debitering, som f. n. endast undantagsvis äger rum enligt taxan för

extra tullförrättningar för vissa av tullverkets tjänsteåtgärder, lämpligen

borde utsträckas till att omfatta alla de fall, där tullverkets medverkan

påkallas i samband med uppläggningar å provianteringsfrilager samt uttagningar

därifrån, eller också annan lämpligt avvägd avgift uttagas. Förutom

direkta inkomster för statsverket skulle en sådan åtgärd medföra

fördelar för tullverket även ur vissa andra synpunkter. I motsats till vad

som gäller för tullnederlag i allmänhet medgivas sålunda f. n. uttagningar

från provianteringsfrilager oberoende av det uttagna godsets storlek. En

sådan ordning, varigenom möjliggöres för frilagershavaren att utan några

som helst begränsningar anlita tullverket, framstår som för statsverket

föga ändamålsenlig och medför, att tullpersonal i viss utsträckning måste

ställas till förfogande även för relativt obetydliga provianteringar. Revisorerna

ha sig sålunda bekant ett fall, där exempelvis provianteringen omfattat

enbart 2 kg torkade blåbär. I flera fall ha uppmärksammats provianteringar

innefattande så obetydliga kvantiteter som exempelvis 1 flaska

likör eller 2 flaskor brännvin. En debiterad avgift, vilken åtminstone i någon

mån gåve täckning för tullverkets kostnader för bevakningsåligganden

och andra uppgifter i samband med provianteringsförfarandet, skulle utan

tvivel vara ägnad motverka sådana tendenser samt framtvinga ett planmässigare

ianspråktagande från kundernas sida av tullverkets tjänster vid proviantering

av dylikt gods samt därigenom också bereda ökade möjligheter

för tullverket till en rationellare personaldisposition och därmed sammanhängande

personalbesparande rationaliseringsåtgärder.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda att i syfte att bereda

täckning för de med provianteringsfrilagersrörelsen sammanhängande

kostnaderna för tullverket frågan om debitering enligt taxan för extra tullförrättningar

eller om uttagande av annan lämplig avgift för denna verksamhet

på sätt och i den omfattning ovan antytts upptages till närmare

övervägande.»

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och kommerskollegium

(Del II, s. 164—189).

Generaltullstijrelsen har uttalat bl. a. följande.

Generaltullstyrelsen är således av den uppfattningen, att provianteringsfrilagerrörelsens

omhänderhavande utgör ett i tullverkets allmänna verksamhet

ingående bestyr, som till gagn för vissa näringar tillkommit i syfte

att få tullformaliteterna för tullfrihet vid proviantering eller utrustning

med utländska oförtullade varor anpassade för ändamålet, och att kostnaderna

för dessa bestyr därför i princip böra i huvudsak åvila tullverket.

Vid styrelsens utlåtande ha fogats yttranden från tulldirektionerna i

Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkammaren i Hälsingborg.

Kommerskollegium anser befogat att den trafik, som har nytta av

provianteringsfrilagren, får bära en rimlig de! av statsverkets kostnader

för dessa anordningar. I varje fall vore det av praktiska skäl nödvändigt,

att vissa begränsningar gjordes i trafikanternas rätt att fritt taga tullkontrollorganen

i anspråk.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

55

Vid kollegiets utlåtande ha fogats yttranden från samtliga handelskamrar

i riket samt Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening och

Sveriges skeppshandlareförbund.

Utskottet. De kostnader som äro förbundna med den s. k. provianteringsfrilagerrörelsen

falla f. n. nästan helt på statsverket. Revisorerna ha emellertid

ifrågasatt, huruvida detta kan vara rimligt. Till stöd för sin uppfattning

ha revisorerna bl. a. framhållit, att denna speciella tullagerinstitution

enbart har till syfte att betjäna viss trafik, som därigenom kommer

i åtnjutande av väsentliga ekonomiska förmåner. För statsverket däremot

medföra försäljningarna från provianteringsfrilagren icke några inkomster

i form av tull och .skatt. Enligt revisorernas mening synes det därför motiverat,

antingen att taxan för extra tullförrättningar göres tillämplig på

de fall, där tullverkets medverkan påkallas i samband med uppläggningar

å sådant frilager och uttagningar därifrån, eller också att annan lämpligt

avvägd avgift uttages.

Generaltullstyrelsen har icke kunnat ansluta sig till revisorernas uppfattning

utan av vissa skäl ansett, att här ifrågavarande kostnader i princip

böra till huvudsaklig del åvila tullverket. De i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna

ha dock tillstyrkt revisorernas förslag. Jämväl kommerskollegium

har funnit det befogat, att den trafik som har nytta av provianteringsfrilagren

får bära en rimlig del av statsverkets kostnader för dessa

anordningar. En varierande ståndpunkt åter har kommit till uttryck i de

yttranden som av kollegium införskaffats från rikets handelskamrar och

vissa näringsorganisationer. I somliga fall har hävdats, att statsverkets

kostnader för nu berörda verksamhet skulle i hög grad kunna reduceras

genom olika rationaliseringsåtgärder inom tullverket.

Utskottet har för sin del bibragts den uppfattningen, att de synpunkter

som revisorerna anlagt på förevarande .spörsmål äro förtjänta av det största

beaktande. En omprövning av nu gällande ersättningsgrunder i vad avser

tullverkets bestyr med provianteringsfrilagerrörelsen synes därför böra

komma till stånd. Med hänsyn till vad i remissutlåtandena anförts torde

detta lämpligast ,ske på så sätt, att frågan göres till föremål för en allsidig

utredning under medverkan av olika intresserade parter. Självfallet böra

därvid eventuellt föreliggande möjligheter till rationalisering av verksamheten

närmare övervägas.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning av frågan

om statsverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

15 :o) Beskattning av svensk medborgare för inkomst, av tjänst vid främmande

makts härvarande beskickning m. m. Under finansdepartementet,

g 19. ha revisorerna föreslagit .sådan ändring i gällande skatteförfatt
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 174.

ningar att svenska medborgare, som tillhöra främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets

betjäning, beskattas för inkomst av ,sin tjänst hos den främmande makten

T Del I, s. 198—209).

Enligt 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 18 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt är svensk medborgare, som tillhört främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, frikallad från skattskyldighet för inkomst av

sin tjänst hos den främmande makten.

Revisorerna ha lämnat en redogörelse över huru frågan om svensk medborgare

skall beskattas för inkomst av nu ifrågavarande slag vid olika tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet (s, 198—2021, varjämte revisorerna

undersökt vilken ståndpunkt andra stater intaga i ämnet (s. “>02

—206).

Antalet svenska medborgare, som f. n. inneha sådan anställning hos

främmande makts härvarande beskickning eller konsulat, varom här är

fråga, uppgår enligt från utrikesdepartementet inhämtade uppgifter till 259.

Av ifrågavarande personal inneha 183 personer anställning som tjänstemän

vid beskickningarna, medan 76 utgör tjänstepersonal. På de skilda beskickningarna

och konsulaten fördelar sig personalen sålunda.

Beskickning,

konsulat

Icke diplo- matiska

tjänstemän

Tjänste-

personal

Summa

personal

Beskickning,

konsulat

Icke diplo- matiska

tjänstemän

Tjänste-

personal

Summa

personal

Amerikas förenta stater...

62

23

85

[ Rumänien...............

1

1

2

Argentina...............

5

2

7

1

4

5

Belgien..................

i

1

2

Q

Brasilien................

3

3

6

q

Bulgarien................

1

1

3

10

1 Ö

Canada ..................

3

1

4

Sydafrikanska unionen....

6

J.O

6

Cuba....................

1

2

3

Tjeckoslovakien..........

3

_

3

Danmark................

2

1

3

4

1

Egypten.................

2

2

2

2

Etiopien.................

3

1

4

4

4

Finland.................

1

2

3

2

1

q

Frankrike...............

4

1

2

Grekland................

1

1

6

g

Indien..................

6

1

7

Amerik. ekonom, reg. kom.

7

_

7

Iran....................

1

—

1

Amerik. gk. i Göteborg . . .

13

6

19

Irland...................

—

1

1

Argentinska gk. i Sthlm . .

1

1

2 !

Italien..................

2

7

9

Brasil. kons. i Göteborg ..

3

_

3

Jugoslavien..............

1

—

1

Brittiska kons. i Malmö . .

_

1

1

Kina....................

1

—

1

Chilenska kons. i Göteborg

1

1

Mexiko..................

2

—

2

Franska kons. i Göteborg .

2

_

2

Nederländerna............

2

—

2

Spanska kons. i Göteborg .

1

_

1

Norge...................

5

5

Peru ...................

3

2

5

1

4

Polen ...................

3

3

Portugal ................

