Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m.
1951-03-02 · 33 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1951:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.
(5:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under sjunde huvudtiteln, punkten
63, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1951/52 beräkna ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor.
Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 44, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 19 januari
1951, föreslagit riksdagen att dels, med godkännande av i propositionen angivna
grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med ett såsom
bilaga B vid propositionen fogat författningsutkast utfärda föreskrifter i
ämnet, dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret 1951/
52 till Bidrag till skattetyngda kommuner anvisa ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor.
I propositionen föreslås nya grunder för understöd åt skattetyngda kommuner
(skattelindringsbidrag). De nya grunderna äro utformade efter riktlinjen,
att bidragen skola för de skattetyngda kommunerna motväga verkningarna
av bristen på skatteunderlag. Antalet skattekronor per invånare i
en kommun skall sålunda enligt förslaget vara avgörande både för kommunens
rätt till ordinarie skattelindring och för den procentsats, varmed bidrag
utgår till kommunen. Ordinarie bidrag skall utgå endast till sådana
kommuner, vilkas beräknade skattetryck överstiger 11 kronor per skattekrona
och vilkas skatteunderlag per invånare understiger en viss för varje
år fastställd siffra, gränsunderlaget. Genom att gränsunderlaget fastställes
efter medelskatteunderlaget per invånare för rikets landskommuner vid föregående
års taxering innefattar systemet en automatisk anpassning efter
den allmänna inkomstnivåns förändringar. Utdebiteringsgränsen, 11 kronor,
har bestämts i anslutning till grunderna för ortsavdragsreformen. Vidare
tillgodoses önskemålet om fastställande av bidragen i förväg, så att
definitiva belopp kunna upptagas i kommunernas utgifts- och inkomststater.
1 Biluing till riksdagens protokoll 1951. G samt. iVr 37.
2
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Inledning.
En översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöden till skattetyngda
kommuner har länge stått på dagordningen. I olika sammanhang
har riksdagen gjort framställningar i ämnet.
1935 års riksdag (skriv, nr 298) anhöll sålunda om undersökning rörande
sådan ändring i den ännu gällande förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner att vid beräkning av skattetrycket behörig hänsyn skulle tagas
till kommunernas utgifter för folkpensioneringen. Nämnda skrivelse överlämnades
åt den av Kungl. Maj :t den 24 januari 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag. •—- Vidare ha 1947 och 1949 års riksdagar i anledning av vissa
motioner i ämnet framhållit (skriv, nr 7) såsom angeläget, att förslag till
ändrade grunder för den kommunala skatteutjämningen utan onödigt uppskov
förelädes riksdagen. Dessa riksdagens uttalanden torde få ses mot bakgrunden
av det hos Kungl. Maj :t sedan år 1943 liggande förslag till nya
grunder för skatteut jämningen, som efter flerårigt utredningsarbete framlagts
av nyssnämnda kommunalskatteberedning (SOU 1943:43).
Sedan chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 2 december 1949 tillkallat expeditionschefen i finansdepartementet
O. H. Klackenberg och sekreteraren hos Svenska landskommunernas
förbund S. Järdler med uppdrag, bland annat, att i samråd med den jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén
göra en översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöd åt synnerligt
skattetyngda kommuner, har slutligen 1950 års riksdag (skriv, nr 7),
vid avslag på två motioner om viss modifikation i gällande grunder för
skatteutjämningsunderstöden, erinrat om den av departementschefen tillsatta
utredningen och uttalat en förväntan att förslag i ämnet snarast möjligt
skulle föreläggas riksdagen.
Nyssnämnda utredningsmän, vilka antagit benämningen kommunala skattelindringsutredningen,
ha med skrivelse den 5 april 1950 framlagt betänkande
med förslag till nya grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner. I skrivelsen har tillika i anledning av det anbefallda
samrådet med ortsavdragskommittén anmälts, att kommittén lämnat sin anslutning
till huvudgrunderna i det föreslagna systemet.
Skattelindringsutredningens betänkande har varit föremål för remissbehandling
och ytterligare överväganden i finansdepartementet. I propositionen
anmäles nu utredningens förslag til! nya grunder och yttranden däröver.
Statsutskottets utlåtande nr 37.
3
Nuvarande grunder för skatteutjämningsunderstöd till synnerligt
skattetyngda kommuner.
Gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser rörande tilldelningen av skatteutjämningsmedel
återfinnas i förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (ändr.
SFS 1928:396, 1945:904 och 1947:593) (skatteutjämningsförordningen).
Bestämmelser rörande ansökningsförfarandet och utbetalningen av sådant
understöd ha meddelats i kungörelsen den 18 oktober 1946 (nr 667).
Tillämpningen av skatteutjämningsförordningen.
Beträffande tillämpningen av förordningen knyter sig det huvudsakliga
intresset vid den praxis i fråga om avdrag, som hos Kungl. Maj :t utvecklats
jämlikt 4 § 1 mom. b) och även 3 § b) förordningen.
Skattelindringsutredningen har lämnat en sammanfattning av ifrågavarande
avdragspraxis och de förfaranden från kommunal sida, som den avser
att komma till rätta med. Denna sammanfattning återgives i propositionen å
s. 7—9.
Utdelade skatteutjämningsunderstöd.
En belysning av de belopp, som utbetalats i skatteutjämningsunderstöd,
och antalet understödda kommuner under åren 1918—1950, d. v. s. hela
den tid varunder statsbidrag av detta slag utgått till kommunerna, lämnas
i en å s. 9 i propositionen intagen tabell, till vilken utskottet får hänvisa.
Kommunalskatteberedningens förslag rörande nya grunder för
skatteutjämningsbidragen.
Kommunalskatteberedningen behandlade i sitt den 19 augusti 1943 dagtecknade
betänkande angående den kommunala skatteutjämningen (del
III av dess betänkanden med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen
m. in.; SOU 1943: 43) icke endast de kommunala skatteutjämningsproblemen
i inskränkt bemärkelse, d. v. s. frågan om grunderna
för ett allmänt statsbidrag i skatteut jämnande syfte, utan tog till behandling
upp frågor av grundläggande betydelse för utjämningen av de kommunala
skatterna. Beredningen ägnade sålunda stor uppmärksamhet åt
spörsmålen om samhällsuppgifternas lämpliga fördelning mellan stat och
kommun, de kommunala beskattningsenheternas storlek och organisation,
beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna m. m. Först efter
att ha undersökt vad i dessa hänseenden lämpligen kunde göras för
4
Statsutskottets utlåtande nr 37.
att lösa skatteutjämningsproblemet angrep beredningen frågan om grunder''
na för skatteutjämningsbidragen. I propositionen beröras beredningens framställning
och förslag endast beträffande skatteutjämningsfrågan i inskränkt
bemärkelse (s. 12—21). Remissyttrandena över beredningens förslag redovisas
å s. 22—26 i propositionen.
Kommunala skattelindringsuiredningens förslag.
Huvudlinjerna i förslaget.
Kommunala skattelindringsutredningen har framhållit,
att dess i samråd med ortsavdragskommittén framlagda förslag i huvudsak
avsett en teknisk omläggning av grunderna inom ramen av nu gällande
kommunala skattesystem, dock med anpassning efter den höjning av ortsavdragen
och det särskilda statsbidraget till kommunerna i anledning därav,
som beslutats av 1950 års riksdag.
I propositionen lämnas först en översikt över huvudlinjerna i förslaget;
därefter behandlas dess olika delar och motiven till dessa.
Av utredningen framlagt utkast till förordning angående bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner har fogats såsom bilaga B
till statsrådsprotokollet.
Vid översynen av grunderna för skatteutjämningsunderstöd åt skattetyngda
kommuner har förutsatts, att ifrågavarande statsbidrag — här kallade
skattelindringsbidrag —- i framtiden skola i princip fylla ungefär samma
syfte som de nuvarande understöden, nämligen att av hänsyn till rättvisans
och billighetens krav lindra skattetrycket för skattetyngda kommuner och
därigenom minska de ojämnheter i det kommunala skattetrycket, som trots
olika åtgärder i utjämnande syfte kvarstå för ogynnsamt ställda kommuner.
Vid utformningen av grunderna har utredningen liksom kommunalskatteberedningen
eftersträvat att komma fram till ett system, som bättre än det
nuvarande tillgodoser kommunernas av ogynnsamma förhållanden betingade
behov, sådana dessa behov framgå av objektivt fastställbara faktorer,
vilka kommunerna icke eller endast i ringa grad kunna påverka. Skatteunderlaget
per invånare har därvid ansetts ge ett bättre och mera tillförlitligt
uttryck för den skiftande ekonomiska bärkraften olika kommuner
emellan än utdebiteringens höjd. Riktlinjen för det nya systemet kan måhända
i högre grad än för beredningens förslag sägas vara, att skattelindringsbidragen
skola för de skattetyngda kommunerna motväga verkningarna
av bristen på skatteunderlag. Antalet skattekronor per invånare i en kommun
blir sålunda avgörande icke endast för om kommunen skall vara
berättigad till ordinarie skattelindring utan även för den procentsats, varmed
bidrag utgår till kommunen.
Utnyttjandet av skatteunderlaget som norm har mot bakgrunden av det
sista decenniets förskjutningar i penninginkomsterna ansetts böra föranleda
Statsutskottets utlåtande nr 37.
5
en sådan utformning av systemet, att detta innefattar en automatisk anpassning
efter den allmänna inkomstnivåns förändringar.
Vidare har i det nya systemet tillgodosetts det genom källskattereformen
accentuerade önskemålet om en bestämning av skatteutjämningsbidragen
i förväg, så att definitiva belopp kunna upptagas i kommunernas utgiftsoch
inkomststater. Härigenom erhålla kommunerna större möjligheter att
planera på egen band samtidigt som den kommunala sparsamheten befordras.
Huvudgrund e r n a kunna i korthet angivas på följande sätt.
Ordinarie bidrag skall utgå endast till sådana skattetyngda kommuner,
vilkas skatteunderlag per invånare understiger en viss för varje år fastställd
siffra, gränsunderlaget. Det antal skattekronor, varmed kommunens
aktuella skatteunderlag understiger gränsunderlaget, utgör kommunens
brist på skatteunderlag, vilken i sin tur bestämmer bidragsprocenten.
Gränsunderlaget är rörligt med medelskatteunderlaget för rikets landskommuner
och ligger en viss procent under detta medelskatteunderlag. För
kommuner i allmänhet motsvarar gränsunderlaget 75 procent av medelskatteunderlaget
per invånare för rikets landskommuner vid föregående års
taxering. För kommunerna i Norrbottens län samt andra kommuner, vilka
Kungl. Maj :t på grund av likartade förhållanden finner skäligen böra med
dem jämställas, utgör gränsunderlaget dock 80 procent av samma medelskatteunderlag.
I syfte att vid vikande konjunkturer öka effektiviteten av hjälpen åt
kommunerna ha gränsunderlagen — med vilka kommunernas aktuella
skatteunderlagssiffror skola jämföras vid bidragsprocentens bestämmande
— anslutits till föregående års medelskatteunderlag för rikets landskommuner.
En sådan eftersläpning medför även påtagliga administrativa fördelar.
Med hänsyn till de risker, som vid exceptionella årliga inkomstförskjutningar
kunna följa med eftersläpningen, har Kungl. Maj :t enligt förslaget
bemyndigats att, när särskilda skäl därtill äro, begränsa densamma
genom att bestämma gränsunderlaget i närmare anslutning till det aktuella
medelskatteunderlaget.
Utdebiteringsgränsen mellan skattetyngda och andra kommuner har vid
uppbyggandet av systemet satts vid en sammanlagd kommunal utdebitering
av 10 kr/skr. Denna gräns överensstämmer formellt med den nuvarande
men innebär reellt en sänkning, enär dels det nuvarande s. k. 5: 50- villkoret föreslås slopat och dels vissa kommunala utgifter, för vilka avdrag
nu göras, skola inräknas hland de bidragsberättigade utgifterna. Den angivna
gränsdragningen gäller dock endast i avseende å utdebiteringar på
basis av nuvarande kommunala ortsavdrag. I anslutning till den av riksdagen
beslutade höjningen av dessa har såsom framgår av det följande förutsatts
en förskjutning av gränsen uppåt med 1 krona. Utdebiteringsgränsen
bär sålunda föreslagits till 11 kronor. *
Bidragsprocenten skall enligt förslaget slå i viss proportion till den andel,
som vederbörande kommuns brist på skatteunderlag fi skr/inv.) utgör
6
Statsutskottets utlåtande nr 37.
av gränsunderlaget. Om gränsunderlaget exempelvis är 12 skr/inv. och
kommunens skatteunderlag 9 skr/inv., utgör dess brist på skatteunderlag
3 skr/inv. och nämnda andel följaktligen */„, eller 25 procent. Skattelindring
skall i sådant fall utgå med 25 procent av den del av utdebiteringen,
som ligger mellan nyssnämnda utdebiteringsgräns, 11 kr/skr, och 13 kr/
skr. I den mån den beräknade utdebiteringen överstiger 13 kr/skr, utgår
skattelindringsbidrag med dubbla procentsatsen i skikten över 13 kr/skr.
