Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.
1951-11-27 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1951:202, Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 202.
1
Nr 202.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om återbäring till Lifaco
Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Branting m. fl. (I: 146) och den andra inom andra kammaren av herr
Lindberg m. fl. (II: 182), med instämmande i motionens syfte av herr
Hastad, har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att till Lifaco AB
skall av statsmedel återgäldas dels de belopp, som bolaget erlagt till statsverket,
omfattande retroaktiv varuskatt, 86 082 kronor 8 öre, med avdrag
av det utav statsverket till bolaget restituerade beloppet, 35 000 kronor,
ävensom av bolaget erlagda räntor, 3 536 kronor 87 öre, eller sammanlagt
54 618 kronor 95 öre jämte skälig ränta från respektive inbetalningsdagar,
dels det belopp, 13 000 kronor, som bolaget inbetalat till statsverket
i ersättning för kronans rättegångskostnader, samt att till bolaget
skall betalas skälig kostnadsersättning, innefattande dels det belopp, 13 500
kronor, som domstolarna redan tillerkänt bolaget i rättegångskostnader,
dels skälig ersättning för övriga omkostnader, som bolaget nödgats ådraga
sig för att under en följd av år inför olika myndigheter förfäkta sin rätt.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen
II: 182 jämte därvid fogade bilagor.
Enligt 1 § första stycket förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
vilken förordning trätt i kraft den 26 maj samma år, skall för vara,
som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, till staten erläggas
varuskatt bl. a. då varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för
avsalu eller för vidare bearbetning. I förteckningen, vilken är uppställd i
anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, upptagas
bl. a. vissa varor ur statistiska varuförteckningen nr 298—302, nämligen
dels choklad med tillsats av socker, dels ock vissa slag av konfityrer.
Tillverkning av skattepliktig vara står under statens kontroll. Kontrollen
över tillverkningen ävensom över skattens behöriga utgörande utövas av
kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
Redovisningen och erläggandet av varuskatten grundas på ett lagstadgat
anmälnings- och deklarationsförfarande. Den, som ämnar bedriva yrkes1
—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 saml. Nr 202.
2
Statsutskottets utlåtande nr 202.
mässig tillverkning av skattepliktig vara, skall därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före tillverkningens påbörjande.
Tillverkaren åligger att inom viss tid till kontrollstyrelsen ingiva
deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, som under den tid
deklarationen avser av honom eller för hans räkning levererats till köpare
eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Tillverkaren skall samtidigt
med deklarationens avlämnande erlägga enligt deklarationen upplupen
skatt. Den, som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning av skattepliktig
vara, straffas med dagsböter och skall dessutom förpliktas utgiva
ej erlagd skatt.
I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen föreskrevs bl. a.,
att där i förordningen avsedd tillverkning bedreves vid tiden för förordningens
ikraftträdande, förenämnda anmälningsskyldighet skulle fullgöras
inom åtta dagar efter ikraftträdandet.
Genom en förordning den 25 maj 1945 angående ändring i varuskatteförordningen
infördes i densamma en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt
vilken Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt.
Av motiven till varuskatteförordningen framgår, att varuskatten till sin
karaktär är en övervältringsskatt, avsedd att i sista hand drabba konsumenterna.
I enlighet härmed avses skatten skola av tillverkaren uttagas
hos köparen genom pristillägg å varan.
Vid tiden för varuskatteförordningens ikraftträdande bedrev »Lifaco»
Livsmedels Fabrikations Co. Aktiebolag i Stockholm tillverkning av bl. a.
vissa varor för bagerier och konditorier. Bolaget gjorde icke i förordningen
föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen.
I skrivelse den 18 oktober 1941 till vederbörande polismyndighet anmälde
kontrollstyrelsen, att Lifaco bedreve tillverkning av varor, vilka såsom
upptagna i förteckningen till varuskatteförordningen vore underkastade
skatteplikt. Anmälan, som gick ut på att vissa å bolagets vägnar handlande
personer gjort sig skyldiga till ansvar enligt förordningen, föranledde bolaget
att den 4 november 1941 göra driftsanmälan för varuskatt. Bolaget
förklarade sig emellertid samtidigt anse, att dess tillverkning icke vore
underkastad skatteplikt.
Genom särskilda beslut den 22 november och den 9 december 1941 förklarade
därefter kontrollstyrelsen, att varuskatt skulle utgå för vissa av
bolaget tillverkade varor, nämligen »Lifacomassa», »Lifaco garneringsbär»,
»Lifaco garneringspäron», »Lifaco pikerings- och garneringsgelé (grön)»,
»Lifaco pikerings- och garneringsgelé (choklad)» samt »Lifaco glaseringsgelé».
I enlighet med kontrollstyrelsens nyssnämnda beslut påfördes bolaget
varuskatt för samtliga ovannämnda varor med verkan fr. o. m. den 26 maj
1941, vilken dag varuskatteförordningen trädde i kraft. Bolaget erlade i
Statsutskottets utlåtande nr 202.
3
anledning härav under protest å tiden den 26 maj—den 5 december 1941
belöpande skatt med tillhopa 86 081 kronor 18 öre. Beloppet inbetalades i
olika rater under en period av inemot tre år. Därjämte erlade bolaget såsom
avgift jämlikt kungörelsen den 19 juni 1942 med vissa bestämmelser rörande
uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, ett
belopp av 3 536 kronor 87 öre.
Emellertid fullföljde bolaget talan mot kontrollstyrelsens skattepåföringsbeslut
hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Bolaget gjorde’ därvid gällande,
att dess tillverkning icke vore att likställa med choklad eller sötsaker utan
utgjorde typiska halvfabrikat för bagerinäringen, vars produkter vore skattefria.
Det framhölls även, att de skattebelagda varorna icke funnes upptagna
i förteckningen till varuskatteförordningen och icke kunde jämföras med
där omförmälda artiklar samt att varorna ej heller återfunnes i tulltaxan
eller dess varuhandbok under resp. statistiska nummer. Vidare uppgav
bolaget, att andra företag tillverkade samma slags varor utan att krävas
på skatt. En del tillverkare hade icke avkrävts skatt från dagen för varuskatteförordningens
tillkomst utan först från en senare tidpunkt, hette det
slutligen. Bolaget stödde sin talan på en omfattande teknisk expertis.
Regeringsrätten fann genom utslag den 30 juni 1942 ej skäl göra ändring
i kontrollstyrelsens omförmälda beslut. En av bolaget gjord underdånig
ansökan att av nåd befrias från erläggande av varuskatt för varor försålda
före den 1 november resp. den 9 december 1941 lämnades samtidigt av
Kungl. Maj :t i statsrådet utan åtgärd.
På grund av kontrollstyrelsens förenämnda polisanmälan yrkades härefter
vid Stockholms rådhusrätt ansvar å bolagets företagsledare för överträdelse
av varuskatteförordningen. Rådhusrätten ogillade emellertid ansvarsyrkandet,
och Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, fastställde rådhusrättens
avgörande.
Med utgångspunkt från förevarande varuskattetvist framställde ledamoten
av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz den 21 februari
1945 en interpellation till chefen för finansdepartementet angående ändring
i varuskatteförordningen i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess
tillämpning, som i interpellationen angivits. Departementschefen förklarade
sig i sitt svar den 14 mars 1945 dela interpellantens uppfattning om önskvärdheten
av att Kungl. Maj:t finge befogenhet att, då synnerliga skäl
därtill förelåge, medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt.
Frågan om ändring av varuskatteförordningen förelädes därefter riksdagen
genom proposition den 23 niars JO45 (nr 250). Departementschefen
anförde därvid, att han föranledd av nämnda interpellation i riksdagen
beslutat upptaga frågan. Kontrollstyrelsen hade yttrat, att den i princip
delade interpellantens mening, varvid också varuskatteförordningen på
denna punkt bringades i överensstämmelse med förordningen om allmän
omsättningsskatt. Efter att ha tillstyrkt införandet av ifrågasatt föränd
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 202.
ring av varuskatteförordningen yttrade departementschefen bl. a.: »I övrigt
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att från fall till fall bedöma huruvida
synnerliga skäl skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid,
att med hänsyn till stadgandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv
tolkning. Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj :t i visst fall skulle
anse återbäring av varuskatt böra medgivas, återbäringen skall kunna begränsas
till skälig del av det erlagda skattebeloppet. Den omständigheten,
att varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta ändringen i varuskatteförordningen
trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning
om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför
eljest föreligga.»
Bevillningsutskottet fann icke anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag och riksdagen biföll förslaget.
