Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

1951-04-17 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1951:92, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till uppskjuten livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före år 1935.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 92.

Nr 92.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till uppskjuten

livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning

eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten

före år 1935.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom törsta kammaren av

herr Söderquist m. fl. (1:271) och den andra inom andra kammaren av

fröken Elmén in. fl. (II: 278), har hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att de befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av

tjänstefel skilts från tjänsten före 1935, måtte tillerkännas uppskjuten livränta

i likhet med dem, som efter 1935 års ingång kommit i motsvarande

situation samt att beslutet må liksom för dem få verkan från och med 1949

års ingång.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 271 följande.

Jämlikt beslut av 1949 års riksdag gäller numera den bestämmelsen, att

en statens befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av

tjänstefel skilts från tjänsten, icke vidare skall sättas i sämre ställning beträffande

pensionsförhållandena än om han efter egen ansökan avgått från

befattningen. Det ökade straff, som den mistade pensionsrätten innebar,

ansågs nämligen icke rimligen böra påläggas vederbörande.

Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna ha emellertid undantagits

de befattningshavare, som avsatts före den 1 juli 1935, vilket år författningen

om uppskjuten livränta för dem, som frivilligt avgått ur tjänsten

före pensionsålderns inträde, trädde i kraft. Man har nämligen ansett, att

även i sådana fall den regeln skall gälla, att den avskedade skall komma

i samma ställning som den frivilligt avgångne, i detta fall alltså inte få det

bättre än denne.

En dylik innebörd av bestämmelserna synes oss emellertid utomordentligt

hård. Den frivilligt avgångne tjänstemannen lämnar väl praktiskt taget

alltid tjänsten för att tillträda eu bättre befattning eller för att ägna sig åt

studier eller annat, som han själv valt att syssla med och finner fördelaktigt.

För den avskedade te sig förhållandena naturligen helt annorlunda. Är han

därtill i närheten av pensionsåldern, kan framtiden bli utomordentligt och

oförtjänt hård. Därvid må vidare ihågkommas att »straffet» — ty som ett

straff verkar naturligtvis en förlorad pensionsrätt i ett sådant fall — oftast

hårdast drabbar den avskedades familj. Det kan inträffa och har inträffat,

att en befattningshavare dömts till avsättning ett år före pensionsålderns

inträde, vid en ålder alltså, då han med tillämpning av 1949 års bestämmelser

skulle ha erhållit en väsentlig del av sin pension. Enär en person i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 92.

11

sådan ålder icke så lätt kan omskolas eller annars få ny anställning, blir

förlusten av pensionsrätten än kännbarare och kan innebära, att vederbörande

en följd av år i själva verket får betala tusentals kronor i »böter».

Då fråga är om tjänstemän, som avskedats före 1935, måste dessas antal

vara mycket litet, och då de dessutom år efter år bli färre och snart nog

försvinna, kunna kostnaderna för deras pensionering i likhet med dem, som

nu anses omfattade av 1949 års bestämmelser, icke bliva betydande. För en

ringa kostnad kan ett påtagligt rättvisekrav bliva tillgodosett genom nyssnämnda

bestämmelses tillämpning på även före år 1935 avskedade tjänstemän

och arbetare.

Till belysande av det obilliga resultat vartill ovan nämnda bestämmelse,

såsom den nu tolkas, kan leda, må framhållas följande fall.

Kamreraren i generalpoststyrelsen (postsparbanken) E. G. Heimer dömdes

något år före pensionsåldern och strax innan bestämmelserna om uppskjuten

livränta trädde i kraft till avsättning. Han åtnjnuter ingen pension

utan endast en årlig livränta från pensionsstyrelsen på omkring 900 kronor

(frivillig pensionsförsäkring), tillkommen i enlighet med för postverket på

den tiden gällande bestämmelser. Om 1949 års beslut tillämpats på honom,

skulle han ha erhållit en avsevärd pension såsom uppskjuten livränta. Bär

må även erinras därom, att byråchefen Döss, som dömdes till avsättning

samtidigt med Heimer, erhållit pension på grund av särskilt riksdagsbeslut.

