Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta motioner.

1952-02-26 · 54 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 54 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1952:6, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel

i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 22, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 365 av herr Holmbåck, och

inom andra kammaren:

nr 397 av herrar Häckner och Larsson i Stockholm,

nr 463 av herr Ståhl samt

nr 481 av herr Johansson i Stockholm m. fl.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget avser att bereda vidgade möjligheter

att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning angående spioneri,

sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet riktade brott. Förslaget har

utformats såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,

vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Innebörden

av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss förlängning av

anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering göres av bestämmelserna

i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

Tillämpningen av de i lagen meddelade särskilda tvångsmedelsbestämmelserna

skall i den mån den handhaves av polis- och åklagarmyndigheterna

vara underkastad domstolskontroll.

Lagens giltighetstid begränsas till den 30 juni 1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 no ml. lavd. Nr 6.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Inledning.

Genom beslut den 7 juli 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt stats polisintendenten

att utreda frågan om erforderliga åtgärder för att i ett skärpt läge möjliggöra

en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande

av spioneri m. in. jämte därmed sammanhängande organisatoriska, personella

och ekonomiska spörsmål. Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade

statspolisintendenten med skrivelse den 1 februari 1951 en promemoria

med förslag till organisation av den ifrågavarande polisverksamheten

in. m. vid ett skärpt läge. I promemorian hemställdes därjämte om utarbetande

av en särskild tvångsmedelslagstiftning enligt vissa i promemorian

angivna riktlinjer.

Frågan om ökat skydd mot spioneri och annan landsskadlig verksamhet

var även föremål för behandling vid 1951 års riksdags vårsession. I motioner

av herr Andrén m. fl. (I: 1) samt av herr Hjalmarson m. fl. (11:4)

hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

skyndsam utredning angående beredskapslagstiftning, avsedd att vid krig

eller krigsfara skapa vidgade möjligheter att ingripa mot verksamhet, som

hotade rikets yttre eller inre säkerhet, samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Första lagutskottet yttrade

i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 23), att intresset att trygga

statens yttre och inre säkerhet i tider av krig eller krigsfara uppenbarligen

krävde mer ingripande lagregler än dem som komme i fråga för mera fredliga

förhållanden. Någon meningsskiljaktighet torde, framhöll utskottet vidare,

icke råda därom, att en lagstiftning i huvudsak motsvarande den

som gällde under det senaste världskriget bleve nödvändig för den händelse

att läget skulle undergå en skärpning- Skulle riket komma i krig eller

ett med krig jämförligt tillstånd inträda, torde ännu mera ingripande lagregler

bli ofrånkomliga. Med den försämring som det världspolitiska läget

de senare åren undergått hade man tyvärr att räkna med som en praktisk

möjlighet att vårt land kunde komma att bli indraget i krigiska förvecklingar

eller att i vart fall landets säkerhet kunde bli hotad. Det vore under

sådana förhållanden angeläget att de lagstiftnings- och andra åtgärder, som

för sådana fall bleve erforderliga, redan nu förbereddes. Med hänsyn till

att ett omfattande utredningsarbete på en beredskapslagstiftning — avseende

bl. a. vissa tvångsmedel — redan påginge inom Kungl. Maj :ts kansli,

fanns emellertid enligt utskottets mening icke anledning för riksdagen

att göra framställning i ämnet hos Kungl. Maj :t. På hemställan av utskottet

avslog riksdagen motionerna.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1951 tillkallade chefen

för inrikesdepartementet samma dag ledamöterna av riksdagens första

kammare numera landshövdingen J. F. Domö och landshövdingen K. J. Olsson

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare medicine licentiaten

O. B. von FrieseD, lantbrukaren N. G. Hansson i Skegrie och metallarbetaren

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

3

A. S. Hedqvist att tills vidare inom departementet deltaga i överläggningar

rörande viss beredskapslagstiftning.

Efter överläggningar i juni 1951 med nämnda personer — med undantag

av landshövdingen Olsson, som var förhindrad närvara — upprättades inom

justitiedepartementet en promemoria, dagtecknad den 26 juli 1951, med förslag

till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott

mot rikets säkerhet. Vid promemorian fogat förslag till lag med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har fogats såsom bilaga (Bilaga

B) till propositionen. Promemorieförslaget överensstämmer i stort med

det nu framlagda lagförslaget. Utskottet tillåter sig därför att hänvisa till

sagda bilaga.

Över promemorian med därvid fogat lagförslag ha avgivits yttranden

av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Översikt av gällande bestämmelser om brott mot rikets yttre och inre

säkerhet.

Bestämmelser om straff för brott som rikta sig mot rikets yttre säkerhet

finnas nu upptagna i 8 kap. strafflagen. Där straffbelägges i 1 § högförräderi.

Sådant brott föreligger vid gärning, som syftar till angrepp mot statens

integritet eller som innebär tvång mot de högsta statsorganen. I lagrummet

beskrives gärningen såsom handling med uppsåt att riket eller del

därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt

bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende

av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, eller handling

med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras. Fullbordat

brott föreligger, så snart handling företagits som innebär fara för

uppsåtets förverkligande. Straffet är straffarbete på livstid eller, om faran

var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

I 8 kap. 2 och 3 §§ behandlas trolöshet i förhandling med främmande

makt resp. egenmäktighet i förhandling med främmande makt. För den

förra gärningen är straffet straffarbete på livstid eller från och med två

till och med tio år. För det senare brottet anges straffet till fängelse eller

straffarbete i högst två år; var riket i krig skall dock dömas till straffarbete

i högst fyra år. Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt

eller dess fredliga förhållanden till främmande makt, skall dömas till

straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig,

från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Spioneribrottet behandlas i 8 kap. 4—6 §§. Det egentliga spioneribrottet

innebär att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande förhållande, vars

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller

för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

hållanden eller eljest för rikets säkerhet. Såsom exempel på föremål för

sådan uppgift nämnes i 4 § försvarsverk, vapen, förråd, import och export.

Spioneri föreligger även, om någon med uppsåt som nyss nämnts

obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat

föremål som innefattar uppgift av sagda beskaffenhet. Två olika grader av

det egentliga spioneribrottet finnas, spioneri och grovt spioneri. För spioneri

är straffet straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, fängelse.

För grovt spioneri skall dömas till straffarbete mellan fyra och tio

år eller på livstid. Vid bedömande huruvida spioneri är grovt skall särskilt

beaktas om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn

till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den

brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts

honom.

Mildare former av spioneri äro de i 8 kap. 6 § upptagna brottstyperna

obehörig befattning med hemlig uppgift (6 § första stycket), som icke förutsätter

uppsåt att gå främmande makt tillhanda och som straffas högst

med straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst med straffarbete

i fyra år, samt vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket), där

straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst straffarbete

i två år.

I 8 kap. 7 § straffbelägges s. k. olovlig underrättelseverksamhet. Frågan

om den straffrättsliga regleringen av sådan verksamhet har upprepade

gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sin nuvarande lydelse har

ifrågavarande paragraf erhållit enligt lag den 18 juni 1949. Brottet definieras

så, att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan

medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till

dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. För olovlig

underrättelseverksamhet straffas även den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga

medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om

annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan,

som ej är allenast tillfällig. Straffet för olovlig underättelseverksamhet

är högst straffarbete i två år.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken eller med våld, hot därom, smädelse eller annan

missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande

makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes enligt 8 kap. 8 § för kränkande av främmande makt till fängelse

eller till straffarbete i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet

allenast böter.

Att utan Konungens tillstånd här i riket värva folk till främmande krigstjänst

eller därmed jämförlig tjänst eller förmå folk att olovligen begiva

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

5

sig ur riket för att taga sådan tjänst är enligt 8 kap. 9 § straffbart såsom

olovlig värvning. Straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig,

straffarbete i högst två år.

Slutligen straffbelägges i 8 kap. 10 § tagande av utländskt understöd,

innebärande att man av främmande makt eller någon som handlar i dess

intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom utgivande

eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen

om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet

är fängelse eller straffarbete i högst två år.

De i 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 6 § första stycket och 7 § upptagna brotten

äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadiet (8 kap. 11 §).

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får allmän åklagare ej väcka åtal för brott,

som avses i 8 kap. 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott

enligt 7 § (8 kap. 13 §).

Sådana brottsliga handlingar som rikta sig mot rikets inre säkerhet,

s. k. högmålsbrott, behandlas i 9 kap. strafflagen. Det viktigaste av dessa

brott, nämligen uppror, är upptaget i 1 §. Upprorsbrottet står i nära anslutning

till högförräderibrottet enligt 8 kap. 1 §. Den betydelsefullaste

skiljaktigheten ligger i uppsåtet. Uppror föreligger om någon, med uppsåt

att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling,

som innebär fara för uppsåtets förverkligande, och handlingen ej är att

bedöma som högförräderi. För uppror ådömes straffarbete på livstid eller,

om faran var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

Den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är

satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet

skall enligt 9 kap. 2 § dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år. Förövas sådan gärning mot annan

medlem av konungahuset, är straffet straffarbete i högst sex år; om

brottet är grovt, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio

år eller på livstid. Om majestätsbrott innebär berövande av livet, skall alltid

dömas till livstids straffarbete.

Missfirmelse mot kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen eller

mot riksdagen och skymfande av rikssymbol straffbeläggas i 9 kap. 3—5

§§. Straffet är fängelse eller böter.

Enligt 9 kap. 6 § skall för väpnat hot mot laglig ordning dömas, om

någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig

frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk. För dylik gärning är straffet straffarbete från

och med sex till och med tio år.

S. k. olovlig kårverksamhet innebär att man bildar eller deltar i sammanslutning,

som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel

som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller att man för sådan sammanslutning

tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning,

upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller

understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt.

Detta förfarande straffbelägges i 9 kap. 7 §, som för brottet stadgar högst

straffarbete i två år.

Ytterligare en brottstyp har upptagits i 9 kap., nämligen svikande av

försvarsplikt (självstympning o. dyl.), som enligt 8 § medför högst straffarbete

i två år eller, om riket var i krig, högst straffarbete i fyra år.

I fråga om de i 9 kap. 1, 2, 6 och 8 §§ upptagna brotten straffbelägges

även försök; förberedelse är likaledes straffbar beträffande samma brott

med undantag för brott enligt 8 § (9 kap. 9 §). De brott som rikta sig mot

kunglig person få i allmänhet av allmän åklagare åtalas endast med tillstånd

av Kungl. Maj :t (9 kap. 10 §).

I 19 kap. strafflagen ha sammanförts s. k. allmänfarliga brott. Bland

dessa har i 4 § upptagits sabotage. Sådant brott föreligger, om någon förstör

eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar,

folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar

allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt

hindrar eller stör användningen av sådan egendom. Därjämte föreligger

sabotage, där någon eljest genom skadegörelse eller annan åtgärd som

nyss sagts allvarligt hindrar eller stöir den allmänna samfärdseln eller användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller

av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft. Straffet för sabotage är straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om

brottet är grovt, skall för grovt sabotage dömas till straffarbete från och

med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,

för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. Försök

eller förberedelse till sabotage är ävenledes straffbelagt (19 kap. 11 §).

Av brotten i 19 kap. strafflagen må vidare nämnas mordbrand (1 och

2 §§), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), spridande av gift eller smitta (6 §)

och förgöring (framkallande av allmän fara för djur eller växter medelst

gift eller genom att sprida elakartad sjukdom etc., 7 §).

Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Förfarandet vid förundersökning i brottmål och de medel som därvid få

komma till användning ha noggrant reglerats i den nya rättegångsbalken,

som trädde i kraft den 1 januari 1948. Bestämmelser rörande förfarandet

i allmänhet vid förundersökningen finnas i 23 kap. Det stadgas där att förundersökning

skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott som

faller under allmänt åtal förövats. Förundersökningen har till uppgift att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

7

utröna vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl

föreligga för åtal mot honom. Under förundersökningen skall målet så beredas,

att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Uppgiften ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. Förundersökningen

skall inledas av polismyndighet eller åklagaren; om den

inletts av polismyndighet skall aklagaren övertaga ledningen så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat. Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas

kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som icke är anhållen

eller häktad är icke skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex

timmar, i undantagsfall tolv timmar (23 kap. 9 §). När förundersökningen

fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då

han höres, underrättas om misstanken (23 kap. 18 §).

Om tvångsmedel som få användas vid förundersökningen meddelas bestämmelser

i 24—28 kap. rättegångsbalken. I de nämnda kapitlen i rättegångsbalken

behandlas i huvudsak följande särskilda tvångsmedel, nämligen

i 24 kap. häktning och anhållande, i 25 kap. reseförbud, i 26 kap. kvarstad

och skingringsförbud, i 27 kap. beslag samt i 28 kap. husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Häktning och anhållande. Häktning får enligt bestämmelserna

i 24 kap. ske, om någon på sannolika skäl misstänkes för brott, varå

straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker

eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff eller genom

undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller

det finnes anledning antaga att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Om å brottet icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning därtill saknas. Under

vissa förutsättningar får häktning ske även om lindrigare straff än straffarbete

kan följa på brottet.

Häktning kan endast beslutas av rätten.

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning

Därest mot någon förekomma skäl till häktning, kan han sålunda i avbidan

på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, får den

misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i

avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas

av undersökningsledaren eller åklagaren. Anhållningsbeslut kan meddelas

även om den misstänkte ej anträffats eller eljest ej är tillstädes. Så

snart beslutet om anhållande verkställts, skall anmälan göras hos anhållningsmyndigheten.

Därefter skall den anhållne så snart ske kan för förhör

inställas inför anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits

att hålla förhöret med honom. Detsamma gäller då någon av polisman

eller annan gripits såsom misstänkt för brott. Den som anhålles skalJ

erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

närmaste anhöriga skola även, så snart det kan ske utan men för utredningen,

underrättas om anhållandet.

Anhållandet får i regel bestå endast under kort period. I 24 kap. 12 §

stadgas att anhållningsmyndigheten, om ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes

till förhör, skall till rätten avlåta framställning om hans häktande. Om emellertid

för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig,

kan med framställningen anstå; dock skall den avlåtas så snart ske

kan och senast å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades

eller den anhållne inställdes för förhör. Om ej framställning till rätten

göres i enlighel med det sagda, skall den anhållne omedelbart frigivas.

När rätten fått häktningsframställning från anhållningsmyndigheten,

skall rätten så snart ske kan hålla förhandling i häktningsfrågan. Om ej

synnerligt hinder möter, skall förhandlingen hållas senast å fjärde dagen

efter det framställningen inkommit. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan framställningen inkom, får emellertid, om ej rätten

finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Häktningsförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan

avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får ej äga rum utan synnerliga

skäl. Utan den misstänktes begäran får uppskov ej ske längre än fyra

dagar. Uppskjutes förhandlingen skall anhållandet fortfara, om ej rätten

bestämmer annat.

Beslag. Medan kvarstad och skingringsförbud avse att säkra ett visst

förmögenhetsvärde, avser beslag omhändertagande av vissa bestämda föremål,

som skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning om brott eller

vara genom brott någon avhända eller på grund av brott förverkade. Beslag

får enligt de bestämmelser som meddelas i 27 kap. äga rum oberoende av

brottets svårhetsgrad eller beskaffenhet. Åtskilliga inskränkningar beträffande

befogenheten att taga i beslag gälla emellertid. Sålunda får enligt 27

kap. 2 §, såvida det icke är fråga om brott varå ej kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte eller vissa honom närstående

beslag ej läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och

någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Särskilda

bestämmelser ha även meddelats om beslag å brev, telegram eller annan

försändelse, som finnes i postverkets eller telegrafverkets vård. Sådan

handling får tagas i beslag endast om å brottet kan följa straffarbete samt

försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

Beslag kan beslutas av rätten beträffande föremål, som företes vid rätten

eller eljest är tillgängligt för beslag, samt av undersökningsledaren eller

åklagaren. År fara i dröjsmål, får även polisman verkställa beslag, dock

ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets vård.

Om beslag verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbats

av beslaget begära rättens prövning därav.

Beslag skall, såvida åtal ej redan väckts, inom viss tid följas av åtal.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

9

Härom stadgas i 27 kap. 7 §. När rätten förordnar om beslag eller fastställer

verkställt beslag, skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas.

Tiden må därvid ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.

I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Om tiden finnes otillräcklig, äger rätten, om framställning därom

göres före utgången av tiden, medgiva förlängning.

För att möjliggöra beslag av försändelse, som väntas inkomma till post-, telegraf-,

järnvägs- eller annan befordringsanstalt, har i 27 kap. 9 § befogenhet

givits rätten att efter framställning av undersökningsledaren eller åklagaren

förordna att dylik försändelse, när den inkommer, skall kvarhållas till dess

frågan om beslag blivit avgjord. Förordnande härom skall meddelas att

gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs anstaltens

föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse att meddelande

om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren

lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. När försändelse på grund

av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan

hos den som begärt förordnandet, varvid denne har att omedelbart

pröva om beslag skall äga rum.

Om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han

enligt 27 kap. 11 § ofördröj ligen underrättas därom och hur det förfarits

med det beslagtagna. Har försändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan

befordringsanstalt tagits i beslag, gäller dock en särskild bestämmelse.

I sådant fall skall, så snart del kan ske utan men för utredningen, mottagaren

och, om avsändaren är känd, även denne underrättas.