Denna fördubbling av procentsatsen har ansetts nödvändig för att bereda
de sämst ställda kommunerna erforderlig hjälp.
För att icke äventyra kommunernas intresse av att hålla sig inom ramen
av sparsam hushållning har bidragsprocenten maximerats så, att den icke
någonsin må överstiga 80 procent. Även om vetskapen att en femtedel av
varje utgiftsökning måste bäras av de egna kommunmedlemmarna i och
för sig icke kunde anses tillräcklig för att avhålla kommuner i gemen från
att besluta onödiga utgifter, har utredningen ansett en så högt liggande
maximering godtagbar med hänsyn till de garantier, som det föreslagna
systemet i övrigt innefattar.
I syfte att bringa hjälp åt kommuner, som på grund av speciella omständigheter
råkat i trångmål, skall Kungl. Maj :t, liksom för närvarande, äga
rätt att bevilja extra bidrag i form av högre belopp än vad enligt de fastställda
reglerna skulle ha utgått samt att medgiva understöd även i fall,
då en kommun icke uppfyller de föreskrivna förutsättningarna för ordinarie
bidrag. Det sammanlagda belopp extra bidrag, som av Kungl. Maj :t
må beviljas, föreslås icke få överstiga en femtedel av det sammanlagda beloppet
av ordinarie skattelindring för året. I gällande förordning är beloppet
begränsat till 3 milj. kr.
Beträffande övriga villkor för åtnjutande av skattelindringsbidrag
innebär förslaget i överensstämmelse med kommunalskatteberedningens
förslag upphävande av nu gällande villkor dels om högt skattetryck i
medeltal under tre år, dels ock om en utdebitering å 5,50 kr. för fattigvård,
barnavård, skola och kyrka samt vidare upphävande av bestämmelsen om
inverkan av låg fastighetstaxering på rätten till skattelindring. Därjämte
förordas, att vid bestämmandet av det skattetryck, som skall utjämnas, någon
principiell begränsning icke längre skall göras till annuiteter enbart
för vissa ändamål. I fråga om beräkning av bidrag för avsättningar till
kommunala fonder anses nuvarande praxis böra upprätthållas.
I avseende å rätt till skattelindringsbidrag förordas principiell likställighet
mellan landskommuner och städer. Bidragsprocenten för municipalsamhällen
samt församlingar, som omfatta del av kommun, m. fl. kommunala
samfälligheter, skall — till skillnad från kommunalskatteberedningens
förslag — bestämmas efter den borgerliga primärkommunens skatteunderlag
per invånare.
'' Beträffande förfarandet vid tilldelning av skattelindring föreslås icke
några större ändringar i gällande ordning. Skattelindring skall alltså icke
såsom kommunalskatteberedningen förordat beviljas av en särskild nämnd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 37.
1
utan av Kungl. Maj :t i statsrådet. Utredningen har dock ifrågasatt, om en
rådgivande nämnd möjligen bör inrättas.
Kostnaderna för det föreslagna skattelindringssystemet ha beräknats för
närvarande icke mera avsevärt överstiga kostnaderna för nu utgående
skatteutjämningsunderstöd, men systemet innefattar möjligheter till en effektiv
och snabb vidgning av hjälpen vid en nedgång i konjunkturerna.
Skattelindringsutredningen har emellertid framhållit, att om statsmedel
i väsentligt större omfattning än hittills framdeles kunde ställas till förfogande,
för den kommunala skatteutjämningen -— vilket för utredningsmännen
synts vara ett angeläget önskemål —- det föreslagna systemet borde
efter vissa justeringar, som icke beröra dess grundvalar, kunna utnyttjas
såsom ett tjänligt instrument för den önskade rikligare bidragstilldelningen.
Vid en avveckling av det provisorium, som de särskilda kommunbidragen
i anledning av ortsavdragsreformen torde innebära, har utredningen förmenat,
att en sådan ökning av skatteut jämningen bleve erforderlig.
Remissinstanserna ha i stort sett godtagit huvudlinjerna i det
föreslagna skattelindringssystemet (prop. s. 29—35).
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Såväl kommunalskatteberedningen som kommunala skattelindringsutredningen
har hävdat, att ifrågavarande understöd i främsta rummet böra
för skattetyngda kommuner motväga verkningarna av deras brist på skatteunderlag.
Jag delar denna uppfattning. Skattelindringsutredningen har i sitt
system för ordinarie skattelindring fullföljt tankelinjen på ett sådant sätt,
att både rätten till bidrag och den procent, varmed bidrag utgår, gjorts beroende
av kommunens skattekrontal per invånare. Skattelindring skall sålunda
enligt förslaget icke utgå till kommuner, vilkas skattekrontal per invånare
överstiger vissa för varje år fastställda gränser, kallade gränsunderlag.
Dessa gränsunderlag skola enligt förslaget växla med landskommunernas
genomsnittliga skatteunderlag per invånare. Bidragsprocenten skall stå
i direkt proportion till kommunens brist på skatteunderlag, det vill säga det
antal skattekronor per invånare, varmed gränsunderlaget överstiger kommunens
skattekrontal. Till de kommunala kostnaderna tages i systemet hänsyn
i första hand såtillvida, att bidrag skall utgå endast till kommuner,
vilkas utdebitering överstigit viss utdebitering, 11 kronor per skattekrona,
och att bidrag erhålles med fastställd bidragsprocent utav det belopp, varmed
det beräknade skattetrycket i kommunen överstiger nämnda utdebiteringssiffra.
Härjämte ha kostnadsolikheterna beaktats genom viss dyrortsdifferentiering
till förmån för Norrbottenskommunerna och därmed likställda
kommuner, vilket är en fråga, som jag behandlar i ett senare sammanhang.
Slutligen innefattar sättet för bidragsprocentens bestämmande
även ett beaktande av vissa kostnader.
Remissmyndigheterna ha ju numera i allmänhet godtagit tanken på skatteunderlaget
per invånare som grundpelaren i systemet. Vid remissen av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 37.
kommunalskatteberedningens förslag voro meningarna som framgår av föregående
avsnitt avsevärt mera delade. I några fall har emellertid även nu
viss principiell tvekan kommit till uttryck, dock utan att systemet avstvrkts.
Riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län
ha sålunda antytt, att kostnadssynpunkten måhända borde i högre grad ha
beaktats. Riksräkenskapsverket ifrågasätter rättvisan i att två kommuner
med samma höga utdebitering skulle få olika stora bidrag, beroende på om
huvudorsaken till skattetungan vore övernormala kostnader eller undernormalt
skatteunderlag. Länsstyrelsen i Västerbottens län gör för sin del
en jämförelse mellan två kommuner med lika skattekrontal per invånare,
av vilka den ena har ett relativt litet antal skattebetalare och ett relativt
större antal barn och åldringar än den andra kommunen, och finner självklart
att den förra kommunens ekonomiska bärkraft måste vara mindre
än den andras med hänsyn till olikheterna i skyldigheter.
För egen del har jag icke blivit övertygad om det bärande i denna kritik
av förslaget. Väl är det riktigt att skattekrontalet per invånare icke
kan vara någon absolut tillförlitlig mätare på behovet av skattelindring •—- någon sådan finnes icke —- men det torde vara den mest objektiva och
användbara måttstock som står till buds i detta sammanhang. Erfarenheterna
av det nuvarande systemet tala enligt min mening bestämt emot att
låta den av kommunens åtgöranden i hög grad beroende faktiska kostnaden
vara avgörande bidragsgrund. Om man bortser från de kostnadsolikheter,
som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet, kan det enligt mitt sätt att se
icke möta några större invändningar, att en kommun med större kostnader
och normalt skatteunderlag per invånare får mindre skattelindring än
en kommun, vars höga utdebitering beror på lågt skatteunderlag per invånare
och normala kostnader. Givetvis kunna finnas sådana fall, där speciella,
objektivt betingade svårigheter för en kommun föranleda till annan
bedömning, men för dylika fall har Kungl. Maj :t möjlighet att bevilja extra
bidrag. Kritiken synes mig icke ha tillräckligt beaktat att den föreslagna
bidragsgrunden, skattekrontalet per invånare, jämväl ger utrymme åt väsentliga
kommunala kostnadssynpunkter, eftersom däri kommer till uttryck
det skatteunderlag, som faller på uarje person inom kommunen, alltså
även inkomstlösa barn, åldringar och arbetslösa. Då antalet skattekronor
per invånare förutsatts vara lika stort i de båda kommuner, som länsstyrelsen
i Västerbottens län jämfört, bör vid jämförelsen icke förbises, att inkomstnivån
i den barn- och åldringsrikare kommunen måste ha varit väsentligt
högre än i den andra.
För egen del är jag sålunda beredd att godtaga den av utredningen föreslagna
allmänna uppläggningen av skattelindringssystemet. I stort sett förefalla
mig huvudlinjerna enkla och klart utformade. Beträffande den närmare
avvägningen av systemet tar jag ståndpunkt vid behandlingen av förslagets
olika delar i det följande. Redan nu vill jag såsom en avgjord fördel
framhålla, att förslaget till sina praktiska verkningar i betydande utsträckning
ansluter sig till de för närvarande utgående understöden.
Statsutskottets utlåtande nr 37.
9
Både av skattelindringsutredningen och flera remissmyndigheter har
framhållits förslagets karaktär av provisorium. Jag vill understryka denna
synpunkt. Att någon definitiv lösning av den kommunala skatteutjämningsfrågan
icke avsetts med förevarande förslag till grunder, följer redan av de
uttalanden som gjordes i samband med beslutet vid fjolårets riksdag om
provisoriska statsbidrag till kommunerna för täckande delvis av deras skatteförluster
genom ortsavdragsreformen. Även vid en ändrad utformning av
de under utredning varande statsbidragen till speciella ändamål kan en
omprövning av skattelindringsgrunderna bli erforderlig. Hela spörsmålet
måste för övrigt ses mot bakgrunden av de olika reformkrav på den kommunala
skattelagstiftningens område, som gjort sig gällande under senare år.»
Allmänna riktlinjer för ett nytt skattelindringssystem.
Vid utformningen av ett nytt system för ordinarie skattelindringsbidrag
har skattelindringsutredningen mot bakgrunden av hittillsvarande
erfarenheter på området ansett sig böra uppställa följande allmänna
krav på systemet.
1. Skattelindringen bör utgå efter sådana grunder, att bidragen för kommunerna
själva vid inbördes jämförelser framstå såsom rättvisa.
2. Skattelindringen bör utgå efter möjligast objektivt fastställbara faktorer,
på vilka kommunerna icke eller endast i ringa grad kunna inverka
i syfte att erhålla ökade bidrag.
3. Systemet bör vara sådant, att det ger tillräckligt understöd åt de
ogynnsamt ställda kommunerna utan att äventyra det kommunala sparsamhetsintresset.
4. Systemet bör vara rörligt såtillvida, att det medger en viss anpassning
i tiden efter den allmänna inkomstutvecklingen eller penningvärdets förändringar.
5. Bidragen böra varje år bestämmas på förhand, så att definitiva belopp
kunna upptagas i kommunernas inkomst- och utgiftsstater.
Utredningsmännen ha framhållit, att nyss angivna krav på objektiva
grunder, som i rimlig grad begränsa utrymmet för kommunala spekulationer
på högre bidrag och medföra en relativ rättvisa mellan kommunerna,
icke torde kunna anses tillgodosedda av ett sådant system som det nuvarande,
vilket i princip bygger på utdebiteringen eller sålunda tillmäter de
kommunala utgifterna en primärt avgörande betydelse vid bidragets bestämmande.
Under erinran om att kommunalskatteberedningen efter ingående
överväganden rörande olika möjliga mått för bidragsbehovet stannat
vid att förorda skatteunderlaget (antalet skattekronor per invånare)
såsom den lämpliga utgångspunkten, har utredningen vidare anfört.
Valet av skatteunderlaget eller, rättare sagt, bristen på skatteunderlag
såsom grundläggande norm för skattelindringsbidragets storlek synes i hög
grad tillgodose det under 1) uppställda rättvisekravel. Om man får utgå
från att taxeringen numera är relativt jämn över hela riket eller åtminstone
relativt jämn, såvitt angår kommuner inom de av skattelindringen främst
10
Statsutskottets utlåtande nr 37.
berörda landsbygdsområdena, torde siffrorna på antalet skattekronor per
invånare få anses ge ett förhållandevis gott uttryck för kommunernas växlande
ekonomiska bärkraft. Ur interkommunal rättvisesynpunkt ha utredningsmännen
icke funnit några vägande principiella invändningar mot att
godtaga en sådan måttstock. I den praktiska verkligheten möter det förvisso
icke några svårigheter att påvisa ojämnheter i taxeringen, vilka kunna
förklara den tveksamhet om skatteunderlagets lämplighet för ändamålet,
som kommit till uttryck i vissa remissutlåtanden över kommunalskatteberedningens
förslag. Någon säkrare och mera rättvis, praktiskt användbar
måttstock för det kommunala behovet av skattelindring än bristen på
skatteunderlag ha utredningsmännen för sin del dock icke kunnat finna.
