Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar och herr Ståhl.
1952-03-13 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1952:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar och herr Ståhl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av
åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar
och herr Ståhl. I motionen hemställes »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att det måtte uppdragas åt statens medicinska
forskningsråd eller annan lämplig myndighet att planlägga den forskning
och de övriga åtgärder, som kunna anses lämpliga och behövliga i syfte
att bereda bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar samt
ökat skydd för dessas offer».
Motionärerna ha erinrat om att de vid såväl 1949 som 1951 års riksdag
väckt motioner syftande till att uppnå förbättrade möjligheter för behandling
av sexualbrottslingar och att bereda skydd för offren för dessa brottslingar
samt ha vidare hänvisat till behandlingen av dessa motioner.
Beträffande övriga av motionärerna åberopade skäl får utskottet hänvisa
till motionen.
Utskottet kommer att i det följande närmare beröra behandlingen av
de av motionärerna tidigare väckta motionerna.
Inledning.
Motionärerna begärde vid 19J/J års riksdag i motion nr 17 i andra kammaren,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en utredning bestående av
representanter för den medicinska forskningen, juridisk och social sakkunskap
samt föräldrar att skyndsamt överväga möjliga åtgärder till skydd
för barn och ungdom mot sexualförbrytare.
Vid samma riksdag hemställdes i likalydande motionerna nr 61 i första
kammaren av fröken Andersson och nr 75 i andra kammaren av fru Ewerlöf
och herr Kyling, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående frågan,
under vilka förutsättningar kastrering måtte kunna verkställas i mera på
1
— Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 8.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
tagligt samband med begånget sedlighetsbrott, samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Vidare väcktes vid samma riksdag i de likalydande motionerna nr Ilo
i första kammaren av fröken Andersson och nr 135 i andra kammaren av
fru Ewerlöf förslag om sådan ändring i 41 § sinnessjuklagen, att personer
som gjorde sig skyldiga till tukt och sedlighet sårande gärningar regelmässigt
underkastades sinnesundersökning.
Samtliga nu nämnda motioner behandlades av första lagutskottet i ett
sammanhang, sedan utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande över samtliga motioner från medicinalstyrelsen
och strafflagberedningen samt över motionen II: 17 från bland annat socialstyrelsen
och straffrättskommittén.
En med motionen II: 17 likalydande, inom första kammaren väckt
motion, nr 18, av fröken O svald, hade hänvisats till nämnda kammares
första tillfälliga utskott.
Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 29, att de av utskottet
behandlade motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
och första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande,
nr 12, att motionen I: 18 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
Riksdagen avslog motionerna I: 61 och II: 75 samt I: 110 och II: 135,
varjämte första kammaren avslog motionen I: 18. I enlighet med en vid
första lagutskottets utlåtande fogad reservation beslöt andra kammaren
i anledning av motionen II: 17 att hos Kungl. Maj:t anhålla om anordnande
av socialpsykiatriska undersökningar av sedlighetsförbrytare och
offer för sådana, under det att första kammaren biföll utskottets hemställan,
varför frågan då förföll.
Motionärerna yrkade vid 1951 års riksdag i motion nr 374 i andra kammaren,
att riksdagen måtte anhålla om en utredning rörande förbättrade
möjligheter att behandla sexualbrottslingarna.
Första lagutskottet behandlade jämväl denna motion, sedan utskottet,
i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat yttrande från
straffrättskommittén och strafflagberedningen samt hört flera sakkunniga
i ärendet.
Utskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 34, att riksdagen i anledning
av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville uppdraga åt statens medicinska forskningsråd att planlägga och samordna
den forskning som kunde anses lämplig och behövlig i syfte att bereda
bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar. Andra kammaren
biföll utskottets hemställan under det att första kammaren beslöt
att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. I anledning
härav förföll även denna fråga.
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
3
Samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott.
I denna avdelning kommer utskottet att redogöra för till buds stående
och planerade samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott samt intaga vissa avsnitt
av de yttranden som avgåvos över de år 1949 väckta motionerna.
Straffbestämmelser m. m.
Förutom straffbestämmelserna mot sedlighetsbrott i 18 kap. strafflagen
finnas dessa närstående straffstadganden mot våldtäkt m. m. i 15 kap.
12—20, 22 och 25 §§.
I 18 kap. 1—3, 6—8, 8 a, 9, 10, 10 a, 11 och 12 §§ straffbeläggas olika
former av otukt eller medverkan till otukt. Försök är i allmänhet straffbart
lika väl som fullbordat brott. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang
äro bestämmelserna i 1 § andra stycket, 2 § andra stycket, 7 §
första stycket, 8 § första stycket och 10 § första och andra styckena. Har
släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton år
eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk av
den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han jämlikt 1 §
andra stycket dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.
Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i 1 §
andra stycket angivna övar otukt med styvbarn eller styvbarns avkomling,
dömes jämlikt 2 § andra stycket till straffarbete från och med ett till och
med sex år. Övar styvfader eller styvmoder i annat fall otukt med styvbarn
eller styvbarns avkomling kunna enligt första stycket i samma paragraf
båda kontrahenterna dömas till straffarbete, dock i högst två år. Enligt
7 § första stycket skall den som övar otukt med kvinna som ej fyllt tolv
år dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt
hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete från och
med åtta till och med tio år eller på livstid. Övar någon i annat fall än i
7 § sägs otukt med barn, som ej fyllt femton år, skall han enligt 8 § första
stycket dömas till straffarbete från och med sex månader till och med fyra
år eller fängelse i minst sex månader. Enligt 10 § första stycket skall den
som övar otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år, dömas
till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Har någon övat sådan otukt
med den som fyllt femton men ej aderton år, och var han ej själv under
aderton år, skall han enligt 10 § andra stycket dömas till straffarbete i
högst två år eller fängelse.
