Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar och herr Ståhl.

1952-03-13 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1952:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar och herr Ståhl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ''planläggning av

åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 296, av fru Gärde Widemar

och herr Ståhl. I motionen hemställes »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa, att det måtte uppdragas åt statens medicinska

forskningsråd eller annan lämplig myndighet att planlägga den forskning

och de övriga åtgärder, som kunna anses lämpliga och behövliga i syfte

att bereda bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar samt

ökat skydd för dessas offer».

Motionärerna ha erinrat om att de vid såväl 1949 som 1951 års riksdag

väckt motioner syftande till att uppnå förbättrade möjligheter för behandling

av sexualbrottslingar och att bereda skydd för offren för dessa brottslingar

samt ha vidare hänvisat till behandlingen av dessa motioner.

Beträffande övriga av motionärerna åberopade skäl får utskottet hänvisa

till motionen.

Utskottet kommer att i det följande närmare beröra behandlingen av

de av motionärerna tidigare väckta motionerna.

Inledning.

Motionärerna begärde vid 19J/J års riksdag i motion nr 17 i andra kammaren,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en utredning bestående av

representanter för den medicinska forskningen, juridisk och social sakkunskap

samt föräldrar att skyndsamt överväga möjliga åtgärder till skydd

för barn och ungdom mot sexualförbrytare.

Vid samma riksdag hemställdes i likalydande motionerna nr 61 i första

kammaren av fröken Andersson och nr 75 i andra kammaren av fru Ewerlöf

och herr Kyling, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående frågan,

under vilka förutsättningar kastrering måtte kunna verkställas i mera på
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 8.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

tagligt samband med begånget sedlighetsbrott, samt att Kungl. Maj:t

måtte för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Vidare väcktes vid samma riksdag i de likalydande motionerna nr Ilo

i första kammaren av fröken Andersson och nr 135 i andra kammaren av

fru Ewerlöf förslag om sådan ändring i 41 § sinnessjuklagen, att personer

som gjorde sig skyldiga till tukt och sedlighet sårande gärningar regelmässigt

underkastades sinnesundersökning.

Samtliga nu nämnda motioner behandlades av första lagutskottet i ett

sammanhang, sedan utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande över samtliga motioner från medicinalstyrelsen

och strafflagberedningen samt över motionen II: 17 från bland annat socialstyrelsen

och straffrättskommittén.

En med motionen II: 17 likalydande, inom första kammaren väckt

motion, nr 18, av fröken O svald, hade hänvisats till nämnda kammares

första tillfälliga utskott.

Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 29, att de av utskottet

behandlade motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

och första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande,

nr 12, att motionen I: 18 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Riksdagen avslog motionerna I: 61 och II: 75 samt I: 110 och II: 135,

varjämte första kammaren avslog motionen I: 18. I enlighet med en vid

första lagutskottets utlåtande fogad reservation beslöt andra kammaren

i anledning av motionen II: 17 att hos Kungl. Maj:t anhålla om anordnande

av socialpsykiatriska undersökningar av sedlighetsförbrytare och

offer för sådana, under det att första kammaren biföll utskottets hemställan,

varför frågan då förföll.

Motionärerna yrkade vid 1951 års riksdag i motion nr 374 i andra kammaren,

att riksdagen måtte anhålla om en utredning rörande förbättrade

möjligheter att behandla sexualbrottslingarna.

Första lagutskottet behandlade jämväl denna motion, sedan utskottet,

i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat yttrande från

straffrättskommittén och strafflagberedningen samt hört flera sakkunniga

i ärendet.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 34, att riksdagen i anledning

av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville uppdraga åt statens medicinska forskningsråd att planlägga och samordna

den forskning som kunde anses lämplig och behövlig i syfte att bereda

bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar. Andra kammaren

biföll utskottets hemställan under det att första kammaren beslöt

att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. I anledning

härav förföll även denna fråga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

3

Samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott.

I denna avdelning kommer utskottet att redogöra för till buds stående

och planerade samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott samt intaga vissa avsnitt

av de yttranden som avgåvos över de år 1949 väckta motionerna.

Straffbestämmelser m. m.

Förutom straffbestämmelserna mot sedlighetsbrott i 18 kap. strafflagen

finnas dessa närstående straffstadganden mot våldtäkt m. m. i 15 kap.

12—20, 22 och 25 §§.

I 18 kap. 1—3, 6—8, 8 a, 9, 10, 10 a, 11 och 12 §§ straffbeläggas olika

former av otukt eller medverkan till otukt. Försök är i allmänhet straffbart

lika väl som fullbordat brott. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang

äro bestämmelserna i 1 § andra stycket, 2 § andra stycket, 7 §

första stycket, 8 § första stycket och 10 § första och andra styckena. Har

släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt femton år

eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk av

den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han jämlikt 1 §

andra stycket dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i 1 §

andra stycket angivna övar otukt med styvbarn eller styvbarns avkomling,

dömes jämlikt 2 § andra stycket till straffarbete från och med ett till och

med sex år. Övar styvfader eller styvmoder i annat fall otukt med styvbarn

eller styvbarns avkomling kunna enligt första stycket i samma paragraf

båda kontrahenterna dömas till straffarbete, dock i högst två år. Enligt

7 § första stycket skall den som övar otukt med kvinna som ej fyllt tolv

år dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt

hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete från och

med åtta till och med tio år eller på livstid. Övar någon i annat fall än i

7 § sägs otukt med barn, som ej fyllt femton år, skall han enligt 8 § första

stycket dömas till straffarbete från och med sex månader till och med fyra

år eller fängelse i minst sex månader. Enligt 10 § första stycket skall den

som övar otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år, dömas

till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Har någon övat sådan otukt

med den som fyllt femton men ej aderton år, och var han ej själv under

aderton år, skall han enligt 10 § andra stycket dömas till straffarbete i

högst två år eller fängelse.

