Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

1951-11-27 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1951:202, Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

1

Nr 202.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco

Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Branting m. fl. (I: 146) och den andra inom andra kammaren av herr

Lindberg m. fl. (II: 182), med instämmande i motionens syfte av herr

Hastad, har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att till Lifaco AB

skall av statsmedel återgäldas dels de belopp, som bolaget erlagt till statsverket,

omfattande retroaktiv varuskatt, 86 082 kronor 8 öre, med avdrag

av det utav statsverket till bolaget restituerade beloppet, 35 000 kronor,

ävensom av bolaget erlagda räntor, 3 536 kronor 87 öre, eller sammanlagt

54 618 kronor 95 öre jämte skälig ränta från respektive inbetalningsdagar,

dels det belopp, 13 000 kronor, som bolaget inbetalat till statsverket

i ersättning för kronans rättegångskostnader, samt att till bolaget

skall betalas skälig kostnadsersättning, innefattande dels det belopp, 13 500

kronor, som domstolarna redan tillerkänt bolaget i rättegångskostnader,

dels skälig ersättning för övriga omkostnader, som bolaget nödgats ådraga

sig för att under en följd av år inför olika myndigheter förfäkta sin rätt.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den

mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen

II: 182 jämte därvid fogade bilagor.

Enligt 1 § första stycket förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,

vilken förordning trätt i kraft den 26 maj samma år, skall för vara,

som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, till staten erläggas

varuskatt bl. a. då varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för

avsalu eller för vidare bearbetning. I förteckningen, vilken är uppställd i

anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, upptagas

bl. a. vissa varor ur statistiska varuförteckningen nr 298—302, nämligen

dels choklad med tillsats av socker, dels ock vissa slag av konfityrer.

Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen

över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av

kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

Redovisningen och erläggandet av varuskatten grundas på ett lagstadgat

anmälnings- och deklarationsförfarande. Den, som ämnar bedriva yrkes1

—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 saml. Nr 202.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 202.

mässig tillverkning av skattepliktig vara, skall därom göra skriftlig anmälan

till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.

Tillverkaren åligger att inom viss tid till kontrollstyrelsen ingiva

deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, som under den tid

deklarationen avser av honom eller för hans räkning levererats till köpare

eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Tillverkaren skall samtidigt

med deklarationens avlämnande erlägga enligt deklarationen upplupen

skatt. Den, som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig

vara, straffas med dagsböter och skall dessutom förpliktas utgiva

ej erlagd skatt.

I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen föreskrevs bl. a.,

att där i förordningen avsedd tillverkning bedreves vid tiden för förordningens

ikraftträdande, förenämnda anmälningsskyldighet skulle fullgöras

inom åtta dagar efter ikraftträdandet.

Genom en förordning den 25 maj 1945 angående ändring i varuskatteförordningen

infördes i densamma en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt

vilken Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse

från eller återbäring av varuskatt.

Av motiven till varuskatteförordningen framgår, att varuskatten till sin

karaktär är en övervältringsskatt, avsedd att i sista hand drabba konsumenterna.

I enlighet härmed avses skatten skola av tillverkaren uttagas

hos köparen genom pristillägg å varan.

Vid tiden för varuskatteförordningens ikraftträdande bedrev »Lifaco»

Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag i Stockholm tillverkning av bl. a.

vissa varor för bagerier och konditorier. Bolaget gjorde icke i förordningen

föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen.

I skrivelse den 18 oktober 1941 till vederbörande polismyndighet anmälde

kontrollstyrelsen, att Lifaco bedreve tillverkning av varor, vilka såsom

upptagna i förteckningen till varuskatteförordningen vore underkastade

skatteplikt. Anmälan, som gick ut på att vissa å bolagets vägnar handlande

personer gjort sig skyldiga till ansvar enligt förordningen, föranledde bolaget

att den 4 november 1941 göra driftsanmälan för varuskatt. Bolaget

förklarade sig emellertid samtidigt anse, att dess tillverkning icke vore

underkastad skatteplikt.

Genom särskilda beslut den 22 november och den 9 december 1941 förklarade

därefter kontrollstyrelsen, att varuskatt skulle utgå för vissa av

bolaget tillverkade varor, nämligen »Lifacomassa», »Lifaco garneringsbär»,

»Lifaco garneringspäron», »Lifaco pikerings- och garneringsgelé (grön)»,

»Lifaco pikerings- och garneringsgelé (choklad)» samt »Lifaco glaseringsgelé».

I enlighet med kontrollstyrelsens nyssnämnda beslut påfördes bolaget

varuskatt för samtliga ovannämnda varor med verkan fr. o. m. den 26 maj

1941, vilken dag varuskatteförordningen trädde i kraft. Bolaget erlade i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

3

anledning härav under protest å tiden den 26 maj—den 5 december 1941

belöpande skatt med tillhopa 86 081 kronor 18 öre. Beloppet inbetalades i

olika rater under en period av inemot tre år. Därjämte erlade bolaget såsom

avgift jämlikt kungörelsen den 19 juni 1942 med vissa bestämmelser rörande

uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, ett

belopp av 3 536 kronor 87 öre.

Emellertid fullföljde bolaget talan mot kontrollstyrelsens skattepåföringsbeslut

hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Bolaget gjorde’ därvid gällande,

att dess tillverkning icke vore att likställa med choklad eller sötsaker utan

utgjorde typiska halvfabrikat för bagerinäringen, vars produkter vore skattefria.

Det framhölls även, att de skattebelagda varorna icke funnes upptagna

i förteckningen till varuskatteförordningen och icke kunde jämföras med

där omförmälda artiklar samt att varorna ej heller återfunnes i tulltaxan

eller dess varuhandbok under resp. statistiska nummer. Vidare uppgav

bolaget, att andra företag tillverkade samma slags varor utan att krävas

på skatt. En del tillverkare hade icke avkrävts skatt från dagen för varuskatteförordningens

tillkomst utan först från en senare tidpunkt, hette det

slutligen. Bolaget stödde sin talan på en omfattande teknisk expertis.

Regeringsrätten fann genom utslag den 30 juni 1942 ej skäl göra ändring

i kontrollstyrelsens omförmälda beslut. En av bolaget gjord underdånig

ansökan att av nåd befrias från erläggande av varuskatt för varor försålda

före den 1 november resp. den 9 december 1941 lämnades samtidigt av

Kungl. Maj :t i statsrådet utan åtgärd.

På grund av kontrollstyrelsens förenämnda polisanmälan yrkades härefter

vid Stockholms rådhusrätt ansvar å bolagets företagsledare för överträdelse

av varuskatteförordningen. Rådhusrätten ogillade emellertid ansvarsyrkandet,

och Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fastställde rådhusrättens

avgörande.

Med utgångspunkt från förevarande varuskattetvist framställde ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz den 21 februari

1945 en interpellation till chefen för finansdepartementet angående ändring

i varuskatteförordningen i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess

tillämpning, som i interpellationen angivits. Departementschefen förklarade

sig i sitt svar den 14 mars 1945 dela interpellantens uppfattning om önskvärdheten

av att Kungl. Maj:t finge befogenhet att, då synnerliga skäl

därtill förelåge, medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt.

Frågan om ändring av varuskatteförordningen förelädes därefter riksdagen

genom proposition den 23 niars JO45 (nr 250). Departementschefen

anförde därvid, att han föranledd av nämnda interpellation i riksdagen

beslutat upptaga frågan. Kontrollstyrelsen hade yttrat, att den i princip

delade interpellantens mening, varvid också varuskatteförordningen på

denna punkt bringades i överensstämmelse med förordningen om allmän

omsättningsskatt. Efter att ha tillstyrkt införandet av ifrågasatt föränd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 202.

ring av varuskatteförordningen yttrade departementschefen bl. a.: »I övrigt

torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att från fall till fall bedöma huruvida

synnerliga skäl skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid,

att med hänsyn till stadgandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv

tolkning. Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj :t i visst fall skulle

anse återbäring av varuskatt böra medgivas, återbäringen skall kunna begränsas

till skälig del av det erlagda skattebeloppet. Den omständigheten,

att varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta ändringen i varuskatteförordningen

trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning

om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför

eljest föreligga.»

Bevillningsutskottet fann icke anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts

förslag och riksdagen biföll förslaget.

Härefter utfärdades den ovan omförmälda ändringskungörelsen den 25

maj 1945 till varuskatteförordningen, varigenom, såsom nämnts, i förordningen

infördes en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt vilken Kungl. Maj :t

äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring

av varuskatt.