Härefter utfärdades den ovan omförmälda ändringskungörelsen den 25
maj 1945 till varuskatteförordningen, varigenom, såsom nämnts, i förordningen
infördes en ny paragraf, betecknad 3 a, enligt vilken Kungl. Maj :t
äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av varuskatt.
Bolaget hemställde härefter hos Kungl. Maj :t om restitution av erlagd
varuskatt med 86 081 kronor 18 öre under framhållande bl. a. att bolaget
varken av varuskatteförordningens ordalydelse eller dess förarbeten eller
av de piänciper, som legat till grund för förordningens utfärdande, kunnat
sluta sig till att ifrågavarande varor vore skattepliktiga.
Med stöd av 3 a § varuskatteförordningen biföll Kungl. Maj:t den 15 juni
1945 bolagets framställning så till vida, att bolaget berättigades återfå
35 000 kronor.
Bolaget instämde härefter den 15 oktober 1945 kronan till Stockholms
rådhusrätt med yrkande om förpliktande för kronan att till bolaget utgiva
detsamma retroaktivt påförd skatt jämte avgift, tillhopa 89 618 kronor 95
öre, ävensom ränta å detta belopp, dock med rätt för kronan att avräkna
de 35 000 kronor, som restituerats. Bolaget anförde som grund för sin talan
bl. a., att de varor, vilka belagts med varuskatt, icke vore hänförliga under
den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen, i följd varav kontrollstyrelsens
beslut att fordra varuskatt för omförmälda varor saknade stöd av
lag. Därtill komme att styrelsen i allt fall saknat rätt att uttaga varuskatt
retroaktivt från beslutens meddelande. Det vore nämligen lagstridigt att
ålägga varuskatteplikt beträffande varor, som försålts, innan tillverkaren
haft eller bort ha kännedom om att varorna vore skattepliktiga.
Rådhusrätten fann, efter att ha förklarat sig behörig att upptaga bolagets
talan, att bolagets ifrågakomna produkter icke vore hänförliga till varor,
som avsåges i varuskatteförordningen, och att varuskatt förty rätteligen icke
bort erläggas för desamma, i följd varav kronan förpliktades till bolaget ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 202.
o
giva 54 618 kronor 95 öre jämte ränta. Kronan ålades tillika betala bolagets
rättegångskostnader med 13 500 kronor.
Hovrätten, till vilken kronan fullföljde talan, fann på anförda skäl, att
»Lifacomassa», »Lifaco pikerings- och garneringsgeléer» samt »Lifaco glaseringsgelé»
ej vore skattepliktiga varor. Vad beträffar »Lifaco garneringsbär
och garneringspäron» fann hovrätten, att det genom kontrollstyrelsens
av regeringsrätten fastställda beslut måste anses avgjort, att dessa varor
vore skattepliktiga konfityrer. Skatten i fråga vore emellertid en konsumtionsskatt,
som skulle erläggas av tillverkaren och vore avsedd att kunna
uttagas av köparen genom ett mot skatten svarande tillägg till priset, och det
ålåge tillverkaren att, sedan försäljning skett, icke blott avgiva deklaration
angående beskattningsvärdet å de försålda varorna utan även att samtidigt
därmed erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Men enär tillverkaren
icke ägde göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet för varan
förelåge, och det i det förevarande fallet med hänsyn till gällande föreskrifters
och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras, att
ifrågavarande garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig konfityr,
samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,
deklarationen och skattens erläggande av kontrollstyrelsen eller annan myndighet
erhålla giltigt besked därutinnan, kunde det av regeringsrätten i saken
träffade avgörandet icke vinna tillämpning förrän från den dag beslutet
meddelats. På grund härav fastställde hovrätten rådhusrättens domslut.
Kronan sökte revision.
Högsta domstolen fann, att talan om återbekommande av skatt och avgift,
varom i målet vore fråga, icke kunde upptagas av allmän domstol, i följd
varav underdomstolarnas domar undanröjdes. Bolaget ålades tillika att
ersätta kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten med 13 000 kronor.
I en den 11 augusti 1950 dagtecknad underdånig skrivelse hemställde
bolaget, att Kungl. Maj:t måtte besluta om efterskänkande av bolagets
ersättningsskyldighet för kronans rättegångskostnader vid rådhusrätten.
I ytterligare framställning till Kungl. Maj:t den 18 augusti 1950 anhöll
bolaget, att Kungl. Maj:t måtte medgiva restitution av återstoden, 54 618
kronor 95 öre, av bolaget retroaktivt påförd skatt, varjämte bolaget hemställde
om ränta å detta belopp samt om ersättning för bolagets kostnader
i anledning av de olika förfarandena inför myndigheter och domstolar med
tillhopa 79 000 kronor.
Genom beslut den 29 september 1950 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla
bolagets berörda framställningar.
Över de nu föreliggande motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning
gjord framställning, kontrollstijrclsen avgivit yttrande, vilket fogas
vid detta utlåtande (Bilaga).
6
Statsutskottets utlåtande nr 202.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha de mellan
Lifaco Aktiebolag och kronan uppkomna tvistigheterna haft sin upprinnelse
däri, att bolaget vid varuskatteförordningens tillkomst medvetet underlåtit
att göra i förordningen föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen om
bolagets tillverkning. Bolaget hade härvid utgått från att dess varor icke
vore underkastade skatteplikt. Denna uppfattning har emellertid underkänts
av kontrollstyrelsen och, i sista hand, i besvärsväg av regeringsrätten,
som fastslagit att skatteplikt för tillverkningen förelegat. Att, efter det
bolaget sedermera instämt kronan till allmän domstol med yrkande om
återfående av bolaget påförd varuskatt, underinstanserna bifallit bolagets
talan finner utskottet i nu förevarande sammanhang sakna betydelse, eftersom
numera högsta domstolen förklarat varuskattetvister över huvud taget
icke vara av beskaffenhet att kunna upptagas av allmän domstol och fördenskull
undanröjt underinstansernas domar.
Oaktat bolaget sålunda befunnits pliktigt utgöra varuskatt från förordningens
tillblivelse har, såsom ovan nämnts, Kungl. Maj :t, med stöd av
det Kungl. Maj:t år 1945 givna bemyndigandet till skälighetsprövning,
funnit gott bevilja bolaget restitution för viss del av det omtvistade skattebeloppet
å omkring 90 000 kronor. Att härvid skatteåterbäringen begränsats
till 35 000 kronor finner utskottet såväl mot bakgrunden av statsmakternas
i samband med 1945 års ändring av varuskatteförordningen
gjorda uttalanden som med hänsyn till andra på frågans bedömande inverkande
omständigheter på intet sätt anmärkningsvärt. Den prövning, som
utskottet på grundval av ett omfångsrikt utredningsmaterial ägnat den
föreliggande frågan, har tvärtom ingivit utskottet den övertygelsen, att
bolaget genom nämnda restitutionsbeslut får anses ha blivit i skälig utsträckning
kompenserat för den ekonomiska förlust, bolaget lidit genom
att i efterhand ha kunnat bereda sig täckning från sina kunder endast för
en del — omkring 13 000 kronor netto — av den å tiden intill kontrollstyrelsens
skattepåföringsbeslut belöpande varuskatten.
Av det anförda följer, att utskottet icke kan biträda de i motionerna
väckta yrkandena.
Utskottet hemställer förty,
att motionerna I: 146 och II: 182 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 27 november 1951.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Statsutskottets utlåtande nr 202.
7
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Gränebo, Iwar Anderson,
Mannerskantz, Leander, Heiding, Gillström, fröken Andersson, herrar
Eric Ericson, Näsström, Erik Gustaf Andersson, Axel Andersson, Edvin
Thun och Söderquist; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Ståhl,
Staxäng, Åkerström, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors, Andersson i
Munkaljungby, Gustafsson i Stockholm och Larsson i Stockholm.
RESERVATIONER.
1) Av herr Mannerskantz, fröken Andersson, herrar Axel Andersson, Söderquist,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Ståhl, Staxäng och Larsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:
»Enligt utskottets mening utgör vad i förevarande ärende förekommit
från flera utgångspunkter anledning för riksdagen att till allvarlig
omprövning upptaga frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att — utöver
Lifaco Aktiebolag tidigare medgiven skatterestitution —- bevilja bolaget
ytterligare skatteåterbäring liksom även, i viss utsträckning, gottgörelse
varom i de föreliggande motionerna i övrigt närmare förmäles. Detta sitt
ställningstagande grundar utskottet icke blott på de uppgifter, som innehållas
i motionerna jämte därvid fogade bilagor, utan jämväl på det synnerligen
omfattande utredningsmaterial, som därutöver blivit under ärendets
behandling för utskottet tillgängligt.