Beträffande behandlingen av beslagtaget föremål ha meddelats vissa föreskrifter,

av vilka här må nämnas bestämmelserna i 27 kap. 12 § rörande

beslag av post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild

handling. Sådan handling får icke närmare undersökas, brev eller annan

enskild handling ej heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen

angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av sådan myndighet

granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare

undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. I lagrummet stadgas

även beträffande post- eller telegrafförsändelse, att avskrift eller utdrag därav

ofördröj ligen skall tillställas mottagaren, om det kan ske utan men för

utredningen.

I 27 kap. 16 § meddelas bestämmelser om telefonavlyssning. Ingrepp

i telefonhemligheten får företas blott i vissa strängt begränsade fall.

Sålunda får avhörande av telefonsamtal medgivas endast när fråga är om

brott av så allvarlig beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år. Rätt att besluta om åtgärden tillkommer endast rätten,

som kan upptaga frågan blott på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Beslutet får avse tillstånd till avhörande av samtal till och från tele
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

fonapparat som innehaves av den som skäligen kan misstänkas för brottet

eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall

meddelas att gälla viss tid, högsi en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs

telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning

som ägt rum vid samtals avhörande, skall vad i 27 kap. 12 § stadgas

om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. I den

mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen,

skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken ifrågasattes att möjlighet

skulle beredas undersökningsledaren eller åklagaren att från telefonanstalt

erhålla uppgift å telefonsamtal, växlade eller beställda mellan apparat, som

kunde antagas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte,

och annan apparat. Något stadgande härom kom dock icke att inflyta i rättegångsbalken,

enär processlagberedningen och föredragande departementschefen

ansågo att frågan om sådan åtgärd kunde regleras i administrativ

ordning (se prop. 1942: 5 s. 509). Sedermera kom emellertid att i 1929 års

telefonreglemente (§ 2 i lydelse jämlikt kungörelse den 26 september 1948)

inflyta ett stadgande av innehåll, bland annat, att uppgift om namn å de personer

och nummer å de apparater, mellan vilka samtal utväxlats, icke finge,

där ej i lag annorlunda stadgades, delges andra än dem, mellan vilka samtalet

utväxlats eller som vore innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

Samma stadgande återfinnes i 3 § i nu gällande telefonreglemente

den 16 mars 1951, nr 132.

Tvångsmedelslagstiftningeu och dess tillämpning under det andra

4 världskriget.

Den 10 juni 1938 utfärdade Kungl. Maj :t en hemligstämplad kungörelse,

den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna kungörelse skulle finnas en

allmän säkerhetstjänst i syfte att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet

av krigsunderrättelser till obehöriga. I kungörelsen angavs genom

en detaljerad uppräkning vad som skulle anses såsom krigsunderrättelser.

Säkerhetstjänstens verksamhet var enligt kungörelsen uppdelad i två

grenar, innefattande den ena övervakning av post-, telegraf-, telefon- och

radiotrafik samt trafiken å järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser,

och den andra för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta

personer. Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma säkerhetstjänstens

befattningshavare vid verksamhetens utövande, innehöll säkerhetskungörelsen

däremot i övrigt icke några bestämmelser. I kungörelsen

utsädes, att angående befogenhet för personalen vid säkerhetstjänsten att

förordna om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt om

övervakning av meddelanden, som befordrades med post, telegraf, telefon

och radio eller annorledes, ävensom om kvarhållande av misstänkt person

skulle gälla vad därom kunde varda särskilt stadgat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

11

Redan innan kriget brutit ut, sattes säkerhetskungörelsen delvis i kraft,

och från den 12 april 1940 var den i sin helhet i tillämpning.

Vid tiden för krigsutbrottet reglerades de tvångsmedel, som kunde användas

vid förberedande utredningar rörande brott, dels i 19 § strafflagens

promulgationsförordning och dels i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel

i brottmål. I 19 § strafflagens promulgationsförordning funnos bestämmelser

om häktning och kvarhållande av misstänkt person. De tvångsmedel

som reglerades i 1933 års lag voro beslag, skingringsförbud samt husoch

kroppsrannsakan. Befogenhet att besluta om ifrågavarande tvångsmedel

tillkom länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare

och polisintendent, som var chef för kriminalavdelning i stad, samt

domstol i mål som där handlades. Viss rätt att begagna tvångsmedel tillkom

även underordnade polismän. Bestämmelserna om häktning och kvarhållande

av misstänkt person överensstämde, med den skiljaktighet som föranledes

av att numera endast rätten kan besluta om häktning, i huvudsak

med de nu gällande reglerna om häktning och anhållande i rättegångsbalken.

Beträffande beslagsreglerna må nämnas att 1933 års lag saknade motsvarighet

till stadgandena i 27 kap. 9 och 16 §§ rättegångsbalken rörande kvarhållande

av försändelse som väntas inkomma till post eller annan befordringsanstalt

och om avlyssning av telefonsamtal.

De i säkerhetskungörelsen förutsatta bestämmelserna om allmänna säkerhetstjänstens

befogenheter meddelades i lagen den 14 oktober 1939 om

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen m. m. samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m. Båda dessa lagar erhöllo provisorisk karaktär

och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag

förlängdes ej. Däremot förlängdes 1940 års lag successivt, sista gången genom

lag den 26 maj 1944, enligt vilken 1940 års lag ägde fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1945.

1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter

än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års lag angivna åtgärderna

fingo tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att hindra eller uppdaga

brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka

kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser

med främmande makt. Sedermera utökades denna förteckning med

brott mot den år 1940 tillkomna lagen om straff för sabotage. Åtgärderna

fingo emellertid därutöver användas äveg i den mån det var erforderligt för

att hindra att förhållande, vars meddelande till främmande makt kunde föranleda

skada som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom eller för att

vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om

överbringande till obehörig av meddelande därom. Under de nu angivna

förutsättningarna kunde enligt 1940 års lag beslut meddelas om beslag,

skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde beslutas

att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan lörsändelse skulle

inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

samt att expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller

samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare avstängas

för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes att det jämväl kunde

beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller

beställda samtal.

Vidare gav 1940 års lag möjlighet att där det befanns erforderligt för ändamål

som förut nämnts gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes

för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen

riktade sig.

Åtgärd som beslutats med stöd av 1940 års lag fick enligt vad som uttryckligen

stadgades icke upprätthållas längre än som erfordrades för att

vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Därutöver funnos i lagen vissa

särskilda kontrollföreskrifter. I fråga om förfarandet vid beslag och skingringsförbud

samt hus- och kroppsrannsakan, som kunde komma att äga rum

med stöd av lagstiftningen, ägde sålunda flertalet bestämmelser i den för

vanliga förhållanden avsedda 1933 års lag motsvarande tillämpning. Detta

innebar bl. a. att om brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åtalats

inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingringsförbudet

skulle hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t, annan myndighet medgivit att åtgärden finge bestå under viss

ytterligare tid. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1943

infördes bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden om granskning

av postförsändelser och om avlyssnande av telefonsamtal. Om dylikt beslut

meddelats, skulle sålunda anmälan därom med angivande av skälen för beslutet

utan dröjsmål göras hos justitiekanslern, som hade att upphäva detsamma,

om han fann att det icke borde äga bestånd. Enligt den ursprungliga

lydelsen av 1940 års lag skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio

dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, frigivas, såvida

ej justitiekanslern medgivit att han finge kvarhållas under viss ytterligare

tid, högst trettio dagar. Vid lagens förlängning 1941 ändrades dessa bestämmelser.

Ändringen innebar att den tid kvarhållande finge ske utan medgivande

av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern

skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst femton

dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda

längsta tiden för kvarhållande, sextio dagar, bibehölls dock. Samtidigt

med lagens förlängning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945 förkortades

den längsta tiden för kvarhållande till trettio dagar och stadgades att,

då någon med stöd av lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom

ofördröj ligen skulle göras hos justitiekanslern.

Befogenhet att föranstalta om åtgärder som avsågos i 1940 års lag tillkom

länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste

stadsfiskalen och den polisintendent, som var chef för kriminalavdelningen.

Kungl. Maj :t kunde emellertid uppdraga beslutanderätt i nu förevarande fall

åt befattningshavare, som kunde anses jämställd med de befattningshavare

inom åklagarväsendet och polisväsendet som nu nämnts.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

13

Genom 1940 års tvångsmedelslag skedde en utvidgning av säkerhetstjänstens

verksamhetsområde. Med stöd av de befogenheter som denna lag ansågs

giva säkerhetstjänsten utövade denna under kriget en mycket omfattande

både individuell och allmän kontroll över post-, telegram- och telenfontrafiken

samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg.

Vid utövande av den allmänna kontrollen fungerade säkerhetstjänsten i

praktiken såsom ett allmänt censurorgan. Därjämte hade säkerhetspolisen

bl. a. till uppgift att förhindra och uppdaga spioneri- och sabotagebrott och

vissa därmed jämförliga brott.

Efter krigets slut avvecklades säkerhetspolisen. Den fortsatta verksamheten

för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. utövas numera av

de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna med biträde av statspolispersonal.

Statspolisintendenten sörjer för den behövliga samordningen på området.

Han samråder därvid med för medborgarsinne kända personer.

Under nu ifrågavarande rubrik redogöres i propositionen för den kritik

som riktats mot säkerhetstjänstens verksamhet och för resultatet av parlamentariska

undersökningskommissionens utredning på detta område. Utskottet

hänvisar i detta hänseende till s. 19—20 i propositionen.

Statspolisintendentens promemoria.

I denna promemoria har statspolisintendenten till en början redogjort

för behovet av en tvångsmedelslagstiftning.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att den nuvarande ordningen,

enligt vilken beslut om användande av tillgängliga tvångsmedel i väsentlig

grad meddelades av domstol, vore ur många synpunkter oläglig. Härom anfördes

bl. a. följande.

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande

förhållanden, som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande

spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste

tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid -— snabbt kunna

beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma

domstolarna. Härtill kunna läggas de risker ur sekretesssynpunkt, som äro

förbundna med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre noggranna

förvaringen av hemliga handlingar.

I anslutning till vad som vidare anfördes i promemorian föreslog statspolisintendenten

att en lagstiftning snarast måtte genomföras i huvudsaklig

överensstämmelse med 1940 års tvångsmedelslag. Brottskategorierna borde

emellertid utökas med 9 kap. 1, 2 och 6 §§ strafflagen. Härjämte borde

vissa formella ändringar göras, framför allt på grund av nya rättegångsbalkens

ikraftträdande. Eftersom riket icke befunne sig i krig, vore emellertid

vissa modifikationer att tillråda. Sålunda borde den längsta tiden för anhållande

bestämmas till trettio dagar. När någon med stöd av bestämmelserna

skulle kvarhållas mer än fem dagar, borde anmälan härom ofördröjligen

göras hos justitiekanslern, som skulle pröva huruvida åtgärden vore

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

befogad. Från polis- och åklagarmyndigheternas sida vore det ett bestämt

önskemål att åtgärder enligt tvångsmedelslagstiftningen underkastades en

noggrann kontroll. Med hänsyn härtill föreslog statspolisintendenten — utöver

vad nyss anförts om kontroll av anhållningsbeslut — att polis- och

åklagarmyndigheternas samtliga beslut i ärenden rörande trafikmedelskontroll

under fred omedelbart skulle underställas justitiekanslern för prövning.

Det syntes vara en angelägen uppgift för de personer, med vilka statspolisintendenten

skulle samråda i frågor av större vikt, att taga del av dessa

beslut. Genom sistnämnda förfarande säkrade man på grund av rådets sammansättning

frågornas bedömande jämväl ur medborgerliga synpunkter.

Under krig borde kontrollförfarande av detta slag icke förekomma.

Justitiedepartementets promemoria.

Såsom i inledningen anmärkts har inom justitiedepartementet upprättats

en den 26 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till skärpt lagstiftning

om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet.

I promemorian uttalas till en början, att det med hänsyn till de synpunkter

som framförts bl. a. av statspolisintendenten syntes befogat att nu vidtaga

en viss skärpning av tvångsmedelslagstiftningen. Vid utformningen

av lagregler i detta syfte borde självfallet beaktas de erfarenheter som vunnits

vid tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag.

Det i promemorian framlagda förslaget begränsar sig till en utvidgning

av gällande lagstiftning rörande individuella ingripanden.

Det framhålles i promemorian att en allmän kontrollverksamhet

ej borde ske utan mycket noggranna överväganden av de ömtåliga spörsmål

som uppkomme i sammanhanget. Frågan därom syntes vara att hänföra

till sådana åtgärder som borde förberedas för att eventuellt sättas i

tillämpning, om en ytterligare allvarlig skärpning av läget skulle inträda.

Vidare har i promemorian förutsatts att bekämpandet av spioneri och liknande

brott skulle liksom för närvarande handhavas av de ordinära polisoch

åklagarmyndigheterna med biträde vid spaningsverksainheten av statspolisen

och att den utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen som i nuvarande

läge kunde befinnas erforderlig således skulle helt anknyta till den

bestående organisationen.

Beträffande den tekniska utformningen av de erforderliga lagbestämmelserna

uttalas i promemorian att lagstiftningen borde utformas såsom

tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken. Härigenom ernådde

man bl. a. att balkens stadganden bleve tillämpliga i allt, varom särbestämmelser

ej meddelats. Vid utformandet av tvångsmedelsbestämmelserna

syntes det angeläget, framhålles vidare i promemorian, att undvika de

vaga och obestämda formuleringar som 1940 års lag begagnade vid angivandet

av förutsättningarna för ingripande. Användningen av tvångsmedlen

borde liksom enligt rättegångsbalken uttryckligen anknyta till förefintlig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

15

heten av misstanke om brott. En lagstiftning i ämnet borde sålunda

i detta hänseende konstrueras i överensstämmelse med föregångaren

till 1940 års tvångsmedelslag, d. v. s. lagen den 14 oktober 1939 om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 kap. eller 19 kap.

strafflagen m. m. Med hänsyn till straffbestämmelsernas nuvarande utformning

borde enligt promemorian kompletterande stadganden rörande användande

av tvångsmedel meddelas rörande följande brott, nämligen högförräderi

(8 kap. 1 §), spioneri (8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med

hemlig uppgift (8 kap. 6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet

(8 kap. 7 §), uppror (9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot

mot laglig ordning (9 kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §). Samtliga dessa

brott vore av sådan svårhetsgrad att straffarbete inginge i strafflatituden.

De ökade möjligheterna till ingripande borde avse även försök och förberedelse,

som beträffande alla ifrågavarande brott straffbelagts.

Vad angår de särskilda punkter där avsteg från rättegångsbalkens bestämmelser

kunde ifrågakomma har i promemorian först upptagits frågan

om möjlighet till förlängning av anhållningstiden. Härom anföres

i promemorian bland annat.

Utredningen av brott om vilka nu är fråga kräver ofta avsevärd tid, beroende

på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal

personer inblandade. Enligt 1940 års tvångsmedelslag medgavs också en

avsevärd förlängning av tiden; ursprungligen tilläts kvarhållande ända upp

till sextio dagar, vilken tid dock sedermera förkortades till trettio dagar. Av

den statistik rörande anhållanden under kriget av säkerhetstjänsten eller

på dess föranstaltande, som redovisats i undersökningskommissionens betänkande

(s. 246), framgår att möjligheten till kvarhållande under längre

tidrymd än fem dagar utnyttjades i ett ganska stort antal fall. Statistiken

visar bl. a. att tiden för kvarhällandet i allmänhet varit längre i de fall som

lett till åtal. Undersökningskommissionen har icke gjort något särskilt uttalande

i anslutning till den ifrågavarande statistiken. Med hänsyn till behovet

av en skärpt övervakning av spioneri- och sabotagebrott synes det

önskvärt att möjlighet till utsträckning av anhållningstiden åter införes.

Såsom förutsättning torde böra anges att längre tid än den i 24 kap. 12 §

rättegångsbalken angivna finnes oundgängligen erforderlig för ytterligare utredning

av häktningsfrågan. På sätt föreslagits av statspolisintendenten synes

längsta anhållningstiden böra bestämmas till trettio dagar. I

I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar av rättegångsbalkens

bestämmelser i 27 kap. rörande beslag

och telefonavlyssning. Beträffande regeln i 27 kap. 2 §

andra punkten angående beslag å vissa skriftliga meddelanden föreslås den

jämkningen att vid förundersökning angående de förut uppräknade brotten

beslag skall få ske, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §

anföres i promemorian att inhämtande av förhandstillstånd av rätten under

vissa förhållanden kunde innebära omgång och tidsutdräkt som kunde försvåra

utredningsresultatet. I sådana fall där ett snabbt ingripande vore av

nöden för att icke utredningsresultatet skulle äventyras borde därför be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

slutanderätten anförtros undersökningsledaren eller åklagaren. Anmälan

som avsåges i 27 kap. 9 § tredje stycket borde för sådant fall göras hos den

som meddelat förordnandet.

Bestämmelserna i 27 kap. 16 § om telefonavlyssning vore enligt promemorian

i behov av komplettering i flera hänseenden, såvitt anginge här ifrågavarande

brott. Härom anföres bl. a. följande.