Bolaget hemställde härefter hos Kungl. Maj :t om restitution av erlagd

varuskatt med 86 081 kronor 18 öre under framhållande bl. a. att bolaget

varken av varuskatteförordningens ordalydelse eller dess förarbeten eller

av de piänciper, som legat till grund för förordningens utfärdande, kunnat

sluta sig till att ifrågavarande varor vore skattepliktiga.

Med stöd av 3 a § varuskatteförordningen biföll Kungl. Maj:t den 15 juni

1945 bolagets framställning så till vida, att bolaget berättigades återfå

35 000 kronor.

Bolaget instämde härefter den 15 oktober 1945 kronan till Stockholms

rådhusrätt med yrkande om förpliktande för kronan att till bolaget utgiva

detsamma retroaktivt påförd skatt jämte avgift, tillhopa 89 618 kronor 95

öre, ävensom ränta å detta belopp, dock med rätt för kronan att avräkna

de 35 000 kronor, som restituerats. Bolaget anförde som grund för sin talan

bl. a., att de varor, vilka belagts med varuskatt, icke vore hänförliga under

den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen, i följd varav kontrollstyrelsens

beslut att fordra varuskatt för omförmälda varor saknade stöd av

lag. Därtill komme att styrelsen i allt fall saknat rätt att uttaga varuskatt

retroaktivt från beslutens meddelande. Det vore nämligen lagstridigt att

ålägga varuskatteplikt beträffande varor, som försålts, innan tillverkaren

haft eller bort ha kännedom om att varorna vore skattepliktiga.

Rådhusrätten fann, efter att ha förklarat sig behörig att upptaga bolagets

talan, att bolagets ifrågakomna produkter icke vore hänförliga till varor,

som avsåges i varuskatteförordningen, och att varuskatt förty rätteligen icke

bort erläggas för desamma, i följd varav kronan förpliktades till bolaget ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

o

giva 54 618 kronor 95 öre jämte ränta. Kronan ålades tillika betala bolagets

rättegångskostnader med 13 500 kronor.

Hovrätten, till vilken kronan fullföljde talan, fann på anförda skäl, att

»Lifacomassa», »Lifaco pikerings- och garneringsgeléer» samt »Lifaco glaseringsgelé»

ej vore skattepliktiga varor. Vad beträffar »Lifaco garneringsbär

och garneringspäron» fann hovrätten, att det genom kontrollstyrelsens

av regeringsrätten fastställda beslut måste anses avgjort, att dessa varor

vore skattepliktiga konfityrer. Skatten i fråga vore emellertid en konsumtionsskatt,

som skulle erläggas av tillverkaren och vore avsedd att kunna

uttagas av köparen genom ett mot skatten svarande tillägg till priset, och det

ålåge tillverkaren att, sedan försäljning skett, icke blott avgiva deklaration

angående beskattningsvärdet å de försålda varorna utan även att samtidigt

därmed erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Men enär tillverkaren

icke ägde göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet för varan

förelåge, och det i det förevarande fallet med hänsyn till gällande föreskrifters

och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras, att

ifrågavarande garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig konfityr,

samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,

deklarationen och skattens erläggande av kontrollstyrelsen eller annan myndighet

erhålla giltigt besked därutinnan, kunde det av regeringsrätten i saken

träffade avgörandet icke vinna tillämpning förrän från den dag beslutet

meddelats. På grund härav fastställde hovrätten rådhusrättens domslut.

Kronan sökte revision.

Högsta domstolen fann, att talan om återbekommande av skatt och avgift,

varom i målet vore fråga, icke kunde upptagas av allmän domstol, i följd

varav underdomstolarnas domar undanröjdes. Bolaget ålades tillika att

ersätta kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten med 13 000 kronor.

I en den 11 augusti 1950 dagtecknad underdånig skrivelse hemställde

bolaget, att Kungl. Maj:t måtte besluta om efterskänkande av bolagets

ersättningsskyldighet för kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten.

I ytterligare framställning till Kungl. Maj:t den 18 augusti 1950 anhöll

bolaget, att Kungl. Maj:t måtte medgiva restitution av återstoden, 54 618

kronor 95 öre, av bolaget retroaktivt påförd skatt, varjämte bolaget hemställde

om ränta å detta belopp samt om ersättning för bolagets kostnader

i anledning av de olika förfarandena inför myndigheter och domstolar med

tillhopa 79 000 kronor.

Genom beslut den 29 september 1950 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla

bolagets berörda framställningar.

Över de nu föreliggande motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning

gjord framställning, kontrollstijrclsen avgivit yttrande, vilket fogas

vid detta utlåtande (Bilaga).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 202.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha de mellan

Lifaco Aktiebolag och kronan uppkomna tvistigheterna haft sin upprinnelse

däri, att bolaget vid varuskatteförordningens tillkomst medvetet underlåtit

att göra i förordningen föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen om

bolagets tillverkning. Bolaget hade härvid utgått från att dess varor icke

vore underkastade skatteplikt. Denna uppfattning har emellertid underkänts

av kontrollstyrelsen och, i sista hand, i besvärsväg av regeringsrätten,

som fastslagit att skatteplikt för tillverkningen förelegat. Att, efter det

bolaget sedermera instämt kronan till allmän domstol med yrkande om

återfående av bolaget påförd varuskatt, underinstanserna bifallit bolagets

talan finner utskottet i nu förevarande sammanhang sakna betydelse, eftersom

numera högsta domstolen förklarat varuskattetvister över huvud taget

icke vara av beskaffenhet att kunna upptagas av allmän domstol och fördenskull

undanröjt underinstansernas domar.

Oaktat bolaget sålunda befunnits pliktigt utgöra varuskatt från förordningens

tillblivelse har, såsom ovan nämnts, Kungl. Maj :t, med stöd av

det Kungl. Maj:t år 1945 givna bemyndigandet till skälighetsprövning,

funnit gott bevilja bolaget restitution för viss del av det omtvistade skattebeloppet

å omkring 90 000 kronor. Att härvid skatteåterbäringen begränsats

till 35 000 kronor finner utskottet såväl mot bakgrunden av statsmakternas

i samband med 1945 års ändring av varuskatteförordningen

gjorda uttalanden som med hänsyn till andra på frågans bedömande inverkande

omständigheter på intet sätt anmärkningsvärt. Den prövning, som

utskottet på grundval av ett omfångsrikt utredningsmaterial ägnat den

föreliggande frågan, har tvärtom ingivit utskottet den övertygelsen, att

bolaget genom nämnda restitutionsbeslut får anses ha blivit i skälig utsträckning

kompenserat för den ekonomiska förlust, bolaget lidit genom

att i efterhand ha kunnat bereda sig täckning från sina kunder endast för

en del — omkring 13 000 kronor netto — av den å tiden intill kontrollstyrelsens

skattepåföringsbeslut belöpande varuskatten.

Av det anförda följer, att utskottet icke kan biträda de i motionerna

väckta yrkandena.

Utskottet hemställer förty,

att motionerna I: 146 och II: 182 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 27 november 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

7

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Gränebo, Iwar Anderson,

Mannerskantz, Leander, Heiding, Gillström, fröken Andersson, herrar

Eric Ericson, Näsström, Erik Gustaf Andersson, Axel Andersson, Edvin

Thun och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg

i Skövde, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Ståhl,

Staxäng, Åkerström, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors, Andersson i

Munkaljungby, Gustafsson i Stockholm och Larsson i Stockholm.

RESERVATIONER.

1) Av herr Mannerskantz, fröken Andersson, herrar Axel Andersson, Söderquist,

Skoglund i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,

Ståhl, Staxäng och Larsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande

och hemställan bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottets mening utgör vad i förevarande ärende förekommit

från flera utgångspunkter anledning för riksdagen att till allvarlig

omprövning upptaga frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att — utöver

Lifaco Aktiebolag tidigare medgiven skatterestitution —- bevilja bolaget

ytterligare skatteåterbäring liksom även, i viss utsträckning, gottgörelse

varom i de föreliggande motionerna i övrigt närmare förmäles. Detta sitt

ställningstagande grundar utskottet icke blott på de uppgifter, som innehållas

i motionerna jämte därvid fogade bilagor, utan jämväl på det synnerligen

omfattande utredningsmaterial, som därutöver blivit under ärendets

behandling för utskottet tillgängligt.