Såvitt utskottet kan finna, är det för den föreliggande frågans bedömande
av vikt att fasthålla bl. a. dels att under förarbetena till varuskatteförordningen
osäkerhet yppades rörande den till författningen hörande varuförteckningens
rätta tolkning, dels ock att den uppfattning, som bolaget företrätt
i frågan, huruvida dess tillverkning varit underkastad skatteplikt eller
icke, vunnit gehör i två domstolsinstanser, nämligen Stockholms rådhusrätt
och Svea hovrätt. I förstnämnda hänseende vill utskottet särskilt
erinra om de betänkligheter, som i samband med remissbehandlingen av
förslaget till varuskatteförordning framfördes från kommerskollegiets sida
rörande bl. a. svårigheterna att bestämma de skattepliktiga varorna och,
för tillverkarens vidkommande, att erhålla säkra upplysningar rörande viss
varas skatteplikt. Att de av kollegiet uttalade farhågorna besannats har
utvecklingen visat. Gentemot de av Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt
träffade avgörandena kan visserligen invändas, att högsta domstolen numera
fastslagit, att varuskattetvister över huvud taget icke tillhöra allmän
domstols prövning, vadan alltså i förevarande fall regeringsrättens dom
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 202.
slut utgör det slutliga svaret på frågan om skatteplikt för Lifacos varor
förelegat eller icke. Den sakprövning, som rådhusrätt och hovrätt ägnat
frågan, synes utskottet ändock alltjämt äga sitt intresse, när nu restitutionsfrågan
och vad därmed äger samband motionsvägen dragits under
riksdagens prövning. Med det sagda har utskottet velat understryka, att
skäl synts utskottet tala för en välvillig behandling av de i motionerna
framförda förslagen.
Vad först angår restitutionsfrågan, finner sig utskottet böra i princip
biträda vad motionärerna härutinnan föreslagit. I enlighet härmed tillstyrker
utskottet, att bolaget berättigas att av statsmedel återfå dels ett
belopp av 86 082 kronor 8 öre, motsvarande å tiden intill kontrollstyrelsens
skattepåföringsbeslut i november och december 1941 belöpande, av bolaget
erlagd varuskatt, dock med avdrag av det år 1945 till bolaget återburna
skattebeloppet 35 000 kronor, dels ock av bolaget utgivna räntor, 3 536
kronor 87 öre, eller således sammanlagt 54 618 kronor 95 öre. Med hänsyn
till att bolaget, enligt vad utskottet inhämtat, genom frivilliga inbetalningar
från bolagets kunder berett sig täckning för varuskatten med i runt tal
17 000 kronor, varav dock bolaget efter restitutionsåtgärden år 1945 till
sina kunder återbetalat 25 procent, bör förenämnda belopp, 54 618 kronor
95 öre, ytterligare minskas med förslagsvis 13 000 kronor. Återstoden,
41 618 kronor 95 öre, skulle alltså utgöra det belopp, som bolaget skulle
berättigas återfå utöver den år 1945 beviljade restitutionen. Tillräckliga
skäl att, såsom i motionerna yrkats, härutöver tillerkänna bolaget »skälig
ränta från respektive inbetalningsdagar» synes utskottet icke föreligga.
Av handlingarna i ärendet framgår, att bolaget fått vidkännas avsevärda
kostnader i samband med sina ansträngningar att nå en för bolaget gynnsam
utgång av varuskattetvisten. Dessa omkostnader ha av bolaget uppgivits
till sammanlagt 101 930 kronor 45 öre, därav i rättegångskostnader
och arvoden 53 275 kronor 85 öre, i löner 29 382 kronor 71 öre, i »övriga
omkostnader» 6 271 kronor 89 öre samt i till statsverket inbetalad ersättning
för kronans rättegångskostnader 13 000 kronor. I motionerna föreslås
nu, att till bolaget måtte av statsmedel utbetalas dels sistnämnda
belopp, 13 000 kronor, dels ett belopp av 13 500 kronor, motsvarande
bolaget i rådhusrätten tillerkända rättegångskostnader, dels ock skälig
ersättning för övriga omkostnader, som bolaget nödgats ådraga sig för att
under en följd av år inför olika myndigheter förfäkta sina anspråk.
I betraktande av de avsevärda ekonomiska uppoffringar, bolaget sålunda
vidkänts för att tillvarataga sina intressen, kunde det i och för sig synas
billigt att hålla bolaget skadeslöst för åtminstone någon del av kostnaderna
i fråga. Att härvid av statsmedel skulle till bolaget utgivas gottgörelse för
sådana omkostnader som arvoden och löner m. in. finner sig utskottet
likväl icke kunna förorda; ej heller finner utskottet tillräcklig anledning
tillstyrka, att bolaget beredes ersättning med belopp motsvarande för
-
Statsutskottets utlåtande nr 202. 9
berörda bolaget i rådhusrätten tillerkända rättegångskostnader, 13 500
kronor. Däremot anser utskottet billigheten bjuda, att bolaget erhåller gottgörelse
för vad bolaget inbetalat till statsverket i ersättning för kronans
rättegångskostnader, 13 000 kronor.
Den sammanlagda gottgörelse av statsmedel, som vid bifall till vad utskottet
ovan föreslagit skulle tillkomma Lifaco Aktiebolag, utgör således
(41 618: 95 + 13 000 =) 54 618 kronor 95 öre.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 146 och
II: 182,
a) besluta, att till Lifaco Livsmedels Fabrikations Co.
Aktiebolag skall av erlagd varuskatt återbäras ett belopp
av 41 618 kronor 95 öre;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att från det för budgetåret
1951/52 anvisade förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
till bolaget utbetala 13 000 kronor.»
2) av herr Iwar Anderson.
10
Statsutskottets utlåtande nr 202.
Bilaga.
Till Riksdagens Statsutskott.
Genom remiss den 24 oktober 1951 har Statsrådet och Chefen för Kungl.
Finansdepartementet anmodat kontrollstyrelsen att avgiva och skyndsamt
till Riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över inom Riksdagen
väckta likalydande motioner I: 146 och II: 182 om återbäring till Lifaco
aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.
I anledning härav får kontrollstyrelsen avgiva följande yttrande.
Enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt skall den
som inom riket för avsalu tillverkar varor, som avses i en till förordningen
fogad förteckning, erlägga varuskatt till staten. I fråga om nu avsedda varor
utövas kontrollen över skattens behöriga utgörande av kontrollstyrelsen.
Skatten utgår med viss procent av värdet av verkställda leveranser till
köpare. Dessa leveranser redovisas i allmänhet kvartalsvis eller månadsvis
i deklaration till kontrollstyrelsen. Skattebeloppen inbetalas till kontrollstyrelsen
samtidigt med deklarationens avgivande.
Rörande händelseförloppet i den av motionärerna behandlade processen
mellan Kungl. Maj:t och Kronan å ena sidan och Lifaco Livsmedels Fabrikations
Co. aktiebolag å andra sidan må lämnas följande redogörelse, som
med hänsyn till processmaterialets omfång nödvändigtvis måste bli i hög
grad summarisk.
Hösten 1941 fann kontrollstyrelsen, att Lifaco tillverkade och saluförde
vissa varor, som enligt kontrollstyrelsens mening voro skattepliktiga enligt
varuskatteförordningen. Det var framför allt fråga om ett slags chokladglasyrmassa
samt geléer och konstgjorda garneringsfrukter och garneringsbär,
som användas inom konditoribranschen. Bolaget hade vid denna tidpunkt
icke anmält sin tillverkning till kontrollstyrelsen och icke heller
erlagt varuskatt härför. I stället förmenade bolaget, att varorna voro skattefria.
Kontrollstyrelsens uppfattning angående skatteplikten delades emellertid
av generaltullstyrelsen, som är skattemyndighet i fråga om varor, som
införas till riket. Generaltullstyrelsen är också den myndighet, som är sakkunnig
i fråga om tillämpningen av tulltaxan, vilkens varuindelning på
visst sätt utnyttjats för att angiva vilka varor, som äro skattepliktiga. Genom
två särskilda beslut förklarade kontrollstyrelsen därför, att skatt skulle utgå
för varorna i fråga, och i samband därmed påfördes Lifaco vissa skattebelopp
för redan verkställda leveranser. Lifaco besvärade sig över kontrollstyrelsens
beslut, men genom utslag av Kungl. Maj :t i Regeringsrätten sommaren
1942 fastställdes i högsta instans, att varorna voro skattepliktiga. I
en särskild ansökning till Konungen hade Lifaco hemställt att i händelse
av avslag å besvären av nåd bliva befriat från utgivande av det skattebelopp,
som kontrollstyrelsen påfört bolaget för försäljning av skattepliktiga
varor för tiden från och med 26 maj 1941, då varuskatteförordningen
trädde i kraft, fram till 31 oktober samma år, från vilken dag bolaget med
11
Statsutskottets utlåtande nr 202.
viss reservation betalat varuskatten. Denna ansökning fann Kungl. Maj .t
sig ej kunna bifalla. Genom en lagändring, som 1945 genomfördes med
föranledande av Lifacofallet, erhöll Kungl. Maj :t emellertid möjlighet
att medgiva befrielse från eller återbäring av varuskatt, om synnerliga
skäl föreligga därtill. På förnyad framställning av Lifaco, i vilken bolaget
hemställde om återbekommande av varuskatt och avgifter, fann Kungl.