18 kap. 13 § lyder sålunda: »Sprider någon ut eller håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar;
straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan
4
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för
andras förförelse därav kommer.»
Av bestämmelserna i 15 kap. äro närmast 12 och 15 a §§ av intresse i
förevarande sammanhang. I 12 § stadgas att om någon tager kvinna med
våld och emot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill
genom hot som innebär trängande fara, skall han dömas till straffarbete
från och med fyra till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår
kroppsskada, skall han dömas till straffarbete på livstid eller i tio år;
ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.
Enligt 15 a § skall, om någon förmått kvinna till otukt genom annat
våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses eller medelst hot att
åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelande,
gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet
höjas till sex år. Försök till brott enligt 12 och 15 a §§ så ock förberedelse
till brott enligt 12 § äro enligt 25 § straffbara.
Utom de i ovannämnda lagrum stadgade straffen kan såsom reaktionsform
väljas någon skyddsåtgärd, exempelvis förvaring. Finnes brottet icke
förskylla svårare straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år kan
villkorlig dom ifrågakomma; denna kan förenas med barnavårdsåtgärd,
alkoholistvård eller psykiatrisk vård.
Straffriförklarad tilltalad kan intagas för vård å sinnessjukhus.
Till ledning för domstolens val av reaktionsform kan anordnas särskild
förundersökning enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål, vilken även kan innefatta läkarundersökning av den tilltalade,
ävensom sinnesundersökning enligt bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuk - lagen den 19 september 1929. Till frågan om sinnesundersökning vid
otuktsbrott återkommer utskottet nedan.
Inom ramen för behandling å anstalt eller annorledes av sedlighetsförbrytare
kan kastrering äga rum. För bestämmelserna härom kommer att
närmare redogöras i det följande.
Straffrättskommittén förbereder för närvarande förslag till ny lagstiftning
om brotten mot person, vilket förslag kommer att omfatta bland
annat de ämnen som behandlas i 15 och 18 kap. strafflagen. Kommittén
beräknar att kunna framlägga sitt förslag under år 1952.
Vidare må erinras om strafflagberedningens arbete på revision av det
straffrättsliga reaktionssystemet.
Sinnesundersökning vid sedlighetsbrott.
Förutsättningarna för sinnesundersökning i brottmål angivas i 41 § sinnessjuklagen.
I paragrafens första stycke stadgas, att om anledning föreligger
till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått brottet
5
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, domstolen skall förordna
om sinnesundersökning, där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes
obehövlig. Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för
bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande. I
andra stycket föreskrives, att om brottet ej finnes förskylla svårare straff
än böter, sinnesundersökning må ske endast när särskilda skäl därtill äro.
Här må erinras om att av de ovan upptagna straffbestämmelser mot sedlighetsbrott
endast 18 kap. 13 § strafflagen stadgar att böter i första hand
skola komma till användning.
Strafflagberedningen anförde i sitt yttrande över den år 1949 väckta
motionen II: 17 i detta hänseende:
Det torde vara regel att sedlighetsförbrytare, vilka begått andra gärningar
än sådana som falla under 18 kap. 13 § strafflagen, bli föremål för
. sinnesundersökning. Därest sinnesundersökning sker även i alla sådana
under 18 kap. 13 § hänförliga fall, i vilka anledning finnes att misstänka
psykisk rubbning, skulle man ha uppnått att alla lagöverträdare, vilka
kunna hänföras under beteckningen sedlighetsförbrytare, bli föremål för
psykiatrisk undersökning och bedömning. Domstolarna komma också att
förfoga över sakkunniga råd beträffande vilka skyddsreaktioner som ur
medicinsk synpunkt äro mest ändamålsenliga för den tilltalades behandling.
Genom möjligheten att tillämpa 5 kap. 5 § strafflagen med efterföljande
vård på sinnessjukhus, att döma till förvaring och att, där någon
psykisk abnormitet ej kan konstateras, döma till straff tillgodoser gällande
lagstiftning också samhällsskyddets intressen.
I detta sammanhang förtjänar att anmärkas, att riksåklagarämbetet under
erinran om vissa i första kammaren den 3 november 1948 gjorda uttalanden
tillställt statsåklagarna en cirkulärskrivelse av den 8 november
1948, avsedd att jämväl delgivas dem underställda åklagare, vari bland
annat anfördes, att i fråga om tukt och sedlighet sårande gärningar yrkande
om sinnesundersökning borde framställas av åklagare i alla de fall, där
någon som gjort sig skyldig till sexuellt angrepp mot minderårig kunde
befaras återfalla i sedlighetsbrott.
Strafflagberedningen, socialstyrelsen och straffrättskommittén yttrade i
anledning av de ovan nämnda motionerna I: 110 och II: 135, att brott
mot 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen vore av sådan natur att sinnesundersökning
i regel borde äga rum. Strafflagbercdningen framhöll
vidare i sitt yttrande att, därest sinnesundersökning verkställdes, domstolarna
i varje särskilt fall torde få den kännedom om orsakerna och bakgrunden
till brottet, som på forskningens nuvarande ståndpunkt stode att
vinna, ävensom ökade möjligheter att bedöma om vårdbehov förelåge eller
vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas inom ramen för gällande rcaktionssystem
för att förebygga återfall i brott av detta slag.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
Förebyggande åtgärder.
Sådana åtgärder mot befarade sedlighetsförbrytelser kunna under vissa
omständigheter ske med stöd av sinnessjuklagen. Vidare kan, därest stadgade
förutsättningar i övrigt äro för handen, ingripande ske enligt lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag
).
Sistnämnda lag stadgar i 1 §, att åtgärd må vidtagas bland annat om
någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv.
1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande med förslag till lag om
nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) upptager i 13 § förslaget till lag om
nykterhetsvård bestämmelser, som närmast motsvara 1 § alkoholistlagen.