Såvitt utskottet kan finna, är det för den föreliggande frågans bedömande

av vikt att fasthålla bl. a. dels att under förarbetena till varuskatteförordningen

osäkerhet yppades rörande den till författningen hörande varuförteckningens

rätta tolkning, dels ock att den uppfattning, som bolaget företrätt

i frågan, huruvida dess tillverkning varit underkastad skatteplikt eller

icke, vunnit gehör i två domstolsinstanser, nämligen Stockholms rådhusrätt

och Svea hovrätt. I förstnämnda hänseende vill utskottet särskilt

erinra om de betänkligheter, som i samband med remissbehandlingen av

förslaget till varuskatteförordning framfördes från kommerskollegiets sida

rörande bl. a. svårigheterna att bestämma de skattepliktiga varorna och,

för tillverkarens vidkommande, att erhålla säkra upplysningar rörande viss

varas skatteplikt. Att de av kollegiet uttalade farhågorna besannats har

utvecklingen visat. Gentemot de av Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt

träffade avgörandena kan visserligen invändas, att högsta domstolen numera

fastslagit, att varuskattetvister över huvud taget icke tillhöra allmän

domstols prövning, vadan alltså i förevarande fall regeringsrättens dom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 202.

slut utgör det slutliga svaret på frågan om skatteplikt för Lifacos varor

förelegat eller icke. Den sakprövning, som rådhusrätt och hovrätt ägnat

frågan, synes utskottet ändock alltjämt äga sitt intresse, när nu restitutionsfrågan

och vad därmed äger samband motionsvägen dragits under

riksdagens prövning. Med det sagda har utskottet velat understryka, att

skäl synts utskottet tala för en välvillig behandling av de i motionerna

framförda förslagen.

Vad först angår restitutionsfrågan, finner sig utskottet böra i princip

biträda vad motionärerna härutinnan föreslagit. I enlighet härmed tillstyrker

utskottet, att bolaget berättigas att av statsmedel återfå dels ett

belopp av 86 082 kronor 8 öre, motsvarande å tiden intill kontrollstyrelsens

skattepåföringsbeslut i november och december 1941 belöpande, av bolaget

erlagd varuskatt, dock med avdrag av det år 1945 till bolaget återburna

skattebeloppet 35 000 kronor, dels ock av bolaget utgivna räntor, 3 536

kronor 87 öre, eller således sammanlagt 54 618 kronor 95 öre. Med hänsyn

till att bolaget, enligt vad utskottet inhämtat, genom frivilliga inbetalningar

från bolagets kunder berett sig täckning för varuskatten med i runt tal

17 000 kronor, varav dock bolaget efter restitutionsåtgärden år 1945 till

sina kunder återbetalat 25 procent, bör förenämnda belopp, 54 618 kronor

95 öre, ytterligare minskas med förslagsvis 13 000 kronor. Återstoden,

41 618 kronor 95 öre, skulle alltså utgöra det belopp, som bolaget skulle

berättigas återfå utöver den år 1945 beviljade restitutionen. Tillräckliga

skäl att, såsom i motionerna yrkats, härutöver tillerkänna bolaget »skälig

ränta från respektive inbetalningsdagar» synes utskottet icke föreligga.

Av handlingarna i ärendet framgår, att bolaget fått vidkännas avsevärda

kostnader i samband med sina ansträngningar att nå en för bolaget gynnsam

utgång av varuskattetvisten. Dessa omkostnader ha av bolaget uppgivits

till sammanlagt 101 930 kronor 45 öre, därav i rättegångskostnader

och arvoden 53 275 kronor 85 öre, i löner 29 382 kronor 71 öre, i »övriga

omkostnader» 6 271 kronor 89 öre samt i till statsverket inbetalad ersättning

för kronans rättegångskostnader 13 000 kronor. I motionerna föreslås

nu, att till bolaget måtte av statsmedel utbetalas dels sistnämnda

belopp, 13 000 kronor, dels ett belopp av 13 500 kronor, motsvarande

bolaget i rådhusrätten tillerkända rättegångskostnader, dels ock skälig

ersättning för övriga omkostnader, som bolaget nödgats ådraga sig för att

under en följd av år inför olika myndigheter förfäkta sina anspråk.

I betraktande av de avsevärda ekonomiska uppoffringar, bolaget sålunda

vidkänts för att tillvarataga sina intressen, kunde det i och för sig synas

billigt att hålla bolaget skadeslöst för åtminstone någon del av kostnaderna

i fråga. Att härvid av statsmedel skulle till bolaget utgivas gottgörelse för

sådana omkostnader som arvoden och löner m. in. finner sig utskottet

likväl icke kunna förorda; ej heller finner utskottet tillräcklig anledning

tillstyrka, att bolaget beredes ersättning med belopp motsvarande för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202. 9

berörda bolaget i rådhusrätten tillerkända rättegångskostnader, 13 500

kronor. Däremot anser utskottet billigheten bjuda, att bolaget erhåller gottgörelse

för vad bolaget inbetalat till statsverket i ersättning för kronans

rättegångskostnader, 13 000 kronor.

Den sammanlagda gottgörelse av statsmedel, som vid bifall till vad utskottet

ovan föreslagit skulle tillkomma Lifaco Aktiebolag, utgör således

(41 618: 95 + 13 000 =) 54 618 kronor 95 öre.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 146 och

II: 182,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels Fabrikations Co.

Aktiebolag skall av erlagd varuskatt återbäras ett belopp

av 41 618 kronor 95 öre;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att från det för budgetåret

1951/52 anvisade förslagsanslaget till oförutsedda utgifter

till bolaget utbetala 13 000 kronor.»

2) av herr Iwar Anderson.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 202.

Bilaga.

Till Riksdagens Statsutskott.

Genom remiss den 24 oktober 1951 har Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet anmodat kontrollstyrelsen att avgiva och skyndsamt

till Riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över inom Riksdagen

väckta likalydande motioner I: 146 och II: 182 om återbäring till Lifaco

aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

I anledning härav får kontrollstyrelsen avgiva följande yttrande.

Enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt skall den

som inom riket för avsalu tillverkar varor, som avses i en till förordningen

fogad förteckning, erlägga varuskatt till staten. I fråga om nu avsedda varor

utövas kontrollen över skattens behöriga utgörande av kontrollstyrelsen.

Skatten utgår med viss procent av värdet av verkställda leveranser till

köpare. Dessa leveranser redovisas i allmänhet kvartalsvis eller månadsvis

i deklaration till kontrollstyrelsen. Skattebeloppen inbetalas till kontrollstyrelsen

samtidigt med deklarationens avgivande.

Rörande händelseförloppet i den av motionärerna behandlade processen

mellan Kungl. Maj:t och Kronan å ena sidan och Lifaco Livsmedels Fabrikations

Co. aktiebolag å andra sidan må lämnas följande redogörelse, som

med hänsyn till processmaterialets omfång nödvändigtvis måste bli i hög

grad summarisk.

Hösten 1941 fann kontrollstyrelsen, att Lifaco tillverkade och saluförde

vissa varor, som enligt kontrollstyrelsens mening voro skattepliktiga enligt

varuskatteförordningen. Det var framför allt fråga om ett slags chokladglasyrmassa

samt geléer och konstgjorda garneringsfrukter och garneringsbär,

som användas inom konditoribranschen. Bolaget hade vid denna tidpunkt

icke anmält sin tillverkning till kontrollstyrelsen och icke heller

erlagt varuskatt härför. I stället förmenade bolaget, att varorna voro skattefria.

Kontrollstyrelsens uppfattning angående skatteplikten delades emellertid

av generaltullstyrelsen, som är skattemyndighet i fråga om varor, som

införas till riket. Generaltullstyrelsen är också den myndighet, som är sakkunnig

i fråga om tillämpningen av tulltaxan, vilkens varuindelning på

visst sätt utnyttjats för att angiva vilka varor, som äro skattepliktiga. Genom

två särskilda beslut förklarade kontrollstyrelsen därför, att skatt skulle utgå

för varorna i fråga, och i samband därmed påfördes Lifaco vissa skattebelopp

för redan verkställda leveranser. Lifaco besvärade sig över kontrollstyrelsens

beslut, men genom utslag av Kungl. Maj :t i Regeringsrätten sommaren

1942 fastställdes i högsta instans, att varorna voro skattepliktiga. I

en särskild ansökning till Konungen hade Lifaco hemställt att i händelse

av avslag å besvären av nåd bliva befriat från utgivande av det skattebelopp,

som kontrollstyrelsen påfört bolaget för försäljning av skattepliktiga

varor för tiden från och med 26 maj 1941, då varuskatteförordningen

trädde i kraft, fram till 31 oktober samma år, från vilken dag bolaget med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr 202.

viss reservation betalat varuskatten. Denna ansökning fann Kungl. Maj .t

sig ej kunna bifalla. Genom en lagändring, som 1945 genomfördes med

föranledande av Lifacofallet, erhöll Kungl. Maj :t emellertid möjlighet

att medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt, om synnerliga

skäl föreligga därtill. På förnyad framställning av Lifaco, i vilken bolaget

hemställde om återbekommande av varuskatt och avgifter, fann Kungl.