2

—

2

Summa

183

76

259

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

57

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

»Sedan gammalt har i den svenska skattelagstiftningen den regeln varit

fastslagen, att svenska medborgare, vilka inneha anställning hos främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat, varit frikallade

från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande

makten. Det torde knappast kunna förnekas, att en skattebefrielse av

denna art på ett anmärkningsvärt sätt bryter mot de regler, vilka eljest

gälla för den subjektiva skattskyldigheten för svenska medborgare i allmänhet.

Ur rent principiella synpunkter torde icke heller kunna förebringas

fullt bärande skäl, varför denna speciella grupp av medborgare,

vilka i övriga leva under samma yttre existensbetingelser som andra svenska

medborgare, i förhållande till dessa skola intaga den undantagsställning i

beskattningshänseende, den svenska skattelagstiftningen sålunda medgiver.

Det förtjänar vid bedömande av det berättigade i denna särställning särskilt

uppmärksammas, alt här avsedda medborgare, bortsett från den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen, i full utsträckning komma i åtnjutande

av7 de sociala förmåner som omfattas av samma medborgerliga rättigheter,

som i olika former äro tillförsäkrade skattskyldiga svenska medborgare. Ur

det allmännas synpunkt torde icke heller kunna helt bortses från den skatteinkomst,

som belöper på den medgivna skattebefrielsen. Då antalet

svenska medborgare, som på grund av dessa bestämmelser undgå skatt för

sin tjänsteinkomst, f. n. torde uppgå till ca 250 personer, kan den sammanlagda

inkomst, som i denna ordning årligen undandrages beskattning, uppskattningsvis

beräknas uppgå till lågt räknat 1,5 miljoner kronor.

Sett uteslutande ur svensk skattesynpunkt kunna revisorerna därför knappast

finna att några som helst skäl numera tala för ett bibehållande av den

skattefrihet, varom här är fråga. Tillkomsten av denna skattebefrielse torde

emellertid få anses betingad i första hand av internationella förhållanden,

varvid den inställning man i främmande stater i allmänhet intagit till

ifrågavarande spörsmål fått vara utslagsgivande. Såsom av den lämnade redogörelsen

framgår har även vid de tidigare tillfällen, då ett upphävande

av de ifrågavarande bestämmelserna satts i fråga, som främsta skäl däremot

åberopats hänsyn till internationell praxis på förevarande område och de

konsekvenser, ett frångående av denna princip skulle medföra i förhållande

till motsvarande bestämmelser i främmande stater. Huruvida och i vilken

omfattning vid tidpunkten för de svenska bestämmelsernas tillkomst vid

1800-talets mitt en sådan skattebefrielse verkligen förelegat i andra stater,

undandrager sig revisorernas bedömande. I varje fall torde numera de flesta

länder av någon större storleksordning knappast längre upprätthålla denna

princip. En av revisorerna verkställd utredning utvisar sålunda, att av tretton

undersökta stater endast en, nämligen Danmark, i likhet med Sverige

medgiver ovillkorlig skattefrihet för egna medborgare, anställda vid främmande

beskickningar eller konsulat i hemlandet, för därifrån uppburen

tjänsteinkomst. Två stater, Frankrike och Turkiet, medgiva visserligen skattefrihet

i dylika fall, men endast beträffande beskickningar eller konsulat

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 174.

från sådana stater, varest personer, anställda vid franska respektive turkiska

beskickningar eller konsulat, åtnjuta motsvarande skattefrihet. De övriga

tio staterna — Finland, Island, Norge, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien,

Tyskland, Österrike, Amerikas förenta stater och Canada — medgiva

icke någon som helst skattefrihet i förevarande fall. Beträffande den finska

skattelagstiftningen, som tidigare medgivit skattebefrielse för finska medborgare

anställda hos främmande beskickningar i Finland, må påpekas att

ifrågavarande land så sent som år 1943 infört den nuvarande bestämmelsen

med den motiveringen, att anledning saknades att försätta nämnda befattningshavare

i bättre läge än andra finska medborgare.

Medan sålunda den interna skattelagstiftningen i de flesta stater f. n. beskattar

sådan tjänsteinkomst, varom här är fråga, torde i detta sammanhang

även böra något uppmärksammas frågan, i vad mån en ändring av de

svenska beskattningsprinciperna på förevarande punkt kan få någon omedelbar

effekt med hänsyn till nu gällande dubbelbeskattningsavtal mellan

Sverige och ovan berörda stater. I avseende å detta spörsmål må framhållas

att — såsom av den lämnade redogörelsen även delvis framgår — avtalen

med Tyskland, Amerikas förenta stater och Storbritannien äro så avfattade,

att dessa staters medborgare redan nu beskattas för inkomster från

svensk beskickning eller svenskt konsulat i respektive länder, medan sålunda

Sverige har rätt —■ men med gällande bestämmelser på förevarande område

saknar möjlighet — att här beskatta motsvarande inkomst för svenska

medborgare. Enligt danska avtalet äro ifrågavarande personer befriade från

skatt i anställningslandet för inkomsten i fråga, dock endast under förutsättning

att »vederbörande ej äro medborgare i anställningslandet». Enligt detta

avtal äger alltså Danmark beskatta danska medborgare för inkomst av

anställning vid svensk beskickning eller svenskt konsulat i Danmark, medan

Sverige äger beskatta svenska medborgare för inkomst av anställning

vid dansk beskickning eller danskt konsulat i Sverige; ingendera staten kan

emellertid enligt sin interna lagstiftning uttaga någon skatt i dylika fall.

Enligt det norska avtalet skall ersättningen i fråga beskattas i det land, där

mottagaren är bosatt, för så vitt icke skattebefrielse åtnjutes enligt folkrättens

allmänna regler. Någon sådan befrielse å folkrättslig grund föreligger

icke i här förevarande fall, varför Norge enligt avtalet äger beskatta inkomsten

i fråga. I Island torde förhållandena gestalta sig på samma sätt som

i Norge. Vad slutligen angår avtalen med Finland, Frankrike, Nederländerna,

Schweiz och Ungern får inkomsten beskattas allenast i den stat, varifrån

densamma härrör. En ändring av de svenska beskattningsreglerna i

fråga lärer därför icke få någon effekt gentemot dessa stater. Det må dock

framhållas, att det är tvivel underkastat, huruvida från Ungerns sida avtalet

med Sverige alltjämt betraktas som bindande. Slutligen torde avtalet

med Nederländerna, som är föråldrat, inom den närmaste tiden komma att

revideras.

I betraktande av det anförda synas övervägande skäl tala för att man även

i svensk skattelagstiftning frångår den hittills tillämpade principen om skat
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr l7d.

59

tebefrielse för tjänsteinkomster av här avsett slag. Revisorerna förbise ingalunda,

att en sådan åtgärd med hänsyn till de speciella anställningsförhållanden,

vilka föreligga för här ifrågavarande befattningshavare, kan komma

att medföra vissa svårigheter såväl när det gäller att utnyttja de kontrollmöjligheter,

vilka eljest förefinnas vid taxeringen, som vad avser möjligheten

att begagna det sedvanliga indrivningsförfarandet. Sålunda torde främmande

makters beskickningar eller konsulat knappast kunna åläggas sådan

uppgiftsskyldighet, varom stadgas i 33 § taxeringsförordningen, varför det

eljest brukliga medlet för kontroll av tjänsteinkomst torde komma att bortfalla

i dessa fall. Vidare torde, i likhet med personer, vilka åtnjuta s. k.

exterritorialitetsrätt här i landet, även hos utländsk beskickning anställd

svensk medborgare icke kunna göras till föremål för exekutivt ingripande,

så vitt den exekutiva åtgärden kräver medverkan från beskickningen eller

måste försiggå inom dess område. Då införsel icke kan meddelas i den anställdes

avlöning, komma exekutiva åtgärder — därest vederbörande skulle

restföras för sådan skatt, som här avses — att kunna tillgripas endast i fall,

då den restskyldige har utmätningsbara tillgångar annorstädes eller tillika

innehar annan anställning. Slutligen bör framhållas att preliminär skatt i

förevarande fall icke torde kunna uttagas av ifrågavarande löntagare medelst

sedvanligt skattevdrag. Däremot kan denna skatt givetvis uttagas i

form av s. k. B-skatt, varigenom vederbörande sålunda påföres belöpande

preliminärskatt under löpande år att av honom själv erläggas å fastställda

uppbördsterminer.