18 kap. 13 § lyder sålunda: »Sprider någon ut eller håller till salu eller

utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar;

straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för

andras förförelse därav kommer.»

Av bestämmelserna i 15 kap. äro närmast 12 och 15 a §§ av intresse i

förevarande sammanhang. I 12 § stadgas att om någon tager kvinna med

våld och emot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill

genom hot som innebär trängande fara, skall han dömas till straffarbete

från och med fyra till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår

kroppsskada, skall han dömas till straffarbete på livstid eller i tio år;

ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.

Enligt 15 a § skall, om någon förmått kvinna till otukt genom annat

våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses eller medelst hot att

åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelande,

gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet

höjas till sex år. Försök till brott enligt 12 och 15 a §§ så ock förberedelse

till brott enligt 12 § äro enligt 25 § straffbara.

Utom de i ovannämnda lagrum stadgade straffen kan såsom reaktionsform

väljas någon skyddsåtgärd, exempelvis förvaring. Finnes brottet icke

förskylla svårare straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år kan

villkorlig dom ifrågakomma; denna kan förenas med barnavårdsåtgärd,

alkoholistvård eller psykiatrisk vård.

Straffriförklarad tilltalad kan intagas för vård å sinnessjukhus.

Till ledning för domstolens val av reaktionsform kan anordnas särskild

förundersökning enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål, vilken även kan innefatta läkarundersökning av den tilltalade,

ävensom sinnesundersökning enligt bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuk - lagen den 19 september 1929. Till frågan om sinnesundersökning vid

otuktsbrott återkommer utskottet nedan.

Inom ramen för behandling å anstalt eller annorledes av sedlighetsförbrytare

kan kastrering äga rum. För bestämmelserna härom kommer att

närmare redogöras i det följande.

Straffrättskommittén förbereder för närvarande förslag till ny lagstiftning

om brotten mot person, vilket förslag kommer att omfatta bland

annat de ämnen som behandlas i 15 och 18 kap. strafflagen. Kommittén

beräknar att kunna framlägga sitt förslag under år 1952.

Vidare må erinras om strafflagberedningens arbete på revision av det

straffrättsliga reaktionssystemet.

Sinnesundersökning vid sedlighetsbrott.

Förutsättningarna för sinnesundersökning i brottmål angivas i 41 § sinnessjuklagen.

I paragrafens första stycke stadgas, att om anledning föreligger

till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått brottet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, domstolen skall förordna

om sinnesundersökning, där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes

obehövlig. Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner särskild

utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för

bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande. I

andra stycket föreskrives, att om brottet ej finnes förskylla svårare straff

än böter, sinnesundersökning må ske endast när särskilda skäl därtill äro.

Här må erinras om att av de ovan upptagna straffbestämmelser mot sedlighetsbrott

endast 18 kap. 13 § strafflagen stadgar att böter i första hand

skola komma till användning.

Strafflagberedningen anförde i sitt yttrande över den år 1949 väckta

motionen II: 17 i detta hänseende:

Det torde vara regel att sedlighetsförbrytare, vilka begått andra gärningar

än sådana som falla under 18 kap. 13 § strafflagen, bli föremål för

. sinnesundersökning. Därest sinnesundersökning sker även i alla sådana

under 18 kap. 13 § hänförliga fall, i vilka anledning finnes att misstänka

psykisk rubbning, skulle man ha uppnått att alla lagöverträdare, vilka

kunna hänföras under beteckningen sedlighetsförbrytare, bli föremål för

psykiatrisk undersökning och bedömning. Domstolarna komma också att

förfoga över sakkunniga råd beträffande vilka skyddsreaktioner som ur

medicinsk synpunkt äro mest ändamålsenliga för den tilltalades behandling.

Genom möjligheten att tillämpa 5 kap. 5 § strafflagen med efterföljande

vård på sinnessjukhus, att döma till förvaring och att, där någon

psykisk abnormitet ej kan konstateras, döma till straff tillgodoser gällande

lagstiftning också samhällsskyddets intressen.

I detta sammanhang förtjänar att anmärkas, att riksåklagarämbetet under

erinran om vissa i första kammaren den 3 november 1948 gjorda uttalanden

tillställt statsåklagarna en cirkulärskrivelse av den 8 november

1948, avsedd att jämväl delgivas dem underställda åklagare, vari bland

annat anfördes, att i fråga om tukt och sedlighet sårande gärningar yrkande

om sinnesundersökning borde framställas av åklagare i alla de fall, där

någon som gjort sig skyldig till sexuellt angrepp mot minderårig kunde

befaras återfalla i sedlighetsbrott.

Strafflagberedningen, socialstyrelsen och straffrättskommittén yttrade i

anledning av de ovan nämnda motionerna I: 110 och II: 135, att brott

mot 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen vore av sådan natur att sinnesundersökning

i regel borde äga rum. Strafflagbercdningen framhöll

vidare i sitt yttrande att, därest sinnesundersökning verkställdes, domstolarna

i varje särskilt fall torde få den kännedom om orsakerna och bakgrunden

till brottet, som på forskningens nuvarande ståndpunkt stode att

vinna, ävensom ökade möjligheter att bedöma om vårdbehov förelåge eller

vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas inom ramen för gällande rcaktionssystem

för att förebygga återfall i brott av detta slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Förebyggande åtgärder.

Sådana åtgärder mot befarade sedlighetsförbrytelser kunna under vissa

omständigheter ske med stöd av sinnessjuklagen. Vidare kan, därest stadgade

förutsättningar i övrigt äro för handen, ingripande ske enligt lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

samt lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag

).

Sistnämnda lag stadgar i 1 §, att åtgärd må vidtagas bland annat om

någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig

för annans personliga säkerhet eller eget liv.

1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande med förslag till lag om

nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) upptager i 13 § förslaget till lag om

nykterhetsvård bestämmelser, som närmast motsvara 1 § alkoholistlagen.

