Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning angående lämpliga regler för placering av omyndigs penningmedel. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 357 i första kammaren av herr Cassel m. fl. och nr 471 i andra kammaren av fru Ewerlöf m. fl.

1952-04-25 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1952:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning angående lämpliga regler för placering av omyndigs penningmedel. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 357 i första kammaren av herr Cassel m. fl. och nr 471 i andra kammaren av fru Ewerlöf m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning angående

lämpliga regler för placering av omyndigs penningmedel.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 357 i första kammaren av herr Cassel

m. fl. och nr 471 i andra kammaren av fru Ewerlöf m. fl. I motionerna,

vilka äro likalydande, hemställes, »att en utredning i syfte att utforma lämpliga

regler angående placering av omyndigs penningmedel snarast igångsättes

och att därvid särskilt 3, 4, 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken omarbetas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom stadgas i 15 kap. föräldrabalken.

I 1 § utsäges, att förmyndaren är pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar

äro anbragta sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd

och skälig avkastning erhålles.

Enligt 2 § skola lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige,

avyttras. Visst undantag härifrån är dock medgivet.

Aktier och andra värdepapper böra enligt 3 §, om de icke kunna med

trygghet till den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när

det lämpligen kan ske. Fordringar, som icke kunna med trygghet förbliva

utestående, böra så snart ske kan indrivas.

I 4 § stadgas, att den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande.

För sådant ändamål äger förmyndaren inköpa obligationer eller förvärva

fordran, som inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen

mot inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta

dem hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank.

Med bank avses i detta sammanhang jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Närmare bestämmelser om de obligationer, som må inköpas, om beskaffenheten

av den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de

räkningar, å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Bestämmelser i sistnämnda ämnen finnas upptagna i en förordning av

den 21 november 1924.

Utan särskilt samtycke av överförmyndaren äger förmyndaren enligt 1 §

i denna förordning för omyndigs medel inköpa följande slag av obligationer,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 21.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Forsta lagutskottets utlåtande nr 21.

nämligen 1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) obligationer,

utfärdade eller garanterade av svensk kommun eller landsting, som

till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 3)

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets obligationer; 4) Sveriges allmänna

hypoteksbanks, Konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller Svenska

bostadskreditkassans obligationer; samt 5) obligationer, utfärdade av Stockholms

inteckningsgarantiaktiebolag eller av aktiebolag, som driver lånerörelse

i enlighet med bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911.

Enligt 2 § må utlåning av omyndigs medel, utan överförmyndarens samtycke,

äga rum allenast mot säkerhet av inteckning, inom sextio procent av

senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller ock i annan fastighet

i stad, köping eller municipalsamhälle, varå finnes uppförd byggnad,

huvudsakligen innehållande bostadslägenheter för uthyrning; dock skall,

för att inteckning i fastighet av sistnämnda slag må belånas, inteckningen

vara belägen jämväl inom det belopp, som täckes av brandförsäkring. Är

inteckning meddelad i fast egendom, som består av jordbruksfastighet och

annan fastighet, må hänsyn tagas allenast till det taxeringsvärde, som åsatts

j ordbruksf astigheten.

Omyndigs medel må vidare enligt 3 § insättas, förutom hos postsparbanken

eller sparbank, å depositionsräkning hos annan bank, dock med sådant

villkor i fråga om tiden, att hos banken högsta ränta enligt sådan räkning

erhålles. Gottgöres samma ränta för medel, som innestå å annan räkning,

må ock därå insättning ske.

I 5 § av nyssnämnda kapitel i föräldrabalken stadgas att, om förmyndaren

vill göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än i 4 §

avses, eller om han vill använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga

värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, han skall taga överförmyndarens

samtycke därtill. Ej må sådant samtycke givas, med mindre

särskilda skäl äro därtill.

Främmande rätt.

I fråga om främmande rätt har utskottet inhämtat följande upplysningar.

Engelsk rått.

Omyndigas egendom har i England vanligen tillfallit dem genom testamente.

Beträffande förvaltningen gälla då som regel de bestämmelser därom,

som givits i testamente. Oftast har i dylika fall genom testamente tillsatts

testamentsexekutör eller en eller flera »trustees» för omhänderhavande av

förvaltningen. Med mindre avvikande bestämmelser lämnats i testamentet

äro dessa på det hela taget bundna av rättsreglerna rörande »trustees»

befogenheter.

Föreskrifter om »trustees» och deras befogenheter finnas i »Trustee Act

1925». Denna innehåller detaljerade bestämmelser angående de värdepapper,

i vilka sådana medel må placeras, som förvaltas av »trustees», vare sig för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21. 3

myndig eller omyndig persons räkning. Sådana medel må endast placeras

i vissa slags obligationer samt vissa aktier, förnämligast brittiska eller indiska

järnvägsaktier, där viss ränta är garanterad av statliga myndigheter.

Dessa värdepapper benämnas »Trustee Securities». Möjligheter att placera

i järnvägsaktier finnas emellertid numera knappast, då såväl i Storbritannien

som i Indien järnvägarna nationaliserats. Vidare finnas vissa möjligheter

att placera i fastighetsinteckningar. Enligt »Trustee Act 1925» är däremot

placering i aktier i allmänhet icke medgiven, ej heller placering i fast

egendom genom förvärv av äganderätt (»freehold»).