Tvångsmedlet bör få komma till användning beträffande samtliga de förut

uppräknade brotten, oavsett att å vissa av dem kan följa lindrigare straff

än straffarbete i två år. Vidare synes det i vissa fall kunna innebära ett

hinder för brottsutredningens effektivitet att förordnande om telefonkontroll

får avse endast samtals avhörande. Om det finnes vara av synnerlig vikt för

utredningen, bör det även vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen

av samtal eller att avstänga telefonapparaten. Understundom torde det

även kunna vara av betydelse för utredningen att undersökningsledaren eller

åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan

den misstänktes apparat och annan apparat. Såsom framgår av den

förut lämnade redogörelsen1 anses denna fråga emellertid kunna regleras

i administrativ ordning. Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll

är enligt 27 kap. 16 § högst en vecka. Med hänsyn till den ofta komplicerade

beskaffenheten hos de brottsutredningar varom här är fråga synes maximitiden

för tillståndets giltighet böra förlängas till en månad. Även beträffande

telefonkontrollen torde brottsutredningens effektivitet understundom kunna

bli lidande av att tillstånd måste inhämtas av rätten. Under samma förutsättning,

som förut angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 § om kvarhållande

av försändelse, bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av

undersökningsledaren eller åklagaren.

Beträffande de övriga i rättegångsbalken reglerade tvångsmedlen, nämligen

reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisitation

och kroppsbesiktning, föreslås i promemorian icke några ändringar.

Det uttalas att dessa tvångsmedel i nuvarande läge torde fylla sin funktion

även såvitt anginge den mot rikets säkerhet riktade brottsliga verksamheten.

En fråga, som i promemorian ägnats särskild uppmärksamhet, gäller

kontrollen över tillämpningen av den föreslagna utvidgade

tvångs medelslagstiftningen. Rörande denna fråga

anföres att en granskning av vidtagna åtgärder syntes böra ske genom särskilt

kontrollorgan i samtliga de fall, där utvidgade befogenheter tillerkändes

undersökningsledaren och åklagaren. Med anknytning till de grundsatser

som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser

borde övervakningen anförtros åt rätten. Beträffande den föreslagna

möjligheten till förlängning av anhållningstiden syntes kontrollen böra insättas

så snart anhållningstiden överskrede tio dagar. Om undersökningsledaren

eller åklagaren kvarhölle den anhållne mer än tio dagar utan att

häktningsframställning ingåves till rätten, skulle alltså anmälan därom med

angivande av skälen omedelbart göras hos rätten. Likaså skulle anmälan

hos rätten ofördröj ligen göras när undersökningsledaren eller åklagaren

med stöd av de föreslagna särskilda bestämmelserna meddelat förordnande 1

1 Hänvisningen avser uttalandena under förarbetena till nya rättegångsbalken, se ovan s. 10.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

17

om beslag å skriftlig handling eller om kvarhållande av försändelse eller

om telefonkontroll. Rätten skulle skyndsammast möjligt upptaga anmälan

till prövning och, om rätten funne den anmälda åtgärden obefogad, omedelbart

meddela beslut om den anhållnes frigivande resp. upphäva förordnandet.

I promemorian anföres att av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken torde följa att vid handläggning av anmälan varom nu

vore fråga häradsrätt vore domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare. Några föreskrifter om att rätten i anledning av inkommen

anmälan skall hålla förhandling (jfr 24 kap. 13 § och 27 kap. 6 §) ha, med

hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller, ej ansetts böra

föreslås.

De personer, med vilka enligt vad förut anmärkts samråd ägt rum vid

upprättande av lagförslaget, ha anslutit sig till detsamma, dock utan att de

i alla detaljfrågor fattat någon definitiv ståndpunkt.

Yttrandena.

I de avgivna remissyttrandena tillstyrkes så gott som enhälligt, att en

lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna nu genomföres.

Behovet i rådande läge av en skärpning av tvångsmedelsbestämmelserna

såvitt angår brott mot rikets säkerhet understrykes starkt på

flera håll. Förste stadsfiskalen i Göteborg ger följande karakteristik av polis-

och åklagarmyndigheternas arbete för bekämpande av de brott, varom

nu är fråga.

Den verksamhet, som erfordras till skydd mot spioneri och andra brott

mot rikets yttre och inre säkerhet, karakteriseras av att myndigheterna ställas

inför uppgifter av väsentligen preventiv art. Även om en handling är

att betrakta som ett fullbordat spioneribrott i lagens mening, kommer den

skadebringande effekten därav icke — såsom fallet är vid brott i allmänhet

— till synes i samband med utförandet av själva handlingen. Denna omständighet

medför att uppgiften måste inriktas icke blott på att upptäcka

förövaren av brottet utan även att uppdaga, huruvida brott över huvud taget

ägt rum. Med hänsyn härtill samt de skickligt kamuflerade former under

vilka det moderna spioneriet med stöd av omfattande organisatoriska och

ekonomiska resurser bedrives ävensom de vitala intressen som stå på spel

måste skyddet upprätthållas genom anlitande av delvis andra tekniska

metoder och tillämpning av mera vittgående processuella tvångsmedel än

vid undersökningen rörande vanliga brott.

Bland remissinstanserna saknas icke representanter för den åsikten, att

det föreliggande lagförslaget icke täcker behovet.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna är det blott advokatsamfundets

styrelse, som anför betänkligheter mot en lagstiftning i nuvarande

läge enligt förslagets grunder. Styrelsen ifrågasätter lagstiftningens

behövlighet under rådande förhållanden och anser, att förslaget i vissa hän
‘2

Bihang till riksdagen* protokoll 1\952. 0 samt. 1 avd. Nr G.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

seenden innehåller bestämmelser, mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande

erinringar kunna framställas.

Vad angår frågan om kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta

lagstiftningen bör göras tillämplig, ha i yttrandena framkommit flera förslag

om utvidgning i jämförelse med det i promemorian framlagda lagförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs

och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen i Stockholm samt

stadsfiskalen Ryhninger anse, att ytterligare brott enligt 8 kap. strafflagen

borde medtagas, i första hand tagande av utländskt understöd enligt 10 §.

Rörande det i sistnämnda lagrum avsedda förfarandet framhåller stadsfiskalen

Ryhninger, att detsamma i viss mån kunde anses vara en försvagad

form av högförräderi, i den mån sådan verksamhet toge sig uttryck i fjärrstyrd

propaganda här i landet. Med hänsyn å ena sidan till den betydande

fara, som sådan brottslig verksamhet otvivelaktigt innebure för vårt lands

säkerhet, och å andra sidan till de avsevärda svårigheter, som kunde uppkomma

vid uppspårandet och utredningen av sådant brott, syntes det vara

ett vitalt intresse, att den utvidgade tvångsmedelslagstiftningens bestämmelser

bleve tillämpliga även å denna form av brottslighet. Överbefälhavaren

och landsfogden i Malmöhus län yrka, att trolöshet i förhandling med främmande

makt enligt 8 kap. 2 § upptages i brottsförteckningen; överbefälhavaren

föreslår vidare egenmäktighet i förhandling med främmande makt

enligt 8 kap. 3 §.

Beträffande 9 kap. strafflagen ha Göta hovrätt, statspolisintendenten,

landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger förordat att brottsförteckningen

utökas med olovlig kårverksamhet enligt 7 §. Statspolisintendenten

erinrar om att han i sin promemoria den 1 februari 1951 ansett sig

kunna avstå från att yrka, att lagstiftningen skulle omfatta olovlig kårverksamhet.

Han fäster emellertid uppmärksamheten på vissa under senare

tid inträffade vapenstölder från militära förråd. Även om kårverksamheten

ur här ifrågavarande synpunkter bleve verkligt farlig först i det ögonblick

den kunde sägas utgöra förberedelse till högförräderi eller uppror och i sådant

fall redan enligt förslaget kunde föranleda tillgripande av tvångsmedel,

syntes det dock uppenbart, att man, därest dessa icke kunde insättas förrän

i det skede då viss utredning redan vunnits om syftet med verksamheten,

riskerade att den med befogenheterna avsedda hjälpen komme för sent för

att man i tid skulle kunna oskadliggöra en sådan organisation.

En utvidgning av lagstiftningens tillämplighet såvitt angår 19 kap. strafflagen

påyrkas av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, landsfogden

i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger. Det framhålles, att de

straffbelagda gärningar som anges i 19 kap. 1, 2 och 3 §§ kunna rikta sig

mot sådana objekt som avses i 19 kap. 4 §, varvid dock straff icke torde böra

utmätas enligt sistnämnda lagrum utan gärningarna bestraffas såsom mordbrand,

resp. grov mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse. Straffsatserna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

19

iör dessa brott vore strängare än i 19 kap. 4 §. De i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna

brotten -— spridande av gift eller smitta samt förgöring — kunde

särskilt som led i en biologisk krigföring medföra samma allvarliga följder

som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade sig mot

sabotageobjekt, som avsåges i 19 kap. 4 §.

Förslaget om förlängning av anhållningstiden (1 § i promemorians

lagförslag) har i allmänhet icke föranlett några väsentliga erinringar

i yttrandena. Advokatsamfundets styrelse ställer sig dock i överensstämmelse

med sin allmänna inställning till lagförslaget avvisande.

En jämkning av förslaget i nu ifrågavarande del förordas av förste stadsfiskalen

i Göteborg, som med hänsyn till den karaktär av ett renodlat straffprocessuellt

tvångsmedel som häktningsinstitutet äger enligt nya rättegångsbalkens

bestämmelser icke anser tillräcklig anledning föreligga att utsträcka

anhållningstiden under så lång tidrymd som skett enligt förslaget. Han framhåller

att förhållandena tedde sig annorlunda under den tid då 1940 års

tvångsmedelslag ägde tillämpning, eftersom häktning då innebar inledande

av åtal. Ehuru arten av de brott som avsåges i lagförslaget och därav betingade

utredningssvårigheter otvivelaktigt påkallade en förlängning av gällande

anhållningstid kunde det dock ifrågasättas om denna behövde utsträckas

längre än till förslagsvis tolv dagar, innebärande att häktningsframställning

skulle avlåtas senast å tolfte dagen efter den, då beslut om anhållande

meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes

till förhör. Förste stadsfiskalen ifrågasätter emellertid jämväl, huruvida

icke behov kunde anses föreligga av en förlängning av den i 23 kap.

9 § rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon finge kvarhållas för

förhör.

Vad angår kompletteringarna av rättegångsbalkens

bestämmelser i 2 7 kap. rörande beslag och telefonavlyssning

är det endast advokatsamfundets styrelse som framfört betänkligheter

mot de i promemorieförslaget upptagna reglerna härom. Åtskilliga

remissinstanser ha på olika punkter ifrågasatt utvidgningar i sagda

regler.

Stadsfiskalen Ryhninger har upptagit frågan om underrättelseskyldighet

vid beslag i allmänhet och föreslår att i den nya tvångsmedelslagstiftningen

måtte intagas en bestämmelse, som med avvikelse från stadgandet i 27 kap.

It § första punkten rättegångsbalken medgåve att, då beslag skedde i samband

med brott som avsåges i lagen, vederbörande skulle underrättas om beslaget

först då så kunde ske utan men för utredningen. Behov av en dylik

avvikelse från rättegångsbalkens regler förelåge särskilt med hänsyn till att

vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet insamlandet av bevis i regel

skedde i samband med spaningsarbetet. Han anför i detta sammanhang följande

exempel.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr G.

I enlighet med nu gällande tvångsmedelslagstiftning kan personal från säkerhetstjänsten

under spaningsarbete vidtaga hemlig husrannsakan hos den

misstänkte och därunder göra iakttagelser av värde för utredningen. Om det

skulle visa sig nödvändigt att i samband därmed medtaga något föremål för

närmare undersökning, kan detta emellertid ej ske med mindre än att föremålet

tages i beslag. Enligt nuvarande bestämmelser måste i sådant fall den

misstänkte omedelbart underrättas om åtgärden och därigenom blir spaningsarbetet

känt för honom. Om vid husrannsakan hos en för spioneri

misstänkt person anträffas filmrullar, äger polisen ej medtaga dessa rullar

för undersökning med mindre än att de tagas i beslag och den misstänkte

underrättas. I ett annat fall kan grundad anledning till misstanke föreligga,

att medlemmarna i en spioneriorganisation korrespondera med varandra

med användande av osynlig skrift. Därest i dylikt fall vid husrannsakan i

en av medlemmarnas bostad eller av denne begagnat laboratorium kemikalier

anträffas, som kunna misstänkas användas för detta ändamål, har undersökningsledaren

icke rätt att låta taga prov av dessa kemikalier för analys

och undersökning i och för konstaterande av det osynliga bläckets art

eller för utrönande av vilket slag av framkallningsvätska, som användes,

utan att beslag sker och den misstänkte underrättas.

Frågan om kontrollen över tillämpningen av den föreslagna

utvidgade tvångs medelslagstiftning en (5 § i

förslaget) har i yttrandena ägnats ett livligt intresse. Allmänt kommer den

uppfattningen till uttryck att en effektiv kontroll är påkallad. Rörande

behovet av och syftet med ett kontrollförfarande anför justitiekanslersämbetet

följande.

Att kontroll bör åvägabringas torde vara tydligt. Anledningen härtill är

kanske dock icke främst att söka i den uppfattningen, att polis- och åklagarmyndigheternas

åtgärder ofta skulle vara i behov av korrigering. Den erfarenhet

justitiekansler sämbetet förvärvade av myndigheternas handhavande

av tvångsmedlen under den tid justitiekanslern fungerade som mera allmänt

kontrollorgan i ifrågavarande hänseende, d. v. s. under senare skedet

av den sist förflutna krigstiden, giver närmast vid handen, att åtgärder av

förevarande slag i allmänhet blevo föremål för allsidigt övervägande. Det

torde också av olika skäl kunna förväntas, att nämnda myndigheter med en

utvidgning av deras befogenheter att anlita tvångsmedel komma att vinnlägga

sig om särskild omsorg vid prövningen av hithörande frågor. Å andra

sidan kan vid en helt okontrollerad verksamhet på detta ömtåliga område

missbruk oförmärkt insmyga sig och — vad som kanske är viktigare — den

föreställningen i allt fall lätt uppkomma, att tvångsmedlen icke i allo handhavas

på sätt som bör ske.

Advokatsamfundets styrelse uttalar i denna fråga, att det icke utan fog

kunde sägas, att kontrollspörsmålet vore den viktigaste frågan i detta sammanhang,

ty om blott en betryggande kontroll kunde anordnas, bortfölle

åtskilliga av de betänkligheter som med hänsyn till den enskildes krav på

rättssäkerhet eljest måste resas mot eu lagstiftning av förevarande slag.

En inskränkning av kontrollförfarandet förordas av förste stadsfiskalen i

Göteborg, som i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om begränsning

av längsta tidsfristen för avlåtande av häktningsframställning till tolv dagar

uttalar, att med sålunda genomförd begränsning anledning saknades att

införa särskild kontroll i detta avseende.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

21

Beträffande frågan av vilket, organ kontrollen skall handhavas komina

delade meningar till uttryck. Bland dem som uttryckligen ansluta sig till

promemorians förslag att kontrollen skall anförtros åt rätten märkas Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges häradshövdingar.

Föreningen gör dock den reservationen, att det vid ett skärpt

utrikespolitiskt läge, då ingripanden av här ifrågavarande slag kunde väntas

förekomma i ett stort antal, borde övervägas att inrätta ett särskilt kontrollorgan,

enär det dels kunde bli svårt för domstolarna att medhinna utövandet

av denna granskning dels ock med hänsyn till behovet av en enhetlig

prövning måste anses önskvärt att granskningen utövades av en enda

myndighet.

Lämpligheten av att göra rätten til! kontrollorgan ifrågasättes av justitiekansler

sämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen

i Göteborg, polismästaren i Stockholm, poliskammaren i Malmö

och advokatsamfundets styrelse. Invändningarna gå i huvudsak ut på att

domstolarna icke vore närmare förtrogna med de arbetsuppgifter, som på

ifrågavarande område ålåge polis- och åklagarmyndigheterna, och att det

med hänsyn härtill och till domstolarnas arbetssätt vore lämpligare att lägga

kontrollen i händerna på annat organ. I anslutning härtill framhålles, att värdet

ur rättssäkerhetssynpunkt av kontroll genom rätten väsentligt reducerades

genom att förhandling inför rätten icke skulle äga rum. Vidare kommer

den uppfattningen till uttryck, att kontrollen borde centraliseras i syfte

att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den utvidgade

tvångsmedelslagstiftningen.

Justitiekanslcrsämbctet föreslår att kontrollen lägges å en mera administrativt

betonad myndighet och utvecklar närmare de berörda synpunkterna

på följande sätt:

Lägges kontrollen å rätten, synes böra tagas i beräkning, att domstolarna

— som i sin vanliga verksamhet till grund för beslutade åtgärder helt naturligt

måste kräva fullt betryggande utredning -— skulle bli benägna att

uppställa större fordringar för att godkänna en beslutad åtgärd än som är

förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som

också överensstämmer med lagstiftningens rätta innebörd. Att bestämt förutsäga,

huru domstolarna skola bedöma till dem hänskjutna spörsmål, är

naturligtvis icke möjligt, och det kan självfallet ej heller uteslutas utan är

tvärtom snarare sannolikt, att utgången kan växla hos olika domstolar. Men

därest ett generellt uttalande skall göras, synes det ligga närmast till hands

att befara, att domstolarna snarare anlägga ett betraktelsesätt sådant som

det angivna än ett motsatt. En kontroll, lagd hos domstolarna, torde också

på grund av det mera formbundna arbetssätt, som utmärker domstolarna,

kännas tyngande för polis- och åklagarmyndigheterna och därigenom i sin

mån verka hämmande å dem.