Förutsättning för ingripande enligt den föreslagna paragrafen är bland annat

att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd av sitt alkoholmissbruk

befinnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller också för eget liv. Alkoholmissbruk föreligger

enligt förslagets 1 §, då någon använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar

skada för sig eller annan.

Kastrering av sedlighetsförbrytare.

Gällande bestämmelser om kastrering finnas i lagen den 24 mars 1944 om

kastrering. I 1 § stadgas, att om någon med skäl kan antagas komma att på

grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för

annan, han må kastreras, såvida han samtyckt därtill (kriminalpolitisk indikation).

Detsamma gäller, där någon på grund av könsdriftens abnorma

riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig

olägenhet (humanitär indikation). Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet

förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han enligt

2 § kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger. Lagen äger ej tilllämpning

i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig

sjukdom.

Till lagens bestämmelser ansluta sig tillämpningsföreskrifter i en den 26

maj 1944 utfärdad kungörelse. I kungörelsens 8 § meddelas föreskrifter om

efterundersökning.

Lagen bygger på förslag i en av strafflagberedningen den 1 september

1941 avgiven promemoria (SOU 1941:25). Däri avvisade beredningen tanken

på tvångskastrering. Efter att ha vägt skälen för och emot tvångskastrering

mot varandra framhöll beredningen slutligen att den, i avvaktan på

de resultat som på frivillighetens väg stode att vinna, trott det vara riktigast

att tills vidare blott tillåta frivillig kastrering och att, om det, sedan

lagstiftningen någon tid varit i tillämpning, skulle visa sig att den icke fyll
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

de sitt ändamål, lagen kunde, om så ansåges lämpligt, utbyggas att omfatta

jämväl tvångskastrering.

Förslag i ämnet förelädes 19Jf^ års riksdag genom proposition nr 14. Föredragande

departementschefen, dåvarande statsrådet Bergquist, framhöll i

propositionen, att övervägande skäl syntes tala för att i enlighet med strafflagberedningens

förslag bygga den nya lagstiftningen på frivillighetens

grund. Departementschefen uttalade vidare liksom strafflagberedningen, att

en person stundom kunde befinna sig i en sådan belägenhet, att han själv

kände sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke till kastrering för att

undgå för honom allvarliga olägenheter. Sålunda måste den som vore intagen

å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebure en allvarlig

fara för andra säga sig, att han hade ringa utsikt att bli utskriven därifrån

så länge denna fara bestode. Hans önskan att bliva utskriven kunde

därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig kastrering.

Propositionen behandlades av utskottet, som i sitt däröver avgivna utlåtande,

nr 13, icke yttrade sig i frågan om tvångskastrering.

Strafflagberedningen hänvisade i sitt yttrande över de år 1949 väckta

motionerna I: 61 och II: 75 till en början till sina uttalanden i den ovan

nämnda promemorian samt anförde vidare bland annat:

Enligt beredningens åsikt ha de i promemorian anförda betänkligheterna

mot tvångskastrering behållit sin fulla giltighet.

Som stöd därför kan i främsta rummet anföras, att 1944 års lagstiftning

synes ha fyllt sitt ändamål. Enligt inhämtade uppgifter ha under tiden den

1 juli 1944 (då kastreringslagen trädde i kraft) — den 1 januari 1949 företagits

109 kastreringar i vårt land på kriminalpolitisk eller blandad kriminalpolitisk

och humanitär indikation. Siffran är icke obetydlig, om man ser

den i relation till antalet sedlighetsförbrytare. Enligt den praxis, som tilllämpas,

torde kastrering utgöra förutsättning för att en sedlighetsförbrytare

som på grund av sin könsdrift är samhällsvådlig skall kunna utskrivas från

sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt. Den intagne ställes alltså i dylika fall

i valet mellan att lämna samtycke till kastrering eller att nödgas kvarbliva

å anstalten. Otvivelaktigt måste detta i många fall innebära en stark press

på vederbörande att medgiva att ingreppet företages. Han har ändock en

valrätt.

Enligt beredningens åsikt måste detta förfaringssätt anses uppfylla alla

rimliga anspråk ur samhällsskyddets synpunkt. Redan med gällande lagstiftning

har man alltså möjlighet att genom kastrering prevenera mot sedlighetsbrott.

Medicinalstyrelsen yttrade i anledning av nyssnämnda motioner bland

annat följande:

Från lagens ikraftträdande den 1 juli 1944 och till den 31 december 1948

hade till medicinalstyrelsen inkommit 126 berättelser om enligt lag verkställd

kastrering. Tillståndet till kastrering hade meddelats av medicinalstyrelsen

i 124 fall och av två läkare i de återstående två fallen. I 65 av fal
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

len hade tillståndet meddelats på kriminalpolitisk indikation, i 44 fall på

kriminalpolitisk och humanitär indikation, varvid de båda indikationerna

kunde anses lika starka och var för sig tillräckliga för bifall, och i 17

(15 + 2) fall på humanitär indikation. 100 av de kastrerade hade gjort sig

skyldiga till sexualförbrytelser,---.

Enligt Kungl. Maj:ts föreskrift i 8 § tillämpningskungörelsen till kastreringslagen

ha 66 fall undergått efterundersökning. Av dessa 66 hade emellertid

8 fall kastrerats före lagens tillkomst. Av de 66 efterundersökta hade

13 fortfarande könsdrift och 9 hade förmåga till fullbordat sexuellt umgänge.

---Något brottsrecidiv hade ännu icke förekommit hos de 66

efterundersökta. Så länge en man har kvar sin könsdrift, kan han vara potentiellt

farlig. Något radikalmedel mot sexualförbrytelser kan kastrering

alltså icke anses vara.