Ovan berörda regler gälla, i den mån en »trustee» icke i det konkreta

fallet erhållit vidsträcktare befogenheter, t. ex. genom föreskrift i testamente.

Dansk rätt.

Enligt dansk rätt förvaltas i princip alla penningmedel (kontanter, obligationer,

aktier o. s. v.), som tillhöra eller tillfalla en omyndig, av en särskild

central myndighet, överförmynderiet.

Därest en omyndigs tillgångar föreligga i kontanter, dragas de in under

överförmynderiets massaförvaltning och hållas sålunda icke skilda från

andra kontohavares tillgodohavanden. Sådana medel må av överförmynderiet

icke placeras i andra än vissa i lag eller författning godkända värdepapper.

För närvarande gäller, att placering endast må ske i vissa slags

obligationer ävensom i fastighetsinteckningar inom viss procent av fastighetens

värde. Placering i aktier är däremot icke medgiven.

Någon föreskrift om att värdepapper, som tillhöra eller tillfalla en omyndig,

skola realiseras finnes ej i dansk rätt. Även sådana tillgångar skola som

regel insättas i överförmynderiet. Till skillnad från reda penningar förvaltas

dessa värdepapper särskilt för varje kontohavares räkning.

Norsk rätt.

Enligt norsk rätt skola omyndigas penningmedel i första hand utlånas

mot säkerhet i fast egendom i enlighet med särskilda därom meddelade föreskrifter.

Under vissa förutsättningar kunna medlen i stället placeras i vissa

slags obligationer. Kunna de ej med fördel placeras på något av de nu angivna

sätten, skola de insättas å sparbank. Någon möjlighet att placera medlen

i aktier eller genom förvärv av fast egendom finnes alltså icke i norsk

rätt.

Historik.

De ovan återgivna bestämmelserna i 15 kap. 1—5 §§ föräldrabalken ha

med oförändrat innehåll dit överflyttats från lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap,

där de hade sin plats i 8 kap. 1—5 §§.

Ur förarbetena till sistnämnda stadganden må återgivas följande.

Lagberedningen, på vars förslag bestämmelserna gå tillhaka, anförde vid

1 § hl. a. följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Såsom av---redogörelsen för främmande rätt framgår, åligger det

förmyndaren enligt ett flertal rättssystem att vid placering av omyndigs

medel i första hand anlita vissa av lagen såsom säkra angivna placeringsformer.

Annan placeringsform må ej användas, utan att överordnad myndighet

efter prövning i varje särskilt fall av den föreslagna placeringen därtill

giver sitt samtycke. Härigenom inskärpes, att vid placering av omyndigs

medel kravet på trygghet för den omyndige främst bör tillgodoses. Förmyndarens

förvaltning bör vara konserverande. Riktigheten av denna uppfattning

anser lagberedningen ovedersäglig. I fråga om förvaltning av omyndigs

egendom måste hänsyn tagas därtill, att de omyndigas personliga förhållanden

vanligen äro sådana, att egendomens bevarande framstår sasom ett långt

viktigare intresse än avkastningens stegrande utöver vad som kan \innas

genom betryggande placering. Då fråga uppstår om placering av

omyndigs medel, anvisar därför förslaget i första hand vissa såsom säkra

ansedda placeringsformer.---Då emellertid åtskilliga andra kunna

stå till buds, vilka erbjuda tillräcklig säkerhet, har beredningen ansett nödigt

att medgiva annan placering, än den förslaget i första hand anvisar,

men tillika föreskrivit, att överförmyndarens samtycke skall inhämtas därtill.

Härigenom öppnas möjlighet för förmyndaren att, om en placering stai

honom till buds, varigenom högre avkastning av omyndigs medel kan vinnas

än genom de av lagen anvisade placeringsformerna, anlita denna, om

han för överförmyndaren kan visa, att placeringen erbjuder betryggande

säkerhet.

De av beredningen föreslagna placeringsreglerna gälla endast penningmedel,

som tillhöra eller tillfalla den omyndige. Någon förpliktelse för förmyndaren

att realisera värdepapper eller andra tillgångar, som överlämnas till

hans förvaltning, för placering av inflytande medel i sådan ordning, som avses

i 4 §, finnes icke stadgad i förslaget. Förmyndaren är ej skyldig inhämta

överförmyndarens samtycke, om han vill behålla befintliga tillgångar oförvandlade.

---- „ ... ,

Vid övervägande av frågan, om realisation av omyndigs tillgångar bor ske

för övergång till annan placering, har förmyndaren att praktiskt bedöma,

huruvida genom den befintliga placeringen kravet pa erforderlig trygghet

uppf.ylles samtidigt som skälig avkastning vinnes, och han bör jämväl taga

hänsyn därtill, att om avkastningen är alltför ringa, fara kan uppstå för

att förmögenheten måste tillgripas till den omyndiges underhåll eller uppfostran,

och att förmögenhetens bevarande därigenom kan äventyras. Förmyndaren

har härvid att följa sitt eget omdöme om vad han anser överensstämma

med den omyndiges välförstådda intresse.

Vid 3 § anförde lagberedningen bl. a.

Såsom vid 1 § framhållits, ankommer det på förmyndaren att avgöra,

huruvida det kan anses överensstämma med den omyndiges intresse, att

dennes förmögenhet bibehålies i det skick, vari förmyndaren mottagit densamma.