Förutsättning för ingripande enligt den föreslagna paragrafen är bland annat
att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd av sitt alkoholmissbruk
befinnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller också för eget liv. Alkoholmissbruk föreligger
enligt förslagets 1 §, då någon använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan.
Kastrering av sedlighetsförbrytare.
Gällande bestämmelser om kastrering finnas i lagen den 24 mars 1944 om
kastrering. I 1 § stadgas, att om någon med skäl kan antagas komma att på
grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för
annan, han må kastreras, såvida han samtyckt därtill (kriminalpolitisk indikation).
Detsamma gäller, där någon på grund av könsdriftens abnorma
riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig
olägenhet (humanitär indikation). Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet
förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han enligt
2 § kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger. Lagen äger ej tilllämpning
i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig
sjukdom.
Till lagens bestämmelser ansluta sig tillämpningsföreskrifter i en den 26
maj 1944 utfärdad kungörelse. I kungörelsens 8 § meddelas föreskrifter om
efterundersökning.
Lagen bygger på förslag i en av strafflagberedningen den 1 september
1941 avgiven promemoria (SOU 1941:25). Däri avvisade beredningen tanken
på tvångskastrering. Efter att ha vägt skälen för och emot tvångskastrering
mot varandra framhöll beredningen slutligen att den, i avvaktan på
de resultat som på frivillighetens väg stode att vinna, trott det vara riktigast
att tills vidare blott tillåta frivillig kastrering och att, om det, sedan
lagstiftningen någon tid varit i tillämpning, skulle visa sig att den icke fyll
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
de sitt ändamål, lagen kunde, om så ansåges lämpligt, utbyggas att omfatta
jämväl tvångskastrering.
Förslag i ämnet förelädes 19Jf^ års riksdag genom proposition nr 14. Föredragande
departementschefen, dåvarande statsrådet Bergquist, framhöll i
propositionen, att övervägande skäl syntes tala för att i enlighet med strafflagberedningens
förslag bygga den nya lagstiftningen på frivillighetens
grund. Departementschefen uttalade vidare liksom strafflagberedningen, att
en person stundom kunde befinna sig i en sådan belägenhet, att han själv
kände sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke till kastrering för att
undgå för honom allvarliga olägenheter. Sålunda måste den som vore intagen
å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebure en allvarlig
fara för andra säga sig, att han hade ringa utsikt att bli utskriven därifrån
så länge denna fara bestode. Hans önskan att bliva utskriven kunde
därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig kastrering.
Propositionen behandlades av utskottet, som i sitt däröver avgivna utlåtande,
nr 13, icke yttrade sig i frågan om tvångskastrering.
Strafflagberedningen hänvisade i sitt yttrande över de år 1949 väckta
motionerna I: 61 och II: 75 till en början till sina uttalanden i den ovan
nämnda promemorian samt anförde vidare bland annat:
Enligt beredningens åsikt ha de i promemorian anförda betänkligheterna
mot tvångskastrering behållit sin fulla giltighet.
Som stöd därför kan i främsta rummet anföras, att 1944 års lagstiftning
synes ha fyllt sitt ändamål. Enligt inhämtade uppgifter ha under tiden den
1 juli 1944 (då kastreringslagen trädde i kraft) — den 1 januari 1949 företagits
109 kastreringar i vårt land på kriminalpolitisk eller blandad kriminalpolitisk
och humanitär indikation. Siffran är icke obetydlig, om man ser
den i relation till antalet sedlighetsförbrytare. Enligt den praxis, som tilllämpas,
torde kastrering utgöra förutsättning för att en sedlighetsförbrytare
som på grund av sin könsdrift är samhällsvådlig skall kunna utskrivas från
sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt. Den intagne ställes alltså i dylika fall
i valet mellan att lämna samtycke till kastrering eller att nödgas kvarbliva
å anstalten. Otvivelaktigt måste detta i många fall innebära en stark press
på vederbörande att medgiva att ingreppet företages. Han har ändock en
valrätt.
Enligt beredningens åsikt måste detta förfaringssätt anses uppfylla alla
rimliga anspråk ur samhällsskyddets synpunkt. Redan med gällande lagstiftning
har man alltså möjlighet att genom kastrering prevenera mot sedlighetsbrott.
Medicinalstyrelsen yttrade i anledning av nyssnämnda motioner bland
annat följande:
Från lagens ikraftträdande den 1 juli 1944 och till den 31 december 1948
hade till medicinalstyrelsen inkommit 126 berättelser om enligt lag verkställd
kastrering. Tillståndet till kastrering hade meddelats av medicinalstyrelsen
i 124 fall och av två läkare i de återstående två fallen. I 65 av fal
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
len hade tillståndet meddelats på kriminalpolitisk indikation, i 44 fall på
kriminalpolitisk och humanitär indikation, varvid de båda indikationerna
kunde anses lika starka och var för sig tillräckliga för bifall, och i 17
(15 + 2) fall på humanitär indikation. 100 av de kastrerade hade gjort sig
skyldiga till sexualförbrytelser,---.
Enligt Kungl. Maj:ts föreskrift i 8 § tillämpningskungörelsen till kastreringslagen
ha 66 fall undergått efterundersökning. Av dessa 66 hade emellertid
8 fall kastrerats före lagens tillkomst. Av de 66 efterundersökta hade
13 fortfarande könsdrift och 9 hade förmåga till fullbordat sexuellt umgänge.
---Något brottsrecidiv hade ännu icke förekommit hos de 66
efterundersökta. Så länge en man har kvar sin könsdrift, kan han vara potentiellt
farlig. Något radikalmedel mot sexualförbrytelser kan kastrering
alltså icke anses vara.
Slutligen framhöll medicinalstyrelsen, att kastrering ur medicinsk synpunkt
vore en nödfallsutväg, enär läkekonsten ännu icke förfogade över
andra behandlingsmetoder med här åsyftad verkan.