Maj :t gott i så måtto bifalla framställningen, att Lifaco berättigades att

återfå inemot hälften av beloppet. Bolaget lät sig emellertid icke åtnöjas

härmed. .....

Sålunda uttog Lifaco hösten 1945 vid Stockholms rådhusrätt stämning a

Kungl. Maj :t och Kronan med yrkande att Kronan måtte förpliktas att

genast utgiva icke blott det belopp, som bolaget förgäves sökt återfå hos

Kungl. Maj :t, utan även bl. a. dels ett belopp, motsvarande efter den 1

november 1941 erlagd varuskatt för varor, som enligt bolagets uppfattning

icke voro skattepliktiga, och dels ersättning för eljest åsamkad skada.

Kronans ombud i målet bestred, att rådhusrätten vore behörig att upptaga

bolagets talan till prövning i vad denna avsåg restitution av erlagda skattebelopp.

Rådhusrätten utlät sig i anledning härav i särskilt beslut sålunda:

»Som den av bolaget i målet instämda talan avser frågan, huruvida skattskyldighet

enligt kungl. förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt

rätteligen kan anses föreligga beträffande i målet ifrågavarande varor,

samt berörda fråga måste anses vara av beskaffenhet att tillhöra domstols

prövning, varder den av Kronan mot Rådhusrättens behörighet framställda

invändningen av Rådhusrätten ogillad.» Hovrätten fann i anledning av

besvär, som Kungl. Maj :t och Kronan anförde över rådhusrättens beslut, ej

skäl göra ändring. Enligt rättegångsbalken i dess äldre lydelse kunde besväi

i forumfrågan icke föras över hovrättens beslut, varför behörigheisfiågan

icke på detta stadium kunde föras under Högsta Domstolens provning.

Målet upptogs härefter till prövning i sak vid Rådhusrätten. Sedan Lifaco

på visst sätt begränsat sin talan, förklarade rådhusrätten genom dom den 22

april 1947, att varuskatt rätteligen icke bort erläggas för i målet omhandlade

varor, samt förpliktade Kungl. Maj :t och Kronan att till Lifaco genast

utgiva det begärda beloppet jämte ränta samt rättegångskostnader. Svea

Hovrätt, där båda parterna sökte ändring, fann i utslag den 24 februari 1948,

att chokladglasyrinassan samt geléerna icke voro beskattningsbara konfityrer.

1 Garneringsfrukterna och garneringsbären tann hovrätten vissei ligen

vara skattepliktiga konfityrer men, såsom hovrättens dom lyder, »enär tillverkaren

icke äger göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet

för varan föreligger, och det i förevarande fall med hänsyn till gällande

föreskrifters och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras,

att ifrågavarande garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig

konfityr, samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,

deklarationens och skattens erläggande, av Kontrollstyrelsen eller

annan myndighet erhålla giltigt besked därutinnan, kan det av Regeringsrätten

i saken träffade avgörandet icke vinna tillämpning förr än från den

dag beslutet meddelats». På de anförda skälen fastställde hovrätten det slut,

rådhusrättens dom innehållit i huvudsaken. (Två av hovrättens ledamöter

ansågo, att allmän domstol ej var behörig pröva frågan om skattskyldig
1

Kn stor del av processen bär för övrigt rört sig just kring begreppet konfityr, där det

från Kronans sida åberopats, att konfityr är en tullteknisk benämning på allehanda sockcrhaltiga

varor, såsom bakelser, sötsaker samt bär- och fruktgeléer, ocli att konfityr sålunda

ej får sammanblandas med det allmänna språkbrukets ord konfekt eller konfektyr.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Statsutskottets utlåtande nr 202.

heten, men kommo med särskild motivering till samma slut som hovrättens

övriga ledamöter.)

Högsta Domstolen har i sin enhälliga dom (på hemställan av nedre

justitierevisionen, som likaledes var enhällig), uttalat, att det tillkommer

kontrollstyrelsen och, vid besvär över dess beslut, Regeringsrätten att pröva

och avgöra, huruvida och i vad mån för vara, tillverkad inom riket, skall

uttagas varuskatt. Talan om återbekommande av varuskatt kan därför ej

upptagas av allmän domstol. Högsta Domstolen har på denna grund undanröjt

rådhusrättens och hovrättens domar.

En stor del av de i motionerna gjorda uttalandena ha redan förut framförts

i olika sammanhang och därvid bemötts av kontrollstyrelsen och

Kronans ombud i processen. I fråga om vissa punkter hänvisas dessutom

till styrelsens härjämte i avskrift fogade yttrande den 27 juli 1951 till Riksdagens

justitieombudsman. Väsentligen beröres i motionerna frågan om

Lifaco-varornas skatteplikt. Styrelsens uppfattning härutinnan belyses av

bifogade utdrag ur Kronans inlaga till Högsta Domstolen i Lifaco-processen

och av den ovan lämnade redogörelsen för händelseförloppet. Såsom av

denna redogörelse framgått har en enhällig Regeringsrätt godkänt generaltullstyrelsens

och kontrollstyrelsens samstämmiga uppfattning att varorna

voro skattepliktiga. Enligt svensk rätt, sådan denna tolkats av Högsta Domstolen,

äga dessa myndigheter allena pröva och avgöra ärenden av hithörande

slag.

Både kontrollstyrelsens och Regeringsrättens beslut innefatta uppenbarligen

endast en tolkning av varuskatteförordningen av samma art som lagtolkning

i allmänhet. Påståendet att de ifrågavarande varorna icke skulle

blivit skattepliktiga omedelbart genom förordningen utan först genom kontrollstyrelsens

beslut saknar följaktligen allt berättigande. Det kan därför

ej heller anses såsom oriktigt, att skatt påförts från och med dagen för

förordningens ikraftträdande.

Numera äger Kungl. Maj :t befogenhet att medgiva befrielse från eller

återbäring av varuskatt, om synnerliga skäl föreligga därtill. Med stöd av

detta bemyndigande till skälighetsprövning har ett belopp av 35 000 kronor

restituerats till Lifaco. En ansökan om ytterligare restitution avslogs däremot

av Kungl. Maj:t den 29 september 1950. Det måste förutsättas, att

Kungl. Maj:t därvid noga beaktat alla de omständigheter, som kunnat

inverka på frågan i ena eller andra riktningen. Vid beslutets meddelande

var nämligen all utredning i beskattningsärendet och domstolsprocessen

tillgänglig för Kungl. Maj:t. Något nytt material, som skulle vara ägnat

att föranleda ett ändrat bedömande, har därefter icke tillkommit.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad överdirektör,

deltagit byråcheferna Karnell och Thulin, därvid Thulin varit föredragande.

Stockholm den 29 oktober 1951.

H. Älmeby.

Rolf Herlitz.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

13

Till Riksdagens Justitieombudsman.

Genom remiss den 27 juni 1951 har Kungl. Kontrollstyrelsen anmodats

avgiva yttrande över en av jur. kand. F. H. Wallin till Eder gjoid anmälan

mot styrelsen i anledning av innehållet i en av professorn H. G. F. Sundberg

författad artikel, vilken intagits i Stockholms-Tidningen den 6

mars 1951.

Med anledning härav får kontrollstyrelsen, med återställande av remisshandlingarna,

anföra följande.

I tidningsartikeln behandlas, med reservation för riktigheten, vissa uppgifter,

som lämnats i en av herr Lindberg m. fl. vid 1951 års riksdag i andra

kammaren väckt motion, nr 182, om återbäring till Lifaco aktiebolag av

till statsverket erlagd varuskatt in. m. Kontrollstyrelsen skulle sålunda bi. a.,

innan talan mot Lifaco om ansvar för underlåtenhet att göra anmälan till

kontrollstyrelsen enligt 5 § varuskatteförordningen anhängiggjorts vid rådhusrätten

i Stockholm, ha hänvänt sig till Statens livsmedelskommission

med begäran, att denna skulle avstänga Lifaco från råmateriallicenser,

varigenom bolaget skulle ekonomiskt strypas.