Även om i förmögenheten ingå andra värdepapper än sådana, i

vilka omyndigs medel må anbringas enligt 4 §, exempelvis aktier, äger förmyndaren

behålla dem, om han anser det med trygghet till den omyndiges

fördel kunna ske. I annat fall böra de avyttras, dock att lämplig tidpunkt

härför bör såvitt möjligt avvaktas.

Departementschefen anförde på denna punkt bl. a. följande.

Beträffande 8 kap. 3 § första stycket hava två av lagrådets ledamöter

hemställt om sådan ändring av det där upptagna stadgandet, att förmyndaren

ålägges''försälja omyndigs aktier och andra värdepapper, endast där
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

5

est omständigheterna giva vid handen, att försäljning är för myndlingens

trygghet erforderlig. I tveksamma fall borde således försäljning ej äga rum,

Med åtskilliga bestämmelser i detta kap. har avsetts att inskärpa, att i

fråga om placering av omyndigs medel kravet på trygghet för den omyndige

främst bör tillgodoses. Omyndig tillhöriga penningmedel skola sålunda

i första hand placeras i viss såsom betryggande angiven ordning. För avvikelse

därifrån fordras samtycke av överförmyndaren. Förpliktelse för förmyndaren

att realisera omyndigs tillgångar och övergå till av lagen anvisade

placeringsformer har däremot ej stadgats. Men förmyndaren är skyldig

att vid förmynderskapets övertagande granska den placering av den

omyndiges tillgångar, som då föreligger, och, om han finner placeringen

icke kunna med trygghet och till den omyndiges fördel bibehållas, föranstalta

om försäljning för övergång till mera betryggande placering. I tveksamma

fall skall således enligt förslaget försäljning ske och placering äga

rum i av lagen anvisad eller av överförmyndaren godkänd ordning. Det i

3 § första stycket upptagna stadgandet är ett uttryck för denna princip. Då

jag anser riktigt att i fråga om placering av omyndigs medel trygghetskravet

sålunda betonas, har jag icke funnit omarbetning av nämnda stadgande

påkallad. Om i visst fall — på sätt i yttrandet jämväl framhållits — särskilda

omständigheter föreligga som måste anses tala emot en eljest påkallad

omplacering, böra dessa, även utan att i paragrafen erinran därom

intages, kunna vinna beaktande, i den mån det får anses överensstämma

med hänsynen till den omyndiges bästa.

Vid 4 § anförde lagberedningen bl. a.

Såsom betryggande former för placering av omyndigs medel anvisar 4 §

inköp av obligationer, utlåning av medlen mot säkerhet av inteckning i fast

egendom samt insättning hos postsparbanken, sparbank eller annan bank.

Paragrafen upptager emellertid icke närmare bestämmelser om vilka obligationer

förmyndaren skall äga inköpa, och beskaffenheten av den inteckningssäkerhet,

varemot utlåningen må äga rum, och om de bankräkningar,

som skola kunna anlitas av förmyndaren vid sådan insättning, utan hänvisar

i dessa hänseenden till särskild, av Konungen utfärdad författning.

Grunden härtill är främst, att de bestämmelser, som erfordras, måste anknyta

direkt till bestående förhållanden inom vårt ekonomiska liv, och att

förändringar därinom lätt kunna medföra behov av jämkning i dessa bestämmelser.

I vissa hänseenden måste de ock göras så ingående, att deras

upptagande i lagtexten skulle alltför mycket belasta denna.

Lagberedningens förslag upptog icke någon motsvarighet till sista punkten

i 5 §. Beredningen anförde vid denna paragraf hl. a. följande.

1 4 S jämte den särskilda författning, som av Konungen i anslutning till

nämnda paragraf utfärdas, angivas de former för placering av omyndigs

medel mot ränta, som förmyndaren äger anlita utan särskilt tillstånd av

överförmyndaren. Vill förmyndaren göra den omyndiges medel räntebärande

i annan ordning eller vill han placera dem annorledes än mot ränta, skall

han inhämta överförmyndarens samtycke. Bestämmelse härom har upptagits

i 5 g.

överlörmyndarens samtycke erfordras således, om förmyndaren vill inköpa

andra obligationer än dem, som upptagas i ovannämnda författning,

eller om han vill utlåna den omyndiges medel utan särskild säkerhet eller

mot annan säkerhet än inteckning i fast egendom eller mot säkerhet av inteckning

i fast egendom, som ej har det i förhållande till egendomens värde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

föreskrivna läget, överförmyndarens samtycke erfordras likaledes, oin^ törmyndaren

vill inköpa aktier eller därmed jämförliga värdepapper, såsom

banklotter eller andra andelsbevis, eller om han vill göra medlen fruktbärande

i annan ordning, exempelvis genom inköp av en fastighet eller genom

användning i en rörelse.---

Vid prövning av frågan, om tillstånd till en föreslagen placering skall givas

eller icke, har överförmyndaren att följa principen i detta kap. 1 §. Han

har att tillse, att genom den föreslagna placeringen skälig avkastning erhålles

med tillgodoseende av säkerhetskravet. Vid fråga om tillstånd till

aktieköp böra dessa synpunkter av överförmyndaren särskilt fasthållas.

överförmyndaren bör ej lämna sin medverkan till spekulationsaffärer för

den omyndiges räkning. Emellertid bör en föreslagen placering ej bedömas

isolerad". Det kan tänkas, att en placering, som ej i och för sig kan anses fördelaktig

för den omyndige, är påkallad med hänsyn till förut gjorda placeringar.