Om ämbetet således räknar med risk för en viss minskning i effektiviteten

av polisarbetet, därest övervakningen uppdrages åt domstolarna, är det

måhända å andra sidan möjligt, att den enskildes rättssäkerhet kan främjas,

om tillsynen ankommer å ett organ, som på grund av sin ställning mera

än domstolarna är i tillfälle att vidtaga åtgärder till komplettering av ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

redningen. Om exempelvis anlitande av visst tvångsmedel framstår såsom

önskvärt men tvekan råder om dess fortsatta bestånd, föreställer sig ämbetet,

att det är lättare för en administrativ kontrollmyndighet än för en domstol

att med vederbörande befattningshavare inom polis- eller åklagarväsendet

öppet diskutera behovet av åtgärden och överlägga om ytterligare

utredning till vinnande av säkrare hållpunkter för att bedöma frågan om åtgärdens

bestånd. Under kriget förfor ämbetet på nu antytt sätt och underkastade

i själva verket beslut om användning av olika tvångsmedel en ingående

granskning, förhörde sig vid de regelmässigt förekommande muntliga

överläggningarna om behovet av vidtagna åtgärder och den verkan för utredningen,

som inträdde, därest en beslutad åtgärd hävdes, etc. Oftast nåddes

enighet vid överläggningarna. I särskilda fall torde härigenom tiden för

anhållande ha begränsats och någon gång ett anhållande undvikits. Och från

kontrollen å censurförfarandet kunna anföras åtskilliga exempel, där den

beslutande myndigheten efter förd överläggning med ämbetet självmant

återkallade sitt beslut eller begränsade tiden för åtgärden. Det är med dessa

erfarenheter för ögonen, som ämbetet anser det kunna sättas i fråga om

icke även ur den enskildes synpunkt en mera administrativt betonad myndighet

faktiskt kan vara att föredraga såsom kontrollorgan. Samma möj - lighet att bringa en sådan myndighets beslut under omprövning som vid

klagan över domstols avgörande skulle dock sannolikt icke komma att stå

till buds.

Lägges tillsynen å domstolarna, kan tillämpningen, såsom redan antytts,

bli ganska växlande. Visserligen är väl sannolikt, att endast ett relativt begränsat

antal domstolar komma att syssla härmed, enär den brottsliga verksamhet

som avses försiggår endast å vissa platser. Men under alla omständigheter

kan vilken domstol som helst komma att få taga ställning till

hithörande frågor, och så måste antagas bli fallet med åtskilliga domstolar,

kanske även i högre instans. Anförtros uppgiften åt ett enda organ, förvärvar

detta så småningom erfarenhet av utredningar av det slag varom här är

fråga. Statspolisintendenten har i sin promemoria framhållit »den allmänna

kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundförutsättning

för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande». Ämbetet kan för sin del

från sin befattning med tillämpningen av de tidigare tvångsmedelslagarna

betyga värdet av en sådan allmän kännedom för möjligheten att riktigt

avväga de olika intressen som bär stå mot varandra.

Förslaget att uppdraga kontrollen över undersökningsledares och åklagares

beslut åt domstolarna är icke närmare motiverat i promemorian. Det

anföres allenast, att övervakningen torde, med anknytning till de grundsatser

som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedeisbestämmelser,

böra anförtros åt rätten. Härvid synes emellertid kunna framhållas,

att övervakningen skall avse åtgärder på ett tidigt stadium i utredningsarbetet

samt att befogenheten därav icke låter sig bedömas med den

grad av säkerhet som nu är fallet, då domstolarna taga befattning med

tvångsmedlen. Domaren kommer att än mer fjärma sig från sin egentliga

uppgift att efter fullständig utredning i en sak på ett objektivt sätt skilja

mellan två parter och närma sig den ena parlens, åklagarens, eller rent av

polisens. Ett tydligt avsteg från en av de viktigaste grundsatserna i rättegångsbalken

har också gjorts i förslaget, då bestämmelserna så utformats,

att någon förhandling icke skall äga rum i anledning av anmälan om vidtagna

åtgärder. Det torde kunna förväntas, att en domare skall känna sig

ganska främmande för en prövning allenast på det av åklagaren eller förundersökningsledaren

förebragta materialet och även föga tilltalad därav.

I själva verket förefaller denna avvikelse från den ackusatoriska principen

vara ett tecken på att övervakningsuppgiften icke helt väl passar tillsam
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

23

mans med rättegångsbalkens regler. Ur utredningens synpunkt är anordningen

åter till fördel, då en förhandling säkerligen skuile kunna allvarligt

hämma effektiviteten i polisarbetet och även eljest bli till men för utredningen.

Riksåklagarämbetet förordar, afl kontrollen lägges hos justitiekansler^ och

understryker särskilt, att kontrollmyndigheten, därest den icke har närmare

kännedom om de speciella problem som uppkomma vid bekämpandet av de

landsskadliga brotten, saknar möjlighet att tillfredsställande bedöma befogenheten

av en åtgärd, som vidtagits av polis- eller åklagarmyndighet och

därför blir benägen att utan vidare godtaga åtgärden. Härigenom förringades

enligt ämbetets mening kontrollens värde ur rättssäkerhetssynpunkt. Det

kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke en kontroll, anordnad i enlighet

ined lagförslaget, skulle innebära risk för en sådan ur rättssäkerhetssynpunkt

icke önskvärd utveckling. Ämbetet framhåller även, att ehuru kontrollen

över tvångsmedlens handhavande naturligen främst måste tillgodose

rättssäkerheten, borde vid kontrollens utövande även beaktas intresset av

att tvångsmedlen verkligen beredde polis- och åklagarmyndigheterna möjlighet

till ett effektivt ingripande mot de brott, som här vore i fråga. Det

syntes ämbetet icke vara uteslutet, att i ett eller annat fall en domare, som

utan att vara tillräckligt insatt i hithörande frågor hade att bedöma befogenheten

av en av polis- eller åklagarmyndighet beslutad tvångsåtgärd,

kunde vara benägen att upphäva åtgärden, även om denna vore befogad. Mot

en kontroll genom justitiekanslern kunde icke numera, då denne ej längre

fungerade såsom högste åklagare, riktas den invändningen, att han icke skulle

intaga en i förhållande till åklagarväsendet fullt fri och obunden ställning.

Svea hovrätt har för sin del förordat att kontrollen anförtros överordnad

åklagarmyndighet. Hovrätten anser att inga allvarligare principiella invändningar

kunna riktas mot rätten såsom kontrollorgan, såvitt angår åtgärder

enligt 2, 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen. Beträffande den i 1 §

föreslagna möjligheten till förlängning av anhållningstiden kunde emellertid

starkare invändningar riktas mot övervakning genom rättens försorg.

Därmed ålades rätten en prövning av annat slag än som i allmänhet förekomme

i den dömande verksamheten. För anhållande krävdes icke, såsom

vid häktning, sannolika skäl för misstanke om brottet, och rörande den

grad av misstanke, som borde föreligga, lämnade lagen icke annat besked än

att fulla skäl till häktning icke vore erforderliga. Enligt grunderna för

24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken torde det emellertid böra vara

så, att det tedde sig sannolikt att häktningsskäl vore för handen vid anhållningstidens

slut. En förlängning av tiden finge säkerligen till följd, att

anhållande kunde beräknas ske på svagare grunder än då endast normal

anhållningstid stode till förfogande. Vidare torde vid prövningen av anhållandet

ofta komma att åberopas en hel del omständigheter av polisiär natur,

rörande vilka domstolen, om den skulle bedöma grunderna för anhållandet,

i brist på ingående kännedom om sådana faktorer bleve hänvisad att fästa

avgörande vikt vid allmänna uttalanden i den föreliggande anmälningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Rättens prövning bleve därvid ej sällan sådan, att den icke motsvarade krav

som eljest ställdes på domstolsavgöranden. Härtill komme att prövningen

förutsattes skola ske utan föregående förhandling. Av dessa förhållanden

måste dragas den slutsatsen att skäl talade mot att förlägga kontrollen till

domstol. Skyldighet för domstolarna att handha ifrågavarande kontroll syntes

till och med kunna innebära viss risk för att förtroendet för domstolarna

påverkades i ogynnsam riktning.

Statspolisintendenten och förste stadsfiskalen i Göteborg föreslå justitiekanslern

såsom kontrollorgan. Den senare medger dock, att ett kontrollförfarande

i rättens hand torde vara ägnat att tillgodose såväl allmänhetens

som det allmännas intresse. Alternativt justitiekanslern eller riksåklagaren

förordas av överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt advokatsamfundets styrelse

anse, att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde

prövas. Länsstyrelsen uttalar, att erfarenheterna från tillämpningen av 1940

års tvångsmedelslag otvetydigt gåve vid handen att behov av medborgarinsyn

förelåge. Det vore enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare klart att

den nämnd med vilken statspolisintendenten hade att samråda i frågor av

större vikt utgjorde någon säker garanti ur denna synpunkt. Samfundsstyrelsen,

som ifrågasätter om icke kontrollen kunde anförtros åt en för

ändamålet särskilt tillsatt nämnd, bestående av representanter för rättsväsendet

samt lekmän, understryker att det icke vore alldeles oundgängligt,

att varje åtgärd av polis- och åklagarmyndigheterna bleve föremål för en

omedelbar kontroll; det viktigaste vore, att polis- och åklagarmyndigheternas

åtgöranden förr eller senare bleve granskade av ett organ, som hade möjlighet

att få de föreliggande frågorna allsidigt belysta.

Vad angår den närmare utformningen av ett kontrollförfarande i rättens

hand uttalar Göta hovrätt, att det beträffande kontroll över åtgärder enligt

1 § i lagförslaget icke funnes någon anledning att avvika från den princip,

som i övrigt syntes utmärka de föreslagna kontrollföreskrifterna, eller att

kontrollen skulle sätta in så snart en åtgärd vidtoges som ginge utöver vad

rättegångsbalken medgåve. Anmälan till rätten borde sålunda göras, om ej

häktningsframställning avlåtits sist å femte dagen efter den, då beslut om

anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken

inställdes till förhör. Justitiekanslersämbetet anser, att därest det

remitterade förslagets ståndpunkt i fråga om övervakningen av tvångsmedlens

handhavande följdes, det borde tagas under övervägande att införa

möjlighet för rätten att i fråga om anhållande föreskriva, att ärendet inom

viss tid ånyo skulle anmälas. En liknande tanke kommer till uttryck hos

föreningen Sveriges häradshövdingar, som uttalar att den misstänkte borde

äga samma rätt att när som helst påkalla prövning av beslut om anhållande,

som han, därest han häktades, ägde i fråga om häktningsbeslutet. Väl ägde

den misstänkte fullfölja talan mot rättens beslut i anledning av undersökningsledarens-åklagarens

anmälan, men en rätt för den misstänkte att ånyo

få frågan om anhållande prövad i första instans torde leda till ett snabbare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

25

avgörande. En rätt för den misstänkte att påkalla rättens prövning av beslut

om anhållande kunde begränsas så, att den inträdde först efter utgången av

viss tid, exempelvis fyra eller tio dagar eller efter det rätten meddelat beslut

i anledning av undersökningsledarens-åklagarens anmälan. Ett dylikt stadgande

torde dock vara onödigt, om domstolen tillädes rätt att uppskjuta

handläggningen av prövningsframställning tills undersökningsledarensåklagarens

anmälan inkommit. Föreningen tillägger, att den som drabbades

av beslut av undersökningsledare eller åklagare enligt 3 § i förslaget borde

äga rätt att påkalla rättens prövning därav på sätt eljest gällde enligt 27 kap.

6 § rättegångsbalken. Huruvida enahanda rätt borde införas i fråga om förordnande

om telefonavlyssning o. dyl. vore däremot mera tveksamt.

I justitiekanslersämbetets yttrande har vidare betonats angelägenheten av

att de ofta svårbedömda och ömtåliga avgöranden, som krävdes av rätten

vid utövande av kontrolluppgiften, komme att träffas av domare med tillräcklig

erfarenhet, icke av de unga vikarier, som under vissa tider av året

brukade tjänstgöra å domarbefattningar.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag

i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

bl. a. följande.

»På grund av den under senare tid ökade spänningen i det utrikespolitiska

läget har det blivit nödvändigt att på skilda områden vidtaga beredskapsåtgärder.

Dessa taga helt naturligt i väsentlig omfattning sikte på förhållandena

vid krigstillstånd eller ett med krigstillstånd jämförligt läge. På en del

områden är det emellertid nödvändigt att man för närvarande ej endast

planlägger med tanke på en krigssituation utan även vidtager åtgärder med

direkt syftning på de redan föreliggande förhållandena. Detta lärer gälla bl. a.

i fråga om skyddet mot spioneri och annan sådan brottslig verksamhet, som

hotar rikets yttre eller inre säkerhet. På detta område torde sålunda redan i

det nu rådande läget en viss förstärkning av beredskapen vara motiverad.

Om den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten skulle lämnas alltför fritt

spelrum, skulle det för vårt land kunna medföra verkningar av mycket allvarlig

karaktär.

Såsom i inledningen antytts ha förberedande, åtgärder vidtagits för lösande

av de organisatoriska, personella och ekonomiska problem, som sammanhänga

med en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande

av spioneri in. in. Även lagstiftningen rörande tvångsmedlen har

emellertid, såvitt angår dess tillämpning å förevarande område, befunnits

böra överses med hänsyn till de skärpta krav som i det rådande läget måste

uppställas. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats

ett lagförslag, som syftar till att bereda polis- och åklagarmyndigheterna

vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande

brott mot rikets säkerhet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Vid utformningen av förslaget har hänsyn tagits till erfarenheterna från

tillämpningen av tvångsmedelslagarna under det andra världskriget. Införande

av en sådan allmän kontroll över kommunikationsmedlen, som då tilllämpades,

ifrågasättes icke i förslaget, utan detta begränsar sig till individuella

ingripanden från de ordinära polis- och åklagarmyndigheternas sida

på grundval av misstanke om brott. Med denna begränsning av förslaget har

detsamma kunnat utformas såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till

rättegångsbalken, vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej

meddelas. Innebörden av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss

förlängning av anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering

göres av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

De representanter för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd

ägt rum, ha såsom förut angivits funnit, att en dylik lagstiftning bör genomföras,

och samma ståndpunkt har nästan genomgående kommit till uttryck

i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Det synes mig också tydligt,

att en lagstiftning enligt förslagets grunder i nuvarande läge är av behovet

påkallad. Det är med beklagande jag sålunda på grund av tidsläget anser

mig böra föreslå jämkningar i de regler till skydd för den enskildes intressen

som nyligen, under allmän anslutning, upptagits i vår nya rättegångsbalk,

och jag förstår till fullo de betänkligheter mot förslaget, som ur denna

synpunkt anförts av advokatsamfundets styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet

väger emellertid så tungt att vissa enskilda intressen nödgas vika därför.

.lag vill betona den viktiga begränsning som ligger i förslagets anknytning

till rättegångsbalkens regler rörande viss grad av misstanke om brott såsom

förutsättning för ingripande. Invändningarna mot förslaget med hänsyn till

dess verkningar ur rättssäkerhetssynpunkt torde också — vilket har vitsordats

av samfundsstyrelsen — förlora i tyngd genom att, såsom i förslaget

är avsett, ett särskilt förfarande anordnas för att hålla tillämpningen av

lagen under kontroll.

Det är å andra sidan tydligt, att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest

för ett läge, då krig råder eller allvarlig krigsfara hotar. För en sådan

situation måste övervägas mera ingripande åtgärder, bl. a. införande av

en mer eller mindre omfattande allmän kontroll över kommunikationsmedlen.

Denna fråga är föremål för utredning inom justitie- och inrikesdepartementen.

Jag tillstyrker således, att promemorians förslag, med de jämkningar som

framgå av det följande, nu lägges till grund för lagstiftning. Därest en väsentlig

avspänning i det utrikespolitiska läget skulle inträda, bör dock återgång

ske till den för normala förhållanden avsedda regleringen i rättegångsbalken.

I enlighet med promemorians förslag bör därför lagstiftningen få

begränsad giltighetstid.

Vad angår frågan å vilka brott den särskilda tvångsmedelslagstiftningen

bör göras tillämplig har i den upprättade promemorian utvalts vissa för rikets

säkerhet särskilt farliga brott enligt 8, 9 och 19 kap. strafflagen. Brotts
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

27

förteckningen i förslaget upptager sålunda högförräderi (8 kap. 1 §), spioneri

(8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift (8 kap.

6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §), uppror

(9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot mot laglig ordning (9

kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §) ävensom försök och förberedelse till

dessa brott. I remissyttrandena har icke framförts något förslag om begränsning

av den angivna ramen, medan däremot från flera håll påyrkats att utvidgning

skulle ske. —- —- —• Däremot synes mig promemorians urval i vissa

andra avseenden vara något för snävt. Sålunda torde tillräcklig anledning

saknas att från lagstiftningen utesluta tagande av utländskt understöd (8

kap. 10 §) och olovlig kårverksamhet (9 kap. 7 §). I fråga om 19 kap. bör uttryckligen

angivas, att lagstiftningen är tillämplig å mordbrand och allmänfarlig

ödeläggelse (1—3 §§), i den mån sådan gärning riktar sig mot egendom

eller verksamhet som avses i 4 § och således innefattar sabotagebrott,

ehuru 4 § ej åberopas vid brottsrubriceringen.