Med anledning av detta påstående må erinras därom, att varuskatten avseende

choklad- och konfityrvaror utgjorde en fortsättning i begränsad omfattning

av industrisockerskatten, som uttogs för tiden 1 januari 1940

25 maj 1941. För kontrollen av att ifrågavarande skatt — för vilken kontrollstyrelsen

var beskattningsmyndighet — behörigen erlades ansågs det

självfallet, att kontrollstyrelsen hos livsmedelskommissionen och densamma

underställda kristidsorgan inhämtade uppgifter bl. a. om medgivna sockertilldelningar.

I fall där skattskyldig underlät att erlägga upplupen skatt

ägde kontrollstyrelsen göra framställning om omedelbar utmätning av

skatten, därvid livsmedelskommissionen under hand underrättades om förhållandet.

Enahanda har fallet varit vad gäller kontrollen över varuskattepliktiga

tillverkare under den tid handelsregleringen av socker varit gällande.

Enligt 7 § förordningen om varuskatt må kontrollstyrelsen för tillverkare

av varuskattepliktiga varor, vilken underlåter erlägga upplupen,

till betalning förfallen skatt, meddela förbud tills vidare till dess skatten

guldits att förfoga över skattepliktig vara av egen tillverkning ävensom

föranstalta om omedelbar utmätning av skatt, som icke erlagts inom föieskriven

tid. I fall där tillverkare meddelats dylikt förbud eller utmätning

blivit aktuell, underrättade kontrollstyrelsen livsmedelskommissionen härom,

detta med hänsyn till kommissionens uppgift att på det med anseende

till landets försörjning lämpligaste sättet fördela tillgängliga kvantiteter av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 202.

handelsreglerade varor. Vad angår Lifaco har förbud, som nu sagts, icke

vid något tillfälle meddelats av kontrollstyrelsen, ej heller har utmätningsförfarande

förekommit. I samband med de förhandlingar, som under hösten

1941 och våren 1942 fördes mellan kontrollstyrelsen och Lifaco angående

inbetalningen av bolagets dåvarande skatteskuld å omkring 86 000

kronor och då fråga om utmätning av beloppet blev aktuell, underrättades

livsmedelskommissionen under hand om förhållandet. Från kontrollstyrelsens

sida kunde därvid givetvis icke begäras och begärdes ej heller, att livsmedelskommissionen

till följd av meddelandet skulle vidtaga viss åtgärd,

såsom avstängning från råvarutilldelning.

I förenämnda tidningsartikel uttalas vidare, att det gjorts gällande, att

kontrollstyrelsen av Lifaco fordrat skatt för varor, ehuru andra tillverkare

av liknande varor icke avkrävts skatt.

Kontrollstyrelsen har under den tid, varuskatt för choklad- och konfityrvaror

hittills utgått, med till buds stående möjligheter sökt tillse, att varuskatt

blivit erlagd för varuskattebelagda varor. Det må emellertid erinras

därom, att redovisningen och erläggandet av varuskatt grundar sig på ett

lagstadgat anmälnings- och deklarationsförfarande till kontrollstyrelsen.

Enligt 5 § varuskatteförordningen föreligger sålunda anmälningsskyldighet

till kontrollstyrelsen för den som bedriver skattepliktig tillverkning. Sedan

sådan anmälan gjorts, har vederbörande i egenskap av tillverkare i förordningens

mening att i viss ordning deklarera och erlägga skatt för sin tillverkning

av skattepliktiga varor. Tillverkare, som uraktlåter att göra föreskriven

anmälan till kontrollstyrelsen, ävensom hos styrelsen anmäld

tillverkare, vilken underlåter att i deklaration för beskattning uppgiva viss

del av sin skattepliktiga tillverkning, kan bli i tillfälle att under viss tid_

med risk likväl för betalningsskyldighet vid upptäckt — försälja skattepliktig

vara utan hänsynstagande till skattekostnaden. Vissa möjligheter

till skatteundandräkt föreligga sålunda. Detta förhållande sammanhänger

givetvis med kontrollapparatens av kostnadsskäl relativt begränsade ram.

Det har heller icke förutsatts, att kontrollen skulle bliva fullständig, något

som gäller icke blott i fråga om den indirekta beskattningen i allmänhet

utan även — och i måhända än högre grad — beträffande den direkta

beskattningen. I Kungl. Maj:ts proposition nr 237 till 1941 års riksdag med

förslag till förordning om varuskatt m. m. har föredragande departementschefen

(sid. 35) i fråga om kontrollverksamheten anfört bl. a.:

I det föregående har framhållits, att den nya tillverkningsskatten, såvitt

angår inom riket framställd vara, efter de av mig förordade förenklingarna

av varuförteckningen i huvudsak kommer att sammanfalla med den typ av

konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker. Under

sådana förhållanden saknas enligt min uppfattning anledning att överväga

någon annan utformning av tillverkningsskatten än den på nämnda områden

förut beprövade. Jag biträder sålunda den ståndpunkten, att beskatt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

15

ningen av inom riket tillverkad vara bör ställas under uppsikt av kontrollstyrelsen

och grundas på ett deklarationsförfarande med stickprovskontroll

å tillverkning och bokföring från kontrollmyndighetens sida.

Riktigheten av påståendet att kontrollstyrelsen skulle ha avkrävt Lifaco

skatt för försäljningen av varor, för vilka andra tillverkare icke behövt

erlägga skatt, bestrides, såvitt därmed avses, att kontrollstyrelsen med kännedom

om förhållandet underlåtit att uttaga skatt hos de andra tillverkarna.

Därest med ifrågavarande påstående åsyftas styrelsens behandling i

skattehänseende av tillverkning och försäljning av s. k. pomosingelé (Lifacos

produkt benämnd »Specialgelé nr 1») — för vilken varuskatt av Lifaco

skulle erläggas till följd av den lydelse den vid varuskatteförordningen

fogade varuförteckningen hade före den 1 mars 1948 och för vilken vara

skatteplikt icke förelåg i fall där densamma inom bageri- och konditorinäringen

framkom såsom ett led i tillverkningen av skattefria bakverk

får styrelsen erinra, att detta spörsmål varit föremål för behandling i regeringsrätten

och bl. a. även under den av Lifaco mot Kungl. Maj :t och

Kronan förda processen. Kontrollstyrelsen har beträffande skatteplikten för

nu avsedd vara i utlåtande den 23 februari 1944 över besvär av Lifaco

rörande skattepåföring för försäljningen av sådan vara anfört bl. a.

följande:

Klagandebolaget har vidare velat göra gällande, att dess Specialgelé nr 1

vore att betrakta såsom allenast halvfabrikat, och att densamma av denna

anledning icke borde beläggas med varuskatt, då i annat fall alla de konditorer

och bageriidkare, som själva tillreda liknande geléer för garnering

och utsmyckning av icke skattepliktiga tårtor och bakverk, skulle vara

skyldiga att erlägga varuskatt för dylik tillverkning. Enligt kontrollstyrelsens

mening utgör visserligen nyssnämnda Specialgelé nr 1 ett halvfabrikat

men är att betrakta såsom en försälj ningsfärdig produkt, som ur tulltaxerings-

och varuskattesynpunkt är att hänföra till begreppet konfityrer. Sådan

gelé åter, som tillredes av konditorer och bageriidkare, framkommer

icke såsom en självständig vara. Gelétillverkningen i sistnämnda fall är

nämligen att anse allenast såsom ett arbetstempo i tillverkningen av bakverk,

vilket förhållande tydligt angives i det vid besvären fogade, av Sveriges

Konditorförening den 25 januari 1944 härom avgivna utlåtandet. Av

detsamma framgår vidare, att dylik av konditorerna själva tillverkad gelémassa

gjutes eller penslas på ifrågakommande bakverk, samt att densamma

icke utgör en färdig gelé, förrän den stelnat å bakverket. Den färdiga geléen

ingår alltså redan i en icke skattepliktig vara, varför någon beskattning av

geléen icke kan komma i fråga.

Påståendet att kontrollstyrelsens tjänstemän vid inspektion hos Lifaco

skulle ha förklarat en vara utgöra ett typiskt exempel på skattefri vara men

att styrelsen ieke förty senare retroaktivt skattebelagt den, är riktigt. Detta

förhållande har även i processerna mellan Lifaco och statsverket uppmärksammats

och icke bestritts från styrelsens sida. Det är givetvis otillfreds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 202.

ställande, att felaktig information lämnats av enskilda tjänstemän hos

styx-elsen. Dessas uttalanden få dock endast anses vara uttryck för vederbörandes

personliga uppfattning i frågan och kan icke binda styrelsen, vilkens

beslut i skattefrågor enligt gällande instruktion fattas av överdirektören

i närvaro av vederbörande byråchef eller i vissa fall av vederbörande

byråchef. Kontrollstyrelsen delade icke tjänstemännens uppfattning i denna

fråga och Lifaco blev författningsenligt påfört skatt för ifrågavarande produkt.