Yttranden över den år 1949 väckta motionen II: 17.
I motionen anfördes bland annat:
Trots det stora antalet sexualförbrytelser, som årligen begås i vårt land,
har ännu icke någon undersökning gjorts i avsikt att påvisa orsakerna till
dessa brott. Kunde man kartlägga den psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna
samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos ifrågavarande
brottslingar,, borde det finnas möjligheter till preventiva åtgärder från samhällets
sida i syfte att hindra brottens begående. Kanske man också kunde
komma fram till effektivare behandlingsmetoder än som för närvarande
veterligen finnas för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga
till sexualbrott.
Icke heller finnes någon utredning angående återfall i brott av detta slag.
För bedömande av den lämpligaste reaktionen mot sexualbrottslingar ävensom
graden av dessas farlighet torde det vara ytterst värdefullt med en
sådan utredning.
Den straffrättsliga sidan av problemet är för närvarande föremål för
straffrättskommitténs prövning. Emellertid kan det på grund av denna
kommittés direktiv och sammansättning knappast bli möjligt för denna att
företaga en så allsidig utredning av hithörande problem som synes nödvändig.
Frågan om frekvensen av sedlighetsbrott och återfall i sådana brott berördes
av utskottet i dess ovannämnda utlåtande nr 29. Därvid konstaterades
att någon nämnvärd ökning av antalet sedlighetsbrott icke ägt rum
under och efter andra världskriget, utan att man snarare torde vara berättigad
antaga, att frekvensen under de senaste åren i stort sett varit oförändrad
samt att risken för återfall vore mycket ringa.
Straffrättskommittén anförde i sitt yttrande över sistnämnda motion
bland annat följande:
9
Första lagutskottets utlåtande nr S.
Straffrättskommittén, som för närvarande förbereder förslag till ny lagstiftning
om brotten mot person, kommer i samband därmed att föreslå
ändrade bestämmelser om sexualförbrytelser. — — — Vid sin utredning är
det kommitténs avsikt att tillgodogöra sig de resultat som uppnåtts inom
den vetenskapliga forskningen beträffande orsakerna och bakgrunden till
sedlighetsbrott. Eventuellt ämnar kommittén begära tillstånd att tillkalla
särskild sakkunnig. Det må även nämnas, att kommittén för närvarande vid
sin sida har en krets av särskilt tillkallade personer med erfarenhet från
skilda livsområden, däribland en kvinnlig läkare och en kvinnlig advokat.
Mot en mer omfattande utredning av det slag som åsyftas i motionen har
kommittén från sina utgångspunkter intet att erinra.---Det vill ock
synas kommittén som om motionärernas syfte i avsevärd grad skulle kunna
nås med enklare medel än genom tillskapande av en särskild utredningskommitté,
t. ex. genom vissa undersökningar från medicinalstyrelsens sida,
främst en bearbetning av de hos medicinalstyrelsen samlade berättelserna
rörande verkställda sinnesundersökningar av sexualförbrytare, eller genom
ekonomiska bidrag och andra åtgärder för främjande av enskilda vetenskapsmäns
forskning inom ifrågavarande områden.
Kommittén erinrade vidare om domstolarnas möjlighet att förordna om
sinnesundersökning samt fortsatte:
Kommittén, som anser det med den nu förevarande motionen avsedda
syftet närmast kunna vinnas genom ett anlitande av den rättspsykiatriska
undersökningsorganisationen, vill emellertid erinra, att denna organisation
för närvarande har betydande svårigheter att bemästra den arbetsbalans
som uppstått under tillämpning av sinnesundersökningar i hittills brukad
omfattning.
Strafflagberedningen yttrade i samma hänseende, efter att ha uttalat sig
om i vilken omfattning sinnesundersökning av sedlighetsförbrytare ägde
rum, bland annat följande:
De vanliga sinnesundersökningarna torde på ett tillfredsställande sätt
fylla det i motionen II: 17 understrukna behovet av kartläggning av »den
psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska
egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar». Eftersom det knappast torde
kunna sättas i fråga att söka åstadkomma någon mera utförlig utredning i
dessa hänseenden än den som föreligger i de hos medicinalstyrelsen samlade
berättelserna över verkställda sinnesundersökningar, förutsätter beredningen
att den i motionen föreslagna utredningen i nyssnämnda hänseende
främst skulle få till uppgift att bearbeta detta material. Jämväl det i motionen
uttalade önskemålet att återfallsklientelet borde bli föremål för särskild
uppmärksamhet torde kunna tillgodoses genom en dylik bearbetning.
Vad angår det material som skulle komma att stå till buds för den i motionen
föreslagna utredningen, vill det alltså förefalla som om detta huvudsakligen
skulle komma att utgöras av sinnesundersökningsberättelser angående
sedlighetsförbrytare och av de sjukhusjournaler m. m., som kunna
ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus intagna abnorma. Att
med ledning av dylikt material söka finna »effektivare behandlingsmetoder
för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till sexualbrott»
torde böra betecknas som en i främsta rummet rent medicinsk forskningsuppgift,
och det finns inte anledning att antaga annat än att den psy
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
kiatriska vetenskapen fullföljer denna uppgift i sin verksamhet. I den mån
vetenskapen når fram till nya resultat i fråga om behandlingen av abnorma,
måste dessa resultat kunna förväntas också komma vårdklientelet till godo.
Något behov av lekmannarepresentation (jurister, socialarbetare och föräldrar)
vid fullföljandet av vetenskapliga forskningsuppgifter torde inte
föreligga. Däremot är det givet att uppdragandet av riktlinjerna för skyddsreaktionernas
utformning bör handhavas av utredningsorgan med dylik
representation. Ifrågavarande arbete faller inom ramen för straffrättskommitténs
och beredningens uppdrag och behovet av allsidig representation
torde få anses vara tillfredsställande tillgodosett genom sammansättningen
av dessa utredningar och den krets av sakkunniga, som står till deras förfogande.