Slutligen framhöll medicinalstyrelsen, att kastrering ur medicinsk synpunkt

vore en nödfallsutväg, enär läkekonsten ännu icke förfogade över

andra behandlingsmetoder med här åsyftad verkan.

Yttranden över den år 1949 väckta motionen II: 17.

I motionen anfördes bland annat:

Trots det stora antalet sexualförbrytelser, som årligen begås i vårt land,

har ännu icke någon undersökning gjorts i avsikt att påvisa orsakerna till

dessa brott. Kunde man kartlägga den psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna

samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos ifrågavarande

brottslingar,, borde det finnas möjligheter till preventiva åtgärder från samhällets

sida i syfte att hindra brottens begående. Kanske man också kunde

komma fram till effektivare behandlingsmetoder än som för närvarande

veterligen finnas för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga

till sexualbrott.

Icke heller finnes någon utredning angående återfall i brott av detta slag.

För bedömande av den lämpligaste reaktionen mot sexualbrottslingar ävensom

graden av dessas farlighet torde det vara ytterst värdefullt med en

sådan utredning.

Den straffrättsliga sidan av problemet är för närvarande föremål för

straffrättskommitténs prövning. Emellertid kan det på grund av denna

kommittés direktiv och sammansättning knappast bli möjligt för denna att

företaga en så allsidig utredning av hithörande problem som synes nödvändig.

Frågan om frekvensen av sedlighetsbrott och återfall i sådana brott berördes

av utskottet i dess ovannämnda utlåtande nr 29. Därvid konstaterades

att någon nämnvärd ökning av antalet sedlighetsbrott icke ägt rum

under och efter andra världskriget, utan att man snarare torde vara berättigad

antaga, att frekvensen under de senaste åren i stort sett varit oförändrad

samt att risken för återfall vore mycket ringa.

Straffrättskommittén anförde i sitt yttrande över sistnämnda motion

bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr S.

Straffrättskommittén, som för närvarande förbereder förslag till ny lagstiftning

om brotten mot person, kommer i samband därmed att föreslå

ändrade bestämmelser om sexualförbrytelser. — — — Vid sin utredning är

det kommitténs avsikt att tillgodogöra sig de resultat som uppnåtts inom

den vetenskapliga forskningen beträffande orsakerna och bakgrunden till

sedlighetsbrott. Eventuellt ämnar kommittén begära tillstånd att tillkalla

särskild sakkunnig. Det må även nämnas, att kommittén för närvarande vid

sin sida har en krets av särskilt tillkallade personer med erfarenhet från

skilda livsområden, däribland en kvinnlig läkare och en kvinnlig advokat.

Mot en mer omfattande utredning av det slag som åsyftas i motionen har

kommittén från sina utgångspunkter intet att erinra.---Det vill ock

synas kommittén som om motionärernas syfte i avsevärd grad skulle kunna

nås med enklare medel än genom tillskapande av en särskild utredningskommitté,

t. ex. genom vissa undersökningar från medicinalstyrelsens sida,

främst en bearbetning av de hos medicinalstyrelsen samlade berättelserna

rörande verkställda sinnesundersökningar av sexualförbrytare, eller genom

ekonomiska bidrag och andra åtgärder för främjande av enskilda vetenskapsmäns

forskning inom ifrågavarande områden.

Kommittén erinrade vidare om domstolarnas möjlighet att förordna om

sinnesundersökning samt fortsatte:

Kommittén, som anser det med den nu förevarande motionen avsedda

syftet närmast kunna vinnas genom ett anlitande av den rättspsykiatriska

undersökningsorganisationen, vill emellertid erinra, att denna organisation

för närvarande har betydande svårigheter att bemästra den arbetsbalans

som uppstått under tillämpning av sinnesundersökningar i hittills brukad

omfattning.

Strafflagberedningen yttrade i samma hänseende, efter att ha uttalat sig

om i vilken omfattning sinnesundersökning av sedlighetsförbrytare ägde

rum, bland annat följande:

De vanliga sinnesundersökningarna torde på ett tillfredsställande sätt

fylla det i motionen II: 17 understrukna behovet av kartläggning av »den

psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska

egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar». Eftersom det knappast torde

kunna sättas i fråga att söka åstadkomma någon mera utförlig utredning i

dessa hänseenden än den som föreligger i de hos medicinalstyrelsen samlade

berättelserna över verkställda sinnesundersökningar, förutsätter beredningen

att den i motionen föreslagna utredningen i nyssnämnda hänseende

främst skulle få till uppgift att bearbeta detta material. Jämväl det i motionen

uttalade önskemålet att återfallsklientelet borde bli föremål för särskild

uppmärksamhet torde kunna tillgodoses genom en dylik bearbetning.

Vad angår det material som skulle komma att stå till buds för den i motionen

föreslagna utredningen, vill det alltså förefalla som om detta huvudsakligen

skulle komma att utgöras av sinnesundersökningsberättelser angående

sedlighetsförbrytare och av de sjukhusjournaler m. m., som kunna

ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus intagna abnorma. Att

med ledning av dylikt material söka finna »effektivare behandlingsmetoder

för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till sexualbrott»

torde böra betecknas som en i främsta rummet rent medicinsk forskningsuppgift,

och det finns inte anledning att antaga annat än att den psy
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

kiatriska vetenskapen fullföljer denna uppgift i sin verksamhet. I den mån

vetenskapen når fram till nya resultat i fråga om behandlingen av abnorma,

måste dessa resultat kunna förväntas också komma vårdklientelet till godo.

Något behov av lekmannarepresentation (jurister, socialarbetare och föräldrar)

vid fullföljandet av vetenskapliga forskningsuppgifter torde inte

föreligga. Däremot är det givet att uppdragandet av riktlinjerna för skyddsreaktionernas

utformning bör handhavas av utredningsorgan med dylik

representation. Ifrågavarande arbete faller inom ramen för straffrättskommitténs

och beredningens uppdrag och behovet av allsidig representation

torde få anses vara tillfredsställande tillgodosett genom sammansättningen

av dessa utredningar och den krets av sakkunniga, som står till deras förfogande.