—

Då tillstånd sökes till inköp av aktier eller obligationer, utfärdade av aktiebolag,

bör givetvis överförmyndaren förskaffa sig kännedom, bland annat,

om gängse pris eller, när sådant ej finnes, om bolagets verksamhet och

ställning.---

Inom riksdagen anförde första lagutskottet efter att ha avvisat vissa

inom utskottet framställda ändringsförslag bl. a. följande.

Även om sålunda utskottet icke kunnat biträda de ändringsförslag, som

inom utskottet framställts, har utskottet dock funnit, att stadgandet i 5 §

icke giver överförmyndaren tillräcklig ledning vid bedömandet av huruvida

samtycke bör givas eller förvägras, och har utskottet därför icke ansett

sig kunna lämna stadgandet utan ändring. Enligt utskottets mening är beträffande

de omyndigas egendom säkerhetskravet av den stora betydelse,

att detsamma i första rummet bör tillgodoses, även om därigenom den

omyndige skulle få finna sig i ringare avkastning å sitt kapital, än som

kunnat erhållas med en mindre säker placering. Med hänsyn härtill anser

utskottet, att för det ojämförligt största antalet omyndiga de i 4 § angivna

placeringsformerna böra vara de normala. — — — I fråga om aktier

och därmed jämförliga värdepapper bör placering medgivas i än mindre

utsträckning. Detta bör enligt utskottets mening förekomma huvudsakligast

i sådana fall, där t. ex. fråga är, att ett företag, däri den omyndige

har del, skall ombildas till aktiebolag, eller det gäller att genom nyteckning

av aktier eller eljest tillvarataga den omyndiges intressen i ett företag,

där han förut har del. Vid sidan härav ligger det i sakens natur, att

i fråga om omyndiga med större förmögenhet en placering, i aktier kan

äga rum i vidare utsträckning än nu är sagt, varvid emellertid alltid torde

böra iakttagas, att en mera avsevärd del av förmögenheten dock alltid förblir

placerad på det under alla förhållanden fullt betryggande sätt som avses

i 4 §. Åt dessa synpunkter, vilka, enligt vad utskottet inhämtat, överensstämma

med de grundsatser, som för närvarande tillämpas av Stockholms

förmyndarkammare, har utskottet velat giva uttryck genom ett tilllägg

till paragrafen av innehåll, att samtycke, som i paragrafen avses, icke

må givas av överförmyndaren, med mindre särskilda skäl därtill äro.

Vid 1940 års riksdag genomfördes omfattande ändringar i förmynderskapslagen

in. fl. författningar i syfte att skärpa kontrollen över förmyndares

förvaltning. Ändringarna gå tillbaka på ett av professorn Åke Holmbäck

avgivet betänkande (jfr SOU 1939:331.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

i

I betänkandet, men däremot icke under det fortsatta lagstiftningsarbetet,

berördes även frågan om de objekt, i vilka förmyndarmedel böra placeras.

Efter att ha erinrat om gällande regler i ämnet anförde Holmbäck

vidare bl. a. följande.

Den grundsats, å vilken dessa regler vila. är tydligen, att omyndiges medel

äro bäst förvarade, om de anbringas i penningfordringar, oavsett om

dessa fordringar förfalla till betalning kanske långt efter det den omyndige

blir myndig, eller eventuellt aldrig kunna sägas upp från långivarens

sida. Utgångspunkten är därvid, att kronans värde är relativt stabilt och att

den omyndige alltid får ersättning för sina penningar, d. v. s. aldrig gör

en penningförlust, om han blott får ränta på sina medel. Dessa förutsättningar

bliva emellertid förändrade, om kronan icke längre är bunden vid

guldet eller annat värde utan man har att röra sig med en fri valuta, som

kan tillåtas sjunka på grund av allmänna överväganden av t. ex. handelspolitisk

art — där den icke sjunker på grund av att man, under eu tid

av utomordentligt stora statsutgifter, icke kan balansera budgeten eller avannan

orsak. De bliva ytterligare förändrade, om räntan icke är något så

när stabil utan man rör sig med i hög grad skiftande räntesatser. Några

siffror från den svenska obligationsmarknadens utveckling under de senaste

årtiondena skola belysa dessa sistnämnda förhållanden.

1914 och 1916 emitterades två statslån med 5 % räntefot till en emissionskurs,

som något växlade men kan sägas hava uppgått till 99 å 100 %.

Köpkursen på dessa lån hade den 1 juli 1920 nedgått till 823/. resp. 83 %.

Den 11 oktober samma år hade köpkurserna gått ned till 73V2 resp. 71 %.

Den myndling, vars tillgångar voro placerade i obligationer tillhörande

dessa lån, förlorade 30 % av lånebeloppen, om vid sistnämnda tidpunkt

obligationerna av en eller annan orsak måste förvandlas i penningar. Sedermera

sjönko räntesatserna och i följd därav stego obligationslånen, men

ännu i november 1921 utgjorde köpkursen blott ca 88 %. I maj 1922 voro

de båda statslånen uppe i pari.