I promemorian har till en början föreslagits det avsteget från rättegångsbalkens

bestämmelser, att fristen för avlåtande av framställning om häktande

av anhållen person må, oavsett vad som stadgas i 24 kap. 12 §, förlängas

till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades

eller då den anhållne inställdes för förhör. En dylik förlängning av anhållningstiden,

som hade motsvarighet i 1940 års tvångsmedelslag, är påkallad av

den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu

är fråga.---Icke heller anser jag mig kunna biträda det av förste

stadsfiskalen i Göteborg framlagda förslaget att utan särskilt kontrollförfarande

tillåta en mera begränsad utsträckning av tidsfristen för avlåtande av

häktningsframställning jämte viss förlängning av den i 23 kap. 9 § rättegångsbalken

stadgade tid, varunder någon får kvarhållas för förhör. Promemorians

förslag i denna del torde sålunda böra genomföras i oförändrat

skick.

På sätt i promemorian förordats bör upptagas en bestämmelse, som utvidgar

möjligheten enligt 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken att

lägga beslag å meddelanden mellan närstående, så att beslag får äga rum

oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. En

motsvarande avvikelse från första punkten, som rör befattningshavare och

andra personer som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, torde vara mindre

angelägen. Frågan härom synes i varje fall ej böra upptagas utan samband

med en omprövning av vittneshindren enligt sistnämnda paragraf, en fråga

som ej lämpligen bör behandlas i sammanhang med nu ifrågavarande lagförslag.

Jag biträder vidare det i promemorian upptagna förslaget om införande

av befogenhet för undersökningsledare och åklagare att meddela förordnande

om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken.

1 remissyttrandena ha framkommit förslag om utvidgning av bcslagsreglerna

i vissa andra avseenden.-----Vidare kan, såsom från annat håll

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

framhållits, skyldigheten enligt 27 kap. 11 § första punkten att lämna underrättelse

om verkställt beslag i vissa fall vara oläglig för förundersökningen.

Frågan om jämkningar i dessa regler torde emellertid få prövas i samband

med den förut omförmälda utredningen rörande åtgärder vid en ytterligare

skärpning av läget. —----Bestämmelserna om åtal inom viss tid såsom

förutsättning för beslag synas ej påkalla någon ändring.---

Frågan hur man skall förfara med kvarhållna eller beslagtagna postförsändelser

vid upphävande av åtgärden torde, i den mån särskilda bestämmelser

finnas erforderliga, kunna regleras i administrativ ordning. Det är

tydligt att det ofta är av stor vikt för förundersökningsarbetet, att åtgärden

ej kommer till den misstänktes eller annans kännedom. Något förslag av

innebörd att expedieringen av kvarhållna försändelser, som ej bli föremål

för beslag, skall kunna inställas anser jag icke böra framläggas.

I fråga om telefonkontroll enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken innebär

promemorians förslag utvidgning i flera hänseenden. I likhet med vad som

föreslagits beträffande beslag å meddelanden mellan närstående förordas i

promemorian, att telefonavlyssning skall få komma till användning i avseende

å samtliga med lagförslaget avsedda brott, oavsett att å vissa av dem

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte skall det enligt

förslaget vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal till

och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan

antagas komma att begagnas av honom eller att helt avstänga telefonapparaten.

Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll föreslås förlängd

från högst en vecka till högst en månad. Slutligen skall förordnande, förutom

av rätten, kunna meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Jag vill tillstyrka att reglerna i 27 kap. 16 § rättegångsbalken kompletteras

i de angivna hänseendena.-----Såsom anföres i promemorian torde det

understundom kunna vara av betydelse för utredningen, att undersökningsledaren

eller åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller

beställts mellan den misstänktes apparat och annan apparat. Med hänsyn

till att dylik åtgärd får anses vara av mindre ingripande natur har rått viss

tvekan, huruvida åtgärden förutsätter stadgande i lag eller om frågan kan

regleras i administrativ ordning. I anslutning till den ståndpunkt i detta hänseende

som numera kommit till uttryck i telefonreglementet torde utlämnande

av uppgift å utväxlade eller beställda samtal ej böra medgivas utan

stöd i lag. Det föreliggande lagförslaget bör sålunda kompletteras i detta

hänseende.

Såsom framhållits i promemorian och starkt understrukits i ett flertal remissyttranden

är det angeläget, att polis- och åklagarmyndigheternas handliavande

av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna underkastas en tillfredsställande

kontroll. I promemorian har föreslagits, att övervakningen

Skall handhavas av rätten. Detta förslag har i de flesta remissyttrandena

lämnats utan erinran, men ett antal instanser har förordat, att kontrollen i

stället skulle utövas av administrativ myndighet, antingen — såsom enligt

1940 års tvångsmedelslag i det senare skedet av dess giltighetstid — av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

29

justitiekansler!! eller av riksåklagaren, som numera är högste chef för åklagarväsendet.

Från några håll har framförts tanken, att granskning skulle

äga rum genom en nämnd eller annat dylikt organ med lekmannainslag.

Vid valet av kontrollorgan synes det mig angeläget att så nära som möjligt

ansluta till det kontrollsystem som redan finnes i rättegångsbalken. Enligt

denna har rätten i stor utsträckning tillagts funktionen att kontrollera

handhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen, i den mån det ej förbehållits

rätten att redan i första hand meddela beslut därom. Rätten kan

sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud och

beslag. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig

olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, gäller att det ankommer

på rätten att meddela förordnandet. Ett uttryck för samma kontrollfunktion

utgör föreskriften att anhållningsmyndighet inom viss, ganska

snävt angiven tid skall till rätten göra häktningsframställning rörande anhållen

person. Kommer häktning sedermera ej till stånd, skall rätten förordna

att den anhållne skall friges. Slutligen må erinras om den allmänna

kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § äger i fråga om förundersöknings

fullständighet. Enligt dessa lagrum kan räiten sålunda antingen

med anledning av anmälan från den misstänkte eller ex officio vidtaga åtgärd

för komplettering av förundersökning. Med den ställning rätten sålunda

redan intar synes det ligga nära till hands att anförtro rätten jämväl den

kontroll som erfordras i anledning av den nu föreslagna utvidgningen av

åklagares och polismyndighets befogenheter med avseende å vissa straffprocessuella

tvångsmedel. Härigenom vinnes den säkraste garantien för att

rättssäkerhetssynpunkten verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Mot eu

domstolskontroll har visserligen invänts, att domstolarna skulle stå främmande

för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och att en enhetlig

kontroll skulle främjas genom att granskningen finge ske genom ett centralt

administrativt organ. Ehuru dessa invändningar måhända ha ett visst

fog för sig, finner jag dem ej vara avgörande. Vad beträffar tanken att införa

kontroll genom en medborgarrepresentation vid sidan av företrädare

för rättsväsendet är jag i motsats till advokatsamfundets styrelse av den

åsikten, att kontrollorganet måste vara i permanent funktion och att därför

stora svårigheter skulle uppstå för en dylik nämnd att fullgöra sin uppgift.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för promemorians

förslag, att åtgärder, som med stöd av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna

vidtagas av undersökningsledare eller åklagare, skola anmälas

till rätten, som har att pröva befogenheten av desamma. Självfallet måste

tillses, att dessa ärenden vid rätten handläggas av befattningshavare med

tillräckliga kvalifikationer. Där fråga är om förlängning av anhållningstiden

bör, för beredande av nödig tid för fullständigande av utredningen, anmälningsskyldigheten

icke inträda förrän efter en anhållningstid av tio dagar.

Vad angår de närmare formerna för rättens handläggning av dessa ärenden

är, såsom jämväl framhållits i promemorian, häradsrätt därvid domför

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 6

utan nämnd och rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot. I enlighet med

vad som uttalats i promemorian bör icke meddelas någon föreskrift om atl

rätten i anledning av inkommen anmälan skall hålla förhandling. Detta

hindrar givetvis ej att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att

äventyra ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte

eller annan som åtgärden avser. Rätten bör alltid meddela formligt beslut i

anledning av inkommen anmälan, även om den anmälda åtgärden lämnas

utan anmärkning. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer att den

även efter det att beslut meddelats på grund av inkommen anmälan är

berättigad att ingripa, eventuellt efter framställning från den misstänkte

eller annan som beröres av åtgärden. Rätten torde här böra lämnas frihet att

förfara efter omständigheterna, och någon närmare reglering av frågan i lagtexten

synes ej erforderlig.---

Den i promemorians lagförslag upptagna föreskriften om tillämpning

av vissa regler i rättegångsbalken rörande fullföljd av talan mot rättens

beslut torde få anses innefatta jämväl hänvisning till motsvarande regler

rörande möjlighet för hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan

kommunikation av besvären (52 kap. 7 §). En motsvarande bestämmelse

bör emellertid upptagas även beträffande verkställighet av rättens beslut

(30 kap. 12 §).

Såsom i promemorian föreslagits bör i lagen intagas bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter det densamma utkommit från

trycket i Svensk författningssamling och gälla till och med den 30 juni

1953.»

Lagrådet,

Justitierådet Strandberg, med vilken justitierådet Ekberg och regeringsrådet

Björkholm instämde, vitsordade till en början behovet av en sådan

lagstiftning som åsyftades med det framlagda förslaget. Det borde emellertid

tillses, att hithörande bestämmelser — vilka avsåges skola gälla under

de förhållanden som nu råda — i görligaste mån utformades så, att de,

samtidigt som behovet av ett effektivt förundersökningsarbete tillgodosåges,

icke inkräktade på den enskildes rättssäkerhet i vidare mån än som kunde

anses nödvändigt och försvarligt. Tillika vore angeläget, att en tillfredsställande

kontroll anordnades över polis- och åklagarmyndigheternas handhavande

av de särskilda tvångsmedelsåtgärder, som ställdes till deras förfogande.

Justitierådet Strandberg anförde i fortsättningen.

»Såsom departementschefen framhållit, är en förlängning av den nuvarande

anhållningstiden påkallad av den ofta komplicerade och svårutredda

beskaffenheten av de brott, varom nu är fråga. Hur långt tiden bör utsträckas

kan naturligen vara föremål för delade meningar. Denna fråga sammanhänger

nära med spörsmålet om utformningen av den nödiga kontrollen

över polis- och åklagarmyndigheternas handhavande av anhållningsinstitu
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6. 31

tet. I detta hänseende innebär förslaget, att kontrollen över anhållandet skall

åvila rätten.»

Efter att ha redogjort för de i förslaget upptagna kontrollbestämmelserna

i fråga om utsträckande av anhållningstidens längd och de skäl departementschefen

anfört för att göra rätten till kontrollorgan, yttrade justitierådet

Strandberg vidare.

»Att de sålunda angivna skälen böra vara avgörande synes riktigt. Såvitt

angår de i 3—5 §§ av förslaget omförmälda tvångsmedlen, är intet att

erinra mot de i 6 § upptagna kontrollbestämmelserna. Vad däremot beträffar

det föreslagna utsträckandet av anhållningstiden synes saken mera

tveksam. De invändningar mot att rätten i detta hänseende göres till kontrollorgan,

vilka på sätt remissprotokollet utvisar framställts av åtskilliga

myndigheter, måste i betraktande av den utformning anhållningsinstitutet

erhållit enligt förslaget tillmätas stor betydelse. Särskilt må härutinnan hänvisas

till de av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Svea hovrätt

avgivna yttrandena. Den prövning, som rätten enligt förslaget har att företaga

beträffande ett anhållande, är i själva verket av helt annat slag än den som

enligt rättegångsbalken äger rum i anledning av gjord häktningsframställning.

Med hänsyn till arten av de brott, om vilka här är fråga, kunna de skäl

till misstanke om brott, på vilka anhållandet grundats, ofta vara av den beskaffenheten

att de vid den tidiga tidpunkt då rättens prövning skall äga rum

ej redovisats eller ens kunnat närmare redovisas i något förundersökningsprotokoll.

Vanligen torde, såvida förhandling ej äger rum, rättens prövning

bliva inskränkt till en granskning av de skäl, som angivits i den skriftliga

anmälningen enligt 6 §. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en kontroll i sådana

former vara av föga värde, och dess överensstämmelse med rättegångsbalken

är allenast skenbar. Det är att märka, att enligt nämnda balk anhållandet

icke, såsom fallet är med häktning, beror på rättens prövning.

Genom det sätt, på vilket anhållandet reglerats i förslaget, skulle i verkligheten

skapas en ny typ av tvångsmedel. För att en effektiv kontroll med

tillgodoseende av rättssäkerhetens krav skall kunna utövas från rättens

sida, torde det vara ofrånkomligt, att förhandling obligatoriskt äger

rum inför rätten. Att på ett så tidigt stadium som det här gäller anordna

en sådan förhandling kan emellertid ur andra synpunkter vara olämpligt.

En förhandling förutsätter uppenbarligen, att den anhållne eller åtminstone

för honom utsedd försvax-are är närvarande; och vid förhandlingen

måste, om den skall bliva av något värde, materialet från förundersökningen

framläggas. Ur utredningens synpunkt kan emellertid vara äventyrligt

att på detta stadium förebringa det material, över vilket polisen förfogar.

Det må i detta sammanhang erinras om alt enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken

tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit

skall lämnas den misstänkte och hans försvarare först då det kan ske

utan men för utredningen.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget sådant

det i nu förevarande delar utformats. Uti de ovan berörda remissyttrandena

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

har förordats, att den erforderliga kontrollen skulle läggas å administrativ

myndighet. Mot en sådan ordning kan emellertid invändas, att den skulle i

hög grad avvika från vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över

de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte bör beaktas att kontroll i administrativ

väg måste utövas av en central myndighet, vilket kan medföra

svårigheter av olika slag i sådana fall, då förundersökning äger rum på

mera avlägsna orter. Att förlägga kontrollen till administrativ myndighet

torde därför icke böra ifrågakomma, med mindre man ej på annan väg kan

nå det syfte som avses med den föreslagna lagstiftningen.

Det synes härutinnan böra övervägas, huruvida man icke, utan förringande

av lagstiftningens effektivitet, kan nå en lösning av det föreliggande

spörsmålet, vilken — utan att kontroll över anhållandet uppdrages åt rätten

— avhjälper de brister, varmed förslaget enligt vad i det föregående sagts

måste anses behäftat. Det kan sålunda med fog ifrågasättas, huruvida en

så avsevärd förlängning av anhållningstiden som förslaget innebär verkligen

är av behovet påkallad. Någon övertygande motivering i detta hänseende synes

icke ha förebragts. Såsom redan i det föregående uttalats, är visserligen

en förlängning av tiden för anhållandet vid nu ifrågavarande brott av

nöden. På sätt framhållits i det av förste stadsfiskalen i Göteborg avgivna

remissyttrandet torde emellertid tillräcklig anledning icke föreligga att

utsträcka anhållningstiden så mycket som skett enligt förslaget. Väl kunde

enligt lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. in. tiden för kvarhållande av den som misstänktes för brott av där

avsett slag utsträckas ända till sextio dagar (tiden förkortades under lagens

sista giltighetstid till trettio dagar). En jämförelse med vad sålunda gällde

är emellertid missvisande redan av den anledningen att under den tid berörda

lag ägde tillämpning häktning tillika innebar inledande av åtal. Enligt

nya rättegångsbalken har däremot häktning reglerats såsom ett i förhållande

till åtalet fullt självständigt institut, vilket förhållande sammanhänger

med att förundersökningen om brottet i regel måste vara avslutad, innan

åtalet väckes, och att det ofta är nödvändigt, att den misstänkte berövas

sin frihet redan under pågående förundersökning. För bifall till en framställning

om häktning erfordras ej att tillfyllestgörande bevisning om att

den misstänkte förövat brottet förebringas. Vad som skall styrkas är allenast

sådana omständigheter, att han kan sägas vara på sannolika skäl misstänkt

för brottet. Häktning kan därför i många fall, särskilt i mera omfattande

eller invecklade mål, komma att bestå under lång tid, till dess åklagaren

hunnit anskaffa sådan utredning och bevisning, att därå enligt hans

mening kan grundas en fällande dom. Vad angår de med förslaget avsedda

brotten torde erforderligt rådrum för utredningen före häktningsförhandlingen,

åtminstone under nu rådande förhållanden, stå till buds, därest anhållningstiden

utsträckes från nuvarande fem till femton dagar. Härmed torde

böra kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna i rättegångsbalken.

Enligt 24 kap. 13 § nämnda balk skall rätten, då framställning

om häktning inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej mö
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

33

ter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Att utsträcka

denna tid synes icke tillrådligt med hänsyn till angelägenheten av

att rättens kontrollerande verksamhet träder i funktion inom en ej alltför

lång tid efter anhållandet. Däremot synas skäl föreligga att till åtta dagar

utsträcka den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande

längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga

rum utan den misstänktes begäran. Härigenom skulle åklagarmyndigheten,

ifall så erfordras, kunna erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning,

innan rätten meddelar beslut i häktningsfrågan.

Jag — som icke har något att erinra mot förslaget i övrigt — hemställer

därför dels att i 2 § ordet »trettionde» ersättes med »femtonde» samt att till

paragrafen fogas ett nytt stycke av det innehåll att i stället för den i 24 kap.

15 § första stycket rättegångsbalken stadgade tiden av fyra dagar skall gälla

en tid av åtta dagar dels att 6 § omformuleras så, att den kommer att avse

allenast de fall då undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag

med stöd av 3 § eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat

förordnande jämlikt 4 eller 5 §.»

Justitierådet Ljunggren anförde, att han i stort sett gillade de av justitierådet

Strandberg framförda synpunkterna men att han med hänsyn till föreliggande

förhållanden ansåge sig icke böra avstyrka det remitterade förslaget

i de av justitierådet Strandberg berörda delarna.

Propositionen.