Maj :t gott i så måtto bifalla framställningen, att Lifaco berättigades att
återfå inemot hälften av beloppet. Bolaget lät sig emellertid icke åtnöjas
härmed. .....
Sålunda uttog Lifaco hösten 1945 vid Stockholms rådhusrätt stämning a
Kungl. Maj :t och Kronan med yrkande att Kronan måtte förpliktas att
genast utgiva icke blott det belopp, som bolaget förgäves sökt återfå hos
Kungl. Maj :t, utan även bl. a. dels ett belopp, motsvarande efter den 1
november 1941 erlagd varuskatt för varor, som enligt bolagets uppfattning
icke voro skattepliktiga, och dels ersättning för eljest åsamkad skada.
Kronans ombud i målet bestred, att rådhusrätten vore behörig att upptaga
bolagets talan till prövning i vad denna avsåg restitution av erlagda skattebelopp.
Rådhusrätten utlät sig i anledning härav i särskilt beslut sålunda:
»Som den av bolaget i målet instämda talan avser frågan, huruvida skattskyldighet
enligt kungl. förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt
rätteligen kan anses föreligga beträffande i målet ifrågavarande varor,
samt berörda fråga måste anses vara av beskaffenhet att tillhöra domstols
prövning, varder den av Kronan mot Rådhusrättens behörighet framställda
invändningen av Rådhusrätten ogillad.» Hovrätten fann i anledning av
besvär, som Kungl. Maj :t och Kronan anförde över rådhusrättens beslut, ej
skäl göra ändring. Enligt rättegångsbalken i dess äldre lydelse kunde besväi
i forumfrågan icke föras över hovrättens beslut, varför behörigheisfiågan
icke på detta stadium kunde föras under Högsta Domstolens provning.
Målet upptogs härefter till prövning i sak vid Rådhusrätten. Sedan Lifaco
på visst sätt begränsat sin talan, förklarade rådhusrätten genom dom den 22
april 1947, att varuskatt rätteligen icke bort erläggas för i målet omhandlade
varor, samt förpliktade Kungl. Maj :t och Kronan att till Lifaco genast
utgiva det begärda beloppet jämte ränta samt rättegångskostnader. Svea
Hovrätt, där båda parterna sökte ändring, fann i utslag den 24 februari 1948,
att chokladglasyrinassan samt geléerna icke voro beskattningsbara konfityrer.
1 Garneringsfrukterna och garneringsbären tann hovrätten vissei ligen
vara skattepliktiga konfityrer men, såsom hovrättens dom lyder, »enär tillverkaren
icke äger göra tillägg till varupriset, med mindre skattskyldighet
för varan föreligger, och det i förevarande fall med hänsyn till gällande
föreskrifters och anvisningars ofullständighet ej kunnat av bolaget avgöras,
att ifrågavarande garneringsbär och garneringspäron varit skattepliktig
konfityr, samt möjlighet ej heller stått bolaget till buds att före tillverkningen,
deklarationens och skattens erläggande, av Kontrollstyrelsen eller
annan myndighet erhålla giltigt besked därutinnan, kan det av Regeringsrätten
i saken träffade avgörandet icke vinna tillämpning förr än från den
dag beslutet meddelats». På de anförda skälen fastställde hovrätten det slut,
rådhusrättens dom innehållit i huvudsaken. (Två av hovrättens ledamöter
ansågo, att allmän domstol ej var behörig pröva frågan om skattskyldig
1
Kn stor del av processen bär för övrigt rört sig just kring begreppet konfityr, där det
från Kronans sida åberopats, att konfityr är en tullteknisk benämning på allehanda sockcrhaltiga
varor, såsom bakelser, sötsaker samt bär- och fruktgeléer, ocli att konfityr sålunda
ej får sammanblandas med det allmänna språkbrukets ord konfekt eller konfektyr.
12 Statsutskottets utlåtande nr 202.
heten, men kommo med särskild motivering till samma slut som hovrättens
övriga ledamöter.)
Högsta Domstolen har i sin enhälliga dom (på hemställan av nedre
justitierevisionen, som likaledes var enhällig), uttalat, att det tillkommer
kontrollstyrelsen och, vid besvär över dess beslut, Regeringsrätten att pröva
och avgöra, huruvida och i vad mån för vara, tillverkad inom riket, skall
uttagas varuskatt. Talan om återbekommande av varuskatt kan därför ej
upptagas av allmän domstol. Högsta Domstolen har på denna grund undanröjt
rådhusrättens och hovrättens domar.
En stor del av de i motionerna gjorda uttalandena ha redan förut framförts
i olika sammanhang och därvid bemötts av kontrollstyrelsen och
Kronans ombud i processen. I fråga om vissa punkter hänvisas dessutom
till styrelsens härjämte i avskrift fogade yttrande den 27 juli 1951 till Riksdagens
justitieombudsman. Väsentligen beröres i motionerna frågan om
Lifaco-varornas skatteplikt. Styrelsens uppfattning härutinnan belyses av
bifogade utdrag ur Kronans inlaga till Högsta Domstolen i Lifaco-processen
och av den ovan lämnade redogörelsen för händelseförloppet. Såsom av
denna redogörelse framgått har en enhällig Regeringsrätt godkänt generaltullstyrelsens
och kontrollstyrelsens samstämmiga uppfattning att varorna
voro skattepliktiga. Enligt svensk rätt, sådan denna tolkats av Högsta Domstolen,
äga dessa myndigheter allena pröva och avgöra ärenden av hithörande
slag.
Både kontrollstyrelsens och Regeringsrättens beslut innefatta uppenbarligen
endast en tolkning av varuskatteförordningen av samma art som lagtolkning
i allmänhet. Påståendet att de ifrågavarande varorna icke skulle
blivit skattepliktiga omedelbart genom förordningen utan först genom kontrollstyrelsens
beslut saknar följaktligen allt berättigande. Det kan därför
ej heller anses såsom oriktigt, att skatt påförts från och med dagen för
förordningens ikraftträdande.
Numera äger Kungl. Maj :t befogenhet att medgiva befrielse från eller
återbäring av varuskatt, om synnerliga skäl föreligga därtill. Med stöd av
detta bemyndigande till skälighetsprövning har ett belopp av 35 000 kronor
restituerats till Lifaco. En ansökan om ytterligare restitution avslogs däremot
av Kungl. Maj:t den 29 september 1950. Det måste förutsättas, att
Kungl. Maj:t därvid noga beaktat alla de omständigheter, som kunnat
inverka på frågan i ena eller andra riktningen. Vid beslutets meddelande
var nämligen all utredning i beskattningsärendet och domstolsprocessen
tillgänglig för Kungl. Maj:t. Något nytt material, som skulle vara ägnat
att föranleda ett ändrat bedömande, har därefter icke tillkommit.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad överdirektör,
deltagit byråcheferna Karnell och Thulin, därvid Thulin varit föredragande.
Stockholm den 29 oktober 1951.
H. Älmeby.
Rolf Herlitz.
Statsutskottets utlåtande nr 202.
13
Till Riksdagens Justitieombudsman.
Genom remiss den 27 juni 1951 har Kungl. Kontrollstyrelsen anmodats
avgiva yttrande över en av jur. kand. F. H. Wallin till Eder gjoid anmälan
mot styrelsen i anledning av innehållet i en av professorn H. G. F. Sundberg
författad artikel, vilken intagits i Stockholms-Tidningen den 6
mars 1951.
Med anledning härav får kontrollstyrelsen, med återställande av remisshandlingarna,
anföra följande.
I tidningsartikeln behandlas, med reservation för riktigheten, vissa uppgifter,
som lämnats i en av herr Lindberg m. fl. vid 1951 års riksdag i andra
kammaren väckt motion, nr 182, om återbäring till Lifaco aktiebolag av
till statsverket erlagd varuskatt in. m. Kontrollstyrelsen skulle sålunda bi. a.,
innan talan mot Lifaco om ansvar för underlåtenhet att göra anmälan till
kontrollstyrelsen enligt 5 § varuskatteförordningen anhängiggjorts vid rådhusrätten
i Stockholm, ha hänvänt sig till Statens livsmedelskommission
med begäran, att denna skulle avstänga Lifaco från råmateriallicenser,
varigenom bolaget skulle ekonomiskt strypas.