1894 utgavs ett 3 % svenskt statslån till en kurs av 89V2 %. Den 25 november

1921 stod detta lån i en köpkurs av 58Va % och den 6 maj 1922 i

eu köpkurs av 70 %. Den myndling, vars tillgångar voro placerade i detta

lån, förlorade även högst betydande belopp, om obligationerna måste förvandlas

i penningar i november 1921. Huru stor förlusten skulle blivit, om

realisationen måst äga rum i oktober 1920, upplysa icke de tryckta fondbörsmeddelandena,

men en jämförelse med kursen för 5 % statsobligationer

visar, att 3 % obligationerna då måste hava stått under 50 %. Under

tiden för de fallande räntorna under 1930-talet började obligationerna småningom

att stiga mot pari och noterades i februari 1936 i 101 %.

Av de givna exemplen — särskilt av vad som angivits rörande 1894 års

statslån — framgår att även s. k. guldkantade obligationer äro synnerligen

variabla placeringspapper med stora riskmoment. En obligation med lång

löptid tillförsäkrar sin innehavare en fix ränta för avsevärd tid framåt. Vin

man sätta såsom förmyndarförvaltningens mål, att den omyndige vid sitt

myndigblivande skall hava sina tillgångar placerade så att han för lång tid

framåt får en fast ränta, äro obligationer ett utmärkt placeringsmedel. Men

vill man i stället sälta som förvaltningens mål, att den omyndige vid sitt

myndigblivande skall kunna disponera en minst lika stor summa, som han

t. ex. tidigare ärvt, för att med denna summa bekosta sin vidare utbildning,

börja en affärsrörelse, starta en fabrik o. s. v., är en placering i obligationer

mindre lämplig. Är räntesatsen i samhället högre, då obligationer måste

realiseras än då de förvärvades, gör deras ägare eu kapitalförlust. Skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

en omyndigs medel vid i t. ex. augusti 1939 gällande räntesatser placerats

i 3 % obligationer och måste obligationerna sedermera realiseras under en

period, då den gällande räntan är så hög som i oktober 1920, förlorar den

omyndige halva sitt kapital.

Någon ändrad lagstiftning av civillags natur torde emellertid trots vad nu

sagts knappast vara behövlig. En allmän lagstiftning avseende för förmynderskapsmedlens

vidkommande en flykt från kronvärdena kan icke komma

i fråga. ---

Däremot skulle kunna upptagas till övervägande att i administrativ väg

gåves vissa andra regler än som nu finnas. KF 21 november 1924 skulle

kunna tänkas böra omarbetas i sådan riktning, att den även gåve förmyndarne

och överförmyndarne anvisning å olika sätt att placera förmyndarmedel.

Då det gäller omyndige, som inom kortare tid bliva myndiga, bör

placering uppenbarligen ske så att placering i långfristiga obligationer eller

på längre tid bundna inteckningar undvikes. För dessa omyndige är det av

vikt att vid myndigblivandet äga sitt kapital disponibelt. Placering i bank

(särskilt sparbank) bör för dessa omyndige bliva det kanske främsta sättet

för medels anbringande. Då det gäller andra omyndiga, särskilt obotligt sinnessjuka,

synes åter huvudändamålet med förvaltningen vara att tillförsäkra

de omyndige en fix ränta. Placering i obligationer eller på längre tid bundna

inteckningar blir då att föredraga.

Frågans behandling vid 1951 års riksdag.

Redan vid 1951 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, I: 92

av herr Cassel m. fl. och II: 127 av herrar Edström och Dickson, enahanda

yrkande som i de nu förevarande motionerna.

över motionerna, vilka behandlades av första lagutskottet, avgåvos yttranden

av Stockholms förmyndarkammare, Sveriges advokatsamfund, Svenska

bankföreningen samt överförmyndarna i Göteborg.

Av remissinstanserna avstyrkte Stockholms förmyndarkammare och advokatsamfundet

bifall till motionerna, medan bankföreningen och överförmyndarna

i Göteborg uttalade sig i tillstyrkande riktning.

Det av Stockholms förmyndarkammare avgivna yttrandet var av följande

innehåll.

Dei må till en början anmärkas, att motionärernas uttalande, att i 15

kap. 3 § första stycket föräldrabalken förutsättes, att tillgång i aktier och

andra värdepapper, som den omyndige äger redan vid förmynderskapets

tillkomst, i allmänhet bör försäljas, icke torde vara riktigt. Innebörden av

lagrummet kan nämligen enligt förmyndarkammarens mening icke vara

annan, än att en dylik försäljning bör å lämplig tidpunkt ske, om värdehandlingarna

i fråga icke kunna med trygghet behållas till den omyndiges

fördel. Det kan givetvis icke sägas, att det i allmänhet är fallet, att de ej

kunna med trygghet behållas.

Vad därefter angår själva saken kan det möjligen anses, att gällande föreskrifter

om normal placering av omyndigs tillgångar icke äro avpassade

efter nu rådande förhållanden å det ekonomiska området. Dessa förhållanden

kunna emellertid komma att helt förändras, och det lär väl knappast

vara möjligt att på området hava en lagstiftning, som i detalj ständigt följer

de växlande förhållandena. Emellertid finnes ju ett stadgande om undan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

tag från huvudregeln, och vid detta stadgande vill förmyndarkammaren

något närmare uppehålla sig.

Stadgandet innebär att, om förmyndaren vill göra den omyndiges penningmedel

räntebärande på annat sätt än enligt huvudregeln eller använda

dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest

göra dem fruktbärande, han har att inhämta överförmyndarens samtycke

härtill, samt att dylikt samtycke icke må givas med mindre särskilda skäl

därtill äro. Det må vara att uppfattningen under förarbetena till stadgandet

var, att dylik extraordinär placering borde medgivas endast sparsamt, tydligen

beroende på då rådande förhållanden inom det ekonomiska livet. Stadgandet

synes emellertid på grund av sin avfattning icke behöva eller böra

givas den begränsade räckvidd, som motionärerna tydligen anse att det har.