Antalet skattekronor per invånare har ju också under senare år alltmer
godtagits såsom en betydelsefull faktor i liknande sammanhang, även om
dess teoretiska innehåll icke är alldeles entydigt. Det är ju icke endast så,
att antalet skattekronor per invånare är en exponent för den allmänna inkomstnivån
inom en kommun, utan siffran ger också utslag i »rätt» riktning
för vissa ur kommunal utgiftssgnpunkt viktiga faktorer, särskilt kostnader
för vård och uppfostran av barn och för understöd åt åldringar
m. fl. Om antalet barn inom en kommun är påfallande stort — vilket ju
gemenligen är fallet inom Norrbotten, vårt viktigaste skattelindringsområde
—- medför det ju en lägre siffra för det antal skattekronor som faller på
varje invånare. Detsamma gäller givetvis även vid förhållandevis stort antal
åldringar, arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra personer med otillräckliga
inkomster.
Skatteunderlaget som utgångspunkt för bidragens bestämmande torde
även i hög grad tillgodose det förut under 2) angivna kravet på objektivt
fastställbara grunder, som icke i högre grad kunna påverkas av kommunerna
själva i syfte att erhålla högre bidrag. Med nuvarande taxeringsorganisation
får skatteunderlagets bestämmande anses vara en väsentligen
statlig funktion, som endast i ringa grad påverkas av kommunernas åtgöranden.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden ha utredningsmännen förordat,
att skattelindringens tyngdpunkt skall ligga på skatteunderlagets område,
vilket även var kommunalskatteberedningens grundtanke, samt att bidragen
främst skola sikta till att för kommuner med dåligt skatteunderlag
motväga verkningarna av bristen på skatteunderlag. Skatteunderlagets storlek
skall sålunda avgöra vilka kommuner, som bli berättigade erhålla ordinarie
skattelindring, samtidigt som bristen på skatteunderlag bestämmer
bidragsprocenten.
Utredningen framhåller dock, att siffran på skatteunderlaget per invånare
kan sägas vara icke fullt rättvisande som mått på den reala inkomstnivån,
eftersom denna nivå ofta påverkats av levnadskostnadernas höjd på
orten. Utredningen anför vidare.
Om den högre inkomstnivån å en ort endast återspeglar större dyrhet å
orten i fråga, innebär självklart ett därav bestämt högre skatteunderlag icke
någon större ekonomisk bärkraft. I och för sig vore för den skull en dvrortsgradering
av skatteunderlagen, innan dessa lades till grund för skattelindringsbidragens
bestämmande, önskvärd. Mot ett sådant krav kan visserligen
teoretiskt göras gällande att, eftersom de kommunala ortsavdragen
äro dyrortsgraderade, tillräcklig hänsyn redan genom avdragen bör ha
tagits till levnadskostnadsolikhetema och att skatteunderlagssiffrorna för
Statsutskottets utlåtande nr 37.
11
den skull böra anses likvärdiga ur köpkraftssynpunkt. Givetvis verka ortsavdragens
dyrortsgradering avdämpande i sådan riktning, men med den
ringa storlek ortsavdragen hiltills haft, har denna verkan varit så ringa,
att skatteunderlagssiffrorna på olika orter långt ifrån kunna antagas ha
representerat samma reala köpkraft. Vid en ökning av de dyrortsgraderade
ortsavdragen blir denna verkan väl kraftigare, men dock icke så kraftig,
att det principiellt befogade i önskemålet om eu viss dyrortsgradering av
skatteunderlagssiffrorna kan sägas bortfalla.
Problemet skulle då vara att finna en enkel och lämplig metod för dyrortsgradering
av skatteunderlagssiffrorna. Av betydelse för skaltelindringens
del vore dock endast eu dyrortsgradering med hänsyn till den allmänt
erkända regionala levnadskostnadsskillnaden mellan norra Sverige och övriga
delar av riket, alltså i huvudsak en dyrortsgradering mellan landskommuner
inbördes. Utredningen har i huvudsak framhållit följande.
Såsom framgår av socialstyrelsens utlåtande över kommunalskatteberedningens
förslag, möter en tillämpning på detta område av den för löne- och
skattegrupperingarna använda dyrortsgraderingen invändningar av principiell
art. Att konstruera en särskild dyrhetsgradering för detta ändamål
vore väl i och för sig möjligt, men skulle sannolikt innebära ett överdrivande
av betydelsen av detta önskemål. I vart fall skulle man därigenom
ytterligare komplicera skattelindringssystemet, vilket även utan ett sådant
tillägg kan riskera att bliva alltför komplicerat. Om dyrhetsskillnaderna
skola beaktas i det nya systemet, bör enligt utredningsmännens mening så
ske, endast om det kan åstadkommas på ett enkelt, summariskt sätt.
I syfte att undvika en tillkrånglad dyrortsgradering och åstadkomma ett
enkelt och praktiskt tillfredsställande system, även om detta icke vore helt
invändningsfritt ur teoretisk synpunkt, ha utredningsmännen ansett, att
man i skattelindringssystemet borde nöja sig med att beakta dyrhetsskillnaden
för de i detta hänseende ogynnsammast ställda orterna.
Utredningen har ansett orternas allmänna dyrhet bli tillräckligt beaktad
vid skattelindringen, om förslagsvis kommunerna i Norrbottens län och
andra kommuner med likartade förhållanden schablonmässigt erhölle bidrag
med utgångspunkt från ett något högre skatteunderlag än övriga
kommuner. Därmed skulle i någon mån bli beaktade även de förut angivna
kostnadsfördyrande faktorerna i den kommunala verksamheten inom
nämnda barnrika och bcfolkningsglesa län.
Utredningen har föreslagit, att det antal skattekronor per invånare, som
avgränsar bidragsberättigade kommuner från andra (gränsunderlaget),
skall för kommunerna i Norrbottens län samt sådana kommuner, som Kungl.
Maj :t finner på grund av likartade förhållanden skäligen böra med dem
jämställas, utgöra 80 procent av medelskatteunderlaget per invånare för
rikets landskommuner vid föregående års taxering, medan gränsunderlaget
för övriga kommuner skall utgöra 75 procent av samma medelskatteunderlag.
Genom det högre gränsunderlaget för förstnämnda grupp (i fortsättningen
även benämnd »Norrbottenskommunerna»), kommer också bidragsprocenten
att bli högre, eftersom denna bestämmes i proportion till skill
-
12 Statsutskottets utlåtande nr 37. jr*
naden mellan gränsunderlaget och vederbörande kommuns skattekrontal
per invånare.
Remissyttrandena över förslaget i förevarande del återfinnas i
propositionen å s. 40—41.
Departementschefen har anfört följande.
»Vid utformningen av ett skattelindringssystem, där antalet skattekronor
per invånare skall vara den avgörande normen för vilka kommuner som
bli bidragsberättigade och för den procentsats efter vilken bidrag utgår,
är det givetvis ett principiellt befogat krav att hänsyn tages till det förhållandet,
att en och samma skatteunderlagssiffra för olika kommuner kan
betyda olika köpkraft. Om detta krav skall föranleda en dyrortsgradering
av skatteunderlagen, vilket i hög grad skulle komplicera systemet, synes
böra bli beroende av storleken av förekommande köpkraftsskillnader. Den
av fjolårets riksdag beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen
kan antagas ha i betydande grad minskat dessa skillnader. Jag delar kommunala
skattelindringsutredningens uppfattning att ifrågavarande krav i
nuvarande läge bör tillgodoses inom skattelindringssystemet, endast om
så kan ske på ett enkelt och summariskt sätt. Genom utredningens förslag
att bestämma bidragen efter ett högre gränsunderlag för kommuner i Norrbottens
län och andra därmed likartade kommuner synes mig tillbörlig
hänsyn ha tagits till de allmänna levnadskostnadsolikheterna inom landet
samtidigt som därmed i någon mån beaktats även sådana i den kommunala
verksamheten kostnadsfördyrande faktorer som hårt klimat och befolkningsgleshet.
En anknytning till löne- och skattegrupperingarna, såsom förordats
av riksräkenskapsverket, anser jag av både praktiska och principiella
skäl icke tillrådlig. Dels äro dessa grupperingar föremål för revision
för närvarande, dels är underlaget för desamma, vari bl. a. ingår kommunalskattens
höjd i olika kommuner, icke lämpat att läggas till grund för
en gruppering av skatteunderlagssiffrorna.
Meningarna ha även varit delade om den lämpliga författningsmässiga
utformningen av det föreslagna beaktandet av de regionala dyrhetsskillnaderna
m. m. En remissmyndighet har ansett att i författningen
borde angivas endast en grund för beräkningen av ordinarie skattelindringsbidrag,
nämligen ett gränsunderlag av 75 procent av medelskatteunderlaget
för landskommunerna vid föregående års taxering, medan Kungl.
Maj :t för de ömmande fallen skulle tillämpa en generösare norm efter fri
prövning. Måhända ligger i detta ståndpunktstagande ett avvisande av de
realekonomiska skäl som motiverat differentieringen med hänsyn till dyrhetsskillnaderna.
Denna linje skulle i vart fall i praktiken komma att innebära,
att extra bidrag bleve den regelmässiga bidragsformen inom Norrbottens
län, vårt mest utpräglade skatteutjämningsområde. Detta kan enligt
min mening icke vara en rimlig ordning. Det synes önskvärt alt utforma
reglerna för den ordinarie skattelindringen så, att tilldelningen av extra bidrag
i möjlig mån begränsas och icke förekommer annat än såsom undantagsfall.
Statsutskottets utlåtande nr 37.
13
De två andra författningsmässiga lösningarna utgå ifrån att ordinarie
skattelindring skall kunna beviljas enligt båda de angivna normerna. Enligt
den ena uppfattningen skulle det formellt helt läggas i Kungl. Maj :ts
hand att avgöra, för vilka kommuner den generösare normen skulle tillämpas.
Direktiv för tillämpningen skulle dock av riksdagen lämnas i motiven
till författningen. Enligt den andra meningen, som företrätts av kommunala
skattelindringsutredningen och lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser,
borde författningen inrymma en rätt för kommunerna i Norrbottens
län att i förekommande fall erhålla ordinarie skattelindring enligt den
generösare normen. Kungl. Maj:ts skönsmässiga prövning beträffande den
ordinarie skattelindringen skulle då begränsas till att fastställa vilka andra
kommuner som på grund av likartade förhållanden skäligen borde jämställas
med Norrbottenskommunerna. För egen del anser jag den senare
lösningen vara att föredraga. Det gäller ju att fastställa dispositionsgrunderna
för ett förslagsanslag. Även om bidragstilldelningen är avsedd att
handhavas av Kungl. Maj :t, är det enligt min mening en påtaglig fördel,
om grunderna i största möjliga utsträckning äro författningsmässigt fixerade
och sålunda utrymmet för skönsmässig prövning så begränsat som är
möjligt utan uppgivande av tillämpningsmyndighetens möjligheter att åstadkomma
en rättvis och skälig bidragstilldelning i det enskilda fallet. Såsom
framgår av det följande torde det föreslagna systemet erbjuda tillräckliga
befogenheter för Kungl. Maj :t i sådant hänseende.
I anledning av vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vill jag framhålla,
att det högre gränsunderlaget för Norrbottenskommunerna innebär,
att bidragen därstädes komma att utgå med högre procentsatser än för kommuner
i allmänhet vid motsvarande skattekrontal per invånare. För exempelvis
en kommun, vars skatteunderlag ligger 30 procent under medelskatteunderlaget,
skulle bidraget därstädes utgå med 12,5 procent av utdebiteringen
mellan 11 och 13 kronor och med 25 procent på utdebiteringen över 13
kronor. För en annorstädes belägen, ej jämställd kommun med samma skatteunderlag
skulle motsvarande procentsatser stanna ej obetydligt lägre,
nämligen vid 6,67 och 13,33 procent. Det synes mig icke självklart, att en
genomförd dyrortsgradering av skatteunderlagen skulle ha ställt Norrbottenskommunerna
i ett bättre läge än den här förordade differentieringen.»
Gränsunderlagets bestämmande.
Enligt skattelindringsutredningens förslag skall ordinarie skattelindring
utgå endast till sådana skaltetyngda kommuner, vilkas skattekrontal per
invånare understiger vissa för varje år fastställda skattekrontal, gränsunderlag.
Gränsunderlaget skall i normala fall fastställas efter landskommunernas
medelskatteunderlag per invånare vid föregående års taxering och
motsvara 80 procent därav för norrbottenskommunerna och 75 procent
därav för övriga kommuner. Där så av särskilda skäl påkallas, skall Kungl.
14
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Maj:t dock äga fastställa gränsunderlagen till 80 respektive 75 procent av
ett skattekrontal, som ligger mellan föregående års och det löpande årets
medelskatteunderlag för landskommunerna.
Beträffande gränsunderlagets bestämmande till angivna procentsatser av
medelskatteunderlaget har utredningen framhållit följande.