Medicinalstyrelsen yttrade i huvudsak:
Enligt medicinalstyrelsens mening borde en ingående undersökning av
sexualförbrytare kunna ge en fördjupad insikt om deras mentalitet och de
psykologiska förutsättningar, under vilka sexualbrott uppkomma, och möjligen
även uppslag till en lämpligare behandling av sexualbrottslingen och
en bättre brottsprofylax. Däremot torde ingen genomförbar undersökning
kunna lämna någon tillräcklig vetskap om var de potentiella sexualförbrytarna
individuellt äro att söka. Det är en känd sak, att såväl män som,
ehuru i mindre omfattning, även kvinnor göra sig skyldiga till sexuella övergrepp
mot minderåriga, vilka övergrepp med hänsyn till vederbörandes tidigare
uppträdande och förhållanden knappast kunnat förutses. Icke så sällan
förekommer dessutom, att sexuellt brådmogna eller milj oskadade barn
direkt provocera sådana brott, särskilt från senila och intellektuellt undermåliga
personers sida. Ehuru en stor del av i lättare grad psykiskt defekta
personer således kunna betraktas som potentiella sexualförbrytare, torde
ett ingripande mot dessa i förebyggande syfte blott och bart på denna grund
knappast vara genomförbart.---
Medicinalstyrelsen förordade slutligen, att en allsidig socialpsykiatrisk
undersökning av ett antal sexualförbrytare och deras offer måtte komma
till stånd.
Socialstyrelsen framhöll såsom ovan upplysts i sitt yttrande över motionen
II: 17 till en början, att alla sexualförbrytare borde göras till föremål
för sinnesundersökning. Styrelsen anförde vidare bland annat följande:
Styrelsen anser det betydelsefullt, att, såsom motionärerna påyrka, det
verkställes en undersökning till klarläggande av orsakerna till sexualförbrytelser.
Det är likaledes av vikt att få utrett, vad som kan göras för att
förebygga dessa brott samt förhindra återfall. Det vore därför av värde att
få till stånd den åsyftade kartläggningen av den psykologiska bakgrunden,
miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos sedlighetsförbrytare.
Därjämte bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om behandlingen
av människor med abnorma sexuella böjelser. Samhället lämnar
dem ej alltid det stöd och den hjälp, varav de äro i behov. Därmed vare
icke sagt, att dessa personer behöva intagas på anstalt. I första hand böra
de ställas under psykiatrisk övervakning av läkare. Därjämte bör det finnas
någon social kurator eller konsulent, som tar sig an dem, ser till att
deras bostads- och arbetsförhållanden äro tillfredsställande m. m. Även
11
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
dessa personer kunna göra anspråk på att erhålla en behandling, som tager
hänsyn till deras egenart. Man får icke glömma, att straffbara handlingar,
som sexualförbrytare begå, ur deras synpunkt ofta blott äro ett uttryck
för deras känsloliv.
På grund av det anförda och då straffrättskommittén bekräftat, att en
undersökning efter de av motionärerna och styrelsen angivna riktlinjerna
faller utanför ramen av kommitténs uppdrag, får styrelsen tillstyrka, att
en sådan undersökning kommer till stånd. Däremot delar styrelsen icke
motionärernas uppfattning, att för detta ändamål bör tillsättas en särskild
kommitté. I stället bör lämpligen uppdragas åt medicinalstyrelsen att i samråd
med socialstyrelsen låta verkställa de erforderliga specialundersökningarna.
Utskottet vid 1949 års riksdag.
I sitt ovannämnda utlåtande nr 29 anförde utskottet bland annat:
Strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott äro föremål för revision
genom straffrättskommittén. Även på andra lagstiftningsområden, som äro
av betydelse i förevarande sammanhang, pågår ett omfattande reformarbete.
Här må särskilt erinras om strafflagberedningens arbete på reformer inom
det straffrättsliga reaktionssystemets område. Det är enligt utskottets mening
uppenbart, att det pågående reformarbetet ej bör avbrytas. Utskottet
kan sålunda icke förorda, att en allmän utredning skulle i förevarande del
övertaga de nu verksamma utredningsorganens arbetsuppgifter. Frågan blir
i stället, om ytterligare utredningsorgan erfordras för att giva allsidig belysning
åt hithörande problem och samordna skyddet mot sexualbrottsligheten.
I motionen II: 17 har angivits, att orsakerna till sedlighetsbrotten, återfallsfrekvensen
i sådana brott och de skador, som vållats barn och ungdom genom
sexualförbrytare, borde göras till föremål för särskild utredning och
att en uttömmande behandling av dessa spörsmål icke kunde förväntas av
de nu arbetande organen.
De båda först nämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén
har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra
sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen,
men har tillika uttalat, att den icke har något att erinra mot en mera omfattande
utredning av det slag som åsyftas i motionen. Utan tvivel vore det
av stort värde, om en ingående undersökning verkställdes på förevarande
område. Resultaten av undersökningen skulle kunna tillgodogöras icke blott
av straffrättskommittén utan även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet
ha att syssla med sexualbrottsligheten. Utskottet finner emellertid
icke påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet. Undersökningen
synes kunna ske under enklare former. I socialstyrelsens yttrande
har föreslagits, att nämnda styrelse skulle i samråd med medicinalstyrelsen
låta utföra de erforderliga specialundersökningarna. Fn dylik anordning
synes i och för sig lämplig. Aven andra utvägar äro emellertid tänkbara.