Enligt förmyndarkammarens mening utgör stadgandet ej hinder mot att

medgiva sådan placering i större omfattning, då väsentligt ändrade förhållanden

inträtt, vilket ju obestridligen skett. Sådana »särskilda skäl» varom

i lagrummet talas måste därför anses föreligga, och förmyndarkammaren

har också sedan flera år tillbaka i stor omfattning medgivit placering i aktier

och fastigheter.

I detta sammanhang vill förmyndarkammaren påpeka vad justitierådet

G. Walin anfört å s. 56 i femte omarbetade upplagan av handboken »Förmyndare

och gode män» av E. Stenbeck — G. Walin. Där sägs: »På senare

tider har det i länder, där myntförsämring börjat inträda, visat sig önskvärt,

att den fara en enhetlig placering i fordringar t. ex. obligationer och

inteckningar då kan innebära undvikes genom en blandad placering exempelvis

i fordringar och aktier i företag med realtillgångar. Sådana synpunkter

göra sig numera gällande även i vårt land och böra naturligen beaktas

av förmyndarna och överförmyndarna. Särskilda skäl till avvikelser från

lagens placeringsregler kunna under dylika förhållanden föreligga.»

Då sålunda enligt förmyndarkammarens uppfattning gällande lag ger vederbörande

möjlighet att även under mycket växlande ekonomiska konjunkturer

tillgodose de omyndigas intressen i det hänseende varom i motionen

är fråga, finner förmyndarkammaren för sin del anledning ej föreligga till

den föreslagna utredningen.

Sveriges advokatsamfund anförde.

För omyndiga ägare av kapital är det naturligtvis — liksom för ägare

av kapital över huvud taget — i och för sig en fördel, om tillgångarna i tider

av inflation äro placerade i realvärden, medan det under deflationsperioder

i stället är fördelaktigare, om medlen placerats i penningfordringar

(t. ex. bankräkningar, obligationer eller inteckningar). Hänsynen till önskvärdheten

att skydda kapitalet mot värdeminskning till följd av förändringar

i penningvärdet får emellertid å andra sidan icke drivas så långt att

man bortser från de risker i övrigt, som äro förknippade med kapitalplacering

av olika slag. Den restriktiva hållning, som lagstiftaren intagit gentemot

placering av omyndigas tillgångar i aktier, är — om man finge förutsätta

att statsmakterna upprätthölle ett någorlunda konstant penningvärde

— enligt styrelsens mening välmotiverad. Man behöver icke gå många år

bakåt i tiden för att finna exempel på att placering i aktier skulle ha kunnat

medföra ruinerande konsekvenser. Vilken förmyndare eller överförmyndare

kan f. ö. i dagens läge vara säker på att placering i aktier till nu gällande

börskurser icke kan komma alt visa sig förlustbringande för myndlingen?
Nu

gällande lag innefattar icke något absolut förbud mot placering av

omyndigas medel i aktier. Dylik placering får äga rum med överförmynda
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

rens samtycke, dock att sådant samtycke ej må givas, med mindre särskilda

skäl därtill äro. Förmyndare i allmänhet sakna erforderliga insikter för

att kunna omhänderha en kapitalförvaltning under ständigt aktgivande på

önskvärdheten av att allt efter förhållandenas utveckling utbyta vissa placeringsobjekt

mot andra. Ej heller äro förmyndare i allmänhet kapabla att

objektivt bedöma de med olika placeringsmöjligheter förbundna riskerna.

Dessvärre gäller detsamma om flertalet överförmyndare. Så länge vår överförmyndarorganisation

företer så påtagliga brister som nu är fallet är det

enligt styrelsens mening synnerligen välbetänkt av lagstiftaren att upprätthålla

snäva gränser för förmyndarnas valfrihet i fråga om placeringsobjekt

och att fordra särskilda skäl för att överförmyndarna skola få medgiva avvikelser.

De för myndlingarna olyckliga konsekvenser, som i motionerna beskrivits,

utgöra ingenting annat än ett exempel — bland många andra — på

följderna av att statsmakterna icke lyckats upprätthålla ett någorlunda fast

penningvärde. Det är emellertid fåfängt att tro att man skulle kunna för

myndlingarnas vidkommande undanröja eller väsentligt minska de olyckliga

verkningarna härav genom att lämna förmyndarna och överförmyndarna

större frihet vid val av placeringsobjekt. Med den ringa insikt i hithörande

frågor, som överförmyndarna i regel besitta, skulle det sannolikt

mest bero på en slump, om en placering i s. k. realvärden skulle visa sig

gynnsam eller icke.

Med hänsyn till de vanskligheter, som äro förknippade med regler om

större frihet vid val av placeringsobjekt, vill styrelsen för sin del avstyrka

motionerna. Botemedlet är i stället ett fast penningvärde.

Svenska bankföreningen framförde följande synpunkter.