Hur stort gränsunderlaget skall vara i förhållande till medelskatteunderlaget
kan icke avgöras utifrån några allmänna resonemang utan måste
bestämmas med beaktande av hur olika gränsdragningar verka i praktiken,
både med avseende på det antal kommuner, som skola bliva bidragsberättigade,
och storleken av det bidrag, som skall utgå. Efter ett studium
av dessa verkningar under olika år ha utredningsmännen förordat, att
gränsunderlaget bestämmes till 80 respektive 75 procent av medelskatteunderlaget
per invånare i landskommunerna.
En förskjutning av dessa procentsatser har en relativt stark inverkan
på antalet skattelindringskommuner och på storleken av bidragstilldelningen.
Om man sålunda gör avståndet till medelskatteunderlaget för landskommunerna
mindre än 20, respektive 25 procent, ökas givetvis kommunernas
antal och bidragens storlek. 1 den mån staten kunde disponera
större belopp till skattelindring än som hittills avsetts för ändamålet, synes
en dylik förskjutning uppåt av gränsunderlaget vara den lämpligaste
regulatorn inom systemet. Om väsentligt mycket större belopp skulle ställas
till förfogande, kunde övervägas att fastställa gränsunderlaget i anslutning
till en ännu högre siffra än landskommunernas medeltal, förslagsvis
medelskatteunderlaget för rikets samtliga kommuner, sålunda med
inräknande av städerna.
Önskemålet om automatisk rörlighet hos gränsunderlaget har enligt vad
utredningen anfört uppställts bl. a. med tanke på den snabbhet, varmed
inkomstutvecklingen gjort kommunalskatteberedningens förslag föråldrat
med avseende å skatteunderlagsgränserna. Anknytningen till medelskatteunderlaget
för landskommunerna motiveras av utredningen på sätt framgår
av den i propositionen å s. 44 lämnade redogörelsen.
Anknytningen av gränsunderlaget till föregående års medel skatteunderlag
för landskommunerna har motiverats av både konjunkturpolitiska och
administrativa skäl. Beträffande de av utredningsmännen åberopade konjunkturpolitiska
skälen för denna eftersläpning hänvisas till den å s. 45 i
propositionen lämnade redogörelsen.
De administrativa fördelarna av eftersläpningen ha av utredningen angivits
sålunda.
Vissa administrativa fördelar äro förenade med ett dylikt eftersläpningssystem.
Kommunerna kunna på förhand få vetskap om det gränsunderlag,
som kommer att tillämpas, och kunna avpassa sina ansökningar härefter.
Sannolikt kan detta förebygga ett antal onödiga ansökningar från kommuner,
som ligga över gränsunderlaget och icke kunna räkna på att ernålla
extra understöd. Tidsmarginalen för finansdepartementets beräkningar
av bidragen ökas även genom eftersläpningen, eftersom man då
icke behöver avvakta statistiska centralbyråns beräkning av totala siffran
för skatteunderlagen i rikets landskommuner utan kan räkna fram bidragen,
så snart de aktuella skatteunderlagssiffrorna för enskilda kom
-
Statsutskottets utlåtande nr 37.
15
muner föreligga. Beräkningen av det totala utfallet av årets taxeringar
för landskommunerna bruka nämligen icke föreligga färdig förrän under
senare hälften av september månad och tidpunkten härför torde icke kunna
framflyttas nämnvärt.
Slutligen har utredningen påpekat, att eftersläpningen icke är avsedd
att ovillkorligen tillämpas. Vid exempelvis en onormal stegring av medelskatteunderlaget
har utredningen förutsatt, att Kungl. Maj :t skall taga i
anspråk bemyndigandet att, när särskilda skäl därtill föranleda, fastställa
gränsunderlag, som ansluta sig närmare till det aktuella medelskatteunderlaget
än till föregående års medelskatteunderlag. Den stegring av skatteunderlaget
på omkring 10 procent, som ägde rum mellan 1948 och 1949
års taxeringar, skulle av utredningsmännen ha betraktats som onormal och
föranlett en höjning av gränsunderlaget, så att bidragsprocenterna närmat
sig de procentsatser, som skulle ha förelegat utan eftersläpning.
Remissinstanserna ha i allmänhet icke haft något att erinra mot
■vad utredningen anfört rörande den procentsats, som gränsunderlaget skall
utgöra av medelskatteunderlaget.
Departementschefen har anfört följande.
»Förslaget att göra gränsunderlaget rörligt med den allmänna inkomstutvecklingen,
sådan denna återspeglas i skatteunderlagets förändringar, har
icke mött några erinringar vid remissen. Mot bakgrunden av 1940-talets erfarenheter
synes mig en sådan rörlighet vara en lämplig anordning. Om
anknytningen skall göras till det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare
för samtliga landskommuner eller till motsvarande genomsnitt för
hela riket, kan vara föremål för delade meningar. I praktiken torde det
icke spela någon större roll vilketdera av dessa medelskatteunderlag som
väljes, förutsatt att gränsunderlagets relation rättas därefter. Med hänsyn
till skatteutjämningskommunernas allmänna karaktär torde övervägande
skäl dock tala för att göra anknytningen till landskommunernas medeltal.
Däremot är det en rent ekonomisk avvägningsfråga, om gränsunderlaget
skall understiga nämnda medelskatteunderlag med 25 procent — resp. för
Norrbottenskommunerna 20 procent — eller ligga närmare eller rent av sammanfalla
med medelskatteunderlaget. Varje förskjutning av procentsatserna
får stor ekonomisk betydelse. En höjning av gränsunderlaget innebär en
vidgning av understödskommunernas antal och en allmän ökning av bidragsbeloppen.
Utredningsmännen ha kommit fram till sitt förslag, 75
respektive 80 procent, efter studier av de praktiska verkningarna av olika
gränsunderlag och utdebiteringsgränser. Som förut nämnts har utgångspunkten
för utredningen varit, att kostnaderna för bidragen i nuvarande
läge icke skulle i avsevärd grad överskrida gällande kostnadsram. Då en dylik
begränsning är av statsfinansiclla skäl starkt påkallad, tillstyrker jag
den föreslagna relationen mellan gränsunderlag och medclskatteunderlag
för rikets landskommuner.
16
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Den av länsstyrelsen i Norrbottens län framförda tanken att ett särskilt
och högre gränsunderlag skulle fastställas för städer och stadsliknande samhällen
kan jag icke biträda. Lika litet som i gällande skatteutjämningsförordning
bör enligt min mening den formella likställigheten mellan städer och
landskommuner rubbas. I den mån behov av skattelindring skulle föreligga i
fall, där de ordinarie bidragsgrunderna icke medgiva sådant bidrag, torde
extra bidrag efter Kungl. Maj :ts skönsmässiga prövning böra ifrågakomina
lika väl för städer som för andra kommuner.
Den av utredningen föreslagna ettåriga eftersläpningen av gränsunderlagen
har enligt min mening både för- och nackdelar. Anordningen innebär
att kommunernas skattekrontal per invånare för det aktuella året skola
jämföras med gränsunderlag, som fastställts efter det föregående årets medelskatteunderlag.
De administrativa skälen för en sådan eftersläpning äro
av sådan art, att jag kan tillstyrka eftersläpningen såsom en allmän regel.
Vid en nedgång i konjunkturen äro fördelarna därav för kommunerna påtagliga
genom den starkt ökade bidragsgivning som följer därmed. Risken
är närmast den, att alltför många kommuner kunna bli delaktiga av skattelindringen
utan att egentligt behov därav föreligger och att statsverkets
kostnader sålunda bli alltför höga. Vid onormalt starka förskjutningar uppåt
av medelskatteunderlaget skulle motsvarande risker av för låga statsbidrag
föreligga. Med den föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att vid
onormala förskjutningar uppåt eller nedåt begränsa eftersläpningen eller rentav
bringa den att upphöra kunna ifrågavarande risker begränsas. Med hänsyn
härtill anser jag mig kunna biträda utredningens förslag. En ännu
större frihet för Kungl. Maj:t att fastställa gränsunderlagen efter konjunkturlägets
skiftningar, såsom föreslagits av lantbruksförbundet, torde icke
vara lämplig.»
Bidragsprocentens fastställande och maximering. — Förslagets verkningar.
Den procentsats, efter vilken skattelindring skall utgå i det nya systemet,
skall enligt utredningens förslag stå i viss proportion till den andel, som vederbörande
kommuns brist på skatteunderlag (i skr/in v.) utgör av gränsunderlaget.
Bidragsprocenten blir sålunda 25 procent för en kommun med ett
skatteunderlag av 9 skr/inv., då gränsunderlaget är 12 skr/inv., och denna
procentsats tillämpas å den del av utdebiteringen, som ligger mellan utdebiteringsgränsen,
11 kr/skr, och 13 kr/skr. Å den del av utdebiteringen, som
ligger över 13 kr/skr, utgår bidrag efter dubbla procentsatsen. I intet fall får
dock procentsatsen överstiga 80 procent.
Beträffande problemställningen vid bidragsprocentens bestämmande har
utredningen framhållit vissa synpunkter, för vilka redogörelse lämnas i
propositionen å s. 49 och 50.
Utredningen framhåller, att en bidragsprocent motsvarande den andel, som
kommunens brist på skatteunderlag utgör av gränsunderlaget, icke skulle
Statsutskottets utlåtande nr 37.
17
bereda erforderlig hjälp åt behövande kommuner på grund av att bidraget
av nyss angivna skäl endast skall beräknas på det skattetryck, som ligger
över utdebiteringsgränsen. Endast om nämnda bidragsprocent beräknats på
hela utdebiteringen, skulle ha uppnåtts den utjämning, som angivits såsom
en naturlig riktpunkt vid systemets uppbyggande, nämligen en effekt motsvarande
full utfyllnad av kommunernas skatteunderlag upp till gränsunderlaget.
För att skattelindringsbidraget skulle bliva tillräckligt för kommuner med
högre skattetryck har utredningen ansett det nödvändigt att höja den efter
skatteunderlagsbristen beräknade bidragsprocenten till det dubbla vid en viss
utdebiteringsgräns. Att denna fördubbling av bidragsprocenten icke fått inträda
redan vid en utdebitering av 11 kr. utan först vid 13 kr. har motiverats
med önskvärdheten av att erhålla en mjukare övergång i de lägre utdebiteringsskikten.
Utredningen erinrar i detta sammanhang, att även kommunalskatteberedningen
i syfte att uppnå en försiktig höjning av bidragsprocenten
hade föreslagit en stegring inom vissa gränser med 12,5 procent för
varje utdebiteringsskikt av 1 kr. över bottenspärren.
Den med hänsyn till det kommunala sparsamhetsintresset föreslagna
maximeringen av bidragsprocenten har utredningen angivit vara av betydelse
endast för de kommuner, som ha de svagaste skatteunderlagen, och fördenskull
ansett sig böra förorda att maximigränsen sättes så högt som till 80
procent. En sådan maximering begränsar bidraget först när kommunernas
skatteunderlag understiger gränsunderlaget med mer än 40 procent och sålunda
ligger lägre än halva mcdelskatteunderlaget för landskommunerna.
Efter att ha framhållit, att en viss höjning av den maximering, som av
kommunalskatteberedningen förordats, påyrkats i flera yttranden över förslaget,
bl. a. av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, har
skattelindringsutredningen framhållit en höjning såsom önskvärd, i den
män icke därigenom kommunernas intresse att hålla sig inom ramen av
sparsam hushållning äventyrades. Man skulle sålunda tillförsäkra de svagast
ställda kommunerna i gemen mera tillräckliga bidrag och begränsa utrymmet
för de extra bidragen. Avgörandet berodde enligt utredningen i viss
man på den vikt man tillmätte principen, att de ordinarie bidragen skulle
vara så stora, att de i praktiken icke för vissa grupper av kommuner påkallade
en schablonmässig komplettering med extra bidrag. Beträffande de
ytterligare överväganden, som legat till grund för den av utredningen med
viss tvekan förordade maximeringsgränsen vid 80 procent, har följande anförts.
Det kan möjligen hävdas, att en höjning av maximeringen till 80 procent
går utöver det tillrådliga. Man kan givetvis tveka om i vad mån vetskapen
om att varje utgiftsökning med en femtedel måste bäras av de egna kommunmedlemmarna
i regel kan vara tillräcklig för att avhålla kommuner med de
svagaste skatteunderlagen från beslut om ej strängt nödvändiga utgifter.
Riskerna bliva givetvis "mindre vid den föreslagna förhandsbestämningen av
skattelindringen. Genom bidragsprocentens anknytning till skatteunderlaget
har vidare vunnits en garanti för att den procentuellt höga hjälpen kommer
Bihang till riksdagens protokoll 1051. 6 samt. År 37.
18
Statsutskottets utlåtande nr 37.
endast de mest behövande kommunerna till del. Erinras må jämväl att, enligt
de vid nuvarande system tillämpade normerna för tilldelning av extra
understöd, kommuner med ett beräknat skattetryck över 14 kr. jämlikt uttalande
av 1947 års riksdag erhållit 100-procentig täckning av utgiftsökningar.
De tidigare tillämpade utdebiteringsgränserna för det extra understödet,
som ej offentliggjordes, lågo högre. Den 100-procentiga täckningen med
extra understöd har givetvis icke varit gynnsam för det kommunala sparsamhetsintresset
och har, för att systemet icke skulle urspåra, nödvändiggjort
en mycket ingående granskning av utgifterna med ty åtföljande avdrag.