Sålunda skulle specialundersökningarna kunna utföras för straffrättskommitténs
räkning och resultaten publiceras av nämnda kommitté. Med hänsyn
till innehållet i yttrandena förväntar utskottet, att erforderliga initiativ
komma att tagas av de berörda myndigheterna och utredningsorganen efter
samråd med varandra. Utskottet finner därför ej påkallat föreslå riksdagen
att rikta någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
I den ovan omtalade vid utlåtandet fogade reservationen anfördes, att de
undersökningar för vilka utskottet uttalat sig, ehuru utskottet icke funnit
påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet, för att en allsidig
utredning av hithörande problem skulle komma till stånd, torde bliva så
omfattande, att de förutsatte beslut av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:t syntes
jämväl böra ankomma att meddela närmare föreskrifter rörande desamma.
En framställning i ämnet torde därför böra göras av riksdagen hos
Kungl. Maj:t.
Yttranden över den år 1951 väckta motionen.
I motionen anfördes bland annat:
I 18 kap. allmänna strafflagen om sedlighetsbrott ha straffbelagts en rad
olika sedlighetsförbrytelser. Utmärkande är att de brott, som i lagen betecknas
som otukt, i allmänhet äro belagda med i jämförelse med vad eljest
gäller synnerligen stränga straff.---------------
Motiveringen för att straff av sådan stränghet tillgripits i dessa fall är
uppenbarligen den att man vill med alla medel skydda särskilt barnen och
över huvud personer i beroende ställning från sexuella övergrepp av vad
slag det vara må. Under senare år har också den allmänna uppmärksamheten
i allt högre grad fästs på nödvändigheten att bereda barn och uppväxande
ungdom ett effektivt skydd mot de s. k. »fula gubbarna».
Man måste emellertid ställa sig tveksam till huruvida de stränga frihetsstraff,
som enligt nämnda lagregler ådömas sedlighetsförbrytarna, utgöra
det effektivaste skyddet. Dessa äro, som rättsfallen utvisa, i allmänhet människor
med en abnorm driftsinställning. Ofta äro de emellertid i övrigt
personer som fullgöra nyttigt och värdefullt arbete i samhället. Genom
mångårigt frihetsberövande av sådana personer i straffanstalter åstadkommes
visserligen ett effektivt skydd under den tid inspärrningen varar.
Emellertid kan denna behandlingsmetod i flertalet fall knappast antagas
ha botat vederbörande från hans sjukliga sexuella inriktning. Skyddet är
sålunda endast temporärt. Efter frigivandet torde ofta stora kanske oövervinneliga
svårigheter föreligga för de frigivna att efter den långvariga
fängelsevistelsen återanpassa sig i samhället. Givetvis skulle man bereda
barnen ett långt effektivare skydd, om möjlighet funnes att mera varaktigt
befria dessa abnorma personer från sina sjukliga böjelser. Om så ej är
möjligt, vore önskvärt att kunna anordna en effektiv övervakning av dem,
som hindrade dem att låta sina drifter få skadeverkningar men dock möjliggjorde
att de bibehöllos som produktiva samhällsmedlemmar.
Straff regler på detta område kunna säkerligen icke avvaras, men andra
och i det enskilda fallet mera effektiva alternativ att komma till rätta med
sedlighetsförbry tarna böra tillskapas.
Här är fråga om en ganska begränsad grupp av abnorma. Det synes därför
lämpligt, att frågan göres till föremål för en särskild undersökning. —
--Undersökningar böra göras för att söka nå fram till nya utvägar att
lösa problemet, som bättre tillgodose det samhälleliga intresset av att på
en gång bereda barn och ungdom effektivt skydd och socialt anpassa
sexualbrottslingarna.
Första lagutskottets utlåtande nr 8. 13
Straffrättskommittén yttrade, efter att ha erinrat om behandlingen av
den år 1949 väckta motionen II: 17, följande:
För att deltaga i överläggningar med straffrättskommittén om de åtgärder
som borde vidtagas för att tillgodose de i utskottets utlåtande angivna önskemålen
inbjöd kommittén på hösten 1949 representanter från medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och strafflagberedningen till ett särskilt sammanträde.
Vid dessa överläggningar uttalades från medicinalstyrelsens sida
bl. a., att de olika typerna sexualbrottslingar vore psykologiskt-psykiatriskt
väl kända. Man kunde därför knappast vänta sig att vid en undersökning
få fram något nytt beträffande sådana brottslingar som typer. Vissa undersökningar
beträffande avgränsade grupper av sexualbrottslingar utfördes
emellertid av enskilda vetenskapsmän. Sålunda påginge — med användande
bl. a. av det rättspsykiatriska material som funnes samlat hos medicinalstyrelsen
— särskilda undersökningar rörande våldtäktsförbrytare
och exhibitionister. Vad anginge möjligheterna att genom undersökningar
av vissa hormonala funktioner klarlägga eventuella endokrina rubbningar
som orsak till sexualbrott hade en förberedande utredning visat, att åtminstone
under de närmaste åren resurser saknades i vårt land att utföra dylika
undersökningar.
På grund av vad straffrättskommittén inhämtat i förevarande fråga har
kommittén i avvaktan på resultaten av de pågående undersökningarna av
enskilda forskare icke funnit anledning att taga initiativ till några ytterligare
undersökningar. Kommittén har emellertid upptagit samarbete med
de vetenskapsmän som enligt vad nyss anförts äro sysselsatta med specialundersökningar
på ifrågavarande område; överläkaren Folke Kinnmark, vilken
utför undersökningarna rörande våldtäktsförbrytare, har sålunda såsom
expert direkt knutits till kommittén.
Kommittén har nyligen sökt utröna om det efter de ovan omnämnda
överläggningarna under år 1949 inträffat några nya omständigheter av betydelse
för frågan om anordnande av särskilda undersökningar av sexualbrottslingar.
Enligt de upplysningar kommittén därvid erhållit pågå för
närvarande — förutom de båda förut nämnda undersökningarna rörande
våldtäktsförbrytare och exhibitionister — en undersökning av mera begränsad
räckvidd rörande den kriminella homosexualiteten. I fråga om den
endokrinologiska forskningen uppges läget vara i stort sett oförändrat. Från
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen har kommittén inhämtat, att från
dessa styrelsers sida några undersökningar på förevarande område icke påbörjats
eller planlagts.