Enligt revisorernas mening äro de svårigheter, vilka sålunda kunna förväntas

uppkomma i samband med en ändring av beskattningsprinciperna

i förevarande fall, knappast av den beskaffenhet och betydelse att i och för

sig böra utgöra hinder för en beskattning av här avsedd art. Det synes icke

heller osannolikt att dessa frågor skola kunna lösas genom bestämmelser i

med berörda stater gällande handräckningsavtal eller eljest genom överenskommelser

med dessa stater. I betraktande härav samt med hänsyn till den

internationella praxis, som numera utbildat sig på förevarande område, kunna

revisorerna icke finna, att skäl längre tala för ett upprätthållande av den

nuvarande skattebefrielsen för här avsedda svenska medborgare. Revisorerna

få därför föreslå att sådan ändring av 70 § 2 mom. kommunalskattelagen

och 18 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vidtages, att svenska

medborgare, vilka tillhöra främmande makts härvarande beskickning eller

lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, beskattas

för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten.»

Utlåtanden ha avgivits av kammarrätten och överståthållarämbetet, som

tillstyrkt revisorernas förslag (Del II, s. 190—194).

Utskottet. Då frågan om beskattning av svensk medborgare för inkomst

av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning in. m. tidigare

varit föremål för behandling, har, såsom revisorerna påpeka, den speciella

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 174.

skattebefrielse som i detta fall är medgiven plägat främst motiveras med

gällande internationella praxis. Den av revisorerna nu verkställda utredningen

ger emellertid vid handen, att av folkrättsliga skäl något hinder

icke längre föreligger för att i svensk skattelagstiftning vidtages den ändringen,

att principen om skatteplikt för tjänsteinkomster av här avsett

slag uttryckligen fastslås. Under hänvisning härtill har kammarrätten

ansett sig böra tillstyrka bifall till revisorernas förevarande framställning.

Samma ståndpunkt har intagits av överstäthållarämbetet.

I likhet med revisorerna och remissmyndigheterna hyser utskottet den

åsikten, att bärande skäl näppeligen kunna förebringas, varför här ifrågavarande

tjänstemän, vilka i övrigt leva under enahanda yttre existensbetingelser

som andra svenska medborgare, skola intaga en speciell undantagsställning

i beskattningshänseende. Utskottet finner det därför angeläget,

att en ändring härutinnan snarast kommer till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna

syftet.

16:o) Granskningen av statskontrollerade aktiebolag. Under finansdepartementet,

§ 22, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att frågan om revisorernas

granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag ntan

dröjsmål bringas till sin lösning (Del I, s. 218—234).

Efter att dels ha redogjort för det huvudsakliga innehållet i 1948 års

revisionsutrednings den 14 mars 1949 avlämnade betänkande jämte däröver

avgivna remissutlåtanden, dels ha lämnat vissa uppgifter om de statskontrollerade

bolagen ha revisorerna gjort följande uttalande.

»Alltsedan början av 1920-talet har i olika sammanhang frågan om en

utsträckning av revisorernas granskningsrätt upptagits till behandling,

dock utan att leda till något praktiskt resultat. Senast har 1947 års riksdag,

med understrykande av vad 1944 års riksdag uttalat i ämnet, anhållit att

Kungl. Maj :t ville snarast vidtaga sådana åtgärder som medgåve rätt för

revisorerna att förvaltningsmässigt granska samtliga de aktiebolag som helt

eller delvis ägas av staten. Frågan har sedermera varit föremål för prövning

i samband med en av särskilda sakkunniga verkställd utredning, varvid

dock, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, enighet icke kunnat nås

mellan de båda utredningsmännen. Jämväl vid remissbehandlingen av de

sakkunnigas betänkande ha delade meningar yppats rörande lämpligheten

av att i nu berörda hänseende tillerkänna revisorerna vidgad granskningsrätt.

Någon framställning i ämnet har icke avlåtits till årets riksdag, varför

frågan sålunda ännu en gång skjutits på framtiden.

Att så skett är enligt revisorernas mening ägnat att — icke minst ur principiella

synpunkter — ingiva betänkligheter. Revisorerna ha därför funnit

skäl föreligga att ånyo upptaga frågan till behandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

6

Revisorerna vilja inledningsvis erinra om riksdagsordningens stadgande, att

revisorerna skola enligt regeringsformen och särskild instruktion granska

bl. a. statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Härtill torde hänsyn

ha tagits, då 1944 års riksdag i sin tidigare omnämnda skrivelse nr 331 uttalat,

att anledning synes saknas att undandraga den i aktiebolagsform bedrivna

statliga verksamheten, vilken i realiteten utgjorde cn del av den

offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt. Emellertid har å andra

sidan gjorts gällande, att tillräcklig grund icke förefinnes för uppfattningen

att de statskontrollerade bolagen skulle utgöra en del av den offentliga

förvaltningen. Ur strängt formell synpunkt synes väl också en viss tveksamhet

härvidlag förklarlig. I förevarande sammanhang måste dock enligt

revisorernas mening även andra omständigheter beaktas än den olikhet i

fråga om organisation och arbetsformer, som föreligger emellan, å ena sidan,

statlig ämbetsförvaltning i sedvanlig bemärkelse, och, å andra sidan, genom

aktiebolag bedriven statlig verksamhet. Problemets kärnpunkt torde vara

vad som rätteligen bör förstås med uttrycket »statsverket». Detta begrepp

preciseras icke närmare vare sig i grundlagarna eller i revisorernas instruktion.

Enligt § 58 regeringsformen skall emellertid Konungen årligen för riksdagen

uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och

utgifter, fordringar och skulder. Uppenbart är vidare, att utfallet av den i

bolagsform bedrivna statliga verksamheten — liksom över huvud taget omfattningen

av de finansiella förpliktelser statsmakterna åtaga sig genom anvisande

av medel för aktieteckning i företag av här avsett slag -— måste i

hög grad påverka »statsverkets tillstånd», sådant detta angivits enligt nyssnämnda

stadgande. Redan av mera formella skäl lärer sålunda med fog

kunna hävdas, att till »statsverket» böra hänföras jämväl de statliga bolagen.

Ett reellt betraktelsesätt, som lägger tyngdpunkten vid den hithörande

verksamhetens faktiska innebörd, ger ytterligare stöd åt en sådan uppfattning.

Riktigheten härav framträder särskilt klart i fråga om tobaksmonopolet

samt vin- och spritcentralen. Liksom beträffande de kontrollstyrelsen helt

underställda systembolagen har avsikten här varit icke att bedriva statlig

affärsverksamhet i konkurrens med enskilda företag utan att, å ena sidan,

befrämja vissa sociala och nykterhetspolitiska strävanden och att, å andra

sidan, tillföra statskassan vissa inkomstmedel. I sistnämnda avseende torde

ifrågavarande bolag närmast kunna betraktas som organ för uppbörden av

de indirekta skatter som pålagts tillverkningen och konsumtionen av tobak,

spritdrycker och vin. Rent principiellt hade hinder givetvis icke mött att

för denna uppbörd välja en annan organisation, vilken direkt anknutit till de

inom den reguljära statsförvaltningen allmänt tillämpade formerna. Någon

anledning att i sak avgränsa monopolbolagen från övrig statsverksamhet

torde således icke föreligga. I förevarande sammanhang må därjämte beaktas

den stora betydelsen ur statsfinansiell synpunkt av här avsedda inkomstmedel,

vilka för innevarande budgetår beräknats till ett totalt belopp

av 1 016 miljoner kronor eller 23,5 procent av samtliga skatter. Den gransk
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 174.

ning av riksstatens inkomstsida, som revisorerna ha att verkställa, måste

också bliva mycket ofullständig, så länge kontrollmöjligheterna på förevarande

område begränsas i den omfattning som f. n. är fallet. Då, såsom ovan

antytts, vin- och spritcentralen samt de statskontrollerade systembolagen anförtrotts

viktiga uppgifter inom ramen för den av statsmakterna beslutade

nykterhetspolitiken och resultatet av denna har direkt statsekonomiska

konsekvenser, synes en granskning av bolagens verksamhet jämväl utifrån

denna speciella utgångspunkt vara av värde. Vad nu sagts gäller även det

centrala restaurangbolaget och dettas olika dotterföretag. Att de nu berörda

bolagen i likhet med vissa andra statliga organ äro underkastade speciell

revision förminskar självfallet icke behovet av en granskning ur de mera

allmänna synpunkter som riksdagens revisorer ha att anlägga.