Den förut berörda utdebiteringsgränsen har som nämnts i utredningens
förslag satts vid ett sammanlagt kommunalt skattetryck (inkl. landstingsskatten)
av 11 kr. Utredningen har framhållit dess dubbla betydelse såtillvida,
att den icke blott avgör vilka kommuner med brist på skatteunderlag,
som skola erhålla bidrag, utan även påverkar storleken av bidragen genom
att dessa beräknas endast å den utdebitering, som ligger över gränsen.
Skattelindring enligt förslaget.1
Norrbotten 1949 (gränsunderlag 13''77 skr/inv.).
Utdebite- ring
(kr/skr)
före skat- telindring
Skattelindring (i kr/skr) för kommuner med nedan angivet antal skr/inv.
l-o
2-0
3-0
| 4-0
5-0
60
7-0
8-0
9-0
10-0
ll-o
12-0
13-o
10
_
11
0*80
0-78
0-71
0-64
0-56
0-4 9
0-42
0-35
0-27
0*20
0-13
0-06
12
1''60
1-56
1-42
1-27
1-13
0É98
0-84
0-69
0-55
0*40
0-26
0-11
13
2-40
2-36
2-22
2-07
1-93
1-78
1-64
1-39
1-10
0-80
0-51
0-22
14
3''20
3-16
3*02
2-87
2-73
2-58
2-44
2-08
1-64
1-21
0-77
0-34
15
4 —
3-96
3-82
3-67
3-53
3-38
324
2-77
2-19
1-61
1-03
0*45
16
4’80
4-76
4-62
4-47
433
4-18
4-04
3-46
2-74
2-01
1*29
0-56
17
5-60
5-56
5-42
5-27
513
4-98
4-84
4-16
3-29
2-41
1 54
0-67
18
6''40
6-36
6-22
6-07
5-93
5-78
5-64
4-85
383
282
1-80
0-78
19
7-20
= bidrag
7-16
7-02
6-87
6-73
6''58
6''44
5-54
4-38
3-22
2-06
0*89
20
8--
vid l o
7-96
7-82
7-67
7-53
7-38
7-24
6-24
4-93
362
2-31
l-oi
21
8-80
8-7K
8-62
847
8-33
8-18
8-04
6-93
5-48
4-02
2 57
1-11
22
9-60
9-5fi
9-42
9-27
9-13
8-98
8-84
7-62
6-02
4-43
2-83
1-23
23
10-40
10-36
10-22
1007
9-93
978
9-64
8-31
6’57
4-83
3-09
1-34
24
1T20
11-16
11-02
10-87
10-73
10-58
10-44
9-01
7-12
5*23
3-34
1-45
25
12-—
11-96
ll-«2
1167
11-53
11-38
11-24
9-70
7-67
5-63
360
1-57
26
12-80
12-76
12-62
12*47
12-33
12-18
12-04
10-39
8-21
6-04
3-86
1-68
27
13-00
13 56
13-42
13-27
13-13
12-98
12-84
11-09
8-76
6''44
4-11
1-79
28
14-40
1436
14-22
14 07
1393
1378
1364
11-78
9-31
6-84
4-37
1-90
29
15-20
15-16
15-02
14-87
14-73
14-58
14-44
12-47
9-86
7-24
4-63
2-01
30
16''—
15-96
15 82
15-67
15-53
15-38
15-24
13-16
10-40
7-64
4-88
2-12
1 Tabellerna äro upprättade utan hänsyn till de förändringar 1 systemet, som samordningen
med ortsavdragsreformen fr. o. m. den 1 januari 1952 föranleder. Här har sålunda räknats med
utdebiteringsgränsen vid 10 kr/skr och fördubbling av bidragsprocenten vid 12 kr/skr. Om man
önskar veta bidragen efter samordningen, göres vid avläsningen en förskjutning uppåt med en
krona i första kolumnen.
Statsutskottets utlåtande nr 37.
19
Sliattelindring enligt förslaget.1
Riket utom Norrbotten 1949 (gränsunderlag 12"91 skr/inv.).
Utdebite-
ring
(kr/skr)
Skattelindring (i kr/skr) för kommuner med
nedan angivet antal skr/inv.
l-o
2-0
3*0
4-0
50
6-0
7-0
8-0
9-0
10-0
ll-o
12-0
13-0
före skat- telindring
10
_
1
11
0''80
0-77
0-69
0-61
0*64
0-46
0-38
0-30
0-23
0-15
0*07
—
12
1-60
1''54
1-38
1-23
1-07
092
0-76
061
0-45
0*30
0-14
—
13
240
2-34
2-18
2-03
1-87
1-72
1-52
1-21
0-90
0-59
0-28
—
14
3-20
3-14
^*93
283
2-67
2-52
2-28
1-82
1-35
0-89
0-42
—
15
4 —
3-94
3''78
3-63
3-47
3-32
304
2-42
1-80
1-18
056
—
16
4''80
4’74
4-58
4-43
4-27
4-12
3-80
3-03
2-25
1-48
0*70
—
17
5-60
5-54
5-38
5-23
5''«7
4-92
4-56
363
2-70
1-78
0-85
—
18
6*40
6-34
6-18
6-03
5 87
5-72
5-32
4 24
3-16
2-07
0-99
—
19
7-20
=bidrag
7-14
6-98
683
6-67
6-52
6-09
4-85
3-61
2-37
113
—
20
8--
vid 1-0
skr/inv.
7-94
7-78
7-63
7-47
7-32
6-85
5-45
4-04
2-66
1-27
—
21
8-80
8-74
8 58
8-43
8-27
8-12
7-61
6-06
4-51
2*96
1-41
—
22
9-60
9-54
9-38
9-23
907
8-92
8-37
6-66
4-96
3-25
1-65
—
23
10-40
10-34
1018
10-03
9-87
9-72
9-13
7-27
5-41
3-65
1-70
—
24
11-20
11-14
10-98
10-83
10.67
10-52
9-89
7-87
5-86
3-85
1-83
—
25
12-—
11-94
11-78
11-63
11-47
11-32
10-65
8-4 8
6-31
4''14
1-97
—
26
12-80
12-74
12-58
12-43
12-27
12-12
11-41
9''09
6-76
4-44
2-11
—
27
13-60
13-54
13-38
13-23
13-07
12-92
12-17
9-69
7-21
4-73
2-26
~
28
14-40
14-34
14-18
14-03
13-87
13-72
12-93
10-30
7-66
5-03
2-40
—
29
15-20
15-14
14-98
14-83
14-67
14-52
13-69
10-90
8-11
5-33
2-54
30
16-—
15''94
15-78
15-63
15-47
15-32
14-45
11-51
8-57
5-62
2-68
—
Utredningen framhåller att vid en bedömning av 1 O-kronor sgränsen icke
bör förbises, att den innebär en reell sänkning i förhållande till den nuvarande,
eftersom det föråldrade 5: 50-villkoret föreslagits slopat och vissa utgifter,
för vilka avdrag nu göras, föreslagits skola bli bidragsberättigade.
För samordning med ortsavdragsreformen har den här angivna gränsen
10 kr/skr föreslagits höjd med 1 kr., motsvarande den kommunalskattehöjning,
som kommunerna förutsatts skola bära själva på grund av den
föreslagna kompensationen i form av sänkt statlig inkomstskatt.
Till belysning av förslagets verkningar har utredningen framlagt ett antal
tabeller, av vilka här förut återgivits två. Dessa belysa bidragens storlek
(i kr/skr) för kommuner med varierande utdebitering och skatteunderlag
vid gränsunderlag, motsvarande 1949 års medelskatteunderlag för landskommunerna,
eller 13,77 skr/inv. för Norrbottenskommunerna och 12,9i skr/
inv. för övriga kommuner.
I anslutning till dessa tabeller har utredningen anfört följande.
I tabellerna framträder den starka men relativt odifferentierade utjämningseffekt,
som uppnås vid de lägre skatteunderlagen (upp till en nivå lig
-
1 Not so föregående sida.
20
Statsutskottets utlåtande nr 37.
gande 40 procent under gränsunderlaget, eller ungefär till 9, respektive
8 skr/inv.), ett förhållande, som återspeglar det relativt tidiga inträdet av
maximeringen i utdebiteringsskikten över 12 kr., där bidragsprocenten ju
är fördubblad.
För att ge en allmän föreställning om systemets verkningar må det här
räcka att som exempel nämna utjämningen vid 20 kronors och 30 kronors
utdebitering. För kommuner med skatteunderlag på 1 å 2 skr/inv. — som
för närvarande icke existerar —- uppgå bidragen vid 20 kronors utdebitering
till 8 kr. och sjunka sedan helt obetydligt med stigande skatteunderlag upp
till 8 skr/inv., där bidraget utgör 7,24 kr. Av en total utdebitering på 20 kr.
kvarstår sålunda för kommuner med nämnda skatteunderlag ett nettoskattetryck
av 12 å 12,76 kr/skr. Vid 30 kronors utdebitering, vilket ju numera
är ett knappast förekommande fall, begränsas det kvarstående skattetrycket
vid motsvarande skatteunderlag till 14 å 14,76 kr/skr. Vid dylika
skatteunderlag mellan 1 och 8 skr/inv. lärer icke kunna göras några invändningar
om otillräcklig utjämningseffekt. Snarare kan diskuteras, huruvida
maximeringen ligger för högt. En sänkning av maximeringen till 75 procent
skulle höja det kvarstående skattetrycket vid nyssnämnda skatteunderlag
till 15 å 15,66 kr/skr.
Däremot minskas som sig bör bidragen för kommuner, vilkas skatteunderlag
ligga över 9 skr/inv., relativt snabbt för varje skattekrona, varmed
skatteunderlaget stiger, för att helt försvinna vid gränsunderlaget. Minskningen
för varje skattekronas stegring av skatteunderlaget utgör vid 20
kronors utdebitering l,3i kr. och vid 30 kronors utdebitering 2,76 kr. Motsvarande
skillnader bliva givetvis lägre i samma proportion som utdebiteringen
sjunker. I utdebiteringsskikten 10 å 12 kr/skr. bliva bidragsskillnaderna
för varje skattekrona mindre, eftersom enkel bidragsprocent gäller
för utdebiteringar under 12 kr. Vid 11 kronors utdebitering blir bidragsskillnaden
mellan intill varandra liggande skatteunderlag endast omkring
7 öre, vid 12 kronors utdebitering omkring 14 öre. Vid dessa utdebiteringar
differentieras bidragen ända ned till de lägsta skatteunderlagen, 1 ä 2
skr/inv.
Utredningen har vidare gjort en jämförelse även med den enligt nuvarande
förordning gällande bidragsskalan. Härom har anförts.
Gällande bidragsskala är densamma vid alla skatteunderlag och varierar
endast med utdebiteringens höjd, i första hand med den totala utdebiteringens
höjd men därjämte även med höjden av den för tillgodoseende av
de s. k. privilegierade ändamålen erforderliga utdebiteringen (lägst 5,so kr.).
Bidragsskalan enligt förordningen överensstämmer relativt väl med de bidrag,
som vid 1949 års gränsunderlag skulle utgå vid ett skatteunderlag
av 9 skr/inv., åtminstone i de lägre utdebiteringsskikten. Understödet utgör
sålunda enligt förordningen 30 öre vid 11 kr. och 60 öre vid 12 kr., medan
bidragen enligt det föreslagna systemet uppgå till 35 och 69 öre för Norrbottenskommunerna
respektive 30 och 61 öre för övriga kommuner. För
utdebiteringar över 12 kr. ger det nya systemet vid 9 kronors skatteunderlag
något mer än gällande bidragsskala, beroende på den för högre liggande
utdebiteringsskikt tillämpade fördubblingen av bidragsprocenten. Bidragen
enligt förordningen uppgå sålunda vid 13 kr. — bidragen enligt det nya
systemet för kommuner i allmänhet angivas för jämförelsens skull inom parentes
— till l.oo (1,21) kr., vid 14 kr. till 1,40 ( 1,82) med en stegring av 50 öre
för varje krona, varvid utdebiteringen överstiger 14 kr., eller vid 15 kr. 1,90
(2,42) kr., vid 16 kr. 2,40 (3,03) kr. etc. För Norrbottenskommunerna ge de
Statsutskottets utlåtande nr 37.
21
föreslagna nya grunderna även vid 10 skr/inv. något mera än den nuvarande
bidragsskalan, så snart utdebiteringen överstiger 12 kr.
Utredningen har sammanfattningsvis anfört, att det nya systemet vid
en aktuell nivå å gränsunderlagen skulle ge större bidrag än vad den nuvarande
bidragsskalan ger åt samtliga kommuner med skatteunderlag understigande
9 skr/inv. men lägre bidrag åt kommuner med skatteunderlag på
10 skr/inv. eller däröver, dock att det nya systemet för Norrbottenskommuner
och därmed likställda skulle ge större bidrag även vid 10 skr/inv.
å utdebiteringar över 12 kr.