I den mån Lifaco lidit ekonomisk förlust genom att lita på tjänstemännens

uppgift i förevarande fall, torde emellertid gottgörelse därför få

anses ha erhållits genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 juni 1945, enligt vilket

Lifaco beviljades återbäring av erlagd skatt med 35 000 kronor.

Vad slutligen beträffar det i tidningsartikeln intagna, av Lifaco gjorda

påståendet, att kontrollstyrelsen skulle ha hotat viss annan tillverkare med

utökning av ett skattekrav, därest vederbörande överklagade ett av styrelsen

fattat beslut, har styrelsen överhuvud icke kännedom om något ärende eller

mål av denna art.

Stockholm den 27 juli 1951.

H. Älmeby.

/ Eric Lundholm.

Till Konungen.

I revisionsmålet mellan Kungl. Maj :t och Kronan, å ena, samt Lifaco

Livsmedels Fabrikations Aktiebolag, å andra sidan, angående varuskatt, i

vilket mål Eders Kungl. Maj :ts och Rikets Svea Hovrätt den 24 februari

1948 meddelat dom, får jag å Kronans vägnar i underdånighet anföra ytterligare

följande.

Innehavarna av Sundberg och Jägerskiölds Juridiska Byrå, som utföra

Lifacos talan i målet, ha icke blott i målet utan även i tryckta skrifter

beträffande domstolarnas obundenhet av administrativa myndigheters beslut

energiskt förfäktat åsikter som icke överensstämma med vad som tidigare

ansetts gälla. Dessa nya åsikter ha heller icke vunnit anklang hos andra

juridiska författare, och särskilt efter en av professorn Nils Herlitz i Förvaltningsrättslig

Tidskrift 1947 publicerad uppsats, »Till frågan om RB

10: 26», torde det vara onödigt att i detta sammanhang närmare ingå på de

av Sundberg och Jägerskiöld framförda teorierna. Ett särtryck av Herlitz’

uppsats bifogas.

I slutet av uppsatsen har Herlitz (s. 328 ff) i korthet berört frågan huruvida

domstol, även om den icke ägde pröva rättsanspråk som grundades

direkt på offentligrättslig lagstiftning, likväl kunde anses behörig att pröva

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Statsutskottets utlåtande nr 202.

en talan som icke i första hand grundades på sådan lagstiftning utan på

allmänna rättsregler om skadestånd eller om condictio indebiti eller obehörig

vinst. Herlitz är benägen att medgiva möjligheten härav men framhåller

med skärpa, att en sådan anordning ej får leda till att kompetensfördelningen

mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter på en omväg

upphäves.

Denna synpunkt förtjänar att framhållas, enär Lifaco efter att i det

längsta ha sökt undgå att angiva arten av sin talan — till en tid rubricerat

densamma även såsom anspråk på skadestånd för att numera, i kontradeduktionen,

angiva den såsom »ersättning för varuskatt».

Överhuvud måste emellertid bestridas att Lifacos talan, sådan den här

föreligger, angår annat än den av Regeringsrätten slutgiltigt prövade frågan

om skyldighet för Lifaco att erlägga varuskatt för i målet ifrågakomna

varukvantiteter. Sedan Lifaco i skatteprocessen bestritt skatteplikt för

varorna och på sådan grund yrkat befrielse från skatt, påstås nu, alltjämt

på samma grund, rätt att återbekomma erlagda skattebeloppet. Att den

skattskyldige i ett sådant mål tilläventyrs kan argumentera, att Kronan

genom det förment oriktiga skattebeslutet skulle ha gjort en obehörig vinst,

motsvarande skattebeloppet, kan icke inverka på frågan om domstolens

behörighet. Målet måste även i sådant fall anses röra enbart »kronans

varjehanda ingälder», och talan därom är uteslutande förbehållen de administrativa

myndigheterna.

Om sålunda Lifacos talan i förevarande mål redan på sådan grund icke

bort upptagas till prövning, tillkommer, om man sa vill, sasom ytterligare

skäl för avvisning, att saken rättskraftigt avgjorts av den därtill behöriga

myndigheten.

Med utgångspunkt från att Kungl. Maj :t har att, utan hinder av underdomstolarnas

tidigare avgöranden i behörighetsfrågan, taga ställning till

avvisningsfrågan i hela dess vidd, hemställes under åberopande av det nu

anförda, att Lifacos talan förklaras icke skola hava upptagits till prövning

samt att förty underdomstolarnas avgöranden i saken måtte undanröjas.

Med hänsyn till den ståndpunkt som underdomstolarna intagit till avvisningsgrunderna

nödgas Kronan emellertid i det följande ingå även på

själva sakfrågan.

De domskäl, som anförts i Hovrättens i målet meddelade dom, äro enligt

Kronans mening i följande avseenden oriktiga.

Hovrätten konstaterar till en början med fog att det av varuskatteförteclcningens

hänvisning till tulltaxeförteckningen löljer att varubcteckningarna

i varuskatteförteckningen, där annat ej särskilt angivits, äro av

samma innebörd som motsvarande beteckningar i tulltaxeförteckningen,

med den tolkning dessa givits i praxis vid tulltaxans tillämpning.

Hovrätten konstaterar vidare med fog att varuhandboken måste anses

innefatta tillförlitlig uppgift om praxis vid tulltaxans tillämpning och alt

2 — Biliang till riksdagens protokoll Wöl. (i sand. Nr 202.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 202.

varuhandbokens innehåll följaktligen bör ligga till grund för tolkningen

av val ubeteckningarna i varuskatteförteckningen.

När hovrätten emellertid i fortsättningen anför att vissa varors hänförlighet

till konfityrer icke kan utläsas av varuskatteförteckningen, tulltaxeförteckningen

eller varuhandbokens anvisningar och tillägger denna

omständighet avgörande betydelse, vill det synas som om hovrätten hade

förbisett alt varuhandboken givetvis icke kan lämna upplysning om all

praxis vid tudtaxeförteckningens tillämpning. Den hänsyn till praxis beträffande

tulltaxetörteckningens tillämpning, som enligt hovrättsdomens andra

stycke skall tagas vid tolkningen av varuskatteförteckningen, kan ju icke

rimligen vara inskränkt till vad som blivit i tryckt skrift publicerat om

denna praxis; oavsett huruvida en sådan inskränkning kunde komma i

betraktande i samband med frågan om de subjektiva rekvisiten för skatteskyldighet,

är den i varje fall oberättigad när det gäller en objektiv tolkning

av varuskatteförteckningens varubeteckningar.

I fjärde och femte styckena av domen angiver hovrätten fyra särskilda

omständigheter, om vilka hovrätten konstaterar att de i och för sig icke äro

tillräckliga att enligt författningarna eller de upplysningar om praxis, som

kunna inhämtas ur varuhandboken, göra varor hänförliga till konfityrer.

Dessa fyra omständigheter äro:

1) att varan är ett surrogat eller annat ersättningsmedel för konfityr;

2) att varan utgör en blandning av varor, vilken är avsedd att ingå som

beståndsdel vid tillverkning av konfityrer;

3) att varan utgör en blandning av varor vilken är avsedd att användas

till färgning eller annat prydande av konfityrer; samt

4) att varan till smak och konsistens är sådan att den, anbragt å konfityrer,

kan utan nämnvärd olägenhet förtäras tillsammans med dem.

Vad hovrätten konstaterar beträffande dessa fyra omständigheter är i nu

ifrågavarande sammanhang betydelselöst, med hänsyn till att ingen av parterna

gjort gällande att någon av de nämnda omständigheterna skulle göra

varorna hänförliga till konfityrer. Vad som från Kronans sida härvidlag

påståtts är endast att ingen av de nämnda omständigheterna kan betaga

varorna egenskapen av konfityrer. Den omständighet, som Kronan åberopat

för att varorna äro konfityrer, är följande: Enligt tulltaxeförteckningen

och fast praxis vid dess tillämpning avses med konfityrer sockerhaltiga, till

njutningsmedel avsedda produkter av livsmedelsindustri, frånsett drycker.