Efter att ha redogjort för de härovan återgivna yttrandena från lagrådets

ledamöter anförde departementschefen.

»Det inom lagrådet framlagda förslaget medför i jämförelse med det remitterade

förslaget å ena sidan att tiden från anhållandet till dess rätten får

ärendet under sin prövning förlänges, medan å andra sidan den tid, inom

vilken åklagaren skall vara beredd att avlåta häktningsframställning, förkortas.

Detta innebär enligt min mening en mindre tillfredsställande avvägning

av effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkterna, vilka båda måste i

möjligaste mån tillgodoses, önskemålet om en förlängning av anhållningstiden

upp till trettio dagar för att främja en effektivisering av förundersökningsarbetet

vinner starkt stöd av erfarenheterna från sådan brottslig verksamhet,

varom här är fråga, och med en betryggande kontroll på ett tidigt

stadium synes detta önskemål kunna efterkommas. Beträffande de närmare

skälen för mitt ställningstagande till frågan om kontrollens anordnande får

jag hänvisa till rcmissprotokollet. De nämnda lagrådsledamöterna ha särskilt

fäst avseende vid att rättens kontroll avses skola utövas utan skyldighet

för rätten att hålla förhandling. Kritiken på denna punkt synes emellertid

överdriven. Jag vill erinra om att redan enligt rättegångsbalken vissa

befogenheter i avseende å tvångsmedlen, som med hänsyn till rättssäkerhetens

krav tillagts rätten, bland annat medgivande av telefonavlyssning, ut8

Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 6.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

övas utan att förhandling är föreskriven. Vidare vill jag understryka att

rätten, såsom framhållits i remissprotokollet, är oförhindrad att höra den

anhållne, när rätten finner det påkallat och anser att det kan ske utan att

förundersökningsarbetet äventyras. Tydligt är att redan förefintligheten av

skyldighet för åklagaren att till rätten redovisa skälen för fortsatt anhållande

tvingar honom till försiktighet. Och oavsett om förhandling kommer till

stånd eller ej måste det för en misstänkt som blivit anhållen innebära en väsentlig

trygghet, att anhållandet står under kontroll av domstol. Den anhållnes

krav på rättsskydd synes mig väga tyngre än betänkligheterna ur

domstolssynpunkt.

Jag anser mig således böra vidhålla det remitterade förslaget.»

Motionerna.

I motionen II: 481 hemställes »att riksdagen beslutar avslå Kungl. Maj:ts

proposition nr 22». Som skäl för sitt yrkande ha motionärerna bl. a. åberopat,

att något påtagligt behov av den föreslagna lagen icke har visats föreligga.

I motionen II: 463 erinras till en början att i fråga om kretsen av brott,

å vilka den ifrågasatta lagstiftningen bör göras gällande, har i remissyttrandena

framkommit flera förslag om utvidgning i jämförelse med det i departementspromemorian

framlagda förslaget. Motionären redogör därefter för

de av vissa angivna remissinstanser i detta hänseende föreslagna utvidgningar,

för vilka redogörelse lämnats i det föregående. Motionären anser väl

befogat att den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde utvidgas i

enlighet med de av honom refererade yttrandena samt hemställer, att riksdagen

för sin del ville antaga den ändring i lagförslaget, som förordats i

nämnda yttranden, och att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig

lagtext.

I motionen II: 397 hemställes, »att riksdagen ville antaga den ändring i

Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 2 och 6 §§ som förordats av lagrådets

flesta ledamöter». Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna i huvudsak

åberopat vad dessa ledamöter anfört samt vidare uttalat.

Departementschefen har icke biträtt det inom lagrådet framförda förslaget.

Som huvudskäl har han därvid åberopat att en utsträckning av anhållningstiden

till trettio dagar vore påkallad ur utredningssynpunkt. Häremot

må framhållas att redan under remissbehandlingen i justitiedepartementet

även från åklagarhåll dragits i tvivelsmål huruvida en så stark utökning

vore nödvändig. Departementschefen har ytterligare framhållit att kritiken

mot den föreslagna kontrollen syntes överdriven. Vad departementschefen

i sistnämnda hänseende anfört är emellertid missvisande. I fråga om tvångsmedel,

som innebära ett frihetsberövande, skall enligt RB alltid förhandling

äga rum. Samma gäller i fråga om flertalet andra tvångsmedel, såsom reseförbud

(25 kap. 5 §), kvarstad och skingringsförbud (26 kap. 4 §) och beslag

(27 kap. 6 §). De av departementschefen åberopade tvångsåtgärderna,

kvarhållande av försändelser samt avhörande av telefonsamtal (27 kap. 9

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

35

och 16 §§), äro av helt annan natur. Med hänsyn till dessa tvångsåtgärders

syfte är förhandling, varvid den misstänkte skulle äga vara närvarande, enligt

sakens natur i dessa fall helt utesluten.

I motionen I: 365 uttalas till en början, att lagrådets flesta ledamöter utan

fråga hade rätt i sitt påstående att propositionen icke innefattade någon

övertygande motivering för att en så avsevärd förlängning av anhållandetiden

som föreslagits skulle vara behövlig. Enligt motionärens mening funnes

emellertid underlag för en diskussion i denna fråga, nämligen de erfarenheter,

som gjordes under andra världskriget. Efter att ha redogjort för

vad som vid olika tillfällen gällde om anhållningstidens längd enligt 1940

års tvångsmedelslag och för den här ovan berörda, av parlamentariska undersökningskommissionen

lämnade statistik över de tider, under vilka personer

suttit anhållna enligt nämnda lag, har motionären, under framhållande

av att den kritik, som riktats mot att rätten innan häktningsbegäran

inlämnats skulle pröva frågan om en anhållens fortsatta frihetsberövande,

vore synnerligen auktoritativ, vidare anfört bland annat.

I ljuset härav synes man kunna uttala att det bör vara tillräckligt med

en tid av cirka 30 dagar från anhållandet tills beslut i häktningsfrågan fattas.

En inskränkning av den tidslängd, som skulle komma att gälla om propositionen

antages, bör alltså kunna ske till nära överensstämmelse med vad

de tre lagrådsledamöterna föreslagit.

Då återstår frågan huru en dylik tidslängd skall fördelas mellan perioden

före och perioden efter häktningsanmälan.---—

Lösningen på frågan huru den tidslängd bör fördelas, under vilken en

anhållen person får vara berövad sin frihet, innan beslut om häktning

måste fattas, bör då sökas i följande riktning. Den period, som får förflyta

innan beslut fattas om häktning, bör göras så kort som förhållandena medgiva,

så att en kontroll under denna tid från rätten över anhållningsmyndigheterna

ter sig jämförelsevis onödig. Den tidsperiod bör i motsvarande

mån förlängas, under vilken häktningsfrågan skall kunna hållas öppen sedan

häktningsframställning avgivits till rätten. Under denna tid står frågan,

om den anhållne fortfarande skall vara berövad sin frihet, under rättens

kontroll, och sedan rätten genom häktningsframställningen fått en mera

samlad uppfattning av de skäl, som föranlett anhållandet, och de omständigheter,

som sedermera yppat sig, har den även fått möjlighet att på

ett mera effektivt sätt utöva denna kontroll än som varit möjligt före häktningsframställningen.

På grundval av vad nu angivits får jag framställa följande förslag.

Den tidsperiod, under vilken en person kan få sitta anhållen innan anhållningsmyndigheten

skall avlåta en framställning till rätten om hans häktande,

bestämmes till 12 dagar. Denna tidsperiod bär (prop. s. 29—30) föreslagits

av förste stadsfiskalen i Göteborg, som torde ha stor erfarenhet på

hithörande område. 12 dagar är icke en längre tid än att en kontroll från

rättens sida synes kunna undvaras (jfr i denna fråga samme stadsfiskals

yttrande å s. 36 av propositionen). Såsom hittills och såsom förutsatts både

i propositionen och av de tre lagrådsledamöter, som ha kritiserat de i propositionen

föreslagna reglerna, skall rätten utsätta förhandling inom fyra

dagar resp. en vecka sedan den erhållit häktningsframställningen. Uppskov

med förhandlingens fortsättande får även utan den misstänktes begäran ske

under tio dagar. Efter dessa tio dagar skall beslut fattas om hans häktande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

eller lösgivande. Den tid från anhållandet, inom vilken dylikt beslut skall

fattas, blir alltså 27 resp. 30 dagar, d. v. s. 12 dagar mindre än som föreslagits

i propositionen.

Motionen utmynnar i en hemställan att riksdagen ville göra de ändringar

i det framlagda lagförslaget som angivits i motionen.

Utskottet.

Genom propositionen avses att bereda polis- och åklagarmyndigheterna

vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande

brott mot rikets säkerhet och vissa andra därmed jämförliga brott. Förslaget

har utformats som tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,

vars regler äro tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Departementschefen

har anfört att det syntes honom tydligt att en lagstiftning

enligt förslagets grunder i nuvarande läge vore av behovet påkallad; med

beklagande har han på grund av tidsläget ansett sig böra föreslå jämkningar

i de regler till skydd för den enskildes rättssäkerhet som under allmän

anslutning nyligen upptagits i rättegångsbalken. I propositionen betonas,

att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest för ett läge, då

krig eller allvarlig krigsfara hotar, utan att för en sådan situation måste

övervägas mera ingripande åtgärder. Det upplyses vidare att denna fråga är

föremål för utredning.

I motionen II: 481 anföres, att något påtagligt behov av den föreslagna

lagen icke har visats föreligga.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att tidsläget nödvändiggör

införandet av regler som möjliggöra att vid bekämpandet av för rikets

säkerhet särskilt farliga brott tvångsmedel få tas i anspråk i större utsträckning

än som avsetts i rättegångsbalken. Såsom departementschefen vidare

anfört väger hänsynen till rikets säkerhet så tungt att vissa enskilda intressen

nödgas vika därför. Uppenbarligen böra emellertid de erforderliga

reglerna utformas på ett sådant sätt att samtidigt som behovet av ett effektivt

förundersökningsarbete tillgodoses, mesta möjliga hänsyn tas till den enskildes

rättssäkerhet.

I lagförslaget stadgas till en början att reglerna i detsamma skola tilllämpas

vid förundersökning angående vissa uppräknade brott av ovan angiven

karaktär.

I motionen II: 463 föreslås, att ytterligare brott i de kapitel av strafflagen

som uppräknas i förslaget skola medtagas. Motionären har härvid åberopat

vissa i propositionen återgivna remissyttranden. Bl. a. har motionären hemställt

om en utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde,

såvitt anginge de i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna brotten — spridande

av gift eller smitta samt förgöring — under framhållande av att dessa brott

särskilt som led i en biologisk krigföring kunde medföra samma allvarliga

följder som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade

sig mot sabotageobjekt som avsåges i 19 kap. 4 §.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

37

De gärningar motionären åsyftar torde icke komma till utförande annat

än under krig eller då allvarlig krigsfara hotar. Enligt vad ovan anförts tar

den föreslagna lagen icke sikte på sådana situationer, och förevarande paragrafer

äro icke avfattade med tanke på just sådana gärningar som motionären

avser. Utskottet finner sålunda, att sist omförmälda brott icke

böra medtagas i den nu föreslagna lagen.

Enär utskottet anser, att kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta lagstiftningen

skall göras tillämplig, i görligaste mån bör begränsas, finner utskottet

ej heller skäl att i övrigt utöka brottsförteckningen.

Den mest genomgripande undantagsbestämmelsen från rättegångsbalkens

regler utgör den i förslagets 2 § angivna möjligheten till förlängning av

anhållningstiden. I rättegångsbalkens 24 kap. 12 § stadgas, att anhållningsmyndigheten

skall avlåta häktningsframställning till rätten senast å femte

dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes

till förhör. Enligt förslaget må för den ytterligare utredning av

häktningsfrågan, som finnes oundgängligen erforderlig, utan hinder av förenämnda

stadgande i rättegångsbalken, med framställningen anstå sist till

trettionde dagen. Departementschefen har motiverat förslagets regel om utsträckande

av anhållningstidens längd med att detta vore påkallat av den

ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu vore

fråga. Anhållningsmyndigheten skall dock vara underkastad kontroll av

rätten. Har häktningsframställning icke avlåtits sist å tionde dagen skall

sålunda undersökningsledaren eller åklagaren ofördröjligen hos rätten göra

skriftlig anmälan därom med angivande av skälen. Rätten skall skyndsamt

upptaga ärendet till prövning och meddela beslut huruvida anhållandet fortfarande

skall bestå eller icke. Av rättens ställning som kontrollorgan följer,

enligt vad departementschefen anfört, att rätten även efter det att beslut

meddelats om att anhållandet skall bestå, är berättigad att ingripa, eventuellt

efter framställning från den misstänkte. Någon föreskrift om att rätten

liksom vid prövning av häktningsfråga skall Vara skyldig att hålla förhandling

har, med hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller,

ej ansetts böra föreslås. Departementschefen har framhållit, att detta givetvis

ej hindrar att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att

äventyra ändamålet med åtgärden, hör den misstänkte.

I motionen II: 397 ha motionärerna på i huvudsak de skäl som anförts

av lagrådets flesta ledamöter hemställt om den ändring i förslaget, som förordats

av sagda ledamöter. Dessa ha ansett, att en lösning av spörsmålet

om utsträckning av anhållningstiden kan vinnas utan att kontroll över anhållandet

uppdrages åt rätten, samt därvid uttalat sig för att anhållningstiden

utsträckes till allenast femton dagar och att därmed skall kombineras en utsträckning

till åtta dagar av den i 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken

stadgade längsta tid om fyra dagar varmed uppskov med häktningsförhandling''

må äga rum utan den misstänktes begäran. Avgörande

för lagrådets flesta ledamöters ställningstagande synes i huvudsak ha

varit att kontroll, anordnad på sätt föreslagits i propositionen, icke till
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

godoser rättssäkerhetens krav och att någon övertygande motivering icke

anses ha förebragts för en så avsevärd förlängning av anhållningstiden som

förslaget innebär.

I motionen 1: 365 framhålles att det torde vara tillräckligt med en tid

<av omkring trettio dagar från anhållandet tills beslut i häktningsfrågan fattas.

Med hänsyn till den berättigade kritik som riktats mot att låta rätten

vara kontrollorgan borde den tidsperiod, som finge förflyta innan beslut

fattades om häktning, göras så kort som förhållandena medgåve, så att

en kontroll under denna tid tedde sig jämförelsevis onödig, och följaktligen

bestämmas till tolv dagar. Den tidsperiod under vilken häklningsfrågan

kunde hållas öppen, sedan häktningsframställning avgivits, borde

i motsvarande mån förlängas på så sätt att uppskov med häktningsförhandling

finge även utan den misstänktes begäran ske under tio dagar.

Frågan hur långt anhållningstiden bör utsträckas kan visserligen, såsom

lagrådets flesta ledamöter uttalat, sägas hänga nära samman med spörsmålet

om utformningen av den nödiga kontrollen över polis- och åklagarmyndigheternas

handhavande av anhållningsinstitutet. Avgörande för frågan

synes emellertid i första hand vara hur stort behov som kan förefinnas

av en sådan förlängning. Därest behov av en längre utsträckning av

anhållningstiden anses föreligga, lärer det vara ofrånkomligt att anordna

kontroll, och därmed framtvingas även en lösning av frågan hur en sådan

kontroll skall på bästa sätt kunna utformas. Från polis- och åklagarhåll hai

också påyrkats införande av kontroll.

Vid bedömandet av frågan hur långt anhållningstiden skall behöva utsträckas

utgår utskottet från att erforderlig personal för uppdagande och

utredande av brott varom nu är fråga ställes till förfogande.

Utskottet, som hört åtskilliga sakkunniga, har kommit till den uppfattningen,

att för flertalet fall en förlängning av anhållningstiden till femton

dagar skulle vara tillfyllest. Det står emellertid klart för utskottet, att för

en del särskilt svåra och invecklade fall, främst sådana som röra högförräderi,

spioneri eller sabotage, en anhållningstid av femton dagar icke alltid

skulle räcka till för utredning av häktningsfrågan. Även om dessa fall skulle

bli få till antalet, kunna de icke desto mindre vara i hög grad farliga för

rikets säkerhet. Med hänsyn till sagda brotts speciella karaktär kan utredningen

av häktningsfrågan komma att kräva avsevärd tid. Visserligen

har väl även vid sådana brott före anhållandet hopsamlats material, som

utgör grund för att skäligen misstänka den anhållne för brott även om,

såsom torde framgå av förste stadsfiskalens i Göteborg remissyttrande,

arten av det brott misstanken gäller icke alltid genast låter sig bestämmas.

Arbetet med att förebringa sannolika skäl för att den misstänkte begått

visst brott, vilket fordras för häktning, kan likväl erbjuda stora svårigheter.

Då det exempelvis gäller att komma en välorganiserad och vitt utgrenad

spionliga till livs, kan det bli fråga om att för frambringande

av bevis företaga husrannsakan och beslag hos ett flertal personer. Eftersom

den från vilken beslag sker utan dröjsmål skall underrättas därom, lig
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

39

ger det i sakens natur att samtidigt med att förstnämnda åtgärder vidtagas

ett måhända rätt stort antal personer måste anhållas för att icke

ändamålet med ingripandet skall äventyras. Arbetet med att sortera och

bearbeta ett ofta vidlyftigt material, som åtkommits vid husrannsakan och

beslag, kan bli tidsödande. Det kan bli fråga om att undersöka, huruvida

osynlig skrift kommit till användning, att lösa invecklade koder, att översätta

ett stort antal skriftliga meddelanden avfattade på främmande språk

och att höra ett stort antal personer, ofta med tillhjälp av tolk, för att därefter

kunna sammanställa resultatet av utredningen.