Medicinalstyrelsen yttrade i huvudsak:

Enligt medicinalstyrelsens mening borde en ingående undersökning av

sexualförbrytare kunna ge en fördjupad insikt om deras mentalitet och de

psykologiska förutsättningar, under vilka sexualbrott uppkomma, och möjligen

även uppslag till en lämpligare behandling av sexualbrottslingen och

en bättre brottsprofylax. Däremot torde ingen genomförbar undersökning

kunna lämna någon tillräcklig vetskap om var de potentiella sexualförbrytarna

individuellt äro att söka. Det är en känd sak, att såväl män som,

ehuru i mindre omfattning, även kvinnor göra sig skyldiga till sexuella övergrepp

mot minderåriga, vilka övergrepp med hänsyn till vederbörandes tidigare

uppträdande och förhållanden knappast kunnat förutses. Icke så sällan

förekommer dessutom, att sexuellt brådmogna eller milj oskadade barn

direkt provocera sådana brott, särskilt från senila och intellektuellt undermåliga

personers sida. Ehuru en stor del av i lättare grad psykiskt defekta

personer således kunna betraktas som potentiella sexualförbrytare, torde

ett ingripande mot dessa i förebyggande syfte blott och bart på denna grund

knappast vara genomförbart.---

Medicinalstyrelsen förordade slutligen, att en allsidig socialpsykiatrisk

undersökning av ett antal sexualförbrytare och deras offer måtte komma

till stånd.

Socialstyrelsen framhöll såsom ovan upplysts i sitt yttrande över motionen

II: 17 till en början, att alla sexualförbrytare borde göras till föremål

för sinnesundersökning. Styrelsen anförde vidare bland annat följande:

Styrelsen anser det betydelsefullt, att, såsom motionärerna påyrka, det

verkställes en undersökning till klarläggande av orsakerna till sexualförbrytelser.

Det är likaledes av vikt att få utrett, vad som kan göras för att

förebygga dessa brott samt förhindra återfall. Det vore därför av värde att

få till stånd den åsyftade kartläggningen av den psykologiska bakgrunden,

miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos sedlighetsförbrytare.

Därjämte bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om behandlingen

av människor med abnorma sexuella böjelser. Samhället lämnar

dem ej alltid det stöd och den hjälp, varav de äro i behov. Därmed vare

icke sagt, att dessa personer behöva intagas på anstalt. I första hand böra

de ställas under psykiatrisk övervakning av läkare. Därjämte bör det finnas

någon social kurator eller konsulent, som tar sig an dem, ser till att

deras bostads- och arbetsförhållanden äro tillfredsställande m. m. Även

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

dessa personer kunna göra anspråk på att erhålla en behandling, som tager

hänsyn till deras egenart. Man får icke glömma, att straffbara handlingar,

som sexualförbrytare begå, ur deras synpunkt ofta blott äro ett uttryck

för deras känsloliv.

På grund av det anförda och då straffrättskommittén bekräftat, att en

undersökning efter de av motionärerna och styrelsen angivna riktlinjerna

faller utanför ramen av kommitténs uppdrag, får styrelsen tillstyrka, att

en sådan undersökning kommer till stånd. Däremot delar styrelsen icke

motionärernas uppfattning, att för detta ändamål bör tillsättas en särskild

kommitté. I stället bör lämpligen uppdragas åt medicinalstyrelsen att i samråd

med socialstyrelsen låta verkställa de erforderliga specialundersökningarna.

Utskottet vid 1949 års riksdag.

I sitt ovannämnda utlåtande nr 29 anförde utskottet bland annat:

Strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott äro föremål för revision

genom straffrättskommittén. Även på andra lagstiftningsområden, som äro

av betydelse i förevarande sammanhang, pågår ett omfattande reformarbete.

Här må särskilt erinras om strafflagberedningens arbete på reformer inom

det straffrättsliga reaktionssystemets område. Det är enligt utskottets mening

uppenbart, att det pågående reformarbetet ej bör avbrytas. Utskottet

kan sålunda icke förorda, att en allmän utredning skulle i förevarande del

övertaga de nu verksamma utredningsorganens arbetsuppgifter. Frågan blir

i stället, om ytterligare utredningsorgan erfordras för att giva allsidig belysning

åt hithörande problem och samordna skyddet mot sexualbrottsligheten.

I motionen II: 17 har angivits, att orsakerna till sedlighetsbrotten, återfallsfrekvensen

i sådana brott och de skador, som vållats barn och ungdom genom

sexualförbrytare, borde göras till föremål för särskild utredning och

att en uttömmande behandling av dessa spörsmål icke kunde förväntas av

de nu arbetande organen.

De båda först nämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén

har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra

sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen,

men har tillika uttalat, att den icke har något att erinra mot en mera omfattande

utredning av det slag som åsyftas i motionen. Utan tvivel vore det

av stort värde, om en ingående undersökning verkställdes på förevarande

område. Resultaten av undersökningen skulle kunna tillgodogöras icke blott

av straffrättskommittén utan även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet

ha att syssla med sexualbrottsligheten. Utskottet finner emellertid

icke påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet. Undersökningen

synes kunna ske under enklare former. I socialstyrelsens yttrande

har föreslagits, att nämnda styrelse skulle i samråd med medicinalstyrelsen

låta utföra de erforderliga specialundersökningarna. Fn dylik anordning

synes i och för sig lämplig. Aven andra utvägar äro emellertid tänkbara.