Grunden till motionärernas yrkande om en utredning i syfte att erhålla

smidigare regler än de nu gällande rörande placering av omyndigs egendom

är den nuvarande lagstiftningens försiktiga inställning till placering av

omyndigas medel i realvärden, enkannerligen aktier. Alltsedan tillkomsten

av den gällande förmynderskapslagstiftningen år 1924 har huvudregeln i

fråga om placering av omyndigas penningmedel varit den, att de för att

göras räntebärande skola av förmyndaren antingen placeras i »guldkantade»

eller därmed jämförliga obligationer eller utlånas mot säkerhet av inteckning

i fast egendom inom visst förmånsrättsläge eller ock insättas på

räkning i bankinrättning. För placering på annat sätt, exempelvis i aktier,

kräves överförmyndarens tillstånd, vilket enligt lagen icke må givas »med

mindre särskilda skäl därtill äro».

På sätt motionärerna framhållit kunna dessa regler, i varje fall vid en

restriktiv tillämpning, under tider av fallande penningvärde lända den omyndige

till ekonomiskt förfång så till vida som penningmedlens placering i

realvärden på ett bättre sätt än en placering i fordringar garderar den

omyndige mot förlust genom penningvärdets fall. Man får emellertid å andra

sidan fasthålla, att reglerna om placering av omyndigas medel också måste

tillgodose anspråken på att icke sådana medel alltför hårt drabbas av en

eventuellt inträffande krisartad realvärdesänkning.

Bankföreningen vill emellertid hålla före, att vid ett vägande mot varandra

av nyssberörda inbördes motstridande intressen de nuvarande reglernas

inställning gentemot placering av omyndigas medel i realvärden allmänt

sett är alltför njugg. Tillämpningen av stadgandet i kap. 15 § 5 föräldrabalken

om överförmyndares samtycke till medlens placering på annat

sätt än i 4 § avses tillämpas väsentligt olika på olika håll. Medan exempelvis

förmyndarkammaren i Stockholm i allmänhet medgiver placering i börs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

11

noterade aktier, kan på andra håll, särskilt på landsbygden, eu ur den

omyndiges synpunkt välmotiverad begäran om sådan placering stöta på

principiellt motstånd från överförmyndarens sida, vilket i vissa fall kan

medföra onödiga värdeminskningar för den omyndige. Denna skillnad i tilllämpningen,

vilken onekligen är stötande, sammanhänger uppenbarligen

delvis med de varierande förutsättningarna hos olika överförmyndare att på

eget ansvar bedöma ekonomiska förhållanden av denna art; för den i sådana

stycken mera obevandrade blir en restriktiv tillämpning gärna den

tryggaste, om den än icke blir den för den omyndige mest fördelaktiga.

Bankföreningen vill också framhålla, att den allmänna inställningen till

placering av omhänderhavda medel i aktier under senare år undergått en

väsentlig förändring. Kassor och fonder, vilkas placering uteslutande i obligationer

eller andra fordringar tidigare ansågs vara en självklar sak, placeras

numera ofta till väsentliga delar i aktier. Även försäkringsbolag placera

numera ofta sina fria fonder delvis i aktier. Erinras må också, att Kungl.

Maj:t genom kungörelse den 24 september 1943 (nr 707) medgivit Nobelstiftelsens

styrelse att inom viss gräns för stiftelsens räkning inköpa bl. a.

aktier i »sådana svenska industriella företag, som med fästat avseende på

naturatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnas lämpliga för

anbringande av stiftelsens medel».

Det ovan anförda ger vid handen, att enligt bankföreningens mening en

sådan utredning som av motionärerna åsyftas framstår som väl motiverad.

Hur en dylik utredning bör läggas upp, är måhända för tidigt att nu yttra

sig om. Ilen utväg som främst bör övervägas synes dock vara att inrymma

något större befogenhet i fråga om medelsplaceringen åt förmyndaren och

samtidigt helt eller delvis eftergiva kravet på att överförmyndarens samtycke

till placering i realvärden må lämnas allenast då särskilda skäl föreligga.

Vid ett sådant övervägande är det emellertid av vikt att fasthålla, att

riskfördelningsprincipen måste tillförsäkras tillbörligt gehör vid tillämpningen

av lagstiftningen på detta område, liksom det måste hållas i minne,

att en större frihet för förmyndarna också medför större krav på deras omdöme

och allmänna kvalifikationer.

Bankföreningen vill slutligen icke underlåta att framhålla, hurusom bakom

det nu föreliggande problemet ligger den betydligt allvarligare frågan om

penningvärdets upprätthållande. Den utveckling som utlöst yrkandet i motionerna,

nämligen den långvariga och påtagliga penningvärdeförsämringen

under de senare åren, sträcker efter hand sina verkningar till allt flera

områden. Det framstår också alltmer klart, att angelägenheten av att förhindra

en ytterligare inflationsartad utveckling nu utgör en av våra allra

viktigaste inrikespolitiska frågor.

Slutligen anförde överförmyndarna i Göteborg.

Det torde vara obestridligt, att de nu gällande reglerna om placering av

omyndigs penningmedel i flera avseenden te sig föråldrade. Särskilt är detta

fallet med föreskrifterna i föräldrabalken kaj), tö § 5, enligt vilka överförmyndarens

samtycke vid placering av omyndigs penningmedel i aktier icke

må givas »med mindre särskilda skäl äro därtill». Som framgår av första

lagutskottets yttrande vid 1924 års riksdag, skall denna bestämmelse tolkas

restriktivt. För överförmyndarna möter det stundom svårigheter att hos förmyndarna

vinna förståelse för nämnda föreskrift. Utan att sådana särskilda

skäl, som avses med lagen, äro för handen kunna nämligen förmyndarna

ibland giva goda skäl för penningmedlens placering i aktier och med

hänvisning till såväl erforderlig trygghet som avkastning.