Vad därefter angår de å statens affärsverksfonder redovisade aktiebolagen

torde böra framhållas, att dessa bolag i allmänhet äro anförtrodda arbetsuppgifter

som ligga helt inom ramen för den av respektive affärsverk bedrivna

ekonomiska verksamheten. Att i dessa fall bolagsformen kommit till

användning kan sålunda understundom bero på rena tillfälligheter. Såsom

exempel härpå må nämnas, att den till statsbanenätet knutna biltrafikrörelsen

endels drives i statens järnvägars egen regi och endels omhänderhaves

av i förhållande till järnvägsstyrelsen formellt fristående företag

utan att likväl någon principiell skillnad förefinnes mellan dessa båda slag

av affärsdrift. Omfattningen av ett dotterbolags rörelse kan även i vissa

fall direkt påverka vederbörande affärsverks finansiella ställning. Erinras

må sålunda att domänverket har att förse AB Statens skogsindustrier med

erforderliga förlagsmedel. Kungl. Maj :ts av innevarande års riksdag godkända

förslag om ytterligare höjning av domänverkets rörelsekapital har

också bl. a. motiverats med det utökade medelsbehov som uppstått för verket

på grund av nyssnämnda bolags starka utveckling. Mot bakgrunden av nu

anförda omständigheter synes det uppenbart, att ur saklig synpunkt lika

starka skäl föreligga att hänföra affärsverkens dotterbolag som affärsverken

själva till »statsverket», då de förra i allt väsentligt måste sägas utgöra en

integrerande del av de senares ekonomiska förvaltningsverksamhet. Med

hänsyn härtill framstår det emellertid såsom orimligt, att revisorerna icke

skola äga befogenhet att granska dessa företag. Problemet har därjämte en

förvaltningsrättslig sida, som hittills ägnats alltför ringa uppmärksamhet.

Beaktas bör nämligen, att här ifrågavarande bolagsstyrelser i allmänhet

bestå av personer som samtidigt ingå såsom ledamöter i vederbörande verksstyrelser.

Understundom är detta fallet även med de å bolagsstämma utsedda

revisorerna. En personalunion av detta slag leder emellertid till en administrativ

dualism, som svårligen låter sig förena med de för den svenska statsförvaltningen

grundläggande principerna. Av en verkschef, som även bekläder

posten som ordförande i ett underställt dotterbolags styrelse och i

denna sin dubbla förtroendeställning har att handlägga ärenden, vilka

sakligt sett intimt hänga samman även om de prövas i olika former, kan

sålunda i ena fallet utkrävas vanligt ämbetsmannaansvar, i andra fallet

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

63

däremot icke. Försåvitt vissa grenar av affärsverkens rörelse alltjämt anses

böra bedrivas i bolagsform, torde emellertid verkningarna av denna dualism

åtminstone delvis kunna hävas genom att revisorernas granskningsrätt utsträckes

till att omfatta jämväl ifrågavarande företag.

Till skillnad från monopolbolagen och affärsverkens dotterbolag bilda

övriga statliga aktiebolag icke någon utåt klart avgränsad grupp. Dessa bolag

kännetecknas dock i allmänhet därav, att de i konkurrens med andra företag

utöva viss ekonomisk verksamhet på grundval av sedvanliga affärsmässiga

principer. Denna omständighet har anförts som bevis för att det i

dessa fall skulle vara fråga om arbetsuppgifter av principiellt annan karaktär

än de som normalt åvila de statliga förvaltningsorganen. Den affärsmässiga

driften som sådan kan emellertid i detta sammanhang icke tillmätas någon

avgörande betydelse. Ekonomisk verksamhet av här åsyftat slag bedrives

ju även av de statliga affärsverken, vilka visserligen erhållit en från de för

i huvudsak rent administrativa uppgifter inrättade ämbetsverken något

avvikande organisation men det oaktat i bl. a. revisionshänseende intaga en

med dessa likartad ställning. Häremot kan måhända genmälas, att affärsverken

till skillnad från de statsägda industribolagen inneha en faktisk monopolställning

inom respektive verksamhetsområden. Detta gäller dock icke

i fråga om exempelvis domänverket och vattenfallsverket och har tills för

kort tid sedan ej heller gällt beträffande statens järnvägar. Det torde även

böra erinras därom, att vid olika tillfällen förslag framförts om affärsverkens

omvandling till aktiebolag. Revisorerna anse sig i detta sammanhang

sakna anledning att närmare dryfta frågan om de statliga företagsformerna;

uppenbart är under alla förhållanden, att en eventuell förändring av detta

slag icke rimligtvis kan medföra, att affärsverken skulle förlora sin hittillsvarande

karaktär såsom integrerande delar av »statsverket». Men om härvidlag

själva organisationsformen är av underordnad betydelse för nu avhandlade

spörsmål, är detta fallet även i fråga om övriga statsägda företag. De

ekonomiska konsekvenserna för statsverket bliva ju i princip desamma, vare

sig investeringar göras i någon affärsverksfond eller i exempelvis Svenska

skifferoljeaktiebolaget. I båda fallen är det ytterst riksdagen som får svara

för de därmed förbundna finansiella förpliktelserna. Vad sistnämnda företag

beträffar torde böra erinras om att såväl 1948 som 1949 års riksdagar haft

att på grundval av mycket detaljerade uppgifter om bolagets ekonomiska

förhållanden m. m. taga ställning till frågan om den fortsatta utbyggnaden

av skifferoljeverket vid Kvarntorp. Jämväl innevarande år har proposition

i ämnet avgivits, varvid riksdagen bl. a. beretts tillfälle att uttala sig rörande

dispositionen av de medel som av 1949 års riksdag anvisats till förnyelse av

de ifrågavarande anläggningarna. Motsvarande redogörelser ha lämnats i de

propositioner, på vilka riksdagen grundat sina beslut om kapitalinvesteringar

i andra statliga bolag. Därest hänsyn tages till nu i korthet antydda sakförhållande,

lärer knappast med fog kunna göras gällande att de statliga

bolagen, till skillnad från exempelvis de affärsdrivande verken, skulle utgöra

en från statsverksamheten i övrigt helt artskild kategori. Revisorerna

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 174.

vilja jämväl erinra om att 1947 års riksdag, i samband med behandlingen

av propositionen nr 107 angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget

Aerotransport, bl. a. ansett sig ur principiell synpunkt böra framhålla angelägenheten

av att nyinvesteringar av den storleksordning, varom i detta

fall vore fråga, underställdes statsmakternas prövning, innan bindande

beslut fattades. Vad här sagts syntes riksdagen böra iakttagas icke blott i

fråga om investeringar, som avsåges skola finansieras genom ökning av

aktiekapitalet, utan jämväl i de fall, då finansieringen avsåges skola ske

genom lån ur en statlig lånefond och denna för lånebehovets tillgodoseende

behövde tillföras nytt kapital.

Av det nu anförda torde framgå, att de statliga bolagen icke endast ur

mera formella synpunkter utan även med hänsyn till den faktiska innebörden

av den av ifrågavarande bolag bedrivna verksamheten äro att hänföra

till »statsverket». I principiellt avseende lära därför icke några bärande skäl

kunna anföras gentemot tanken, att revisorerna tillerkännas granskningsrätt

jämväl beträffande dessa företag.

De farhågor rörande följderna av en dylik utsträckning av revisorernas

granskningsrätt, vilka kommit till uttryck i såväl förutnämnda betänkande

som vissa remissyttranden, synas även sakna fog. Då sålunda gjorts gällande,

att därigenom i bolagens organisation skulle införas en faktor, som inriktades

på andra frågor än de för bolagen väsentliga uppgifterna av kommersiell

och ekonomisk natur, måste väl med ett sådant uttalande avses

antingen att revisorerna icke skulle förstå innebörden av det speciella ändamål

som den ifrågavarande verksamheten har att tillgodose eller också

att de vid sin granskning skulle vägledas av sakligt sett ovidkommande syften.

Ohållbarheten i ett dylikt påstående torde ligga i öppen dag. Utgångspunkten

för revisorernas bedömande av vederbörande bolagsledningars åtgärder

måste självfallet bliva densamma som i fråga om all statlig affärsdrift,

nämligen önskemålet om en i rationella och ekonomiskt ändamålsenliga

former bedriven verksamhet. Därest så skulle visa sig lämpligt eller erforderligt,

förefinnes intet hinder att vid en sådan granskning anlitas speciell

expertis. Det ligger vidare i sakens natur, att därvid icke kan bortses

från att de statliga bolagen arbeta under andra former än den ämbetsmässigt

organiserade förvaltningen. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet,

att den här ifrågavarande verksamheten icke är något självändamål utan

tjänar ett bestämt syfte, för vilket statsmakterna ytterst bära ansvaret. Att

riksdagen genom sina revisorer beredes tillfälle att i efterhand bilda sig en

uppfattning om i vad mån förvaltningen av dessa bolag handhafts efter affärsmässiga

principer, lärer därför icke kunna anses medföra någon obehörig

begränsning av vederbörande bolagsledningars handlingsfrihet. Lika

uppenbart är att en granskning av detta slag icke skulle innebära något ingripande

i bolagens löpande skötsel. Att finna en med hänsyn till de avhandlade

frågornas speciella natur lämplig form för offentliggörande av

eventuella erinringar från revisorernas sida torde ej heller erbjuda några

större svårigheter. Vad särskilt sekretessfrågan beträffar må erinras om att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

65

revisorerna samt de vid revisionen biträdande redan enligt gällande instruktion

äro skyldiga att »hålla tyst och förtegat vad enligt riksdagens beslut

eller ingångna avtal eller för övrigt enligt sakens natur bör vara tyst rörande

enskildas affärsförhållanden till kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret».