De omstämda varorna äro av denna beskaffenhet och de äro därför hänförliga

till konfityrer.

På denna punkt säger emellertid hovrättsdomen ingenting. När hovrätten

i fortsättningen konstaterar att de flesta av de omstämda varorna

»uppenbarligen icke kunna vara beskattningsbara konfityrer» sker detta

endast efter »beaktande» av vad som anförts under de fyra omständigheterna

och efter en notering att dessa varor icke motsvara de i tulltaxeför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Statsutskottets utlåtande nr 202.

teckningen, varuskatteförteckningen eller varuhandboken angivna exemplen.

Frågan huruvida varorna äro sådana som enligt praxis vid tulltaxans

tillämpning hänföras till konfityrer har sålunda tappats bort.

Att ingen av de fyra uppräknade omständigheterna kan betaga varorna

egenskapen av konfityrer har förut berörts. Och det är oriktigt att varoi na

icke skulle motsvara de i varuskatteförteckningen och varuhandboken

angivna exemplen. I det enda väsentliga avseendet, nämligen att vai a sockerhaltiga,

till njutningsmedel avsedda produkter av livsmedelsindustri,

överensstämma samtliga varor med samtliga exempel. Dessutom råder aven

i fråga om speciella egenskaper överensstämmelse, sålunda i fråga om egenskapen

»kladdighet» eller »att icke kunna tagas med fingrarna» med

exemplen syltad ingefära, gelépulver, lemonadpulver och glass, i iiaga om

egenskapen att vara halvfabrikat med exemplet »sockergryn, innehållande

85 % socker och 15 % stärkelse samt avsedda för garnering av konditorivaror»,

samt i fråga om egenskapen att icke njutbart kunna förtäras i det

skick vari varan säljes med exemplen gelépulver och lemonadpulver. Det

finnes i själva verket icke någon egenskap hos Lifacos ifiagaAarande ■saror

som icke återfinnes hos något av varuhandbokens exempel på konfityrer,

Hovrätten har tydligen underkänt Lifacos ståndpunkt att varuskatteplikt

skulle föreligga endast för de i varuskatteförteckningen angivna exemplen

på konfityrer, men om man samtidigt skulle uppställa ett krav på »motsvarighet»

till de givna exemplen och driva detta krav så långt som gjorts

enligt hovrättsdomen, så skulle resultatet likväl bliva att en viss vara måste

i alla avseenden överensstämma med ett av de givna exemplen for att varuskatteplikt

skulle föreligga, vilket vore detsamma som att fordra att varan

uppräknats bland exemplen. Hovrätten synes ej heller i detta sammanhang

hava beaktat att angivandet av exempel på vissa konfityrer i såväl varuskatteförteckningen

som i varuhandboken skett i det praktiska syftet, att

beträffande just dessa konfityrer undanröja tvivel om skatteplikt och tullplikt.

Återfinnes en viss vara bland exemplen, behöver tvekan icke föreligga,

återfinnes den icke så innebär detta endast att exemplen icke givit s\ar på

frågan och att denna därför måste besvaras utan hjälp av exemplen. Konfityrer

av den art som de omstämda Lifaco-produkterna utgöra eu så ringa

bråkdel av de skattepliktiga konfityrerna att de icke lämpligen kunnat medtagas

bland varuskatleförteckningens exempel på de vanligaste konfityrerna.

Likaledes importeras sådana varor i så ringa utsträckning, att det

icke ansetts praktiskt att angiva dem i varuhandbokens exempelsamling.

Att de oavsett detta i tulltaxehänseende behandlas som konfityrer har till

fullo utretts.

Beträffande Lifaco giaseringsgelé föreligger i hovrättens dom ett misstag

såtillvida att det icke varit med hänsyn til) den ringa halten av fruktmassa

som denna vara av Kontrollstyrelsen och Regeringsrätten ansetts liänförlig

till nr 302. Det har i stället berott på att den kan skäras i bitar och därför,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 202.

trots den för hänförlighet till nr 310 i och för sig tillräckliga mängden

fruktsubstans, icke kan hänföras till de i nr 310 särskilt nämnda konfityrerna

(sylt, hushållsmarmelad etc.) utan blivit att hänföra till nr 302.

Vad i hovrättsdomen anföres till stöd för att Lifaco-massa icke skulle

vara hänförlig till nr 298 kan här lämnas åsido, då den i varje fall varit

skattepliktig såsom hänförlig till nr 299: 1 i de fall då den haft tillsats av

choklad, och till nr 302, då sådan tillsats saknats.

Utöver det nu berörda anför hovrätten såsom motiv för att Kronan skulle

vara återbetalningsskyldig i fråga om skattebeloppen för Lifaco-massan,

garneringsgeléerna, glaseringsgeléet och specialgelé nr 1 att

»den riksdagen enligt gällande grundlag ensam tillkommande rätt att beskatta

icke kan överlåtas vare sig å Kungl. Maj :t eller annan stats- eller

förvaltningsmyndighet och vederbörande kontrollmyndighet följaktligen

icke kan på grund av något densamma givet bemyndigande för Kronans

räkning uttaga skatt för annan vara än sådan som genom varuskatteförordningen

skattbelagts.»

Den tolkning, som hovrätten här givit den åberopade grundlagsbestämmelsen,

förefaller att vara ny. Förut har denna bestämmelse aldrig ansetts

innefatta förbud mot att till stats- och förvaltningsmyndighet samt Kungl.

Maj :t överlåta tillämpningen av vederbörligen tillkomna beskattningsbestämmelser.

I K. Hagman: Sveriges Grundlagar, utgiven 1902, anföres i

kommentaren till § 57 regeringsformen: »Skattläggningar och tiondesåttningar

ske emellertid genom statens ämbetsmän, hvarvid, om ämbetsman

gör sig skyldig till olagligt åläggande af skatt eller tunga på konungens

undersåtar, detta anses som brott i ämbetet (se str.-l. 25: 9). Tvister i

beskattningsfrågor, t. ex. besvär öfver markegångssättning (R. F. § 75 anm.)

och bevillningstaxering, upptagas och afgöras af förvaltande myndigheter

och slutligen af konungen i statsrådet.»

Hovrättens åsikt att Kontrollstyrelsen på grund av bestämmelsen i § 57

regeringsformen icke »kan» på grund av något densamma givet bemyndigande

uttaga skatt för annan vara än sådan som genom varuskatteförordningen

skattbelagts är riktig endast såtillvida att ingen beskattningsmyndighet

»kan», oavsett stadgandet i § 57 regeringsformen, uttaga skatt

i strid mot lag, om med ordet »kan» åsyftas den materiella befogenheten.

Däremot är uttrycket oriktigt om hovrätten med detsamma velat göra gällande

att ett av vederbörlig beskattningsmyndighet i behörig ordning träffat

avgörande i en beskattningsfråga skulle äga rättskraft endast i den mån

avgörandet är materiellt riktigt. Det skulle innebära bland annat att varje

regeringsrättsutslag i taxeringsmål kunde göras illusoriskt i den mån Regeringsrättens

åsikt i skattefrågan icke skulle delas av de allmänna domstolarna,

samt att en enligt beslut av Generaltullstyrelsen eller Regeringsrätten

erlagd tull skulle kunna återvinnas genom rättegång mot Kronan

vid allmän domstol om domstolen skulle anse att Generaltullstyrelsen eller

Regeringsrätten icke haft fullgoda skäl för att anse varan tullpliktig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

21

I fråga om Lifacos s. k. garneringsfrukter kommer hovrätten till ett annat

resultat, nämligen att det genom Kontrollstyrelsens och Regeringsrättens

beslut i varuskatteärendena blivit avgjort, att »dessa varor äro

skattepliktiga konfityrer». Till detta resultat kommer hovrätten på den

grund att frågan huruvida dessa varor äro hänförliga till nr 302 (skattepliktiga)

eller nr 310—311 (skattefria) skall avgöras enligt en under nr

310—311 i varuhandboken införd anvisning, och att det »i dylikt fall, då

vara sålunda är hänförlig till ettdera av två statistiska nummer, och det

icke av gällande föreskrifter och anvisningar uppenbarligen framgår till

vilketdera den rätteligen hör», tillkommer skattemyndigheten att avgöra

vart varan skall hänföras.