Kommitténs inställning till frågan om särskilda undersökningar är densamma
nu som 1949. Kommittén anser det således värdefullt om dylika undersökningar
kunde komma till stånd i ökad omfattning. De undersökningar
det här iir fråga om utgöra emellertid rent vetenskapliga forskningsuppgifter.
Sådana torde icke med fördel kunna anförtros åt någon statlig kommitté.
Den vetenskapliga forskningen på förevarande område, liksom den
kriminologiska forskningen över huvud i vårt land, är starkt hämmad av
brist på ekonomiska och personella resurser. Det är därför angeläget att
åtgärder till främjande av dylik forskning vidtagas. Såvitt angår sexualbrottsligheten
synes det för närvarande vara särskilt angeläget att främja
forskningen rörande de homosexuella företeelserna.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att den tveksamhet som
motionärerna uttala beträffande det nuvarande frihetsstraffets ändamålsenlighet
som specialpreventiv behandlingsmetod beträffande sexualbrottslingar
med samma skäl kan göras gällande i fråga om många andra brottslingstyper.
Vad nyss anförts om betydelsen av kriminologisk forskning gäller
även här. Vad särskilt angår sexualbrotten kan framhållas att frekvensen av
återfall i sådana brott av personer som undergått frihetsstraff enligt tillgänglig
statistik är mycket låg i jämförelse med återfallsfrekvensen vid
andra brott (jfr första lagutskottets utlåtande nr 29/1949 s. 7).
Såsom kommittén framhållit i sitt yttrande över 1949 års motion skall
kommittén söka att i sitt arbete tillgodogöra sig resultaten av den vetenskapliga
forskningen på förevarande område så långt dessa bliva tillgängliga
för kommittén. Det bör dock framhållas att undersökningar rörande orsakerna
till sexualbrott och brottslingsklientelets beskaffenhet få sin största
betydelse vid utformningen av behandlingsmetoderna beträffande sexualbrottslingar
och av brottsförebyggande åtgärder i övrigt. Frågan om behandlingsmetoderna
sammanhänger nära med utformningen av det straffrättsliga
reaktionssystemet och faller sålunda, såsom strafflagberedningen
framhållit i sitt yttrande över 1949 års motion, inom det utredningsuppdrag
som anförtrotts åt beredningen. Något behov att vid sidan av strafflagberedningen
tillskapa en särskild utredning rörande förbättrade möjligheter
att behandla sexualbrottslingar föreligger säkerligen icke.
Strajflagberedningen hänvisade i sitt yttrande till en början till sitt år
1949 avgivna yttrande samt fortsatte:
I anslutning till vad beredningen anförde i sitt utlåtande 1949, finner beredningen
en vetenskaplig undersökning av det föreliggande problemet vara
önskvärd. Redan förra gången framhöll beredningen emellertid att en sådan
utredning icke är en uppgift för en statlig kommitté. Beredningen vill nu
erinra om det kriminologiska institutet vid Stockholms högskola som vore
en lämplig instans för en undersökning av denna art. Detta institut har icke
ens sin existens garanterad genom något statsanslag. Om de medel som
eljest skulle anslås till en kommitté för frågans utredning ställdes till institutets
förfogande, skulle de komma till bättre nytta. Beredningen vill också
i detta sammanhang erinra om det tidigare framförda kravet på en professur
i kriminologi. En sådan skulle jämväl vara ägnad att främja undersökningar
av den art som motionärerna önska.
Till den del det är fråga om utredning av reaktionssystemet för ifrågavarande
form av brottslighet har, såsom beredningen framhöll 1949, uppdrag
härutinnan anförtrotts åt straffrättskommittén och strafflagberedningen,
och något behov av en särskild utredning synes icke föreligga. Beredningen,
som för närvarande har sin uppmärksamhet särskilt riktad på abnormbrottsligheten
och därvid bl. a. på vikten av en utveckling av den öppna
vårdens organisation, ämnar efter förmåga söka tillgodogöra sig resultaten
av den vetenskapliga forskningen på området.
Sammanfattningsvis vill strafflagberedningen föreslå att sedlighetsbrotten
göras till föremål för en vetenskaplig undersökning, vilken anförtros åt det
kriminologiska institutet vid Stockholms högskola.
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
15
Utskottet vid 1951 års riksdag.
Efter att ha upplyst att utskottet såsom sakkunniga i ärendet hört leg.
läkaren Elsa-Brita Nordlund, professorn i rättspsykiatri vid Karolinska institutet
Gösta Rylander och framlidne överläkaren vid Ilåga sjukhus Folke
Kinnmark, anförde utskottet i sitt ovannämnda utlåtande nr 34 bl. a. följande:
Sedlighetsbrotten
ha under den senaste tiden varit föremål för särskild
uppmärksamhet och betraktas i vida kretsar med oro. Man har här att göra
med en tämligen begränsad grupp av brottslingar, vilkas gärningar ofta
äro av farlig beskaffenhet och kunna medföra svåra lidanden för offren.
Tydligt är att man genom frihetsberövande i en eller annan form av dessa
brottslingar icke har skapat några garantier för att de icke återfalla i sådana
brott. Sedlighetsbrott synas nämligen i mycket stor utsträckning vara
betingade av abnormitet hos gärningsmannen och intaga därvidlag i jämförelse
med andra brott en särställning. Enligt vad utskottet inhämtat från
sakkunnigt håll känner läkarvetenskapen för närvarande icke, annat än
i en del särskilda fall, fullt effektiva metoder för behandling av sedlighetsförbrytare.
Ej ens kastrering anses garantera ett gynnsamt resultat i alla
fall. Den av motionärerna framförda tanken torde med hänsyn till det anförda
vara värd allt beaktande.