Kunna vid förundersökning rörande brott, om vilka här är fråga, på

grund av tidsnöd icke förebringas tillräckliga skäl för häktning, kan det

bli nödvändigt att antingen avstå från att anhålla eller, sedan anhållande

skett, frigiva för rikets säkerhet måhända mycket farliga personer. I valet

mellan att å ena sidan göra anhållningstiden så lång att möjlighet skapas

att häkta och småningom oskadliggöra sådana personer, därest de befinnas

skyldiga till brott, och att å andra sidan med hänsyn till den enskildes

rättsskyddsintresse göra anhållningstiden så kort att utsikterna att få

sådana brottslingar oskadliggjorda väsentligt beskäras, kan utskottet icke

finna annat än att det första alternativet måste givas företräde. Utskottet

anser alltså starka skäl tala för att i särskilda fall medgiva ett utsträckande

av anhållningstiden utöver femton dagar. Vid övervägande av hur långt

man därvid bör gå har utskottet med stöd av den uppfattning utskottet bibringats

vid hörandet av sakkunniga och övriga omständigheter blivit övertygat

om att en utsträckning av sagda tid ända upp till trettio dagar i vissa

fall kan bli erforderlig. En så vittgående förlängning kan dock enligt utskottets

mening icke få ske utan att kontroll över anhållandet anordnas.

Under förutsättning att i rättssäkerhetens intresse denna kontroll kan anordnas

på betryggande sätt finner utskottet jämväl att en sådan förlängning

bör kunna medgivas.

Vad angår formen för den kontroll, som i nu nämnt hänseende bör äga

rum, har departementschefen bl. a. som skäl för att välja rätten som kontrollorgan

framhållit, att det syntes honom angeläget att så nära som möjligt

ansluta till det kontrollsystem, som redan funnes i rättegångsbalken.

Rätten kunde sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om

reseförbud och beslag. Ett uttryck för samma kontrollfunktion utgjorde

föreskriften att anhållningsmyndigheten inom viss angiven tid skulle till

rätten göra häktningsframställning. Vidare erinrade departementschefen om

den allmänna kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § rättegångsbalken

äger i fråga om förundersöknings fullständighet. Slutligen förmenade

departementschefen, att den säkraste garantien för att rättssäkerhetssynpunkten

verkligen bleve tillgodosedd vid kontrollen vunnes genom att anförtro

densamma åt rätten.

Förutom lagrådets flesta ledamöter och de motionärer som yttrat sig

härutinnan ha åtskilliga remissinstanser anfört betänkligheter mot att göra

rätten till kontrollorgan, åtminstone såvitt anginge kontrollen över anhål
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

landet. Man har invänt att domstolarna skulle stå främmande för polisoch

åklagarmyndighetens verksamhet och med hänsyn härtill och till domstolarnas

arbetssätt ansett det lämpligare att lägga kontrollen i händerna på

annat organ. I likhet med lagrådets flesta ledamöter har man uttalat, att

den omständigheten att rätten icke skulle vara skyldig alt hålla förhandling

väsentligt reducerade kontrollens värde. Det har vidare uttalats farhågor

för att domstolarnas handhavande av en på sådant sätt anordnad

kontroll kunde innebära en viss risk för att förtroendet för domstolarna påverkades

i ogynnsam riktning. Slutligen har den uppfattningen kommit till

uttryck, att kontrollen borde läggas i händerna på ett centralt administrativt

organ i syfte att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den

utvidgade tvångsmedelslagstiftningen.

Enligt utskottets mening måste det i och för sig anses följdriktigt att i

vissa fall göra rätten till kontrollorgan. Utskottet vill också redan i detta

sammanhang uttala att utskottet icke har något att invända mot de föreslagna

kontrollbestämmelserna, såvitt angår de i 3—5 §§ av förslaget omförmälda

tvångsmedlen. Sagda kontrollbestämmelser anknyta mera direkt

till redan förefintliga kontrollregler i rättegångsbalken, och stadgandena i

sistnämnda paragrafer innebära mindre långtgående undantag från rättegångsbalkens

regler än stadgandet i förslagets 2 § om utsträckande av anhållningstidens

längd.

I fråga om kontrollen över utsträckandet av anhållningstiden finner utskottet

emellertid att de invändningar, som riktats mot att lägga denna

kontroll hos rätten, väga över de av departementschefen framförda skälen

för en sådan anordning. Genom att uppdraga kontrollen i detta hänseende

åt ett centralt administrativt organ skulle med ett undantag — till vilket

utskottet bär nedan återkommer — alla dessa invändningar bortfalla, och

därjämte skulle vinnas de beaktansvärda fördelar som, enligt vad ovan

upptagits, äro förenade med att ett sådant organ utövar kontrollen.

Mot rätten som kontrollorgan har riktats den anmärkningen, att kontrollens

värde ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt reducerades, enär rätten icke

vore skyldig att hålla förhandling. Det ligger i sakens natur att det icke

torde vara möjligt att anordna förhandling i rättegångsbalkens mening inför

administrativt kontrollorgan. Däremot torde det icke vara omöjligt att i

vissa fall låta den misstänkte eller hans försvarare få framlägga sina synpunkter

inför ett sådant organ. Förutom den omständigheten att förefintligheten

av kontroll över huvud taget utgör ett starkt skydd för rättssäkerheten

kunna som vägande skäl anföras de ovan omtalade betydande fördelar i

annat hänseende, som skulle vinnas genom att anförtro kontrollen åt centralt

administrativt organ.

Med stöd av det anförda anser utskottet sig alltså böra förorda, att kontrollen

över utsträckandet av anhållningstiden anförtros åt ett centralt administrativt

organ.

Vid övervägande av vilket organ av denna karaktär som därvid bör komma

i fråga synes det utskottet ligga närmast till hands att i likhet med vad

som gällde enligt 1940 års tvångsmedelslag låta justitiekanslern utöva denna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

41

kontroll. Justitiekansler!! är icke längre högste åklagare. De fördelar som

enligt vad ovan upptagits stå att vinna med ett sådant arrangemang äro

så stora, att de mer än väl uppväga den av lagrådets flesta ledamöter framförda

invändningen, att en sådan anordning i hög grad skulle avvika från

vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över de straffprocessuella

tvångsmedlen. Med hänsyn till de goda kommunikationer det moderna samhället

förfogar över, skulle det vidare icke innebära några större svårigheter

för en undersökningsledare eller åklagare även på en mera avlägsen

ort att snabbt kunna komma i förbindelse med justitiekanslern. I detta sammanhang

bör framhållas, att samtliga de brott förslaget avser äro av den

beskaffenhet att med undantag för Stockholm åtminstone för närvarande

statsåklagare (landsfogde, förste stadsfiskal) i regel skall utföra åtal för

brotten samt att sådan åklagare, fortfarande med undantag för Stockholm,

i regel torde fungera som undersökningsledare vid förundersökning om sådana

brott. I Stockholm handläggas mål om brott av det slag förslaget avser

av en åklagare med statsåklagarkompetens. Denne fungerar även som undersökningsledare.

I de fall då han ännu icke hunnit övertaga ledningen av

förundersökningen handhas denna av en polisintendent med samma kompetens.

Därest det även i ett skärpt läge skulle bli fråga om kontroll över användandet

av de ytterligare utvidgningar av tvångsmedlen, som då kunde komma

i fråga, förefalla de skäl som nu tala för att tillägga central administrativ

myndighet kontrollen än mera vinna i styrka. Utskottet tänker då särskilt

på intresset av att åstadkomma enhetlighet i avgörandena och jämväl

på de ökade krav, som då kunna ställas på sekretess. Även dessa sist nämnda

omständigheter tala för att redan nu utse justitiekanslern till kontrollorgan.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att justitiekanslern bör

handha kontrollen över utsträckandet av anhållningstidens längd.

Detta ställningstagande föranleder en omarbetning av förslagets kontrollbestämmelser

i 6 § i nu nämnt hänseende. Med hänsyn till att utskottet icke

har något att erinra mot det sätt, på vilket kontrollen över de genom förslaget

i övrigt tillskapade möjligheterna till vidgat utnyttjande av tvångsmedel

anordnats, få först nämnda kontrollbestämmelser sin naturliga plats

i förslagets 2 §. Enär utskottet, enligt vad som närmare kommer att utvecklas

här nedan, anser att kontroll skall sätta in redan när anhållningstiden

går utöver nuvarande fem dagar och att ett utsträckande av anhållningstiden

under längre tid än femton dagar icke bör komma i fråga utan

att mycket starka skäl tala därför, måste sistnämnda paragraf jämväl i

övrigt omarbetas.

I likhet med lagrådets flesta ledamöter anser utskottet visserligen att en

förlängning av anhållningstiden från nuvarande fem till femton dagar i och

för sig bör kunna tillåtas utan kontroll. När nu kontrollen över ett utsträckande

av anhållningstiden utöver femton dagar enligt utskottets här

ovan uttalade mening skall anförtros åt justitiekanslern, finner utskottet

emellertid att, i enlighet med vad som stadgades i 1940 års tvångsmedelslag

i dess sist gällande lydelse, eu första kontroll bör sätta in redan när an
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

hållningstiden går utöver nuvarande fem dagar. Härigenom skulle den enskildes

rättsskyddsintressen redan från början kunna tillgodoses.

Enligt sistnämnda stadgande i 1940 års lag skulle, därest någon kvarhölls

mer än fem dygn, anmälan därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern.

Den misstänkte kunde därefter få sitta kvarhållen ända upp till femton

dagar från första dagen av kvarhållandet utan att därför fordrades något

medgivande av justitiekanslern. Redan det förhållandet att anmälan måste

göras till justitiekanslern innebar en viss kontroll, i det att anmälningsskyldigheten

befrämjade ökad varsamhet vid lagens tillämpning. Härtill kom

att justitiekanslern då fungerade såsom högste åklagare. Eftersom justitiekanslern

icke längre utövar nämnda funktion och alltså icke utan stöd av

uttrycklig föreskrift kan inverka på en åklagares åtgöranden samt enligt

utskottets mening kontroll redan från början bör sätta in, synes det riktigast

att sagda anmälningsskyldighet nu kommer att motsvaras av en skyldighet

att inkomma med begäran om anstånd med avlåtande av häktningsframställning.

Den föreslagna lagens kontrollregler i förevarande hänseende böra alltså

inledas med en bestämmelse av innehåll att justitiekanslern på begäran av

anhållningsmyndigheten äger medgiva förlängning av den tid, inom vilken

enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning senast skall

avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall göras inom den i nämnda

lagrum föreskrivna tiden, och i begäran skola redovisas skälen för anståndet.

Det synes ligga i sakens natur att, med hänsyn till den korta tid som kommer

att stå justitiekanslern till buds och till att det material på vilket justitiekanslern

skall grunda sitt bedömande torde vara ganska knapphändigt, prövningen

icke kan göras alltför ingående utan i första hand måste inriktas på

en kontroll av att förundersökningen rör brott, varom här är fråga, och att

icke sådana omständigheter föreligga att det framstår såsom uppenbart antingen

att anstånd icke är behövligt på den grund att ytterligare utredning

av häktningsfrågan ej erfordras eller att misstanken om brott förefaller helt

ogrundad. Även om kontrollen på detta tidiga stadium sålunda icke kan bli

så ingående, torde, i likhet med vad ovan anförts i fråga om den i 1940 års

lag stadgade anmälan, redan den omständigheten att i begäran skälen för

anstånd måste redovisas föranleda ökad varsamhet vid tillämpningen av den

föreslagna lagen.

För de fall däremot, då anhållningsmyndigheten anser sig behöva ytterligare

anstånd med avgivande av häktningsframställningen, må justitiekanslern

icke medgiva sådant anstånd med mindre detta finnes oundgängligen

nödvändigt för fortsatt utredning av häktningsfrågan. Till de ovan

angivna kontrollbestämmelserna bör alltså vidare fogas en regel av sistnämnda

innehåll.

Enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken skall, därest häktningsframställning

som där sagts ej göres, den anhållne omedelbart frigivas. För här ovan angivna

fall bör ett stadgande av motsvarande innebörd inflyta i den föreslagna

lagen. Ett sådant stadgande kan dock icke konstrueras helt i överensstäm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

43

melse med sagda regel i rättegångsbalken. Det skulle nämligen leda till att

en åklagare, sedan hans begäran om anstånd med avgivande av häktningsframställning

avslagits, icke hade möjlighet att därefter avlåta häktningsframställning.

Eftersom åklagaren självfallet icke skall betagas denna möjlighet,

bör stadgandet sålunda utformas på så sätt att om häktningsframställning

ej göres inom tid som för varje fall är föreskriven eller, därest

begäran om förlängning ej bifalles, senast dagen efter den då anhållningsmyndigheten

mottog meddelande därom, skall den anhållne omedelbart frigivas.

Utskottets ställningstagande till frågan om kontrollen över utsträckandet

av anhållningstiden föranleder ändring även i förslagets 7 §.

Med den ståndpunkt utskottet intagit finnes icke någon anledning att

överväga de i motionerna 1:365 och 11:397 framförda förslagen om utsträckning

av den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande

längsta tid, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga rum

utan den misstänktes begäran. Något önskemål om förlängning av denna

tid har ej heller framställts från åklagarhåll.

Mot förslaget i övrigt har utskottet icke något att erinra. Utskottet förutsätter

emellertid, att de vidgade möjligheter till beslag, kvarhållande av

försändelse och telefonavlyssning m. m., som ställas till undersökningsledarens

och åklagarens förfogande, även i fortsättningen komma att handhas

av de i det föregående omförmälda, högt kvalificerade befattningshavare

med statsåklagarkompetens, vilka det enligt gällande föreskrifter tillkommer

att vid förundersökning träffa avgöranden i dylika frågor, och att den

vidgade möjlighet, som genom de föreslagna bestämmelserna öppnas att

utan i förväg av rätten erhållet tillstånd utnyttja tvångsmedel i nu nämnda

hänseenden, icke begagnas utan att, såsom i förslaget angives, verkligt behov

därav föreligger.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda lagförslaget -— måtte för sin del antaga följande

förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angående
brott

som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap.

1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

brott som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § samma lag, där brottet innefattar

gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

försök eller förberedelse till brott som ovan nämnts eller

brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § samma lag.

2

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 §

rättegångsbalken stadgas om den tid,

inom vilken häktningsframställning

sist skall avlåtas, må för den ytterligare

utredning av häktningsf rågan,

som finnes oundgängligen erforderlig,

med framställningen anstå sist

till trettionde dagen efter den, då beslut

om anhållande meddelades eller

då den anhållne enligt 8 § nämnda

kap. inställdes till förhör.

§•

På begäran av anhållningsmyndigheten

äger justitiekanslern medgiva

förlängning av den tid, inom vilken

enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken

håktningsframstållning senast skall

avlåtas, med högst tio dagar. Begäran

därom skall med angivande av skälen

göras inom den i nämnda lagrum

föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits

och finnes fortsatt utredning

oundgängligen erforderlig, må justitiekanslern

på begäran, som göres

före anståndstidens utgång, meddela

ytterligare förlängning med högst

femton dagar.

Göres ej håktningsframstållning

inom tid som för varje fall är föreskriven

eller, därest begäran om förlängning

ej bifallits, senast dagen efter

den då anhållningsmyndigheten

mottog meddelande därom, skall den

anhållne omedelbart frigivas.

3 §.

Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap.

2 § andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

4 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av

försändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse

för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

45

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet

som där omförmäles.

5 §.

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal

må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av

samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes

för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts

till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd

som avses i andra stycket må bestämmas till högst en månad från den

dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal

eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,

må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

6

Har i sådant fall som avses i 2 §

häktningsf ramställning ej avlåtits

sist å tionde dagen efter den, då beslut

om anhållande meddelades eller

då den anhållne enligt 24 kap. 8 §

rättegångsbalken inställdes till förhör,

eller har undersökningsledaren

eller åklagaren förordnat om beslag

med stöd av 3 § denna lag eller förordnat

att sådant beslag skall bestå

eller meddelat förordnande jämlikt

4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan

därom, med angivande av skälen,

ofördröj ligen göras hos rätten, som

har att skyndsamt upptaga ärendet

till prövning. Finner rätten att skäl

till fortsatt anhållande icke finnes eller

att förordnandet icke hör äga be
-

§•

Har undersökningsledaren eller

åklagaren förordnat om beslag med

stöd av 3 § denna lag eller förordnat

att sådant beslag skall bestå eller

meddelat förordnande jämlikt 4 eller

5 §, skall skriftlig anmälan därom,

med angivande av skälen, ofördröj ligen

göras hos rätten, som har att

skyndsamt upptaga ärendet till prövning.

Finner rätten att förordnandet

icke bör äga bestånd, skall rätten

upphäva förordnandet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 6,

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stånd, skall rätten meddela beslut om

den anhållnes frigivande eller upphäva

förordnandet.

I fråga om verkställighet av rättens

beslut enligt denna lag, så ock

angående fullföljd av talan däremot

skall vad i rättegångsbalken är stadgat

för det fall, att rätten i brottmål

utlåtit sig angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.

samma balk, äga motsvarande tilllämpning.

I fråga om verkställighet av rättens

beslut enligt denna lag, så ock

angående fullföljd av talan däremot

skall vad i rättegångsbalken är stadgat

för det fall, att rätten i brottmål

utlåtit sig angående åtgärd, som

avses i 25—28 kap. samma balk, äga

motsvarande tillämpning.