En motsvarande bestämmelse rörande de statliga bolagens speciella

affärsangelägenheter kan självfallet intagas i revisorernas instruktion.

I förevarande sammanhang torde med några ord även böra beröras den

ordinarie bolagsrevisionens uppgifter. Såsom från skilda håll påpekats, har

genom den nya aktiebolagslagen denna revision otvivelaktigt beretts en starkare

ställning än vad som tidigare varit fallet. I allt väsentligt har dock revisionen

bibehållit sin karaktär av rent kameralt kontrollorgan. Av den i det

föregående lämnade redogörelsen framgår sålunda, att granskningen av vederbörande

bolagslednings förvaltning huvudsakligen skall syfta till att

förebygga eller upptäcka olagliga eller eljest oförsvarliga förvaltningsåtgärder.

Däremot tillkommer det icke bolagsrevisorerna att ingå i kritik av ändamålsenligheten

ur ekonomisk synpunkt av vidtagna åtgärder, i vidare

mån än då åtgärderna kunna tänkas föranleda dechargevägran och skadeståndstalan

eller eljest framstå såsom pliktöverträdelser eller pliktförsummelser

från bolagsledningens sida. Inom bolagsrevisionens ram finnes sålunda

icke utrymme för någon sakrevision av det slag som riksdagens revisorer

bedriva. Därav följer även att ett medgivande åt revisorerna att granska

de statsägda bolagen icke skulle medföra några egentliga risker för kompetenskonflikter

eller dubbelarbete, då ju revisorerna väsentligen skulle inrikta

sin uppmärksamhet på spörsmål rörande den ekonomiska ändamålsenligheten

av vidtagna förvaltningsåtgärder. Någon fortlöpande granskning

av den speciella natur som ankommer på bolagsrevisionen kan det heller

icke bliva tal om utan allenast om vissa undersökningar i den mån särskilda

omständigheter därtill föranleda. Förslaget att utsträcka revisorernas

granskningsrätt till de statsägda bolagen har sålunda närmast till syfte att

bereda riksdagen möjlighet till insyn i företag, vilka representera ett direkt

intresse ur statsekonomisk synpunkt. En dylik anordning är heller icke, såsom

från vissa håll påståtts, oförenlig med gällande bolagsrätt. Erinras må

sålunda, att i bolagsordningen för AB Trafikrestauranger finnes intaget ett

stadgande om rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets förvaltning

och räkenskaper.

Enligt revisorernas mening torde slutligen böra beaktas, att alltsedan vårt

nuvarande statsskicks tillkomst en betydande åsiktsförskjutning ägt rum

beträffande frågan om den offentliga företagarverksamheten. Medan enligt

äldre betraktelsesätt statens huvudsakliga uppgift borde vara att sörja för

rättsvården, försvaret, undervisningen och liknande angelägenheter, har i

våra dagar den uppfattningen brutit igenom att staten bör ingripa reglerande

jämväl på det sociala och ekonomiska livets områden, om också delade

meningar råda rörande den lämpliga omfattningen och utformningen av sådana

åtgärder. Det är icke minst mot bakgrunden av denna ändrade uppfattning

som tillkomsten av de statsägda bolagen bör bedömas. I den mån

Dihang till riksdagens protokoll 1951. 0 .svimI. Yr 771

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 174.

här ifrågavarande utveckling fortskrider och statens ekonomiska förvaltning

därmed i allt större utsträckning koncentreras till företag i bolagsform,

skulle emellertid — vid ett samtidigt bibehållande av nu tillämpade revisionsprinciper

— den av riksdagen genom dess revisorer utövade kontrollen

över statsverksamheten betänkligt försvagas. Att revisorerna skulle vara belagna

granskningsrätten beträffande de statsägda bolagen framstår som särskilt

orimligt mot bakgrunden av de nu aktuella strävandena att bereda det

allmänna vidgad insyn i det enskilda näringslivets ekonomiska förhållanden

(jfr sålunda propositionen 1950: 48 och riksdagens skrivelse 1950: 86). Man

må därjämte beakta, att inom ett privat bolag, där aktiestocken i allmänhet

är fördelad på ett flertal händer, olika meningsriktningar äga möjlighet att

göra sin uppfattning gällande i fråga om styrelsens förvaltning. I aktiebolagslagen

ha i sådant syfte intagits föreskrifter om att minoritetsgrupper

under vissa angivna villkor skola ha rätt att bliva representerade i bolagsrevisionen.

Inom de företag däremot, där staten helt eller till övervägande

del innehar aktiestocken, är beslutanderätten å bolagsstämma helt förbehållen

vederbörande departementschef, som ju på statens vägnar ensam företräder

aktieägarintresset. Mången gång torde dennes mening inhämtas jämväl

i vad avser företagens löpande skötsel. Uppenbart är att ett dylikt system,

därest en mera allsidig bedömning av hithörande spörsmål skall bliva möjlig,

behöver kompletteras med en granskning av de statliga bolagens verksamhet

från riksdagens sida.

Med hänsyn till den förevarande frågans betydelse i såväl principiellt som

praktiskt avseende finna revisorerna angeläget, att densamma utan dröjsmål

bringas till sin lösning.»

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan om

granskningen av de statskontrollerade aktiebolagen underställts Kungl.

Maj:ts prövning genom det av 1948 års revisionsutredning avgivna betänkandet.

Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig kunna inskränka sig

till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) De jämtländska arrendelägenheterna. Under jordbruksdepartementet,

§ 26, ha revisorerna föreslagit vissa åtgärder i syfte att förbilliga statsverkets

kostnader för iståndsättandet av de jämtländska arrendelägenheterna

''Del I, s. 251—267).

Efter en redogörelse för hittills utfärdade bestämmelser och vidtagna

åtgärder beträffande de jämtländska arrendelägenheterna ha revisorerna

gjort följande uttalande.

»Beträffande åtskilliga kronans utarrenderade lägenheter i Norrland har

statsverket åtagit sig skyldigheten att uppföra och underhålla bostäder och

ekonomibyggnader. Sålunda gäller beträffande kronotorp enligt 1943 års

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

67

bestämmelser, att torpen skola genom kronans försorg förses med boningshus,

nödiga ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga

anläggningar. Motsvarande bestämmelser gälla i fråga om jordbrukslägenheter

åt lappar.

Beträffande de kronans lägenheter i Jämtland och Härjedalen, vilka sammanfattas

under benämningen jämtländska arrendelägenheter, har i berörda

hänseende tidigare gällt, att arrendatorerna varit skyldiga att ensamma

sörja för uppförande av nödiga byggnader, ehuru viss hjälp i form av virke,

penningbidrag eller på annat sätt utgivits av kronan. År 1947 infördes emellertid

en ny upplåtelseform, i det att bestämmelser då meddelades om s. k.

norrländska fjällägenheter, för vilka skulle gälla i huvudsak samma förmåner

som för exempelvis kronotorp. Dessa förmåner ansågos motiverade

dels med hänsyn till att en viss bebyggelse i de ifrågavarande trakterna vore

önskvärd ur allmän synpunkt, dels ock i viss mån av sociala hänsyn. I

den utredning, som föregick beslutet, beräknades kostnaderna till omkring

8 000 kronor per lägenhet. De nya bestämmelserna voro främst avsedda

för redan tidigare upplåtna lägenheter, nämligen jämtländska arrendelägenheter

samt fjällägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och

Norrbottens län. Upplåtelse av nya lägenheter förutsattes nämligen komma

att ske i mycket begränsad omfattning. Även överförande av de äldre

lägenheterna till den nya upplåtelseformen förutsattes äga rum endast

efter prövning i varje särskilt fall med beaktande av lägenhetens behövlighet

ur allmän synpunkt, såsom för tillgång på skogsarbetskraft, för turistväsendet

eller av militära skäl. För att utröna lägenheternas beskaffenhet

och lämpligaste disposition skulle en inventering av hela lägenhetsbeståndet

företagas.

Av olika skäl, bland annat brist på lämplig arbetskraft och erforderliga

kartor, har denna inventering i Jämlands län icke kunnat fortskrida så långt

att klarhet vunnits om vilka lägenheter som böra överföras till den nya

upplåtelseformen eller om kostnaderna för deras iståndsättande. Från lantbruksnämnden

i länet, som haft utredningen om hand, har emellertid preliminärt

uppgivits, att av ifrågavarande lägenheter omkring 120 synts böra

omföras till norrländsk fjällägenhet, omkring 30 förutsatts tills vidare vara

kvar som jämtländsk arrendelägenhet och omkring 10 under de närmaste

åren av en eller annan anledning ansetts böra nedläggas. Upprustningen av

byggnadsbeståndet kan numera med ledning av beräkningarna för ett begränsat

antal lägenheter uppskattas till minst 20 000 kronor per lägenhet

eller i runt tal till 2,4 miljoner kronor för samtliga lägenheter i detta län.