Hovrätten synes här ha förbisett, att en vara alltid är hänförlig till något

statistiskt nummer, om ej till annat, så till nr 2 088. Om beträffande garneringsfrukterna

är fråga om gränsdragning mellan nr 302 och nr 310 311,

så är även i de andra fallen fråga om en gränsdragning mellan nr 302 och

något annat nummer, och det torde vara uppenbart att området för skattemyndigheternas

behörighet att träffa självständiga rättskraftiga avgöranden

icke kan fastställas på detta sätt.

Sedan hovrätten konstaterat att genom Kontrollstyrelsens och Regeringsrättens

beslut blivit avgjort att Lifacos garneringsfrukter äro skattepliktiga

konfityrer, finner hovrätten likväl Kronan vara återbetalningsskyldig

för de för dessa varor erlagda skattebeloppen. Detta grundas på att varuskatten

är en konsumtionsskatt, som skall erläggas av tillverkaren men

av denne skall kunna övervältras på köparen genom en motsvarande höjning

av priset. Hovrätten åberopar vidare att tillverkaren icke skulle äga

göra tillägg till varupriset med mindre skattskyldighet för varan föreligger,

samt att Lifaco i förevarande fall icke kunnat på förhand med bestämdhet

avgöra huruvida varuskatteplikt förelåge. På grund härav kan enligt hovrätten

»det av Regeringsrätten i saken träffade avgörandet icke vinna tilllämpning

förrän från den dag beslutet meddelats».

Även på denna punkt äro hovrättens domskäl enligt Kronans mening i

åtskilliga avseenden oriktiga. Sålunda synes hovrätten ha förbisett — förutom

att prisstoppbestämmelserna trädde i kraft först i oktober 1942 - •

att genom ett Kontrollstyrelsens eller Regeringsrättens beslut aldrig kan

vinnas ett rättskraftigt avgörande huruvida visst varuslag generellt är

skattepliktigt eller icke. Beskattningsmyndigheten kan rättskraftigt avgöra

att en skedd tillverkning av viss kvantitet av en vara föranleder skattskyldighet,

och kan såsom domskäl vid detta avgörande angiva att varan tillhör

ett skattepliktigt varuslag. Men detta domskäl vinner icke laga kraft. Det

har praktisk betydelse såsom prejudikat i detta ords allmännare betydelse,

men formellt föreligger intet hinder för Regeringsrätten att förklara en

viss skedd tillverkning skattefri, ehuru en tidigare tillverkning av samma

vara belagts med skatt och vice versa. Hovrättens yttrande alt Regeringsrättens

avgörande »icke kan vinna tillämpning förrän från den dag be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 202.

slutet meddelats» innebär därför att beslutet överhuvudtaget ej skulle kunna

vinna tillämpning, ty Regeringsrättens beslut avser endast de individuella

varor, som omnämnas i beslutet, och har ingen verklig rättskraft i fråga

om ytterligare varor, även om dessa skulle vara av exakt samma slag.

Beträffande sådan ytterligare tillverkning är beslutet visserligen ett prejudikat

men konstituerar icke res judicata; Regeringsrätten är liksom Högsta

Domstolen oförhindrad att avvika från tidigare antagen rättsgrundsats eller

lagtolkning. \

Om Lifaco i förevarande fall försummat att kompensera sig för sin varuskatteplikt

genom att uttaga högre pris för varan, så är detta i varje fall en

omständighet som icke kan inverka på skattskyldigheten. Någon skyldighet

att övervältra skattebördan på köparen föreligger icke. Ej heller finnes

någon bestämmelse att ett eventuellt tillägg till varupriset skall exakt motsvara

skattebeloppet. Tillverkaren kan efter eget skön själv bära varuskatten

eller inkorporera den i priset, och den omständigheten att en rörelseidkare

icke kan på förhand avgöra omfattningen av sin av rörelsen föranledda

skattskyldighet kan här lika litet som i andra fall rätteligen föranleda

skattefrihet för honom.

Vad beträffar hovrättens ogillande av Lifacos yrkande å utbekommande

av de speciella beloppen å tillsammans kronor 31:56 är detta förklarligt

såvitt angår den del därav, som belöper å garneringsbär, men synes i övrigt

icke vara förenligt med hovrättens ståndpunkt. Oavsett att Lifaco i fråga

om dessa små kvantiteter icke lidit någon skada genom skattebetalningen

skulle ju enligt hovrättens ståndpunkt jämväl ifrågavarande skattebelopp

obehörigen ha tillförts Kronan och Kronan därför enligt hovrättens motivering

beträffande de övriga tillverkade varorna av detta slag vara skyldig

att återgälda dem.

Hovrättsledamöterna Lundin och Asplund ha anfört en skiljaktig motivering.

De ha funnit det vara genom Regeringsrättens utslag slutligt avgjort

beträffande samtliga ifrågakomna produkter »att sagda varor i och för sig

äro skattepliktiga». Däremot anse de att skattskyldighet för just den skedda

tillverkningen icke förelegat, emedan det icke kan »läggas bolaget till last

som försummelse, att bolaget icke, såsom rätteligen bort ske, avgivit någon

anmälan om tillverkningen och att bolaget underlåtit att vid varornas försäljning

uttaga varuskatt av köparna».

Om underlåtenheten att verkställa anmälan av subjektiva skäl varit mer

eller mindre ursäktlig har detta givetvis kunnat inverka på frågan om

straffansvar för försummad anmälan, men lika uppenbart borde vara att

det icke kan inverka på skattskyldigheten. En underlåtenhet från Lifacos

sida att genom pristillägg övervältra skattebördan på Lifacos köpare kan

ju ej heller av någon läggas Lifaco till last; enligt vad ovan anförts har

det varit Lifacos ensak att härvidlag träffa avgörande. Men det frapperande

i den ifrågavarande motiveringen är att det i verkligheten förhåller sig

tvärtemot vad dessa hovrättsledamöter antagit; ty genom Regeringsrättens

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 202.

23

ifrågavarande beslut liar Lifacos skyldighet att vidkännas just de skattebelopp,

som i målet återkrävas, blivit slutligen avgjord, medan det däremot

icke kan påstås hava blivit oåterkalleligen fastslaget genom besluten

att de varuslag, som dessa varor tillhöra, även i beslut angående ytterligare

tillverkning skulle anses vara skattepliktiga, oavsett att det med största

sannolikhet kunnat antagas att så skulle komma att ske.

Kritik kan givetvis riktas mot ett beskattningssystem, enligt vilket bindande

besked icke kan på förhand erhållas huruvida visst förhållande

kommer att medföra skattskyldighet eller icke. Sådant system gäller icke

blott beträffande varuskatten utan även beträffande de vanliga årliga skatterna,

där det kan förorsaka olägenheter av ojämförligt större mått. I fråga

om den numera upphävda allmänna omsättningsskatten gällde härvidlag

ett särskilt förfarande, till vilket någon motsvarighet dock icke finnes i

varuskatteförordningen. Bland annat för att motverka därav följande

olägenheter infördes år 1945 i varuskatteförordningen bestämmelsen i 3 a §,

varigenom åt Kungl. Maj :t gavs möjlighet att medgiva återbäring av varuskatt.

Skulle det anses att de berörda olägenheterna med systemet därigenom

icke blivit tillfredsställande undanröjda så kan rättelse vinnas

endast lagstiftningsvägen. I detta sammanhang kan hänvisas till vad som

anföres i sista stycket av Herlitz’ förut åberopade uppsats.

Ehuru det enligt vad här ovan anförts är betydelselöst för målets avgörande,

huruvida Regeringsrättens beslut beträffande Lifacos skyldighet

att betala varuskatt äro materiellt riktiga, må dock erinras att så är fallet,

enligt vad från Kronans sida tidigare blivit utrett i målet. En sammanfattande

framställning av de omständigheter, som föranleda skattskyldighet

för varorna, återfinnes i Kronans till Hovrätten ingivna, den 26 juni

1947 dagtecknade skrift. I en skrift av den 21 augusti 1947 avgav Lifaco

ett genmäle. Detta bemöttes från Kronans sida endast muntligen, vid huvudförhandlingen

i Hovrätten. Lifacos skrift innehåller i huvudsak endast ett

upprepande av tidigare bemötta synpunkter, men för att påståendena icke

skola stå oemotsagda bifogas här en del anteckningar rörande desamma.

För Kronans rättegångskostnader hos Eders Kungl. Maj :t yrkas ersättning

med, utöver tidigare begärt belopp, 2 000 kronor i ombudsarvode.

Stockholm den 10 juni 1949.

Underdånigst

för KUNGL. MAJ :T OCH KRONAN

Sven Salmonson

enligt tidigare ingivet förordnande.

Bilagor: Icke här medtagna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.