Med anledning av detta påstående må erinras därom, att varuskatten avseende
choklad- och konfityrvaror utgjorde en fortsättning i begränsad omfattning
av industrisockerskatten, som uttogs för tiden 1 januari 1940
25 maj 1941. För kontrollen av att ifrågavarande skatt — för vilken kontrollstyrelsen
var beskattningsmyndighet — behörigen erlades ansågs det
självfallet, att kontrollstyrelsen hos livsmedelskommissionen och densamma
underställda kristidsorgan inhämtade uppgifter bl. a. om medgivna sockertilldelningar.
I fall där skattskyldig underlät att erlägga upplupen skatt
ägde kontrollstyrelsen göra framställning om omedelbar utmätning av
skatten, därvid livsmedelskommissionen under hand underrättades om förhållandet.
Enahanda har fallet varit vad gäller kontrollen över varuskattepliktiga
tillverkare under den tid handelsregleringen av socker varit gällande.
Enligt 7 § förordningen om varuskatt må kontrollstyrelsen för tillverkare
av varuskattepliktiga varor, vilken underlåter erlägga upplupen,
till betalning förfallen skatt, meddela förbud tills vidare till dess skatten
guldits att förfoga över skattepliktig vara av egen tillverkning ävensom
föranstalta om omedelbar utmätning av skatt, som icke erlagts inom föieskriven
tid. I fall där tillverkare meddelats dylikt förbud eller utmätning
blivit aktuell, underrättade kontrollstyrelsen livsmedelskommissionen härom,
detta med hänsyn till kommissionens uppgift att på det med anseende
till landets försörjning lämpligaste sättet fördela tillgängliga kvantiteter av
14
Statsutskottets utlåtande nr 202.
handelsreglerade varor. Vad angår Lifaco har förbud, som nu sagts, icke
vid något tillfälle meddelats av kontrollstyrelsen, ej heller har utmätningsförfarande
förekommit. I samband med de förhandlingar, som under hösten
1941 och våren 1942 fördes mellan kontrollstyrelsen och Lifaco angående
inbetalningen av bolagets dåvarande skatteskuld å omkring 86 000
kronor och då fråga om utmätning av beloppet blev aktuell, underrättades
livsmedelskommissionen under hand om förhållandet. Från kontrollstyrelsens
sida kunde därvid givetvis icke begäras och begärdes ej heller, att livsmedelskommissionen
till följd av meddelandet skulle vidtaga viss åtgärd,
såsom avstängning från råvarutilldelning.
I förenämnda tidningsartikel uttalas vidare, att det gjorts gällande, att
kontrollstyrelsen av Lifaco fordrat skatt för varor, ehuru andra tillverkare
av liknande varor icke avkrävts skatt.
Kontrollstyrelsen har under den tid, varuskatt för choklad- och konfityrvaror
hittills utgått, med till buds stående möjligheter sökt tillse, att varuskatt
blivit erlagd för varuskattebelagda varor. Det må emellertid erinras
därom, att redovisningen och erläggandet av varuskatt grundar sig på ett
lagstadgat anmälnings- och deklarationsförfarande till kontrollstyrelsen.
Enligt 5 § varuskatteförordningen föreligger sålunda anmälningsskyldighet
till kontrollstyrelsen för den som bedriver skattepliktig tillverkning. Sedan
sådan anmälan gjorts, har vederbörande i egenskap av tillverkare i förordningens
mening att i viss ordning deklarera och erlägga skatt för sin tillverkning
av skattepliktiga varor. Tillverkare, som uraktlåter att göra föreskriven
anmälan till kontrollstyrelsen, ävensom hos styrelsen anmäld
tillverkare, vilken underlåter att i deklaration för beskattning uppgiva viss
del av sin skattepliktiga tillverkning, kan bli i tillfälle att under viss tid_
med risk likväl för betalningsskyldighet vid upptäckt — försälja skattepliktig
vara utan hänsynstagande till skattekostnaden. Vissa möjligheter
till skatteundandräkt föreligga sålunda. Detta förhållande sammanhänger
givetvis med kontrollapparatens av kostnadsskäl relativt begränsade ram.
Det har heller icke förutsatts, att kontrollen skulle bliva fullständig, något
som gäller icke blott i fråga om den indirekta beskattningen i allmänhet
utan även — och i måhända än högre grad — beträffande den direkta
beskattningen. I Kungl. Maj:ts proposition nr 237 till 1941 års riksdag med
förslag till förordning om varuskatt m. m. har föredragande departementschefen
(sid. 35) i fråga om kontrollverksamheten anfört bl. a.:
I det föregående har framhållits, att den nya tillverkningsskatten, såvitt
angår inom riket framställd vara, efter de av mig förordade förenklingarna
av varuförteckningen i huvudsak kommer att sammanfalla med den typ av
konsumtionsskatt, som redan utgår för malt- och läskedrycker. Under
sådana förhållanden saknas enligt min uppfattning anledning att överväga
någon annan utformning av tillverkningsskatten än den på nämnda områden
förut beprövade. Jag biträder sålunda den ståndpunkten, att beskatt
-
Statsutskottets utlåtande nr 202.
15
ningen av inom riket tillverkad vara bör ställas under uppsikt av kontrollstyrelsen
och grundas på ett deklarationsförfarande med stickprovskontroll
å tillverkning och bokföring från kontrollmyndighetens sida.
Riktigheten av påståendet att kontrollstyrelsen skulle ha avkrävt Lifaco
skatt för försäljningen av varor, för vilka andra tillverkare icke behövt
erlägga skatt, bestrides, såvitt därmed avses, att kontrollstyrelsen med kännedom
om förhållandet underlåtit att uttaga skatt hos de andra tillverkarna.
Därest med ifrågavarande påstående åsyftas styrelsens behandling i
skattehänseende av tillverkning och försäljning av s. k. pomosingelé (Lifacos
produkt benämnd »Specialgelé nr 1») — för vilken varuskatt av Lifaco
skulle erläggas till följd av den lydelse den vid varuskatteförordningen
fogade varuförteckningen hade före den 1 mars 1948 och för vilken vara
skatteplikt icke förelåg i fall där densamma inom bageri- och konditorinäringen
framkom såsom ett led i tillverkningen av skattefria bakverk
får styrelsen erinra, att detta spörsmål varit föremål för behandling i regeringsrätten
och bl. a. även under den av Lifaco mot Kungl. Maj :t och
Kronan förda processen. Kontrollstyrelsen har beträffande skatteplikten för
nu avsedd vara i utlåtande den 23 februari 1944 över besvär av Lifaco
rörande skattepåföring för försäljningen av sådan vara anfört bl. a.
följande:
Klagandebolaget har vidare velat göra gällande, att dess Specialgelé nr 1
vore att betrakta såsom allenast halvfabrikat, och att densamma av denna
anledning icke borde beläggas med varuskatt, då i annat fall alla de konditorer
och bageriidkare, som själva tillreda liknande geléer för garnering
och utsmyckning av icke skattepliktiga tårtor och bakverk, skulle vara
skyldiga att erlägga varuskatt för dylik tillverkning. Enligt kontrollstyrelsens
mening utgör visserligen nyssnämnda Specialgelé nr 1 ett halvfabrikat
men är att betrakta såsom en försälj ningsfärdig produkt, som ur tulltaxerings-
och varuskattesynpunkt är att hänföra till begreppet konfityrer. Sådan
gelé åter, som tillredes av konditorer och bageriidkare, framkommer
icke såsom en självständig vara. Gelétillverkningen i sistnämnda fall är
nämligen att anse allenast såsom ett arbetstempo i tillverkningen av bakverk,
vilket förhållande tydligt angives i det vid besvären fogade, av Sveriges
Konditorförening den 25 januari 1944 härom avgivna utlåtandet. Av
detsamma framgår vidare, att dylik av konditorerna själva tillverkad gelémassa
gjutes eller penslas på ifrågakommande bakverk, samt att densamma
icke utgör en färdig gelé, förrän den stelnat å bakverket. Den färdiga geléen
ingår alltså redan i en icke skattepliktig vara, varför någon beskattning av
geléen icke kan komma i fråga.