Revisorerna ha icke tagit närmare del av ifrågavarande spörsmål i Västerbottens

och Norrbottens län. Statsverkets övertagande av byggnadsskyldigheten

för de norrländska fjällägenheterna synes emellertid även för dessa

läns vidkommande innebära ett åtagande av icke ringa storleksordning.

Ej heller i nämnda län har ännu den förberedande inventeringen av lägenhetsbeståndet

avslutats. Antalet lägenheter, vilka synts böra omföras, har

emellertid preliminärt uppgivits till omkring 155 av sammanlagt omkring

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande, nr 174.

360 befintliga. I Västerbottens län beräknas kostnaderna för hittills omförda

fyra lägenheter uppgå till mer än 20 000 kronor per lägenhet. Därest

angivna belopp visar sig vara det genomsnittliga för hela antalet lägenheter,

kommer byggnadsprogrammets genomförande i samtliga tre län att draga

en kostnad av omkring 5V2 miljoner kronor, för vilket belopp medel måste

ställas till förfogande genom anslag på riksstaten. Det må understrykas, att

nu angivna kostnadssiffror hänföra sig till beräkningar rörande byggnadsarbeten,

vilka ännu icke utförts. Sannolikt komma de verkliga kostnaderna

att visa sig icke obetydligt överstiga de beräknade.

Revisorerna vilja i anslutning härtill lämna vissa uppgifter rörande den

f. n. pågående upprustningen av de till domänstyrelsens förvaltning hörande

kronotorpen. I samband med 1943 års beslut om upplåtelse av kronotorp

uppskattade dåvarande egnahemsstyrelsen kostnadsbeloppet för statens

övertagande av byggnadsskyldigheten på de äldre kronolägenheterna till

mellan 9 och 10 miljoner kronor. Vid utgången av år 1949 hade beslut fattats

om överförande till 1943 års bestämmelser av något mer än 700 äldre

lägenheter; beträffande drygt 450 av dessa hade vid samma tid byggnadsarbetena

genom statens försorg hunnit avslutas. Kostnaderna för nämnda

arbeten, vilka bestridas av domänstyrelsens driftmedel, hade uppgått till

mer än 13 miljoner kronor, eller till omkring 30 000 kronor per lägenhet.

Enligt domänstyrelsens program skall upprustningen avse sammanlagt omkring

1 380 lägenheter, vilket med utgångspunkt från samma genomsnittliga

byggnadskostnad skulle innebära en sammanlagd kostnad icke understigande

40 miljoner kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till utgifter

för förbättringsåtgärder på de omkring 300 lägenheter, vilka avses skola

kvarbliva under äldre upplåtelseform och beträffande vilkas iståndsättande

innevarande års riksdag i princip fattat beslut.

Beträffande iståndsättningsplanerna för kronotorpen är särskilt att märka,

att omkring 12 procent av det äldre lägenhetsbeståndet eller 277 lägenheter

avsetts komma att erbjudas brukarna för friköp. I denna grupp ingå

bland annat sådana lägenheter, vilka ansetts ej böra överföras med hänsyn

till att innehavaren har mera stadigvarande arbete utanför domänverket. Att

friköp i dylika fall kommer till stånd har ansetts så önskvärt, att inlösen

underlättats genom ett särskilt statsbidrag av högst 4 000 kronor per lägenhet.

I nu berörda hänseende föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena

sidan kronotorpen och å andra sidan de jämtländska arrendelägenheterna.

Friköp av mark från renbeteslanden i Jämtlands län har nämligen förekommit

endast i några enstaka undantagsfall, och överlåtelser med äganderätt

äro ej heller avsedda att medgivas efter tillkomsten av bestämmelserna om

norrländska fjällägenheter. Frågan om möjligheten för arrendatorerna att

Iriköpa sina lägenheter ägnades särskild uppmärksamhet vid 1947 års beslut.

I den utredning som föregick beslutet framhölls härom, att den sedan

länge tillämpade principen att ifrågavarande lägenheter upplätes endast med

nyttjanderätt vore grundad bland annat på ovissheten för befolkningen att

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

69

här vinna eu tillfredsställande utkomst och trevnad. Härtill komme lapparnas

och renskötselns särskilda intressen, i det att skadegörelse från renarnas

sida lätt kunde uppkomma på marker och gröda; därav följande tvistigheter

kunde bliva skärpta, om lägenheterna innehades med äganderätt

och utökades med viss areal skogsmark. Även risken för ej önskvärd spekulation

i lägenheternas begärlighet som jakt-, fiske- och sportstugor nämndes

i detta sammanhang. Det sagda gällde såväl fjällägenheterna ovan odlingsgränsen

i Norrbottens och Västerbottens län som de jämtländska arrendelägenheterna.

Samtidigt framhölls emellertid, att de sistnämnda i detta

hänseende intoge en särställning genom att de i allmänhet utgjorde inägobeståndet

på förutvarande hemman.

Revisorerna ha under besök vid ett antal lägenheter i Tännäs socken i

Härjedalen, vilka tillhöra det i redogörelsen ovan angivna södra området,

erhållit den uppfattningen att åtminstone för dessa lägenheters vidkommande

risken för skador av ren icke är så stor som man tidigare synes ha utgått

från, i varje fall icke såvitt angår lägenheterna i den tämligen täta bebyggelsen

i Ljusnedal och Bruksvallarna. För revisorerna har uppgivits, att

renarna icke förorsaka skada på gröda, belägen på inägojorden i dessa

trakter. Många arrendatorer ha dock slåtter på avsides belägna myrmarker,

där givetvis skada på höstackar kan förorsakas. Härvid må dock ihågkomnras,

att utnyttjandet av myrslåtter befinner sig i starkt avtagande. Det må

vidare erinras om att det vid 1887 års beslut om förvärvande av mark för utvidgning

av renbeteslanden i Jämtlands län uttryckligen förutsattes, att

bland annat sådana delar av de förvärvade områdena, vilka visade sig icke

kunna för lapparna användas eller ej vore för ändamålet nödvändiga, borde

kunna försäljas. Medgivande till sådan försäljning lämnades Kungl.

Maj :t av 1887 års riksdag.

De slutliga kostnaderna för iståndsättande av de jämtländska arrendelägenheterna

torde alltså, främst på grund av stegringen av byggnadskostnaderna,

komma att väsentligt överstiga de tidigare beräknade. Revisorerna

vilja icke ifrågasätta annat än att den år 1947 beslutade upprustningen av

ifrågavarande lägenheter bör genomföras planenligt. På grund av byggnadsbeståndets

på många håll synnerligen bristfälliga skick är det tvärtom

angeläget, att så sker utan onödigt dröjsmål. Det må erinras om att frågan

om bebyggelsen på statens skogar och fjällområden i de nordliga delarna

av landet under de senaste årtiondena varit föremål för statsmakternas

oavlåtliga uppmärksamhet och föranlett en mångfald utredningar. Man har

alltså under alla förhållanden att räkna med anspråk på att ett avsevärt

antal lägenheter i Jämtlands län i enlighet med 1947 års bestämmelser omföres

till norrländska fjällägenheter. Med hänsyn till det anförda är det

emellertid av vikt, att kostnaderna för den förestående upprustningen i

möjligaste mån begränsas. Om så är. att ett antal arrendatorer äro beredda

att själva åtaga sig byggnadskostnaderna och några bärande skäl mot överlåtelse

med äganderätt icke föreligga, torde detta få anses sammanfalla

med statens intresse; om friköp i sådana fall medgivas, blir det nämligen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 174.

möjligt att disponera de för uppbyggnadsprogrammet anvisade medlen för

andra lägenheter, och programmet kan i sin helhet bli genomfört på kortare

tid. Under åberopande av vad ovan anförts vilja revisorerna förorda, att

vid den pågående inventeringen av de jämtländska arrendelägenheterna särskild

uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att bereda arrendatorerna

tillfälle att friköpa sina lägenheter.

För revisorerna har uppgivits, att enskilda, i bygderna bosatta personer

icke haft möjlighet att förvärva ens mindre, i byarna belägna tomtområden

för bostadsändamål, ehuru åtskilliga önskemål därom förelegat och

en påtaglig trångboddhet flerstädes råder. Det kan knappast vara tvivel om

att denna restriktiva markpolitik har verkat hämmande för bygdens utveckling.

