Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitieråd och regeringsråd att med sin tjänst förena vissa skiljemannauppdrag.

1951-04-17 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1951:89, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitieråd och regeringsråd att med sin tjänst förena vissa skiljemannauppdrag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 89—93.

Statsutskottets utlåtande nr 89.

1

Nr 89.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitieråd

och regeringsråd att med sin tjänst förena vissa skiljemannauppdrag.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Holmbäck och Ewerlöf (I: 269) och den andra inom andra kammaren

av herrar Hjalmarson och Ståhl (II: 356), har hemställts, att riksdagen

måtte besluta om sådan ändring av statens allmänna avlöningsreglemente

att justitieråd och regeringsråd må kunna med sin tjänst förena skiljemannauppdrag

såsom ordförande eller som ensam skiljedomare.

I motionen I: 269 erinras till en början, att Kungl. Maj :t i propositionen

nr 281 till 1947 års riksdag med förslag till statens löneplansförordning

in. m. föreslagit riksdagen bl. a. att besluta om sådan jämkning av dittills

gällande förbud för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag,

att dessa befattningshavare skulle medgivas rätt att — i enlighet

med vad som gäller i fråga om häradshövding — med sin tjänst förena skiljemannauppdrag

såsom ordförande eller som ensam skiljedomare. Med bifall

till yrkande i motionen 1:339 och i överensstämmelse med sitt ställningstagande

år 1946 till två då väckta likalydande motioner i samma fråga

hade emellertid riksdagen avslagit Kungl. Maj :ts förslag på förevarande

punkt.

Beträffande de synpunkter som borde anläggas på förevarande fråga hänvisa

motionärerna till innehållet i nyssnämnda vid 1946 års riksdag väckta

motioner (I: 266 och II: 417), i vilka anfördes bl. a. följande.

Förbud för justitieråd och regeringsråd att mottaga uppdrag so in skiljemän

genomfördes 1926 och motiverades därmed, att åtagande från justitieoch

regeringsrådens sida av skilj emannauppdrag ej kunde anses förenligt

med den ställning, som dessa ämbetsmän intoge i egenskap av utövare av

landets högsta domarmakt.

Redan vid tiden för tillkomsten av förbudet mot skilj emannauppdrag

rådde starkt delade meningar om dess lämplighet. De tvivel, som då yppades

i fråga om gagnet av denna bestämmelse, ha därefter vuxit i styrka, och

åtskilliga omständigheter ha inträffat, som nu ställa frågan i delvis annan

belysning.

Med nu rådande rättegångssystem spelar skiljedomsförfarandet en betydande

roll för parter, som önska få ett snabbt avgörande av uppkommande

rättstvisler. Vikten av att kunna förvärva verkligt framstående jurister som

liihang till riksdagens protokoll 1951. G sand. Nr 89—93.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr SO.

skiljemän ligger i öppen dag, och det måste anses anmärkningsvärt, att de

jurister, som prövats skickade att vara ledamöter av landets högsta domstolar,

skola vara uteslutna från möjligheterna att tjäna rättsväsendet på

detta område.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken har denna fråga uppmärksammats.

Processlagberedningen föreslog i sitt år 1938 framlagda betänkande,

att hovrätt i vissa fall skulle äga att som första instans upptaga

tvistemål, om parterna överenskommit, att tvisten skulle upptagas omedelbart

i hovrätt, samt att hovrätt i sådant fall skulle vara enda instans. Som

motiv för detta förslag framhöll beredningen, att förfarandet skulle ha till

uppgift att tillgodose affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Det

till buds stående skiljemannaförfarandet vore enligt beredningens mening

med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall

underlägset ett domstolsförfarande. Under remissbehandlingen av processlagberedningens

förslag uttalades från flera håll, främst från underdomstolarnas

sida, stark kritik av förslaget. Vid lagrådsgranskningen anslöto

sig två ledamöter till processlagberedningens förslag, under det att de två

återstående ledamöterna avstyrkte detsamma. Sistnämnda ledamöter funno,

att den föreslagna anordningen icke syntes vara ägnad att i någon större

utsträckning tillgodose de önskemål, som man inom affärslivet sökte förverkliga

genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Dessa

ledamöter anvisade i stället utvägen med en reglering av skiljemannaförfarandet

på sådant sätt, att största möjliga garantier vunnes för avgörandets

tillförlitlighet, och uttalade som önskvärt, att domstolarnas lagfarna ledamöter

kunde åtaga sig skiljemannauppdrag; förbud däremot borde icke

uppställas för domare i någon instans. — Föredragande departementschefen

förklarade vid framläggande av förslaget till ny rättegångsbalk sig anse,

att processlagberedningens förslag om inrättande inom domstolsorganisation

av ett förfarande, som kunde ersätta skiljemannaförfarandet, icke för

det dåvarande borde upptagas i lagstiftningen. Riksdagen gjorde ej ändring

i det av Kungl Maj :t framlagda lagförslaget i denna del. Riksdagen uttalade

dock, att det ur rättsordningens synpunkt icke vore tillfredsställande,

att intresset av skyndsamhet i rättsskipningen icke kunde tillgodoses genom

statliga organ utan uteslutande genom skiljemannaförfarande. Riksdagen

ansåg därför, att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. Något förslag,

motsvarande det av processlagberedningen framlagda, har emellertid

ej utarbetats.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har man all anledning antaga,

att även efter rättegångsreformens ikraftträdande skiljemannaförfarandet

kommer att bliva av stor betydelse. Det är därför av vikt, på sätt uttalats

inom lagrådet, att största möjliga garantier skapas för ett tillförlitligt avgörande

i skiljedomar. En förutsättning härför är, att de bästa juridiska

krafter stå till buds som skiljemän. Betydelsen härav har också nyligen

vitsordats av riksdagen. Vid den år 1943 genomförda löneregleringen för

häradshövdingarna kom nämligen motsvarande spörsmål under debatl.