Det måste framstå såsom obilligt och obegripligt för vederbörande, att den

ene erhåller pension och den andre icke, då de befinna sig i samma situation.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

I motionerna har erinrats, att bestämmelserna angående upphörande av

verkningarna i pensionshänseende av dom å straff för ämbetsbrott, in. in.

(S. F. S. 1950:523) innebära, att den som blivit avsatt eller till följd av

tjänstefel skild från befattning i statens tjänst i pensionshänseende likställts

med den som frivilligt avgått ur tjänst. Även om en dylik bestämmelse,

såsom motionärerna framhållit, kan synas hård med hänsyn till att

den frivilligt avgångne är i ett helt annat utgångsläge än den avskedade,

bör dock i betraktande av det statliga pensioneringssystemets konstruktion

genom tiderna en annan lösning av dessa senares pensionsfråga icke ifrågakoinma.

Ett bifall till vad motionärerna hemställt skulle nämligen medföra,

att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet om uppskjuten livränta

gåves retroaktiv tillämplighet. Sådan tillämplighet har av principiella

skäl som regel icke medgivits. Det må emellertid härvid erinras, all rätt till

uppskjuten livränta tillerkänts vissa professorer vid enskilda högskolor,

vilka avgått från befattningar vid statliga läroanstalter, innan civila tjänstepensionsreglemenlet

blivit tillämpligt inom det statliga undervisningsväsendet.

Speciella förhållanden ansågos föreligga i dessa fall med hänsyn

till att befattningshavarna även efter avgången ur statens tjänst varit verksamma

inom undervisningsväsendet (jämför propositionen nr 137/1938,

bankoutskoltets uti. nr 23/1948).

Framhållas må även, ail före den 1 juli 1935 funnits viss motsvarighet

till den uppskjutna livräntan, nämligen för dem, som voro underkastade

kommunikationsverkens pensionslag. Enligt denna lag skulle, därest eu befattningshavare

avgick ur tjänst före uppnådd pensionsålder, kapitalvärdet

av de utav honom crlagda pensionsavgifterna överföras till pcnsionsstyrcl
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 92.

sen för att grundlägga en pension åt vederbörande jämlikt lagen om allmän

pensionsförsäkring, i vad den avsåge en frivillig försäkring.

Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig statskontoret böra

avstyrka bifall till förevarande motioner.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebära de av

riksdagen år 1949 godkända grunderna beträffande pensionsräLt för den,

som dömts till avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från befattning

i statens tjänst, att befattningshavaren i fråga om rätt till tjänstelivränta

likställts med den, som frivilligt avgått ur tjänst före pensionsålderns inträde.

Bestämmelserna äro utformade så, att de ha avseende jämväl å fall,

som inträffat före år 1949, dock tidigast den 1 juli 1935, vid vilken tidpunkt

begreppet uppskjuten livränta första gången infördes i det då utfärdade

civila tjänstepensionsreglementet. I konsekvens härmed är den, som före

sistnämnda tidpunkt blivit avsatt eller skild från tjänsten, alltjämt undantagen

från rätt till uppskjuten livränta (tjänstelivränta). Det i motionerna

väckta förslaget avser att jämväl sist omförmäld f. d. befattningshavare

skulle tillförsäkras dylik rätt. Av principiella skäl kan utskottet icke tillstyrka

bifall till detta förslag, vilket — såsom statskontoret påpekat —- skulle innebära att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet om

uppskjuten livränta i förevarande fall gåves retroaktiv tillämplighet. Utskottet

hemställer därför,

att motionerna I: 271 och II: 278 icke må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 17 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 89.

RESERVATION

av herrar Sundelin, Lundgren, Södcrquist, Malmborg i Skövde, Bergstrand,

fröken Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:271 och

11:278, bemyndiga Ivungl. Maj :t att efter prövning i varje

särskilt fall medgiva den, som blivit dömd till avsättning

eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före den 1

juli 1935, att komma i åtnjutande av uppskjuten livränta.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.