8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till

och med den 30 juni 1953.

B) att motionerna 1:365 samt 11:397, 463 och 481 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lodenius,

Cassel, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Göransson och Franzén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg,

Landgren, Håstad, fröken Öberg, herr Svensson i Stenkyrka och fru

Gärde Widemar.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

47

Reservationer:

1) av herr Håstad beträffande vissa delar av utskottets motivering.

2) av fru Sjöström-Bengtsson, herr Göransson och fru Gärde Widemar,

vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget innebär avsevärda

begränsningar i det rättsskydd som vid antagandet av rättegångsbalken

ansetts böra tillkomma den enskilde i förhållande till polis- och åklagarmyndigheterna.

Såsom departementschefen framhållit måste allvarliga betänkligheter

inställa sig mot att så kort tid efter rättegångsbalkens antagande

och den omsorgsfulla och ingående prövning som därvid ägnades dessa

frågor rubba den då gjorda avvägningen. Denna avvägning överensstämmer

i sina huvudlinjer med den, till vilken de västeuropeiska staterna i allmänhet

sedan lång tid tillbaka anslutit sig; den innebär icke större inskränkningar

i polis- och åklagarmyndigheternas befogenheter än som i motsvarande

fall gälla enligt lagstiftningen i andra med oss jämförliga länder. De

nu antydda betänkligheterna vinna ännu mera i styrka, då såvitt upplysts

icke något av de åsyftade länderna ansett sig på grund av nu rådande tidsläge

böra genomföra en särlagstiftning av förevarande karaktär.

Här må ock erinras om att i artikel 5 i Europarådets konvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bl. a.

stadgas, att envar, som är arresterad eller berövad sin frihet såsom skäligen

misstänkt för att ha förövat brott, ofördröjligen skall ställas inför domare

eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall

vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Sverige har enligt riksdagens

beslut anslutit sig till denna konvention och ratificerat densamma den 4

februari 1952.

Vid bedömande av denna lagstiftningsfråga bör enligt utskottets mening

särskilt beaktas, att även den enskildes rättssäkerhet utgör ett samhällsvärde

av grundläggande betydelse. Rikets säkerhet och den enskildes rättssäkerhet

till person och egendom äro till sin natur icke att anse såsom motstridiga

intressen. Tvärtom äro de enligt demokratisk uppfattning mycket

nära beroende av varandra. Med förlust av rättssäkerhet förlorar samhället

ett av de oförytterliga värden, som uppbär den demokratiska samhällsbyggnaden;

en sådan förlust kan endast leda till försvagande av folkets motståndskraft

mot de inre eller yttre påfrestningar som kunna komma att övergå

vårt land. Det bör vara uppenbart, att hänsynen till rikets yttre säkerhet

ej får drivas så långt, att den inre säkerheten uppoffras.

Av vad nu anförts framgår, att en rubbning av den i rättegångsbalken

verkställda avvägningen mellan den enskildes rättsskydd samt polis- och

åklagarmyndigheternas befogenheter är en i hög grad allvarlig fråga. Härvid

måste särskilt ihågkommas, att en sådan rubbning — även om den till

en början är av begränsad omfattning — lätt kan komma att leda till eu

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

uppluckring av den allmänna rättsuppfattningen på detta område; det första

ingreppet kan befaras komma att följas av andra, mera långtgående.

I motionen 11:481 anföres, att något påtagligt behov av den föreslagna

lagen icke har visats föreligga.

I lagförslaget---(lika med utskottet)----angiven karaktär.

I motionen II: 463 ---(lika med utskottet)----19 kap. 4 §.

De gärningar---(lika med utskottet)---föreslagna lagen.

Enär utskottet----(lika med utskottet)---utöka brottsförteck
ningen.

Den mest---(lika med utskottet)---den misstänkte.

I motionen II: 397 — ---(lika med utskottet) — — — förslaget innebär.

I motionen I: 365 ---(lika med utskottet)---tio dagar.

Utskottets betänkligheter rikta sig särskilt mot den i propositionen föreslagna

utsträckningen av anhållningstiden från nu högst fem dagar till

trettio dagar. I denna del rör propositionen vid en av kärnpunkterna i all

rättsordning, skyddet för den enskildes frihet.

Såsom framhållits i motionen II: 397 kan en så betydande utsträckning av

anhållningstiden leda till att anhållande komme att äga rum på väsentligt

svagare grunder än som överensstämmer med bestämmelserna i 24 kap. 5 §

rättegångsbalken. Ur denna synpunkt utgör den nu gällande korta anhållningstiden,

såsom framhållits i förarbetena till rättegångsbalken, en ytterst

betydelsefull garanti för den enskildes rättssäkerhet. För ett så långt gående

försvagande av denna garanti som förordats i propositionen måste enligt utskottets

mening påvisas övertygande skäl. Lika litet som lagrådets majoritet

kan utskottet finna att sådana skäl förebragts. Såsom framgår av det föregående

hyser utskottet starka betänkligheter mot varje förlängning av anhållningstiden;

med hänsyn till nu rådande förhållanden har utskottet dock

icke velat motsätta sig en provisorisk förlängning till högst femton dagar.

I fråga om den i propositionen föreslagna kontrollen under anhållningstiden

har departementschefen bl. a. som skäl för att välja rätten som kontrollorgan

framhållit, att det syntes honom angeläget att så nära som möjligt ansluta

till det kontrollsystem, som redan funnes i rättegångsbalken. Rätten

kunde sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud

och beslag. Ett uttryck för samma kontrollfunktion utgjorde föreskriften

att anhållningsmyndigheten inom viss angiven tid skulle till rätten göra

häktningsframställning. Vidare erinrade departementschefen om den allmänna

kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § rättegångsbalken

äger i fråga om förundersöknings fullständighet. Slutligen förmenade departementschefen,

att den säkraste garantien för att rättssäkerhetssynpunkten

verkligen bleve tillgodosedd vid kontrollen vunnes genom att anförtro densamma

åt rätten.

Förutom lagrådets------(lika med utskottet)-----utvidgade tvångs
medelslagstiftningen.

Enligt utskottets-----(lika med utskottet)---anhållningstidens

längd.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

49

I fråga — — — (lika med utskottet)---utövar kontrollen.

Mot rätten---(lika med utskottet)---administrativt organ.

Med stöd---(lika med utskottet)---administrativt organ.

Vid övervägande ----(lika med utskottet) ------samma kompetens.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att justitielcanslern bör

handha kontrollen över utsträckandet av anhållningstidens längd.

Detta ställningstagande---- (lika med utskottet)---2 §.

Utskottet finner att, i enlighet med vad som stadgades i 1940 års tvångsmedelslag

i dess sist gällande lydelse, en första kontroll bör sätta in redan

när anhållningstiden går utöver nuvarande fem dagar. Härigenom skulle den

enskildes rättsskyddsintressen redan från början kunna tillgodoses.

Enligt sistnämnda----(lika med utskottet) — — — av häktnings
framställning.

Den föreslagna----(lika med utskottet)--— föreslagna lagen.

Enligt 24 kap.---(lika med utskottet)---omedelbart frigivas.

Av utskottets ståndpunkt till anhållningstidens längd följer, såsom ovan

anförts och i överensstämmelse med vad inom lagrådet förordats, att häktningsframställning

skall avlåtas senast å femtonde dagen, i stället för som

föreslås i propositionen å trettionde dagen. Härmed torde, såsom tillstyrkts

av lagrådet, kunna kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna

i rättegångsbalken. Enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken

kan rätten på framställning av åklagaren medgiva uppskov vid häktningsförhandling

under högst fyra dagar. Utan att kontrollkravet nämnvärt eftersättes,

bör det vara möjligt att för svårutredda fall utsträcka denna tid till åtta

dagar.

Utskottets ställningstagande---(lika med utskottet)---7 §.

Mot förslaget---(lika med utskottet)----därav föreligger.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

(Lika med Kungl. Maj :ts förslag till 1 §.)

2 §•

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § På begäran av anhållningsmgndigrättegångsbalken

stadgas om den tid, heten uger justitiekanslern medgiva

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 6.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

inom vilken häktningsframställning

sist skall avlåtas, må för den ytterligare

utredning av häktningsf rågan,

som finnes oundgängligen erforderlig,

med framställningen anstå sist

till trettionde dagen efter den, då beslut

om anhållande meddelades eller

då den anhållne enligt 8 § nämnda

kap. inställdes till förhör.

3—i

(Lika med Kungl. Maj

6

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Har i sådant fall som avses i 2 §

häktningsf ramställning ej avlåtits

sist å tionde dagen efter den, då beslut

om anhållande meddelades eller

då den anhållne enligt 2b kap. 8 §

rättegångsbalken inställdes till förhör,

eller har undersökningsledaren

eller åklagaren förordnat om beslag

med stöd av 3 § denna lag eller förordnat

att sådant beslag skall bestå

eller meddelat förordnande jämlikt

4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan

därom, med angivande av skälen,

ofördröj ligen göras hos rätten, som

har att skyndsamt upptaga ärendet

till prövning. Finner rätten att skäl

till fortsatt anhållande icke finnes eller

att förordnandet icke bör äga bestånd,

skall rätten meddela beslut om

den anhållnes frigivande eller upphäva

förordnandet.

(Utskottets förslag:)

förlängning av den tid, inom vilken

enligt 2b kap. 12 § rättegångsbalken

häktningsf ramställning senast skall

avlåtas, med högst tio dagar. Begäran

därom skall med angivande av skälen

göras inom den i nämnda lagrum

föreskrivna tiden.

Göres ej häktningsf ramstältning

inom tid som för varje fall är föreskriven

eller, därest begäran om förlängning

ej bifallits, senast dagen efter

den då anhållningsmyndigheten

mottog meddelande därom, skall den

anhållne omedelbart frigivas.

I stället för den i 2b kap. 15 § första

stycket rättegångsbalken stadgade

tid av fyra dagar gälle en tid av åtta

dagar.

i §§•

:ts förslag till 3—5 §§.)

§•

(Utskottets förslag:)

Har undersökningsledaren eller

åklagaren förordnat om beslag med

stöd av 3 § denna lag eller förordnat

att sådant beslag skall bestå eller

meddelat förordnande jämlikt 4 eller

5 §, skall skriftlig anmälan därom,

med angivande av skälen, ofördröjligen

göras hos rätten, som har att

skyndsamt upptaga ärendet till prövning.

Finner rätten att förordnandet

icke bör äga bestånd, skall rätten

upphäva förordnandet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

51

7

(Kungl. Maj.ts förslag:)

I fråga om verkställighet av rättens

beslut enligt denna lag, så ock

angående fullföljd av talan däremot

skall vad i rättegångsbalken är stadgat

för det fall, att rätten i brottmål

utlåtit sig angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.

samma balk, äga motsvarande tilllämpning.

§•

(Utskottets förslag:)

I fråga om verkställighet av rättens

beslut enligt denna lag, så ock

angående fullföljd av talan däremot

skall vad i rättegångsbalken är stadgat

för det fall, att rätten i brottmål

utlåtit sig angående åtgärd, som

avses i 25—28 kap. samma balk, äga

motsvarande tillämpning.

8 §.

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag till 8 §.)

Denna lag---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)--—- juni 1953.

B) att motionerna I: 365 och II: 397, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)

hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

samt

C) att motionerna II: 463 och 481 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

3) av herr Branting, som anslutit sig till den under 2) här ovan upptagna

reservationen utom såvitt framgår av följande av honom avgivna yttrande:

Såsom en allmän motivering till det föreliggande lagförslaget har departementschefen

— med anslutning till uppfattningen hos vissa representanter

för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd ägt rum — uttalat följande:

»Det synes mig också tydligt, att en lagstiftning enligt förslagets

grunder i nuvarande läge är av behovet påkallad. Det är med beklagande jag

sålunda på grund av tidsläget anser mig böra föreslå jämkningar i de regler

till skydd för den enskildes intressen som nyligen, under allmän anslutning,

upptagits i vår nya rättegångsbalk, och jag förstår till fullo de betänkligheter

mot förslaget, som ur denna synpunkt anförts av advokatsamfundets

styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet väger emellertid så tungt att vissa enskilda

intressen nödgas vika därför.»

Utskottet har i sin tur anslutit sig till departementschefens anförda ståndpunkt.

Jag kan icke dela den synpunkt på »tidslägets» krav, som sålunda kommit

till uttryck. I likhet med advokatsamfundets styrelse (se prop. s. 27)

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

anser jag en lagstiftning enligt den kungl. propositionens grunder betänklig

samt ifrågasätter behövligheten under rådande förhållanden av en lagstiftning,

innebärande bestämmelser mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande

erinringar kunna framställas.

Med den ändring av den kungl. propositionen, som föreslagits av utskottets

majoritet, ha dessa erinringar enligt min mening ingalunda förlorat sin

tyngd.

Om riksdagen bifaller den av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. avgivna reservationen

skulle därmed förvisso följa en förbättring på en betydelsefull

punkt, varför jag också velat partiellt biträda denna reservation. Kvar skulle

emellertid stå en tredubbling av den nu enligt rättegångsbalken medgivna

anhållningstiden, innan häktningsframställning måste göras, samt därtill de

genom lagen utvidgade bestämmelserna angående telefonavlyssning och postkontroll.

Då tidsläget och de osäkra utrikespolitiska förhållandena åberopas såsom

yttersta grund för den föreslagna lagstiftningen vill jag tillåta mig anföra,

att situationen torde kunna sägas vara enahanda i alla västeuropeiska stater

— i varje fall torde icke Sverige enligt min syn ligga längre ut i farozonen

än exempelvis Norge, Danmark, England, Holland, Belgien eller Frankrike.

Såsom i fru Sjöström-Bengtssons m. fl. reservation framhållits har ingen av

de västeuropeiska staterna emellertid ansett tidsläget så kritiskt, att ett mer

eller mindre prononcerat undantagstillstånd för den normalt gällande rättsordningen

ansetts nödvändigt att införa. Den nu riksdagen förelagda lagen,

med sina från rättegångsbalken avvikande, ur rättssäkerhetssynpunkt betänkliga

bestämmelser, är enligt vad inför utskottet upplysts unik i Västeuropa.

Det vore beklagligt om denna säregna lags försättande i kraft under

nuvarande förhållanden skulle kunna utomlands betraktas som en återspegling

av att Sverige icke blott geografiskt utan också på rättslivets område

och i fråga om den administrativa maktsfärens utsträckning befinner sig i

ett mellanläge mellan öst och väst.

Under allt beaktande av att det nu föreliggande lagförslaget så att säga endast

utgör första etappen och alltså icke innefattar de tvångsmedels- och övriga

bestämmelser, som avses skola införas under ett eventuellt ytterligare

skärpt utrikespolitiskt läge, synes det mig likväl icke kunna bestridas att ett

ikraftträdande av lagen — sådan den nu kommer att i ena eller andra versionen

föreligga -— skall ge ett starkt uttryck för den svenska riksdagens uppfattning

om det aktuella tidsläget — med andra ord om faran för ett tredje

världskrig. Vad sålunda skall förekomma är i viss mån alarmerande. Att en

stat, där man berömmer sig av att äga en uråldrig rättskultur och där man

satt friheten och den individuella rättssäkerheten mycket högt, nu anser det

utrikespolitiska läget vara så hotfullt, att »hänsynen till rikets säkerhet»

måste överväga vad departementschefen kallat »vissa enskilda intressen»,

kommer säkerligen att observeras utanför vårt land. Det är att befara att det

steg som nu tillrådes riksdagen att taga, kommer att få beklagliga återverkningar,

bl. a. i våra skandinaviska broderländer, och sålunda ytterligare

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

53

med några grader skruva upp den allmänna krigshysterien, till men för ansträngningarna

att nå fram till en internationell avspänning. Givetvis motverkas

dessa ansträngningar också av det florerande, allmänna spioneriet.

Jag delar den första lagutskottets uppfattning, som uttalades under vårriksdagen

1951 och varav konklusionen blev, att det under nuvarande osäkra

förhållanden är angeläget, att de lagstiftnings- och andra åtgärder, som i

händelse av en ytterligare skärpning av det internationella läget bleve erforderliga,

skola redan nu förberedas. I enlighet därmed har jag förmenat, att

en beredskapslagstiftning nu bör komma till stånd, men att med tillämpningen

av denna lagstiftning bör anstå till dess att förhållandena så ofrånkomligen

påkalla. Jag anser därför att den föreslagna lagen bör inledas med en bestämmelse

som ger lagen sådan karaktär.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens

samtycke förordna, att vad i 2— 8 §§ stadgas skall äga tillämpning.

2 §.

(Lika med utskottets förslag till 1 §.)

3 §.

(Lika med de under 2) upptagna reservanternas förslag till 2 §.)

4 §.

(Lika med utskottets förslag till 3 §.)

5 §■

(Lika med utskottets förslag till 4 §.)

6 §■

(Lika med utskottets förslag till 5 §.)

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

7 §.

Har undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd

av 4 § denna lag eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat

förordnande jämlikt 5 eller 6 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande

av skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga

ärendet till prövning. Finner rätten att förordnandet icke bör äga bestånd,

skall rätten upphäva förordnandet.

8 §•

(Lika med utskottets förslag till 7 §.)

9 §.

(Lika med utskottets förslag till 8 §.)

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till

och med den 30 juni 1953. Förordnande som i 1 § sägs skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520662

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:60 Skrivelse till Konungen i anledning a/o dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock s. 8 i texten