Sålunda skulle specialundersökningarna kunna utföras för straffrättskommitténs

räkning och resultaten publiceras av nämnda kommitté. Med hänsyn

till innehållet i yttrandena förväntar utskottet, att erforderliga initiativ

komma att tagas av de berörda myndigheterna och utredningsorganen efter

samråd med varandra. Utskottet finner därför ej påkallat föreslå riksdagen

att rikta någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

I den ovan omtalade vid utlåtandet fogade reservationen anfördes, att de

undersökningar för vilka utskottet uttalat sig, ehuru utskottet icke funnit

påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet, för att en allsidig

utredning av hithörande problem skulle komma till stånd, torde bliva så

omfattande, att de förutsatte beslut av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:t syntes

jämväl böra ankomma att meddela närmare föreskrifter rörande desamma.

En framställning i ämnet torde därför böra göras av riksdagen hos

Kungl. Maj:t.

Yttranden över den år 1951 väckta motionen.

I motionen anfördes bland annat:

I 18 kap. allmänna strafflagen om sedlighetsbrott ha straffbelagts en rad

olika sedlighetsförbrytelser. Utmärkande är att de brott, som i lagen betecknas

som otukt, i allmänhet äro belagda med i jämförelse med vad eljest

gäller synnerligen stränga straff.---------------

Motiveringen för att straff av sådan stränghet tillgripits i dessa fall är

uppenbarligen den att man vill med alla medel skydda särskilt barnen och

över huvud personer i beroende ställning från sexuella övergrepp av vad

slag det vara må. Under senare år har också den allmänna uppmärksamheten

i allt högre grad fästs på nödvändigheten att bereda barn och uppväxande

ungdom ett effektivt skydd mot de s. k. »fula gubbarna».

Man måste emellertid ställa sig tveksam till huruvida de stränga frihetsstraff,

som enligt nämnda lagregler ådömas sedlighetsförbrytarna, utgöra

det effektivaste skyddet. Dessa äro, som rättsfallen utvisa, i allmänhet människor

med en abnorm driftsinställning. Ofta äro de emellertid i övrigt

personer som fullgöra nyttigt och värdefullt arbete i samhället. Genom

mångårigt frihetsberövande av sådana personer i straffanstalter åstadkommes

visserligen ett effektivt skydd under den tid inspärrningen varar.

Emellertid kan denna behandlingsmetod i flertalet fall knappast antagas

ha botat vederbörande från hans sjukliga sexuella inriktning. Skyddet är

sålunda endast temporärt. Efter frigivandet torde ofta stora kanske oövervinneliga

svårigheter föreligga för de frigivna att efter den långvariga

fängelsevistelsen återanpassa sig i samhället. Givetvis skulle man bereda

barnen ett långt effektivare skydd, om möjlighet funnes att mera varaktigt

befria dessa abnorma personer från sina sjukliga böjelser. Om så ej är

möjligt, vore önskvärt att kunna anordna en effektiv övervakning av dem,

som hindrade dem att låta sina drifter få skadeverkningar men dock möjliggjorde

att de bibehöllos som produktiva samhällsmedlemmar.

Straff regler på detta område kunna säkerligen icke avvaras, men andra

och i det enskilda fallet mera effektiva alternativ att komma till rätta med

sedlighetsförbry tarna böra tillskapas.

Här är fråga om en ganska begränsad grupp av abnorma. Det synes därför

lämpligt, att frågan göres till föremål för en särskild undersökning. —

--Undersökningar böra göras för att söka nå fram till nya utvägar att

lösa problemet, som bättre tillgodose det samhälleliga intresset av att på

en gång bereda barn och ungdom effektivt skydd och socialt anpassa

sexualbrottslingarna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8. 13

Straffrättskommittén yttrade, efter att ha erinrat om behandlingen av

den år 1949 väckta motionen II: 17, följande:

För att deltaga i överläggningar med straffrättskommittén om de åtgärder

som borde vidtagas för att tillgodose de i utskottets utlåtande angivna önskemålen

inbjöd kommittén på hösten 1949 representanter från medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och strafflagberedningen till ett särskilt sammanträde.

Vid dessa överläggningar uttalades från medicinalstyrelsens sida

bl. a., att de olika typerna sexualbrottslingar vore psykologiskt-psykiatriskt

väl kända. Man kunde därför knappast vänta sig att vid en undersökning

få fram något nytt beträffande sådana brottslingar som typer. Vissa undersökningar

beträffande avgränsade grupper av sexualbrottslingar utfördes

emellertid av enskilda vetenskapsmän. Sålunda påginge — med användande

bl. a. av det rättspsykiatriska material som funnes samlat hos medicinalstyrelsen

— särskilda undersökningar rörande våldtäktsförbrytare

och exhibitionister. Vad anginge möjligheterna att genom undersökningar

av vissa hormonala funktioner klarlägga eventuella endokrina rubbningar

som orsak till sexualbrott hade en förberedande utredning visat, att åtminstone

under de närmaste åren resurser saknades i vårt land att utföra dylika

undersökningar.

På grund av vad straffrättskommittén inhämtat i förevarande fråga har

kommittén i avvaktan på resultaten av de pågående undersökningarna av

enskilda forskare icke funnit anledning att taga initiativ till några ytterligare

undersökningar. Kommittén har emellertid upptagit samarbete med

de vetenskapsmän som enligt vad nyss anförts äro sysselsatta med specialundersökningar

på ifrågavarande område; överläkaren Folke Kinnmark, vilken

utför undersökningarna rörande våldtäktsförbrytare, har sålunda såsom

expert direkt knutits till kommittén.

Kommittén har nyligen sökt utröna om det efter de ovan omnämnda

överläggningarna under år 1949 inträffat några nya omständigheter av betydelse

för frågan om anordnande av särskilda undersökningar av sexualbrottslingar.

Enligt de upplysningar kommittén därvid erhållit pågå för

närvarande — förutom de båda förut nämnda undersökningarna rörande

våldtäktsförbrytare och exhibitionister — en undersökning av mera begränsad

räckvidd rörande den kriminella homosexualiteten. I fråga om den

endokrinologiska forskningen uppges läget vara i stort sett oförändrat. Från

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen har kommittén inhämtat, att från

dessa styrelsers sida några undersökningar på förevarande område icke påbörjats

eller planlagts.