Påståendet att kontrollstyrelsens tjänstemän vid inspektion hos Lifaco
skulle ha förklarat en vara utgöra ett typiskt exempel på skattefri vara men
att styrelsen ieke förty senare retroaktivt skattebelagt den, är riktigt. Detta
förhållande har även i processerna mellan Lifaco och statsverket uppmärksammats
och icke bestritts från styrelsens sida. Det är givetvis otillfreds
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 202.
ställande, att felaktig information lämnats av enskilda tjänstemän hos
styx-elsen. Dessas uttalanden få dock endast anses vara uttryck för vederbörandes
personliga uppfattning i frågan och kan icke binda styrelsen, vilkens
beslut i skattefrågor enligt gällande instruktion fattas av överdirektören
i närvaro av vederbörande byråchef eller i vissa fall av vederbörande
byråchef. Kontrollstyrelsen delade icke tjänstemännens uppfattning i denna
fråga och Lifaco blev författningsenligt påfört skatt för ifrågavarande produkt.
I den mån Lifaco lidit ekonomisk förlust genom att lita på tjänstemännens
uppgift i förevarande fall, torde emellertid gottgörelse därför få
anses ha erhållits genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 juni 1945, enligt vilket
Lifaco beviljades återbäring av erlagd skatt med 35 000 kronor.
Vad slutligen beträffar det i tidningsartikeln intagna, av Lifaco gjorda
påståendet, att kontrollstyrelsen skulle ha hotat viss annan tillverkare med
utökning av ett skattekrav, därest vederbörande överklagade ett av styrelsen
fattat beslut, har styrelsen överhuvud icke kännedom om något ärende eller
mål av denna art.
Stockholm den 27 juli 1951.
H. Älmeby.
/ Eric Lundholm.
Till Konungen.
I revisionsmålet mellan Kungl. Maj :t och Kronan, å ena, samt Lifaco
Livsmedels Fabrikations Aktiebolag, å andra sidan, angående varuskatt, i
vilket mål Eders Kungl. Maj :ts och Rikets Svea Hovrätt den 24 februari
1948 meddelat dom, får jag å Kronans vägnar i underdånighet anföra ytterligare
följande.
Innehavarna av Sundberg och Jägerskiölds Juridiska Byrå, som utföra
Lifacos talan i målet, ha icke blott i målet utan även i tryckta skrifter
beträffande domstolarnas obundenhet av administrativa myndigheters beslut
energiskt förfäktat åsikter som icke överensstämma med vad som tidigare
ansetts gälla. Dessa nya åsikter ha heller icke vunnit anklang hos andra
juridiska författare, och särskilt efter en av professorn Nils Herlitz i Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1947 publicerad uppsats, »Till frågan om RB
10: 26», torde det vara onödigt att i detta sammanhang närmare ingå på de
av Sundberg och Jägerskiöld framförda teorierna. Ett särtryck av Herlitz’
uppsats bifogas.
I slutet av uppsatsen har Herlitz (s. 328 ff) i korthet berört frågan huruvida
domstol, även om den icke ägde pröva rättsanspråk som grundades
direkt på offentligrättslig lagstiftning, likväl kunde anses behörig att pröva
17
Statsutskottets utlåtande nr 202.
en talan som icke i första hand grundades på sådan lagstiftning utan på
allmänna rättsregler om skadestånd eller om condictio indebiti eller obehörig
vinst. Herlitz är benägen att medgiva möjligheten härav men framhåller
med skärpa, att en sådan anordning ej får leda till att kompetensfördelningen
mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter på en omväg
upphäves.
Denna synpunkt förtjänar att framhållas, enär Lifaco efter att i det
längsta ha sökt undgå att angiva arten av sin talan — till en tid rubricerat
densamma även såsom anspråk på skadestånd för att numera, i kontradeduktionen,
angiva den såsom »ersättning för varuskatt».
Överhuvud måste emellertid bestridas att Lifacos talan, sådan den här
föreligger, angår annat än den av Regeringsrätten slutgiltigt prövade frågan
om skyldighet för Lifaco att erlägga varuskatt för i målet ifrågakomna
varukvantiteter. Sedan Lifaco i skatteprocessen bestritt skatteplikt för
varorna och på sådan grund yrkat befrielse från skatt, påstås nu, alltjämt
på samma grund, rätt att återbekomma erlagda skattebeloppet. Att den
skattskyldige i ett sådant mål tilläventyrs kan argumentera, att Kronan
genom det förment oriktiga skattebeslutet skulle ha gjort en obehörig vinst,
motsvarande skattebeloppet, kan icke inverka på frågan om domstolens
behörighet. Målet måste även i sådant fall anses röra enbart »kronans
varjehanda ingälder», och talan därom är uteslutande förbehållen de administrativa
myndigheterna.
Om sålunda Lifacos talan i förevarande mål redan på sådan grund icke
bort upptagas till prövning, tillkommer, om man sa vill, sasom ytterligare
skäl för avvisning, att saken rättskraftigt avgjorts av den därtill behöriga
myndigheten.
Med utgångspunkt från att Kungl. Maj :t har att, utan hinder av underdomstolarnas
tidigare avgöranden i behörighetsfrågan, taga ställning till
avvisningsfrågan i hela dess vidd, hemställes under åberopande av det nu
anförda, att Lifacos talan förklaras icke skola hava upptagits till prövning
samt att förty underdomstolarnas avgöranden i saken måtte undanröjas.
Med hänsyn till den ståndpunkt som underdomstolarna intagit till avvisningsgrunderna
nödgas Kronan emellertid i det följande ingå även på
själva sakfrågan.
De domskäl, som anförts i Hovrättens i målet meddelade dom, äro enligt
Kronans mening i följande avseenden oriktiga.
Hovrätten konstaterar till en början med fog att det av varuskatteförteclcningens
hänvisning till tulltaxeförteckningen löljer att varubcteckningarna
i varuskatteförteckningen, där annat ej särskilt angivits, äro av
samma innebörd som motsvarande beteckningar i tulltaxeförteckningen,
med den tolkning dessa givits i praxis vid tulltaxans tillämpning.
Hovrätten konstaterar vidare med fog att varuhandboken måste anses
innefatta tillförlitlig uppgift om praxis vid tulltaxans tillämpning och alt
2 — Biliang till riksdagens protokoll Wöl. (i sand. Nr 202.
18
Statsutskottets utlåtande nr 202.
varuhandbokens innehåll följaktligen bör ligga till grund för tolkningen
av val ubeteckningarna i varuskatteförteckningen.
När hovrätten emellertid i fortsättningen anför att vissa varors hänförlighet
till konfityrer icke kan utläsas av varuskatteförteckningen, tulltaxeförteckningen
eller varuhandbokens anvisningar och tillägger denna
omständighet avgörande betydelse, vill det synas som om hovrätten hade
förbisett alt varuhandboken givetvis icke kan lämna upplysning om all
praxis vid tudtaxeförteckningens tillämpning. Den hänsyn till praxis beträffande
tulltaxetörteckningens tillämpning, som enligt hovrättsdomens andra
stycke skall tagas vid tolkningen av varuskatteförteckningen, kan ju icke
rimligen vara inskränkt till vad som blivit i tryckt skrift publicerat om
denna praxis; oavsett huruvida en sådan inskränkning kunde komma i
betraktande i samband med frågan om de subjektiva rekvisiten för skatteskyldighet,
är den i varje fall oberättigad när det gäller en objektiv tolkning
av varuskatteförteckningens varubeteckningar.
I fjärde och femte styckena av domen angiver hovrätten fyra särskilda
omständigheter, om vilka hovrätten konstaterar att de i och för sig icke äro
tillräckliga att enligt författningarna eller de upplysningar om praxis, som
kunna inhämtas ur varuhandboken, göra varor hänförliga till konfityrer.
Dessa fyra omständigheter äro:
1) att varan är ett surrogat eller annat ersättningsmedel för konfityr;
2) att varan utgör en blandning av varor, vilken är avsedd att ingå som
beståndsdel vid tillverkning av konfityrer;
3) att varan utgör en blandning av varor vilken är avsedd att användas
till färgning eller annat prydande av konfityrer; samt
4) att varan till smak och konsistens är sådan att den, anbragt å konfityrer,
kan utan nämnvärd olägenhet förtäras tillsammans med dem.
Vad hovrätten konstaterar beträffande dessa fyra omständigheter är i nu
ifrågavarande sammanhang betydelselöst, med hänsyn till att ingen av parterna
gjort gällande att någon av de nämnda omständigheterna skulle göra
varorna hänförliga till konfityrer. Vad som från Kronans sida härvidlag
påståtts är endast att ingen av de nämnda omständigheterna kan betaga
varorna egenskapen av konfityrer. Den omständighet, som Kronan åberopat
för att varorna äro konfityrer, är följande: Enligt tulltaxeförteckningen
och fast praxis vid dess tillämpning avses med konfityrer sockerhaltiga, till
njutningsmedel avsedda produkter av livsmedelsindustri, frånsett drycker.