Utredningsmännen understryka, att det vid jämförelsen med gällande bidragsskala
icke bör förbises, att under sista åren schablonmässigt utgått
extra understöd så beräknade, att utdebiteringen nedbringats till 14-kronorsgränsen,
samt anföra vidare.
Om detta extra understöd skulle vid jämförelsen räknas in i bidragsskalan,
bliva resultaten av en jämförelse för kommuner med skatteunderlag å
9 skr/inv. följande.
15-0
Bidrag enligt föreslaget system
Norrbottenskommunerna .... 2,77
Övriga kommuner.......... 2,42
Summa understöd enligt
nuvarande system 1,90
Kommunens totala bruttoutdebitering
16-o
17-0
180
19-0
20-o
3,46
4,16
4,85
5,54
6,24
3,03
3,63
4,24
4,85
5,45
2,40
3,00
4,00
5,00
6,00
Vid utdebiteringar upp till 18 kr. skulle sålunda bidragen enligt det nya
systemet (vid ett skatteunderlag av 9 skr/inv.) överstiga de sammanlagda
understöden enligt nu gällande grunder. Så skulle även vara fallet upp till
20 kr. för Norrbottenskommunerna. Men vid högre utdebiteringar skulle
summan av ordinarie och extra understöd enligt nuvarande grunder ge
mera. De högre understöden i de högsta utdebiteringslägena äro ju dock
endast uttryck för verkan av den 100-procentiga täckning av kommunala utgiftsökningar,
som nu tillämpade grunder för tilldelning av extra understöd
över 14-kronorsgränsen medföra, och återspegla sålunda en av svagheterna
i gällande system.
Genom ett studium av det skattetryck, som skulle kvarstå efter skattelindring
för cn kommun, vars skatteunderlag antages variera men som likväl
håller ett »normalt» kommunalt utgiftsbehov har utredningen ansett en
säker bedömning erhållas av det föreslagna systemets effektivitet ur utjämningssynpunkt,
såvitt avser motvägandet av de låga skatteunderlagens verkningar.
Utredningen har härom anfört.
Resultatet av denna undersökning redovisas i följande sammanställning,
där det normala utdebiteringsbehovet har antagits motsvara det för landskommunerna
(inkl. landstingsskatt) beräknade genomsnittliga utdebiteringsbehovet
enligt 1948 års beslut, eller 161,75 kr. per invånare. Denna siffra
bär erhållits som produkten av ett genomsnittligt skatteunderlag å 15,78
skr/inv. vid 1948 års taxering och cn beräknad genomsnittlig total kommunal
utdebitering av 10,25 kr/skr. för år 1949. Gränsunderlaget har förutsatts
utgöra 80 procent av medelskatteundcrlaget vid 1948 års taxering, eller
12,62 skr/inv. (alltså det för Norrbottenskommunerna gällande gränsunderlaget;
utan eftersläpning).
22
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Skatteunderlag
Brutto-
utdebitering
(kr/skr.)
Skattelindring
(kr/skr.)
Kvarstående
skattetryck
(kr/skr.)
15,78...................
10,25
—
10,25
15......................
____ 10,78
—
10,78
14......................
11,55
—
11,55
13......................
12,44
—
12,44
12......................
13,47
0,24
13,23
11......................
14,70
0,95
13,75
10......................
16,17
2,15
14,02
9......................
____ 17,97
3,99
13,98
8......................
____ 20,21
6,74
13,47
7......................
____ 23,10
9,77
13,33
6......................
____ 26,95
13,01
13,94
5......................
____ 32,34
17,48
14,86
4......................
40,42
24,01
16,41
Skattelindringar inträder ju först, sedan skatteunderlaget nedgått till det
20 procent under medelskatteunderlaget liggande gränsunderlaget, 12,62
skr/inv. Detta betyder att bruttoutdebiteringen på grund av nedgången i
skatteunderlaget får stiga 25 procent över genoxnsnittsdebiteringen innan
skattelindringen sätter in, eller till ett skattetryck av 12,si kr/skr. Skattelindringen
ökas därefter relativt starkt — såsom framgår av tabellen —
med de sjunkande skatteunderlagen och balanserar rätt väl de stigande
bruttoutdebiteringarna, så att det kvarstående skattetrycket praktiskt taget
håller sig under 14 kr., ända tills skatten uppnått omkring 27 kr. Vid 32
kronors bruttoutdebitering avlastar skattelindringen så att det återstående
trycket ej överstiger 15 kr. och ännu vid det numera ej förekommande
fallet av 40 kronors bruttoutdebitering hålles nettoskattetrycket mellan 16
och 17 kr. Som ett sammanfattande omdöme torde mot bakgrunden av de
nyss anförda siffrorna kunna konstateras, att systemet rätt väl fyller syftet
att för kommuner med brist på skatteunderlag i rimlig mån borltaga verkningarna
av denna brist.
Utredningen har undersökt verkningarna i praktiken av det föreslagna
systemet, därvid särskild hänsyn tagits till frågan, huru bidragen i stort
sett skulle falla enligt det nya systemet jämfört med nu utgående bidrag
och i vilken utsträckning övergången till skatteunderlaget som huvudnorm
vid skattelindringens bestämmande skulle medföra, att bidrag utginge till
förut ej understödda kommuner eller att tidigare understödskommuner
skulle bortfalla.
Denna undersökning ger vid handen, att antalet kommuner, som teoretiskt
sett skulle bliva bidragsberättigade, avsevärt överstiger det nuvarande
antalet understödskommuner. Förstnämnda antal uppgår till icke mindre
än 282 kommuner, medan understödskommunernas antal år 1949 faktiskt
stannade vid 39. Utredningen påpekar, att det dock icke är möjligt att härav
med säkerhet draga någon slutsats i vad mån det nya systemet i praktiken
skulle öka understödskommunernas antal.
En realistisk belysning av vad bidragen enligt det nya systemet betyda,
jämförda med faktiskt utgående understöd, förutsätter, framhåller utredningen,
att de nya grunderna prövas på basis av redan granskat utgifts- och
Statsutskottets utlåtande nr 37.
23
inkomstmaterial för understödskommunerna. I detta material äro avdragen
enligt nuvarande regler redan verkställda och det beräknade skattetrycket
sålunda framräknat. En justering av siffrorna för detta skattetryck måste
dock göras med hänsyn till de förutsatta ändringarna av avdragsreglerna.
Härefter kunna det nya systemets beräkningsgrunder utan vidare appliceras
på skattetryckets siffror. Utredningsmännen ha verkställt dylika beräkningar
på basis av det utgiftsmaterial, som legat till grund för 1949 års utdelning
av skatteutjämningsunderstöd till samtliga under stödskommuner
och med beaktande av skatteunderlagen enligt 1949 års taxering.
Remissinstanserna ha i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag
i fråga om bidragsprocentens och utdebiteringsgränsens fastställande (prop.
s. 58—60).
Departementschefen har anfört följande.
»Skattelindringsutredningens förslag rörande bestämmandet av bidragsprocenten
och utdebiteringsgränsen samt deras utnyttjande vid bidragens
fastställande har vid remissbehandlingen satts i fråga endast av riksräkenskapsverket.
Utan att vilja avstyrka utredningens förslag har ämbetsverket
för övervägande framkastat tanken på ett system, där bidraget i princip
skulle utgå på hela utdebiteringen med tillämpning av den enkla bidragsprocent,
som enligt förslaget skulle gälla för utdebiteringen mellan 11 och
13 kronor. I stället för den spärr, som utredningen avsett med anordningen
att räkna bidragsprocenten endast å den del av utdebiteringen, som ligger
över 11 kronor, skulle enligt riksräkenskapsverkets uppslag gälla en kompletteringsregel,
enligt vilken bidraget icke skulle få överstiga 80 procent av
den del av utdebiteringen som låge över förslagsvis 12 kronor. Som en alternativ
lösning till det problem, som utredningen sökt lösa genom samspelet
mellan de dubbla spärrarna, skatteunderlagsbristen och utdebiteringsgränsen,
synes mig riksräkenskapsverkets uppslag ha principiellt intresse.
I anslutning till den av verket uppgjorda tabellen över verkningarna har
såsom metodens fördelar framhållits, att den i åtskilliga lägen ger större
effekt än utredningens förslag och är mindre känslig för förändringar i
skatteunderlaget. Ett studium av tabellen ger emellertid vid handen, att de
fall, i vilka den större effekten erhålles, avse sådana kommuner, där skatteunderlaget
ligger i närheten av gränsunderlaget och där följaktligen behovet
av bidrag som regel kan antagas vara lägst. Härtill kommer att en starkare
ökning av bidragen till sådana kommuner samtidigt med att bidragen
helt försvinna för kommuner med endast obetydligt högre skatteunderlag,
dock överstigande gränsunderlaget, vore ägnad att i de berörda kommunernas
ögon ge systemet en prägel av godtycke och orättvisa. En successiv
minskning av bidragen i takt med skatteunderlagets ökning upp till gränsunderlaget
synes mig vara att föredraga. Tabellen visar vidare, att den fördel,
som ansetts ligga i metodens mindre känslighet för förändringar i skatteunderlaget,
också regelmässigt innebär, att kommuner med de svagaste
skatteunderlagen skulle få lägre bidrag än enligt utredningens förslag. Såsom
jag tidigare framhållit, anser jag bristen på skatteunderlag vara en relativt
24
Statsutskottets utlåtande nr 37.
objektiv och den i detta sammanhang lämpligaste mätaren av bidragsbehovet.
Den av riksräkenskapsverket ifrågasatta kompletteringsregeln skulle i
väsentlig utsträckning sätta denna mätare ur spelet och därjämte vid sådana
skatteunderlag, där dess verkan endast berörde de lägsta utdebiteringsskikten,
medföra, att bidragsprocenten sjönke med stigande utdebitering, vilket
synes vara ett resultat motsatt det eljest eftersträvade. På grund av dessa
omständigheter har jag icke kunnat finna de ifrågasatta förändringarna innebära
några förbättringar i det föreslagna systemet. För egen del kan jag
tillstyrka utredningens förslag i nu förevarande avseenden.
I anledning av lantbruksförbundets yrkande att, om eftersläpningen skall
vidhållas, utdebiteringsgränsen skulle sättas till 10 i stället för 11 kronor
vill jag understryka, att den höjning med 1 krona, som föreslagits i anslutning
till förutsättningarna för ortsavdragsreformen, i lika mån skulle ha
varit erforderlig vid ett bibehållande i princip av nuvarande skatteutjämningssystem.
Det bör beaktas, att den föreslagna gränsdragningen, om man
bortser från nämnda höjning, reellt sett innebär en sänkning i förhållande
till nuvarande 10-kronorsgräns på grund av dels 5: 50-villkorets borttagande,
dels mera generösa avaragsregler. Om man icke åsyftar att väsentligt
vidga bidragsgivningen föreligga fördenskull enligt min mening icke några
skäl att sänka den föreslagna gränsen. Det kan rimligen icke ifrågakomma
att genom en sådan åtgärd söka kompensera den i eftersläpningens natur
liggande egenskapen att i vissa lägen giva lägre bidrag, lika litet som att
gränsen skulle höjas i anledning av de högre bidragen i motsatta lägen.
Beträffande bidragsprocentens maximering kunna meningarna självfallet
vara delade. En sänkning av den föreslagna maximeringen vid 80 procent
har förordats från flera håll. Statskontoret, socialstyrelsen och en länsstyrelse
ha stannat vid 75 procent, en annan länsstyrelse vid 70 och Sveriges
industriförbund vid 60 procent. En lägre maximiprocent har ansetts vara
bättre ägnad att stödja den kommunala sparviljan, varjämte framhållits, att
Kungl. Maj :t dock vid behov kunde utfylla bidraget med extra understöd.
Kravet att det kommunala sparsamhetsintresset icke äventyras genom en
olämplig utformning av skattelindringssystemet tillmäter jag stor vikt. Det
är å andra sidan önskvärt att de ordinarie bidragen bereda tillräckligt stöd
åt ogynnsamt ställda kommuner, så att extra bidrag i regel icke behöva anlitas
annat än i speciella fall. Enligt min mening bör nämligen utrymmet
för utdelning av extra bidrag efter schablonmässiga grunder begränsas. Redan
på grund härav kan man tveka om lämpligheten av en lägre maximeringsgräns.
Givetvis framstår maximeringen till 80 procent såsom hög vid
jämförelse med den högsta procentsatsen i nuvarande förordning, 50 procent.
Det synes mig dock rimligt att bedöma förslaget mot bakgrunden av
att det hittillsvarande systemet förenats med extra understöd efter schablonmässiga
grunder, som inneburit bidrag på intill 100 procent av utgifterna
över viss utdebitering. Till skillnad från det gamla systemet erbjuder det
föreslagna dessutom två garantier av betydelse i detta sammanhang, nämligen
bestämmandet av bidragen i förväg och fastställandet av bidragspro
-
Statsutskottets utlåtande nr 37.
25
centen efter en mera objektiv måttstock än utdebiteringens höjd. Det bör
beaktas, att det område, inom vilket maximeringen verkar, endast omfattar
kommuner med de svagaste skatteunderlagen. En maximering vid 80 procent
verkar ju först, där den enkla bidragsprocenten överstigit 40 procent,
d. v. s. där skatteunderlaget är mindre än 60 procent av gränsunderlaget.