Kommitténs inställning till frågan om särskilda undersökningar är densamma

nu som 1949. Kommittén anser det således värdefullt om dylika undersökningar

kunde komma till stånd i ökad omfattning. De undersökningar

det här iir fråga om utgöra emellertid rent vetenskapliga forskningsuppgifter.

Sådana torde icke med fördel kunna anförtros åt någon statlig kommitté.

Den vetenskapliga forskningen på förevarande område, liksom den

kriminologiska forskningen över huvud i vårt land, är starkt hämmad av

brist på ekonomiska och personella resurser. Det är därför angeläget att

åtgärder till främjande av dylik forskning vidtagas. Såvitt angår sexualbrottsligheten

synes det för närvarande vara särskilt angeläget att främja

forskningen rörande de homosexuella företeelserna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att den tveksamhet som

motionärerna uttala beträffande det nuvarande frihetsstraffets ändamålsenlighet

som specialpreventiv behandlingsmetod beträffande sexualbrottslingar

med samma skäl kan göras gällande i fråga om många andra brottslingstyper.

Vad nyss anförts om betydelsen av kriminologisk forskning gäller

även här. Vad särskilt angår sexualbrotten kan framhållas att frekvensen av

återfall i sådana brott av personer som undergått frihetsstraff enligt tillgänglig

statistik är mycket låg i jämförelse med återfallsfrekvensen vid

andra brott (jfr första lagutskottets utlåtande nr 29/1949 s. 7).

Såsom kommittén framhållit i sitt yttrande över 1949 års motion skall

kommittén söka att i sitt arbete tillgodogöra sig resultaten av den vetenskapliga

forskningen på förevarande område så långt dessa bliva tillgängliga

för kommittén. Det bör dock framhållas att undersökningar rörande orsakerna

till sexualbrott och brottslingsklientelets beskaffenhet få sin största

betydelse vid utformningen av behandlingsmetoderna beträffande sexualbrottslingar

och av brottsförebyggande åtgärder i övrigt. Frågan om behandlingsmetoderna

sammanhänger nära med utformningen av det straffrättsliga

reaktionssystemet och faller sålunda, såsom strafflagberedningen

framhållit i sitt yttrande över 1949 års motion, inom det utredningsuppdrag

som anförtrotts åt beredningen. Något behov att vid sidan av strafflagberedningen

tillskapa en särskild utredning rörande förbättrade möjligheter

att behandla sexualbrottslingar föreligger säkerligen icke.

Strajflagberedningen hänvisade i sitt yttrande till en början till sitt år

1949 avgivna yttrande samt fortsatte:

I anslutning till vad beredningen anförde i sitt utlåtande 1949, finner beredningen

en vetenskaplig undersökning av det föreliggande problemet vara

önskvärd. Redan förra gången framhöll beredningen emellertid att en sådan

utredning icke är en uppgift för en statlig kommitté. Beredningen vill nu

erinra om det kriminologiska institutet vid Stockholms högskola som vore

en lämplig instans för en undersökning av denna art. Detta institut har icke

ens sin existens garanterad genom något statsanslag. Om de medel som

eljest skulle anslås till en kommitté för frågans utredning ställdes till institutets

förfogande, skulle de komma till bättre nytta. Beredningen vill också

i detta sammanhang erinra om det tidigare framförda kravet på en professur

i kriminologi. En sådan skulle jämväl vara ägnad att främja undersökningar

av den art som motionärerna önska.

Till den del det är fråga om utredning av reaktionssystemet för ifrågavarande

form av brottslighet har, såsom beredningen framhöll 1949, uppdrag

härutinnan anförtrotts åt straffrättskommittén och strafflagberedningen,

och något behov av en särskild utredning synes icke föreligga. Beredningen,

som för närvarande har sin uppmärksamhet särskilt riktad på abnormbrottsligheten

och därvid bl. a. på vikten av en utveckling av den öppna

vårdens organisation, ämnar efter förmåga söka tillgodogöra sig resultaten

av den vetenskapliga forskningen på området.

Sammanfattningsvis vill strafflagberedningen föreslå att sedlighetsbrotten

göras till föremål för en vetenskaplig undersökning, vilken anförtros åt det

kriminologiska institutet vid Stockholms högskola.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

15

Utskottet vid 1951 års riksdag.

Efter att ha upplyst att utskottet såsom sakkunniga i ärendet hört leg.

läkaren Elsa-Brita Nordlund, professorn i rättspsykiatri vid Karolinska institutet

Gösta Rylander och framlidne överläkaren vid Ilåga sjukhus Folke

Kinnmark, anförde utskottet i sitt ovannämnda utlåtande nr 34 bl. a. följande:
Sedlighetsbrotten

ha under den senaste tiden varit föremål för särskild

uppmärksamhet och betraktas i vida kretsar med oro. Man har här att göra

med en tämligen begränsad grupp av brottslingar, vilkas gärningar ofta

äro av farlig beskaffenhet och kunna medföra svåra lidanden för offren.

Tydligt är att man genom frihetsberövande i en eller annan form av dessa

brottslingar icke har skapat några garantier för att de icke återfalla i sådana

brott. Sedlighetsbrott synas nämligen i mycket stor utsträckning vara

betingade av abnormitet hos gärningsmannen och intaga därvidlag i jämförelse

med andra brott en särställning. Enligt vad utskottet inhämtat från

sakkunnigt håll känner läkarvetenskapen för närvarande icke, annat än

i en del särskilda fall, fullt effektiva metoder för behandling av sedlighetsförbrytare.

Ej ens kastrering anses garantera ett gynnsamt resultat i alla

fall. Den av motionärerna framförda tanken torde med hänsyn till det anförda

vara värd allt beaktande.