Särskilt har det mött svårigheter för befolkningen att utnyttja de

möjligheter för bostadskredit, som eljest äro brukliga. Revisorerna anse

önskvärt, att möjligheterna till tomtförvärv i lämplig utsträckning underlättas.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha lägenheterna

uppkommit genom att inköpen av markområden för renskötseln kommit

att omfatta även viss inägomark, vilken ansetts kunna utarrenderas, vanligen

med skyldighet för arrendatorn att bebygga lägenheten eller vidmakthålla

redan befintligt byggnadsbestånd. Arrendatorernas virkesuttag ha hittills

skett kostnadsfritt. Sedan numera byggnadsskyldigheten övertagits av

statsverket, har förutsatts, att kronan skall erlägga betalning för det virke,

som för byggnadsverksamheten uttages på renbetesfjällens skogar. Detta

förfarande har påkallats i lappväsendets intresse. Avkastningen från skogarna

på de till renbetesland avsatta områdena i Jämtlands län skall nämligen

tillföras lappfonden, viken tages i anspråk — förutom för skogsskötseln

in. m. — även till åtskilliga ändamål för lappväsendet. I Västerbottens

och Norrbottens län, där virke från de av domänstyrelsen förvaltade kronoskogarna

kommer till användning vid upprustningen av fjällägenheterna

ovan odlingsgränsen, har någon motsvarande ersättning för virket icke

satts i fråga.

Enligt revisorernas mening ter det sig med hänsyn till samhörigheten

mellan de tidigare hemmanen med deras skogsområden i Jämtlands län

samt de numera utarrenderade inägorna naturligt, icke blott att virke till

byggnadsarbeten på lägenheterna lämnas utan kostnad, utan även att skogsavkastningen

i övrigt tages i anspråk för lägenheternas iståndsättande. Revisorerna

vilja erinra om att avkastningen av skogen ursprungligen varit avsedd

att inflyta till statsverket utan den begränsningen i fråga om användningen,

som medlens redovisning till lappfonden innebär.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det med hänsyn till de

betydande kostnader för statsverket, som iståndsättandet av de jämtländska

arrendelägenheterna kan beräknas draga, framstår som angeläget att

alla möjligheter att nedbringa desamma tillvaratagas. Icke minst i arrendatorernas

intresse kan medgivande av friköp av ett begränsat antal lägenheter

anvisas såsom en framkomlig utväg. Revisorerna anse vidare, att av
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

71

kastningen av skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län jämväl bör användas

till iståndsättande av lägenheternas byggnader. I vart fall synes

virke, som från nämnda skogar uttages för byggnadsarbeten på lägenheterna,

böra lämnas kostnadsfritt. Slutligen vilja revisorerna framhålla önskvärdheten

av att tomtförvärv för bostadsändamål i sådana jämförelsevis

tätbebyggda områden som Ljusnedal och Bruksvallarna i lämplig utsträckning

medgivas.»

Remissutlåtanden ha avgivits av statskontoret, lantbruksstijrelsen och

länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken sistnämnda myndighet överlämnat ett

yttrande i ärendet av lappfogden i länet (Del II, s. 205—214).

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att

alla möjligheter att nedbringa statsverkets kostnader för iståndsättandet av

de jämtländska arrendelägenheterna böra tillvaratagas. I detta syfte torde

sålunda vederbörande arrendatorer böra beredas tillfälle att i lämplig omfattning

friköpa sina lägenheter. Utskottet finner det även motiverat, att

förtydligande föreskrifter utfärdas rörande rätt för arrendator och —• i

förekommande fall — lantbruksnämnden att utan särskild kostnad erhålla

virke från skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län för erforderliga byggnadsarbeten.

I vissa fall synas jämväl tomtförvärv för bostadsändamål i

mera tätbebyggda delar av här ifrågavarande områden böra medgivas. Såvitt

utskottet kan bedöma, skulle ett förverkligande av revisorernas förslag

i nu angivna hänseenden knappast leda till något förfång för de intressen

som renbeteslanden ha att tillgodose.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, har en

inventering av arrendelägenheterna i Jämtlands län påbörjats. Det synes

utskottet vara lämpligt att vid det fortsatta arbetet härmed tillbörlig uppmärksamhet

ägnas åt de ovan berörda förhållandena under beaktande jämväl

av vad remissmyndigheterna anfört i ärendet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet anfört.

18 :o) Debitering och uppbörd av automobilskatt. Under inrikesdepartementet,

§ 28, ha revisorerna föreslagit åtgärder i syfte att förenkla och rationalisera

debiteringen och uppbörden av automobilskatten (Del I, s. 275

—285).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om bilskattens beräkning,

debitering och uppbörd etc. ävensom för det nuvarande uppbördssystemets

verkningar och kostnader vid några länsstyrelser (s. 275—282)

ha revisorerna uttalat följande.

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äro länsstyrelserna ålagda

omfattande och betydelsefulla uppgifter med avseende å automobilskattens

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 174.

debitering, uppbörd, indrivning och redovisning. Även postverket har i samband

med uppbörden av denna skatt irätt betydande arbetsuppgifter. Med

hänsyn till det nuvarande uppbördssystemets utformning åsamkar i varje

fall den ordinarie bilskatteuppbörden länsstyrelserna en väsentlig arbetsbörda,

som hårt belastar bilavdelningarna under tiden december—mars.

Göromålen, vilka till övervägande del utföras för hand, åvila personalen vid

sidan av det löpande arbetet, men uppgiften är numera av en sådan storleksordning,

att den reguljära personalen icke medhinner densamma under

den egentliga arbetstiden, varför olika extraordinära åtgärder varje år måste

vidtagas för att möta den ökade arbetsbelastningen. På sina håll utföras

göromålen huvudsakligen av personalen å övertid, vilket medför betydande

kostnader. Vid andra länsstyrelser åter anställes för uppgiften extra personal,

vilket visserligen i regel torde medföra någon begränsning av de direkta

extrakostnaderna i jämförelse med övertidsersättningarna, men å andra sidan

föranleder denna anordning vissa olägenheter. Då ifrågavarande personal

saknar erforderlig vana vid arbetsuppgifterna, måste sålunda till förebyggande

av felaktigheter viss kontroll alltid utövas av den ordinarie personalen,

vilket givetvis i sin tur medför en viss extra belastning. De mera

ansvarsfulla uppgifterna komma därför under alla förhållanden att förbehållas

den reguljära personalen, vilken måste dimensioneras med hänsyn

härtill. Därtill kommer, att den långvariga toppbelastning, varom här är

fråga, kan komma att på längre sikt påverka behovet av fast personal vid

bilavdelningarna.

Vid det nuvarande uppbördssystemets tillkomst år 1924 uppgick antalet

skattepliktiga fordon till endast ca 80 000. Med en sådan omfattning medförde

uppbördsförfarandet icke något nämnvärt problem för länsstyrelserna,

och de nuvarande olägenheterna därav torde då knappast heller ha varit

mera framträdande. Sedermera har emellertid fordonsbeståndet starkt stigit,

och antalet skattepliktiga fordon uppgår f. n. till ca 500 000. Sedan bensinransoneringen

numera upphört samt fordonsimporten till viss del blivit fri,

kan antalet fordon beräknas växa i särskilt snabb takt. I samband därmed

har man anledning förmoda, att stora svårigheter och kostnader komma att

uppstå för länsstyrelserna för uppgiftens lösande. En förenkling och omläggning

av gällande uppbördsförfarande i syfte att rationalisera och förbilliga

den nuvarande arbetsprocessen framstår därför såsom särskilt angelägen.

Olika utvägar kunna i sådant syfte prövas.

Revisorerna vilja till en början erinra om att i den allmänna diskussionen

ifrågasatts ett utbyte av fordonsskatten mot en lämpligt avvägd skatt på

drivmedel, varvid avsikten sålunda varit att sistnämnda skatt ensam skulle

bära samtliga med vägväsendet sammanhängande kostnader. Förutom lättnader

i avseende å det administrativa förfarandet skulle en sådan åtgärd

onekligen medföra fördelar även i vissa andra hänseenden t. ex. genom möjlighet

till en i viss mån rättvisare fördelning av skattebördan med hänsyn

till fordonens faktiska belastning på vägväsendet. Betydande olägenheter

synas emellertid även vara förknippade med en sådan omläggning. Svårig
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

73

heter torde sålunda komma att uppstå att verkställa en lämplig gränsdiagning

i förhållande till andra bensinförbrukare än motorfordon, t. ex. båtar

eller stationära motorer i industrien.