Eftersom gränsunderlaget i sin tur utgör 75 eller i vissa fall 80 procent av
medelskatteunderlaget för landskommunerna, understiga de berörda kommunernas
skatteunderlag 45 resp. 48 procent av nämnda medelskatteunderlag.
Om man sålunda utgår ifrån att man inom systemet efter objektiva
grunder avgränsat de mest behövande kommunerna och ställer frågan, huru
mycket den för dem eljest gällande bidragsprocenten bör sänkas för att tillvarataga
det kommunala sparsamhetsintresset, framstår klart frågans relativt
ringa statsfinansiella räckvidd lika väl som de för den enskilda kommunen
kännbara konsekvenserna av en sänkt maximering. Med beaktande av
de olika på spörsmålet inverkande omständigheterna har jag icke funnit
tillräcklig anledning att för dessa svagt ställda kommuner förorda en starkare
begränsning av bidragsprocenten än till de föreslagna 80 procenten.»
Fastställande av skattelindring i förväg.
Förslaget att bidragen skola fastställas på förhand har av utredningsmännen
motiverats enligt följande.
Det är av värde för kommunerna att på hösten vid fastställande av inkomst-
och utgiftsstaten för påföljande år veta, vilka resurser de ha att röra
sig med. Om de skola på ett tillfredsställande sätt kunna planera sina utgifter
och skatter, bör skattelindringsbidraget icke utgöra en osäker faktor.
Detta krav framfördes med styrka av svenska landskommunernas förbund
i yttrande över kommunalskatteberedningens förslag. Efter källskattereformens
genomförande har önskemålet ökat i betydelse. Svårigheterna att i förväg
vid statens upprättande fastställa ett preliminärt belopp, vilket någotsånär
kommer att överensstämma med det sedermera utdelade understödet,
ha visat sig betydande. Om granskningen av ansökningarna skall fylla sitt
syfte, nödgas man eljest, därest bidragen skola fastställas som nu i efterhand,
avskaffa den hittills tillämpade automatiska regleringen av uppkoinmet
underskott å det preliminärt beräknade skatteutj ämningsbeloppet. På
sina håll synes siffran å den beräknade skatteutj ämningen i staten ha fått
karaktären av en regleringspost, som endast motsvarar skillnaden mellan utdebiteringsbehovet
och den utdebitering kommunen önskar hålla. Att för
ett senare år i princip medgiva täckning med skatteutj ämningsmedel för underskott
på en dylik godtyckligt fastställd inkomstpost, skulle relativt snart
skapa ett alldeles ohållbart system, där vederbörande kommuner på längre
sikt själva skulle bestämma sina understöd. Den lämpligaste utvägen att
hindra en dylik utveckling synes vara att övergå till en förhandsbestämning
av bidragen.
Vid fastställande av bidragen på förhand bör, enligt vad utredningsmännen
framhållit, till grund läggas ett så sent skatteunderlag som möjligt. Då
resultatet av det löpande årets taxeringar blir känt under sommarmånader
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 37.
na, böra de därvid framkomna skatteunderlagssiffrorna kunna utnyttjas vid
bestämmande av bidragsprocenten. Som underlag i avseende å utgifterna
torde samtidigt få utnyttjas de i utgiftsstaterna för samma år upptagna utgiftsposterna,
trots att dessa i verkligheten icke korrespondera mot nämnda
skatteunderlag. Sagda utgifter ha ju vid kommunens beslut om fastställande
av inkomst- och utgiftsstaten satts i relation till utfallet av föregående års
taxering. Det löpande årets utgifter böra dock endast tjäna till ledning, och
eljest tillgängliga uppgifter om det följande årets behov böra utnyttjas.
Säkra uppgifter torde vid skattelindringens bestämmande föreligga beträffande
två betydelsefulla faktorer i det följande årets stat, nämligen dels det
över- eller underskott, som skall ingå i staten, dels ock storleken av den avräkningslikvid,
som kommunen under nästkommande år skall betala till
eller uppbära av staten vid reglering av tidigare uppburet förskott å inkomstskatt.
Departementschefen har anfört följande.
»Förslaget att skattelindringsbidragen skola bestämmas på förhand, så
att definitivt belopp kunna upptagas i kommunernas inkomst- och utgiftsstater,
är ett tidigare från kommunalt håll framfört önskemål, vars vikt
ytterligare understrukits av utvecklingen efter källskattesystemets införande.
Inga erinringar ha gjorts häremot vid remissen. För egen del finner jag
omläggningen välbetänkt och kan godtaga den föreslagna utformningen.
Jag vill här endast erinra om att övergången till det nya systemet, som
avsetts skola gälla fr. o. m. år 1952, kommer att medföra en belastning av
riksstaten för nästa budgetår med ett års utgifter enligt det hittillsvarande
systemet och med ett halvt års utgifter enligt det nya systemet. I statsverkspropositionen
beräknades för ändamålet ett belopp av 5 milj. kronor.
En preliminär genomgång av nu föreliggande material ger vid handen, att
anslaget för nästa budgetår bör bestämmas till 6 milj. kronor.
Med hänsyn till förhandsprövningen böra kommunernas ansökningar om
bidrag framdeles göras i början av det år, varunder prövningen är avsedd
att ske, och Kungl. Maj :ts beslut föreligga senast i september. En framflyttning
av ansökningstiden beträffande de bidrag, som skola ingå i 1952
års stater, är givetvis erforderlig, förslagsvis till den 15 juni 1951.»
Särskilda frågor beträffande villkoren för skattelindring m. m.
Treårsmedeltalet beträffande det totala skattetrycket m. m. Gällande skatteutjämningsförordning
[2 § 1 mom. a)] uppställer för beviljande av understöd
såsom ett absolut krav, att den totala skattebördan inom ett kommunområde
skall ha överskridit 10 kronor per skattekrona såväl under löpande
året som i medeltal för det löpande året och de två närmast föregående åren.
Utredningen har i likhet med kommunalskatteberedningen ansett detta
villkor icke lämpligen böra bibehållas i ett skattelindringssystem av här
angiven art. Av praktiska skäl har utredningen dock förordat att bland för
-
Statsutskottets utlåtande nr 37.
27
utsättningarna för skattelindring upptages ett villkor att den för det löpande
året gällande totala utdebiteringen överstiger viss gräns, trots att
skattelindringsbidraget skall bestämmas efter det skattetryck, som skäligen
kan beräknas för nästfoljande kalenderår.
Det s. k. 5: 50-villkoret. Utredningsmännen ha liksom kommunalskatteberedningen
föreslagit detta villkor avskaffat såsom varande föråldrat.
Kravet på normal fastighetstaxering. För att skatteutjämningsunderstöd
skall utgå enligt den nuvarande bidragsskalan erfordras, att fastigheterna
inom kommunområdet icke taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet
är fallet. Därest områdets höga skattetryck kan anses ha väsentligen förorsakats
av sådan lägre taxering kan understödet nedsättas eller helt indragas
[4 § 1 mom. b)].
Utredningsmännen ha erinrat om den allmänna effektivisering av taxeringsväsendet,
som ägt rum även efter det att kommunalskatteberedningen
framlagt sitt förslag om avskaffande av detta villkor, och föreslå borttagandet
av bestämmelsen.
Beräkning av skattetrycket. Beträffande a n n u i t e t e r å lån må endast
sådana avseende de privilegierade ändamålen samt sundhetsväsen enligt
gällande bestämmelser [3 § b] medräknas vid bestämmandet av skatteutjämningsunderstödet.
Övriga annuiteter skola avdragas.
Utredningsmännen ha i likhet med kommunalskatteberedningen förordat,
att denna bestämmelse skulle avskaffas i samband med att 5: 50-villkoret
slopas. Utredningen anser, att den nuvarande avgränsningen, som medför
att annuiteter för exempelvis pensionärshem, kommunalhus och brandstationer
skola avdragas, icke är rationell. Avgörandet i vad män annuiteter
skola räknas såsom bidragsberättigade utgifter borde enligt utredningsmännens
mening grundas på en allmän bedömning av i vad mån utgiften kunde
anses till sin storlek svara mot »normal kommunal hushållning» och till
sin karaktär avse anstalter, som »varit av trängande behov påkallade». Denna
fråga behandlas närmare i det följande.
Anslag för avsättning till fonder in. m. har hittills prövats
med stöd av 4 § 1 mom. b) gällande förordning, enligt vilken avslag på
ansökan eller nedsättning av eljest utgående understöd ifrågakommer om
det höga skattetrycket väsentligen förorsakats därav, att under löpande
år eller de närmast föregående två åren vidtagits med avsevärda utgifter
förenade anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade, eller
med utdebiterade medel täckts utgifter, vilka enligt normal hushållning i
stället bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med utdebiterade
medel.
Kommunalskatteberedningen behöll nyssnämnda stadgande, men föreslog
tillika beträffande beräkningen av bidraget, att andra utgifter än sådana
som avsåge allmännyttiga ändamål, vilka det ålåge vederbörande kommun
att främja eller vilka icke utan allvarliga olägenheter kunde tillgodoses på
annat sätt än genom den kommunala verksamheten, skulle avdragas.
28
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Utredningsmännen ha, i likhet med kommunalskatteberedningen, ansett,
att gränsdragningen i avseende å de kommunala utgifter, som skola inräknas
i av skatteutjämningen omfattade ändamål, borde överlämnas åt praxis
att avgöra. Detta syntes vara den smidigaste utvägen, när det gällde att
få skattelindringen att följa med den allmänna utvecklingen i den kommunala
verksamheten. 1 stort sett har utredningen även kunnat instämma
i av kommunalskatteberedningen gjorda allmänna uttalanden om de utgifter,
som skola medräknas. Det syntes dock utredningsmännen varken
erforderligt eller helt lämpligt att införa en sådan författningsföreskrift som
den av beredningen föreslagna, enligt vilken andra utgifter än sådana, som
avse allmännyttiga ändamal, vilka det åligger kommunen att främja eller
vilka icke utan allvarliga olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt än
genom kommunen, skola avdragas.
Beträffande beräkning av skattelindring å anslag för olika fondavsättningar
ha utredningsmännen funnit de av svenska landskommunernas förbund
framförda erinringarna mot beredningens uttalanden värda beaktande.
I detta hänseende ha utredningsmännen framhållit, att nuvarande praxis
rätt väl motsvarade förbundets önskemål, och ha för sin del icke föreslagit
någon ändring härutinnan.
En jämkning av gällande författningsföreskrifter så, att de bättre motsvara
den i det föregående angivna praxis beträffande beräkningen av bidragen,
har dock ansetts påkallad. Föreskriften i 4 § 1 mom. b) skatteutjämningsförordningen
om Kungl. Maj :ts rätt att avslå ansökan om understöd
eller nedsätta understödsbeloppet hade i regel tillämpats på det sätt,
att avslag förekommit endast i mycket grova fall, exempelvis där bedrägliga
eller helt missvisande uppgifter lämnats från kommunens sida. Den
normala korrektionen hade varit begränsad till verkställande av vederbörliga
avdrag å anslag i det löpande årets stat eller avdrag för transaktioner,
som framkommit vid granskningen av kommunens räkenskaper, och hade
inneburit att eljest förefintligt överskott disponerats. Med hänsyn härtill föreslå
utredningsmännen, att ifrågavarande föreskrifter inflyta bland bestämmelserna
om vad vid beräkning av det sammanlagda skattetrycket skall iakttagas.
Hänsyn till graderade statsbidrag. Utredningen har till behandling även
upptagit frågan, huru vid beräkning av skattelindringen bör förfaras med
anslag till ändamål, till vilka utgå statsbidrag med skatteutjämningssvfte,
och ha härom anfört följande.
Statens bidrag till kostnaderna för vissa kommunala uppgifter ha ju under
senare år i stigande omfattning avvägts med hänsyn till kommunernas
bärkraft, i främsta rummet skatteunderlag per invånare, så att de svagt
ställda kommunerna svara för en förhållandevis mindre del av kostnaderna
än bättre ställda kommuner. En dylik utjämnande effekt ha exempelvis
statsbidragen till skolhusbyggnader, skolmåltider och pensionärshem. Även
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen utgå efter lik
-
Statsutskottets utlåtande nr 37.
29
nande gradering. Vidare förekomma statsbidrag med utjämningseffekt så
konstruerade, att den på kommunen fallande kostnaden för vissa ändamål
icke skall överstiga visst belopp per skattekrona. Statsbidrag efter sistnämnda
modell, som ju innefattar en fullständig utjämning av kostnaderna
med hänsyn till skatteunderlagets variationer, lära därjämte vara under
övervägande på flera skilda områden.