Även i vissa andra avseenden kunde en något större frihet vid placering

av omyndigas penningmedel vara önskvärd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

På grund av vad sålunda framhållits tillstyrka vi, att en utredning företages

i syfte att utforma lämpliga regler angående placering av omyndigas

penningmedel.

Utskottet 1951.

Utskottet framhöll i sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 18, att den ledande

grundsatsen vid utformningen av reglerna för placering av omyndigas penningmedel

hade varit, att kravet på trygghet för medlens bestånd skulle

tillgodoses i första hand. Lagen anvisade därför vissa såsom säkra ansedda

placeringsformer, nämligen obligationer, fordran som inskrives eller inskrivits

i statsskuldboken, inteckning i fast egendom samt insättning å räkning

i bank. Ville förmyndaren göra den omyndiges tillgångar fruktbärande

på annat sätt, t. ex. använda dem för inköp av aktier, skulle han inhämta

överförmyndarens samtycke därtill. Sådant samtycke finge emellertid icke

givas, med mindre särskilda skäl talade därför.

Utskottet anförde härefter vidare.

Lagen intager sålunda en restriktiv hållning gentemot placering av omyndigs

tillgångar i realvärden såsom fastigheter och aktier. Vad angår de sistnämnda

placeringsobjekten må erinras om att första lagutskottet vid behandlingen

år 1924 av förslaget till förmynderskapslag framhöll, att överförmyndarna

borde iakttaga särskilt stor återhållsamhet när det gällde att

lämna tillstånd till placering av omyndigs medel i aktier. Utskottets inställning

måste uppenbarligen ses mot bakgrund av de förhållanden inom det

ekonomiska livet, som då voro rådande men vilka — såsom motionärerna

påpekat — numera avsevärt förändrats.

Under förutsättning av att ett fast penningvärde upprätthålles torde de

av lagen anvisade placeringsformerna alltjämt få anses vara de mest betryggande.

Under senare år har emellertid penningvärdet undergått en avsevärd

försämring. Givet är att det i ett sådant läge kan framstå som fördelaktigare

att ha medlen placerade i realtillgångar. Härigenom kan nämligen

den omyndige garderas mot den förlust, som för innehavaren av penningfordran

följer av penningvärdets fall.

Såsom framgår av det nyss anförda äro lagens bestämmelser rörande

de objekt, i vilka förmyndarmedel må placeras, icke ovillkorligt bindande.

Med överförmyndarens tillstånd, vilket dock icke får givas utan särskilda

skäl, må medlen placeras i annan ordning. Härigenom öppnas sålunda en

möjlighet att i någon utsträckning övergå till placering i realvärden. För

en mera allmän övergång till anbringande av omyndigas medel i realtillgångar

synas dock lagens ord icke lämna täckning.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl tala för den av motionärerna

framförda tanken att öppna vidgade möjligheter för placering av förmyndarmedel

i realvärden. Emellertid är det uppenbart att en övergång till

friare placeringsregler skulle draga med sig stora vanskligheter. För att i

ett givet ögonblick kunna bedöma, huruvida en omyndigs tillgångar med

trygghet kunna helt eller delvis placeras exempelvis i aktier, fordras ett

stort mått av insikt och förutseende. Förmyndaren skulle vidare vid en

sådan placering vara nödsakade att kontinuerligt följa utvecklingen på det

ekonomiska området för att vid behov snabbt kunna övergå till annan placeringsform.

En inflationsartad utveckling kan nämligen snart nog förbytas

i sin motsats. Det torde därför vara ofrånkomligt, att ett visst mo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

13

ment av spekulation skulle vinna insteg, om det mera allmänt medgåves

att placera förmyndarmedel i aktier. En sådan utveckling synes icke vara

väl förenlig med trygghetsprincipen, vilken enligt utskottets mening alltjämt

bör vara vägledande på detta område. Även placering i fast egendom

kan vara en mycket chansartad och osäker affär. Härtill kommer att en

övergång till friare placeringsregler torde komma att ställa alltför stora

krav på överförmyndarna.

Utlåtandet utmynnade i hemställan att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Detta blev också riksdagens beslut.

Utskottet.

Den av motionärerna väckta frågan var föremål för behandling även vid

1951 års riksdag. Därvid avgav utskottet i ämnet utlåtande, nr 18, vilket

finnes återgivet här ovan. Utskottet har icke funnit anledning frångå sin i

nämnda utlåtande intagna ståndpunkt och får därför under hänvisning till

detsamma hemställa,

att förevarande motioner, I: 357 och II: 471, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1952.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Lodenius, Lindblom,

Cassel, fru Wallentheim* och herr Franzén;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,

Johansson i Norrfors*, Landgren*, fröken Öberg, herrar Wirtén, Gustafsson

i Borås* och fru Hellström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Reservationer

1) av herr Cassel och fru Hellström, vilka inom utskottet yrkat, att utskottet

måtte tillstyrka bifall till motionerna samt därför hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, 1: 357

och II: 471, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

en utredning snarast måtte igångsättas för att utforma lämpliga

regler angående placering av omyndigs penningmedel,

därvid särskilt 3, 4 och 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken

böra omarbetas;

2) av herr Wirtén.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521115

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.