Utskottet anser nu liksom år 1949 icke påkallat att en särskild kommitté
tillsättes för utredning på förevarande område. Såsom straffrättskommittén
och strafflagberedningen anfört i sina yttranden över nu ifrågavarande
motion utgöra de undersökningar, som här kunna komma i
fråga, rent vetenskapliga forskningsuppgifter. Det har ovan antytts, att
vissa undersökningar inletts av enskilda vetenskapsmän. Sålunda hade
Kinnmark påbörjat en undersökning rörande våldtäktsförbrytare. Förste
läkaren vid Psykiatriska sjukhusets i Stockholm rättspsykiatriska avdelning
Roland Bejke undersöker exhibitionister och professorn Gösta Rylander
utför vissa undersökningar rörande den kriminella homosexualiteten.
Även om det sålunda med tillfredsställelse kan konstateras, att på enskilt
initiativ vissa forskningar igångsatts, är det emellertid, för att syftet att
bereda bättre möjligheter att behandla sexualbrottslingar skall kunna tillfullo
tillgodoses, icke tillräckligt med specialundersökningar på begränsade
områden. Forskningen synes efter hand böra utvidgas att omfatta även
andra typer av sexualbrottslingar än de ovan nämnda. Det är även av särskild
vikt att denna forskning planlägges och samordnas av något därför
lämpat organ för att man så snabbt som möjligt, med användande av de
resultat som må vinnas, skall kunna ernå förbättrade behandlingsmöjligheter.
Utskottet har inhämtat, att det år 1945 upprättade statens medicinska
forskningsråd enligt gällande reglemente har att taga initiativ till sådan
forskning, som är av särskild betydelse för landet, samt föranleda enskilda
forskare att eljest upptaga eller fortsätta speciella forskningsuppgifter och,
när så finnes påkallat, organisera samarbete bland dem för lösande av särskilda
uppgifter, samt att utgöra en centralorganisation för lämnande av
råd och anvisningar till myndigheter och enskilda rörande den medicinska
forskningen och därmed sammanhängande frågor.
16
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
Forskningsrådet synes sålunda väl lämpat att planlägga och samordna
den forskning som enligt utskottets mening bör utföras för att tjäna som
grundval för utredande av frågan om effektivare åtgärder mot ifrågavarande
brottslingar.
I en vid utlåtandet fogad reservation anfördes, att resultaten av straffrättskommitténs
och strafflagberedningens arbete på hithörande område
borde avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtogos, och hemställdes om
avslag å motionen.
Utskottet.
Motionärernas yrkande har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med utskottets hemställan i ovannämnda utlåtande nr 34.
Utskottets inställning till den av motionärerna väckta frågan är densamma
nu som 1951. Med hänsyn härtill och till att, enligt vad utskottet
inhämtat, därefter icke inträffat några nya omständigheter av betydelse,
tillåter sig utskottet därför att hänvisa till nämnda utlåtande. Den omständigheten
att det på andra områden kan finnas lika angelägna forskningsuppgifter
bör ej föranleda till att man avstår från att nu vidtaga
åtgärder på här ifrågavarande område. Ehuru utskottet alltjämt anser, att
statens medicinska forskningsråd synes väl lämpat att planlägga och samordna
den forskning som enligt utskottets mening bör utföras för att tjäna
som grundval för utredande av frågan om effektivare åtgärder mot ifrågavarande
brottslingar, finner sig utskottet dock icke nu böra begränsa sig
till att enbart föreslå forskningsrådet till dessa uppgifter. Det kan nämligen
väl tänkas, såsom även motionärerna synas anse, att ifrågavarande uppdrag
kan anförtros jämväl åt andra därför lämpade organ.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande motion, II: 296,
måtte i skrivelse till Kungl.Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om planläggning och samordning av den
forskning som kan anses lämplig och behövlig i syfte att
bereda bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar.
Stockholm den 13 mars 1952.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV R YL ANDER.
17
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Herbert Hermansson och Lundgren;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Östlund och fru
Gärde Widemar.
Reservation
av herrar Hedlund i Östersund, Ahlkvist, Olofsson, Herbert Hermansson,
Olsson i Mellerud, Johansson i Norrfors och Landgren, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
I motionen föreslås, att statens medicinska forskningsråd eller annan
lämplig myndighet skall erhålla uppdrag att planlägga den forskning och
de övriga åtgärder, som kunna anses lämpliga och behövliga för att bereda
bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar samt ökat skydd
för dessas offer.
Liksom motionärerna anser utskottet angeläget, att forskning bedrives
på detta område. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha
vissa undersökningar beträffande avgränsade grupper av sexualbrottslingar
igångsatts av enskilda vetenskapsmän. Motionärerna anse emellertid,
liksom utskottets majoritet föregående år, att det icke är tillräckligt
med specialundersökningar på begränsade områden utan att en mera
omfattande forskning bör bedrivas för att man så snabbt som möjligt
skall komma fram till bättre metoder för behandling av denna speciella
typ av förbrytare.
Motionärerna synas alltså förmena, att den forskning de uttalat sig för
bör givas företräde framför annan medicinsk och kriminologisk forskning.
Enligt utskottets mening finnas på dessa områden andra lika angelägna
eller till och med angelägnare forskningsuppgifter.
Straffrättskommittén anförde i sitt år 1951 avgivna yttrande över den
av motionärerna då framlagda motionen, att den vetenskapliga forskningen
på förevarande område, liksom den kriminologiska forskningen över
huvud i vårt land, vore starkt hämmad av brist på ekonomiska och personella
resurser och att det därför vore angeläget att vidtaga åtgärder till
främjande av dylik forskning. Utskottet kan instämma i detta uttalande.
Vad det här gäller är alltså närmast en fråga om att erforderliga resurser
ställas till förfogande. Däres så sker torde även den forskning, varom här
iir fråga, komma att intensifieras.
På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 296, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 8.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.