Utredningen har ansett det med fog kunna ifrågasättas, om en svagt ställd
kommun, vars kostnader för visst ändamål genom ett statsbidrag med utjämningseffekt
blivit desamma per skattekrona som för bättre ställda kommuner,
därutöver skulle tilldelas allmänt skattelindringsbidrag för ett ytterligare
nedbringande av dess kostnader för ändamålet. »
Under erinran att kommunalskatteberedningen, som med kraft drev linjen
med graderade statsbidrag för speciella ändamål, ansett, att ej heller
utgifterna för dylika ändamål borde undantagas från de allmänna skatteutjämningsbidragen,
ha utredningsmännen uttalat, att de för sin del funnit
det principiellt riktigare, att kommunala kostnader, som utjämnas genom
speciella statsbidrag, ej medräknas i det skattetryck, som lägges till
grund för beräkningen av skattelindringsbidraget. Om denna princip skulle
genomföras och sålunda vissa nu bidragsberättigade utgifter skulle frånläknas,
finge givetvis den skattetrycksgräns (utdebiteringsgräns), över vilken
skattelindringsbidrag utgår, sänkas till en nivå, som bestämts med hänsyn
endast till sådana kommunala utgifter, som ej utjämnas genom graderade
statsbidrag. Utredningsmännen ha emellertid, bl. a. med hänsyn till att
gällande statsbidragsbestämmelser för närvarande äro föremål för översyn
av den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 inom socialdepartementet
tillkallade allmänna statsbidragsutredningen, icke ansett sig
nu kunna framlägga förslag om omläggning i beräkningen av skattelindringen
utan förorda att denna förbättring i systemet får anstå till en lämpligare
tidpunkt. Nackdelarna kunde icke gärna bli större med de föreslagna
nya grunderna. En relativt ingående granskning av utgifterna för de kommuner,
som kunna erhålla procentuellt höga skattelindringsbidrag, kommer
ändå att bliva nödvändig, och risken för att de sämst ställda kommunerna
i praktiken bliva alltför gynnade borde icke överdrivas.
Bidrag till olika slag av kommunala samfälligheter. Gällande skatteutjämningsförordning
gör icke någon principiell skillnad mellan landskommun
och stad i fråga om rätt till skatteutjämning. Den av kommunalskatteberedningen
föreslagna bidragsschablonen var däremot avsedd att icke tilllämpas
beträffande städer och köpingar.
Enligt skattelindringsniredningens förslag skola städer och köpingar kunna
erhålla ordinarie skattelindring, i den mån de fylla de villkor, som uppställts
för landskommunerna, och sålunda lida brist på skatteunderlag i förhållande
till det fastställda gränsunderlaget.
Härom har i huvudsak anförts följande.
30
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Utredningsmännen äro väl medvetna om, att dessa samfälligheter i verkligheten
relativt sällan komma att uppfylla förutsättningarna för erhållande
av det ordinarie skattelindringsbidraget, men ha å andra sidan icke ansett
de av kommunalskatteberedningen anförda skälen tillräckligt vägande för
att i princip utesluta städer och köpingar från sådant bidrag. I praktiken
torde den hjälp, som kan komma att utgå till städer och köpingar, likväl
till övervägande delen komma att utgöras av extraordinära bidrag, som beviljas
åt dem, som råkat i särskilda svårigheter.
På grund härav har i 6 § författningsutkastet angivits, att vad som beträffande
landskommun stadgats om rätt till skattelindring samt extra bidrag
i förekommande fall under enahanda förutsättningar skall gälla jämväl
för stad och köping, som utgör särskild kommun.
VaS angår ordningsföljden för utjämning av o 1 i k a slag av kommunalskatter
har utredningen uttalat, att olika kommunala repartitionsskatter
borde utjämnas enligt de ordinarie grunderna för skattelindring åt
den borgerliga primärkommunen. Detta innebure att de olika kommunala
samfälligheternas rätt till skattelindring beror av i vad mån förutsättningar
för skattelindring föreligga för primärkommunen med hänsyn till dess skatteunderlag
samt att bidraget utgår efter en procentsats, beräknad efter primärkommunens
skatteunderlag.
Förfarandet vid bidragstilldelningen m. m. Skatteutjämningsunderstöden
beviljas enligt gällande förordning av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ärendena
beredas inom finansdepartementet.
Utredningsmännen ha förordat bibehållande av denna ordning men erinrat
om tidigare förslag, att prövningen skulle övertagas av en särskild
nämnd.
Utredningsmännen ha funnit de principiella invändningar, som anförts
mot ett bortflyttandc från Kungl. Maj :ts avgörande av frågan om tilldelning
av extra understöd efter skälighet, vägande men ansett en rådgivande nämnd
kunna vara av viss nytta. Utredningen har i huvudsak anfört följande.
Uträkningen av de ordinarie bidragen torde i framtiden bli av i viss mån
enklare karaktär än hittills, varför arbetet härmed knappast kunde anses
påkalla en särskild institution för ändamålet. I varje fall torde ett kansli
icke kunna beredas sysselsättning därmed året runt. Det behov, som låg till
grund för beredningens förslag, ansåge utredningsmännen numera vara i
betydande grad tillgodosett. Vid granskningsarbetet förekomme numera samarbete
och kontakter med kommunerna i mycket betydande utsträckning,
och finansdepartementet hade anlitat särskild kommunal expertis vid ifrågavarande
granskningsarbete. Med hänsyn härtill avstyrka utredningsmännen
den föreslagna nämnden. Däremot kunna vissa skäl anföras för inrättande
av ett rådgivande organ vid Kungl. Maj :ts sida, vilket skulle representera
kommunal erfarenhet. Om man kunde förutsätta att detta organ
icke skulle begränsa finansdepartementets direkta kontakter med kommunerna
och de kommunala förbunden, torde tillsättandet därav kunna medföra
vissa fördelar men knappast några nackdelar. Givetvis kan ifrågavarande
rådgivning komma till stånd i mera tillfälliga former, om tillsättandet
av en särskild stående nämnd för ändamålet skulle anses innefatta en alltför
Statsutskottets utlåtande nr 37.
31
stor apparat. Några författningsföreskrifter torde ej vara erforderliga i ämnet,
ej heller torde något särskilt anslag böra äskas för ändamålet, utan
kostnaderna finge bestridas från kommittéanslaget.
Tilldelning av extra skattelindringsbidrag. Enligt gällande förordning
äger Kungl. Maj :t befogenhet att medgiva extra skatteutjämningsunderstöd
utöver vad som följer av i förordningen angivna förutsättningar till ett
sammanlagt belopp för år av 3 milj. kr. Denna befogenhet har främst utnyttjats
för att bringa hjälp åt kommuner med exceptionellt högt skattetryck
i syfte att för dem generellt sänka det beräknade skattetrycket till
viss utdebiteringssiffra.
Kommunalskatteberedningen har framhållit de ogynnsamma verkningarna
för den kommunala hushållningen av de schablonmässiga reglerna för
tilldelning av extra understöd, varigenom 100-procentig täckning lämnas för
utgifter över viss gräns, och förordat en större differentiering av det extra
understödet.
Utredningsmännen, som delat beredningens uppfattning om de ogynnsamma
verkningarna av nu tillämpade regler för tilldelning av extra understöd,
ha framhållit, att de med det föreslagna skattelindringssystemet åsyftat
att minska användningen av schablonmässiga extra bidrag.
Under erinran att Kungl. Maj :ts befogenhet att medgiva extra skattelindringsbidrag
för närvarande vore begränsad till visst högsta belopp ha utredningsmännen,
i anslutning till de förut anförda synpunkterna om användningen
av extra bidrag, föreslagit en begränsning i relation till de ordinarie
bidragens belopp. De extra skattelindringsbidrag, som av Kungl. Maj :t beviljas,
borde sålunda enligt utredningsmännens mening icke få överstiga en
femtedel av det sammanlagda beloppet av ordinarie skattelindringsbidrag
för året.
Remissyttranden. Den av skattelindringsutredningen under detta avsnitt
föreslagna utformningen av särskilda villkor för skattelindring har i allmänhet
lämnats utan erinran eller icke föranlett något uttalande i remissyttrandena.
Departementschefen. De av skattelindringsutredningen föreslagna ändringarna
av särskilda villkor för bidrag ha merendels varit i överensstämmelse
med lcommunalsskatteberedningens förslag och ha vid remissen i huvudsak
lämnats utan erinran. Förslagen ansluta sig enligt min mening väl
till den allmänna uppläggning, som givits åt det nya skattelindringssystemet.
Vad länsstyrelsen i Blekinge län framhållit om nyttan av det tidigare gällande
kravet, att skattetrycket i medeltal under tre år skall ha överstigit
viss utdebitering, kan måhända vara riktigt. Detta synes mig dock icke innebära
tillräckliga skäl att bibehålla kravet inom ramen av ett system, som
främst bygger på skatteunderlaget.
32
Statsutskottets utlåtande nr 37.
Stadsförbundets önskemål om mera preciserade grunder för tilldelningen
av extra understöd synes mig strida mot syftet med dessa bidrag och den
med förslaget avsedda begränsningen i användningen av sådana bidrag.
Förslaget att de av Kungl. Maj:t utdelade extra bidragen under ett år icke
må överstiga en femtedel av den ordinarie skattelindringens belopp kan,
trots nyss angivna önskemål om restriktiv tillämpning av bidragsformen,
visa sig för snävt tilltaget. Därest i samband med övergången till det nya
systemet ett särskilt stort behov av extra bidrag skulle framträda, förutsätter
jag, att Kungl. Maj :t må i erforderlig utsträckning bevilja sådana
bidrag under nästa budgetår, dock högst med belopp som följer av nu gällande
författning. I övrigt torde erfarenheten få utvisa i vad mån ett ökat
behov av extra bidrag kan komma att föreligga.
Vad skattelindringsutredningen i övrigt anfört och föreslagit har från
min sida icke föranlett annat uttalande än att frågan om tillsättande av en
särskild nämnd med rådgivande funktioner sedermera torde få anmälas för
Kungl. Maj :t, när behov av ifrågavarande rådgivning uppkommer.
Utskottet.
De i propositionen föreslagna nya grunderna för understöd åt skattetyngda
kommuner synas utskottet i stort sett väl avvägda samt ägnade att
bättre än det nuvarande systemet tillgodose kraven på rättvisa och smidighet
i tillämpningen. Huruvida förslaget i alla dess enskildheter utgör
den mest ändamålsenliga lösningen på det föreliggande problemet torde erfarenheten
få utvisa. Såsom departementschefen framhållit avser förslaget
icke att definitivt lösa den kommunala skatteutjämningsfrågan, utan detsamma
har endast karaktären av provisorium.
Mot förslagets huvudprincip, att understöden (skattelindringsbidragen)
skola för de skattetyngda kommunerna motväga verkningarna av bristen
på skatteunderlag och att alltså antalet skattekronor per invånare i en
kommun blir bestämmande såväl för om kommunen skall vara berättigad
till ordinarie skattelindring som för den procentsats, varmed bidrag utgår
till kommunen, kunna enligt utskottets mening iinga vägande erinringar göras,
särskilt som möjlighet skall föreligga för Kungl. Maj :t att i speciella
fall bevilja extra bidrag.
Ordinarie bidrag skall enligt förslaget utgå endast till sådana kommuner,
vilkas beräknade skattetryck överstiger It kronor per skattekrona och vilkas
skatteunderlag per invånare understiger en viss för varje år fastställd
siffra, grän,sunderlaget. Utskottet, som finner den föreslagna utdebiteringsgränsen
— It kronor — lämpligt vald, biträder vad i propositionen anförts
rörande sättet för gränsunderlagets bestämmande. Anslutningen av
gränsunderlaget till föregående års taxering finner utskottet ur skilda synpunkter
vara ägnad att medföra påtagliga fördelar.
Statsutskottets utlåtande nr 37. 33
Utskottet biträder departementschefens förslag beträffande maximeringen
och den närmare bestämningen av den procentsats, efter vilken skattelindringen
skall utgå. Förslaget att skattelindringsbidragen skola bestämmas
på förhand så att definitiva belopp kunna upptagas \ kommunernas inkomst-
och utgiftsposter hälsar utskottet med tillfredsställelse.
Vad i propositionen anförts i fråga om särskilda villkor för bidrags åtnjutande,
förfarandet vid bidragstilldelnmg m. in. har icke givit utskottet
anledning till erinran. Det vid propositionen fogade författningsutkastet
föranleder icke något särskilt uttalande från utskottets sida.
Den i propositionen gjorda anslagsberäkningen finner sig utskottet kunna
godtaga. I övrigt föranleder propositionsförslaget icke något uttalande
från utskottets sida.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen. må
a) med godkännande av de av departementschefen i propositionen
nr 44 angivna grunderna för skattelindring åt
synnerligt skattetyngda kommuner bemyndiga Kung]. Maj :t
att i huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga
E vid propositionen fogade författningsutkastet utfärda
föreskrifter i ämnet,
b) till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret
1951/52 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor.
Stockholm den 2 mars 1951.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Iwar Anderson,
Ohlon, Leander, Heiding, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson,
Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Andrée, Einar Persson, Ivar Persson,
Axel Andersson och Svärd; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Boman i Kieryd, Mårtensson i
Uddevalla, Wallentheim, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Rubbestad, Eriksson
i Sandby, Staxäng, Pettersson i Dahl, Kollberg, Petterson i Degerfors,
Kyling, Svensson i Alingsås och Larsson i Stockholm.
S5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 37.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1951:49 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m. a1 i texten