De omstämda varorna äro av denna beskaffenhet och de äro därför hänförliga
till konfityrer.
På denna punkt säger emellertid hovrättsdomen ingenting. När hovrätten
i fortsättningen konstaterar att de flesta av de omstämda varorna
»uppenbarligen icke kunna vara beskattningsbara konfityrer» sker detta
endast efter »beaktande» av vad som anförts under de fyra omständigheterna
och efter en notering att dessa varor icke motsvara de i tulltaxeför
-
19
Statsutskottets utlåtande nr 202.
teckningen, varuskatteförteckningen eller varuhandboken angivna exemplen.
Frågan huruvida varorna äro sådana som enligt praxis vid tulltaxans
tillämpning hänföras till konfityrer har sålunda tappats bort.
Att ingen av de fyra uppräknade omständigheterna kan betaga varorna
egenskapen av konfityrer har förut berörts. Och det är oriktigt att varoi na
icke skulle motsvara de i varuskatteförteckningen och varuhandboken
angivna exemplen. I det enda väsentliga avseendet, nämligen att vai a sockerhaltiga,
till njutningsmedel avsedda produkter av livsmedelsindustri,
överensstämma samtliga varor med samtliga exempel. Dessutom råder aven
i fråga om speciella egenskaper överensstämmelse, sålunda i fråga om egenskapen
»kladdighet» eller »att icke kunna tagas med fingrarna» med
exemplen syltad ingefära, gelépulver, lemonadpulver och glass, i iiaga om
egenskapen att vara halvfabrikat med exemplet »sockergryn, innehållande
85 % socker och 15 % stärkelse samt avsedda för garnering av konditorivaror»,
samt i fråga om egenskapen att icke njutbart kunna förtäras i det
skick vari varan säljes med exemplen gelépulver och lemonadpulver. Det
finnes i själva verket icke någon egenskap hos Lifacos ifiagaAarande ■saror
som icke återfinnes hos något av varuhandbokens exempel på konfityrer,
Hovrätten har tydligen underkänt Lifacos ståndpunkt att varuskatteplikt
skulle föreligga endast för de i varuskatteförteckningen angivna exemplen
på konfityrer, men om man samtidigt skulle uppställa ett krav på »motsvarighet»
till de givna exemplen och driva detta krav så långt som gjorts
enligt hovrättsdomen, så skulle resultatet likväl bliva att en viss vara måste
i alla avseenden överensstämma med ett av de givna exemplen for att varuskatteplikt
skulle föreligga, vilket vore detsamma som att fordra att varan
uppräknats bland exemplen. Hovrätten synes ej heller i detta sammanhang
hava beaktat att angivandet av exempel på vissa konfityrer i såväl varuskatteförteckningen
som i varuhandboken skett i det praktiska syftet, att
beträffande just dessa konfityrer undanröja tvivel om skatteplikt och tullplikt.
Återfinnes en viss vara bland exemplen, behöver tvekan icke föreligga,
återfinnes den icke så innebär detta endast att exemplen icke givit s\ar på
frågan och att denna därför måste besvaras utan hjälp av exemplen. Konfityrer
av den art som de omstämda Lifaco-produkterna utgöra eu så ringa
bråkdel av de skattepliktiga konfityrerna att de icke lämpligen kunnat medtagas
bland varuskatleförteckningens exempel på de vanligaste konfityrerna.
Likaledes importeras sådana varor i så ringa utsträckning, att det
icke ansetts praktiskt att angiva dem i varuhandbokens exempelsamling.
Att de oavsett detta i tulltaxehänseende behandlas som konfityrer har till
fullo utretts.
Beträffande Lifaco giaseringsgelé föreligger i hovrättens dom ett misstag
såtillvida att det icke varit med hänsyn til) den ringa halten av fruktmassa
som denna vara av Kontrollstyrelsen och Regeringsrätten ansetts liänförlig
till nr 302. Det har i stället berott på att den kan skäras i bitar och därför,
20
Statsutskottets utlåtande nr 202.
trots den för hänförlighet till nr 310 i och för sig tillräckliga mängden
fruktsubstans, icke kan hänföras till de i nr 310 särskilt nämnda konfityrerna
(sylt, hushållsmarmelad etc.) utan blivit att hänföra till nr 302.
Vad i hovrättsdomen anföres till stöd för att Lifaco-massa icke skulle
vara hänförlig till nr 298 kan här lämnas åsido, då den i varje fall varit
skattepliktig såsom hänförlig till nr 299: 1 i de fall då den haft tillsats av
choklad, och till nr 302, då sådan tillsats saknats.
Utöver det nu berörda anför hovrätten såsom motiv för att Kronan skulle
vara återbetalningsskyldig i fråga om skattebeloppen för Lifaco-massan,
garneringsgeléerna, glaseringsgeléet och specialgelé nr 1 att
»den riksdagen enligt gällande grundlag ensam tillkommande rätt att beskatta
icke kan överlåtas vare sig å Kungl. Maj :t eller annan stats- eller
förvaltningsmyndighet och vederbörande kontrollmyndighet följaktligen
icke kan på grund av något densamma givet bemyndigande för Kronans
räkning uttaga skatt för annan vara än sådan som genom varuskatteförordningen
skattbelagts.»
Den tolkning, som hovrätten här givit den åberopade grundlagsbestämmelsen,
förefaller att vara ny. Förut har denna bestämmelse aldrig ansetts
innefatta förbud mot att till stats- och förvaltningsmyndighet samt Kungl.
Maj :t överlåta tillämpningen av vederbörligen tillkomna beskattningsbestämmelser.
I K. Hagman: Sveriges Grundlagar, utgiven 1902, anföres i
kommentaren till § 57 regeringsformen: »Skattläggningar och tiondesåttningar
ske emellertid genom statens ämbetsmän, hvarvid, om ämbetsman
gör sig skyldig till olagligt åläggande af skatt eller tunga på konungens
undersåtar, detta anses som brott i ämbetet (se str.-l. 25: 9). Tvister i
beskattningsfrågor, t. ex. besvär öfver markegångssättning (R. F. § 75 anm.)
och bevillningstaxering, upptagas och afgöras af förvaltande myndigheter
och slutligen af konungen i statsrådet.»
Hovrättens åsikt att Kontrollstyrelsen på grund av bestämmelsen i § 57
regeringsformen icke »kan» på grund av något densamma givet bemyndigande
uttaga skatt för annan vara än sådan som genom varuskatteförordningen
skattbelagts är riktig endast såtillvida att ingen beskattningsmyndighet
»kan», oavsett stadgandet i § 57 regeringsformen, uttaga skatt
i strid mot lag, om med ordet »kan» åsyftas den materiella befogenheten.
Däremot är uttrycket oriktigt om hovrätten med detsamma velat göra gällande
att ett av vederbörlig beskattningsmyndighet i behörig ordning träffat
avgörande i en beskattningsfråga skulle äga rättskraft endast i den mån
avgörandet är materiellt riktigt. Det skulle innebära bland annat att varje
regeringsrättsutslag i taxeringsmål kunde göras illusoriskt i den mån Regeringsrättens
åsikt i skattefrågan icke skulle delas av de allmänna domstolarna,
samt att en enligt beslut av Generaltullstyrelsen eller Regeringsrätten
erlagd tull skulle kunna återvinnas genom rättegång mot Kronan
vid allmän domstol om domstolen skulle anse att Generaltullstyrelsen eller
Regeringsrätten icke haft fullgoda skäl för att anse varan tullpliktig.
Statsutskottets utlåtande nr 202.
21
I fråga om Lifacos s. k. garneringsfrukter kommer hovrätten till ett annat
resultat, nämligen att det genom Kontrollstyrelsens och Regeringsrättens
beslut i varuskatteärendena blivit avgjort, att »dessa varor äro
skattepliktiga konfityrer». Till detta resultat kommer hovrätten på den
grund att frågan huruvida dessa varor äro hänförliga till nr 302 (skattepliktiga)
eller nr 310—311 (skattefria) skall avgöras enligt en under nr
310—311 i varuhandboken införd anvisning, och att det »i dylikt fall, då
vara sålunda är hänförlig till ettdera av två statistiska nummer, och det
icke av gällande föreskrifter och anvisningar uppenbarligen framgår till
vilketdera den rätteligen hör», tillkommer skattemyndigheten att avgöra
vart varan skall hänföras.