Löneregleringen innebar, att häradshövdingarna i de största domsagorna

i lönehänseende erhöllo en ställning, som närmade sig justitie- och regeringsrådens,

och de sakkunniga, vilkas betänkande låg till grund för löneregleringen,

hade föreslagit förbud för häradshövdingarna att mottaga skiljemannauppdrag.

Då det ansågs vara av stor vikt, att erfarna domare kunde

utnyttjas som skiljemän för att skiljemannainstitutet ej skulle förlora i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 80.

3

värde, föreslog emellertid Kung!. Maj:t, att häradshövding skulle äga mottaga

uppdrag som ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare, och

detta förslag vann riksdagens bifall.

Även med hänsyn till justitie- och regeringsrådens ämbetsuppgifter torde

det vara av värde, att de beredas möjlighet att i de friare former, som

skiljemannaförfarandet innebär, deltaga i slutande av rättstvister. Det har

ofta anmärkts, att domstolarnas ledamöter genom en för långt driven isolering

kunna komma att berövas den kontakt med samhällslivet, som är av

stor vikt för ett rätt utövande av domarämbetet. Genom deltagande i rättsskipningen

utanför domstolarna tillföras de erfarenheter och impulser, som

annars ej skulle stå dem till buds.

De farhågor, som uttalats att justitie- och regeringsrådens tjänstgöring

som skiljedomare skulle kunna skada deras ämbetsställning, synas högst

väsentligt överdrivna. Ett utövande av skiljedomarverksamhet innebär fullgörande

av en domaruppgift, och om rätten att mottaga skilj emannauppdrag

— på sätt skett i fråga om häradshövdingarna och som synes böra

ske jämväl beträffande justitie- och regeringsråden — begränsas till att

avse ordförandeskap i skiljenämnd eller uppdrag som ensam skiljedomare,

torde några befogade anmärkningar icke kunna riktas däremot.

För egen del framhålla motionärerna, att inom domstolsorganisationen

ännu icke finnes något förfarande, som kunde ersätta skiljemannaförfarandet.

Det senare hade därför även efter rättegångsreformens .•genomförande

erhållit eu stor betydelse, och det framstode, icke minst med hänsyn

till erfarenheter från senare år, med alltmer ökad styrka såsom angeläget

att vid skiljemannaförfarande kunna utnyttja den juridiska skicklighet som

vore att finna hos justitieråd och regeringsråd. På grund härav borde enligt

motionärernas mening frågan om rätt för nämnda befattningshavare att

—- i likhet med vad som gäller för häradshövding -— mottaga uppdrag som

ordförande i skiljenämnd eller uppdrag som enskild skiljedomare upptagas

till förnyad prövning av riksdagen.

Utskottet. Motionärerna ha föreslagit sådan jämkning av gällande förbud

för justitieråd och regeringsråd att med ämbetet förena uppdrag såsom

skiljeman, att förbudet icke skulle avse uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd

eller såsom ensam skiljedomare. Utskottet vill erinra, att riksdagen

1946 och 1947 gått emot motionsvis respektive av Kungl. Maj:t framförda

förslag av ifrågavarande innebörd. Enligt utskottets mening ha några omständigheter

därefter icke inträffat, som böra föranleda ett frångående av

dessa ställningstaganden.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1: 269 och II: 356 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 17 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr 80.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Gränebo, Iwar Anderson, Mannerskantz, Leander, Heiding, Gillström, Eric

Ericson, Sundelin, Näsström, Rosenberg, Edin, Lundgren och Söderquist;

samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i

Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Rubbestad, Eriksson i

Sandby, Bergstrand, Åkerström, Petterson i Degerfors, Thapper, fröken

Elmén, herrar Andersson i Munkaljungby, Birke, fru Ericsson i Luleå och

herr Nihlfors.

RESERVATION

av herrar Mannerskantz, Sundelin, Lundgren, Söderquist, Skoglund i Doverstorp,

Malmborg i Skövde, Bergstrand, fröken Elmén, herrar Birke och Nihlfors,

vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande

lydelse:

»Motionärerna ha föreslagit sådan jämkning av gällande förbud för justitieråd

och regeringsråd att med ämbetet förena uppdrag såsom skiljeman,

att förbudet icke skulle avse uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd eller

såsom ensam skiljedomare. De skäl, som i motionen I: 269 anförts till stöd

för detta förslag, finner utskottet övertygande. Tiden synes nu vara inne

att vidtaga den avsedda jämkningen i förbudet för justitie- och regeringsråden

att med ämbetet förena skiljemannauppdrag.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 269 och

11:356, bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga sådan ändring

av de i 7 § statens allmänna avlöningsreglemente meddelade

särskilda bestämmelserna för högsta domstolen, regeringsrätten

in. fl., att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd

må förenas skiljemannauppdrag såsom ordförande i

skiljenämnd eller såsoin ensam skiljedomare.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.