Utskottet anser nu liksom år 1949 icke påkallat att en särskild kommitté

tillsättes för utredning på förevarande område. Såsom straffrättskommittén

och strafflagberedningen anfört i sina yttranden över nu ifrågavarande

motion utgöra de undersökningar, som här kunna komma i

fråga, rent vetenskapliga forskningsuppgifter. Det har ovan antytts, att

vissa undersökningar inletts av enskilda vetenskapsmän. Sålunda hade

Kinnmark påbörjat en undersökning rörande våldtäktsförbrytare. Förste

läkaren vid Psykiatriska sjukhusets i Stockholm rättspsykiatriska avdelning

Roland Bejke undersöker exhibitionister och professorn Gösta Rylander

utför vissa undersökningar rörande den kriminella homosexualiteten.

Även om det sålunda med tillfredsställelse kan konstateras, att på enskilt

initiativ vissa forskningar igångsatts, är det emellertid, för att syftet att

bereda bättre möjligheter att behandla sexualbrottslingar skall kunna tillfullo

tillgodoses, icke tillräckligt med specialundersökningar på begränsade

områden. Forskningen synes efter hand böra utvidgas att omfatta även

andra typer av sexualbrottslingar än de ovan nämnda. Det är även av särskild

vikt att denna forskning planlägges och samordnas av något därför

lämpat organ för att man så snabbt som möjligt, med användande av de

resultat som må vinnas, skall kunna ernå förbättrade behandlingsmöjligheter.

Utskottet har inhämtat, att det år 1945 upprättade statens medicinska

forskningsråd enligt gällande reglemente har att taga initiativ till sådan

forskning, som är av särskild betydelse för landet, samt föranleda enskilda

forskare att eljest upptaga eller fortsätta speciella forskningsuppgifter och,

när så finnes påkallat, organisera samarbete bland dem för lösande av särskilda

uppgifter, samt att utgöra en centralorganisation för lämnande av

råd och anvisningar till myndigheter och enskilda rörande den medicinska

forskningen och därmed sammanhängande frågor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Forskningsrådet synes sålunda väl lämpat att planlägga och samordna

den forskning som enligt utskottets mening bör utföras för att tjäna som

grundval för utredande av frågan om effektivare åtgärder mot ifrågavarande

brottslingar.

I en vid utlåtandet fogad reservation anfördes, att resultaten av straffrättskommitténs

och strafflagberedningens arbete på hithörande område

borde avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtogos, och hemställdes om

avslag å motionen.

Utskottet.

Motionärernas yrkande har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med utskottets hemställan i ovannämnda utlåtande nr 34.

Utskottets inställning till den av motionärerna väckta frågan är densamma

nu som 1951. Med hänsyn härtill och till att, enligt vad utskottet

inhämtat, därefter icke inträffat några nya omständigheter av betydelse,

tillåter sig utskottet därför att hänvisa till nämnda utlåtande. Den omständigheten

att det på andra områden kan finnas lika angelägna forskningsuppgifter

bör ej föranleda till att man avstår från att nu vidtaga

åtgärder på här ifrågavarande område. Ehuru utskottet alltjämt anser, att

statens medicinska forskningsråd synes väl lämpat att planlägga och samordna

den forskning som enligt utskottets mening bör utföras för att tjäna

som grundval för utredande av frågan om effektivare åtgärder mot ifrågavarande

brottslingar, finner sig utskottet dock icke nu böra begränsa sig

till att enbart föreslå forskningsrådet till dessa uppgifter. Det kan nämligen

väl tänkas, såsom även motionärerna synas anse, att ifrågavarande uppdrag

kan anförtros jämväl åt andra därför lämpade organ.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motion, II: 296,

måtte i skrivelse till Kungl.Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om planläggning och samordning av den

forskning som kan anses lämplig och behövlig i syfte att

bereda bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar.

Stockholm den 13 mars 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Herbert Hermansson och Lundgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Östlund och fru

Gärde Widemar.

Reservation

av herrar Hedlund i Östersund, Ahlkvist, Olofsson, Herbert Hermansson,

Olsson i Mellerud, Johansson i Norrfors och Landgren, vilka ansett, att

utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

I motionen föreslås, att statens medicinska forskningsråd eller annan

lämplig myndighet skall erhålla uppdrag att planlägga den forskning och

de övriga åtgärder, som kunna anses lämpliga och behövliga för att bereda

bättre möjligheter till behandling av sexualbrottslingar samt ökat skydd

för dessas offer.

Liksom motionärerna anser utskottet angeläget, att forskning bedrives

på detta område. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha

vissa undersökningar beträffande avgränsade grupper av sexualbrottslingar

igångsatts av enskilda vetenskapsmän. Motionärerna anse emellertid,

liksom utskottets majoritet föregående år, att det icke är tillräckligt

med specialundersökningar på begränsade områden utan att en mera

omfattande forskning bör bedrivas för att man så snabbt som möjligt

skall komma fram till bättre metoder för behandling av denna speciella

typ av förbrytare.

Motionärerna synas alltså förmena, att den forskning de uttalat sig för

bör givas företräde framför annan medicinsk och kriminologisk forskning.

Enligt utskottets mening finnas på dessa områden andra lika angelägna

eller till och med angelägnare forskningsuppgifter.

Straffrättskommittén anförde i sitt år 1951 avgivna yttrande över den

av motionärerna då framlagda motionen, att den vetenskapliga forskningen

på förevarande område, liksom den kriminologiska forskningen över

huvud i vårt land, vore starkt hämmad av brist på ekonomiska och personella

resurser och att det därför vore angeläget att vidtaga åtgärder till

främjande av dylik forskning. Utskottet kan instämma i detta uttalande.

Vad det här gäller är alltså närmast en fråga om att erforderliga resurser

ställas till förfogande. Däres så sker torde även den forskning, varom här

iir fråga, komma att intensifieras.

På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 296, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 8.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.