Hovrätten synes här ha förbisett, att en vara alltid är hänförlig till något
statistiskt nummer, om ej till annat, så till nr 2 088. Om beträffande garneringsfrukterna
är fråga om gränsdragning mellan nr 302 och nr 310 311,
så är även i de andra fallen fråga om en gränsdragning mellan nr 302 och
något annat nummer, och det torde vara uppenbart att området för skattemyndigheternas
behörighet att träffa självständiga rättskraftiga avgöranden
icke kan fastställas på detta sätt.
Sedan hovrätten konstaterat att genom Kontrollstyrelsens och Regeringsrättens
beslut blivit avgjort att Lifacos garneringsfrukter äro skattepliktiga
konfityrer, finner hovrätten likväl Kronan vara återbetalningsskyldig
för de för dessa varor erlagda skattebeloppen. Detta grundas på att varuskatten
är en konsumtionsskatt, som skall erläggas av tillverkaren men
av denne skall kunna övervältras på köparen genom en motsvarande höjning
av priset. Hovrätten åberopar vidare att tillverkaren icke skulle äga
göra tillägg till varupriset med mindre skattskyldighet för varan föreligger,
samt att Lifaco i förevarande fall icke kunnat på förhand med bestämdhet
avgöra huruvida varuskatteplikt förelåge. På grund härav kan enligt hovrätten
»det av Regeringsrätten i saken träffade avgörandet icke vinna tilllämpning
förrän från den dag beslutet meddelats».
Även på denna punkt äro hovrättens domskäl enligt Kronans mening i
åtskilliga avseenden oriktiga. Sålunda synes hovrätten ha förbisett — förutom
att prisstoppbestämmelserna trädde i kraft först i oktober 1942 - •
att genom ett Kontrollstyrelsens eller Regeringsrättens beslut aldrig kan
vinnas ett rättskraftigt avgörande huruvida visst varuslag generellt är
skattepliktigt eller icke. Beskattningsmyndigheten kan rättskraftigt avgöra
att en skedd tillverkning av viss kvantitet av en vara föranleder skattskyldighet,
och kan såsom domskäl vid detta avgörande angiva att varan tillhör
ett skattepliktigt varuslag. Men detta domskäl vinner icke laga kraft. Det
har praktisk betydelse såsom prejudikat i detta ords allmännare betydelse,
men formellt föreligger intet hinder för Regeringsrätten att förklara en
viss skedd tillverkning skattefri, ehuru en tidigare tillverkning av samma
vara belagts med skatt och vice versa. Hovrättens yttrande alt Regeringsrättens
avgörande »icke kan vinna tillämpning förrän från den dag be
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 202.
slutet meddelats» innebär därför att beslutet överhuvudtaget ej skulle kunna
vinna tillämpning, ty Regeringsrättens beslut avser endast de individuella
varor, som omnämnas i beslutet, och har ingen verklig rättskraft i fråga
om ytterligare varor, även om dessa skulle vara av exakt samma slag.
Beträffande sådan ytterligare tillverkning är beslutet visserligen ett prejudikat
men konstituerar icke res judicata; Regeringsrätten är liksom Högsta
Domstolen oförhindrad att avvika från tidigare antagen rättsgrundsats eller
lagtolkning. \
Om Lifaco i förevarande fall försummat att kompensera sig för sin varuskatteplikt
genom att uttaga högre pris för varan, så är detta i varje fall en
omständighet som icke kan inverka på skattskyldigheten. Någon skyldighet
att övervältra skattebördan på köparen föreligger icke. Ej heller finnes
någon bestämmelse att ett eventuellt tillägg till varupriset skall exakt motsvara
skattebeloppet. Tillverkaren kan efter eget skön själv bära varuskatten
eller inkorporera den i priset, och den omständigheten att en rörelseidkare
icke kan på förhand avgöra omfattningen av sin av rörelsen föranledda
skattskyldighet kan här lika litet som i andra fall rätteligen föranleda
skattefrihet för honom.
Vad beträffar hovrättens ogillande av Lifacos yrkande å utbekommande
av de speciella beloppen å tillsammans kronor 31:56 är detta förklarligt
såvitt angår den del därav, som belöper å garneringsbär, men synes i övrigt
icke vara förenligt med hovrättens ståndpunkt. Oavsett att Lifaco i fråga
om dessa små kvantiteter icke lidit någon skada genom skattebetalningen
skulle ju enligt hovrättens ståndpunkt jämväl ifrågavarande skattebelopp
obehörigen ha tillförts Kronan och Kronan därför enligt hovrättens motivering
beträffande de övriga tillverkade varorna av detta slag vara skyldig
att återgälda dem.
Hovrättsledamöterna Lundin och Asplund ha anfört en skiljaktig motivering.
De ha funnit det vara genom Regeringsrättens utslag slutligt avgjort
beträffande samtliga ifrågakomna produkter »att sagda varor i och för sig
äro skattepliktiga». Däremot anse de att skattskyldighet för just den skedda
tillverkningen icke förelegat, emedan det icke kan »läggas bolaget till last
som försummelse, att bolaget icke, såsom rätteligen bort ske, avgivit någon
anmälan om tillverkningen och att bolaget underlåtit att vid varornas försäljning
uttaga varuskatt av köparna».
Om underlåtenheten att verkställa anmälan av subjektiva skäl varit mer
eller mindre ursäktlig har detta givetvis kunnat inverka på frågan om
straffansvar för försummad anmälan, men lika uppenbart borde vara att
det icke kan inverka på skattskyldigheten. En underlåtenhet från Lifacos
sida att genom pristillägg övervältra skattebördan på Lifacos köpare kan
ju ej heller av någon läggas Lifaco till last; enligt vad ovan anförts har
det varit Lifacos ensak att härvidlag träffa avgörande. Men det frapperande
i den ifrågavarande motiveringen är att det i verkligheten förhåller sig
tvärtemot vad dessa hovrättsledamöter antagit; ty genom Regeringsrättens
Statsutskottets utlåtande nr 202.
23
ifrågavarande beslut liar Lifacos skyldighet att vidkännas just de skattebelopp,
som i målet återkrävas, blivit slutligen avgjord, medan det däremot
icke kan påstås hava blivit oåterkalleligen fastslaget genom besluten
att de varuslag, som dessa varor tillhöra, även i beslut angående ytterligare
tillverkning skulle anses vara skattepliktiga, oavsett att det med största
sannolikhet kunnat antagas att så skulle komma att ske.
Kritik kan givetvis riktas mot ett beskattningssystem, enligt vilket bindande
besked icke kan på förhand erhållas huruvida visst förhållande
kommer att medföra skattskyldighet eller icke. Sådant system gäller icke
blott beträffande varuskatten utan även beträffande de vanliga årliga skatterna,
där det kan förorsaka olägenheter av ojämförligt större mått. I fråga
om den numera upphävda allmänna omsättningsskatten gällde härvidlag
ett särskilt förfarande, till vilket någon motsvarighet dock icke finnes i
varuskatteförordningen. Bland annat för att motverka därav följande
olägenheter infördes år 1945 i varuskatteförordningen bestämmelsen i 3 a §,
varigenom åt Kungl. Maj :t gavs möjlighet att medgiva återbäring av varuskatt.
Skulle det anses att de berörda olägenheterna med systemet därigenom
icke blivit tillfredsställande undanröjda så kan rättelse vinnas
endast lagstiftningsvägen. I detta sammanhang kan hänvisas till vad som
anföres i sista stycket av Herlitz’ förut åberopade uppsats.
Ehuru det enligt vad här ovan anförts är betydelselöst för målets avgörande,
huruvida Regeringsrättens beslut beträffande Lifacos skyldighet
att betala varuskatt äro materiellt riktiga, må dock erinras att så är fallet,
enligt vad från Kronans sida tidigare blivit utrett i målet. En sammanfattande
framställning av de omständigheter, som föranleda skattskyldighet
för varorna, återfinnes i Kronans till Hovrätten ingivna, den 26 juni
1947 dagtecknade skrift. I en skrift av den 21 augusti 1947 avgav Lifaco
ett genmäle. Detta bemöttes från Kronans sida endast muntligen, vid huvudförhandlingen
i Hovrätten. Lifacos skrift innehåller i huvudsak endast ett
upprepande av tidigare bemötta synpunkter, men för att påståendena icke
skola stå oemotsagda bifogas här en del anteckningar rörande desamma.
För Kronans rättegångskostnader hos Eders Kungl. Maj :t yrkas ersättning
med, utöver tidigare begärt belopp, 2 000 kronor i ombudsarvode.
Stockholm den 10 juni 1949.
Underdånigst
för KUNGL. MAJ :T OCH KRONAN
Sven Salmonson
enligt tidigare ingivet förordnande.
Bilagor: Icke här medtagna.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.