Även inom ramen för det nuvarande uppbördssystemet torde emellertid

vissa åtgärder i kostnadsbesparande syfte kunna övervägas. Sålunda synes

en icke oväsentlig arbetslättnad kunna vinnas genom viss omläggning av

det nuvarande debiteringsförfarandet. Enligt 1 § i 1924 års kungörelse skall

fordonsskatt påföras vederbörande för varje kalenderår, så lange fordonet

är underkastat skatteplikt. Med hänsyn härtill måste f. n. årsskattebeloppen

årligen påföras registerkorten vare sig dessa belopp undergått någon förändring

eller ej. Enbart för dessa göromål beräknar t. ex. överståthållarämbetet

50 arbetsdagar årligen för en befattningshavare. Förfarandet borde

kunna avsevärt förenklas exempelvis på så sätt, att registrermgsmyndigheten,

sedan ett fordon registrerats eller ombesiktigats, fastställde dess årliga

skatt en gång för alla samt att anteckningar i registerkorten verkställdes

endast då detta enligt till myndigheten ingivet ombesiktningsinstrument

undergått någon förändring. Härigenom skulle de årligen återkommande debiteringarna

bortfalla och debiteringsgöromålen i övrigt fördelas jamnare

över hela året. Även de årligen återkommande anteckningarna i registret

om verkställd betalning för skattekvitton, som inlösts genom postverket,

synas kunna slopas eller i varje fall avsevärt förenklas. I stället borde anteckning

i registret verkställas endast när skattekvitton icke inlösas genom

postverket under ordinarie uppbördstermin ävensom då skattekvitto inlösts

hos länsstyrelsen under tiden mellan utgången av terminen och dagen

för restlängds utsändande.

En annan tänkbar möjlighet att minska olägenheterna av det nuvarande

uppbördsförfarandet vore en viss utsträckning av den för uppbördsgöromålen

fastställda tidrymden. Den nuvarande uppbördsterminen, som varit gällande

allt sedan bestämmelsernas tillkomst år 1924, framstår numera i betraktande

av den väsentliga ökning fordonsbeståndet undergått såsom föga

tidsenlig. Om uppbördsterminen framflyttades något, skulle göromålen fördelas

jämnare på den reguljära personalen och kostnaderna för extrapersonal

samt övertidsersättningar m. in. därigenom kunna nedbringas. Det är

möjligt, att någon mera väsentlig utsträckning av terminen icke är lämplig

ur effektivitetssynpunkt, vilken fråga dock bör bliva föremål för närmare

prövning.

En svaghet, som vidlåder det nuvarande bilregistret, är onekligen dess

avsaknad av varje möjlighet till mekanisering av göromålen, vilket hl. a.

medför att uppgifter i registret kunna mångfaldigas eller överföras till andra

register endast genom direkta avskrifter på manuell väg. Eu sådan arbetsmetod

är föga rationell och dessutom kostnadskrävande. Länsstyrelsen i

Örebro beräknar sålunda kostnaden enbart för dessa arbetsuppgifter till lågt

räknat ca 7 000 kronor för år. Från bilregistret förekommer nu en rapportgivning

av betydande omfattning. Författningsenligt lämnar sålunda registret''

fortlöpande uppgifter till centrala automobilregistret och militärre
(j

Bihamj till riksdagens protokoll ^95/. 6'' samt. Kr 174.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr 174.

gistret. Kommunikation upprätthålles vidare med länsstyrelsens civilförsvarsavdelning

och med den civila trafikledningen. Länsstyrelsen i Göteborg

lämnade under år 1949 uppgifter av nämnt slag till ett antal av sammanlagt

ca 28 000. Därutöver användes bilregistret såsom underlag för rapportering

av en mångfald uppgifter av skilda slag. Med hänsyn härtill förefaller det

icke osannolikt att en viss mekanisering av de nuvarande registren, t. ex. genom

övergång till plåtregister eller hålkortssystem, varigenom på mekanisk

väg skulle kunna framställas för olika specialregister erforderliga uppgifter

eller utföras för bilskatteuppbörden erforderligt arbete, skulle kunna medföra

besparingar av såväl arbetskraft som kostnader. Framhållas må, att redan

nu en viss mekanisering av göromålen genomförts därigenom att_som

av den lämnade redogörelsen framgår — vissa länsstyrelser funnit sig i kostnadsbesparande

syfte böra använda de i samband med bensinransoneringens

införande upplagda adressplåtarna förutom för tryckning av ransoneringskort

jämväl i samband med bilskatteuppbörden. Enligt uppgift från länsstyrelsen

i Malmö, som försöksvis tillämpar detta system även efter bensinransoneringens

hävande, ha besparingar och förenklingar i uppbördsförfarandet

därigenom kunnat vinnas för länsstyrelsens del. Därest det skulle

visa sig, att kostnadsbesparingar mera allmänt äro att vinna på denna väg,

torde därför förtjäna prövas, om icke systemet lämpligen kunde finna tilllämpning

jämväl inom andra län. Det må framhållas, att möjligheterna att

på här ovan antytt sätt rationalisera göromålen på länsstyrelsernas bilavdelningar

gjorts till föremål för vissa undersökningar inom statens organisationsnämnd.

Slutligen må framhållas, att det postförskottsförfarande, som ligger till

grund för uppbördssystemet, numera framstår såsom opraktiskt och föga

tidsenligt. En anpassning av uppbörden efter nu tillämpade uppbördsformer

torde därför förtjäna övervägas. Härvid synes lämpligt att anknyta antingen

till ett system med kvittensmärken, motsvarande det som tillämpas vid "betalning

av t. ex. radiolicenser, eller ett förfarande i närmare överensstämmelse

med det som ifrågakommer vid uppbörd av direkta skatter.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna föreslå, att åtgärder övervägas

i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av

automobilskatten på sätt här ovan antytts.»

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,

Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län (Del II, s. 216—232).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål vill utskottet erinra om att

chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts den 23 februari 1951

lämnade bemyndigande, tillkallat en utredningsman för att jämte särskilda

sakkunniga och erforderliga experter verkställa en allmän utredning om

beskattningen av motorfordonstrafiken. Enligt direktiven för utredningen

skall därvid bl. a. prövas sådana frågor som uppbörden och inbetalningen

av fordons- och drivmedelsskatterna m. m. Härutinnan har departementschefen

erinrat om vad revisorerna under förevarande paragraf anfört.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 174.

75

Då sålunda kan förutsättas att det av revisorerna aktualiserade spörsmålet

kommer att upptagas till behandling i ett vidare sammanhang, har

utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

20 :o) Kungi. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 58 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 februari 1951, lämnat en

redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse

den 26 maj 1950, nr 319, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers

berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

att Kungl. Maj :t beträffande de i ovannämnda riksdagsskrivelse upptagna

punkterna så långt varit möjligt vidtagit åtgärder i det av riksdagen

avsedda syftet. Kungl. Maj :ts skrivelse har därför icke givit utskottet anledning

till särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 22 maj 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Gillström,

fröken Andersson, herrar Sundelin, Näsström, Hesselbom, Edin,

Einar Persson, Birger Andersson, Axe] Andersson, Edvin Thun, Bergman,

Pålsson och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Andersson i Malmö, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim,

Rubbestad, Bergstrand, Åkerström, Thapper, fröken Elmén, herrar Birke,

Johansson i Mysinge, Nihlfors och Gustafsson i Stockholm.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Reservationer.

1) vid punkten 8:o) (Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande

spörsmål) av herr Mannerskantz, fröken Andersson, herrar

Skoglund i Doverstorp, Birke och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets uttalande

bort hava följande lydelse:

»Utskottet utgår från att järnvägsstyrelsen vid de numera enligt inhämtade

uppgifter påbörjade förhandlingarna med AB Svenska pressbyrån om

nytt avtal bevakar konsumenternas och statsverkets intressen, dock under

avgjort hänsynstagande till de anspråk AB Svenska pressbyrån kan göra

gällande under åberopande av sina insatser vid uppbyggandet av den omfattande

affärsverksamhet det här rör sig om.

Utskottet, som inte kan dela revisorernas uppfattning att »kundkretsen

tillhandahålles av statens järnvägar», är icke övertygat om att de fördelar,

som skulle kunna nås genom en ytterligare koncentration av ifrågavarande

försäljningsverksamhet till AB Trafikrestauranger, väga tyngre än nackdelarna.

Det bör enligt utskottets mening snarare övervägas om icke ett antal

»järnvägskiosker» skulle kunna utarrenderas till enskilda näringsidkare

med viss företrädesrätt för de lokala intressen, vilka genom lagstiftningen

ställas i oförmånlig ställning i förhållande till »trafikkioskerna».

Det får enligt utskottets mening icke bliva fråga om någon mer eller mindre

genomförd monopolisering till ett i realiteten statsägt företag.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört har utskottet ansett

sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

2) vid punkten 16:o) (Granskning av statskontrollerade aktiebolag) av

herr Gustaf Karlsson.

517575,

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1951:317 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten